Lorenzo Medicis Italienblogg

Hiljemarks dubbel knäckte inte Milan

Två gånger Hiljemark räckte inte för Palermo. Även om svensken inte alltid var vän med bollen gjorde han sitt yttersta som perfekt tvåvägsspelare och stärkte sina chanser som etablerad startspelare. Två mål på San Siro skojar man inte bort.

Men i sanningens namn var det Milans match. Jag tycker att det ser bättre och bättre ut för Mihajlovics mannar. Visst, de insläppta målen var inget för ett topplag, men igår försökte man driva upp tempot, ville röra sig mycket och ha energi i laget. Till stor del lyckades man med det.

Sedan blir ju allting lättare om man har en stjärna som Carlos Bacca längst fram. Han visade stor klass igår och framstår mer och mer som den ledare man behöver framåt.

Även på mitten fanns det ljuspunkter. Bonaventura gjorde ett ljuvligt frisparkssmål, jobbade hårt och frågan är om inte det är han som ska kliva upp på trequartista-positionen när Bertolacci återvänder. Kucka var duktig och visade stor vilja medan Montolivo låg ofta rätt i sin låga mittfälts-position.

Sedan var det härligt att se Davide Calabria igår. Jag är svag för hans ytterbacksspel. Han har mod, teknik och tillräcklig snabbhet. Jag skulle nästan vilja se honom framför Abate redan nu.

Försvarsmässigt kan det fortfarande bli mycket bättre, men de insläppta målen handlade mer om detaljer än stora grundläggande problem. Zapata och Romagnoli börjar bli mer och mer samspelta och även om De Sciglio fortfarande inte är så bra som han borde vara, känns det som om formen är något på uppåtgående.

Att vinna över Palermo på hemmaplan borde ju vara en självklarhet om man vill slåss i toppen, men med tanke på hur det såg ut förra året och i början av denna säsong så kändes gårdagens seger som ett fall framåt för Milan. Nu gäller det att hitta kontinuitet både spelmässigt och poängmässigt.

Redan på tisdag mot Udinese.

Lorenzo Medici
Inlägget har 7 kommentarer

Spelsystem på gott och ont och dåliga ursäkter

Maurizio Sarri gick över till 4-3-3 och fick känna på hur det känns att vinna med sin nya klubb. Kanske var det en blandning mellan det nya spelsystemet och att Valdifiori satt på bänken. Men den största anledningen var nog trots allt att motståndet inte var särskilt tufft.

Men kontentan för mig är att Dries Mertens måste in i startelvan, Lorenzo Insigne måste vara kvar i den och Mirko Valdifiori kanske ska bort från den.

Det betyder att Callejon och Gabbiadini hamnar utanför. Det var kanske inte så konstigt att Benitez använde sig av ”turn-over” trots allt. Sarri verkar ju redan göra likadant.

Segern var dock behaglig på många sätt för Sarri och Napoli. Lite mera lugn efter den dåliga ligastarten. Lugnet blir dock inte långvarigt om det inte blir seger över Lazio på söndag.

***
Apropå ”turn-over” så verkar Paulo Sousa vara en kär vän av det. Jag hade svårt att gilla portugisens startelva mot Basel igår och jag var heller inte så förtjust på det defensiva sätt man angrep matchen.

Sousa är en taktisk kameleont och använder sig av olika system och olika spelsätt beroende på motstånd och vilka spelare han väljer. Men jag vill se Fiorentina spela hög pressfotboll och inte något,  tio- man- bakom- bollen- och- vi- kör- bara– omställningar- fotboll.

Visst spelade Gonzalos utvisning stor roll, men taktiken och inställningen började direkt efter ledningsmålet.

För övrigt är jag orolig för att Fiorentina kommer fortsätta att blanda och ge under hela säsongen, vilket är lite illavarslande. Jag skulle vilja ha en tydligare startelva och en mer kontinuerlig spelidé.

***
Tränare Stefano Pioli sa efter matchen mot Dnipro, ”att detta är någonting vi måste lära oss av”. Ukrainarna hade kvitterat på övertid. 1-1.

Det är mycket som Lazio ska lära sig. Först skulle de lära sig hur det är att möta starka tyska lag ute i Europa och nu ska de lära sig hur man inte ska släppa in mål i slutet och hur man ska döda matchen tidigare.

Det förstnämnda kan jag köpa på grund av ovana, men alltså vad är det för skillnad på Europa och Serie A när det gäller att inte tappa en ledning på övertid eller att sätta sina chanser? Ingen.

Det blir ju bara larvigt om man använder orutinen för Europa-spel som ursäkt för de mest självklara saker.

Däremot hade Pioli alldeles rätt i att domaren borde ha blåst av när bollen gick ut till hörna. Tiden var ute. Ofta går domarna emot regelverket och låter lag och spelare liksom avsluta sina anfall. Det är direkt fel. När tiden är ute så ska domaren blåsa av oavsett om bollen är på väg mot mål eller inte.

För övrigt har Wesley Hoedt nu sett bra ut två matcher i rad. Kanske är det han som är De Vrijs efterlängtade partner.

Jag vet inte vad Lazio ska göra med Stefan Radu. Han har så många fel nu att jag tappat räkningen.

Vore roligt om jag hade fel kring Sergej Milinkovic-Savic. Det han visade igår lovar mycket mer än vad jag proklamerat.

***
Två segrar, två oavgjorda och en förlust för väl ändå anses som en bra Europa-vecka för Italien.

Lorenzo Medici
0 kommentarer

No Florenzi, no party

Roma behandlade Barcelona som om de vore ett lag från en annan planet. Respekten och fruktan var stor. Det gällde att ha en plan för hur man skulle kunna förhindra att bli förnedrade och kanske till och med få med sig en poäng.

Kanske hade Roma och Garcia lärt sig en läxa från ifjol när man blev slaktade av Bayern Munchen på Olimpico. Att möta de bästa lagen i Europa med att gå på attack verkade inet vara rätt melodi.

Med den erfarenheten klev man igår in på sin hemmaborg med en helt annan taktik och inställning. Falla djupt och ge Messi och kompani och kväva ytorna så mycket som möjligt.

Det skulle komma att fungera.

De Rossi agerade extra städgumma framför försvaret på ett perfekt sätt och Manolas var en gigant längst bak. De flesta drog dock sitt strå till stacken. Rudiger var mycket bra och Digne var vaksam på sin kant. Men de egna chanserna var få. Den enda egentliga taktiken för att försöka göra mål var att utnyttja Salahs snabbhet. Därför skulle det krävas något alldeles extra för att göra mål mot Barcelona.

När Luis Enrique tog över som tränare för Roma 2011 gav han aldrig Alessandro Florenzi chansen. Han skeppades iväg till Crotone. Nu i efterhand var det kanske trots allt bra för Florenzis karriär. När han sedan återvände under Zeman fick han både speltid och blommade ut.

Igår drog han till med ett fantastiskt skott från halva plan över Ter Stegen och in i mål. Ett sådant där mål som kommer gå till historien. Det var inte Messi eller Neymar som stod för den mest utomjordiska insatsen igår, det var Florenzi.

Mitt framför ögonen på Luis Enrique.

24-åringen har inte bara utvecklats till en specialist på fräcka och fantastiska mål, utan börjar även ta stora steg mot att bli en underbar ytterback.

Att få med sig en poäng mot Barcelona kan naturligtvis visa sig viktigt för den framtida tabellen, inte minst om övriga lag misslyckas med det. Men poängen innebär egentligen ganska lite i sig. Om man inte lyckas vinna någon av matcherna mot Leverkusen eller åker på plumpen i Barysau, kan den komma att vara förgäves.

Men poängen har också en annan innebörd. Jämfört med för ett år sedan lyckades man den här gången med att hantera ett superlag med rätt metoder. Det ger självförtroende och det ger självinsikt.

Roma hade aldrig kunnat ta en poäng mot Barcelona om de inte hade valt rätt taktik som de gjorde igår. Det hade aldrig gått om inte Manolas och hela försvarslinjen varit så pass skickliga i utförandet av taktiken. Det hade kanske aldrig gått om inte man haft Salahs snabbhet att spela upp bollen på och få lite behövligt andrum. Men framför allt hade det aldrig gått om inte Florenzi hade bestämt sig för att göra något omöjligt.

No Florenzi, no Party.

Lorenzo Medici
Inlägget har 38 kommentarer

Champions League väckte liv i Juventus

Efter en vilsen och misslyckad inledning på säsongen var det som om Juventus plötsligt befann sig i sitt rätta element. Tänk vad en match i Champions League kan göra.

Den första halvleken var tämligen kvävd där City hade mycket boll, men hade svårt att driva upp farten när Juventus spelare hela tiden jobbade hårt för att ligga rätt i positionerna.

Det fanns en och annat farlighet för engelsmännen, men antingen var Buffon i vägen eller så brände Bony grovt.

Juventus hade dock svårt att ställa om till egna chanser. Hernanes var sävlig som defensiv mittfältare (Marchisios och Pirlos position) och både Pogba och Morata hade saker på gång bara för att inte riktigt komma loss i sista stund.

I den andra halvleken fick dock City det mål de väntat på. Kompany klättrade på Chiellini som därmed nickade in bollen i eget mål. Givetvis borde det ha varit frispark för Juventus.

Där och då tydde mycket på att City var på väg mot seger. Men Juventus är ett erfaret lag, de har lärt sig vad som krävs för att ta sig hela vägen till final. Det gäller att inte drabbas av panik, att ha tålamod och veta att man kan vända en match som står 1-0 fastän man inte är i toppform.

De individuella kvaliteterna i laget plockades fram i rätt stund. Pogbas passning till Mandzukic var perfekt. Kroatens avslut var kliniskt. Dessförinnan hade Buffon lekt superhjälte och visat att han fortfarande är en av de bästa med en utomjordisk dubbelparad. Moratas mål var ett nummer ur den högre skolan. Det var ett bevis på vilken hög potential många spelare i Juventus har.

Men det var också en taktisk seger för Allegri. Man stängde ytorna för City och de lyckades sällan driva upp farten. Cuadrado fick sällan frihet i offensiven, men gjorde ett stort uppoffrande jobb på sin kant. Hernanes var svag i första halvlek, men spelade upp sig och blev nyttig i andra. Backlinjen var på sin vakt och gick i stort sett aldrig bort sig. Juventus lyckades på många sätt avväpna Citys största förmågor.

Att City återigen har problem i Champions League kan längre inte bara vara en slump. Säkert har det blivit en mental fråga, men det handlar säkert också om Pellegrinis taktiska dispositioner. Man kan t ex ifrågasätta valet av Nasri. Ifrågasätta valet att inte chansa med Aguero tidigare.

Men framför allt var det en taktisk och sportslig triumf för Juventus. Att i en formsvacka knipa tre poäng mot ett av världens bästa lag på bortaplan tyder på stark moral och god självinsikt om vad man faktiskt kan uträtta.

Att få återvända till sin kära vän Champions League verkar ha väckt det bästa ur Juventus. Nu gäller det för dem att fortsätta på den vägen.

Lorenzo Medici
Inlägget har 17 kommentarer

Copa Medici Cup – Omgång 3: ”Poäng för svenskar och debutanter utdelas”

Copa Medici Cup kliver in i tredje omgången och Eder behåller sin ledning. Debutanter som Alessandro Matri och Felipe Melo plockade höga poäng och både Robin Quaison och Oscar Hiljemark tog sina första pinnar efter att ha samspelat sig fram till Palermos första mål (strålande aktion av Quaison).

Just nu är dock kanske Riccardo Saponara det största hotet till Eder efter en ny fin insats. Landslagsklass på honom.

Poängfördelning omgång 3:

10 poäng: Alessandro Matri (Lazio)
”Efter att ha åkt ut i kvalet till Champions League och blivit förnedrade av Chievo behövdes det lite ny injektion. Vad bättre än en Alessandro Matri? Fri från Lazio-baksmälla klev han in mot Udinese och avgjorde med två mål. Kan bli mer nyttig än Klose och Djordjevic tillsammans.”

9p: Riccardo Saponara (Empoli)
Startat säsongen glimrande. Mot Napoli visade han återigen sin skicklighet och gjorde ett mål och en assist. Tänk att Milan skulle behöva exakt den här typen av spelare. Måste in i landslaget nu.

8p Felipe Melo (Inter)
Fick göra debut i derbyt och motsvarade förväntningarna. Blev precis den där kraften och energikällan som Inter behövde på mitten. Retsticka, bollvinnare och tuff till tusen. Mancini hade rätt när han krävde sin Melo.

7p Juan Jesus (Inter)
”Visst, han drar på sig kort och han gör en del konstiga grejer, men mot Milan var han mestadels fenomenal. Som hans härliga kamikaze-löpningar och hans brytning vid Luiz Adrianos chans. Och om det ska avlossas ett skott kan du räkna med att det är Jesus som är förste man att blockera det.

6p Antonio Floro Flores (Sassuolo)
Gjorde mål för tredje matchen i rad. Dessutom efter en riktig pärla till skott. Gör sig mer och mer svårpetad. Är detta säsongen då han hänger fjorton baljor?”

5p Lorenzo Insigne (Napoli)
Det finns få ljusglimtar från Napolis säsongsinledning, men Insigne måste ändå vara en. Mot Empoli visade han upp pigga ben och gjorde ett ljuvligt mål. Napolis förväntade uppryckning lär komma främst från Insignes skicklighet.”

4p Mario Balotelli (Milan)
Hoppade in mot Inter och skapade stor oreda med sin fenomenala skott-teknik. Om detta är den nya Balotelli kan vi se fram mot en spännande höst för Super-Mario.

3p: Mauricio Pinilla (Atalanta), Roberto Soriano (Sampdoria) Fredy Guarin (Inter)

2p: Robin Quaison (Palermo), Babacar (Fiorentina) Perparim Hetemaj, Assane Diousse (Empoli)

1p: Oscar Hiljemark (Palermo),  Juan Iturbe (Roma), Keita Balde Diao (Lazio) Felipe Anderson (Lazio), Uros Djurdjevic (Palermo), Eder (Sampdoria)

Minuspoäng:

-5 Luca Rizzo (Bologna)
Hoppade in och drog på sig två gula kort under loppet av trettiofem minuter. Gonatt.

-4 Francesco Peluso (Sassuolo)
Bjöd på Atalantas andra mål efter en förskräcklig hemåtpassning. Det håller inte på den här nivån.

-3 Keisuke Honda (Milan)

Mer eller mindre usel mot Inter. För långsam i alla avgörande moment. Den där trequartista-positionen är som en stor rödsvart avgrund där Riccardo Saponara och Valter Birsa står och flinar längst ner på botten.”

-2 Mirko Valdifiori (Napoli)
Långsam och hittade aldrig rätt med passningarna. Sarris favoritspelare är kanske helt enkelt inte en topplags-spelare.

-1 Francesco Totti (Roma), Sime Vrsaljko (Sassuolo), Senad Lulic (Lazio) Alvaro Morata (Juventus), Mattia Destro (Bologna), Eugenio Lamanna (Genoa).

Poängligan: 14p Eder (Sampdoria) 12 p Saponara (Empoli), Jovetic (Inter), Meggiorini (Chievo) 10p Matri (Lazio) 9 p Muriel (Sampdoria) 8p Pjanic (Roma) Ilicic (Fiorentina) Felipe Melo (Inter) 7p Juan Jesus (Inter) Floro Flores (Sassuolo), Paloschi (Chievo), Kishna (Lazio).

Lorenzo Medici
Inlägget har 15 kommentarer

I den blåsvarta ringhörnan – Full pott Inter

I den blåsvarta ringhörnan

Egentligen hade Milan vassare chanser än Inter, men ändå tyckte jag att de blåsvarta kändes som det bättre laget. Mer inneboende potential som hela tiden ville pysa ut. Inter vann derbyt mot Milan för att de var lite vassare. För att de hade de bättre spelarna över lag.

Visst en och annan mottagning flög sin kos, men Felipe Melo verkar vara precis vad Inter behövde på mitten. Hans elakhet, hans styrka, hans bollvinnande. Hans ballar av stål. Mancini hade rätt om betydelsen av sin Melo.

Stevan Jovetic var planens bästa spelare i en halvlek. Alltid rörlig och med en genial passning till övers hela tiden. I den andra halvleken blev han trött och började överarbeta situationerna. Men det är tydligt att man i Jovetic har den spelare som kan göra det lilla extra.

Geoffrey Kondogbia blandade och gav. Ibland såg han ut att var på väg att plocka fram den där ostoppbar besten inom sig och ibland såg han mest ut som en otajmad och trött best. Jag hävdar dock att det syns tydligt hur mycket potential det finns där.

Det är viktigt att ha spelare som Gary Medel i ett lag. Spelare som akut kan kan kliva ner som mittbackar och klara av det med äran. Det gjorde han verkligen igår.

Juan Jesus kommer bli en legend i Inter. Han kom till klubben vid tidig ålder, har ryktats vara på väg bort två somrar i rad, men är ändå kvar. Han har dessutom ett stort Inter-hjärta.

Jag var inne på det redan under Mazzarri. Att sätta Juan Jesus till vänster. Nu är han där och det passar honom så mycket bättre. Visst, han drar på sig kort och han gör en del konstiga grejer, men igår var han mestadels fenomenal. Hans kamikaze-löpningar som får publiken att ryckas med. Hans brytning vid Luiz Adrianos chans. Hans energi. Och om det ska avlossas ett skott kan du räkna med att det är Jesus som är förste man att blockera det.

När Super-Handa leker Super-Handa är det svårt att vinna över Inter.

Fram till den 58:a minuten hade Mauro Icardi och Fredy Guarin varit kanske de två sämsta spelarna i Inter. Men det spelade i slutändan inte någon roll eftersom det som främst kommer lämnas till historien är Inters mål och inte deras spelarbetyg.

Fredy Guarin fick ett utrymme att kliva in på, som om någon gett honom ett eget tivoli att leka med. Han dök ner i den nyöppnade luckan som en pil och avlossade en typisk Guarin-missil. 1-0, Inter.

Men det var ju det där med utrymmet. Den där luckan som skapades. Vi ska verkligen inte glömma bort Icardis perfekta löpning som drog med sig Zapata och därmed skapade ytan för Fredy. Icardi missade ett jätteläge, var inte särskilt bra, men den där löpningen var en detalj som vann matchen.

Inter har full pott. Nio poäng. Serieledning. Det är väl klart att drömmarna om en scudetto börjar spridas bland de blåsvarta. Med all rätt.

Inter har ett väldigt bra lag. De har fått den perfekta start de behövde. Och det finns mycket som fortfarande kan bli bättre.

I den rödsvarta ringhörnan

Luiz Adriano fick tre chanser, men missade alla. På grund av saktfärdighet i de avgörande momenten och på grund av Handanovic och Juan Jesus.

Sinisa Mihajlovic bytte ut Carlos Bacca när han borde ha bytt ut Luiz Adriano eller Keisuke Honda. Jag tyckte inte beslutet var märkligt, jag tyckte beslutet var katastrof. Bacca var den mer rörliga av anfallarna och är den spelare i Milan som kan göra något på egen hand. Och varför inte chansa med Balotelli, Bacca och Luiz Adriano?

No guts, Sinisa.

Keisuke Honda var usel igår. Ett japanskt spöke. För långsam i alla avgörande moment. Den där trequartista-positionen är som en stor rödsvart avgrund där Riccardo Saponara och Valter Birsa står och flinar längst ner på botten.

Jag gillade Riccardo Montolivo första timmen. Han låg rätt och vann en hel del boll. Sedan tröttnade han. Men där fanns det något.

Romagnoli och Zapata skötte sig bra. Inter skapade egentligen jättemånga vassa chanser.

Att Juraj Kucka var en av Milans bästa spelare berättar kanske en del om lagets kvalité på mitten just nu. Men det berättar också någonting om att Kucka är en bättre spelare än vad många kanske tycker och tror.

Mario Balotelli hoppade in och plötsligt förvandlades laget. Milan var inte längre Milan. Milan var Balotelli. Han har en sådan karaktär. Han tar över. Igår höll han på att ta över för den goda sakens skull. Han avlossade kanoner som ingen annan i laget kan och var nära att kvittera.

Det hände saker som inte hände tidigare. Balotelli var typ Milans bästa spelare fastän han bara spelade trettio minuter. Om det bästa för laget är att ha Super-Mario från start eller inte vet jag inte, men jag hade velat se honom och Bacca tillsammans.

Det Milan vi såg igår var ett betydligt bättre Milan än i de två första matcherna. Men det finns en känsla att det inte kan bli så väldigt, väldigt mycket bättre. Att taket är för lågt.

Jag undrar vad Silvio Berlusconi tycker och tänker just nu. Alla dessa pengar. Tre poäng på tre matcher. Derby-förlust. En 300 miljoners-värvning som blev utbytt. Ett spel som inte övertygar.

Jag vet inte vad Montella och Spalletti gör just nu. Kanske sitter de bara och väntar på ett samtal.

Lorenzo Medici
Inlägget har 14 kommentarer

Grus i maskineriet för det ”nya” Juventus

Tidigare i veckan skrev jag hur jag trodde att Juventus skulle börja sin färd uppåt i tabellen med att vinna över Chievo. Hur Marchisios comeback och Alex Sandros inträde skulle bli viktiga för laget. Men jag hade fel. Med bara en poäng i bagaget från gårdagen ligger man kvar i tabellens bottenskikte.

Jag har dock anat trubbel, bara kanske inte vidden av det. Jag kan säga det redan nu.

Juventus kan få svårt att greja en Champions League-plats.

Chievo spelade smart, föll sällan för långt ner i plan och stack upp tillräckligt ofta för att avlasta backlinjen från den allra största pressen. Hetemajs tidiga mål var länge och väl matchens enda och Chievo gjorde rättmätigt ett mål till (felaktigt bortdömt), men samtidigt borde Pogba fått en straff med sig när han drogs ner i en situation innan. Juventus lyckades till slut få med sig en poäng efter det att Cuadrado blivit fälld eller ramlat. Välj själv.

Visst hade Juve ett stort bollinnehav och mängder med chanser till att göra mål, men spelet var ofta hafsigt, mycket på chans och på intuition. När man tidigare haft vinnarskallar som Tevez, Vidal och Pirlo som fixat segrarna när det blåst jobbiga vindar har man nu många spelare som vill axla deras mantlar, men som inte riktigt kan. Det blir istället för mycket panikfotboll.

Paulo Dybala är nog det närmaste man kan komma någon som kan leda laget framåt, men han är fortfarande för grön.

Alvaro Morata ser inte ut att vara i toppform och jag kan inte sluta vifta bort känslan att han snart kommer vilja lämna klubben för Real eller Premier League. Han känns inte som spelaren som vill vara med och bygga någonting nytt i Juventus.

Det är mycket möjligt att detsamma gäller för Paul Pogba. Kanske är inte det här året då han tar nästa steg och blir en ledare utan hans sista sämre år innan han lämnar. Han har inte sett sig lik ut alls.

Man kan säkert få ut den del nytta av Hernanes (upp och ner igår) och Cuadrado (skapade oreda när han kom in), men de är inte de där ”Campioni” som man hade behövt i det här läget.

Det är klart att truppen borde vara för bra för att man fortsatt ska ha så stora problem som man haft i tre första matcherna. Men omsättningen av nya spelare är många och tappen av de gamla spelarna är tunga. Det kommer inte bli lätt för Juventus att bygga ett lika slagkraftigt lag som tidigare.

Det kan nog vara skönt för Allegri och hans mannar att få kliva ut i C.L mot City redan på tisdag. En snabb chans till att revanschera sig. Men det är nog lika skönt för City om de sett Juves senaste tre matcher.

Det lag vi såg ta sig till final i Champions League i våras var slutet på en stor era och det är sällan lätt att börja på en ny.

***
Roma klarade av en dag på jobbet mot Frosinone. Garcia roterade i laget och det fanns egentligen få glimtar av ett vasst spel från Romas sida. Gervinho kom sällan någonstans och bekräftade sin långa svacka, Totti var blek och Dzeko var inte lika vass som för två veckor sedan.

Men samtidigt var Florenzi mycket bra som högerback, Rudiger gjorde en godkänd debut och Iturbe fick göra ett mål som säkert betyder en hel del för hans självförtroende.

Och det viktigaste av allt var ju tre poäng. Att klara av de där ”dagarna på jobbet” är liksom en viktig del av framgångsrik säsong.

***

Kanske var det lika viktigt för Babacar att göra mål. Bänkad i de två första matcherna fick han igår spela från start och visst tog han chansen. Han jobbade hårt för laget och blev matchvinnare. Det lovar gott för framtiden.

Lika gott som att Giuseppe Rossi kunde spela ca sextiofem minuter utan problem.

Segern satt dock långt inne då man fick spela med en man mindre under den större delen av den andra halvleken.

***
Söndagen går naturligtvis i Milano-derbyts tecken. Och visst finns där en del frågetecken. Kan Miranda spela? Kliver Gary Medel ner som mittback annars? Blir Felipe Melo utvisad? Kommer Sinisa ge Riccardo Montolivo chansen från start? Kan Juraj Kucka bli Milans Paul Scholes (det är i alla fall vad han själv drömmer om). Hoppar Mario Balotelli in sista tjugo?

Men framför allt: kommer derbyt får en matchvinnare och i så fall vem?

Släpp loss The Derby della Madonnina.

Lorenzo Medici
Inlägget har 58 kommentarer

Bästa anfallen i Serie A

1. ROMA – Salah, Dzeko, Falque (Totti, Iturbe, Gervinho, Florenzi)

Sabatini och Roma bestämde sig för att byta ut hela anfallslinjen och satsade på stort fyrverkeri när de köpte Dzeko, Salah och Falque. Vi har fortfarande inte riktigt sett vad de kan och inte kan göra, men matchen mot Juventus lovade gott. Jag tror dessutom att det kan bli ännu bättre. Skulle det börja samlas grus i anfalls-maskineriet kan man alltid kasta in “Er Pupone”, Turbo-Iturbe eller hoppas att Gervinho plockar fram årgång 2013-14 ur sin kropp.

2. NAPOLI – Higuain, Mertens, Insigne (Gabbiadini, Callejon, El Kaddouri)

Tränare Sarri har det agnenäma problemet att välja tre av Higuian, Mertens, Insigne, Gabbiadini och Callejon. Vi kan till och med slänga in El Kaddouri där. Det betyder att två spelare som skulle starta i de flesta av lagen i serien kommer bänkas varje vecka. Verkligen inte dåligt. Nu gäller det för Sarri att få dem att prestera också.

3. INTER – Jovetic, Icardi, Perisic (Ljajic, Palacio)

Det här ser ju jäkligt spännande ut. Man har kanske Serie A:s bästa renodlade striker i Icardi och kring honom har man införskaffat Balkan-trion, Ljajic-Jovetic-Perisic. Vi ska heller inte räkna bort en femton bra insatser från Palacio. Visst, det saknas en naturlig back-up till “ Wanda Boy”, men det kan nog lösa sig ändå.

4. JUVENTUS – Morata, Dybala (Mandzukic, Zaza)

Jag kan redan höra Juve-fansen skrika högt. Snälla, sänk rösterna lite grann. Visst kan Morata-Dybala bli seriens bästa anfallspar om allt faller på plats, men det finns inga garantier för det och bakom det ser det lite väl tunt ut. Mandzukic har sett trög ut och är väldigt beroende av sina lagkamrater och Zaza lär ju inte sätta ligan i brand. Nej, Tevez saknas här.

5. LAZIO – Candreva, Keita, Felipe Anderson (Klose, Djordjevic, Kishna)

Varken Klose och Djordjevic är den stjärna man hade behövt längst fram och dessutom är det skadebenägna. Men när de är friska är de ändå hyggliga alternativ. Nej, Lazios största styrka framåt är Candreva, Keitas och Andersons kombination av snabbhet och explosivitet. Även Kishna får räknas som ett bra alternativ framåt. Lazio har massor av kvalité framåt, frågan är bara om de kan upprepa fjolårets succé?

6. FIORENTINA – Ilicic, Kalinic, Bernardeschi (Rossi, Babacar, Rebic)

Paulo Sousa har en mycket spännande palett att välja av. Lite härliga Kalinic-löpningar? Kanske en dust av Bernadeschis fräckhet? Möjligen en smula av Ilicics genialitet? Lockas av att Rossis knän håller och be till fotbollsgudarna att han hittar formen från hösten 2013? Det funkar. Annars kan han alltid plocka in Babacars urkraft.

7. MILAN – Bacca, Luiz Adriano (Cerci, Balotelli, Niang, Menez)

Anfallsparet Bacca & Luiz Adriano går verkligen inte av för hackor, vilket de bland annat visade mot Empoli då de vann matchen i stort sett på egen hand. Det lovar gott. Men bakom det finns det inte mycket att hämta då Niang och Menez är skadade och Cerci verkar ha tappat det mesta. Hoppet står till Balotelli. Om plötsligt blixten slår ner och Super-Mario hittar sitt Zen och börjar dundrade in mål på löpande band, ja då är det en helt annan femma. Tills dess får Milan nöja sig med en sjunde plats. Det är väl inget att gnälla om? Jag funderade till och med på att sätta dem nia.

8. Sampdoria – Eder, Muriel (Cassano, Correa, Rodriguez, Bonazzoli)

Det är svårt att inte älska anfallsparet Muriel-Eder. Där finns snabbhet, oberäknelighet och kreativitet i massor. Bantar vi ner en Cassano och lägger till en skadefri Joaquin Correa så snackar vi mycket magi i Ferreros fotbollsfilm.

9. Sassuolo – Berardi, Defrel, Sansone (Floro Flores, Politano, Falcinelli)

Bara Berardi räcker ta mig tusan för att ta sig topp tio. Okej, jag överdriver. Men om vi tar med speediga Defrel och Sansone och Floro Flores frisyr, humör och målskytte så ser det ju onekligen mycket bra ut.

10. Chievo – Birsa, Meggiorini, Paloschi (Mpoku, Pellissier)

Det här brukar inte vara Chievos starkaste lagdel, men färgad av inledningen som jag är, slänger jag in dem som nummer tio. Och varför skulle inte Paloschi fortsätta att ösa in mål? Varför skulle inte Meggiorini ha fler oväntade magiska knep att plocka fram? Och varför skulle inte “Clark Birsa” fortsätta att byta om till “Super-Birsa”? Om inte, så har man alltid Mpoku att slänga in. Och om inte det fungerar kan man alltid räkna med att Pelissier kliver ur den där tidsmaskinen och drar till med ett par strutar när det skulle behövas.

Lorenzo Medici
Inlägget har 17 kommentarer

Bästa mittfälten i Serie A

1. Juventus – Pogba, Marchisio, Sturaro, Hernanes (Lemina, Khedrira, Cuadrado)

Tidigare var Juventus mittfält rena guldgruvan, men utan Vidal och Pirlo har mycket av genialiteten och kraften försvunnit. Marchisio och Pogba är dock två fantastiskt bra mittfältare att bygga vidare på. Om Sturaro kan höja sig, Lemina visar sig var ett fynd, Khedira får vara skadefri och Hernanes äntligen hittar rätt har “Den gamla damen” fortfarande det bästa mittfältet i serien.

2. Roma – Pjanic, De Rossi, Nainggolan (Keita, Ucan, Vainqueur).

Blanda Nainggolans energi och dynamik med Pjanic fina fötter. Lägg till De Rossi och Keitas taktiska skicklighet och vi har en härlig mittfält-cocktail. Bakom dem väntar Ucan och Vainqueur på sina chanser. Hade man haft en frisk Strootman hade man legat etta på den här listan.

3. Inter – Kondogbia- Melo- Guarin (Brozovic, Medel, Gnoukouri)

I och med att Kovacic såldes försvann en hel del kreativitet, men Mancini ville ha in mer muskler och kraft. Det har han nu fått med Felipe Melo, Medel och Kondogbia. Den sitsnämnde är spelaren som kan komma att höja Inters mittfält. Guarin och Brozovic flyttar kanske inte nålen så värst mycket, men får ändå anses som två bra spelare att ha i en trupp.

4. Lazio – Parolo, Biglia, Cataldi (Onazi, Lulic, Mauri, Milinkovic)

Lucas Biglia är vid form en av seriens bästa defensiva mittfältare och Parolo är en fantastisk box till box-spelare. Cataldi har fortfarande en del att lära, men har mycket hög potential och Onazi kan bidra med dynamik. Lazio har ett slagkraftigt mittfält.

5. Napoli – Hamsik, Valdifiori, Allan (Lopez, Jorginho, De Guzman, Chalobah)

På papperet har Napoli ett väldigt fint mittfält. Hamsik skicklighet och Allans bollvinnande är två byggstenar att bygga på. Men så länge vi inte vet om Valdifiori kan göra det han gjorde i Empoli kan inte Napoli ligga högre än så här. David Lopez, Jorginho, tillför inte så mycket i dagsläget.

6. Milan – De Jong, Bertolacci, Kucka, Bonaventura (Montolivo, Poli, Honda, Mauri)

Milan har många bra mittfältare, men ingen av riktigt hög klass. Det är ett problem. De Jong är en hygglig bollvinnare och kämpe, men skulle behöva ett par kreativa fötter bredvid sig. Bonaventura, Poli, Mauri, Kucka, Bertolacci är alla bra spelare, men faller alla in i ungefär samma kategori. Montolivo har aldrig kunnat leva upp till förväntningarna han tog med sig från Fiorentina. Det gäller att två, tre spelare kliver fram på Milans mittfält för att laget ska kunna höja sig och just nu är det svårt att se vilka de kan vara.

7. Sampdoria – Fernando, Barreto, Palombo, Soriano (Correa, Carbonero, Krsticic)

Tittar man på Sampdorias startspelare på mitten så är det verkligen en stark fyrling man har. Palombo är visserligen på väg ner i karriären, men Barreto är en underskattad och skicklig mittfältare, brassen Fernando en pärla som skulle platsa i en större klubb och Soriano är inte landslagsman utan anledning. Om Sampdoria skulle råka ut för skador har man dock inte mycket att slänga in.

9. Fiorentina – Borja Valero, Suarez, Mati Fernandez, (Marcos Alonso, Badelj, Vecino)

Borja Valero har sett bra ut under inledningen av säsongen vilket inger hopp för Viola. Suarez är en taktiskt skicklig bollvinnare, men inte mycket mer och Fiorentina hade mått bra av ytterligare ett mittfältsnyförvärv (Wallace) för att man skulle vara helt nöjda. Mati Fernandez är en högst begåvad spelare i sina bästa stunder, men är ojämn. Kanske dags för Vecino att kliva fram?


8. Torino – Baselli, Benassi, Acquah, (Vives, Gazzi, Obi)

Jag gillar en eventuell trio med Benassi-Baselli-Acquah. Den mittfälts-trilingen kompletterar varandra mycket bra. Baselli står för teknik och passningsskicklighet, Benassi bidrar med  hårt jobb och löpvillighet och Acquah för styrka och frenesi. Vives och Gazzi är dugliga truppspelare, men är inte riktigt på samma nivå.

10. Bologna – Donsah, Crisetig, Taider (Rizzo, Giaccherini, Pulgar, Diawara)

Här har Bologna någonting på gång. Donsah är ett kap, Crisetig kan bli riktigt bra och jag tror Taider kan göra gott i sin comeback i klubben. Om vi inkluderar tränar-drömmen, Giaccherini och spännande talanger som Pulgar och Diawara inser man att Bologna har ett mittfält som förmodligen är bättre än hälften av Serie A-lagen.


Lorenzo Medici
Inlägget har 12 kommentarer

Bästa försvaren i Serie A

1. JUVENTUS – Lichtsteiner, Barzagli, Bonucci, Chiellini, Alex Sandro (Caceres, Evra)

Det råder inget tvivel om att försvaret är Juventus ryggrad. Då mittfältet tidigare var lagets kanske starkaste lagdel är det idag backlinjen som troligen får anses som Juves mest imponerade sektion.

Buffon, Barzagli, Bonucci, Chiellini är rutin och tuffhet personifierat och är dessutom extremt samspelta. När sedan Alex Sandro tar över som ytterback istället för Evra kommer det bli ännu bättre.

2. ROMA – Florenzi, Manolas, Castan, Digne (Rudiger, Torosidis, Emerson)

Om Florenzi fortsätter att utvecklas som ytterback och Digne är lika bra hela säsongen som i sin första match har man det bra ställt på ytterbacksfronten. Däremot finns det inte mycket till back-up på flankerna. I mittförsvaret är Manolas ledaren och försvarsgiganten som höjer nivån. Det är fortfarande osäkert om Castan hittar tillbaka, vilket betyder att Rudiger kan behöva kliva fram. Även De Rossi kan gå ner och spela mittback om det skulle behövas.

3. INTER – Santon, Miranda, Murillo, Alex Telles (Ranocchia, Juan Jesus, Montoya)

Ifjol var detta Inters kanske svagaste lagdel. På papperet ser det så väldigt mycket bättre ut i år. Borta är Ranocchias riskfyllda och stundtals virriga försvarsspel och istället har man förstärkt med trygge Miranda och tuffe Murillo. Det finns fortfarande frågetecken för ytterbacks-positionerna, men Santon och Alex Telles lovar ändå gott.

4. TORINO – Bruno Peres, Maksimovic, Glik, Moretti, Avelar (Zappacosta, Jansson, Bovo)

Torino har i stort sett samma försvar som ifjol, vilket är en stor fördel då den är väldigt samspelt. Med Glik, Maksimovic och Moretti har man en väldigt stark innertrio och lägg till fina flankspelare som Bruno Peres, Avelar och Zappacosta så har man ett av Serie A.s allra bästa försvar.

5. UDINESE – Edenilson, Heurtaux, Danilo, Piris, Adnan (Widmer, Domizzi, Wague)

Det vimlar inte direkt av stjärnor i Udineses försvar, men med Danilo, Heurtaux, Domizzi och Piris som mittbackar har man massor av rutin i bagaget. Lägg till löpvilliga yttrar som Widmer, Edenilson och Adnan så förstår man inte inte kommer bli lätt att ta sig igenom Udineses försvar i år.

6. MILAN – Abate, Zapata, Romagnoli, Antonelli (De Sciglio, Mexes, Ely, Alex)

Jag tror att Romagnoli kommer bli riktigt, riktigt bra med tiden, men tyvärr är det svårt att se vem som ska spela jämsides med honom. Möjligen kan Zapata axla den rollen med viss värdighet. Ytterbackarna Abate, Antonelli och De Sciglio borde vara mycket bättre än vad de har presterat och kanske gör de det med tiden. Milan har idag en för dålig backlinje för att kunna tampas om en scudetto, men jag tror att den kommer förbättras under säsongen med en ilsken Mihajlovic efter sig.

7. GENOA – Burdisso, De Maio, Marchese (Munoz, Izzo, Ansaldi)

Genoa har ett underskattat försvar. De Maio har varit stabil under ett par år nu, Burdisso är ingen raket men står ofta rätt och Gasperini kan välja mellan Munoz, Marchese, Izzo och Ansaldi som tredje mittback vilket betyder att man har det gott ställt i backlinjen.

8. FIORENTINA – Tomovic, Rodriguez, Astori, Gilberto (Pasqual, Roncaglia, Bagadur)

Det finns brister i Fiorentinas försvar som t ex ojämne Tomovic, överdrivet hetlevrade Ronacaglia och orutinerade Gilberto. Dessutom är det svårt att veta vart Astori står idag efter sin misslyckade sejour i Roma. Men Gonzalo Rodriguez är en jäkla klippa där bak och håller ihop försvaret med näbbar klor. Violas försvar har potential att bli bra, men de är kanske inte riktigt där ännu.

9. PALERMO – Rispoli, Vitiello, Gonzalez, El Kaoutari, Lazaar (Struna, Andelkovic, Goldaniga)

Trots avsaknaden av stora namn har tränare Iachini svetsat ihop ett mycket fungerande försvarsspel. Costaricanen Gonzalez är en liten klippa i det tysta och El Kaoutari ser ut att vara ett fynd. Tyvärr skulle det behövas en tredje spelare av kvalité för att komplettera de två nämnda, men Vitiello gör det bra över sin förmåga och får duga så länge. Dessutom är det en stor fördel att man yttrar som har tydliga defensiva uppgifter. Detta funkar mycket bra så länge Iachini får laget att följa hans instruktioner och får sina försvarare att överprestera.

10. ATALANTA – Masiello, Stendardo, Paletta, Dramé (Toloi, Cherubin, Bellini, Brivio)

Edy Reja är tränare som lägger stor vikt vid försvarsspelet och som ofta brukar få det att fungera. Om man dessutom har klart dugliga försvarare som t ex Paletta, Stendardo och Toloi i mitten blir det ju lättare. Årets Atalanta-försvar kan ligga till grund för en behaglig säsong.

Lorenzo Medici
Inlägget har 18 kommentarer