För snart tre år sedan satt jag en afton och surfade runt planlöst på Fotbollskanalen. Jag hade varit ute på krogen och sänkt en kall eller två och när jag satt där efteråt och hade läst ett ganska bra inlägg av den dåvarande Greklandsbloggaren tänkte jag ”varför finns det ingen Danmarksblogg på Fotbollskanalen? Vi har ju massor av svenska lirare i Danmark så det borde rimligen finnas ett intresse även för dansk fotboll”. Efter att ha grubblat och formulerat skickade jag iväg en förfrågan till Ekwall som vidarebefordrades till Lundh och på den vägen var det.

Januari 2010 kom den allra första Danmarksbloggen upp på Fotbollskanalen och sen dess har det varit en intressant tid. Vi har avhandlat internationella mästerskap, väntade DM-guld och skrällartade DM-guld. Vi har haft en och annan diskussion om svensk fotboll vs. Dansk fotboll och Nicklas Bendtner vs. Zlatan Ibrahimovic. Bara för att nämna några ämnen.

Jag har inte alltid varit lika påpasslig och snabb på att uppdatera och det har varit en och annan ofrivillig semester. Men nu känner jag att det får räcka. Jag har inte den samma iver och lust att dela med mig av mina funderingar och mer eller mindre kloka åsikter, och jag vill inte blogga bara för skrivandets eller meritens skull. Det ska vara intressant också. För mig, men framför allt för er.

Så därför känner jag att det är läge att tacka för mig nu. Förhoppningsvis tar någon annan över (Rio-Kalle?) och det finns massor av utrymme för förbättring. Skulle det vara fallet kommer jag förstås titta in då & då med näsvisa kommentarer och plumpa anekdoter.

Kanske ses vi i ett likadant forum någon gång i framtiden, för jag håller det för högst osannolikt att mina skrivande pölsefingrar förblir inaktiva, och det är omöjligt att hålla min rödvita käft stängd.

Men tills dess – mange tak för att ni hängt med här under denna tiden och extra tack till er som kommenterat, diskuterat och analyserat. Ni är guld värda.

er inte alltid lika ödmjuka danskjävel

Søren
soren_kidd@hotmail.com

Inte helt oväntat var FC Nordsjälland snudd på chanslöst när man igår debuterade i Champions League. Okej, Sjaktar Donetsk på bortaplan är ingen mjukstart precis, den rankar jag bland de svåraste bortamatcherna i hela turneringen. Så där är heller ingen skam i att förlora med 2-0 efter en insats som FCN-tränaren Kasper Hjulmand klassade som ”godkänd”.

Och jag håller med. För även om det var ukrainarna som hade det mesta av bollinnehavet och kom fram till flest chanser så försökte FCN spela boll när man väl fick klotet i sin ägo. Det var inga panikrensningar, det var inte elva man i eget straffområde. Danskarna försökte spela sig ur situationerna och jag tycker att man var bra i speluppbyggnadsfasen, när man etablerade anfall. Men de sista passningarna satt inte, dels för att man inte fick lika lång tid på sig som i Superligaen, men också för att det här försvaret höll betydligt högre klass än man är van vid hemifrån. Och det syntes på FCN att det var en omställning i kvalité som man inte var vana vid.

Men all heder för att man försökte, även om laget vägde för lätt.

***

I kväll är det Europa League-premiär och här är FC Köpenhamn Danmarks enda representant efter att övriga lag snubblat i kvalet. I kväll kommer norska Molde på besök i Parken, ett motstånd som bara SKA besegras om man vill göra sig ambitioner om vidare omgångar. Samtidigt ska man inte underskatta norrmännen, de slog trots allt ut Heerenveen i kvalet. Men jag ser ändå FCK som ganska klara favoriter här.

Största profilen i Molde? Tränaren Ole Gunnar Solskjaer så klart. Inte omöjligt att man kanske ser honom i FCK nån gång i framtiden. Om alltså inte Manchester United snor honom först…

Också på Moldes tränarbänk: Före detta assistenttränaren i Bröndby, René Skovdahl, som nu har samma roll i det norska.

Den matchen börjar klockan 19.

***

Apropå Norge och FC Nordsjälland: Mästarna har precis gjort klart med meriterade backen Ragnvald Soma, 32, som kommer på en fri transfer efter tre säsonger i Rapid Wien. Viktigt att bredda truppen om man ska matcha dubbelt och Soma känns på förhand som ett kap.

Sören
soren_kidd@hotmail.com

Det är sen tisdag och tidig onsdag och jag sitter och funderar på hur många poäng FC Nordsjälland kommer att ta i Champions League-gruppspelet, nu när man inleder sitt lir i grupp E borta mot Sjaktar Donetsk i kväll.

Realistiskt sett måste jag säga noll. På bortaplan kommer man med största sannolikhet inte ha något att hämta mot Juventus, Chelsea och Sjaktar utan det handlar i stället om att begränsa nederlaget och i bästa fall hämta något på sitt frejdiga omställningsspel. Men truppen räcker inte på långa vägar till för att hävda sig ens i kampen om tredjeplatsen. Spelare för spelare är man för svaga. Sen är det ju så att hemmaplan alltid ger en extra fördel, men i fallet med FCN är den fördelen marginell. Inte heller hjälper det att matcherna spelas i Parken, vilket visserligen kommer att locka mer publik men jag tvivlar på att stämningen blir bättre än i Farum. Så noll poäng är mitt tråkiga svar, men jag håller förstås tummarna för att det blir annorlunda.

Men i kväll alltså, borta mot Sjaktar. 19 raka segrar i ligan läste jag nånstans, det är ju inte kattskit precis. Lika bra kan man ju inte säga att det går för FCN, som har inlett säsongens Superliga okej, men utan att imponera. I helgen blev det som bekant 1-2 mot FCK i vad som förmodligen är det hetaste derbyt i år nu när Bröndby inte har något att komma med.  Detta efter att FCK vänt 0-1 till 2-1 när stjärnskottet Andreas Cornelius stod för avgörandet. Nordsjällands insats var hygglig, men jag saknade det sista i inställning och det var tydligt att se att FCK ville mer. Omedelbart ser FCN inte trygga ut i rollen som topplag – i år kan man inte slå ur underläge på samma sätt.

Förutom i Champions League där man verkligen är undertippade (och med all rätt) och där merparten av europeiska fotbollsfans nog kan lika lite om FCN som jag kunde om det där rumänska laget som var med i fjor. (Gulati?) Sjaktartränaren Lucescu menar att det är två lag med snarlik spelstil som drabbar samman i kväll och med den lilla kunskap jag har om ukrainarna från tidigare år i CL och EL så håller jag med, men det tåls ju att poängtera att Donetsk har ett rejält övertag spelare för spelare.

Men nu såg jag ju CSKA Moskva-AIK häromveckan och med den matchen färsk i minnet vet jag att inget är omöjligt. Men FCN-poäng, oavsett om vi snackar en eller tre, vore onekligen en sensation.

Jag tror på torsk, 3-1.

Vad tror ni?

Sören
soren_kidd@hotmail.com

Ingen kan ha missat den senaste veckans stora snackis, nämligen den stora tvisten om semesterersättningar – feriepenge – för spelarna. En fråga som klubbarna tolkade på ett sätt och spelarföreningen på ett annat och där den sistnämnde nu har fått rätten på sin sida. Tre spelare - en av dem Martin Ericsson – kan nu se fram emot att dela på fyra miljoner danska kronor och domen blir prejudikat för ytterligare 57 liknande frågor.

Bröndby IF är den stora förloraren i sammanhangen. 23 miljoner ser klubben ut att få betala till före detta spelare. Detta kommer som en riktig käftsmäll för klubben som redan är ekonomiskt ansträngd i förvägen och nyligen tvingades låna 10 miljoner av vice ordförande Benny Vinther för att lappa ihop några av de stora hålen.

Nu väntar förmodligen en ändring av aktiestrukturen så att man kan få in någonstans mellan 100 och 150 miljoner och klara livhanken. Konsekvensen blir att investorerna som pumpar pengar in i föreningen kommer att få mycket att säga till om. Betydligt mycket mer än tidigare.

Debatten är livlig i Danmark och fotbollsfolket är delade i två läger. Det finns dom som klandrar föreningarna (främst Bröndby och AAB) för att man försökt att utnyttja kryphålen i överenskommelsen från 2004. Och så finns det de som menar på att spelarna är giriga. Jag står någonstans mitt emellan och vet inte riktigt om jag vill ansluta helt till något av lägren.

För samtidigt som jag kan hålla med om att redan överbetalda spelare (som Peter Madsen exempelvis…) försöker roffa åt sig så mycket som möjligt så kan jag inte blunda för att klubbarna medvetet (en tolkningsfråga, som en Bröndbyrepresentant så diplomatiskt förklarade fadäsen) ignorerat den 12,5-procentiga delen av sign on-bonusen som alltså skulle gått ut som semesterersättning. Och då man helt enkelt skylla sig själva.

Stort för övrigt av före detta AAB-spelaren Mattias Lindström att tacka nej till sin del av kakan. Ett beslut som värmer fansen på båda sidor av sundet.

***

Fotboll ska avgöras på planen och det gjorde det också igår. Visserligen var det fredag och då borde man sitta på något hak och limma på fina jäntor eller svajja på ett dansgolv någonstans. Men jag, jag kollade på Esbjerg mot OB. Visserligen bara första halvlek men ändå. Esbjerg spelade riktigt jävla bra och 3-0 var faktiskt i underkant, om jag får säga mitt. Vad OB sysslade med vet jag inte riktigt.

***

Med Bröndby på dekis är det ett derby som känns betydligt hetare. Nämligen det mellan FC Nordsjälland och FC Köbenhavn. Den matchen spelas i kväll klockan 19 och jag håller FCN som svag favorit. Lagen känns jämnstarka men FCN har ett litet övertag och det tror jag sitter i. Ska vi säga röd seger med 2-1?

***

Sören
soren_kidd@hotmail.com

Det är inte ofta en division 2-match stjäl rubrikerna när landslaget lirar samma helg, men ingen kan väl ha missat drömmålet som målvakten Jakob Köhler stod för i helgens tillställning mot Skjold Birkeröd? Frem låg under med 0-1 och på domarens övertid smög målvakten med upp och räddade en poäng åt sitt lag med en väl avvägd ”saksespark”.

Klippet har på två dagar fått nästan 200 000 besökare och historian om Köhler har gått världen runt, från ESPN till spanska AS och engelska The Guardian. Och Fotbollskanalen, förstås.

Mycket publik och skön stämning på matchen, vad det verkar av klippet. En av de många på läktaren var Frems U14-tränare Lasse Kellerup, som passade på att filma avslutningen. Det gjorde han rätt i. Köhlers mål går definitivt in som en av kandidaterna till ”snyggaste mål av en målvakt någonsin.”

Men vem är då denne Jakob Köhler?

Okänd för de flesta, är jag rätt säker på. Jag har hört hans namn i förbifarten tidigare men i ärlighetens namn är det ingen av landets bättre målvakter – därav serietillhörigheten. Men tydligen så ska han besitta en spänst och en offensiv kraft som är smått unik, och som klaffade på bästa sätt i helgen. Köhler är nämligen gammal gymnast, vilket man dels ser i själva skottögonblicket men framför allt i målgesten efteråt, som vi lugnt kan bokföra i kategorin ”snyggaste målgest av en målvakt”. Han brukar vilja hänga med upp i anfallen om laget ligger under på sluttampen, men får sällan lov av tränaren Henrik Jensen (ja, det är han som var i Bröndby). Mot Birkeröd stod Köhler och trippade redan i den 87:e minuten och bad Jensen om att få lämna sitt mål. Men det var först på övertiden som Jensen accepterade, och det visade ju sig vara ett klokt val.

- Jag träffade bollen till hundra procent som den skulle träffas och hade tur att den gick utanför målvaktens räckvidd… På träningar händer det då och då att jag hoppar upp och försöker mig på den sortens avslutningar, omän det inte är alltid jag träffar bollen, sa den ovane målskytten till bold.dk efteråt.

***

Roligt att de lägre divisionerna får uppmärksamhet både nationellt och i utlandet. Jag vet att jag själv är dålig på att skriva om lagen utanför Superligaen, men jag ska försöka bättra mig framöver. För det finns mycket intressant att orda om, och många sköna lag och profiler. Som till exempel Lyngbys Kim Aabech och Viborgs Thomas Dalgaard. Båda herrarna blev fyramålsskyttar när deras lag krossade Skive och HB Köge.

Detta Köge alltså. Strykgäng i Superligaen i fjor och lika stor slagpåse inledningsvis i 1.Division, vilket ledde till att tränaren Tommy Möller Nielsen fick sparken inför helgens omgång. Nye tränaren, gamle Boltonprofilen Per Frandsen, kunde fått en bättre start. 1-5 i nacken direkt och det återstår mycket jobb för Per och nye sportchefen Sören Colding.

***

Thomas Dalgaard förresten. 12 mål på åtta matcher hittills denna säsongen, det är stabilt av den 28-årige Viborganfallaren.

***

Sören
soren_kidd@hotmail.com

Sitter med en mörk öl vid min sida och funderar på hur vi ska sammanfatta kvällens EM-kvalpremiär hemma mot Tjeckien, en match som slutade mållös trots ett gediget danskt spelövertag.

Jag sitter också och känner mig kluven av alla intryck. Samtidigt som jag är imponerad över sättet som danskarna satte sig på matchen och stundtals dominerade ett Tjeckien som gick till EM-kvartsfinal tidigare i somras, så är jag irriterad över att det inte blev mer än en poäng. Irriterad över att vi inte fick in bolljäveln bakom Petr Cech.

Inför matchen var jag skeptisk till om Nicolai Jörgensen var mogen uppgiften att ersätta kalsong-avstängde Nicklas Bendtner på topp. Jag undrade också hur balansen på innermittfältet skulle bli nu när Thomas Kristensen fick skadade Niki Zimlings roll. Två frågetecken som jag snabbt kunde ändra till om inte utropstecken så i alla fall feta punkter.
Jörgensen orsakade stora problem för det tjeckiska mittlåset och skapade ytor för kanterna, framför allt högerkanten med firma Rommedahl och Jacobsen. En spelare som har både snabbheten och fysiken att begå sig på denna nivån, men som behöver fila på det där med målskyttet.

Thomas Kristensen har haft en fin höst i FCK och det tog han med sig till landslaget. Visst, han såg inte alltid hundraprocentig ut och det slarvades lite i passningsspelet, men det vägde han upp med att vara ständigt spelbar och göra en solid arbetsinsats i det defensiva.

De båda herrarna ersattes i andra halvlek av två formstarka spelare. Leon Andreasen gjorde comeback i landslaget efter nästan två års frånvaro på grund av skador. I klubblaget Hannover har han nätat fem gånger på sju matcher vilket är rätt jävla bra för en mittfältare. I matchen mot Tjeckien saknades den skärpan. Tror jag räknade till fyra eller fem målchanser som han sumpade. Och Andreas Cornelius framgångssaga fortsätter. På ett halvår har 19-åringen gått från spel i FC Köpenhamns reservlag till debut i landslaget. Inte illa, inte illa alls.

Andra halvlek var en enkelriktad historia, bortsett från någon enstaka gång där tjeckerna hotade. Före paus såg det trögt och långsamt ut men när Danmark väl blivit varma så rullade man ut ett tröttkört Tjeckien. Chanser fanns det massor av – kanske inte så många gyllene lägen men många halvchanser - och visst borde man stänkt in i alla fall en balja.

Matchens lirare i mina ögon: Simon Kjär. Lite oväntat med tanke på klubblagsstrulet. Men han var toksäker. Även Stephan Andersen i målet var säkerheten själv, det är bara att hoppas att han återtar förstatjingen i Evian nu när bubbellaget fått ny tränare.

Bra förresten att Bulgarien och Italien kryssade igår. Den här gruppen har alla möjligheter att bli ett getingbo med Malta som det enda laget man kan räkna bort på förhand, så alla resultat som går Danmarks väg är välkomna.

Sammanfattningsvis bör vi vara väldigt nöjda med kvällens insats men missnöjda med att vi inte tog samtliga tre poäng. Eller vad säger ni som såg matchen?

Sören
soren_kidd@yahoo.se

Febril aktivitet på transfermarknaden den senaste veckan. Bryan Oviedo från FCK till Everton och Lucas Andersen från AAB till Ajax tillhör de saftigaste övergångarna som vi ska analysera mera i ett kommande inlägg, men följande rader tänkte jag ägna åt en viss Nicklas Bendtner.

Ni kan omöjligt ha missat att vår store anfallsprofil blev klar för Juventus i fredags. På lån i ett år med en friköpsklausul på 6 miljoner pund som Juventus kan utnyttja sommaren 2013.

Om man vill. Vilket jag tvivlar på blir fallet.

Jag förstår att Nicklas Bendtner ser fram emot sitt italienska äventyr och att det förmodligen inte bekommer honom ett skvatt att han tvingats halvera sin lön. Nu får han en chans till en rejäl nystart. Nytt land, ny syn på sporten, ny kultur både på och utanför planen. Nya fans och journalister, som inte har etablerat sin åsikt om Bendtner på samma sätt som man har i England.  Bendtner måste få fart på karriären igen och jag tror inte han hade hittat den motivationen om han stannat kvar i Premier League. Plus att Juves historia är ärorik och det känns som att det är det laget i Italien som ligger mest rätt till i tiden vad gäller allt runt omkring laget från stadion till fanaktivitet.

Morten Olsen jublar också. Nu han har en spelare mindre att bekymra sig om när det gäller spekulationer om klubbskiften. Men i stället får han kanske höra sorgesången som landslaget tvingats lyssna till stora delar av 2000-talet – den från de bänkade spelarna. Jag gissar och hoppas att Bendtner får tid på sig att träna upp flåset och känslan igen innan Juve slänger in honom i hetluften, och att han får ett par chanser att göra sig ett intryck. Det behöver han ju…

***

Juventus däremot, hur tänkte dom där? Visst, visst, jag vet att det finns rejäla ekonomiska begränsningar i Italien och ligans dragningskraft är inte särskilt stark, det ser man om inte annat på trafiken i transferfönstret. Vad det verkar så försökte Juve locka både Fernando Llorente och Dimitar Berbatov, men när man misslyckades så vände man blickarna mot Arsenal igen. Jag måste erkänna att jag inte riktigt trodde på det första gången jag läste Bendtner och Juventus i samma mening, men ”den gamla damen” har uppenbarligen bedömt att man vill chansa med Bendtner i stället för att köra på med den befintliga truppen. Juvebossen Giuseppe Marotta hymlar inte ens med det när han säger att Bendtner inte var förstavalet.
- Bendtner är inte den stjärnanfallaren vi hade hoppats på att hämta. Det är en chans vi har tagit i denna besvärliga marknaden, säger han till Gazzetta dello Sport.

Skön ärlig semi-sågning. Inte för att det lär bita på Bendtners självförtroende, men ändå.

Jag undrar hur Juventusfansen förhåller sig till den här värvningen. Om någon läsare har sina sympatier i det turinska kan ni väl säga er ärliga mening? Jag lyssnar. Ni får också gärna berätta om han kan passa in i lagets sätt att spela. Jag ska villigt erkänna att mina kunskaper om italiensk fotboll är begränsade. Det är inte så att jag har något emot ligan, det är väl mer det att jag föredrar liret i Danmark, England och Tyskland. Men det lilla jag vet om Juventus och Serie A gör mig ändå väldigt skeptisk till att Nicklas Bendtner ska bli en hit där nere.

Förresten – matchen FC Nordsjälland-Juventus har onekligen fått ytterligare en krydda…

Sören
soren_kidd@hotmail.com

Ni ser det här i kolumnen bredvid, jag är gnagare. Jag är faktiskt ganska gedigen. Jag betalar inte medlemsavgift varje år förvisso, eftersom det är dyrt – oavsett klubb – är dyrt att vara med, speciellt när man inte bor i närheten. Men jag följer – på plats när jag kan – och jag stöttar från hjärtat när jag inte kan vara just där.
Matchen i Moskva borde vara bragdguldet värt.

***

Nog om AIK men vi kan stanna kvar vid Europa League för en stund, för FC Midtjylland höll faktiskt på att göra en ”AIK” ett tag i Schweiz. Visst, Young Boys är inte CSKA, men 2-0 borta kan man vara mer än nöjda med i FCM. Eller bittra kanske, för man hade inte behövt förlora med 0-3 hemma. Men det var starkt i Schweiz och det kan man ta med sig.

***

Att Horsens spelade 1-1 hemma mot Sporting var en redig skräll så att laget fick smisk med 0-5 borta var egentligen väntat. Även om man kunde förlorat lite snyggare.

***

FCK mot Lille i Champions League, såg ni den matchen? Jag gjorde. Kan inte säga på något vis att det var orättvist att Lille gick vidare. Över två matcher var man bättre, och även om jag skrev att jag trodde att FCK skulle ta det efter första matchen så vill jag inte dra i land. Köpenhamn hade chansen i övertiden. Men jag skriver chansen. Lille hade flera. Lille var värda att gå vidare. Så enkelt är det.

***

Tröst för FCK – Andreas Cornelius är med i A-landslaget till Tjekkietmatchen. Från reservlagsspel via A-lag till A-landslag som 19-åring. På ett halvår. Inte fan hade det hänt i Sverige, eller hur?

***

FCN fick en rå lottning i Champions League, fast det hade man nog sagt oavsett motståndare. Juventus, Shaktar Donetsk och Chelsea bör ge ungefär lika många poäng som MFF fick i Europa League… eller vad tror ni?

Kan FCN bragdskrälla?

Matchen har precis slutat, FC Köpenhamn fick slita för det men man höll undan till seger 1-0 mot Lille och har därmed ett bra utgångsläge inför returen i Frankrike. Jag vill inte gå så långt som att säga att det var rättvist, för även om det var något så när jämnt i bollinnehav så hade fransoserna 17-11 i skott. Men man var förvånansvärt ineffektiva. Av de 17 skotten var det två eller tre där Johan Wiland tvingades ingripa med något kvalificerat - straffräddningen i första halvlek och samt Aurélien Chedjous nickar – men annars såg gästerna bleka ut.

Nu var det i och för sig ingen storstilad insats som FCK presterade heller – man kan bättre – men man stod rätt i positionerna, var disciplinerade och backlinjen med Ragnar Sigurdsson och Kris Stadsgaard fungerade nära nog optimalt. Och Pierre Bengtsson blir tryggare i defensiven och bättre framåt hela tiden och höll faktiskt på att näta med kvarten kvar, men skottet smög tätt utanför stolpen.

Lille satt rätt tungt på händelserna i andra halvlek men det märktes att det är mycket nytt och flytt hos fransmännen jämfört med slutet av förra säsongen.

***

Kul förresten att se FCK spela med två unga danskar i anfallet i andra halvlek när kometen Andreas Cornelius ersatte Cesar Santin och länkade upp med Nicolai Jörgensen. Sistnämnde hade dock en tung dag på jobbet – visserligen slet han hedervärt men jag har sällan sett någon dra på sig så många onödiga frisparkar. Och på slutet borde han frispelat en ren Cornelius i stället för att gå själv och fumla bort bollen.

***

Nu är känslan i maggropen att FCK fixar det här. Visst ska fransmännen vara ett bättre lag på hemmaplan men de imponerade inte i kväll och jag tror att Köpenhamn tar ett kryss med sig hem. 60-40, om jag ska sätta det i procent.

Vad tyckte ni om matchen? Och vad tror ni om returen?

Två danska lag i Champions League hade ju onekligen varit intressant…

Sören
soren_kidd@hotmail.com

Ni som såg Danmarks träningsmatch mot Slovakien förra veckan håller nog med mig om att det var långt ifrån någon klang- och jubelföreställning. Faktiskt var det så att jag helt sonika lät bli att följa andra halvlek – det gör jag alltid i träningsmatcher – för jag vet att de aldrig håller någon hög kvalle för att lagen byter hejvilt, för att på sluttampen byta in spelare som inte skulle vara i närheten av en A-landslagsmatch om hela truppen stod till förfogande. Visst är det inte smickrande att förlora med 1-3 till Slovakien men så länge man spelade med ”A-laget” så såg det förnuftigt ut – och det är väl ändå det viktigaste?

Sen är det klart att det inte är betryggande att reserverna (förutom Nicklas Helenius då..) inte håller måttet. Det gjorde de i alla fall inte mot Slovakien.

Ett svar fick vi och det var klart – Tobias Mikkelsen är redo att ta över efter Dennis Rommedahl på högerflanken. Kanske har han redan gjort det? Den gamle letar efter formen på vestegnen och även om han är Morten Olsens favorit så är Mikkelsen het nu. Jag vill se honom från start i VM-kvalet!

***

Nog om träningsmatchen. En annan stor snackis i dansk media – en match som egentligen bara skulle avverkas i skymundan – var U21-lagets bortamatch mot vårt broderfolk på Färöarna. En enkel trea på pappret, men öborna kvitterade på slutet till 1-1.

Färöarna ska aldrig underskattas. Aldrig. Senast jag underskattade dem var första gången jag såg dem.

***

Året var 1990, jag var sex och ett halvt år gammal och Färöarna hade för första gången anmält sig till en europeisk kvalturnering. Och man hade debuterat på bästa vis. Hemma i Landskrona (gräsbanorna hemma på öarna höll inte tillräckligt bra kvalitet så Landskrona var hemmaplan i kvalet – bara det är ju coolt) hade man inlett med att besegra VM-deltagaren Österrike med 1-0, en skräll som inte bara innebar den österrikiska tränaren Josef Hickersbergers omedelbara exit men också att mötet mellan Danmark och Färöarna i Parken blev en emotsedd nationell angelägenhet för båda parter. Det var så gott som fullsatt på läktarna – 38 500 människor hade bänkat sig till något som man trodde skulle bli en lätt seger mot uppnosige lillebror, vars lag bestod av fåravlare, fiskare och studenter. En uppvisningsmatch och en stabil trea att öppna EM-kvalkontot med.

En stabil trea blev det, men det satt hårt inne. Michael Laudrup nätade ganska omgående, vill jag minnas, men i mitten av första halvlek kvitterade Allan Mörköre (han heter faktiskt så) och det spred sig en konstig stämning på Parken. Det minns jag som igår, även om det är snart 22 år sedan. Det var lika delar förvåning och misstro. Och fascination. Sen kom jublet. Ungefär som när Russell Crowe går ”are you not entertained”- bärsärkagång i Gladiator.

Och resten av matchen kändes det faktiskt som att det var Färöarna som hade publiken på sin sida i sitt försök att fälla jätten. Även om jätten hade hemmaplan. Och det lyfte laget. Visst, 2-1 kom före paus och 3-1 direkt efter vilan, men gästerna slet och kämpade för allt man var värda och de gånger Danmark kom igenom stod målvakten Jens Martin Knudsen i vägen.

***

Jens Martin Knudsen är för övrigt värd ett helt blogginlägg. Minns ni honom och hans karakteristiska utseende? Varje match, oavsett väderlek, hade han en vit toppluva med tofs på huvudet. Han höll Österrike från fatet och ställde till det för Danmark i Parken och många andra lag i sin 65-faldige landslagskarriär som faktiskt sträckte sig så långt som till 2006. Danmarks heltidsproffs Laudrup x 2, Flemming Povlsen från Dortmund, Kent Nielsen från Aston Villa med flera hade den kvällen i oktober fullt upp att försöka få in bollen bakom en kille som i vardagen körde gaffeltruck på en fiskfabrik hemma på Eysturoy. Det var riktigt stort att se.

Danmark vann med 4-1 men det var Knudsen, Mörköre och kompagni som fick rosorna i pressen efteråt. Medan Danmark fick kritik för att man tagit för lätt på uppgiften.

***

Vilket alltså också var vad man gjorde förra veckan. Länge hade man 1-0 (Simon Makienok målskytt) men det blev för plottrigt och nonchalant på slutet, Färöarna fick poängvittring och kvitteringen var rättvis, det måste jag erkänna. Lägg där till att Danmarks debuterande målvakt Frederik Rönnow faktiskt fick göra ett par svettiga ingripanden, och ni förstår att fiskarpojkarna och universitetsstudenterna skrällt igen. Med den lilla skillnaden att man fick poäng med sig nu.

På läktaren på Gundadalur Stadion i Tórshavn satt Jens Martin Knudsen, i dag 45 år gammal, och gillade vad han såg. Toppluvan är fortfarande på ibland och han är alltjämt en del av landslaget, men nu i funktionen som målvaktstränare.

Nämnde jag förresten att han också har blivit färösk mästare i gymnastik tre gånger samt har varit målvakt i handbollslandslaget?

Sören
soren_kidd@hotmail.com