Det är en balansgång att vara lustig, särkilt om det är på bekostnad av andra. Det franska skämtet om spansk dopningskultur har givetvis rört om i landet. I början av veckan blev den spanska cyklisten Alberto Contador suspenderad två år, utan överväldigande bevis. Det blev början på det som utvecklats till en granntvist.
Efter den fällande domen sände franska Canalplus ett dockinslag där bland andra Iker Casillas, Contador, NBA-stjärnan Pau Gasol och tennisspelaren Rafa Nadal skriver kontrakt med sprutor. Det doneras också blod, och i en annan sekvens sjunger spanjorerna gladare om substanser än ett gäng finska bastuveteraner från skogen.
En direkt allusion till dopning, och kanske till finnar; men också ett angrepp på en hel nations idrottsmän.
Själv tycker jag i regel att det kan vara kul att skoja om det mesta. Jag är inte förnäm. Fast här pekar man ut människor som aldrig fällts, och ett helt lands påhittade dopningsattityd. Det kan aldrig vara lagligt. Men framförallt är det alltid osmakligt.
Det spanska parlamentet har officiellt beklagat sig till franska Canalplus. Det krävs en upprättelse. Samtidigt påvisar media hur mycket bättre Spanien har varit, jämfört med grannen norr om Pyrineerna, i nästan samtliga idrottsevenemang de senaste åren. Avundsjuka är ett vanligt förekommande ord.
Må så vara, soppan har säkert ingredienser av allt. Men kan man tycka att det är lustigt då? Säkert. Fast elakt och plumpt är det också definitivt. Men framförallt så tror jag inte någon förutspådde ett sånt jäkla liv. Granntvisten går vidare.
