Apropå avsked så kan jag inte riktigt bestämma mig, huruvida jag ska tycka det är vackert eller groteskt med hyllningsmuren till Josep Guardiola. Jag förtydligar. Om någon har vägarna förbi derbyt mellan Barça och Espanyol ikväll så erbjuder klubben möjligheten att skriva personliga hälsningar och meddelanden till tränaren på installerade väggar.

Med all respekt, det går kanske inte att överdriva uppvaktningen. Men den går ju att kanalisera på ett mindre makabert sätt. Att så markant slå spiken i kistan (och i en epok – på det sättet) kan ju inte heller hjälpa Tito och Can Barça att komma över ”förlusten”.

I den här takten fattas bara att Rosell tänder ett ljus på mittpunkten, och att publiken tar varandra i hand och sjunger ”we shall overcome”. Det sista vore kanske till och med rättfärdigat med tanke på klubbens nya situation. Men vi vet ju att Guardiola inte är död – fast man skulle kunna tro det, med de smått bisarra uttrycken för hans storhet.

För övrigt så förtjänar motståndaren och los pericos tränare Mauricio Pochettino också ett monument, eller åtminstone ett monumentalt omnämnande.

Trots allt är det han och Espanyol som tagit flest poäng från Guardiolas Barça under hela den korta, guldbetäckta karriären.

Ikväll spelas den första av de två kvarvarande slutstriderna. Det kommer hurras, gråtas, jublas och förbannas allteftersom resultaten trillar in. Fast redan igår fick ett prov hur känslorna rör om. Även på ett plan där man vanligtvis försöker hålla masken.

Patxi Izco lämnar sitt uppdrag efter tio fantastiskt framgångsrika år som president i Pamplonaklubben Atlético Osasuna. Laget är inte det mest populära i Sverige, tror jag. Det är i alla fall inte ett av de mer populära i Spanien. Men det är fortfarande ett av bara fyra i den spanska förstadivisionen som ägs och styrs av sina medlemmar.

Att sitta tio år som president, under de förhållandena, är i sig en mycket stor bedrift.

Under den avgående presidenten Izcos ledning har laget spelat i förstadivisionen konstant. Man har till och med tagit sig till Champions League, spelat spansk Cupfinal och semifinal i Uefacupen. ”Det är dags att lämna uppdraget, kroppen säger ifrån”, sa 66-åringen medan tårarna strömmande ner för kinderna.

Ligan blir en personlighet fattigare. En stabil, jordnära sådan, som verkligen har skött sitt jobb på ett sätt som kräver all respekt. Med lite tur, och mycket arbete, kan laget fortfarande också ta sig ut i Europa. Det skulle förstås glädja den avgående presidenten enormt.

Men det är inte bara i Pamplona det tas avsked. Det kommer hända lite överallt. Ett av de större händer i Sevilla. Kanouté kommer att göra åtminstone ett inhopp för att kunna visa upp sig och säga farväl.

Det blir säkert emotivt, precis som matchen i sig. Både andalusier och Rayo är piskade att vinna för att nå sina respektive mål. Hemmalaget behöver vinna för att kanske ta sig ut i Europa. Madridlaget för att undvika spel med kniven mot strupen, mot Granada, i den sista omgången.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva, egentligen. Jag tänkte mer på matcherna som har fixats åt Zaragoza, alternativt de som klubben har köpt. Eller hur är det nu? Kan det inte vara så att los maños helt enkelt själva stått för bedriften, i jakten på nödvändiga resultat för att klara sig från hettan i Segunda division? Jag tror ju på det.

Bortsett från att Zaragoza har vunnit möten där motståndarna visst har haft mycket att spela för, så är mutor olagliga på ett sätt som skulle förinta klubben. Bokstavligt. Det är knappt säkert att Zaragoza kommer att överleva som institution om det slutligen blir spel i Segunda. Skulle man bli tagna med att ha delat ut gåvor är det fullständigt farväl.

I år har det annars inte varit så förskräckligt mycket snack om mutor, positiva till tredje part eller inte, som brukligt. Men de som har pratat har å andra sidan gjort det på ett relativt explicit och bedrövligt sätt.

Juan Carlos Cordero, sportchef i Granada, menade i torsdags att han ”vet att Zaragoza kommer vinna de två sista matcherna”. Det finns det i och för sig fler som vet. Inte minst i Zaragoza. Dessutom är det ett ganska enkelt tips.

Ikväll möter aragoneserna det redan nedflyttade Racing. I den sista omgången möter Manolo Jimenez lag Getafe borta, som mest troligt inte kommer att ha något att spela för.

Grejen är ju den att det inte är därför, på de logiska och sportsliga grunderna, som han påstår att konkurrenten i nedflyttningsstriden kommer vinna sina sista matcher. Nej, han säger det för att ”han vet hur det fungerar”. Under sina år i branschen har han ju ”sett allting” utan att för den skull lägga pappren till fullo på bordet.

Om någon nu verkligen vet, med säkerhet, så är det ju bara att lägga fram bevis eller anmäla ett förhållande så att ligan kan nysta vidare i saken. Annars bör man ju hålla käft. Eller åtminstone visa lite respekt, och inte komma med insinuationer om så pass viktiga saker som att någon köper och fixar matcher.

Det räcker inte med mystiska omständigheter. I alla inte så enkla som att ett lag i behov av livsviktiga poäng faktiskt tar poäng. Eller att förbundet har utsett Clos Gomez som domare till mötet mellan Granada och Real Madrid ikväll. Jodå, visselmannen är ursprungligen från Zaragoza.

Fast Real Madrid, trots ett B-lag på plats, kan ju förstås ändå ha för avsikt att försöka vinna matchen utan hans hjälp. Eller vad säger de i Barcelona?

Det är ju så att ingen vill lämna Atlético. Fernando Torres och Kun Agüero hade sina skäl, David de Gea och Raúl González också… Men i år vill ju ingen lämna Atleti. Målvakten Courtois har vid upprepade tillfällen påpekat hur bra han trivs. Det är ingen brådska tillbaks till Chelsea. Det samma gäller lånet Diego Ribas. Han har visserligen varit mindre publikfriande, men likväl fått en tydlig nytändning i klubben.

Gamle förbundskaptenen Luis Aragonés tröttnade genom åren aldrig på att förtydliga, med precis den glöd och sprudlande saliv bara han är kapabel till, att ”ingen spelare stannar om han inte vill”. Visst, så enkelt är det. En spelare som vill flytta gör det, på det ena sättet eller det andra. Efter den ena påtryckningen eller den andra. Detsamma borde gälla tvärtom. I alla fall om Atleti får bestämma.

Men så var det ju det där med pengar. Blir det inget Champions League för huvudstadsklubben förlorar man runt 200 miljoner kronor i intäkter. Dessutom bör man betala en ansenlig summa varje år till den spanska skattmasen, för att inte hamna i fullständigt kaos inför de nya fair play-reglerna. Trycket har inte blivit mindre. Även om man vinner fattiglappsturneringen Europa League.

Diego, han vill ju egentligen stanna. Och Atleti vill att han stannar. Och det rödvita mittfältet skulle behöva att han stannar. Men lönen är brutal (drygt 50 miljoner kronor per år) och ett friköp från Wolfsburg är på tok för dyrt. I Atleti är man inte ens säkra på att det går att stå emot ett bud på fjolårets dyraste värvning Falcao, på vilken man spenderade alla pengar från försäljningen av Agüero.

Det är inte lätt att få ordning på både lag och ekonomi. Allra minst i Atleti. Men det skulle förstås gå om man tar sig till Champions league.

Kruxet är att de rödvita behöver slå Málaga på lördag, och Villarreal veckan efter det, samtidigt som Málaga tappar pinnar i den sista omgången mot troligen redan nedflyttade Sporting. Och just det, sedan får givetvis inte Levante ta fyra poäng på de återstående två omgångarna heller, och däremellan spelas Uefacupfinal mot Athletic. Stannar, stannar inte. Europa eller inte. En ekonomisk och sportslig kuggfråga i Atleti.

Jo, jag har ju – skriftligen – inte gratulerat Real Madrid till den 32:a liganvinsten. Jag har helt enkelt inte hunnit. Så då gör jag det nu, och väldigt gärna förstås. Grattis!

Inte heller har jag hunnit skriva om Atleti och Real Sociedad, där besökarnas tränare Montanier redan innan matchen uttryckte förvåning för att ingen hade gratulerat honom till bedriften. Alltså, den att säkra fortsatt spel i förstadivisionen med ett ungt lag som förväntades kriga kring nedflyttningsstrecket.

Sedan tog baskerna Champions League-drömmen från Uefacupfinalisten Atleti, som en högst meriterande bonus.

Nej, inte heller har jag skrivit om Rayos prekära situation; eller Zaragozas enormt imponerande upphämtning (vi får se om det går), eller Valencias utskåpning av Osasuna dagen efter att tränare Unai Emery högljutt hojtat att ”vem fan tror att Valencia kan bli bättre än trea”, i anspelning på den ständiga klassiska tränarfrågan i klubben. Och kritiken mot honom själv.

Eller för den delen, Guardiolas kryptiska presskonferens efter segern mot Málaga; eller Betis bortavinst mot Sevilla i det alltid enormt prestigefyllda derbyt, inför en förbryllad Míchel som tydligen inte uppfattat att hans egen fortsättning i klubben hänger på kvalificeringen till höstens Europaspel.

Inte heller har jag varit nere vid Cibeles för att se Real Madridspelarna åka buss, med folkkaos runtomkring.

Det beror också på att jag inte hunnit, bland annat. Men det beror också på att det regnat i omgångar, och att jag har varit där tidigare. Jag har gjort det, sett det, upplevt det – bland annat med Real Madrid. Och hur man än vänder och vrider på det… ”så får vi se om vi blir hyllade mot Mallorca”, som Mourinho lite stött och karskt sa efter ligasegern på San Mamés.

Jodå, hyllade blir han och laget säkert. Möjligen, för att inte säga mest sannolikt, är jag till och med där – just då – eftersom jag ändå måste hänga på klubbens installationer mest hela den dagen. I alla fall så länge det inte krockar med mötet mellan Rayo och Granada.

Istället säger jag som en luttrad kollega gjorde idag, ”jag åker ner till Cibeles när de vunnit Champions League”.

Visst, som när Real Madrid vann den sjunde europcupbucklan 1998. Då var inte Real Madrid med oss andra, festen med spelarna var dagen efter på Santiago Bernabéu. Fast ingen klubbfest i bollsammanhang blir större än vad det var på båda platserna just då.

Det stora är inte att Mourinho vunnit ligan i fyra länder. Det stora är el Madrid som får tränaren att stanna ett tredje år för att vinna Champions League. Bättre förutsättningar får han aldrig, bättre möjligheter har han aldrig, större och mer berättigad press går förstås heller aldrig att få.

Dagens försmak är enormt välkommen bland stadens och världens madridistas. Dock är det bara, just det, en försmak på barnvänlig tid.

Med den spännande (typo)detaljen att Özil tydligen spelar i Barça.

Det är förstås vackert av Athletics tränare Bielsa att inbjuda till en korridorapplåd innan mötet mot Real Madrid, som seden påbjuder. Det vill säga, om nu Barcelona otippat förlorar mot Málaga ikväll varpå besökarnas ligaguld är klart innan matchen spelas på San Mamés. Fast det är inte lika vackert av Athletic Bilbao att ta betalt av sina årskortsinnehavare.

Så har det i princip alltid varit i Spanien. Det innebär ju inte att jag tycker det är rätt. Det som hade kunna vara en alldeles extra ordinär fest för medlemmarna – som i slutändan äger klubben – kommer av sig ordentligt. Jag menar, först ska det betalas en säsongsavgift. Sedan kommer det ett par kallduschar – alltid mot Barça eller Real Madrid – när anhängarna åker på en extrakostnad.

I viss mån kan det vara ekonomiskt rättfärdigat när det handlar om rena företag, vilket i förstadivisionen är nästintill samtliga lag. Athletic tillhör däremot inte den skaran. Inte heller är klubben ens i närheten av någon form av ekonomisk kris, som skulle kunna rättfärdiga beslutet att ta betalt av dem som redan har betalt för att se matcherna. Tvärtom.

Athletic Bilbao är ekonomiskt sanerat och en av de få klubbar som inte har mångmiljonskulder till den spanska skattmasen. Rent sportsligt har laget också gjort en enastående säsong. Det ska fortfarande spelas två finaler innan den är över. Inget lag har heller vunnit ligan på San Mamés, utom Athletic, och man har en teoretisk chans att ta sig till Champions League.

Då, om någonsin, borde det ligga i klubbens intresse att samtliga lejon är med. Att de egna anhängarna fyller arenan och stolt ser till att mästaren får vänta på kröningen lite till. Eller för den delen, alternativet att slå den nyligen proklamerade ligavinnare – efter att först ha applåderat bedriften – är förstås inte heller dåligt. Men nej då.

Prognosen säger att San Mamés inte ens blir fullt. Med förutsättningarna är jag inte förvånad. Matchen går dessutom gratis på teve.

Det var för väl att Real Madrid inte vann ligan i helgen. Seriöst alltså. Det regnade, det var svinkallt i huvudstan och få var benägna att belägra Cibeles. Till råga på allt är det klämdag. I Madrid har många flytt stan och tänker inte infinna sig på arbetsplatserna förrän på torsdag morgon.

Helt säkert var spelarna inte heller speciellt sugna på att ge sig ut på stan kring midnatt – i en öppen buss för att ta emot några hundra anhängares applåder. Nåväl, det hände ju –gudskelov– inte. Med tanke på omständigheterna.

Efter el Madrids hemmavinst mot Sevilla krävdes att Barcelona skulle förlora mot Rayo, vars fans i stor utsträckning bojkottade matchen. Klubben tog betalt av årskortsinnehavarna för andra gången under säsongen. Det är en skandal i sig, men 0-7 till Barça visade också att besökarna inte hade den minsta avsikt att glädja konkurrenten. Eller att göra sin avgående tränare besviken.

Men även om Barcelona hade förlorat (vilket i sin tur hade inneburit att Puyol inte hade behövt säga åt sina lagkamrater – ännu en gång – att visa respekt för motståndarna) så har festligheterna ändå kommit av sig. Jo, det har ju trots allt inte varit en trevlig helg för Real Madrid.

Besvikelsen efter utslagningen i Champions League, och framförallt den bristande attityd och taktik laget visade i andra halvlek mot Bayern (nej, det var ingen fantastisk uppvisning), har tillsammans med Guardiolas avsked och Schalkes hyllning till Raúl slitit upp redan svårläkta gamla sår.

****

Guardiola lämnar Can Barça genom den stora porten. Tränaren hyllas av press, kollegor, lagkamrater och klubben som aldrig förr. Real Madrid, genom Mourinho och Karanka, ignorerar däremot buttert händelsen. Visst, i princip har huvudstadsklubbens marionett och andretränare rätt. Ligan har funnits innan Pep och den kommer helt säkert att existera efteråt.

Det politiskt korrekta, det mänskliga och sportsligt korrekta, hade däremot varit att tacka för Peps enastående bidrag till spansk fotboll. Så i kölvattnet – av allt – har Mourinho bryskt blivit påmind om att han inte är den första att vinna en liga med Real Madrid.

AS chefredaktör påtalar att tränaren blev utbuad under mötet mot Sevilla. De ultras som alltid ger tränaren sitt stöd blev överröstade av andra madridistas. Alltså dem som Mourinho upprepade gånger har tillrättavisat och förnedrat genom att kalla pseudomadridistas.

De som inte okritiskt ställer upp på allt han säger och gör är ju nämligen sådana, enligt portugisen.

AS Relaño påtalar också att Del Bosque tog laget till semifinal fyra gånger i rad, med två vinster inkluderade, och att den nuvarande förbundskaptenen också vann två ligaguld under samma tid.

Real Madrid har dessutom tagit sig till semifinal i den förnämsta europeiska turneringen 23 gånger under de 42 säsonger man deltagit.

”Käre Mou, vi förväntade oss mer”, är den passande rubriken på hans alster.

På andra håll klarar sig inte president Florentino Perez heller. Det poängteras gärna att Vicente del Bosque blev förpassad genom bakdörren under hans styre, till skillnad mot Pep i Barcelona. Liknelsen är inte tagen ur luften. De är klubbarnas mest framgångsrika tränare i modern historia.

De tyska hyllningarna till Raúl, och 7:ans tårar, gör inte saken bättre. Till och med i Schalke, där Raúl inte har gjort något alls jämfört med i Real Madrid, tackades han på ett sätt som skapade en bult i halsen hos de flesta av oss som såg de känslomässiga bilderna.

I Real Madrid lämnade han klubben genom bakdörren, samma säsong Mourinho kom. Min egen teori till det är att han såg vart det var på väg. ”Nu blir det aldrig detsamma”, tyskarna har tagit patent på Raúls avskedshyllningar och presidenten är ”som vanligt sen”, menar Marcas skribent Roberto Palomar träffande efter helgens uppvaktning.

****

Det intressanta är att sågningarna, buandet och kritiken mot Mourinho accelererar efter att klubben nästintill har vunnit sin 32:a liga. I år är det inte tillräckligt, med tanke på allt som har hänt vid sidan om. I år skulle klubben vinna Champions League. Det var det uttalade målet och den stora förhoppningen. Det var därför Mourinho kom hit.

Men visst, det kommer en ny chans redan nästa säsong. Och då ska ju till och med Zlatan vara med, enligt uppgifter från spanska El Confidencial. Jodå. Mourinho har ringt till svensken, som gärna tar ”hämnd på Barcelona” trots att Pep inte är kvar. Tydligen ska tränaren ”göra vad han” för att få hit Zlatan varpå det hela i så fall borde vara fullständigt klart.

Pérez, som har för vana att gömma sig så gott det går (och bygger en ö i Dubai för att det ska bli lättare) låter ju numer Mourinho styra klubben som han vill. Och tränaren skulle säkert vilja ha en 30-årig svensk som avlastning i hettan. Jojo, om inte annat kan ju Ibra med jämna mellanrum sparka kollegor som Marcelo och Iker lite lätt i huvudet…. bland annat.

Eller hur var det nu? Nej, det kommer ju inte att hända. Iker tänker ju tydligen gå till City där det väntar ofantligt många miljoner. Och det vill han ju förstås, enligt katalanska Mundo Deportivo, eftersom lagets störste egna produkt inte tål sin tränare. Iker torde därmed också vara urtypen av en pesudomadridista, enligt Mourinhos sätt att se på världen.

Och tränaren vet ju förstås vad det handlar om, efter ett Cupguld, ett sannolikt ligaguld, tvåhundra inkasserade miljoner kronor och snart två osedvanligt otrevliga år i klubben där han faktiskt inte har stöd från alla. Trots sin relativa framgång. Hala, vem hade det kunnat ana?

Här hinner man knappt hämta sig efter gårdagens, och veckans, känslomässigt enormt laddade och rafflande europaspel, innan Pep Guardiola inte helt oväntat annonserar att han lämnar Barcelona. Men den riktiga bomben ju trots allt ersättaren. Tito Vilanova, vad ska man säga om det?

Guardiola i sig var en chansning när han tog över laget för snart fyra år sedan. Sådant kan gå bra med de rätta förutsättningarna. Och visst, med facit i hand var det utmärkt. Pep startade något nytt, med det gamla som grund, och vann 13 titlar av 16 möjliga (som kan bli 14 av 19 med årets förutsättningar). Hursomhelst, det borgar i alla fall för hans storhet.

Precis som utvecklingen av laget och bilden av klubben som han i allra högsta grad har bidragit till.

Fast bara för att Barça lyckades en gång, med en satsning på en orutinerad chansning, så innebär det ju inte att samma mönster alltid är förknippat med framgång. Tito, med personliga problem och sjukdomshistorik, har givetvis lärt sig massor under tiden med Guardiola. Ända sedan de tillsammans tränare Barça B i den lägre divisionen. Men att ta över A-laget själv från och med nästa säsong?

Jag vet inte, och ingen annan heller för den delen, men det känns som att Guardiolas ord väger tyngre i sammanhanget än sunt förnuft. Å andra sidan kan jag se tjusningen i det också. Tito, en garant för spelmässig kontinuitet? Det finns ju faktiskt ingen som känner spelarna bättre, bortsett Pep, eller som har varit laget närmre under de senaste åren.

För Tito får vi hålla tummarna, och hoppas att det inte pekas alltför mycket finger mot tränaren, eller i hans ögon den närmsta tiden. Spänningen, och förväntningarna på nästa säsong, är i alla fall fullständigt, makabert, olidlig.