Taktikbloggen

Analys: Taktiken som ledde till att Italien vann över gruppfavoriten Belgien

Italien 2-0 Belgien

EM 2016 – Grupp E – Omgång 1

1

I går spelades troligtvis den största matchen i omgångs ett, där Italien gick in som lite mer ’’underdogs’’ mot världstvåan Belgien. Det belgiska laget är fullt av stora namn och klass-spelare individuellt, men under gårdagens match hade de ändå stora problem som ett kollektiv. Detta p.g.a. Contes strategi till att skapa passningsbanor samt totalt ’’köra över’’ Belgiens presspels-försök. Till skillnad från Sveriges match, spelades denna match i en helt annan nivå rent tempomässigt, vilket gjorde matchen otroligt intressant med många kontringsförsök/omställningar från försvar till anfall.

Laguppställningar
Personligen blev jag inte förvånad över Italiens 3-5-2 uppställning då den verkligen speglar Conte, men jag blev förvånad över valet av spelare i startelvan. Det som fångade mitt intresse redan innan start av turneringen var Contes uttalande om att han inte väljer spelar efter kvalité utan efter vad de kan åstadkomma rent psykiskt/mentalt, det vill säga att han söker spelare som är beredda att göra det han själv inte tror är möjligt. Hela matchen speglades en stor passion från det Italienska landslaget. Några intressanta detaljer i spelarrollerna hos Italien var de vertikala löpningarna i djupet av Parolo och Giaccherini (centrala mittfältare) vilket öppnade upp möjligheter för ett rakare spel, samt Giaccherinis positioneringar för att öppna upp centrala passningsbanor. Utöver detta var även samspelet mellan Eder och Pelle intressant, där ibland båda medvetet mötte boll för att skapa ytor för andra spelare och andra intressanta varianter.

2

Italien (3-5-2): Buffon – Chiellini, Barzagli, Bonnucci – De Rossi, Parolo, Giaccherini, Candreva, Darmian – Eder, Pelle.

Belgien (4-2-3-1): Cortouis – Vermaelen, Alderwieled, Verthongen, Ciman – Witsel, Naingolan, Fellaini, Hazard, De Bruyne – Lukaku

Italiens speluppbyggnad vs Belgien

3

(Italiens 3-5-2 i uppspelsfasen vs Belgiens 4-2-3-1 formation i försvarsspelet)

Eftersom man ställde upp med 3-backslinje, varav en av dem kanske är den allra bästa passningsspelaren (innerbacksposition) i världen, var det enkelt för Italien att spela sig ur Belgiens första press. Man hade ett övertag numerärt, vilket öppnade upp för ett övertag även i själva positionsspelet i mer offensiva spelytor mot Belgiens 4-2-3-1.

4-2-3-1 formationen är enligt mig inte en bra formation att försvara sig i, då man ser ett tydligt mönster i dagens fotboll (exempel Chelsea) där de två centrala mittfältarna enkelt kan dras ur position eftersom ytterns positionering/presspel öppnar upp för passningsbanor via innerkorridorer.

Vid Italiens speluppbyggnads-försök, orienterade sig Fellaini runt De Rossi (man-orienterad), eftersom det var De Rossi som agerade som en pivot för Italien i en 3-1 formation (diamant). Det var i dessa lägen som exempelvis Giaccherini och Parolo kunde ockupera innerkorridorer för att helt enkelt sära på Belgiens centrala mittfältare. Dessa positioneringar öppnade upp för stora ytor centralt, där Italien i princip vid varje speluppbyggnads-försök kunde hitta in till anfallare som på så få touch som möjligt försökte spela vertikalt bakom backlinjen vid exempelvis vertikala löpningar i djupet av Eder, Parolo, Giaccherini eller ut på väldigt offensiva ytterbackar (Candreva och Darmian). Trots detta stora numerära övertag i sista tredjedelen, hade Italien ändå tillräckligt bra defensiv balans vid exempelvis omställningar mot sig, där De Rossi positionerade sig framför 3-backslinjen (Ytor som dock ändå öppnades upp var kanterna bakom exempelvis Candreva och Darmian).

4
1) Situation där vi kan se Italien i uppspelsfasen, där man cirkulerar passningarna horisontalt för att hitta eventuella passningar genom Belgien. I situationen ovan hittar Chiellini ett läge för att försöka bryta sig igenom.

2) Det Chiellini gör är att driva in mot innerkorridoren för att i princip ockupera De Bruyne, samtidigt som man ställer en fråga för Witsel. Det som sker är vad som ser ut som en vältränad variant där Darmian ockuperar Ciman med sin breddorientering och Giaccherini rör sig i ytan bakom De Bruyne, men fortfarande i bra vinkel/ är spelbar.

3) Detta gör att Chiellinis drivande i innerkorridoren ockuperar två spelare, samtidigt som man öppnar upp stora ytor för eventuella passningar via centrala passningsbanor (genom Belgiens första andra och tredje lagdelar).

5

4) Chiellini passar ut till Giaccherini istället för Pelle som möter Chiellini centralt. Lägg märke till att Giaccherini är rättvänd i en betydligt mer offensiv spelyta i en 1vs1-situation centralt.

5) Giaccherini spelar den vidare mot Darmian, som viker in med boll. Här kan vi återigen se mönster/varianter/löpningar som speglar Italiens anfallsspel/positionsspel i sista tredje delen. Darmian viker alltså in samtidigt som Italien har lyckats dra isär Witsel och Nainggolan ur positioner, vilket skapar ytor centralt. Det är här Giaccherini och Parolo erbjuder vertikala löpningar i djupled (innerkorridors orienterade) samtidigt som Pelle möter boll centralt.

6) Darmian hittar alltså in en passning diagonalt förbi både Nainggolan och Witsel, där Eder kan spela den på en rättvänd Pelle som sedan har Parolo och Giaccherinis löpningar som alternativ, eller en eventuell spelvändning ut mot Candreva.

6

7

Eder har en lite lägre position för att ockupera Alderwieled, samtidigt som Parolo och Pelle ockuperar två belgiska försvarsspelare vardera. Det man kan se är hur Parolo instruerar Bonnucci att slå ut den till en helt fri Candreva på kanten. Det jag vill att ni lägger märke till här är att Belgien självklart inte sätter någon press på bollhållaren, men även Giaccherinis vertikalitet – det vill säga löpningarna i djupled, bakom backlinjen.

8

Italiens försvarsspel
Italien 5-3-2 i försvarsspelet var väldigt intressant eftersom man lyckades med att stänga av de allra mest sårbara passningsbanorna/ytor för Belgien – exempelvis innerkorridorerna. Systemet i sig är väldigt orienterat på att stänga av diagonala passningsbanor (passningar som eventuellt kan spela ut en hel lagdel). Det som är intressant är också sättet som man använde sig av Candreva och Darmian. Dessa spelare kunde nämligen gå upp i linje med mittfälts-lagdelen vid pressförsök på kanterna, vilket kunde få systemet att se ut som ett 4-4-2 system (detta vid överflyttningar).

Vid centrala positioneringar av boll var Italien självklart väldigt centrala och stängde centrala passningsbanor/ytor totalt med sin 3-3 formation centralt. Giaccherini, De Rossi och Parolos insatser defensivt var en fröjd för ögat, eftersom de lyckades utmärkt med sitt positionsförsvar i förhållande till boll.

9

(Italiens 5-3-2 formation)

Darmian orienterade sig på Belgiens yttermittfältare, medan exempelvis Giaccherini var den som satte press på ytterbacken (Ciman) samtidigt som resterande lagdelar var kompakta (bollorienterade) efter bollens position och jobbade intensivt med överflyttningar. Det Barzagli och Chiellini stod för var eventuella innerkorridors löpningar/ockuperingar som Conte måste ha förväntat sig mer av, men hände inte särskilt ofta. Det skedde i ett par sekvenser då exempelvis Candreva satte press på Hazard, Parolo på Verthongen (vänsterback) och en yta mellan Barzagli och Candreva skapades. I vissa fall löpte Fellaini (Belgiens 10:a) in i dessa ytor, men även detta var man med på och hade tänkt ut.

Det man tvingade Belgien till var att cirkulera bollen horisontalt, utan någon som helst vertikal exponering. Detta på grund av Italiens fantastiska kompakthet i förhållande till bollens position, men även på grund av Belgiens konstiga positionsspel som till mestadels bestod av kombinationer och individuell kreativitet från storspelare som Hazard och De Bruyne.

10

Italiens struktur efter överflyttning. 

11

De Rossi sätter press på Belgiens situationsanpassade pivot för att förhindra eventuella möjligheter för centrala genombrott.

12

Här tvingas Belgien till att fortsätta med sin horisontala passnings cirkulation. Det jag vill att ni lägger märke till här är Candreva som har en väldigt bra tillgång till att pressa Verthongen vid eventuell passning av Vermaelen ut mot Belgiens vänsterback. I dessa fall förflyttar sig Italien återigen efter bollens position, då Parolo orienterar sig efter Nainggolan (situationsanpassad markering).

13
Vermaelen spelar ut den till Ciman (högerback) som får press av Giaccherini, samtidigt som vi kan se hur De Rossi diagonalt orienterar sig efter Giaccherinis position och Eder stänger passningsbanan till mötande Hazard. Detta tvingar Belgien till att…

14

…Fortsätta med sin horisontala passningscirkulation, samtidigt som Italien återigen kan försvara sig kollektivt i förhållande till bollens position (centrering).

Albin Sheqiri
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER