Skulle man vara elak skulle man kunna kalla det för en bronsmatch men herrejävlar vilken jävla bronsmatch-jävel det är i så fall.

Många väljer att symbolisera matchen med hjälp av vad den är värd ekonomiskt. Vad du får om du spelar Premier League nästa säsong det vill säga(vilket är otänkbart mycket^jättemycket) vilket enligt vissa gör matchen mer intressant men själv känner jag att det bara förstör.

Just det fetischerandet av pengar hör visserligen till högsta grad ihop med Premier League men man glömmer då bort de viktigaste komponenterna vilket är spelarna och fansen. Ingetdera är några änglar som inte själva är lite giriga men en plats i Premier League handlar mer om att man har lyckats. För en spelare betyder det att du är bland de allra bästa i landet och till och med i världen och att du får spela mot de allra bästa. Jag föredrar att se Adam Le Fondre vara strålande och göra 20+ mål i Rotherham men han likt nästan alla fotbollspelare strävar efter att bli bäst snarare än att bara bli mest omtyckta av mig.

Man kan ju fråga sig dock om fansen verkligen borde uppskatta det lika mycket. När de är där och har vunnit firar man förstås segern för att det är en vinst och en enorm prestation men det som kommer efter är en bitchslap av verkligheten. Dyrare biljetter, färre segrar och troligt är det att ditt lag kommer få mycket mer kritik, förlöjligas och framstå som ganska dåliga. Det som är positivt är att du kanske likt West Brom hamnar i ett lugnare klimat i PLs ingenmansland än vad toppen av Championship är och främst för oss supportrar utomlands kommer ditt lag sändas på tv väldigt ofta. Chansen är också större att få se bättre spelare även spela för ditt lag även fast skillnaden mellan att se honom snarare än en mindre skicklig spelare på än nivå där han är lika framstående kan vara oskiljbar.

En del när man verkligen ser sig själv som en del av laget är också att man likt en spelare vill mäta sig med de bästa spelarna vill man att ens lag ska mäta sig med de allra bästa lagen. Men uppenbart inom den moderna fotbollen är att det finns fans som inte är villiga att köpa sig till den möjligheten eller sälja ut sig för den medan de finns dem som anser att målet helgar medlen.

Ett väldigt tydligt exempel är Cardiff City som bytt klubbmärke och färg med mera. Men också redan innan det bytt arena, haft skrupelfria ägare och spenderat mycket pengar. I en enkät gjord av WalesOnline fick Cardiff-supportrar svara på en mängd frågor som vem man anser ha varit säsongens spelare(David Marshall) och om Malky Mackay är klubbens bästa manager genom tiderna(De tyckte dem) men mest intressant var kanske hur man svarade på frågan om det var värt det att förändra klubben nu när man nådde uppflyttning.

Och 65% svarade ja medan resten svarade nej. Hade man tagit bort uppflyttningen ur ekvationen hade förstås resultatet blivit annorlunda men det finns det ingen idé att göra för det är ju anledningen till att man gjort förändringarna. Och även om det delvis, om man ska vara hård, säger att många är rätt själlösa säger det framför allt att många är villiga att ge upp mycket för framgång. För att få se sett lag kanske, kanske kunna konkurrera och bli bäst. Medan andra förstås mer sympatiskt har svårt att fortsätta identifiera sig med ett lag som inte är deras lag längre.

Watford? Vad menar du? Jag sa inget om Watford där eller deras regeltöjande samarbete med Udinese.

————————————————————

Det nedan handlar främst om lagens historia, inte hur de gick för dem under mellankrigstiden utan mer nutidshistoria tillsammans med min relation till lagen men kollar ni tidigare texter om Championship playoffet kommer ni åtminstone få mer om själva matcherna och kanske mer om lagens säsonger som tagit dem ända hit. Och på söndag kommer de en text om taktiken och spelarna.

http://blogg.fotbollskanalen.se/linhem/2013/05/09/the-playoffs-semifinaler-i-the-championship/

http://blogg.fotbollskanalen.se/linhem/2013/05/14/crystal-palace-watford-i-playoff-final/

::::

Crystal Palace

Alla har sin egen bild av olika lag. Likt alla har sin smått säregna bild av allting egentligen men just idrottslag är intressanta på det sättet att du förmodligen kopplar en viss klubb till en viss upplaga. Är du gammal(Troligen) är din bild av Liverpool kanske främst formad av framgångarna på 70- och 80-talet medan en ung nykläckt person som undertecknad inte har upplevt dem vinna någon ligatitel och är lite tveksam till alla bilder och videor från Liverpool före Houllier då de saknar Heskey’s.

Framför allt kan ens ungdom göra att man har en mental bild av vilka som tillhör var. Började du följa Engelsk fotboll före 90-talet kan fortfarande Fulham framstå som en udda fågel medan Luton saknas. För vissa är Leeds ett topplag medan andra bara en slumrande gammal storklubb synonym med ekonomisk misär.

Jag själv som född -93 och som inte hade PL på teven hemma förrän efter millennium-skiftet(Millennium två) har fått det inprintat att lag som Charlton, Sheffield United, Leeds, Crystal Palace och Ipswich hör hemma i Premier League. Charlton och Ipswich slutade till och med på övre halvan 00/01.

Just Crystal Palace var verkligen intressanta. Med Andy Johnson och annorlunda tröjor blev man ett lag som stack ut och ett lag jag spelade ganska regelbundet med på Fifa. En säsong spelade man i Premier League på 00-talet men säsongen var 04/05 då jag var 10-11 vilket är en rätt perfekt ålder för att få intryck och Andy Johnson gjorde ju 21 ligamål och säsongen avslutades med en tät strid i botten.

Det är också en säsong typisk Crystal Palace. De tre gångerna man har spelat i högsta divisionen sedan den varit Premier League har man bara spelat en säsong.

94/95 med Gareth Southgate, Nigel Martyn och Chris Armstrong.

97/98 med Tomas Brolin och Atilio Lombardo och en Neil Shipperley i XXXL

Och så 04/05 med Andy Johnson, en ung strålande Wayne Routledge, två finnar i Riihalahti och Koolka, Gabor Kiraly i mjukisbyxor och man ska inte glömma en inlånad Nicola Ventola även om det är väldigt lätt.

Vad som har följt har varit en ganska väntad ökenvandring för Premier League-lag nerflyttade där om kring Roman-erans början. Man åker ur, åker ur igen eller har bara stora ekonomiska problem och nu har man kommit ut starkare på andra sidan.

Crystal Palace har visserligen ägare och så men framför allt har man en akademi och man är ett London-lag som ligger bra till nere i södra london där man nog får ses som störst. Man har dessutom sedan länge ryktet om sig om att ha ett ungt lag med lokala spelare.

Man har visserligen inte byggt hela laget kring dem men man fick fram Nathaniel Clyne som nu är i Southampton och håller landslagsklass, Wilfried Zaha är redan en briljant spännande spelare köpt av Man Utd och Jonathan Williams är nästa fina Palace-produkt som rimligen spelar i Premier League snart. Förutom dem har man dessutom fått fram ett par spelare som spelat ett tag som Sean Scannell men flyttat till en annan Championship-klubb och det finns flera spelare på lägre nivå men kvar i Football League.

Man har dessutom kvar en spelare från förra Premier League-sejouren i Julian Speroni. Från början en exotisk sydamerikansk målvakt som i Dundee hade en Higuita-esque tendens att försöka dribbla bort utespelare men har lugnat ner sig och sedan Gabor Kiraly lämnade 07/08 har han varit förstemålvakt i Palace och blivit utsedd till säsongens spelare tre säsonger och vuxit ut till både småtjock och en av The Championships bästa målvakter.

::::

Watford

Jag har säkert alldeles för många gånger pratat om att jag har en soft spot för Watford. Jag gillar nog alla 72 lag på sitt sätt men Watford är de enda i Football League som jag kan säga att jag ändå håller på, lite. Ett andralag som det så fint heter. Lite likt hur jag också när jag var yngre fastnade lite för Celta Vigo(Mostovoi & co) och Schalke(Kuranyi-Asamoah) men när det gällde Watford var det bara att man var där.

På tv4 hade man tipsextra medan Canal+ sände PL och där sände man The Championship. Watford var ett lagen som visades mycket enligt mitt minne och flera andra har vagt kunnat bekräfta det. De var dessutom gula och man hade Gifton Noel-Williams bland annat.

De fastnade där och var uppe och vände i Premier League precis däromkring också. Och sedan ett gäng år senare när Pappa Liverpool-indoktrinerat mig återsåg fick man återse Watford igen när Aidy Boothroyd(”The second coming of Graham Taylor”) tog upp dem till Premier League 06/07. Jag minns till och med deras match den säsongen mot Liverpool, att jag såg den på övervåningen hos min Pappas andrafrus föräldrar där vi var på kalas eller något och matchen slutade 4-1 involverandes Peter Crouch.

Man skulle kunna tänka sig att jag också då tänker mig Watford tillsammans med Crystal Palace i Premier League men det är snarare så att båda är jojo-lag för mig och Watford hör hemma i toppen av The Championship och Palace i botten av PL. Min hemlig kärlek till Watford är dessutom lite skruvad då jag föredrar att de ligger i The Championship för att jag vill inte behöva önska dem förluster mot Liverpool eller att Liverpool ska förlora mot dem och de ska vara ett mindre lag i The Championship fyllt av trevliga unga talanger. Som en älskarinna på sidan om ska hon vara som hon är och vad man drömmer om vilket för mig är en sympatisk mindre klubb i mitten av The Championship med unga talanger.

Liverpool är Peggy Bundy medan Watford är min ”Shoe-groupie”.

Och Watford har precis som the ”Shoe-groupie” varit vad jag vill ha och som förstår vad jag gillar sedan de föll ur Premier League. De har varit ett mindre lag, de har varit bra men ”bra efter förutsättningarna” och kryllat av egna talanger. Malky Mackay släppte fram en hel pluton av A-lagsdebutanter under sin tid där. Man har haft en som Lloyd Doyley som är en Tony Hibbert-figur men som alltid behåller sin plats i laget.

Men inför denna säsongen hände något otroligt med Watford. Ägaren Bassini som försatte dem i rejäla ekonomiska problem(trots att han sålde riskerade man poängavdrag denna säsongen) sålde till familjen Pozzo som också äger Udinese och Granada vilket gjorde Watford till det tredje laget i deras nätverk. En utpost i England. Udinese är förstås oerhört intressanta och jag gillar hur man trots allt hittar talanger i udda världsdelar och det är förståeligt att man behöver låna ut många då de inte kan spela i ett lag och Italien har inget reservlags-system.

Men, men, men det är ändå inget jag förespråkar då Watford får oförtjänta fördelar i form av Udineses scoutade godbitar. Det är inte värre än när man gör som City/Chelsea osv men skillnaden är hårfin mellan detta och farmarlag. Och det har man förhindrat inom landet genom att ha en begränsning på hur många spelare man kan låna in ifrån samma land. Det är inte det värsta brottet men det känns lite som skattefusk eller åtminstone ”skattesmitare”. Klart möjligt är att man instiftar en regel som begränsar alla form av lån.

Trots det kan man verkligen njuta av detta Watford. För det är ett trevligt lag med härliga spelare och Gianfranco Zola är en bra manager. Men det handlar nästa text om.

Istället för att vara min lilla drömklubb har hon Watford blivit lite för tufft, elak, cynisk för min smak. Man har visserligen kvar många talanger och de har inte helt åsidosatts som vissa Dailymail-experter vill få det till men det är en tydlig nedprioritering av akademin. Den var kanske landets bästa förut men nu rankas den som vilken som helst och det investeras inte lika mycket. Det är inte därifrån man bygger laget längre eller fyller ut truppen.

————————————————————

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem

I’m Set Free

Matchen blev milt sagt en besvikelse för alla oss fans av matcher som inte avgörs tidigt och får dig att byta kanal. Passande för alla som ville se denna matchen men också se hockeyn så var matchen över efter 28 minuter, två minuter före hockeyn började.

Hockeyn var dock inte heller vidare underhållande förutom att det alltid är kul att se när det gör bra för Loui Eriksson eftersom jag kommer ihåg när han var rookie i Frölunda och försökte alldeles för mycket.

Men matchen var trots det låga underhållningsvärdet noterbar av det skälet att Bradford höll vad man lovade. Hela säsongen har man sett imponerande ut och Ligacupen var otroligt imponerande men det har funnits vissa frågetecken. Man åkte till exempel ut utklassade eller på övertid i de andra cuperna och i ligan var det på håret att man missade playoff och i första playoff-semin låg man under med 3-1 hemma mot Burton. Trots att till och med sjuan i L2 får en playoffplats och att man faktiskt är stora i jämförelse med övriga L2. Jag skulle aldrig vara så hård att jag skulle kalla Bradfords säsong för ett misslyckande om ”bara” tagit sig till Ligacupfinalen och inte blivit uppflyttade men det hade varit ett klart misslyckande i ligaspelet som vägts upp av cupspelet.

Det låter hårt sett till att Bradford slutat på nedre halvan i flera säsonger men de var jättemisslyckanden. Uppflyttningen var dock inte bara viktig sett till att man levde upp till sina förväntningar utan väldigt tydligt tappa man förlorarstämpeln. Man har hela säsongen suddat ut den men hade man förlorat mot Northampton hade man lätt kunnat bli sönderköpta, tappat Parkinson och blivit tidigare säsongers Bradford igen. Och det var ett Bradford som till och med Sheffield-lagen och Leeds fansen skulle kunna göra narr av utan att skämmas över sin egen situation.

Känslan man får av Bradford nu är också att man kommer att vara att räkna med i L1 också. Man har auran av ett lag som helt enkelt inte bara är bra den säsongen eller passar i just den ligan. De påminner en hel del om Swindon förra säsongen på det sättet man är kompakta och svårslagna. Visserligen har man kanske en mindre budget än de hade när de tog sig an L1 denna säsongen men skulle man mot förmodan få behålla Nakhi Wells så skulle det inte alls vara förvånande om man slutar lika högt i L1 nästa säsong som man gjorde i L2, förutsatt att man troligen inte spenderar lika mycket energi på cupspelet.

Man har två dugliga målvakter i Duke och McLaughlin varav en har rutin och den andra potential, man har som högerback Darby som hör hemma högre upp och på andra sidan Meredith som är något av en typisk fynd-värvning från en lägre division men som kommer hålla även i L1. Man har ett överflöd av kvalitativa mittbackar i Nelson, McArdle, McHugh och Davies tillsammans med 2.01 Luke Oliver som lär återvända från skada för fullt. Nelson är veteranen som spelat i Norwich, McArdle mittbacks-ung(upp till 27), Davies är snart i bra mittbacksålder och McHugh är knappt 20 år men var strålande i flera stora ligacupmatcher och Oliver är jättelång. Man ska inte gå händelserna i förväg men det kan redan nu vara L1′s bästa uppsättning av mittbackar. Åtminstone om man tänker sig att det är viktigt med så många mittbackar och bortser från Sheffield United och Wolverhampton om de kan hålla sig nyktra och försöka spela tillsammans.

På mittfältet är innermittfältet nu inte bara två rutinerade och strålande spelare utan Gary Jones och Nathan Doyle är också nu samspelta som ett gammalt gift par. Yttermittfältarna är inte bäst men passande i 4-4-2 och jag tror fortfarande på Kyel Reid på högre nivå.

Det stora frågetecknet är hur man ska ersätta Wells om han säljas. Man lär få en hel del men det är svårt att hitta någon som inte bara är en målskytt utan kan skapa sina egna lägen och skapa lägen för andra. Och som dessutom efter ett par säsonger har ett anfallssamarbete med Hanson som nu nästan är telepatiskt som man säger. För bakom finns nu bara en Hanson-kopia i Connell och Zavon Hines som verkligen är en dussinspelare men som ser bättre ut då han är liten och snabb. En sådan spelare det finns gott om i PL-klubbars akademier men som peakar innan de fyller 20. Kanske ska man nöja sig med att värva någon som ”bara” är en målskytt och som passar bredvid Hanson som i Morecambes 15-målskytt Jack Redshaw och istället förstärka med en ytter som kan stå för det extra som i Burtons Jacques Maghoma som terroriserade Bradford i första playoff-semin.

—————————————————————————–

Brentford 1-2 Yeovil

Irish Blood, English Heart

Ibland är det enkelt. Du ser en irländsk anfallare som öste in mål hemma på ön men som i ett annat land i en liten stad i Skottland(nästan) inte får mycket uträttat. Lösningen på hur man ska få honom att göra mål igen är så enkel och självklar att det är oförskämt och en nationall stereotyp.

Klä honom i grönt!

Han heter för Leprechauns skull Paddy till och med vilket är som att var svensk och heta Svenne. Ifjol gjorde han två ligamål när han spelade för blå, röd och lite vita Carlisle men ge honom en grön tröja(och ännu grönare hatt) och du har en ny Robbie Keane.

Det är sådant som gör Gary Johnson till både sympatisk och fantastisk. Han passar som handen i handsken för eh, Glovers. Under första sejouren tog han dem som sagt till L2 och sedan L1 innan han lämnade och nära på tog Bristol City till Premier League. Och nu spelar Yeovil nästa säsong i The Championship. Det är inte helt unikt men i konkurrens med Colchester och Scunthorpe är man de minsta laget som spelat i andradivisionen på bra många år. 4,000 drygt hade man i publiksnitt och det är hälften av den minsta genomsnittliga publiksiffran i säsongens Championship vilken tillhör Peterborough och är den enda under 10,000 i divisionen. Till och med i L1 var man på nedre halvan av publikligan och skulle man forma om PL och FL efter publiksnitt skulle Yeovil ligga på nedre halvan i L2 precis ovanför Cheltenham och Wycombe.

Deras arena Huish Park tar bara in 9,500 varav hälften är ståplatser. Som tur är för dem får man ett par säsonger på sig i The Championship innan man måste ta bort sina ståplatser.

Rimligen kommer man behöva förstärka en del till nästa säsong men man ska inte direkt räkna bort dem. Peterborough har visat att man kan hitta gott om fynd i de lägre divisionerna som håller även i The Championship(George Boyd, Dwight Gayle) och förutom Madden värvade man också en kompis till honom i Kevin Dawson ifrån Irland vilket är en något underskattad spelarmarknad då de främsta irländska spelarna flyttar tidigt och ligan generellt håller ganska låg klass.

Yeovil är förstås varken klassiska och de har ingen drömarena eller någonting egentligen men hela Sydvästra England är bortglömd som fotbollsregionen(mer känd för Glastonbury festivalen, cider och rugby) och nu när Plymouth och Bristol City båda har åkt ur är Yeovil regionens främsta lag. Vilket nästan är som att Hartlepool skulle ligga högre upp än Newcastle, Sunderland och Middlesbrough i seriesystemet.

—————————————————————————–

Oväntad managernyhet är att Paul Dickov tar över Doncaster. Efter att ha blivit sparkad av Oldham i botten av L1 tar han alltså över L1-mästarna Doncaster inför deras säsong tillbaka i The Championship. Absolut konstigt och reaktionen var att Donny verkar vilja bli nedflyttade men då bortser man att Dickov jobbade med små resurser i Oldham och det såg ett tag väldigt lovande ut då han fick Oldham att spela fin fotboll med små resurser och fin fotboll med små resurser har varit Doncasters motto. Visst är det också delvis för att Dickov är en känd före detta spelare men jag ser honom fortfarande som en ung lovande manager. Mästartränaren Brian Flynn är dessutom kvar som direktör och kan säkert hjälpa till med sina många, många år av rutin.

::::

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem

Northampton slutade högre upp i tabellen än Bradford(dock bara en placering) men det är svårt att komma ifrån att Bradford bör ses som favoriter. Förutom det självklara att man är en större klubb med troligen fler supportrar på plats så är man ett imponerande lag när det kommer till direkt avgörande matcher. Det är ingen nyhet men det är återigen värt att nämna hur man vunnit flera matcher denna säsongen mot Premier League motstånd och man har fyra gånger denna säsongen gjort det på straffar och även slagit ut Burton på förlängning i Ligacupen innan man nu senast slog ut Burton på bortaplan trots 3-2 underläge.

Ett av lagen man slagit ut på straffar denna säsongen är just Northampton. Och i ligaspelet slog man Northampton båda hemma och borta med 1-0. Bradford är verkligen långt ifrån oslagbara även i stora matcher vilket Swansea bevisade i Ligacupfinalen, Crewe slog dem i semifinal i The Football League Trophy och Brentford slog dem på övertid i FA-cupen. Men det är trots allt lag som alla spelar minst en division ovanför(och är rätt framgångsrika där) och matchen mot Brentford spelades en vecka efter vinsten mot Arsenal och mot Crewe spelade man precis en vecka före deras semifinal mot Aston Villa. Vilket jag skulle betrakta som förmildrande omständigheter.

Men en klart möjlig baksida av Bradfords alla framgångar denna säsongen är att man i denna finalen spelar sin 64:e match för säsongen. Trots att man inför denna säsongen tydligt bantade ner truppen och valde kvalité över kvantitet. Jag brukar vara tveksam till när lag pratar om behovet av vila för att det oftast handlar om fullvuxna män i bra ålder som spenderar mycket tid på sina kroppar och har gott om välutbildade personer runtomkring dem som håller koll på dem och deras kroppar men det är viss skillnad mellan Bradford och till exempel Chelsea vad det gäller resurser. Vilket åtminstone gör det värt att notera.

Förutom det allmänna har också Bradford överlag bättre spelare än Northampton skulle jag säga. I försvaret har man kunnat byta friskt utan att man fått lida av det då yngre spelare som McHugh vuxit med uppgiften och under säsongen har man tagit in veteranen Michael Nelson. På mittfältet har man centralt Nathan Doyle som inte gjorde bort sig i The Championship bara någon säsong sedan och Gary Jones som visat vad han fortfarande går för. Kanterna är något av en svag punkt då de är något oglamourösa men man har gjort sitt jobb och både Garry Thompson och Kyel Reid(vars föräldrar borde dubbelkollat stavningen) har gjort ett par mål och assist vardera trots allt och gett understöd.

Anfallet är väldokumenterat pålitligt med Nakhi Wells som även vid uppflyttning kan komma att flytta uppåt tillsammans med askungen-sagan James Hanson som är stereotypt stor men dessutom en stabil målskytt.

Man är rätt bra på fasta situationer, ni vet.

Vad det gäller Northampton är man lika Bradford sett till att man inte uppfyller några estetiska ideal vad det gäller deras spelsätt men där Northampton är mer pragmatiska och ombytliga är Northampton dedikerade till långbollar, inkast och automobiles inlägg. Man har Aidy Boothroyd som manager och man har en långinkastare i Ben Tozer, en bra inläggspelare i Chris Hackett och en gargantuansk anfallare i Adebayo Akinfenwa. Dessutom visade målvakten Lee Nicholls, inlånad från Wigan, mot Cheltenham att man har en högklassig målvakt vilket också fick Aidy Boothroyd att jämföra honom med Ben Foster som han hade på lån i Watford.

En av de nämna fördelarna Northampton här är att Bradford möjligen skulle kunna vara tröttare fysiskt och kanske mentalt men en annan är förstås att Northampton också är ett högst kompetent lag och man visade mot Cheltenham att man har nerverna för en stor match. Sedan är Akinfenwa ett verkligen unikt hot med sin storlek, styrka samt bollkontroll man inte ska underskatta.

Ett jätteproblem man har haft denna säsongen är att spela på bortaplan. Kanske har man blivit för fega eller så har man det svårare när man inte har övertaget för man vann bara fyra av 23 bortamatcher på hela säsongen. Bortaplan är inte samma sak när det handlar om en match på neutral plan men vad som än är anledningen(anledningarna) för den dåliga bortaformen behöver se till så att man inte faller i samma fälla här.

Man är förresten också väldigt bra på fasta situationer.

Det skulle vara svårt att inte unna Bradford uppflyttning i säsongens andra besök på Wembley sett till deras historia under detta årtusende men samtidigt har jag min ”soft spot” för Watford och just det Watford som Aidy Boothroyd coachade och dessutom har Northampton Adebayo Akinfenwa. Det gör mig inte alls objektiv men å andra sidan inte alls partisk.

—————————————————————-

Brentford-Yeovil Town, söndag 14:30 på Viasat Sport

Jag kanske har nämnt det för många gånger tidigare men Brentford är numera en ganska imponerande välskött klubb. Fortfarande små men som ordförande har man haft den som snart tar över som ordförande för FA och ägaren är både supportrer och rik samt deras sportchef(bara sportchefsmodellen i sig är intressant och kanske att föredra om man har en vettig sådan) har haft en stor del i Watfords framgångsrika akademi och grundare av Nextgen-serien. De ger ett intryck av att man är början på något imponerande. Likt Brighton när de tog in Poyet, investerade i truppen och började bygga en ny arena. Eller likt Swansea under Roberto Martinez. Eller Wigan/Fulham för ett bra tag sedan nu. Up-and-Coming helt enkelt. Just Fulham är passande då man är en precis liknande klubb i samma del av London men man är mer beroende av kompetens snarare än pengar.

Yeovil är mer bara en ren överraskning. En trevlig sådan då det är med Gary Johnson som är deras John Still, Dario Gradi eller Thomas Schaaf som ju är aktuell. Välförknippad med klubben och får dem att överprestera på sitt särskilda sätt. Förutom gott om spelare värvade underifrån värvade han ifrån Carlisle den irländska anfallaren Paddy Madden som i Carlisle var en flopp som glömt målskytteskorna hemma i Irland men i Yeovil blev han direkt denna säsongen skyttekung i L1.

Brentford har dock ligans nästfrämste målskytt i Clayton Donaldson vilket gör att man kan föreställa sig att det kommer handla om vem av dem som gör flest mål vilket jag inte vore det minsta emot. Bortom de stora målskyttarna är Brentford det mer spännande laget åtminstone långsiktigt med gott om unga lovande spelare. En särskild favorit är mittfältaren Adam Forshaw som satte den avgörande straffen för Brentford i straffläggningen mot Swindon och som varit framträdande varje gång jag sett dem. Harry Forrester är inte så pjåkig han heller.

Yeovil har å andra sidan Ed Upson som imponerat på mittfältet med 10 assist i ligaspelet och Sam Foley på kanten har nio samtidigt som Paddy Maddens rumskompis Kevin Dawson också har imponerat.

Jag skulle nog hålla Brentford som favoriter till finalen. De slutade visserligen bakom Yeovil men är ett stabilare lag och som gått igenom mer under slutet på säsongen. Dessutom känns man mer förberedda för en högre division. Rimligare helt enkelt vilket spelar in när man tänker innan men det lär vara helt oviktigt för resultatet och det är inte alls ovanligt att laget som kommit dit oväntat är det lag som vinner.

Samtidigt som man uppskattar Brentford och tycker att de skulle vara värda en uppflyttning så skulle jag också unna Gary Johnson en uppflyttning. Vi skulle nämligen leva i en annan sorts värld ifall Gary Johnsons Bristol City slagit Hull City i Championship playoff-finalen 07/08, jag utesluter inte att det var den världen som Marty McFly hälsade på.

Brentford ser som sagt ut som laget att satsa huset på men ett litet frågetecken är att Brentford på sina tidigare sex försök aldrig blivit uppflyttade genom playoffspel.

—————————————————————-

För er som håller räkningen har John Hughes fått sparken ifrån Hartlepool och James Beattie har tagit över Accrington Stanley sedan förre managern Lean Richardson gick till Chesterfield för att bli assisterande till f.d. Accrington-managern Paul Cook.

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem

Nu i The Championship stod det inför helgen mellan Leicester-Watford och Brighton-Crystal Palace.

————————————————–

Leicester-Watford – Anfallarna blommar igen

Föga oväntat blev första matchen en ganska tystlåten affär. Det brukar lätt bli så då det är att jämföra med en första halvlek i en väldigt avgörande match.

Dessutom var det så att Watford hade Matej Vydra som inte gjort mål sedan februari och hans anfallspartner Troy Deeney var avstängd vilket gjorde Watford ganska uddlösa. Och dessutom ser de flesta ganska uddlösa ut när Kasper Schmeichel har en bra dag.

Det främsta som hände var nog de chanserna som Jeffrey Schlupp skapade bakåt. Han är vanligtvis anfallare men eftersom han är vänsterfotad och snabb tänkte man brasilianskt och har spelat honom som vänsterback ett par gånger. Och Schlupp inledde väldigt tveksamt och två misslyckade rensningar ledde till Watford chanser men som Schmeichel avvärjde. Att Schlupp fick starta och sedan även spela i returmötet framstår som mer av en nödlösning än det egentligen är då Paul Konchesky trots allt satt frisk på bänken. Även fast jag inte kan förstå det beslutet är det ändå ganska intressant men skulle man konvertera Schlupp vore nog ytter klart vettigare. Särskilt då han är ganska lik(snabb, men ändå kraftfull) Lloyd Dyer som spelar framför honom.

Det stod 0-0 ända till 82:a minuten då Leicester fick en frispark ute till vänster, Anthony Knockaert slog den väl och David Nugent nickskarva in den vilket avgjorde matchen. Det var Nugents första mål på flera månader då han likt hela laget haft en formsvacka men Nugent började tidigare än laget som fortfarande behöll viss form tack vare mål av januari-förvärvet Chris Wood.

Leicester därmed i överläge inför returen på Vicarage Road men enbart med ett mål vilket är högt överkomligt för ett hemmalag.

Och snabbt hemma i Watford utjämnade man genom Matej Vydra som sköljde bort måltorkan med en imponerande vänstervolley. Kanske särskilt imponerande sett till att passen som nästan rakt bakifrån så Vydra fick den över sin egen axel.

Men det var lika bara en kort stund innan Knockaert återigen serverade Nugent som nickskarvade in en hörna denna gången. Nästan från exakt samma plats på planen som 1-0 målet i första matchen.

Detta stod sig ett bra tag trots att Watford hade ett rejält tag om matchen. Med Chalobah och två playmakers i Battochio och Abdi på mittfältet hade man ett klart numerärt övertag på mittfält även om Nugent droppade ner och hjälpte till. Dessutom är både Deeney och Vydra bra även utanför straffområdet vilket man demonsterade när man väggspelade sig fram och gav Vydra ett läge där han gjorde 2-1.

Efter det och ett kort piggt Forestieri inhopp som ledde till ett bortdömt Watford-mål kändes matchen som att den var på väg till förlängning och det var den tills den som vanligt strålande Knockaert fick bollen ute till höger och tog vara på utan mellan Watfords wingback och vänstermittback och tog sig in i straffområdet men där hakades han upp av nämnde vänstra mittback Cassetti och fick straff. Straff, i 96:e minuten och på reprisen var det tydligt att Knockaert inte borde ha haft en straff utan kanske snarare ett gult kort för filmning. Men domaren var Michael Oliver som dessutom dömde Doncaster-Brentford och som överlag har en förmåga att sätta sig själv i centrum.

Lite förvånande fick Knockaert ta straffen. De tidigare straffarna denna säsongen har Marshall, Nugent och framför allt Chris Wood tagit och man borde ju veta bättre än att låta den som ordnat straffen lägga straffen.

Det är dessutom så att Leicester under Nigel Pearson har en tradition av småfeta franska straffmissare(läs Kermorgant).

Det är bara dumt att utmana ödet på det viset. Einstein har ett passande uttjatet citatet för det, som används alldeles för godtyckligt särskilt i senaste partiledardebatten.

Vad som hände var så obegripligt oväntat men typiskt att det till och med var för ”cheesy” för att inleda skriva om det med att det skulle vara alldeles för ”cheesy” till och med för en Hollywood-film.

Almunia räddade Knockaerts straff och returen hamnade bara tillräckligt långt ut för att Knockaert skulle nå den men inte kunna avsluta riktigt då Almunia täckte allt och på det kontrade Watford vilket man hela säsongen har varit mästare på. Snabbt längs högerkanten, inlägg mot bortre stolpen där Abdi var men Schmeichel täckte bra så Abdi nickade ner den istället och där kom Deeney som dunkade in den på halvvolley.

3-1, 97:e minuten och Watford till final. Deeney började säsongen som likt en Marlon King i fängelset men har avslutat säsongen som hjälte och på Wembley får han ytterligare en chans att bli hjälte och kanske följa i Nick Wright’s fotspår?

————————————————–

Brighton-Crystal Palace – The Wonder Twins

A23/M23-derbyt lovade mycket men levde inte riktigt upp till det sett till underhållning men nog hade matcherna derbykaraktär.

Första matchen blev även här något oförlöst då den slutade 0-0. Även här delvis tack vare bra målvakter då särskilt Palaces målvakten Julian Speroni gjorde en reflexräddning från en nick 3-4 meter ut. Det stora som hände var att ligans skyttekung Glenn Murray skadade sig för Palace och det verkar vara en seriös knäskada som kan hålla honom borta året ut. Vilket gör att Palace inte bara tappar Zaha till Man Utd utan även får spela kanske halva nästa säsong även utan Murray. Vilket gör att möjligt Premier League-spel skulle kunna sluta väldigt illa, ovanpå det att man överraskat och inte avslutade säsongen alls bra och Ian Holloway.

Ingen sen dramatik. Och returmatchen i Brighton fortsatte på samma spår. Brighton det bättre laget men Speroni en bättre målvakt än Brighton är målskyttar och Zaha på andra sidan var ständigt välbevakad. Närmast var Palaces andra underbarn Jonathan ”Joniesta” Williams vars skott strök utsidan av stolpen.

Men sedan kom då Yannick Bolasie in.

Det kan förstås misstolkas som rasism när man kallar två personer lika när de är av samma hudfärg och när de inte är blekvita som mig själv men Wilfried Zaha och Yannick Bolasie är nästan samma höjd, båda är yttrar och båda har långa magiska ben. De har dessutom liknande ”signaturmoves”(den finten Bolasie gör vid första målet gör Zaha i de flesta youtube-videor du kan hitta) och när de dessutom har samma tröjor på sig är det inte alls lätt att hålla dem isär.

Det i sig hjälper dem nog inte på planen men något som varit tydligt hela säsongen är att Zaha är bättre när Bolasie spelar på andra kanten för då kan inte motståndarna överbelasta på Zaha som Brighton gjorde i första halvlek och dessutom är Bolasie även han en väldigt bra spelare som röstades in i årets lag denna säsongen. Lite kul är det att Bolasie även i sin tidigare klubb, Bristol City, stod i skuggan för en annan ytter av afrikanskt ursprung i Albert Adomah även om han är lite annorlunda än de andra som spelare.

Vid första målet har Bolasie bollen ute till vänster och gör den där finten vilket ger han yta att slå in ett inlägg och det gör han väl till Zaha som kommit in från högerkanten till straffområdet och han nickar in den kraftfullt. Vilket mycket väl kan vara hans första nickmål men nog inte ens topp tre bland de snyggaste målen har gjort tillsammans med Yannick Bolasie.

Brighton verkade tagna och Palace fortsatte trycka på. Dikgacoi med bollen utanför straffområdet och han släpper in den till Zaha som står vänd och lutar på sin försvarare(likt en linjespelare i handboll, eller Inzaghi) tar emot bollen samtidigt som han håller undan försvararen och dunkar upp bollen i nättaket med vänstern. Inte alltför ofta har Zaha spelat centralt men åtminstone sett till situationerna är det definitivt en position han kan komma att hamna på senare i karriären.

Utanför Murray behövde andra kliva fram och göra mål vilket Zaha gjorde men det var bara halva vägen då man också behöver slå Watford på Wembley om man ska återvända till Premier League. Men i finalen får man ju förstärkning av Stephen Dobbie som gör sin fjärde playoff final tillsammans med Ian Holloway som gör sin tredje på fyra år.

::::

Utan Brighton i finalen fortsätter man sviten av fjärdeplacerade lag som inte tagit sig vidare via playoff. Senaste laget som lyckades med det var Charlton säsongen 97/98.

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem

09/10 var allt bra. Visserligen inleddes det med varsin målsnål uddamålseger men i returmatcherna slutade det 3-2 och 3-4.

Blackpool hade en 2-1 ledning att försvara men tappade tidigt in kvitteringen på bortaplan och när DJ Campbell gjorde 1-1 kvitterade Forest snabbt men efter det gjorde Blackpool tre mål mellan 72:a och 79:a minuten varav två av DJ Campbell vilket förseglade matchen.

I den andra matchen hämtade Leicester upp sitt 0-1 underläge och vände till 3-2 ledning totalt innan Cardiff på straff tog det till förlängning vilket ledde till straffar. Båda lagen satte tre straffar var, Cardiff sin fjärde innan det var dags för Yann Kermorgant i Leicester.

Cardiff gick till final där Blackpool vann finalen med 3-2 där alla målen gjordes i första halvlek och resten är Ian Holloway-historia.

10/11 var höjdpunkten returmötet mellan Swansea och Nottingham Forest där Swansea släppte lös en del på tiki-taka-tyglarna och körde Hawaii-fotbolls chicken race med Nottingham Forest. Och bägge lagen lyckades dessutom hålla hög matchkvalité även om det ibland kändes som att Scott Sinclair eller Nathan Tyson skulle springa in i en tankbil och spränga hela arenan. 0-0 efter första matchen och denna slutade 3-1 men det blev 3-1 först efter Forest kvitterat till 2-1, tryckt på och sedan Darren Pratley gjort 3-1 i tom bur ifrån halva plan på övertid.

Förra säsongen var det nog returmötet Birmingham-Blackpool där Blackpool hade en uddamålsledning men kändes på alla sätt överlägsna med sitt kantspel(Ince och Matt Phillips) och ledde 2-0 borta i början på andra halvlek innan Birmingham slog tillbaka sent och sedan pressade på för att ta det till förlängning. Sedan ska man inte glömma finalen där West Ham vann först i 87:e minuten tack vare Vaz Té.

::::

Vad har alla de tre säsongernas playoffspel gemensamt? Stephen Dobbie gjorde mål!

Och klart som *bip* *biipity* *Biiiiip* spelar Stephen Dobbie playoff även denna säsongen. Tidigare har det varit för Blackpool, Swansea och Blackpool igen men nu är han i Crystal Palace. Men eftersom Dobbie blivit en sådan playoff-junkie och en av Ian Holloways favoritspelare lånades han ut ifrån Brighton till Crystal Palace halvvägs in på säsongen men nu möter Palace Brighton i semifinalen vilket gör att Dobbie är otillgänglig. Det hade varit möjligt men Brighton likt de flesta som lånar inom divisionen hade med en klausul som innebär att Dobbie inte kan spela mot klubben som äger honom.

Genialt av Brighton så här i efterhand men plågsamt mot Dobbie och Palace. Det är ju dessutom i playoff-semifinalerna snarare än finalerna som Dobbie har gjort mål och varje gång har hans mål varit bidragande till att hans lag tagit sig till final. Det enda humana vore egentligen att Brighton kallar tillbaka Dobbie inför matcherna eller åtminstone till final om nu Brighton skulle gå dit.

Förutom Dobbie är det bara Leicester som spelat i någon av de tre tidigare playoffen, Cardiff vann ju, Blackpool tvingades amputera Holloway och Nottingham Forest förlorade sin plats mot just Leicester. Men å andra sidan är Crystal Palace som klubb en veteran i sammanhanget efter 17 tidigare playoffspel vilket är jämnmånga med Huddersfield och några fler än Leicesters 14.

———————————————————-

Brighton & Hove Albion-Crystal Palace

Fredag – Crystal Palace-Brighton, 20:45 på Tv10

Måndag – Brighton-Crystal Palace, 20:45 på Tv10

Vad som är ovanligt i playoffspel är direkta rivalmöten. Och har har vi ett särskilt intressant derby på ett särskilt sett för att det ju inte alls är ett derby om man går efter derby som ”stadsderby” men i England använder man ju ofta vägar för att benämna rivaliteter(M49-derby är Hereford-Shrewsbury, M62 Liverpool-Man Utd t.ex.) som är inom städer men ändå av derbykaraktär. Och denna är M23/A23 då man trots en bra bit emellan varandra faktiskt har ganska smidig färdväg till varandra.

Men det vore ett ganska innehållslös, lat och vag rivalitet om de bara berodde på de smidiga färdvägarna utan det beror snarare på att man under säsongen 76/77 då man bägge två låg i tredjedivisionen och hade betydande bortaföljen och förutom ligamötena lottades man emot varandra i FA-cupen där det krävdes två omspel för att separera dem och i den avgörande matchen vann Palace men först efter att Brighton missat en straff sedan Brian Horton blivit tvingad att slå om sin första straff som gick i mål.

På senare tid har dessutom rivaliteten hettats upp igen efter att Brighton tagit sig upp och etablerat sig i toppen samt att Crystal Palace inför förra säsongen värvade Brightons skyttekung Glenn Murray efter hans kontrakt gått ut. Matcherna lagen emellan denna säsongen har i slutat 3-0 till Brighton på hemmaplan och 3-0 till Palace på hemmaplan. Två mål vardera av Ulloa och Murray.

Nu är man dessutom bägge två topplag, man har högprofilerade managers och Glenn Murray vann skytteligan denna säsongen.

Det är dessutom väldigt enkelt att hålla dem isär på pappret sett till att Palace har gjort nästflest mål i The Championship denna säsongen och Brighton har släppt in minst. Det som skiljer dem en placering och en hel del i målskillnad(15 mål) är att Palace försvar inte är det starkaste medan Brighton trots allt gjort en hel del mål, bara två färre än Palace. Dock är väl inte Palace försvar häpnadsväckande usel utan snarare bara inte av toppklass men samtidigt är deras sämsta ”målkolumn” deras gjorde mål på bortaplan vilket bara är 21 stycken på 23 matcher vilket är tredje sämst i The Championship medan deras 52 mål på hemmaplan är det bästa i divisionen.

Palace inledde säsongen klart bättre men Brighton har haft en strålande vår medan Palace har tappat sitt tidiga momentum och höll till och med på att tappa sin playoffplats medan Brighton säkrade sin före sista omgången.

Det som främst ligger bakom det är att Palace var bättre under Dougie Freedman helt enkelt men inte varit lika bra under Ian Holloway. Men Holloway har förstås de förmildrande omständigheterna att det nog är tuffare ju längre säsongen går särskilt när man är ett för säsongen etablerat topplag snarare än ett överraskande topplag. Press på laget, skador, slitage och alla lags viktiga spelare har svackor. Men inte har Holloway direkt imponerat även om han ridit ut stormen dock är det nu som det verkligen gäller och skulle man ta sig till Premier League kommer den haltande våren vara ett minne blott.

Wilfried Zaha. Och Glenn Murray är som sagt en ny Grant Holt/Rickie Lambert - http://blogg.fotbollskanalen.se/linhem/2012/12/04/rochdale-skolan-tillbaka-till-naturen/. Och man har en stabil målvakt i Julian Speroni som ser ut som Super Mario samt imponerande mittfältsgeneralen Mile Jedinak som ser ut som Marouane Fellaini, bara lite sämre volym på krullet.

I Brightons fall har man jobbat mer metodiskt och samma tidigare och efter förra säsongen vet alla om att dem är åtminstone spelmässigt ett topplag. Man har dock haft problemet att man spelar väldigt bra och är starka defensivt men behöver alldeles för många chanser på sig för att göra mål. Hela laget ifjol personifierat av Craig Mackail-Smith som är en härlig spelare, rätt snabb, intensiv och bra med bollen men han passar bättre i till exempel Peterborough där han var tidigare som är ett mer tokoffensivt lag som skapar ett överflöd av chanser. I Brighton får han färre chanser vilket också beror på att detta är Championship snarare än L1 och målskytte handlar dessutom mycket om momentum eller ketchup-effekten.

Denna säsongen har Mackail-Smith blivit mer perifier och istället är lagets förste anfallare argentinaren Leonardo Ulloa inhämtad från spanska andradivisionen. Som dessutom passar utmärkt i Gus Poyet’s satsning på spansktalande spelare(vilket är klart förståeligt när man försöker förstå sig på Poyet’s engelska) som nu bildar en armada av 5 spanjorer, Ulloa samt Poyet och hans assisterande Mauricio Taricco. Spanska spelare, en Sydamerikansk manager och man dessutom en grov skotsk lagkapten i Gordon Greer och så finns lokalt bryggd engelsk ale.

———————————————————-

Watford-Leicester City

Torsdag – Leicester-Watford, 20:45 på Tv10

Söndag – Watford-Leicester, 13:30 på Tv10

Här finns de mindre bitterhet lagen emellan. Men här är vinkeln att Watford förlorade i sista omgången och fick därför nöja sig med playoff medan Leicester spektakulärt på övertid vann sig till en playoffplats. Det är dessutom ingen större kvalitetsskillnad lagen emellan, utan att ha räknat exakt skulle jag nog tro att Leicester legat ovanför Watford den större delen av säsongen då Leicester var en kandidat till ligatiteln under hösten men har sedan gått ytterst knackigt under våren medan Watford startade lugnare men har sedan slungat sig upp mot toppen av tabellen och till och med hotat Cardiff och som sagt hade man chansen på andraplatsen så sent som de sista tio minutrarna av säsongen.

Kanske talande för när de haft sina bästa perioder är att Leicester är det laget som använt nästminst olika spelare under säsongen(26) medan Watford använt 36 vilket är tredje flest använde i divisionen. Leicesters största ”spelargrupp” är unga spelare, särskilt ”rejects”/inlånade spelare från PL-klubbar(särskilt Man Utd) och i Watford har man som välrapporterat en pluton av inlånade spelare från framför allt samarbetsklubben Udinese. Framför allt är man två målrika lag, Watford flest i divisionen och Leicester inte långt bakom. Skillnaden mellan dem är att Watford är ligans mest kliniska lag medan Leicester är laget som har flest skott och flest skott på mål men utan att sätta lika många.

Båda lagen kan dock beskrivas som bra på kontringar och stundtals nästan defensiva. Pearsons Leicester har alltid varit starkt defensivt och sedan snabba främst längst kanterna medan Watford inte är riktigt lika stabila bakåt delvis då Zola är mer offensiv men också på grund av spelarmaterialet men när de var som bäst var man framför allt hypervassa på kontringar med speedstern Matej Vydra längst fram men samtidigt som man också är högst bollbekväma, särskilt Årets spelare i laget – Almen Abdi som dessutom gjort mycket mål ifrån sin offensiva mittfältsroll. Tydligast på plan kan nog bli att Leicester allt som oftast spelar ganska traditionell rigid 4-4-2 medan Watford nästan helt utan undantag spelar åt 3-5-2 hållet men Leicester har ett par gånger valt något annat som 3-backslinje eller tre innermittfältare vilket kanske är passande just i dessa matcherna även om de samtidigt med sina kanter och flera anfallare kan straffa Watford rejält också.

Ett stort problem för Watford är att deras främsta målskytt Matej Vydra varit mållös sedan februari. Då blev han utsedd till ligans bästa spelare men nu nyligen blev han inte ens utsedd till lagets bästa spelare. Vilket säger en hel del om formen och problemet med att ge ut priser så tidigt.

Samtidigt är lagets nästbäste målskytt – Troy Deeney avstängd efter ha blivit utvisade i sista ligamatchen men sedan det var efter två gula kort är det bara för första matchen. Samtidigt är Manuel Almunia tveksam till spel efter skadan inför förra matchen och osäker är också Jonathan Bond som skadades våldsamt i sista ligamatchen men det sägs att han ska vara redo men komma att spela i mask. Annars finns ju Jack Bonham.

::::

Har ni några favoriter?

Jag är ju egentligen extra svag för Watford men jag föredrar dem i The Championship. Dem eller Brighton skulle nog kunna bli ett nytt Southampton/Swansea medan Palace snarare ett Blackpool om inte Southampton ifall man kan få fram fler egna talanger och Leicester skulle nog kunna bli lite vad som helst ifrån QPR till Reading via Southampton då man har rika ägare men de har inte spenderat på ett tag och nu är laget främst ungt.

———————————————————-

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem

————————————————————–

League 1 – Långsiktigheten triumferar

Något uppblåst men en aspekt att glädjas åt är att Yeovil och Brentford med antingen en manager förknippad med klubben eller med en stark organisation gick vidare före Swindon vars organisation varit strulig och nu är ombytt och Sheffield United som valde att sparka sin manager kort före playoffspelet. Det är heller inte att betrakta som en överraskning att de två lagen som inte bytt managers går vidare, det är dessutom lagen som slutade högst upp av playoff-lagen även om de är sedda som mindre klubbar.

Yeovil-Sheffield var inte den mest händelserika affären utan det är resultatmässigt precis vad som kan förväntas. Det lägre placerade laget vinner sin hemmamatch men bara med 1-0 och sedan vinner de högre placerade laget med 2-0 på hemmaplan. Mer bakomliggande är det förväntade att sprudlande underdogs Yeovil slår apatiska jätten Sheffield United(Apatisk är steget före sovande jätte före jätte i koma, se Preston). United var av många storfavoriter och att man slutade i playoffs förtäljer inte hur misslyckad man tycker säsongen var. En säsong av 18 oavgjorda matcher och en avsaknad av spännande offensiva spelare. Yeovil då har fått tillbaka sin landsfader Gary Johnson, hittat strålande spelare från skrothögen och man har L1′s skyttekung i Paddy Madden.

Skulle planen var uppdelad likt Corey & Corey’s rum i The Last Resort skulle solen lysa på Yeovils planhalva och spelarna skulle skutta runt och plocka blommor medan Sheffield Uniteds skulle vara likt en död skog där Jabberwocky’s eller elaka häxor bor.

I Brentford-Swindon var det snarare spelet som talade för sig själv. 4-4 totalt och 5-4 i straffläggningen. Brentford valde i första matchen att ta det mer defensivt med en extra ytterback men när de sedan gick för kvitteringen kom den på övertid. Och till denna matchen valde man att gå lite mer offensivt och det blev rejält målrikt med två mål från L1′s vice-skyttekung Clayton Donaldson. Men återigen skulle det jagande laget få upprättelse väldigt sent ända inne på övertid tack vare unge fyrtornet Aden Flint. Värt att nämna är också att Adam Rooney gjorde en klassisk ”scoring at both ends”-insats där han först gjorde ett självmål men fick sedan upprättelse med ett mål i rätt mål före halvtid.

Trots sin straffläggare Kevin O’Connor och tack vare sin straffsumpare Marcello Trotta utbytt satte Brentford alla sina fem straffar och vann tack vare en miss av Swindons unge anfallare Miles Storey. Som åtminstone får med sig en bra berättelse.

Jag skulle nog hålla Brentford som favoriter till finalen. De slutade visserligen bakom Yeovil men är ett stabilare lag och som gått igenom mer under slutet på säsongen. Dessutom känns man mer förberedda för en högre division. Rimligare helt enkelt vilket spelar in när man tänker innan men det lär vara helt oviktigt när finalen väl spelas och det är inte alls ovanligt att laget som kommit dit oväntat är det lag som vinner.

Samtidigt som man uppskattar Brentford och tycker att de skulle vara värda en uppflyttning så skulle jag också unna Gary Johnson en uppflyttning. Det vore en annan värld ifall Gary Johnsons Bristol City slagit Hull City i Championship playoff-finalen 07/08.

————————————————————–

League 2 – Rutin segrar

Det var ombytta roller i Burton-Bradford. Burton som annars varit ligans främsta hemmalag var inte alls lika bra som de var på bortaplan där de varit mediokra hela säsongen. Bradford kan man dock säga var nästan som förväntat även om de i grunden är ett starkt hemmalag och lite svaga borta har man ju bevisat sig vara ett fantastiskt cuplag. I första matchen vann Burton på snygga mål och många målchanser, nu i andra lyckades Bradford kontrollera matchen och Burton’s främsta spelare Jacques Maghoma och samtidigt utnyttja få chanser. Som Holness usla tillbakanick som Wells tog vara på till 1-0 och ytterligare svaga försvarsingripande där man var klinisk i avsluten. När man såg denna matchen skulle man inte ifrågasätta Hanson och Wells som divisionens bästa anfallspar.

Samtidigt som Burton var favoriter med övertag efter första matchen är det inte oväntat sett till Bradfords prestationer i stora matcher och sett till att Bradford för en gång skull lever upp till förväntningarna i ligan och Burton inför säsongen inte förväntades störa någon ens på övre halvan.

I den andra matchen var Northampton ganska tråkiga och sterila med två 1-0 segrar men å andra sidan kan man gilla det med Aidy Boothroyd. Samtidigt var ju 1-0 målet i returmatchen allt annat än tråkigt då lille Luke Guttridge avlossade en halv volley kanon från 25 meter som gick in via ribban. Dessutom har Northampton en hög kvalitativ målvakt i Lee Nicholls som är inlånad ifrån Wigan. Cheltenham saknade inte chanser men Nicholls var svårslagen även om Marlon Pack skött Juninho-frisparkar.

Det är kanske mer av en slump men noterbart är att de förlorande managerna var rookien Gary Rowett och Mark Yates som inte varit manager på högre nivå än detta och de förlorade mot Phil Parkinson som tagit Colchester till The Championship och där coachat Hull och senast tidigare var i Charlton. Och Aidy Boothroyd som fört upp Watford i Premier League.

Det skulle vara svårt att inte unna Bradford uppflyttning i säsongens andra besök på Wembley men samtidigt har jag min ”soft spot” för Watford och just det Watford Aidy Boothroyd kostade och dessutom har Northampton Adebayo Akinfenwa.

Jag antar att jag helt enkelt får hålla mig neutral till både L1 och L2′s playoff finaler och glädjas oavsett vem som vinner.

————————————————————–

Full Metal Kenny Jackett II

http://blogg.fotbollskanalen.se/linhem/2011/08/14/full-metal-kenny-jackett/

Kenny Jackett lämnar Millwall efter en händelserik säsong och ett par händelserika säsonger innehållandes playoffspel, Leeds och West Ham-derbyn. Mer finns att läsa i länken ovan men Jackett var den i The Championship som haft sitt jobb längst tid när han avgick då han varit Millwall manager sedan våren 2007 och trots liten budget för löner och spelarköp lyckades han under flera säsonger hålla kvar dem i The Championship och dessutom under perioder utmana högt upp i tabellen och nu senast tog han dem ända till semifinal i FA-cupen.

Millwall fansen lär inte vara glada och antagligen oroliga över framtiden men det är samtidigt förståeligt att Jackett söker sig vidare och man kan förvänta sig att han tar över en klubb högre upp. Skulle Wolverhampton inte åkt ur hade det varit den sortens klubb han hade kunnat gå till. Han var trots allt den som var först i Swansea när de började sin askungen-saga genom divisionerna och man skulle vilja se honom med en större budget och kanske till och med i Premier League.

Angående just Wolves fick Dean Saunders sparken efter nerflyttning. Vilket inte är oväntat men skulle man tänkt längre tog man in Dean Saunders efter att han ordnat upp ruinen Doncaster efter deras nerflyttning till L1, inte ologiskt skulle han kanske göra samma arbete med Wolves i L1? Men å andra sidan är Wolves en större klubb och Saunders jobb var att åtminstone hålla dem kvar och Wolves lär kunna locka en hel del spännande managers. Å andra sidan återfinns även Sheffield United i toppen av L1 som möjligen också kommer söka en ny manager så det finns konkurrens på marknaden. Vi får hoppas de båda inte har ett budkrig över Michael Appleton.

Apropå Saunders har dessutom Doncaster meddelat att segermanagern Brian Flynn som tog över efter Saunders flyttar upp till en sportfchefsroll och man letar efter en ny manager till Championship-säsongen. Saunders? Kanske O’Driscoll?

49 ”manageriella förändringar” därmed denna säsongen. Och då är inte allt över ännu.

————————————————————–

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem

Wrexham-Newport, 16:00, på tv?

Wales har ju varit ganska framgångsrika inom engelsk fotboll denna säsongen. Swansea vann ligacupen och fortsatte imponerade i allmänhet, Cardiff vann The Championship och nu så är det klart att ett Walesiskt lag kommer ta den andra uppflyttningsplatsen till Football League bakom Mansfield. Det är till och med så att Merthyr Town nått playoffspel i Southern League.

Man skulle också kunna generalisera något och jämföra med Cardiff-Swansea. Newport har visserligen varit ganska stora men har haft en hel del problem men nu på senare tid är de ett minne blott sedan lokala lotto-miljonären Les Scadding köpte in sig i laget. Medan Wrexham är stora men har haft stora problem men har löst den genom att bli supporterägda. Likt Cardiff skulle Newport då var ”The Bad Guy” med pengar och Wrexham likt Swansea ”The Good Guy” supporterägd. Och så man verkligen se det men till Newports försvar handlar det om en lokal kille som helt enkelt bara hjälpt sitt lag och det handlar inte om enorma siffror utan klart i paritet med toppklubbarna i divisionen. Snarare ska man berömma managern Justin Edinburgh som vann FA Trophy med laget ifjol och fortsatt utveckla dem. Och inte minst är detta en reinkarnation av orginalet Newport County som gick i konkurs -89.

Känslan är dock att Wrexham får de neutralas stöd. De är som sagt supporterägda efter mycket problem med ägarna och man äger inte längre sin arena, eller ja, andra privata intressen äger inte deras arena utan det gör nu ett lokalt universitet som hyr ut till Wrexham och lokala rugby laget. För Wrexham handlar det också att man likt Luton varit på väg upp flera gånger men åkt ut i playoffspelet eller inte ens nått dit. Men denna säsongen under spelande managern Andy Morrell såg man länge ut att vinna divisionen och går in i finalen här som favoriter. Särskilt efter att ha slagit Kidderminster med flera mål. Wrexham har jag dessutom sett flera gånger denna säsongen och det känns helt klart som ett uppflyttningslag. Ibland blandad kvalité men oftast vinner man ändå. Man har rutinerade(som i jättegamla) anfallare i Andy Morrell, Brett Ormerod och Dele Adebola men också store Danny Wright. Och bakom dem har mittfältet imponerat även om Glen Little numera inte är lika exalterande och i målet är Joslain Mayebi en riktigt karaktär och bra målvakt på nivån.

—————————————————

Returmöten League 2

Söndag – Burton Albion-Bradford City(3-2 i första), 13:00 på Tv.

Söndag – Cheltenham-Northampton(0-1), 19:45 på Tv.

Burton är de som verkligen har imponerat. Att göra 3 mål på bortaplan är imponerande och särskilt så när det är tre riktigt snygga mål och resultatet speglade matchen, kanske borde till och med Burton vunnit med två mål. Bradford har verkligen mycket att göra för att vända på det, som tur är för dem räknas in bortamål som något speciellt utan man är tillbaka på oavgjort vid 1-0. Sedan Burton hela säsongen varit usla på bortaplan var det högst oväntat vilket får en att undra hur de kommer prestera under dessa omständigheter på hemmaplan efter att ha varit bästa i hela ligan på hemmaplan. Burton borde fortsätta som de gjorde senast medan Bradford verkligen behöver skärpa sig även om de fick med sig några mål. Skulle matchen gå till förlängning och eller straffar är Bradford favoriter utan tvekan efter alla sina straff-framgångar. Som 80- och 90-tals tyskar på det området.

I den andra matchen är det mer som vanligt och inte lika händelserikt. Väntat vann hemmalaget – Northampton på hemmaplan men bara med 1-0 så det är nästan precis som ett oavgjort resultat nu när de åker till Cheltenham. Cheltenham behöver nu dock anfalla om de ska ta sig till sin andra raka playoff-final i L2.

::::

Returmöten i League 1

Måndag – Yeovil Town-Sheffield United(0-1, 14:30 på tv

Måndag – Brentford-Swindon(1-1), 17:30 på tv

Om ni undrar över de tidiga tiderna beror det på att det är ”Bank Holiday”, det vill säga ”röd dag”, i England som brukligt första måndagen i maj. Vilket passar bra för playoffspelen. Och alla fyra lagen har unga 90-talister till målvakter.

Sheffield Utd vann knappt med 1-0 hemma vilket gör att Yeovil trots allt behöver få hål på ett starkt , om än ungt, försvar. Visserligen på hemmaplan men likväl är det en utmaning. Skulle man dock göra mål skulle jag inte sätta mina pengar på ett Blades mål då de är trubbiga framåt utan några större målskyttar och deras säsong har varit något av en besvikelse fylld av oavgjorda resultat och avsaknad av vinnare/spelare som kämpar. Läs mer - http://aunitedview.blogspot.se/2013/05/apathy-rules-at-bramall-lane.html

I Brentford har Brentford helt klart ett övertag. Man spelade inte bra och Swindon ledde välförtjänt länge men så i 90:e minuten fick Brentford straff. För det verkar vara då de får straffar. Och denna gången fanns ingen Marcello Trotta på planen som kunde sno den ifrån Kevin O’Connor och han satte den säkert. Swindon såg inte dåliga ut men är också något trubbiga och jag undrar jag om ett Di Canio-Swindon gett bort en straff långt inne på övertid.

::::

Mer om alla lagen finns i tidigare blogginlägg, om ni vill ha mer. Jag har jobbat hela natten och gillar inte att upprepa mig för mycket.

—————————————————

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem

McShane, Proschwitz & co firar.

Visst väntade man sig en dramatisk avslutning, en jättedramatisk avslutning men detta var ju inte ens möjligt. Surrealistisk, slapstick, mad cap, psykotisk och helt underbar. Jag bevakade det så intensivt på Twitter att jag nådde antalet tweet man får göra på en dag och portades tillfälligt precis när skiten träffade fläkten på övertid i Hull.

Barnsley, Peterborough och Huddersfield var alla nerflyttade flera gånger om under matchernas gång. Bolton, Leicester och Forest likaså, det rimligaste baserat på hur det såg ut var att Bolton skulle hålla ut och ta platsen och Peterborough hålla ut och klara sig kvar men så kom två 3-2 mål. Ett av Leicester mot Forest och ett av Palace mot Peterborough vilket tog Leicester till playoff och skickade ut Peterborough.

Sedan var det ju Hull och Watford. Redan innan matchen blev Almunia skadad på uppvärmningen och Hull kom till spel utan sina främsta målskyttar/spelare Robert Koren och Sone Aluko. Man ställde heller inte upp 3-5-2 som man brukade utan det var 4-4-2 med McShane som vänsterback, George Boyd och Brady delade på att spela vänsterytter och släpande anfallare bakom Jay Simpson. Ingen Alex Bruce som Pappa Bruce kastat in lite varstans och förutom Koren och Aluko ingen Geddo som kom in i vintras och gjort skillnad som klinisk målskytt ofta från bänken. Hull hade inför matchen sumpat tre ”matchbollar” i form av tidigare matcher då man kunnat säkra uppflyttningen.

Sedan rullade underhållningen på. Tidigt i Watford skadade sig även andramålvakten Jonathan Bond då Dominic Poleon puttade Ikechi Anya på honom så Anyas armbåge träffade Bond i huvudet och däckade honom. Poleon som själv kommit in tidigare som ersättare för Steve Morison som skadats av Joel Ekstrand. Länge låg Bond och fick behandling innan han ersattes av 19-åriga Jack Bonham som tidigare enbart spelat för reservlaget, Harrow i sjundedivisionen och Irländska U-17 landslaget. Och en av hans första aktioner var en lång boll mot Poleon som Doyley inte hanterade och lämnade över till Ekstrand som i missförstånd med Bonham rensade rakt på Poleon som tog hand om deflektionen som gått förbi utrusande Bonham och rullade in den. När man har vänner som Ekstrand behöver man inte fiender.

Det blev till slut 16 minuters tilläggstid i första halvlek för Watford, nog endast jämförbart med Bristol City-Brentford 00/01 som hade 23 minuters tillägg. Och däromkring 51:a minuten i första halvlek gjorde Watford 1-1 tack vare ett briljant Almen Abdi skott upp i krysset. Och i Hull gjorde Cardiff 1-0 i 49:e minuten fast i andra halvlek. Målskytt var Fraizer Campbell som Cardiff värvade i vintras och som var Hulls främsta målskytt när han var på lån i klubben när de vann uppflyttning förra gången.

Vid det läget är Hull fortfarande uppflyttade men Watford skulle gå förbi dem om de tar ledningen.

Vänta, det händer saker på andra ställen i tabellen.

På Selhurst Park tog Peterborough ledningen efter en strålande soloprestation av Lee Tomlin och efter två räddningar på mållinjen av Peterborough försvarare behöll man ledning intill halvtid. Wolves släppte in både 1-0 och 2-0 mot Brighton och resignerade likt man gjort hela säsongen vilket gör att man spela i L1 tillsammans med lag som Stevenage nästa säsong. Sheffield Wednesday å andra sidan säkrade också de tidigt sin seger och nytt kontrakt. Vilket lämnade Barnsley, Huddersfield, Peterborough och även Millwall och Blackburn(men egentligen inte på grund av målskillnaden) att fylla den sista nerflyttningsplatsen.

I en rätt sanslös Barnsley-Huddersfield match tog Barnsley ledningen tidigt och höll den till och med 53 minuten vilket gjorde att Huddersfield låg under strecket ett bra tag. Men de kvitterade, sedan gjorde Barnsley 2-1 och hotade Huddersfield med nerflyttning igen innan James Vaughan räddade kvar Huddersfield. Barnsley såg dock ut att åka ur för på Selhurst Park där ledde Peterborough med 2-1 tills 83:e minuten. Då gjorde Kevin Phillips 2-2 och sedan i 89:e gjorde Mile Jedinak, passande på May the Fourth, 3-2 vilket räddade Barnsley och skickade ur Peterborough. Barnsley lyckades återigen överleva otroligt nog, medan Peterborough fortsätter vara jojo men de är trots allt mer sevärda när de är L1-topplag än Championship-bottenlag bara de behåller Darren Ferguson som redan tagit upp dem två gånger om.

Barnsleys strategi är å andra sidan att ta in en manager som är lyckad först men sedan när de ser ut att åka ur kastas han ut och man tar in en ny som räddar den kvar men trots vissa framgångar snabbt är på väg att åka ur igen och då tar man in en ny räddare i nöden. Lather, rinse, repeat.

Runt playoffplatserna inleddes det med att Forest gjorde 1-0 i tredje minuten mot rivalerna Leicester innan Bolton redan i första halvlek släppte in både 1-0 och 2-0 mot Blackpool som verkligen varit bedrövliga hela våren och utan något att spela för. Vilket betydde att Forest var i playoff men redan i första halvlek vände Leicester till 2-1 genom Matty James och Andy King. Men tidigt i andra halvlek kvitterade Nottingham till 2-2 samtidigt som Bolton gjorde två snabba till 2-2. Bolton då vidare före Forest på målskillnad. Och det stod sig till på övertid då Leicester genom den småtjocka Anthony Knockaert gjorde 3-2 och klättrade förbi både Forest och Bolton. Nigel Pearson som var managern bakom Jimmy Glass berömde sista minuten räddande mål lyckades återigen motivera sitt lag till ett sent, sent mål. Ett mål som verkligen kan vara skillnaden mot att Nigel Pearson får sparken imorgon och att Nigel Pearson för upp Leicester i Premier League.

Och så tillbaka till dramat kring andraplatsen. Andra halvlek började som sagt med att Cardiff bytte in före detta Hull-skyttekungen Fraizer Campbell som gjorde mål direkt och i Watford började inte andra halvlek än på en kvart då matchen blev väldigt försenad av skador.

Hull gjorde dock också ett anfallsbyte då Jay Simpson byttes ut precis innan halvtid, ovanligt nog, och in kom den tyska centertanken Nick Proschwitz och i 58:e minuten styrde han via allt möjligt in ett inlägg. Kvitterat vilket i praktiken inte betydde någonting då Watford fortfarande skulle gå upp vid ledningsmål men Hull tog tag i matchen och momentumet skiftades och kort senare gjorde Hull 2-1 då ett inlägg tog sig fram till allas våran Paul McShane som petade in 2-1. Hans andra mål för Hull och blott tionde totalt under hans karriär.

Detta mötte Watford precis när de kom ut till andra halvlek. Och Hull höll ut till 90:e minuten. Cardiffs vänsterback Andrew Taylor blev utvisad och Hull fick en straff i 92:e vilket fansen tog som en slutsignal och stormade planen men snabbt förstod man att matchen inte var över. Steve Bruce försökte vinka tillbaka fansen och invaderade planen själv och ett tag sprang Hull-supportrar åt alla håll. Eftersläntrare in på planen, några ut åt sidan, några vände om och någon tog med sig hörnflaggan men ganska snabbt lyckades polisen ordna upp det utan problem.

Efterföljande straffen som skulle utlösa den andra planstormingen togs av en självsäker målskytt Nick Proschwitz men räddades av Cardiffs målvakt som kanske varit ligans bästa denna säsongen. Det blev ingen planstormning istället kunde Cardiff kontra och de lyckades få ett inkast på offensiv planhalva och sedan man har Aron Gunnarsson är det en reell målchans. Och i kalabaliken i straffområdet träffade bollen tydligen Abdoulaye Faye på handen och Cardiff fick straff i 95:e minuten. Helt otroligt som om det vore uppgjort. Nicky Maynard som haft en väldigt skadedrabbad säsong men som fått komma in slog straffen säkert sedan han är en ytterst säker straffläggare.

Plötsligt hade Watford uppflyttningen i sina egna händer. Det var tio minuter plus tilläggstid kvar mot ett Leeds utan något att spela för. Säkerligen skulle man klarat det, men sent i första halvlek hade man fått Troy Deeney utvisad vilket lämnade dem med 10 man och utan deras främsta målskytt sedan Matej Vydra inte gjort mål sedan slutet av februari. Man fick se Watford jaga ett segermål och i en liten bild såkallad ”Picture in picture” fick man se Hull stå nervöst och kolla på matchen. El Mohamedy stod längst fram och tog åt sig rampljuset medan hunken Paul McShane stod barbröstad i bakgrunden. Och Watford var nära, de hade framför allt ett dubbelavslut som Paddy Kenny räddade strålande.

Men inne på 90:e minuten kontrade Leeds och Ross McCormack skickade iväg en vek, lite för låg chipp mot Jack Bonham som han såg ut att plocka ner men istället nuddade han den bra och den slank förbi inom och studsade retfullt in i mål.

Och i Hull firade man galet. El Mohamedy som verkar vara väldigt självcentrerad hånglade upp kameran och dansade, Steve Bruce var illröd i ansiktet och en stor orange hög av Paul McShane och en annan orange hög av de andra spelarna jublade.

Hull uppflyttade tillsammans med Cardiff. Man ska inte överdriva Bruce som Viasat studion gjorde då man trots allt var på gränsen till ett topplag redan ifjol men denna säsongen har man varit steget bättre, stabila bakåt och stundtals imponerande framåt, hårt arbetande och välspringande.

::::

Nästa vecka blir det playoffspel i The Championship. Watford efter denna tunga sista dag tar emot Leicester som tvärtom vann sig till en playoffplats vilket är en härlig kontrast och i den andra ställs ärkerivalerna Brighton och Crystal Palace mot varandra.

Det blir nästa vecka, nu snart 18:20, är det L1-playoff – Swindon-Brentford, apropå sista minuten av säsongen.

Förlåt för att det tog lite tid, jag behövde äta efter matcherna tog slut då man var rätt utmattad och bara hunnit pilla i sig lite frukost innan.

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem

———————————————————–

The Championships sista omgång

Två managers – Gus Poyet och Mick McCarthy – i The Championship har denna säsongen förklarat sina framgångar med att alla andra helt enkelt varit dåliga. Inte helt seriöst, åtminstone inte från Big Mick men å andra sidan är det svårt att veta om han någonsin är seriös.

Något kan man tycka finns i den tesen. The Guardian’s Paul Doyle – som inte ska blandas ihop med en förfärlige Paul Wilson – lutar på den när han bygger upp Championships sista omgång.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2013/may/03/championship-blunders-finale

Jag är tveksam. Ibland kan man med rätta hävda att ett lag vann en match för att de var bättre snarare än att motståndarna var dåliga men ofta är det sällan så enkelt och framför allt har jag svårt för argumentet att ett lag vann för att det andra laget var dåligt. Det stämmer ibland men används alldeles för lättvindigt och felaktigt i min åsikt. Samma sak gäller när man ska bedöma kvalitén på en liga och i detta fallet är det klart svårare då det inte bara handlar om en match man sitter och ser på och reagerar på utan en lång ligasäsong av en biljon(12*46=1 biljon) matcher. Man väljer vilken vinkel man vill se, i nämnda fallet nämns Wolves och Blackburn som exempel på att ligan är svag men går det inte samtidigt att hävda att ligan är stark för de två har inte bara misslyckats att utmana i toppen utan Wolves ser ut att åka ur och Blackburn kan åka ur tillsammans med dem.

Han tar dock upp många bra poäng, framför allt att ligan är otroligt jämn. Poängskillnaden mellan Barnsley på sista nerflyttningsplatsen och Bolton på sista playoffplatsen är 13 poäng. Skulle Barnsley vinna men ändå åka ur(det vill säga om Peterborough vinner) och Bolton spelar oavgjort men ändå tar sig till playoff(om Leicester och Nottingham spelar oavgjort i sin match) och Bolton sedan vinner playoffspelet(om de vinner sin semifinal mot Watford/Hull och final mot Palace/Brighton) skulle skillnaden mellan Premier League och League 1 vara elva poäng.

Det är jämnhet man inte kan fila bort och i klass med nedre halvan i Hong Kongs högsta division eller Belgiska ligans ligatitel-playoff.

Det är en högst ovanlig säsong då inget lag tidigare åkt ur The Championship med mer än 52 poäng och nu kommer det behövas minst 54 och inget lag har tidigare tagit sig till playoff på färre än 70 poäng men nu kan 67 räcka och ingen ta mer än 70 poäng. Man ska dock notera att det inte är världsomvälvande jämnhet då de tidigare gränserna trots allt ligger på 52 och 70 men det händer samma säsong och The Championship har redan tidigare setts som en väldigt jämn liga. Skulle dock Barnsley eller Peterborough ta poäng i helgen och samtidigt åka ut skulle man slå Southends FL-rekord från 88/89 gällande att åka ur med mest poäng.

Och då ska vi inte prata om det att inget lag i divisionerna tagit mer än 86 poäng vilket är ett poängsnitt på under 2 poäng per match, vilket är jämförbart med att vinna på 71 poäng eller mindre i Premier League vilket aldrig har hänt.

Dessutom är det intressant att nämna hur lag trots fällskärmsutbetalningarna inte har kunnat utnyttja det. Före nuvarande säsong då max ett lag kan ta sig tillbaka upp direkt har bara fyra av 18 senaste uppflyttade lagen till PL varit lag som inte fick fallskärmsbidrag. Däremot har lag haft problem med att sänka sina kostnader och åkt ut som en följd av det. Jag är inte alls säker på om det borde göra en höjning av fallskärmsutbetalningarna rimlig men det ökar inte det gap som många hävdar existerar mellan Championship och Premier League men kanske skapar det ett gap och att höja kostnaderna skulle nödvändigtvis inte rädda lag som Portsmouth då problemet är människorna/ägarna snarare än pengarna. Möjliga konsekvenser kan vara att Pompey lag bara lever längre på konstgjord andning, att lag får godare tid att planera sin trupp(=behöver inte ha en desperat loppmarknad) eller att man skapar ett gap mellan FL och PL som inte finns på det sättet att nerflyttade lag är mycket mer kapabla även om gap mellan de två ligorna finns i många, många andra avseenden.

::::

Vad står på spel i helgen, och för vilka?

För Hull och Watford handlar det om den andra uppflyttningsplatsen bakom Cardiff. Och Hull möter just Cardiff vilket visas på Tv10 imorgon förmiddag. Alla matcherna spelas 13:45 för att de ska kunna tv-sändas men samtidigt visas samtidigt och inte krocka med Swindon-Brentford.

Hull behöver troligen vinna för jag tänker anta att Watford vinner sin match mot Leeds – som tagit semester sedan ett bra tag sedan, Warnock sa trots allt att han skulle sluta i februari typ – men då man möter Cardiff möter man det ända laget ovanför dem i tabellen samtidigt som man möter ett lag som inte har ett gruskorn att spela för. Inte ens ifall Cardiff skulle förlora med 10-0, spela med kläderna ut och in och avsluta med ett ”Beer Bash” på Steve ”Stone Cold” Austin-manér för att man trots allt är ligasegrare så skulle Cardiff ens ha förlorat äran. Därför kan man ju undra sig om det finns något att spela för, har inte Hull redan vunnit matchen?

Då kommer man till det att fotbollslag sällan uppträder som scenariot jag målade upp tidigare utan man brukar åtminstone hålla masken och ibland händer det till och med att de utan något att spela för är väldigt bra och avslappnade. Och till det så består Cardiff av en koloni av före detta Watford spelare – Tommy Smith, Heidar Helguson, Andrew Taylor och Don Cowie – samt en manager i Malky Mackay som värvades till Cardiff från just Watford där han var omtyckt och han tog med sig hjälptränare från Watford. Och något ogillar säkert Steve Bruce.

Så, det kan sluta på olika sätt. Vi ska heller inte räkna bort Hull som sina egna bästa fiender vilket man varit de senaste omgångarna, förra helgen kunde de ses bli utspelade av Barnsley.

Det för oss osökt in på Barnsley involverade i bottenstriden. Barnsley åker ut om de förlorar medan Wolves vinner men för att klara sig kvar behöver de ta mer poäng eller bara göra sex fler mål än Peterborough. Tacksamt eller inte möter man Huddersfield som också de är ganska dåliga men Huddersfield kan också åka ut för ifall Barnsley vinner går de om Huddersfield och då räcker det att Millwall tar poäng och att också Sheffield Wednesday och Peterborough vinner för att Huddersfield ska åka ur. Målskillnad kan vara en riktig bitch för Blackburn på samma poäng som Huddersfield men med -8 snarare än -20 i målskillnad kan bara åka ur om Barnsley vinner med sex mål tillsammans med att…ja, allt det där andra. Wolves möter i sin match Brighton vilket väl låter sådär lovande då det dessutom är på bortaplan även om Brighton inte har något att spela för och Peterborough möter Crystal Palace som faktiskt kanske spelar om sin playoffplats men som samtidigt är formusla och coachas av Ian Holloway den enda offensivt galna managern i klass med Peterboroughs Darren Ferguson.

Sammanfattningsvis möter Barnsley och Peterborough två lag som spelar om något men som skulle nöja sig med en poäng medan Wolves möter ett lag utan något att spela för men behöver vinna och det med många mål. Det kommer bli dramatiskt, åtminstone för Barnsley och Peterborough. Och för Sheffield Wednesday som dock möter Middlesbrough men som åker ut ifall de förlorar, Posh spelar oavgjort och Barnsley vinner och Millwall åker också ut ifall de förlorar medan Wednesday tar poäng, Peterborough och Barnsley vinner. Och Huddersfield åker ut ifall, okej, detta har jag gått igenom och denna meningen lär vara en grammatisk-etnisk rensning.

Vilket för oss in på slaget om playoffplatserna. Palace har som sagt Peterborough nämnt ovan, Bolton spelar West Lancashire derby hemma på sneaker-arenan mot Blackpool som är en brinnande hög hundskit i princip men klara för överlevnad och med Tom Ince i laget – som dock inte varit glödhet sedan hans pappa tog över – och dessutom spelas ett direktavgörande East Midlands Derby mellan Leicester och Nottingham Forest där vinnaren kanske får en playoffplats men bara om Bolton tappar poäng eller Crystal Palace förlorar eller om Bolton vinner och Palace tar en poäng och Nottingham Forest vinner med tre mål fler än Bolton eller med sex mål(då går de förbi Palace oavsett vad Bolton gör).

Kort sagt rekommenderar jag att ni hittar en ”As it stands”-tabell vilket går att hitta om ni går in på en minut-för-minut rapport av någon Championship-match på BBCs hemsida eller om ni följer mig på Twitter där jag lär vara intensiv. Och löjlig, men stundtals ha rätt precis som här.

———————————————————–

Brentford FC-Swindon Town

Lördag – Swindon-Brentford, 18:30, på tv men ej Tv10

Måndag – Brentford-Swindon, 17:30, på tv men ej tv10

Imponerande nog känns det som att jag lyckats undersälja denna matchen. Till och med Fotbollskanalen Europa lyckades bättre med att utnyttja hypen kring den dramatiska/hjärtkrossande avslutningen av Brentford-Doncaster och många som antagligen inte följer Brentford hängivet är intresserade av hur de ska hämta sig. Och jag har dessutom besökt Brentford på en sista-matchen-för-säsongen men ändå lyckas man o-hypa något genom att inte ta med den i gårdagens blogg utan istället slänger in den här på slutet i skymundan av Championships avslutning. Dålig på sensationalism och hype, antar jag.

Har ni lyckats undkomma Brentfords grymma övertidsöde finner ni det här - http://blogg.fotbollskanalen.se/linhem/2013/04/29/dramatisk-upplosning-av-league-1-och-league-2/

Brentford har en säsong sedan 50-talet spelat högre än tredjedivisionen och det var 92/93 då Premier League skapades och man åkte ut bara en poäng bakom Sunderland och säkerheten. Då låg man klart ovanför sina naturliga fiender Fulham som under den tiden halkade ner i fjärdedivisionen men efter det vände det och Brentford föll ner igen medan Fulham kom uppåt tack vare Mohamed Al-Fayeds investeringar och plötsligt var Fulham ett Premier League medan Brentford bara var ännu ett mindre London-lag som någon turist kanske besökte när de var i London ifall andra bättre biljetter inte fanns.

Säsongerna 06/07 och 07/08 var nog Brentfords lägsta för då hade man först en säsong då man hade en svit på 18 matcher utan vinst vilket ledde dem ner i League 2 och väl där tog Terry Butcher över som manager men varade bara ett halvår då man inledde L2 säsongen med blott fem vinster av 23 möjliga. Men därefter tog assistenten och före detta Brentford-spelaren Andy Scott över som nog aldrig fått chansen om de inte varit att man låg i L2 och hade problem där.

Först räddade han då kvar Brentford och slutade i mitten av tabellen men sedan under sin första hela säsong vann de L2. Säsongen därpå som nykomlingar hotade man faktiskt i toppen av L1 med bland annat nuvarande Arsenal-målvakten Wojciech Szczesny i laget på lån, blott fyra förluster på hemmaplan på två säsonger och när jag var där den sista matchen av säsongen hade de tyvärr inte playoff att spela för men väldigt säkerhet och man hade börjat bli den spännande klubb man är idag genom att inte bara vara en supporterägd klubb utan supporterägd till stor del men också ägda av den rika supportern Matthew Benham. Vilket ni kan läsa mer om här - http://blogg.fotbollskanalen.se/linhem/2012/12/07/griffin-park-dor/

“What a joke! Andy Scott sacked?! He is a fantastic manager and Brentford will pay the price. They were struggling in League Two when AS took over! He is the only reason why Brentford is in League One.” – Wojciech Szczesny

Efter att man nästa säsong sjunk lite sparkades Scott och in kom Rösler samtidigt som man började planer på att bygga en ny arena, man börjar rusta upp akademin och in kom Mark Warburton för att bli Sportchef – likt Dan Ashworth i West Bromwich eller likt många andra på kontinenten – som ligger bakom Nextgen-series och tidigare akademichef för Watfords blommande akademi och man hade också Greg Dyke som nyligen värvats för att bli ny ordförande för FA. Det har gett resultat men man har inte räknat med att redan nu utmana om plats i The Championship men även om man skulle åka ur hur kommer man sannerligen fortsätta vara en utmanare i toppen.

::::

Vad det gäller spelarna och så spelar man inte särskilt annorlunda men man har många bra unga spelare som Adam Forshaw som släpptes av Everton men som verkligen hotade Chelsea när de möttes i FA cupen, Clayton Donaldson som är stor målfarlig och bidrar med gott om assist och Bradley Wright-Phillips som är Ian Wrights son, det vill säga – målfarlig.

::::

Medan Brentford flyttades upp till andradivisionen 92/93 vann Swindon andradivisionen och tog sig till andrasäsongen av Premier League där man dock släppte in 100 mål på en säsong efter att succé spelande managern Glenn Hoddle lämnat för Chelsea.

Och även nu spelar man i tomrummet efter en stor personlighet till manager med kontroversiella åsikter efter att Di Canio kommit in, dopat dem med passion och sedan lämnat hux-flux mitt i en toppstrid. Mer om Di Canios tid i Swindon - http://blogg.fotbollskanalen.se/linhem/2013/02/22/veni-vidi-canio-vici/

Efterträdaren är mindre profilstarka Kevin MacDonald och inledningsvis såg det väldigt skakigt ut men på senare tid slog man Crewe med 4-1 och Stevenage vilket säkrade playoffplatsen som faktiskt såg ut att falla dem ur fötterna. Fortfarande är man statistiskt sett laget som gjort nästflest mål i divisionen men framför allt släppt in minst vilket gör att man har en imponerande målskillnad på +33(nästbäst i Football League) trots att man nog kanske är playoffspelets svagast lag utan sin bästa spelare under säsongen – Matt Ritchie – och sin manager – Di Canio – men trots det ska man förstås inte räknas bort då man ändå har spelare som James Collins som på ett Lee Hughes-sätt troligen skulle kunna göra mål(flera mål) på vilket lag som helst på en god dag men ändå ibland spela sig till en bänkplats mot Colchester och unge målvakten Wes Foderingham som nyligen togs ut till årets lag i L1. Dessutom har man ny ägare som kanske kan motivera och man möter trots allt ett hjärtkrossat Swindon och varken Sheffield United eller Yeovil imponerar heller.

———————————————————–

I första playoff-semin på Bramall Lane vann Sheffield United väntat men bara med 1-0. Som väntat var man rätt solida men uddlösa då man saknar anfallare som inte är Chris Porter men unge nyblivne 19-årige inhopparen Callum McFadzean gjorde ett turligt studsande deflekterat mål via stolpten och därefter höll han på att göra ett riktigt klassmål efter ha brutit in från högerkanten.

Yeovil var inte alls ofarliga men de saknade verkligen skärpa i anfall och avslut, till och med Paddy Madden men man hade ett oavgjort resultat om inte Blades unge målvakt George Long gjort en strålande räddning på en bicycleta(nåja) från nära håll av Byron Webster.

Och apropå unga Sheffield United spelare från deras framgångsrika FA Youth Cup lag så var alla Sheffield Unites inhoppare i denna matchen ifrån det laget. Nämnda McFadzean men också Joe Ironside och Elliott Whitehouse. Vilket tillsammans med Maguire och Long betydde att man hade fem spelare på plan i slutet från den 10/11 FAYC-årskullen på plan samtidigt och dessutom är McFadzean, Ironside och Whitehouse fantastiska namn.

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem

Igår kväll vann Burton något oväntat med 3-2 borta mot Bradford. Calvin Zola som vi vet kan göra snygga mål – videobevis! – gjorde två stycken. Först en vältajmad kraftfull nick på en ”pinpoint”-cross från Jacques Maghoma och sedan fortsatte han porträttera Drogba med en nertagning i bortre delen av straffområdet, vänder upp och förbi en försvarare och sedan curlar han in den vid bortre stolpen.

Sedan kom Bradford tillbaka något och lyckades på en sällsynt chans fixa en straff då Burton-backen McCrory täckte ett skott med armen/handen på hockey-manér. Nakhi Wells satte straffen. Men Burton slutade inte spela och jagade ytterligare mål vilket också kom tack vare en boll i djupled till Alex MacDonald på högerkanten och han slog den som han ska göra snett inåt bakåt till Robbie Weir inlöpandes i straffområdet. Sedan följde en stund av ”Hawaii-fotboll” med frilägen och ribbträffar innan Bradfords Garry Thompson avlossade en kanon som styrdes milt av Gary Jones(bollen träffade gick livsfarligt nära hans manlighet) in i mål. Därefter jagade Bradford en kvittering men utan belöning.

En verkligen otroligt spännande och händelserik match som dessutom innehåll idel snygga mål. Dessutom såg jag matchen som annonserat med ett härligt gäng Göteborgska Burton-supportrar Gothenburg Brewers som ni hittar på deras hemsida - http://gbgbrewers.blogspot.se/ och på Twitter - https://twitter.com/BrewersGbg. Där finns intervjuer med en riktigt Burton-eldsjäl och den väldigt fysiskt imponerande målvakten Stuart Tomlinson. Och dessutom alldeles färska bilder ifrån gårdagens träff samt video på den beryktade sången om Maghoma.

Det var väldigt trevligt, likt GBG-Brewers har man läst till sig mer info om Burton än vad man faktiskt har sett dem då det är väldigt sällan man kan se mer än bara höjdpunkter och målen, chanserna och ölen flödade. Befinner ni er i Göteborgstrakten så spelar Burton hemmareturen mot Bradford nu på söndag förmiddag och GBG-Brewers(och jag) är återigen på plats om ni vill ha sällskap.

Stuart Tomlinson, Målvakt

I den andra semifinalen var det mer händelsefattigt då Northampton utnyttjade hemmafördelen och säkrade ett 1-0 övertag till returen på Whaddon Road. Assistkungen Chris Hackett hittade Roy O’Donovan i straffområdet som utnyttjade en ganska slappt målvaktsingripande.

—————————————————–

Yeovil Town-Sheffield United

Fredag – Sheff Utd-Yeovil, 20:45 på tv

Måndag – Yeovil-Sheff Utd, 14:30 på tv

För att få in lite Yeovil-känsla.

När Gary Johnson återvände från Lettland där han var förbundskapten -99 till -01 var det till lilla Yeovil som etablerat sig i toppen av Conference National men misslyckats i kvalspelet. Det gjorde man också under Johnsons första säsong men man vann The FA Trophy och nästa säsong vann man ligan. En av Yeovils främsta spelare då var ett nyförvärv vid namn Lee Johnson, sonen till Gary Johnson som inte slagit igenom i varken Arsenal, Watford eller Brighton men i Yeovil blev han en stor succé och såldes -06 till skotska Hearts.

Yeovil hade då bara behövt en säsong för att anpassa sig till Football League innan man vann L2 04/05. Men efter det försvann Gary Johnson till Bristol City, som tog till Championship playoff-final 07/08, men imponerande nog höll man sig kvar i L1. Förutom den framgångsrika andrasäsongen i L1 under Russell Slade har man dock fram tills denna säsongen konsekvent slutat på undre halvan och det har setts som en framgång då man sju raka L1-säsonger fortfarande är och ses som ett blåbär.

Efter Gary Johnson var bara ett Dean Windass-mål ifrån PL med Bristol City sjunk man och Johnson lämnade. Hamnade sedan i Darren Fergusons monster Peterborough tills Darren Ferguson benådades och återtog kontrollen. Och därefter en kortare tid i Northampton innan han återvände till Yeovil som under hans trogna assisten Terry Skiverton såg ut att åka ur. Skiverton degraderades medvilligt och Gary Johnson var tillbaka och det var som att han aldrig varit borta då Yeovil under våren stabilt gled ur nerflyttningstriden med framför allt sex segrar på åtta matcher under februari/mars.

Denna säsongen har fortsatt vara en framgångsaga där man nästan väntat på att de bara ska falla ner till mediokerhet. Och efter de vann tre av sina fyra inledande matcher förlorade man faktiskt sex raka matcher. Bubblan spräckt? Nej då men man var inte mycket mer än ett mittenlag fram tills årskiftet men då mellan 29 december och 16 februari vann man åtta raka matcher och så utmanade man om direktuppflyttning. Kanske hade man mer än bara utmanat om man hade haft bättre mars-form men bra form nu på slutet gjorde trots allt att man utmanade och går in med en del självförtroende i playoffspelet. Inte minst har man ju L1′s skyttekung Paddy Madden(23 mål) och hans rutinerade anfallskollega James Hayter som gjort 16 mål.

Spelargenomgång av Yeovil, och lite till - http://thetwounfortunates.com/yeovilified-which-of-yeovil-towns-players-will-step-up/

::::

Sheffield United har förutom en hyfsat titelrik era mellan 1890- och 1930-talet varit en jojo-klubb mellan första och andra divisionen och bortser man från tiden där pre-1930 har man spenderat flest säsonger i andradivisionen, men nästan lika många i toppen. Den enda tiden jämförbar med nutiden är 80-talet då man spelade sex säsonger i tredjedivisionen och ytterligare en säsong i fjärdedivisionen.

Det är därför argumenterbart vilket bottennapp det är att man nu spelar i League 1 och ”bara” tagit sig till playoff. Framför allt är det tufft denna säsongen efter att man ifjol också tog sig till playoff, slog ut Stevenage i semi men åkte sedan ut på straffar mot Huddersfield i finalen. Trots att man slutade ganska klart före de andra som tog sig till playoff och de 90 poängen man tog ifjol hade betytt en klar ligaseger denna säsongen.

Det kan vara svårt att vara optimistisk Blades-supporter men det finns även ljuspunkter. I Southampton och Norwich har man tydliga föregångare som också åkt ur Championship men som kommit tillbaka bättre och troligen bättre vetande. Man har dessutom haft utrymme att ge speltid till sina omhuldade talanger, de som tog sig ända till FA Youth Cup final. Den kanske största talangen – Jordan Slew har hamnat på villovägar efter en flytt till Blackburn men där bak har man i målet George Long, 19 år, som tagit över under säsongen och framför honom finns Harry Maguire, nyligen 20 år, som för andra säsongen i rad tagits ut till Årets lag i League 1.

Två orsaker till att man bara slutade femma och inte går in som några som helst favoriter är att man för bara en dryg månad sedan sparkade sin manager Danny Wilson, trots playoffplats och möjlighet till direktuppflyttning, vilket inte gett någon önskade ny manager-effekt och i januari så sålde man sin främsta målskytt Nick Blackman till Reading vilket lämnar dem något uddlösa, även om Dave Kitson främst i hans frånvaro har gjort tolv mål denna säsongen. Tillfällig manager är gamle legendaren Chris Morgan som inte haft något positivt inflytande hittills men kanske är han som tidigare lagkapten och klubbikon passande just när det gäller playoff?

—————————————————–

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem