Taktikbloggen

Taktikanalys: Inför returmötet Malmö FF – PSG


Imorgon är det dags för det efterlängtade returmötet mellan Malmö FF och PSG. Matchen kommer att spelas i Malmö, vilket innebär att Zlatan återvänder dit allt började. Jag har passat på att analysera det första mötet mellan PSG och MFF för att ta reda på vad som gick fel för Malmö, vad som kan förbättras från båda lagens sida samt för att ge er läsare en tydligare bild av de taktiska skillnaderna.

Åge Hareide har en stor kompetens inom taktiska aspekter, det såg vi inte minst prov på under det första mötet med PSG då han ändrade från ett 5-2-1-2-system till ett 4-4-2 under matchen gång. Han har även bevisat sin kompetens genom sättet som han förbereder Malmö inför möten med stora europeiska lag, vilket han gör förvånansvärt bra.

Det första mötet
Champions League 15/16: PSG 2 – 0 Malmö FF
Mål: Di María 4′, Edison Cavani 61′
Laguppställningar:

00 (1)

PSG:s startelva: Kevin Trapp – Gregory van der Wiel, Thiago Silva, David Luiz, Maxwell – Thiago Motta, Marco Verratti, Blaise Matuidi – Angel Di Maria, Zlatan Ibrahimovic, Edinson Cavani.

00 (2)

MFF:s startelva: Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Rasmus Bengtsson, Kari Àrnason, Felipe Carvalho, Yoshimar Yotún – Enock Kofi Adu, Oscar Lewicki, Jo Inge Berget – Nikola Djurdjic, Markus Rosenberg.

Malmös 5-2-1-2 vs PSGs 4-3-3
Inför den första matchen i Parc de Prince var det kanske redan uppenbart hur matchbilden skulle komma att se ut, detta eftersom PSG är ett lag som spelar possession-baserad fotboll. PSG är faktiskt ganska ensamma om att spela denna typen av fotboll och de är dessutom helt överlägsna när det kommer till den. De äger mycket boll och är också mycket bra på att anfalla med bollen under kontroll. MFF har ”på pappret” spelare med sämre kvalitéer än vad PSG har, därför är det ganska självklart att ett sådant lag istället fokuserar på att vänta in motståndarens misstag och sedan utnyttja chansen att eventuellt skapa snabba omställningar.

Det som jag fann intressant i den första matchen mellan Paris Saint-Germain och Malmö FF var hur Åge Hareide försökte minimera PSGs chanser till att spela sig förbi Malmös försvarande lagdelar genom att implementera ett 5-2-1-2-system.

Det som jag vill börja med att belysa är MFFs backlinje och varför Åge Hareide valde att implementera en försvarslinje bestående av fem man. Det positiva med en fembackslinje är att man har en väldigt kompakt lagdel horisontalt, vilket kan göra det svårt för exempelvis lag som är väldigt breddorienterade att spela sig ur. Det man kan se hos många lag som implementerar denna formation är att dess spelare flexibelt kan lämna sin position för att situationsanpassat markera/pressa en spelare. Detta innebär att samtidigt som du lämnar din position för att skapa en bättre tillgång till att återerövra bollen, finns det ändå nog med försvarare att täcka upp den yta/position som du har lämnat bakom dig. (Man kan se ett mycket bra exempel för dessa specifika situationer hos Louis Van Gaals Holland med sitt 5-3-2-system mot Chile i VM 2014) I första halvlek var det just detta som Malmö FF inte riktigt utnyttjade till sin fördel. Backlinjen i MFF tvekade många gånger när de väl skulle fullfölja sin press/markering och när de skulle täcka yta. Detta gjorde att PSG kunde hitta ytor där de hade tillräckligt med tid med boll.

01

I denna situation kan vi se hur Adu är man-orienterad och följer efter Di Marías löpning i djupet. Eftersom Adu, som bildar ett centralt mittfält tillsammans Lewicki, markerar Di-María lämnar han Lewicki helt isolerad centralt, vilket skapar en yta som Zlatan börjar ockupera/positionera sig i. Det är precis i sådana lägen det är viktigt att man antingen utnyttjar fembackslinjens potential. Adu hade kunnat stanna kvar och täcka yta i förhållande till bollens position och lämna markeringen på Di Maria till Carvahlo (bakom Adu) istället.

02

Det som händer näst är att Zlatan kommer in i en yta utan någon vidare press. Detta endast för att MFF-spelarna tvekar över sina roller. I denna situationen hade det exempelvis varit bättre för Malmö om Bengtsson (som stod närmast Zlatan = bättre tillgång till att återerövra bollen) var den som pressade/markerade Zlatan. Istället sker det en zon-markering som Carvahlo inte uppfattar.Notera att det i just denna situation inte uppstår något farligt, men att detta ändå var ett mönster som speglade sig igenom hela matchen och återupprepades alldeles för många gånger.

Ett annat vitalt problem var hur isolerade Malmö FFs ytterbackar var under första halvlek. Det PSG snabbt uppfattade var att ytorna att spela sig ur fanns på kanterna och det var där som man började skapa övertag rent numerärt.

Med bara en fembackslinje kompakt horisontalt, fanns ytorna specifikt mellan de två centrala mittfältarna och ytterbackarna. När väl PSG spelade sig in i dessa ytor blev Malmö FF ganska desorganiserade och tappade balansen. När väl PSG anföll via kanterna fanns det aldrig någon direkt press på motståndaren i denna yta/zon, utan avståndet mellan ytterbackarna i Malmö och PSGs anfallande spelare var lika stor, det vill säga att motståndaren fick god tid med boll.

För att inte låta Yotún och Tinnerholm befinna sig i numerära underlägen var det upp till någon spelare i Malmö att hjälpa till och skapa övertag/eller jämna ut antalet i denna yta. Detta innebar i sin tur att hur det än blev så skapade dessa situationer obalans för Malmö. Var det exempelvis en centralmittfältare närmast boll som flyttade över, lämnades den andra centralmittfältaren helt isolerad centralt. Var det anfallarna som flyttade över blev ju det enklare för PSG att spela i djupet bakåt till innerbackarna, för att behålla possession och sedan spela sig till andra sidan som nu var fri.

03

I denna situation är bollen ute på kant och vi kan tydligt se hur PSG har försökt att skapa ett 2vs1 övertag mot Tinnerholm. Lägg även märke till Tinnerholms avstånd till bollhållare, alltså har han här ingen tillgång till att återerövra bollen eller ens försök till att pressa och återerövra den.

04

Lewicki blir den som får flytta över och skapa en 2vs2. Men Zlatan är smart och läser av situationen där han i princip drar med sig Adu (som återigen blir man-mot-man-orienterad/fokuserad), detta för att öppna upp spelyta 2. Det är därför viktigt för Malmö att till morgondagens match ha kunskap om hur man ska reagera i ovannämnda lägen och ha koll på sina roller samt veta vem som ska utföra vad.

05

Boll återigen ut till kant där Adu fokuserar på Zlatans aktioner, vilket innebär att en yta har uppstått i spelyta 2. Veratti positionerar sig i denna ”nya” yta utan någon situationsanpassad press/markering mot sig och slår den till Di María i djupet, vilket resulterar i matchens första mål. I andra halvlek är det då alltså uppenbart varför Åge skiftar till ett 4-4-2 då PSG hade alldeles för stora ytor på kanterna som de kunde utnyttja effektivt. Ett 4-4-2 ger dig två horisontalt kompakt lagdelar istället för bara en.

Morgondagens CL-match
Det ska bli oerhört intressant att få se Zlatan möta Malmö FF imorgon och se hur MFF har tänkt sig stoppa PSG. Jag tycker personligen om tanken av ett 5-3-2-system, då den är väldigt flexibel och enkelt kan ändras till ett 3-5-2 beroende på vad matchen/situationerna begär från ditt lag. Men självklart har även denna, precis som alla andra formationer, både fördelar och nackdelar. Vi får helt enkelt se om Malmö FF ställer upp som i andra halvlek med ett 4-4-2 eller med ett förbättrat 5-3-2-system mot PSG imorgon.

Vad kan MFF göra för att stoppa Zlatans PSG och vilken uppställning tror ni att Malmö FF kommer att ställa upp med i morgon? Kommentera gärna med era svar och följ mig på Twitter: @mrSheqiri
Albin Sheqiri
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER

  • Shqiptari

    Bravo Albin veq vazhdo!!

  • fileoscar

    Läste detta inlägg först nu – några veckor efter det begav sig. Som alltid väldigt kul och givande att läsa dina skarpa analyser. Blev också glad att du bekräftade mina egna högst amatörmässiga intryck. Tror personligen mycket på spel med tre mittbackar men det kräver nog ännu mer nötande och samträning än med två. Mitt intryck var att den dåliga täckningen för varandra berodde just på oträning/oklarheter om hur man skulle jobba och täcka upp för varandra. Och utan intränade mönster kunde man inte kompensera det spontant heller p g a kommunikationsbrister i språk och liknande. Som jag såg det – obs igen att jag är en ren amatör – så fick Yotun oförskyllt mycket kritik för luckorna som uppstod på vänsterkanten. Med tre innerbackar tycker jag att en ytterback har väl så stor rätt att gå framåt. Det viktiga är att inte bara en spelare (Carvalho närmast denna gång) täcker upp utan att hela backlinjen förflyttar sig åt vänster vid en kontraattack. Och när Yotun går framåt bör vid ett motstånd av denna kaliber högerback Tinnerholm ligga desto lägre. På så sätt har man ändå fyra backar kvar vid en rekyl.

    Synpunkt på det?