Adam Pinthorps Spanienblogg

Dagens Barça är frukten av en uselt skött klubb

Twitter: @pinthorp

Tito Vilanova vann en historisk ligatitel med Barcelona 2012/13 när man nådde drömgränsen 100 poäng. Ändå är det Bayerns totala demolering av Barça i Champions League-semifinalen samma säsong – totalt 7-0 – som de flesta kommer ihåg.

Vilket givetvis inte är så konstigt. Två giganter möts när säsongen ställs på sin spets. Det är då man ska vara bra. Alla storsegrar på Camp Nou i ligan blir en skugga blott när man faller med ansiktet före på det sättet som Titos Barça gjorde. Hur bra den Bayern-upplagan än må ha varit.

Tata Martino som tog över Barça säsongen därpå, efter Vilanovas tragiska bortgång, lyckades knappast bättre. Klubben hade prenumererat på minst en semifinalplats i Champions League under nästan tio års tid. Martinos Barça fick respass i kvartsfinalen mot Atlético Madrid.

I ligaspelet? Nä, det gick inte hela vägen där heller. Trots att man hade allt i egna händer inför sista omgången på hemmaplan mot just Atlético så lyckades laget inte knyta ihop säcken, släppte in kvitteringsmålet i andra halvlek och fick se antagonisten fira ligatiteln på Camp Nou i stället.

Det här är två säsonger under det senaste decenniet där mycket var osäkert kring FC Barcelona och framför allt en oro från supporterhåll över hur arvet efter Pep Guardiola skulle förvaltas.

Nu har Luis Enrique haft huvudansvaret i snart tre år. Det här blir hans sista månader i klubben och det mesta talar för att den här sista säsongen kommer stämplas som ett fiasko. När man som tränare kliver in och vinner trippeln med ett nytt lag under sin debutsäsong så blir kravbilden extrem i fortsättningen. Som om träna FC Barcelona inte innebär press nog.

Luis Enrique har inte lyckats utveckla eller föra Barcelona framåt. Parallell med en ledning som inte förvaltat spelare från La Masía, desperat värvat spelare alldeles för dyrt och behandlat klubbikoner som en påse skräp har inte heller ”Lucho” varit rätt man för att föra Barça framåt som lag.

Den individuella kvalitén har räddat laget i många år nu. Vilket är logiskt om man har en anfallstrio som utgörs av Lionel Messi, Luis Suárez och Neymar.

Men lagbygget Barça, det klassiska Barça, har inte existerat mer än enstaka tillfällen under de senaste åren.

Jag tycker det hela blir så enormt signifikativt när laget i 3-0-underläge mot Juventus – i en CL-kvartsfinal – inte gör ett enda byte.

”För att man inte kan byta ut en Luis Suárez mot Paco Alcácer”.
”För att man inte kan byta ut Ivan Rakitic mot Denis Suárez”.

Offensiva spelare som kostat klubben flera hundra miljoner men som uppenbarligen inte är tillräckligt bra för att få chansen när det är skarpt läge trots att övriga elva inte kommit upp i närheten av sin maxprestation.

Jag har sagt det förr, men det är så uruselt skött som klubb att kasta i väg pengar på ett sådant sätt om det inte används i sådana här lägen. Barça hade lika gärna kunnat ha Sandro Ramírez och Sergi Samper på bänken – spelare som är billiga i drift och kommer raka vägen från La Masía – om de ändå inte är tilltänkta att användas.

Det här är ett Barça som kryllar av stjärnor och som aldrig kan underskattas av den anledningen. Det spelar ingen roll vilka som står på andra sidan. Med den spetsen som finns kommer fotbollsmatcher att vinnas. Men det går inte vända varje prekärt underläge till seger på hemmaplan bara för att man har några av världens främsta fotbollsspelare.

Till slut tar det stopp. Förmodligen mot Juventus, i det här fallet.

Och jag tror det är precis vad Barça behöver i det långa loppet. En tankeställare om vad som egentligen behöver förändras för att bli en vinnande och hyllad segermaskin igen.

Jag tror dock inte Ernesto Valverde eller Juan Carlos Unzúe är mer rätt än Luis Enrique. Personligen hade det inte förvånat ett dugg om Barça blandar och ger, tar någon titel här och där utan att leverera på en jämn nivå, fram tills den dagen Xavi Hernández klär på sig tränarkostymen.

***

Jag såg skön statistik från UEFA för övrigt.

Paulo Dybala i CL-slutspel: 4 mål på 4 matcher.
Gonzalo Higuaín i CL-slutspel: 2 mål på 23 matcher.

Det här är inte rätt dag att slå ned på Higuaín och hans förmåga att sumpa viktiga lägen, det har vi gjort så många gånger förr, utan snarare en hyllning till Dybala.

Från superstar in the making till superstar på riktigt. Nu är han där uppe där han ska och förtjänar att vara.

Frågan är hur mycket Juventus kommer kräva av Barça och Real för honom i sommar.

***

På tal om något helt annat, som jag inte skrivit om från den senaste ligaomgången. Om ni har missat Xabi Prietos assist till Juanmi i segern mot Sporting Gijón så gör precis allt som krävs för att se den.

Den är fullkomligt genialisk.

Att det dessutom är Prieto, denne älskvärde ”one club man” som aldrig blir för gammal, gör det hela ännu mer vackert.

Nå, säsongens assist?

***

I kväll mer Champions League-fotboll.

På ett sätt är det helt sjukt att Dortmund ska ladda om mentalt och gå in och spela kvartsfinal – för många av spelarna karriärens hittills viktigaste – efter det som skedde i går.

Marc Bartra blev fört till sjukhus men fick som tur var lämna redan i går kväll. Det krävs ett otroligt psyke för att ladda om så snabbt efter en sådan händelse.

Real Madrid match mot Bayern kommer bli en klassiker. Det blir det alltid. Jag har tappat räkningen hur många gånger de har mötts de senaste åren, men det brukar vara semifinaler och brukar svänga en hel del.

Att det kommer bli en jämn batalj med taktisk och teknisk briljans och ett stort underhållningsvärde är det minsta jag är orolig för.

Leicester-Atlético? Drömlotten för Atleti – upp till bevis hur det verkligen är i praktiken. Men det här ska naturligtvis Atlético greja, på ett eller annat sätt, över två möten.

Inte minst när formen dessutom sett bra ut, trots ett svårt skadeläge. Jag tror Atlético, lite som mot Leverkusen, skaffar sig ett angenämt utgångsläge redan i kväll.

pinthorp
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER