Det börjar bli varmt nu. På riktigt. Snart går vi in i fasen när luftkonditioneringen måste pumpas för fullt. Jo, nu finns det inget återvändande. Det blir bara hetare.

På tal om det var det ganska snart ett år sedan vann Atlético de Madrid Uefa Europa League. Det var inte bara fantastiskt. Det var nästintill otroligt. I alla fall med tanke på att klubben samtidigt bröt en imponerande lång svit utan nya titlar i det annars alltifrån oansenliga museet vid Manzanares strand.

Om jag inte mins fel, vilket jag nog inte gör, var det till och med prat om att klubben skulle kunna bli en utmanare till ligan inför säsongen. Det kunde i alla fall ganska snabbt avfärdas. I april var visserligen klubben bäst sett till antal införskaffade poäng. Men de rödvita lever ändå ständigt farligt nära limbon.

Visst, Kun Agüero lovade i förra veckan att han kommer stanna till 2014. Det är bra. Möjligen också vitalt för att hoppet ska finnas kvar. President Cerezo lovade häromveckan också att finalen i Champions League kommer spelas på arenan La Peineta år 2015. Slutsats, åtminstone är intentionen att byggplanen för den nya arenan hålls.

Ikväll möter laget Racing. Båda Kennedy och Rosenberg ser ut att vara med. Båda lagen måste vinna. Racing kan mycket väl ramla ner, vilket också skulle innebära fullskalig ekonomisk kris (ägaren Ali Syed är nästintill spårlöst försvunnen). Atleti måste förstås också vinna, för att undvika sjundeplatsen.

Jo, problemet med just den platsen, som kommit till eftersom Cupmästaren själv spelar Champions League, är att det innebär ett kval till Europa League. I slutet av juli och början av augusti, precis när flera spelare precis har avslutat Copa America. Till råga på allt måste den planerade försäsongsturnén också ställas in.

Nej, det vill till att laget tar en sjätteplats. Det skulle också göra tränare Quique Sanchez Flores uttåg lite mindre smärtfullt. Att han lämnar klubben är en sådan där hemlighet som bara saknar en slutlig bekräftelse. Igår menade tränaren också att det inte finns något ”mysterium” i ärendet.

Visst, lika lite som att den utsedde är Athletic Bilbaos Joaquín Caparrós, som givetvis vägrar att svara på frågor. Men jag gillar i alla fall kombinationen. Caparrós och Atleti de Madrid. Hursomhelst är det snart dags att dra igång luftkonditioneringen.

Jodå, det går förstås att hitta vinklar och nya kamper även när den absoluta toppstriden i Spanien är över. Visserligen kunde Barcelona inte vinna ligan på hemmaplan trots den bekväma derbysegern mot vårens stora besvikelse Espanyol. Fast det blir nog bra ändå, som Xavi sa, i väntan på mötet mot Levante.

Men hur ska vi hålla liv i det här då, funderade tydligen en samlad press främst i huvudstan. Värvningen av Xabi Alonsos nya lekkamrat Sahin i all ära. Men en av dagens stora samtalsämnen är ändå kampen om pichichi, skytteligavinsten, och den europeiska gulddojan.

Kampen har hettats upp och rullats på teve. Det har skrivits i tidningar. Ronaldo har bevisligen gjort fler mål än Messi. Men knappast därför är han bättre på sitt jobb än argentinaren. Visst, det mesta här i livet handlar ju trots allt om smak. När det gäller fotboll mer. När det handlar om spelare och stil något helt enormt.

Men det är klart, vi kan i alla fall leka med tanken: Hur många mål hade Messi gjort i Real Madrid och hur många hade Cristiano gjort med Barça?

Säkert många. I båda fallen.

Det hindrar inte att Cristiano, efter fyra baljor mot Sevilla i helgen, har tagit ett stadigt grepp i kampen om den spanska skytteligan. 34 mål enligt dem som delar ut Pichichitrofén. 33 enligt andra, alltså dem som noterade att domaren inte skrev upp portugisen i målprotokollet under höstens möte mot Real Sociedad.

Med tre matcher kvar av årets liga har Real Madrids 7:a oavsett en bra möjlighet att faktiskt komma upp till Zarras 38 ligamål med Athletic Bilbao från början av 50-talet. Under 30 matcher ska tilläggas, eftersom ligan bara hade 16 lag. Eller Hugo Sanchez lika många med Real Madrid från säsongen 89/90…

Messi, å sin sida, kommer antagligen också att göra några till. I dagsläget räknar han hela vägen upp till 31. Men det är också troligt att Barças 10 vilar när Guardiola anser att så behövs, i väntan på den stora finalen på Wembley.

Totalt har Ronaldo nätat otroliga 46 gånger i samtliga turneringar (47 enligt vissa). Argentinaren har däremot stagnerat och står fortfarande kvar på 52. Det kan han säkert ta, med möjligheten att vinna de två främsta turneringarna. Guardiola kan det i alla fall. Fast skulle Messi nu bli skyttekung ”är det bara tacka och ta emot”.

Men frågan är knappast om, utan snarare hur, Cristiano Ronaldo skulle ta det om han blir tvåa igen. Jo, undertecknad vet att huvudstadsklubben vann Cupen. Men också att det är den minst fina av de tre vackra turneringarna som stått på spel. Samt att Cristiano inte har ett helt oansenligt ego.

Fast det löser sig nog. Eller också är det någon som löser det. Precis som när Barcelonaspelaren Samuel Eto’o blev blåst på ett mål och Pichichitrofén istället gavs ensamt till Diego Forlán. Eller det redan tidigare nämnda frisparksmålet, via Pepe, eftersom det trots allt gav portugisen ett försprång i årets upplaga.

Eller för den delen, igen, det där målet som jämställde Hugo Sanchez med Zarra. Jo, det var ju egentligen ett självmål av Rayos Ibarrondo… Poängen är i alla fall att det kan vara lämpligt att se upp. Även i spelet om årets pichichi och skytteligakung.

Avdelning, kompensation för dagens tidigare utlägg om Pablo.

****

Jo, så var det en grej till, bland tusen. Om du är anhängare till Real Madrid eller Barcelona och vill hjälpa ett par killar vid Lunds Universitet att forska vidare kring fotbollssponsring så tackar främst de för att du klickar här:

Barcelona

Real Madrid

Nu ska jag själv ha en fortsatt trevlig kväll, och hoppas att alla andra får något liknande. Samt att det inte blir stökigt kring årets utdelning av Pichichitrofén. Det är ju annars upplagt för det. Också. Som en värdig avslutning på allt det andra.

För ungefär tio år sedan lärde jag känna en kille från Pamplona. Då jobbade han för en av sporttidningarna i Madrid, fast inte med fotboll. Men fotboll var hans stora intresse. Och Osasuna laget i hans hjärta. Han var lycklig. Men också skeptisk. ”Det här är en dröm”, sa han varje gång Osasuna klarade sig kvar i förstadivisionen.

Enligt Pablo var det bara en tidsfråga innan ett av ligans fattigaste lag ännu en gång skulle ramla ner i tvåan. Säsongen 99/00 hade klubben tagit sig upp till La Primera, efter sex år i silverdivisionen. Visst, La Segunda är en liga som laget känner till mer än väl. Fast under perioden jag träffade Pablo blev det aldrig nedflyttning.

Nej, istället spelades (och förlorades) en Cupfinal mot Betis 2005. Och den följande säsongen blev den främsta för klubben någonsin.

För andra gången i sin historia tog laget en fjärdeplats i ligan, som den här gången belönades med kval till Champions League. Hamburg blev visserligen för svårt för los rojillos, men i Uefacupen gjorde man desto större väsen av sig. Det krävdes en mästare för att slå ut laget, som då leddes av tränaren Ziganda.

Sevilla tog sig an Osasuna i semifinalen på vårkanten 2007.

Senare vann andalusierna turneringen i den helspanska uppgörelsen mot Espanyol.

Det festliga i historien var att Ziganda, som togs upp till A-laget efter att ha tränat klubbens B-lag och ungdomar, blev en hemvävd lösning efter att tränaren Javier Aguirre lämnat Pamplona för att leda Atlético de Madrid. Med stärkta aktier från bedriften med Navarragänget var mexikanen ett eftertraktat byte.

Igår var det visserligen inte första gången Zaragozas nuvarande tränare Aguirre mötte sin gamla klubb, i vilken han en gång i tiden också spelade. Men det var definitivt ett av de mest ödesmättade mötena under årets säsong.

Efter förra veckans storslagna hemmakampanj var La Romareda fylld till bredden, för första gången sedan Zaragoza tog sig upp till Primera. Det var två år sedan los maños vann mot Córdoba och såg ljus in tunneln efter året i Segunda. Där man för övrigt, och snöpligt, hamnade efter en uttalad satsning på Champions League.

Igår vände besökarna hemmalagets 1-0 till slutliga 1-3. I en handvändning. Festen kom av sig, jublet tystnade, det hårt ekonomiskt ansträngda Zaragoza tappade fotfästet i det som skulle ha blivit deras match och en viktig seger i jakten på förlängt kontrakt. Den enes bröd… brukar man ju säga.

För Osasuna väntar i veckan Sevilla. Sedan ytterligare en nedflyttningsfinal mot Getafe innan ligan avslutas hemma mot Villarreal. Madridlaget valde i helgen att ta kort och kommer att vila spelare, en skräll på Bernabéu utgår man inte från, för att kunna ställa upp med starkast möjliga manskap hemma på el Coliseum.

Som varje år är nedflyttningstragiken oerhört intressant och spännande.

Just nu kanske mer än vanligt. 9:e placerade Sporting har 43 poäng. 18:e placerade Deportivo sitter för tillfället på den sista nedflyttningsplatsen med fyra pinnar mindre. Däremellan hittar vi Levante, Mallorca, Racing, Malaga, Osasuna, Real Sociedad, Getafe och Zaragoza, i strikt ordning.

Igår kom jag att tänka på Pablo. Han flyttade, vi tappade kontakten och inte setts på några år. Men jag är helt säker på att han var en av dem som var absolut gladast igår. Bortavinsten var ett stort steg mot att ”hans” Osasuna blir kvar ytterligare en säsong. Fast skeptisk är han med all rätt säkert fortfarande.

Avdelning, bloggrubriker som inte lockar läsare (men ungefär beskriver vad det handlar om).

Dessvärre har jag inte möjlighet att se allsvenskan i någon större utsträckning. Säkert skulle jag kunna ”streama” eller skriva upp mig på ett Internetabonnemang. Jag kanske gör det nu när den övriga europeiska fotbollen avslutar för säsongen.

Allsvenskan är i alla fall som den är. Främst kär på hemmaplan. Däremot är det rätt märkligt att man förväntade sig så mycket från HBK:s spanjorer just för att de kom från Real Madrid. Jag menar, det behöver ju inte nödvändigtvis vara en garanti.

Frågan som borde ställts i högre utsträckning är varför de meriterade ungdomarna lämnade Spanien. Utmaningen; erfarenheten; tränaren… Umbärliga i moderklubben?

Idag har Castilla, som trion lämnade till förmån för HBK, möjlighet att säkra en slutspelsplats till den spanska andradivisionen. Säsongen började inget vidare, men under den andra halvan har det tagit sig ordentligt med tränaren Toril…

Dagens motstånd stavas derby mot ett redan avhängt Rayo B. En poäng räcker för hemmalaget Castilla. Sedan väntar ett par dubbelmöten innan Real Madrid kan göra Barças och Villarreals filialer sällskap i den näst högsta serien.

Så, då kan vi fundera på var stjärnorna spelar lite till…

Den här lördagen har ett eget namn: Seve Ballesteros.

Även de som inte sysslar med golf, eller är speciellt intresserade av det, vet förstås vem han är. I Spanien var och är han en av de främsta idrottsmännen. Men framförallt en av de riktigt folkkära. En av de verkligen respekterade, högaktade.

Saknade.

****

Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Imorse fick jag en dos av det. Åtminstone var det ganska festligt att sitta skyddad under tak och läsa tidningen mitt i det värsta skyfall som har setts i stan på den här sidan nyår.

En knapp kilometer längre bort skulle ju 20 000 kvinnor springa i Retiroparken, i något som skulle ha blivit världens största ofrivilliga Wet T-shirt-lopp. Dessvärre är det först imorgon, visade det sig, efter en mer grundlig undersökning.

Sannolikheten är i alla fall lika med noll att de stora skarorna hade hängt i parken för att se spektaklet. Med utgångspunkt den 100 procentiga nederbörden.

Just det, skadeglädje.

De katalanska tidningarna rullade förstås på med ännu en 5-0 förlust till Mourinho – med tanke på matchstraffet han fick av Uefa kombinerat med det tidigare resultatet i ligan. Det var ju fyndigt kanske. I alla fall går det att förstå.

Vad som däremot är betydligt svårare att begripa är hur det kommer sig att den drabbade klubben, genom Karanka, inte förstår domen. Det är ungefär som att Pinto, med tre matchers avstängning, skulle förklara sig helt och hållet oskyldig till det filmade storbråket han var högst delaktig i.

Sannolikheten att Mourinho skulle klarat sig är lika med noll.

Eller om jag vänder på det.

Om Mourinho inte hade fått ett straff skulle det inneburit att allt han sa om Uefa och domare var korrekt, enligt Uefa. Det kan inte gärna organisationen gå med på, även om det vore korrekt, varpå sannolikheten för ett senare frikännande, efter överklagan, också är lika med noll.

Vad är det som inte förstås?

För övrigt spelar det ingen roll att Mourinho inte pratar. Han gör det ju ändå, genom Karanka. Spanjoren är förstås inte lika övertygande som portugisen. Men det tar sig minsann, i självömkan, anklagelser och flyktiga ursäkter.

Nu väntar jag bara på att Florentino ska komma ur garderoben, också. Fast chansen att han gör det frivilligt är fortfarande inte speciellt stor.

****

Casillas och Cristiano får däremot sitt ärende behandlat av Uefa fredagen den 13:e. Det är festligt, främst med tanke på Misión Imposible 4.

Gudarna måste vara tokiga, skulle kunna vara president Pérez bidrag.

****

Ingen har väl missat att Raúl kommer tillbaka till Santiago Bernabéu, hoppas jag.

Schalke var snabbast med nyheten. Mycket snabbare än Real Madrid som fortfarande inte sagt ett ljud. Men enligt den tyska klubbens hemsida är det Schalke som kommer stå för motståndet i årets kickoff-trofé Santiago Bernabéu.

För en gångs skull blir det intressant motstånd eftersom det blir tillfälle att hylla kaptenen ordentligt. Det brukar ju annars vara en ganska urvattnad historia det där. Mitt i semestertider.

****

Atlético har förresten 4,2 procents chans att ta sig till Champions League, läser jag idag.

Jag har någon form av hatkärleksförhållande till de där procenthalterna. Men när Kun och La Bestia drabbar samman på Vicente Calderón så har också hemmalaget 91,43 % möjligheter att ta sig till Uefa Europa League, enligt kalkylerna.

Utsikterna ökar förstås i och med att tre lag tar sig dit i år. Cupmästaren lämnar sin plats för att själv spela Champions League.

Málaga, som skulle varit 9:a i tabellen om det bara räknades resultat sedan Pellegrini tog över (enligt Pellegrini), är förstås inte uträknade de heller. Nejdå, laget har 0,01 procents chans att ta sig ut i Europa.

Jo, jag vet vad en och annan tänker, men det är ju bevisligen inte lika med noll. Å andra sidan, klubben har 13,8 procents chans att ramla ur också.

Almería, som möter Getafe borta ikväll, har definitivt en möjlighet att hänga kvar, trots att jag redan för några omgångar sedan dömde ner dem. 0,33 procents möjlighet till förnyat kontrakt, rättare sagt.

Det bästa med den här omgången är i alla fall att alla matcher betyder något. Både upptill, nertill och i mitten. Det kommer inte att bli någon uppgjort sörja som förra helgen när Levante och Sporting helt sonika bestämde sig för att spela mållöst.

Det var nästintill pinsamt. Framförallt när de båda lagens tränare, mer eller mindre, gratulerade varandra efteråt till att med största säkerhet hänga kvar ytterligare ett år.

****

Om någon vill återuppleva ytterligare en klassiker så finns det ett ypperligt tillfälle ikväll.

Real Madrid och Barcelonas juniorer drabbar samman klockan 20.00. Viktig match, nationell trofé. Matchen tevesänds, i Madrid och på huvudstadsklubbens television, så det finns säkert en möjlighet att streama också.

De främsta anledningarna, eller några av dem, att se mötet är Rafinha, lillebror till Thiago, och Real Madrids Jesé. Den senare har redan debuterat i Castilla. Men framförallt är han den yngling i Madrid som främst förutspås en lysande framtid.

Ytter, målfarlig, verkligen intressant. Ikväll är också en sådan match som brukar kallas upp till bevis. Att jag, mitt i matchdjungeln, vid något tillfälle rattar in mötet är i alla fall hundra procent. Om gudarna vill.

Värst vad många det finns som gillar engelsk fotboll - helt plötsligt - i kvarteren. I Spanien har man förstås misstänkt, de senaste åren, att La Premier är intressant. En högklassig serie och den främsta utmanaren (eller tvärtom) till den inhemska stoltheten. Fast det nyligen uppblossade intresset brister dessvärre i mångfald.

Av någon anledning är det uteslutande Man United som gäller…

Idoler finns det också.

En och annan sörjde i alla fall briljanta Portos utslagningen av ett hårt kämpande Villarreal, så intresset för just engelsk fotboll är inte helt och hållet exklusivt. Det är i alla fall min personliga slutsats efter en rundtur på fältet.

På tal om annat så lånar jag kollegan Hyllmans kommentar efter det senaste inlägget. Briljant read! Jo, det är det verkligen.

Det är inte ofta den här kolumnen når över hundra kommentarer (fast det händer emellanåt). Men det är nästan ännu mer sällan anhängare till olika lag verkligen diskuterar, sakligt, moget, insiktsfullt och utomordentligt sinsemellan i kölvattnet av något jag skrivit (men det händer också är viktigt att peka ut).

Hursomhelst så tackar jag för det, hörni. Bara så ni vet gör det mig också oerhört glad. Så ”Briljant read!” som Hyllman sa (fast var och en kan förstås ändå gallra en aning efter behag).

***

Dagens stora, hur många matchers avstängning ger Uefa återfallsförbrytaren José Mourinho (och möjligen några anklagare till)?

De senaste dagarna har jag fått mejl från människor som vill att jag ska skriva om både det ena och det andra. Normalt. Men nu har det propsats på att jag ska publicera youtubeklipp som bevisar att Barcelona inte är så heliga som alla tror. Det sista har jag fastnat för.

Jag är ju inte mer efter än att jag har sett, och förstått, att den generella bilden av Barcelona är att katalanerna har någon form av helylleklubb där på östkusten. I Sverige alltså. Om inte annat för att skribenter och kommentatorer envisas med försöka slå hål på den myten med jämna mellanrum.

Vad jag däremot inte har en aning om är var bilden egentligen kommer ifrån. Den finns i alla fall inte i Spanien vill jag påstå. Mer än en klubb är ungefär lika intressant som att någon annan aldrig går ensam. Det gäller alla lag i världen, för just den klubbens anhängare.

Visst, Barcelonas historia är speciell, men inte för det är klubben gullig och korrekt i någon större utsträckning. Jämfört med många andra. Valörer och etik höjs till skyarna, och bryts på samma sätt, av alla.

Nej, det intressanta är varför det finns en i Sverige (och kanske på fler platser i världen) generell syn på Barcelona som fanbärare för något föredömligt och ädelt. Alltså det som andra vill slå sönder. Jag menar, bistånd kör de flesta med, skolor (har Real Madrid fler) och andra initiativ är inte patenterade av klubben.

Inbördeskriget, glöm det. Ingenstans slogs det som i Madrid i den mån det överhuvudtaget hör hit. Det säger jag stödd av landets väl dokumenterade historia. Dessutom lever jag i en lägenhet där en av Francos bomber raserade halva kåken.

Hursomhelst, eftersom många fotbollsanhängare inte kan läsa något annat än hyllningar till sitt eget lag, passar jag på att verkligen insistera i att det här inte är någon kritik. Barcelona är stort, givetvis, har många ädla initiativ, en utmärkt ungdomsutveckling och en ärofull historia.

Fast inte för det finns det en bild av att klubben skulle vara speciellt korrekt i någon större utsträckning, i det här landet. Och det finns inte ens en bild av att Barça skulle försöka utge sig för att vara det, på samma ställe.

Så just därför kan jag inte låta bli att undra, hur kommer det sig att många tydligen har fått för sig det i Sverige?

Avdelning, i en blogg skriver man vad man vill (fast i alldeles för liten utsträckning).

För att komma ner en bit på jorden, eller ner någon nivå efter allt som har rört om så in i ryggmärgen med tanke på el Clásico, så tänkte jag att det kan vara spännande med något så intressant som fotboll. Eller fotbollar, rättare sagt. Och tjejer för den delen. Det hör ju liksom ihop…

Om någon läsare möjligen trodde det, så tänker jag faktiskt inte skriva utförligt om helgens Superligafinal mellan Rayo Vallecano och Espanyol. Alltså den som slutade 2-2 och sågs av tusen personer på Teresa Rivero mellan fjolårets vinnare (Rayo) och fjolårets tvåa (Espanyol). För att variera.

Nej, det ska ju till ett returmöte i Barcelona innan drottningarna kröns.

Men det hindrar inte att tjejer ändå kan bli på modet i helgen. I andra sammanhang alltså. Till poängen. Det har förstås sparkats, men också kastats boll på många håll i landet de senaste omgångarna. Så pass att förbundet och domarna numer verkligen har uppmärksammat fenomenet.

Ett mycket möjligt framtida scenario är således följande: När en bollkalle skickar in lädret på plan, för att dra ut på tiden, så kommer domaren bryta matchen i ett par minuter. Sedan bryter han mötet helt och hållet om någon ändå inte fattat budskapet. Det blir säkert bra.

I Sevilla lovade hursomhelst president Del Nido att bollkallarna verkligen skulle straffas efter de senaste incidenterna mot Villarreal. Precis så har det blivit. Bollkallarna är avskedade kollektivt. Alla knattar har fått sparken. Jo, jag kan föreställa mig att det snörvlats en hel del och att inget fackförbund finns.

Men hur ska man då lösa knattebortfallet, är förstås en rimlig fråga?

Tja, det finns ju även tjejer i klubben, kom någon på. Lagom till nästa omgångs möte mot Real Madrid blir det därför stordebut för damerna inför ett relativt fullsatt Sanchez Pizjuán. Men redan i helgen skaffade sig tjejerna betydande erfarenhet när det plockade upp bortskjutna bollar mellan Sevillas B-lag och Cádiz.

Det blir säkert bra, det också. Fast frågan är om det verkligen heter bollkalle när det handlar om kvinnor? Som tur är finns i alla fall inte det problemet på spanska. Alltid något som gör tillvaron mer lätthanterlig.

90-minuters intensiv övning ger färdighet.

Efter matchen igår var lagkapten Iker Casillas den förste att uttala sig.

Felet var ju domarens, det hade vi ju alla sett. Tillförordnad tränare Karanka följde samma linje. Det var ju domaren. Det hade hela världen sett. Innan, strax efter Higuaíns bortdömda mål och Pedros 1-0, fick jag också ett väntat och oerhört uppretat samtal från kamrat och fotsoldat Antonio.

Normalt. I andra ändan frästes det att felet var domarens, Unicefs, fan och hans… vad det nu heter. Det enda jag reagerade på var att Unicef tydligen skötte Uefas organisation. Fast så är det, tydligen.

Med 0-1 hade matchen i alla fall sett helt annorlunda ut. Fast situationen var inte helt lätt. Antingen förstår man att Piqué fällde Cristiano, som därmed borde fått frispark eller fördel av situationen. Eller också förstår man att Piqué inte gjorde något spelvidrigt varpå situationen dömdes korrekt.

Cristiano hindrade ju i så fall Mascherano från att möjligen hindra Pipas 0-1.

Oavsett var det förbannat synd för mötet som kunde ha blivit en klassiker på riktigt.

Real Madrids generaldirektör Jorge Valdano – som inte ville tro på konspirationer – summerade däremot på sitt sätt.

Av de fyra klassikerna har Real Madrid vunnit en, Barcelona en och två har slutat oavgjort. Det låter ju bra och framförallt extremt jämt. Om jag däremot själv summerar de fyra klassikerna är det stora utropstecknet och överraskningen att Real Madrid vann Cupen.

I det första oavgjorda mötet förlorade Real Madrid ligan. Det var ingen bragd och 1-0 till Barça. Cupfinalen var däremot en sådan. 1-1. I den första semifinalen spelade Real Madrid fegt för 0-0 och tappade självförvållat möjligheten att göra något stort. 2-1.

Igår 3-1 – till skillnad från Generaldirektör Jorge Valdanos annars överdrivet jämna målsnörekonklusion.

Barcelona är mer inkört och betydligt bättre, fortfarande.

Vad vi, ni, jag eller dem i alla fall kan glädja sig åt är att Real Madrid verkligen försökte ge Barcelona en kamp igår. Enda gången laget tidigare hade gjort det var i Cupfinalen. Hög press, vilja, alla hjälpte alla. Det är svårt och fysiskt krävande. Men det kan onekligen vara effektivt och är definitivt trevligt att se på.

Jag tror också att det kunde ha gett bättre utdelning på ett glödgat Bernabéu.

Men vad vi, ni, jag eller dem också och verkligen kan glädja sig åt är att alla kom undan med hedern i behåll. Eller åtminstone är den tillräckligt intakt för att det rena helvetet inte ska bryta ut. Vi slapp skräckscenariot att någon förlorade möjligheten till alla tre titlarna mot den direkta rivalen.

Barcelona må vinna dubbeln, men Real Madrid vann ändå en titel. Det kommer hålla projektet vid liv och ger mersmak inför nästa säsong. Och just det, som Valdano också sa, ”det finns många och tydliga områden att förbättra”. Visst, spelare i alla ära. Men det första hade han redan nämnt.

Att sluta gräva ner sig i konspirationsteorier.

Domarnas insatser kan man med mer eller mindre rätt fördöma hursomhelst.

Idag på morgonen såg och hörde jag det igen. Ett par figurer utanför ett lokalt café, lite längre ner på min gata, som var nästintill på väg att hamna i handgemäng. Jo, numer får man ju inte får röka inomhus i det här landet till invånarnas stora förtret.

- Men det går ju inte, hojtade den ene upprört.

- Men va fan, skrek den andre, medan de bokstavligen rök kring gubbarna.

Scenen har utspelat sig tiotusentals gånger över hela stan och landet. Jag har i alla fall hört den vid några hundra tillfällen bara i mina egna kvarter.

Anledningen, det ene förkastade Mourinhos taktik i den första Champions Leaguesemifinalen. Den andre menade att portugisen inte hade något val. Visst, det har förstås varit den klassiska diskussionen den senaste veckan.

Fast vi vet ju att taktiken inte var något vidare, eftersom Real Madrid bevisligen förlorade med 0-2. Eller var det nu domaren? I alla fall så vet vi med säkerhet laget spelade på ett sätt som inte är förknippat med valörerna i klubben.

Jo, det är helt säkert.

När Real Madrid i höstas försökte spela på Barcelonas premisser blev det 5-0, är annars ett vanligt argument för att rättfärdiga Mourinhos defensiv. Förvisso. Men den gången levde Real Madrid i villfarelsen att laget var jämbördigt konkurrenten efter den strålande säsongsinledningen – sett till resultat och inte spel.

Men det handlar egentligen inte om det.

En kompis, som av någon anledning alltid har varit misstänksam mot Michel, använder ofta den siste i La Quinta del Buitre-kvintetten som exempel. Ett exempel på hur de klassiska Real Madridanhängarna och arenan Santiago Bernabéu ser på fotboll.

- Michel visste hur han skulle vinna publiken. Han kastade sig, han slet, svettades och gav allt i de viktiga situationerna och blev därmed både hyllad och benådad för sitt ofta mediokra spel…

Andra kan tycka annorlunda om Michel. Om spelaren, landslagsmannen och tränaren. Men beskrivningen är på pricken korrekt över de traditionella värdena i klubben.

Real Madrid kan förlora på Santiago Bernabéu och ändå bli hyllat. Hemmalaget kan vinna på arenan och ändå bli utbuat. Själv har jag upplevt båda scenarierna på plats i det vita templet ett antal gånger. Det är inte så konstigt.

Skillnaden ligger i att verkligen försöka. I den första spekulativa semifinalen i onsdags gjorde laget inte det – men klarade sig från lynchning för att tränaren har fått med sig många på en högst besynnerlig korstågsturné.

****

Det som borgar för en bra match ikväll, och den sista i raddan av klassiker, är att Real Madrid inte har något val. Det gör dem extremt farliga, offensiva och hungriga. Det vet förstås manskapet i Can Barça. Det har Barcelonas tränaren Guardiola också pekat ut.

Under klubbarnas drygt hundraåriga existens har Real Madrid däremot bara vunnit ett tiotal gånger med två mål eller fler hemma hos konkurrenten. Statistiken säger att det mycket svårt. Men samtidigt att det faktiskt är möjligt och kan gå.

Oavsett hoppas jag på upprättelse för Real Madrid, och i viss mån också för Barcelona efter de beklämmande scenerna i det senaste mötet.

Jag kan i alla fall inte tänka mig annat än att vi får se ett Real Madrid som sliter, svettas och ger allt under 90 minuter. Ett lag som segrar eller dör, men alltid med flaggan i topp, och sedan kamratligt sträcker ut handen och gratulerar vinnaren till finalplatsen.

Precis som valörerna i klubbhymnen besjungs.

Om inte annat är det viktigt för Real Madrid, för spelarna, för Mourinho, för president Florentino Pérez. Men det är också viktigt för spansk fotboll, ”el Clásico” och i förlängningen landslaget, att det slutligen blir en värdig match och någon form av ordning i leden.

Dessutom vore det förstås det bästa sättet att avsluta säsongen värdigt. Och den absolut bästa tänkbara uppladdningen inför nästa års säsong, som börjar med revansch i sommarens spanska Supercup…

Till att börja med.