Italienbloggen

Säsongens elva

Det har blivit dags att utse säsongens elva i Serie A. Jag har valt spelare baserat på deras prestationer i ligan och inte andra cuper. Spelare som fått stora delar av säsongen spolierade av skador (läs Bonaventura) är inte aktuella för elvan. Formationen är ett 3-3-1-3.

Målvakt:

Gianluigi Donnarumma, AC Milan, 38 spelade matcher/0 mål, snittbetyg i Gazzetta dello Sport: 6.6 av 10

Världens bästa tonåring har sett något mera mänsklig ut under våren efter det enorma genombrottet 2016. Inte så konstigt med tanke på hur många skiften Milans backlinje tvingats till. Det säger också en del om vilken ribba man börjat sätta upp för målvakten redan nu.

Backar:                

Leonardo Bonucci, Juventus, 29/3, 6.07

Uppspelens mästare i Italien har inlett 2017 på ett mer diskret sätt än förra året. Det hindrar inte honom från att vara en fundamental del i Juventus framgångssaga även denna säsong. Har klarat av att ställa om från spel från tre- till fyrbackslinje i stort sett problemfritt.

Mattia Caldara, Atalanta, 30/7, 6.27

23-åringen har lett Atalantas trebackslinje på ett föredömligt sätt för sin ålder. Säkert och moget spel i defensiven har kompletterats med en sällsynt målfarlighet. Bara lagkamraten Andrea Conti (8 mål, bäst i Europa) gjorde fler mål som back. Gör det också klokt som väntar ut VM innan han gör flytten till Juventus.

Giorgio Chiellini, Juventus, 21/2, 6.45

Mittbacken har dragits med vissa skadeproblem under säsongen men hållt en väldigt hög nivå när han väl spelat. Med sin spelförståelse och kompromisslöshet har det nästan inte spelat någon roll med vem han spelat med i backlinjen. Samarbetet med Bonucci är ett typiskt exempel på två mittbackar som kompenserar för varandras svagheter. Det har varit den största anledningen till att inget lag rått på Juventus, i år heller.

Mittfältare:

Marek Hamšik, Napoli, 38/12, 6.57

Har detta varit slovakens bästa säsong någonsin? Lagkaptenen har tagit ett ännu större ansvar känns det som, och är ofta den som iscensätter lagets finurliga anfallsspel. Napolis offensivtrio gjorde 60 mål tillsammans i ligan, ändå klarade Hamšik att göra tolv stycken utöver det. En lagkapten som dessutom verkar leva i symbios med Napolis hetlevrade piazza och njuta av det.

Radja Nainggolan, AS Roma, 37/11, 6.61

Kanske spelaren med ojämnast formkurvor i elvan under säsongen. Gjorde en okej höst, hade sedan en hysterisk formtopp under några vintermånader och avslutade säsongen på ett mindre spektakulärt sätt. Men faktum är att Nainggolan är en av kontinetens främsta mittfältare när han spelar som bäst. Hans skott måste snart rankas bland de bästa och hårdaste från distans i världen.

Sergej Milinković-Savić, SS Lazio, 34/4, 6.26

Den 22-årige serben har gått från klarhet till klarhet under säsongen. En teknisk och fysiskt stark box-till-box mittfältare som också verkar ha huvudet på rätt plats. Årets genombrott tillsammans med Caldara.

Trequartista:

Alejandro ”Papu” Gómez, Atalanta, 37/16, 6.89

29-åringen har gjort sin klart bästa säsong i karriären och förmodligen den spelare i elvan som varit värdefullast för sitt lag. Även om Atalanta haft en bra bredd på spelarmaterialet har det nästan alltid fattats något när argentinaren varit borta. Med utgångsposition från kanten har han terroriserat försvarare med sin ettrighet, dribblingar och näsa för mål.

Anfallare:

Andrea Belotti, Torino, 35/26, 6.85

”Il Gallo”, tuppen, är trots den snabba framgången en riktig lagspelare. Förutom att göra en massa mål så springer han kopiösa mängder under match, och är dessutom fysiskt svår att möta trots att det inte är något fyrtorn vi pratar om. Svalnade lite mot våren, i ett Torino som inte hade något att spela om, men kommer vara en av sommarens hetaste transferobjekt med en miljardprislapp på sig.

Edin Džeko, AS Roma, 37/29, 6.78

Den mest otippade skytteligavinnaren i Europas toppligor och den anfallare som genomgått störst förvandling på en säsong. Nästan allt har stämmt för den 31-årige bosniern som till och med gjorde fler mål än under guldsäsongen i Wolfsburg. Har spritt ut målen över hela säsongen och undvikt svackorna han annars hamnar i.

Dries Mertens, Napoli, 35/28, 7.0

Här är en annan som genomgick en förvandling, om än under mer akuta förhållanden. Den oftast bänkade yttern Mertens skulle ersätta en långtidsskadad Milik på centerplatsen i oktober och inledde trögt de första veckorna. Sedan kom en period då belgaren började ösa in mål och han har inte slutat sedan dess. Kan fortfarande bli mer klinisk framför mål, vilket inte är goda nyheter för framtida Serie A-backar.

Tränare:

Den eviga frågan, ska man välja den som vunnit ligan eller en som utfört en maxprestation med sitt lag? I detta fall väljer jag Atalantas Gian Piero Gasperini. Den 59-årige offensivprofeten hittade till slut hem i Atalanta. Det har dock inte bara varit full fart framåt, Gasperinis lag har haft en stabil defensiv grund och tack vare den sviktade laget aldrig när Europa Leagueplatsen skulle försvaras under våren. Tränaren har också gett unga spelare chansen och fått största möjliga effekt på det. Mer kan man inte begära.

Bänken:

Gianluigi Buffon, Juventus, 30/0, 6.33

Alex Sandro, Juventus, 27/3, 6.42

Stefan de Vrij, Lazio, 27/2, 6.21

Daniele De Rossi, Roma, 31/4, 6.35

Frank Kessié, Atalanta, 30/6, 6.53

Lorenzo Insigne, Napoli, 37/18, 6.89

Paulo Dybala, Juventus, 31/11, 6.83

****

Lördagens Champions Leaguefinal då? Den såg ju så lovande ut för Juventus länge. Juventus tog tag i taktpinnen och förde matchen inledningsvis, fick trots det 0-1 emot sig, men klarade av att komma tillbaka. Mandžkićs mål måste för övrigt vara det snyggaste som gjorts i en CL-final.

Där kände jag att Juventus hade ett momentum i matchen, särskilt eftersom kvitteringen kom så snart efter 0-1. Men sedan hände något efter paus, vilket det också gjorde hemma hos min Juvekompis, och vi missade den första kvarten i andra halvlek.

Bilden på teven kom fram precis när Khedira olyckligt styrde in 1-2 i egen bur, och inte långt senare hade Ronaldo gjort sitt andra mål. Eftersom jag missade inledningen på andra vet jag inte helt säkert, men känslan är att Real Madrid flyttade fram positionerna rejält och kopplade ett kommando om Juve de aldrig släppte sen.

Det går att tolka finalförlusten på flera sätt från Juventus perspektiv. Det kan ses som ett svaghetstecken att tappa matchen trots att man varit bättre i första och spelarna antagligen känt att de kan vinna matchen.

Mer än att Juve vek ner sig så är det Real som kommer tillbaka fantastiskt bra enligt mig. Detta är den bästa era jag sett fotbollslag prestera under min livstid (era, inte upplaga) och till slut märktes det att marängerna spelade sin tredje final på fyra år. Visst, det första och andra målet går att försvara sig mot, men det är Ronaldos kliniska avslutsteknik som gör att det blir mål i dessa lägen.

Kanske var det just det tidiga underläget som förstörde festen för Juventus. På det sättet påminner denna final om förlusten för två år sedan mot Barcelona. Även där hamnade man i underläge, kom tillbaka tappert och kvitterade, men orkade sedan inte stå emot när Barcelona gjorde två mål mot slutet.

På vägen till Cardiff släppte Juventus bara in ett tröstmål från Monaco i semifinalreturen och hamnade således aldrig i underläge under slutspelet. Men fyra av fem förluster i ligan kom efter att Juventus släppt in det första målet, den femte matchen var den ”bortprioriterade” förlusten mot Roma för några veckor sen.

På den punkten kan Allegri vässa sitt lag nästa säsong och ställa sig frågan varför det sett ut så tidvis. Jag undrar också varför Mario Lemina fick hoppa in vid underläge 1-3. Fransmannen är en spelare jag gillar, men har under våren mest spelat på kanten och där utgör han inget hot.

Vi fick också se varför Karim Benzema är anfallare i Juventus och Gonzalo Higuaín inte är det. El Pipita gjorde en svag match och hans anfallskollega Dybala visade att han inte är där bland världens bästa anfallare än. Juventus värvade en spelare som förlorat tre internationella finaler på tre år och han avslutade säsongen med att… förlora en till.

Två vinster på nio Europacupfinaler börjar bli ett jobbigt facit för den gamla damen. Det är särskilt märkligt med tanke på att Juventus på hemmaplan i Italien symboliserar allt vad vinnarkultur är. I en tid där det pratas mycket om derbyspöken skulle det inte förvåna mig om sådana teorier snart appliceras på Juventus finalstatistik också.

För Gigi Buffons skull hoppas jag att Juve får chansen att bryta denna trista trend nästa år.

****

Vi är också framme vid final i playoffet till Serie A. Småklubbarna Carpi och Benevento spelade den första finalmatchen igår på velodromen i Carpi. Den  ganska målchansfattiga matchen slutade 0-0 och på torsdag kväll väntar returen på Beneventos hemmaplan i Kampanien. Förhoppningsvis kommer det inte det bli problem med elljuset där som i Carpi.

Klubbarna i regionen Emilia-Romagna går en bra säsong fotbollsmässigt. Carpi kan vara tillbaka i Serie A i veckan, SPAL är redan där, och Parma och Reggiana har chansen att mötas i ett hett regionderby snart.

De två lagen har nämligen kvalificerat sig till Lega Pros Final Four, som går av stapeln i Florens 13-17 juni. Det spelas enkelmöten både i semi och final, i potten ligger en plats i höstens Serie B.

Semifinalerna (13-14 juni):

Parma – Pordenone

Alessandria – Reggiana

Erik Hadzic
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER