Adam Pinthorps Spanienblogg

Bar inte hela vägen för Spanien i EM – men framtiden är ljus

Twitter: @pinthorp

Storfavorit på förhand. Ännu större favorit under turneringens gång efter de imponerande insatserna först i gruppspelet men kanske framför allt i semifinalen mot Italien.

Det var Spanien som hade störst press på sig inför finalen mot Tyskland. Kanske blev pressen för stor. Kanske trodde spelarna – lite som media hade målat upp det – att det även skulle bli show i finalen mot tyskarna.

Den här gången bar det inte för Spanien. De gjorde sin blekaste insats i turneringen, men mötte samtidigt det bästa motståndet. Ett lag kryllandes av stjärnor slår mer sällan än ofta ett kollektivt starkt lag.

Däremot finns det otroligt mycket positivt att ta med sig från den här turneringen med spanska ögon sett. I det här laget finns spelare som kommer vara en stor del, kanske rent av huvudstommen, i A-landslaget många år framöver. Saúl Ñíguez, Marco Asensio och Jesús Vallejo är de jag allra främst tänker på.

Många har fått upp ögonen för lirare som Dani Ceballos och Iñaki Williams, och Kepa Arrizabalaga har än en gång bevisat vilken kvalitativ keeper han är.

Efter 96-kullen får tävla även i nästa U21-kval har Spanien dessutom en ganska bisarr stomme att bygga vidare på. Asensio och Ceballos kan bilda ett offensivt mittfält även i nästa U21-EM – men min gissning är att båda har fullt upp med att fokusera på A-landslag då.

***

För några dagar sedan delade jag ut en känga till Gerard Deulofeus bristande prestationer i U21-EM och ifrågasatte valet av honom som lagkapten.

Han besvarade knappast kritiken med någon bländande insats i finalen. Tvärtom.

Och nu är det dessutom officiellt att han återvänder till Barcelona i sommar och kommer vara en del av Ernesto Valverdes trupp nästa säsong. Kommer han verkligen klara av det? Han har garanterat vuxit under sina år utomlands, både som spelare och person, men när jag har tittat på Deulofeu under EM-turneringen är det precis samma spelare som jag såg för tre-fyra år sedan.

Han har ju en talang utöver det vanliga men också en attityd som är knappast osar ”seny”, som är en grundpelare i FC Barcelona och står för hårt arbete, ödmjukhet, integritet och god moral.

***

Saúl fick en fin present efter sin superba EM-turnering – där han också vann guldskon – av Atlético. Nytt kontrakt till 2026 (!) är påkritat och det berättar verkligen vilken enorm tilltro klubben har gentemot mittfältaren och att man ser honom som en av de viktigaste profilerna i sitt långsiktiga lagbygge.

2026. Det är nio år dit. När skrev någon på ett så långt kontrakt tidigare?

Och ska någon klubb lösa Saúl ifrån kontraktet krävs det i runda svängar ynka en och en halv miljard.

***

Dani Ceballos fick pris som U21-EM:s bäste spelare. Han inledde på bänken mot Makedonien. Var bra mot Portugal. Vilades mot Serbien. Briljant mot Italien. Inte bättre eller sämre än någon annan av spanjorerna i finalen.

Jag undrar hur mycket all medial uppståndelse efter Ceballos insats mot Italien hade för betydelse i det priset. För det borde krävas mer än bara en speciell match för att ta emot ett sådant pris.

Saúl eller Asensio i Spanien eller någon i den tyska truppen hade känts mer rimlig.

***

Nu är det dags för bloggen att ta semester. Silly Season-yrvädret lär fortsätta och säkerligen eskalera med tanke på allt som är på gång, stort som Diego Costa-affär till smått som FC Gironas första La Liga-bygge någonsin.

Glad sommar!

pinthorp
0 kommentarer

Nu vet en hel fotbollsvärld vem Dani Ceballos är

Twitter: @pinthorp

Spanien till final i U21-EM efter uppvisning mot Italien. Det klart att numerärt överläge stora delar av den andra halvlek gav extra hjälp på traven, men på det hela taget är det få som inte kan känna att det spanska laget tagit sig till final på ett värdigt sätt.

Saúl Ñíguez gjorde, precis som vanligt, mål när det vankas viktiga sammanhang. Den här gången dock samtliga tre för Spanien – hans första hattrick någonsin.

Men jag tror de flesta rubrikerna ändå kommer tillägnas Dani Ceballos efter den här semifinalen. Det brukar bli så när en spelare som inte är lika välkänd ute i stugorna förtrollar en hel fotbollsvärld med sina konster.

”TV-spelsfotboll” kommer väl till pass i det här läget. Ceballos har gjort lite vad han velat under turneringen så här långt och allt kulminerade mot Italien. Snacka om att kliva fram och visa vägen när det som mest behövs. Bollkontrollen fullkomligt magnifik, spelförståelsen likaså.

Och grabben är bara 20 år gammal, ett par år yngre än de flesta i turneringen.

Dani Ceballos tillhör Real Betis och har så gjort sedan 2011. Han föddes i Sevilla-regionen och började faktiskt sin karriär i antagonistklubben som bär samma namn som Andalusiens största stad: Sevilla.

För sex år sedan kom han till Betis och bara tre år senare debuterade han för A-laget, då i Segunda División. Faktum är att tanken var att slussa in Ceballos successivt – det gick knappast undgå hans talang och potential – men det blev inte ens en handfull matcher i reservlaget. Trots sin ringa ålder var han alldeles för bra för att inte ta en plats i A-laget.

Som 18-åring var han med och vann Segunda División med Real Betis som en starkt bidragande orsak och startade 24 av matcherna. Två säsonger senare har han nu etablerat sig på allvar i La Liga och gjort totalt över 100 matcher för de grönvita.

I konkurrens med Marco Asensio, Saúl Ñíguez och Denis Suárez var det inte särskilt många som kände till Dani Ceballos kapacitet inför U21-EM. Han var ett självklart namn i truppen, men definitivt inte lika självklar som startspelare.

Denis Suárez fick förtroendet i första gruppspelsomgången mot Makedonien (då lirade Dani sista halvtimmen), men blev petad till förmån för Betis-spelaren i nyckelmatchen mot Portugal. 90 minuter senare hade Ceballos befäst sin startplats och i tisdagens semifinal mot Italien visade han omvärlden vilken hög nivå han besitter.

För de som bara hört om hur storklubbarna i Europa har ryckt i ”supertalangen från Real Betis” är det betydligt fler som har en bild av vem Dani Ceballos är efter den här kvällen.

Och med en utköpsklausul på blott 15 miljoner euro – en ynklig summa sett till dagens fotbollssamhälle – lär det ringas ett och annat samtal i natt.

Ryktena har redan florerat hej vilt och framför allt är Real Madrid uppenbart intresserad av Ceballos tjänster. Låt kampen börja.

***

Övriga reflektioner?

Det är omöjligt att inte understryka Saúls betydelse ännu en gång. Målskytt i samtliga matcher han har spelat i turneringen – och vilka mål sen.

Han kliver fanimig alltid fram när det behövs. Han har skjutit Atlético vidare i Champions League flertalet gånger och nu detsamma med U21-landslaget.

Jag kan inte komma på någon mer oregelbunden målskytt (han gör mål mer sällan än ofta) som ändå står för så pass viktiga fullträffar.

En spelare som däremot inte kommit upp i sin fulla kapacitet, inte ens i närheten, är Gerard Deulofeu. Jag hade en diskussion på Twitter häromdagen angående just Deulofeu och hans betydelse för U21-landslaget som lagkapten.

Och det klart. Har man flest U21-landskamper i Spanien någonsin – och dessutom gjort flest mål genom tiderna – får man viss förtur. Det är så det fungerar. Även i Spanien.

Däremot borde inte Deulofeu vara lagkapten för det här landslaget. Det spelar ingen roll vad han har gjort tidigare eller vilken talangstämpel han alltid har haft. Deulofeu är ingen ledartyp. Han han alltid dragits med divafasoner, gått sin egen väg och sällan krattat vägen för andra spelare.

Potentialen har alltid varit enorm, men det finns också en anledning att han inte hittat sin trygga punkt i karriärer ännu.

Det känns lite för enkelt att bara titta på antalet U21-landskamper och utefter den informationen dela ut kaptensbindeln. Det borde vara mycket mer än så. Men framför allt borde Deulofeu inte högprioriteras på planen bara för att han heter Deulofeu.

I den här turneringen har han varit den av startspelarna som inte levt upp till de förväntningar som sattes inför. Han har inte varit genomusel (trots allt ett mål och två assist på tre matcher) men samtidigt ingen avgörande figur. Jag köper att han spelar för den matchvinnartyp han är, men hade han inte hetat Gerard Deulofeu, burit kaptensbindeln och gjort 17 mål på 34 U21-matcher så hade Iñaki Williams – som är en genomgående bättre spelare – startat.

Nu kommer Deulofeu givetvis spela från start även i finalen. Det vore något märkligt av Albert Celades att ändra på ett vinnande koncept.

Men jag kan tycka, i alla former av sammanhang, att många spelare kommer väl enkelt undan bara för att de är ett namn och har en viss status.

pinthorp
0 kommentarer

Bästa möjliga förutsättningar för Spanien – nu börjar allvaret

Twitter: @pinthorp

Det är nu allvaret börjat på riktigt. Efter ett långt och ganska knaggligt kvalspel, ett okej play off och ett mästerskapsgruppspel som gått precis enligt planerna står nu Spaniens U21-landslag precis där de borde och där de vill. I semifinal.

Två riktigt bra insatser krävs för att bli historiskt och lyfta tredje U21-guldet på sex år. Och förutsättningarna kunde knappast varit bättre.

Även om Portugal var en tidig gruppfinal i den andra omgången var det knappast något tal om annat än att ”La Rojita” var storfavorit. Albert Celades manskap visade upp en helt annan taktisk flexibilitet och spelade på ett sätt vi inte gjort oss vana vid att se något spanskt lag uppträda på många år. Det var portugiserna som höll mest boll, inte minst inledningsvis, och förde matchen. Men ett välorganiserat Spanien utnyttjade sina möjligheter när de dök upp, och bevisade att man kanske är som allra farligast när man får ställa om snarare än när man rullar boll i ett uppställt anfallsspel.

Efter 5-0-krossen mot Makedonien slutade det 3-1 mot Portugal och säkrad gruppseger. De spelare som Albert Celades förmodligen hoppades på allra mest skulle kliva fram och stå för bra insatser mot Portugal gjorde precis just det. Sandro Ramírez nätade, Dani Ceballos tog till vara på sin chans från start och Iñaki Williams hoppade in och bevisade i allra högsta grad att han bör vara ett tänkbart namn för startelvan.

Frid och fröjd och med säkrad gruppseger kunde Celades spela ett helt nytt lag i sista omgången mot Serbien. Även här fick Míster väldigt många positiva svar. Carlos Soler, Álvaro Odriozola och Iñaki, återigen, var väldigt bra. Denis Suárez som blev petad mot Portugal klev fram och gjorde matchens enda mål.

Celades har enorma lyxproblem att handskas med inför kvällens semifinal mot Italien. Men med största sannolikhet ruckar han inte en millimeter på startelvan som spelade mot Portugal.

Kepa
Bellerín Vallejo Meré Jonny
Saúl Llorente Ceballos
Deulofeu Sandro Asensio

Det lär bli dessa elva.

Och jag vet inte om det kunde varit bättre förutsättningar än vad fallet just nu är. Alla offensiva krafter har kommit igång. Alla i truppen – undantaget tredjemålvakten Rubén Blanco – har fått speltid. Och de viktigaste kuggarna har fått några extra dagars vila jämfört med Italiens manskap som hade kniven mot strupen i sista gruppspelsomgången mot Tyskland där det krävdes seger.

Spanien har väntat på den här stunden, på riktigt skarpt läge, sedan man åkte ur kvalet i förra U21-EM. Det är nu det gäller att kliva fram och visa.

Jag tror det här laget har det som krävs för att gå hela vägen.

pinthorp
0 kommentarer

Madre Mia, Marco Asensio!

Twitter: @pinthorp

Herregud. Jag är fortfarande snudd på stum efter Marco Asensios insats mot Makedonien.

Uselt motstånd? Uppgivet lag vid underläge 0-3? Det går att säga precis vad som helst, men Makedonien har likväl tagit sig till U21-EM vilket är en turnering som det krävs både mycket skicklighet och en dos av flyt för att ta sig till. Det är långt ifrån enkelt för någon nation och det var många betydligt mer favorittippade lag som Makedonien dräpte på vägen.

Oavsett vad går det inte blunda för Marco Asensios insats. Och ett hattrick som måste kvalificera sig som ett av de snyggaste banne mig någonsin. Det är frimärkesprecision tre gånger om. Tre drömmål. Tre fantastiska prestationer.

Grabben är en superstar in the making. Eller nja, han är redan en superstjärna. Han vann ju för böveln precis både ligaguld och lyfte Champions League-bucklan med Real Madrid, där han i CL-finalen dessutom hoppade in och nätade.

Om vi prater just U21-sammanhang trodde jag aldrig jag skulle få se en bättre individuell prestation än den Thiago Alcântara stod för i finalen mot Italien för fyra år sedan. Det var förvisso en final och direkt avgörande, men om vi bortser från det faktumet utmanar Asensios insats mot Makedonien.

Och Spanien fick verkligen bästa tänkbara start på turneringen. De tre största stjärnorna – Gerard Deulofeu, Saúl Ñíguez och han den där hattrick-snubben – gjorde mål. Jag tror framför allt det är viktigt att Deulofeu får igång sitt spel direkt. Det är en humörsspelare som med vind i seglen kan skjuta ett nytt VM-guld till Spanien på egen hand.

Sandro Ramírez? Visst, det hade väl varit pricket över i:et om nummer nio-spelaren också fick näta i 5-0-segern men sett till spelet och vilka som faktiskt utmärkte sig kunde inte ”La Rojita” hoppats på en bättre start än så här.

Framför allt har man turneringens bäste spelare i laget och bara det kommer bära långt.

pinthorp
0 kommentarer

Allt annat än seger är fiasko för Spanien i U21-EM

Twitter: @pinthorp

Känner ni vibbarna?

Förväntningar i luften av att se morgondagens storstjärnor i hetluften i ett mästerskap.

Jag fullkomligt älskar U21-EM. Kanske har det att göra med att de två landslagen jag följer mest noggrant – Sveriges och Spaniens – har haft för vana de senaste åren att skörda stora framgångar i just U21-sammanhang.

Spanien vann både 2011 under Luis Milla och 2013 under Julen Lopetegui, som i dag är förbundskapten för A-landslaget och efter ett år vid rodret ännu inte förlorat. Och Sverige som vi alla känner till bragdsegrade i det senaste mästerskapet i Tjeckien för två år sedan.

Att själv vara på plats och bevittna när Sverige straffade Portugal i finalen kvarstår som ett av mina absolut största och häftigaste fotbollsminnen alla kategorier.

Låt oss hoppas att sommarens turnering på ett eller annat sätt blir minnesvärd.

Känslan är dock inte lika stark kring det svenska gänget den här gången. Det kryllar av intressanta framtidsnamn men känns betydligt mer profilfattigt och bristen av ledargestalter är på förhand ett orosmoment. Styrkan är så klart kollektivet och det enormt fina kvalet man har i ryggen. Förmodligen lär motståndarlagen ha en del respekt för Sverige.

Spanien är säkerligen ett av de lagen. ”La Rojita” hade återigen problem i kvalspelet men lyckades knipa en play off-plats och väl där överrumpla Österrike på vägen till huvudturneringen.

Nu kliver man in som en av de stora favoriterna, och frågar ni mig den största av alla.

Varför?

Först och främst för att truppen helt enkelt är den på pappret klart bästa. Stora stjärnor som Marco Asensio (Real Madrid), Gerard Deulofeu (Milan), Saúl Ñíguez (Atlético) och Iñaki Williams (Athletic Club) hade tagit plats i de flesta A-landslag och de tre förstnämnda var samtliga uttagna i Lopeteguis VM-kvaltrupp nu i juni.

Att spelare som Pablo Fornals (Málaga), Samu Castillejo (Villarreal), Óliver Torres (Porto) och Santi Mina (Valencia) inte ens får plats i en 23-mannatrupp understryker också vilken enorm kvalité som finns i dagens U21-lag och vilken bredd som existerar.

En annan spelare som inte kommer till spel är Yeray Álvarez, men det inte på sportsliga grunder.

I december drabbades Athletic-försvararen av testikelcancer, men var tillbaka i full träning bara en dryg månad senare. Förra veckan gjordes en ny undersökning och då visade det tyvärr att cancern var tillbaka och att Yeray tvingas till kemoterapi.

”Det är som att ligga ner och sen ta sig upp för att bli nedslagen igen. Men med alla människor runt omkring mig kommer jag tillbaka tusen gånger starkare”, skrev Yeray ut på sin Instagram efter beskedet.

”Vi kommer spela och vinna för dig”, uttalade sig snabbt det spanska U21-landslagets kapten Gerard Deulofeu.

Att missa ett mästerskap är förstås högst sekundärt i ett sådant här läge. Förhoppningsvis vinner Yeray kampen mot cancern en gång för alla och kommer tillbaka till fotbollsplanen bättre än någonsin.

Förhoppningsvis får han följa ett Spanien som suktar efter revansch efter debaclet i kvalet till mästerskapet för två år sedan. Nu lyckades laget till slut nå slutspel och det är nu allvaret börjar på riktigt.

Redan i kväll spelas de första matcherna men för Spaniens del drar det först i gång i morgon mot kvalets överraskningslag Makedonien.

Allt annat är seger kommer stämplas som fiasko för Spanien i den här turneringen. Det finns bara en rimlig målsättning. Så bra ska det här laget vara.

***

Håll ögonen på: Marcos Llorente har varit enorm i Deportivo Alavés den här säsongen. Det är stentuff konkurrens på mittfältet om platserna bredvid Saúl Ñíguez och Marco Asensio som är givna. Llorente har fler defensiva egenskaper än både Dani Ceballos (Betis) och Denis Suárez (Barcelona) och jag tror därför att han kommer få en viktig roll i den här truppen.

Mitt mästerskapstips: Spanien vinner efter ruggigt nervkittlande finalföreställning mot Portugal. Marco Asensio tar emot pris som turneringens spelare.

pinthorp
0 kommentarer

Berizzo är det bästa alternativet för Sevilla

Twitter: @pinthorp

De spanska storklubbarna börjar få saker och ting på plats tidigt den här sommaren. Real Madrid mår bättre än på länge och där är det mesta guld och gröna skogar just nu. Det mest intressanta blir hur man hanterar eventuella tapp, framför allt på mittfältet, och i sådana fall ersätter dessa.

Barcelona har redan gjort klart med Ernesto Valverde som ny tränare. Och Antoine Griezmann har kritat på till 2022 med Atlético som har sitt registreringsförbud att anpassa sig till.

Sevilla då? Ja, nu är det till slut helt klappat och klart med Eduardo Berizzo som ny tränare inför nästa säsong. Efter att Jorge Sampaoli tog över Argentinas landslag (och på ett Bielsa-galet sätt för övrigt valt att spela ett osannolikt 2-3-4-1-system mot Singapore i en träningslandskamp) var det inget alternativ så självklart som Berizzo på Sevillas radar.

En tränare med erfarenhet från ligan och gjort det mer än bra i Celta Vigo under sina år där. Att ersätta Sampaoli blir ingen lätt uppgift och Sevilla-supportrarna har all anledning att vara kräsna och sätta upp höga mål inför säsongen, men både på kort och lång sikt tror jag Berizzo är rätt man att hålla Sevillas fana fortsatt högt.

Sedan blir egentligen det mest intressanta att se hur klubben hanterar sommarens transferfönster. Nu finns ingen Monchi – som redan börjat jobba hej vilt i Roma – kvar i den sportsliga ledningen och vi får se om det kan fortsätta trollas med knäna.

Oavsett vilka stjärnor som lämnar – för alla kommer inte bli kvar – så kommer Berizzo förfoga över en stark trupp och en betydligt bredare sådan sett till kvalité än den han hade att arbeta med i Celta Vigo.

Däremot tror jag inte Monchis senaste värvningar i Sevilla gett verkan än. Jag blev åtminstone stundtals väldigt imponerad av det jag såg av Walter Montoya och Clément Lenglet under våren och det här är spelare som jag tror kommer växa in allt starkare i det här laget till hösten.

Det finns mycket kvalité i Sevilla – på alla plan. Men faktum kvarstår. Medan övriga toppklubbar värvar toppspelare, förlänger med storstjärnor och breddar sina trupper tappar Sevilla inte bara sin succétränare, förmodligen ett par av sina största stjärnor (Vitolo redan på väg ut genom dörren), utan också sin demon-sportchef som tillsammans med hela den sportsliga ledningen varit en enormt stor del i att Sevilla fortsatt presterat på en hög nivå år efter år.

Sevilla kommer förbli ett topp sex-lag. Förmodligen inte mycket mer än så.

pinthorp
0 kommentarer

Vitolo till Atlético kan bli en av sommarens stora följetonger

Twitter: @pinthorp

Säsongen är slut även om vi har ett U21-EM att vänta runt hörnet, men den galna säsongen där vi egentligen tillåts att tro på lite vad vi vill har precis växlat upp på allvar. Silly Season. Skräckblandad förtjusning. Att leva mellan hopp och förtvivlan. Många drömmar. De flesta som går i kras.

Och även om jag personligen föredrar när det är brinnande säsong kan jag ändå finna den galna säsongen med allt vad det innebär ganska underhållande ibland.

I Spanien är det många följetonger som redan är i gång och med största säkerhet kommer dra i gång vad det lider. Men framför allt har det hittills handlat mest om en klubb som verkligen har att stå i under sommaren: Atlético de Madrid.

Och det kan ju tyckas ologiskt på ett sätt, eftersom att idrottens skiljedomstol CAS har fattat beslutet att klubben inte får registrera nya spelare under sommarens transferfönster. Därför kan det alltså komma att bli ett liknande läge som fallet var för FC Barcelona för ett par år sedan.

Då knöt man både Arda Turan och Aleix Vida till sig för stora pengar men ingen kunde registreras och fick spendera hela hösten på läktaren och nöja sig med att matchas på träningsplanen.

På det positiva kontot är att Atlético blir mer sårbart för spelartapp vilket gör att man kommer hålla hårt i sina nyckelspelare. Antoine Griezmann varvade ett par märkliga uttalanden i media för ett par veckor sedan men efter CAS beslut att upprätthålla registreringsförbudet var han snabb med att konstatera att han ”mer än någonsin behövs i Atlético och att det vore fult mot klubben att lämna nu”.

Det lär snart finnas ett nytt och väldigt lukrativt avtal på bordet för Griezmann som han kommer krita på med glädje.

Däremot vill både fransmannen liksom Diego Simeone tydligt förstärka truppen med tyngre namn för att kunna ta ytterligare ett kliv och kunna utmana på alla fronter. Det är därför Atlético kommer bli en av de mest intressanta klubbarna att följa under den här sommaren. Inte för spelartruppen man kliver in med till hösten – utan för spelartruppen man redan nu tvingas säkra upp från och med januari 2018.

Málagas 21-årige skyttekung Sandro Ramírez uppges redan ha gjort den obligatoriska läkarundersökningen med Atlético och det återstår bara vissa detaljer ifrån att den affären kommer offentliggöras. Vart han håller till i höst blir också intressant att se.

Den mest unika övergångshistorien så här långt – och då har det knappt börjat – är trots allt Vitolo. Sevillas landslagsmeriterade yttermittfältare har uppenbart imponerat på Diego Simeone som sägs böna för att få Atleti att köpa loss honom.

Sevilla är beredda att sälja Vitolo för utköpsklausulen som ligger på 40 miljoner euro – en summa som Atlético kan betala. Problematiken är att Vitolo inte bara vill flytta till Madrid och hänga på en träningsanläggning i en halv säsong när han till och med börjat starta under Julen Lopetegui i landslaget och VM bara är ett år bort.

Ett lån däremot? Ja, en möjlig lösning. Problematiken där? Atlético får inte registrera spelare, och i sådana fall måste man komma överens med Sevilla att låna ut honom – eftersom Atleti givetvis inte vill att spelaren i fråga fortsätter hos den andalusiska giganten hela hösten.

Det är en minst sagt trasslig process men så sent som för ett par dagar sedan rapporterades det från de spanska radiostationerna att det finns en deal mellan Madrid-klubben och Vitolo, där spelaren själv ska vara villig att betala sin utköpsklausul för att frigöra sig från sitt kontrakt med Sevilla. Skulle det inträffa är spelaren fri att välja vilken klubb han vill – och det är här Las Palmas kommer in i bilden.

Vitolo slog igenom stort i Las Palmas och har flera gånger uttryckt sina känslor för klubben och att han en dag gärna skulle dra på sig den gula tröjan igen. Skulle allt gå som Atlético vill och planerar blir så fallet redan till hösten. Då gör Atleti och Las Palmas en privat deal som innefattar att Vitolo spelar hösten på Gran Canaria för att därefter säljas vidare direkt till Atlético i januari.

Rörigt? Äh, sista ordet är inte sagt än. Det kommer mer, var så säkra. Men det är bara en av många följetonger att fortsätta följa framöver…

pinthorp
0 kommentarer

Till slut passerade Girona FC mållinjen – nu klart för La Liga

Twitter: @pinthorp

Girona FC är klart för Primera División nästa säsong – detta för första gången i klubbens 87-årige historia.

Den mållösa tillställningen hemma på Estadi Montilivi mot Real Zaragoza i söndags räckte för att ta den där avgörande poängen och säkra andraplatsen i Segundan.

Det är svårt att sätta ord på hur stort det här är för klubben och för den lilla katalanska staden, några mil norr om Barcelona. För bara fem år sedan var klubben enormt skuldsatt och såldes för ynka en euro. Framtiden var då väldigt oviss och att ta sig hela vägen upp till Primeran – som varit det långsiktiga målet – kändes inte fullt realistiskt inom en femårsperiod.

Nu har man trots allt lyckats – men det har varit många år av hårt slit som ligger till grund för framgången. Och man kan sannerligen säga att laget och supportrarna har lidit mycket på vägen. Faktum är att Girona fallit på mållinjen vid tre tillfällen de senaste åren. Alla gånger i play off.

För två år sedan bevittnades en av de största kollapserna någonsin i play off-sammanhang. Först schabblade laget bort en direktplats genom att tappa poäng mot Lugo i sista omgången vilket i stället ledde till play off, där man i första mötet slog Zaragoza på bortaplan med klara 3-0 – men totalt tappade det i returen och rök med huvudet före efter 1-4 på hemmaplan.

2013 liksom förra säsongen föll man också i play off.

Det har helt enkelt inte varit Gironas grej. Framför allt är det säsongen för två år sedan som etsat sig fast i supportrarnas minnen och varit som en nagel i ögat och ständigt gjort sig påmind. Det var Gironas främsta säsong någonsin. Resultatmässigt och underhållningsmässigt.

Att klubben därför lyckades säkra La Liga-avancemanget mot just Real Zaragoza, som man drömt mardrömmar om sedan den där play off-förlusten på Montilivi, var rättvisans poesi.

För sju år sedan var man en straffspark på tilläggstid ifrån att ramla ur Segunda División, hade enorma skulder och ingen sportslig kontinuitet. Nästa säsong kommer det spelas katalanska derbyn mot Barcelona och Espanyol på Montilivi.

Girona är en häftig historia i sig och lär med största säkerhet tillföra dramatik även i den spanska högstaserien.

pinthorp
0 kommentarer

En perfekt kväll för Europas bästa fotbollslag

Twitter: @pinthorp

Real Madrid är bäst i Europa igen. Som första lag någonsin lyckas man försvara sin Champions League-titel.

Ännu mer imponerande är att man tagit tre av de senaste fyra upplagorna. Det har varit förlängningsavgörande, straffavgörande och som i går en ren och skär maktdemonstration och uppvisning. Sällan har det varit så tydligt när det väl kommer till kritan vilket lag som faktiskt är bäst.

För det var reaktionen på Juventus fina inledning som imponerade mest på mig. Första 20 tillhörde Juve. Rappt passningsspel, effektivt presspel. Juve kände hetast på egentligen alla fronter inledningsvis.

Sedan small det till. Tempoväxling, en-två passningar och sedan hade hela ytan uppstått för Dani Carvajal att spela tillbaka bollen till Cristiano Ronaldo som drog till.

Nog för att Juventus stod upp bra i hela den första halvleken, kvitterade med ett av CL-historiens vackraste mål, och säkerligen hade en bra känsla med sig in i omklädningsrummet i paus.

Men det är just där och då man gärna hade velat höra vad som sades när Zinedine Zidane fick ordet. Om han ens sa något. Det känns som han bara växlade upp tre nivåer och fick precis alla spelare att springa lite mer för både sig själva och för varandra.

För det var i ärlighetens namn aldrig ens spännande i den andra akten. Real Madrid nötte sönder Juventus. Sprang, slet och hade framför allt snudd på hundraprocentig kvalité i allt.

En jämn första halvlek, eller bara kattens lek med råttan? Den andra var av sådan annorlunda karaktär och jag har svårt att bestämma mig om helt enkelt Real Madrid bara var så mycket bättre eller om Juve också sänkte sin prestation avsevärt.

Oavsett vilket var det i slutändan aldrig någon diskussion om vilket lag som var bäst.

En bestialisk och hänsynslös Cristiano Ronaldo krönte en sanslös CL-säsong med två finalmål. Gareth Bale gjorde comeback i hemstaden. Isco dansade fotboll. Underbarnet Marco Asensio hoppade in och gjorde mål. Och Sergio Ramos fick som förste någonsin lyfta CL-titeln för andra året i följd.

Det var en perfekt kväll för Europas bästa fotbollslag, helt enkelt.

pinthorp
0 kommentarer

Atlético vill göra Koke till sin egen ”one club player”

Twitter: @pinthorp

I ett fotbollsklimat där ekonomin styr det mesta är det befriande att se spelare som följer hjärtat före storleken på lönekuvertet. För att inte säga nödvändigt. Det finns alldeles för få, och det gör dessa ännu mer unika av sitt slag.

Men en efter en av de allra största och mest ikoniska spelarna som är förknippade med en och samma klubb har sakta men säkert börjat lägga av. Till hösten spelar inte längre Francesco Totti i Romas tröja. Det har han gjort så länge jag har levt. Inte så länge jag kommer ihåg – utan HELA min livstid.

Det är helt sjukt att tänka på. Det stod Totti #10 på min första fotbollströja. Jag minns inte ens när det var. Men han har alltid funnits med, i någon utsträckning, och framför allt varit det största beviset att kärleken till en klubb övervinner allt.

Det finns alldeles för få av den sorten kvar. Därför slår hjärtat ett extra slag när jag hör en spelare som Koke sitta med tårar i ögonen och förklara sin kärlek till Atlético Madrid efter att ha kritat på ett nytt kontrakt som sträcker sig till 2024. Mittfältaren från Vallecas i Madrid har tillhört Atleti sedan han var åtta år gammal. Han har gått igenom alla steg, tagit sig från ungdomslagen till B-laget, vidare till A-laget där han i dag är en av vicekaptenerna och en vital del i Diego Simeones lagbygge.

Atlético vill göra Koke till sin egen ”one club player”. Sin egen Paolo Maldini, Carles Puyol eller för all del Francesco Totti.

”Jag är Atlético-supporter sedan barnsben och det är en dröm varje gång jag drar på mig tröjan. Förhoppningsvis kan jag stanna här karriären ut”, sa Koke själv på presskonferensen.

Sånt här gör fotbollen mer äkta.

***

Ernesto Valverde ny tränare i Barcelona. Som väntat. Han gjorde själv två säsonger i klubben och vet vad det är han ger sig in på.

Däremot har han inte tränat någon klubb på den här nivån tidigare och det kommer bli den största utmaningen för Valverde. Han har byggt ett Athletic med kontinuitet, stabilitet och fått samman en grupp till en väldigt stark enhet. Men där heter stjärnorna Aritz Aduriz, Raúl García och Iker Muniain.

Nu ska han handskas med Leo Messi, Neymar och Luis Suárez – bara det är en utmaning i sig. Det är många tuppar i samma rum. Många som vill ha sitt sagt. Många som vill ta ansvar. Många som behöver ta ansvar.

Det blir upp till bevis för Valverde om han är rätt man att hålla ihop den här gruppen och framför allt få kollektivet Barcelona på fötter igen efter en, i ärlighetens namn, halvdan säsong. Det är inte samma stabilitet och speltrygghet som tidigare, utan mer individualistiskt. Det här blir det tuffaste uppgiften för Valverde att lösa.

Sedan lär han få ett par halvmiljardersvärvningar att addera till en redan ganska okej spelartrupp.

***

Quique Setién från Las Palmas till Real Betis. Hm. Är det verkligen ett kliv uppåt i hierarkin? Givetvis sett till klubbstorlek, men nödvändigtvis inte sett till kvalité och nuvarande ”ranking”.

Men lika mycket som Quique är ett jobbigt tapp för Las Palmas är han ett mycket intressant val av Betis. Han har premierat en offensiv fotboll och fått fram det bästa ur stjärnspelarna i Las Palmas. Det bådar för en minst sagt frejdig Betis-säsong att se fram emot.

***

John Guidetti är långt ifrån självskriven i Celta Vigos spelartrupp till nästa säsong. Han har inte haft den utvecklingskurvan som klubben hoppats på – även om han varit väldigt viktig under våren och etablerat sig i startelvan.

Det har mer att göra med de tunga tappen inför och under säsongen snarare än svenskens egna prestationer. Framför allt har han gjort för lite mål. Inte ens en halvfull fullträffar i ligaspelet är ett på tok för dåligt facit och i Celta Vigo ökar både pressen och konkurrensen.

Dags för Málaga den här gången? Well, Sandro Ramírez är het på marknaden och ser ut att lämna östkustklubben och där finns en lucka att fylla. Men vill Málaga verkligen ersätta Sandro med Guidetti om man dessutom får in bra med stålar? Ytterst tveksamt.

Oavsett vilket hoppas jag att Guidetti blir kvar i Spanien. På ett eller annat sätt. I en mindre klubb under större ansvar tror jag han kommer växa.

pinthorp
0 kommentarer