linhem

Playoff-Finalen: Crystal Palace-Watford Del I

Crystal Palace-Watford, måndag 16:00 på Tv10

Skulle man vara elak skulle man kunna kalla det för en bronsmatch men herrejävlar vilken jävla bronsmatch-jävel det är i så fall.

Många väljer att symbolisera matchen med hjälp av vad den är värd ekonomiskt. Vad du får om du spelar Premier League nästa säsong det vill säga(vilket är otänkbart mycket^jättemycket) vilket enligt vissa gör matchen mer intressant men själv känner jag att det bara förstör.

Just det fetischerandet av pengar hör visserligen till högsta grad ihop med Premier League men man glömmer då bort de viktigaste komponenterna vilket är spelarna och fansen. Ingetdera är några änglar som inte själva är lite giriga men en plats i Premier League handlar mer om att man har lyckats. För en spelare betyder det att du är bland de allra bästa i landet och till och med i världen och att du får spela mot de allra bästa. Jag föredrar att se Adam Le Fondre vara strålande och göra 20+ mål i Rotherham men han likt nästan alla fotbollspelare strävar efter att bli bäst snarare än att bara bli mest omtyckta av mig.

Man kan ju fråga sig dock om fansen verkligen borde uppskatta det lika mycket. När de är där och har vunnit firar man förstås segern för att det är en vinst och en enorm prestation men det som kommer efter är en bitchslap av verkligheten. Dyrare biljetter, färre segrar och troligt är det att ditt lag kommer få mycket mer kritik, förlöjligas och framstå som ganska dåliga. Det som är positivt är att du kanske likt West Brom hamnar i ett lugnare klimat i PLs ingenmansland än vad toppen av Championship är och främst för oss supportrar utomlands kommer ditt lag sändas på tv väldigt ofta. Chansen är också större att få se bättre spelare även spela för ditt lag även fast skillnaden mellan att se honom snarare än en mindre skicklig spelare på än nivå där han är lika framstående kan vara oskiljbar.

En del när man verkligen ser sig själv som en del av laget är också att man likt en spelare vill mäta sig med de bästa spelarna vill man att ens lag ska mäta sig med de allra bästa lagen. Men uppenbart inom den moderna fotbollen är att det finns fans som inte är villiga att köpa sig till den möjligheten eller sälja ut sig för den medan de finns dem som anser att målet helgar medlen.

Ett väldigt tydligt exempel är Cardiff City som bytt klubbmärke och färg med mera. Men också redan innan det bytt arena, haft skrupelfria ägare och spenderat mycket pengar. I en enkät gjord av WalesOnline fick Cardiff-supportrar svara på en mängd frågor som vem man anser ha varit säsongens spelare(David Marshall) och om Malky Mackay är klubbens bästa manager genom tiderna(De tyckte dem) men mest intressant var kanske hur man svarade på frågan om det var värt det att förändra klubben nu när man nådde uppflyttning.

Och 65% svarade ja medan resten svarade nej. Hade man tagit bort uppflyttningen ur ekvationen hade förstås resultatet blivit annorlunda men det finns det ingen idé att göra för det är ju anledningen till att man gjort förändringarna. Och även om det delvis, om man ska vara hård, säger att många är rätt själlösa säger det framför allt att många är villiga att ge upp mycket för framgång. För att få se sett lag kanske, kanske kunna konkurrera och bli bäst. Medan andra förstås mer sympatiskt har svårt att fortsätta identifiera sig med ett lag som inte är deras lag längre.

Watford? Vad menar du? Jag sa inget om Watford där eller deras regeltöjande samarbete med Udinese.

————————————————————

Det nedan handlar främst om lagens historia, inte hur de gick för dem under mellankrigstiden utan mer nutidshistoria tillsammans med min relation till lagen men kollar ni tidigare texter om Championship playoffet kommer ni åtminstone få mer om själva matcherna och kanske mer om lagens säsonger som tagit dem ända hit. Och på söndag kommer de en text om taktiken och spelarna.

http://blogg.fotbollskanalen.se//linhem/2013/05/09/the-playoffs-semifinaler-i-the-championship/

http://blogg.fotbollskanalen.se//linhem/2013/05/14/crystal-palace-watford-i-playoff-final/

::::

Crystal Palace

Alla har sin egen bild av olika lag. Likt alla har sin smått säregna bild av allting egentligen men just idrottslag är intressanta på det sättet att du förmodligen kopplar en viss klubb till en viss upplaga. Är du gammal(Troligen) är din bild av Liverpool kanske främst formad av framgångarna på 70- och 80-talet medan en ung nykläckt person som undertecknad inte har upplevt dem vinna någon ligatitel och är lite tveksam till alla bilder och videor från Liverpool före Houllier då de saknar Heskey’s.

Framför allt kan ens ungdom göra att man har en mental bild av vilka som tillhör var. Började du följa Engelsk fotboll före 90-talet kan fortfarande Fulham framstå som en udda fågel medan Luton saknas. För vissa är Leeds ett topplag medan andra bara en slumrande gammal storklubb synonym med ekonomisk misär.

Jag själv som född -93 och som inte hade PL på teven hemma förrän efter millennium-skiftet(Millennium två) har fått det inprintat att lag som Charlton, Sheffield United, Leeds, Crystal Palace och Ipswich hör hemma i Premier League. Charlton och Ipswich slutade till och med på övre halvan 00/01.

Just Crystal Palace var verkligen intressanta. Med Andy Johnson och annorlunda tröjor blev man ett lag som stack ut och ett lag jag spelade ganska regelbundet med på Fifa. En säsong spelade man i Premier League på 00-talet men säsongen var 04/05 då jag var 10-11 vilket är en rätt perfekt ålder för att få intryck och Andy Johnson gjorde ju 21 ligamål och säsongen avslutades med en tät strid i botten.

Det är också en säsong typisk Crystal Palace. De tre gångerna man har spelat i högsta divisionen sedan den varit Premier League har man bara spelat en säsong.

94/95 med Gareth Southgate, Nigel Martyn och Chris Armstrong.

97/98 med Tomas Brolin och Atilio Lombardo och en Neil Shipperley i XXXL

Och så 04/05 med Andy Johnson, en ung strålande Wayne Routledge, två finnar i Riihalahti och Koolka, Gabor Kiraly i mjukisbyxor och man ska inte glömma en inlånad Nicola Ventola även om det är väldigt lätt.

Vad som har följt har varit en ganska väntad ökenvandring för Premier League-lag nerflyttade där om kring Roman-erans början. Man åker ur, åker ur igen eller har bara stora ekonomiska problem och nu har man kommit ut starkare på andra sidan.

Crystal Palace har visserligen ägare och så men framför allt har man en akademi och man är ett London-lag som ligger bra till nere i södra london där man nog får ses som störst. Man har dessutom sedan länge ryktet om sig om att ha ett ungt lag med lokala spelare.

Man har visserligen inte byggt hela laget kring dem men man fick fram Nathaniel Clyne som nu är i Southampton och håller landslagsklass, Wilfried Zaha är redan en briljant spännande spelare köpt av Man Utd och Jonathan Williams är nästa fina Palace-produkt som rimligen spelar i Premier League snart. Förutom dem har man dessutom fått fram ett par spelare som spelat ett tag som Sean Scannell men flyttat till en annan Championship-klubb och det finns flera spelare på lägre nivå men kvar i Football League.

Man har dessutom kvar en spelare från förra Premier League-sejouren i Julian Speroni. Från början en exotisk sydamerikansk målvakt som i Dundee hade en Higuita-esque tendens att försöka dribbla bort utespelare men har lugnat ner sig och sedan Gabor Kiraly lämnade 07/08 har han varit förstemålvakt i Palace och blivit utsedd till säsongens spelare tre säsonger och vuxit ut till både småtjock och en av The Championships bästa målvakter.

::::

Watford

Jag har säkert alldeles för många gånger pratat om att jag har en soft spot för Watford. Jag gillar nog alla 72 lag på sitt sätt men Watford är de enda i Football League som jag kan säga att jag ändå håller på, lite. Ett andralag som det så fint heter. Lite likt hur jag också när jag var yngre fastnade lite för Celta Vigo(Mostovoi & co) och Schalke(Kuranyi-Asamoah) men när det gällde Watford var det bara att man var där.

På tv4 hade man tipsextra medan Canal+ sände PL och där sände man The Championship. Watford var ett lagen som visades mycket enligt mitt minne och flera andra har vagt kunnat bekräfta det. De var dessutom gula och man hade Gifton Noel-Williams bland annat.

De fastnade där och var uppe och vände i Premier League precis däromkring också. Och sedan ett gäng år senare när Pappa Liverpool-indoktrinerat mig återsåg fick man återse Watford igen när Aidy Boothroyd(“The second coming of Graham Taylor”) tog upp dem till Premier League 06/07. Jag minns till och med deras match den säsongen mot Liverpool, att jag såg den på övervåningen hos min Pappas andrafrus föräldrar där vi var på kalas eller något och matchen slutade 4-1 involverandes Peter Crouch.

Man skulle kunna tänka sig att jag också då tänker mig Watford tillsammans med Crystal Palace i Premier League men det är snarare så att båda är jojo-lag för mig och Watford hör hemma i toppen av The Championship och Palace i botten av PL. Min hemlig kärlek till Watford är dessutom lite skruvad då jag föredrar att de ligger i The Championship för att jag vill inte behöva önska dem förluster mot Liverpool eller att Liverpool ska förlora mot dem och de ska vara ett mindre lag i The Championship fyllt av trevliga unga talanger. Som en älskarinna på sidan om ska hon vara som hon är och vad man drömmer om vilket för mig är en sympatisk mindre klubb i mitten av The Championship med unga talanger.

Liverpool är Peggy Bundy medan Watford är min “Shoe-groupie“.

Och Watford har precis som the “Shoe-groupie” varit vad jag vill ha och som förstår vad jag gillar sedan de föll ur Premier League. De har varit ett mindre lag, de har varit bra men “bra efter förutsättningarna” och kryllat av egna talanger. Malky Mackay släppte fram en hel pluton av A-lagsdebutanter under sin tid där. Man har haft en som Lloyd Doyley som är en Tony Hibbert-figur men som alltid behåller sin plats i laget.

Men inför denna säsongen hände något otroligt med Watford. Ägaren Bassini som försatte dem i rejäla ekonomiska problem(trots att han sålde riskerade man poängavdrag denna säsongen) sålde till familjen Pozzo som också äger Udinese och Granada vilket gjorde Watford till det tredje laget i deras nätverk. En utpost i England. Udinese är förstås oerhört intressanta och jag gillar hur man trots allt hittar talanger i udda världsdelar och det är förståeligt att man behöver låna ut många då de inte kan spela i ett lag och Italien har inget reservlags-system.

Men, men, men det är ändå inget jag förespråkar då Watford får oförtjänta fördelar i form av Udineses scoutade godbitar. Det är inte värre än när man gör som City/Chelsea osv men skillnaden är hårfin mellan detta och farmarlag. Och det har man förhindrat inom landet genom att ha en begränsning på hur många spelare man kan låna in ifrån samma land. Det är inte det värsta brottet men det känns lite som skattefusk eller åtminstone “skattesmitare”. Klart möjligt är att man instiftar en regel som begränsar alla form av lån.

Trots det kan man verkligen njuta av detta Watford. För det är ett trevligt lag med härliga spelare och Gianfranco Zola är en bra manager. Men det handlar nästa text om.

Istället för att vara min lilla drömklubb har hon Watford blivit lite för tufft, elak, cynisk för min smak. Man har visserligen kvar många talanger och de har inte helt åsidosatts som vissa Dailymail-experter vill få det till men det är en tydlig nedprioritering av akademin. Den var kanske landets bästa förut men nu rankas den som vilken som helst och det investeras inte lika mycket. Det är inte därifrån man bygger laget längre eller fyller ut truppen.

————————————————————

Mail: Linhem@live.se
Twitter: @Linhem

Peter A Linhem
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER

Inga kommentarer

Skriv din kommentar:

Läs villkor och regler för våra forum.