Det finns hjältar, det finns idoler, det finns legender. Det finns dem som är en blandning av allt. Och det finns en dröm bland många supportrar till Atlético de Madrid. Den om att en dag få se Fernando Torres ännu en gång klädd i rödvitt.
Precis som tusentals Real Madridanhängare minutiöst intresserar sig för Schalkes öde i Bundesliga, så har tusentals colchoneros följt Fernandos äventyr i Liverpool.
De båda spelarnas situation och öden är inte jämförbara. Men bland klubbarnas anhängare, i båda fallen, har det alltid funnits en lika stor förståelse för att de valde att lämna sina moderklubbar.
Antagligen kommer Fernando Torres aldrig att återvända till Atlético. Det senaste kontraktet gör det svårt. Men de rödvita känner en stor stolthet över att det aldrig har betalats mer för en spanjor – än när deras ”niño” gick till Chelsea.
När kortegen åkte genom Madrid, efter EM och VM-gulden, så var det Atléticos flagga och halsduk som spelaren lyfte jämbördigt högt och stolt med den spanska.
Idag må han ha vänt Liverpool ryggen. De må vara förbannade, ledsna, svikna och besvikna. Kanske också med rätta. Fast Fernando tillhörde aldrig ”Pool” i hjärtats egentliga mening, på samma sätt som han aldrig kommer att tillhöra Chelsea.
År 2001 debuterade Fernando Torres i Madridderbyt mot Leganés. Atlético spelade i Segunda – den spanska andradivisionen.
Mot Albacete, i omgången efteråt, gjorde han sitt första A-lagsmål. Det året gick klubben visserligen inte upp, men under den följande säsongen började Fernando Torres att bli en tydlig symbol för de rödvita anhängarna och huvudstadslaget Atleti.
Med Luis Aragonés, som sex år senare skulle ta Torres och landslaget till ett EM-guld, satte Atlético år 2002 historiskt poängrekord i Segunda. Den följande säsongen debuterade anfallaren i förstadivisionen mot Barcelona på Camp Nou (2-2).
Då blev det inget mål, men det var en försmak.
När klubbarna i februari, ett knappt halvår senare, möttes på Vicente Calderón vann hemmalaget övertygande med 3-0. Torres hade stått för ett av målen. Det var startskottet. Sedermera skulle katalanerna bli ”el niño” Torres favoritmotståndare.
På samma sätt som det alltid har varit omöjligt för anfallaren att göra mål mot Raúls Real Madrid, så har det alltid varit lätt mot storheten från Ciudad Condal. ”Torres gör alltid mål mot Barcelona”, blev det främsta vinstargumentet när lagen skulle mötas.
Idag, den 5 februari 2011, var det precis fyra år sedan Atlético de Madrid senast vann över Barcelona på Camp Nou. Resultatet skrevs 1-3 och Fernando Torres gjorde två mål.
Ikväll möts lagen igen, och tränare Quique Sanchez Flores menade i upptakten att ”vi ska försöka se till att Barcelona verkar sämre än vad de är”. På söndag möter Chelsea Liverpool. Torres har lovat, av respekt, att han inte tänker fira ett mål.
Sedan Torres lämnade Madrid har de rödvita vunnit ett par pokaler (Uefa Europa League och Supercupvinsten i fjol) vilket Torres aldrig fick möjlighet att göra med laget. I själva verket har Fernando aldrig vunnit något med ett klubblag.
Trots det har Torres fortsatt växa för att bli riktigt stor, respekterad och älskad i hela världen. Men riktigt lika stor och älskad som bland anhängarna i ”sitt” Atleti blir han förstås aldrig.
Que grande te has hecho, niño.
/Zander
