I väntan på Granada-Málaga ikväll.

I helgen lyckades vi (det vill säga, jag tillsammans med Christopher Kviborg och Thomas Wilbacher) ro iland något så spännande som en fotbollsresa till Madrid. Vi hade funderat på det ett tag. När vi väl tog tag i saken blev responsen mycket större och framförallt mycket bättre än vad vi någonsin hade vågat hoppas.

Nästan trettio glada män och killar, samt två tjejer, från Sveriges flesta hörn kom ner till den spanska mittpunkten. För många var det första gången i stan, för några till och med första gången i landet.

Vi åt middagar, vi umgicks, vi pratade fotboll och kultur, som vi inte minst såg en hel del av under dygnets flesta timmar. Vi pratade Spanien och Sverige (en nostalgisk input jag själv tackar extra för) precis som man gör när ett stort gäng träffas och hänger tillsammans under en helg i Madrid.

Givetvis såg vi också fotboll, 3-1-mötet mellan Real Madrid och Zaragoza.

Jag vill passa på att tacka alla er som var med och förgyllde upplevelsen. Jag menar, jag har relativt säkra indikationer på att flera av er emellanåt besöker den här bloggen. Sedan ska jag också hälsa från Juan, där vi åt middag första kvällen. Och jag ska framföra en hälsning från kompisen Toñin där vi avslutade på söndagskvällen.

Det var mycket uppskattat, så till den grad att tidningen AS också framför sitt tack för att de fick att göra ett reportage om svenskarna som kommit för att se Real Madrid. Resultatet går att se och läsa på den här länken som också innehåller ett par videos och en intervju med mig. Kennedy får ursäkta att han inte kom med…

Jo, den här gången var resans fokus Real Madrid. Men det finns ju ingenting som hindrar att det nästa gång handlar om Rayo eller Atleti. Eller varför inte Barcelona, Valencia, Sevilla… Hala, aupa, visca, amunt… Spansk fotboll och dess kultur är alltid värd ett besök. Så tack ännu en gång till er alla här från Madrid, och på snart återseende!

Häromdagen släppte Valencia en av sina nästan alltid inspirerande videos. Den här gången handlade det om uppladdningen inför semifinalen mot Barcelona. De är duktiga på den typen av sentimental kraftsamling i Turia. Så pass att klubben till och med har fått pris för att ligga i täten bland de spanska klubbar som kontinuerligt pysslar med sånt.

I den här filmen är det Rami som berättar för sin mamma att han hör ”fantastiska saker i omklädningsrummet”. Historier om otroliga mål, en fruktan för det egna laget och skrönor om Valencias fenomenala segrar. Berättelserna är så pass överväldigande att fransmannen inte ens vet om han ska tro dem. Vad Rami däremot är säker på är att han nu vill uppleva det själv.

Och det är ju faktiskt inte struntprat på något sätt, det där som Rami tydligen hör i omklädningsrummet. Drabbningarna mellan just Valencia och Barça är väldigt speciella. Ibland har det byggts på med politiska undertoner; ofta har mötena innehållit mycket bråk; men framförallt har matcherna genomsyrats av en enorm vilja att slå hårt mot den katalanska, ibland irriterande sturska, grannen.

Valencia har inte förmågan att utmana om ligatiteln. Man har blivit utslaget ur Champions League. Men det innebär inte att hemmalaget skulle vara mindre farligt för det. Barça har inte övertygat på bortaplan, laget spelade senast oavgjort mot Villarreal och har dessutom på allvar börjat prata om domarnas inflytande i ligan.

Nervöst eller?

Det spekuleras i att Barcelonas president Sandro Rosell, och de andra i blaugranalägret, medvetet uttalar sig om domarna för att öka pressen mot kåren. Visst, det kan man förstås grubbla över, till leda. Sanningen är i alla fall att laget genomgår en frustrerad period och då är det lätt att peka på sådant som inte gynnat klubben. Det är ju inte heller precis tagit ur luften.

Även om förhoppningen är domarmisstag alltid jämnar ut sig, som Sandro sa.

Jag gillade Mirandés uppoffring i den andra semifinalen mot Athletic Club igår. De överfulla läktarna var med sitt lilla lag från Segunda B fram till slutsignalen. Det var också mycket välkommet att det kom ett förtjänt reduceringsmål på övertid (1-2) inför nästa veckas retur på San Mamés. Ingen är riktigt på säker mark.

Men ikväll ser jag inte att det finns en jätte (Athletic) som tar sig an en uppstickare (Mirandés). Ikväll ser jag ett enormt taggat Valencia med en reell möjlighet att ta ett stort steg mot en spansk Cupfinal. Mot ett Barça som dras med skador, med Pinto i mål, som är i obalans efter förra veckans kraftinsats mot Real Madrid och resultatet på el Madrigal, som innebär att klubben ligger sju poäng efter ligaledaren.

Cupen är den enda buckla Valencia har inom ett rimligt avstånd. Det är två matcher kvar, inom loppet av en vecka, sedan behöver ingen fundera på finalen tills i slutet av maj – då vinnaren men största sannolikhet ställs mot lejonen från Bilbao. Och Just det, videon. Den döptes passande nog till ”Tro på en final”. Ikväll tror jag a priori på Valencia. Sedan får vi se hur Camp Nou tar sig an krigarna från Mestalla.

Jo, igår presenterade Madrid sin ansökan till OS år 2020. För tredje gången, efter de frustrerade försöken att få spelen 2012 och 2016. I huvudstan hoppas man förstås på att det ska gå vägen den här gången. Det behövs lite framtidstro. Fast tron har ändå kommit av sig ordentligt med logotypen som utgångspunkt.

Av någon obegriplig anledning fick man nämligen inte med samtliga olympiska färger. Istället för svart lades till en rosa variant som bubblat fram från ingenstans. Vilket är ännu märkligare med tanke på att den svarta färgen var med i originalskissen. Men, som om det inte var nog, emblemet är i princip obegripligt.

Tanken i det Puerta Alcala-inspirerade motivet är att det ska gå att läsa 2M20.

M:et står för Madrid, fast intrycket är att det mer ser ut som 20020. Dessutom har det släppts igenom stavfel. Ska det vara korrekt och seriöst skrivs givetvis aldrig namnet med ett litet ”m”, och framförallt så bär i-et aldrig en accent. Så den interna kritiken är förstås en ordentlig smäll på käften. Om än i figurativ mening.

Apropå, de bokstavliga smällarna fick vi annars se en hel del av i helgens omgång.

Real Sociedads Zurutuza gjorde succé med två mål i den andra och tredje minuten mot Sporting de Gijón. Det skedde fem minuter innan han fick näsan bruten. Gärningsmannen Gregory klarade sig bara aningen bättre undan. Sju stygn kostade krocken. Förlusten 5-1 kostade dessutom idag Manolo Preciado jobbet.

Linjedomaren klarade sig däremot bra, tror jag, efter den kortare åkturen Carlos Vela bjöd på.

I Vallecas hade Llorente stor upp uppvisning med sin första hattrick i karriären, och Athletic Bilbao byggde upp självförtroendet ytterligare inför kvällens Cupmatch mot anspråkslösa Mirandés. Fast det var Rayos Raúl Tamudo som bröt underarmen i matchen som slutade 2-3…

I Santander fick Valencias Ever Banega utgå på grund av skadekänning i mötet mot Racing. Inhopparen Topal åkte i sin tur på hjärnskakning och tillbringade natten på sjukhus. Precis som senegalesen Diop han hade fått smällen av, som i sin tur inte kunde slutföra mötet.

I samma match åkte Cristian och Aduriz också ihop. Cristian lindade ihop skallen men Aduriz fick tillbringa natten på sjukhus. Valenciaspelaren gjorde ändå ett mål. Fast det kom han inte ens ihåg när läkarna undersökte spelaren efter mötet.

Men värsta smällen såg vi antagligen i andradivisionen mellan Cordoba och Elche. Carles åkte på en armbåge, men han fortsatte matchen och förklarade sedan sluddrande och bestört att han fått två tänder utslagna. Vid närmre undersökning visade det sig att käken var bruten på två ställen.

Fast mest pratas det förstås ändå om madríds ansökan till OS år 20020.

Hay que joderse, de verdad…

Och så ignorerar vi att Osasuna – Atlético spelas ikväll.

Vi vet inte vad som hade hänt om Higuaín satt bjudningen han fick av Piqué i matchinledningen. Vi vet förstås inte vad som hade hänt minuten senare om Özils dundrande skott i ribban hade gått in. Vi vet ju inte heller resultatet av domare Teixeiras bedrövliga insats. Men igår fick vi äntligen se ett kungligt Real Madrid.

Snillen ska vara galna, geniala, introverta och oberäkneliga. Det gör inget om de är självmordsbenägna. José Mourinho är allt. Han är i vissa avseenden, dessutom, en fullständig idiot. Han gör livet svårt för sig, han är livrädd för att bjuda till; han kan tydligen inte göra annat än att spekulera när ärkerivalen möts hemma på Bernabéu.

Var det en förutsättning att komma till Camp Nou utan något att förlora? För att han och laget skulle våga spela ut? Varför fick vi inte se ett lika taggat, ett lika högt pressande, ett lika inspirerande och respektlöst lag i det första mötet i Madrid?

Real Madrid trodde det var möjligt att vända 1-2 till sin egen fördel. Då blev det helt plötsligt möjligt. Besökarna hade fler skott mot mål än Barcelona, innehavet var slutligen jämt (55-45) men Barcelona var under en ständig press.

Givetvis gör Barça ett par mål, när det är Real Madrid som haft de bästa och flesta möjligheterna. Det är inte så mycket att orda om. Det var enkelt och påpassligt av nyinbytte Pedro, efter att Messi hade dragit med sig besökarnas samlade försvar. Det var en lika snygg som välplacerad raket från Alves, som drog till direkt…

Det viktiga var att det inte påverkade Real Madrids attityd.

”Real Madrid är ännu farligare nu”, menade Guardiola påpassligt inför matchen. Katalanen fick så rätt att det blev löjligt. Inga experiment, Pepe med Ramos i backlinjen. Kaká och Özil tillsammans var en utmärkt kombination. Ännu bättre när Granero tog över efter Lass, som alltid var en hårsmån från att åka ut.

I den hypotetiska världen, vad hade hänt om vi sett ett lika gnistrande och målmedvetet Real Madrid i förra veckan? Säkert hade laget blivit framburet på vingar av en extatisk arena som såg slutet på Barças dominans. Säkert hade det inte hörts burop mot tränaren under matchen mot Athletic i söndags.

Det är till och med möjligt att Marca aldrig hade publicerat sin infekterade intervju om bråk inom laget, eftersom det till att börja med aldrig hade hänt. Men även om tidningen dragit fram något annat skulle resultatet aldrig blivit lika obehagligt.

Det gör inget att det är lite fult, det gör inget att det finns lite gnäll, det gör inte ens något om domaren inte har sin bästa kväll. Det gör inget att Mourinho, även igår, var sur, arg och utmanande mot media. Det som däremot betyder något är att laget vågar och vill. Att det inte är rädd för något och använder hela sin kapacitet.

Det är Mourinhos jobb att ta fram det. Det är han som dagarna i ända tränar laget. Det är han som tjänar hundra miljoner svenska kronor om året. Det är han som ser, det är han som bör förstå, det är han som ska ha känslan för hur det ska gå till. Vågar man så går det. Igår var det så nära.

Jag tar det inte ens för omöjligt att Santiago Bernabéu hyllar sin tränare i helgens match mot Zaragoza. Med den här attityden är inget omöjligt. I allt utom Cupen har man saken i egen hand. Inte ens ett dubbelmöte mot Barcelona i Champions League är något som längre behöver orsaka mardrömmar i huvudstan. Tvärtom.

Real Madrid är stort, alltid. Real Madrid ger aldrig upp, någonsin. Real Madrid spelar för att vinna på ett sätt som anstår klubben, jämt. Pep och Barcelona – som själva slåss mot historien – vet det bättre än någon annan, av dem på andra sidan madridismen. Och om tjurskallen Mou också har förstått det, då har vinden vänt.

En sak som gör fotboll extra extraordinärt och riktigt fantastiskt, skrällen. Igår fick vi se en historisk sådan. Mirandés, från den spanska tredjedivisionen (Segunda B) blev det andra laget i modern tid att ta sig till semifinal i Copa del Rey. Efter att ha slagit ut tre jättar och lag från det spanska finrummet.

Villarreal, Racing och Espanyol har i tur och ordning fått respass av den blygsamma nordspanska klubben. För tio år sedan gjorde Figueres samma sak, innan laget blev utslaget av Deportivo de la Coruña. Men innan hade det inte hänt sedan 30-talet, då Cupens format och sportsliga situation också såg annorlunda ut.

Bäst av allt, Mirandés var inte på något sätt ovärdigt semifinalplatsen. I det första mötet på Cornellà el Prat höll besökarna ledningen 0-2, innan egna misstag och påpassliga mål av Espanyol vände förutsättningarna till 3-2. Igår var los pericos med 1-1 vidare vid full tid. Fast i den 91-minuten nådde rysaren sin höjdpunkt.

Mirandés hade en ypperlig möjlighet som Casilla med nöd och näppe blockerade. De 6000 på läktarna tuggade naglar och skrek sönder halsarna som om livet hängde på det. Men det fanns ju rättvisa, visade det sig. Minuten senare nickade Caneda in 2-1, lagets enda spelare med erfarenhet från Athletic och förstadivisionen.

Spelarna grät, anhängarna grät, arenan Anduvas gräsmatta fylldes snabbt av segerrusiga fans som knappt vågade tro det var sant. Precis som jag, framför teven. Espanyol knallade slokörat, och chockat, ut bakvägen.

****

Bedriften är förstås enorm för ett lag bestående av amatörer. Och det är otroligt för en liga som är på väg att fullständigt blöda sönder. Bara de senaste dagarna har Sporting Villanueva i princip upphört att existera. Precis som Sporting Mahones från Balearerna. De senaste två omgångarna har man inte kunnat ställa upp med lag.

Det finns inte pengar, spelarna lämnar lagen, klubbarna försvinner helt och hållet eller flyttas ner med samma resultat.

Det mest surrealistiska tilltaget i samma kategori, av alla klubbar i kris, stod Poli Ejido för i söndags. Till matchen mot Lorca Atlético hade man meddelat Förbundet att det inte fanns manskap nog att spela. Slutligen ställde man ändå upp för att förlora mötet med 0-14. Poli Ejido hade fyllt elvan med ungdomar och veteraner.

Det sa man däremot inte, varpå nu ett halvt dussin tidigare spelare anmält klubbens förfalskning av spelaridentitet. Tanken bakom Poli Ejidos drastiska beslut: laget skulle bara få en reprimand för otillåten uppställning och inte bli nedflyttat ett par kategorier. Klubben har även tidigare ställt in spel.

****

I Mirandés är det skillnad, åtminstone för tillfället. En semifinalplats i Copa del Rey ger ytterligare likviditet. Espanyol, och Pochettino, borde inte heller vara alltför besvikna – när skammen lagt sig en aning. I ligan är katalanerna femma, tre poäng från en plats till Champions League.

Det är inte bara anmärkningsvärt att Espanyol lyckas säsong efter säsong, trots att Pochettino alltid förlorar spelare och får förlita sig till ungdomsutvecklingen. Det är minst lika fantastiskt att Espanyol lyckas match efter match, trots skador och avstängningar. Och som i helgens seger mot Granada, utan anfallare.

För den fyrfaldige Cupvinnaren Espanyol är det inte livsviktigt att spela en semifinal i Cupen. Det viktiga är att göra en bra säsong och utan problem ordna nytt kontrakt. Kan man till råga på allt ta sig ut i Europa är lyckan fullständig. Mirandés från Miranda, däremot, kommer att leva på gårdagens avancemang under hela sin existens. Och…

I dagarna är man det enda riktiga glädjeämnet som kommer från 2ªB.

Det skrivs mycket om Mourinho, det skrivs mycket om Real Madrid. I ”rapporten” alldeles för mycket. Idag måste det ändå bli en repa till om portugisen. Dels har jag fått mycket förfrågningar och mejl om hur stämningen är i Madrid. Dels är det alldeles oerhört mycket på tapeten.

Här kommer ett ganska långt inlägg och hur jag ser på saken, blandat med strömningar och de senaste dagarnas händelser. Sen går vi vidare i fotbollsdjungeln. Precis som Real Madrid kommer gå vidare utan José Mourinho.

****

Så, hur är stämningen i huvudstan?

Hätsk, men framförallt är sympatierna delade.

För dagen pratas det om att Mourinho kommer lämna till sommaren. Upphovet, ett anonymt samtal i lämplig direktsändningen till en av programmet Punto Pelotas mest enerverande och minst sanningsinspirerande deltagare – som därmed kunde försäkra att Mourinho kommer lämna efter säsongen.

En följd av de senaste dagarnas händelser eller bara opportunt?

Oavsett. Känns det igen?

I januari förra året hörde vi samma sak. Sedan dess har Mourinho bedyrat sin kärlek till England. Ett tag skulle han träna Portugals landslag. Inget får uteslutas. Mourinho kommer att lämna, förr eller senare, men frågan är ändå alltid hur han kommer att göra det.

****

I helgen vann Real Madrid övertygande mot Athletic Bilbao, med en uppskattat startelva tränaren aldrig tidigare använt. Ändå var laget på god väg att bli offer för sitt eget “miedo escénico”. Det förmodade bråket Marca hade avslöjat timmarna innan match lämnade ingen oberörd.

Disciplinerade och respektlösa basker radade dessutom upp chanser. Llorente gjorde ett strålande mål efter uppspel signerat Herrera och Martinez. På vänsterkanten hade de Marcos och Llorente gräddfil, tills hemmalaget tog sig samman och Marcelo utjämnade efter ett klassiskt väggspel.

Det var starkt av Real Madrid att ordna slutresultatet 4-1, på samma sätt som det var klantigt av Iturraspe att bjuda på en straff. Men framförallt så behövdes resultatet. Det behövde visas att ”vi krigar tillsammans”. Ett budskap som spelarna själva använde för att tysta spekulationer.

- Ni ser själva, sa Arbeloa, ”så här bra skulle vi inte spela om det fanns osämja i laget”. ”Det finns inget bråk”, försäkrade Ramos medan Casillas pratade om att ”gnabb på en arbetsplats är normalt”. Mourinho vägrade kommentera den förmodade händelsen. Han läser dessutom aldrig Marca.

Det hindrar inte att det finns indicier på att allt inte står rätt till. Några har tillexempel haft svårt att komma ur sviterna från de berömda julpralinerna, en känga Mourinho tidigare gav sitt lag.

****

När Marca går ut med en citerad ordagrann konversation, som den vi kunde läsa i söndags, då har tidningen mycket kött på benen. Tro inte annat.

Idag skrevs ytterligare en not där man berömde sig själva för scoopet och påtalade att man fått mycket kritik. Men framförallt försäkrades att reportaget hade genomgått en rigorös journalistisk kontroll. Det ska granskas, men det finns ingen anledning att betvivla det. Och ingen från klubben har på riktigt dementerat.

Det är inte första gången det påtalas att det finns missnöje i gruppen. Marca är inte den första att belysa.

Mourinho, om vi bortser från all galenskap han gjort och hängett sig åt, har varit utmanade mot lagets spanska spelare vid flera tillfällen. Efter Cupförlusten mot Barcelona försvarade han Cristianos och Pepes ”utomordentliga” arbete. Sedan fanns det andra ”som inte gjorde vad som förväntas av dem”.

Mourinho skyddar inte laget. Inte som exempelvis Guardiola. Med jämna mellanrum hänger portugisen ut spelare. Ibland kan han även förnärma på andra sätt.

****

Efter bortamötet mot Ajax bredde ett annat missnöje ut sig i klubben, men framförallt bland ungdomsspelarna i Castilla. Från ingenstans kom Mendes för att spela matchen. En anonym back från Castilla i Segunda B, med samma agent som Mourinho. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

****

Om de katalanska tidningarna Mundo Deportivo och Sport går ut med konversationer och antaganden om situationen i Real Madrid (som båda tidningarna gör idag) är det fullständigt skit samman. De har inget inflytande i huvudstan.

I Madrids närområde bor det drygt sex miljoner människor. De opinionsbildande tidningarna är Marca, AS och i viss mån nationella nyhetsförmedlare som el Mundo och el País. Det finns också ett halvt dussin lokala tevekanaler som alla kör sina dagliga nyheter och fotbollsprogram.

Pressen, i dubbel bemärkelse, är enorm.

Mourinho har inte kunnat handskas med den, i dubbel bemärkelse.

Under mötet med Athletic Club hyllade falangen Ultrassur tränaren vid ett flertal tillfällen. Varje gång överröstades de av andra anhängares burop. Många av dem som tidigare varit med Mou ”in i döden” är numer skeptiska till hans förmåga att leda laget. Trots allt, det är världens mest framgångsrika klubb.

Jag ser det inte på något sätt onaturligt om Mourinho lämnar till sommaren.

Men spelar det någon roll om Mourinho är kvar eller inte?

Jupp Heynckes fick sparken efter att Real Madrid vunnit sig sjunde Europacup 1998, den första i färg som dessutom är madridismens lyckligaste kollektiva ögonblick hittills. Fabio Capello fick lämna efter att ha gjort sitt jobb. Ett ligaguld sedan blev det ett väntat och rungande adiós…

****

Mourinho, som alltid gett sken av att vara sig själv närmast, är varken synonym med madridismen eller ens med framgång, i en tid där Barcelona gång på gång får honom att blotta sig med ett resultatmässigt torftigt spel. Som tydligen inte ens är hans eget fel, sett till anklagelser mot spelare.

Mourinho kan lämna klubben som vinnare med en titel av tyngd, han kan också göra det för att det krävs av situation och publiken på Santiago Bernabéu. Någonstans så börjar det där. Marca och AS, eller något teveprogram, speglar i regel bara strömningarna som omger Real Madrid.

Media påverkar, men de blir också påverkade av stadens miljoner madridistas.

På tiotusentals barer, kaféer och arbetsplatser i Madrid är det vanliga samtal och urladdningar mellan anhängare, fans och medlemmar, som i minst lika hög grad styr diskussion kring klubben. Media återanknyter till hur anhängarna ser på sitt lag.

Marcas publicering av den infekterade konversationen mellan Ramos, Casillas och Mourinho hade i ett längre perspektiv inte varit ekonomiskt försvarbar, eller ens möjligt att trycka, om det inte redan fanns ett utbrett missnöje med tränaren i huvudstan.

Det hade varit ett journalistiskt självmord i en stad där konkurrenten AS redan har akterseglad Spaniens äldsta och största sporttidning upplagemässigt. På hemmaplan.

****

Så vad händer nu då?

Till att börja med ska vi se hur Mourinho spelar mot Barcelona imorgon.

Sedan ska vi se hur laget fortsätter i liga och Champions. Men om spelarna, vilket Mourinho indikerar i den omtalade konversationen, på eget bevåg inte gett allt och brutit mot hans order…

… så vore det inte första gången en upplaga av laget ser till att en tränare sparkas. Eller att en tränare får gå för att han inte lyckats hålla ihop truppen.

Men främst är jag intresserad av det som kan hända presidenten, och det är ett vanligt samtalsämne på alla platser utom i pressen. Vågar tidningarna inte dra upp Florentinos vara eller inte i Real Madrid? Uppenbarligen inte. Men det kommer, för diskussion är i full gång på markplan bland anhängare i huvudstan.

Logik à la Real Madrid:

Florentino Pérez kan inte få förnyat förtroende om titlarna uteblir. Med eller utan Mourinho. I det sista fallet frågar jag mig också vem han skulle vända sig till? Gamla Florentinska favoriter som Wenger eller Ancelotti? Eller en icke uppskattad Benitez? Michel (no me jodas) …?

Var och en är orimliga kandidater av olika skäl. Men främst kan jag inte se att presidenten skulle kunna skapa hopp hos madridismen en gång till om det inte ens gick med Mourinho, på vilken han har satsat alla sina kort.

Och ingen tränare av kaliber med förståndet i behåll kommer vara intresserad av att ta över hans misslyckade projekt. Det skulle bli under en enormt pressad president, som redan 2009 använde argumentet ”vi ska göra tre års jobb på ett”.

****

- Han kommer smita ut bakvägen som förra gången, har jag hört otaliga gånger från anhängare till klubben. Det handlar om hur Pérez slängde in handduken och lämnade Real Madrid vind för våg år 2006.

Det ligger presidenten i fatet. Fortfarande och alltid. Och att han en gång gjorde sig av med del Bosque, på det sättet som gjordes. Det är inte glömt, det kommer aldrig glömmas. Vicente del Bosque är givetvis inget tränaralternativ.

I alla fall aldrig så länge Florentino är kvar.

Fast det är klart, om Mourinho nu inte vinner en tung titel, innan han går med sitt obefläckade CV till nästa och garanterat mycket lugnare projekt, så är det ändå knappast troligt att Florentino sitter kvar över nästa VM då det skulle kunna bli aktuellt.

Liga eller Champions, helst båda två och vändning i Cup. Ett bra spel och mindre bråk, är det enda sättet de två Mourinho och Florentino kan räddas på. Presidenten har på sina senaste dryga fem år i klubben, sedan Del Bosque fick gå, bara vunnit en Cup som ledare för el Madrid.

****

Idag har Mourinho haft sin möjligen tuffaste presskonferens hittills. Han har krystad svarat ja på frågan om han trivs i klubben. Han har förnekat uppgifterna om att han ska lämna till sommaren. Men han har sin vana trogen inte uteslutit någonting.

Det är tur, mitt bland all oomtvistad skicklighet, att laget spelar bra och leder ligan med fem poäng. Dörren är öppen för allt och inte minst succé. Eller som Iniesta sa, ”jag kan inte se att de har ett problem”.

Gamla relationer rostar aldrig, tydligen.

Givetvis utan hänsyn till att Villarreal möter Sporting ikväll.

Vissa öser på, med mer eller mindre väl underbygga fakta efter förlusten mot Barça i Cupen. Madridtidningen Marca vågar sig i alla fall på att citera en konversation som ska ha utspelat sig under Real Madrids träning i fredags på Valdebebas.

Så här låter ett utdrag enligt tidningen:

Mourinho (vänder sig – superlåg – mot Sergio Ramos inför hela laget och samtliga medhjälpare): ”Ni dödade mig i den mixade zonen”.

Sergio Ramos: ”Nej mister, Du har bara läst det som skrivits i tidningarna, inte allt som vi sa”.

Mourinho: ”Visst, eftersom ni spanjorer har blivit världsmästare och är skyddade av era kompisar bland pressen… Som målvakten (med hänsyftning på Iker som tränar 30 meterlängre bort)”.

Iker Casillas: (Skriker från sin position) ”Mister, här säger man sakerna direkt till den man pratar om, eller hur?!”

Mourinho: ”Var befann du dig vid det första målet, Sergio?”.

Sergio Ramos: ”Jag markerade Piqué”.

Mourinho: ”Jaha, du borde ha markerat Puyol”.

Sergio Ramos: ”Jo, men dom blockerade oss med Piqué så vi bestämde oss för att byta markeringarna”.

Mourinho: ”Jasså, så nu är det du som leker tränare?”.

Sergio Ramos: ”Nej, men det beror på matchsituationen, ibland måste man byta markering. Men eftersom du aldrig har dragit på dig ett par kortbyxor så vet du förstås inte att det ibland kan vara nödvändigt…”

—

Vaya… Hursomhelst, med Marcas tidigare chef, Eduardo Inda (nu på el Mundo) hade säkert den här konversationen överhuvudtaget aldrig publicerats eller fått se dagens ljus. Som sagt, man citerar konversationen…