Nilsson

Kamp mot klockan för Bayern

Följ mig på Twitter: @atnilsson

”Unga spelare vinner matcher, erfarna vinner titlar”, förklarade Carlo Ancelotti inför det första mötet mellan Bayern München och Real Madrid. Tränaren behövde inte förtydliga mer för det pressuppbåd som satt vid hans fötter. Ancelotti är känd för att gärna nyttja sina mest erfarna spelare, framför allt när det gäller allra mest.

Den grundtanken har hängt med under perioden i Tyskland. Under hösten valde Ancelotti att rotera flitigt, använda många spelare i olika positioner för att inte köra slut på någon. Men när det nu under våren har dragit ihop sig till de riktigt tunga matcherna har rotationen minskat betänkligt och italienaren har spelat de mest erfarna korten.

För några veckor sedan formerade han en startelva med den högsta snittåldern i Bayern på över ett decennium. Xabi Alonso, Philipp Lahm, Arjen Robben, Franck Ribéry – alla en bit över 30-strecket – var med från start tillsammans med ett antal spelare som kretsar runt 30-strecket men ännu inte tagit sig över det men snart kommer att göra det.

Nyttjandet av de erfarna spelarna har visat sig framgångsrikt. Bayern har spelat sin bästa fotboll under våren och har sett bättre ut än på bra länge. Storsegrar mot Arsenal i åttondelsfinalen av Champions League. Borussia Dortmund blev en munsbit på hemmaplan. Egentligen har Bayern själva bestämt villkoren för de ska vinna eller inte under våren. Mycket tack vare Ancelottis erfarenhet och känsla för hur han ska använda sina spelare.

Den lyckan tog dock slut förra veckan när Real Madrid kom till Allianz Arena och besegrade ett decimerat Bayern med 2-1. Många tillfälligheter spelade in. En straffmiss, ett rött kort och ett Real som nyttjade situationen utmärkt. Bayern kunde skatta sig lyckliga att slutresultatet endast blev 1-2, det kunde mycket väl att ha blivit större siffror men det här resultatet ger tyskarna ett litet hopp av skimmer inför kvällens möte.

Under veckan har hoppet varit på väg att grusas vid flera tillfällen. Tveksamheter kring tre nyckelspelare har satt Bayern i en prekär situation. Robert Lewandowski som missade det första mötet ser ut att vara redo för att spela ikväll. Mats Hummels som varit skadad har fortfarande inte tränat för fullt men hoppas kunna spela. Likaså mittbackskollegan Jerome Boateng.

Men worst case-scenario är att Bayern kommer till start ikväll utan någon ordinarie mittback. Eftersom att Javi Martinez är avstängd är bara Hummels och Boateng tillgängliga. Skulle dessa inte kunna medverka skulle Ancelotti tvingas till att ge sig ut på okänt vatten med oprövade kort, något han minst sagt inte vill göra vilket hans uttalande från förra veckan klargjorde.

Risken är alltså att Bayern ikväll kommer att behöva formera en fyrbackslinje utan en naturlig mittback. Troligen skulle David Alaba och Joshua Kimmich bilda mittbackspar, med Lahm ute till höger och Juan Bernat ute till vänster. Snittålder: 25,8 år. Snittlängd: 174 centimeter. Låter inte särskilt skräckinjagande om man jämför med ett försvar bestående av Alaba, Boateng, Hummels och Lahm. Skillnaden är gigantisk. Vi pratar om ett dugligt Bundesligaförsvar kontra ett som är världsklass.

Ska Bayern ha någon möjlighet att vända på dubbelmötet ikväll krävs det att klockan tickar Bayerns väg. Jag har svårt att tro att Bayern, utan någon av de ordinarie mittbackarna, ska kunna rubba ett Real Madrid på Santiago Bernabeu. Ersättarna är inga dåliga fotbollsspelare, absolut inte. Men precis som Ancelotti är medveten om krävs det mer än kompetens för att klara av kvällens match. Det krävs erfarenhet och trygghet, något som Hummels och Boateng besitter i mängder.

Bayerns chanser ikväll vilar på det faktum att två spelare slåss mot klockan. Just nu är det ytterst få som vet vilka som kommer till start. Jag tror inte ens Ancelotti är helt hundra på det förrän klockar börjar närma sig middagstid. Men han kommer att vänta in i det sista i hopp om positiva besked. För Ancelotti vill spela sina mest erfarna spelare, inga tvivel om det.

Adam Nilsson
0 kommentarer

Lewandowskis återkomst inger visst hopp om avancemang

Följ mig på Twitter: @atnilsson

1-0, Bayern. Straffmiss, Bayern. 1-1, Real Madrid. Rött kort, Bayern. 1-2, Real Madrid. Ja, ungefär så kan vi sätta milstolparna från mötet på Allianz Arena igår. I slutändan var 1-2 ett förskönande resultat för hemmalaget. Det är resultat som ger hopp om att Bayern ska kunna vända och ta sig vidare när de nästa vecka åker till den spanska huvudstaden för att försöka besegra fjolårets Champions League-vinnare.

Intressant är att två väldigt avgörande skeenden berodde på skador. För Arturo Vidal är inte förstavalet som straffläggare. Det är Robert Lewandowski som missade matchen i sista stund. Länge hoppades Bayern att han skulle kunna spela, men han var fortfarande stel efter matchen mot Dortmund och kunde inte ge 100%.

Det röda kortet som Javi Martinez ådrog sig, idiotiskt på många sätt och vis, hade möjligen inte skett om det inte varit så att Mats Hummels missat matchen. Hummels skadade sig på söndagens träning och öppnade upp en lucka för Martinez. För med stor sannolikhet hade Hummels bildat mittbackspar med Jerome Boateng om alla varit friska.

Skadorna var redan inför matchen hårda slag mot målsättningarna, men i efterhand framstår de som avgörande för Bayerns ambitioner att vinna Champions League. Det är svårt att diskutera kring ”om”, men jag tror alla av oss åtminstone förstår att Bayern hade kunnat konkurrera på ett helt annat sätt med Robert Lewandowski på planen.

Inget ont om Thomas Müller. Han gjorde sitt absolut bästa att försöka efterapa Lewandowski i rörelsemönster och roll, men det var en taktisk miss från Carlo Ancelottis sida. Ett nybörjarmisstag av en erfaren tränare. För istället för att anpassa laget till Müllers egenskaper som spjutspets, hoppades italienaren att Müller skulle kunna ersätta Lewandowski rakt av men det föll platt.

Första halvlek var bra för Bayerns del. Kontrollen fanns där även om Real hade sina möjligheter. Den andra halvleken var rent utsagt katastrofal och framför allt var det extremt oroande att se hur tyskarna agerade efter utvisningen. Frågan var inte om, utan när spanjorerna skulle ta sig igenom Bayerns fullkomligt oorganiserade lag.

Att Real i slutändan endast gjorde ett mål med en man mer på planen måste vara en besvikelse för gästerna. Manuel Neuer hade en bra dag på jobbet till Bayerns stora tacksamhet. Men utdelningen på de antal lägen som spanjorerna skapade under den sista halvtimmen var lägre än vad den borde varit.

Nu har Bayern en vecka på sig att hitta sig själva och åka till Santiago Bernabeu och försöka vända på underläget. Något som ingen hos tyskarna verkar tro är omöjligt, men allting hänger på att Lewandowski är tillbaka. För om Bayern ska lyckas måste Lewandowski stå för en sådan insats som han gjorde 2013 när han nätade fyra gånger mot Real.

Mycket tyder på att han är det och även Mats Hummels ser ut att vara tillbaka till dess. Med andra ord kommer Bayern, förutsatt att inga nya skador kommer innan dess, kunna ställa upp med en bättre startelva då än vad de gjorde igår. Vilket åtminstone skänker trovärdighet till tron på att Bayern ska kunna vända på det.

Igår hade Lewandowski gjort en skillnad. Det saknades inte ytor att jobba på och Reals försvar kändes inte klockrent. Nacho är inte en Varane eller Pepe. Men Müller var alldeles för enkel att manövrera bort igår. Varken Ribéry eller Robben lyckades få någon kontakt i spelet med anfallaren och inte heller Thiago lyckades sätta bollar på anfallaren, något som han framgångsrikt gjort med Lewandowski de senaste månaderna.

Jag tror inte heller att loppet är dött. Real Madrid har dock allt i sina egna händer. Utgångsläget är klart fördelaktigt för Real. Zinedine Zidane vet att Bayern kommer att behöva gå för det och inte bara göra ett mål, utan minst två och det borde passa hans anfallsuppsättning med BBC mer än väl. Det blir spännande att se, men jag förstår att Bayern tror att de fortfarande har chansen. Åtminstone om Lewandowski är med.

Adam Nilsson
0 kommentarer

Viktigt att fotbollen spelas på Westfalenstadion

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Nästan alla är vid det här laget medvetna om varför gårdagens match mellan Borussia Dortmund och AS Monaco sköts upp. På väg från spelarhotellet, kort efter avfart, gick tre explosioner av mot Dortmunds spelarbuss som tack vare sitt pansarglas inte ledde till någon större katastrof. Försvararen Marc Bartra fick föras till sjukhus med handskador, men övriga spelare klarade sig fysiskt helskinnade men psykologiskt skärrade.

Det är ännu alldeles för tidigt att säga vilka som ligger bakom attentat mot spelarbussen. Precis som vi svenskar upplevde det förra veckan spekuleras det hejvilt om hur det gått till, varför det har skett och vilka som kan ligga bakom det. Klart är att en stor utredning har satts igång och att den säkerligen inte kommer att avslutas inom kort. Att det dessutom leder till extra bevakning kring kvällens Champions League-matcher är en av konsekvenserna till följd av gårdagens händelse.

För er som följt media idag så har ni läst att det finns tankar kring att det skulle vara kopplat till islamistisk terror. Anledningen till att tysk polis ser över kopplingar till det är för att det uppges i tysk media att en lapp hittats i samband med detta där dådet i Berlin nämnts och liknande referenser den typen av terror. Något som dock kan vara en sätt att vilseleda polisen från de riktiga attentatsmännen. Det är obekräftade uppgifter och endast en av flera teorier polisen utgår ifrån, vilket är viktigt att påpeka i sammanhanget.

Tidigt var flera representanter ute från Dortmund och uttalade sig om händelsen. Hans-Joachim Watzke och Michael Zorc var snabbt ute och tonande ned händelsen, försökte fokusera på att det ändå skulle spelas fotboll i slutändan. Att Dortmund skulle sluta samman än mer till följd av detta och stå där mer enade än tidigare när väl matchen rullar igång. Vilket naturligtvis var en väntad hållning och kanske det enda sätt man kunde förhålla sig till det hela så tätt inpå.

En uppenbart skakad Roman Bürki var den förste spelaren att uttala sig. Han satt nära Bartra men klarade sig utan fysiska bekymmer men berättade samtidigt att flera spelare kastat sig mot golvet när det smällt av i närheten av bussen. Ett trauma om något som alla på bussen upplevde och som följer med in i dagens match.

För ikväll kommer matchen att spelas och det kommer att ligga en underlig känsla över matchen. Att som spelare behöva processa gårdagens händelser, ladda om och gå ut på Westfalenstadion ikväll för en viktig kvartsfinal i Champions League är långt ifrån enkelt. Vi kan prata om att spelarna är proffs eller inte, men sådana här händelser är inget som människor i all enkelhet skakar av sig och går vidare från. Speciellt när det endast gått 24 timmar mellan händelserna.

Jag tänker själv hur jag skulle agera i en sådan situation. Dels att återigen behöva sätta sig på en buss på väg till arenan med tankarna på hur det gick dagen innan. Att sedan komma till en välbevakad arena, slå sig ned i omklädningsrummet och se att platsen där Marc Bartra skulle ha suttit är tom. Att gå ut på en arena som i all välvilja kommer att vilja manifestera mot vad som skedde igår, men också påminna om den händelsen. Varenda sekvens av kvällen fram till matchstart kommer att vara en återkoppling till gårdagen. Det är inte enkel uppgift för någon av de inblandade att hantera.

Viktigt är att kvällen blir av. Att fotbollen spelas. Att supportrarna sjunger. Att idrotten segrar. Det är inte första gången som idrotten utsätts för något sådant här. Det är inte den sista. Men idrotten ska alltid gå vidare, starkare än tidigare. Det låter kanske lite pretentiöst och jag saknar Simon Banks finess och känsla när det kommer till det skrivna ordet. Men jag hoppas verkligen att kvällens match blir den fest jag inför trodde att den skulle bli. Att den blir en 90 minuter lång manifestation mot våldet. Det är allt jag önskar mig just nu.

Adam Nilsson
0 kommentarer

Kill your darlings, Tuchel

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Inför lördagens Der Klassiker skrev jag att det var ett de mest på förhand mest avslagna mötena mellan Bayern München och Borussia Dortmund på länge. Men mycket av det avslagna inför matchen sågs inte under själva matchen som istället bjöd på 90 minuter rafflande minuter av fotboll. Där inte minst den första halvleken visade att det här mötet fortfarande har nerv och rivalitet i sig.

Vad som var klart och tydligt däremot var den totala klasskillnad som det just nu råder mellan Bayern och Dortmund. Tabellettan var på en helt annan nivå. Det var under långa stunder smärtsamt tydligt att dagens Dortmund inte har kapaciteten att kunna utmana mästarna från München. Skillnaderna blev än större av att Dortmund saknade ett gäng viktiga spelare i startelvan, men framför allt av Thomas Tuchels annorlunda lösningar på planen.

Mycket har sagts om Tuchel genom åren men att han är något av taktisk räv går inte att komma ifrån. I Mainz gjorde han stundtals fantastiska saker med ett spelarmaterial som inte bestod av några större juveler. Men Tuchel lyckades gång på gång med att hitta lösningar mot betydligt bättre motståndare. Han lyckades med att störa motståndarna, hitta brister i lag som få andra kunde se och framför allt visste tränaren exakt hur han skulle utnyttja dessa till sin egen fördel.

Första säsongen i Dortmund fortsatte i en liknande riktning även om det aldrig mynnade ut i någon titel. En stor skillnad var att Tuchel hade ett betydligt bättre spelarmaterial till sitt förfogande vilket gjorde att hans Dortmund kunde orsaka skada mot nästan alla lag i världen. Den nuvarande andra säsongen har dock inte alls fortsatt i en liknande riktning, tvärtom ser Tuchel ut att ha tappat lite av den fingertoppskänsla som gjorde honom så eftertraktad en gång i tiden.

Mot Bayern saknade Dortmund några av sina absoluta stjärnspelare, men fortfarande fanns där spelare som kunde bilda en startelva långt bättre än de Tuchel ofta formerade i Mainz. Trots det slutade matchen ändå med förlust 4-1. Vad som någonstans är mer besvärande än resultatet är sättet som Dortmund förlorade på. För det var kamikaze-fotboll från första sekund och Bayern kunde mycket väl ha gjort ytterligare två-tre mål i lördags.

Om Tuchel förut framstod en beräknande tränare som kunde förutse alla former av skeenden i en match, kändes det i lördags som om han tappat hela sitt koncept. Redan från start kunde alla enkelt se att Dortmunds försvarsspel saknade all form av disciplin och logik för att stoppa en oerhört rutinerad startelva som Carlo Ancelotti ställt på planen. Bayern fick stora, öppna ytor att jobba på och kunde gång efter annan utnyttja bristfälliga uppspel från Dortmund till sin fördel.

Tuchels inställning till matchen kändes naiv. Hans försök att trots ett orutinerat manskap ”vilja spela fotboll” på Allianz Arena var ett stort självmål bara det. I Mainz var Tuchel taktiskt flexibel, blandade defensiv och offensiv fotboll. I Dortmund känns det som om Tuchel försöker leva upp till någon sorts idealisk fotbollsbild i alla lägen, vilket stjälper honom gång på gång när spelarmaterialet inte räcker till. Vilket påminner mycket om Pep Guardiolas sätt att arbeta. Skillnaden är att Tuchel var betydligt mer pragmatisk förut medan Pep alltid varit sin filosofi väldigt trogen.

Förut var Tuchel en man som levde enligt begreppet ”kill your darlings”. Han vågade att göra saker som inte alltid följde i riktlinjerna. Jag minns hur han för några år sedan åkte till samma arena med underdogen Mainz, ställde upp med fyra fyrtorn till mittbackar i försvarslinjen, fem hårt arbetande mittfältare och en konstant på djupet springande anfallare och retade gallfeber på ett Bayern som inte kom någonstans. Den matchen blev en ledstjärna för andra tränare i hur man skulle gå tillväga för att avväpna ett överlägset Bayern.

Numera försöker han alltid vinna matcher med samma typ av fotboll, även när den är mer eller mindre omöjlig att genomföra, oavsett vilka förutsättningar hans lag har inför matcherna. Dortmund blev överkörda på Allianz Arena av ett betydligt mer slipat Bayern. En stor portion av ansvaret på Tuchel som gjorde många felval inför och under matchen. Det var långt ifrån någon innovativ lösning a la Mainztiden. Det var mer ett rop på hjälp och brist på kreativ förmåga där Dortmund nästintill frivilligt gav bort matchen till Bayern.

Tuchel har något att lära av Ancelotti där. Få har än så länge imponerats av italienarens taktiska förmåga men mot Dortmund gjorde han allting rätt. Han ställde upp med en rutinerad startelva som visste exakt vad som gällde. Bayern stängde ner alla möjligheter för Dortmunds offensiva anfallstrio att jobba på och sökte snabbt omställningarna mot en övergiven försvarslinje som gång på gång fick se sig plockas isär av Arjen Robben och Robert Lewandowski.

För en tränare som redan varit kritiserad var det bland det sämsta som kunde ske. För ytterligare osäkerhet kring Tuchels förmåga höjs i ett Dortmund som börjar att planera för kommande säsong. Den här typen av insatser hjälper honom inte inför eventuella kontraktsförhandlingar. Samtidigt, vad finns där att hämta som är bättre?

Adam Nilsson
0 kommentarer

Länge sedan Der Klassiker kändes så avslaget

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Med mindre än två månader kvar av den europeiska fotbollssäsongen är det dags för returmötet mellan Bayern München och Borussia Dortmund. Ett möte som inför säsongen såg ut att kunna bli det absoluta avgörande för avslutningen av toppstriden. Istället är det ett Der Klassiker som inte är upptrissat alls.

Det skiljer femton poäng mellan tabellettan Bayern och tabellfyran Dortmund. Bayern kryssar mot den historiska ligatiteln, den femte i följd. Dortmund vill klättra i tabellen men den stabila fjärdeplatsen – femman Köln ligger tio poäng bakom – är en garanterad biljett till spel i Champions League nästa år. Även om det just nu bara betyder kval så skulle det vara acceptabelt sett till förväntningarna inför säsongen.

Med de förutsättningarna i tabellen försvinner därmed en stor portion av vad som brukar vara tändvätska inför mötena. Istället är det ett Der Klassiker om tre veckor som kommer att vara betydligt mer intressant. Då möts klubbarna i DFB-Pokal, i en semifinal där det finns en titel på spel och där båda lagen måste gå fullt ut för att inte missa möjligheten.

Några ytterligare procent försvinner av det faktum att båda klubbarna har Champions League-kvartsfinaler som väntar kommande vecka. Dortmund har det högst intressanta dubbelmötet mot Monaco. Bayern ställs mot Real Madrid i ett möte mellan två av Europas absolut största klubbar. För båda de tyska klubbarna är det högsta prioritet, inte minst eftersom som ligasituationen ser ut som den gör.

Inte heller har Bayern lyckats röra upp känslorna i Dortmund genom att vilja locka över någon av deras spelare. Aubameyang har själv sagt att han aldrig skulle gå till Bayern. Den sydtyska klubbens ledning med Karl-Heinz Rummenigge i spetsen gick i veckan ut och sa att klubben inte hade något intresse av att värva någon av Dortmunds spelare just nu.

Tvärtom har relationen mellan klubbarna på senare tid varit bättre än någonsin tidigare. Både Bayern och Dortmund jobbar mot liknande mål. Rummenigge och hans motsvarighet i Dortmund Hans-Joachim Watzke har många gånger på sistone synts tillsammans i olika sammanhang, sida vid sida med liknande meddelanden kring utvecklingen av den tyska och europeiska fotbollen.

Därför är kvällens Der Klassiker det mest avslagna på länge. Efter år av tung rivalitet som vässats av rykten, pajkastning och strategiska värvningar för att försvaga så är det numera glada miner på båda håll. Inte ens Uli Hoeneß har lyckats reta upp känslorna hos antagonisterna utan har mer talat om Julian Nagelsmanns storhet den senaste veckan.

Men även om stämningen inte är hätsk kommer det fortfarande att bjudas på bra fotboll ikväll. Dortmund saknar ett antal spelare. Bayern har ett antal osäkra kort. Det kombinerat med kommande veckans Champions League gör chansen stor för att vi får se en hel del rotation från båda tränarna. Sedan är det ju en absolut självklarhet att båda tränarna skulle vilja gå in i kvartsfinalerna med en vinst i ryggen.

För Bayern, som kommer med en förlust i ryggen mot Hoffenheim, skulle ytterligare en förlust sända dåliga vibbar inför det första mötet med Real Madrid. Därför är det av ett extra vikt för Carlo Ancelotti att hans lag presterar ikväll och bygger vidare på de sista 45 minuter som Bayern visade upp mot Hoffenheim.

För Dortmund handlar det mer om riskminimering att undvika skador. Segern mot Hamburg i veckan (3-0) tog mycket energi från Thomas Tuchels spelare. Tränaren vittnade själv om att han inte var helt nöjd hur laget genomfört matchen, att man inte kunde stänga den och spara energi på det sätt som Tuchel önskade. En förlust vore ingen katastrof, men ytterligare skador skulle kunna vara det.

Der Klassiker må inte vara stekhet som tidigare. Men Der Klassiker är fortfarande Der Klassiker, ett möte mellan de två lag som präglat den tyska fotbollen mest de senaste åren och som blivit att räkna med i den europeiska toppen. Det är skäl nog till att bänka sig framför teven 18.30.

Adam Nilsson
0 kommentarer

Framgångarna till trots – inte övertygad om att Nouri är rätt man för Bremen

Följ mig på Twitter: @atnilsson

3-0 hemma mot Schalke. Werder Bremen går från klarhet till klarhet under en vår som varit imponerande på alla sätt och vis. De har tagit fjärde mest poäng under våren, en mindre Borussia Dortmund och Hoffenheim sedan ligan satte igång vårsäsongen i januari. Bara fyra färre än vad Bayern München har plockat under samma period.

Det är bara att lyfta på hatten åt den poängskörden. Det fanns flera som trodde att Bremen skulle börja plocka fler poäng än tidigare, men få förutspådde det här lyftet under våren.

Sett till de offensiva krafterna fanns där förhoppningar. Max Kruse, Serge Gnabry och Claudio Pizarro var ändå spelare som det gick att förvänta sig lite extra av och som skulle kunna göra den där skillnaden som behövdes. Få andra klubbar i botten av ligan kunde visa upp en sådan lista av offensiva namn.

Men defensiven såg ut att sakna den där riktiga nivån för att klara av spel i Bundesliga. Precis som tidigare säsonger i Bremen saknades stabiliteten, den taktiska disciplinen i försvarsspelet och målvakten Felix Wiedwalds facit gav långt ifrån något hopp om en rofylld vår med få insläppta mål för den nordtyska klubben.

För min del låg det absoluta största tvivlet på om tränaren Alexander Nouri var rätt man för Bremen i dessa sammanhang. Uppflyttad från klubbens U23-lag med ett magert facit, både som spelare och som ledare. Erfarenheten ett stort frågetecken med andra ord. Dessutom hade de inledande matcherna inte vittnat om några stora steg i rätt riktning med Nouri som tränare.

Klubbens sportchef Frank Baumann stod fast vid Nouri även när det blåste som allra snålast och det har han gjort rätt i. För trycket ökade betänkligt under en period och ryktena gick om att klubben började att se över andra alternativ. Redan från början ville klubben ha Markus Gisdol, men han valde rivalklubben Hamburger SV istället.

Förtroendet betalade sig dock tillbaka och Nouri har så här i efterhand gjort ett fantastiskt jobb. Bremen har fem poäng upp till Europa League-platserna. Visserligen är det bara sex poäng ned till kvalplatsen, men jag har svårt att tro att de grönklädda kommer att behöva oroa sig för det. Känslan är att Bremen är betydligt närmare att knipa en Europaplats än att klappa ihop och få kvala.

En stor anledning till förändringen är för mig Thomas Delaney. Mittfältaren som värvades in från FC Köpenhamn har varit en fantastisk tillgång för Bremen redan från första stund. En pådrivare på mittfältet som styrt upp ett bångstyrigt lag. En spelare som kommit in utan något mentalt förlustbagage utan kommit från en extremt välmående tillvaro i Köpenhamn. Hans del i vårens framgångar är vital.

Bremen har något riktigt bra att bygga vidare på till kommande säsong. Där klubben redan har Ludvig Augustinsson klar och av vad det verkar, så kommer ingen av de mest namnkunniga spelare att lämna laget. Det betyder att alla förutsättningar finns där för att ta ytterligare steg. Kanske till och med kunna utmana om de Europaplatser som jag inte tror att man kommer hinna hinna ikapp i år.

Jag är långt ifrån övertygad om Alexander Nouri är rätt tränare att göra det dock. Hans kontrakt går ut till sommaren, klubben har inte velat förlänga det ännu. Det ger sportchef Baumann och de andra möjligheten att sondera terrängen. Leta efter tänkbara alternativ som skulle kunna vara bättre lämpade än den nuvarande tränaren att föra klubben till nästa nivå. För i min värld är Nouri inte den mest lämpade.

Visst har han gjort det bra på sistone. Så såg det ut även för företrädaren Viktor Skripnik som stod för en minst lika imponerande debutsäsong som tränare när han fick hoppa in efter en katastrofal höst. Men det blev aldrig mer än en lyckosam säsong för Skripnik. Han saknade förmågan att göra något mer av laget när det, och inte bottenstrid, var huvuduppgiften. Jag tror inte heller Nouri besitter förmågan.

Bremen har chansen att förändra och hade jag suttit i en ledande position där hade jag tagit den. Delaney var ett kap från FCK, Augustinsson lär vara det med – varför inte plocka tränaren Ståle Solbakken också? Han lyckades inte riktigt i Köln, men jag tror att han har lärt sig mycket sedan dess och i Bremen skulle han få mer andrum i en lugnare miljö. Norrmannen är för mig ett mycket intressant kort som inte skulle backa för möjligheten.

Däremot tror jag inte det är särskilt sannolikt att vi får se en förändring på tränarpositionen i Bremen till kommande säsong. Det är en form av önsketänkande från min sida. Det vore rätt makabert att göra sig av med en tränare som gjort sådana resultat. Samtidigt, Baumann vågade stå fast vid Nouri när det som blåste som mest. Bevisligen har han pondus nog att gå mot strömmen. Så en liten chans kanske det finns allt.

Adam Nilsson
0 kommentarer

Ett perfekt avslut för Podolski

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Träningsmatch mot England. Möjligheterna för att spela till sig en chans i en framtida startelva gavs till flera tyska spelare. Ett inte särskilt oväntat val med tanke på att Jogi Löw brukar ha den goda smaken att avvara de tungt belastade spelarna i de resultatmässigt oviktiga landskamperna mot slutet av säsongen.

Löw förstår värdet av att vara diplomatisk, har han alltid gjort och det har varit en av hans största styrkor. Det är en av anledningarna till varför förbundskaptenen aldrig riktigt varit ifrågasatt i Tyskland. Alla har varit nöjda med hur Löw förstått och visat hänsyn till klubbarnas behov och önskemål.

Med både Borussia Dortmund och Bayern München kvar i Champions League valde förbundskaptenen därför att bara använda tre spelare från de två tyska toppklubbarna från start. Ett högst medvetet val naturligtvis.

Joshua Kimmich som inte fått mycket speltid under våren i Bayern var given att ha med, han var i behov av speltid.Julian Weigl som Löw ännu inte givit många chanser i landslaget och nu när förbundskaptenen fick chansen ville han ta den. För mig var oväntat nog Mats Hummels med som en garant i försvarsspelet, hade trott att han skulle undvaras.

I den här startelvan var det, utöver Hummels, bara Toni Kroos och Jonas Hector som vi kan förvänta oss där när VM drar igång nästa sommar. Dessa tre spelare känns givna i Löws startelva i Ryssland och kommer att finnas där förutsatt att de inte missar turneringen till följd av skador.

I övrigt var det en ”prövo-elva” för Löw. Ter Stegen i mål, Rüdiger, Brandt, Sané, debutanten Timo Werner och avslutande Lukas Podolski. Alla utom Werner har figurerat i landslaget tidigare, men ingen har någonsin varit en given del i en landslagselva och dessa spelare kommer troligen fortsatt vara perspektivspelare som kommer få göra sin insatser genom inhopp.

Det syntes tydligt att det inte varit en särskilt samspelt elva. De första 45 minuterna var långt ifrån övertygande. England pressade Tyskland till simpla misstag. Tyskarna lyckades alldeles för sällan få bollen under kontroll, styra matchen som de är vana att göra. Utan de tappade ofta ut bollen över kanten eller blev översprungna av ett betydligt mer taktiskt disciplinerat England.

Den andra halvleken var ett betydande lyft för Tyskland. Plötsligt fungerade kombinationerna, bollen slant inte iväg när tyskarna fick tag i den och England kunde inte längre styra matchen till sin favör. Även om Tyskland tog sig in i matchen, gjordes matchens enda mål i den andra halvleken, var det långt ifrån en övertygande seger utan det kändes verkligen som en landskamp.

Vilket var synd. För flera spelare hade möjligheten att ta chansen utan att göra det. Debutanten Werner var osynlig. Brandt och Sané lyckades inte skapa mycket offensivt. Ter Stegen hade några tveksamma ingripande och Rüdiger stod inte heller ut. I ärlighetens namn var det ingen som gjorde slag i saken och visade att de ska höra hemma i en startelva i framtiden. Till Löws stora besvikelse.

————————

Efter 13 år det över för Lukas Podolski i landslaget (ett tecken om något på att en själv börjar bli gammal, känner jag). 130 landskamper (86 segrar, 21 oavgjorda, 23 förluster) och 49 mål blev det. Att det blev 130 landskamper ändå. Det slås bara av Lotthar Matthäus (150) och Miroslav Klose (137). Ett imponerande facit i ett landslag där konkurrensen är brutalt tuff. Inte minst på de positioner Podolski varit användbar på. Men han har överlevt.

När han kom fram var han en av Tysklands absolut hetaste talanger. Det var självklart att han skulle vara med i landslaget redan som 19-åring och han har varit en given del under hela Löws era. Men precis som i klubblagen, blev Podolski aldrig den där lysande stjärnan i landslaget som många hade trott när han kom fram. Han lyckades aldrig bli den där centrala nyckelfiguren utan blev mer av en sorts grovjobbare som Löw alltid litade på ”kunde göra jobbet”.

Med det sagt var hans landslagsperiod en av de mest framgångsrika i tysk landslagshistoria. En titel blev det bara visserligen, men antalet pallplaceringar samt semifinaler och finaler saknar motstycke under en sådan lång period. Och Podolski var med i varenda mästerskap från det att hemmabronset togs i VM 2006. Det går inte att ta ifrån honom att han var med och präglade den tyska landslagsera som ännu inte är över.

De sista åren var Podolskis roll mindre betydande på planen och mer betydande utanför den. Minuterna minskade, men alla vittnade om att Podolskis lättsamhet och genuina personlighet var guld värd för truppen under mästerskap. Därför kommer han att bli saknad och säkerligen lämna ett visst vakuum bakom sig när han nu inte längre kommer att medverka, inte längre vara där och sprida god stämning i omklädningsrummet.

Men icke att förglömma i sammanhanget är också att Podolski var limmet mellan det ”gamla” Tyskland och det ”nya” Tyskland. Han fostrades i en miljö som var innan den stora satsningen på akademiverksamhet i landet. Den som format det dagens tyska fotboll. Poldi var en modern fotbollsspelare med en mentalitet som låg mer i linje med ”maskinen” Tyskland. Ingen annan spelare lyckades överleva ”mellanskiktet”, ”gråzonen” eller vad vi nu vill kalla det såpass länge. Nu när Podolski lägger av försvinner den siste spelaren som hade ett ben i varje era.

Vilken avslutning det blev ändå. Han D U N D R A D E in sitt 49:e landslagsmål och det var ett fantastiskt sådant. En riktig praktträff. Helt otagbart för Joe Hart. Spikrakt upp i krysset med en sådan där träff som inte känns. Det är var ett perfekt avslut och precis så jag vill komma ihåg Podolski.

Adam Nilsson
0 kommentarer

Vill tro på Leverkusen – men gör det inte

 Följ mig på Twitter: @atnilsson

Med Bayern München och Borussia Dortmund vidare har två av tre tyska klubbar tagit sig vidare i Champions League. Ikväll har Bayer Leverkusen möjlighet att göra det, men efter förlusten hemma med 2-4 mot Atlético de Madrid är chanserna små, för att inte säga minimala för att de ska lyckas.

Jag vill tro att Leverkusen har sina chanser. Jag vill tro att de ska kunna lyckas med det omöjliga och vända det här till sin fördel. Men jag gör det inte. Det finns ingenting i min värld som talar för att Leverkusen ska kunna lyckas sätta någon form av press på spanjorerna ikväll.

Helgens match mot Werder Bremen slutade 1-1. Det var den första matchen med Tayfun Korkut vid rodret men den nye tränaren fick ingen snabb effekt på laget. Leverkusen hade sina möjligheter, men har fortfarande förtvivlat svårt att få spelet att flyta utan brister.

Korkuts stora styrka är hans förmåga att etablera bra och starka relationer till spelare. Nästan alla spelare han haft i Hannover och Kaiserslautern vittnar om hans förmåga att kunna prata med spelarna utanför planen. Hur tränaren för med sig en god stämning till truppen. Vilket är jättebra, men jag vet inte om det var exakt vad som behövdes i Leverkusen.

Jag förstår att Leverkusen ville distansera sig från den tidigare tränaren Roger Schmidt så mycket som möjligt, att klubben inte ville fortsätta med någon av hans assisterande. Tydligen ansåg klubben också att ingen av klubbens ungdomstränare var mogen nog för uppgiften, vilket annars har varit en standardväg för tyska klubbar på sistone.

Så där fanns Korkut ledig på marknaden som kunde tänka sig ett korttidskontrakt. För klart att det fanns andra intressanta namn, åtminstone mer meriterade sådana, men en Bruno Labbadia hade säkerligen inte accepterat ett kontrakt som bara löpte fram till sommaren. Därför fick Leverkusen för stunden nöja sig med Korkut.

Vad jag vill säga är att Korkut inte var den optimala lösningen, men en av få tänkbara om jag får gissa hur tankarna gick i Leverkusen. Valet sätter klubben i en situation där allting läggs i händerna på en förhållandevis oerfaren tränare på den här nivån. I kvällens uppgift bottnar han inte, men kanske kan han ändå blomstra i den.

Jag har inga stora förväntningar på Leverkusen ikväll. Ingen har väl det. Möjligen är just det till deras fördel. Ingen förväntar sig att Leverkusen ska lyckas fälla Atlético. Ytterst få förväntar sig ens att Leverkusen ska få med sig ett någorlunda bra resultat. Därför kan tyskarna gått ut helt utan oro och press för vad som sker ikväll. Förlorar Leverkusen med 4-0 kommer det bara vara en axelryckning, får de oavgjort eller en seger är det bara en bonus. Ett avancemang – ja, det vore en bragd.

I laget finns ju spelare som ska kunna göra det lilla extra. Vi vet att Karim Bellarabi, Chicharito, Julian Brandt med flera har kvalitet nog att göra skillnaden i en sådan här match. Det är bara att jag inte förväntar mig att det sker. För de har inte bländat oss många gånger den här säsongen och min inställning till Korkut är att han inte har något ess i rockärmen.

Jag hoppas att jag har fel. Jag tror däremot att jag har rätt. Jag tror att kvällens match kommer att borstas av snabbt. Det blir ingen magisk vändning i Madrid. Men jag önskar att jag om lite drygt ett dygn kan skriva en text om ”das Wunder von Madrid”.

Adam Nilsson
0 kommentarer

Kimmich kan bli Ancelottis och Bayerns stora dilemma

 Följ mig på Twitter: @atnilsson

Han var utropstecknet som kom från RB Leipzig till Bayern München och tog alla med storm. Joshua Kimmich gick på dryga året från att vara en av 2. Bundesligas bästa spelare till att etablera sig i Tysklands största klubb, ta en plats i Joachim Löws landslag och vara given som högerback i EM.

Få, om någon, hade förutspått den utvecklingskurvan på Kimmich. Möjligtvis var Pep Guardiola medveten om potentialen hos sitt nyförvärv sommaren 2015, men att den lärde mittfältaren skulle ta sådana kliv både på den positionen och som försvarare kunde knappast spanjoren ha anat. Men Kimmich överraskade alla gång på gång med sitt mogna spel och sin vilja att lära sig.

Sett till säsongen var det inte förvånande att det länge ryktades att Guardiola ville ha med sig Kimmich till Manchester City. Någonstans är det troligt att utgå ifrån att Kimmich inte ha nått dit han är idag utan Guardiola som tränare. Deras relation tycktes vara mer än den mellan en tränare och en spelare. Något som till viss del bekräftades när Guardiola efter en match mot VfB Stuttgart sa att han såg på Kimmich ”som sin son”.

Om förra säsongen var en fenomenal genombrottssäsong har årets säsong inte varit alls lika spektakulär för Kimmich. Under hösten fick han sina chanser (vilka han tog), men under våren har 22-åringen endast spelat dryga 300 minuter. Mestadels har Kimmich fått sitta på bänken och göra korta inhopp. Vilket tänt nytt liv i ryktena om att City ska vara intresserade av att locka till sig den talangfulle tysken.

Under Carlo Ancelotti har Kimmich inte åtnjutit samma behandling som han gjorde under Guardiola. Den italienske tränaren har valt att satsa på de mer erfarna korten. Något som inte minst visade sig i bortamatchen mot Arsenal, där Rafinha gick före Kimmich som ersättare till Lahm som missade matchen till följd av en avstängning. Detta trots att klubben flera gånger nämnt Kimmich som den troligaste ersättaren klubblegendaren Lahm.

I sak är det inget nytt att Ancelotti valt den vägen. I sina tidigare klubbar har gjort sig känd som en tränare som inte roterar särskilt mycket och är en tränare som satsar på de mer rutinerade korten. I Bayern har det inte varit annorlunda och det är till följd av det som Kimmich har hamnat i kläm. När valet stått mellan honom och mer erfarna spelare som Rafinha, som Xabi Alonso eller andra har Ancelotti uteslutande valt det mer erfarna kortet.

Det här kan bli till ett dilemma för Bayern – och för Ancelotti. För även om klubben visste vad som väntade när italienarens valdes som ersättare till Guardiola, så hade flera i klubbledningen nog hoppats på en viss förändring hos Ancelotti när han väl hamnade i Bayern. Många i ledningen har räknat Kimmich som en del av framtiden, som en ny Müller eller Alaba. En ung landslagsman, tysk dessutom, med stor potential som kan komma att bli ledande figur i klubben i ett årtionde framöver.

Men Ancelotti är den han alltid har varit och frågan många ställer sig nu: är det vad Bayern söker? Många insåg att risken var att Ancelotti skulle köra på inslagna spåret och satsa på de mer etablerade spelarna. Men Bayern ser sig själva inte vilja gå den vägen fullt ut. Till stor del för att det är en dyr väg att värva in färdiga spelare, men också för att klubben (inte minst Uli Hoeneß) vill ha spelare i laget som fansen ser som mer eller mindre klubbutbildade och ”Bayernfierade”. Spelare som fansen kan relatera till. Spelare som utgör en långsiktig grundstomme i laget.

Med Ancelotti vid rodret ser den visionen inte ut att vara genomförbar. För italienaren verkar inte vilja gå den vägen. Och Kimmich kommer inte vilja sitta på bänken i en alltför lång framtid, även om han själv är klok nog att inse att en karriär inte alltid går spikrakt uppåt.

Med Alonso och Lahm borta till sommaren öppnas två positioner upp där Kimmich kan kliva in och ersätta. Han ser sig själv som mittfältare, men är öppen för tanken att spela som högerback. Enligt flera insatta källor verkar dock Ancelotti i dagsläget inte se Kimmich som en lösning för någon av de luckor som lämnas.

På mittfältet ser tränaren Vidal eller Thiago som alternativ av flytta bak i planen, samt att Javi Martinez kan användas mer i den defensiva mittfältsrollen. Som högerback kan nyförvärvet till sommaren Sebastian Rudy finnas i tankarna, samt att Rafinha finns kvar och att Bayern fortfarande har dörren öppen för ytterligare ett nyförvärv till den platsen.

Kimmich hamnar återigen i kläm och om han i sommar inte får den status, den bekräftelse från Ancelotti han vill ha kan han mycket väl tänka sig att lämna för mer speltid. Då blir det helt plötsligt ett problem för klubbledningen. För att sälja Kimmich är det sista klubben vill göra i dagsläget, för det vore att släppa en del av sin framtidsvision som just nu byggs upp där kronan på verket är den snart färdigställda ungdomsorganisationen med nybyggd akademi i närheten av Allianz Arena.

Om Ancelotti väljer att inte ge Kimmich en viktigare roll till kommande säsong, kommer sommarens stora fråga i Bayern inte handla vilka spelare som ska värvas in, utan om en ny tränare bör hämtas in. Något som till viss del redan diskuteras idag får en tro. Det tisslas och tasslas nämligen om Julian Nagelsmanns namn nämns allt oftare i korridorerna på Säbener Straße. Kanske är det så att Bayern redan nu börjat fundera på ett eventuellt tränarbyte för att försäkra sig om att framtidsvisionen inte förändras.

Adam Nilsson
0 kommentarer

Svårt att se att några ska kunna rubba topp 4-klubbarna

 Följ mig på Twitter: @atnilsson

Med elva omgångar av Bundesliga kvar, det vill säga drygt en tredjedel, börjar det så sakta dra ihop sig för avgörande strider både i botten och i toppen. Sett till förväntningarna inför säsongen har många lag överraskat, inte minst i toppen. Där befinner sig i dagsläget fyra klubbar på platser ut i Europa som jag inför säsongen inte hade trott skulle ligga där.

Jag pratar naturligtvis om RB Leipzig, 1899 Hoffenheim, Hertha Berlin och Eintracht Frankfurt. Dessa fyra klubbar har alla överpresterat i mina ögon och jag är positivt överraskad över att de fortfarande hänger kvar i toppen. Även om de två sistnämnda har haft en tung start på våren och poängskörden avtagit.

Hertha har idag 37 poäng och placerar sig som femma i tabellen. Frankfurt ligger sexa, två poäng bakom med sina 35 poäng. De skaffade sig under hösten utmärkta positioner för att nå ut i Europa, inte minst för att många av de tilltänkta topplagen hade sina egna bekymmer och därför halkade efter i tabellen.

Varken Hertha eller Eintracht har lyckats kapitalisera på sitt positiva utgångsläge. Huvudstadslaget har visserligen tagit 7 poäng på de senaste fem matcherna (sjua i formtabellen) och försöker att fäkta emot. Men frågan är om de kommer att lyckas hålla undan i slutändan. Jag trodde att erfarenheten som samlades (i en nästan identisk situation) förra säsongen, men de ser ut att gå in i samla fälla igen.

Frankfurt är formsvagast i hela ligan tillsammans med Darmstadt sett till de senaste fem matcherna. Fyra förluster och en seger har Eintracht på sitt konto. Skadeproblem har förstört för den förhållandevis tunna truppen som Niko Kovac lag har till sitt förfogande. Att Frankfurt dessutom dragit på sig flest antal röda och gula kort har inte hjälpt situationen.

Jag tror att Hertha och Eintracht kommer att få svårt att behålla sina positioner. Inte bara för att de resultatmässigt tappat. Utan också för att en klubb som Borussia Mönchengladbach (32 poäng) har börjat röra på sig. Mönchengladbach tror jag utan tvivel kommer att hitta ikapp båda klubbarna och knipa en plats till Europa League nästa säsong. Gladbach är formstarka, ser ut som ett helt nytt lag under Dieter Hecking och levererar vecka efter vecka.

Dessutom lever jag fortfarande i tron av att antingen Bayer Leverkusen (30 poäng) eller Schalke 04 (27 poäng) kan komma att göra en ordentlig avslut och knipa en av platserna. Det finns oerhört mycket potential i båda dessa lagen och även om utgångslägena inte är ultimata, ser jag fortfarande att de kan plocka drygt två tredjedelar av de 33 poäng som finns kvar att spela om.

Inte heller ska formsvaga FC Köln (33 poäng) som har flera nyckelspelare på väg tillbaka från skador. Även Mainz (29 poäng) kan komma att blanda sig i kampen. Freiburgs (33 poäng)  möjligheter räknar jag bort, även om de självklart fortfarande har chansen. Det som talar emot dessa lagen är i mina ögon att de inte riktigt har spetsen och varit ojämna under säsongen.

I min värld är det Europa League-platserna som är up for grabs, det är där striden kommer att ske i den övre halvan. För om jag utgår ifrån att Hertha och Frankfurt kommer att tappa, så kan jag inte se någon annan klubb hinna ikapp de klubbarna som ligger i toppen just nu. Champions League-platserna känns mer eller mindre säkrade för de fyra klubbarna som ligger i toppen.

Bayern München är självklara. RB Leipzig kanske dippar något, men har redan samlat ihop tillräckligt med poäng för att det inte ska vara något bekymmer. Borussia Dortmund ser ut att gå med sin peak den här säsongen. Hoffenheim har skaffat sig ett fördelaktigt utgångsläge som jag inte tror att de kommer att tappa. Dessutom befinner de sig fyra i formtabellen och uppvisar inte några större tendenser på att stort tapp är på väg.

Visst, det finns 33 poäng kvar att spela om och mycket kan hindra ändras. Hade det varit starkare lag på Europa League—platserna hade jag kunnat se det hända. Men så som det ser ut idag så ser jag inte någon större chans för en förändring. Utan troligen får både Hoffenheim och RB Leipzig möjligheten att för första gången i klubbarnas historia spela i Champions League nästa säsong. Vilket nog ingen förutspått inför säsongen.

Adam Nilsson
0 kommentarer