Lorenzo Medicis Italienblogg

Italienare eller italienare, är det frågan?

26 mars 2015 09.21, Lorenzo Medici

Så har då debatten om “Oriundi” fått nya vingar igen. Alltså om Italien ska ha spelare födda i andra länder, men med italienskt ursprung med i landslaget, eller inte.

Debatten är inte ny på något sätt, men har blossat upp igen då Antonio Conte nyligen plockade ut “argentinaren” Franco Vazquez och “brassen” Eder till den landslagstrupp som ska möta Bulgarien och England.

Innan dem plockades Pablo Osvaldo och Gabriel Paletta ut till landslaget. Och innan dem var Mauro Camoranesi med och vann VM med Italien 2006.

Listan kan göras lång. Närmare hela fyrtiotre så kallade “oriundi” genom tiderna. Italien har en långt gången historia av spelare som “gjorts om” till italienare.

Redan på 30-talet förstärkte man med spelare som bland annat Raimundo Orsi (Argentina) Michele Andreolo (Uruguay)  Luis Monti (Argentina) och vann två VM guld under det decenniet.

En del tycker att man måste vara född i Italien för att spela i “Gli Azzurri”. Som Roberto Mancini till exempel. Eller Andrea Mandorlini.

Det blir dock lite märkligt när Mancini pratar om Tyskland som föredöme och att de minsann inte har några spelare som inte är födda i landet.

Miroslav Klose och Lukas Podolski är födda i Polen om jag inte tar helt fel.

Är det efternamnen som sticker i ögonen? Eller att man inte ser tillräckligt italiensk ut?

Varför är det ingen som i så fall reagerar på att Giuseppe Rossi eller Roberto Soriano tagits ut till landslaget? De är inte födda i Italien.

Varför sa ingen något när England-födde Simone Perrotta plockades ut?

Franco Vazquez är född i Cordoba men har en italiensk mamma medan Riccardo Montolivo är född i Caravaggio och har en tysk mamma.

Ska man göra skillnad där?

Problematiken blir luddig när folk ska uttala sig om vad man tycker i frågan och det enda rätta svaret är väl att följa de regler som faktiskt finns.

Det vill säga att Antonio Conte har rätt att ta ut vilken spelare han vill som har italienskt medborgarskap.

Jag kan till viss del förstå kritiken om en spelare vill byta landslag för att han inte platsar och han bott i sitt “nya” land ett par åt och inte kan språket.

Då kanske kan man ifrågasätta om spelaren ifråga verkligen “känner” för landet. Men det är heller inte speciellt konstigt att de flesta spelare vill spela landslagsfotboll och kunna drömma om VM eller EM.

Vazquez har en mamma från Padova och han kan till och med prata dess dialekt. Eder har ursprung från Vicenza och har varit i Italien i nio år.

I en värld med rätt värdegrund och utan rädsla borde det kanske inte finnas något som kallas för främlingar.

 

Omgångens lag – 2014/15- 28^ Giornata

24 mars 2015 11.03, Lorenzo Medici

Omgång 28:

Chievo-Palermo 1-0
1-0 Paloschi
Milan-Cagliari 3-1
1-0 Menez 1-1 Farias 2-1 Mexes 3-1 Menez (str)
Empoli-Sassuolo 3-1
1-0 Saponara 1-1 Självmål 2-1 Mchedlidze 3-1 Saponara
Juventus-Genoa 1-0
1-0 Tevez
Cesena-Roma 0-1
0-1 De Rossi
Lazio-Hellas Verona 2-0
1-0 Felipe Anderson 2-0 Candreva
Parma-Torino 0-2
0-1 Lopez 0-2 Basha
Napoli-Atalanta 1-1
0-1 Pinilla 1-1 Zapata
Sampdoria-Inter 1-0 
1-0 Eder
Udinese-Fiorentina 2-2
1-0 Wague 1-1 Gomez 1-2 Gomez 2-2 Kone

Omgångens lag (3-4-3):

Marco Sportiello (Atalanta)
Klart bidragande orsak till Atalanta lyckades ta en poäng på San Paolo mot Napoli. Går mot en suverän säsong.

Alessio Romagnoli (Sampdoria)
Den unge mittbacken var alltid på tårna och var ofta först på bollen mot Inter. Borde tampas om en startplats i Roma nästa säsong.

Stefan De Vrij (Lazio)
Blir allt säkrare och allt större ledare för varje vecka som går. Felfri mot Verona. Betyder mycket för sitt Lazio.

Andrea Barzagli (Juventus)
Tillbaka i gammal god stil mot Genoa och såg väldigt säker ut. Att få tillbaka Barzagli är nästan som ett nyförvärv för Juventus. Back in business.

Riccardo Saponara (Empoli)
Lysande mot Sassuolo med två gjorda mål. Verkar må bra i sin nygamla miljö.

Daniele De Rossi (Roma)
Tog lite revansch för sina senaste svaga insatser med att visa vägen mot Cesena. Både målskytt och starkt jobb på mitten.

Lucas Biglia (Lazio)
Lyser av självförtroende just nu och dominerade på mitten mot Verona. En spelare alla lag behöver.

Felipe Anderson (Lazio)
Brassens superform fortsätter. Nickade in Lazios ledningsmål och bjöd på ett par härliga soloruscher ur den högre skolan.

Jeremy Menez (Milan)
Visst, ibland kan han vara loj och lite väl bollkär, men hur man än vrider och vänder på det så hade Milans säsong varit en klart större katastrof utan Menez. Mot Cagliari öppnade han upp målskyttet med ett fint skott och var sedan kylig från straffpunkten när han beseglade segern.

Mario Gomez
Två mål mot Udinese som säkerligen ger tysken råg i ryggen till den fortsatta våren. Vilket kan bli oerhört viktigt då Fiorentina har många viktiga matcher kvar att spela.

Eder (Sampdoria)
Var alltid ett stort orosmoment för Inter med sin snabbhet och smackade dit ett härlig frispark som gav Sampdoria segern. Nyligen uttagen i det italienska landslaget.

Omgångens sämsta:

1.Paolo Tagliavento (Domare, Milan-Cagliari)
Alla kunde se att Avelar fällde Cerci utanför straffområdet. Utom Tagliavento och hans blinda assistenter. Ett grovt misstag som påverkade utgången av matchen.

2. Gianpaolo Calvarese (Domare, Napoli-Atalanta)
Blåste aldrig frispark för Napoli fastän Pinilla ganska tydligt såg ut att haka i Henrique. Pinilla fick fritt fram och gjorde mål. Därefter hade Calvarese svårt att styra matchen.

3. Keisuke Honda (Milan)
Man kan ju undra vart höst-Honda tagit vägen? Mot Cagliari var japanen menlös och begick enkla misstag. Och så har det sett ut större delen av vårsäsongen. En förlorad spelare?

Skytteligan:

16 mål: Carlos Tevez (Juventus) 15 mål: Mauro Icardi (Inter) Jeremy Menez (Milan) 13 mål: Gonzalo Higuain (Napoli) Luca Toni (Verona) 12 mål:Paulo Dybala (Palermo)


Striden om tredjeplatsen börjar i Rom

23 mars 2015 11.43, Lorenzo Medici

I höstas var det glitter och glamour kring Roma medan Lazio krigade till sig trepoängare utan större flärd.

Gervinho, Ljajic och Totti sprang runt och spred briljans omkring sig.

Nu är det tvärtom. Nu är det Felipe Andersons och Candrevas fart som sprider skräck i motståndarna medan Roma får plocka fram kämpaglöden för att försöka vinna matcher.

Lazio är i toppform. Segern över Verona var en ny uppvisning i skickligt lagspel kryddat med individuell skicklighet.

Biglia dominerar, De Vrij är en klippa, Candreva är troligen Italiens största juvel just nu och Felipe Anderson spelar som i trans.

De marscherar mot Champions League.

Men Roma vill inte ge upp andraplatsen så lätt. Efter jul har segrarna varit en utrotningshotad art och pressen och hesten från supportrarna har skapat en tuff atmosfär.

Segern över Cesena igår var nog av en alldeles särskilt viktig sort. Man brukar kunna avläsa mycket på hur lag och spelare firar efter sina mål.

Det gick inte att ta miste på lagets vilda glädje efter De Rossis mål igår. En blandning av lätthet, ilska och ren glädje. Och på det sättet som hela laget firade visar på att det finns en stark sammanhållning i laget fortfarande.

Det är ofta när det går som tyngst som laget svetsas samman. Som man knyter näven.

Det är precis vad Roma behöver göra nu och det kändes som om segern igår kom i sista sekunden innan man var på väg att falla ner från stupet.

Jag tyckte Daniele De Rossi tog lite revansch med en stark insats och jag tyckte Adem Ljajic såg vass ut.

Jag anser att Rudi Garcia gjorde rätt i att slänga in lite nytt blod i laget igår och även om Seydou Doumbia bara tog myrsteg framåt så gillade jag Salih Ucans insats på mitten. Turken förtjänar mer speltid.

Medan Juventus och Carlos Tevez (nytt suveränt mål igår) leker hem scudetton så håller kampen om Europa-platserna på att bli ett riktigt drama.

Både Napoli och Fiorentina tappade poäng igår.

Rafa Benitez och Napoli skyllde mycket på domaren och visst borde kanske Pinillas mål inte godkänts då det såg ut som om han hakade i Henrique innan han gjorde mål.

Men Napoli borde lägga mer energi på att försöka hitta en jämnare nivå i sina insatser. Snart är en Europa League-titel enda utvägen till en Champions League-plats till nästa säsong.

Även Fiorentina tappade poäng. Kanske inte helt oväntat. Montella har ställt upp med en del lite märkliga startelvor och räddats av fina inhopp på sistone och igår hade man kanske behövt Salah, Diamanti och Mati Fernandez från start istället för på bänken.

Vi ska heller inte räkna bort Sampdoria från Europa-striden. Mihajlovics nykomponerade lag fortsätter att vinna och segern över Inter var säkerligen en stor injektion för självfötroendet.

Eto’o hade massor av spring i fötterna, Muriel var giftig och Eder var både turbo och frisparks-kung.

Sampdoria lät Inter ha mest boll och valde att ställa om fort till anfall när de vann bollen och matchplanen fungerade bra.

Inter var ungefär som de brukar under Mancini. Stundtals såg det bra ut, en del chanser skapades (Icardi hade bland annat en i ribban), men som helhet är det något som saknas.

Jag uppskattade dock att Mancini provade Juan Jesus på kanten, något jag förespråkat sedan länge. Han har farten och frenesin för att klara det och man slipper hans ständiga oförmåga att gå bort sig i mitten.

Shaqiri var kanske Inters farligaste spelare, men lyckades aldrig omsätta det i något konkret Guarin och Medel var hyggliga på mitten och Icardi jobbade hårt och var giftig.

Däremot är jag fortsatt förbryllad över hanteringen av Mateo Kovacic. Man har åkt ut Europa League och tredjeplasten är körd. Varför inte försöka spela in honom i laget och försöka få honom att hitta sitt självförtroende igen? Om man nu vill bygga detta Inter kring honom så är det väl ett lämpligt tillfälle att försöka ge det en chans nu?

Eller är det så att han kommer offras i sommar? Det känns ju i så fall givet att han kommer lyfta i annan miljö likt Phillipe Coutinho.

Att förädla sina talanger är något som Inter haft svårt med genom åren.


Apokalyps San Siro

22 mars 2015 10.26, Lorenzo Medici

Det råder märkliga dagar i Milano.

Ett Milan som springer runt på ett apokalyptiskt San Siro, med en en tränare som nyss var en armflaxande, gnällig måltjuv och med en trupp sammansatt på billiga prislappar, lån och utgående kontrakt.

Det är lite som om Milan befinner sig i filmen Mad Max.

Vad passar då bäst att just Phillipe Mexes och Jeremy Menez var gårdagens kanske största huvudrollsinnehavare. Båda har något schizofrent över sig. Menez är ofta väldigt bra eller väldigt dålig, inte så mycket däremellan.

Den här säsongen har han dock mest visat sina positiva sidor och så även igår när han laddade bössan i den första halvleken med ett sånt där skönt skott (Brkic dock inte oskyldig).

Däremot är Mexes den mest schizofrena spelaren man kan tänka sig. Han har haft perioder den här säsongen där han visat upp ruggigt bra försvarsspel och dagar där han varit usel. Eller dagar när han tar stryptag på andra spelare.

Igår var han sannerligen bättre anfallare än försvarare.

Milan lyckades till slut vinna över med Cagliari med stor hjälp av synskadade Tagliavento och hans blinda assistenter. Det mest spännande igår var kanske trots allt den bojkottande kurvan.

Jag är inte alltid för att supportrarna protesterar och buar ut sina lag. Det beror lite på.  I Milans fall tycker jag de ska göra allt i deras makt för att försöka få Berlusconi att sälja.

Det är så oerhört mycket viktigare än en trepoängare över Cagliari.

***
Filippo Inzaghi börjar bli en Mazzarri 2.0. Nu pratar han om hur högt upp de kunde varit i tabellen om de inte haft några skador, att han ska vara i Milan resten av livet. En seger gav visst lite hybris.

***

Klart Juventus slog volter inombords när de lottades mot Monaco. Allt snack om tuff motståndare hit och dit är rena snickesnacket. Alla ville lottas mot Monaco. Alla.

Sedan kan man göra som Arsenal och underskatta dem och åka ut, men gör Juventus inte det så går man vidare.

Det blev tuffare för Napoli. Mötet med Wolfsburg känns mer som en semifinal än en kvartsfinal. Jag tror dock att Napoli har rätt goda chanser. Tyskarna var bra mot Inter, men var inte på något sätt oslagbara. Inter lyckades t ex skapa väldigt många chanser mot dem.

Fiorentina borde kunna slå ut Dynamo Kiev, men deras seger över Everton imponerade.

***

Etoo vs Inter. Roma på jakt efter sig själva på Stadio Manuzzi, Genoa vill skrälla i Turin och nykontrakterade Felipe Anderson vill skjuta Lazio till Champions League medan cup-kungarna Napoli och Fiorentina vill säga sitt.

Ytterligare en dag i Calcions härliga och oförutsägbara liv ska tas till ända.

Krisen rakt in i hjärtat

20 mars 2015 10.27, Lorenzo Medici

Roma slängde bort matchen mot Fiorentina på bara tjugo minuter.

En helt befängd tackling av Holebas. En fullständigt onödig utrusning av Skorupski. En ocean av ytor för Basanta.

Det var naivt och uselt.

Det är ju svårt att veta vart Romas svacka började någonstans. Lite här och var troligen. Det är i vilket fall inte bara Garcias fel.

Det går att peka på många olika tänkbara faktorer. 1-7 mot Bayern. Det sena målet mot Juventus och det sena målet mot CSKA.  Strootmans skada. De Rossis och Tottis åldrande.

Sabatinis januari-mercato. Afrikanska mästerskapen. Och framför allt tappat självförtroende och förlorad spelglädje.

Men nu är det jobbigt. Krisen har satt sig som en kniv i hjärtat.

Och det är det här som så ofta blir så oproportionerligt när det gäller Roma (och en del andra lag).

Antingen är det himmel eller helvete. Inget däremellan.

Det är så väldigt skört.

Roma ligger fortfarande två i tabellen, men skulle du fråga en som inte visste, skulle den gissa att de kämpar för att hålla sig kvar i Serie A.

Sådant hjälper sällan. Ibland kan skräcken sätta fart på spelarna, men metoden brukar inte vara särskilt produktiv i längden.

Hur många av spelarna som gått från hjältar till syndabockar på ett halvår kommer vilja stanna?

Det är egentligen nu spelarna hade behövt allt stöd de kan få. Men det är också förståeligt att supportrarna är förbannade.

De lockades in i en dröm om en scudetto bara för att vakna upp till en verklighet där Juventus fortfarande är bäst i landet och där Roma har svårt att hålla greppet om en Champions League-plats.

Det känns som om Roma befinner sig i ett tillstånd av koma. Laget kan längre inte vinna, spelglädjen är borta, Garcia är pressad och spelarna gör misstag de inte gjorde tidigare.

De har en sportdirektör som erkänt att han gjort stora misstag under januari (….Doumbia…..Salah) och supportrarna har skapat en atmosfär som är jobbig att leva under.

Risken är stor att Roma inte vaknar ur koman förrän det är försent.

***

Medan Roma genomgår sin kris flyger Fiorentina fram mot sin purpurfärgade fotbollshimmel. Man är vidare i Europa League, har ena benet i en italiensk cupfinal och är fortfarande med i striden om en tredjeplats.

Man surfar på den våg av framgång man så fint skapat själva.

***
Inter hade den goda viljan och försökte tappert, men Wolfsburg var ett bättre lag. Mer sammansatt, mer konkreta och de hade en större medveten spelidé.

Igår hade Inter en fantastisk Benaglio emot sig, men var också alltid bräckliga bakåt. Man är fortfarande en spretig skapelse där man har mycket talang i laget men där bitarna inte sitter ihop.

Det finns stor potential i detta Inter, men ändå känns de som om de har långt kvar till att få det att fungera.

Försvaret är alltjämnt ett haveri, man riskerar att tappa bort Kovacics talang, högerbacks-positionen är ett stort hål och ska man värva i sommar måste man nog också sälja.

Det är svårt att säga vart Inter är på väg någonstans.

***

Torino spelade som hjältar mot Zenit. De skapade massvis med chanser, hade en del oflyt och en fantastisk målvakt emot sig. De spelade med härlig frenesi och vilja.

De visade att de inte var sämre än Rysslands troligen bästa lag (frågor kan dock ställas hur bra Rysslands bästa lag är egentligen) och kunde kliva av turneringen med högt huvud.

Venturas era i klubben har hittills varit mycket imponerande.

***

Både Napoli och Fiorentina är vidare till kvartsfinal och båda ligger bra till för att mötas i en italiensk cupfinal precis som ifjol.

Det råder inget tvivel om vilka italienska lag som är de bästa cup-lagen de senaste två åren.

Taktisk perfektion av Juventus

19 mars 2015 10.15, Lorenzo Medici

Carlos Tevez hade ingen tid att förlora. Den här kvartsfinalen skulle fixas. Tvivlare skulle tystas.

Han hade helt enkelt bestämt sig.

”Apache” hade satt dit 0-1 innan folk ens hade hunnit sätta sig framför TV-soffan.

Smack.

Intill Weidenfellers högra stolpe.

Nu väntade en tysk anstormning. Men den kom aldrig.

Juventus ströp alla ytor på planen och såg till att aldrig tumma en meter i sina positioner. Rent taktiskt var det stor perfektion.

Lite sådär som italienska tränare och italienska lag tidigare gjort sig kända för.

När Pogba blev skadad ändrade Allegri spelsystem från 4-3-1-2 till 3-5-2 (eller kanske snarare 5-3-2). Italienska tränare lägger gärna mycket tid på att få sina lag att kunna spela på olika sätt och att de ska kunna byta spelsystem mitt under en match. Det ligger i deras Coverciano-DNA.

Igår fungerade till fullo. Barzagli kom in och stöttade upp en redan suverän backlinje och Juves kontroll förblev densamma efter någon kvart eller så.

Marchisio låg hela tiden rätt och missade aldrig en passning och Vidal var åter en själfull krigare som fräste kring Dortmund-spelarnas hälsenor.

Pereyra både löpte och smekte passningar omkring sig och Morata vann dueller och jobbade stenhårt längst fram.

Dortmund kom ingen vart. När det inte fanns några ytor att löpa på och när deras press var för håglös stod de tomhänta. Det saknades kreativitet.

Juventus utförde sin matchplan på bästa sätt och segern över Dortmund var på många sätt Massimiliano Allegris stora konstverk.

De låg alltid rätt i positionerna, drog inte på sig massa frisparkar och ställde om till anfall tillräckligt ofta.

Men även ett lag som gör det mesta rätt måste ha någon som kan göra skillnad. I Juventus är det Carlos Tevez som gör skillnad.

Carlitos way.

Igår gjorde han två mycket skickligt utförda mål och stod för en perfekt assist till Moratas mål i kanske säsongens hittills viktigaste match.

Han var helt enkelt suverän.

Om Allegri var chef för hela galleriet så är Tevez hans Picasso.

Nu väntar en välförtjänt kvartsfinal för detta Juventus.

Slipper de bara Barcelona och Bayern Munchen tror jag de har stora chanser att ta sig längre än så.

Omgångens lag – 2014/15- 27^ Giornata

18 mars 2015 12.08, Lorenzo Medici

Omgång 27:

Palermo-Juventus 0-1
0-1 Morata
Cagliari-Empoli 1-1
1-0 Joao Pedro 1-1 Vecino
Atalanta-Udinese 0-0
Genoa-Chievo 0-2
0-1 Paloschi 0-2 Paloschi
Sassuolo-Parma 4-1
1-0 Sansone 1-1 Lila 2-1 Sansone 3-1 Berardi (str) 4-1 Missiroli
Hellas Verona-Napoli 2-0
1-0 Toni 2-0 Toni
Inter-Cesena 1-1
0-1 Defrel 1-1 Palacio
Torino-Lazio 0-2
0-1 Felipe Anderson 0-2 Felipe Anderson
Fiorentina-Milan 2-1
0-1 Destro 1-1 Rodriguez 2-1 Joaquin
Roma-Sampdoria 0-2 
0-1 De Silvestri 0-2 Muriel

Omgångens lag (4-2-3-1):

Emiliano Viviano (Sampdoria)
Gjorde minst sex avgörande räddningar när Sampdoria vann med 2-0 borta mot Roma på Olimpico. Matchvinnare.

Lorenzo De Silvestri (Sampdoria)
Den förre Lazio-spelaren kanske tände till lite extra av derby-doften i matchen mot Roma då han gjorde Sampdorias ledningsmål och en i övrigt bra defensiv insats.

Gonzalo Rodriguez (Fiorentina)
Höll uppe sitt försvar nästan själv och nickade även in det viktiga kvitteringsmålet. Mycket mer än så kan man inte begära.

Gabriel Paletta (Milan)
Var rena klippan i Milans backlinje innan målen trillade in. Kämpade, slängde sig och var alltid på rätt ställe. Om det fanns någon Milan-spelare som inte förtjänade att förlora så var det han.

Manuel Pasqual (Fiorentina)
Löpte mycket och slog en hel del intressanta inlägg. Bland annat det som ledde fram till Joaquins segermål.

Emil Hallfredson (Verona)
Föregick med gott exempel med sin enorma arbetskapacitet mot Napoli. Visade även stor klass vid framspelningen till Tonis andra mål. Mycket viktig för laget med sin inställning.

Gaby Mudingayi (Cesena)
Var mycket nyttig mot Inter då han skyddade försvaret med sina muskler och sin rutin. Disciplinerad och följsam.

Felipe Anderson (Lazio)
Skruvade upp tempot i andra halvlek, gjorde ett fenomenalt solomål och avgjorde sedan matchen mot Torino med sitt andra för kvällen. Brassen håller på att ta Lazio till Champions League.

Nicola Sansone (Sassuolo)
Ibland agerar Sansone anonym ytteranfallare utan spets och ibland spelar han nästan som Franck Ribery. Mot Parma var han en fin Ribery-wannabe.

Alberto Paloschi (Chievo)
Klev ut ur sin måltorka och prickade in två mål mot sitt gamla lag Genoa. Två mål som andas nytt kontrakt för Chievo.

Luca Toni (Verona)
Satte 1-0 mot Napoli med styrka och stor vilja och gjorde sedan även Veronas andra mål när han dök upp på rätt ställe vid rätt tillfälle. Är snart Hellas bäste målskytt genom tiderna i Serie A-sammanhang.

Omgångens sämsta:

1. Rudi Garcia (tränare Roma)
Efter vad som kändes som femtioelva raka kryss hemma på Olimpico tog sig krisen ytterligare en nivå. Förlust mot Sampdoria. Visserligen fanns det tendenser till förbättring, men faktum är att man nu bara är en enda poäng före Lazio och säsongen riskerar att gå åt pipan.

Förfallet faller naturligtvis på främst på tränare Rudi Garcia. Han står där med sina hundrar yttrar och vet inte vad han ska göra. Till hans försvar är det nog många olika aspekter som lett till krisen, men det vilar på Garcias ansvar att ta dem ut därifrån.

2. Dodo & Danilo D’Ambrosio (Inter)
Gav en uppvisning i förskräckligt ytterbackspel mot Cesena. Oprecisa, fulla av misstag och det slogs sällan ett vettigt inlägg. Denna position har varit ett problem för för Inter och då endast Santon känns som ett vettigt alternativ inser man vart Inter behöver förstärka i sommar.

3. Zeljko Brkic (Cagliari)
Missbedömde läget helt när han var ute flaxade i slutminuterna mot Empoli, vilket ledde till ett onödigt baklängesmål. Cagliari har inte råd med sådana typer av misstag.

Skytteligan:

15 mål: Carlos Tevez (Juventus) Mauro Icardi (Inter) 13 mål: Gonzalo Higuain (Napoli) Jeremy Menez (Milan) Luca Toni (Hellas Verona) 12 mål: Paulo Dybala (Palermo) 10 mål: Antonio Di Natale (Udinese) Manolo Gabbiadini (Napoli) Fabio Quagliarella (Torino)

 

 

Den romerska spiralen snurrar åt två håll

17 mars 2015 10.44, Lorenzo Medici

Rudi Garcia tog över ett deprimerat Roma vars bitar inte satt ihop. Han lagade bitarna och bjöd upp till dukad fest.

Roma blev ett fotbolls-tivoli och publiken strömmade till Cirkus Olimpico för att få se skådespelet.

Roma var så bra under förra säsongen att i stort sett alla så kallade experter (inklusive mig) trodde att de verkligen skulle kunna utmana i Juventus den här säsongen. Och i ett par månader i höstas såg det även ut så.

Men någon gång, svårt att säga exakt när, började spiralen snurra neråt. Och efter jul har den bara snurrat mer och mer och snabbare och snabbare.

Kanske var det försvaret som blev osäkrare vilket gjorde mittfältet otryggare. Och när mittfältet blev otryggare fick anfallet inte samma understöd.

Eller var det kanske anfallet som tappade i dynamik och satte mittfältet och försvaret under större press?

Eller möjligen mittfältet som slutade att vara kreativt och solitt och därmed gjorde försvaret vekare och anfallet mer impotent?

Kanske hände allt detta på samma gång under en längre tid.

Detta Roma har dränkt sig själva i bristande spelglädje och förlorat självförtroende.

Det känns som om fader tid plötsligt satt kniven i  Francesco Totti och Daniele De Rossi. Som om Miralem Pjanic är en vålnad och att han alltid kommer vara den där spelaren som ibland lurar oss att han kan nå sin potential.

Gervinho är numera bara fart och inget annat. Ljajic har tappat all form av magi och Iturbe letar förvirrat efter sin form i en desillusionerad miljö.

Roma svär över den förbannelse som vilar över Strootmans knän och de svär över att de värvade en fotbolls-pensionär under januari-fönstret.

Och nu står Garcia där kring en orkan av busvisslingar och slänger in sina hundra yttrar.

Det känns som han sålt alla sina idéer.

Förlusten mot Sampdoria igår betydde att Roma och Garcia nu störtdyker mot botten av den där nedåtgående spiralen.

Problemet är att ingen vet hur de ska få den att ändra riktning.

***

I den andra änden av den romerska spiralen åker Lazio i den motsatta riktningen. Uppåt.

De färdas fort dessutom.

Felipe Anderson har tagit Lazio på sin rygg och han flyger fram i ljusets hastighet. Mot Champions League.

Igår mot Torino igår var det han och ingen annan som ordnade tre poäng.

Han producerar fenomenala solomål som om det vore lättaste av ting. Han kan ge dig en assist inbäddad i rosor när som helst.

Om Cuadrado är värd 30 miljoner euro är Felipe Anderson värd minst 40 miljoner euro. Men Lazio bör sätta upp tydliga skyltar redan nu. “Ej till salu”.

Lazio är en poäng ifrån Roma och i den näst sista omgången ställs de mot varandra.

Huruvida den matchen är avgörande eller inte beror på hur den där romerska spiralen har snurrat.

***

Om allt har gått fel i Roma är det nästan inget jämfört hur fel allt gått för Filippo Inzaghi och Milan.

Jag får nästan ont i magen när jag hör Pippo efter matcherna. Han pratar i termer som om det funnits ett starkt Pippo-Milan. Att det fanns tendenser mot Fiorentina som påminde om det.

Visst, det fanns ett Milan strax innan jul och ett efter. Men det är trots allt samma Milan. Samma Milan utan ideologi och utan egentligt eget spel.

Ett Milan som främst närt sig på motståndarnas misstag och vassa omställningar. När försvaret dessutom varit skärpt, ja då kan man spela 0-0 mot Roma på bortaplan eller vinna mot Napoli med 2-0.

De matcherna har skapat illusioner hos Filippo.

Men försvaret har inte alltid varit skärpt och att bygga ett spel på en innehållslös idé är dömt att misslyckas.

Och där står Pippo idag. Med sin arma spelartrupp uppbyggd av på en massa bitar som inte passar ihop.

Han ser nedslagen ut. Trött.

Han ser ut som att han vet att han promenerar på lånad tid som snart är över.

***

Övriga tankar från igår.

Vincenzo Montella ställde upp med en överraskande elva, som man på en gång såg att den inte skulle räcka. Inte med en ensam trög Gilardino på topp.

Montella har dock ett grundspel han kan vila på. Och Milan vet hur de ska falla ihop sista kvartarna. Men framför allt kan Montella tacka Joaquins inhopp. Han vände matchen.

Jag vill nog mena att Montella hade lite flyt igår och att hans misslyckade startelva till stor del doldes av Joaquins inhopp.

***

Är det någon som sett Alberto Aquilani den här säsongen? Om han skulle plockas bort från Serie A idag skulle jag aldrig märka att han försvunnit.

***

Varför är Borja Valero bara en skugga av sitt fjolårs-jag?

***
Sampdoria får snart skicka ett vykort till Udinese och tacka för den där fina Luis Muriel-presenten. Han ser redan ut att bli ett litet värvningsrån. Att satsa på ren talang slår ofta rätt. Det gäller bara att tro på det och ha de rätta personerna som ska få ut potentialen.

Vi ska heller inte räkna bort Sampdoria från tredjeplatsen. President Ferrero ska ha heder för att han vågade satsa högt i januari och tog in spelare som inte var några garantier, men som kunde ta Sampdoria till högre höjder.

***

Tyckte lite synd om Gabriel Paletta. Igår var han en riktig klippa fram tills målen trillade in.

Även Marco Van Ginkel visade tendenser till kvalitéer igår.

***

Keita Balde Diao missade två jättechanser som han borde gjort mål på. Vad som dock kanske inte syntes var att han när han hoppade in fick Torino plötsligt två turbos att hålla koll på vilket öppnade upp för Felipe Anderson.

Stefano Pioli vågade och vann.


Kontinuitetens motståndare

16 mars 2015 11.36, Lorenzo Medici

Att ha kontinuitet under en säsong är ofta vad som krävs för att vinna en titel. Kanske till och med vad som krävs för att komma bland de tre bästa.

Det krävs en bra trupp, en skicklig tränare, flyt med skador och hög koncentration för att lyckas med det. Det handlar om konsten att vinna fastän även när man inte spelar som bäst och att kunna hantera cup och ligaspel på samma gång.

Juventus har lyckas med det och det är därför de leder ligan. Sedan finns det de som inte lyckas lika bra.

Rafa Benitez är något av kontinuitetens största motståndare, men även Roberto Mancinis Inter visar tendenser till att inte kunna sätta ihop flera starka insatser i rad.

Om det var någon som ännu inte tröttnat på Benitez insisterande på att ställa över spelare efter en veckomatch borde de personerna ha gjort det igår.

Förlusten mot Verona var något av – Nu är Rafa-måttet rågat.

Jag har ju skrivit det tusentals gånger den här säsongen. Att det inte riktigt går att begripa sig på detta Napoli. Ena dagen vinner de med förtjusande fotboll, andra dagen förlorar de med förvirrande försvarsspel och intensitetslöst anfallsspel.

Men kanske är det just det man ska begripa. Att om det är något som är säkert så är det att detta Napoli inte har någon kontinuitet.

Det har säkert med spelarnas karaktärer och med Benitez taktik att göra. Men det känns även som om det har mycket att göra med Rafas ständiga “turn-over”.

Ta Gonzalo Higuain till exempel. Han är i lysande form. Jag har svårt att tro att han skulle vara så sliten att han inte kunde spela från start igår. Det hade ju varit bättre att i så fall bänka honom till returen mot Dynamo Moskva. Igår hade han behövts.

Så här har det alltid varit med Benitez. Han har säkert lyckats med det någon gång i sin karriär och verkar vara helt orubblig när det gäller att ”vila” spelare.

Han gjorde det ju även Liverpool och fick kritik för det även där.

Det är klart att Benitez har den bästa kollen på vilka spelare som är slitna och i form, men jag tror ändå inte att det är hela sanningen. För det första har det visat sig att effekten av det inte är den bästa. Ligaspelet har ofta tagit stryk av det. Sedan ställer de flesta andra lag inte över spelare med samma frekvens och det verkar gå hur bra som helst.

Lionel Messi spelar i stort sett varenda match och inte verkar han bli sämre för det.

Jag tror att det här är något som fastnat i Benitez huvud. Jag känner mig ganska säker på att spanjoren inte är kvar som Napoli-tränare till nästa säsong.

Förhoppningsvis kan de hitta någon som kan konsten att hitta rätt kontinuitet till nästa säsong.

Även Inter och Roberto Mancini verkar ha svårt att sätta ihop flera bra matcher i rad. De tar först två steg framåt för att sedan någon veckan senare ta två bakåt. Visst, Mancinis bygge kanske fortfarande håller på att konstrueras, men jag tycker att det finns vissa frågor att ställas.

Valde han inte fel spelare mot Cesena igår?

Varför spelade inte Brozovic och Podolski från start då de inte får spela i Europa? Har Mancini redan gjort Guarin till sin favorit-spelare som han aldrig kan vara utan trots att han tydligt inte varit lika bra i de senaste matcherna.

Varför spelade Kuzmanovic istället för Kovacic eller Hernanes? Kovacic är spelaren som man måste tro på och Hernanes har visat gryende form.

Varför vila Santon när han är den enda ytterbacken av hygglig klass i laget? Dodo och D’Ambrosio var förskräckligt dåliga igår. För mig känns det som om Mancini inte alltid lyckas i valen av vilka spelare som ska spela när.

Sedan har vi ”Kovacic-gate”. Igår var han på nytt petad, men fick hoppa in när Shaqiri blev skadad. Kroaten var inte direkt lysande, men satte lite fart på spelet och var egentligen bäst när hamnade längre ner i planen i andra halvlek.

Men det är hanteringen av Mateo Kovacic jag känner mig orolig för. Visst kan man ställa sig frågande om man ska hantera den unge kroaten med silkeshandskar och ge honom chansen fastän han inte levererar.

Men jag tycker det. Har man valt att investera och satsa på en ung talang som Kovacic får man också vara beredda att göra det som krävs.

Kovacic behöver förtroende och speltid. Han måste få göra en och annan sämre insats.

Annars är risken stor att han bara blir en ny Phillipe Coutinho. Att man inte har tålamod. Att man bränner ut sin talanger och sedan ser dem lysa någon annanstans.

Det krävs skickliga tränare för att hantera sådana här situationer. Jag vet inte om Roberto Mancini är det.

Inter har nu mer eller mindre spelat bort sin chanser till en Champions League-plats nästa säsong. Man är för långt efter i ligan och att vinna mot Wolfsburg med 2-0 är en mycket svår (dock inte omöjlig) bedrift.

Napoli däremot kanske blir tvungna att vinna Europa League för att ta sig till Champions League nästa säsong då man nu riskerar att tappa tredjeplatsen.

De hade haft det mycket lättare om de lärt sig hantera kontinuitetens svåra konst.

**
Der var annars en mycket bra dag för Verona-lagen. Chievo skrällde på Marassi och Alberto Paloschi hittade målformen som han alltid gör ett par gånger per säsong.

En som gör mål med jämnare frekvens är Luca Toni. Två nya mål igår. Det är snart att bygga en Toni-staty mitt i Verona.

***
Cesena gjorde en mycket bra match utefter deras förutsättningar mot Inter. De förtjande sin poäng. Defrel kommer bli het till sommaren och Carbonero visade för förstå gången tendenser till att vara den fina spelare man trodde hans kulle kunna vara innan säsongen. Di Carlo har gjort ett jättejobb sedan han tog över.

***
Ibland känns Nicola Sansone som en överskattad anfallare som mest är snabb och ibland känns han som Franck Ribery.

Igår var han Ribery.

Syndabockarnas afton

13 mars 2015 11.53, Lorenzo Medici

Gårdagens Europa League-kväll blev något av syndabockarnas afton. I alla fall sett ur de italienska lagens perspektiv.

Inter startade matchen mot Wolfsburg bra. De låg rätt i plan och tog tidigt vara på ett misstag som Icardi och Palacio omvandlade till ett viktigt bortamål.

Men frågan är hur viktigt det verkligen blev till slut.

Jag har alltid sagt att man borde akta sig för argentinska målvakter. De är ofta flängiga. De kan göra supermatcher, men det ligger även stora misstag och lurar bakom krönet.

Givetvis kan man inte dra alla över en kam. Men det finns en viss målvaktskultur i alla länder och många argentinska målvakter har just denna karaktär. Sergio Romero är en.

Juan Pablo Carrizo är en annan.

Igår stjälpte han Inters chanser rejält. Vid det första målet såg det ut som han hade lite för mycket såpa i handskarna, vid andra målet var det hans totalt misslyckade passning som ledde till 2-1 och vid det frisparksmålet såg han väldigt felplacerad ut.

Det var helt enkelt en katastrofal insats med stora konsekvenser.

Det var visserligen inte många Inter-spelare som briljerade, men de hade matchen i ett bra läge innan Carrizo startade sin show.

Jag ställer mig också frågan varför han ens stod i mål.

Inter borde rimligtvis satsa allt vad de kan på Europa League då det är den bästa bakvägen till Champions League. Den övriga laguppställningen igår tydde också på det.

Men av någon anledning har man bestämt att Carrizo ska stå i cupen. Kanske är argentinaren grym på träningarna, vad vet jag. Men han är också ständig riskfaktor och det borde Roberto Mancini vetat om.

Nu kommer det krävas en perfekt insats i returen om en vecka för Inter att ta sig vidare.

Något vi sällan sett Inter göra den här säsongen.

***
Även i St Petersburg fanns det en syndabock. Marco Benassis utvisning efter bara 28:e minuter var klumpig och satte Torino i en enorm uppförsbacke. Venturas mannar hade fram till utvisningen hållit stången relativt väl mot ett bra motstånd.

Att vända detta blir riktigt knepigt. Men å andra sidan trodde jag Torino var körda efter första matchen mot Bilbao också.

***
Den helitalienska sextondelsfinalen mellan Fiorentina och Roma nådde aldrig till några höga höjder. Efter 1-1 är nog Roma trots allt favoriter att ta sig vidare.

Josip Ilicic öppnade målskyttet med ett läckert avslut, men när David Pizarro klev av på grund av skada i halvtid tappade Fiorentina mycket av sitt spel.

Roma växte in i matchen och missade bland annat en straff.

Istället fick Seydou Keita återigen kliva fram som räddare i nöden och nickade in det viktiga kvitteringsmålet.

Men matchen innehöll också en spelare i en formsvacka så djup att man inte hör när stenen träffar marken.

Det var Daniele De Rossis miss på mittplan som ledde fram till Fiorentinas mål. Strax därefter höll han på att göra om misstaget, men Joaquin missade sin chans.

När De Rossi skulle rädda upp sin egen miss, sträckte han sig och var tvungen att kliva av. Efter det blev Romas spel bättre.

Det går såklart inte att skylla Romas märkliga dekadens bara på De Rossi. Och det är inte det jag gör. Men jag ifrågasätter hans prestationer gentemot hans lön.

Daniele De Rossi är den bäst betalda spelaren i hela Serie A.

Smaka på den igen.

Daniele De Rossi är den bäst betalda spelaren i hela Serie A.

Ur det perspektivet hamnar De Rossis insatser i ett annat ljus. Tjänar man så mycket pengar borde man leverera som Pogba eller Tevez.

Det räcker inte att vara ikon och ledare. Hans lön väger tungt på Romas ekonomiska axlar och spelar han som han gjort den senaste tiden blir han mer än börda än en tillgång.

Om De Rossi hjärta nu klappar så starkt för Roma kanske borde han be om lönesänkning. Det skulle vara för Romas och för sitt eget bästa.

***
Europa-kvällen innehöll inte bara syndabockar. Det fanns även en hjälte. Gonzalo Higuain ser ut vara i praktform.

Tre mål mot Dynamo Moskva (3-1) och Napoli har nu ett bra slagläge inför returen.

Jag säger det igen.

Napoli är det italienska lag med bäst chans att vinna turneringen.