En gång i tiden fanns det ett projekt, någon sorts långsiktighet. Ett lag som spelade underhållande fotboll och som röjde framgångar. Framtiden såg ljus ut. Men förmodligen dög Gasperinis era så länge bara framgångarna haglade, det fanns inget utrymme för svackor för att sedan växa sig starka igen.

Denna sommar lyckades Genoas president Enrico Preziosi bryta samarbetet med sportdirektör Pietro Lo Monaco efter bara en dryg månad och skicka hem Julien Velasquez innan han ens hann spela. Förmodligen hade samarbetet Preziosi-Lo Monaco aldrig funkat i längden, men som jag ser det är det presidentens förlust. Duktige Velasquez hade behövts idag och Lo Monaco ville t ex behålla målvakten Mattia Perin.

Den unge målvakten har redan visat i Pescara att han var redo för Serie A och nu riskerar man att tappa honom innan han ens hinner göra en säsong för Genoa. Precis som med El Shaarawy. Men det är väl det som är problemet, att Preziosi ser spelare som sina leksaker, marionetter som man kan tjäna pengar på och inte spelare som man kan bygga ett lag med.

Nu senast fick Luigi De Canio kicken som tränare efter förlusten mot Roma. Om det var förlusten i sig som fick Preziosi att trycka på avskedar-knappen vet jag inte, men jag är rätt säker på att Roma kommer göra liknande mos av andra försvar än Genoas. Det var inte i grunden duktige De Canios fel, utan snarare bristen på en bra bred trupp. Det felet ligger hos Preziosi.

Nu tar Luigi Delneri över. Den gamle Juventus och Sampdoria-tränaren. Jag tror att Delneri mycket väl kan göra bra ifrån sig, problemet är att man på nytt måste anpassa en trupp efter en ny tränare, värva och sälja spelare i januari för att få truppen att passa in så bra som möjligt till Delneris 4-4-2-system. En spelare som t ex Jorquera kan få svårt att passa in. Dessutom återstår det att se hur populärt det är att värva in en gammal Sampdoria-tränare (Del Neri gjorde en säsong för Samp som spelare också och gjorde ett enda mål, mot Genoa såklart), hur kommer supportrarna ställa sig till det?

Del Neri har redan slängt ut sig kliché-artade uttalanden som att han känner stor stimulans från och respekt för Genoa-fansen. Vad ska han annars säga? Naturligtvis kan mycket förlåtas om framgångarna kommer men om de inte gör det kan det bli marigt. Nu får Genoa börja om från ruta ett igen. Förhoppningsvis kan Del Neri få lite mer tid på sig att bygga upp någonting.

Men med kontinuitetens antites till president skulle jag inte räkna med det.

***

Juventus pressade frenetiskt i slutet av matchen men lyckades inte få in ett segermål mot Nordsjälland. Det hade självklart varit guld värt. Nu måste nog Juventus vinna sina nästa två hemmamatcher, först mot Nordsjälland och sedan mot Chelsea. Lyckas man med det kan det nog räcka med en poäng i Ukraina i sista omgången. Jag ser redan fram emot den 20 november när Chelsea kommer till Juventus Stadium.

Tydligen är det bättre med en halvfrisk Vucinic än en helt frisk Matri.

Serien med supporter-intervjuer fortsätter. Den här gången är det dags för Sampdorias representant Anton Åhlund!

-När och varför började du heja på ditt lag?

-Det var så sent som 2005. Jag har följt och tyckt om Italiensk fotboll sen början av 90-talet men aldrig haft en personlig relation till något lag. Innan 2005 ‘höll’ jag på de lag som innefattade mina favoritspelare, de som jag gillade att se.

- År 2005 åkte jag till Genua och bodde där ett halvår. Det var inte svårt att bli förälskad i Sampdoria. Genoa fanns aldrig på kartan när jag kom dit då jag aldrig har haft någon kärlek till någon av deras spelare. Att de även spelade i ‘lägre’ divisioner efter diverse skandaler gjorde ju inte mitt tyckande för dom starkare direkt. Det var lätt för mig som gammal Serie A-älskare att ‘komma in’ i Samp-familjen. Jag kunde ju stora delar av Samps historia och några av mina absoluta favoritspelare är ju Lombardo, Mancini, Vialli, Vierchowod, Mihalovic etc. Min största favorit var dock Veron – vilket fick till följd att jag hållt lite på de lag han spelat i d.v.s. t ex Parma och Lazio. Lazio i slutet på 90 var helt fantastiskt med så många av mina favoriter.

-Men att komma till Marassi och se inramningen, prata, dricka och umgås med Samp-supportrar, bländas av Flachi, var helt seriöst det största jag varit med om. Nu har jag skaffat mig ett nätverk av Samp-supportrar både i Italien och Skandinavien som jag har regelbunden kontakt med. Bara det är väldigt häftigt; att stå nära människor som man egentligen inte har något annat gemensamt med. Det är väl det lagtillhörighet handlar om, knyta an och ha en gemenskap oavsett ‘klass’, språk och kulturtillhörighet? VACKERT!

-Alltså, jag t ex håller på Hammarby för att jag är svensk, uppvuxen på Södermalm och för att jag har spelat i Hammarby själv och du har bott i Genoa i ett halvår. Måste man ha en fysisk förankring till staden eller laget för att heja på det? Vad är en riktig supporter för dig?

-Ingen har rätt att säga att du inte är en ‘riktig’ supporter till ett lag oavsett var du kommer ifrån. Precis som i det samhället i stort har ingen rätt att ifrågasätta din kärlek oavsett vad du är kär i. Vad du eller jag känner är alltid rätt. BASTA! Jag har t.o.m. rätten att älska ett lag, eller människa också för den delen, som inte älskar mig tillbaka.

-Sen är det naturligtvis så att det är lättare att känna för ett lag/supportrar etc som man har sett och träffat live – så är det ju med allt. Men jag ser inte ned på någon som håller på ‘mitt’ lag oavsett om denne aldrig varit i Genua eller inte kan lagets historia. Möjligtvis kan jag ha lite problem med personer som håller på Samp enbart pga av att de gillar tröjorna – MEN det kan vara en inkörsport till ett långt kärleksförhållande så god som något annat…

-Hur hoppas du att supporterkulturen på arenorna och utanför ser ut om fem-tio år?

-Just nu går allt åt fel håll. Precis allt. De senaste gångerna jag har åkt till Italien för att titta på fotboll så har jag behövt veta vilken typ av ‘risknivå’ matchen ligger på. Vilken nivå det är vet man först någon vecka innan match vilket blir svårt för oss supportrar som bor utanför Italien med planering, biljetter osv. Vissa matcher har man ju behövt vara skriven i staden laget kommer ifrån för att kunna se. Trots mycket protester så går ju inte utvecklingen åt rätt håll precis. Det blir bara värre. Och detta tror jag blir räddningen till slut. DET GÅR INTE ATT UTESLUTA SUPPORTRARNA!!! Det kommer bli en motreaktion som även ‘makthavarna’ kommer förstå, så om 5-10 år tror jag att det ser mycket bättre ut än vad det gör idag.

-Vilken är din favoritspelare i Sampdoria genom tiderna?

- Francesco Flachi. Jag älskar den typen av spelare. -Vem tror ni hoppade högst i soffan här hemma i Sverige när Cassano blev klar för Sampdoria? Alltså, den typen av ‘galna’ genier hittar man inte någon annanstans än i Italien. Dessa äkta fantasisti, nummer 10, som har ett spel som förblindar oss, de som verkligen kan göra det oväntade. Dessa spelare som borde vara självklara i varje landslag i världen men som inte är det. Italien kan nästan ösa ur den tunnan – Alla dessa ‘nummer 10′ som aldrig fått chansen. Flachi är en av dom.

-Han kom som en nödlösning till Samp när vi åkte ned. Han tog oss upp, och väl i Serie A var han en av de bästa. Hans hjärta är ett av det vackraste. De finaste stunderna jag har från Marassi är tack vare Flachi. Det kan ingen ta varken ifrån mig eller honom! Flachis livsöde är ännu inte färdigskrivet, och jag hoppas det tar en vändning till det positivare. Han är en supporter. Han har stått/står på gradinata sud. Han har spelat på matcher. Han har tagit kokain. Han har gjort allt det där som vi fördömer. Han har gjort allt det där som vi vill. Han har levt. Fullt ut. Han kommer aldrig att gå till historieböckerna som en stor (italiensk) fotbollsspelare MEN för mig är han större än alla Messi- och Ronaldosar ni kommer med. Basta!

-Vilket lag är din favoritupplaga?

-Det är inte svårt att svara på. Så klart är det vinstlaget från säsongen 90-91 (som sedan spelade Europacup-finalen mot Barcelona -92, med i stort sett samma trupp). Jag tror inte ”folk” förstår hur stort och svårt det var för en ‘liten’ klubb att vid den tiden att vinna Italienska ligan, inte minst när den då var utan konkurrens var bäst i världen! Bortsett från Napoli, som inte direkt är en liten klubb, så vinner ingen Serie A om de inte heter Juventus, Milan, Inter (och kanske då och då något av Romlagen – vilka inte heller är särskilt små). Det Mancini, Vialli, Lombardo, Vierchowod, och allt vad dom heter gjorde är en bragd! Det skulle inte kunna gå att göra, men det gjordes, OCH PÅ DET SÄTTET DET GJORDES! Vi får verkligen inte glömma tränare Boskov eller GRANDE President Paolo Mantovani, som gjorde det möjligt.

Stort tack till Anton som vill ställa upp på intervjun!

Glöm Pazza Inter. I jämförelse med Zemans Roma är det bara galenskap i lightversion. Zemans Roma gör anarki med fotbollens ABC. Provocerar alla tänkbara taktiska betydelser (eller så är det kalkylerad galenskap).

Efter typ en kvart ligger Roma under med 2-0 mot Genoa. Det är kaos i backlinjen, det defensiva arbetet hos mittfältarna är som bortblåst, positionerna är schizofrena. Det är som att Roma inleder matcherna rädda, osäkra på vart Zemans spelide´ ska ta dem.

Men Roma kör på, verkar nästan mer trygga när de ligger under och inte har något att förlora. Då finns ingenting att hålla kvar vid utom ”calcio à la boemo”. De höjer farten och passningsspelet ytterligare ett snäpp. Zemans Roma öser på och inte bara reducerar utan även kvitterar innan paus. Allt gjort med fantastisk anfallsfotboll.

Det är en märklig blandning av horribel och magnifik fotboll. Mazzarris harakiri-fotboll är ingenting emot detta. Roma inleder andra halvlek ungefär som de avslutade första, det vill säga full fart framåt, riskera allt bakåt. Och ledningsmålet kommer. Osvaldo gör sitt andra mål. På nick. Vändningen är total. Men så kan det ofta bli med Zeman som tränare. Ingen match är avgjord vad än resultatet är. Åt båda håll.

Sedan behärskar Roma ett närmast paralyserat Genoa rätt bra. De Canios gäng hamnade väl i chock. Massakrerade av Romas offensiva tokspel. I slutet kommer även 2-4 men faktiskt inte efter galenskap utan för att Roma ägde matchen. Att vara spelare i Zemans Roma måste vara som att befinna sig på Disneyland och ömsom kräkas och glädjas.

Det går liksom inte riktigt att analysera matchen mellan Genoa och Roma och definitivt inte Zemans fotboll. Det går inte riktigt att förutsäga vart Romas säsong är på väg eller kommer sluta. Det kan sluta hursomhelst. Men frågan är om inte segern över Genoa på något sätt kan vara startskottet på något intressant. Att spelarna känner att det faktiskt går att vinna med Zemans typ av fotboll. Trots att man ligger under med två mål. För det är klart att det är en viktig detalj, att spelarna själva är övertygade om vad de gör. Förresten spelade både De Rossi och Osvaldo från start och båda mycket bra dessutom. Kanske hade de där petningarna ett syfte som träffade sitt mål trots allt.

Det är bara att skratta och njuta av underhållningen. Zemans rödgula anarki-armé är här för att spela supportrar, tv-tittare, motståndare och sig själv många spratt den här säsongen.

***

Inter fortsätter att vinna. Fortfarande egentligen med en del svårigheter att skapa ett spel med bollinnehav och att utveckla längre anfall. Men med starkt försvarsspel (jag gillar verkligen alla av Samuel, Ranocchia och Juan Jesus), muskler på mitten (Cambiasso var lysande) och med Cassanos genialitet framåt räcker det just nu bra ändå. Det andra kommer kanske sen. Eller så krävs det en större playmaker på mitten.

Rodrigo Palacio gjorde ingen större match ända fram till sitt mål. Gjort med stor klass. Med mer matchform kommer det säkert mer av den varan.

Riccardo Alvarez är så senfärdig i sina avslut att det gör ont att se på. Han gör ofta en sak briljant men kan lika ofta inte följa upp det med konkreta avslut.

Visst skulle Catania haft en straff.

***
Visst skulle Fiorentina haft en straff.

***

Kul att Albin Ekdal blir mer och mer given på Cagliaris mittfält. Igår låg han även bakom målet med ett fint förarbete.

***

Pescara förlorade fastän man var en man mer i mer en halvlek. Låter som Serie B-klass.

***
Amauri har börjat göra mål igen. Nödvändigt för Parma. Men borde inte Mirante ha bedömts likadant som Romero vid straffsituationerna?

Rädslan att förlora var större än viljan att vinna. Napoli var inte lika våghalsiga som vanligt. Att nå ett oavgjort resultat kändes som den främsta matchplanen. Juventus var inte lika ”proaktiva” (som Massimo Carrera skulle ha sagt) som de brukar. Det kändes som om de hade varit rätt nöjda med ett oavgjort de också.

Målchanserna uteblev, det var mycket slarv och det var massor av frisparkar. Delvis spelarnas fel men domare Damato kunde också låtit spelet fortgå vid flera situationer. Matchen var jämn och allt tydde på att det skulle bli 0-0 ända tills Juventus gjorde sina byten. In med Martin Caceres och Paul Pogba. Vips så var det 2-0. Nästan från ingenstans. Pogbas mål var en riktig pärla och där har Juventus (som jag sagt tidigare) en blivande storspelare.

Napoli var en liten besvikelse, de är oftast bäst när de spelar med kniven på strupen, med risken som insats, istället för att försöka spela på resultatet. Men Juventus var fram till målen verkligen inte bättre. Det som däremot är imponerande är att alla deras mål hittills den här säsongen är fördelade på 12 spelare. Och det var just bredden som gav dem segern igår.

***

Milan höll på att göra en Sverige. Okej, inte riktigt, de höll på att hämta in 0-3, inte 0-4. Fram till minut 60 var Milan en smärre katastrof. Efter deras första mål och med hjälp av Emanuelsons inhopp vaknade de till liv, som att de tinats upp ur 20 års nedfrysning. 2-3 blev sedan aldrig 3-3 men Milans sista halvtimme räddade deras och Allegris ansikte.

Men jag skojar inte när jag menar att Milan faktiskt kan komma att få kämpa för att hålla sig kvar den här säsongen. Visst, det troliga är att truppen är för bra för det men ibland när det börjar gå dåligt för lag som inte är vana vid det, kan det vara svårt att ta sig ur den nedåtgående spiralen. Det finns dessutom inga ledare att hålla i handen.

Lazios första timme var ruggigt bra. Petkovic-fotbollen smekte över Olimpicos gräs. Vasst, tight och spetsfyllt. Flytmål, drömmål och Klosemål. Sedan började man darra när Milan gjorde sitt första mål och var rädda in i sista sekunden. Men bortsett från den onödigt spännande sista halvtimmen så imponerande Lazio. Mycket dessutom.

Och sett till gårdagen är det kanske inte främst Napoli som Juventus ska frukta?

Juventus-Napoli. Förväntningarna är höga. Mina också. Jag beredd på att ta in varje detalj, varje rörelse. Se vad Hamsik kan göra. Spana in om Vucinic är på humör. Årets Serie A-match så här långt.

Får Pato hoppa in? Sträcker han sig? Eller kan han ge Milan nytt framtidshopp?

Petkovics Lazio är som ett självspelande piano med vackra utstickande toner i Hernanes och Candreva. Klose är mer som en skön monoton melodi. Som aldrig slår fel. Blir otroligt intressant att se Lazio mot tufft motstånd inför stor hemmapublik. Jag vill se elektrisk stämning på Olimpico på lördag kväll. Detta Lazio förtjänar det.

Petar Zeman De Rossi igen? Om inte, var spelar han? Centralt eller lite till höger? Bara att få veta det gör matchen Genoa-Roma värd att se. Immobile, Totti, Marassi, Lamela, Florenzi, Jankovic och Borriello mot sitt gamla lag är andra bra anledningar.

Inter har ett vasst sparkapital i Rodrigo Palacio. Lätt att glömma det. Tror han är redo för fina saker snart. Kanske redan i ett inhopp på söndag.

Visst, Ekdal mot Antonsson är kul men Cossu mot Diamanti är fotbollspoesi.

Jag gillar Giuseppe De Luca. Han är som en livs levande molotov-bomb. Inte alltid funktionell och konkret men full av dynamik och alltid redo att sprängas.

Fiorentina åker till svårspelande Bentegodi. Möter en maestro på bänken i Eugenio Corini. Men Viola har sin egen super-dirigent i Vincenzo Montella. Fiorentinas offensiv är bedårande att se på men ändå är det försvararen Facundo Roncaglia jag helst vill se fräsa omkring.

Snälla, kan jag inte få se en glimt av Pablo Dybala på söndag. Börjar bli dags med en frisk fläkt i Palermo. Man orkar inte hur mycket Giorgi, Garcia, Morganella, Munoz, Rios och Von Bergen som helst. Det är som att tillbringa en månad i ett rum med Slayer utan uppehåll.

Apropå tyngre musik vore det underhållande att få se Ignacio Fideleff i Parma snart. Serie A:s bästa Dee Snider-wannabee.

Om Inte Giovanni Stroppa startar med Vladimir Weiss på söndag är han en konstig tränare. Då är det frågan om total mobbing av fotbollens vackrare art.

Claudio Lotito har nu gått ut med kraftig röst och nästan krävt en minskning till 18 lag i serien. Då skulle man minsann spara 60 miljoner euro och kvaliteten skulle öka. Men vad ligger bakom ett sådant uttalande, är det verkligen sant det han säger?

Lotito säger inte varför man skulle spara 60 miljoner euro på att banta serien men jag gissar att det är allmänna omkostnader som resor och annat. Jag har i och för sig svårt att se att det skulle bli så mycket. Men har han räknat med uteblivna publikintäkter för två matcher mindre per lag? Och skulle inte värdet på försäljningen av TV-rättigheterna sjunka något om det plötsligt är 336 matcher istället för 380? Om det är ett så stort problem med en tjugolagsserie skulle Premie League ha skrotat det för längesedan.

Jag kan till viss del köpa resonemanget att det blir mycket matcher för de lag som är med i Europa-spel och kanske skulle kvaliteten spetsas till aningen med färre lag. Men samtidigt så tjänar fotbollsspelare extremt mycket pengar och en basketspelare i NBA spelar t ex 3-4 gånger i veckan i sju månader. Att kvaliteten blir sämre av fler matcher kan stämma. Men om truppen är tillräckligt bred borde det inte vara något problem.

Och här har vi kanske en av de bakomliggande anledningarna till att Lotito vill ha 18 lag. Truppen behöver inte vara lika bred och man behöver inte betala lika mycket i lönekostnader. Detta är en avdelning som Lotito och Lazio haft stora problem med. Hur ska man annars förklarara att man betalar lön för t ex Sculli, Stankevicius, Matuzalem och Zauri?

Nej, för att bredda truppen skulle man släppa fram egna produkter. Hmm, inte Lotitos och Lazios starka sida direkt. Så istället för att ha talanger som rymmer från klubben för att de inte tror på Lazios satsning på egna spelare och istället för att skeppa iväg dem till Salernitana kanske man skulle vågat ge dem chansen i A-truppen. Den här säsongen har både Cavanda och Onazi fått chansen men det är bara Petkovics förtjänst och ingen annans.

Lotito vill även bara ha ett lag som åker ur den högsta serien. 18 lag och ett som åker ur? Det är ju ingen slump att det är topplagen och de strax under, som vill banta serien. De ökar sin egen säkerhet och de vill minska sina matcher eftersom de är med i Europa-spelet. Om de tänkte på allas bästa vore det vackert men det gör de inte. Lotito och de andra tänker bara på sig själva och försöker linda in det i att det är det bästa för alla.

Bantar man serien (att ett lag skulle åka ur kan jag inte tänka mig tas på allvar) till 18 lag minskar chanserna för de mindre lagen att ta sig upp till den högsta serien och än mindre att kunna etablera sig i den. Hur vore det om presidenterna tog upp de rätta problemen istället för att komma dravlandes om 18 lag?

Varför är det ingen som pratar om misslyckad kortsiktighet, vansinniga nyförvärv, dålig marknadsföring, bristande kommunikation med supportrar, tomma arenor, tessera del tifoso som anledningar till den italienska fotbollens sjunkande värde?  Ingen president vill prata om de egentliga problem som de själva varit med och skapat utan sparkar istället på de som redan ligger. De små lagen.

Så varför inte göra de förändringar som faktiskt betyder något. Nya arenor är en självklarhet. Men den nya bygglagen låter fortfarande vänta på sig. Det handlar säkert om stor lobbyverksamhet. Vilka kommuner vill förlora inkomsterna på planhyrorna? Klubbarna i Serie B skulle verkligen behöva ett lyft när det gäller arenor och åskådare. Publiksiffrorna är katastrof i Serie B där över hälften av lagen ligger runt 3000 åskådare.

Man måste ta hand om glappet mellan Serie A och Serie B. En mer attraktiv andra-division skulle då göra en nedflyttning mindre dramatisk ekonomiskt. Men Lega Calcio vill inte ha något med Serie B att göra, utan ser dem mest som ett nödvändigt ont.

Det ett större problem än att Serie A består av 20 lag istället för 18.

Det känns lite tafatt att försöka skriva om annat än Sveriges osannolika upphämtning mot Tyskland. Men eftersom det inte riktigt finns någon anledning för mig att skriva om det och eftersom det kommer skrivas spaltmeter efter spaltmeter om den bravaden ska jag rikta in mig på annat. Och det fanns faktiskt annat som hände igår.

Italien tog ett ordentligt grepp om grupp B igår i och med segern över Danmark. Inte minst för att alla övriga lag behagar att spela oavgjort hela tiden. Nu kan visserligen Tjeckien smyga upp två poäng efter om de vinner sin hängmatch men Italien har kopplat ett litet grepp om förstaplatsen.

Vad var det för seger över Danmark? Framför allt var det Mario Balotellis seger. Det här var Marios första match för Italien efter EM, ett EM där han blev Italiens affischnamn och stjärna. Det var därför extra intressant att se hur han skulle följa upp det, om han skulle kunna klara av att fortsätta axla manteln som Italiens offensiva ledare.

Det gjorde han. Det syntes tydligt vilket självförtroende han har fått under Cesare Prandelli och hur mycket Italien behöver hans förmåga att göra saker utöver det vanliga. Mario sysselsatte Danmarks försvar nästan själv (inte minst efter Osvaldos utvisning), han fixade frispark efter frispark, jobbade hårt för laget spelade fram till Montolivos mål och gjorde själv ett påpassligt mål.

Man kan få ut olika saker av Balotelli. Antingen behandlas han med piska och morot, där han inte känner sig säker på en plats i startelvan eller så gör man som Prandelli gjort. Nämligen att läsa av Balotellis psyke och ge honom fullt förtroende, få honom att känna sig som en stjärna. På det sättet får man ut det bästa av Mario och därigenom utvecklas han också till en mer ödmjuk och osjälvisk spelare.

Det är lite som att vända upp och ner på saker och ting. Att klura ut hur man får ut det bästa av en spelare istället för att försöka få honom att anpassa sig till alla de andra. Det är en våghalsig balansgång man tar, men lyckas man kan man vaska ut guld. Det har Prandelli lyckats med.

Apropå Balotelli så kändes det som att han på något sätt hörde hemma på San Siro. Vilket fick mig att fundera på hans hemkomst. Det känns som att den ska komma någon gång. Milan? Inter? Jag tror han skulle fungera hos båda lagen. Milan-bossen Adriano Galliani sa efter matchen att de inte skulle ha några problem att hantera Balotelli. Det tror jag inte heller och kanske är det till Milan han drömmer om att komma framöver. Men det kommer inte ske förrän det finns nya pengar i Milans kassaskåp. Sedan är det ett dilemma om Milan verkligen försöker komma åt Pep Guardiola. Jag har svårt att se Balotelli och Pep tillsammans.

En återkomst till Inter då? Varför inte. Moratti har flera gånger sagt att han skulle vilja få hem sin ”förlorade son” och kanske är det bättre läge än någonsin nu. Milito håller på att bli gammal, Cassano finns i laget och är en spelare som Mario har respekt för men framför allt är Andrea Stramaccioni tränare och inte Jose Mourinho. Jag tror att Stramaccioni kan nå fram till Balotelli. Men allt detta ligger nog lite längre fram i tiden.

Matchen mot Danmark väckte upp en annan gammal tanke hos mig. Riccardo Montolivo. Jag har flera gånger sagt att han borde användas som igår, nämligen längre fram i planen bakom anfallarna. Jag tycker det är konstigt att Milans tränare Allegri inte har fattat det. För mig är det motsägelsefullt att han använder Montolivo i en position långt bak i plan av samma anledningar som att han inte ville ha Andrea Pirlo kvar.

Visst, Montolivo är ungefär samma spelartyp som Pirlo men Juventus-mittfältaren är lite bättre på alla de saker som man måste vara bra på om man ska gömma undan sin långsamhet. Pirlo har lite bättre teknik, är lite snabbare i sitt tänk, är lite skickligare i vändningarna och är lite bättre passningsspelare.

När man drar upp Montolivo i banan får man större användning av hans förmåga att sätta dit avgörande passningar, hans fina instick, hans långsamhet spelar mindre roll och framför allt kommer hans fina skottförmåga till bättre lägen. Allegri borde kopiera Prandellis modell.

För övrigt var Pirlos framspelningar till två av målen en njutning att se.

Balotelli, Pirlo, Montolivo och de övriga i Italien tog ett viktigt steg mot VM igår. Så någonstans i skuggan av Berlin lyste den italienska solen klart.

***
Pablo Osvaldo ger och tar. Fin målskytt mot Armenien och igår syndabock med sin utvisning. Något han måste jobba på.

***
Inter lyckades inte knyta ihop säcken, varken i vintras eller i somra,s med att värva Paulinho. Inter har nog gjort vad de kunnat men Paulinho har velat vänta till efter klubblags-VM nu i december. Problemet är att priset stiger nu när han lyser i landslaget och fler blir intresserade som t ex Chelsea. Förhoppningsvis har Inters intresse smickrat brassen så pass mycket att han prioriterar Milano-klubben, men om det finns andra klubbar som kan bjuda mer pengar så vet man aldrig.

***
Robinho är skadad igen. Han börjar bli som Pato. Till skillnad från sin landsman känns det inte som något större avbräck för Milan.

***
Snart bara tre dagar kvar till Juventus-Napoli.

Härmed inleder jag en intervju-serie med supportrar från olika lag i Serie A. Jag har försökt gräva lite i vad det innebär att heja på ett lag och varför man gör det. Först ut i serien är Milans, Levent Hamid Mickiewicz.

-När och varför började du heja på ditt lag?

-Min far hade försvunnit ur mitt liv och jag tog felbeslut efter felbeslut. Jag började prioritera helt fel saker. Jag hade nått botten, hårt dessutom. Inlåst som jag var i ett litet rum med mitt eget alter ego slog jag på TV:n. Milan spelade. Som av en slump. Jag minns att Milan gjorde mål och mina minnen tog mig tillbaka till den tid då jag satt med min familj, firade, hejade, skrek av både lycka och olycka när Milan spelade.

-Den dagen förändrade mitt liv. Det fick mig att fundera, vad vill jag egentligen med mitt liv? Idag skriver jag om AC Milan på MilanSverige.se och jobbar på ett projekt för ungdomar som är på väg mot den avfart jag tog som ung. Jag försöker leda dem rätt, leda dem in på vägen av lycka, familj, kärlek, fotboll.

-Mitt Milan-intresse började annars när jag var ung, det var främst jag och min lillebror. Jag hade precis börjat spela fotboll själv och både jag och min lillebror fastnade för en specifik spelare, Andriy Shevchenko. Det började med att vi följde honom och sedan ledde det mig in på Milanspåret och där stötte jag på Milans excellenta defensiv.

-Är det något jag älskar än idag så är det en perfekt glidtackling från en försvarsspelare, som sedan ställer sig upp, putsar av sig och lägger tillbaka håret bakom öronen, samtidigt som bollen var vunnen. Det kunde bara AC Milan erbjuda mig det, precis som den där familjära känslan man får vare sig du är en supporter från Sverige eller nyanländ fotbollsspelare från Sierra Leone.

-Att jag är ute i friheten idag eller ens lever är tack vare min sambo, min son, min familj och MITT Milan!

-Alltså, jag t ex håller på Hammarby för att jag är svensk, uppvuxen på Södermalm och för att jag har spelat i Hammarby själv. Men du har ju egentligen ingen fysisk förankring till staden eller laget. Måste man ha det? Vad är en riktig supporter för dig?

-En fysisk koppling till staden har jag inte men däremot har jag en psykisk koppling till staden och laget. Jag blir nästan förbannad när man inte ”får” vara supporter av ett utlandslag på grund av att man inte har några kopplingar till laget. För att svara på din fråga: -Nej man behöver inte ha någon koppling överhuvudtaget. Allt som krävs är att du själv fattat känslor för klubben ifråga, att du i vått och torrt följer klubben och har en kärlek för klubben.

-Jag brukar säga följande: Fotbollen är min religion och Milan är min gud. Det är hur mycket jag älskar min klubb, Kärleken övervinner allt, inte sant?

-En riktig supporter för mig, är någon som följer sitt lag, lider, ler, gråter och skrattar med sin klubb. Man har ett speciellt band till klubben. Trots att man delar något gemensamt med miljontals supportrar av samma klubb därute så har man egen historia om hur man blev supporter som är unik. Jag vet inte hur många nya internationella ”vänner” jag skaffat genom åren, endast på grund av att vi älskar samma klubb, AC Milan.

-Men finns det supportrar som låt säga är från Milano och familjen har hejat på laget sedan början av seklet som skulle anse att du var ”mindre rikitig” supporter än dem? Finns det sådana åsikter och hiearkier bland supportergrupper tror du?

-Ja tyvärr finns det sådana supportrar, man blir liksom utsatt för ”test” av dem men när det visar sig att jag kan mer om Milans historia än vad dem ”riktiga” supportrarna kan då glömmer dem genast det. Fast å andra sidan ser jag det lite som min plikt att åtminstone lära mig språket som min klubb talar. Lite av respekt, att ta seden dit man kommer. Och där förstår jag att dem större supportergrupperna kanske hellre vill ha sina egna.

-Hur hoppas du att supporterkulturen på arenorna och utanför ser ut om fem-tio år?

-Först och främst hoppas jag att man i Italien inte lyckats döda all den passion som råder på arenorna. Med nya regler för borta/hemmasupportrar, det blir allt svårare att få tag i biljetter etc etc. Jag vågar inte tänka på hur det är om 10 år. Kanske bara utlandssupportrar då? Som en vanlig Barca match.

-En sak som definierar vad Serie A är, är just supportrarnas kamp mot varandra. Den utgörs inte i form av slagsmål på arenan (händer någon gång givetvis), kampen är faktiskt när dem olika curvorna visar vad dem jobbat på i veckor.

-Vem har det bästa tifot, vinner t ex Juventus eller Torino matchen som sker utanför fotbollsplanens linjer? Vinner kanske Curva sud matchen mot Curva nord trots att Inter kanske vann på själva planen? Det är ett av de vackraste jag vet med Serie A och det hoppas jag, det vill jag, det SKA vara kvar om 10 år!

-Jag hoppas att inte så mycket förändras. Att det som vi Serie A fantaster så ofta använder i våra argument finns kvar, nämligen ”I Italien finns passionen!!”.

-Vem är din favoritspelare i Milan genom tiderna?

-Jag är lite för ung för att minnas alla Van Bastens olika bravader i vår rödsvarta tröja men ändå har han på något sätt tagit 1 av 2 topp platser. Jag gillar Marco utifrån alla lägereldshistorier jag hört om honom dock kan jag inte utse honom till min favorit. Min kärlek till Maldini går inte att ifrågasätta MEN om jag måste välja en så måste jag välja AC Milans egna lilla pansarvagn.

-Uträknad från år 2007 där han gång på gång fick nytt bränsle och dessutom hade tillräckligt mycket bränsle över så att han hade kunnat dela med sig av bränslet till resterande medspelare.
Den lilla pansarvagnen som jag talar om är ingen mindre än Gennaro Ivan Gattuso. Alla lag behöver en Gattuso, dvs. någon som inte har någon teknik överhuvudtaget, som gör max 1 mål per säsong MEN som sätter skräck i vilket lag som helst. Idag spelar han i Schweiz och FC Sion där han nyligen gjorde sitt första mål.

-Vilken är din favoritupplaga hos Milan?

-Något som etsat sig fast i mitt minne, lite tydligare än alla andra Milan minnen, är AC Milans säsong 2006/2007. Vi slutade på en 4e plats det året. Vår trupp var uträknad trots att vi 2003 vann CL, 2005 vet alla redan om vad som hände, 05/06 tog vi oss till semifinal. Men 06/07 var vi helt plötsligt uträknade, mätta, gamla. Men vi var fyllda av revanchlust! Vi ville bevisa för världen att Liverpool hade tur i Istanbul. Once in a lifetime!

-Milan tog sig i kragen och Pippo Inzaghi gjorde nog något av de fulaste målen jag sett på Pirlos frispark. Ännu fulare var när han sprang själv till hörnflaggan för att fira medans alla andra sprang till Pirlo. Typisk Pippo-manér, och det är även därför jag älskar han.

-Givetvis fick Maldini lyfta CL-bucklan ännu en gång. Det här var finalen som gav rätt! Finalen som gav spelarna en andra chans efter traumat i Liverpool. Finalen som gav mig ett minne för livet!

LISANDRO LOPEZ Fiorentina
Vore helt perfekt för Fiorentina. Lopez är en riktig stridsvagn i straffområdet och är en säker målskytt vilket är exakt vad Fiorentina behöver. Fiorentina är redo att lägga runt 10 miljoner euro medan Lyon helst vill ha runt 15 miljoner euro. Den franska klubben vill förlänga med argentinaren och då lär priset stiga. Men om Lopez inte förlänger kan nog prislappen hamna närmare Fiorentinas trakter. Huromhelst är det en spelare som Viola bör satsa på.

MAPOU YANGA-MBIWA Milan
Det blir intressant att se om Milan leker ”The waiting game” och väntar ut att hans kontrakt går ut i sommar eller om man försöker värva honom i januari. Väntar man, litar man kallt till att Montepellier inte säljer honom till en annan klubb och att han väljer Milan i sommar. Det är en stor risk. Kanske är det bättre att försöka värva honom direkt i vinter då Montepellier borde inse att det är deras sista chans att få ut pengar för försvararen. Milan får se upp med konkurrens från Premier League.

PAULINHO Inter
En spelare som är nära ett kontrakt med Inter. Även om spelaren själv ligger lågt och säger att ingeting är klart och att inget kommer göras förrän efter klubb-VM så ligger Inter i förarsätet med att värva Paulinho. Jag är inte säker på att han är exakt rätt spelartyp som Inter behöver, men om man kan utnyttja hans spelstil på bästa sätt och om han acklimatiserar sig till det italienska spelet är det en kanonvärvning.

GIUSEPPE ROSSI Roma/Fiorentina
Visst, han är skadad och långt ifrån att leverera. Men på sikt är Rossi intressant och det är nu priset är som lägst. Skulle passa bra in i Zemans Roma men även Montellas Fiorentina.

KEVIN STROOTMAN Milan
En spelare som Milan varit intresserade av ett tag och givetvis skulle han förstärka mittfältet med sin fina mix av defensiv skicklighet och kraft. Lär inte bli billig men blir å andra sidan inte billigare i sommar.

ANGELO OBONNA Roma
Kan naturligtvis bli lite dyr. Men om man är lite kreativa med försäljningar (Stekelenburg? Osvaldo?) så borde man satsa på Ogbonna. Den italienska landslagsmannen är en garanti och skulle ge Roma-försvaret ett stort lyft. Nästa sommar när t ex Manchester United kan lägga sig i kan det vara för sent.

ADRIAN CENTURION Napoli
Napoli brukar nästan alltid varje vinter köpa in en spelare för framtiden. Argentinaren är en spelare man haft ögonen på ett tag och det vore nog smart att inte vänta för länge då priset kan stiga. Centurion är en härlig ytter-anfallare som har det mesta för att bli ruggigt bra. Det viktigaste är inte att han anländer redan i januari utan att man försäkrar sig om rättigheterna.

GONZALO MASTRIANI Parma
Parma borde naturligtvis ha värvat honom redan i somras men man misslyckades på ren senfärdighet. I januari får man en ny chans och även om priset har stigit något är han värd att värva. Om Parma vill köpa in lite unga spelare som faktiskt kan bli stjärnor är Mastriani rätt man.

MAXIMILIANO URRUTI Palermo
Rapp och uppmärksam i straffområdet. Påminner lite grann om en ung Diego Milito. Om Palermo lyckas få hans namnteckning har man gjort ett kap. Med Lo Monaco (som kan sitt Sydamerika) vid rodret är det inte omöjligt.

DIDIER DROGBA Juventus
Det kan nog bli svårt att övertyga Drogba att komma till Turin då han trivs i Kina och familjen är kvar i London. Men istället för att värva t ex Lorente för dyra pengar tycker jag det vore smartast av Juve att hitta en spelare som inte behöver kosta så mycket men ändå kan leverera. Kan man lyckas värva Drogba på ett korttidskontrakt har man råd med en dyr lön och man binder inte upp sig på en 34-årig spelare på lång sikt. Allt för att kunna slå på stora trumman nästa sommar istället. Då kanske man kan jaga spelare som t ex Cavani och Neymar.

***

Vilka är era realistiska favoritvärvningar i januari?

Jag tillägnar dagens omgång i underbara Serie B (eller Serie Bwin om jag ska vara noga) med att plocka ut de 20 hetaste spelarna från serien.

20.Daniele Cacia (Verona)
Har alltid gjort mycket mål i Serie B och verkar göra samma sak i Verona. Mycket bra i straffområdet.

19. Moussa Kone (Varese)
Utlånad från Atalanta. Spelade förra säsongen i Zemans Pescara och gjorde det mycket bra. Varit minst lika bra i Varese. Löpvillig och bra med boll.

18. Agon Mehmeti (Novara)
Inledde sin första match från start med att göra tre mål och blev sedan skadad. Igår gjorde han comeback och han gjorde mål på en gång igen.

17. Andrea Caracciolo (Brescia)
Trodde nog själv att han skulle spela i Serie A men blev kvar i B med Brescia. Har i takt med att han accepterat sitt öde börjat ösa in mål.

16. Dominique Malonga (Vicenza)
Började säsongen med att sänka sin gamla klubb Cesena och har därefter fortsatt att imponera med sitt målskytte. Genombrottssäsong?

15. Gabionetta (Crotone)
Rivig, teknisk och opportunistisk brasse som haft en något brokig karriär. Återvänt till Crotone där han en gång slog igenom och har varit lagets klart bästa spelare så här långt.

14. Osarimen Ebagua (Varese)
Har varit i schism med de egna supportrarna men har ändå öst in mål. Nu när stridsyxan verkar vara begravd borde formen inte dippa. Stark anfallare.

13. Jerry Mbakogu (Juve Stabia)
Tillhörde Palermo en gång tiden. Den unge nigerianske anfallaren är grymt snabb och stark i kroppen.. Har tidigare varit bra utan att göra så mycket mål. Igår verkade även målskyttet släppa. Två stycken mot Bari.

12. Federico  Viviani (Padova)
Spelskicklig Roma-mittfältare som har imponerat i de få matcher han spelat för Padova ( pga skador och U-21). Känns som De Rossis arvtagare.

11. Nunzio Di Roberto (Cittadella)
27-årig napoletanare som rivstartat säsongen med 4 mål i inledningen av säsongen. Kompakt och har bra teknik.

10. Marco Sansovini (Spezia)
Gjorde massor av mål för Pescara ifjol och verkar fortsätta på den linjen i Spezia. Trost namn som Antenucci och Okaka är det Sansovini som varit deras bäste målskytt.

9. Riccardo Saponara (Empoli)
All-round spelare som kan spela på många positioner. Varit Empolis klart bästa spelare den här säsongen. Udinese är mycket intresserade av honom.

8. David Di Gennaro (Spezia)
Före detta jättetalang som aldrig riktigt blommade ut på grund av övervärdering och skador. Är dock en mycket bra spelare vilket han visat i Spezia. Trequartista-typ.

7. Matteo Ardemagni (Modena)
Hade en kanonsäsong i Atalanta för några år sedan och verkar nu vara på väg tillbaka till den förmen. Storväxt anfallare med målsinne.

6. Paulinho (Livorno)
Många Serie A-klubbar var på honom i somras men han blev kvar i Livorno. Teknisk och rätt stark i kroppen. Bildar vass trio med Siligardi och Dionisi.

5. Simone Missiroli (Sassuolo)
Hade flera Serie A-klubbar på sig förra säsongen men Sassuolo var mest beslutsamma att värva honom. Något som de är glada för idag. Giftig och rörlig spelare. Ingen större målskytt men har en stor offensiv repertoar.

4. Pablo Gonzalez (Novara)
Novara har inte börjat så bra men det har däremot Gonzalez gjort. Lyckades aldrig i Serie A förra säsongen men en toppspelare i Serie B. Kan vinna målskytteligan.

3. Luca Siligardi (Livorno)
Den gamle Inter-produkten har nu fått sitt genombrott. Har tidigare haft några försök i Serie A med bland annat Bologna utan större lycka. Nu verkar han dock redo. Snabb och har ett mycket bra skott.

2. Richmond Boakye (Sassuolo)
Är egentligen för bra för Serie B. Juventus ansåg (helt rätt) dock att det var bättre att låna ut honom till Sassuolo än till ett annat lag i Serie A för att han ska få så mycket speltid som möjligt. Hellre dominera i Serie B än sitta på bänken i Serie A. Och dominera har han gjort inledningsvis.

1. Nicola Bellomo (Bari)
Teknisk och kvick mittfältare som verkligen fått sitt genombrott den här säsongen. Kan både spela som innermittfältare och som släpande anfallare. Har en känslig högerfot. Kommer spela i Serie A väldigt snart.