Sundbergs blogg om Allsvenskan

MFF missade Dahlin i vintras – därför blev det en nödlösning

När planet landade på Arlanda var det semester efter tjugotre jobbdagar med U21-landslaget i Tjeckien. Först till Dalarna, sedan Portugal och nu Gotland.

Det sista jobbet jag gjorde var det här blogginlägget . Fick som hel del respons, en del negativ men även positiv av allt från svenska utlandsproffs till Danmarks assisterande förbundskapten Peter Bonde. Kul för ämnet är intressant.

***

Malmö FF försökte värva Johan Dahlin, Andreas Isaksson och David Jensen (Nordsjälland). Men allt slutade alltså med att det blev Johan Wiland som ersätter Robin Olsen. En 34-åring som inte har platsat på länge i ett lag som det är tveksamt om de hade besegrat MFF.

Daniel Andersson har varit bra på att träffa rätt, men här känns det som att han i vintras gjorde en miss när det fanns bra bud på Olsen och man kunde värvat Dahlin. Men man nobbade buden och Dahlin hamnade i Midtjylland. Och när Olsen nyligen gick till PAOK försökte sportchefen köpa loss Dahlin från den danska klubben, det sista försöket var precis innan Wiland blev klar.

Wiland har varit bra, är rutinerad och det blir spännande att se vad det betyder att det var längesedan han var nummer ett i FCK.

***

Är på semester med ett gäng fotbollsintresserade och det har blivit lite snack om övergångar, och vi är överens. För att sammanfatta:

Nabil Bahoui = €€€

Oscar Hiljemark = Mycket bra!

Simon Gustafson = Bra men trodde på större steg, för det fanns bättre alternativ.

Nahir Besara = Till lag som gick upp från turkiska tredjeligan, zzz…

Erik Johansson = Bra att han får spela CL i år igen. Men känns ändå som ett tråkigt val, tråkigt lag, tråkig liga. Trodde på bättre.

Albin Ekdal = Ryktades om Roma, PSG, Tottenham, Fiorentina med mera, men blev HSV som kvalat sig kvar två år. Från ett bottenlag till ett annat och därför är känslan att han inte valde bort stora lag som dels har europaspel varje år, dels spelar om titlar. Ett litet lyft men inte stort.

Robin Olsen = Bra byte, svårt för målvakter att komma ut i Europa.

Walid Atta = Oväntad övergång med tanke på att under våren var skadad.

Panos Dimitriadis = Också oväntad eftersom han var långtidsskadad förra året och hade knappt gjort en halv säsong innan flytt.

Johannes Hopf = Mest oväntade övergången. Efter flera säsonger i superettan gjorde han ett halvår i allsvenskan innan flytten.

***

Två veckor har gått sedan U21-EM. Oscar Lewicki var den som hyllades mest i laget men det blev Hiljemark som köptes loss av Palermo.

Gillar John Guidettis flytt till Celta Vigo.

Andréas Sundberg
Inlägget har 3 kommentarer

Svårt att se en röd tråd inom landslagen

U21-landslagets prestation i EM var otroligt imponerande. Historisk. Men om vi ser mästerskapet ur ett större perspektiv kan man ställa sig frågan: vad vill svensk fotboll?

U21-landslaget tog guld med en defensiv idé. Man var turneringens näst sämsta passningslag och sämst när det kom till bollinnehav.

Men man sprang mer än alla andra lag och hade ett väldigt bra försvarsspel. På en presskonferens i Tjeckien sa förbundskapten Håkan Ericson att något av det viktigaste för spelarna var att ta så få risker som möjligt. John Guidetti sa att spelidén mot England var ”att låta dem ha bollen på vår planhalva.”

Men sällan pratades det om vad laget ville göra när man själv hade bollen.

Matchen mot Danmark var ett undantag för då var offensiven bra i första halvlek men annars handlade det oftast om att spela smart, inte chansa, trötta ut motståndarna. Ofta slå långa bollar på Isaac Kiese Thelin och vinna andrabollar.

Oscar Lewicki och Oscar Hiljemark imponerade centralt. Lewicki städade, förstörde och var väldigt viktig. MFF-spelaren tog stora kliv i mästerskapet och det blir spännande att följa hans utveckling.

Man hade oftast ett mittfält med fyra centrala spelare.

Vägvinnande i kvalet och i mästerskapet.
Men var det utvecklande på lång sikt?
Det beror på hur A-landslaget ska spela.

För det är svårt att se en röd tråd i A-landslagets sätt att spela kontra U-21-landslagets. Vill vi att U21-landslagsspelare ska utvecklas genom att lära sig en defensivt inriktad fotboll som är resultatorienterad eller ska spelarna utvecklas mer kreativt och offensivt?

Inom svensk fotboll pratas det om att man ligger efter andra länder med teknik och kreativitet. I U21-EM var det lite av det gamla Sverige, lite Lars Lagerbäck och även så som det såg ut innan honom, men det anmärkningsvärda är att inte Erik Hamréns A-landslag spelar på samma sätt.

Här borde väl svensk fotboll snacka ihop sig, framför allt Hamrén och Ericson? För vad händer till exempel den dagen Zlatan Ibrahimovic slutar?

Håkan Sjöstrand är ny generalsekreterare på Svenska Fotbollförbundet och i höst ska han börja se över den sportsliga delen av förbundets verksamhet med alla landslag för både män och kvinnor. Det är nog ingen vild gissning att det här är en sak han kommer att syna.

Ericson är en taktiker (klart att det inte var tur att gång på gång göra som mot Turkiet, Frankrike, Italien och Portugal) som inte bryr sig om vad folk utanför truppen tycker utan går sin egen väg för att nå resultat. Och som i kvalet och i EM lyckades oerhört bra med att sälja in sin idé och få alla spelare att dra åt samma håll. Körde 4-4-2, oftast utan några riktiga kantspelare.

Hamrén kom in efter Lagerbäck och ville förändra A-landslaget till ett mer offensivt lag. Om det var en av sakerna som gjorde att han fick jobbet och har det kvar så känns det väl än mer aktuellt att diskutera hur ungdomslandslagen ska spela? Speciellt med tanke på att det inte dröjer allt för länge innan det blir en generationsväxling.

Tror inte att vi får se så många U21-spelare när Hamrén tar ut nästa trupp utan han kör säkert på med sin stomme över nästa års EM och sedan lär det bli en generationsväxling. Inget fel i det. Det är klart att Kim Källström, Martin Olsson och Andreas Granqvist hade dominerat i ett U21-EM.

Efter EM i Frankrike är Mikael Antonsson 35 år, Jonas Olsson 33, Per Nilsson 33, Kim Källström 33, Andreas Isaksson 34 och sedan är Sebastian Larsson, Pontus Wernbloom, Mikael Lustig, Martin Olsson och Marcus Berg runt 30-strecket.

Då kan vi nog räkna med att en del av U21-hjältarna kommer in, för några beror det såklart på var de spelar då och hur mycket. Några som ska byta klubbar är Guidetti, Baffo, Hiljemark mm. Det är viktiga steg som väntar och det blir spännande att se hur det blir.

Har tidigare varit inne på Danmarks röda tråd där alla ungdomslandslag har samma filosofi som A-landslaget. Mannen bakom det är förbundskapten Morten Olsen. I U21-EM besegrade Sverige Danmark med 4-1 i semifinal. Ett fantastiskt resultat. Men det är ingen vild gissning att det om fem år ändå finns fler danska toppspelare än svenska av dem som möttes i Prag, och att deras A-lag kommer att vara bättre än Sveriges då.

Sedan är det en intressant fråga: Av de svenska U21-spelarna, hur många går längst av de som startade och de som satt på bänken?

Tre av allsvenskans bästa och mest kreativa spelare är Simon Gustafson, Arber Zeneli och Victor Claesson. Två satt fast på bänken i Tjeckien. Den tredje fick inte ens följa med.

Sam Larsson var dominant i IFK Göteborg – nästan lika bra som A-landslagets Emil Forsberg – och gick till Heerenveen, gjorde åtta mål och sex assist och kopplas ihop med PSV för 55 miljoner kronor – men i EM blev det bara 57 minuter.

Robin Quaison gjorde 19 matcher i Serie A och det blev både mål och assist, och var för bara tre månader sedan med i A-landslaget – men i EM blev det inte en enda match från start.

Branimir Hrgota gjorde tolv mål och fem assist i Mönchengladbach som slutade trea i Bundesliga. I EM fick anfallaren 45 misslyckade minuter på en kant.

Det är några exempel på kreativa spelare som har framtiden för sig men som satt på bänken i EM. Med facit i hand var det medaljmässigt framgångsrikt, men hade andra framgångsrika länder gjort på samma sätt?

Inför EM var Håkan Ericson ganska ifrågasatt på vissa håll och givetvis var det viktigt för honom att göra det bra och visa resultat. Men hur det än hade gått har han ett kontrakt som sträcker sig över nästa EM så det var inte vinna eller försvinna.

Vid en titt på statistiken som ligger på Uefas hemsida kan man se att Sverige var EM:s näst sämsta passningslag före värdnationen Tjeckien. Sverige ville ha 85 procent, men hade 78 procent. Alla andra lag hamnade över 80 och tre över 85.

Om man ser till bollinnehav så var Sverige sämst i hela EM. 43 procent. Serbien var näst sämst på 47. Fyra lag var över 50 procent och det bästa på 56.

Sverige fick 12 hörnor på fem matcher, sämst i EM. Portugal 30. Lagen spelade fler matcher än alla andra.

Sverige fick flest hörnor mot sig, 32 stycken. Här var Danmark bäst på 11.

Fyra lag tog sig till fler avslut än Sverige. Då spelade som sagt Blågult fler matcher än alla lag utom Portugal som hade dubbelt så många avslut som Sverige.

Effektivt av Blågult och resultatet var otroligt bra. Sverige sprang mer och längre än alla andra lag. Och tog guld. En fantastisk prestation.

Men man kan också vända på det och kritisera passningsspelet, bollinnehavet och andra saker.

Allt beroende på vad svensk fotboll vill.

Andréas Sundberg
Inlägget har 6 kommentarer

Historiska spelare och ledare som gått genom skit

Tjugotre dagar med Sveriges U21-landslag har varit fantastiskt kul. Vilket äventyr och vilka minnen. Det nya Sverige. Spelarna har bjudit på sig själva och tyckt att det är kul med media. De brinner för att spela för sitt land. En stolthet som det var längesedan jag upplevde. Ett gäng med olika karaktärer men där alla får lov att vara den man är. Det är en en otrolig glädje där alla förenas i en sak: passionen till att spela fotboll.

Innan EM började var Sverige minuter, eller kanske till och med sekunder, från att inte ta sig till mästerskapet. Sedan gjorde man ett dåligt genrep mot Danmark. Och väl i Tjeckien fick laget ta sig igenom fler hinder – första halvlek mot Italien med en utvisning och 0-1, förlust mot England, underläge i slutminuten mot Portugal och straffdrama i finalen.

Så uträknade men i dag tas de emot som Europamästare. Kan vi bestämma det här: ”att göra en U21” är nu ett begrepp för att beskriva att göra det omöjliga möjligt. Gång på gång.

Undra om Joseph Baffo trodde att han skulle titulera sig som Europamästare i dag när han satt där på Halmstads bänk under vårsäsongen?

Eller om Victor Nilsson Lindelöf trodde att han skulle sätta Sveriges femte straff i EM-finalen när han för några veckor sedan petades ur truppen?

Eller om John Guidetti för ett och ett halvt år sedan, när han var sjuk och inte hade spelat fotboll på mer än ett år, trodde att han skulle förlora ett vad om att färga håret rosa för att han blivit Europamästare?

Eller om Alexander Milosevic trodde att han skulle stå i Prag med en guldmedalj runt halsen och sjunga ”Milo-Milo-Milo-Milo-Milosevic” när han opererade foten för fem månader sedan?

Eller om Abbe Khalili trodde att han skulle hissa EM-pokalen tre gånger framför fler än 1 500 lyriska svenska supportrar när han för ett och ett halvt år sedan spelade i Värnamo?

Eller om Simon Tibbling som gjorde två mål på två säsonger i Djurgården trodde att han skulle sätta två viktiga baljor i EM och i dag tas emot som en guldhjälte i Kungsträdgården?

Eller om Ludwig Augustinsson trodde att han skulle vara en av EM-mästaren Sveriges bästa spelare och kopplas ihop med Liverpool när han gjorde sin andra knäoperation?

Jag skulle kunna fortsätta med fler spelare, men det jag menar är att det är imponerande att de här spelarna som har tagit sig igenom motgångar har tagit Sveriges första EM-guld någonsin. De är historiska.

Det finns en förbundskapten också. Håkan Ericson har gått genom mycket skit för att i dag stå som Europamästare.
Han har fått skit från spelare, klubbar och media efter kontroversiella uttagningar. Han har fått intern kritik från spelare i enkät som jag gjorde för ungefär tre år sedan och har några gånger längs resan hånats för den där grejen i IFK Norrköping när han hängde upp Ior i en snara i omklädningsrummet.

Det har säkert slitit och varit tungt många gånger, men Ericson har stått på sig, trott på sin filosofi och vågat att inte vara populistisk utan alltid gått sin egen väg som han trott på. Han valde bort en av allsvenskans bästa och formstarkaste spelare Viktor Claesson, satte kreativa spelare som Robin Quaison, Sam Larsson, Branimir Hrgota och Simon Gustafson på bänken och körde på sin defensiva idé med mantrat att ta så få risker som möjligt. Laget före jaget där alla accepterar sina roller. Det gav ett EM-guld.

Trots den fantastiska prestationen i EM finns det saker att förbättra till nästa kval. Men det tar vi i när det närmar sig. Nu ska U21-landslaget hyllas för prestationen. Själv ska jag ha semester.

Andréas Sundberg
0 kommentarer

Nu ska U21-landslaget skriva historia – alla andra kan gå hem

PRAG. En match kvar.
Chans att skriva historia.
I dag spelar Sverige EM-final och kan ta landets första guld.
Man får nypa sig i armen för att förstår innebörden.

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Jag är helt säker på att det svenska U21-landslaget håller med och känner igen sig i Karin Boyes fina dikt, I rörelse.

Spelarna skulle kunna ha varit för nöjda efter att ha slagit ut Frankrike eller skickat hem Italien, England och Danmark. Men icke. Inte en chans. Oscar Hiljemark vill alltid ta en 80 meterslöpning till, Oscar Lewicki vill alltid gå upp i ryggen på ytterligare en stjärna och peta bort bollen och John Guidetti vill att alla andra ska gå hem.

Guidetti är nära att få sin vilja igenom. Det är bara ett lag kvar att skicka hem. Portugal i en EM-final. Examen för U21-landslaget. Slutprovet. Spelarnas sista match tillsammans. Chans att skriva historia och ta Sveriges första guld någonsin. Inget dåligt betyg efter en utbildning.

Hur det än går i kväll så har redan det här laget gjort mycket för svensk fotboll. Tidigare ville alla bara vara Zlatan. Men nu springer plötsligt barn runt på fotbollsplaner i Sverige och vill vara U21-spelarna. I går fick jag sms från en kompis som undrade om jag kunde fixa John Guidettis autograf till hans son.

Några minuter efter sms:et satt Håkan Ericson bredvid John Guidetti och Oscar Hiljemark inne på finalarenan Eden Arena i Prag och jag frågade förbundskaptenen vad det här betyder för svensk fotboll med tanke på att senast Sverige var i en final var i U21-EM samma år som spelarna bredvid honom föddes.

”Förhoppningsvis ger det intresse till tusentals nya ungdomar som vill spela fotboll och som har sett oss den här sommaren. Överhuvudtaget att få den uppskattningen och uppmärksamheten vi har fått ger ringar på vattnet i många avseenden.”

Så rätt så. För trots att inte spelet har varit bländande och utvecklande så är ändå framgången väldigt viktig för svensk fotboll. Nya idoler har fötts. Andra har sett att det finns möjligheter och jag vågar påstå att det finns en hel del som har fått ett större intresse och som förhoppningsvis gör det där lilla extra som är så viktigt för att lyckas.

Men spelarna är inte nöjda. Inte ännu. Nu vill de visa att det inte bara går att ta sig till en final, utan att man även kan vinna den och göra så att alla andra får gå hem.

I kväll går vi ut i den ljumma Prag-natten. Vi tar oss till Eden Arena. Färga läktaren gul och blå. Klockan 20:45 är det EM-final och Sverige har chans att ta sitt första guld någonsin.
U21-landslaget har varit uträknade så många gånger på vägen hit, men alltid rest sig på nio och nått framgång.
Skriv historia i dag!

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Andréas Sundberg
0 kommentarer

Håna oss vi rör oss ni står still

PRAG. Sverige tog över Norden.
Någon som tror att U21-spelarna nöjer sig med det?
På tisdag erövrar vi Europa.

Vi slog oss ner på Generali Arena i Prag och förväntade oss ett spelförande Danmark mot ett försvarande Sverige. Vi väntade och väntade. Men för första gången i EM började Sverige spela fotboll. Och det var som att, men kolla, vi kan ju vara offensiva och spela oss igenom motståndarnas lagdelar.

Inför matchen kastades det skit mellan lägren. Danskarna jublade över att få möta Sverige vilket fick John Guidetti att snacka tillbaka fast på ett lite mer ironiskt sätt. Skillnaden var att när det väl gällde då levererade Guidetti och vann fajten på knock. Den svenske anfallaren kan snacka som ingen annan, han pratar helt säkert i sömnen, men han är också ganska bra på att spela fotboll.

Först spelade han in bollen till Isaac Kiese Thelin som blev nerdragen och fick straff. Guidetti tog hand om den och satte 1-0. Sedan löste han en trängd situation på egen planhalva på ett fint sätt, avancerade och frispelade barndomsvännen Simon Tibbling som ökade på ledningen.

Danmark var i chock.
2-0 efter 26 minuter.
I en EM-semifinal.
Och på läktaren undrade vi också vad som hände. Jag vet till och med svenska journalister som hade bokat flyg hem till Stockholm i dag.

Men det blir några dagar till i Prag för om du skickar en festinbjudan till Sveriges U21-landslag så är det här ingen gäst som går hem först och lägger sig för att vara pigg dagen efter. Det här gänget vill var med och festa så länge det bara går och drar inte innan någon säger att festen är slut.

Danmark gjorde sitt bästa för att vända på matchen och fick in en reducering efter 63 minuter efter slarv av Filip Helander och Victor Nilsson Lindelöf och tryckte sedan på mot det svenska målet. Det var en anstormning.

Håkan Ericsons drag? Den svenske förbundskaptenen skickade in Robin Quaison. Schackmatt.

Det tog Quaison fem minuter att visa att han har något som ingen av de svenska startspelarna har. Kvickhet, genombrottskraft och förmåga att slå ut sin motståndare.

Först frispelade han Abbe Khalili som sköt utanför. Då var det väl lika bra att ta tag i det själv. Väggspel med Mikael Ishak, en fin löpning som gjorde att han blev fri och avslutet var säkert. 3-1. Matchen var över och av bara farten fastställde Oscar Hiljemark slutresultatet till 4-1.

Sverige är bäst i Norden.
På tisdag har U21-landslaget chans att skriva historia och ta det första svenska EM-guldet.

Portugal körde över Tyskland i sin semifinal, men bör ha stor respekt för Sverige som har skickat hem Italien, England och Danmark. Men det blir en svår nöt att knäcka för Sverige.

Orkar ni göra en stormatch till? Orkar Oscar Lewicki vara överallt igen och plocka bort motståndarnas nyckelspelare och sedan spela sig ur trängda situationer? Orkar Oscar Hiljemark ta löpningar på 80 meter och vinna boll när en lagkamrat tappat den? Orkar John Guidetti leverera igen?

Jag tvivlar inte längre. Det här laget är gjort för att orka och för att nå framgångar.

Det är fantastiskt att vara på plats i Tjeckien och jobba med det här landslaget. Jag älskar deras vilja, vinnarskallar och känslor som ibland går överstyr. Men det är äkta och ärligt.

Frankrike retades med en målgest. Sverige vann och slog tillbaka genom att sno målgesten. Danmark jublade över att få möta Sverige. Blågult vann och slog tillbaka. Håna oss, vi rör oss, ni står still.

John Guidettis intervju direkt efter slutsignalen är fantastisk. Det är så otroligt skönt att slippa intetsägande intervjuer med andra landslag och stjärnor som säger inga kommentarer eller vägrar komma till intervju. Här är det inte stängt och motsträvande. Här är det öppet. Spelarna vill ställa upp och förstår att de pratar till fler folk än till journalisten med bandaren.

Aldrig tidigare har ett svenskt U21-landslag vunnit EM.
Det är dags att skriva historia.
På tisdag är det final.
Guldet är nära nu!

 

Andréas Sundberg
Inlägget har 1 kommentar

Nu ska U21-landslaget krossa dansken

PRAG. Två mirakel på tre matcher och framme i semifinal.
Någon risk att U21-landslaget är nöjda?
Inte en chans, och det tackar vi Danmark för.

Vi har lämnat Brno och rest 20 mil nordväst och har nu hamnat i Prag. Den tjeckiska huvudstaden är vacker och överallt byggnader i olika stilar med sina torn och spiror, och under Karlsbron och längs med Nationalmuseet breder den fina floden Moldau ut sig.

Det är här det smäller i kväll. Klockan 21:00 spelar Sveriges U21-landslag EM-semifinal mot Danmark. Vem trodde det för sju månader sedan när det svenska laget lämnade Frankrike med 0-2 i baken efter den första playoff-matchen? Vem trodde det 28 minuter in i EM-premiären när Alexander Milosevic fick rött kort och Italien gjorde 1-0 på straff? Vem trodde det efter 0-1 mot England? Vem trodde det i den 88:e minuten i den sista gruppspelsmatchen mot Portugal när det stod 0-1?

Svaret på frågorna är väl det svenska U21-landslaget. För om det är någon tro som någon gång har imponerat på mig så är det den som de blågula spelarna har. Det är inget hittepå med den. Och innan fredagens träning på Sparta Prags hemmaplan Generali Arena hörde vi återigen John Guidetti, Alexander Milosevic och de andra prata om deras tro och väg till EM-frälsning.

”När matchen börjar släpper du respekten och går ut och gör ett jävla jobb och litar på ditt eget lag och på din egen tro. Det har varit så många gånger som det inte skulle ha gått men det har gått ändå. Det känns som att det inte kan ta slut här. Det skulle vara så tråkigt att snubbla på mållinjen och därför ska vi ge allt vi har. Nu vill vi gå hela vägen,” sa Guidetti.

Det kan vara svårt att ställa om från gruppspel till ett slutspel. Speciellt när det har gått väldigt bra och man har överträffat många och kanske sina egna förväntningar. Det kan vara lätt att bli lite bekväm. Det kanske även hade drabbat det här U21-landslaget om det inte vore för dansk självgodhet.

Danmark är nöjda över att få möta just Sverige i semifinal. Lite för nöjda. Om det är något som kan straffa sig i den här matchen så är det dansk arrogans snarare än svensk bekvämlighet. För de blågula spelarna är störda på vad som har skrivits i dansk media och att man inte tar Sverige på större allvar. Och jag fullkomligt älskar Milosevic och Guidettis stenhårda passningar i midjehöjd.

Duon hade snackat ihop sig och gick ut till svensk och dansk media och pratade om hur fantastiskt det danska laget är, hur stora favoriter de är, vilken gyllene generation de har fått fram, att de spelar som Brasilien och vilken flopp och katastrof det skulle vara med en förlust nu när de har sagt att de ska slå Sverige.

För att ta sig till final krävs det återigen en stark defensiv och en otrolig vilja. Få bort elegante mittfältaren Pierre Emile Höjbjerg, bromsa upp snabba Yussuf Poulsen, Viktor Fischer och Rasmus Falk. Ställ om snabbt och hitta ytor bakom Danmarks försvar. Ta tillvara på Abbe Khalilis fasta situationer, vinn andrabollar bakom Isaac Kiese Thelin, visa samma vilja som Oscar Lewicki, John Guidetti och Oscar Hiljemark. Och passa Simon Tibbling.

EM-finalen är nära nu.
Krossa dansken och gå efteråt och tacka för tändvätskan.
Använd er av den där U21-tron.
Amen.

Andréas Sundberg
Inlägget har 3 kommentarer

Vågar inte tro på annat än EM-guld

UHERSKE HRADISTE. Portugal gjorde 1-0 i 82:a minuten.
Jaha, nu åker vi hem, tänkte jag.
Att man aldrig lär sig.
Det svenska U21-landslaget är sanslöst – nu drar vi till OS i Rio, men först EM-semifinal i Prag.

Det är oftast inte kul att upprepa sig för många gånger, men när det gäller det svenska U21-landslaget och bragdartade matcher så är det ändå helt okej att gång på gång skriva om gruppspelsmatchen mot Turkiet, det där playoff-mötet med Frankrike och EM-premiären mot Italien.

Så vi tar det väl en gång till då. Det är något speciellt med Sveriges U21-landslag. De här laget ger sig aldrig och har en sjujäkla förmåga att resa sig på nio och nå framgång. Spelet är inte det bästa, men de får ändå med sig resultaten på något underligt sätt.

När Portugal gjorde 1-0 i den 82:a minuten samtidigt som Italien hade 3-0 mot England var jag ganska säker på att få åka åka till hotellet och sova, vakna och flyga hem till Stockholm.

Men hur kan man glömma? Jag har ju till och med skrivit flera gånger de senaste dagarna om det här U21-landslagets märkliga förmåga att återuppstå och få med sig bragdartade resultat.

När bollen landade framför Simon Tibblings fötter i den 89:e minuten först då trillade polletten ner. Ja, just det ja. Pang. 1-1. OS-plats i Rio nästa sommar. EM-semifinal mot Danmark. Vi drar väl till Prag då, sänker dansken och vinner hela skiten.

Klart att det inte blir guld, kanske någon hävdar? Det tänker inte jag skriva under på för med tanke på vad det här laget ställer till med gång på gång så tänker i alla fall aldrig jag  mer döma ut det här lagets chanser, så det här kan visst sluta med guldmedalj. Och Sverige har ju Oscar Hiljemark som växer mer och mer för varje match, John Guidetti och Oscar Lewicki som visar vägen, Victor Nilsson Lindelöf som snart är med i Erik Hamréns A-landslag och ett helt gäng med andra blågula kämpar som är redo att göra exakt det som krävs för att lyckas. Tillsammans.

Om vi ska sansa oss lite, spelmässigt var det återigen ingen jättematch av Sverige utan som så många gånger förr var det defensiven som banade väg. Sverige är bra på att kämpa och försvara sig. Det vet vi nu. Det såg bra ut förutom till höger där Branimir Hrgota hade det tufft, men tur för Sverige då att Victor Nilsson Lindelöf gjorde ännu en imponerande insats som högerback. Han fick bättre hjälp när Simon Tibbling kom in.

Det är inte bara defensiven som imponerar med Lindelöf utan offensivt är han också bra. Lugn, klok och en bra passningsspelare som gärna vill framåt. Tänk att han inte var med i den här truppen från början. Nu är han given som startspelare. Tror inte att det dröjer länge innan han är med i Erik Hamréns landslag.

Gillar även U21-landslagets andra ytterback Ludwig Augustinsson. Bra i presspelet. Alltid en tanke bakom besluten och sätter oftast bollen på sina medspelare.

På mitten gör aldrig Oscar Lewicki och Oscar Hiljemark en svag insats. Båda är överallt. Täcker ytor, gör det svårt för motståndarna och spelar enkelt när de har bollen. Ser mycket fram emot att se duon mot Danmarks Pierre Emile Höjbjerg.

Ja, nu är det Danmark som gäller.
Slaget om Norden, som John Guidetti sa direkt efter 1-1 mot Portugal.
Nu säger Sverige att det ska bli guld.
Jag tror på det.
För jag tänker aldrig mer döma ut det här laget.

Andréas Sundberg
Inlägget har 2 kommentarer

Oväntade drag i startelvan

BRNO. 16:00 lämnade vi hotellet och är nu på väg till Uherske Hradiste och den vägen är inte att leka med. Fotograf Dahl kör, reporter Ekwall sitter bredvid och sover och jag sitter på ambassador seat och jobbar. Så brukar det vara.

Matchdagar är bra. Upp vid åtta, frukost, ut med blogg/krönika och några artiklar inför matchen. Sedan spela in Fotbollskanalen On Tour, i dag hade vi med Portugal-spionen Reine Almqvist. Efter det dra loss startelvan, en promenad på stan, lunch, fika, avresa och nu det här blogginlägget.

Håkan Ericson gör två oväntade drag. Ut med Filip Helander och Simon Tibbling – in med Alexander Milosevic och Branimir Hrgota.

Först Helander. MFF-mittbacken har haft en svajig vår i klubblaget och i EM-premiären satte han Milosevic i skiten vid det röda kortet. Men han spelade upp sig i andra halvlek och var bra mot England. Ändå petas han och det är oväntat sett till att han har varit given i det här laget under en lång tid.

Tycker att Helander var bättre än Baffo mot England. Baffo var också bra, men blev för bolltittande i två lägen som var nära att straffas. En av gångerna räddades han av Helander.

Det Håkan skulle kunna ha gjort är att låta försvarslinjen vara. Det fungerade bra i andra halvlek mot Italien och även mot England. Men förbundskapten har stort förtroende för Milosevic.

Hrgota då. Valet är oväntat med tanke på att han inte har fått en minut i EM. Och att han nu startar på en kant. Det lär bero på att Sverige vill hitta ytor bakom Portugals vänsterback som är offensiv och även att man vill ha en offensivare spelare än senast då det var för defensivt balanserat.

I Hrgota borde Sverige få en djupledsspelare vilket betyder att Guidetti slipper få hela det ansvaret. En offensiv spelare.

Trodde nog att valet skulle bli Sam Larsson med tanke på att han startade i premiären. Men han blev utbytt i halvtid och frågan är om det blir någon mer start i det här mästerskapet för honom.

Robin Quaison har det tufft. Var nyligen med i Erik Hamréns EM-kvaltrupp, fick speltid i träningslandskampen mot Iran, startade i U21-genrepet mot Danmark men har sedan blivit omkörd av Sam Larsson, Simon Tibbling och Branimir Hrgota.

20:45 börjar matchen och två timmar senare vet vi om det blir slutspel, OS-match eller hemresa.

Andréas Sundberg
Inlägget har 1 kommentar

U21 är 90 minuter från en sommar att minnas

BRNO. Portugal har tolv tävlingsmatcher utan förlust.
Omöjligt för Sverige?
Perfekt, säger Håkan Ericsons gäng, nu skjuter vi upp sommarlovet.

Det är i kväll grupp B avgörs i Tjeckien och det är ett stort drama vi står inför. Fyra lag gör upp om två slutspelsplatser. Vem vinner gruppen och får möta Tyskland i semi? Vem kommer tvåa och ställs mot Danmark? Och hur blir det med den där OS-matchen?

För Sverige väntar en tuff uppgift mot ett skickligt Portugal som tog sig till EM genom åtta segrar i gruppen och två i playoff. Och här i mästerskapet har man inte heller åkt på ett riktigt bakslag utan har besegrat England och spelat oavgjort mot Italien.

Efter 1-0 i den första gruppspelsmatchen mot England menade spionen Reine Almqvist att Portugal är för bra för Sverige. Och vi får ju inte glömma att det finns så många stjärnor i det där laget, som William Carvalho och Bernardo Silva, och att Portugal är ett av EM:s bästa passningslag och att Sverige har varit sämst på den biten.

Ni hör, det här blir väl omöjligt?

Skitsnack, sa Bull. Bullshit var ordet, sa Bill.

Det är i sådana här lägen, när knappt någon tror på det svenska U21-landslaget, som den här truppen växer och gör näst intill omöjliga saker.

Håna det här laget med en kaxig målgest och du får den tillbaka rakt upp i ansiktet när domaren blåser av matchen. Inte av en spelare utan av alla.

Få en svensk spelare utvisad i första halvleken i en EM-premiär och gör 1-0 på den efterföljande straffen och du får tillbaka tio blågula spelare som sluter sig samman, som det inte går att ta sig igenom och som sedan bryter ner dig på fasta situationer och går segrande ur striden.

I kväll är det dags för det svenska U21-landslaget att fylla på kapitlet om bragdartade segrar i den där boken som Håkan Ericson förmodligen skriver på.

Portugal med Carvalho och Silva ska brytas ner. Inte med hjälp av klackar, tunnlar och annat finlir utan med en klassisk smash and grab.

I premiären mot Italien gick det inte många minuter innan Oscar Lewicki sprang över stjärnan Stefano Sturaro. Sedan var den italienske mittfältaren ur balans och för honom slutade matchen med ett rött kort efter ett fult slag i ansiktet på Mikael Ishak.

Visa samma inställning mot Portugal. Var fysiska, gå in på kropp, smäll på, spring över, bryt ner, trötta ut, få motståndarna ur balans, hitta Isaac Kiese Thelins huvud och vinn andrabollar, hitta outtröttlige John Guidetti på djupet, ta till vara på fasta situationer – kort och gott: gör det som krävs för att skjuta upp sommarlovet.

Det svenska U21-landslaget är 90 minuter från sommarlov, 90 minuter från att ta sig vidare till EM-slutspel och en sommar att minnas.
Sverige tar sig till slutspel i kväll och skjuter upp sommarlovet.
Bara de vågar och gör det som ingen utanför truppen räknar med.

Andréas Sundberg
0 kommentarer

U21 hade fått minst en poäng – om man vågat

BRNO. Sverige gick för en poäng.
Hade tagit den eller fler – om man bara vågat.
Men lämnade planen med noll.

Vi har med all rätt hyllat U21-landslaget som har radat upp bragdartade segrar. Alla gånger har Sverige någon gång under matcherna vågat. Mot England var planen och förhoppningen hela tiden att ta en poäng, så när modet försvann så kraschade Blågult för första gången på länge.

Startuppställningen var defensiv med fyra centrala mittfältare där ingen är någon djupledsspelare. Simon Tibbling startade till vänster och hjälpte Ludwig Augustinsson med Carl Jenkinson och Nathan Redmond.

Tibbling var lugn och bra i passningsspelet, men när det fanns chans att få bollen på djupet ville han hellre vända upp löpningen och möta vilket inte är konstigt eftersom han i klubblaget spelar som sittande mittfältare. Men sett till förutsättningarna i att spela på en något ovan position så gjorde han det bra. Det är svårt att kräva att han plötsligt ska bli en offensivare spelare.

Samma sak gäller Abbe Khalili. Han kommer tyvärr bort för ofta ute på kanten och gör sig bättre centralt. Mot England var passningsprocenten för låg. När han får bollen inne i banan hotar han mer med sin fina högerfot.

Sverige gjorde en bra första halvlek och släppte bara till två vassa chanser. Båda gångerna efter att Joseph Baffo tittat för mycket på bollen. Först dök Harry Kane upp bakom Baffo, efter ett fint högerinlägg, och nickade tätt utanför. Sedan vände duktiga mittfältaren Will Hughes bort den svenske mittbacken i straffområdet men när han skulle sätta bollen i mål så blockade Filip Helander. MFF-försvararen svarade för en väldigt bra match efter att ha gjort flera svajiga insatser i klubblaget och även i EM-premiären. Och förutom de där två engelska chanserna så gjorde Baffo också en väldigt fin match.

Sveriges presspel var bra och man fick ytor att etablera anfall. Men då märktes det att laget spelade med bara en djupledsspelare. John Guidetti var den som tog löpningar och som utmanade motståndarnas försvarare. Englands mittbackar hade problem och om Sverige hade haft någon offensivare mittfältare som kunde gett anfallarna understöd är det tveksamt om England hade klarat av att hålla nollan. För det var faktiskt ett ganska blekt lag som Håkan Ericsons gäng spelade mot. Men utan understöd orkade inte ens Guidetti eller Kiese Thelin, anfallen blev kortare och kortare ju längre matchen gick.

Det är bra att ha en defensiv spelidé, men mot England blev offensiven lidande. Som Guidetti sa efter matchen: ”Vi låter dem ha boll, det är vår spelidé. Vi tillåter dem att vara på vår planhalva.”

Det var grymt starkt av Filip Helander och Joseph Baffo att stoppa storstjärnan Harry Kane, av Tibbling och Augustinsson att ta bort Jenkinson och Redmond och av Oscar Lewicki och Oscar Hiljemark att stänga till centralt, men vi måste kunna kräva lite mer av det offensiva spelet.

Det är klart att mycket handlar om att defensiven måste vara bra och att det ska vara bra disciplin om det ska bli framgång i EM med tanke på att Sverige ses som underdog, och de bitarna är laget bra på. Fråga Harry Kane.

Framåt har Håkan Ericsons gäng gjort två mål på två matcher, ett på straff och ett efter en hörna. Om vi räknar bort fasta situationer och Mikael Ishaks löpning när han fick straff så har knappt Sverige skapat en farlig målchans på två matcher.

Tur då att det inte på långa vägar är kört. Sverige har allt i sina egna händer i onsdagens match mot Portugal. Och som vi vet vid här laget, inget är omöjligt med det här U21-gänget, och innan Guidetti gick in i spelarbussen sa han: ”Det här laget är känt som ett litet mirakelgäng som kan göra sjuka saker, så varför sluta nu.”

Andréas Sundberg
Inlägget har 14 kommentarer