Italienbloggen

Tottis (och Spallettis) sista strid

Det har inte ens gått en månad sedan bomben slog ner i fotbollsvärlden. Romas klubbledning med VD:n Baldissoni och nye sportchefen Monchi i spetsen bekräftade det många anat under ett år, Francesco Totti gör sina sista matcher i Romatröjan denna månad. Den tröja, med tian på ryggen, som varit i romarnas fokus i över två decennier. 785 matcher och 307 mål senare står vi här och undrar, är det så här slutet ska skrivas?

Det är ingen tillfällighet att avskedet meddelades vid just den tidpunkten. Demonsportchefen Monchi hade anställts några veckor tidigare och ett av hans första uppdrag blev att tillkännage beslutet om Tottis framtid på en presskonferens. Baldissoni fyllde på och förklarade att Totti har ett sexårskontrakt som väntar på honom, i rollen som klubbdirektör.

Det är inte första gången en spanjor i Roma går upp mot den store klubbikonen. Till säsongen 2011/12, den första under amerikanskt styre, kom Luis Enrique in från Barcelona B för att implementera katalanskt possessionspel i den eviga staden. Tränaren petade också Totti inledningsvis. Oavsett motiven och vem som låg bakom dem var det alltid enklare om en ”utomstående” agerade exekutor.

Luis Enrique överlevde inte mer än en säsong i Roma. Totti trummade vidare. Mindre än ett år efter spanjorens avsked gick Totti förbi Gunnar Nordahl på andraplatsen bland Serie A:s bästa målgörare, med 226 gjorda mål.

Det är lätt att förbise klubbens roll i behandlingen av Totti och bara peka på tränaren. Det är ju på den gröna rektangeln som den öppna ridån är och inte i korridorerna på Trigoria. Den här säsongen har Totti inte fått starta någon match i ligan, allt som oftast har det bara blivit inhopp på fem-tio- eller tjugo minuter.

Det går förstås att argumentera för att Luciano Spalletti inte gör något fel som håller Totti utanför startelvan. Francesco Totti anno 2017 har fortfarande den magiska touchen och passningsfoten kvar, men aktionsradien blir mindre och mindre och löpningarna färre. Spelarna som backar upp skytteligaledaren Edin Džeko, Perotti, Salah och El Sharaawy, tillhör dessutom lagets starkaste lagdel tillsammans med mittfältet.

Men det fanns period under säsongen där Totti faktiskt gjorde skillnad från bänken. Jag blev själv vittne till det när jag såg Roma-Sampdoria i den tredje omgången på Olimpico. Totti kom in efter paus vid 1-2 underläge och behövde bara en kvart innan han assisterade till Džekos kvittering.

Tottis inhopp förändrade hela stämningen på arenan och gav Romas spel nytt liv. I den 93:e minuten avgjorde han matchen med ett straffmål. Trots att mina sympatier ligger hos de ljusblå i Rom kan jag inte förneka att straffmålet är ett av de mest minnesvärda ögonblick jag upplevt på en fotbollsarena de senaste tio åren.

Men Spalletti fortsatte att snåla med speltiden och Tottis roll i laget blev mer av en periferi ju längre Serie A-säsongen led. Det 250:e Serie A-målet kom mot Torino i september, ett Coppa Italia-avgörande på straff mot Cesena i februari, och i april klev han om Javier Zanetti och blev den tvåa i tabellen för antalet matcher i Serie A. Det är ungefär vad Totti åstadkommit hittills under säsongen.

Spalletti fick sin beskärda del av kritiken och hamnade under hösten i öppen konflikt med Tottis fru Ilary. Det ska sägas att Luciano Spalletti är en speciell karaktär och tummar inte för att sätta sin egen prestige först. Det är en förklaring till hans attityd gentemot Totti.

Denna kulmen nådde sitt bottenmärke under den senaste hemmamatchen mot Juventus för två helger sen. Trots en betryggande 3-1 ledningen byttes Totti in först i den 93:e minuten och hann knappt röra bollen. Romakaptenen dundrade direkt ut till omklädningsrummet och hela världen blev vittne till den totala sprickan i förhållandet Totti-Spalletti.

Romas klubbledning har fram tills tidigare nämnda presskonferens undvikt att sätta ner foten i fallet Tottis sista säsong. Tystnaden under säsongen kan bara skyllas ifrån på att beslutet var svårt, man klipper inte banden med klubbens största spelare genom tiderna så där lätt. Men det som denna otydlighet medfört är att fotbollsälskare runt om Italien och världen missat chansen att hylla en av de största under vad som blir hans sista Romasäsong.

Roma sköt upp beslutet om Totti, och det som borde varit en Eriksgata för spelaren på Serie A:s arenor under 16/17 blir nu ett snabbt hopkrafsat slut på fantastisk Romakarriär. Det är ovärdigt Totti och så dåligt skött av klubben att det knappt går att göra det sämre.

Matchen mot Genoa på söndag blir den sista föreställningen för Francesco Totti på Olimpico, och högst sannolikt även för Spalletti. Tränarens kontrakt går ut efter säsongen och ingenting talar för att han blir kvar. Troligen kommer han kasta in Philipp Plein-slipsen och bekräftas som ny Intertränare redan nästa vecka. Totti ska avslöja var hans nästa klubbadress blir, eller om han direkt kliver in i direktörsrollen och agerar ”viskare” åt Monchi och de andra.

Jag vill inte tänka för mycket på hur avslutningen kan komma att bli på söndag. Roma behöver vinna för att vara säkra på att hålla undan för Napoli i kampen om en direktplats till Champions League. Genoa säkrade kontraktet i förra matchen och lär inte bjuda till så mycket motstånd. Det ökar chanserna till ett värdigt avslut för Totti och minskar risken för att Spallettis brist på spelförståelse ska ställa till det.

Ett fullsatt Olimpico, för första gången den här säsongen, ska säga farväl till en ikon, en tvättäkta bandiera, vars art håller på att dö ut i modern fotboll. Det kommer komma tårar från alla håll och kanter på Olimpico. Det är svårt att föreställa sig vad Francesco Totti betyder för i romanisti och hur de kommer gå vidare från detta. Vi andra kan bara luta oss tillbaka och reflektera över att ha upplevt en spelare av ett slag som aldrig kanske ses igen i elitfotbollen.

****

Mitt favoritögonblick från Totti? Förutom det jag redan nämnt måste jag säga Romas scudettomatch mot Parma 2001. Det var innan jag började följa Lazio och jag minns inslaget från tevenyheterna tydligt. Olimpico var fullt av gul-röd-orangea fanor, i vad som fortfarande nog är det fetaste spontana flaggtifo jag sett. Stort och ögonöppnande för en blivande läktarkulturnörd.

I matchen var det självklart Francesco Totti som löste upp nervknutarna och sköt ledningsmålet för Roma. Roma vann deras första scudetto på 18 år den dagen och det finns något väldigt vackert i att Totti var den som kickstartade festen, framför Curva sud dessutom. När spelaren själv plockar minnesbär efter karriären gissar jag att den matchen kommer placera sig högst upp på en otrolig karriär.

Erik Hadzic
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER