Taktikbloggen

Taktikanalys: Så vann Arsenal över City

Taktikanalys: Arsenal 2-1 Manchester City

00
Ranieris Leicester gör succé i Premier League och leder ligan, vilket i sin tur gjorde att matchen mellan 2:an (Arsenal) och 3:an (Man City) ansågs vara en väldigt viktig match. De båda lagen vill ju ”hänga” på/efter Leicester och ha ett mycket bättre utgångsläge i tabellen 2016.

Arsenal ställde upp i ett 4-4-1-1/4-4-2/4-1-4-1:
Chech – Mertesacker, Koscienly, Bellerin, Monreal – Ramsey, Flamini, Özil, Campbell, Walcott – Giroud
kontra City som ställde upp i ett 4-4-2 i defensiven och ett 4-2-3-1 i anfallet:
Hart – Mangala, Otamendi, Sagna, Kolarov – Yaya, Fernandinho, Delph, De Bruyne, Silva – Aguero


Arsenals försvarsspel
Första halvlek kändes det som om båda lagen var mycket mer vaksamma och försiktiga med att inte tillåta något i omställningsfaserna, detta gäller speciellt City som ställdes mot spelare som Walcott som är dominant i djupled och mycket effektiv vid kontringar. Jag kan dock börja med att nämna att City hade mest bollinnehav (63 %) och detta på grund av att Arsenes taktik/plan var att tillåta City att äga mer boll och istället spela med lägre lagdelar (försvarsspel) samt sätta eventuella ’’pressing-traps’’ där man försökte återerövra bollen. I dessa situationer var Giroud den som ’’skar av’’ en av mittbackarna under Citys speluppbyggnadsfas, detta för att bjuda in City mot kanten där man kunde införa en intensivare press. Arsenal som spelade ett ”positionsförsvar” såg ut att ha problem med sina roller, där Flamini och Özil ofta var tvungna att poängtera/justera Ramseys position/roll i försvarsspelet.

Det man ibland kunde se var att exempelvis Özil prioriterade man-markering på mittfältaren som försökte skapa ett numerärt övertag i speluppbyggnaden, detta enbart för att förhindra City från att spela sig ur Arsenals första press. I sådana fall kunde det se ut som ett 4-4-2 eller ibland ett 4-5-1, helt enkelt beroende på olika situationer under matchens gång. Ramseys försvarsspel var dock inget City direkt utnyttjade under matchens gång. Det som är värt att nämna är Flaminis ständiga roll och ansvar av den ’’taktiska’’position som han hade som pivot/defensiv mittfältare).

01

02
Arsenal i ett 4-5-1 med kompakta lagdelar i ett relativt lågt försvarsspel.

03
Flamini påbörjar prioriteringen man-markering på närmaste centralmittfältaren i City, för att sedan få en bättre tillgång till att återerövra bollen/bryta passningen.

04
Vilket fick det att se ut som ett 4-4-2, där Flamini prioriterar man-markering på Fernandinho och Özil istället positionerar sig i linje med mittfältslagdelen för att täcka yta.

05
Arsenal styr City mot en kant för att införa en ’’pressfälla’’, där vi ser hur Özil, precis som i situationen ovan, prioriterar man-markering, även detta i en situationsanpassad 4-4-2.

06
Som utformas senare till ett 4-1-4-1 då Özil följer efter sin motståndare tills han har en ’’covershadow’’ på motståndaren bakom, det vill säga att han har täckt/skärt av det alternativ till att spela sig via denna motspelaren genom att stå framför honom. Om bollen exempelvis nu skulle spelas igenom så var planen för Arsenal att ha Flamini i en lite mer defensiv position bakom fyrmanna-linjen.

07
Flamini i sin roll bakom mittfältslinjen som en ’’pivot’’. Alltså skiftade Arsenal sina formationer beroende på olika situationer och olika prioriteringar i försvarsspelets grundförutsättningar, som exempelvis i bilden ovan (från ett 4-4-2 till ett 4-1-4-1). Man kunde även i vissa moment se Falmini som en situationsanpassad mittback, då exempelvis Koscienly markerade Aguero för att behålla Aguero felvänd/minimera hans påverkande/tid/yta med boll.

Pellegrini förutsägbar i anfallsspelet
Nu riktar vi fokus på Citys anfallsspel. Vad gör man när man väl har boll? I första halvlek har man enligt mig mycket problem med att spela sig ur Arsenals lagdelar, detta på grund av för dåliga positioneringar i förhållande till medspelare med boll, dvs vinklarna man skapar för att försöka sig spela sig in till mer offensiva spelytor.
Med Yaya Touré och Fernandinho relativt lågt positionerade under anfallen, blev Silva, som hade en tydlig roll i sitt agerande som ’’10:a’’ och rörde sig mycket centralt och bakom Arsenals mittfälts-lagdel, men var dock alldeles för isolerad.

Det City gjorde ofta, och detta är något som ni ska tänka på när ni kollar fotboll, är att man passar runt bollen i ’’U’’-format, dvs från en kant till en annan i sidled. Vad detta innebär är att man helt enkelt har alldeles för dåliga alternativ för att slå diagonala/vertikala bollar framåt/offensivt (spela sig förbi lagdelar och skapa numerära övertag). När man spelar ett ’’U’’-spel blir det lättare för det försvarande laget att förflytta sig i sidled och stänga ytor relaterat till bollens position.

’’Pep shows them a video analysis of the U-movement on the pitch. The images show that again ad again they restart the play from the back in a manner which is predictable and sterile, an innocuous movement of the ball from side to side. From Ribery to Alaba, to Dante, on to Boateng to Rafinha and then finally to Robben. The whole shape of the ball movement draws out a capital U. Sometimes even Neuer is involved in that passing movement too, even Lahm at pivote. It is a horizontal trajectory which takes the team nowhere. The opponent can defend almost effortlessly because Bayern players simply don’t try to break the opponent lines.‘’Pep Guardiola

Självklart fanns det situationer då City spelade/hittade bra kombinationer som gjorde att man kunde spela sig förbi Arsenals kompakta lagdelar. Min första tanke var att jag personligen hade föredragit att involvera De Bruyne och Delph mycket mer centralt (försök till att skapa numerärt övertag centralt) för att skapa mer frihet till Agüero och Silva, men även Yaya att hota/skapa chanser i sista tredjedelen. Det som skedde ofta var tidiga försök till inlägg eller passning tillbaka till spelyta 1.

Videosekvens
Manchester City bollinnehav vs Arsenal
(Video som visar Citys ”U-movement” som Guardiola är så kritisk till, självklart berodde även detta på Arsenals försvarsspel)

Özil positionsspel och intelligens var avgörande för Arsenal
För någon vecka sedan var den extremt kunnige U-21 förbundskaptenen Håkan Ericsson i studion och nämnde något som jag själv inte vetat hur jag ska översätta för en svensk publik, nämligen ordet ’’inre korridorer’’ (som jag förklarar i min analys: Hoffenheim – Dortmund). Inner-korriderer är vad jag tidigare har kallat för ’’half-space’’ och kommer från tyska ’’halbraum’’. Det är en speciell yta på plan som ger dig en bredare dimension i ditt anfallsspel eftersom du spelar mellan lagdelarna och enkelt kan manipulera /ockupera fler spelare samtidigt. Denna ’’inre korridors’’-yta är ytan mellan kanten och mitten/centralt, dvs att positionering i dessa ytor tillsammans med breddorientering gör att du både har en bra position och yta för att kunna hota backlinjen eftersom du är närmare mål än kanten, och är en yta som är lättare att penetrera sig i än ytorna centralt. Det många ’’taktiska’’ tränare gör är att skapa numerära övertag för att sedan hitta en ’’fri man’’ mellan lagdelarna och detta gör man oftast med hjälp av ’’inre korridorerna’’.

08
Özil positionerade sig ofta mellan Citys lagdelar. Dock skedde det oftast i dessa ’’inre korridorer’’, som bilden ovan visar. Med en sådan position ställer Özil frågan till Otamendi, Sagna och Yaya Toure angående vem som först ska sätta press/följa efter hans positioneringar. På detta sätt ockuperar man flera spelare samtidigt.

09
Özil positionerar sig här ( från en positionering i spelyta 2) i spel yta 1, framför Citys mittfält. Det Walcott gör i detta läge är att behålla en breddorientering med en lägre utgångsposition för att dra med sig Sagna bort från resterande försvarslinjen. Monreal (med boll) börjar få en press emot sig.

10
Walcott får boll på kant, och Özil börjar då att löpa in i den yta som Walcott kom från/öppnat upp för honom att löpa i. Anfallet slutar med att både Sagna och Yaya Toure fokuserar på Özils löpning i djupet, vilket skapar en stor yta i ’’inre korridoren’’. Det är den yta som Walcott ockuperar, men passningen bryts.

11
Özil positionerar sig i den ’’inre-korridoren’’.

12
Özil drar med sig Otamendi ur position och spelar ut den till Walcott som återigen har en lägre utgångsposition.

13
Samma idé/tillförande sker här, fast nu på andra sidan planen.

Det jag gillade med Arsenal var deras kombinationer i speluppbyggnaden för att försöka spela sig ur Citys lagdelar. Det Arsenal vågade tillämpa var mittbackarnas påverkan i en spelfördelande roll, dvs att de var bekväma med att slå avgörande passningar in till ytor man kunde utnyttja till sin egen fördel. Om vi studerar bilden ovan har exempelvis Mertesacker börjat hota ytan framför sig och tvingat Delph (närmast boll) att sätta press vilket gör att han tappar sin fokus på Bellerin. Campbell börjar positionera sig centralt för att ockupera Kolarov och Mangalas påverkan på eventuell passning till Özil centralt eller Bellerin på kant. Özil som ofta sökte sig in i de specifika ytorna, börjar även i denna situation söka sig till denna yta, vilket gör att Fernandinho måste prioritera att man-man-markera Özil och lämna sin position för att inte tillåta Arsenal att spela sig ur mittfältslinjen/första pressen.

14
Giroud rör sig ner i den nu ’’fria’’ ytan som Fernandinho har lämnat öppen och blir spelad av Mertesacker. Tack vare denna passning fokuserar samtliga City-spelare (de blir bolltittande) på Giroud som i nästa moment och…

15
…spelar in den till Özil som nu är helt fri, i precis den ytan Arsene vill att spelarna ska hitta Özil att vara fri och hota i.

16

17
Bilden ovan visar en sekvens precis innan målet (Walcott 1-0) från en bra kameravinkel, Koscienly spelar den ’’avgörande’’ passningen in till Özil förbi hela Citys mittfältslinje in till spelyta 2.

Summering/Andra halvlek
Bytet som Pellegrini gör i andra halvlek betyder mycket för Citys då de får fler dimensioner i anfallsspelet, och börjar använda sina yttrar mycket centralt. Sterling bytts in mot Delph och är väldigt ’’inre korridor’-orienterad men han tillför också ett alternativ i djupet för Citys anfall.

18

19
Sterling positionerar sig bakom mittfältslinjen i spelyta 2 och rör sig in i ungefär samma ytor som jag förklarade med Özil framför Arsenals mittfält.

Något som jag gillade var hur man i andra halvlek försökte skapa och ge en större frihet till Yaya Toure centralt i sista tredjedelen. Yaya bevisade även i målet som City gjorde hur effektiv han kan vara i sin roll som 10:a, dvs i dessa centrala ytor i sista tredjedelen.

20
Situation som visar Citys positioner i sista tredjedelen med Sterling, Silva, Bony, Yaya och De Bruyne mycket mer centralt orienterade.

21
Sekvensen precis innan målet där Yaya Toure väggspelar sig förbi, in en ’’fri’’ yta centralt där man har dragit Arsenals försvarare ur sina positioner. Detta tack vare att man hade mycket mer dimensioner/alternativ i anfallsspelet med bättre vinklar och positioner i förhållande till medspelare med boll.

22

Arsenal försökte utnyttja Citys inställning till att försöka prioritera fokuseringen på anfallet, detta skapade flera omställningschanser för Arsenal som faktiskt var farliga och effektivt utförda utav Arsene Wengers män.

GOD JUL
Under vinterlovet kommer en specialanalys om Leicesters (som jag hoppas vinner ligan) otroligt fina form i Premier League. Kommentera gärna om det är någon speciell match, lag eller spelare som ni vill att jag ska analysera och följ mig gärna på Twitter för mer fotboll. Twitter: @mrSheqiri

Jag önskar alla på Fotbollskanalen, alla mina taktikläsare och fotbollsfantaster överlag en riktigt, riktigt God Jul!

 

Albin Sheqiri
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER