”Tamudazo”, löd kompisen Antonios sms från Bernabéu. Det var ett par sekunder efter att Raúl nickat in 1-0. ”Det kunde förstås inte varit någon annan”, sa Piti efter matchen. Faktiskt, det kunde ju inte ha varit någon annan. Tamudos mål applåderades på Cornellà El Prat. Precis som det applåderades vid Concha Espina. Mest av allt firades det förstås i Vallecas.

Det finns hjältar och det finns hjältar, som Raúl Tamudo.

Avgör han inte en ligautgång så avgör han nedflyttningsdramatiken. Anfallaren kan aldrig få för lite erkännande. Han är den främste katalanska målskytten genom tiderna. Han är den enda som har haft Espanyols samtliga tre arenor som hem, vilket framförallt har ökat hans värde för los pericos. Nu är han också historisk med Rayo.

Jodå, Tamudo har erkänt gjort det viktigast målet i klubbens historia, det som innebar fortsatt spel i den spanska förstadivisionen. Det blir inte mycket större. Det skulle i så fall vara att Michel, Rayos eviga 8:a, kunde lämna sin modersklubb i Primera Division, tjugo år senare, efter att ha hejat fram de sina under hela matchen från linjen.

****

Det var fest i Vallecas, det var fest i Malaga, Zaragoza festade i Getafe, och det var fest hemma hos Real Madrid.

Givetvis har fråga dykt upp. Hur stor merit har Zaragozas tränare Manolo Jimenez (som räddade klubben kvar med enastående siffror från jumboplatsen) och JIM (som tagit den mycket blygsamma klubben Levante till Europa) i jämförelse med Mourinho? Portugisen har slagit alla poäng och målrekord med Real Madrid (hjälpt av en budget på åtskilliga miljarder).

Det går naturligtvis inte att svara på, även om en del har försökt utan att komma fram till något vettigt. Det handlar inte heller om att ta bort merit från någon. Bragderna är alla på sina olika sätt enorma.

Men visst sticker det ändå i ögonen på en och annan att Barcelona tog beslag på de individuella troféerna Pichichi, skyttekung, och Zamora, minst insläppta mål, samma år den annars utomordentliga ”rekordligan” vanns av Real Madrid…

****

Falcao gjorde 0-1 mot Villarreal. Det var öppningen för Rayo. Egentligen spelade det ingen roll, så länge Madridlaget spelade oavgjort mot Granada. Zaragoza höll 0-2 mot ett decimerat Getafe när Atletis colombian slog till i Vila-real. Minuterna senare nickade Tamudo – i offside – in segermålet på tilläggstid i Vallecas.

Vid samma tidpunkt det firades nytt kontrakt i huvudstan satt Villarreals Fernando Roig, djupt försjunken på el Madrigals hedersläktare, med ett ansikte som utstrålade både djup sorg och rädsla.

I tunnelgången var det bråk mellan Villarreals klubbdirektör Llaneza och Atletico-backen Godín. ”Jag glömmer aldrig”, sa backen. ”Ditt minne är lika bra som en fyllskalles”, svarade Llaneza den tidigare Villarrealspelaren. I hettan kommer det förstås fram.

Lotina kunde inte heller låta bli att påpeka att ”det händer underliga saker i ligan”, minuterna efter att tränaren för femte gången hade blivit nedflyttad med ett lag.

Jag ser två två tolkningar. En uppgjord liga eller en illa fungerande liga.

Menade Lotina uppgjorda matcher, som Granada tidigare insinuerat, eller handlar det om att ligan är orättvis som sådan? I det sista fallet ger jag honom rätt. Den ekonomiskt utmärkt skötta klubben Villarreal åker ner, medan de upp över öronen skuldtyngda Rayo och Zaragoza är kvar.

Det är förstås inte ”rättvist”.

Det pratas också till leda om köpta matcher. Senast ut att hänga på strömmen är till och med Rayos marionettpresident. Visst, det finns många som säger att ”jag vet”, men sedan säger de inget mer. Tänk vad mycket enklare det hade varit om de faktiskt sjöng ut.

****

För den gula ubåten är nedflyttning ett dubbelt straff. B-laget, i den spanska andradivisionen, flyttas med automatik ner för att ge plats åt A-truppen. Samma klubb kan inte ha två lag i samma division. När Villarreals nedflyttning blev officiell möblerades det också om i tvåan. Girona, tidigare på nedflyttningsplats, befinner sig helt plötsligt två poäng över strecket.

Igår, samtidigt som Real Madrid åkte mellan huvudstadens institutioner och tog emot folkets jubel, vittnade Villarreals ägare Fernando Roig i domstol mot den gamle handbollsspelaren och kungahusmedlemmen Iñaki Urdangarin. På vettiga grunder misstänkt för mygel och förskingring.

Han gjorde det tillsammans med Valencias tidigare president Juan Bautista Soler. De har båda använd sig av tjänsterna Urdangarin sålde genom sitt namn. Men det riktigt heta ämnet var Villarreal.

Klubben kommer sälja spelare, budgeten kommer sänkas från knappt 600 miljoner kronor till någonstans kring 250. ”Var snälla och respektera vår sorg”, svarade Fernando Roig på alla frågor om klubben. Villarreal har skötts exemplariskt. Det lilla laget från den lilla staden har under åren med Roig i ledningen varit en fotbollsmakt att räkna med.

Det är bara att hoppas att den sanerade ekonomin, och den utomordentliga ungdomsakademien, också hjälper laget att snabbt ta sig tillbaka till divisionen där man numer hör hemma, efter ett drygt decennium. Nej det är inte rättvist. Men det är definitivt en bra nystart för säsongens stora förlorare Villarreal.

Det går faktiskt alldeles utmärkt att räkna ut exakt vilka chanser ett lag har att hänga kvar. Det är bara att ta alla möjliga kombinationer, 81, sedan räknar man ut i hur många av dem lagen åker ner. Sedan är det klart. I procent alltså.

I den spanska slutstriden ser det ut så här:

- Sporting åker ur till 96,30 %.

- Zaragoza förbättrar siffran till 48,15.

- Rayo åker ut i 40,74 procent av alla kombinationer.

- Villarreal och Granada löper däremot bara en risk på 7,41 procent att ramla ner en division.

Å andra sidan är ju fotboll inte en matematisk ekvation. Form, attityd och moral kommer i allra högsta grad att påverka utgången av kvällens resultat.

Exempelvis hjälper det säkert Zaragoza, att lagets anhängare kommer fylla Getafes arena el Coliseum till mer än hälften. Hemmalagets anhängare säljer dessutom gladeligen sina platser på svarta börsen. Inte heller gör det något, moraliskt, att Zaragoza har sänkt sina skulder med en halv miljard kronor och inte längre befinner sig i administrativ konkurs.

Det säger i alla fall han som äger hela rasket.

Fast det är klart, Getafe, med en drös skador och inget att spela för, skulle förstås ändå tjäna ett 20-tal miljoner på att skicka ner Zaragoza en division. I det scenariot går nämligen ligan in som garant för den två år gamla uteblivna betalningen för spelaren Uche, numer i Granada. Märkligt nog verkar det vara enda sättet att få in pengarna.

Rayo, Granada och Villarreal har hursomhelst framtiden i sin egen hand. Fast Madridlaget är förstås moraliskt under isen. Alltid med utgångspunkten att klubben – och spelarna – är hämningslöst misshandlade av den egna styrelsen och konkursförvaltningen.

Innan räddningen är klar, taktiskt vansinnigt, vill man till och med ha tillbaka hela truppens bonus för att man tog sig upp en division i fjol.

Det enda som lyfter laget är den passionerade hemmapubliken. Igår hade stöd av ett par hundra under träningen, med bengaler och rökgranater inkluderat. Ikväll spelar man under parollen ”De viktigaste 90 minuterna under 88-års historia”. Det är möjligt att det är så. Men det är inte mycket mindre dramatiskt för motståndaren Granada.

Besökarna har å sin sida fått en glädjande moralisk injektion. Mittfältaren Carlos Martins har hittat en kompatibel donator till sin svårt sjuke treårige son. Det glädjer alla.

Vid kusten har Villarreal, och inte minst tränaren Lotina, också utmärkta procentuella chanser att hänga kvar. Det är nästan omöjligt att de åker ur, om vi förlitar oss till uträkningarna. De vill säga, om det inte vore för att Europa Leaguemästaren Atlético de Madrid krigar för en plats i Champions League. Resten är upp till Zaragoza och Rayo.

Sporting måste däremot förlita sig till ett autentiskt mirakel för att hänga kvar, vilket väl speglas i procenten. De måste vinna mot Malaga, som inte tänker släppa Champions Leagueplatsen inför den galaprydda arenan La Rosaleda. Dessutom måste både Zaragoza och Rayo förlora sina respektive möten.

Hursomhelst, för att ha kontroll på kvällens samtliga nedflyttningsscenarier i realtid kan man med stor fördel använda den här utmärkta resultaträknaren från Marca.

Nu ska jag däremot själv fortsätta fundera på hur det här egentligen kommer att gå. Och inte minst fortsätta att må dåligt i en relativt hög procentuell utsträckning. Det vill säga någonstans kring 40,74. Men det finns ju alltid någon som har det värre.

Familjen Oriol, tillexempel, med Edu i Zaragoza och brorsan Joan i Villarreal.

Allting är ju relativt när det väl kommer omkring.

För fan peza. Att se Madrid fira en ligatitel mot mallis kan aldrig bli så stort som när m diarra segnade ihop efter sin nick och reyes hade sina 15 minuter. Jag hade såklart ändå gått dit men det är jag. You should support your locals. Zaragoza åker för övrigt ur.

El siete/

Jag har ett dilemma, ett verkligt sådant. I helgen spelas den sista omgången – alla matcher som betyder något går av stapeln på söndag klockan 20.00. Därmed finns det bara möjligt att se en match på riktigt. En match alltså. Jag har inte bestämt mig för vilken, mellan de möjligheterna jag har.

Så här är det, ska jag se Real Madrid mot Mallorca?

Besökarna kan ta en plats i Europa, men det mest troliga är att hemmalaget sätter ligarekord med 100 poäng, och gör ett antal mål, innan det blir fyrverkerier och mastodontfirande av den 32:a ligatitel i en match som givetvis går till historien…

Alternativet, ska jag se Rayo mot Granada?

En verklig ödesmatch i ordets rätta bemärkelse, förloraren åker troligen ur. Till råga på allt har jag varit närvarande vid Rayos samtliga upp och nedflyttningar sedan klubben åkte ur förstadivisionen för knappt tio år sedan, för att ta en vända till Segunda innan botten nåddes i 2ª B.

Att inte se den matchen vore ett ”trendbrott” utan dess like. Dessutom vore det verkligen tragiskt att missa något så viktigt, oavsett hur det går.

Eftersom jag brottas med inre demoner och inte har en blekaste aning om vilken match jag faktiskt bör se, så kan jag ju lika gärna slänga ut frågan på bloggen. 100 poäng… eller en autentisk kamp för livet… Hjälp mig här, snälla.

Vad skulle du göra, vad tycker du att jag ska göra, och helst då varför?

Nu är det ju – tack och väl – inte så att jag har haft koncentrationssvårigheter under dagen. Det är inte heller så att jag kom i säng först framåt småtimmarna, medan de mindre städade fortfarande slogs med polisen vid Neptunus, för att ändå ta mig upp strax efter tuppen.

Nejdå, minst av allt såg jag finalen mellan Atlético och Athletic med ett femtiotal fullständigt euforiska colchoneros, som inte brydde sig det minsta om måttlig konsumtion och rökförbud på offentliga lokaler. Precis som de inte helt neutrala och återhållsamma ägarna. Möjligen – eftersom jag inte vet.

Inte heller har jag en aning om att det gick alldeles utmärkt att sitta med vänner i kortärmat på Madrids torg mitt i natten. Det sägs i alla fall att bilarna tutade som aldrig förr, och att gatorna fylldes av rödvita som firade sin tredje pokal inom loppet av knappt två år.

Det är förstås ett antal titlar som inte bör ringaktas. Inte ens i jämförelse med vad andra lag i huvudstaden har lyckats med under samma tid. Dessutom kan det ju faktiskt komma en fjärde buckla av bara farten, om Champions Leaguemästaren besegras i årets Europeiska Supercup.

Allt det där har jag surfat mig till, läst på twitter och sett på teve. Jodå, precis som att människor i alla åldrar grät av lycka i signerade matchtröjor, som för kvällen bars upp ovanligt stolt och ädelt.

Däremot vet jag att Adrián är Atletis bästa värvning, eftersom han kom helt och hållet gratis från Depor. Jag vet också att förra sommarens dyraste spanska klubbinkorporation, en colombian vid namn Falcao, var värd vartenda öre.

Jag vet också att Diego är en spelare som behövs, och att båda han och Atleti kommer göra vad de kan för att brassen ska stanna ännu ett år. I alla fall är jag helt säker på att några kommer kräva det.

Sedan vet jag att festen för de rödvita egentligen inte ens har börjat.

Ikväll blir det spelarkortege och uppvaktning kring Neptunus. Och om det nu hade varit så att jag hade planer på att vara med, skulle jag behöva sluta skriva just nu och skynda iväg… Men nej då. Istället säger jag grattis, och tack för igår, till el Campeón och alla campeones!

Idag är det fest. Och inte vilken som helst. Precis lagom till vårvärmen (i Madrid har det gått från 15 grader till knappa 30 grader inom loppet av ett dygn) så spelar två klassiska spanska lag finalen i Europa League. Rödvita är de båda två. Dessutom är det broderföreningar sedan urminnes tider.

Madridlaget var ett sidoprojekt med starka band till Athletic Bilbao, klubben grundades av baskiska studenter i Madrid.

För bara ett drygt år sedan firade klubbarna också sitt 100-årsjubileum med sina nuvarande färger, de som man egentligen anammade på grund av ett misstag. Broderklubbarna som ständigt förknippas med rött och vitt var egentligen blåvita i begynnelsen.

Nåväl, medan var och varannan baskisk by ställer upp storbildskärmar på sina respektive torg så är betydligt lugnare i Madrid. För stunden i alla fall. Men intresset är förstås på topp. Atlético är Spanien tredje populäraste klubb och på onsdag ställs ”Simeone-effekten” på sin spets. En tränareffekt som dessutom kan mätas direkt mot ”Bielsa-effekten” i Bilbao.

– Simeone och jag bestämde att vi inte skulle prata med varandra under en månad innan finalen, och inte heller på en månad efter matchen i Bukarest… menade Bielsa skämtsamt i förra veckan. Visst, det är kanske olämpligt att landsmännen, mästaren och lärlingen, har ständig kommunikationen inför mötet.

Tränarna har ju också redan ”spelat matchen varsina 3-4 gånger i huvudet”, enligt Simeone.

****

Athletic Bilbao spelade i helgen sin 60:e officiella match för säsongen. Laget är sporrat som aldrig förr, men trött. Markel Susaeta har spelat samtliga matcher. Iker Muniain har vårdats med silkesvantar dagarna innan finalen. Han behövs förstås i sin bästa skepnad ikväll. Men baskerna har i alla fall kunnat varva ner och koncentrera sig på finalen.

Athletic är kvalificerat för nästa säsongs upplaga av turneringen. Som finalist i Cupen (Barça går direkt till C. L.) är baskerna redan garanterade nästa års Europaspel.

Atlético däremot… I helgen vann man i slutminuterna mot Málaga. Trots den övertygande insatsen i Europa har det inte fungerat i ligan. Det är livsviktigt att ta sig ut på kontinenten nästa år. I helgen väntar ytterligare en ödesmatch mot nedflyttningshotade Villarreal. Laget kan ta sig till Champions League. Det kan också hamna utanför allt europaspel.

Det kommer inte att påverka matchen i Bukarest, men tränarbytet och resultaten i ligan – som inte alls påminner om styrkan i Europa – har slitit på samtliga under året.

Skavanker till trots, värre ändå är att Uefa uppsåtligt har gjort sitt för att förstöra stämningen och festen så gott det går. Arenan i Bukarest tar drygt 50 000 åskådare. Atlético och Athletic har fått varsina niotusen biljetter att dela ut bland sina anhängare. Resten tar Uefa hand om.

Drygt 30 000 plåtar till Uefa, knappt 20 000 till lagen. Det vettiga hade varit en tvärtomfördelning.

Hur vi än vänder och vrider på resonemanget (reklam, tevepengar och all typ av vinst som det går att dra in) är det aldrig lika kul med fotboll utan publik. Då menar jag riktig publik, vilket inte är samma sak som att arenan är full. Nej, Athletic och Atlético, samt en samlad spansk presskår, har förstås klagat över den knappa biljettfördelningen.

Uefa lyssnar inte på sådant.

Säkert kommer det att bli mer av samma vara i framtiden. Säkert kommer de vanliga, riktiga, fotbollsanhängarna i allt större utsträckning stängas ute från de stora matcherna. Självmål? Kanske. Vi kan ju i alla fall hoppas att Uefa så småningom förstår att grunden, och det som sporten i slutändan lever på, inte är företag och VIP-klienter.

****

Hursomhelst, ikväll får vi se en stor match där ett par av Spaniens mindre större lag, men likväl klassiska, förhoppningsvis kommer visa upp sin bästa i sida i Europas näst mest prestigefyllda turnering. Det finns en stor lust att visa världen vad man kan.

Athletic har inte vunnit något sedan 80-talet. Ikväll är också första gången man tar sig hela vägen fram till en europeisk final, efter förlusten i Uefacupen mot Juventus 1977. Atleti bröt å sin sida pokaltorkan som hade hemsökt klubben under fjorton år för precis två år sedan. Mot Fulham proklamerade man sig Europa Leaguemästare.

Sedan dess har man haft tre tränare, och man ställer upp med en startelva i vilken bara, möjligen, Dominguez är kvar.

Klubben som sedan slutet på 90-talet ständigt förknippats med motgång har dagarna till ära också släppt en ny reklam.

Den klassiska, tragikomiska strippen ”pappa varför håller vi på Atleti?” har till slut fått ett riktigt svar: ”För att vi har spelat två europeiska finaler inom loppet av tre år”, med matematiskt dilemma inkluderat. Oavsett är det förstås en anledning lika god som någon annan.

Ikväll är i alla fall hela Europa spanskt, och hela Spanien rödvitt.

Det är något speciellt, med betoning på speciellt, när alla matcher spelas samtidigt. Framförallt när man ser ett par av dem på två apparater samtidigt, tillsammans med anhängare till flera lag, och det plingar till höger och vänster och förutsättningarna ständigt förändras radikalt. Glädje och bedrövelse blir extra påtagligt under de förutsättningarna.

Sedan gör det inte heller något att befinna sig på ett ställe som har den goda smaken att skita i de påtvingade rökförbuden. Jo, de myndiga kunde därmed faktiskt välja om de ville röka en klassisk, laglig, spansk segercigarr. Och de som möjligen ogillar sådant var fria att gå till en annan lokal.

Det är ju faktiskt så det borde vara – i demokratiska länder. Det vettiga alternativet är annars att förbjuda allt så är det varken hyckleri eller upphov till snack.

Nåväl, Valencia säkrade sin tredjeplats. Tränare Emery förklarade stolt att det ”är det bästa säsongen med Emery som tränare”. Må så vara, det hindrar inte att efterträdaren redan är utsedd.

Det blir en gammal klassiker, fast han inte är en klassiker på bänken. Nej, den främsta meriten är ett par säsonger som hjälptränare till Benitez. ”El Flaco” Pellegrino kommer oavsett att få mer andrum än vilken annan tränare som helst, med tanke på att han är en gammal hjälte och förgrundsfigur från de gyllene åren med Rafa i Valencia. Sedan tar det hus i helvete som vanligt, som en kollega precis sa.

Emery verkar å sin sida vara på väg till Moskva. Det låter mindre roligt.

Fast det är förstås tråkigare ändå om laget tappar Soldado.

****

Bueno, även i Real Madrid verkar klubben ha bestämt sig. Det är ingen hejd på försäkringarna, och ömhetsbetygen, från stab och tränare att Higuaín trots allt blir kvar. Enligt Mourinho får det komma vilka bud som helst, spelaren är inte till försäljning. Visst, i pressen har det annars letats anledningar och indikationer till förbannelse på att anfallaren kommer att gå.

Att argentinaren firade ligaguldet i en Real Madrid-tröja signerad av samtliga i truppen tolkades som ett vattentätt bevis på att sejouren var över. Att han flörtat med det rika, mediokra, modeflirtlaget PSG ett annat. Att han inte spelar alla minuter jämt i den spanska klubben ett tredje. Hursomhelst, om Higuaín blir kvar så stoppar det i alla fall en ”galaktisk” utgift och värvning till anfallet.

Det är förstås enklare, och inte minst billigare, att ge spelaren några miljoner till i lön än att pantsätta hus och hem för att köpa loss en annan pjäs som ändå inte är speciellt populär, i jämförelse. Nej, det är skillnad med Pipita Higuaín. I Madrid är han tillsammans med Iker en av de mest älskade spelarna.

Fast det är klart, säkert är det tur att han har tränarens beskydd. Till Florentino Pérez stora förtret är det trots allt en värvning av föregångarna Mijatovic och Calderón. Jag tar ändå inte för omöjligt att Higuaín blir inblandad i sommarens stora transfersåpa. Han vet sin status. Den kan han utnyttja.

****

Apropå mästaren så vann ju laget, trots en historisk bakfylla (som enligt väl initierade källor faktiskt omöjliggjorde spel för ett par av de tyngre figurerna i truppen), till slut mot Granada.

Eller egentligen var det ju Granada som förlorade matchen, samt vett och etikett helt och hållet själva. Det var i alla fall en bedrövlig straff, ett självmål, och en bedrövlig uppvisning i bedrövligt uppträdande (det är inte varje dag ser vi en spelare kasta en flaska mot domaren).

Till råga på allt var det också Zaragozas fel, eftersom de köper tjänster och matcher, har man bestämt sig för i den annars stolta och anrika klubben Granada.

Den slutsatsen kommer man fram till genom att lyssna på Granadas president Enrique Pina. Och spelarna som ansåg att domaren Clos Gomez – från Zaragoza – hade sett till att Real Madrid vann. Andalusierna fick ju inte heller lägga en hörna på övertid, vilket obönhörligen gav dem än mer ”bevis”.

Visst, om de säger det så… är det förstås en utomordentlig lösning att Zaragozas ägare, ofantligt opopuläre beskyddare, och gamle president Agapito tänker dra klubben inför rättegång. Som om han inte hade nog med egna tvister att tänka på. Det ska i alla fall bli intressant att höra domstolens utlåtande när en förmodad skurk anmäler en annan för förtal.

Det sägs ju att lika barn är hejare på att leka tillsammans.

Apropå avsked så kan jag inte riktigt bestämma mig, huruvida jag ska tycka det är vackert eller groteskt med hyllningsmuren till Josep Guardiola. Jag förtydligar. Om någon har vägarna förbi derbyt mellan Barça och Espanyol ikväll så erbjuder klubben möjligheten att skriva personliga hälsningar och meddelanden till tränaren på installerade väggar.

Med all respekt, det går kanske inte att överdriva uppvaktningen. Men den går ju att kanalisera på ett mindre makabert sätt. Att så markant slå spiken i kistan (och i en epok – på det sättet) kan ju inte heller hjälpa Tito och Can Barça att komma över ”förlusten”.

I den här takten fattas bara att Rosell tänder ett ljus på mittpunkten, och att publiken tar varandra i hand och sjunger ”we shall overcome”. Det sista vore kanske till och med rättfärdigat med tanke på klubbens nya situation. Men vi vet ju att Guardiola inte är död – fast man skulle kunna tro det, med de smått bisarra uttrycken för hans storhet.

För övrigt så förtjänar motståndaren och los pericos tränare Mauricio Pochettino också ett monument, eller åtminstone ett monumentalt omnämnande.

Trots allt är det han och Espanyol som tagit flest poäng från Guardiolas Barça under hela den korta, guldbetäckta karriären.