Italienbloggen

Tre kinesiskägda klubbar – tre vitt skiljda förutsättningar

Så sent som för några veckor sen blev Serie B-uppflyttade Parma den tredje italienska klubben med majoritetsägare från Kina. Ingen kan ha undgått Kinas storsatsningar inom fotboll med den inhemska ligan på stark frammarsch och entreprenörer som börjar synas här och var i den europeiska toppfotbollen.

Nu har de nått Italien också. Noll klubbar blev tre på ett år. Men det är inte mycket som är likt bland dessa ägarkonstellationer. Jag går igenom hur Inter, Milan och Parma vände blad, och hur framtiden ser ut i dessa klubbar.

Inter

Köptes i juni 2016 av Suning Group som tog över 68,55 procent av andelen i klubben. Den indonesiske klubbpresidenten Erick Thohir sålde en stor del av hans innehav till Suning och Thohir äger nu 30 procent av Inter. Kostnaden för Inter landade på drygt 300 miljoner dollar.

Suning Group är en jätte inom hushålls- och kontorsprodukter, elektronik och kommunikation. Företaget började 1990 sälja fläktar och har med tiden vuxit snabbt. Suning marknadskapacitet värderas till 14,8 miljarder dollar och gick 106 miljoner dollar i vinst. Imperiet har även utökats till att omfatta fastigheter, finansservice och medier.

Huvudpersonen i Suning är den 54-årige grundaren Zhang Jindong, värd cirka fyra miljarder dollar. Med det är han Kinas 41:a rikaste man 2016. Skötseln i Milano har han lämnat över till sonen Steven. Endast 25 år gammal innehar han rollen som Inters vice-president, för er som är osäkra på utseendet är det alltså han som sitter bredvid Javier Zanetti när Inter spelar.

Steven Zhang är ingen fotbollskille från början men har sannerligen utvecklats till det. Det beskrivs hur han jobbar 18-20 timmar dagligen för att ta Inter tillbaka till fornstora dagar. Zhang Jindong har inte velat överexponera sonen, som i så fall skulle bli begränsad i sin roll och behöva söka fullmakt för saker hos Thohir.

Zhang den yngre ger ett moget intryck och säger att strategin och visionen bakom klubben är mycket viktigare än summorna som satsas. Steven Zhang ber Interfansen om tålamod och tillit efter besvikelsen under Sunings första säsong.

”Jag tvekar inte på att laget kommer prestera bra snart. Det är ett massivt, massivt ansvar… för mig personligen”, säger Steven Zhang.

Inter hade 400M euro i skulder när Suning tog över. Under det senaste året har de sålt ut träningsanläggningen Appiano Gentiles namn, som numera heter Centro Sportivo Suning, och sålt en reklamplats på träningsdresserna.

Sedan tidigare äger koncernen klubben Jiangsu Suning i hemlandet, där Fabio Capello nyligen blev huvudtränare. Som koordinator för Inter och Jiangsu har de utsett Romas förre sportchef Walter Sabatini, i en lite diffus roll.

En nyckelroll som en sorts knutpunkt kan ’82-världsmästaren Gabriele Oriali få. Lele är sedan 2014 team manager för det italienska landslaget och hade den uppgiften även i sommarens U21-EM. Inter har försökt lösa Oriali från det kontraktet till att bli nerazzurris team manager, klubben där han spelade 277 matcher för mellan 1970 till 1983.

Milan

Lagom till Milanoderbyt i april blev så den segdragna affären klar. Milan köptes upp av ett konsortium lett av den kinesiske affärsmannen Yonghong Li. Hans Hong Kong-baserade företag Sino-Europe Sports Investment la en första deposition på 100M euro till Milan i juni förra året, innan ytterligare tre betalningar tillkom på sammanlagt 150M euro.

Att detta var en affär som skulle ta flera svängningar stod klart tidigt. Li påstod först att övertagandet backades upp av Kinas regering, men några dagar innan dealen gick igenom hade Li ändrat planer.

Resterande del av affären på totalt 740M euro (skulder inkluderat) skulle betalas genom det nya Luxemburgbaserade holdingbolaget Rossoneri Sport Investment. Precis innan övertagandet hade Yonghong Li tagit ett lån på 300M euro från den amerikanska hedgefonden Elliott Management, vars typ av fond är en som tenderar att låna ut pengar till fallerande företag är beskrivningen.

Den rockaden hjälpte till att slutföra köpet och täcka kortsiktiga betalningar. Med det följde en räntesats på 11,5 procent som ska återbetalas till oktober 2018. Fortfarande är det svårt att hitta källor till Yonghong Lis exakta förmögenhet.

Det finns en rivalitet mellan Milanoklubbarna som tar sig i uttryck även på ägarhåll. Finanstidningen Shanghai Zhengquan, som styrs av delstaten Xinhua, rapporterade att de stod i centrum av ett så kallat ”pyramid-lurendrejeri”. Det ska ha lett till att mer än 800 investerare förlorade 90 miljoner pund i företaget Jade Valley Development.

Lis pappa Naizihi och hans yngre bror Yongfei dömdes till fängelse av delstaten, men undvek genom att fly till Hong Kong. Eftersom Yonghong Li var en delägare övervakades han av regeringens finanspolis, men Li har nekat en inblandning i fallet. Det kan vara en av anledningarna till att en handskakning mellan Milanokineserna aldrig ägde rum under Il Derby della Madonnina.

Alain Wang är en journalist baserad i Italien och jobbar för den kinesiska tidningen Titan Sports. I en intervju med The Guardian säger han att den kinesiska regeringen nyligen bedrev restriktioner på utgående utrikesinvesteringar, i syfte att det kan misstänkas för ursäkter att föra kapital utomlands.

”Det är därför Yonghong Li fick hitta alternativa vägar för finansiering i sista stund. Handel är en sak eftersom du importerar och exporterar. Men att köpa en fotbollsklubb är väldigt svårt eftersom det är omöjligt att göra vinst inom en nära framtid. Det är som ett stort hål som du fortsätter att fylla med pengar”.

”Vad kommer dessa personer göra i framtiden när de vill ha pengar tillbaka? Det finns inga andra valmöjligheter än att investera i fastigheter och använda Milans namn. Jag förväntar mig något i stil med ”Milan City”, innehållandes nya affärer och lägenheter. Det är omöjligt att tro att bara för kineser köpte Milan så kommer alla i Kina köpa en Milantröja”, säger Alain Wang.

Italienkorrespondenten Wang fortsätter med ett välkänt klubbexempel.

”Elliott Management är en vulture fund så de kommer inte vara intresserade av att investera i Milan. Med tiden kommer de bli de riktiga ägarna och hela processen kommer börja om igen”.

”När Glazers köpte Manchester United och belånade klubben var det en nästan garanterad intäktskälla. Med Milan och Inter är det annorlunda eftersom de förlorar mycket pengar varje år, exempelvis förlorade Milan 90M euro. Suning är en stor koncern i Kina och kan använda det i saker som marknadsföring, även om de inte förhastat sig i att öppna kommersiella nätverk i Europa än”.

Men folket bakom Milan har varit så hemlighetsfulla. Jag är säker på att det bakom Yonghong Li sitter många andra kinesiska investerare som inte vill gå ut med sina namn”, säger Alain Wang.

Parma

Klassiska Parma spelar till hösten i Serie B. Efter åratal av ekonomisk vanskötsel började ombildade Parma Calcio 1913 i Serie D för två år sedan. De som tog sig an uppgiften att återupprätta klubbens rykte var en grupp lokala affärsidkare, från staden som har en stark entreprenörshistoria.

Sedan några veckor tillbaka får de sällskap av ett antal andra i styrelserummet. Kinesiska Desports Group köpte 60 procent av klubben och de lokala entreprenörerna behöll 30 procent av deras andel i Parma. Resterande tio procent innehas av fansen och kommer så förbli kommande fem år oavsett hur mycket pengar som skjuts in.

Ägaren till Desports Group heter Jiang Lizhang. 37-åringen är född i en liten fiskeby och har en bakgrund som sportjournalist. Lizhang kom in på området sport och business 2004 genom ett sponsringsavtal med Luis Figo och det kinesiska klädmärket Seven Brand.

I maj 2016 köpte han spanska Granada från familjen Pozzo för över 37 miljoner euro. En månad senare blev han den kines som roffat åt sig störst del av franchisekakan i NBA, genom köpet av fem procent i Minnesota Timberwolves för cirka 45M euro. I januari köpte han dessutom 90 procent av klubben Chongqing Lifan i hemlandet.

Inte nog med det. I januari 2016 köpte Desports in sig i PPTV, Sunings tv-nätverk, och säkrade Champions Leaguerättigheterna för cirka 350M euro. I juli samma år sålde Jiang Lizhang företaget till den kinesiska kolossen Wuhan DDMC Culture, listat på Shanghaibörsen, för 107M euro. Han fortsatte att verka som överhuvud för koncernen. Med det räknas han som en av Kinas tre största entreprenörer inom sportbusiness, tillsammans med Zhang Jindong och förre NBA-stjärnan Yao Ming.

När affären blev klar skrev Parmas hemsida om den som ”en överenskommelse som öppnar intressanta prospekt inom tillväxt och investering”. Parmas vice-president Marco Ferrari förklarade att ”parallellt kommer det ge föreningen en viktig injektion av kapital till Parmas kassa, som kommer förstärka tillgångarna på ett hållbart sätt”.

Nio personer kommer Parmas nya styrelse bestå av. Fem från Desports, tre från det nuvarande ägandet och en som representerar fansen. En av de lokala männen heter Guido Barilla, och är fjärde generationens arvtagare till världens största pastatillverkare. Barilla-Vd:n är god för 1,47 miljarder dollar. Tillsammans med Ferrari kommer också Parmabosatte Hernan Crespo agera som en av två vice-presidenter.

FAKTA: Övriga kinesiskägda klubbar i Europas toppligor

Aston Villa Tony Xia, Recon Group (100%)

Birmingham City Paul Suen, Birmingham Int’l Holdings (50.6%)

West Brom Guochuan Lai (100%)

Wolves Guo Guangchang (100%)

–––––––––

Auxerre James Zhou, ORG Packaging (60%)

Nice Alex Zheng & Chien Lee (konsortiet inkluderar även amerikanska affärsmän 80%)

Sochaux Wing Sang Li, Ledus (100%)

–––––––––

Espanyol Rastar Group (56%)

Granada Jiang Lizhang, Link Int’l Sports (100%)

****

Till synes är Milan den klubben som det finns mest frågetecken kring, inte minst med tanke på deras otroligt intensiva inledning på mercaton. Det behöver inte bli så dystert som prognoser förvarnar om, mycket handlar om Milan får in intäkter inom en snar framtid.

Champions League om ett år är ett absolut måste. Annars kommer värdet falla på de spelare som tagits in för dyra pengar och då riskerar vi en ny ägarcirkus igen. Vem vet egentligen vad Silvio Berlusconi hade för motiv när han sålde Milan? Hade han viljan och orken att noggrant kolla upp vilka de nya ägarna var?

Berlusconi har sagt att han var ledsen när han lämnade över klubben. Men det var helt nödvändigt och tiden kommer utvisa om han gjorde rätt bedömning när han lämnade vidare.

Därför känns Inters ägandeformer mer sunda. Det är ett mer långsiktigt tänk över Inter även om de givitvis också är beroende av Champions Leagueintäkter bland annat. Inter har redan nu påvisat att deras Financial Fairplay-redovisning är i balans.

Det går heller inte att bortse från kraften som finns i Parma nu. Där frågetecknet istället varför Nuovo Inizio, som den lokala entreprenörsgruppen kallas, väljer att släppa in en majoritetsägare? Kanske är det handling som visar extra medvetenhet mot Parmas skandalfyllda historia. De tar en lösning som garanterar klubben ekonomisk stabilitet fastän mycket kapital redan finns i ägargruppen. Allt för att tidigare misstag inte ska upprepas.

Källor: The Guardian, Gazzetta dello Sport, Corriere dello Sport, CNBC, Forbes, CalcioeFinanza.it

Erik Hadzic
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER