Det var några dagar sedan, men har ni kommit över matchen? Igår var det diskussionsämne också på Bernabéu. Mötet mot Apoel erbjöd tid för reflektioner från Barça och Milan. Vi fortsatte helt enkelt att säga ”Barcelona var bättre” och konstatera att laget inte hade ”behövt domarens hjälp”.

Trots allt, det är ju inte Barcelonas fel att de fick domsluten med sig. Å andra sidan var tillfället perfekt, mot Barcelona är det alltid ännu bättre, för redan vanligtvis gnällande italienare och zlatanfierade fans. Kanske är det till och med en komplott, fast ingen vågar säga det riktigt högt?!

Jodå, det finns ingenting som kan sänka Real Madrid och Barça, ännu mindre svagare lag, på vägen mot den stora finalen. Den största fotbollsmatchen i den största klubbtävlingen som hela världen vill se. Förra årets ”fixade” spanska Cup är på väg att reproduceras i Champions League.

I München kommer en enormt inkomstbringande kröning av the one and only att äga rum, inte minst för Uefa. För inte kan det väl var så att Chelsea, Bayern eller rent av någon domare är av en annan uppfattning?

I fotboll ser vi ständigt missbedömningar. Spökmål, felaktiga utvisningar, offsideavblåsningar… Det är konstant spelpåverkande åtgärder och inte minst ett gäng uteblivna sådana i varje möte. Det är lätt att bli arg, vilket också är föga förvånande.

Systemet inbjuder till det.

Apropå.

Under OS i Aten (har jag för mig att det var) såg jag ett av de första försöksheaten i löpning. En av de tävlande var en österrikisk verklig amatör. En något ålderstigen polis med mustasch (bara en sådan sak) skulle debuterade i OS; mästerskapet som också skulle bli hans sista.

Han hade själv bekostat sin träning. Han hade tagit tjänstledigt från jobbet. Han hade uppnått sina drömmars mål och det hade säkert krävts ofantliga uppoffringar från alla i hans närhet. Men österrikaren begick en tjuvstart, och en till, fast den sista var han oskyldig till. Det såg alla bakom kamerorna med hjälp av stillbilder och slowmotion.

Vädjande försökte han övertyga startdomaren om sin oskuld. Sedan började han förtvivlat att gråta, och jag också rörd av situationen. Den mustaschprydde österrikaren missade möjligheten som bäst beskrivs som ”once in a lifetime” – och det i en sport där domarens hundradelsbeslut baseras på fakta och inte bedömning.

Milan kommer över matchen. Det kan jag inte tänka mig att österrikaren har gjort. Så jag brukar tänka på honom ibland. Det är bra med perspektiv, fast det sällan förändrar stundens frustration.

Inför kvällens möte filosoferade Pep Guardiola om en möjlig matchbild. Tränaren är helt övertygad om att Milan kommer att göra mål. Han ”känner det på sig”, vilket i sin tur innebär att Barcelona måste göra minst ett mer efter 0-0 i Italien – och framförallt inte drabbas av panik.

Det låter inte orimligt. Oavsett vad nu Pep kan har för verkliga känslor i förhållande till sin alltid karaktäristiska ödmjuka respekt. Milan, med en spelklar Pato, och en helt säkert osedvanligt taggad svensk, kommer förstås att göra vad de kan för att ta sig till semifinalen i Champions League.

Det senaste, torftiga, mötet gav på sitt sätt mersmak. Ett sävligt förspel till kvällens urladdning. Milan har allt att vinna och lite att förlora, medan Barcelona spelar för sin status som världens bästa klubb och Peps fortsatta intakta guldperiod. Ligan kan man inte vinna (om Real Madrid inte förlorar den) och Cupen är ju vad den är, alltid bara en Cup, på vilken finalmotståndaren och lejonen från Baskien sätter alla sina kort.

Det vore en ordentlig katalansk kalldusch om Barcelona missar avancemanget. Visserligen är Allegris förmodade spelidé och taktik en italiensk specialitet. Och kvalité finns förstås i mästarklubben. Men kontringar, målgivande fasta situationer och resolut försvarsspel bör inte ge tillräcklig utdelning för att ta sig vidare. En chocköppning kan däremot göra susen. Åtminstone för att sätta nerv i mötet.

Katalanerna bör å sin sida lita fullt ut till sitt pumpande, tryckande och kvävande spel, innan de snabba avsluten blixtrar till. Och jag tror ju att Piqué, som börjar hitta rätt, och de andra i backlinjen med Busquets strax framför, tar sig an Zlatan och Milans anfall på ett lika utstuderat som fokuserat sätt.

Men framförallt har ju Camp Nou en Leo Messi, och framförallt är han den store Leo Messi på Camp Nou. I helgen fick han ett eget tifo som tack för att vara den främste målgöraren i klubbens historia, och det är inte orealistiskt att han leker fram ett par magiska baljor till italienarnas stora förstummelse och förtret.

Fast innan det möjliga scenariot äger rum har förstås invånarna på arenan passat på att skrika okvädningsord mot Zlatan. Det har man otåligt väntat på i snart två år. Spansk media har givetvis gjort sitt för att elda upp stämningen, trots att svensken mellan sågningarna också gärna hyllar sitt gamla lag. Dessutom har han ju pö om pö fått fram en del sanningar.

Nåväl, det är ju inte ens en nyhet att ”Messi är fulländad talang” medan ”Cristiano har tränat” sig fram. Det innebär inte heller att den ene är talanglös och den andre en soffpotatis. Fast det låter bättre i Katalonien än i Madrid, tror jag. Oavsett har kvällens möte alla förutsättningar att bli en spännande historia.

Och ännu mer om Pep Guardiola tippar rätt med sin annonserade målkänning för Milan.

Givetvis utan hänsyn till Sevilla – Mallorca som spelas ikväll.

Undrens tid är förstås aldrig riktigt förbi, så länge man tror det är möjligt. Så det gäller att vara positiv, trots att Zaragozas tränare Monolo Jimenez har visat sig uppgiven, gråtmild och rent av elak mot sitt eget lag under den dramatiska tiden i den absoluta botten.

I Spanien har diskussionen inte bara handlat om ifall Zaragoza åker ur eller inte. I en nästan lika hög grad har det diskuterats huruvida klubben överhuvudtaget kommer att överleva en nedflyttning till Segunda División, vilket är ytterst osäkert ur ett ekonomisk perspektiv.

Med segern igår, mot den direkta rivalen Sporting, har i alla fall utsikterna att hänga kvar ökat drastiskt. Faktiskt, på de senaste fyra matcherna har Zaragoza tagit hela 10 poäng, vilket bortsett Barcelona är ett bättre facit än vad samtliga andra klubbar i ligan kan skryta med.

Fast det ska förstås inte vara enkelt, eller smärtfritt.

Igår gjorde Lafita 1-2 i den 91:a minuten i Gijón. Mot Atleti omgången innan gjorde Apoño 1-0-målet i den 95:e. Dagarna innan satte Apoño 0-1 i den 76:e mot Valencia. Och mot Villarreal för en knapp månad sedan gjorde Abraham 2-1 i den 93:e minuten…

I Zaragoza har talesättet att leva med kniven mot strupen fått en helt ny innebörd. En bokstavlig sådan. Och med tanke på årets insats, och resultaten under den senaste månaden, vore det nästintill suspekt om klubbens öde inte avgjordes i den sista omgången. Och i den 90:e minuten givetvis.

Det finns spelare som aldrig förvånar, eller aldrig upphör att förvåna, beroende på vad åskådaren förväntar sig till att börja med. Allt är ju relativt. Schalkes señor Raúl González förvånar i alla fall aldrig mig.

Hur många gånger har Raúl egentligen varit slut? Jag håller koll på alla i min närhet som har vågat insinuera det. Under de tunga perioderna, som uppstått av och till under de senaste sex åren, har en av spansk fotbolls främsta spelare räknats ut vid ett antal tillfällen. Men aldrig av någon bland klubblagens anhängare.

I Tyskland har Raúl inte fått en nystart. Han har bara fått ett helt sydeuropeiskt land att börja följa Bundesliga.

I Schalke har han bara fortsatt att visa sin outtömliga kvalité, och sin karaktäristiska och omisskänneliga uppoffring som alltid smittar av sig. Mot Athletic Club Bilbao gjorde han bara två mål, men det kunde mycket väl blivit tre. Sedan länge har han patenterat sin plats som klubbens standar.

– Den jäveln gör fortfarande mål i par, sa Athletics Llorente kärvänligt om sin 34-årige landsman. Fernando satte också två, och nytt personligt rekord i antal nätkänningar under en säsong. Bielsas lejon vann övertygande med 2-4 och returen på San Mamés blir ännu en fest. Men kvällens verkliga hjälte var ju ändå Raúl…

Fast det är bara vissa anhängare och media som resonerar så. För många av oss andra är han bara, men icke desto mindre, fortfarande den eviga 7:an Raúl. Eller som man säger i Tyskland, el Señor Raúl González Blanco.

Mållöst, oskarpt, straffsnack… Gårdagens möte mellan Milan och Barça blev inte mindre intressant inför returen. Och spänningen i Katalonien har ju inte heller direkt minskat efter att radiokanalen Onda Madrid försäkrat att Guardiolas familj är på väg att flytta till London.

Men egentligen, om man bortser från allt fotbollsrelaterat, så är dagens stora sak i Spanien den omfattande strejken. Fast det är klart, det har förstås inte gått helt och hållet obemärkt förbi i bollsammanhang.

Hur ska anhängare till Atleti ska ta sig till kvällens match mot tyska Hannover på Vicente Calderón? Min erfarenhet från imorse, och tidigare spanska generalstrejker, säger hursomhelst att det knappast lär bli några större problem. Fast i Rayo Vallecano har strejken fått påtagliga konsekvenser.

I veckan sökte en grupp av klubbens ultras upp Sandoval. De begärde att få prata med tränaren. Under det korta samtalet förklarades att det minsann inte går att bryta mot den landsomfattande strejken, och ännu mindre om man representerar ett lag som håller till i Vallekas och arbetarnas starka fäste.

Sagt och gjort, på inrådan av fansen tränar inte Rayo idag. Å andra sidan blir det dubbelt pass imorgon. Kampen går vidare.

Medan jag suttit och blivit uppriktigt uttråkad av en match, mellan ett storlag och ett mindre kallat Apoel, så kom jag att tänka på uttrycket ”tabellen ljuger aldrig”. Är det verkligen så? Jag har aldrig trott på det på riktigt. Jag menar, domaren är ju inte direkt en automatiserad process som klanderfritt bestämmer vad som är korrekt.

Det är klart att en tabell kan ljuga. Det räcker med att flöjtfiguren begår ett misstag – på något resultatinfluerande sätt – och vips så ljuger både utfall och tabell. Fast vi hoppas ju och intalar oss att ”det jämnar ut sig under säsongen” för att dra till med en annan ”sanning”, som inte nödvändigtvis heller behöver vara korrekt.

Sedan, som en ren följd, kom jag också att tänka på hur stor mediamisstänksamheten är bland supportrar till lag i ligan. Uppenbarligen har vissa strömningar fått oproportionellt starkt fäste i Svedala. Det beror på vem som säger något för att det ska vara sant, falskt, trovärdigt eller fullständigt skitsnack på ett helt vansinnigt okritiskt vis… tydligen.

Är det inte skribenten som är färgad är det tidningarna som är det, eller också är det en tevekanal som ”inte är värd nånting”. Men framförallt går det ju inte att tro på något som skrivs i Katalonien om klubbarna i huvudstan, och ännu mindre något beträffande Barça som publicerats i Madrid, att döma av klassiska bloggkommentarer från skrivsugna fans.

Nåväl, för att komma till en poäng så plockar jag helt enkelt fram ett alternativt tabelläge.

I den här bedömningen, om hur ligan egentligen borde se ut, har domarbesluten inte tagits i stridens hetta. Nejdå, situationerna har studerats i lugn och ro. Det kan också vara värt att nämna att inga oblåsta straffar räknas, det går ju aldrig att säga om skottet skulle gått in, medan mål som tillkommit på felaktiga grunder är de enda som plockats bort.

Så den riktiga tabellen till vänster, och hur tabellen borde se ut till höger, om domarna inte envisats med att begå ödesdigra misstag för vissa lag och tvärtom för andra.

Spännande, eller hur? Visst, men precis som allt ska det här naturligtvis också granskas kritiskt. Fast det blir ju inte mindre intressant med tanke på att Barcelona och Real Madrid borde ha lika många poäng, enligt den huvudstadsbaserade tidningen AS, vilket gör det hela märkligt värre…

Ett par saker: om domaren dömer straff så är det straff, sa Simeone efter Zaragozas 1-0-vinst på övertid mot Atleti de Madrid. Det hindrar inte att jag tyckte beslutet kunde gått hursomhelst. Om Alberto Undiano inte hade blåst hade det verkligen inte gjort något. Istället vågade ingen, eller något av lagen, tro sitt öde när han pekade på straffpunkten.

1-0 och Zaragoza är med veckans tunga skalper i form av Atleti och Valencia med igen. Det krävs 17 pinnar till för att vara på säker mark. Fast den förutsättningen delar numer i alla fall los maños med Racing och Sporting, som båda tappade efter oavgjorda resultat ikväll.

Det hjälper psyket inför de kvarvarande finalerna, och Jimenez jobb med motivation eftersom laget fortfarande har ”en och en halv fot i andradivisionen”, enligt den sedan länge lätt misströstande tränaren.

Men det är klart, det hade varit ännu bättre för samtliga nedflyttningsplacerade om Villarreal inte hade höjt räddningsnivån till sex poäng. Fast bäst hade det varit för Rayo om man inte sjabblat i situationerna innan baklängesmålen. Dessutom borde laget satt någon av alla chanser som radades upp framför en mycket vaken Diego Lopez.

Ännu mer med tanke att veckoslutet var utsedd till Rayo Vallecanos stora helg.

I fredags började festligheterna. Det har anordnats bolldiskussion med veteraner, fotbollsturnering mellan anhängare; rock-konserter för alla förbipasserande; öppen tur på arenan samt paella och mattillredning för de flesta i största allmänhet. Så det var ju synd och fullständigt oplanerat att finalfyrverkeriet skulle gå i stöpet med 0-2.

Matchbilden hade säkert sett helt annorlunda ut om mittfältstyngden Movilla hade fått domdera längre än i bara sluttampen. Precis som inhopparen Lass, trots att han emellanåt är egot personifierat. Nej, det var ingen bra match av Rayo. Villarreal skötte däremot sina kort nästintill utmärkt.

Och hemmalagets anhängare förstås, som i alla fall hade en fullspäckad Rayo-helg och en hel del tur med vädret.

Nej, jag tänker inte harva i domarskandalerna, eller det gamla vanliga snacket om att Real Madrid fullständigt skiter på sig när det blir utsatta för lite press, härledd av den största skita på sig-aren av dem alla Mourinho. Istället tänker jag bara lite sorgligt och trist konstatera att en av Spaniens mest meriterade domare, Iturralde Gonzalez, tvingas till ett alltför tidigt avsked.

Det är tråkigt. Inte för att basken i någon större grad var speciellt klipsk eller ovanligt bra. Det råder i alla fall, i allra högsta grad, delade meningar om den saken.

Men bortsett från att den extremt meriterade 45-åringen har spanskt rekord i antalet utdelade kort så är han också en personlighet utöver det vanliga. Inför varje match värmde han upp med hårdrock och helst med de tyngre kompositionerna av Metallica. Han är också den ende spanska domare jag känner till som faktiskt sagt att ”hemmalaget får alltid fördel”, vilket inte minst förtjänar uppriktig respekt.

Förbundet och Iturralde planerade att domarens absolut sista insats skulle äga rum i Vallecas. På klassiskt baskiskt vis har han alltid vurmat för kampen, den svage, den utsatte och den som arbetar tungt och hårt genom livet. Nu gäller ju inte det proffslaget Rayo i ordets rätta mening. Men det gäller absolut anhängarna till klubben som bor i huvudstadens främsta arbetarkvarter, där man också precis har rivit de sista kåkstäderna.

Det var ju nämligen så att domaren skadade sig i matchen mellan Betis och Real Madrid. Tänka sig, på sjutton år fick han linka ut från en match för andra gången. ”Jag kände hur det stack till”, berättade domaren i spansk radio under fredagen. Real Betis läkare hade gett honom rådet att inte chansa, varpå fjärdedomaren fick ta över i matchen som slutade 2-3. Undersökningen efteråt indikerade inget allvarligt.

Så… egentligen borde Iturralde kunna döma igen. Om det nu inte hade varit för att han själv hade skrivit i matchrapporten att han lämnade planen skadad.

- Förbundet säger att de inte kan ge mig matcher, eller låta mig genomgå tester, eftersom jag inte är friskskriven. Men eftersom jag inte har läkarpapper på att jag varit sjuk så kan jag inte heller bli frisk…, konstaterade domaren vidare. Själv hade han inte ansett att skadan krävde mer än någon veckas vila. Precis som att han av ren och skär princip, och med en övertygad tro på sanningen, inte tänker fuska med intyg.

Själv hade jag sett fram mot att en sista gång få se Iturralde Gonzalez, som i förnamn heter Eduardo, i den 38:e omgången mellan Rayo och Granada. Jag hade säkert applåderat honom också, som tack för alla anekdoter genom åren. Dessvärre kommer det inte hända, om Eduardo nu inte fuskar med intygen till slut, varpå det får bli en you-tube hyllning med ett av hans största ögonblick.

Det klassiska och 30 sekunder långa kortet till Zigic.

Tränareffekten, det kunde man ju ge sig den på. Lotina kliver in i den havererade ubåten, visar förtroende för Senna och får med sig en poäng hemma mot Real Madrid. På andra håll var det ännu viktigare att besökarna förlorade två. Till råga på allt var det på gärdsgårdsspel om att besökarna inte skulle förlora alla tre, men Ramos och Özil utvisade.

Real Madrid skapar, men så länge bollarna inte trillar in spelar laget med ångest. Och det har man gjort sedan den turliga vinsten mot Rayo. Ännu så räcker kalkylerna, men idag hade det behövts en näve i bordet och full pott efter helgens poängförlust mot Málaga.

Jag kan inte låta bli att le åt Guardiolas lek och spel med tabelläget. Tränaren själv, och väldigt noga, har poängterat flera mentalitetsskillnader mellan Barça och Real Madrid. En av dem är att marängerna aldrig ger sig. Katalanerna har en benägenhet att göra det, enligt tränaren så sent som i vintras.

Pep hänvisar till de heroiska upphämtningarna Madridlaget gjort sig känt för. Och han har rätt. ”Bara Real Madrid krigar vidare” när man ligger efter med tio poäng i ligan, och numer också Barça. En attitydförändring? Kanske. Det har märkts i den katalanska pressen. Ännu mer efter gårdagens match mot Granada.

Barcelona minskade temporärt avståndet till fem poäng och katalansk media glömde sin vanliga självpåtagna och gråtmilda jargong. Istället fokuseras på den ”stora upphämtningen” i ligan. Tydligen har det inte gjort något att Guardiola redan sagt att loppet är körd, och att mentaliteten inte fungerar på det sättet i Barça. Eller så har reaktionen blivit så just därför.

I slutändan borde det inte spela någon roll. Real Madrid är den som bestämmer över sitt eget öde. Men att döma av de senaste matcherna så saknas det marginaler och  övertygelse.

Idag fick man med sig en poäng, som kan vara värd en liga. Om vi leker med tanken att huvudstadslaget hade förlorat… skulle det matematiskt inneburit att Real Madrid inte haft råd att begå fler misstag. Barcelona kan hänga på och vinna på Camp Nou. Fem poängs skillnad är vid förlust bara två. Vid inbördes möten vinner Barça. Jo, det är en stor skillnad på att spela med ett försprång på fem eller sex poäng. En möjlig ligavinst till exempel.