Igår fick jag frågan om fördelningen mellan klubbkänslorna i Madrid. Det var det nykära nedresta paret Hasse och Kviborg som undrade.

Visst, man kan uppskatta antalet till 60-40 i Real Madrids favör. Ungefär. Det går ju i vändor. Framgång föder framgång. Spel i andradivisionen gör det inte. Och det är inte så lätt som att si och så många alltid håller på samma lag. Eller att alla i samma familj och stadsdel gör det.

I Madrids största distrikt Vallecas, med knappt en halv miljon invånare, har Rayo fullt stöd av uppskattningsvis bara av ett trettiotal procent av invånarna. De andra som uttrycker känslor för fotboll är antingen colchoneros (atléticos alltså) eller madridistas (maränger) av tradition. Faktiskt, Real Madrids största supporterklubb har sitt högsäte i Vallecas.

Det finns förstås inte heller någon garanti att klubbkänslorna går i arv. Det är inte minst Atléticos klassiska slogan ”pappa, varför håller vi på Atleti” ett utmärkt exempel på.

Damen i mitt nuvarande liv tycker däremot inte alls om fotboll. Det finns många som hon också. Nej, hon hatar det, säger hon. Fast hon är ganska bra på att analysera spelsekvenser, och hon anser att Zidane är den mest elegante spelare hon någonsin har sett. Hon ett favoritlag också.

Den enda matchen hon har sett någonsin under sitt liv, hittills, var mot Bayern München.

Efter mycket övertalning för ett antal år sedan fick jag med henne till Bernabéu. Hon föll pladask. För den tyska energin, tempot och disciplinen som besökarna visade upp. Real Madrid gick vidare, med sammanlagt 3-2, efter en upphämtning från Münchenförlusten 2-1.

****

En annan variant på kärlek utspelade sig igår. Jag såg Barcelona mot Chelsea. Det var på vippen att bli en familjetragedi.

Marco, en god vän sedan ett antal år tillbaks är först och främst anhängare till Atleti. Fast i nästan lika stor utsträckning är han ”antimadridista” vilket innebär – av någon outgrundlig anledning – att han alltid vill Barcelona väl. Hans son har däremot vuxit upp till en övertygad madridista.

Kanske blev det så på ren trots, trots allt? Det vore logiskt. Precis som att sonen Miguel tatuerar sig i samma utsträckning som pappa Marco tar bort sina permanenta minnen från ungdomsåren med laser.

Igår gjorde Miguel bort sig. Han kunde inte hålla sig. Det är en enorm lättnad för många madridistas att Barcelona är ute ur ”leken”. Han gick över gränsen. Han varskodde offside innan domaren blåste. Han firade Barcelonas utslagning på ett sätt som… tja, inte uppskattades i familjen.

Minuten efter slutsignalen hörde jag hur det dunkade från köket. Rejält. Jag hörde hur Marco tydligt, allvarligt, fientligt och respektingivande läxade upp sin son. Han hade tryckt upp honom mot väggen.

Det finns gränser för allt, förstås. Och Marco är vanligtvis världens mysigaste person. Jo, häromveckan kunde han inte ens hålla tillbaka tårarna när han tog fram en sångbok från tiden i Främlingslegionen och högtidligt sjöng jag är gift med döden… ”Soy el novio de la muerte…”

****

Nu ska jag, och killarna, åka upp och se matchen mellan Real Madrid och Bayern. Det finns en lång tradition av respekt, och mest kuriosa historier mellan lagen, som gör mötet än mer speciellt.

Sedan ska jag svänga förbi Marcos, och se om Miguel lever.

Innan jag går hem och frågar frugan om vad hon tyckte om Bayern.

– Det är möjligt att jag misstog mig, menade Guardiola efter helgens match mot Real Madrid. Visst, det är ju inte taget ur luften. Utan att det för den skull frånta besökarna välförtjänt merit.

I det vita lägret talas om taktiskt fullträff. Fast det var ju inte några egentliga förändringar (bortsett Coentrao för Marcelo) från hur vi har vant oss vid att se Real Madrid ställa upp tidigare. Det är precis samma lag som har vacklat från och till under våren. Och det var i stort sett samma lag som förlorade med 5-0 mot Barça för ett par år sedan.

I helgen var enda skillnaderna mellan då och nu att Arbeloa spelade istället för Carvalho, och att Ramos spelar centralt medan Coentrao fick uppgiften mot Alves istället för Marcelo. Nej, det var ingen taktiskt fullträff. Det var inget nytt. Däremot var det en fullträff av uppoffring, tro och vilja, som gjorde att det gick.

Frågan är ju, helt berättigad, hur mycket av det har Chelsea ikväll?

I lördags valde Guardiola att spela med en trebackslinje. Det är inte heller nytt. Allt framåt, med fria mittfältare på kanterna. Det har varit Guardiolas nydanande projekt under säsongen. Ett problem, vid 0-1 om inte annat, var däremot att det bara fanns en lång kille på plan i Sergio Busquets. Idag skulle det förvåna mig mycket om inte Piqué är tillbaka i backlinjen, han hade i alla fall tagit Pepe bättre än Adriano. Men framförallt så behövs han. Precis som Cesc uppfinningsrikedom och stabilitet på mitten.

I söndags tog Messi en fridag, en sådan som bara han är berättigad till. Argentinaren har annars inga problem, enligt Guardiola. Men målproduktionen är ändå ett ämne för nervös diskussion. Barcelona bör oavsett göra vad de gjorde i England. Under 180 minuter är det osannolikt att Barcelona inte går vidare, så länge man bygger stabilt och vet att vänta ut motståndaren utan nervositet.

Hursomhelst vore det förstås utomordentligt typiskt att Fernando Torres gör mål.

Jodå, killen har en ypperlig möjlighet att visa upp sig i Spanien och ta den där sista chansen. Att ännu en gång bli ett alternativ och ett namn för landslaget efter den senaste petningen. Dessutom mot favoritmotståndaren. Som få gillar Fernando att näta mot just Barcelona. Under hans tid som rödvit blev det sju baljor på tio matcher, varav fyra på Camp Nou.

Passande nog så kommer förbundskapten Vicente del Bosque under dagen också ha ett personligt samtal med David Villa. Han vill höra vad spelaren tror om sin utveckling. Fördelen med ett ”avhängt” Barcelona i ligan är att 7:an kommer få fler möjligheter att spela absolut nödvändiga matcher i laget. Redan till helgens möte mot Rayo var den tidigare planen att Villa är med i truppen. Han är på gång.

Visst, inget är omöjligt. Precis lika lite som att el niño passar på att ta någon form av revansch på Barcelona. Jo, det var ju efter en fullständigt makaber insats av Atleti, förlust hemma på Calderón med 0-6, han slutligen bestämde sig för att lämna landet. Så Fernando Torres gör förstås mål, fast Barcelona bör ju trots allt gå vidare ändå…

Givetvis utan hänsyn till Osasuna – Malaga som börjar om 48 minuter.

Igår tog en epok slut. Minsann. Real Madrid bröt cykeln av Barcelonas dominans och vann för första gången på Camp Nou sedan besten Baptista slog in 0-1 under Bernd Schusters ömma översyn. Barça var inte dåligt, innehavet var som vanligt brutalt, men det saknades spetsskärpa och motståndaren genomförde ypperlig defensiv insats.

Messi kom inte till; Xavi missade precis – Casillas gjorde sitt – medan Tello inte hade mognaden som krävs för att ta vara på det enastående tillfälle han fick. Och just det, Ronaldos mål efter Barcelonas utjämning var det närmsta man kommer ett virtuellt isvaksbad. Hans uppmaning till publiken kan med tiden bli en nästan lika stor klassiker som Raúls dito säsongen 99-00.

Bortsett den minimala incidenten mellan Alves och Cristiano så var det också en match som återställde de sunda rivaliteten. Det var inte bråkigt, otrevligt eller ens stökigt. Det tackar hela Spanien för.

På Madrids gator har det inte tutats så mycket sedan VM-vinster 2010. Överallt hurrade människor. Smällare briserade och segerfontänen Cibeles invaderades av glädjerusiga fans. Alltmedan Emilio Butragueño förnekade att det finns planer på att ge Mourinho och hans stab kontraktsförbättringar. Fast det är inte portugisen som kontraktsintresserar mig för tillfället. Det är Guardiola.

Pep är inte nöjd med alla aspekter i klubben. Han har problem, igen, med den interna disciplinen personifierad av Piqué. Dessutom har han aldrig riktigt varit på den goda sidan med den sittande juntan styrd av Rosell. Han tillhör gardet med Laporta och Cruijff. Ingen av dem tål Sandro.

Trots att det med jämna mellanrum försäkras att det inte är ett problem (senast igår) så börjar det bli verkligt bekymmersamt att Pep Guardiola inte skriver på en kontraktsförlängning. Visst, den interna tron i klubben, och antagandet att Pep skriver på ”när han vill”, kräver förstås en övertygelse om att han faktiskt kommer att göra det.

Medan tränaren funderar på hur han ska ta sig vidare mot Chelsea, och hur länge han kan ha hela FC Barcelona i schack, så är klubben i många aspekt lamslagen. Det är dags att börja med sommarplaneringen, träningsläger, och snart nog ett förnyande i laget och transfers av spelare. Den tränare som inte garanterat är kvar den första juni är inte mannen för beslut.

Visserligen har klubben redan meddelat att det inte blir någon PR-turné i sommar, som upptakt till nästa års säsong. Mellan EM och Olympiska spel är man inte intresserade av utflykter, trots att det är en vital inkomstkälla för klubben. Bra. Men den som hårdast har angripit upplägget under tidigare säsonger, och utan minsta omsvep i somras och under året, har alltid varit Pep Guardiola.

Kanske är beslutet rentav en eftergift för att få tränaren att skriva på? Kanske är det en indikation på att allt är klart och förhandlat även om alla förnekar att det skulle vara så? Fast vad skulle de inblandade i så fall tjäna på att mörka situationen? Inget alls.

Det går inte att vänta längre än till efter returmötet mot Chelsea, innan Pep Guardiola tar ett offentligt beslut. Då vet tränaren dessutom precis vilka förutsättningar han har, om det kommer spelas en eller två finaler innan säsongen är slut. Det vore en enorm björntjänst mot klubben, spelarna och fansen, att dra ut på beslutet längre. Efter gårdagens förlust är den livnärande och beskyddande magin också bruten.

Nu stannar ju faktiskt inte jorden i och med matchen ikväll. Trots att det är lätt att tro det. Ett par av de spanska tevekanalerna kör 48-timmars osedvanligt flåsig rapportering. De övriga pratar om allt från biografer i ekonomisk kris till pubar som täljer guld med pennkniv, eller vad uttrycket nu kan vara, i samband med mötet.

Visst, matchen är förstås viktig. Otroligt viktig. Det pratas om 400 miljoner TV-tittare och själv funderar jag på att sluta upp med ett trettiotal hårdnackade fotbollsfigurer. Dagen till ära har de lånat en egen restaurang med full tillgång till samtlig befintlig utrustning.

Nåväl, i Barcelona finns det egentligen två frågetecken. Spelar Alexis, och kommer Piqué att få göra det? Den sista kommer att ”acceptera beslutet hursomhelst”, enligt Guardiola på upptakten. Jodå, det gör han säkert. I Real Madrid finns det däremot en uppsjö saker att fundera över. Mourinho gillar ju att experimentera. Framförallt när det ska spelas Clásicos.

Statistiskt sett har det aldrig gått något vidare. Inte med Real Madrid. Och inte med något annat lag han har har lett på Camp Nou. På totalt nio matcher har han förlorat fem och spelat resten oavgjort. Men det är inte samma sak som att ständigt misslyckas med insatserna på arenan. Statistiken behöver inte nödvändigtvis innebära en fördel till Barcelona.

Om vi reducerar vikten av dagens el Clásico, till det absolut mest uppenbara, så förklarade Pep Guardiola förhållandet pedagogiskt och alldeles utmärkt: Förlorar man eller spelar oavgjort vinner Real Madrid ligan. Punkt. Sagt det kan vi sedan spekulera i aspekterna runtomkring.

Real Madrid kan förlora ikväll och ändå vinna ligan, sa förvisso inte Pep. Men det borgar till att börja med för att besökarna kommer att hålla sig i skinnet, säger jag.

Det vill säga, jag tror inte att Real Madrid går in i en överdriven utomsportslig och hård närkamp (många håller inte med på grund av Mourinhos krigiska inflytande), eftersom man skulle kunna förlora ligan vid ett senare skede på grund av det. Alltså, spelarna får inte vara så pass fåfänga och korkade att de drar på sig utvisningar och kort. Nej, de får helt enkelt inte uppträda som stökiga förlorare.

Ingen tjänar, och allra minst Real Madrid, på att det blir ännu ett klassiskt Clásico-bråk.

Nästa sak, både Chelsea och Bayern München vilar spelare i helgen. Båda har bra förutsättningar att ta sig vidare i nästa veckas returer på spansk mark.

Det vore ett bra och nödvändigt styrkebesked för Barça att vinna ordentligt och övertygande med många mål ikväll. Det skulle premieras med dubbel utdelning. Proppen släpps inför måste-upphämtningen som krävs efter 0-1 mot Chelsea. Och Real Madrid fortsätter att spela nervöst, under en enorm press, mot Bayern, Sevilla… innan det blir riktigt hypernervöst borta mot Athletic.

En övertygande hemmaseger innebär att Barcelona tar sig till Champions Leaguefinal, och att man till och med kommer vinna ligan. Jodå, med stöd av lagen om alltings djävlighet, ur ett Madridperspektiv, vinner katalanerna således och helt säkert också Cupen mot Athletic. Pep blir förstås hjälte som aldrig förr, vilket också vore typiskt…

… medan Mourinho lynchas och smiter till England.

Real Madrids president Florentino Pérez, å sin sida, river under tiden sitt hår och tränarens föreslagna kontraktsförbättringar. Och kanske tvingas han till och med att utlysa nyval eftersom det uppenbarligen inte går att vinna något av vikt under hans styre. Matchen ikväll är den avgörande faktorn.

Panik, förstås.

Men förhållandet är också det omvända för Real Madrid. En bra match, kanske till och med en vinst, skulle ge ett enormt lyft för det vacklande självförtroendet.

Med ligan i hamn, om än ej matematiskt, och styrkebeskedet som getts på Camp Nou blir det enormt svårt för Bayern att ta fördel av sitt 1-2 inför ett lyriskt och fullständigt galet besatt Santiago Bernabéu. Därmed har huvudstadsklubben fantastiskt bra utsikter att vinna turneringen oavsett motstånd.

Med dubbeln blir Mourinho förstås en hjälte av sällan skådat slag, vilket också vore typiskt.

Och skulle det nu hända, med stöd av lagen om alltings djävlighet ur ett katalanskt perspektiv, så förlorar givetvis Barça just därför även Cupfinalen mot Athletic. Som grädda på bedrövelsen går också en fantastiskt era med Pep i graven, och Pep själv tvekar inte längre och tar ett sabbatsår.

Enda möjligheten att uppnå någon form av status quo (så att denna förutsägelse faktiskt blir irrelevant och kanske inte fullständigt sann) är att Barcelona vinner mot en mycket övertygande och bra rival med låt oss säga 2-1. Jo, så blir det. Ikväll blir det hårt och tufft som anstår en klassiker, men inget ordentligt krig. Inget av lagen har ju råd med det på riktigt.

Precis så viktig är el Clásico.

Pekings Astrit tycker att Real Madrid är ett ”bajslag”. Må så vara, han sympatiserar tydligen med Barça. Och kanske är det till och med sagt med glimten i ögat. Jag vill i alla fall tro det med tanke på den bristfälliga kvalité, pondus, och inflytande IFK Norrköping och Allsvenskan har i jämförelse. Oavsett ligger hans kritik mot antagonisten på en klassisk ignorant ungdomlig historielös supporternivå. Du är ursäktad.

Å andra sidan, klassikern intresserar ju faktiskt inte alla.

Ikväll kan Mallorca matematiskt rädda sig kvar ytterligare en säsong på bekostnad av Zaragoza – som i sin tur skulle hamna ännu ett steg närmre sin egen fullständiga upplösning. Hemmalagets kapten Pep Lluís Martí menade således kort och gott att ”klassikern kan de stoppa upp i röven”. Han hoppas i alla fall att laget inte hinner se mötet mellan giganterna. Mallorca ska ju vara upptaget med att fira förnyat kontrakt.

Den spanska ligans enda svensklag Racing Santander är å sin sida inte bara jumbo. Virtuellt har Kennedys lag redan sagt farväl till förstadivisionen. Det hade ingen kunnat tro för ett drygt år sedan, allra minst dem själva, när indiern Ali Syed kom till undsättning och lovade guld och gröna skogar. Med facit i hand åker man ur. Och den indiska finansmannen är försvunnen sedan början av säsongen.

Samma visa upprepar sig i Getafe.

Visserligen är klubben på säker mark, med tunga 45 poäng, men gruppen av arabiska investerare är borta från skådeplatsen. Royal Emirates Group har en vecka på sig att slutföra köpoperationen. Men i Getafe har man inte hört någon från gänget som gick i god för årliga 200 miljoner kronor, varpå spelarförsäljningar helt plötsligt är högst på dagordningen för att rädda den lilla ekonomi som finns.

Nej, kvällens Clásico är inte en prioritering för alla. Men även andra, utan val, har blivit överkörda till följd av mötet mellan Barcelona och Real Madrid. Matchen mellan Sevilla och Levante har fått en fullständigt okristlig avsparkstid. Jo, det ska ju vara lite marginal mellan matcherna. Men klockan 22,30 är till och med i Spanien snudd på komedi – och ett hån mot lagens anhängare.

I skuggan av Champions League levde semifinalen mellan Atlético och Valencia upp till förväntningarna. Eller hur var det nu? Åtminstone det ena laget gjorde ett bra försök.

Igår spelade Atleti som om hela säsongen hängde på ett bra resultat, vilket den gör. Valencia gjorde det inte, vilket de borde. Tvåmålsskytten Falcao gjorde ett av de vackrare målen för säsongen, i matchen som tillhörde Atleti. Fast Ricardo Costas utjämning till 4-2 på övertid håller förstås spänningen vid liv.

Oavsett hur det går i returmötet tas det för givet att Valencias tränare Unai Emery kommer lämna till sommaren. I apelsinstaden har man krävt hans huvud under en längre tid. Normalt. Den enklaste vägen till bättre resultat är nästan alltid att sparka tränaren. Dessutom är det betydligt billigare än att ge sig i kast med ett helt lag.

Men viktigast av allt, på få platser har man i samma utsträckning vant sig vid att kritisera och sparka tränare som i Valencia.

- Jag har inte tid att fundera på mitt eget öde, menade Unai Emery efter det oavgjorda mötet mot Levante. ”Vi hängde varken med mentalt eller fysiskt”, sa tränaren efter helgens utskåpning (4-0) mot Espanyol. Med matchen igår har man släppt in åtta mål på mindre än en vecka… Det har varit tufft hemma, det har varit tufft borta.

Med nöd och näppe håller laget ändå ställningen och kan mycket väl nå målet – en tredjeplats som ger direktkvalificering till Champions League. Men en bra höst, och en hjälteinsats och oavgjort resultat på Bernabéu, väger inte upp för den oregelbundna säsongen. President Llorente, med stöd från den hetlevrade publiken, kommer att göra processen kort med tränaren. I år blir det inget förlängt kontrakt.

Jodå, epoken Emery har tagit slut – om laget nu inte råkar vinna Uefa Europa League. Fast frågan är ju om ens det skulle räcka. Eller om han själv ens vill. För ett år sedan skulle ju Emery sparkas också, om det inte vore för att tränaren hade tagit laget till en tredjeplats för andra året i rad. Dessutom kommer Ernesto Valverde lämna Champions League-spelande Olympiakos, han har samma agent som Emery, varpå det inte är osannolikt att Valencias nuvarande mister hittar en spännande lösning.

Hursomhelst, min egen direkta relation till Valencia startade med Claudio Ranieri. Den direkta i meningen att det var då jag började spendera perioder i staden. Med honom vann laget en Cup, vilket förstås var fantastiskt. Sedan kom Hector Cúper, som av bara farten fick med sig Supercupen italienaren hade lämnat kvar för inkassering under sommaren. Men inte för det blev Cúper älskad i byn. Tvärtom.

Argentinarens attityd, och framförallt hans spel, fick anhängarna till los ché att bli uppriktigt galna och synbart bedrövade i tid och otid. De krävde ständigt hans avgång och jag började lära mig hur det fungerar i Valencia.

Efter Cúper kom Rafa Benitez, som skulle bli den mest framgångsrike tränaren i klubben någonsin. Två ligaguld och en seger i Uefacupen gjorde ändå inte att tränaren blev hyllad i någon större utsträckning. ”I Valencia är de aldrig nöjda någonsin”, förtydliga Rafa under och efter spektaklets gång. Han var både lättad och nöjd över att lämna los ché efter segersviten. Men Quique Flores var det samma visa. Det var pañoladas och ständiga krav om tränarens avgång.

Visst, tiden har gått, det har bytts presidenter. Det har vunnits ytterligare en pokal. Då av laget är viktigt att poängtera, Cupvinsten 2008 var inte tränaren Ronald Keomans förtjänst. Sedan gjorde Voro ett kort gästspel innan dåtidens stora löfte och ”demontränaren” Unai Emery från Almería tog över den ständigt briserande krutdurken Valencia.

Det går att diskutera om tränarens metoder och strategi är den korrekta. Roberto Soldado, som till varje pris vill visa sin duglighet inför uttagningen till sommarens EM-trupp, har varit officiellt irriterad på att han ställts över i flera matcher. Det går också att diskutera om någon annan tränare hade gjort det bättre, med de medel som funnits till förfogande. Om vi tittar tillbaka så har Valencia värvat bra, fungerat tillräckligt för att ta sig till Champions League, samtidigt som klubben har sålt och sanerat hårt i ekonomin.

Vad mer går att kräva – egentligen?

Nåväl. när Emery lämnar Valencia tar han i alla fall med sig en stor bedrift.  

Jo, ännu har det visserligen inte blivit några pokaler, men inte sedan Alfredo di Stéfanos tid i början av 70-talet har klubben behållit en tränare under fyra hela säsonger. Och de har dessutom bara hänt totalt fyra gånger i Valencias historia. Till råga på allt har ingen någonsin fått förtroende att träna laget under så många matcher i följd. Så Unai Emery har oavsett lyckats med det nästintill omöjliga.

Femtio procent av den spanska tittarmassan såg matchen mellan Bayern och Real Madrid. Under guldmomentet, Özils utjämning, nådda siffrorna drygt tio miljoner. Uppskattningsvis var oavsett samtliga missnöjda med både match och resultat. Jag fick i alla fall ett par samtal som vittnade om att det tagit hus i helvete bland några av huvudstadsklubbens inte allför stolta anhängare.

Men det är klart, inget är förstås förlorat. 1-2 går att hämta upp, och relativt smärtfritt under de flesta omständigheter.

För ganska exakt en månad sedan tippade jag utgången i Champions League. Det var på mode efter lottningen. Jag skrev att ”Real Madrid dominerar ju inte matcher på samma sätt som resultaten visar… Men eftersom jag inte orkar med all potentiell cirkus kring och omkring Mourinho vid en eventuell utslagning mot Bayern så skriver jag helt enkelt att Real Madrid tar sig till final”. Så är det.

I veckan menade också Bayerns hederspresident, en kille vid namn Franz Beckenbauer, att Real Madrid är ”ett normalt lag”. Det är det förstås inte. Real Madrid är inte normalt på något sätt, i något sammanhang, utom just på plan när man möter jämlikar i Europa.

Igår var det ostabilt, nervöst, utan att Bayern gjorde en överväldigande match. I spansk media får Coentrao bära hundhuvudet, men det var ju inte direkt så att resten av laget gjorde en fantastisk insats. Real Madrid har aldrig vunnit mot Bayern borta i Tyskland. Besten lever vidare. Den totala statistiken talar också till tyskarnas fördel.

Ett oavgjort resultat, som man höll till sista minuten, hade förstås ändrat förutsättningarna radikalt. Ändå, med 1-0 är Real Madrid vidare. Det torde passa Mourinho som handsken. Det är i alla fall möjligt att tränaren slår defensivbromsen i maxläge för att avgöra på lagets karaktäristiska kännetecknande specialitet, kontring ni vet.

Fast jag tror ju inte att det är modellen för framgång, mot en riktig motståndare i form av Bayern.

Under portugisens tid har vi sett det defensiva, spekulerande spelet mot Barcelona vid upprepade tillfällen. I slutändan har det inte gjort någon skillnad. Och just det, på lördag är det klassiker mot katalanerna, som ikväll ställs mot revanschsugna Chelsea. Följaktligen kommer Barcelona att ta emot Real Madrid med en dags mindre vila i kroppen. Och en dags mindre mental indoktrinering. Serieledaren tackar.

På lördag kommer båda lagen att gå för fullt. Matchen är inte direkt avgörande för ligautgången (vid förlust har Real Madrid fortfarande en poängs övertag), men en hemmaseger – och en övertygande sådan – kommer att sätta än mer myror i huvudet på ett redan spelmässigt hämmat lag, med ett svårt schema i sluttampen av ligan. Så… i vanlig ordning hopar sig frågetecknen.

Real Madrid kämpar till sig segrar mot lag som Sporting. Hemma på Bernabéu har ligaledaren inte varit förmöget att vinna mot serietvåan (normalt), men i nutid inte mot trean Valencia eller fyran Malaga heller. Det talar inte till spanjorernas fördel inför returmötet mot tyskarna, precis lika lite som att Bayern kan vila spelare i helgen eftersom Bundesliga, för deras del, redan är körd.

Dessutom vet Bayern förbannat väl att det går att vinna i Madrid. Man har i alla fall gjort det förr.

Å andra sidan har de ingen Mourinho, som åtminstone kallas väldigt ”speciell”. Å andra sidan igen har Bayern en Jupp Heynckes, som lyckades med konstrycket att få sparken från Real Madrid 1998, efter att han vann Champions League, klubbens sjunde Europacuptitel och Real Madrids första sedan 1966. Nej, Real Madrid är förstås inte normalt.

Utom just nu, när man möter jämlikar på plan.

Givetvis utan hänsyn till att Getafe – Sevilla spelas ikväll.

- Vad blir det för väder idag?, frågade min besökande mor i morse. ”Växlande molnighet med spridda skurar”, svarade jag. Fast jag missade orkanvindarna som precis svepte igenom den spanska huvudstan. Antagligen för att jag struntade i den sista tentan på meteorologhögskolan, eller inte uppmärksammade väderleksnyheterna igår.

Nu går vi mot en fortsatt ostadig kväll. Fast vädret spelar ingen roll på Santiago Bernabéu. Och idag ska det bli extra intressant att se laget och rekordet. Jo, det är inte varje dag vi får bevittna ett historiskt sådant. Idag kan Real Madrid mycket väl slå sitt eget rekord i antal gjorda ligamål under en och samma säsong.

Det krävs fyra mål mot Sporting ikväll för att ta sig förbi de 107 – som gjordes säsongen 1989/90 med Toshack som tränare. Det är rimligt att vi får se rekordet ryka ikväll.

Sporting skvalpar på nedflyttningsplats. Tränaren Clemente, som förutom att i veckan bli utbuad av lagets egna anhängare, har aldrig vunnit på arenan med något av sina lag. Dessutom har han valt att inte ta med Barral. Lagets målgörare blev aningen förvånad över att petas ur truppen, för första gången på 231 matcher.

Nåväl, dags att åka iväg. Som sagt, säkert blir det minst fyra mål till hemmalaget, och inget kort till Cristiano, Di Maria eller Coentrão som stoppar spel i nästa veckas klassiker. Dessutom är det alltid bättre att sätta rekord hemma, till publikens stora glädje. Och det är ett styrkebesked. Det är ju inte säkert att Barça släpper till för historiska bedrifter i nästa omgång heller.