Lorenzo Medicis Italienblogg

Må italienska framgångar inte sopa problemen under mattan

25 april 2015 10.22, Lorenzo Medici

Då var lottningen klar och jag fick ungefär som jag ville.

Vi slapp en hel-italiensk semifinal i Europa League och Juventus slapp både Bayern Munchen och Barcelona.

Inte för att Real Madrid är speciellt mycket lättare, men om jag hade haft en pistol riktat mot mig och tvingats välja skulle jag nog svara Real.

Dels så har Real en del skadebekymmer och dels är deras form är inte riktigt lika vass som både Bayerns och Barcelonas. Dessutom har Juventus besegrat dem tidigare i en semifinal i Champions League (2003/04).

Men visst kliver Juventus in som stora ”underdogs” och är tvungna att göra två matcher utöver det vanliga om de ska kunna ta sig till final.

Det kommer bli oerhört vackert och spännande att se vad Juventus kan göra mot ett av världens bästa lag. Att se dem tvingas plocka fram det bästa av sig själva, se om de har vad som krävs, eller hur mycket som fortfarande saknas för att ta steget till att vara en av de allra bästa.

Jag ville inte att Napoli och Fiorentina skulle mötas i en semifinal. Jag ser hellre att de har chansen att mötas i en final istället.

All-in, med risk för att inte få något italienskt lag till final.

Napoli är favoriter mot Dnipro och håller de den form de är i just nu bör de ta sig till final.

Kanske hade det varit bäst att börja på bortaplan, men samtidigt gick det bra i mötet med Dynamo Moksva.

Fiorentina får en klart tuffare motståndare. Regerande Europa League-mästarna, Sevilla, är ett mycket bra lag och att ta sig så här långt för andra året i rad är en maktdemonstration.

Men Fiorentina har en hygglig chans, inte minst om de spelar som i första halvlek mot Dynamo Kiev.

Italiensk fotboll rider på en stark våg just nu och har visat att ligan inte är den kattskit som en del kanske vill göra gällande.

Men det är väldigt viktigt att inte börja slå sig för bröstet och tro att allt är frid och fröjd och att man minsann inte behöver göra något.

Det kan vara lätt att sopa problem under mattan med att hänvisa till årets framgångar.

Man måste fortsätta att försöka utveckla den italienska fotbollen, skynda på arena-frågan, fylla läktarna, stärka de mindre klubbarna i landet och marknadsföra sig mycket bättre.

Annars kommer man skjuta sig i foten.

Något man högt upp i den italienska fotbolls-pyramiden tyvärr är väldigt bra på.

 

Kommer Rafa vara saknad till slut?

24 april 2015 08.46, Lorenzo Medici

Det pratades om att det mötet mellan Napoli och Wolfsburg var som en tidig Europa League-final. Men Higuain, Hamsik och kompani klädde av tyskarna i det första mötet som om de var ett mittenlag i Serie A.

Andra matchen var väl mer en formalitet.

Kanske var det tillfälligheter. Kanske prickade Napoli toppformen precis när Wolfsburg inte var i bästa slag.

Men faktum kvarstår. Napoli slog Bundesliga-tvåan och är klara för semifinal i Europa League. Samtidigt har man tagit upp jakten på Rom-lagen om en Champions League-plats.

Jag hävdar att Rafa Benitez och hans Napoli hade ett så pass starkt lag innan säsongen att de borde kunnat vara med och utmana Juventus om scudetton.

Eller kanske inte ändå.

Kanske missade man att värva en bättre mittfältare. En Lucas Biglia, eller en Javier Mascherano. Kanske underskattade man sina brister på ytterbackspositionerna.

Där har Rafa ett ansvar. Han ville inte ha kvar Valon Behrami, valde David Lopez och det blev inte mycket bättre.

Napolis trupp är i mångt mycket Benitez verk.

Det är svårt att ännu dra några slutsatser av Napolis säsong. Den har hittills var ett berg och dal bana där det varit svårt att veta vart färden tar vägen.

Snart vet vi.

Snart vet vi också om Rafa Benitez kommer fortsätta som tränare för Napoli nästa säsong. Han har hittills inte velat ge några ledtrådar och kanske har han ännu inte bestämt sig.

Kanske vill han avvakta och se om Napoli kvalificerar sig för Champions League till nästa säsong och se hur Aurelio De Laurentiis satsar.

Eller så har han inombords redan bestämt sig. Kanske vet De Laurenttis redan svaret och därför gjort klart med en ny tränare till nästa säsong.

Sådant händer varje år. Att saker bakom kulisserna beslutas under säsongens gång.

Jag har under en längre tid haft känslan att detta är Benitez sista säsong i Napoli.

Napolis näste tränare kan mycket väl bli Sinisa Mihajlovic.

Han har lyckats mycket bra i Sampdoria och fått folk att glömma bort fiaskot i Fiorentina.

Han verkar vara redo för en större uppgift. I alla fall enligt honom själv.

Jag kan dock inte riktigt glömma bort hans säsong i Fiorentina och har fortfarande tvivel om att han kan lyckas i ett storlag där pressen är hårdare.

Jag är inte så säker på att han rätt man att leda en stjärna som Gonzalo Higuain eller att han kan få ett lag att spela på olika sätt än mest via snabba omställningar.

Han är dock mycket väl värd chansen att bevisa att mina tvivel är obefogade. Han kanske har utvecklats under tiden i Sampdoria och är rätt man att ta Napoli ett steg längre. Kanske blir det han som får ordning på försvarsspelet på ett sätt som Benitez aldrig kunde.

Jag går bara på magkänsla.

Vi vet ännu heller inte om De Laurentiis har ytterligare några tränar-namn i rockärmen.

Det vi vet är att Napoli är i semifinal i Europa League och att det ser ut att ha prickat toppformen i rätt stund.

Trots att jag gnällt en hel del på Rafa Benitez den här säsongen kan jag inte riktigt få bort tanken ur mitt huvud.

För tänk om Napoli står där i slutet av maj som Europa League-mästare och som ett av de tre bästa lagen i Serie A.

Kommer jag inte sakna Rafa då?

Flyt i Montecarlo

23 april 2015 09.45, Lorenzo Medici

Juventus var defensivt och föga imponerande. De hade flyt med domaren. Monaco kunde mycket väl fått straff när Kondogbia stoppades och Chiellini ska vara väldigt glad att han inte blev utvisad.

Lägg då till att Juventus straff i den första matchen skedde utanför straffområdet. Klart Monaco hade all anledning att känna sig orättvist behandlade.

Men medan Juventus mest ägnade sig åt försvarsspel och att bevaka resultatet var det ändå tydligt att Monaco saknade den rätta spetsen för att sätta kniven i “den gamla damens” hjärta.

Fransmännen hade svårt att skapa de riktigt farliga chanserna. Den sista halvtimmen lyckades knappt skapa någonting alls.

Och i slutändan var det Pirlos frispark som nästan var det närmaste matchen fick ett mål.

För Juventus fanns det inte mycket att hylla spelmässigt förutom försvarsspelet. Och då pratar jag inte om Chiellini som spelade med alltför hög risk.

Nej, det var Leonardo Bonucci och Andrea Barzagli som främst höll undan det svartvita fortet.

Bonucci har verkligen tagit ett extra kliv den här säsongen. Först när Barzagli var skadad tog han ytterligare ansvar och nu är han kanske ännu lite bättre när han kommit tillbaka. Bonucci har även lyckats minimera sina misstag den här säsongen.

Barzagli såg igår ut precis som han gjorde innan skadad.

Juventus är nu i semifinal för första gången på tolv år. Det är klart att det är starkt gjort.

Men väl där kommer det krävas mycket bättre spel och en helt annan inställning för Juventus. Annars kommer de bli överkörda.  De klubbar som är kvar i Champions League är på en annan planet än Monaco.

Men tills dess har Juventus all rätt att njuta av framgången.

Från himmel till helvete på 120 dagar

22 april 2015 12.14, Lorenzo Medici

Tänk att det kan svänga så fort i fotbollsvärlden.

I höstas sprudlande euforin likt ett evigt regnade konfetti över Rudi Garcia och hans Roma. Det var dags att knuffa ner Juventus från tronen.

Övertygelsen om en scudetto bland supportrarna var stor. Säsongen innan hade varit så pass imponerande att inget skulle kunna gå att stoppa detta Roma.

Det var deras tid nu.

Men Roma skulle komma att färdas från himmel till helvete på mindre än ett halvår.

Säsongen 2014/15 började egentligen lika bra som säsongen 2013/14 slutade. Det fanns en enorm fart och spelglädje i Garcias lag.

Gervinho galopperade, Totti briljerade och Manolas dominerade.

Men så kom en bitter förlust mot Juventus som stal både självförtroende och energi.

Sedan kom förnedringen mot Bayern Munchen.

När sedan 2014 blev 2015 var sig inget likt. Gervinho befann sig i Afrikanska mästerskapen, skadorna började hagla och Roma kunde längre inte vinna.

Vinden hade vänt och supportrarna var inte längre euforiska. De gick från irriterade till förbannade.

Romas spelare befann sig plötsligt i en helt ny situation. Glädjen var borta och pressen och hetsen började ta på krafterna.

Plötsligt fungerade inte de lösningar som tidigare fungerade. Den sista tredjedelen av planen blev en fiende, farten var försvunnen och atmosfären på Olimpico hade förvandlats till ett svart moln som inte ville försvinna.

Sabatini handlade desperat under vintern utan att tänka en extra gång och det man trodde skulle bli förstärkningar blev istället försvagningar.

Nu står Roma där och undrar vart magin tog vägen. Var det inte mer än så här?

Värdet på många spelare har sjunkit och frågetecknen inför slutet av den här säsongen och nästa säsong är stora.

Orkar man ta andraplatsen före Lazio? Orkar man ens hålla undan för Napoli?

Vad händer nästa år? Kan man fortsätta med Garcia? Är ryktena om Walter Mazzarri sanna?

Vilka spelare blir kvar? Hur ska man kunna bli av med Doumbia? Kommer Strootman någonsin vara sig lik? Är gratisspelare som Ayew, Aquilani, Mavuba och Maxi Pereira verkligen lösningen?

Och samtidigt som alla svaren på Romas frågor känns dunkla kan det hända saker runt omkring dem.

Juventus kommer satsa lika hårt nästa säsong. Inter vill bygga något stort med Mancini. Milan kan komma att växa sig starka med nya ägare. Om Napoli kvalificerar sig till Champions League kommer man förstärka därefter med eller utan Benitez.

Lazio vill fortsätta rida vidare på den vackra ljusblå våg man gungat igång och ett Fiorentina med Montella, Salah och Beppe Rossi går inte att skyffla under mattan.

Roma löper nu risk att bli omsprungna av sina konkurrenter till nästa säsong.

Den sista slutruschen av våren och den kommande sommaren kommer bli väldigt avgörande för Romas framtid.

Väldigt avgörande.

Omgångens lag – 2014/15- 31^ Giornata

21 april 2015 12.33, Lorenzo Medici

Omgång 31:

Sampdoria-Cesena 0-0
Juventus-Lazio 2-0
1-0 Tevez 2-0 Bonucci
Sassuolo-Torino 1-1
1-0  Berardi (str) 1-1 Quagliarella (str)
Chievo-Udinese 1-1
1-0 Pellissier 1-1 självmål
Empoli-Parma 2-2
0-1 Lodi 1-1 Maccarone 2-1 Tonelli 2-2 Belfodil
Palermo-Genoa 2-1
1-0 Chochev 2-0 Chochev 2-1 Falque
Roma-Atalanta 1-1
1-0 Totti (str) 1-1 Denis (str)
Cagliari-Napoli 0-3
0-1 Callejon 0-2 Självmål 0-3 Gabbiadini
Inter-Milan 0-0
Fiorentina-Hellas Verona 0-1
0-1 Obbadi

Omgångens lag:

Rafael (Verona)
Gjorde en kanonräddning på Diamantis straff, vilket sedermera skulle visa sig vara guld värd när Verona besegrade Fiorentina i slutminuten.

Andrea Ranocchia (Inter)
Var följsam, precis och fri från misstag i derbyt. Visat gryende stablitet och form.

Leonardo Bonucci (Juventus)
Klockren i försvaret  mot Lazio och gick även på attack med en härlig solorusch som slutade i att han satte dit Juves andra mål. Går mot en lysande säsong.

Vangelis Moras (Verona)
Räddade ett mål på Salahs skott och kämpade förtroendeingivande med stark vilja och viktiga brytningar.

Marek Hamsik (Napoli)
Bländande insats mot Cagliari där han hittade Callejon med en magisk pass vid första målet och sedan låg bakom självmålet som gav 0-2. Är i ruggigt bra form för tillfället.

Arturo Vidal (Juventus)
Spelade fram till Tevez mål och gjorde en mycket stark insats på mitten mot Lazio. Återfunnen.

Ivaylo Chochev (Palermo)
Fundamental insats mot Genoa med sina två mål. Spelar enkelt och smart. Ser ut att vara ett litet fynd trots allt.

Riccardo Saponara (Empoli)
Alltid delaktig i Empolis offensiv och spelade fram till Maccarones mål. Inflytelserik.

José Callejon (Napoli)
Gjorde ett mål och såg pigg ut mot Cagliari. Verkar ha vaknat till liv efter ett en tung period.

Paulo Dybala (Palermo)
Hade oflyt att inte hamna i målprotokollet efter att ha ribban och Lamanna emot sig. Trots det en strålande insats. Förbundskapten Tata Martino gillade nog vad han såg.

Fabio Quagliarella (Torino)
Jobbade hårt och löpte mycket mot Sassuolo. Kvitterade på straff. Viktig för laget.

Omgångens sämsta:

1. Lorik Cana/Mauricio
No Stefan no party. Så fort Stefan De Virj inte är med så förlorar Lazio. Matchen mot Juventus var inget undantag och det hjälpte inte direkt att firma Cana/Mauricio bjöd på en insats som fick Lazio-supportarna att gråta efter holländaren. Passiva, osäkra i positionsspelet och klantiga.

2. Neto (Fiorentina)
Lyckades inte hålla Lazaros skott och returen hamnade rakt i famnen på Obbadi som därmed kunde fixa Veronas seger i slutminuten. Dyrbart misstag.

3. Filippo Inzaghi (Tränare Milan)
Nog för att truppens kvalitéer inte är den bästa och att klubben genomgår en svår period, men man kan begära väldigt mycket mer av Pippo och hans Milan när det vankas derby.

Att bara satsa på kontringar och på att Menez ska lösa saker och ting är naivt och inte speciellt framgångsrikt.

Pippos spelidé skull inte ens hålla på åttiotalet.

Skytteligan:

18 mål: Carlos Tevez (Juventus) 16 mål: Mauro Icardi (Inter) Jeremy Menez (Milan) 15 mål: Luca Toni (Verona) 13 mål: Paulo Dybala (Palermo) Gonzalo Higuain (Napoli).

Derby della Mediocre

20 april 2015 11.46, Lorenzo Medici

Att Gazzetta dello Sport prydde dagens tidning med Valentino Rossi istället för Derby della Madonnina var talande.

E derby utan större betydelse och utan större udd.

Men trots att Milano-derbyt befolkades av två lag som mestadels bjudit på stora besvikelser den här säsongen gjorde fansen sitt yttersta med vackra tifon och bra stämning.

De presterade dock bättre än sina lag. Men kanske kunde man inte förvänta sig mer av två lag som ligger mitt i tabellen.

Det var Inter som förde matchen, ville och kunde lite mer. Av Milan fanns det i stort sett ingenting. Förutom en period i de första halvleken där man kom upp på motståndarnas planhalva och skapade lite grann, var man tillbakadragna och pressade.

Inter borde ha vunnit. De fick ett rättmätigt bortdömt mål då Palacio tydligt drog ner Antonelli innan Mexes fumlade in bollen i eget mål.

Däremot tyckte jag nog att Inter skulle haft straff när Hernanes avslut styrdes bort via Antonellis arm. Dessa situationer är svåra och godtyckliga. Det finns flera parametrar för domaren att ta hänsyn till.

Är det ofrivilligt? Avståndet. Onaturlig rörelse.

Givetvis var det ofrivilligt. Det är sällan det är något annat. Avståndet talade för att det inte var någon straff, men samtidigt tyckte jag inte att rörelsen var naturlig. Armen stoppade bollen från att gå mot mål.

Och just det tycker jag borde vara en avgörande faktor. Varför är inte situationens “farlighet” en faktor?

Ibland kan man få straff vid en relativt ofarlig situation längst ut i straffområdet för en hands där avståndet är större, men inte straff där situationen är farligare men avståndet mindre.

Om avslutet är på väg mot mål och bollen styrs undan via en arm eller hand tycker jag det ska vara straff.

Men regeln kanske inte säger så. I sanningens namn är jag inte säker på att någon egentligen vet vad regeln tydligt säger.

Oavsett straffar och bortdömda mål gjorde Inter en hygglig match. Försvaret såg för andra matchen i rad stabil ut och även om Hernanes och Palacio hade en irriterande oförmåga att alltför ofta få bollen för långt ifrån sig, skapade de mycket och såg pigga ut.

Kovacic glimtade till ibland med vassa passningar, men var återigen lite för rädd att göra misstag. Han tänker för mycket och spelar för lite.

Assane Gnoukouri var en mycket trevlig bekantskap och är det något jag uppskattad hos Mancini under våren är det hans mod att ge unga spelare chansen.

Inter hade spelet och borde ha vunnit. Mycket tack vare att Milan knappt var med matchen.

Milans spelidé verkade vara att försvara sig och satsa på solo-ruscher från Jeremy Menez. Föga imponerande och föga framgångsrikt.

Menez försökte visserligen med sina femtio-meters ruscher men stötte på patrull och så mycket mer hade man inte i offensiv väg. De spelade som ett lag med stora problem.

Milan är ett spökslott just nu. En blandning av massa spelare som underpresterar eller inte är tillräckligt bra. Ett lag med med en tränare som vet att han är där på lånad tid och en klubb som väntar på att se om ryktena om en försäljning är sanna eller inte.

Det var knappast ett derby som gick till historien. Förhoppningsvis kanske vi kommer komma ihåg derbyt som det sista innan Milan och Inter lyckades ta sig tillbaka till toppen.

Jag kan ändå inte riktigt låta bli att sakna dem där.

 

 

Förlorarnas derby

19 april 2015 11.09, Lorenzo Medici

Sällan har ett Milano-derby betytt mindre än kvällens Derby della Madonnina. Två lag som knappt är med och kämpar om Europa League-platser.

Men att kvällens match ändå innehåller prestige och nerv är något som är säkert. I och med att det gått så dåligt för båda lagen blir det oerhört viktigt att framför allt inte förlora (vilket talar för oavgjort).

Då kan det bli ett par jobbiga veckor framöver.

Om något lag däremot vinner kan de räkna med lite behaglig arbetsro närmsta tiden.

Men egentligen är det ett derby i framtidens tecken. För när det gäller dessa klubbar är det inte längre den här säsongen som gäller utan framtiden.

Ska Berlusconi sälja Milan? Alla rykten som surrat denna vår betyder någonting. Ingen rök utan eld.  När Lady B säger att hon inte kan säga något på grund av sekretess, är det inte svårt att gissa att det pågår förhandlingar på något sätt.

Sedan vet man aldrig hur mycket Silvio Berlusconi är beredd att släppa av sin största snuttefilt och sista livlina till rampljuset.

Inter pratar också mycket om framtiden. Om Yaya Touré. Om Stevan Jovetic. Om Paulo Dybala. Stora spelare, stora ord.

Jag vet inte riktigt hur de ska komma åt dem utan att släppa sin egna bästa spelare. Jag saknar även rykten om starka försvarsspelare.

Det återstår att se vad som kommer hända med Milan och Inter den närmsta framtiden. Helt klart är att de behöver hitta sätt att bli slagkraftiga igen.

Tills dess ska det avhandla ytterligare ett derby. Ett derby mellan två lag som redan är stora förlorare den här säsongen.

Det får duga så länge.

***
Juventus avfärdade Lazio utan större besvär. Det var en seriefinal som egentligen inte handlade om någon titelstrid, utan snarare ett test för Lazio att se hur de kunde matcha sig mot det bästa laget i Italien.

De klarade sig hyggligt rent spelmässigt, men utan De Vrij har de stora problem bakåt. När Lazios mittfältare gick bort sig och Lazios försvarare backade och backade fick först Tevez fritt fram och sedan även Bonucci. Och båda gjorde mål.

Juventus kan börja korka upp champagnen.

Tiden talar för Serie A

17 april 2015 14.53, Lorenzo Medici

Det finns alltid ett behov att vilja få fram vilken liga som är bäst i världen. Kriterierna är dock inte helt uppenbara. Defintionen av vad som är en bra liga kan variera från person till person.

Är det antal åskådare? Arenorna? Bredd? Atmosfären på läktarna? Största ekonomiska resurserna? Spets? Flest stjärnor? Eller är det kanske vilken liga som går bäst i Europa-spelet? Just det sistnämnda är en populär indikator för folk att använda när det hävdar vilken liga som är bäst.

För mig är det inte så enkelt. Bara för att Barcelona eller Real Madrid vinner Champions League berättar det inte så mycket om ligans bredd. Bara för att Italien har fler lag vidare i Europa-spelet den här säsongen så är Serie A inte nödvändigtvis starkare än Premier League.

För mig handlar det om att slå ihop alla olika faktorer och gör man det så hävdar jag att Premier League och Primera Division ligger ett steg före resterande ligor.

Men visst kan man säga att Europa-spelet är en fingervisning hur ligans övre hälft mår. Tar man gårdagens match mellan Wolfsburg och Napoli så kan den bara berätta en liten del om helheten. Men det är ju alla de små bitarna som tillsammans ger hela historien.

Bundesliga har de senaste åren rättmätigt haussats upp, mycket tack vare Dortmunds framgångar, medan Serie A har rättmätigt fått mycket skit för att vara på nedgång. Men kanske döljer det sig en del överdrifter kring ligornas status.

Igår öppnade Napoli upp Wolfsburgs försvar med taktiska vassa knivar och Higuain och Hamsik högg obarmhärtigt. De blottade den tyska backlinjen totalt. Napoli visade stor klass och tog ett gigantiskt steg mot semifinal.

Bundesliga-tvåan förlorade alltså med 1-4 mot Serie A-fyran. Det är kanske inte rättvist att dra några större slutsatser av det, men kanske kan man ändå säga att styrkan hos Serie A inte är sämre än styrkan hos Bundesliga.

Segern var inte bara stor för Napolis del utan även för italiensk fotboll. Jakten på koefficient-poäng fortsätter och avståndet till Bundesliga och Premier League krymper.

Slår Napoli ut Wolfsburg (mycket troligt) och Bayern åker ut mot Porto har varken Tyskland eller England några lag kvar i Europa-spelet samtidigt som Italien har minst ett lag, men kanske till och med tre lag vidare.

Babacars sena kvitteringsmål mot Dynamo Kiev betyder att även Fiorentina har goda chanser att ta sig till semifinal i Europa League.

Det betyder att Serie A snart kan vara ikapp och förbi både Tyskland och England och ta tillbaka den där fjärdeplatsen till Champions League.

Om Juventus fortsätter sin dynasti, Roma, Lazio, Fiorentina, Sampdoria och Napoli utvecklar sina projekt ytterligare samt att Milan och Inter hittar ett sätt att komma ur sina dvalor, ja då ser det hela mycket bra ut.

Jakten på koefficienten har bara börjat.

Tiden talar för Serie A.

Uppdrag utfört

15 april 2015 11.02, Lorenzo Medici

Massimiliano Allegri fick ungefär vad han ville och vad han förväntade sig. Uppdrag utfört, ungefär.

Segern över Monaco fick dock ta sig genom ett par darriga första tjugo minuter och en feldömd straff.

Andrea Pirlo var rostig och inledde första kvarten med ett par usla pass. Lichtsteiner klev högt, hann inte hem och lämnade luckor bakom sig som Monaco utnyttjade väl.

Vidal, Marchisio och Pereyra stöttade inte anfallslinjen som de vanligtvis gör och Pogba saknades. Tevez och Morata försökte, men kom sällan loss.

Pirlo är alltid en belastning defensivt, men är ett sådant geni att man får leva med det. Oftast vinner man mer av att ha Pirlo med än vad man förlorar.

För trots att han inte var på topp igår var det han som slog passen där Morata revs ner och domaren blåste straff.

Monaco var ungefär en sådan medelsvår nöt att knäcka som man kunde ana.

I efterdyningarna av ändrad budget och Falcaos och James Rodriguez avsked har Leonardo Jardim byggt om laget. Monaco är numera ett disciplinerat lag med starkt försvarsspel och snabba omställningar.

Inte lika mycket flärd, men större tydlighet och större effektivitet.

Martial är en blivande stjärna, Kondogbia en mittfältskoloss och Bernardo Silva och Ferreira Carrasco är livliga offensiva yttrar.

Men det är ändå ett lag som t ex består av en 36-årig Carvalho och medelmåttan Andrea Raggi. Det är trots allt ett lag Juventus ska vinna över i ett dubbelmöte åtta gånger av tio.

I alla fall om Juventus har de rätta ambitionerna.

Och nog var det så att om Monaco hade varit lite vassare hade de kanske straffat Juventus svaga första tjugo minuter bättre. Nu gjorde de inte det och Juve tog till slut vara på det.

Straffen var nog ingen straff. Förseelsen såg ut att vara utanför. Samtidigt kan man ställa frågan om det inte var målchansutvisning på Carvalho.

Vidal som dittills jobbat förtroendeingivande, men också missat lagets bästa chans, var säkerheten själv från elva meter vilket gav Juventus segern. Lika viktigt var att man inte släppte in något mål.

Exakt hur viktigt vet vi bättre om en vecka.

Omgångens lag – 2014/15- 30^ Giornata

14 april 2015 13.00, Lorenzo Medici

Omgång 30:

Genoa-Cagliari 2-0
1-0 Niang 2-0 Falque
Parma-Juventus 1-0
1-0 Mauri
Hellas Verona-Inter 0-3
0-1 Icardi 0-2 Palacio 0-3 Självmål
Cesena-Chievo 0-1
0-1 Pellissier
Atalanta-Sassuolo 2-1
1-0 Denis 1-1 Berardi 2-1 Denis (str)
Lazio-Empoli 4-0
1-0 Mauri 2-0 Klose 3-0 Candreva 4-0 Felipe Anderson
Napoli-Fiorentina 3-0
1-0 Mertens 2-0 Hamsik 3-0 Callejon
Torino-Roma 1-1
0-1 Florenzi (str) 1-1 Lopez
Udinese-Palermo 1-3
0-1 Lazaar 0-2 Rigoni 0-3 Chochev 1-3 Di Natale
Milan-Sampdoria 1-1
0-1 Soriano 1-1 De Jong

Omgångens lag:

Samir Handanovic (Inter)
Räddade en straff vid ledning 0-2 mot Verona och stod för ytterligare ett par fina aktioner. Har nu tagit sju av de åtta senaste straffarna han haft emot sig! På väg bort från Inter till sommaren?

Alessandro Florenzi (Roma)
Lysande på sin kant mot Torino. Mycket delaktig i offensiven utan att tappa bakåt och gjorde även mål på straff. Borde spela som ytterback i det italienska landslaget.

Kamel Glik (Torino)
Var i stort sett alltid på rätt plats när han med näbbar och klor lyckades hålla undan för det mesta som Roma kom attackerades med. Spelade med stort hjärta.

Fabiano Santacroce (Parma)
Överraskade med att göra en suverän försvarsinsats mot Juventus. Så här bra har vi nog inte sett Santacroce sedan dagarna i Brescia….vilket var väldigt länge sedan.

Luis Cavanda (Lazio)
Utmärkt insats på sin kant och stod för två målgivande passningar. Har sett mer slipad ut under Stefano Piolis ledning.

Jose Mauri (Parma)
Parmas stora guldklimp firade stora triumfer mot Juventus då han var överallt på planen och gjorde matchens enda mål efter en riktigt pärla till skott. Kan ju tänkas att Juve blev riktigt sugna på att värva honom till sommaren efter den här matchen.

Walter Gargano (Napoli)
Var på väg bort från Napoli i somras, men blev kvar och har faktiskt gjort en riktigt hygglig säsong. Mot Fiorentina stod han för en enorm arbetsinsats och var en av Napolis allra bästa spelare.

Diego Perrotti (Genoa)
Fullkomligt flög fram över de oceaner av ytor som Cagliari gav honom. Tog vara på det på bästa sätt och spelade bland annat snyggt fram till 2-0-målet.

Rodrigo Palacio (Inter)
Efter en usel höst har Palacio sakta men säkert varit en av Inters bästa spelare under våren. Mot Verona var han effektiv till tusen med ett mål och en assist. Ser het ut inför derbyt.

Antonio Candreva (Lazio)
Lazio är ett lysande kollektiv, men där de individuella stjärnorna ändå får lysa. Candreva är en av de som strålar starkast och i slakten av Empoli dundrade han in en åskboll och var hela tiden giftig med sina accelerationer.

German Denis (Atalanta)
Som Atalanta har väntat. I stort sett hela säsongen har argentinaren varit trög, missat målchanser och inte varit sig lik. Men när Bergamo-klubben behövde poäng som mest, klev han fram mot Sassuolo och gjorde ett fantastiskt mål på cykelspark och satte även ett straffmål.

Omgångens sämsta:

1. Fiorentina
För bara drygt två veckor kändes det som om Fiorentina hade momentum och var på väg mot en fin säsong. De hade drömmar om en tredjeplats, förhoppningar om en italiensk cupfinal och Salah var en ängel fallen från fotbollshimlen.

Nu är plötsligt Cupfinalen är väck och i stort sett tredjeplatsen också. Salah har sett mer mänsklig ut och den fina formen har gått upp i rök.

Mot Napoli blev det också väldigt tydligt vilka problem man har på mittfältet. Borja Valero är en skugga av sig själv, Pizarro börjar bli gammal och spelare som Kurtic, Ilicic, Aquilani och Badelj är inte tillräckligt bra.

Montella måste få ordning på saker och ting annars riskerar säsongen att sluta i moll.

2. Andrea Stramaccioni (Tränare Udinese)
Förlust mot Parma. Sedan förlust i helgen mot Palermo med 1-3. Stramaccionis Udinese går mot en svag säsong. Att han inte riktigt dög för att ta om ett storlag som Inter var kanske inte helt förvånande.

Men jag börjar undra om han är tillräckligt bra för Udinese.

3. Cagliari
Att sparka Zeman och ta in Zola var inget beslut som fick Cagliari på fötter. Att sparka Zola och ta tillbaka Zeman verkar inte heller bära speciellt mycket frukt.

Förlusten mot Genoa var lagets tioende raka match utan seger och Sardinien-laget är nu riktigt illa ute.

Skytteligan:

17 mål: Carlos Tevez (Juventus) 16 mål: Mauro Icardi (Inter) Jeremy Menez (Milan) 15 mål: Luca Toni (Verona) 13 mål: Gonzalo Higuain (Napoli) Paulo Dybala (Palermo) 11 mål: Antonio Di Natale (Udinese) Fabio Quagliarella (Torino)