Loggor
McDonalds
KIA Sony
Lorenzo Medicis Italienblogg

Giornata 14 – Borja och Buffon toppar medan Lazio-duon floppar

3 december 2013 08.17, Lorenzo Medici

Giornata 14:
Parma-Bologna 1-1
0-1 Kone 1-1 Cassano
Genoa-Torino 1-1
0-1 El Kaddouri 1-1 Biondini
Catania-Milan 1-3
1-0 Castro 1-1 Montolivo 1-2 Balotelli 1-3 Kaka
Chievo-Livorno 3-0
1-0 Rigoni 2-0 Thereau 3-0 Paloschi
Inter-Sampdoria 1-1
1-0 Guarin 1-1 Renan
Atalanta-Roma 1-1
1-0 Brivio 1-1 Strootman
Cagliari-Sassuolo 2-2
0-1 Marzoratti 0-2 Zaza 1-2 Nené 2-2 Sau
Juventus-Udinese 1-0
1-0 Llorente
Fiorentina-Verona 4-3
1-0 Borja Valero 1-1 Romulo 1-2 Iturbe 2-2 Borja Valero 3-2 Vargas 4-2 Rossi (str) 4-3 Jorginho
Lazio-Napoli 2-4
0-1 Higuain 1-1 självmål 1-2 Pandev 1-3 Higuain 2-3 Keita 2-4 Callejon

Omgångens topp:

1. Borja Valero (Fiorentina)
Prickade in Fiorentinas två första mål och gav Verona en riktig svängom när han dansade fram på Artemio Franchi. Alltid kreativ, alltid snabb i fötterna, alltid redo att ställa om från försvar till anfall. Det är Borja som kalibrerar Viola rätt och han framstår mer och mer som lagets viktigaste spelare.

2. Gianluigi Buffon (Juventus)
Innan Llorente avgjorde med sin nick-styrning på övertid hade Buffon räddat sin gamla dam med ett par riktigt svettiga räddningar mot Udinese. Inte minst dubbelparaden där det andra skottet från Di Natale kändes som ett givet mål. Juves seger må ha signerats av en reslig spansk anfallare men den grundlades av en italiensk legend.

3. Eugenio Corini (tränare, Chievo)
Hans första match som tränare för Chievo slutade med derby-seger. Men en gång är kanske ingen gång. Så vad bättre än att följa upp det med en övertygande seger (3-0) mot en bottenkonkurrent (Livorno). Det hade varit bättre om Chievo hade valt Corini från första början. Nåja, bättre sent än aldrig så har Corini satt en helt ny kurs för de flygande åsnorna.

Omgångens flopp:

1. Michael Ciani & Lorik Cana (Lazio)
Mot Napoli var duon ofta försent in i situationerna och alltid lite för tröga. På tre av baklängesmålen framstod de som elefanter på svansjön. Klumpedunsarnas mittlås kan nog bli nominerande som Serie A:s sämsta skräckfilm.

2. Morgan De Sanctis (Roma)
Jaha, det här var ju mer likt fjolårets De Sanctis. Brivios frispark må ha studsat upp en aning innan De Sanctis skulle fånga bollen, men det tillhör målvaktsskolans A och O att man har hela kroppen bakom bollen när man ska rädda. Hela aktionen såg amatörmässig ut.

3. Panagiotis Tachtsidis (Catania)
Även om utvisningen var för hård så var hans tackling på Balotelli både onödigt sen och hård. Men framför allt visade det sig igen att han inte lyckats kunna ersätta Lodi som mittfälts-regissör.

Omgångens lag (3-4-3):

Gianluigi Buffon (Juventus) (1)
Räddade Juve ett par gånger med svettiga räddningar. Forever young.

Andrea Barzagli (Juventus) (3)
Alltid lika säker, alltid lika lugn i försvarsspelet. Barzagli bedriver något sorts maratonlopp på hög lägstanivå.

Riccardo Cazzola (Atalanta) (1)
Såg ut som en mini-Materazzi utan våldsamheter när han styrde Atalanta-försvaret mot Roma. Borde ha spelat till sig en ordinarie tröja.

Sime Vrsaljko (Genoa) (1)
Löpstark i båda riktningarna. Hade ett kanonskott i stolpen. Även duktig i defensiven.

Luca Rigoni (Chievo) (1)
Agerade klok ledare mot Livorno. Stod ofta rätt.

Riccardo Montolivo (Milan) (1)
Tillbaka från avstängning och tillbaka med besked. Gjorde mål och tog hand om dirigentpinnen mot Cataina. Bäst på plan.

Kaka (Milan) (3)
Gjorde ett vackert mål och visade att han fortfarande kan leverera. Betyder mycket för laget.

Borja Valero (Fiorentina) (3)
Tvåmålsskytt och glimrande bra mot Verona. Mittfälts-maestro med lätta steg.

Antonio Cassano (Parma) (5)
Målet mot Bologna är gjort med sådan briljant akuratess att man bara gapar av förtjusning. Har så mycket magi i fötterna.

Gonzalo Higuain (Napoli) (4)
Sänkte Lazio med två mål. Precis vad han och Napoli behövde. Kliniska avslut vid båda tillfällena.

Goran Pandev (Napoli) (2)
Laddad till tusen mot sitt gamla lag. Gjorde ett mål, en assist och var alltid nyttig med sin rörlighet,

 
Avbytare:


Panagiotis Kone (Bologna)
Är i rena mål-stimmet då han på nytt pyttsade mot Parma. Härlig tvåvägsspelare.

Fernando Llorente (Juventus)
Hela tiden nyttig med sina mottagningar och skarvningar och förtjänade att bli matchhjälte med sin nick-styrning på övertid.

Cyril Thereau (Chievo) 
Uppoffrande och giftig längst fram mot Livorno. Även målskytt, på väg tillbaka mot fjolårsformen.
***

Skytteligan:

1. Giuseppe Rossi (Fiorentina) 12 mål  2. Alessio Cerci (Torino) 8 mål  3. Rodrigo Palacio (Inter) Carlos Tevez (Juventus) Domenico Berardi (Sassuolo), Jose Callejon (Napoli) 7 mål. 4. Alberto Gilardino (Genoa), Marek Hamsik (Napoli) Cassano (Parma) Gonzalo Higuain (Napoli), Jorginho (Verona) 6 mål.
***

Serie B-elvan (4-3-3):
Gomis (Crotone), Zambelli (Brescia), Benedetti (Padova), Kranjc (Cesena) Daprela (Palermo) Galano (Bari), Brugman (Pescara) Politano (Pescara), Belotti (Palermo) Jonathas (Latina), Tavano (Empoli).

 

Tungvikts-mål på ljusa stämmors stadion

2 december 2013 11.02, Lorenzo Medici

På storbildsskärmen lyste ordet “Applådera” med sin tydlighet. Allt för att de tusentals barn som satt på läktaren skulle kunna tajma sina applåder på rätt ställe. Så att det liksom blev lite stämning. Jag tyckte att ståhejet och uppmärksamheten kring att Juventus Stadium fylldes med massvis med barn istället för de avstängda kurvorna var överdriven.

Bakom alla de ljusa hejaropen ekade fotbollsförbundets något vilsna letande efter framtidens arena-atmosfär. Man bränner broar med ultras men vill behålla den stämning och tifo som finns. Man vill göra fotbollen till en show likt den amerikanska franchise-modellen men har inte ens fått igenom det lagförslag under typ fem, sex år som ska göra det lättare för klubbarna att bygga nya arenor.

Italien ser vad som händer i övriga fotbolls-Europa men kan inte förmå sig att hänga på. Kanske vet man inte riktigt vad man vill. Jag säger inte nödvändigtvis att man måste hänga på, men problemet är att man måste välja ett spår och satsa hårdare. Nu blir det varken eller och därför en svårbegriplig röra som mer tömmer än fyller arenorna.

Annars var det ju en rätt bra match. Mellan de två svartvita lagen. Både Buffon och Brkic höll siffrorna nere till nollpunkten ända tills ett skott träffade Llorentes huvud och styrdes in i mål när klockan glidit över 90 minuter.

Det var svårt att inte tycka lite synd om Udinese som hade skapat chanser och försvarat sig bra. Men det var också svårt att inte tycka att Juves stora bollinnehav och envisa skapande av halv-chanser (de vassa chanserna var betydligt färre) ändå hade gjort dem förtjänta av tre poäng.

Llorentes tungviktsmål med scudetto-doft på gav Juve ett litet ryck i tabellen eftersom konkurrenter som t ex Roma och Inter tidigare under dagen bara fått med sig en poäng i sina respektive matcher. Ett mål som togs emot med stor iver och ungdomlig glädje.

På ljusa stämmors stadion.

***
Jag hade svårt att förstå varför Garcia valde att bänka Ljajic och Pjanic. Det var lätt att se att deras inhopp var den största orsaken att Roma vaknade och fixade tre poäng. Även om Roma fortsätter att vara obesegrade så har deras kryss-trend en rätt dålig effekt på deras Champions League-jakt.

Molnen glimrar inte rosa över Rom längre, nu krävs det en viss uppryckning (och kanske en återkomst av kejsar Totti) för att inte lagen bakom ska komma ikapp redan innan Babbo Natale dyker ner i skorstenen.

***

Inter
ledde med 1-0 och hade greppet om Sampdoria. Erick Thohir satt tryggt på läktaren inväntandes att inkassera en trepoängare. Men så tappade man helt sista halvtimmen och släppte greppet.

Det nya Mihajlovic-injicerade Sampdoria var inte sena att ta chansen att överta initiativet. Vad som blev Inters kanske sämsta halvlek för säsongen blev en fint fixad poäng av Genuas ena hälft och medan Sinisa kan vara stolt över sina spelare har nog Mazzarri och Thohir lite att fundera på.

***
Det börjar bli mer och mer Kakas Milan. Hans ledarroll blir tydligare och tydligare. Han medlar med arga supportrar, han medlar med Balotellis arga sida och han gör mål. Först mot Celtic och nu även igår. Vilket faktiskt även Super-Mario gjort.

Annars var det lite glömma bort att det var Riccardo Montolivo som var bäst på plan. Tänkte bara påminna om det.

***
Apropå påminna så är det ju två väldigt intressanta matcher ikväll.

Serie A sover aldrig.

Gallianis avsked, Spanjorer och Free Mateo

30 november 2013 11.00, Lorenzo Medici

Det finns spelare och lag som har överraskat, underpresterat, överpresterat, framstått som mystiska gåtor och förvandlats till problem. Vi är sex omgångar ifrån halvtid och jag redan börjat grubbla över vissa saker.

Gallianis avsked

Adriano Galliani har deklarerat att han lämnar Milan efter 27 år. Givetvis en milstolpe i Milans historia. Galliani var dock aningen bitter i sitt uttalande och talade om att det inte skett med den elegans han velat. Förmodligen en spark riktad mer åt Barbara än åt sin oskiljaktige kompanjon Silvio.

Hans avsked är verkligen en symbol för att nya tider väntar för Milan.

Spanska likheter kanske ändå blir motsvarigheter men inte som vi först trodde?

Innan säsongen var jag mycket tveksam till bland annat två övergångar. Jose Callejon och Fernando Llorente. Till en början verkade jag få till hälften rätt, till hälften fel. Medan Callejon dansade på San Paolo, gjorde mål och såg ut som ett kap, satt Llorente fastklämd på bänken och omgavs av flyttrykten fastän det bara gått någon månad på säsongen.

Nu är det inte så längre. Men kanske har jag hälften fel och hälften rätt ändå, fast tvärtom. För med tiden har Callejon mer och mer framstått som en visserligen fin lirare, men också vek och ojämn. Han har aldrig klivit fram i de stora matcherna och hans osynlighet har börjat överskugga de tidiga fina insatserna.

Samtidigt har Llorente klivit fram och börjat leverera. Han har börjat göra mål och har visat sig vara nyttig med sin fysik. Han har gett laget en tidigare saknad dimension. Hans tidiga formsvacka handlade kanske trots allt mest om att han inte var tillräckligt tränad.

Även om han inte är den där super-anfallaren som en del vill göra gällande har han överraskat positivt på mig. Både för sina kvalitéer men också för att han bet ihop när det var tungt och körde på.

Vi får se hur det hela ser ut om ett par månader. Kanske är det återigen nya givar då.

Men dessa däremot

Wallace har helt enkelt aldrig sett ut som en spelare på Serie A-nivå. Jag utgår från att Inter skickar tillbaka honom till Chelsea.

Belfodil däremot har redan bevisat att han håller Serie A-nivå. God sådan dessutom. Däremot tror jag fortfarande inte att han håller topplags-nivå. Även om Mazzarri har varit kräsen med att spela de yngre spelarna är det inte Belfodil jag tycker han borde ha spelat mer. Med tanke på att han är en spelare som Mazzarri verkligen gillar och ville ha framstår hans brist på speltid som ännu lite mer bevis på att han kanske inte riktigt är Inter-material.

Jag har alltid haft svårt för Lucas Biglias lite tunga och långsamma spelstil. Om man kan komplettera och dölja det med stor spelförståelse och kreativt passningsspel (typ som Ledesma för något år sedan) är det en annan sak. Med Biglia är mest en bollvinnare. Han har verkligen inte övertygat. Jag är inte förvånad.

Tänk om den Juve-anfallaren som blir över är GIOVINCO?

Eftersom Conte vet att Tevez levererar flyttar han inte på honom och nu när Llorentes tagit hand om platsen bredvid argentinaren blir det många anfallare i Juventus utan speltid. Vucinic, Quagliarella och Giovinco.

Det är ju definitivt tre spelare som är för bra för att inte spela. Tänk om det till slut blir Giovinco som lämnar? Tänk om han används som bytesobjekt för att få Biabiany? Tänk om Giovinco hamnar tillsammans med Cassano i Parma? Jag skulle allvarligt börja fundera på att flytta till Emilia Romagna och skaffa mig en säsongsbiljett.

Men var är min stora succé?

Innan säsongen proklamerade jag att detta skulle bli Luis Muriels stora säsong. Så har det inte blivit. Han har förvisso varit bra en hel del matcher, men inte jämn och inte så bra som han skulle kunna vara. Jag tror att det beror på flera saker. Dels tror jag hans småskador har stört rytmen men dels så har han helt enkelt inte varit tillräckligt vass, inte minst i avslutsfasen.

Little Vargas

Eduardo Vargas är en märklig spelare. Kanske är det en sådan spelare som inte fungerar var som helst. Kanske är han en sådan spelare som alltid kommer ha svårt att lyckas mot taktiska hårda Serie A-försvarare men kan sväva högt i mer fria domäner som i landslaget, i brasilianska ligan eller t ex i Primera Division (han skulle definitivt lyckas där).

Eller så handlar det bara om självförtroende. Snart måste Napoli bestämma vad de ska göra med honom. Den offensiva besättningen är relativt fullpackad och man har redan den typen av spelare i laget i Insigne, Mertens och Callejon. Behöver verkligen Benitez ytterligare en något vek men flink ytter-anfallare. Eehh nej.

Det betyder dock inte att Napoli inte kan få nytta av honom. Antingen använder man honom som bytesobjekt eller så säljer man honom (frågan är om man kan få lika mycket som man gav). Jag gillar Vargas och hade hoppats att han skulle få en andra chans att visa vad han går för. Men jag är osäker på om han hade lyckats och jag är relativt säker på att Napoli kommer försöka använda honom för att få in andra spelare.

Fiorentinas anfallsproblem löste sig aldrig riktigt

Fiorentina saknade en striker i fjol. Till den här säsongen hoppades man därför på Giuseppe Rossi och framför allt värvade man Mario Gomez för dyra pengar. Även om jag tycker att man överskattat Gomez en hel del så behöver man honom verkligen nu. Rossi kan inte göra alla mål själv. Tyskens skada har dragit ut på tiden vilket har ställt till problem för Viola.

Mystiken kring Ilicic

Josip Ilicic visade stundtals i Palermo vilken bra spelare han var och hur mycket potential han besitter. Att Fiorentina värvade honom verkade därför som en vettig investering. Men nu framstår han mer och mer som en mystisk gåta. Varför värvade Fiorentina honom överhuvudtaget om han ändå inte passar in i Montellas spelsystem?

Den nye Zanetti var såklart inte den nye Zanetti

Det var en del som ville mena att Catania minsann snott åt sig den nye Zanetti innan säsongen. Ett epitet han fick för ett par år sedan och som föll väl ut då just Inter visade intresse för honom. Jag varnade för att det absolut inte var tal om någon ny argentinsk super-ytter. Peruzzi fick en mardrömsstart och har inte kunnat vinna tillbaka sin plats i elvan. Kanske har han inte sagt sitt sista ord kring sin Serie A-karriär men han kommer aldrig bli någon ny Zanetti.

Maran kommer komma tillbaka

Det är väl bara en tidsfråga innan Maran är tillbaka i Catania?

Det argentinska slaget

Vad hände med Ruben Botta? Ni vet den där argentinska anfallaren som värvades från San Lorenzo som skadade sig allvarligt i maj. Jo, han lånades ju ut till Livorno men mest på rehalibiteringsläger vad det verkar. Nu är dock Botta på väg tillbaka men det är nog inte troligt att han är i matchform förrän efter jul. Kanske återvänder han då till Inter och får en månad på sig att visa Mazzarri att han är något att satsa på.

Hamnade Ljajic i fel lag?

Desto mer jag ser Ljajic i Roma desto osäkrare blir jag på om det är rätt klubb för honom. Han känns osäker, som att han tänker för mycket. Han är inte samma spelare som i Fiorentina. Det känns som att han är rädd för att misslyckas. För en spelare av hans psyke och typ är det ofta förödande. Återstår att se om Garcia är lika duktig på att bygga upp honom som han byggde upp Gervinho.

The Nico situation

Nico Lopez smugglades in i Benatia-affären och den lille uruguayaren hamnade i Udiense. Speltiden skulle bli mer var det nog tänkt. Det blev den inte. Di Natale, Muriel och Maicosuel har gått före. Men nu har även Bruno Fernandes gått före. Lopez kommer inte låta sig ruttna på en bänk en hel vår, det är något som är säkert.

Från underskattad till överskattad

När Rodrigo Palacio spelade i Genoa var det inte många som brydde sig om honom. Snacket var ungefär: “Lite vek, han är okej men inget speciellt”. Jag insisterade på att han var underskattad och att många inte såg hur bra han var. Nu i Inter är han plötsligt en fantastisk anfallare i mångas ögon: “Oj vad han är nyttig och gör mycket mål”. Jag skulle vilja påstå att han numera är något överskattad.

Mazzarris ovilja att spela med Kovacic

Mazzarri försöker ursäkta sig med att Kovacic fortfarande är ung och bla bla. Jag har inget personligt emot Saphir Taider men jag tycker inte att han ska ta en plats före Kovacic. Mazzarri vill ha Taiders styrka och löpvillighet på mitten precis som han gillade att spela med Gargano och Pazienza i Napoli. Mazzari litar sällan på unga spelare.

Problemet är att det bristande förtroendet för Kovacic hämmar kroaten. Att han inte varit lika framträdande som i våras har nog med självförtroende att göra. Dessutom tror jag visst att han kan spela som innermittfältare.

Free Mateo.

Är farhågorna kring Benitez-projektet på väg att besannas?

29 november 2013 08.37, Lorenzo Medici

Rafa Benitez och Napoli rivstartade på säsongen. De spelade vacker fotboll, gjorde mycket mål och såg ut att ta ett lyckat steg från Mazzarris mer kontringsinriktade spel till att bli ett mer skickligt bollinnehav-inriktat lag. Man såg ut att kunna hota om scudetton och man gick bra i Champions League. Allt verkade frid och fröjd.

Men nu verkar tiden ha hunnit ikapp Benitez och Napolis nya projekt. Laget har hamnat i en formsvacka, har inte lyckats vinna en enda match mot ett topplag (om man inte räknar Milan som ett topplag) och avancemanget i Champions League är nu väldigt långt ifrån dem.

De farhågor jag målade upp innan säsongen börjar nu riskera att visa sig vara sanna. Napoli och De Laurentiis har investerat allt i den spanska tränaren och hans önskemål. Man har tillgodosett hans önskningar på transfermarknaden och man har litat till hans kunskap till hundra procent. In Pastor Benitez we trust. Detta är riskfyllt.

Tittar man på Benitez historia i Liverpool så kan man tolka det som att han till sist körde in klubben i en återvändsgränd med sina märkliga val på transfer-marknaden, med sin envisa turn over-ideologi och sin oförmåga att vara mer flexibel.

Jag blir orolig när jag hör spelare som Skrtel, Gonalons och Javi Garcia som januari-värvningar. Spelare som skulle kosta en del men förändra väldigt lite. Innan säsongen startade var Benitez så mätt och belåten med sin trupp, nu när det börjat gå sämre har han börjat prata om skillnaden i klubbarnas omsättningar och att det behövs förstärkningar.

Om Benitez-projektet faller ihop kommer man stå med en massa dyra spelarköp som är anpassade och valda av sin tränare. Det är riskfyllt att lägga så mycket tro och förhoppningar på en enda person. Det är dags för Pastor Benitez att bevisa att hans lära fortfarande har mening och substans.

Annars riskerar Napoli att få lida av en långdragen spansk baksmälla.

Så går det för de italienska lagen i sista omgången….

28 november 2013 09.07, Lorenzo Medici

Juventus besegrade FC Köpenhamn enligt beräkningarna efter show av Arturo Vidal och tog därmed greppet om andraplatsen i gruppen eftersom Galatasaray förlorade mot Real Madrid. Nu återstår det bara en omgång av gruppspelet i Champions League. Hur tror jag att det kommer att gå för de italienska lagen?

Grupp B:
Sista omgången: Galatasaray-Juventus, FC Köpenhamn-Real Madrid

I och med Juventus seger över danskarna så skaffar sig Juventus den stora fördelen att oavgjort i sista matchen mot Galatasaray räcker för avancemang. Även om danskarna skulle vinna över Real Madrid så kan de inte gå om Juve då de har sämre facit i inbördes möten. Galatasaray har inte visat samma form som när de tog poäng borta mot Juve och jag tror att “Den gamla damen” klarar av minst oavgjort i sista omgången.
Kalkyl: Juventus går vidare.

Grupp F
Sista omgången: Napoli-Arsenal, Marseille-Dortmund

Förutsättningarna för att Napoli ska gå vidare är att Dortmund tappar poäng eller att Napoli vinner över Arsenal med 3-0. Jag tror inget av de scenarierna kommer ske. Arsenal är för bra för att förlora med 3-0 och Dortmund är för bra för att inte vinna över ett Marseille som inte har något att spela för förutom äran. Nej, troligen försvann Napolis chans i matchen mot Dortmund.
Kalkyl: Napoli går inte vidare.

Grupp H
Sista omgången: Milan-Ajax, Barcelona-Celtic

Milan och Ajax gör upp om andraplatsen. Ajax måste vinna medan oavgjort räcker för Milan. Ajax har ett bra lag och ska verkligen inte underskattas men gissningsvis är Milan på väg upp i form när de möts och bör kunna greja minst en pinne.
Kalkyl: Milan går vidare.

Milans olycka och Napolis olycka

27 november 2013 10.06, Lorenzo Medici

I helgen var de båda förlorare. Napoli när de föll mot Parma och Milan när de bara fick 1-1 mot Genoa trots spel med en man mer. Igår tog en av dem revansch medan den andra fortsatte färden ner i mörkret.

Det har varit mycket väsen kring Milan den senaste tiden. En Galliani som kanske är på väg bort, en Barbara som är på väg in, en Allegri som är på väg att få kicken, men ändå inte, ena dagen ryktas Balotelli vara på väg att säljas, andra dagen ska han stanna till 101 procent.

Det är mycket som händer och inte händer i Milan just nu. Det enda man egentligen kan fastställa är att spelet inte varit speciellt bra och att poängen inte har ramlat in som de ska.

Därför var gårdagens seger över Celtic en skön kudde att vila på, en behövlig injektion för självförtroendet. Kaka blixtrade stundtals till som förr i tiden och lämnades helt solo på sitt mål. Balotelli agerade ödmjukare än på länge, applåderade åt sina lagkamrater stup i ett och fick göra ett efterlängtat mål. Milan hade en del flyt (Celtic hade sina chanser) men segern var både viktig och någonting att bygga vidare på.

Nu måste de lyckas svinga vidare på den här lianen när de åker till Sicilien i helgen.

Napolis förlust mot Dortmund innebär nu att det måste till ett litet mirakel för att gå vidare. Det tidiga tveksamma domslutet som ledde till tyskarnas straffmål fick matchen att svänga fram och tillbaka med chanser åt båda håll. Men där Callejon och Higuain missade gjorde Blaszczykowski mål.

När en alltför sent inhoppande Lorenzo Insigne gjorde 2-1 tändes det napoletanska hoppet, bara för att släckas en stund senare när Dortmund kontrade som värsta expresståget efter slarv av Armero. Colombianens misstag betalar sig på den här nivån, inte minst mot ett så pass skickligt lag som Borussia Dortmund.

Napoli hade inte marginalerna eller domaren på sin sida men samtidigt levererade inte Higuain när han skulle, Callejon var återigen var osynlig, Pandev något oskarp vid viktiga moment, Mertens lite omständig, och backlinjen inte direkt felfri. Napoli har vissa bekymmer att lösa och då menar jag inte bara den oerhört knepiga uppgiften att besegra ett Arsenal med tre måls differens.

Nu måste de se till att hitta tillbaka till det Napoli vi såg i början av säsongen. Helst redan nu till helgen mot Lazio på Olimpico.

Giornata 13 – ”Från otränad bänknötare till anfalls-matador ”

26 november 2013 08.49, Lorenzo Medici

Giornata 13:
Hellas Verona-Chievo Verona 0-1
0-1 Lazarevic
Milan-Genoa 1-1
1-0 Kaka 1-1 Gilardino (str)
Napoli-Parma 0-1
0-1 Cassano
Livorno-Juventus 0-2
0-1 Llorente 0-2 Tevez
Sampdoria-Lazio 1-1
1-0 Soriano 1-1 Cana
Sassuolo-Atalanta 2-0
1-0 Zaza 2-0 Berardi
Torino-Catania 4-1
1-0 Immobile 2-0 El Kaddouri 2-1 Leto 3-1 Moretti 4-1 El Kaddouri
Udinese-Fiorentina 1-0
1-0 Heurtaux
Bologna-Inter 1-1
1-0 Kone 1-1 Självmål
Roma-Cagliari 0-0
Omgångens topp:

1. Fernando Llorente (Juventus)
Llorente mot Livorno är Llorente när han är som bäst. Agerade först vass målskytt när han smackade dit Pogbas inlägg på volley med stor perfektion och visade sedan styrka när han tog emot bollen och spelade fram Tevez till hans mål. Innan och efter de aktionerna var han mycket nyttig där framme både individuellt och i fint samspel med ”Apache”. Har äntligen tagit steget från otränad bänknötare till anfalls-matador.

2. Antonio Cassano (Parma)
Han har gått ner i vikt, han gör mål, han lirar boll som han alltid har gjort och han gnäller inte ens längre. Cassano 2013 har blivit en provins-prins med magiska fötter som Parma drar så mycket gagn av. Hans super-skickliga mål sänkte Napoli på bortamark. Detta Cassano-prydda Parma börjar se riktigt giftigt ut.

3. Dejan Lazarevic (Chievo)
Hoppade in och var otroligt pigg mot Hellas och förtjänade att bli derby-hjälte när han skickligt avgjorde matchen på övertid. Starkt av Corini att se hans talang och ge honom chansen direkt. Lazarevic kommer säkert ge Chievo mer att glädjas över.

Omgångens flopp:

1. Mario Balotelli (Milan)
Missade straffen som kunde ha gett Milan segern över Genoa. Fortsatte sedan helgen med att twittra kl 05.00 och komma för sent till två träningar i rad. Har inte samma självförtroende längre och de negativa spiralerna börjar cirkulera nedåt.

2. Nicola Legrottaglie (Catania)
Bjöd på Torinos första mål och agerade sedan förvirrat resten av matchen. Börjar åldern ta ut sin rätt nu?

3. Innocent Emeghara (Livorno)
Jag misstänkte att hans fina tredjedels säsong i Siena var en aning flytbetonad. Med tanke på hur det såg ut mot Juventus är jag numera övertygad om det. Blir tydligare att han saknar spelförståelse och den rätta tekniken att komplettera sin snabbhet med.

Omgångens lag:

Vlad Avramov (Cagliari) (1)
Ersatte Agazzi och gjorde en kanonmatch när han nollade Roma. Räddade en poäng åt sitt lag.

Gabriel Silva (Udinese) (1)
Rena rama duracell-batteriet på sin kant. Kommer bli intressant för topplagen med tiden.

Lorik Cana (Lazio) (1)
Var Lazios bäste i backlinjen men framför allt ordnade han en poäng med ett skickligt nummer i straffområdet.

Alessadro Lucarelli (Parma) (2)
Återigen beslutsam och säker i backlinjen när Parma överraskade Napoli. Går mot sin bästa säsong på länge.

Paul Pogba (Juventus) (3)
Kanske inte lika framträdande som många gånger tidigare, men hade låg felprocent och hade en fot med i båda målen. En garanti numera.

Roberto Pereyra (Udinese) (1)
Löpte mycket och stod för mycket av det kreativa när Udinese vann över Viola. Nyckelspelare för de svartvita.

Omar El Kaddouri (Torino) (1)
Gjorde två mål och stod för ett par fina framspelningar. Ger Torino behövlig fantasi från mitten. Fin Hamsik-imitatör.

Kaka (Milan) (2)
Gjorde ett snyggt mål och var hela tiden den som ville och gjorde mest för Milan.

Antonio Cassano (Parma) (4)
Promenerade igenom Napoli-försvaret och placerade in matchens enda mål. Peter Pan flyger fint i provinsernas land.

Fernando Llorente (Juventus) (1)
Agerade först straffområdes-killer när han bombade in Juves etta och sedan fin framspelare när Tevez prickade in Juves tvåa.

Ciro Immobile (Torino) (1)
Var otroligt delaktig då han bland annat gjorde ett mål och spelade fram till El Kaddouris andra. Mycket giftig.

Avbytare:

Daniele Portanova (Genoa) (1)
Höll bra koll på Balotelli när hans Genoa tog en pinne på San Siro. Braveheart.

Luca Marrone (Sassuolo) (1)
Klok på mitten och var inblandad i båda målen. Kommer bli viktig för de grönsvarta.

Domenico Berardi (Sassuolo) (1)
Återigen målskytt och återigen vass när Sassuolo vann över Atalanta. Super-talang.

Skytteligan:
1. Giueppe Rossi (Fiorentina) 11 mål 2. Alessio Cerci (Torino) 8 mål 3. Rodrigo Palacio (Inter), Domenico Berardi (Sassuolo), Carlos Tevez (Juventus) 7 mål 4. Alberto Gilardino (Genoa), Jose Callejon, Marek Hamsik (Napoli) 6 mål.

Serie B-elvan (3-4-3):
Pinsoglio (Modena), Del Prete (Crotone), Laurini (Empoli) Esposito (Latina), Casarini (Lanciano), Morrone (Latina), Dezi (Crotone), Verdi (Empoli) Maccarone (Empoli) Bernadeschi (Crotone), Mancosu (Trapani).

Tillbaka till det normala

25 november 2013 10.06, Lorenzo Medici

Serie A tryckte på återställ och så var Juventus i serieledning. Tillbaka till det normala, till det väntade. Jo, jag vet att Roma kan återta serieledningen ikväll när de möter Cagliari. Men att Juve är ikapp och förbi bara för en dag är en värdemätare på vad som komma skall. Juventus har fortfarande det bästa laget i Serie A.

Segern över Livorno föddes väldigt mycket ur Fernando Llorentes fötter. Han spelade exakt på det sätt han ska spela. Giftig när det vankas inlägg (som vid hans vackra mål) och stark i target-spelet (som vid hans fina förspel till Tevez). För övrigt hade väl Juve lagom koll på matchen. Livorno hade ett par bra kontringstillfällen men de slarvades bort av antingen one-hit-wondern, Emeghara eller Emerson.

Vidal fixade en för dagen ovan position som mittback mycket bra, Pogba var återigen värdefull och Asamoah var flitig. Juve tickar på som en klocka i ligan fastän man dubblar med C.L-spel.

Det är man rustade för.

***
Det som började med en frisk Bologna-vind slutade med en ribbträff ifrån en seger för Inter. De blåsvarta hade lägen att avgöra matchen men samtidigt borde nog Taider ha åkt ut. Oavgjort var till slut ändå rätt rättvist. Jag har sagt det tidigare och jag upprepar det igen, Mazzarri har gjort det bra men måste släppa lite på handbromsen, Inter kan och bör spela lite mer offensivt.

***

Vi ska alltid ge allt i alla lägen vare sig vi vinner eller inte, ungefär så lyder Mihajlovics paroll. Och det Sampdoria vi såg mot Lazio stämde ganska bra överens med det. Trots en man mindre tog man ledningen och kämpade starkt bara för att bli lurade i sista sekunden av en ovanligt skicklig Lorik Cana.

***

Torino har hittat sin supertrio. El Kaddouri, Cerci och Immobile stökade över Catania ordentligt.

***
Desto längre säsongen går desto tydligare blir det att Sassuolo inte är det där uppenbara nedflyttningslaget som en del trodde.

***
Udinese brukar ha en eller två riktigt bra sviter per säsong. Startades en igår?

Fiorentina behöver få tillbaka Mario Gomez nu.

***
Cagliari brukar vanligtvis ha en förmåga att störa Roma. Men Rudi Garcias Roma är å andra sidan inget vanligt Roma.

Grus i maskineriet

24 november 2013 08.58, Lorenzo Medici

Det är grus i maskineriet. Milan har väl haft det hela säsongen och gårdagen var inget undantag. Hemmamatchen mot Genoa kände som sista chansen till den upphämtning man velat sätta igång för länge sedan. Sista chansen togs inte till vara på. Nu är tålamodet slut. Curva Sud har fått nog.

Egentligen borde de ha grillat Berlusconi tidigare och hårdare. Satt större press. Som vanligt klarar han sig lindrigare undan än vad han borde. Milan borde naturligtvis ha vunnit matchen mot Genoa. Man hade ledningen. Man spelade med en man mer i över en halvlek. Balotelli missade en straff. Matri och Birsa missade solklara målchanser.

Man spelade inte särskilt bra. Inte ens med Kaka (bäst igår), Balotelli, Robinho, Matri och Birsa på plan tillsammans lyckades man sätta Genoa under stor press. Liten men inte stor. Det brukar man göra och det borde man ha gjort.

Milan har många djupgående problem (typ för många gratiskontrakt eller lågbudget-värvningar)  men det mest akuta problemet är att det känns som att de  har gått in i en återvändsgränd med Allegri nu. Det finns väldigt lite spelglädje i laget.

Det känns som att Allegris tjoande från sidlinjen inte har någon verkan. Än så länge verkar han ändå sitta kvar. Kanske vill Milan-hövdingarna snåla även där. Eller så är det nog så att det inte finns några bra ersättare till hands just nu.

Men medan inget händer så faller Milan djupare och djupare ner i mörkret.

Det är grus i maskineriet. Napoli kändes lite sega. Inte på tå, inte på största hugg. Parma kunde matcha dem väl fastän man spelade långt ifrån Ennio Tardini. Callejon och Pandev hade bra omställningslägen men lät sin brist på spelförståelse ta över, Higuain kom inte loss och Insigne saknade den rätta studsen i steget.

Parma behövde inte skämmas för segern. Cassano promenerade ostörd 20-30 meter innan han ljuvligt enkelt placerade in den bakom Pepe Reina. “Peter Pan” flyger fint i provinsernas land och Parma ser mer och mer intressant ut (Sugar-Team!!).

När allt kommer omkring så ser däremot Benitez-Napoli inte så mycket annorlunda ut än Mazzarri-Napoli. Vinner Juventus och Roma sina matcher sladdar Napoli en aning i toppstriden. Precis som tidigare år. Kanske har allt väsen kring Benitez var lite väl högt.

Både Napoli och Milan har viktiga matcher i Champions League i veckan där de kan bevisa att gruset i maskineriet tillfälligt går att rensa bort.

Men om felet är större än så kräver det nog en större reparation i längden.

***

Corini-effekten!

Lazarevic-effekten!

Corini visade direkt fingertoppskänsla genom att ge Lazarevic chansen. Han var pigg och han avgjorde Verona-derbyt på övertid.

Searching för Sugar-team

23 november 2013 10.41, Lorenzo Medici

Jag saknar ett soligt Renzo Barbera med en svävande Javier Pastore och bomber avlossade av Fabrizio Miccoli. Jag saknar den där magin Cassano och Pazzini skapade i Sampdoria. Jag saknar ett kokande Marassi där Criscito och Mesto flög fram på kanterna, där Diego Milito öste in mål och Thiago Motta härskade på mitten.

De finns inte längre. De är borta. Jag letar efter ett “sugar-team” som kan hota de stora och blanda sig i Champions League-striden.

Förklaringen kanske inte är så svår. Dels så finns det ingen fjärdeplats som leder till Champions League längre, vilket minskar chanserna ännu mer för ett “icke storlag” att nå dit. Men sedan handlar det mycket om att de stora klubbarna strax bakom de tre allra största klubbarna (Inter, Juventus, Milan) dvs Napoli, Roma, Lazio och Fiorentina, alla har vaknat och etablerat sig i toppen.

Toppen har därför breddats och utarmat de mindre storlagen (t ex Sampdoria, Genoa, Torino) och de större provinslagen (t ex Udinese, Atalanta, Parma) något. Men det betyder inte att det kommer vara så i framtiden. Så vilken klubb har störst chans att “sockra” toppen med sin överraskande närvaro de närmsta åren?

Kritierier för att vara ett “sugar team”:

Tillräckligt med publikstöd för att skapa en bra stämning på matcherna. Ett lag som är relativt underhållande. Ett lag som helst är med och hotar om de fem första platserna. Att kunna behålla sina stjärnor till en viss gräns. Ungefär så.

Kandidater:

Udinese
För mig har Udinese svårt att kvalificera sig på grund av det halvsvaga publikstöd man har. Ibland kan man locka 20-25 000 åskådare om det kommer ett storlag på besök, men det är sällan något större tryck på arenan för det.

Hade man flyttat de tre, fyra senaste Udinese-trupperna till säg ett kokande Marassi hade man varit det perfekta “socker-laget” men så är det ju inte. Möjligen kan det bli bättre när Udinese har moderniserat klart arenan, men jag tvivlar. Det kan vara en supporter-kulturell fråga.

Atalanta
Atalanta-supportrarna däremot kan skapa ett ordentligt tryck om de vill. De är lojala och har en identitet. Laget har också bitar som skulle kunna med tiden utgöra ett hot om Europa-platser som t ex Denis, Livaja, Cigarini och Bonaventura. Men problemet är att man är lite för svaga. Blir någon spelare lite för bra kommer han att säljas.

Sampdoria
Sampdoria har de flesta ingredienserna för att bli ett sugar team. För ett par år sedan var man ju det. Nu ser det dock inte lika ljust ut. Tabelläget talar sitt tydliga språk, det gäller att hänga kvar. På längre sikt är jag också tveksam då spelarna med mest potential antingen är delägda (Gabbiadini, Petagna) eller lär säljas (Obiang). Sampdoria har lång väg att gå för att nå till toppen igen.

Torino
Torino har stort stöd från sina supportrar, inte minst i Turin, då man är en klassisk klubb. Man har dessutom en fixstjärna i Alessio Cerci. Men spelarna runt honom är fortfarande lite för svaga och hur stor chans är det att Cerci är kvar efter säsongen? Hade Torino haft lite starkare ekonomi hade man kanske kunnat vara en större kandidat.

Genoa
Kanske kan Gasperini återuppliva det gamla “Socker-laget” från förr. Eller inte. Resultaten hittills tyder ju på att man är på rätt väg och som vanligt med Gasp är man svårslagna på hemmaplan. Men än så länge saknas det spelare med karaktärer som passar bättre in på Gasperinis typ av fotboll. Har man tålamod kanske man kan skapa ett blårött sugar-team 2.

Parma
Parma har en mycket intressant sammansättning av spelare. Här finns talang (Obi, Sansone, Rosi, Cerri), snabbhet (Biabiany), en försvarsklippa (Palotta), en landslagsmittfältare (Parolo)och ett geni (Cassano). Skulle man komplettera med 1-2 rätta värvningar (t ex en försvarare och en stark anfallare som inte heter Amauri) kan man verkligen börja skönja ett lag som skulle kunna hota om en topp fem-placering.

Precis som i Udinese är det dock lite tunt med trycket på arenan. Men till skillnad från Udine har man tidigare visat att man kan skapa ett hyfsat provins-tryck på Ennio Tardini.

Verona
Kanske är det nykomligen Hellas Verona som för tillfället är det största potentiella sugar-laget. Laget susar fram i tabellen, en stabil trupp, man har stort publikstöd och en super-stjärna i görningen i Iturbe. Dessutom är känslan att president Maurizo Setti vill satsa, vill ut i Europa och vill göra Verona till ett slagkraftigt lag.

Det som talar emot är att arenan kräver mycket publik för att skapa atmosfär och att man under Mandorlini aldrig kommer spela tillräckligt underhållande för att platsa som ett sugar-team. Men kanske finns det hopp. Kanske handlar det om vad han har till förfogande. Han har varit överraskande snabb med att integrera Iturbe i startelvan då han måste ha insett att laget behövde kryddas med talang.

Så kanske är trots allt Hellas Verona det lag som är närmast att bli Serie A:s nästa “Sugar-team”.

  • Senaste inläggen

  • Arkiv