Taktikbloggen

Taktikanalys – Antonio Contes Italien (EM 2016)

Antonio Contes Italien – ’’En mix av Atletico Madrid och Barcelona’’

13694219_10207961525450229_802151709_o
De må ha åkt ut redan i kvarten, men som vi vet kommer man inte bara ihåg de lag som vinner turneringarna, utan även de som imponerat mest. Contes Italien är ett lag som imponerat mycket, inte bara på mig men hela fotbollsvärlden. Med så få träningstillfällen som landslagstrupper faktiskt har, är det vanligt med landslag som har otydliga kollektiva varianter/strukturer både defensivt och offensivt. Det Conte lyckades med är att skapa ett fantastiskt kollektivt som, enligt mig, var det allra bästa i detta EM i Frankrike.

’’ I believe Italy are a mix och Atletico Madrid and Barcelona’’ – Xavi Hernandez, efter matchen mot Spanien.

Formation 3-5-2 / 5-3-2
Conte implementerade en effektiv 5-3-2 formation under sin tid i Juventus, där man spelade med en trebackslinje. Det som förvånade mig mest innan turneringen startade var Antonio Contes val av spelare. Många av spelarna kanske inte är de allra bästa/mest kända och dessutom saknade man storspelare som Veratti och Marchisio på mittfältet.

’’ Lack of passion makes me angry. Football is a sport you have to be in love with, you need to have a lot of passion and enthusiasm. If I see players who don’t have it, strolling around the pitch, looking tired in training – that makes me angry ’’
– Antonio Conte om valet av spelare och deras inställning/attityd till fotboll.

13582464_10207915240973146_1556023591_o
Italiens startelva i en 3-5-2 formation – EM 2016. Eftersom Candreva skadade sig tidigt under turneringen spelade Florenzi fler matcher.

italien utgångs pos
(Italiens utgångspositioner i uppspelsfasen. 3-5-2 formation omvandlas till en mer 3-1-4-2 formation när man har possession.)

Italiens försvarsspel
Det man kan säga om Italiens försvarsspel är att de är väldigt kompakta där man implementerar ett positionsförsvar. Självklart går det inte att undankomma situationer då man-orienteringar inträffar, men hela systemet bygger på att man täcker ytor kollektivt efter boll. Laget är otroligt kompakt i förhållande till bollens position både vertikalt och horisontalt.

Det som har imponerat mest på mig är hur man med tre centrala mittfältare har kunnat täcka ytor så effektivt centralt. Det finns knappt några sekvenser då andra lag har kunnat spela sig igenom Italien centralt, utan istället tvingar man motståndare mot mindre effektiva/ hotfulla ytor som exempelvis kanterna.

Contes försvarsimplementering bygger mycket på att första linjen (anfallarna) är orienterade centralt och i princip forcerar motståndarnas speluppbyggnad mot kanterna genom att orientera sig centralt samt stänga passningsalternativ in till exempelvis ’’pivotspelaren” som Spaniens Busquets eller Tysklands Kroos. Eftersom man försvarar sig i en tydlig 5-backslinje, innebär det att man har en tydlig ockupering av innerkorridorerna (som jag förklarar nedan).

Ögonblicksbild 6 (2016-07-07 19-47)
Centrering av anfallarna för att minimera Sveriges alternativ till att föra spelet centralt. Eftersom Sverige inte riktigt hade någon ’’pivot’’ fokuserade man helt enkelt på att täcka ytor centralt i förhållande till bollens position, detta för att tvinga Sverige till att föra spelet mot kanterna.

hej
En annan sekvens där man tydligt kan se Italiens första (anfallarna Eder och Pelles centrering) och andra linje (Giaccherini, De Rossi och Parolo) i presspel mot Sverige. Alltså ett 5-3-2 mot ett 4-4-2 där anfallarna är de som börjar försvarsspelet genom att minimera alternativ centralt och tvinga motståndare ut mot kanterna. Lyckas första lagdelen (anfallarna) i försvarsspelet, har man större möjlighet att återerövra bollen och minimera ytor i Italiens planhalva (alltså underlättar man de andra lagdelarnas jobb i försvaret).

Ögonblicksbild 2 (2016-07-13 10-50)
Italiens 5-3-2 formation i försvarsspelet vs Tyskland.

När man väl forcerat ut motståndare mot kanterna är det upp till närmsta centrala mittfältare att sätta press på ytterback. Detta gör man från en innerkorridors-position där man faktiskt prioriterar att stänga innerkorridoren för att öppna upp eventuella passningsbanor mot kanterna, där det är ytterbacken som pressar den mottagande yttermittfältare i motståndarnas lag. Det exempelvis Parolo gör när han går upp i press är att stoppa eventuella passningsbanor/alternativ mellan lagdelarna, samtidigt som resterande lagdel kollektivt flyttar över efter boll och motspelares press. Parolo tvingar motståndarna till att slå ut boll mot kanterna eller eventuellt tillbaka spel beroende på situationen samt sin kroppsposition (hur Parolo styr motståndarna med sin press).

hej 2
Här kan vi tydligt se hur Giaccherini (som spelar till vänster om det centrala mittfältet) har flyttat över för att sätta press på Sveriges ytterback. Samtidigt har resterande lagdel flyttat över i förhållande till boll, där exempelvis Eder situationsanpassat har markerat närmsta mittfältare för att helt enkelt täcka av ett alternativ för motståndarlaget att spela in till en mötande mittfältare. Stänger inte anfallarna av detta alternativ är det oerhört sårbart för Italien att försvara sig mot en motspelare som får möjlighet till att vända upp rättvänd mot Italiens lagdelar.

hej 3
Samma princip/utförande vs Tyskland

Vid press från de centrala mittfältarna (Giaccherini och Parolo) i situationer ute på kant, täcker De Rossi i förhållande till bollens och medspelarens position mycket djupare ytor för att maximera effekten av Italiens presspel och samtidigt minimera ytor mellan lagdelarna i djupled/vertikalt. Hade exempelvis De Rossi i förhållande till de centrala mittfältarnas position/press intagit en högre position hade han skapat en större yta mellan mittfält och backlinje eftersom han inte hade täckt nog med yta i förhållande till boll och medspelare. Detta gör att exempelvis mittfältslinjen har en tendens att bli rak och öppna upp för eventuella passningsalternativ genom mittfältslinjen.


Ett annat exempel till varför Conte väljer att ställa upp med tre centrala mittbackar är just p.g.a. att det är Barzagli, Bonnucci och Chiellini som vi pratar om. Det är tre av världens absolut bästa mittbackar som alla har enormt viktiga kvalitéer defensivt, likväl individuellt som kollektivt.

Vid exempelvis moment då mittfältslinjen blir bortspelad centralt/igenom mittfältslinjen är det upp till en av mittbackarna att gå ur sin position i backlinjen, för att i princip inta en mer man-orientering och markera den ’’fria’’ motspelaren mellan lagdelen. I dessa moment tar resterande mittbackar/backlinje djup i förhållande till boll och medspelares position. Detta betyder att mittbackarna ständigt jobbar kollektivt samt är flexibla med att lämna backlinjen för att gå upp i press och helt enkelt stoppa eventuella hot/minimera motståndarnas effekt av en fri spelare mellan lagdelarna, och tvinga denna spelare till att exempelvis spela bakåt och inte vända upp och börja hota mot mål. Det finns även sekvenser då exempelvis Bonucci efter en brytning återerövrat boll och sätter igång kontringen och följer med i anfall. I sådana fall är det De Rossis uppgift att täcka upp Bonuccis position.

Mot exempelvis Spanien använde sig Conte mer av sina mittbackar och den flexibla 5-3-2 formationen eftersom man då prioriterade ett numerärt övertag. Det betyder att i exempelvis matchen mot Spanien, så hotade Spaniens yttrar mycket mer centralt i banan och öppnade upp breddspelet för ytterbackarna. Vid sekvenser då Spanien försökte med kombinationer som dessa, pressade alltså Italiens ytterbackar de breddorienterade spelarna i Spanien samtidigt som Barzagli/Chiellini (beroende på vilken kant) i princip markerade Spaniens innerkorridors-positioneringar. Hade man exempelvis implementerat ett sådant försvarsspel mot Sverige som spelar med två anfallare, hade man lämnat backlinjen i en 2vs2-situation. Personligen tror jag att Conte vill ha numerärt övertag i sin backlinje centralt och ändrade därför rollerna för mittbackarna mot exempelvis Spanien som spelade med en anfallare.

Viktigaste komponenten vid tillförandet av eventuella pressfällor är anfallarnas roll i Italien. Deras defensiva arbete är väldigt viktigt för att underlätta för resterande lagdelar vid eventuella försök till pressfällor. Det exempelvis Eder och Pelle gör, är att man lämnar mittbackarna fria vid överflyttning i förhållande till bollens position ute på kant för att stänga en passning i sidled till en mötande mittfältare. Detta passningsalternativ är svårt för Italiens tre centrala mittfältare att försöka försvara, då Giaccherini är innerkorridors-orienterad samt ansvarig för pressen på YB. Detta gör att varken han eller De Rossi (som prioriterar att täcka yta bakom i förhållande till Giaccherinis press) har tillgång till att pressa en eventuell positionerad motspelare i denna position, vilket har tvingat Conte till att få ner anfallarna och stänga detta passningsalternativ/skapa ett effektiv positionsförsvar. Det man gör är att tvinga motståndarlaget till att passa tillbaka bollen bort från sitt mål och fortsätta försvara med samtliga lagdelar i försvarssida eller att man bjuder in en passning framåt i kanten där man sedan försöker skapa övertag och återerövra bollen.

hej 4
Eder och Pelles centrering tvingar Vermaelen till att spela ut bollen till Ciman (ytterback i Belgien).

hej 5
Signal för Giaccherini att sätta press på Ciman (ytterback i Belgien), samtidigt som resterande lagdelar kollektivt flyttar över i förhållande till bollen och medspelarens position. Notera Eders överflyttning för att täcka av passningsbanan/alternativet till centralmittfältare som erbjuder support, för att istället prioritera att tvinga motståndare att fortsätta spela framåt åt kanten eller tillbaka, men inte mellan lagdelarna.


Video som visar hur Italiens försvarsspel blir sårbart vid slarvfel av anfallarna i försvarsspelet (första försvarslinje).


Situationsanpassad 4-4-2

En annan variant är att exempelvis en av Italiens ytterbackar i försvarslinjen är den som sätter press på motståndarnas ytterback, vilket gör att exempelvis Parolo kan fokusera på att enbart täcka yta (och till och med markera motspelare i deras ’’zon’’). Denna variant är inte något som Conte använder sig av ofta, utan är enligt mig en variant som man kan använda sig av vid mer intensiva försök till att återerövra bollen. Denna varianten kan också fungera som en signal för ytterbacken då han ska sätta denna press vid sekvenser där anfallarna exempelvis inte hinner flytta över i sidled. Vid sådana press-situationer bildas alltså en situationsanpassad 4-4-2 formation, då exempelvis Barzagli blir den som flyttar över till en högerbacksposition och resterande spelare flyttar kollektivt över efter boll. Alltså minimerar man motståndarnas effekt genom att överbelasta en kant för att sedan snabbt vända till underbelastad kant, p.g.a. att man situationsanpassat lyckas skapa två lagdelar bestående av fyra spelare som skapar tillräckligt med horisontal kompakthet.

Varför väljer Conte en 5-3-2 istället för en 4-4-2 i försvarsspelet? Svaret är enkelt, eftersom en 5-3-2 uppställning automatiskt involverar ockuperingar/positioneringar av innerkorridorerna, det vill säga att Barzagli, Parolo respektive (på andra sidan) Chiellini och Giaccherini i sina utgångspositioner automatiskt täcker denna ’’yta’’. Med en kompakthet och defensiv stabilitet för eventuella genombrott via innerkorridorer kan man ändra till en situationsanpassad 4-4-2 formation i presspelet.  Det är extremt viktigt i dagens fotboll att ha en strategi för att täcka av dessa sårbara ytor/möjligheter för penetrering via dessa ytor, eftersom lag med skickligt positionsspel ofta ockuperar denna ’’zon’’ (exempelvis Bayern Munchen mot Atletico Madrid i CL-15/16 semi-final).

Högt presspel/försvarsspel

’’ When my teams attack, we do so with five players. It used to be four but now its five. Attack with five, defend with five ‘’

‘’ When I arrived at Juventus, I wanted to use a 4-2-4 system, but then we signed Arturo (Vidal) and I realized it would be better to have three central midfielders than two wide players’’ – Antonio Conte om hur han ser på fotboll och olika formationer.

Conte har innan EM skiftat mellan olika formationer så som 3-4-3 och 4-3-3, men han har också som jag redan påpekat olika ‘’situationsanpassade’’ ändringar av formationen som kan likna en 4-4-2. Det Conte bevisat är att han är väldigt flexibel i sin taktik/strategi och kan på ett effektivt sätt anpassa sig efter motståndare, precis som mot Spanien där man prioriterade ett betydligt högre försvarsspel och pressade tidigare med olika och fler tydliga man-orienteringar på plan (vilket faktiskt öppnade upp betydligt fler alternativ för passningar genom/mellan Italiens mittfältslinje). Dock har Conte i varje match (under EM 2016) använt sig av 5-3-2 som utgångsposition, samt prioriterat kollektiva försvarsmetoder (positionsförsvar) när man väl försvarat på egen planhalva.

Mot exempelvis Spanien implementerade Conte ett mer man-orienterat försvarsspel där man försökte förhindra Spaniens speluppbyggnadsförsök och tvinga dem slå till längre uppspel.

Eftersom Conte redan visste att Spanien breddar med sina mittbackar och har Busquets som pivot för att erbjuda support i sin uppspelsfas, valde han helt enkelt att orientera tre av Italiens spelare på dessa tre för att få en bättre tillgång till att pressa de spanska spelarna. Markerar man Busquets har ju Spanien två spelare till tillgängliga centralt (Spanien spelade en 4-3-3), som De Rossi och Parolo markerade. Om någon av de spanska spelarna försökte  erbjuda support till lagets första uppspelsfas blev de alltså markerade av Italienska spelare (De Rossi + Parolo). Ytterbackarna markerades av Italiens ytterbackar. Giaccherini och Eder hade först en utgångsposition i innerkorridorerna högt uppe på plan, där signalen vid intensiv press var om De Gea passade någon av mittbackarna som erbjöd bredd. Giaccherini pressade Pique, medan Eder orienterade sig med fokus på Ramos. Pelles positionering var dock mycket mer man-orienterad då han totalt markerade bort Busquets och minimerade hans inflytande under Spaniens spelbyggnadsförsök, vilket resulterade till att man tvingade De Gea/Spanien till längre uppspel.


Anfallsidé

Det som förvånade en mest med Italien var att man faktiskt prioriterade ett bollinnehav med mening. Det vill säga att Conte prioriterar att man vid varje moment försöker att bygga upp sina anfall med ett väletablerat positionsspel och passningsspel för att hitta/skapa fria spelare mellan eller till och med bakom lagdelar.

Det vill säga att även om lag sätter en tidig och hög press försöker backlinjen att faktiskt lösa pressen och ser längre uppspelsvarianter som en sista utväg. Med en 3-5-2  som omvandlas till en mer 3-1-4-3 uppställning i speluppbyggnadsfasen har Italien flexibilitet och kan enkelt penetrera via innerkorridorer eller kanterna.

italien utgångs pos
Samma bild som ovan, där Italien asymmetriskt skiftar mellan en 3-5-2 till en 3-1-4-2 formation i anfallsspelet.

Contes idé är att vid spelyta 2 och 3 vara mycket mer direkt i sitt anfallsspel, vilket betyder att man gärna hittar snabbare och mer avgörande passningar in till spelyta 3 via vertikala passningar bakom backlinje eller diagonala passningar ut mot kanten, där man vid sådana sekvenser löper med mycket spelare in i motståndarnas straffområde för eventuella inlägg. Det som var väldigt tydligt var att man från exempelvis backlinje till centrala mittfältare hade ett betydligt längre avstånd än vad man är vad vid att se hos lag. Det Conte vill, är att de två centrala mittfältarna Giaccherini och Parolo exempelvis ockuperar ytterbackarna i motståndarnas backlinje samtidigt som anfallarna intar en central positionering, vilket innebär att man ockuperar hela backlinjen i 1v1 för att fria upp ytterbackarnas position (bara ett av många exempel). Samtidigt har man på kanterna två väldigt offensiva ytterbackar som är i linje med motståndarnas backlinje. Alltså har man ett numerärt övertag på motståndarnas backlinje samtidigt som Italien i sin speluppbyggnad nästan alltid har ett numerärt övertag kontra motståndarnas första press, vilket gör det lättare för Italien att spela sig ur situationer i första uppspelsfasen (exempelvis från spelyta 1 till 2) och hitta in mellan lagdelar.

vlcsnap-2016-07-12-18h14m06s739
Situation där man kan se Italiens positionering, där de centrala mittfältarna samt ytterbackarna har positionerat sig mellan Spaniens lagdelar och ockuperat Spaniens försvarslinje med ett numerärt övertag.

Med ett sådant positionsspel utan någon vidare support från centrala mittfältarna till/för mittbackarna under uppspel, vill man hellre hitta ett mer direkt och effektivare sätt för att manipulera motspelare med olika löpningar och skapa övertag för att sedan med snabba kombinationer ta sig förbi antingen centralt, bakom eller via kanterna. Det kan vara uppspel till anfallarna, centrala mittfältarna eller ut mot kanterna.

Det innebär att Italien knappast spenderar tid med att prioritera ett bollinnehavande med cirkulation av passningar i spelyta 2, utan har man väl tagit sig förbi motståndarnas mittfältslinje så spelar man beroende på hur situationen ser ut (som beror på vilken variant man har valt att använda sig av och vem som är i ’’possesion’’ av boll, försöker man snabbt komma till avslut). Ett tydligt mönster är att man från 3-backslinjen tillsammans med De Rossi som pivot (3-1 formation) i princip skippar att erbjuda support från de centrala mittfältarna med exempelvis mötande centrala mittfältare, utan heller positionerar med många spelare bakom motståndarnas mittfältslinje, det vill säga mellan motståndarnas lagdelar. Självklart fanns det flera situationer då exempelvis kantspelarna och centrala mittfältarna erbjöd support i uppspelsfasen, men detta skedde ofta vid tidigare uppspelsfaser samt beroende på när, var (hur tidigt) och hur (vilken metod) motståndarna började med sina återerövrings-försök.

vlcsnap-2016-07-12-18h20m32s854
Här ser vi ett exempel på hur högt och tidigt Spanien pressar Italien under deras speluppbyggnadsfas. Lägg märke till Giaccherinis samt Parolos positioneringar (gulmarkerade), som i dessa lägen erbjuder support för att kunna skapa möjlighet till att lyckas med sina uppspel. Ytterbackarna i Italien ockuperar Spaniens ytterbackar.

Med spelare som Bonucci, Chiellini, Barzagli och De Rossi i första uppspelsfasen lyckas faktiskt Italien hitta in flera passningar genom motståndarnas första och andra press. Det är extremt passningsskickliga spelare och med en 3-backslinje i uppspelsfasen fanns det flera sekvenser där man knappt hade någon press på sig, där exempelvis Bonucci kunde slå längre passningar vertikalt eller diagonalt bakom motståndarnas backlinje.


Som jag nämnde tidigare vill Italien alltid spela sig ur motståndarnas första press med ett kontrollerat passningsspel oberoende motståndarnas val av press. Det man har med exempelvis 3-backslinje är just numerärt övertag kontra en lagdel med två anfallare. Detta gör att man, genom horisontal cirkulation, enkelt kan tvinga motståndare till att flytta över för att sedan skifta till en underbelastad sida där mittbacken kan fortsätta speluppbyggnadsfasen till mer offensiva spelytor.

Tack vare det numerära övertag samt mittbackarnas innerkorridors-positioneringar kunde Italien väldigt enkelt hitta in till de mer offensiva spelytorna. I nästa uppspelsfas har Italien flera varianter på hur man kan manipulera motspelare och motståndarnas struktur med olika kombinationer. Dock har och försöker Conte ha ett numerärt övertag kontra motståndarnas första presslinje (anfallarna) samt ett numerärt övertag mot deras sista lagdel, det vill säga backlinjen. Med offensiva positioneringar från ytterbackarna som i princip ockuperade motspelarnas ytterbackar (samma höjd) samtidigt som Giaccherini och Parolo positionerade sig bakom mittfältslinjen hade man ett övertag numerärt kontra backlinjen.

Här kan man trots ett numerärt undertag, ett ’’positional superiority’’ (alltså att positionerna/strukturen i Italiens positionering/formation) skapa övertag kontra motståndarnas mittfältslinje som exempelvis hade fler spelare än Italien. Conte vill ha numerärt övertag kontra motståndarnas första linje och samtidigt ett ’’positional superiority’’ kontra motståndarnas andra linje (mittfältet) och sist ett numerärt övertag kontra motståndarnas sista linje (försvarslinje), alltså när man väl har hittat in uppspel in till spelyta 2 (mellan lagdelarna).

Det Conte vill med De Rossis position framför de tre mittbackarna är att alltid erbjuda ett centralt passningsalternativ under uppspelsfasen. Det man tvingar motståndare till är att då fokusera på att stänga (markera/orientera) denna spelares inflytande under matchens gång för Italien. Oftast är det 1 eller till och med två spelare som orienterar sig hos De Rossi, vilket gör att man ockuperar fler spelare hos motspelarnas lag med färre spelare (återigen positionerings övertag). Positionsspelet öppnar då upp för att Chiellini samt Barzagli (som intar breddorienterade positioner) ska ha möjlighet till att börja hota mittfältslinjen för att dra dem ur positioner och eventuellt hitta in passningar mellan lagdelarna. Hittar men exempelvis in till De Rossi rättvänd mot motståndarnas mittfältslinje är det väldigt sårbart, eftersom han enkelt kan tvinga motståndare ur positioner och hitta in mellan eller till och med bakom motståndarnas backlinje in till spelyta 3.


Italien prioriterar alltid ett kontrollerat possessionspel med mer tålamod och horisontell fokus i tidiga uppspelsfaser (alltså vs motståndarnas första presslinje), för att hitta rätt läge till att spela sig in till mer offensiva spelytor mellan motståndarnas mittfältslagdel och lyckas med sitt positionsspel. Lyckas man spela sig ur motståndarnas första presslinje har man, p.g.a. det stora numerära övertaget kontra motståndarnas backlinje, mycket större chans till att hitta en fri spelare mellan lagdelarna för att skapa snabba kombinationer och komma till snabba avslut.

Två väldigt taktiskt skickliga och kompetenta komponenter för ett lyckat anfallsspel inom Italiens positionsspel är just Parolo och Giaccherinis positioneringar. Som beroende på motstånd (alltså motståndarnas formation) har olika ockuperingar av ytor, detta för att göra allt för att skapa övertag för Italien och underlätta deras speluppbyggnad och skapa situationer för eventuella fria spelare mellan lagdelarna.



Vertikalitet i sitt anfallsspel

Som jag nämnde tidigare är Giaccherinis och Parolos positioneringar/roller väldigt viktiga. Det är väldigt viktiga komponenter för att just hitta/skapa en fri spelare mellan lagdelarna. Det man kan märka med Italien och som jag gillar är just att man prioriterar horisontal cirkulation för att bjuda in press från motståndarna för att sedan hitta mellan lagdelarna där man skapat numerärt övertag.

Främsta prioriteringen i fotboll är att göra mål och för att göra mål är den absolut mest effektiva passningen/prioriteringen en vertikal boll in bakom motståndarnas backlinje med så få passningar som möjligt. Dock finns det självklart inte alltid möjligheter för ett sådant alternativ utan man får prioritera andra alternativ för att komma till avslut.
Man märker tydligt att Italiens största prioritet är att hitta in till fria spelare som kan vända upp och hota direkt mot motståndarnas backlinje och ytorna däremellan. Dock har man även vid exempelvis Giaccherinis mål mot Belgien från horisontal cirkulation skapat en situation där Bonucci inte har någon press mot sig och kan slå en vertikal boll bakom Belgiens backlinje till en fri Giaccherini på bara en passning vilket resulterar i mål.


Finns inte dessa möjligheter använder Italien istället sig av positioneringar som manipulerar motståndarnas struktur för att öppna upp centrala passningsbanor till anfallarna som kan vända upp eller spela tillbaka på en rättvänd spelare i spelyta 3/2.

P.g.a. att man (oftast) har ett numerärt övertag kontra motståndarna i spelyta 2, har man ju större möjligheter till att skapa farliga chanser. En annan tydlig variant är när man spelar den mot en mötande ytterback som i princip bombar in en diagonal passning mot en mötande anfallare mellan motståndarnas lagdelar. Denna variant är väldigt intressant och samtidigt effektiv eftersom motståndarna, på grund av passningen framåt i banan (till ytterbacken), börjar retirera med sin lagdel.  Samtidigt är ytterbacken oftast felvänd vid passningsmomentet (mottagning av pass), vilket är en signal för motståndarnas ytterback att pressa (för att hålla honom felvänd) samtidigt som närmaste mittback täcker yta i djup i förhållande till ytterbackens press. Detta gör att Italien nu har nog med tid och utrymme till att hitta in en stenhård passning diagonalt mellan motståndarnas lagdel (mittfält och backlinje) till en mötande anfallare. En väldigt klok variant som fungerade mot varenda lag man mötte i turneringen. Beroende på situationen kunde anfallarna skapa kombinationer mellan varandra eller eventuellt skifta kant till en eventuell 1vs1 situation för den andra offensivt positionerade ytterbacken i Italien.


Omställningar

Eftersom man anfaller med stort numerärt övertag vill man avsluta sina anfall relativt snabbt och kan gärna göra det via inlägg eller ’’cutbacks”, där man överbelastar med mycket spelare även på inläggssituationer. Prioriteringen är att har man väl hittat in till spelyta 2 så ska man med snabba kombinationer spela sig förbi/in till spelyta 3 vilket gör att Italien ofta vill och får ett avslut mot mål, alltså avslutar sina anfall. Det innebär att man inte befinner sig i omställningsfaser mot sig (alltså kontringar mot sig) p.g.a. att man är effektiva med att skapa målchanser och avsluta sina anfall. Dock finns det sekvenser där man faktiskt förlorar bollen p.g.a. individuella misstag och prioriterar att stoppa motståndarnas kontring så fort som möjligt med ett direkt återerövringsförsök i förhållande till vart man förlorade bollen.

P.g.a. Italiens överbelastning numerärt i spelyta 2 (framför motståndarnas backlinje) har man möjlighet att vid eventuella förluster av boll kunna pressa direkt och intensivt för att stoppa motståndarnas kontring. På grund av Italiens positionsspel där man ockuperar motståndarnas backlinje i linje, blir man sårbara för eventuella omställningar. Man försöker dock skapa defensiv balans genom att ha De Rossi framför backlinjen i en 3-1 formation.

Conte har också implementerat press som är till för att sakta ner motståndarnas kontring, där närmaste spelare sätter press samtidigt som andra spelare intar sina positioner (retirerar och täcker dem farligaste ytorna) för att organiserat och kollektivt börja om sitt försvarsspel.

Kontringar

Eftersom man är som mest sårbar vid förlust av boll (alltså omställningar mot sig), ville Conte självklart att utnyttja dessa moment till sin fördel. Man prioriterade exempelvis att på ett så snabbt sätt som möjligt såra motståndarnas destabilisering i deras positioner/formation och använde sig av snabba passningar och ett breddspel med hjälp utav deras offensiva ytterbackar som direkt följde med i kontringsmomenten. Det är även så samtliga av Pelles mål kom till (2 mål totalt).



Slutsats
En fråga många ställer sig är om Conte kommer att lyckas i Chelsea, samt om han kommer att använda sig av en 3-backslinje. Efter den här analysen hoppas jag att ni har fått svar på åtminstone en av de frågorna. Det finns, enligt mig,  inga orsaker alls till varför Antonio Conte inte skulle lyckas med sitt nya lag.

’’ He is a master tactician. It will be very tough games against him, but these kind of managers are what forces me to become better ’’ – Pep Guardiola om att möta Antonio Conte i Premier League.

Trots det fantastiska Italienska kollektivet, tror jag personligen att Conte har mycket mer att erbjuda och det kommer vi få se i Chelsea. Där har han mer tid och alternativ (val/köp av specifika spelare som kan passa till hans spelsätt) för att utveckla ett fantastiskt kollektiv taktiskt. Personligen ser jag fram emot att få fortsätta följa hans fotbollsfilosofi i Premier League och ser redan nu Chelsea som favoriter till titeln 16/17.

———————————————————————————————————————–

För mer fotboll, följ mig på Twitter: @Mr.Sheqiri

 

Albin Sheqiri
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER