Nu kunde förstås det här inlägget ha handlat om Deportivos sparkade tränare, Oltra, som stick i stäv mot president Lendoiro inte alls anser att ”situationen är ohållbar” för jumbon. Eftersom det faktiskt bara handlar om en ynka seger för att den galiciska klubben skulle gå om Osasuna och ligga på samma poäng som Celta och Espanyol.

Det kunde också ha handlat om att Iker Casillas blev hyllad av den fullsatta arenan Alfredo di Stefano när Real Madrid igår hade öppen träning i Valdebebas. Och när målvakten mötte Mourinho för första gången sedan bänkningen mot Málaga.

Fast det kunde förstås lika gärna ha handlat om de aningen oväntade ekonomiska problemen i Sevilla, som helt plötsligt har fått lagets spjutspets Alvaro Negredo att bli aktuell för Premier League. Utan att för den skull glömma de ständiga spekulationerna kring den extremt hemmakära Jesus Navas.

Sedan kunde det också ha handlat om en viss kille vid namn Pepe, som i grannlandets teve gick ut med att ”portugiserna är förföljda” i Spanien och i Real Madrid – i ett krystat försök att lägga locket på om debatten kring Mourinho. Vilket givetvis har fått motsatt effekt.

Sedan kunde inlägget också ha handlat om Barcelonas fantastiska seger, med Navarro i spetsen, mot konkurrenten Real Madrid i gårdagens basketmatch. Eller att jag om några minuter ska ut och titta på den årliga klassikern San Silvestre Vallecano, där upp mot 40 000 personer springer de 10 kilometrarna som skiljer Santiago Bernabéu och Rayos arena i sydöstra stan.

Jag hade ju förstås också kunnat göra en grej om söndagens match mellan det baskiska ”landslaget” och Bolivia, som förutom att sluta 6-1 till Euskadi också var en uppvisning i bedrövligt läktarbeteende vilket medförde att ett drygt dussintals poliser skadades. Bland annat.

Men nejdå, istället så tänker jag passa på att ta farväl av bloggen och fotbollskanalen.se. Tänka sig vad tiden går. För nästan sex år sedan fick jag ett samtal från Olof Lundh, där han frågade om jag var intresserad av att hjälpa till att få igång den nya sajten med inriktning på bara fotboll.

Sedan senvintern 2007 har det blivit ett gäng artiklar, som sedan följdes av krönikor innan det blev dags att gå över till en renodlad blogg. Nästan 1500 inlägg senare, som lett till ungefär 25 000 kommentarer (av skiftande valör och upphetsningsgrad) är det därmed dags att säga tack och adjö!

Om jag hade varit lite mer strukturerad (i självkritisk anda), och inte minst kategoriserat mina blogginlägg, kunde jag ha gjort någon form av potpurri av det som skrivits genom åren på riktigt. Det hade förstås också hjälpt om bloggen inte hade bytt plattform ett antal gånger… Då hade kanske sökfunktionen till och med hjälpt.

Nåväl, och hursomhelst, så har bloggen genom åren analyserat det svenska superduperlöftet från gården Patrick Amoahs möjligheter att nå Champions League. Det har sågats svarta får, och det har hyllats till och från. Bloggskribenten har sett fotboll tillsammans med David Beckham innan engelsmannen avtackades.

Antonio Reyes förhållande till mamma har förstås också retts ut, precis som Samuel Eto´s förmåga att ljuga sig blå… 

… Samt Mourinhos första stapplande steg i Madrid.

Dessutom har det diskuterats spansk läktarkultur, och jag har också tagit med läsarna till ett av högkvarteren för så kallad huliganism. Apropå det så har ni som klickat på ”rapporten” genom åren också fått lära känna några av mina nära personliga vänner, med allt som kommer med det.

Slutomgångar har förstås summerats, spelare har intervjuats, och landslaget har givetvis fått svenskt besök samt följts på vägen att bli störst.

Till råga på allt så har det bedrivits studier i språk, eller studier av språkbruk, apropå apor, horungar och sånt.

Sedan har bloggen givetvis behandlat brännande ämnen som när Koeman sattes på bål, och Zlatan i olika former när det brunnit som mest – även i Valencia. 

Jo, så här kan man ju – eller jag – fortsätta att hålla på och möjligen bättre om det hade varit strukturerat… Fast det ska inte överdrivas.

Oavsett, det är lite vemodigt att lämna en plats som Fotbollskanalen.se med Olof, Emir, Pierre och många andra fantastiska medarbetare som har gjort fotbollssajten till en av Sveriges mest besökta.

Samtidigt tror jag att det är alldeles utmärkt att emellanåt göra något nytt. Att röra på sig en aning. Från och med den första januari, som mycket väl kan bli den andra, kommer jag att fortsätta att skriva på SportExpressen.se – utan blogg dock, till att börja med.

Fast viktigast av allt är att tacka alla er som återkommit till den här rapporten, och extra tack till er som bidragit med mejl, inlägg och åsikter. Fotboll är för alla, på vilket sätt du än vill se det. Och det är en ära att ha fått vara med och skriva om den spanska ligan på mitt eget sätt.

Gott nytt 2013 och ett stort tack igen!

mvh

Per Zander

Det är en rätt festlig undersökning som den spanska tidningen AS håller på att utföra angående känslorna i Real Madrid. Visst, personligen är jag förstås inget större fan av nätundersökningar, men det ger ändå en relativt bra bild hur människor känner när de klickar, oavsett vilket lag de egentligen håller på. Hursomhelst är det några saker som sticker ut.

Att de flesta vill att klubben vinner den tionde Europacupbucklan är inte en av dem. Inte heller att många vill att Cristiano förlänger sitt kontrakt, som är nummer två på önskelistan. Nej, det som är intressant är att nästan 10 000 personer vill ha en ny tränare (tredjeplats på önskelistan) medan 6 000 däremot vill att Mou stannar, vilket i sin tur hamnar på en nionde plats.

Fast mest intressant, mellan allt ditt och datt, är att tre och ett havt tusen personer vill ha en ny president medan bara tusen fler gärna ser att Florentino stannar ytterligare en mandaperiod. För mig var det den stora överraskningen. Jag trodde i alla fall att stödet för presidenten var större. Nåväl, en nätundersökning är en nätundersökning. Men det ger i alla fall lite hopp för eventuella motkandidater i nästa sommars val.

Önskelistan i sin helhet

1. Att Real Madrid vinner Europacupen för 10e gången

2. Att Cristiano förlänger sitt kontrakt

3. Att det kommer en ny tränare

4. Att det värvas fler spanjorer

5. Att Radamel Falcao värvas till laget

6. Att klubben satsar på spelare från ungdomsutvecklingen

7. Att klubben återskapar sin gentlemannaanda

8. Att laget spelar bättre

9. Att Mourinho stannar

10. Att president Florentino stannar

11. Att det kommer en ny president

12. Att klubben vinner Copa del Rey

Nyktra fortfarande?

Tanken var att den här lilla och anspråkslösa samlingen reflektioner jag skrev i morse skulle gå upp på fotbollskanalen.se, men eftersom jag tydligen missade den sista jourhavande så blev det inte så. Pues vaya… Nåväl, eftersom det ändå är skrivet så skickar jag upp det på bloggen istället och fortsätter därmed, också, att önska alla en god jul!

Veckans tomte

Det fanns otroligt mycket ”morbo” i matchen mellan Málaga och Real Madrid. Inte bara för att det andalusiska laget gått oerhört bra, gjort sin bästa säsong någonsin, eller ens för att hemmalagets tränare Manuel Pellegrini år 2010 fick sparken från Real Madrid för att lämna plats åt José Mourinho. Nejdå, dessutom valde portugisen på besök att ställa över Iker Casillas och ge plats åt Adán. Fiasko. Trots att ”målvakten inte hade inflytande i resultatet” enligt den ständigt utmanande tränaren, som dessutom kaxigt låter hälsa att det ”är bra att förlora så man vet hur det känns”. Jösses.

Veckans vinnare

Málaga vann över Real Madrid för första gången på 30 år och publiken på La Rosaleda njöt i fulla drag av säsongens raketlag med en strålande Isco, en Joaquín som kanske till och med gör sitt livs bästa säsong, och med en tränare som vet att befinna sig och leva i nuet. Trots att det ständigt haglar dolkstötar mot laget. Den senaste, Uefa tillåter inte att Málaga spelar i Europa nästa år (vilket givetvis kommer överklagas – och troligen med framgång – eftersom andalusierna hävdar att man har papper på att vara skuldfria).

Oavsett så har pengastrulet aldrig påverkat lagets resultat. Varken det interna eller det externa. Moralen är på topp och det är tränarens förtjänst. Den alltid balanserade Manuel Pellegrini avvecklar alla utomsportsliga problem på gräsmattan. Aldrig gnuggar han heller in varken det ena eller det andra – trots att möjligheten finns – i ögonen på autentiska figurer (i såväl den egna klubben Málaga som de andra utanför) när han väl har möjlighet. Respekt.

Veckans skrällar

Barcelona gjorde sitt jobb och besegrade Valladolid, något annat vore förstås en sensation. Även Atleti vann slutligen mot Celta de Vigo med minsta möjliga marginal. Däremot var det relativt otippat att Granada skulle få med sig full pott borta mot Osasuna, eftersom man inte gjort ett mål på de senaste fem matcherna. Och just det, det var inte minst relativt otippat att Zaragoza skulle göra processen kort med Marcelo Bielsas numer märkligt nyckfulla projekt.

Los maños utnyttjade hemmalagets misstag och försvarade sig väl, ledda av en strålande Apoño. Det gav tre poäng och stabilitet i tabellens mittzon.

Men kanske var det ändå mest otippat att Mallorca slutligen få med sig tre poäng, och det mot en av säsongens stora sensationer Real Betis. Det andalusiska laget har fungerat mycket bra sedan storförlusten i derbyt mot Sevilla, som i sin tur har gått bedrövligt sedan Michels gubbar vann matchen med 5-1. Mallorca har hursomhelst inte vunnit sedan den femte omgången då Valencia slogs med 2-0. Det vill säga, tolv matcher senare kan tränare Caparrós och öborna åtminstone fira en relativt lugn jul.

Veckans lag:

Målvakt:

Alves (Valencia)

Backlinje:

Nacho (Rayo)

Mainz (Granada)

Demichelis (Málaga)

Siqueira (Granada)

Mittfält:

Joaquín (Málaga)

Isco (Málaga)

Busquets (Barcelona)

Apoño (Zaragoza)

Anfall:

Piti (Rayo)

Messi (Barcelona)

Sedär, så här ser Spaniens största sporttidning och Marcas omslag ut idag:

Vi kan ju översätta rubriken med att ”Mourinho gör sig till åtlöje”, typ. Med den talande bilden av Iker Casillas på bänken, vilket tydligen var ett sportsligt beslut.

Men det riktigt intressanta är den retoriska frågan som tidningen ställer sig på pappersvariantes extraomslag. Jo, det finns ju ett sådant eftersom det stora spanska jullotteriets vinnare också måste presenteras i all spansk press idag.

På bonussidan, och den verkliga förstasidan, ser rubriken nämligen ut så här:

Översättningen: ”Och vem petar Mou?”

Eller ”vem tar bort Mou” för att betydelsen inte ska vara oklar.

Tja, det kan väl Marca själva göra, tänker jag, trots att beslutet förstås måste komma från presidenten. Jag menar, bara de senaste åren har tidningen sett till att en fortfarande icke brottsdömd före detta president i Real Madrid var tvungen att avgå, eftersom tidningen hävdade att han hade begått regelrätta brott. Eller för den delen, tidningen avsatte ju i princip också tränaren Manuel Pellegrini med den enorma kampanj som tidningen ledde mot gårdagens stora vinnare…

Hursomhelst så passar jag på att be om ursäkt för att bloggen har varit ovanligt livlös den sista tiden. Imorgon tänker jag däremot göra slag i saken och köra några vändor om den fullständiga kalabaliken. Dessutom ska jag skicka en sedvanlig uppföljningskrönika till Fotbollskanalen med några intryck från den senaste omgången. Men det blir från Valencia dit jag är på väg nu, trots att jag egentligen borde ha varit där redan igår. God jul för övrigt, och tänk vad tiden går.

– Så kan man ju inte säga, sa Dani. Barcelonasupporterna satt djupt försjunken i sina tidningar och grubblade vidare över Mourinhos presskonferens. Ungefär samtidigt som Falcao gjorde 0-1 mot Barcelona gick Real Madrids tränare ut med att ligan är förlorad. Visst är det så, det är i stort sett alla överens om. Men det är ju skillnad på vem som konstaterar det och vem som faktiskt säger det.

– Jag är övertygad om Tito eller Guardiola aldrig skulle sagt något liknande, fortsatte Dani. Meningen katalanen hade retat upp sig på var Mourinhos försäkran om att laget ändå måste fortsätta att kriga, ”eftersom det handlar om Real Madrid”. Om det hade varit något annat lag då, fortsatte kollegan att tänka högt under kaffefrukosten. Tja, en ”topptränare” tar ju sällan några dödsdömda projekt.

Idag hyllas Barcelona som virtuell mästare, Atlético som god tvåa, och Real Madrid sågas efter det nya debaclet och oavgjort mot Espanyol. Inte bara för att laget ligger 13 poäng efter ledaren, utan mest för allt utomsportsligt som ständigt omger klubben. Det talas om nerver, unken stämning, hot och missnöje blandat med rädsla. Nej, Real Madrid har inget gemensamt med mästarlaget från ifjol.

Dessutom verkar det som att klubben själv, i alltmer utsträckning, också lägger locket på. Bara en sådan sak som att speakern, innan gårdagens match, aldrig nämnde att Mourinho är tränare för Real Madrid – medan Aguirres namn planenligt kom efter laguppställningarna. För första gången den här säsongen fick befolkningen på Bernabéu inte ens den möjligheten att sporra och hylla sin tränare… eller inte.

Kring Real Madrid fortsätter diskussionen om José Mourinho. Under gårdagens utdelning av hedersbetygelser till klubbens äldsta medlemmar kom också den obligatoriska hyllningen. Visst, något annat hade förstås varit omöjligt, från chefen Florentino. Mourinho har givetvis fått ”stå ut” med det mesta trots att han är den ”bästa”… vilket blandades med annan hyllningsretorik.

Hursomhelst. Det blev aningen mer spännande i och med att Mourinho senare ska ha stängt in sig med en journalist från Radio Marca, och krävt att få veta källorna till en förmodad spionsoppa som kläcktes i torsdags. I laget vågar man nämligen inte prata om saker, sägs det, eftersom Mourinho har en informatör (normalt) och en ”spion” (ett inte lika vackert ord) i framförallt målvaktstränaren och landsmannen Silvino Louro.

Enligt Marcareporterns vittnesmål ska Mou försökt med hierarkitaktik, som gick ut på att ”vi är topptränare och du en skitjournalist”, för att få namn på förrädarna under lördagens möte. Fast det var inte nog så, enligt Anton Meana. Nej, den vanligtvis kritiske journalisten intygar också att han fick stå ut med en detaljerad lusläsning av tränarens CV, av huvudpersonen själv, plus några långsökta hot om vad som ”kan hända” när Mourinho i framtiden går på gatan som en helt vanlig man…

Nåväl, vi kan i alla fall säga att balansen är återställd. Att under en hel helg bara höra fantastiska saker om Mourinho hade varit väldigt speciellt. Särskilt nu när Real Madrid har tangerat sitt bottenrekord – sex förlorade matcher – med tränaren, vilket för övrigt kan jämföras med fjolårets bara totalt fem. Tur då, kanske, att kvällens motståndare Espanyol inte har vunnit ett möte på Bernabéu sedan säsongen 95/96…

Ikväll får vi se något aldrig tidigare skådat.

Ligaledaren möter ligatvåan, i ett möte som i mångt och mycket bestämmer utgången i La Liga. Vinner Barcelona har man ett järngrepp om titeln. Barcelonas övertag, nio poäng jämtemot Atlético och 11 till Real Madrid (under förutsättning att Espanyol besegras senare på Santiago Bernabéu), innebär i praktiken att ligan är avgjord. Efter sexton omgångar.

Säkert?

Ja, alltid så länge som Messi, Xavi, Iniesta, Busquets, Piqué och någon till, inte blir långtidsskadade samtidigt. Eller om något annat lika dramatisk inträffar. Därtill har Barça den statistiska säkerheten på sin sida. Aldrig har ett avstånd motsvarande Real Madrids hämtats upp. Och bara vid enstaka tillfällen något som liknar de poäng Barcelona har till godo på Atleti.

Om de rödvita från huvudstaden däremot vinner på Camp Nou, där en svart katt sågs ta en siesta nu på morgonen, då är alla med i matchen. Atleti har bara tre poäng till den rejält omrörda och varskodda ledaren. Och trean Real Madrid har åtminstone en statistisk chans (sett till de själva låtit liknande avstånd tas igen av Valencia och Barcelona) att med stor möda och mycket besvär göra annat än att tjata om seger i Champions League.

Men framförallt skulle en bortavinst se till att mästerskapet återupplivades. Rafflande. Fast det vi aldrig har sett, för att återknyta till inledningen, är att både ettan och tvåan möts i ögonblicket när de gör sina egna, och ligans, bästa mästerskapsinledningar någonsin.

Under normala förhållanden, utan ett rekordsättande Barça, räcker Madridbornas resultat till serieledning i såväl den spanska som i nästan alla andra ligor. Så ikväll ser vi en stormatch av dignitet, med extrakryddorna Messi och Falcao, som var och en också har förväntningar att leva upp till. Det är ju också möjligt, att Atleti lärde sig något senast på Santiago Bernabéu. Faktiskt.

Om det finns minsta risk, spelar inte Messi mot Betis.

Det är förstås så det ska vara. Alla bollutövare, i stort sett, vill alltid spela. Det är tränarens uppgift att göra bedömningen tillsammans med läkarpersonal. Tito Vilanova var klar på den punkten idag. Reser argentinaren med laget är det för att han ”kan” spela. Och händer ingenting under uppvärmningen är det möjligt att han gör det.

Jag har precis sett en ”knalla runt på stan och fråga folk om Messi grej” på spanska Cuatro. Nu klipper ju tevestationerna lite som de vill förstås, och det är alltid förvånansvärt många tanter i övre pensionsåldern som tillfrågas. Inte för att de skulle ha mindre koll på fotboll, men de är inte heller fullständigt representativa vad gäller Barcelonas fans i gemen, misstänker jag.

I stort sett alla vill i alla fall att han ska spela. Torpedrekord eller inte.

Själv håller jag med Tito.

****

Tänka sig, Barcelona håller på att gå i Real Madrids fotspår. Det diskuteras huruvida det ska bli betydligt svårare att ställa upp som presidentkandidat. Det kan till och med innebära att kandidaten måste kunna ställa upp med en bankgaranti på en miljon euro. Hör och häpna!

Barça har ju annars aldrig inte haft den infallsvinkeln. Ett antal tusen namnunderskrifter har räckt för att ställa upp. Med de nya reglerna slipper man givetvis en och annan tomte. Jo, det finns några klassiska figurerar som annars alltid ställer upp, utan att göra varken från eller till.

Men framförallt visar Barcelonas initiativ – svart på vitt – att Florentino Perez har ljugit sig fram genom alla år.

Jo, bland de klubbar som fortfarande ägs av sina medlemmar (Real Madrid, Athletic, Osasuna och Barcelona) är det bara den första, sedan Florentino kom till makten, som har ställt kravet att kandidaten kan visa en bankgaranti på 15 procent av klubbens budget. Nästa år förväntas summan landa mellan 700 och 800 miljoner kronor.

Och det ska bero på spansk lagstiftning, enligt Florentino Perez. Samma lagsstiftning som ingen annan klubb, uppenbarligen, någonsin har hört talas om. Florentino har ljugit officiellt, han har ljugit i press, och han har till med ljugit den här skribenten rakt upp i ansiktet. Samtidigt som han gjort det än svårare för utmanare att ställa upp.

Med Barcelonas diskussion hoppas jag att budskapet, så småningom, når fram även till dem som alltid köper Florentinos valser som om det vore den enda sanningen. Och det utan att ens gå in på hur han kom till makten är 2000. Figo var inte ens bara halva sanningen, om vi säger så.

I slutändan handlar det om demokrati, i ett land, ett samhälle eller i en förening som förtjänar det. Motståndare till det bör alltid ifrågasättas och bekämpas.

****

Fortsatt tungt för Sevilla, märklig utvisning av Reyes. Det är tur att man i alla fall har Negredo. Fast det är ju inte mycket mindre jobbigt för Espanyol förstås, som ännu en gång tappade poäng (i och med 2-2) i slutminuterna.

Den här säsongen måste los periquitos gå mot någon form av rekord.

****

Apropå, finns det någon bra förklaring, eller någon förklaring överhuvudtaget, till att Rayo spelar mot Getafe måndagen den 7 januari och sedan fredag den 11 samma vecka mot Athletic, vilket innebär att man får vila minst av alla lag mellan den 18:e och 19:e omgången?

Alltså bortsett från att de som planerar spelschemat fullständigt skiter i Rayo förstås…

****

En av helgens mest intressanta matcher anser jag vara Athletic mot Celta. Här kan du läsa en kort krönika och mer om det. Själv ska jag fortsätta att se om det nu blir några mål mellan Real Sociedad och Getafe.

Jag såg verkligen fram mot derbyt. Självklart var jag inte den enda med höga förväntningar. För en gångs skull, kändes det som, hade Atlético på egna meriter höjt stämningen och tron att en utmaning skulle vara möjlig. Facit: Det bästa Atleti på år och dagar gjorde årtiondets sämsta insats på Bernabéu.

Matchen reducerar jag till ett par genialiteter och några plumpar, som avgjorde mötet i förtid. Plus halvbråkig stämning med generellt osäkert spel, för att inte säga uselt. El Cholo förlorade Felipe Luis, besökarna var ändå bra organiserade. Sedan gjorde Cristiano storstilat 1-0 och Atleti hade fyra avslut mot det vanliga tredubbla.

2-0. Uppgiften var löst. Och mellan några virkesträffar kunde Sergio Ramos och Diego Costa fortsatte sitt riff raff som påbörjades i Vallecas förra säsongen. Det räckte så, vilket också är Mourinhos signum.

Spelarna bryr sig mer om att undvika misstag än att låta fotbollen blomstra. En framgångsrik fotbollsfilosofi som det verkar. Visst, du kan få hjärtattacker, du bjuds på spänning, men väldigt sällan är det underhållning. I lördags fick vi också se ett av de mest patetiska skådespelen sporten har upplevt.

Jo, teater martyren Mourinho hade ju inbjudit de ”missnöjda” till att komma och bua.

Jösses.

Alla som överhuvudtaget har någon form av intresse för Real Madrid vet att det är fullständigt tomt på läktarna fyrtio minuter innan matchstart. I alla fall om vi bortser från fyra japaner, några utbytesstudenter, någon peñista från Guadalajara, en redan packad ultras och… Vinnie.

****

Min stolsgranne Vinnie har sett en del. Under 25 år med säsongskort har tränare kommit och gått. Men aldrig någonsin hade Vinnie varit med om att någon går ut framför fotograferna, utmanar publiken, och under patetiska former göra en show vars motiv bara duger till att skapa osämja.

Och för att ingen ska prata om lagets faktiska spel, förstås.

– Alltid i centrum, alltid i centrum. Vinnies besvikelse var brutal. Han skämdes som madridista, sa han. Några andra hyllade Mourinho, men faktum är att det var så få på arenan att resultatet inte går att utvärdera. Bortsett att det inte behöver utvärderas, eftersom det aldrig borde hänt.

Vinnie buade inte.

Efter matchen sa Emilio Butrageño att tränaren ”får göra vad han vill”, vilket ter sig uppenbart med tanke på att Mourinho faktiskt gör det, med klubbens goda min. Fast det är ändå djupt skrämmande att höra el Buitre konfirmera att Real Madrid stödjer den upprepade våldtäckten på klubbens namn och ursprungliga värderingar.

Värderingar som framförallt president Florentino Perez alltid har vurmat för.

Det går inte en dag utan att Real Madrid blir alltmer föraktad. I Spanien, i hela världen. Att den ses som stöddig, mer arrogant, med ständiga interna problem och alltid någon form av cirkus runtomkring. Med en aura som ger dåliga vibrationer. Det märks också när laget åker land och rike runt.

Om inte annat, i det långa loppet är det usel business.

****

Idag har tidningen Marca gjort en grej av att relationen mellan tränare Mourinho och president Perez är bruten. Droppen ska ha varit spektaklet i lördags. Idag har Mourinho å sin sida försäkrat till spansk statstelevision att relationen till presidenten är ”alldeles utmärkt”, för att inte säga ypperlig.

Mig kvittar det.

Det är spel för gallerierna, av alla.

Men Florentino har i alla fall hittills aldrig gjort något seriöst försök att bemästra sin tränare. Fast det är klart, med ren idiotlogik är förstås byggmästaren väl medveten om att de ständiga utspelen – till och med mot fans – inte är att föredra när klubbmedlemmarna nästa år ska gå till presidentval.

Jag menar, trots att det ”egentligen” inte är någon annan än Florentino som kan ställa upp, eftersom kandidaturen måste säkras med nästan 800 miljoner svenska kronor…

Hursomhelst, det ska bli enormt spännande att följa laget fram till det avgörande momentet. Alltså, fram tills avgörandet i Champions League. Och allt som kommer därefter, och före, på gott eller ont.

För tillfället nöjer jag mig i alla fall med att konstatera att killar som Pepe alltid backar upp sin tränare. Medan Sergio Ramos visade ett enormt ointresse för vad tränaren håller på med, i den mixade zonen efter derbyt. Dessutom får publiken givetvis ”bua hur mycket de vill”… vilket inte låter som klubbens offentliga mantra och stöd.

Men framförallt så hoppas jag att Vinnie, och alla andra som inte är förblindade av den osympatiska indoktrineringen, inte ska behöva skämmas mer någonsin bara för att de älskar sin klubb. Det är dom värda.

Det finns saker man dyrt ska uppleva. Planerna inför kvällens match på Santiago Bernabéu har, åtminstone till en viss utsträckning, gått åt helvete. Det är märkligt vad en sådan enkel sak som att förlora en mobiltelefon kan göra för att livet ska bli eländigt. Men eländigt, eländigt, eh?

Inte nog med att jag är handikappad; att det känns som en del av mig har försvunnit. Dessutom har jag ingen konkret uppfattning om vad klockan är. Jag kan inte ta kort och har antagligen förlorat alla jag tagit de senaste åren. Inklusive dem från sjukhuset, på min son när han bara var ett par timmar gammal.

Jag har också högst begränsad möjlighet att kontakta mina allra närmsta vänner, och helt plötsligt vet jag inte riktigt vad som gäller ikväll. Det kan jag leva med, precis som att jag kan leva utan möjligheten att skicka och ta emot sms. Det är värre med korten, och några gamla kontakter som kanske inte ens hör av sig igen.

Men värst av allt är förstås att det helt och hållet är mitt eget fel. Tror jag.

Uppbackningen då? Tja, den jobbar jag fortfarande med att lokalisera på någon extern hårddisk, eftersom jag vet att den någon gång har gjorts. Slutkläm, det senaste dryga dygnet har i avdelningen lyxproblem varit bland det jävligaste jag upplevt i mitt liv. Tänk, för bara fem sex år sedan var jag motståndare till mobil.

Jag hoppas att kvällens derby åtminstone kommer väga upp en del.

Apropå, den här krönikan skrev jag tidigare och den säger i alla fall något om fotboll. Snart åker jag hursomhelst mobillös upp mot Santiago Bernabéu. Och jag hoppas det blir en match som infriar alla förväntningar. Vi hörs på andra sidan domarens signal… medan jag fortsätter att sakna min egen.