Första gången jag fick upp ögonen för Inter var när jag tittade igenom mitt samlingsalbum inför VM -90. Jag var 10 bast och det mesta av min veckopeng gick åt till att köpa samlarbilder på fotbollsspelare som man klistrade in i albumet. Min favoritspelare var den tyske mittfältsherren Lothar Matthäus, och jag såg i faktarutan att han spelade för F.C. Internazionale. Snart upptäckte jag att även två andra i det tyska landslaget – som var mitt favoritlag vid den tiden – spelade för Inter. Jag hade sett Inter i ett inslag på Sportnytt förut, och tyckte att de hade väldigt snygga tröjor. Den dagen började ett livslångt förhållande.
Sedan dess har jag nämligen följt Inter slaviskt, till en början på ett närmast osunt sätt i tidig ålder, tills vuxenlivet tvingade mig att hålla en mer kontrollerad nivå på fotbollskollen i allmänhet och Inter i synnerhet.. Vägen har gått – som ni kunde läsa i min presentation igår – via text-tv, fotbollsresor och kinesiska streams, till att skriva krönikor om laget och faktiskt träffa flera spelare och presidenten Moratti.
Ni som har börjat följa den europeiska toppfotbollen under senare år är kanske inte medvetna om att vi Interfans har varit de som troligen har haft det svårast jämför med andra supporters under drygt 15 år. Året jag började följa Inter hade vi vunnit scudetton. Det skulle dröja mer än ett och ett halvt decennium innan vi gjorde det igen. I princip hela min ungdom.
I ett virrvarr av en president som hade större hjärta, än fotbollshjärna, misslyckade spelarköp, tränarbyten, allmänt kaos i klubben och en obeskrivlig förlorarmentalitet, lärde man sig att leva med att man inte höll på Inter för att vinna. Det var för lidelsen. En oförklarlig och högst obesvarad kärlek. Vi fick inget tillbaka. För Inter var de eviga förlorarna. Punkt.
Medan vi sjöng non mollare mai (vi ger aldrig upp), sjöng motståndarfansen non vincete mai (ni vinner aldrig). Kanske var det något som gjöt oss starkare. Det är i motvind riktig kärlek formas. Det är lätt att älska någon som är vacker. Men den fula ankunge som Inter ändå representerade inom fotbollen var på sätt och vis magisk att följa, trots att La Beneamata inte gjorde det lätt för en. Vi-mot-alla-känslan stärker. För såväl soldater, som spelare och fans.
Och trots enorma besvikelser, som förlusten mot Lazio 5 maj 2002, var kärleken till laget alltid störst. Även om det var ömsom vinäger, ömsom vatten. Man fick glädjas åt de små sakerna. Och derbyvinsterna. Att vi fick stå ut med en mängd märkliga domslut, (det värsta jag har upplevt var matchen mot Juventus 97-98, med den nekade straffen), låter vi vara osagt. Man ska inte sparka på dem som redan ligger.
Jag är inte heller stolt över att jag brände upp min Intertröja efter förlusten mot Helsingborg i CL-kvalet. Jag höll på att fatta eld själv, eftersom plastmaterialet var så lättantändlig.
Det såg jag som ett tecken. Man lämnar aldrig ett fotbollslag. Det är det som gör en till en riktig supporter.
Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, och säsongen 2006-07 kunde vi äntligen spela till oss en första scudetto. Följande år fick jag uppleva en av mina bästa minnen när Zlatan kom in och avgjorde ligan till vår fördel i ödesmatchen mot Parma. När vi sedan åkte ut ur Champions league mot United förra året kom förlorarkänslan tillbaka. ”Typiskt” är ett ord som en Intersupporter missbrukat ofta genom åren.
Pazza Inter. Galna Inter som kan göra vad som helst.
Något vi har visat denna säsong. När vi fick Chelsea i åttondelen så var min första tanke; here we go again. Ut i åttondelen mot ett engelskt lag, som var mina favoriter till att vinna hela turneringen. Den här gången var dock magkänslan annorlunda. NU KÖR VI! Finns inget att förlora. Det är vi mot världen. Alla vet på förhand att vi kommer få storstryk. Allt att vinna.
Och som vi vann. Det kändes som att allt äntligen föll på plats. En Sneijder som vi har saknat i flera år. En vass målskytt. En aldrig åldrande kapten. Och en tränare som skulle offra sitt blod för laget.
Mina vänner blev förvånade när jag några veckor senare skrev ”Kom an bara Barcelona” på min Facebook-status. Jag har alltid varit vidskeplig. Inte velat ”jinxa” Inter. Tagit i trä så fort någon har sagt något bra om Inter spel. Men nu behövdes det något nytt. Vi skulle möta det utomjordiska Barcelona.
Barcelona fick möta ett underjordiskt Inter, som likt gruvarbetare kämpade sig till ett väldigt minnesvärt avancemang. Sett till två matcher spelade vi taktiskt perfekt. Den som säger att Inter spelar en tråkig fotboll förstår sig inte på fotboll. Det är en visuell njutning att se Mourinhos taktiska drag, och ingen kan ta ifrån oss att vi gjorde tre mål på Barcelona.
TRE MÅL på Barcelona. Hade någon sagt det till mig i julas hade jag skrattat högt.
Inför finalen imorgon har Mou på ett slugt sätt dragit all uppmärksamhet till sin egen person. Att gå ut med att han kommer bli Reals tränare någon gång, har överfört all fokus från laget till honom. Vem har de senaste dagarna läst om laguppställningen inför finalen? Ännu ett taktiskt drag från världens – i mina ögon – störste tränare.
Nu är vi plötsligt favoriter till att vinna Champions league. Bli mästarnas mästare. Jag tror ärligt talat att jag inte riktigt har fattat det än. 20 års väntan på något riktigt stort kan vara över på lördag.
Grande Inter. Ett fotbollslag, all världens nationaliteter. En klubb som bildades av intellektuella för att Milan vägrade låta utlänningar spela för dem. En kapten som brinner för fattiga, och är ett unikum i en värld av legosoldater. En president med ett enormt hjärta som slutligen kan få det han har förtjänat.
Och slutligen. Jag. Eller du. Ett av miljoner fans som kan få uppleva den största segern inom klubbfotbollen. Och är vi förlorare när stridsröken har lagt sig, kommer jag att bära huvudet högt. För det här varit den mest fantastiska säsong jag har upplevt som Interista.
På lördag avgörs det. 90-120 minuter som kan bli kulmen på 20 år av glädje, tårar och förtvivlan. Finns bara ett sätt att avsluta denna text på:
FORZA INTER!
