Italienbloggen

Inter är mer sjukt än pazza

I den galet målrika omgång 33 utspelades den galnaste matchen på Artemio Franchi mellan Fiorentina och Inter. Bortalaget valde samma startelva som i Milanoderbyt senast, med Gagliardini-Kondogbia-Joao Mário på mittfältet och Éver Banega åter på bänken.

I Fiorentina fick Khouma Babacar chansen på topp i avstängde Kalinićs frånvaro. Viola startade med en backlinje, Tomović-Astori-Sanchez, som man kan beskriva med, eh, ett valfritt negativt adjektiv.

Underskattade uruguayanen Matías Vecino inledde målskyttet för Fiorentina men Inter kunde vända redan i första halvlek. Först reducerade Ivan Perišić. Sedan ryckte Mauro Icardi sig loss från Carlos Sanchez, i en duell som man med förbundna ögon kunnat veta att Icardi skulle vinna, och tryckte in 2-1.

Målen kom inom loppet av fem minuter och jag såg dem inte komma riktigt. Å andra sidan uppträdde Fiorentinas försvar ungefär så förvirrat som man anade att de skulle göra. Som tur var för Viola skulle Inters backlinje uppträda om möjligt ännu sämre efter paus.

Inom loppet av två minuter hade Fiorentina vänt tillbaka med timmen spelad, genom Astori och Vecino igen. Dessförinnan hade de kostat på sig att missa från elva meter, sedan Bernardeschi slagit en bedrövlig skedstraff på Handanović.

Khouma Babacar fyllde på med två mål och Fiorentina hade alltså vänt 1-2 till 5-2 på 17 minuter. Men med dessa två försvar blev inte ens det femte målet någon garanti för seger. Icardi fullbordade sitt hattrick med två mål runt minut 90 och några nervösa tilläggsminuter följde för Fiorentinaspelarna. Det slutade 5-4 och hemmalaget parkerar bara en poäng bakom Inter på sjundeplatsen.

Det rapporteras att Inter tränare Stefano Pioli lämnade in en avgångsansökan efteråt, som avslogs av sportchefen Ausilio och styrelsemedlemmen Steven Zhang. Interledningen säger sig ha fullt förtroende för Pioli, samtidigt som det spekuleras kring att tränaren tappat spelarnas tillit.

Inter har inte vunnit på fem matcher och den svaga sviten har slagit hål på drömmarna om Champions Leaguespel. Laget har fortfarande en Europa Leagueplats att kämpa om, men kämpa verkar truppen inte beredd att göra. I alla fall inte för just det målet.

Det är svårt att förstå hur Inter hamnade här. Efter en lång rad fina insatser när Pioli tog över, efter 7-1 mot Atalanta så sent som den 12:e mars. Det är oacceptabelt att lägga sig platt efter några dåliga resultat och se säsongen som över. Det är vanhedrande mot klubbmärket och mot fansen, som skickats tillbaka till välbekanta, negativa 10-talsmönster.

Det är lika svårt att förstå hur Inter hamnat i denna tränarsituation igen. För mindre än två veckor sedan skrev jag att Pioli borde stanna säsongen ut och få förtroende även nästa, såvida inte klubben skulle landa Conte eller Simeone redan denna sommar.

Nu är jag beredd att ompröva mitt resonemang. Om det är så att Pioli velat lämna och redan tappat omklädningsrummet så ser jag inte någon mening att han är kvar till hösten. Skadan är redan skedd, och den är alarmerande tydlig nu när laget verkar gett upp säsongen helt. Jag har väldigt svårt att se att Pioli får ordning på detta under de fem sista matcherna, och då kommer den negativa avsmaken vara så stark ifrån våren att pressen blir ännu större på tränaren i inledningen av 17/18.

Spelarna ska givetvis också bära ansvar för deras del i det hela. Snabbheten bland mittbackarna är ett problem, där Piolis val att spela Gary Medel på den positionen faller inte särskilt väl ut nu. Efter några bra matcher började även ytterbackarna D’Ambrosio och Nagatomo göra misstag igen mot Fiorentina.

På mitten har Pioli börjat med Banega på bänken de två senaste matcherna utan att se det draget som lyckat. Vecino och Borja Valero körde över Intermittfältet senast och Pioli famlar fortfarande efter den rätta uppställningen bland alla namnkunniga mittfältare.

Det som kallas för Pazza Inter, galna Inter, är inte galet längre. Det visar snarare tecken på en sjukdom som kommit och gått i klubben ändå sedan Mourinho lämnade klubben med en trippel åt sitt öde sommaren 2010. Vi ser det i turbulensen, i de ständigt felaktiga tränarrekryteringarna, och spelare som inte växt in i en allt mer tyngd svartblå dress.

Laget är nu på ritiro ända fram till matchen mot Napoli på söndag kväll. En ny viktig match, där jag dock inte förväntar mig annat än Napoliseger. Syditalienarna jagar Roma på andraplatsen och har redan slagit Milan och båda Romlagen på bortaplan den här säsongen. Om Inter inte förmår att rycka upp sig kommer ropen på Piolis avgång bli ännu högre och kanske till och med realiseras innan den sista omgången.

Vad händer om Pioli inte fortsätter? Då kommer det återigen pratas i samma banor som tidigare. Ny tränare ska vända på allt och nya spelare ska lyftas in. Men Inter har redan en av Serie A:s absolut starkaste trupper. Det är frågan vilka spelare som verkligen skulle kunna göra skillnad i nuläget och framförallt, vad är prislappen på dem?

Inter behöver en friskförklaring, och det måste finnas något annat sätt att nå dit än att vänta på botemedlet som stavas Diego Pablo Simeone.

****

I övrigt noterar vi att…

Det inte är särskilt mycket muntrare i Milan efter 1-2 hemma mot Empoli. Tränare Montella valde Lapadula på topp före Bacca, och italienaren gjorde också reduceringsmålet. Det skulle inte bli mer än ett mål för Milan, trots 20 avslut och Bacca som senare slängdes in. José Sosa och Matías Fernandez fick starta igen på mittfältet och Pašalić var tillbaka efter avstängning.

Det räckte inte mot nedflyttningshotade Empoli. Bortalaget fick äntligen utlopp för den passningsskicklighet som finns inneboende i laget när det fanns någon som kunde sätta bollarna på topp. Omar El Kaddouri gjorde en ny fin match och framstår alltmer som en av de främsta januarivärvningarna i Serie A.

Milan lider som väntat av Bonaventuras (och Montolivos) frånvaro när vi är inne på slutspurten. Locatellis form har varit nedåtgående hela våren och placerat honom på bänken. Det gäller för Montella att hitta en mittfältsformation han kan få ut max av om det ska bli någon EL-plats.

Lagets störs dessutom av ryktena som placerar ytterbacken Mattia De Sciglio i Juventus nästa säsong. Spelaren blev efter matchen konfronterad av en arg supporter och De Sciglios mamma, som satt i bilen, fick en knuff, och en ölflaska kastades på bilen. De Sciglio hånades under matchen av vissa Milanfans och han kan få svårt att behålla den status han haft i truppen hädanefter, åtminstone bland i tifosi.

Segern blev poängmässigt inte lika mycket värd eftersom Crotone samtidigt tog en ny imponerande trepoängare, denna gång borta mot Sampdoria. Tjecken Schick gav Samp ledningen med ett inventerat Bergkampmål. Men Crotones specielle målskytt Falcinelli kvitterade i andra halvlek, och tio minuter före slutet gjorde inhoppande nigerianen Simy mål igen. Förra veckan byttes han in runt den 75:e minuten mot Torino och kvitterade dryga fem minuter senare, samma procedur upprepades även denna helg.

Crotone har fortfarande fem poäng upp till Empoli med lika många matcher kvar. Det har bevisat att de inte på långa vägar gett upp ett nytt kontrakt. Men frågan är om det inte är för för många poäng att hämta in och för få matcher kvar. Till helgen kommer Milan på besök till Kalabrien och det kan vara ett lämpligt tillfälle att möta det laget och plocka ytterligare poäng.

Lazio krossade hopplösa Palermo med 6-2 på Olimpico. Immobile gjorde två mål på två minuter innan tio minuter hade spelats. Anfallskollegan Keita Baldé ville inte vara sämre och satte ett äkta hattrick inom loppet av fem minuter. 5-0 var ställningen efter 26 minuter.

Palermos Rispoli reducerade två gånger efter paus. Först genom en horribel offsidemiss av domarna och sedan efter en bjudning av Laziobacken Hoedt. Egna produkten Luca Crocce gjorde sitt första A-lags mål sedan när han fastställde resultatet till 6-2. Palermos nye president Paul Baccaglini har inte slutfört köpet av klubben än och fick i en kommuniké kommentera det och laget situation. Han försäkrade att övertagandet är på väg att fullbordas, och att flera spelare i truppen kommer rensas ut på grund av de undermåliga prestationerna.

Några som definitivt är klara för nedflyttning nu är Pescara. 1-4 blev det hemma mot Roma där Mohamed Salah gjorde två mål. Efterspelet handlade mest om Edin Dzekos reaktion på bytet mot Clement Grenier i minut 71. På vägen av planen riktade bosniern några väl valda ord mot Luciano Spalletti och försvann rakt ner i spelartunneln. Det är oklart om han var förbannad på bytet, sig själv, eller att lagkamrater misslyckades friställa honom ett par gånger.

Det väntas bara bli böter för Dzeko för det uppträdandet. Egentligen inte så konstigt eftersom han är den enda centern i truppen och rimligen vill Roma ha honom tillgänglig i helgens derby. Roma skaffade sig lite andrum ner till trean Napoli också som tappade poäng i Sassuolo (2-2). Avståndet till Napoli är nu fyra poäng. Ingen lycka alltså för Zdenek Zeman mot hans gamla lag. Men det ser ändå som att veterantränaren vill ta sig an Serie B med Pescara.

Till serieledarna har Roma en nästintill ointaglig distans upp till. Efter 4-0 mot Genoa leder Juventus med åtta poäng. De målen som gjordes av Juvespelare var samtliga mycket vackra, särskilt Leo Bonuccis mittbacksutflykt som slutade med ett vådaskott bakom Lamanna. Juve kan snart säkra scudetton och all prioritet bör nu ligga på att ta sig till Champions Leaguefinalen

Atalantas Papu Gómez var tillbaka när laget hemmavann mot Bologna. Argentinarens frånvaro blev tydlig senast i kryssmötet mot Roma, nu låg Gómez bakom samtliga tre mål för Atalanta. Det stod 2-1 redan efter en kvart sedan Bolognas Mattia Destro avslutat sin långa måltorka.

Federico Di Francesco kvitterade, innan ligans målfarligaste mittback Mattia Caldara avgjorde på hörna i 75:e minuten. Atalanta är fortsatt stabila och har ryckt ifrån Milanolagen i kampen om Europaplatserna. Bergamolaget kan inte ropa hej än, men visst ser de tillräckligt starka ut för att klara en topp-sex placering. Som belöning har klubben förlängt Gasperinis kontrakt till 2020.

****

Omgångens vinnare: Fiorentina, som knappade in på Milanolagen i jakten på Europa League.

Omgångens förlorare: Inter och Milan.

Omgångens mål: Bland 48 gjorda mål fanns det flera starka kandidater. Jag väljer Patrik Schicks geniala lyftning innan avslutet som gav Sampdoria ledningen. Tionde målet för Samps supersub som denna gång hittade lyckan även från start.

 

Erik Hadzic
0 kommentarer

Mästerlig defensiv gav Juve revansch för Berlin

Vi har alla ett antal fotbollsögonblick vi aldrig glömmer – den första matchen live, en efterlängtad titel eller ett smärtsamt nederlag. Bland dessa händelser finns också några av sorten som man minns för att ingenting hände. Där försvarsspelet var så bra att målchanser och mål blev sekundärt i matchen.

Ett exempel är EM-semifinalen mellan Nederländerna och Italien år 2000. Juvebacken Zambrotta blev utvisad innan paus, hemmalaget brände två straffar under ordinarie tid och i straffläggningen blev målvakten Toldo hjälte med sina räddningar. Italien hade försvarat sig till EM-final och ramsan som hördes högst från italienarna i Amsterdam var CA-TE-NACCIO, italienska för låskolv. Elvaåringen i mig, som inte nödvändigtvis höll på Italien, var förbryllad över vad som hände på tv:n när jag sedan gick ut och spelade fotboll i den ljumma junikvällen.

Ett annat minne är Inters triumf på Camp Nou i CL-semin 2010. Det säger en del att de starkaste minnena från matchen är Inters försvarsmur och José Mourinhos eskapader innan- och utanför sidlinjen, snarare än Gerard Piques mål. Inter fick Thiago Motta utvisad med tre fjärdedelar av matchen kvar, lade sig ännu lägre, och släppte knappt till en målchans mot dåtidens bästa lag.

Igår kväll fick vi se en ny uppvisning i konsten att försvara, ett bevis på att italienskt fotbollshantverk fortfarande håller på de allra största scenerna. Juventus började den tempofyllda inledningen med att stå rätt och försöka åstadkomma något i de sporadiska anfall de hade under halvleken. Jag tyckte Barcelona tidigt visade att de inte skulle upprepa försvarsmisstagen från Turin och såg mycket alertare ut i man-man-duellerna hemåt.

Mot slutet av halvleken ökade Barça pressen och ställde frågor till Juventus högerkant, där Dani Alves och Cuadrado hade det tufft mot Neymar. Trots det kändes det ändå som att Juve hade bra kontroll på matchen, och visade både finess och smarthet i de kontringslägen som uppstod.

Dessa lägen blev ännu fler ju längre andra halvleken gick. När klockan sedan tickade över 60-65 minuter och Barçaspelarna inte fått in något mål, då förstod man att huvuden skulle börja hänga och det lilla hoppet försvinna bland de blåröda.

På förhand hoppades jag på ett 0-0 resultat och ett Juventus som stängde ner sina motståndare utan att släppa en centimeter på Camp Nous stora gräsmatta. Det blev precis så som jag önskade. Någonstans tror jag inte att varken Allegri eller spelarna själva blev så överraskade med utfallet. De vet att de ståtar med en världens bästa backlinjer, Gigi Buffon i målet och ett bollsäkert mittfält.

Det var en på alla sätt bra insats av Juventus olika lagdelar, om än inte lika fulländad som i hemmamatchen. Som kollektiv var man dock fantastiska. Sen har Juventus spetsen som gör skillnad även på denna nivå.

Dybala blev inte matchavgörande igen men var ständigt spelbar och rörde sig otroligt bra innan han blev utbytt. Mandžukić och hans defensiva slit har vi redan vant oss vid. Han blir en bättre och bättre lagspelare för varje match som går. Cuadrado spelade upp sig efter en tuff första halvlek och var ständigt det största genombrottshotet i Juves omställningar. I andra halvlek trodde jag nästan vi skulle få se ett Cuadradomål i position-från-ingenstans igen.

Pjanić och Khedira gav laget syre med deras bollbehandling när Barcelona la in pressen. Alex Sandro satte knappt en fot fel, förutom vid situationen som ledde till Khediras gula kort (och avstängning). Bonucci och Chiellini var ett tandempar som helt tog bort Luis Suarez, och ständigt störde och fläkte sig så fort en motståndare närmande sig deras mål. Ett mittbackssamarbete som blev ännu stabilare när Barzagli kom in mot slutet.

Dani Alves hade problem inledningsvis, men skulle aldrig vara obekväm i sin comeback på Camp Nou och Allegri gjorde helt rätt som startade med brassen. Buffon kom ut fel på flygtur i andra halvlek och det är talande att man noterade det ens. En sån otroligt hög lägstanivå har Buffon att man ser sådana osäkra ingripanden lika sällan som en sällsynt fågelart i skogen.

Allegri ska ha en enorm eloge för Juventus utveckling under året. Laget ser om möjligt ännu bättre ut än under hans debutsäsong i klubben, den som slutade med en finalförlust mot Barcelona i Berlin.

Nu har hans lag fått revansch för det nederlaget och Juventus är återigen bland Europas fyra bästa. Det finns inget lag som inte fruktar dem längre inför fredagens lottning. Men allt är heller inte perfekt.

Gonzalo Higuaín gjorde inga mål under dubbelmötet och jag kan önska att han var ännu mer spetsig och kvick i sitt targetspel än vad som visades igår. Det kanske är att begära mycket, men mål ska man definitivt kräva från argentinaren. Får Juventus även den pusselbiten på plats under semifinalerna är vägen till Cardiff öppen, och då behöver varken Dybala eller defensiven stjäla rubrikerna.

Erik Hadzic
0 kommentarer

Sprakande Milanoderby, och avgöranden i botten och toppen

Omgång 32 i Serie A inleddes med att Inter och Milan för första gången skulle spela ett derby vid lunchtid. Spelarna visade inga som helst symptom på morgontrötthet och vi bjöds på en mycket fartfylld första halvlek.

Innan matchstart såg jag ”bortalagets” mittfält med Sosa, Kucka och Matias Fernandez och tänkte att detta inte är värdigt Milan i ett derby, även fast jag kan gilla alla tre spelartyperna enskilt för sig. Inter spelade också tre på mitten och ersatte Éver Banega med Joao Mário, Det man förlorade i kreativitet vann Inter i förbättrad balans på mitten.

Milan såg spelmässigt vassare ut under första halvlek. Gary Medel flyttades ner till mittbackspositionen igen och såg väldigt långsam ut vid ett par tillfällen. Milans yttrar var mer spetsiga i sina attacker än Candreva och Perišić som inte hade satt något avtryck i matchen.

Därför kom Inters ledningsmål i 36:e minuten lite överraskande när Gagliardini hittade just Candreva med en utsökt boll, som avslutade perfekt förbi Donnarumma. En minut innan paus var det dags igen. Perišić tog sig snyggt förbi Calabria och hittade Icardi som lurat Romagnoli i straffområdet. 2-0, Icardis första derbymål i Inter.

Efter paus fortsatte Inter att hitta chanser och under en tio-femtonminutersperiod hade de tillräckligt många för att avgöra matchen. Milan hade svårt när de utsattes för kontringar, och ännu svårare att hitta ett konstruktivt spel på planen. Ingen av Fernandez, Kucka, Sosa eller inbytte Locatelli förmådde att luckra upp det lågt stående Interförsvaret.

Suso och Deulofeu fastnade och Bacca såg yrvaken ut under matchen med flera konstigt tajmade aktioner. Det var inte förens Milans spanska yttrar bytte kant med varandra som saker började hände i offensiv väg. På sina ”rätta” kanter kom de oftare ner till kortlinjen och hotade med inlägg. Den rockaden borde gjorts tidigare och inte med bara 10-15 minuter kvar av matchen.

Nu löste det sig ändå för Milan. Suso slog ett inlägg med högern (!) och mittbacken Romagnoli sulade in 1-2 i den 83:e. Efter sju minuters stopptid vaknade Bacca och nickskarvade en hörna mot Zapata på bortre stolpen, som akrobatiskt styrde in en sen, sen kvittering.

Milan visade återigen att deras största styrka anno 2016/17 är kollektivet och moralen. Det ska heller inte underskattas hur symboliskt viktig kvitteringen kan vara i den första matchen och derbyt med nya ägare. En detalj jag gillar från 2-2 målet är att Deulofeu istället för att slå ett tidigt inlägg vågar utmana sin motståndare, och fixar fram hörnan som föranleder kvitteringen. Katalanen har kommit igång ordentligt och nu verkar Barcelona vara sugna på att aktivera hans återköpsklausul.

Inter får skylla sig själva som inte sätter lägena de har vid 2-0. Jag ställer mig också frågande till Piolis val att byta ut den bäste svartblå spelaren Joao Mário och sedan sätta in Biabiany på tilläggstid. Där hade till exempel Ansaldi med hans defensiva egenskaper varit lämpligare att ha på planen under de sista minuterna.

Inter kan trots poängtappet ta med sig även positiva saker från matchen. Utöver Joao Mário var Gagliardini och Kondogbia bra på mittfältet, där fransmannen vann många bollar och dueller. Handanović var nästan felfri och Nagatomo gjorde det överraskande bra mot Suso med sin snabbhet. Sammantaget var det ett väldigt underhållande derby, med tydliga defensiva brister i båda lagen.

Vi bjöds också på två fina tifon i vanlig derbyordning, där Milankurvans Robin Hoodmålning enligt mig är ett av de fem snyggaste i Europa den här säsongen. Samma kurva riktade också en känga till förbundets val av tidig kickoff-tid. En flagga med texten ”All you can eat” i kinesisk stil visade en hungrig herre (icke-kines) redo att bli matad. En tydlig passning till förbundet i det första ”kinesiska” Milanoderbyt.

I Rom var supportrarna i Curva sud tillbaka på Olimpico i en ligamatch för första gången på 1,5 år. Roma mötte Europajagande Atalanta där gästerna saknade Papu Gómez, Spinazzola och målvakten Berisha. Roma dominerade första 20 spelmässigt utan att skapa så värst många chanser.

Att Atalanta led utan Papu Gómez kreativitet i offensiven var tydligt men de skapade ändå några chanser i inledningen. De tog också ledningen när Andrea Conti dribblade på vänsterkanten och hittade Jasmin Kurtić som snyggt avslutade på ett tillslag. Roma spel tappade självförtroendet de haft i början och man hade stora problem i uppspelsfasen.

Efter paus kom Roma ut som ett helt nytt lag. Det tog bara fem minuter innan Salah frispelade Džeko som stötte in kvitteringen. Roma speedade upp passningstempot och Džeko fick en bra chans att göra sitt andra mål. Nainggolan bombade bollen i ribban och De Rossi var en stolpträff ifrån att konstsparka in vad som blivit ett av säsongens snyggaste mål.

I det läget var man övertygad att hemmalaget skulle vända underläget och hitta ett segermål till slut. Men det kom aldrig. Atalanta hämtade sig från anstormningen och höll 1-1 matchen ut. Roma fick inte in samma press mot slutet och måste vara oerhört besvikna över detta resultat.

Resultatet innebär att Roma är åtta poäng bakom Juventus och kan med all sannolikhet glömma den strimman av scudettohopp de haft. Luciano Spalletti beklagade efteråt att han hans lag inte spelat på samma sätt under säsongen i ett märkligt uttalande, med exemplet att Roma skiftat mellan tre- och fyrbackslinje.

Spalletti har enligt mig haft tillräckligt stor bredd bland försvararna för att inte skylla ifrån sig, sen räcker det att kolla på seriens bästa lag för att hitta ett annat exempel på några som frångått en tilltänkt spelsystem. Spalletti har gjort mycket bra för Roma under denna sejour men kommer inte sluta högre än tvåa denna gång heller. Det återstår att se om han får chansen att bevisa att han kan krossa det glastaket eller om tränaren söker sig till andra uppdrag nästa säsong.

För Atalantas del grundades poängen i en bra defensiv insats även om det i perioder blev tydligt att spelet både framåt och bakåt brister när viktiga namn saknas. Ungdomarna är många och bra, men för att vara säkra på att fixa EL-platsen får inte fler ordinarie gå sönder. Man får ändå berömma Gasperini för modet att låta en 20-årig Bryan Cabezas säsongsdebutera med ett inhopp på Olimpico. Det säger det mesta om vilken tilltro Gasperini har till Atalantas unga spelare.

****

I övrigt noterar vi att…

Gonzalo Higuaíns målform fortsatte efter han serverats två mål i bortasegern mot Pescara. Juventus ställde Neto i mål och roterade i backlinjen men formerade de starkaste spelarna i mittfält och framåt, endast fyra dagar innan returen mot Barcelona.

Matchens största samtalsämne blev skadan på Paulo Dybala, vars ankel tvingade honom att utgå efter ett antal bryska behandlingar av Pescaras Sulley Muntari. Dybala verkar ändå vara redo för att spela i veckan, efter att fått sitt ”internationella” genombrott mot Barcelona. Det är lustigt hur en sådan insats kan sätta en skugga över nästan två års briljans i Juventuströjan. Som om vi inte visste att han var så här bra?

Empoli tog
en blytung seger i Toscanaderbyt borta mot Fiorentina. Gästerna hade chanser att ta ledningen men gjorde det inte förens Tatarusanu agerat taffligt på ett inspel och bjöd El Kaddouri på ett öppet mål. Vilken fin ersättare marockanen blivit till Saponara som gick till just Fiorentina (spelade en timme) i januari. Men är det inte dags att Sportiello får chansen under resterande matcher i Violamålet?

Fiorentina kvitterade i andra genom Tello, men på övertid kom Empolis Pucciarelli fri i straffområdet och slog hål i luften och knut på sig själv. Borja Valero sprang ikapp bakifrån och domaren tolkade att spanjoren hakat upp Empolispelaren. Situationen slutade med att Empoli tilldömdes en bisarr straff.

Fram steg Manuel Pasqual, tidigare Fiorentinakapten och över 300 matcher i Violatröjan, men som lämnade i somras för Empoli. Pasqual gjorde inget misstag och sköt Empoli till ett mer betryggande fempoängsförsprång gentemot Crotone under strecket.

Nikola Kalinić blev rasande och förolämpade domaren Mazzoleni i spelargången efter matchen. Kroaten fick rött kort och missar det viktiga mötet mot Inter på lördag. Fiorentina slarvar ändå bort det som ska bara tre givna poäng i kampen om Europa League, i synnerhet när man kunnat täta till det gapet efter Milanolagens kryss tidigare.

Palermo är i teorin, inte matematiskt, ute ur Serie A efter 0-0 hemma mot Bologna. Trots att gästernas Pulgar fick rött kort redan i den 25:e minuten kunde inte Palermo få hål på Bologna, snarare så kunde bortalaget fortsätta skapa chanser även efter utvisningen. Och när man som Palermo går och missar i princip öppet mål vid två tillfällen är det inte så konstigt att man åker ur serien.

Sicilianarna upplevde en turbulent vecka där tränaren Diego Lopez sparkades och sportchefen Nicola Salerno avgick. Salerno kände sig ”värdelös” under de pågående övertagandet av nye presidenten Baccaglini, och ny tränare blir Diego Bortoluzzi. Han hämtas från klubbens akademi och har tidigare varit assistent under Guidolin i Swansea.

Crotone tog en mycket stark poäng mot ett av series bästa hemmalag Torino. Det efter en stormatch av målvakten Cordaz. Det krävdes en straff i den 66:e minuten av Andrea Belotti för att överlista Cordaz.

Otroligt nog räckte det inte för Torinoseger. Joe Hart kom ut helt fel på ett långt inlägg och Simy nickade in kvitteringen i tomt mål med dryga tio minuter kvar. Crotone kan glädja sig åt en viktig pinne i bottenstriden, men avståndet upp till Empoli är återigen fem poäng med sex matcher kvar.

Skulle Crotone lyckas med en great escape så har tränaren Nicola sagt att han cyklar från Kalabrien ända till Turin. Davide Nicola lär slippa det, men som jag varit inne på tidigare tror jag inte det kommer avgöras innan de absolut sista omgångarna.

Krisande Genoa spelade 2-2 mot Lazio i Ivan Jurics comebackmatch på tränarbänken. Giovanni Simeone gav hemmalaget ledning med sitt första ligamål på två månader, och Lucas Biglia kvitterade på en straffretur innan paus.

Juric bytte in Goran Pandev i den 73:e minuten och fem minuter senare hade ex-lazialen gjort sitt första ligamål för säsongen. Oscar Hiljemark byttes in en minut före full tid och fick desvärre se Lazios inhoppare Luis Alberto göra 2-2, också det var säsongens första mål för spanjoren. Både Milinkovic-Savic och Pandev hade sen lägen att avgöra matchen.

Vi kan konstatera att Lazio mötte Genoa i helt fel läge med en nygammal tränare. Man kunde ifrågasätta bredden i Lazio efter 0-3 mot Napoli men inhoppet av Luis Alberto visade att ersättarna också kan göra skillnad, även det förstås inte är detsamma att göra det mot ett topplag kontra bottenlag.

Juric kan förhoppningsvis bevisa att han är värd att satsas vidare på till hösten, och sa efteråt att laget nu har sex matcher på sig att rädda säsongens anseende.

****
Helgens vinnare: Juventus, lo scudetto är deras nu.

Helgens förlorare: Palermo och Pescara, vars resultat innebär att de kan börja förbereda sig för Serie B nästa säsong. Att endast ha skrapat ihop 16 respektive 14 poäng hittills är inget annat än bedrövligt.

Helgens mål: Luis Albertos mot Genoa. Det var ett synnerligen väl valt tillfälle att göra sitt första ligamål i. Distansskottet var både snyggt och viktigt för Lazios Europa Leagueplacering.

Erik Hadzic
0 kommentarer

Milanoderby med fokus i framtiden

Lördagens lunchmatch är inget mindre än Il Derby della Madonnina mellan Inter och Milan. En stormatch som inte är stor längre på planen, och där de största drömmarna verkar ligga längre fram i horisonten hos båda lagens fans. Det är ett Milanoderby där en Europa Leagueplats är den största moroten för lagen under resten av säsongen.

I veckan blev det äntligen klart med Milans nya ägare. Det har förhandlats om försäljning ända sen i augusti, skickats ett antal depositioner till Milano från kinesiskt håll och folk, allt ifrån fans till klubblegendarer, har ställt sig undrande över vilka personerna i det kinesiska konsortiet egentligen är.

Nu vet vi desto mer. Yonghong Li blir ny president och kommer jobba nära affärskollegan Han Li. Ägargruppen vars namn är Rossoneri Sports Investment Lux tar över Milan för 740 miljoner euro ifrån Silvio Berlusconis Finivest. De senare kan få uppemot 90 miljoner euro till för att betala av de kostnader klubben haft under den långa försäljningsperioden. Berlusconi lämnar efter 31 år som Milanöverhuvud, och Adriano Galliani checkar ut med sina gula slipsar ifrån Casa Milan. Ny VD blir istället Marco Fassone.

Det är självklart ett stort ögonblick för Milan att hamna i nya händer efter en så lång period. En era som varit extremt framgångsrik men där Silvio inte orkat tillföra energi på ett sportsligt plan under hans sista år. Milan har under de två transferfönster som varit föremål för klubbförsäljningen fått se sig bakbundna i mercaton.

Montella har fått jobba med befintligt material och inlånade lösningar, och har med dessa förutsättningar gjort en bra debutsäsong hittills som Milantränare. Med nya pengar på banken drömmer fansen om början på en ny storhetstid, samtidigt som det finns en osäkerhet över de kinesiska ägarna.

Kommer de hitta rätt folk till klubben? Satsar man på Montella även nästa år? Finns det plats för en sådan som Paolo Maldini inom organisationen? Ägarnas första uppgift torde bli att förstärka statusen på nuvarande trupp, både med smarta nyförvärv i sommar och att behålla de juveler klubben sitter på. Att förlänga kontraktet med Gigi Donnarumma är en sådan prioritet, särskilt nu när ryktena om att målvakten ska till Juventus inom en överskådlig framtid börjar viskas högre och högre.

De kinesiska
ägarna i Inter, Suninggruppen, krävde inte lika mycket tid under deras övertagande i somras. De har också visat sig kapabla att spendera stora summor på transferfönstret. Satsningen har gett blandad utdelning på ett spelarplan. De medelstora (20-25M euro) investeringarna i Candreva och Gagliardini och hittills gett störst effekt, medan det varit svårare för den dyraste värningen Joao Mario (40M euro) och inte överhuvudtaget fungerat för den hajpade Gabriel Barbosa, köpt för knappt 300 miljoner kronor från brasilianska Santos.

Efter kaoset på försäsongen och De Boers dåliga start hittade Inter både lugnet och spelet när Stefano Pioli anställdes. Pioli började snabbt plocka trepoängare i jakten på en Champions Leagueplats och hade sammantaget en mycket bra vinter med Inter. Formen nådde sin kulmination i 7-1 segern mot Atalanta för en månad sen, men Inter såg spelmässigt långt framme ut även vid 0-1 förlusten på Juventus Stadium för en månad sen.

Dock har Inter efter Atalantamatchen fullständigt gått vilse. Kryss mot Torino följdes av 1-2 mot både Sampdoria och bottenlaget Crotone. Pioli, som fick fansen att drömma om en inte orealistisk CL-plats, kan nu ge upp den tanken efter ovanstående resultatrad. Tränaren upplever sin första stora motgång som Intertränare, vid förlust på lördag kommer krisstämpeln inte vara långt borta.

Ända sedan
Piolis intåg i november har det diskuterats huruvida han bara är en tillfällig lösning i väntan på stort och etablerat namn. Profiler som Antonio Conte och Diego Simeone har dykt upp i flera vändor, och under rådande formsvacka har ”det stora tränarnamnet” blivit allt mer angeläget.

Det kan inte vara lätt för Pioli att befinna sig i en nästan-kris och inte känna klarhet över framtiden. Kontraktet är till nästa sommar men känslan är att det ständiga snacket om större tränarnamn stjälper Pioli och hans lag i arbetet.

Enligt mig ska han fortsätta säsongen ut och ges chansen även till nästa. Det långsiktiga tänket måste vara större än att man börjar ifrågasätta så fort tränare upplever en svår tid med laget. Risken är att Inters stämpel som en klubb där tränarna har noll kontinuitet blir ännu tydligare. För att inte tala om att Inter vid första anblick kan ses som ett steg där tränarkarriären på ett eller annat sätt vänder neråt.

Jag tror heller inte att namnen som önskas kan komma i sommar. Conte kommer inte lämna Chelsea utan att ha coachat dem i Champions League. Simeone är inte heller aktuell redan denna sommar gissar jag. Nu när han återigen baxat Atlético Madrid långt fram i Champions League är Simeone rimligen inte färdig än där. Jorge Sampaolis namn har också nämnts men intrycket av argentinaren som ett ännu osäkert kort på hög klubblagsnivå förstärktes rejält efter fadäsen mot Leicester.

Just nu står Inter till och med utanför en Europa Leagueplats och har två poäng upp till Milan. Även om det inte är den attraktivaste turneringen anser jag det vara av stor symbolisk vikt för båda klubbarna att kvalificera sig dit.

Inter ska försöka rädda säsongen efter de här tre matcherna som ryckt undan självförtroendet helt i truppen, och på nytt skapat en osäkerhet över vart klubben är på väg. I Milan har man inte haft lika mycket flyt under våren som i höstas, och det riskerar skapa ett stort antiklimax hos dem som började hoppas då. Uppförsbacken för de nya ägarna kommer bli brantare direkt med uteblivet Europaspel igen.

Milanoderbyt handlar inte längre om nationella och internationella pokaler, och världens bästa spelare är sedan några år frånvarande i båda lagen. Jag tror ändå detta tillfälligt glöms bort under 90 minuter på påskafton. Både bland lagens fans, och förhoppningsvis även hos de miljontals tv-tittarna i världen.

Erik Hadzic
0 kommentarer

Äntligen lite dramatik i botten!

Omgång 31 inleddes på lördagen med ödesmatchen mellan 17:e placerade Empoli och jumbon Pescara. Hemmalaget tog ledningen redan i den nionde minuten genom en yttersida av Omar El Kaddouri. Pescaras Gianluca Caprari missade sedan ett jätteläge i mitten på halvleken och då tänkte man att, ja just sådana missar är signifikativa för ett lag på väg ut ur serien.

Men Caprari skulle få sin revansch i den 31:a minuten. Frispelad av Jean-Christophe Bahebeck fintade han kallt bort Skorupski i Empolimålet och satte kvitteringen. Om det var i något läge Pescara skulle vinna mot Empoli så var det nu. Empoli gick in till matchen med sju raka förluster och nio matcher utan seger.

Pescara skulle även fortsättningsvis ha de bästa chanserna. Hemmalaget förlitade sig på bolltryggheten i deras lag men precis som många gånger tidigare saknades det spets framåt. El Kaddouris mål var lagets blott artonde för säsongen. Den här gången räckte det till en poäng, en pinne som kan vara guld värd i slutändan sa tränaren Martusciello efter matchen. Det verkade inte publiken hålla med om och buade ut laget efter slutsignalen.

Laget är alltjämt nio poäng före Pescara och det är frågan om inte överlevnadståget gått för Pescara. Symptomen för ett lag som sladdar i botten är många och Zdenek Zeman beklagade sig efteråt över alla missade målchanser. PSG-produkten Bahebeck blev dessutom skadad kort efter målet och ersattes av Brugman, som föga oväntat missade en bra chans i andra halvlek.

Vid söndagens
lunchmatch möttes två formstarka lag i Sampdoria och Fiorentina. Matchen blev uppskjuten i 20 minuter på grund av att Fiorentinas buss hade svårt att komma fram i trafiken. Mentalt verkade Fiorentinaspelarna också vara försenade till denna match när Bruno Fernandes redan efter fem minuter gav Samp ledningen. Lagens både stjärnanfallare drogs med skadeproblem, Muriel kom inte till spel och Kalinić blev inbytt i paus.

Fiorentina stördes hela halvleken av Sampdorias effektiva presspel och tilläts sällan att bygga eget spel. Samp kompletterar det med ett passningsskickligt mittfält och spets i fronttrion Fernandes, Quagliarella och Schick. Jag vill plussa för ettriga uruguayanen Torreira på mitten och högerbacksförvärvet Bereszynski som gjorde en bra match.

Med både Kalinić och Babacar på planen blev gästerna farligare på fasta i andra halvlek. Utdelningen kom efter en timme när lagkaptenen Gonzalo Rodriguez skallade in en hörna i sin 200:e match för Fiorentina. Matchen spelades i ett högt tempo med få avblåsningar och det öppnare spelet såg ut gynna Fiorentina.

Genomgående under tillställningen såg dock Violaförsvaret osäkert ut och hemmalaget tog återigen ledningen i den 71:a minuten. Carlos Sanchez höll inte ihop benen och Ricardo Alvarez skott letade sig in vid första stolpen. Ja den Ricky Alvarez gjorde mål, med sin första bollberöring.
Efter uttagningen till Argentinas VM-trupp 2014 har karriären gått i stå för den offensive mittfältaren. En misslyckad utlåning till Sunderland följde efter VM och Inter släppte Alvarez till Sampdoria förra året. Detta var hans första mål för säsongen och han hade ytterligare ett läge i slutet att öka på målskörden.

Lägen hade också Fiorentina och träffade stolpen två gånger i andra halvlek. Därför kändes det rättvist när Babacar i den 89:e minuten skruvade i kvitteringen med ett finurligt skott över Viviano. Senegalesen Babacar skullen även få en chans att avgöra på stopptid, men Viviano (benhård Violasupporter) räddade den här gången med en fotparad. En mycket underhållande och fartfylld match slutade 2-2.

Sampdoria är alltjämt ett av seriens formstarkaste lag under 2017 och tränaren Giampaolo har verkligen fått surr på många spelare efter en medioker höst. Fiorentina däremot tappade två viktiga poäng i kampen om en eventuell Europa Leagueplats. Paulo Sousa har stått för ett antal märkliga uttalanden under säsongen och i helgen kom ett nytt. Portugisen sa efter matchen att ”Europa aldrig varit något mål”, trots att det bara är några poäng bort efter tre raka vinster som föranledde helgens match.

Jag förstår om han försöker ta bort press från spelare men det låter väldigt konstigt med tanke på att klubben spelade Europa League i år och mer eller mindre varje säsong siktar på att komma ut i Europa. Ryktena om att Paulo Sousa ska lämna har inte på något sätt försvunnit och nu har också Cesare Prandelli uttalat sig i frågan. Prandelli, som bor i Florens, säger att ”återvända skulle innebära en stor risk, men i livet måste man ta risker”. Fortsättning följer i de florentinska tränarspekulationerna.

Sist ut
i helgen var Lazio och Napoli, en match som gällde den sista kvalplatsen till Champions League. Napoli kontrollerade första halvlek med sedvanligt säkert passningsspel, men det var också en låst halvlek med två lag som inte tog många risker. Lazio såg bleka ut och fantasilösa framåt, de mäktade bara med några halvchanser.

1-0 till gästerna kom när Lazios Wallace gav bort bollen och Hamšik hittade fram till Callejon som hade öppet mål. Målet föranleddes av en lång passning som skar genom Lazios lagdelar och det var möjligen första gången Napoli provade den sortens uppspel. Insigne brände ett jätteläge precis före slutet men gästerna skapade i övrigt inte så mycket när de anföll mot ett samlat Lazioförsvar.

Lazio spelade upp sig offensivt i andra halvlek men Napolis djupledsbollar skulle såra romarna ännu mer nu. En sådan passning belönade sig vid 2-0 när Insigne stötte in ett direktskott förbi Strakosha. Maurizio Sarri klagade efter matchen på att Napoli alldeles för enkelt slappnar av i någon falsk säkerhet och bjuder in motståndarna att straffa deras försvar. Det har vi sett flera gånger i år och den här matchen var inget undantag. Keita Baldé, Patric och Anderson missade dock alla helt öppna lägen framför målet.

Napoli har fortsatt svårt för att stänga matcher och det måste man bli bättre på om de ska upp på nästa nivå som lag. Luften såg ut att ha gått ur Lazio efter de brända chanserna och på stopptid kunde Lorenzo Insigne snyggt placera in sitt andra mål för kvällen.

Resultatet innebär att sju poäng skiljer klubbarna åt på tredje och fjärde plats. Jag har väldigt svårt att se Napoli och Roma komma på något annat än pallplats i tabellen. Efter förra söndagens match mot Juventus tänkte jag att Napoli med det fina spelet blir svåra att peta ner från CL-plats, oavsett hur bra Lazio och lagen därunder spelar. Därmed var kvällens resultat inte någon överraskning.

Sarri förklarade att Juvematcherna ”eldade upp Napoli och gav laget självförtroende”. Hamšik gjorde en ny mycket bra match och Insigne är målfarligare än någonsin i den ljusblå tröjan. Även en sådan som Strinić har blivit stabilare i år och visar att Sarri blir mer och mer effektiv i roterandet av truppen. Nu kommer siktet ligga på jaga ikapp Roma som ligger fyra poäng före på andraplatsen.

Lazio i sin tur kan skylla den svaga insatsen på frånvaron av kapten Biglia, De Vrij, Lulić och Marchetti. Mer och mer under säsongen har jag känt att deras trupp klarar av påfrestningar, att laget inte bara är en stark startelva utan har också flera kompetenta ersättare. Bevisligen höll det ändå inte ikväll.

Egna produkten Murgia fick exempelvis chansen från start på mittfältet men såg bortkommen och nervös ut, och blev tidigt utbytt i andra. Trebackslinjen med Bastos-Wallace-Radu stod också för kostsamma misstag. Faktum är att Lazio haft svårt att ta poäng mot topplagen hela säsongen och vinsten i ena Coppasemin mot Roma verkar inte förändrat så mycket av det.

****

I övrigt noterar vi att…

Crotones vinst mot Inter äntligen ger liv i nedflyttningsstriden för första gången på flera månader. Inters Gary Medel var uppflyttad på mittfältet men nere och halkade på gräset i eget straffområde. Bollen tog på handen och Falcinelli satte ledningsmålet på straff. Falcinelli, som gör det jättebra i skymundan av mer namnkunniga bombers, utökade också till 2-0.

Inter var inte närvarande överhuvudtaget i första halvlek och Crotone borde gjort 3-0 redan där. Bland annat hade Marcus Rohdén två bra chanser att stänga matchen. Men Inters D’Ambrosio (mål för andra matchen i rad) kunde reducera med 25 minuter kvar. En kvittering förmådde dock inte Milanolaget trots ett ganska bastant tryck mot slutet.

Crotone tog sin överlägset största skalp under debutsäsongen i Serie A och är efter två raka segrar bara tre poäng ifrån Empoli på säker mark. Det är något med detta lag som gör dem svåra att räkna bort, fastän de långt ifrån har någon imponerande trupp. Men nyförvärvet från Latina, Maxwell Acosty, hade ett intressant inhopp och kan bli en joker under slutspurten. Jag tror vi kan se en kamp långt in i maj om 17:e platsen, vilket vore väldigt uppfriskande för dramatiken i ligan.

Något drama kommer det däremot inte bli om Champions Leagueplatserna. Inter kan i och med denna förlust se sig själva som borträknade i kampen om dessa. Man trodde att förlusten mot Samp skulle bli en väckarklocka för nerazzurri men Crotone kunde istället straffa ett fortsatt desillusionerat Interlag. Stefano Pioli upplever sin tyngsta period som Intertränare och kan för första gången bli ifrågasatt på allvar om det blir ett nytt misslyckande i helgens Milanoderby. För en månad sen vann Inter med 7-1 mot Atalanta, sedan dess har man tagit en poäng på tre matcher. Det kan svänga snabbt i dagens fotboll.

Milan körde över Palermo med 4-0 och hade ”Poker” i målskyttar. En av dessa, Carlos Bacca, var hjälpsam nog och förklarade för sina sydamerikanska följare på sociala medier vilken tid matchstarten var för dem. Bara det att colombianen hade missat att söndagens motståndare hette Palermo och inte Fiorentina som han skrev. Inspirerade av Susos comeback efter skada kunde Milan vinna ändå enkelt. Milan behöver Suso i den här formen om de ska nå Europa League till nästa säsong. Och vilka som väntar i nästa omgång behöver nog inte ens Carlos Bacca påminnas om.

Lika muntert är det inte i Palermo och nu börjar röster även viska om att tränaren Diego Lopez sitter löst. Det vore olyckligt för Palermo om den nye ägaren skulle ta efter Zamparinis sparkningsmetoder under det här skeendet av säsongen. På lördag väntar Bologna hemma i en livsviktig match. Vinner Palermo inte den blir det med all sannolikhet Serie B-spel i höst.

Det är kris i Genoa efter 0-3 borta mot Udinese. Rubinho stod för en av säsongens mest bisarra målvaktstavlor när han blev ”träffad” av De Pauls hörna. Förlusten innebar också slutet för Mandorlini som Genoatränare och nu är Ivan Jurić tillbaka i rödblått. Jurić som fick sparken efter 0-5 mot Pescara för två månader sen. Italienska förbundet har en märklig regel som förbjuder tränare att ha hand om mer än ett lag per säsong, därav dessa ”ritorni” som flera lag ger sig på.

Mandorlinis facit blev fyra poäng på sex matcher i Genoa. Spelet var trögare än under Jurić och påminde ganska mycket hur hans Hellas Verona såg ut större delen av fjolåret. Efter dessa två misslyckanden och sparkningar börjar jag undra om hans nästa klubb är en i Serie A?

Med Jurić hoppas Genoa få igång den tidigare så lovande offensiven och chansen att åka ur är minimal. Jurićs uppgift blir därför främst att bryta den otroligt negativa stämningen som råder i klubben, ändå från president Preziosi till supportrarnas upp-och-nervända banderoller. Frågan är om ledningen kan tänka sig behålla den kroatiske tränaren till nästa säsong, eller om han bara är en temporär lösning.

Juventus värmde upp inför kvartsfinalen mot Barcelona med att slå Chievo hemma. Gonzalo Higuaín gjorde båda målen i 2-0 segern och avslutade en formidabel vecka för sin egen del. El Pipita blev också den första spelaren sedan 1958/59 att göra fler än 20 mål under en debutsäsong i Juventus. Så het som han är nu känns det som ett rimligt krav att förvänta sig mål även mot Barcelona. Juventus roterade i elvan precis som mot Napoli i cupen, med bland andra Pjanic och Bonucci på bänken, och Rugani med en ny bra insats som mittback.

Om vi blickar framåt mot tisdagen tror jag att Juventus har goda chanser att slå ut Barcelona. Det pratas mycket om MSN hos katalanerna men det är synnerligen bra läge för Juves offensiva kanoner att visa att de kan hålla den nivån också. En sådan som Cuadrado kan till exempel bli avgörande i Juves omställningsspel. Det råder ingen tvekan om att Barça kommer gå med stor respekt för italienarna i detta dubbelmöte.

Det är svårt att veta vilka växlar man ska dra av Barcelonas vändning mot PSG. På ett sätt så har man visat en lägstanivå (upprepade gånger denna säsong dessutom) man inte trodde fanns i laget. Magkänslan säger att just den risken för sämre prestationer kommer ställa till det igen för Barcelona i turneringen. Samtidigt går det inte att blunda för det historiska de åstadkom och de kan lika gärna rida vidare på den vågen nu i CL.

Helgens gulligaste var annars när Leo Bonucci postade en bild på sin son på Instagram. Sonen som håller på Torino gläds på bilden åt idolen Andrea Belottis mål mot Cagliari (3-2 till Toro). ”Detta gör man för sonens kärlek”, skrev Bonucci.

****

Helgens vinnare: Crotone förstås och Napoli, som kan se fram emot Champions League i höst igen.

Helgens förlorare: Lazio och Inter, som istället får slåss om platserna till Europa League.

Helgens mål: Många snygga mål denna omgång där jag väljer Acquahs kanonskott mot Cagliari, som senare följdes upp med en ful tackling och rött kort.

Erik Hadzic
0 kommentarer

Bröderna Milinković-Savić är redo att ta över

Framfarten som Lazios 22-årige mittfältare Sergej Milinković-Savić haft den här säsongen kan ingen som följer Serie A missat. Den serbiske u21-landslagsmannen har varit ett av säsongens stora utropstecken och fick sitt definitiva genombrott den senaste månaden. Sergej, för enkelhetens skull, lyckades med bedriften att göra mål i två Romderbyn i rad.

Han inledde med att stånga in dubbelmötets första mål. I returen verkade Lazio taget av stundens allvar i inledningen, men Sergej löste upp nervknutarna med sitt 1-0 mål i den 37:e minuten. I andra halvlek passade serben sedan fram Ciro Immobile till dennes 2-1 mål och dödsstöten för Romas hopp om en cupfinal.

Att livet skulle bli en dans på rosor för Milinković-Savić under den andra säsongen i Lazio var inte alltid självklart. Sergej skapade rabalder redan vid ankomsten till Italien sommaren 2015. Fiorentina och Lazio erbjöd både femårskontrakt till ynglingen. Genkspelaren verkade ha bestämt sig för Florens, var överens med klubben och skymtades på Fiorentinas högkvarter.

Milinković-Savić började sedan tveka och det fick Fiorentina att dra sig ur affären. Lazio lurade fortfarande i vassen och Sergej ändrade sig när han bestämde att den italienska huvudstaden skulle bli nästa destination. En arg Daniele Prade, Fiorentinas förre sportchef, menade att ”det inte var professionellt beteende och vi kunde inte hålla på att vänta längre”.

Den typen av uppträdande väckte frågetecken hos mig över spelarens personlighet, även om talangen verkade odiskutabel i det här fallet. Milinković-Savić visade lovande intentioner under sin första säsong i Lazio men såg också, inte helt oväntat, valpig ut på planen.

Numera är han en av de bärande spelarna i Romklubbens framgångsrika offensiv och ingen laziale ifrågasätter längre värvningen. Sergej kan dessutom glädja sig åt att en till familjemedlem gör honom sällskap i Italien. Hans två år yngre bror Vanja ansluter i sommar till Torino från polska Lechia Gdansk.

Livet utomlands är något som bröderna Milinković-Savić är vana vid. Pappa Nikola Milinković och mamma Milana Savić var båda proffs, i fotboll respektive basket. Sergej föddes därför i katalanska Lleida och spelade fem år som barn i österrikiska Grazer AK där pappan var proffs.

När familjen flyttade hem till Serbien blev det Novi Sad och klubben FK Vojvodina för bröderna. Klubbens vars store man är den avlidne Vujadin Boškov, scudettotränare för Sampdoria säsongen 1990/91 bland annat. Milan Kosanović är koordinator för Vojvodinas ungdomslag och jobbar med de serbiska ungdomslandslagen. Kosanović berättar om en lite otypisk spelarutveckling för Sergej. Han talar om en fotbollsälskande pojke som visade talang innan han skulle börja i klubbens kadettlag, men som också var lite lat och inte alltid utförde sina uppgifter.

”Spelare av hans typ försöker ibland att skippa löpträningen, vilket också han gjorde. Under förberedelseträningen på vintern, när alla spelare löpte runt planen så lyckades Sergej gömma sig bakom ett träd för att sedan ansluta efter två-tre varv. Han var väldigt påhittig och det är fortfarande hans starkaste karaktärsdrag”, säger Kosanović.

Vid det laget kände alla tränare i Vojvodina till Sergejs talang, men Kosanović tog 2012 honom till en rad tester, fysiska såväl som rumsorienterande. Enligt doktorn som jobbade fick Sergej de bästa testresultaten som uppmätts där, inkluderat de bland basket- volley- och handbollspelare.

”Doktorn sa att det var uppseendeväckande och oöverträffat tills då. Vid det ögonblicket förstod jag att Sergej, med rätt typ av träning, skulle bli en stor spelare. I fråga om rumsuppfattning så hittade han en lösning innan vi andra visste av det”, minns Milan Kosanović.

Sergej var reserv i kadettlaget men sedan gick det snabbt. Sommaren 2013 vann spelaren u19-EM med Serbien. Inom loppet av ett år skulle Sergej också debutera och göra mål för Vojvodinas A-lag, vinna serbiska cupen och flytta till belgiska Genk. Ett år senare vann han u20-VM och såldes till Lazio, några månader efter det kom den första kallelsen till A-landslaget.

Milan Kosanović tror att Sergej mognade i och med kallelsen till u19-landslaget och att han där lärde sig vikten av ha ansvar gentemot spelet och sitt lag. Succén i Lazio har givetvis fört med spekulationer om större klubbar, men spelaren verkar inte utåt ha lika bråttom som tidigare under karriären.

”Det är stimulerande när man hör eller läser att andra är intresserade av ens tjänster, men jag tänker inte än på att flytta från Rom. Staden fascinerar mig, Lazio är en storklubb och organisationen är på toppnivå. Den goda stämningen i omklädningsrummet har tagits ut på planen, och så är fansen fantastiska förstås”, säger Sergej Milinković-Savić.

Lillebror Vanja spelade tillsammans med brodern i Vojvodina säsongen 2013-14. Men där Sergej är en dynamisk mittfältare är Vanja en storväxt målvakt.

”Jag hatade att springa och var ingen vidare lagspelare, så jag ställde mig mellan stolparna som liten”, säger Vanja Milinković-Savić.

Den 202 cm långe serben tog 2014 tillfället i akt att gå till Manchester United, men fick där ingen riktig chans. Vanja har beskrivit lärdomen därifrån med att ”poängen är att gå in i en liten dörr och gå ut genom en stor”, och att Unitedäventyret förändrat hans attityd. Det blev istället en utlåning tillbaka till Vojvodina och förra året bytte han till Lechia Gdansk vid Östersjökusten, där han bland annat spelar med förre Juveyttern Miloš Krasić.

Bröderna skiljer sig inte bara ifrån varandra på spelpositionen. Rapälskaren Vanja listar nordisk film som ett stort intresse medan Sergej lyssnar på turbofolk, något som Vanja inte klarar av. Målvakten är också en av gissningsvis få serber som håller på Sunderland, efter att ha funnit dem i ett datorspel. Sergejs mittfältsförebild är Nemanja Matić, som han gärna kamperar ihop med, och så Zlatan Ibrahimović (”en extraordinär spelare”). Vanjas förebild är mer oväntad.

”Min förebild är Christian Abbiati eftersom han var en fullständig galning, men sådana typer är de bästa målvakterna. Det krävs mod för att gå mot bollen när spelare med full kraft också gör det”, säger Vanja Milinković-Savić.

Målvakten hade andra erbjudanden men valde Torino mycket tack vare tränaren Mihajlović och landsmännen Lukić och Ljajić. Låneavtalet med Joe Hart går ut till sommaren och då kan en ledig plats fyllas i målet av Milinković-Savić.

”Jag känner pressen över att vara Harts efterträdare, men det passar mig också. Hart har visat vilken stormålvakt han är. Torinos fans har vant sig vid hans briljanta räddningar och hoppas att hans efterträdare är åtminstone hälften så bra. Förhoppningsvis kommer jag uppfylla förväntningarna”.

”Anfallarnas storform i Serie A oroar mig inte, jag vill inte ha det dödstråkigt i målet”, säger Vanja Milinković-Savić.

Det kan också bli så att Joe Hart hittar en lösning med Torino och stannar i sommar. Engelsmannen har inte gjort någon supersäsong men till sitt försvar så har han en svajig backlinje framför sig. Med både Hart och Milinković-Savić (och Padelli) i samma trupp hade vi kunnat få en konkurrenssituation som påminner en hel del om den Hart själv hade när han kom fram för tio år sedan.

Det var då Sven-Göran Eriksson roterade på tre målvakter i inledningen av Manchester Citys säsong. Den då 20-årige Joe Hart petade så småningom rutinerade Andreas Isaksson och en Kasper Schmeichel som knappt såg ut att ha gått färdigt högstadiet. Om Milinković-Savić är så bra som det sägs är det inte en omöjlig tanke att Hart får uppleva samma känsla som Isaksson upplevde då.

Om vi ska tro Vanja Milinković-Savićs agent Mateja Kežman är detta en stor målvakt i blivande. Jämförelsen går till en annan tonåring, som redan är så bra att man jämför även äldre målvakter med honom.

”Siniša är den rätta tränaren, han tror på ungdomar och är inte rädd för att kasta in dem. Toro är den ideala klubben för Vanja. Kommer han bli deras Donnarumma? Ja, det skulle jag säga. Vanja har utomordentliga tekniska och personliga kvalitéer. Han är väldigt mogen, bara 20 år men är som en 25-åring”.

”Vanja kommer till Turin med största motivation, men också ödmjukhet. Han är redo att bli förstavalet eller andremålvakt. Han är ung, det gäller att förtjäna allt man gör och så ska det vara. Han kommer förundra alla i Italien, precis som sin bror Sergej”, säger den förre strikern Kežman.

Källa: Blic, Novosti, Football Italia, lalaziosiamonoi.it

Erik Hadzic
0 kommentarer

Higuaín går upp mot en hel stad – och sig själv

Så var vi då framme vid den 2:a april 2017. Ett datum som diskuterats hett ändå sedan i somras bland folk i Neapel, och ett datum som Gonzalo Higuaín inte nödvändigtvis sett fram emot. Ikväll är det dags för Napoli mot Juventus, det är ”förrädarens” återkomst till San Paolo.

Bakgrunden är förstås den Frankrikefödde Higuaíns (pappa Jorge spelade i Stade Brestois) övergång från Napoli till Juventus för dryga 900 miljoner kronor. Transfern skadesköt Napolis scudettoambitioner, Higuaín hade gjort rekordbrytande 36 Serie A-mål förra säsongen (91 mål på 146 matcher totalt i Napoli), och tog den redan starka rivaliteten mellan klubbarna till en ny nivå.

Gonzalo Higuaín hade visat sin kärlek till Napolifansen och sjungit med i Un giorno all’improvviso framför kurvan. Men när det var dags att ta nästa steg i karriären för 29-åringen blev valet att gå till Italiens största klubb, istället för att försöka ta det sista steget och hjälpa Napoli till en tredje ligatitel. Mot den krassa bakgrund av hur dagens fotbollsvärld funkar var beslutet logiskt. Men sveket kommer aldrig glömmas av neapolitanarna med tanke vad argentinarens nya adress blev. Juventus, arvfienden i norr och allt det som Napoli inte är. Inte i huvudsak på ett sportsligt plan, utan snarare i den socioekonomiska ocean som skiljer städerna Turin och Neapel.

Reaktionerna i syditalienska staden blev därefter. Anfallarens tröja har eldats upp av vissa och spolats ner i avloppet av andra. Toalettrullar med spelarens ansikte har tillverkats, Higuaín har fått klä skepnaden av en soptunna och det har ryktats i flera månader att ett jordgubbstifo kommer arrangeras mot honom (förstår inte piken riktigt här dock). I torsdags morse dök en banderoll upp i norra Neapel. På den anklagades Higuaín för att vara en skådespelare, slav till systemet och slutgiltigen, en rutten smutsig förrädare.

Gonzalo Higuaíns företrädare i Napolianfallet Edinson Cavani var den senaste att klä skott för agget efter en flytt därifrån. Cavani har varnat Higuaín för reaktionerna som väntar honom, efter att själv ha fått känna på det under träningsmatchen mellan Napoli och PSG 2014. Cavani, vars barn fortfarande bor i Neapel, säger att upplevelsen under matchen var ”hemsk” och att publiken fick honom att känna sig som en svikare. Uruguayanen fick också ett antal banderoller riktade mot sig när han valde nyrika Paris SG. Favoriten är ”du älskade Napoli lika mycket som du älskade din fru”, efter att anfallaren lämnat sin hustru för en yngre servitris.

Maurizio Sarri har försökt lugna ner situationen med att säga att ”Napoli har en generös publik, och han uträttade så mycket för oss”. Neapolitanarna är kända för sin humor men ikväll kommer invånarnas temperamentsfulla sida garanterat märkas både genom tv-rutan och på San Paolo. Higuaín står inför en av de svåraste arbetsmiljöerna en fotbollsspelare kan möta. Han kommer få utstå spott och spe, och han kommer få göra det två gånger dessutom. På onsdag är det ny match lagen emellan, då semifinalretur i Coppa Italia där Juventus har 3-1 från hemmamötet.

Argentinarens psyke kommer ställas inför ett monumentalt test dessa två matcher och det är ett psyke som det debatterats kring tidigare. Higuaín har kritiserats för att inte vara de stora matchernas man, kritik som verkligen inte varit obefogad. Vi minns friläget han missade i VM-finalen 2014. Han följde upp det i landslaget med en annan stor miss och sumpad straffspark i Copa America-finalen mot Chile 2015.

I somras var det dags igen. Ny final mot Chile, nytt missat friläge, ny finalförlust för Argentina. Lägg då till att El Pipita missade en straff hemma mot Lazio 2015, som sedan renderade i förlust och att romarna tog en CL-kvalplats före Napoli.

Känslan av att Higuaín inte är en fullfjädrad vinnare har funnit där länge. I Real Madrid fick han oftast vara andravalet bakom den nio dagar yngre Karim Benzema på centerplatsen. När han väl lämnade Madrid gick han till ett lag som inte var ett av Europas största. I Argentina har han aldrig heller varit etta i anfallet av förklarliga skäl och pressats av konkurrensen i det landslag som haft världens starkaste forwardsuppsättning under hela 2000-talet.

Men i Juventus är den sortens trend möjligen på väg att brytas. Higuaín har på åtta matcher matcher mot övriga lag i topp-fem gjort tre mål. Han gjorde det i höstens match mot Napoli, avgjorde sen seriefinalen mot Roma i december och gjorde mål igen mot Napoli i Coppasemin för en månad sen. Totalt har det blivit 19 mål på 29 matcher hittills.

Om anfallaren klarar av att hantera det helvete som väntar honom två gånger om de närmaste dagarna kanske han kan ta sig förbi den psykologiska barriären. Om nio dagar väntar en ny tuff uppgift, av annan sort. En dubbeldejt med Barcelona i Champions League, och den förre Real Madrid-anfallaren kommer känna pressen på sig att leverera.

Köpet av Gonzalo Higuaín avväpnade en av Juventus största motståndare till scudetton men gav framförallt klubben möjlighet att ställa sig främst i ledet bakom de givna CL-kandidaterna Barcelona, Bayern och Real Madrid. Chansen att ta sig förbi Barcelona i kvarten kommer delvis hänga på Higuaíns effektivitet i de få lägen han väntas få i dubbelmötet. Men efter de förväntade holmgångarna i Neapel kan det kännas som en utmaning som är lagom jobbig för anfallaren.

Erik Hadzic
0 kommentarer

Genomgång av alla arenaprojekt i Serie A

Sent ska il calcio vakna. Men nu börjar saker till slut hända även på arenafronten i Serie A. Gamla och föråldrade arenor är på väg att renoveras om, och i en del fall ska helt nya arenor byggas. En anledning till att Serie A halkat efter ekonomiskt bland Europas toppligor är att så få lag står som ägare till respektive arena. I nuläget är det bara Juventus Stadium och Udineses Dacia Arena som är klubb- och inte kommunägda.

Jag har nedan gått igenom samtliga Serie A-klubbars arenaprojekt (förutom de två redan nämnda) från Atalanta till Torino.

Atalanta: Sedan en månad tillbaka är Stadio Atleti Azzuri d’Italia till salu och värderas till knappt åtta miljoner euro. Tanken är att stadion innan årets slut ska vara privatägd och ha en moderniseringsplan redo. En sådan har redan Atalanta, men det är oklart om de kommer äga stadion. Atalanta och Albino Leffe kommer dock använda arenan tills det nuvarande avtalet går ut 2019, innan nya förhandlingar tar plats.

Med båda lagens behov i åtanke kommer Atleti Azzuri d’Italia rivas och byggas om i olika etapper under åren 2018-2020. Kapaciteten kommer landa runt 22-23 000 åskådare och renoveringen kommer kosta runt 25-30 miljoner euro. En del av arenan som kommer stå intakt är fasaden på den östra läktaren. Den är nästan 90 år gammal och räknas som en historisk byggnad.

Bologna: Förra månaden läckte skisser ut på förslag till hur Renato dall’Ara kan se ut i framtiden. Klubben dementerade dessa bilder och skrev att ”de inte var relevanta för deras plan”. Bologna kunde däremot bekräfta att man kommit i en fas längre fram än så, och att dessa bilder bara var ett första utkast. Klubben samarbetar också med staden i detta projekt och man använder arkitekten Gino Zavanella, personen som ritade Juventus Stadium och Bolognas nya träningsanläggning.

Cagliari: Har fått klartecken att bygga en ny arena på platsen där nuvarande Sant’Elia står. Arenan kommer ta 21 000 åskådare och beräknas kosta runt 55 miljoner euro. Bygget drar igång nästa sommar och planen är att Nuovo Stadio Cagliari ska stå färdig senast 2020, lagom till klubbens 100-årsjubileum.

Men Cagliari har valt den ovanliga lösningen att bygga en tillfällig arena tills Nuovo Stadio Cagliari står klar. Den temporära arenan kommer stå 200 meter från Sant’Elia på en parkeringsplats. Cagliari kommer spela 2017/18 säsongen och framöver på detta bygge med 16 000 sittplatser.

Varför så komplicerat? Jo, ni minns kanske att Cagliari för några år sedan bråkade med kommunen om Sant’Elia. Klubben kunde inte komma överens med lokala krafter om att spela vidare på Sant’Elia, så Cagliari bytte spelplats till Is Arenas utanför staden. Efter ett år kunde klubben enas med kommunen om Sant’Elia och återvända.Då placerade man tillfälliga läkare inuti den gamla arenan, och det är dessa läktare som nu flyttas ett par hundra meter bort.

De här arenaproblemen ledde till att Cagliari fick spela två matcher ändå borta i Trieste, nästan hundra mil från Sardinien. Dåvarande ägaren Massimo Cellino kunde inte komma överens med kommunen om en ny arena vid stadens flygplats (den låg för nära flygplatsen var argumentet mot) och istället hittade Cellino ett tillfälligt, om än öde, hem i Triestinas knappt 30 000 stora Nereo Rocco.

Chievo och Hellas Verona: Hellas president Maurizio Setti önskar sedan några tillbaka en egen arena för klubben. Drömmen är en stadion med 25 000 sittplatser. Skulle ett sådant projekt fullbordas utesluter inte Hellas att grannen Chievo hyr in sig där, precis som på Bentegodi idag. Det finns dock inga konkreta uppdateringar på ett sådant bygge.

Crotone: Efter uppflyttningen förra året inledde klubben en renovering för att möta Serie A-kraven. Stadio Enzio Scida utökades till 16 500 platser och man moderniserade kurvorna, omklädningsrummen och övervakningssystemet.

Detta ansiktslyft genomfördes inte i lämpligaste tid och Crotone fick inleda deras debutsäsong i Serie A på neutral plan i Pescara. Under dessa tre ”hemmamatcher” tog man bara en poäng på den folktomma arenan. På grund av förseningen i arbetet kunde den nyrenoverade Enzio Scida invigas först den 23 oktober mot Napoli.

Empoli: Klubben ska renovera arenan till ett Castellani 2.0. Planeringen är färdig men det har inte löst sig än med finansiärer. De optimistiska prognoserna hoppas att de första spadtagen tas i år och att renoveringen slutförs till 2020.

Fiorentina: Efter år av spekulationer verkar saker äntligen röra på sig i Florens. En arena för 40 000 åskådare planeras i nordvästra Florens, med närliggande hotell, köpcentrum och en ny tågstation. Byggstart är tänkt att komma igång 2019 och ska ta två år, kalaset beräknas kosta 420 miljoner euro.

Fiorentinas ägare Andrea Della Valla kallar arenan för “den lila renässansen” och säger att det är ”ett viktigt projekt för Florens och för hela Italien”. Vi som aldrig varit på Artemio Franchi, eller Florens för den delen, har några år på sig att besöka Fiorentinas slitna men charmiga arena. En arena som jag förknippat väldigt mycket med italiensk fotboll ändå sen Uno kryss due-tiden.

Genoa och Sampdoria: De två rivalerna tog i somras beslutet att ta över driften av Marassi efter dryga 70 år i kommunens ägo. Detta ska styras av ett konsortium som bildats av båda klubbarna. De kommande åren kommer Genualagen lägga cirka 20 miljoner euro på att fräscha upp Stadio Luigi Ferraris, arenan som är mest känd för det sprakande Lanternaderbyt och 1-2 mot Costa Rica i VM 90. Tidigare har både Samp och Genoa indikerat en vilja att lämna Marassi och skaffa eget, men de blir kvar på en av Italiens skönaste arenor.

Inter och Milan: Milan hade planer för en egen arena närmare Casa Milan, men gav upp tanken efter att kostnaderna blev högre än vad som planerats. Nu verkar fokus skifta till att rusta upp San Siro för Milan och Inter. Borgmästaren Giuseppe Sala är pessimistisk till chanserna för en nya arena. ”Jag tror inte att klubbarna vill bära en sådan investering. San Siro är platsen där de två lagen tillsammans vunnit mer titlar än någon annan arena har i världen – jag skulle tänkt noga innan jag övergett det. Det behövs spenderas lite pengar på San Siro, men inte så mycket som en ny stadion”, säger borgmästaren.

Sala vill se samtal mellan klubbarna om att rusta upp San Siro. Milanos stadsråd äger arenan och klubbarna hyr den för nio miljoner euro per år till 2030 enligt rådande avtal. Samtalsprocessen störs dock av oklarheterna kring ägarbytet i Milan. Utan att ha någon koppling till Milanolagen är jag helt enig med Salas tankar om renovering. San Siro är helt enkelt en alldeles för speciell fotbollsscen för att ge upp i första taget.

Lazio: Planerade ett ”Stadio delle Aquile” med 40 000 platser för mer än tio år sedan, men fick lägga ner projektet efter finanskrisen och negativa besked från politikerna. Efter att Roma fått klartecken från politiskt håll för deras arena kräver nu president Lotito samma behandling från borgmästarinnan Raggi när Lazio vill bygga eget. ”Förhoppningsvis kommer de inte försöka pusha oss mot Stadio Flaminio (30 000 platser och tidigare rugbylandslagets arena), som inte uppfyller kraven eller har standarden att vara Lazios stadion”, säger Claudio Lotito.

Lotitos citat har sin bakgrund i avslaget av Stadio delle Aquile, som skulle ligga på mark nära floden Tibern med en översvämningsrisk hängande över stadionområdet. Romas nya arena i Tor di Valle kommer dock inte placeras vid sådan mark enligt Virginia Raggis uttalande om just de planerna.

Napoli: Inför mötet med Real Madrid talade president De Laurentiis om en arena med 20 000 stolar, eller snarare fåtöljer. Han jämförde sin vision med en tennisarena, en plats för ”medlemmar” men också med rum för de som inte har lika mycket, som studenter.

Fake news? Förmodligen inte. Men filmproducenten De Laurentiis osympatiska drag har i min värld sänkt hans anseende rejält den senaste månaden. Det som faktiskt har hänt på San Paolo nyligen är att omklädningsrum och pressläktare förfinats.

Palermo: Nye presidenten Paul Baccaglini har redan träffat stadens borgmästare för att presentera sin vision om en ny fotbollsarena och träningscenter. Arenan skulle isåfall bli mindre än den nuvarande Renzo Barbera men Baccaglini påtalar att planen är i hela Siciliens intresse. Klubben fick ett arenaförslag nekat för några år sedan och presidenten vill dra lärdom av det för att inte samma misstag ska upprepas igen.

Pescara: Vill renovera den över 60 år gamla Stadio Adriatico till en fyrstjärnig arena enligt Uefastandard. Projektet skulle kosta 40 miljoner euro och bekostas av privata finansiärer. Det skulle bland annat innefatta ett nytt tak över stadion och förhoppningen är att bygget slutförs 2019.

Roma: Huvudstadsklubben fick för några veckor sen äntligen grönt ljus från politiskt håll att inleda planerna på att bygga Stadio della Roma söder om Rom. Borgmästarinnan Virginia Raggi hade för ett halvår sen stoppat planerna på ett Rom-OS 2024. Den här gången kunde de olika parterna komma överens efter ett år av förhandlingar.

”Det har varit en lång, lång resa. Det måste nästan känts så här för våra romerska förfäder under deras många kampanjer”, sa president Pallotta efteråt. James Pallotta hade säkerligen inte väntat sig så här många hinder när klubben för tre år sedan la fram de första skisserna på arenan. Han har dock fått kompromissa med tre tilltänkta höghus i anslutning till arenan och mer än halvera utrymmet för ett affärsområde som ska ligga där.

Själva arenan kommer ha 52 500 platser med möjlighet att expandera till dryga 60 000. Designen har försökt efterlikna Colosseums och arenan kommer ligga mellan Roms centrum och flygplatsen Fiumicino. Tor di Valle valdes ut redan i december 2012 som den mest lämpliga platsen, i konkurrens med över 80 andra i Romområdet. Planen är att Stadio della Roma ska stå färdig 2019, i tid till säsongen 19/20. Men med tanke på hur komplicerad processen varit tills idag skulle jag bli både förvånad och imponerad om tidtabellen håller.

Sassuolo: Spelar sedan 2013 på Mapei Stadium i grannstaden Reggio Emilia. Keramikföretaget Mapei och dess ägare Giorgio Squinzi köpte arenan det året. Squinzi är i sin tur även president i Sassuolo Arenan delas med stadens lag Reggiana från Lega Pro, och Sassuolos intåg på arenan har orsakat en hel del polemik mellan klubbarna. Mapei Stadium arrangerade finalen i Women’s Champions League förra året.

Torino: Klubbens gamla Filadelfia-stadion, Toros spelplats mellan 1926-1963, revs 1998 men har återuppbyggts igen. Nu tar stadion 4000 platser och ska fungera både som träningsanläggning och klubbhögkvarter med tillhörande museum. Åtta miljoner euro kostade det att bygga upp denna för Torinofans speciella plats. Den officiella invigningen är satt till den 25:e maj.

****

Med allt detta i åtanke ska man inte glömma att byggnadskonstruktioner är en komplicerad process i Italien. Det skulle inte alls förvåna mig om något projekt blir kraftigt försenat eller uppskjutet. Det var trots allt i detta land man la motorvägen A20 mellan Palermo och Messina. Motorvägsbygget på Sicilien inleddes 1972 och blev inte fullbordat förens 2004, en sträcka på 181 km…

Men det kan också vara denna våg av arenaoptimism som gör att klubbarna äntligen tar tag i sina problem en gång för alla, och ser till att det blir gjort. Eventuella groundhoppers kan ändå känna sig lugna i åtminstone ett par år framöver.

Källa: Football Italia, FourFourTwo, Il Mattino, L’Arena, Il Tirreno, The Mirror, stadiumdb.com, espnfc.com, serpentsofmadonnina.com, forzaitalianfootball.com, stadiodellaroma.com

Erik Hadzic
0 kommentarer

Zamparini: 15 år av galenskaper

Rubrikmakarna sörjer. Palermofansen, de flesta i alla fall, drar en suck av lättnad. För några veckor sedan tog en era slut i italiensk fotboll när Palermos mytomspunne, excentriske president Maurizio Zamparini avgick från sitt uppdrag. Palermo är på väg ner i Serie B och gör det utan 75-åringen som president. Zamparinis eftermäle kommer förstås inte bara handla om en eventuell nedflyttning under hans sista säsong. Nedan har jag försökt sammafatta det viktigaste och galnaste Zamparini gjorde under knappa 15 år i Palermo.

Ankomsten

Udinebördige Zamparini tog över som president i Palermo 2002 efter att i 15 år varit det högsta hönset i Venezia som samma år åkte ur Serie A. Norditalienaren Zamparini köpte den sicilianska klubben för 15 miljoner euro, som då låg i Serie B. Som ett slutgiltigt drag mot sin förra klubb signade han 13 Veneziaspelare den sommaren, däribland Filippo Maniero, Daniel Andersson, Joachim Björklund och Arturo Di Napoli.

Palermo misslyckades dock med att gå upp den första säsongen. Att saker inte gick enligt planen skyllde presidenten på spelarna, och proklamerade att han skulle ”skära av deras testiklar och äta dem ur min egen sallad”. Redan här var tränarcirkusen igång. Till starten av 2003-04 säsongen blev Francesco Guidolin klubbens sjunde tränare under Zamparinis 18 första månader i rosanero.

Den här gången skulle saker gå bättre och ett Luca Toni-lett Palermo vann Serie B och var tillbaka i finrummet för första gången på 31 år. Toni smällde in 30 mål i B och följde upp med 20 ligamål i Serie A säsongen 04-05. Det året skulle markera startskottet på den bästa perioden US Città di Palermo upplevt i modern tid.

Framgångarna

Toni var en fundamental del i laget som slutade på en finfin sjätteplats i deras comebacksäsong. Zamparini behövde inte ens avskeda en tränare under 04-05 för första gången under hans år i klubben. Förutom Toni hade Palermo fyra andra spelare som senare skulle ingå i Italiens världsmästartrupp 2006, Cristian Zaccardo, Fabio Grosso, Simone Barone och Andrea Barzagli.

Laget följde upp med två raka femteplatser och spel i Uefacupen båda säsongerna. Som längst gick man till åttondelsfinal 05-06. Två mittenplaceringar följde innan man var med och utmanade om Champions Leagueplatser igen under säsongen 2009-10. En ny våg av kommande stjärnor hade anlänt till ön. Cavani, Miccoli, Kjaer, Pastore, Sirigu, Nocerino och Balzaretti var några av spelarna Palermopubliken fick njuta av.

I den näst sista omgången ställdes Palermo mot Sampdoria hemma på La Favorita. Palermo hade två poäng upp till Samp på den sista CL-platsen vid tidpunkten för denna avgörande match. Vi minns bortalagets Cassano-Pazzini, Miccolis haltande och Igor Budans miss i slutet. Matchen slutade 1-1 efter två straffmål, och Sampdoria höll undan för Palermo i den sista omgången. Champions League förblev en dröm för de rosasvarta.

Säsongen efter slutade Palermo på en åttondeplats, och det är senaste gången man orkat placera sig på övre halvan. 2013 åkte Palermo ur Serie A, för att studsa tillbaka året efter. Under 10-talet har man fortsatt kunnat tillgå fina spelare. Paulo Dybala, Franco Vazquez, Andrea Belotti och Matteo Darmian har alla sedan gått vidare till större klubbadresser.

Tränarna…

De tidiga framgångarna på planen skedde trots en rotation på tränarbänken. Guidolin fick lämna sommaren 2005, i det som blev den första av fyra Palermosejourer för hans del, till förmån för Luigi Delneri. Trots bra resultat på planen skulle Zamparini byta tränare ytterligare fem gånger de kommande tre säsongerna.

Vid det här laget var det underförstått att presidenten inte ansåg att tränaren hade en allt för stor roll i klubbyggandet, spelarna på planen var dem som drev skeppet vidare under dessa säsonger. Zamparini var dock inte alltid så tydlig med detta i sina uttalanden, vilket bevisas i hans citat om den annars populäre tränaren Delio Rossi.

Efter en 0-7 förlust borta mot Udinese förklarade presidenten att ”Delio Rossi har en procents chans att stanna på bänken, det kan ni ge er på.” Rossi fick följaktligen sparken och Zamparini fyllde i att ”laget har fullkomligt förstörts. Han har haft sönder mitt Palermo, jag borde gett han sparken vid jul”.

Fem veckor senare lät det annorlunda när Zamparini tagit Delio Rossi till nåder.

”Att byta tränare var ett misstag från min sida och jag ber om Palermofansens förlåtelse. Jag återfann min tro på Rossi eftersom han är en utmärkt tränare”.

Relationen med Rossi förblev speciell. Presidenten förklarade den med att ”Rossi är som min fru, jag vill ha honom för mig själv”. När laget månaden efter spelade oavgjort mot Bari ändrades stämningen igen, och Palermo hade nu ”en tränare utan kulor”. Delio Rossi fick sparken för andra gången den säsongen. Totalt blev det 18 månader över två perioder för tränaren i Palermo.

… hur många egentligen?

Det är svårt att hålla redan på hur många tränare som kommit och gått sedan 2002, och hur många som bara varit interimtränare. Det enklaste är förmodligen att räkna antalet tränarbyten vilket var 40 stycken innan Eugenio Corini fick sparken i början på 2017 och ersattes av Diego Lopez. Just Corini fick avsluta det mest sparkarintensiva året i Palermo.

Under en tolvmånadersperiod från november 2015 till senaste november gjorde Zamparini inte mindre än elva tränarbyten. Corini som tillträdde i november var den åttonde tränaren Zamparini avverkade under denna period. Giuseppe Iachini inledde säsongen 2015/16 men ersattes av Davide Ballardini i november det året. Denne fick gå två månader senare och argentinaren Guillermo Barros Scheletto utnämndes som ny tränare.

Problemet var att Schelotto inte hade rätt Uefalicenser i ordning och analytikern Fabio Vivian fick rollen som caretaker – i en match. 0-4 mot Genoa blev för mycket för Zamparini. Näste man, Giovanni Bosi, fick också bara en match innan Giovanni Tedesco utnämndes till A-lagstränare. Tre veckor senare blev Tedesco nedgraderad till assisterande när Bosi kom tillbaka. I februari var Iachini tillbaka efter en frånvaro på tre månader när det framkom att Schelotto var i färd med att strunta i Uefabyråkratin och istället skriva på för Boca Juniors.

Under en vinstfri period den våren fick även Iachini sparken och Walter Novellino kom in. När inte heller han kunda vända på trenden återvände Ballardini. Denne lyckades ta 15 poäng under de fem sista matcherna med Palermo, och kontraktet säkrades i den sista omgången efter en hemmavinst mot redan nedflyttade Hellas Verona.

Något vore konstigt om Ballardini stannade en längre period och mycket riktigt försvann han i september 2016 efter oenigheter kring klubbens sommartransfers. Roberto De Zerbi fick två månader innan Corini kom in. Alltså, tolv månader, elva byten, åtta olika tränare. Under säsongen 2015/16 gjorde Palermo fler tränarbyten än övriga Serie A-lag tillsammans.

Däremellan hade Palermo Inters numera hyllade tränare Stefano Pioli. Men Pioli som kom i juli 2011 fick inte ens två månader på Sicilien. Två oavgjorda matcher mot schweiziska FC Thun och uttåg ur Europa League var tillräckligt för presidenten. Ett felbeslut konstaterar Maurizio Zamparini i efterhand.

”Vi förstod varandra direkt och jag uppskattade Pioli i första hand som en man och sen som tränare. Jag gjorde fel som sparkade honom men vid tillfället tyckte jag inte att vi hade förutsättningarna att fortsätta tillsammans. Jag tog emot dåliga råd från sportchefen”.

”Jag åt min andra testikel tack vare stressen. Den första var redan uppäten”, avslutade Zamparini på sitt karakteristiska sätt.

Citaten

Det är inte tillräckligt med ovanstående uttalanden? Hur lång tid har vi på oss? För den som vill finns mer att hämta ur Zamparini-asken.

Gianni Infantino vann Fifavalet enbart för att han köpte fler röster än Shejken. Jag hoppas de stänger av mig för dessa ord, det vore en ära

Zamparini hade tidigare gått åt hårt mot Fifa-presidenten Infantino. Efter en dom blev Zamparini avstängd i 20 dagar, och både han och Palermo fick böta 18 000 euro var.

Detta är inte en grupp män, det är ett tjejlag

Presidenten brände av lite omklädningsrumsjargong efter en 1-3 förlust mot Torino 2008

Engelsmännen är pirater

Zamparini ansåg 2008 att engelska klubbar agerade som pirater på skattjakt när de lockade italienska talanger med lukrativa proffskontrakt.

Man borde fängsla domaren

Han var inte nöjd när Alessandro Matri gjorde mål från offsideposition i 1-3 förlusten mot Cagliari 2011. Presidenten gick hårt åt den italienska domarkåren och krävde en ursäkt från domarhåll.

Slughet är en rumänsk paradgren, de har det i blodet. Dem utvecklade det som en överlevnadsinstinkt, bland några andra saker

Rumänen Adrian Mutu gjorde mål på Palermo under tiden en rosa spelare låg skadad på gräset. Zamparini gick i taket och yttrade orden ovan. Han ”backade” senare från uttalandet med meningen ”Jag menade inte att förolämpa Mutu när jag kallade honom en slug liten zigenare”. Det rumänska fotbollsförbundet krävde därpå en ursäkt från Zamparini.

Han är en okontrollerbar womanizer, en irländare utan regler. Den typen som försvinner i en vecka för att åka och jaga damer i Milano

Både Zamparini och tränarna hade problem att hantera nordirländaren Kyle Lafferty utanför planen. Trots att anfallaren varit en viktig del i laget som flyttades upp från Serie B 2013-14 såldes Lafferty till Norwich efter bara en säsong.

****

Som det framgår var aldrig Maurizio Zamparini den mest sympatiske presidenten i italiensk fotboll. Samtidigt går det inte komma ifrån att han, förutom att ha varit en färgklick (eller mer en olycka på väg att hända), också gjort en hel del gott för Palermo. Inte minst planterade han optimism och framtidstro i en klubb svältfödd på framgångar.

Han som tar över Palermo med omedelbar verkan heter Paul Baccaglini, en italiensk-amerikan som inte heller verkar vara en ortodox personlighet. Det kommer finnas all anledning att syna även den mannen framöver.

The show must go on.

Källa: The Gentleman Ultra, Football Italia, The Guardian, goal.com

Erik Hadzic
0 kommentarer

Interkross, Schickshow och tveksamma straffar

Omgång 28 inleddes med en fredagsmatch, och inte vilken som helst. Juventus mot Milan i Turin. Juve som gjorde några oväntade rockader i elvan. Benatia in som mittback, Barzagli ut till höger och Dani Alves flyttade fram som högerytter. Dessutom fick Marko Pjaca chansen från start. Juventus inledde i högt tempo och var klart bäst i den första halvleken. Om Juve-Milan oftast varit en toppmatch under 2000-talet så speglade denna halvlek tydligt avståndet och förhållandet mellan ett lag på första och ett lag på sjunde plats.

Juventus skulle också ta ledningen efter en halvtimme. Dani Alves hittade Mehdi Benatia i en otippad position i straffområdet. Marockanen verkade bli lika förvånad själv och firade målet med tre målgester i en. Hemmalaget såg ut att gå till paus med en välförtjänt ledning när chocken kom.

Milan ställde om med Deulofeu som hittade Carlos Bacca i straffområdet som hittade nätet. Skarvningen till Deulofeu. Spanjoren som hade total kontroll när han drev bollen i full fart, trots att den studsade upp på grästuva under löpningen. Och så Baccas mottagning och skott i en och samma rörelse. Ett omställningsmål i världsklass.

Andra halvlek blev jämnare efter att Milan spelat upp sig. Men Juventus skapade tillräckligt med målchanser för att avgöra matchen. I vägen stod dock Gianluigi Donnarumma med den ena räddningen efter den andra.

Milans José Sosa gjorde på nytt en bra match, men drog i den 93:e minuten på sig sitt andra gula kort. Det skulle visa sig bli ödesdigert. Några minuter senare bet sig Juventus fast i Milans straffområde och bollen hamnade på De Sciglios arm. Domare Davide Massa blåste en högst diskutabel straff. Paulo Dybala satte den i mål och Donnarumma fick kapitulera.

Efterspelet blev som väntat hätskt mellan lagen. Carlos Bacca sökte upp domaren och fick stoppas när han skulle konfrontera Massa. Delar av bortalagets omklädningsrum rapporteras blivit sönderslaget, och Dybala talade efteråt om anklagelser som Juventus fått utstå i sex år. Mitt i detta ska Vincenzo Montella ha beröm. Han höll sig lugn och resonlig i en grymt frustrerande situation.

Jag tycker inte att Juventus skulle få straffen. Bollen träffar De Sciglios arm, men från ett kort avstånd. Armen är inte intill kroppen, fast inte heller i en onaturlig position. Jag kan däremot tycka att häxjakten på Juventus och deras eventuella fördelar tar för stora proportioner. Det skulle inte blåsts för straff, men handlar inte på något sätt om ett rån. Sett till målchanser var segern rättvis.

Jag är övertygad om att Milan kommer resa sig från detta. Den moralen har rossoneri visat prov att man har inom laget gång på gång under säsongen. Dock så kommer Carlos Bacca bli avstängd i nästa omgång för sitt agerande efter matchen. Trist för Milan när colombianen äntligen hittat målformen igen.

Juventus gav inte bort den lilla livlina Roma skulle fått om poängavståndet hade blivit sex pinnar efter omgången. Nu är det åtta igen och det kommer inte Juventus tappa under de sista tio matcherna.

På lördagskvällen var det dags för ett av Italiens största derbyn, det i Genua mellan Genoa och Sampdoria. Två fantastiska tifon från kurvorna ramade in matchen, men det blev inte särskilt välspelat i första halvlek. Sampdoria var mest spelförande och hade flest intentioner i anfallsspelet. Genoa stack upp och hade ett par av de hetare chanserna utan att lyckas göra mål. Hemmalaget hade svårt att hitta Giovanni Simeone längst fram medan Samp betydligt oftare involverade både Quagliarella och Muriel.

I andra blev det bättre fart på båda lagen. Framförallt Samp som kopplade ett större grepp om matchen. Målet skulle komma i minut 71. Luis Muriel hade skjutit in sig tidigare under kvällen. När ytterligare ett läge dök upp efter slarv i Genoaförsvaret var colombianen klinisk och placerade in 1-0.

Några minuter tidigare hade Quagliarella bytts ut mot tjecken Patrik Schick. 21-åringen tog plats som högerytter och visade upp fräckheten i dribblingarna direkt. Schick vände ut och in på Genoaspelare vid ett flertal tillfällen. Det var lite som när sjätteklassaren går in och ska spela på skolgården med fyrorna. Och det skriver jag inte bara för att Schick är lång (187 cm) och ser väldigt ung ut.

Genoa hade inget i anfallsväg mot slutet och Sampdorias seger var fullt rättvis. Derbyvinsten innebar att det var första gången sedan säsongen 1959/60 som Samp vunnit båda mötena i ligan mot ärkerivalen. Giovanni Simeone förblev anonym under matchen men Oscar Hijemark var bland de bättre i hemmalaget. Svenskens startplats på mitten verkar allt mer cementerad.

Detta var bara Mandorlinis tredje match som Genoatränare. Det blev också den första förlusten, men jag kan tycka att det var mer linjer och idéer i Genoa under Ivan Jurićs tid. Den som kommer ihåg Mandorlini från tiden i Hellas Verona vet att spelet ofta såg trögt och idéfattigt ut. Men tränaren ska definitivt ges fler chanser att fila och hitta rätt bland spelarmaterialet.

Inter och Atalanta drabbade sedan ihop i en match som gällde Champions- och Europa Leagueplatser. Båda lagen fick en bra start där Papu Gómez var nära att ge Atalanta ledningen med ett skott som gick strax utanför. Sedan började Mauro Icardi-show. På nio minuter gjorde anfallaren ett tvättäkta hattrick, med vänstern, högern och på nick. Det snabbaste Inter-hattricket på över 70 år. Trots det belönades inte Icardi med en plats i Edgardo Bauzas argentinska landslagstrupp.

Hemmalaget var på ett otroligt spelhumör och Éver Banega gjorde två mål inom loppet av tre minuter innan paus. Fronttrean i Inter skördade stora framgångar och löpte rätt nästan hela tiden. Ivan Perišić var mycket bra och Antonio Candreva stod för farliga inspel nästan jämt från högerkanten. Spontant kände jag då att denna halvtimme var det bästa ett lag presterat hittills i ligan.

Hur förklarar man Atalantas kollaps då? De uppträdde virrigt och fick många frisparkar emot sig. De räckte inte till fysiskt och såg inte alls ut att hänga med i spelet. Det gick för snabbt helt enkelt när Interspelarna stormade fram. Masiello var avstängd och ersattes av Zukanović i trebackslinjen. Denne hade ingen bra dag men så stort avbräck kan inte Masiellos frånvaro varit?

Atalanta reducerade innan paus genom Freuler, men Gagliardini visade efter paus att släkten är värst och Banega blev dagens andra tremålsskytt efter ett frisparksmål. 7-1 slutade det till Inter. Hur ska Atalanta hämta sig från detta till de sista tio omgångarna? Det är svårt att spekulera kring hur stor påverkan förlusten kommer få på självförtroendet. Kanske kan det vara nyttigt med en sådan här uppläxning, för att komma tillbaka och jobba ännu hårdare? Atalanta har i alla fall fått se hur det kan gå när man inte hänger med fysiskt. Då hjälper inte all den bollskicklighet som visas i lagets passningsspel. Men de kommer få fansens stöd hela vägen in i maj. Runt tusen supportrar mötte upp på träningsanläggningen efter matchen för att peppa laget.

Inter har alltjämt sex poäng upp till Napoli på tredjeplatsen. Stefano Pioli har gjort nästan allt rätt som Intertränare med 11 vinster på 15 matcher. I de resterande fyra matcherna har man inte lyckats slå andra topplag. Och för att gå om Napoli på tredjeplatsen måste poängen trilla in även mot toppkonkurrenter. Möjligen kan denna kross ge signaler till laget att man är redo att rubba även de bästa lagen i ligan.

****

I övrigt noterar vi att…

Tveksamma straffar var ett gångbart tema under veckan. Napoli fick två stycken sådana i 3-0 segern hemma mot Crotone. Finare var banderollen tillägnad förre Napoliforwarden Quagliarella, som avslöjade att han terroriserats av en stalker de senaste åren. I napoletani är beredda att ta emot Quagliarella igen, och banderollen löd: ”I helvetet har du levt… enorm dignitet. Vi välkomnar dig tillbaka till vår famn Fabio, son av denna stad”.

Romas Spalletti inte matchat truppen på ett direkt lyckat sätt den senaste tiden. Borta mot Palermo fick Paredes, Mario Rui och (äntligen) Clement Grenier spela från start. Grenier satte avtryck med den fina passningen till El Shaarawys 1-0 mål. Fransmannen blev sedan utbytt mot Edin Džeko i andra. Džeko visade att målformen finns kvar trots några mållösa matcher på slutet och satte 2-0. Bruno Peres gjorde trean och Roma studsade tillbaka på ett bra sätt inför den viktiga EL-returen mot Lyon.

Palermo har fortsatt sju poäng upp till säker mark. Deras nye president, förre tv-personligheten Paul Baccaglini, har lovat uppfylla en hel drös saker om laget klarar kontraktet. Bland annat ska den tungt tatuerade italiensk-amerikanen fixa en ansiktsgaddning om så blir fallet. Det mesta talar för att han ändå slipper både nålen och de alla de andra vaden.

Ciro Immobile vann den italienska målgörarkampen mot Belotti under måndagskvällen. Lazio slog Torino med 3-1 och Immobile inledde målskyttet och gjorde sitt 17:e mål för säsongen. Torinos kvittering stod Maxi Lopez för. Argentinaren var tidigare petad av Mihajlović eftersom han inte uppnådde viktkraven. Anfallsveteranen har uppenbarligen gått ner i vikt och sent omsider har både speltid och mål trillat in. Mot Lazio räckte det inte och Simone Inzaghis lag fortsätter att skugga Napoli från fjärdeplatsen.

****

Omgångens vinnare: Bologna slog Sassuolo borta efter mål av Mattia Destro. Sex matcher gick Bologna segerlöst innan denna omgång. Till detta Emilia-Romagnaderby bojkottade majoriteten av Bolognas tifosi den korta resan på grund av de dåliga resultaten, och för att fyra spelare ertappades sent på en nattklubb i förra veckan. Tränare Donadoni hänger åtminstone inte lika löst som för några dagar sen.

Omgångens förlorare: Alla sex klubbar i botten förlorade i helgen, även om läget är mest prekärt för de tre under strecket.

Omgångens mål: Med tanke på tiden för avgörandet och vad det betydde för Lazio väljer jag Keita Baldés 2-1 mot Torino.

Erik Hadzic
0 kommentarer