Det här är olidligt. Jag tror ju egentligen på Bayern. Just därför vinner Chelsea och Torres gör mål som förra gången. Eller hur blir det nu? Det skulle vara kul om tyskarna vann så Atlético får möjlighet att revanschera sig för den största tragedin i klubbens historia. Finalen mot Bayern -74. Förlängningstiden var 20 sekunder för lång, och förödande.

Det monumentala debaclet med tappad ledning och omspel gav också inspiration till det självömkande smeknamnet ”el pupas”, som spöklikt hängt med och följt klubben sedan dess.

Fast om det blir Chelsea så går det ju inte av för hackor att möta Mata och Torres heller, förstås. Fernando framförallt. Fast vem vet, Telemadrid har i alla fall kört med att Chelsea erbjuder 9:an plus 140 miljoner kronor för Falcao. Jag tror ju inte att det händer, av en massa orsaker. Men tanken är frestande. Bayern eller Chelsea… I Supercupfinal mot Atleti.

Hej Per!

Tack för en välskriven blogg som ger en nyanserad bild av den spanska ligan och dess aktörer! Nu när Real Madrid säkrat sin titel för säsongen så förstår jag det som att Mourinho ska fortsätta träna laget även nästa säsong. Spännande! Mycket går att säga om portugisen, men långtråkigt blir det sällan när han är med i spelet.

Vad jag förstått av de svenska rapporter från Spanien som finns att tillgå på de vanliga sajterna, så åtnjuter han – trots framgångarna – inte något särskilt stöd från spanska medier eller stor del av de egna fansen. Till mångt och mycket kan man hävda att han har sig själv att skylla det dåliga stödet (att peta Vilanova i örat var sällsynt korkat), men ges det tillräcklig cred för det han verkligen åstadkommer?

Det är en oerhört svår klubb han har kommit till, och han har fått bättre förutsättningar än några av sina föregångare (lex Del Bosque), men även mycket SÄMRE förutsättningar än andra (ärkerivalen FCB benämns av SAMTLIGA experter i SAMTLIGA länder som världshistoriens bästa lag under hans tre första år som tränare för RM).

Jag menar att YTTERST få (om ens någon?) hade kunnat leverera det resultat som han gjort i dagens RM. Tas detta någonsin upp? Jag kan inte komma på en annan tränare som har ens i närheten av samma facit som Mourinho ”i modern tid”. I olika länder, i olika klubbar, med olika lagbyggen: ALLTID bra, ibland enastående, resultat: 9 (!) års lång hemmasvit, RM har i år gjort fler mål än något annat lag under en säsong i ligans historia, 4 olika länders ligaguld, ett antal cupguld m.m.

Finns det NÅGON annan tränare som hade kunnat ta Real Madrid dit de vill (resultatmässigt)? Man måste ha i åtanke att hans tid i Real Madrid har varit då Barcelonas dominans har varit överväldigande – även detta utan motstycke i modern tid.

Vissa verkar klaga över hans allmänna gnäll på domare, men säg den tränare som inte klagar på domarna? Kan detta verkligen vara allt? Tror du det är hans ”för” ärliga, kaxiga, ibland arroganta stil som gör honom så opopulär trots resultatet? Situationen att lyckas hålla hyfsat jämna steg med den underbarns-generation som FCB åtnjutit de senaste 4-5 åren med Messi, Xavi, Iniesta, Puyol m.m. borde fler ha i åtanke.

Är Real Madrids anhängare medvetna om att alternativet till Mourinho kanske/förmodligen hade varit flera års total titeltorka? Vad är det med Mourinho som så många avskyr? Är han inte ”gentleman” nog? Om han varit mer gentlemannamässig i media – hade han inte då blivit höjd till skyarna som historiens bästa tränare av många fler?

Om det är på det viset är det underligt att ett visst beteende i media är det som till stor del avgör ifall man räknas som en av de största tränarna någonsin – eller bara en mycket bra tränare.

Vänliga hälsningar,

/Nils

____

Hej Nils, tack för välskrivet mejl.

Jag håller med om vissa saker, andra inte alls. Världen är förstås inte svart och vit. Åsikterna går isär. Det där med att ”samtliga experter i samtliga länder” skulle ha utnämnt Barcelona till världshistoriens bästa lag är ju tillexempel inte sant. Fast jag förstår vad du menar.

Att människor påverkas av journalister, och att de har en stor makt, vet vi ju också. Allt bör förstås läsas kritiskt.  

Hursomhelst, visst hyllas Mourinho i Spanien. Han hyllas i press, och han hyllas också av en stor skara anhängare till huvudstadslaget. Lika givetvis är han kontroversiell och en del av madridismen, pressfolk och fotbollskännare är inte överdrivet förtjusta. Det går förstås att analysera sönder och samman.

Vissa anser, som du säger, att han inte uppträder på det sätt som ”krävs” i Real Madrid. Han har brustit i respekt både mot den egna klubben och dess motståndare, med domare och media inkluderad. Givetvis tycker andra att det är ”coolt” och hurrar ännu mer varje gång han gör och säger något kontroversiellt, eller rent av korkat. Lagtillhörighet förblindar. Det är förstås också mångfalden i sitt esse.

Oavsett hur man än vänder och vrider på resonemanget så finns det inte någon garanti för att ”bragden” helt och hållet kan tillskrivas Mourinho. Det är min egen fasta övertygelse. Hans värvningar har inte varit speciellt effektiva (från 2011 har han godkänt och skött dem själv). Samarbetet med agent Jorge Mendes ligger honom också i fatet.

Supertaktik och superstrategi har inte heller visat sig kontinuerligt under säsongen. En tränare kan hyllas när han gör tre byten i halvtid, och laget vinner matchen. Men samma riskabla chansning kan ju också sågas. Eller som när laget har spelat räddhågat, på gränsen, eller då Mou väntade till förbannelse med att ta ut den slutkörda och illa fungerande Benzema mot Bayern, och förlorade mötet på straffar.  

Men främst har Mourinhos attityd – i flera omgångar – varit undermålig. Utstuderat eller inte. Det är i alla fall vad som främst håller tillbaka hyllningarna i Spanien. Han har till och med lyckats skapa splittring i de egna leden. Antingen är man med honom och är därmed ”en riktig madridista”. Eller också är man emot honom, och tillika inte en Real Madrid-anhängare på riktigt, enligt ett idiotresonemang skapat av tränaren själv.

Bara en sådan sak som att endast be de ”riktiga anhängarna till Real Madrid” om ursäkt för tilltaget med Tito… var ju onödigt, minst sagt. Eller höjden av översitteri, okunskap, dåligt uppträdande och fullständig ignorans.

Nåväl, säkert är i alla fall att Mourinho har brutit Barcelonas trend, och att han hyllas för bragden. Säkert är också att ingen annan tränare har haft samma makt och möjlighet att påverka Real Madrid i alla led och riktningar. Däremot är det långt ifrån säkert att det ”förmodligen hade varit flera års titeltorka”, om inte Mourinho hade kommit till undsättning. Oavsett om tränaren gillas eller inte.

Framförallt var det kärt ett handslag för gamla bragder, och alla de framgångar som kommer.

”Tamudazo”, löd kompisen Antonios sms från Bernabéu. Det var ett par sekunder efter att Raúl nickat in 1-0. ”Det kunde förstås inte varit någon annan”, sa Piti efter matchen. Faktiskt, det kunde ju inte ha varit någon annan. Tamudos mål applåderades på Cornellà El Prat. Precis som det applåderades vid Concha Espina. Mest av allt firades det förstås i Vallecas.

Det finns hjältar och det finns hjältar, som Raúl Tamudo.

Avgör han inte en ligautgång så avgör han nedflyttningsdramatiken. Anfallaren kan aldrig få för lite erkännande. Han är den främste katalanska målskytten genom tiderna. Han är den enda som har haft Espanyols samtliga tre arenor som hem, vilket framförallt har ökat hans värde för los pericos. Nu är han också historisk med Rayo.

Jodå, Tamudo har erkänt gjort det viktigast målet i klubbens historia, det som innebar fortsatt spel i den spanska förstadivisionen. Det blir inte mycket större. Det skulle i så fall vara att Michel, Rayos eviga 8:a, kunde lämna sin modersklubb i Primera Division, tjugo år senare, efter att ha hejat fram de sina under hela matchen från linjen.

****

Det var fest i Vallecas, det var fest i Malaga, Zaragoza festade i Getafe, och det var fest hemma hos Real Madrid.

Givetvis har fråga dykt upp. Hur stor merit har Zaragozas tränare Manolo Jimenez (som räddade klubben kvar med enastående siffror från jumboplatsen) och JIM (som tagit den mycket blygsamma klubben Levante till Europa) i jämförelse med Mourinho? Portugisen har slagit alla poäng och målrekord med Real Madrid (hjälpt av en budget på åtskilliga miljarder).

Det går naturligtvis inte att svara på, även om en del har försökt utan att komma fram till något vettigt. Det handlar inte heller om att ta bort merit från någon. Bragderna är alla på sina olika sätt enorma.

Men visst sticker det ändå i ögonen på en och annan att Barcelona tog beslag på de individuella troféerna Pichichi, skyttekung, och Zamora, minst insläppta mål, samma år den annars utomordentliga ”rekordligan” vanns av Real Madrid…

****

Falcao gjorde 0-1 mot Villarreal. Det var öppningen för Rayo. Egentligen spelade det ingen roll, så länge Madridlaget spelade oavgjort mot Granada. Zaragoza höll 0-2 mot ett decimerat Getafe när Atletis colombian slog till i Vila-real. Minuterna senare nickade Tamudo – i offside – in segermålet på tilläggstid i Vallecas.

Vid samma tidpunkt det firades nytt kontrakt i huvudstan satt Villarreals Fernando Roig, djupt försjunken på el Madrigals hedersläktare, med ett ansikte som utstrålade både djup sorg och rädsla.

I tunnelgången var det bråk mellan Villarreals klubbdirektör Llaneza och Atletico-backen Godín. ”Jag glömmer aldrig”, sa backen. ”Ditt minne är lika bra som en fyllskalles”, svarade Llaneza den tidigare Villarrealspelaren. I hettan kommer det förstås fram.

Lotina kunde inte heller låta bli att påpeka att ”det händer underliga saker i ligan”, minuterna efter att tränaren för femte gången hade blivit nedflyttad med ett lag.

Jag ser två två tolkningar. En uppgjord liga eller en illa fungerande liga.

Menade Lotina uppgjorda matcher, som Granada tidigare insinuerat, eller handlar det om att ligan är orättvis som sådan? I det sista fallet ger jag honom rätt. Den ekonomiskt utmärkt skötta klubben Villarreal åker ner, medan de upp över öronen skuldtyngda Rayo och Zaragoza är kvar.

Det är förstås inte ”rättvist”.

Det pratas också till leda om köpta matcher. Senast ut att hänga på strömmen är till och med Rayos marionettpresident. Visst, det finns många som säger att ”jag vet”, men sedan säger de inget mer. Tänk vad mycket enklare det hade varit om de faktiskt sjöng ut.

****

För den gula ubåten är nedflyttning ett dubbelt straff. B-laget, i den spanska andradivisionen, flyttas med automatik ner för att ge plats åt A-truppen. Samma klubb kan inte ha två lag i samma division. När Villarreals nedflyttning blev officiell möblerades det också om i tvåan. Girona, tidigare på nedflyttningsplats, befinner sig helt plötsligt två poäng över strecket.

Igår, samtidigt som Real Madrid åkte mellan huvudstadens institutioner och tog emot folkets jubel, vittnade Villarreals ägare Fernando Roig i domstol mot den gamle handbollsspelaren och kungahusmedlemmen Iñaki Urdangarin. På vettiga grunder misstänkt för mygel och förskingring.

Han gjorde det tillsammans med Valencias tidigare president Juan Bautista Soler. De har båda använd sig av tjänsterna Urdangarin sålde genom sitt namn. Men det riktigt heta ämnet var Villarreal.

Klubben kommer sälja spelare, budgeten kommer sänkas från knappt 600 miljoner kronor till någonstans kring 250. ”Var snälla och respektera vår sorg”, svarade Fernando Roig på alla frågor om klubben. Villarreal har skötts exemplariskt. Det lilla laget från den lilla staden har under åren med Roig i ledningen varit en fotbollsmakt att räkna med.

Det är bara att hoppas att den sanerade ekonomin, och den utomordentliga ungdomsakademien, också hjälper laget att snabbt ta sig tillbaka till divisionen där man numer hör hemma, efter ett drygt decennium. Nej det är inte rättvist. Men det är definitivt en bra nystart för säsongens stora förlorare Villarreal.

Det går faktiskt alldeles utmärkt att räkna ut exakt vilka chanser ett lag har att hänga kvar. Det är bara att ta alla möjliga kombinationer, 81, sedan räknar man ut i hur många av dem lagen åker ner. Sedan är det klart. I procent alltså.

I den spanska slutstriden ser det ut så här:

- Sporting åker ur till 96,30 %.

- Zaragoza förbättrar siffran till 48,15.

- Rayo åker ut i 40,74 procent av alla kombinationer.

- Villarreal och Granada löper däremot bara en risk på 7,41 procent att ramla ner en division.

Å andra sidan är ju fotboll inte en matematisk ekvation. Form, attityd och moral kommer i allra högsta grad att påverka utgången av kvällens resultat.

Exempelvis hjälper det säkert Zaragoza, att lagets anhängare kommer fylla Getafes arena el Coliseum till mer än hälften. Hemmalagets anhängare säljer dessutom gladeligen sina platser på svarta börsen. Inte heller gör det något, moraliskt, att Zaragoza har sänkt sina skulder med en halv miljard kronor och inte längre befinner sig i administrativ konkurs.

Det säger i alla fall han som äger hela rasket.

Fast det är klart, Getafe, med en drös skador och inget att spela för, skulle förstås ändå tjäna ett 20-tal miljoner på att skicka ner Zaragoza en division. I det scenariot går nämligen ligan in som garant för den två år gamla uteblivna betalningen för spelaren Uche, numer i Granada. Märkligt nog verkar det vara enda sättet att få in pengarna.

Rayo, Granada och Villarreal har hursomhelst framtiden i sin egen hand. Fast Madridlaget är förstås moraliskt under isen. Alltid med utgångspunkten att klubben – och spelarna – är hämningslöst misshandlade av den egna styrelsen och konkursförvaltningen.

Innan räddningen är klar, taktiskt vansinnigt, vill man till och med ha tillbaka hela truppens bonus för att man tog sig upp en division i fjol.

Det enda som lyfter laget är den passionerade hemmapubliken. Igår hade stöd av ett par hundra under träningen, med bengaler och rökgranater inkluderat. Ikväll spelar man under parollen ”De viktigaste 90 minuterna under 88-års historia”. Det är möjligt att det är så. Men det är inte mycket mindre dramatiskt för motståndaren Granada.

Besökarna har å sin sida fått en glädjande moralisk injektion. Mittfältaren Carlos Martins har hittat en kompatibel donator till sin svårt sjuke treårige son. Det glädjer alla.

Vid kusten har Villarreal, och inte minst tränaren Lotina, också utmärkta procentuella chanser att hänga kvar. Det är nästan omöjligt att de åker ur, om vi förlitar oss till uträkningarna. De vill säga, om det inte vore för att Europa Leaguemästaren Atlético de Madrid krigar för en plats i Champions League. Resten är upp till Zaragoza och Rayo.

Sporting måste däremot förlita sig till ett autentiskt mirakel för att hänga kvar, vilket väl speglas i procenten. De måste vinna mot Malaga, som inte tänker släppa Champions Leagueplatsen inför den galaprydda arenan La Rosaleda. Dessutom måste både Zaragoza och Rayo förlora sina respektive möten.

Hursomhelst, för att ha kontroll på kvällens samtliga nedflyttningsscenarier i realtid kan man med stor fördel använda den här utmärkta resultaträknaren från Marca.

Nu ska jag däremot själv fortsätta fundera på hur det här egentligen kommer att gå. Och inte minst fortsätta att må dåligt i en relativt hög procentuell utsträckning. Det vill säga någonstans kring 40,74. Men det finns ju alltid någon som har det värre.

Familjen Oriol, tillexempel, med Edu i Zaragoza och brorsan Joan i Villarreal.

Allting är ju relativt när det väl kommer omkring.

För fan peza. Att se Madrid fira en ligatitel mot mallis kan aldrig bli så stort som när m diarra segnade ihop efter sin nick och reyes hade sina 15 minuter. Jag hade såklart ändå gått dit men det är jag. You should support your locals. Zaragoza åker för övrigt ur.

El siete/

Jag har ett dilemma, ett verkligt sådant. I helgen spelas den sista omgången – alla matcher som betyder något går av stapeln på söndag klockan 20.00. Därmed finns det bara möjligt att se en match på riktigt. En match alltså. Jag har inte bestämt mig för vilken, mellan de möjligheterna jag har.

Så här är det, ska jag se Real Madrid mot Mallorca?

Besökarna kan ta en plats i Europa, men det mest troliga är att hemmalaget sätter ligarekord med 100 poäng, och gör ett antal mål, innan det blir fyrverkerier och mastodontfirande av den 32:a ligatitel i en match som givetvis går till historien…

Alternativet, ska jag se Rayo mot Granada?

En verklig ödesmatch i ordets rätta bemärkelse, förloraren åker troligen ur. Till råga på allt har jag varit närvarande vid Rayos samtliga upp och nedflyttningar sedan klubben åkte ur förstadivisionen för knappt tio år sedan, för att ta en vända till Segunda innan botten nåddes i 2ª B.

Att inte se den matchen vore ett ”trendbrott” utan dess like. Dessutom vore det verkligen tragiskt att missa något så viktigt, oavsett hur det går.

Eftersom jag brottas med inre demoner och inte har en blekaste aning om vilken match jag faktiskt bör se, så kan jag ju lika gärna slänga ut frågan på bloggen. 100 poäng… eller en autentisk kamp för livet… Hjälp mig här, snälla.

Vad skulle du göra, vad tycker du att jag ska göra, och helst då varför?

Nu är det ju – tack och väl – inte så att jag har haft koncentrationssvårigheter under dagen. Det är inte heller så att jag kom i säng först framåt småtimmarna, medan de mindre städade fortfarande slogs med polisen vid Neptunus, för att ändå ta mig upp strax efter tuppen.

Nejdå, minst av allt såg jag finalen mellan Atlético och Athletic med ett femtiotal fullständigt euforiska colchoneros, som inte brydde sig det minsta om måttlig konsumtion och rökförbud på offentliga lokaler. Precis som de inte helt neutrala och återhållsamma ägarna. Möjligen – eftersom jag inte vet.

Inte heller har jag en aning om att det gick alldeles utmärkt att sitta med vänner i kortärmat på Madrids torg mitt i natten. Det sägs i alla fall att bilarna tutade som aldrig förr, och att gatorna fylldes av rödvita som firade sin tredje pokal inom loppet av knappt två år.

Det är förstås ett antal titlar som inte bör ringaktas. Inte ens i jämförelse med vad andra lag i huvudstaden har lyckats med under samma tid. Dessutom kan det ju faktiskt komma en fjärde buckla av bara farten, om Champions Leaguemästaren besegras i årets Europeiska Supercup.

Allt det där har jag surfat mig till, läst på twitter och sett på teve. Jodå, precis som att människor i alla åldrar grät av lycka i signerade matchtröjor, som för kvällen bars upp ovanligt stolt och ädelt.

Däremot vet jag att Adrián är Atletis bästa värvning, eftersom han kom helt och hållet gratis från Depor. Jag vet också att förra sommarens dyraste spanska klubbinkorporation, en colombian vid namn Falcao, var värd vartenda öre.

Jag vet också att Diego är en spelare som behövs, och att båda han och Atleti kommer göra vad de kan för att brassen ska stanna ännu ett år. I alla fall är jag helt säker på att några kommer kräva det.

Sedan vet jag att festen för de rödvita egentligen inte ens har börjat.

Ikväll blir det spelarkortege och uppvaktning kring Neptunus. Och om det nu hade varit så att jag hade planer på att vara med, skulle jag behöva sluta skriva just nu och skynda iväg… Men nej då. Istället säger jag grattis, och tack för igår, till el Campeón och alla campeones!

Idag är det fest. Och inte vilken som helst. Precis lagom till vårvärmen (i Madrid har det gått från 15 grader till knappa 30 grader inom loppet av ett dygn) så spelar två klassiska spanska lag finalen i Europa League. Rödvita är de båda två. Dessutom är det broderföreningar sedan urminnes tider.

Madridlaget var ett sidoprojekt med starka band till Athletic Bilbao, klubben grundades av baskiska studenter i Madrid.

För bara ett drygt år sedan firade klubbarna också sitt 100-årsjubileum med sina nuvarande färger, de som man egentligen anammade på grund av ett misstag. Broderklubbarna som ständigt förknippas med rött och vitt var egentligen blåvita i begynnelsen.

Nåväl, medan var och varannan baskisk by ställer upp storbildskärmar på sina respektive torg så är betydligt lugnare i Madrid. För stunden i alla fall. Men intresset är förstås på topp. Atlético är Spanien tredje populäraste klubb och på onsdag ställs ”Simeone-effekten” på sin spets. En tränareffekt som dessutom kan mätas direkt mot ”Bielsa-effekten” i Bilbao.

– Simeone och jag bestämde att vi inte skulle prata med varandra under en månad innan finalen, och inte heller på en månad efter matchen i Bukarest… menade Bielsa skämtsamt i förra veckan. Visst, det är kanske olämpligt att landsmännen, mästaren och lärlingen, har ständig kommunikationen inför mötet.

Tränarna har ju också redan ”spelat matchen varsina 3-4 gånger i huvudet”, enligt Simeone.

****

Athletic Bilbao spelade i helgen sin 60:e officiella match för säsongen. Laget är sporrat som aldrig förr, men trött. Markel Susaeta har spelat samtliga matcher. Iker Muniain har vårdats med silkesvantar dagarna innan finalen. Han behövs förstås i sin bästa skepnad ikväll. Men baskerna har i alla fall kunnat varva ner och koncentrera sig på finalen.

Athletic är kvalificerat för nästa säsongs upplaga av turneringen. Som finalist i Cupen (Barça går direkt till C. L.) är baskerna redan garanterade nästa års Europaspel.

Atlético däremot… I helgen vann man i slutminuterna mot Málaga. Trots den övertygande insatsen i Europa har det inte fungerat i ligan. Det är livsviktigt att ta sig ut på kontinenten nästa år. I helgen väntar ytterligare en ödesmatch mot nedflyttningshotade Villarreal. Laget kan ta sig till Champions League. Det kan också hamna utanför allt europaspel.

Det kommer inte att påverka matchen i Bukarest, men tränarbytet och resultaten i ligan – som inte alls påminner om styrkan i Europa – har slitit på samtliga under året.

Skavanker till trots, värre ändå är att Uefa uppsåtligt har gjort sitt för att förstöra stämningen och festen så gott det går. Arenan i Bukarest tar drygt 50 000 åskådare. Atlético och Athletic har fått varsina niotusen biljetter att dela ut bland sina anhängare. Resten tar Uefa hand om.

Drygt 30 000 plåtar till Uefa, knappt 20 000 till lagen. Det vettiga hade varit en tvärtomfördelning.

Hur vi än vänder och vrider på resonemanget (reklam, tevepengar och all typ av vinst som det går att dra in) är det aldrig lika kul med fotboll utan publik. Då menar jag riktig publik, vilket inte är samma sak som att arenan är full. Nej, Athletic och Atlético, samt en samlad spansk presskår, har förstås klagat över den knappa biljettfördelningen.

Uefa lyssnar inte på sådant.

Säkert kommer det att bli mer av samma vara i framtiden. Säkert kommer de vanliga, riktiga, fotbollsanhängarna i allt större utsträckning stängas ute från de stora matcherna. Självmål? Kanske. Vi kan ju i alla fall hoppas att Uefa så småningom förstår att grunden, och det som sporten i slutändan lever på, inte är företag och VIP-klienter.

****

Hursomhelst, ikväll får vi se en stor match där ett par av Spaniens mindre större lag, men likväl klassiska, förhoppningsvis kommer visa upp sin bästa i sida i Europas näst mest prestigefyllda turnering. Det finns en stor lust att visa världen vad man kan.

Athletic har inte vunnit något sedan 80-talet. Ikväll är också första gången man tar sig hela vägen fram till en europeisk final, efter förlusten i Uefacupen mot Juventus 1977. Atleti bröt å sin sida pokaltorkan som hade hemsökt klubben under fjorton år för precis två år sedan. Mot Fulham proklamerade man sig Europa Leaguemästare.

Sedan dess har man haft tre tränare, och man ställer upp med en startelva i vilken bara, möjligen, Dominguez är kvar.

Klubben som sedan slutet på 90-talet ständigt förknippats med motgång har dagarna till ära också släppt en ny reklam.

Den klassiska, tragikomiska strippen ”pappa varför håller vi på Atleti?” har till slut fått ett riktigt svar: ”För att vi har spelat två europeiska finaler inom loppet av tre år”, med matematiskt dilemma inkluderat. Oavsett är det förstås en anledning lika god som någon annan.

Ikväll är i alla fall hela Europa spanskt, och hela Spanien rödvitt.