Italienbloggen

Roma cashar in och nye Nedved till Juve

Det har, förutom Dani Alves uppbrutna kontrakt, varit en sommar där Juventus hållit låg profil. Men snart kan bianconeri stolt presentera en av mercatons mest spännande värvningar. Den tjeckiske u21-landslagsmannen Patrik Schick har genomfört den första av två läkarundersökningar, och affären blir helt färdig efter u21-EM:s slut om en vecka.

Schick kommer närmast från Sampdoria där han gjorde 11 mål på 14 starter (32 matcher sammanlagt) i Serie A, efter ankomsten från Sparta Prag förra sommaren. 21-åringen har till synes inte varit helt ordinarie i Sampdoria utan främst fått agera i rollen som supersub. Vad ska en sådan spelare hämta i Juventus?

Jo, alla som sett Schick spela någon gång i Samp vet att det finns en exceptionell bolltalang i den långa kroppen. Trots sin längd (1,87 m) så är Schick väldigt rörlig och flyfotad, och har vant oss vid spektakulära finter från sitt register.

Det är lätt att göra jämförelsen med 2000-talets store tjeckiske spelare Pavel Nedved, men jag skulle säga att Schick är ännu mer irrationell. En mer träffande liknelse är den med Zlatan Ibrahimović, även om deras position på planen inte överensstämmer helt. Schick har precis som Zlatan en showman-attribut som ter sig förvånande med tanke på spelarna längd.

Ett av de starkaste spelarminnena jag har från våren är just Schicks inhopp i Genuaderbyt. Han byttes in med en tredjedel kvar av matchen och bara fem minuter senare hade Luis Muriel gjort matchens enda mål.

Schick gjorde lite som han ville på den korta tiden. Han fick Genoas försvarare att bokstavligt talat se ut som juniorer och han själv som en erfaren A-lagsspelare, trots Schicks pojkaktiga uppsyn. Men än är det osäkert om vi får se några trollkonster i Juventus tröja nästa säsong.

Chansen finns att Juventus väljer låna att ut honom. Om inte nu så möjligen i januari. Prislappen väntas hamna på runt 25 miljoner euro. Det är ingen jättesumma på något sätt, men ganska mycket pengar på en spelare med ringa Serie A-erfarenhet.

Talangen är dock odiskutabel och det kan också bli så att han direkt utmanar om ytterplatserna i Juventus. Allegri kan mycket väl ändra spelsystem igen i höst och frångå sitt 4-2-3-1 med den otraditionella yttern Mandžukić i elvan.

Vad som efterfrågas i Juventus är mer genombrottskraft på planen. Där har Juan Cuadrado fyllt ett viktigt behov men colombianen har under sommaren ryktats bort. Förmodligen stannar Cuadrado och även då kan Schick ge honom en match. Tjecken är kanske inte lika mycket rakt-mot-mål i spelet som Cuadrado, men hans spetsegenskaper borde ändå komma till nytta även i mästarlaget.

Han har vice-presidenten Pavel Nedveds skydd mot strålkastarna som kommer riktas mot ynglingen. Juventus ska i första hand spetsa till en redan mycket bred och välfungerande trupp. Det är därför inte omöjligt att Schick blir det mest spännande Juveförvärvet om de fortsätter agera low-key i sommar.

En som har svårt att hålla den profilen är yttern Mohamed Salah. Egyptiern delar läger med sin spelstil och frekventa klubbyten. Efter genombrottet i FC Basel satsade Salah direkt mot toppen och kontrakterades sommaren 2014 till Chelsea.

Hösten i London blev ett misslyckande och efter bara ett halvår lånades Salah ut till Fiorentina. Tiden där blev en nytändning för yttern, men lika snabbt som han vunnit Florenspublikens hjärtan skulle han därefter krossa dessa brutalt.

Efter en infekterad strid mellan tre klubbar valde Salah att fortsätta sin låneperiod i Roma, dit han också senare såldes ett år senare. De 1,5 åren i Roma har på det stora hela varit en succé och spelaren säljs till Liverpool för 42 miljoner euro, som kan öka till en dryg halv miljard kronor med bonusar inräknat.

Det är ett nytt transferrekord för Merseysideklubben och Romas dyraste försäljning sedan Erik Lamela (35M euro). Romas fronttrio med Salah-Džeko-Perotti splittras nu och det går inte komma ifrån att giallorossi tappar en hel del av de poäng som trion producerat.

Jag anser ändå att Roma gjort det rätta. Det är en otroligt stor summa pengar att tacka nej till, och de har redan en ersättare i form av Stephan El Shaarawy. Jag tror dock att Monchi kommer värva en ytter till. El Shaarawy gjord en bra vår men man vinner inga ligor med både han och Diego Perotti som ordinarie spelare.

Mohamed Salah hade extrema spetsegenskaper i sin snabbhet och, när det flöt för honom, målskytte. Andra dagar var det frusterande att se Salah missa klara lägen och blotta sin bristande spelintelligens. För Romas skull vore det bra om de hittade en jämnare ytter, även om det finns romanisti som håller Salah högre än vad jag gör.

Som Liverpools dyraste spelarköp genom tiderna kommer en enorm press ligga på Salahs tunna axlar. Han borde passa perfekt i Jürgen Klopps vertikala spelfilosofi och jag tror han kommer komma till ännu fler lägen i Liverpool.

Detta blir en säsong där the Reds måste gå vidare från sin plattform och lyfta spelet till nästa nivå. Är då Mohamed Salah spelaren som kan få dem att göra det? Jag tror inte så, framförallt tror jag inte att Salah kommer bli ett lika bra nyförvärv som den mer komplette Saido Mané.

Det har inte så mycket med Salahs tidigare Englandsäventyr att göra. Känslan är bara att Roma kommer bli den klarare vinnaren i denna affär.

I skuggan av dessa affärer har Sampdoria sålt playmakern Bruno Fernandes till portugisiska Sporting. Prislappen hamnade på 9 miljoner euro och Samp verkar sugna på att ta in Fiorentinas Josip Iličić som ersättare. Går den affären i lås behöver det inte alls bli ett nedköp som Sampdoria gör.

Albanske målvakten Etrit Berisha värvas permanent till Atalanta efter att ha varit utlånad dit från Lazio. Berisha gjorde en bra säsong mellan stolparna och sägs kosta runt 5M euro. En väldigt logisk affär med tanke på landsmannen Strakoshas framfört i Laziomålet. Därtill finns redan Federico Marchetti i Lazios förfogande.

Bologna har värvat två försvarare den senaste veckan. Giancarlo Gonzalez kommer från nedflyttade Palermo och Sebastien De Maio från Anderlecht för 2,5M euro. Belgaren hade en mindre lyckad utlåning i Fiorentina under säsongen.

Fiorentina värvar också två spelare. Tonåringarna Nikola Milenković och Dušan Vlahović tillkommer från FK Partizans ständigt producerande talangfabrik. Milenković är försvarare och kostar drygt 5M euro. Vlahović är en anfallare och anländer i januari när han fyllt 18 år. Pantaleo Corvino rör sig åter i gamla välbekanta Balkanmarker som sportchef.

La Viola värvar också högerbacken Bruno Gaspar från brasilianska Vitoria SC.

På tränarfronten har Sassuolo gjort klart med Di Francescos ersättare. Det blir Perugias tränare Christian Bucchi. Perugia blev det första tränaruppdraget i andradivisionen för den gamle Serie B-bombern. Under säsongen har han gjort det bra både spel- och resultatmässigt med Perugia som slutade fyra och åkte ut i playoff-semi mot Benevento.

Det blir inget lätt uppdrag att ersätta Di Francesco, som varit som en institution under Sassuolos första Serie A-år. 40-årige Bucchi har inte erfarenheten från högre nivå som tränare, men det hade Di Francesco inte heller. Sassuolo gör en chansning när man tänkte att de kunde fått in ett mer meriterat namn, i egenskap av den högre status som Sassuolo nått i fotbollspyramiden.

Bucchi lär inte drabbas av samma skadesituation som hans företrädare fick stå i under hösten och som drog Sassuolo farligt nära nedflyttningsplats ett tag. Däremot kan klubben komma att tappa flera spelare, i synnerhet några av de profilerade som ryktas till Di Francescos Roma.

För Bucchi ser läget ändå gynnsamt ut. Med målet att hamna i mitten och kanske utmana om en Europaplats ser jag en lugn tillvaro i Sassuolo. I värsta fall hamnar de i sjoket av mittenklubbar ovanför bottenstriden, i bästa fall kan Sassuolo ligga på övre halvan.

Inte många mil ifrån Sassuolo ligger lilla Carpi, där tränaren Fabrizio Castori slutat på sin post. Castori tog sensationellt upp Carpi under sin första säsong i klubben 2014/15 och lyckades sånär hålla kvar dem i Serie A. Detta trots en turbulent inledning på säsongen där han sparkades och var frånvarande från tränarpositionen under några omgångar.

I år jobbade sig Carpi upp till en playoff-plats i Serie B och föll som bekant mot Benevento i finalen. Det är en stor tränargärning Fabrizio Castori gjort med små medel och frågan är vem som vågar ta efter honom. För den enda vägen härifrån måste vara ner för Carpi?

Om vi håller oss kvar i Emilia-Romagna ser vi att Parma fått nya kinesiska ägare.  Gruppen Desport tar över 60 procent av klubben med presidenten Jiang Lizhang i spetsen. Parmas vice ordförande Marco Ferrari motiverar köpet med att Parma behöver vara mer konkurrenskraftiga när de ska upp på nästa nivå.

Det har ryktats om att klubben kommer få en inköpsbudget på 15 miljoner euro i sommar, vilket är en hel del för en Serie B-klubb. Kineserna har en bakgrund inom tv-rättigheter kopplat till sport och tar förhoppningsvis inte efter gamla synder hos tidigare Parmaägare.

Parmalegendaren Hernan Crespo får en roll som vice-president i klubben där supportrarna fortsatt äger tio procent av klubben.

Några som också visat att de har pengar är nykomlingen Benevento. De kommer rusta upp och utöka arenan Ciro Vigorito till 17 800 sittplatser. Renoveringen ska vara färdig till säsongsstarten, allt för att arenan ska nå Serie A-standard.

Slutligen så har ett underhållande ordkrig blossat upp mellan den förre Milananfallaren Cristophe Dugarry och Marco Verrattis agent Donati Di Campli.

Verratti har önskat en flytt ifrån PSG och avbröt sin semester på Ibiza för att åka tillbaka till Paris en dag. Men mötet med klubben sägs inte ha förändrat dödläget och Verratti återvände till ön.

Flyttönskemålet fick Dugarry, numera tv-expert, att ilskna till. Fransmannen menade att Verratti inte bevisat någonting och att hans skadeproblem har sin bakgrund i att hans livsstil inte är tillräckligt ”clean”.

Di Campli svarade på twitter och ifrågasatte Dugarrys rätt att snacka om livsstilar. ”Käre Dugarry, i Italien är du ihågkommen för modeshower och Pepsistyrda fester, inte för ditt fotbollsspelande”, skrev Di Campli.

Dugarry kontrade med att kalla agenten för ”en fattigmans Mino Raiola” och undrade vilken nytta agenter gör egentligen.

Fortsättningen följer där och i konflikten Verratti-PSG. Juventus är en av intressenterna till Verratti även om Barcelona sägs ligga i pole position. Om inte Juve lyckas knyta till sig den italienske landslagsmannen har jag en annan spaning.

Under EM-matchen Slovakien-Sverige styrde slovakernas nummer sex Stanislav Lobotka från sin tillbakadragna position på mittfältet. Nordsjällandspelaren såg närmast ut som en kopia av Verratti. Bollbehandlingen, lugnet, storleken, frisyren. Det var länge sedan jag såg en spelare påminna så mycket om en världsstjärna.

Kan denna slovakiska 22-åring rentav vara något för Juventus i framtiden?

Erik Hadzic
0 kommentarer

Parma följde trenden med dubbla uppflyttningar

SPAL gjorde det först. Benevento sedan. Båda lagen lyckades som nykomlingar gå upp från Serie B, och till sällskapet kan nu även Parma ställa sig. Laget från skinkstaden gjorde det dock som nykomligar i tredjedivisionen Lega Pro och är ett stort steg närmare en comeback i Serie A.

Det blev alltså Parma som inte helt oväntat vann det stentuffa och långa kvalspelet om en plats i Serie B. Ett kvalspel som inleddes med 24 lag för några veckor sen och som avslutades med finalen Alessandria-Parma.

På Artemio Franchi i Florens tog Parma ledningen redan efter tolv minuter genom Manuel Scavone. Parma visade sig vara det bättre laget från start till mål även om Alessandria inte saknade målschanser.

En nervös Hernan Crespo (som bor i Parma) och ett stort Parmafölje på läktaren kunde andas ut med dryga halvtimmen kvar. Efter en sällsynt tilltråcklad situation kunde Manuel Nocciolini nästan omedveten göra 2-0 till de gulblå.

Mest lättad och lycklig över avancemanget kanske lagkaptenen Alessandro Lucarelli är. Han följde som enda spelare med ner när Parma under förnedrande omständigheter degraderades till Serie D 2015.

Den 39-årige försvararen såg det som sin plikt att stanna i Parma. Det hade han inte gjort om klubben inte vunnit playoff-finalen, men en pension från fotbollen kanske får vänta när det nu blir Serie B.

Den yngre brodern till Cristiano Lucarelli minns tillbaka när han själv stod framför åklagaren i konkurshärvan ”åt hela Parmas vägnar”, och två år senare är framme vid något han kallar ett ”mirakel”.

För de flesta är historien fortfarande fräsch i minnet. Parma FC gick våren 2015 i konkurs efter en lång period av problem både med ekonomin och ägarstrukturen. De återuppstod då som Parma Calcio 1913 i Serie D.

Ordförande blev Nevio Scala, den gamle tränaren som firade triumfer med Parma under storhetstiden på 90-talet. Han anställde ett par av sina tidigare spelare som tränare och sportchef, och lanserade begreppet calcio biologico, ekologisk fotboll.

Till en början gick allt bra för Nevio Scalas nya Parma. Klubben sålde 10 000 årskort på Ennio Tardini och vann Serie D 2015/16 utan att förlora en match. Inledningen på denna säsong blev svårare och i november sparkade styrelsen den gamle mittbacken Luigi Apolloni från tränarposten.

Nevio Scala surnade till på klubbens kortsiktiga tänk och avgick i protest. Parma ryckte upp sig under vintern men blev ändå distanserade av storsatsande Venezia i Lega Pros B-grupp. Venediglaget vann serien med tio poäng.

Att Scala ville se ett mer hållbart Parma var ingen slump. Så sent som 2004 gick klubbens dåvarande ägare, mejerijätten Parmalat, i konkurs och den nya klubben Parma FC tog Parma AC:s plats i Serie A:s toppskikt.

Parmalatkungen Calisto Tanzi hade samlat på sig ofattbara 14 miljarder euro i skulder, dolda på olika sätt under många år. Parmalat undvek konkurs tack vare en lag utfärdad av Berlusconis regering och sattes istället under tvångsförvaltning. Calisto Tanzi dömdes till 17 års fängelse för bedrägeri i denna oproportionerliga näringslivsskandal.

Provinsklubben som med mejeripengarna blev en av Italiens sju systrar och vann Europatitlar kunde nu glömma en historisk första scudetto. Konkursförvaltare drev klubben i 2,5 år innan affärsmannen Tommaso Ghirardi köpte klubben 2007.

Trots att Parma åkte ur Serie A året efter skulle klubben komma tillbaka och stabilisera sig som ett mittenlag i högstadivisionen. De ekonomiska bekymren upphörde inte för det. Men under Roberto Donadonis ledning kvalificerade man sig till Europa League efter en sjätteplats säsongen 2013/14.

Detta efter en spektakulär sista omgång när Torinos Alessio Cerci missade en avgörande straff på övertid mot Fiorentina. Sjuan Torino skulle ändå skratta sist. Parma fick inte komma till spel i Europa beslutade Uefa på grund av för sent betalda inkomstskatter. EL-biljetten försvann till Turin och Parmas fall började på allvar.

Klubben fick problem under hösten att betala ut löner till spelare och anställda, och Ghirardi sålde klubben i december 2014. Parma bytte ägare ett par gånger till de kommande månaderna. Men det enda ägarna hade gemensamt var att deras oseriösitet och brist på kapital. Konkursen blev ett faktum i mars 2015.

Skulderna den här gången var uppe i närmare 1,5 miljarder kronor. Tommaso Ghirardi och sportchefen Pietro Leonardi åtalades senare för förskingring. På planen drabbades Parma av minuspoäng och hamnade på en oundviklig sistaplats i tabellen.

Ersättare till tränaren Apolloni i höstas blev Roberto D’Aversa. Inte heller han har rent mjöl i påsen och har åkt fast för matchfixningsbrott. Men trots Nevio Scalas besvikelse kan man ändå inte säga att tränarbytet inte gett resultat. I en intervju med Offside (nr 1/17) får Alessandro Lucarelli frågan om det är möjligt för en klubb som Parma att stå för Scalas vision med ekologisk fotboll?

”Det är inte lätt. Il sistema calcio i Italien bygger på mäktiga intressen. Ibland är det stora företag i bakgrunden som agerar i det dolda. Men någon måste ju föregå med gott exempel om det ska kunna bli någon ändring”, svarade Alessandro Lucarelli.

De som äger Parma nu är en grupp investerare, där Guido Barilla är det tyngsta namnet. Barilla har sitt huvudsäte i Parma och väntade tills klubben var i Serie D innan företaget gick in och satsade på fotboll. Guido Barilla är noga med att påpeka att han använde sina privata pengar när han gick in i Parma Calcio 1913, inte företagets.

Det är ett mysterium hur en så framgångsrik näringslivsregion kunnat tillåta två ekonomiska katastrofprojekt med några få års mellanrum. Det är ett underbetyg till stadens entreprenörer att män som Tanzi och Ghirardi kunnat köra fotbollsklubben i botten. Det är uppdagat att Parmalat redan 1990 hade stora skulder när Parma AC köptes upp.

Vad säger att något kommer förändras i framtiden? Det är uppenbart att Parma kommer granskas under lupp av förbundet med tanke på klubbens ekonomiska historik. Det bör vara av godo för klubben att hela tiden vara medvetna om de måste hålla sig på rätt sida av balansräkningen.

Även om Serie B är en mycket attraktivare marknad än Lega Pro behöver vi inte förvänta oss en storsatsning av Parma om en tolkar ägarnas budskap. Klubbens attraktionskraft och stadens höga levnadsstandard borde vara tillräckligt för att locka dit spelare som åtminstone kan ta laget upp till Serie B:s toppskikt.

Vanskötseln har lämnat en bitter eftersmak hos många och det är inte säkert om vi får se Parma som en kvalificerad utmanare i den italienska toppen inom en överskådlig framtid. Men lojaliteten bland klubbens tidigare profiler verkar vara stark och Parma kan därför falla tillbaka på en stor dos fotbollskunnande.

Personligen hade jag inte brytt mig om Parma fått stanna i Lega Pro ett år till efter all vanskötsel. Men nu efter kvalvinsten känns det ändå rätt att unna dem Serie B. Förhoppningsvis är människorna bakom dagens Parma annorlunda gentemot tidigare ägare, och har tålamod i denna färd med målet Serie A.

Erik Hadzic
0 kommentarer

Caso Donnarumma yttersta beviset på att klubblojalitet inte existerar

Förlänga eller inte förlänga. Det var frågan Milans Gianluigi Donnarumma grubblat på en längre tid. Igår fick vi svaret på en hastigt arrangerad presskonferens, målvakten valde att inte förlänga kontraktet som går ut den 30 juni 2018.

Beslutet är överraskande, men inte superoväntat. Trots det måste det känts som en chock inom Milanfamiljen, och hos andra aktörer i italiensk fotboll. Den 18-åriga målvakten tackade nej till kontraktsförslag värt 4,5 miljoner euro per år, och är nu ett ännu hetare villebråd bland Europas bästa lag.

Frågorna är många bland milanisti och folk frågar sig vem de ansvariga är för de misslyckade förhandlingarna. Mycket aggression riktas mot spelarens agent Mino Raiola, känd för att ha gjort Zlatan Ibrahimović till den dyraste spelaren genom tiderna (sett till hans alla övergångssummor) och Paul Pogba till världens dyraste spelare sett till en enskild transfersumma. Raiola har i båda fallen lyft bort sina klienter till mer penningstinna marknader utanför Italien.

Jag tror inte att Mino Raiola är en ond person som medvetet vill förstöra Milan. Agenten ska i första hand se till sin klients intresse och vägleda denne till en miljö där spelaren får ut sitt max. I andra hand ser Raiola till att göra egen vinning på affären, en detalj som aldrig är oviktig i sammanhang med Raiola.

Raiola kan agera rådgivare hur mycket han vill, beslutet kommer till slut ändå tas av spelaren i fråga. Det är här som det hela börjar bli riktigt provocerande.

”Gigio” Donnarumma är inte bara världens kanske största målvaktstalang. Han är också en uttalad Milansupporter som bekänt sig till klubbmärket, trots att han är uppväxt i Neapelregionen. ”Jag föddes som milanista”, är ord som Donnarumma tidigare har sagt.

Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hans val att inte förlänga. Milan är inte det Milan som bossade i Europa när Donnarumma var barn. Men det är en klubb som genomgår en renovering och andas optimism, efter en formidabel start på sommarens övergångsfönster med flera stora och smarta affärer.

I den här miljön hade Donnarumma kunnat stanna och fortsätta växa som målvakt. Han hade varit garanterad speltid och samtidigt haft möjligheten att ta Milan närmare de troféer som varit frånvarande i klubben i flera år. Men beslutet är definitivt, Milan är tydligen inte rätt miljö att utvecklas vidare på.

Varningsklockorna för målvaktens mentalitet har funnits där. I över tre års tid bevakades han av Inter och som trettonårig kom han överens tillsammans med sin familj att skriva på ett kontrakt med Milanoklubben.

Men redan nästa dag hade Donnarumma och hans pappa bokat ett möte med Milans tidigare VD Adriano Galliani. Det var i rödsvart Donnarumma egentligen ville spela i och plötsligt blev överenskommelsen med Inter värdelös.

Med det sagt ska man i åtanke att Donnarumma bara är 18 år. Han har bara varit myndig i några månader och risken för att en sådan som Raiola ska styra hans visioner är förstås större än om det handlat om en tio år äldre spelare.

När allt kommer omkring är det dock lika enkelt att peka på Milans sportsliga ledning som ansvariga för detta haveri. Även om det är spelaren som avgör var detta en situation som Milan inte fick hamna i.

Symbolvärdet i att lagets mest talangfulla spelare vill lämna trots pågående storsatsning är ett bakslag för de nya ägarna. Som köpare till målvakten spekuleras det nu kring lag som Real Madrid, PSG, Manchester United och, trumvirvel… Juventus.

Men alla de alternativen känns inte självklara för stunden. PSG är visserligen i behov av en stor målvakt och sägs vara redo att ge Donnarumma 6M euro/säsong. Real Madrid har Keylor Navas som bevisat att han är en målvakt värdig Europamästarna. Man United har redan David De Gea.

En förbjuden flytt till Juventus vore det mest logiska. Turinklubben hade i det närmaste gjort klart med Romas Szczesny som backup och möjlig ersättare till Buffon, men uppgifterna därifrån har tystnat de senaste dagarna. Milanisti glömmer inte att det bara var tre månader sen Gianluigi Donnarumma kysste klubbmärket framför bortafansen i den snöpliga övertidsförlusten på Juventus Stadium.

Oavsett vad som händer i sommaren så kommer Milan överleva. En spelare är inte större än klubben. Särskilt inte en spelare som inte lever som han lär. Som VD:n Marco Fassone sa igår: ”Naturligtvis lämnade hans beslut en bitter smak i munnen hos oss, men vi behöver gå vidare och Milan ska gå vidare”.

Det är bara synd att spelarnas band till klubblojalitet blir svagare och svagare för varje år i den moderna fotbollen. Igår fick vi det senaste tydliga beviset på denna världsordning.

Erik Hadzic
0 kommentarer

Inter kan bli vinnaren i sommarens stora tränarrockad

Det har tisslats och tasslats om det flera veckor nu, men i slutet av förra veckan blev Luciano Spalletti presenterad som ny tränare i Inter. Det blev inte Juventus för Spalletti som det spekulerades kring för några månader sen, en tid då Max Allegris anseende stod lite lägre i kurs.

Juventus satsade vidare på Allegri och förlängde kontraktet ytterligare, för Spalletti blir det istället Juves svartblå rivaler i Milano. Det behöver inte vara något nedköp för tränaren. Tvärtom.

Där Juventus tränarrock förmodligen varit för stor för Luciano Spalletti tror jag att Inters mer frekvent utbytta kommer passa honom perfekt. Spalletti är inte en man för Italiens största lag, och kommer inte bli det så länge han inte vinner några scudetti.

Däremot är han en garant för en hög tabellplacering och Champions Leaguespel. Det är där Inter först och främst måste landa, innan de tar sikte på att utmana Juventus om ligatiteln. Vad vore då bättre än att plocka in mannen som alltid når en pallplacering?

Okej, visst, han misslyckades med att ta Roma till den gångna säsongens Champions League efter kvaltorsken mot Porto. Årets andraplats i ligan kan läggas till det oräkneligt antal silvermedaljer han har som Romatränare. Facit efter fem och halv säsonger i huvudstaden blev endast två Coppa Italia-vinster.

Likväl går det inte komma ifrån att Spalletti gjort ett bra jobb de senaste 1,5 åren i Rom. Förra våren styrde han upp laget till en tredjeplats, denna säsong var bara Juventus starkare i ligan.

Det går att diskutera hur ”ostoppbart” årets Juventus egentligen var och om inte Roma borde utnyttjat bianconeris spelmässigt tveksamma inledning på ett bättre sätt. Det är också lätt att peka på behandlingen av Totti, derbyförlusten i cupen och kollapsen i Lyon när man summerar Romas säsong.

Men en andraplats är en andraplats. Roma höll undan för ett starkt Napoli och slipper en säsong till utan CL-intäkter. Med Inter väntar dock helt andra utmaningar.

Nerazzurri hade inför säsongen en trupp i klass med Romas, med potential att hamna topp-tre. Problemet är att det under säsongen visat sig ligga ett djupare mentalitetsfel i samma trupp.

Vi har dels kunnat se det i den fullständigt ovärdiga avslutningen på säsongen med åtta matcher utan vinst, som blev två raka vinster så fort chansen till Europa Leaguespel (och längre försäsong) var borta.

Sedan kan man peka på att tre olika tränare försökt med i stora stycken samma spelarmaterial utan att vi sett någon tydlig progression. Ingen av Mancini, de Boer eller Pioli fick det att lyfta under en längre tid, varken spel- eller resultatmässigt de senaste två åren.

Även om det blir en lyckad mercato, förutsättningarna finns för det, så har Spalletti mycket att jobba med. Men får han ihop bitarna kan det gå snabbt uppåt. Jag är övertygad om att Inter äntligen valt rätt, och når en Champions Leagueplats nästa säsong.

Som ersättare till tränaren i Roma kommer Sassuolos Eusebio Di Francesco. Det är ett långt mera osäkert kort än Spalletti, men också en av Italiens mest spännande tränare.

På fem år i keramikstaden Sassuolo tog han den lilla klubben till historisk debutsäsong i Serie A och så småningom till Europa League. Inledningen på denna säsong blev tung för ”DJ” och hans lag. Tungt skadedrabbade och ovana vid spel på flera fronter åkte man ur Europa Leagues gruppspel och sladdade ett tag rejält i ligan.

Under våren blev läget ljusare och spelet stabiliserade sig. Sassuolo slutade tolva och kunde se tillbaka på säsongen med hyfsat belåtna ögon. Den uppryckningen räckte för att sportchefen Monchi och de andra i Romas ledning skulle vilja satsa på 47-åringen.

Di Francesco spelade i Roma mellan 1997 och 2001, och vann under den sista säsongen en scudetto med laget. Han har beskrivit ankomsten till Trigoria med känslan av ”att komma hem”. Just den tidigare erfarenheten av klubben ska inte underskattas.

Di Francesco vet vad som gäller i Roma och kan relatera till de svårigheter som spelarna möter när det kommer till press utifrån. Det kan bli värdefullt när det börjar blåsa, för blåser gör det förr eller senare alltid i Roma.

Det går ändå inte att komma ifrån att detta är en chansning av klubben. Samtidigt som det ska bli spännande att se vad tränaren kan göra med ett starkt spelarmaterial kvarstår faktum att han aldrig tränat något i närheten av en storklubb tidigare.

Det kan mycket väl bli ett mellanår för Roma. Precis som med Monchi får man ge den här satsningen tid. Monchi kommer behöva tid för att komma in i den italienska kontexten och detsamma gäller Di Francesco på den heta romerska tränarstolen. Sen vad ett mellanår räknas som för Roma kan en tvista om.

Scenariot där Spallettis Inter kliver förbi Roma är fullt tänkbart. Men jag har ändå svårt att se Roma komma utanför topp-fyra nästa år, med tanke på det höga poängantalet de tog nu och att det krävs mycket för att tappa så.

I vilket fall kommer DJ fortsätta med sitt 4-3-3 i Roma och försöka spela en progressiv fotboll. Möjligheterna är också stora att vi får se en romare till i laget. Unge Lorenzo Pellegrini har varit utlånad från Roma till just Sassuolo och väntas få en permanent plats i giallorossi.

På spelarfronten har Monchi gjort sitt första nyförvärv i den mexikanske backen Hector Moreno. 29-åringen ansluter från PSV, där han vann holländska ligan för ett år sedan, precis som han gjorde med AZ 2009. Moreno kan spela både som mittback och ytterback, något som även Juan Jesus och Antonio Rüdiger (med blandad framgång) gör i truppen.

Den mest uppseendeväckande värvningen de senaste dagarna har än en gång levererats till Casa Milan. Under radarn lyckades sportchefen Mirabelli och Vd:n Fassone smyga in en 21-årig portugisisk anfallare vid namn André Silva till klubben.

Prislappen hamnade på 38 miljoner euro och spelaren står i kontrast till de tunga anfallsnamn som ryktats till Milan under sommaren. Det vi vet om André Silva är att han är en allround forward som numera spelar längst fram i Portugals landslag.

I Porto har han spelat på kanten såväl som skuggspets och toppforward. Han är både en målskytt och framspelare, men jag kan inte tänka mig annat än att han ska konkurrera med Bacca och Lapadula på centerplatsen.

Till skillnad från Baccas renodlade målskyttsegenskaper beskrivs Silva vara en spelare som är bättre i länkspelet, vilket hade passat Milans spel bättre. Det återstår att se om Baccas rådgivare väljer att flytta på colombianen och om Milan är nöjda med att bara värva in André Silva i anfallsväg.

Att som en ung utlänning leda anfallet för en storsatsande klubb skulle inte bli enkelt för portugisen. Men självaste Cristiano Ronaldo verkar gå i god för hans landsman, och Milan fortsätter att imponera stort under denna mercaton. Mirabelli och Fassone ska ha mycket credd inte bara för värvningarna, utan för att de sitter så tidigt på sommaren också.

I övrigt har det varit hänt mycket på tränarfronten utöver de två namn jag nämnt ovan. Bari plockar in Juventus primaveratränare Fabio Grosso till hösten. Sportchefen Sean Sogliano försöker med ett nytt knep att ta upp den underpresterande klubben i Serie A.

I Kina finns Fabio Capellos nästa klubbadress, närmare bestämt Jiangsu Suning. Där kommer han få jobba med Romas förre sportchef Walter Sabatini, som jobbar som koordinator mellan de Suningägda lagen Jiangsu och Inter. Jiangsu Suning kunde inte komma överens med förre Fiorentinatränaren Paulo Sousa om de personliga villkoren och det blev alltså Capellos lycka.

I österled far också Roberto Mancini. Han följer Luciano Spallettis fotspår och tar över tränarsysslan i Zenit St. Petersburg. Spalletti vann två liga- och ett cupguld under sina fyra år där, det här året kom Zenit först på tredje plats.

Det är också i praktiken klart att Claudio Ranieri tar över Nantes i Ligue 1. Förre Portugalyttern Sergio Conceicao tog över Atlantlaget i december förra året och lyfte Nantes från nedflyttningshot till en sjunde plats. Men när tränarjobbet i FC Porto dök upp förra veckan kunde Sergio Conceicao inte låta chansen gå förbi. Ersättare blir alltså den 65-årige italienaren.

Till sist har Gianni De Biasi aviserat att han avgår som albansk förbundskapten efter VM-kvalets slut i oktober. Albanien har den närmast omöjliga uppgiften att peta något av Spanien och Italien från kvalgruppens topplaceringar. De Biasi har redan uppnått legendstatus i landet efter EM-avancemanget ifjol och fått albanskt medborgarskap. Tränaren kan från i höst bli ett intressant alternativ för klubbar på Serie A:s nedre halva.

Erik Hadzic
0 kommentarer

Benevento satte punkt för en osannolik Serie B-säsong

42 omgångar och tre playoff-rundor senare så står vi här med facit från Serie B-säsongen 2016/17. Till redan direktuppflyttade SPAL och Hellas Verona skulle ett till lag adderas, och avgörandet stod mellan nykomlingen Benevento och fjolårets Serie A-lag Carpi.

Båda lagen hade slagit ut varsin förhandsfavorit i semifinalerna, efter avancemang från inledningsrundan. Benevento slog ut fyran Perugia med 2-1 sammanlagt, men det var inget emot Carpis bedrift mot trean Frosinone. De sistnämnda missade direktuppflyttning efter att ha hamnat på samma poängantal som Hellas Verona och slutade tolv poäng före Carpi i tabellen.

Efter 0-0 i Carpi var bortalaget tvunget att vinna i Frosinone. Carpi åkte på en utvisning under matchen och en till med dryga tio minuter kvar att spela. Då, på ett frisparkspet från 30 meter i den 86:e minuten satte Carpi det målet som krävdes för en final mot Benevento.

Den första finalen slutade 0-0 i Carpi igen och gjorde att Carpi behövde vinna även denna bortamatch, då Benevento slutade två placeringar högre upp gäller inte bortamålsregeln i playoff.

Carpi var det bättre laget och tog kommandot i första halvlek. Dock utan att spräcka nollan, vilket Benevento istället skulle göra. Mot slutet av halvleken stötte Interlånet George Puscas in det förlösande målet från nära håll.

Bortalagets offensiv kom av sig och de mäktade inte med att sätta press på Benevento i andra halvlek. Carpis comebackkungar orkade inte utföra en ny bragd, och en ännu större bedrift kan tillskrivas Benevento som blev Serie A-klara.

Detta var Stregonis, häxornas, debutsäsong i Serie B. Tillsammans med SPAL var de nykomlingar och gick upp från Lega Pro, gamla Serie C, förra året. Det är helt osannolikt att två nykomlingar går upp samma år och mig veterligen har det aldrig hänt tidigare i Serie A:s historia. Eller om det hänt i någon annan europeisk toppliga där tre lag blir uppflyttade.

Låt oss titta närmare på dessa lag som ska in i finrummet till hösten, och börja med tabellvinnarna SPAL.

SPAL

Förkortningen står för Società Polisportiva Ars et Labor och laget kommer Ferrara, en stad med cirka 220 000 invånare, belägen drygt 100 km sydväst om Venedig. Lagets storhetstid var under 1950- och 60-talen då Spal gjorde 13 raka säsonger i Serie A, med en femteplats som bästa placering. Spal gjorde bara ett ettårigt besök i Serie B under den tiden och höll sig kvar i högstaligan ändå till 1968.

Spals store man hette Paolo Mazza och verkade som tränare, sportchef och president under sina många år i klubben. Mazza brukar ses som mannen som införde sportchefsrollen i Italien, och var tidigt ute med att utveckla scoutingnätverk och sälja talanger vidare dyrt. Stadion i Ferrara är också döpt efter den avlidne legendaren.

70-talet spenderas i Serie B men det skulle bli ännu dystrare framöver. Under 80-talet åkte man ner i Serie C och som absoluta bottenpunkter tillbringade man några säsonger på amatörnivån i Serie D under följande årtionden.

Klubben vansköttes och gick i konkurs både 2005 och 2012. Samtidigt hände saker i grannbyn Masi San Giacomo. Lilla AC Giacomense gjorde en kometresa genom de lägre divisionerna under ledning av ägaren Francesco Colombarini, en affärsidkare ursprungligen från Ferrara. Giacomense går till och med om storebror och når Serie C2, medan konkursade Real Spal, som klubben hette 2012-13, harvar i Serie D.

Lösningen för Spal och döden för Real blev en överenskommelse mellan Serie D-lagets president och Colombarini. Sommaren 2013 gick båda parterna med på att låta Real Spal ta Giacomenses plats i C2, och klubben ombildades där under namnet Spal 2013.

Under säsongen 2013-14 sker en omstrukturering i seriesystemet. Serie C1 och C2 ska bli ett stort Lega Pro med tre divisioner. Spals sjätteplats den säsongen räckte för en plats i Lega Pro 14/15. Förra året vann Spal den mellersta Lega Pro-divisionen och säkrade deras första Serie B-platsen på nästan 25 år. Efter det har allt gått rasande snabbt i Ferrara.

Lika förvirrande som det är med konkurserna och sammanslagningen, lika fascinerade är detta plötsliga lyft. En klubb som både varit kliniskt död och djupt deprimerad under de senaste decennierna ska nu hux-flux spela i Serie A till hösten.

Det ska bli väldigt spännande att se om Ferrara-laget klarar omställningen till den högsta serienivån. De ekonomiska villkoren ser uppenbarligen okej ut. Samtliga personer på styrandeposter i klubben är bördiga från staden och kommer göra allt för att hålla stadens stolthet kvar i Serie A. Hjärtat för klubben verkar finnas där och kanske kan det räcka för ett nytt mirakel.

Mest spännande namnet är Udineseägde målvakten Alex Meret. Född 1997 rankas han som en av de absolut största italienska målvaktstalangerna. Till forwardsuppsättnigen kom rutinerade räven Sergio Floccari under januarimercaton. Med sina sju mål var han en bidragande orsak till att Spal höll undan under våren.

Hellas Verona

Om Spal haft en dyster modern historia så har Hellas Veronas periodvis varit betydligt ljusare. Så sent som 1985 vann man klubbens enda scudetto, anförda av kedjerökande dansken Preben Elkjaer. 90-talet blev svårare och Hellas pendlade mellan första- och andraligan.

Det var inget mot hur det utvecklade sig efter millennieskiftet. Säsongen 01-02 åkte Hellas ur Serie A och fick till och med spendera fyra år i Serie C1 mellan 2007 och 2011. Säsongen 13-14 var Veronalaget tillbaka i högstadivisionen och placerade sig i mitten båda åren.

Det tredje året skulle inte bli lika lyckligt. Skador på Toni och Pazzini längst fram i kombination med ett allt mer hackande spel under tränaren Mandorlini (som tog Hellas upp från C1) gjorde att det nästan dröjde ett halvår innan första vinsten bärgades 15/16. En jumboplats blev oundviklig.

Hellas Verona började hösten i Serie B på ett övertygande sätt och såg ut att gå en bekväm resa mot direktuppflyttning. Men något hände mot slutet av 2016 och en lång formsvacka inleddes. På 14 matcher mellan november och februari vann Hellas bara vid tre tillfällen, och distanserades av både Spal och Frosinone.

Vändningen, i bokstavlig mening, kom hemma i regionderbyt mot Vicenza på första maj. Vicenza hade jobbat till sig en 2-1 ledning när Daniel Bessa kvitterade en minut före full tid. Med klockan på 90+5 skickade Rômulo in en volley och gav segern till de gulblå. Verona förlorade inte därefter och höll undan för Frosionone. Rivalerna i Vicenza degraderades.

Förutom skytteligavinnaren Pazzini och nämnde Rômulo hittar vi här också mittbacken Alex Ferrari, som ska spela u21-EM för Italien. Tränaren Fabio Pecchia, assisterande till Rafa Benitez i Napoli, Real Madrid och Newcastle, klarade av att ta upp klubben i sitt första jobb som huvudansvarig på fyra år. Nog har Peccia också utvecklat spelet på ett positivt sätt gentemot åren under Mandorlini, även om vi inte ska jämföra Serie A med B fullt ut.

Hellas Verona får ses som laget med klart bäst förutsättningar att fixa nytt kontrakt nästa år. Staden är störst bland nykomlingarna med cirka 260 000 invånare och där är Hellas det klart populäraste laget.

Det finns en tradition av Serie A-spel i nutid och både tränaren Pecchia och presidenten Maurizio Setti får ses som intressanta typer i den italienska fotbollen. Bara det att Hellas Verona har ett sponsorkontrakt med Nike, som en av få klubbar i Serie A, är ett bevis på klubbens attraktionskraft och potentiellt starka varumärke.

Benevento Calcio

Bildades 1929 och stoltserar med ett av de originellare klubbmärkena i Europa med en häxa flygandes på ett skaft.  Kommunen har bara drygt 60 000 invånare men arenan Stadio Ciro Vigorito tar 25 000 åskådare, en härligt sliten stadion för övrigt.

Medparten i klubbens historia har spenderats i de lägre divisionerna. Serie B-debuten kom alltså först den gånga säsongen. Tränaren Marco Baroni har bland annat skjutit ett scudettoavgörande för Napoli säsongen 1989/90, men hans tränarkarriär har inte nått samma höjder.

Han ersatte hans namne Giampaolo i Siena 2009 men fick bara inneha jobbet i tre veckor. Under två säsonger var han tränare i Juventus primaveralag och efter det har Baroni tränat Serie B-lagen Virtus Lanciano, Pescara och Novara med blandad framgång.

I höstas tog han så över Benevento och har gissningsvis redan uppnått legendstatus i Kampanienstaden. Den kanske mest intressante spelare han tillfogar över är den Cagliariägde målvakten Alessio Cragno.

I övrigt vet vi inte så mycket om Benevento. På en Googlesökning är två av förslagen som kommer upp riktade mot en pizzeria i Tumba. Men mer kommer omvärlden lära sig om detta pyttelag som ska ta emot några av världens största klubbar nere i södra Italien.

På ett ekonomiskt och sportsligt plan ska de inte ha en chans att överleva Serie A. Men de har redan uträttat en enorm bedrift som tagit sig hit, och har en sommar på sig att få ihop ett tillräckligt slagkraftigt lag.

Men om nu inte Benevento överträffar sig själva igen så finns risken att detta blir ett nytt undermåligt bottenlag i Serie A igen. Jag har tidigare skrivit om Palermos och Pescaras genomsvaga säsonger och mina tankar började gå i banor av vilka lag som kvalitetsmässigt vore bäst för Serie A 2017/18.

En tidig prognos är att Hellas inte kommer trumfa Cagliaris elfteplats från i år, men att klubbarna kvalitetsmässigt borde stå sig hyfsat nära varandra. Spal känns jättesvårt att sia kring. Förmodligen kommer de spela med en hel del entusiasm, smittade av en hel stad, och det kan bära en bit inledningsvis. I Pescaras fall dog den entusiasmen bara efter några omgångars spel.

Jag ger dock Benevento sämre chanser än vad Crotone (deras första Serie A-säsong med) hade för ett år sedan. Till synes riskerar vi att få en ännu sämre bottentrio nästa säsong. Däremot anser jag att Verona, Spal och Benevento är en färgstarkare trio än Cagliari, Crotone och Pescara. Förhoppningsvis är det tillräckligt för att hålla både intresse och kvalitet uppe i Serie A.

Erik Hadzic
0 kommentarer

Milanoffensiv under mercatons första dagar

Med nästan alla ligor färdigspelade börjar fokus nu riktas mot transfermarknaden. Vi är bara en vecka in i sommaren och har redan sett några tunga spelaraffärer, och tränare som fått nya jobb.

I spelarväg har väldigt mycket handlat om Milan. Frågan de flesta ställde när de nya ägarna kom i april var huruvida de hade pengar att satsa omgående i sommarens mercato. Svaret på den frågan är av inledningen att döma ett rungade ja.

Den sista dagen i maj blev 27-årige mittbacken Mateo Musacchio klar från Villarreal. Han är tänkt att bilda mittbackspar med Alessio Romagnoli, efter en säsong där Milan tvingats rotera friskt bland mittlåsen.

Jag kan inte påstå mig sett så mycket av argentinaren med italo-albanska rötter, men bara det att han spelade i Villarreal vittnar om kvalité. Särskilt med tanke på att listan på mittbackar klubben sålt under 10-talet innehåller namn som Diego Godín, Gabriel, Gonzalo Rodriguez och Eric Bailly. Musacchio borde därmed inte ha några större problem att peta Palletta och Zapata.

Milan följde upp med ta in Franck Kessié på ett tvåårigt lån förra veckan. Den 20-årige ivorianen har varit en säsongens stora genombrottsmän med sitt kraftfulla och tekniska mittfältsspel i Atalanta.

Det är Milans förmodligen största prestigevärving hittills. Dels så värvar dem från en konkurrent som slutade högre upp, dels så får man in en riktig stor talang som kan blomma ut till en av Serie A:s bästa mittfältare väldigt snart.

Jag tror han blir given som ankare på Montellas mittfält i höst. Varken José Sosa, Locatelli eller Montolivo förväntar jag mig tar en startplats före Kessié. Det återstår att se hur Montella tänker formera det mittfältet, kanske kan något av ovanstående namn (okej, inte Sosa) ta en plats bredvid Kessié. Lånet har en obligatorisk köpoption på runt 280 miljoner kronor.

Milans tredje stora nyförvärv blev klart så sent som ikväll. Den schweiziske vänsterbacken Ricardo Rodriguez ansluter för 18M euro från Wolfsburg. Rodriguez har haft en tung säsong i den tyska klubben som tvingades kvala sig kvar i Bundesliga. Jag har inte följt dem i år men jag misstänker att Rodriguez påverkats av Wolfsburgs dåliga säsong och inte haft sitt bästa år i karriären.

Det kan vara en anledning till den relativt låga övergångssumman. Jag är övertygad om att en Premier Leagueklubb hade fått betala betydligt mer för spelaren och faktum är att han redan för fem år sedan kostade knappt hundra miljoner kronor, från FC Zürich till Wolfsburg.

Ricardo Rodriguez är en solid försvarsspelare, specialist på fasta situationer och har en enorm offensiv arbetskapacitet. Dessutom har 25-åringen redan erfarenhet av både EM, VM och Champions League-slutspel.

Jag tror detta kommer bli riktigt bra för Milan och jag kan inte se Mattia De Sciglio behålla vänsterbacksplatsen. Om nu ens italienaren blir kvar i klubben kanske han får flytta över till högerkanten istället.

Noterbart är att Bundesliga med några dagars mellanrum tappat två av de bästa vänsterbackarna ligan förfogat över. Schalkes Sead Kolašinac gick till Arsenal gratis, och om inte jag är ute och cyklar var även Milan intresserade av bosnierns tjänster. Men jag tror rossoneri har dragit vinstlotten som fått den mer meriterade Rodriguez.

Andra värvningar då, förutom Milans? Jo, det har helt gått under min radar att Bologna släppte en av deras bästa spelare, mittfältaren Blerim Dzemaili. Schweizaren har gått till MLS-klubben Montréal Impact på lån. En logisk flytt med tanke på att Bolognas ägare Joey Saputo även styr Impact, och Dzemaili höjer lönen antagligen rätt bra under sin vistelse där. Annars ser jag inga anledningar till att gå från Serie A till den ligan.

I avdelningen försvunna spelare och Nordamerika finns också Josef Martínez. Den unge anfallaren slog igenom i Torino säsongen 14/15 och fick en hel del speltid under deras comeback i Europa.

Sedan såg jag inte till honom och jag sms:ade min Torino-vän förra året för att fråga var Martínez befann sig. När han svarade ”Thun” blev jag arg och trodde han drev med mig (dåliga MFF-minnen) men Josef Martínez hade faktiskt lånats ut till den annan schweizisk klubb, FC Sion.

Denna vår har han tillbringat i Atlanta United som nu köper anfallaren för 4.5 miljoner euro. Vad som hände med den karriären kan jag fortfarande inte svara på.

Cagliari förlänger med tränaren Massimo Rastelli till 2019. De tappar dock Bruno Alves till Rangers och Victor Ibarbo lånas ut till Sagan Tosu i japanska J-League. Fiorentina och lagkaptenen Gonzalo Rodríguez samarbete går vägs till ända, ny klubbadress för mittbacken är ännu inte klar.

Han ersätts av brassen med författarnamnet (nästan) Vitor Hugo från Palmeiras för 8M euro. 26-åringen har bland annat vunnit cupen och en efterlängtad ligatitel med Palmeiras.

Fiorentina har också gjort klart med Stefano Pioli som ny tränare. 51-åringen återvänder till klubben där han spenderade sex år som spelare mellan 1989-1995. Det är inte det mest spektakulära namnet Viola får in men jag tror det kan vara helt rätt val.

Pioli känns som en tränare vars attribut harmoniserar med Fiorentina väl, det är inte en för stor klubb för honom och vice versa. Han flög för nära solen och brände vingarna under Interäventyret, men det är också en väldigt svårbedömd period i hans karriär.

Det såg länge bra ut för Inters Pioli innan det kapsejsade och tränaren förlorade spelargruppen. Det verkar uppenbarligen vara något seriöst fel hos samma spelare och det gör Piolis misslyckande ännu svårare att utvärdera.

På samma sätt är det inte enklare att tolka hans knappa två säsonger i Lazio, med totalsuccé och ett efterföljande antiklimax. Ett som känns ganska säkert är att det inte kommer komma fler toppjobb på ett tag om han även bränner uppdraget i Florens.

Precis som i Inter präglar en negativ stämning klubben ändå från supportrarna till ägarfamiljen Della Valle. Det är upp till Pioli att komma överens med sportchefen Corvino om hur de kan vända detta till nästa säsong.

Piolis efterträdare i Lazio, Simone Inzaghi, har som väntat fått ett förlängt kontrakt och det till 2020. Så länge är det också tänkt att Max Allegri ska sitta på Juventus tränarbänk, där en förlängning tecknades i veckan.

Det är rätt väg att gå för Juventus som satsar på kontinuitet efter att Allegri nästan vunnit alla pokaler som går att vinna under hans tre år i Turin. I vintras hade man känslan att Allegri närmade sig slutpunkten som Juventustränare, men nu känns det både logiskt och väntat att han stannar.

Två faktorer talar för att klubbledningen gör rätt val. Jag tror de ser att Allegri kan vara den som tar det sista steget med Juve ute i Europa, där han redan etablerat dem bland Europas fyra bästa lag.

Det andra är att de potentiella ersättarna, alltså de som kan göra det lika bra eller bättre, inte känns aktuella för stunden. Drömvärvningen Diego Simeone kommer köra vidare i Atleti ett år till och de italienska tränarna är antingen inte tillräckligt bra för Juventus (Spalletti) eller inte redo än (Simone Inzaghi, Spartak Moskvas Carrera).

Slutligen så bekräftar nykomligen Hellas Verona intresset för ett lån av Juvetalangen Moise Kean. Kontraktslöse Antonio Cassano har på senare tid suktat efter en återförening med Giampaolo Pazzini i Verona. Sportchefen Filippo Fusco gillade Cassanos ord, men ser inte någon anledning ”att bygga ett lag av fotbollsklistermärken”. Ouch.

Erik Hadzic
0 kommentarer

Säsongens elva

Det har blivit dags att utse säsongens elva i Serie A. Jag har valt spelare baserat på deras prestationer i ligan och inte andra cuper. Spelare som fått stora delar av säsongen spolierade av skador (läs Bonaventura) är inte aktuella för elvan. Formationen är ett 3-3-1-3.

Målvakt:

Gianluigi Donnarumma, AC Milan, 38 spelade matcher/0 mål, snittbetyg i Gazzetta dello Sport: 6.6 av 10

Världens bästa tonåring har sett något mera mänsklig ut under våren efter det enorma genombrottet 2016. Inte så konstigt med tanke på hur många skiften Milans backlinje tvingats till. Det säger också en del om vilken ribba man börjat sätta upp för målvakten redan nu.

Backar:                

Leonardo Bonucci, Juventus, 29/3, 6.07

Uppspelens mästare i Italien har inlett 2017 på ett mer diskret sätt än förra året. Det hindrar inte honom från att vara en fundamental del i Juventus framgångssaga även denna säsong. Har klarat av att ställa om från spel från tre- till fyrbackslinje i stort sett problemfritt.

Mattia Caldara, Atalanta, 30/7, 6.27

23-åringen har lett Atalantas trebackslinje på ett föredömligt sätt för sin ålder. Säkert och moget spel i defensiven har kompletterats med en sällsynt målfarlighet. Bara lagkamraten Andrea Conti (8 mål, bäst i Europa) gjorde fler mål som back. Gör det också klokt som väntar ut VM innan han gör flytten till Juventus.

Giorgio Chiellini, Juventus, 21/2, 6.45

Mittbacken har dragits med vissa skadeproblem under säsongen men hållt en väldigt hög nivå när han väl spelat. Med sin spelförståelse och kompromisslöshet har det nästan inte spelat någon roll med vem han spelat med i backlinjen. Samarbetet med Bonucci är ett typiskt exempel på två mittbackar som kompenserar för varandras svagheter. Det har varit den största anledningen till att inget lag rått på Juventus, i år heller.

Mittfältare:

Marek Hamšik, Napoli, 38/12, 6.57

Har detta varit slovakens bästa säsong någonsin? Lagkaptenen har tagit ett ännu större ansvar känns det som, och är ofta den som iscensätter lagets finurliga anfallsspel. Napolis offensivtrio gjorde 60 mål tillsammans i ligan, ändå klarade Hamšik att göra tolv stycken utöver det. En lagkapten som dessutom verkar leva i symbios med Napolis hetlevrade piazza och njuta av det.

Radja Nainggolan, AS Roma, 37/11, 6.61

Kanske spelaren med ojämnast formkurvor i elvan under säsongen. Gjorde en okej höst, hade sedan en hysterisk formtopp under några vintermånader och avslutade säsongen på ett mindre spektakulärt sätt. Men faktum är att Nainggolan är en av kontinetens främsta mittfältare när han spelar som bäst. Hans skott måste snart rankas bland de bästa och hårdaste från distans i världen.

Sergej Milinković-Savić, SS Lazio, 34/4, 6.26

Den 22-årige serben har gått från klarhet till klarhet under säsongen. En teknisk och fysiskt stark box-till-box mittfältare som också verkar ha huvudet på rätt plats. Årets genombrott tillsammans med Caldara.

Trequartista:

Alejandro ”Papu” Gómez, Atalanta, 37/16, 6.89

29-åringen har gjort sin klart bästa säsong i karriären och förmodligen den spelare i elvan som varit värdefullast för sitt lag. Även om Atalanta haft en bra bredd på spelarmaterialet har det nästan alltid fattats något när argentinaren varit borta. Med utgångsposition från kanten har han terroriserat försvarare med sin ettrighet, dribblingar och näsa för mål.

Anfallare:

Andrea Belotti, Torino, 35/26, 6.85

”Il Gallo”, tuppen, är trots den snabba framgången en riktig lagspelare. Förutom att göra en massa mål så springer han kopiösa mängder under match, och är dessutom fysiskt svår att möta trots att det inte är något fyrtorn vi pratar om. Svalnade lite mot våren, i ett Torino som inte hade något att spela om, men kommer vara en av sommarens hetaste transferobjekt med en miljardprislapp på sig.

Edin Džeko, AS Roma, 37/29, 6.78

Den mest otippade skytteligavinnaren i Europas toppligor och den anfallare som genomgått störst förvandling på en säsong. Nästan allt har stämmt för den 31-årige bosniern som till och med gjorde fler mål än under guldsäsongen i Wolfsburg. Har spritt ut målen över hela säsongen och undvikt svackorna han annars hamnar i.

Dries Mertens, Napoli, 35/28, 7.0

Här är en annan som genomgick en förvandling, om än under mer akuta förhållanden. Den oftast bänkade yttern Mertens skulle ersätta en långtidsskadad Milik på centerplatsen i oktober och inledde trögt de första veckorna. Sedan kom en period då belgaren började ösa in mål och han har inte slutat sedan dess. Kan fortfarande bli mer klinisk framför mål, vilket inte är goda nyheter för framtida Serie A-backar.

Tränare:

Den eviga frågan, ska man välja den som vunnit ligan eller en som utfört en maxprestation med sitt lag? I detta fall väljer jag Atalantas Gian Piero Gasperini. Den 59-årige offensivprofeten hittade till slut hem i Atalanta. Det har dock inte bara varit full fart framåt, Gasperinis lag har haft en stabil defensiv grund och tack vare den sviktade laget aldrig när Europa Leagueplatsen skulle försvaras under våren. Tränaren har också gett unga spelare chansen och fått största möjliga effekt på det. Mer kan man inte begära.

Bänken:

Gianluigi Buffon, Juventus, 30/0, 6.33

Alex Sandro, Juventus, 27/3, 6.42

Stefan de Vrij, Lazio, 27/2, 6.21

Daniele De Rossi, Roma, 31/4, 6.35

Frank Kessié, Atalanta, 30/6, 6.53

Lorenzo Insigne, Napoli, 37/18, 6.89

Paulo Dybala, Juventus, 31/11, 6.83

****

Lördagens Champions Leaguefinal då? Den såg ju så lovande ut för Juventus länge. Juventus tog tag i taktpinnen och förde matchen inledningsvis, fick trots det 0-1 emot sig, men klarade av att komma tillbaka. Mandžkićs mål måste för övrigt vara det snyggaste som gjorts i en CL-final.

Där kände jag att Juventus hade ett momentum i matchen, särskilt eftersom kvitteringen kom så snart efter 0-1. Men sedan hände något efter paus, vilket det också gjorde hemma hos min Juvekompis, och vi missade den första kvarten i andra halvlek.

Bilden på teven kom fram precis när Khedira olyckligt styrde in 1-2 i egen bur, och inte långt senare hade Ronaldo gjort sitt andra mål. Eftersom jag missade inledningen på andra vet jag inte helt säkert, men känslan är att Real Madrid flyttade fram positionerna rejält och kopplade ett kommando om Juve de aldrig släppte sen.

Det går att tolka finalförlusten på flera sätt från Juventus perspektiv. Det kan ses som ett svaghetstecken att tappa matchen trots att man varit bättre i första och spelarna antagligen känt att de kan vinna matchen.

Mer än att Juve vek ner sig så är det Real som kommer tillbaka fantastiskt bra enligt mig. Detta är den bästa era jag sett fotbollslag prestera under min livstid (era, inte upplaga) och till slut märktes det att marängerna spelade sin tredje final på fyra år. Visst, det första och andra målet går att försvara sig mot, men det är Ronaldos kliniska avslutsteknik som gör att det blir mål i dessa lägen.

Kanske var det just det tidiga underläget som förstörde festen för Juventus. På det sättet påminner denna final om förlusten för två år sedan mot Barcelona. Även där hamnade man i underläge, kom tillbaka tappert och kvitterade, men orkade sedan inte stå emot när Barcelona gjorde två mål mot slutet.

På vägen till Cardiff släppte Juventus bara in ett tröstmål från Monaco i semifinalreturen och hamnade således aldrig i underläge under slutspelet. Men fyra av fem förluster i ligan kom efter att Juventus släppt in det första målet, den femte matchen var den ”bortprioriterade” förlusten mot Roma för några veckor sen.

På den punkten kan Allegri vässa sitt lag nästa säsong och ställa sig frågan varför det sett ut så tidvis. Jag undrar också varför Mario Lemina fick hoppa in vid underläge 1-3. Fransmannen är en spelare jag gillar, men har under våren mest spelat på kanten och där utgör han inget hot.

Vi fick också se varför Karim Benzema är anfallare i Juventus och Gonzalo Higuaín inte är det. El Pipita gjorde en svag match och hans anfallskollega Dybala visade att han inte är där bland världens bästa anfallare än. Juventus värvade en spelare som förlorat tre internationella finaler på tre år och han avslutade säsongen med att… förlora en till.

Två vinster på nio Europacupfinaler börjar bli ett jobbigt facit för den gamla damen. Det är särskilt märkligt med tanke på att Juventus på hemmaplan i Italien symboliserar allt vad vinnarkultur är. I en tid där det pratas mycket om derbyspöken skulle det inte förvåna mig om sådana teorier snart appliceras på Juventus finalstatistik också.

För Gigi Buffons skull hoppas jag att Juve får chansen att bryta denna trista trend nästa år.

****

Vi är också framme vid final i playoffet till Serie A. Småklubbarna Carpi och Benevento spelade den första finalmatchen igår på velodromen i Carpi. Den  ganska målchansfattiga matchen slutade 0-0 och på torsdag kväll väntar returen på Beneventos hemmaplan i Kampanien. Förhoppningsvis kommer det inte det bli problem med elljuset där som i Carpi.

Klubbarna i regionen Emilia-Romagna går en bra säsong fotbollsmässigt. Carpi kan vara tillbaka i Serie A i veckan, SPAL är redan där, och Parma och Reggiana har chansen att mötas i ett hett regionderby snart.

De två lagen har nämligen kvalificerat sig till Lega Pros Final Four, som går av stapeln i Florens 13-17 juni. Det spelas enkelmöten både i semi och final, i potten ligger en plats i höstens Serie B.

Semifinalerna (13-14 juni):

Parma – Pordenone

Alessandria – Reggiana

Erik Hadzic
0 kommentarer

Från sjundeplats till Berlin och Cardiff – Beppe Marottas revansch

Ikväll väntar en Champions Leaguefinal för Juventus. Den andra på tre år, bara ett par veckor efter att klubben säkrat den sjätte raka ligatiteln – nytt rekord i Serie A. Juventus är redo att kliva högst upp på Europatronen för första gången sedan 1996, och gör det med hjälp av en av kontinentens vassaste klubbledningar.

Vd:n Giuseppe Marotta och hans högra hand, sportchefen Fabio Paratici, kom till Juventus i ett prekärt läge 2010. Laget hade kommit sjua säsongen 2009-10 och förnedrats i Europa League av Fulham, som slog ut Juve efter 4-1 på hemmaplan. Franske ordföranden Jean-Claude Blanc (nu i PSG) och sportchefen Alessio Secco lämnade, från Sampdorias korridorer kom Marotta och Paratici.

”När vi kom till Juventus i maj 2010 fann vi en misstrogen miljö, framförallt i avsaknad av en fotbollskultur, och detta är vad i första hand vår president och sen våra klubbledare försökt ta tillbaka till klubbens inre rum”, säger Giuseppe Marotta.

Utvädringen efter den förra klubbledningen skulle ta tid, så även spåren efter Luciano Moggis tid i klubben. Under Marottas första säsong i Juventus slutade man på nytt sjua i tabellen- en pinsam placering för Italiens framgångsrikste lag, för att inte om tala hur två raka sjundeplatser togs emot.

Värvningarna slog heller inte igenom till en början. Vissa av dessa kommer för alltid bli ihågkomna som floppköp när vi summerar 10-talet. Miloš Krasić, Armand Traore, Jorge Martínez och Alberto Aqulilani är spelare som inte kvalificerar sig inom ramarna för begreppet Da Juve.

Andra som värvades den sommaren, som Leo Bonucci, Simone Pepe och Fabio Quagliarella, skulle behöva en längre startsträcka men senare generera betydligt varmare känslor bland juventini. ”Beppe” Marotta skulle inte låta sig nedslås av de tunga resultaten eller felrekryteringarna. Han hade tagit den långa vägen till Juventus och hade en fin sportchefsgärning att falla tillbaka på.

60-årige Marotta föddes i Varese norr om Milano 1957. Han började som ungdomsansvarig i Varese Calcio 1978 och fick jobbet som klubbdirektör bara ett år senare. Marotta stannade på den posten i tio år, innan han efterträdde en viss Adriano Galliani i Monza. Det blev tre år där, ytterligare tre i Como och två i Ravenna.

Mellan 1995 och 2000 jobbade Marotta under Maurizio Zamparini i Venezia. De var med och tog upp Venediglaget till Serie A efter flera decenniers frånvaro, och Marotta lyckades bland annat hitta uruguayanen Alvaro Recoba.

Karriären fortsatte med två år i den mer etablerade Serie A-klubben Atalanta. Men genombrottet på den större scenen skulle komma i Sampdoria, där Marotta blev General Manager 2002. Två senare, efter att Samp återvänt till Serie A, blev Marotta befordrad till VD. Han utsåg då den förre spelaren Fabio Paratici till chefsscout i Sampdoria.

Mannen som förde upp Venezia i Serie A 1998, Walter Novellino, hade tränarjobbet i fem år och tog Samp till Uefa-cupen, men ersattes av hans namne Mazzarri. I samma veva kom också Antonio Cassano till klubben och 2009 värvades Giampaolo Pazzini in. Mazzarri fick gå den sommaren, men Cassano och Pazzini bildade ett giftigt anfallspar under ledning av nye tränaren Luigi Delneri.

Sampdoria slutade fyra 09-10 och kvalificerade sig för CL-kval. Marotta tog med sig den i sportchefsrollen ständigt växande Paratici och Delneri till Juventus. För Samp skulle dessa förluster få fatala konsekvenser.

Markus Rosenberg släckte den hösten Champions Leaguedrömmarna med ett stopptidsmål för Werder Bremen och säsongen slutade med lagkapten Angelo Palombos tårar på Marassi. Efter åtta år i Marottas trygga händer åkte Sampdoria ner igen i Serie B.

Luigi Delneri fick gå som Juventustränare efter den svaga första säsongen och Marotta tog tillsammans med klubbpresidenten Andrea Agnelli in den tidigare Juvespelaren Antonio Conte.

Om utnämningen av Conte skulle visa sig vara en fullträff så började även spelarekryteringarna stämma med högre frekvens. I januari 2011 värvades Andrea Barzagli från Wolfsburg för en struntsumma (300 000 euro). Under sommaren kom Andrea Pirlo som bosman från Milan.  Arturo Vidal (Leverkusen) och Stephan Lichtsteiner (Lazio) värvades in för cirka tio miljoner euro vardera.

”Arturo Vidal skulle bara komma. En person som kan träna i timmar på planen och sedan gå hem och rida hästar för att bli av med överskottsenergi, en sådan spelare är gjord för detta Juventus. Vi behöver hans energi, hans inspirerande uthållighet. Perfekt för en hårt jobbande klubb som försöker bygga”, sa Fabio Paratici innan Vidal såldes till FC Bayern.

Om Marotta är den överordnande koordinatorn är Paratici den med fingerspetskänsla i själva scoutingen. Men sportchefen går inte bara efter spelarens tekniska egenskaper. De personliga attributen är en minst lika stor del av spelarens totala ”paket”.

Paratici har förklarat att det är lika viktigt att studera spelaren på planen, som det är att luncha med dennes entourage för att bättre förstå personen och dennes framtid. Talang finns runt omkring oss, men få har hungern och mentaliteten att verkligen lyckas i en tuff bransch. Det angreppssättet är en förklaring till de många lyckade scoutingobjekten från Paratici.

”Paratici är kär i sitt jobb, han lever för fotbollen och har en giftig organisation. Det är ett nätverk av väldigt värdefulla observatörer med utmärkta arbetsmetoder. Hela tiden kollar de på träningar och matcher, de analyserar allt”, säger Giuseppe Marotta.

Med Conte kom också titlarna. Tre raka ligasegrar tog den passionerade tränaren mellan 2012-2014. Juventus tog sig tillbaka till den självutnämnda platsen som Italiens bästa lag. Men något fattades.

I Europa gick det inte lika bra. Kulmen på Contes svaga Europafacit nåddes när Juventus förlorade snöbollsfighten i Istanbul mot Galatasaray. Juventus var utslaget redan i Champions Leagues gruppspel 2013-14. Giftermålet med Conte avslutades sommaren 2014.

När Marotta, Agnelli och de andra skulle anställa en ny tränare kollade de inte särskilt många mil inåt landet. På Milans tränarbänk fanns en stukad Massimiliano Allegri, som hade två lyckade år i Cagliari och sedan vann scudetton under sin första säsong som Milantränare. De sista Milanåret slutade inte lika lyckligt och många Juventusfans ställde sig skeptiska till en tränare med så få titlar under bagaget.

Men Allegris första säsong slutade med en dubbel och Champions Leaguefinal mot Barcelona i Berlin. 1-3 förlusten där sved, men Allegri har med tiden visat sig vara en uppgradering gentemot Antonio Conte. Om den senare la grunden till denna framgångsrika Juventusupplaga så förfinade Allegri den med en större taktisk finess, som lyfte laget flera snäpp ute i Europa.

Beppe Marotta hade vunnit en ny prestigeseger mot Milans Galliani, hans företrädare på jobbet i Monza och den som får anses ha varit Italiens främste VD under en lång tid innan Marotta. Inte nog med att Andrea Pirlo fick nytt liv och blev en fullträff i Juventus (den mest lyckade värvningen enligt Marotta). ”Max” Allegri visade sig vara en tränare kapabel till den allra högsta nivån i elitfotbollen. Milan gick vilse i tränarfrågan efter Allegri och har inte förens nu hämtat sig någorlunda under Vincenzo Montella.

Marotta håller Allegri högt och anser att det är en av världens bästa tränare. Efter finalen säger Marotta att man inte bara ska sätta sig ner med Allegri, utan lyssna på alla i fråga. Men Vd:n erkänner att man just nu inte vill byta tränare, eller ens överväger saken.

Och så har vi alla bosmanvärvningar, Marottas paradgren. Förutom Pirlo har han genom åren värvat spelare som Pogba, Llorente, Dani Alves, Evra och Khedira som bosmanfall. Vid sidan av det har Marotta hittat ett annat koncept för att bli bäst på transfermarknaden, nämligen utköpsklausuler. I somras aktiverade Juventus utköpsklausulerna på Napolis Higuaín och Romas Pjanić, 900 respektive 350 miljoner kronor. Dessa två spelare har också gjort avgörande insatser under vårens slutspel i Champions League.

”Finalen i Cardiff är åstadkommandet av ett projekt; uttänkt, utvalt och utfört i somras. Målet att nå en final föddes under sommaren. Agnelli, Nedved, Paratici och jag bestämde oss, tillsammans med tränaren, för att höja ribban. Vi hade sagt att vi i Italien redan kände till det rätta receptet, sen skulle vi se om vi kunde nå långt även i Europa”.

”Hit har vi kommit genom två vägar. Ena vägen har gått genom att personer som redan finns i klubben och truppen har växt, personer som har samlat på sig erfarenhet och säkerhet under senare år. Den andra vägen har gått via tillkomsten av spelare som Khedira, Mandžukić och Alves, som satt väldigt tydliga avtryck i klubben”, säger Marotta.

Med två finaler på tre år är Juventus tillbaka bland Europas gigantklubbar. Klubben har inte haft en så här hög ställning sedan 90-talet, då man nådde tre raka Champions Leaguefinaler mellan 1996 och 1998. Nu har de mandatet att locka de allra bästa spelarna i världen, en ny utmaning för Marotta, Paratici och kompani. Paulo Dybala till Real Madrid så småningom? Inte troligt om Juve fortsätter att hålla en nivå lika hög som Reals har varit de senaste åren.

”Den förra sommaren var kanske en av de bästa transferperioder vi haft någonsin haft. Nu hursomhelst skulle jag inte vilja man bygger upp ens något så när liknande förväntningar. Men vi vill förstärka truppen, det är ett som är säkert”.

”Ingen vill vidare härifrån och vi har det inte som objektiv att gå plus på värvningar i sommar. Dybala har inget pris, för honom finns ett projekt liknande Del Pieros. Angående Kean bör vi diskutera hans vistelse med agenten Mino Raiola”, säger Beppe Marotta.

Juventus Vd erkänner att han uppskattar Raiola, trots att det inte sällan blir tjafs med honom. Han vidhåller Raiolas tydlighet till skillnad från hans mer tvetydiga agentkollegor. Samtalen med stjärnagenten kommer komma ännu tätare i sommaren. Utöver Kean finns också en Donnarumma som Raiola eventuellt vill placera någon annanstans än Milan.

Beppe Marotta kan nog köpa fler segdragna förhandlingar med Raiola i sommar. Så länge Juventus kan se ner på alla andra lag i Italien och resten av Europa kommer Juventus klubbledning alltid ha överhanden.

Källor: Tuttosport, espnfc.com

Erik Hadzic
0 kommentarer

Den stora flykten och det ännu större avskedet

Det var inte många matcher som hade någon betydelse över sig i den sista omgången av Serie A 2016/17. Men bland de som hade det, herregud vilken slutscensunderhållning vi bjöds på.

Allas ögon låg först på 18-matchen Roma-Genoa, där Francesco Totti fick inleda sin sista Romamatch på bänken. Han och 70 000 åskådare chockades när Genoa redan efter tre minuter sprang in 1-0 genom Pietro Pellegri.

Genoaanfallaren var prick tre månader gammal när Totti var med och vann Romas senaste scudetto i juni 2001. Nu gav han sig själv en viktig biroll i huvudpersonen sista film och såg till att göra matchen till en thriller för Roma.

Bara sju minuter senare kunde dock dubbla skytteligavinnaren (Serie A och Europa League) Edin Džeko sätta kvitteringen på sin egen retur. Bosniern hade ytterligare ett par klara lägen att ge Roma ledningen och Kevin Strootmans vänsterfot serverade frilägen i parti och minut, men 1-1 stod sig till halvtid.

I den 54:e minuten fick så Francesco Totti bytas in, istället för Mohamed Salah. 20 minuter senare grävde Džeko fram bollen till en framstörtande Daniele De Rossi som åter gav Roma ledningen. Il Capitano Futuro, som han ju var fram tills häromdagen, har avslutat säsongen starkt med flera mål och en tydlig ledarroll, och såg ut att ha gjort framtiden lite ljusare för Roma.

Men Roma vore inte Roma om de inte skulle ställa till det på vägen. Fem minuter senare missbedömde Szczesny ett inlägg helt och Genoas bästa spelare Darko Lazović kunde nicka in 2-2. Samma spelare som också spelade fram till ledningsmålet.

I det läget var Napoli förbi på andraplatsen. Det var inte så här Tottis avskedsmatch var tänkt att sluta. Men laget lyckades knyta nävarna under en slutforcering, i det som också blev Luciano Spallettis sista match.

En Nainggolanfrispark i minut 90 gick via skallarna på Fazio och Džeko, sen låg bollen framför inhopparen Diego Perotti som smällde in 3-2 på sitt gamla lag. Romas säsong var räddad och Spalletti hade slutfört uppdraget att komma tvåa (igen).

Matchen var rafflande, svängig och högdramatisk. Men det var inte mycket mot vad som hände efter slutsignalen. 25 år i Romas A-lag för Francesco Totti skulle kräva sin ceremoni. Totti hittade först James Pallotta på innerplanen, och presidenten kramade om Totti med sitt sammanbitna leende under en visselstorm (Spalletti fick de näst högsta burop mot sig).

Totti gick för att möta hustrun och barnen, och då brast det för kaptenen. Tårarna rann inte bara nedför familjen Tottis kinder på löparbanorna, snart såg man de överallt under Tottis långa, långa ärevarv. Romaprodukterna De Rossi och Florenzi grät, den lilla faraonen El Shaarawy med, utländska spelare likaså. Ceremonin började med Elton Johns Circle of Life och nådde klimax när Totti insöp atmosfären framför Curva sud en sista gång som spelare, under tonerna till Antonello Vendittis Roma Roma Roma.

En fotbollsmatch eller spelare har inte kunnat beröra mig på det här sättet på väldigt, väldigt länge. Och det spelare som jag egentligen inte har någon koppling till. Detta var inte eufori över ett viktigt slutsekundsmål för favoritlaget, eller lättnaden och glädjen efter en tung titel. Detta var något annat.

Bland otaliga hyllningsbanderoller på Olimpico fastnade jag för en med texten ”Inom den moderna fotbollen har du vunnit den största kampen- 25 år i samma tröja”. Den förstärkte upplevelsen över att Tottis gärning var något larger-than-life. För i romanisti måste detta räknats som en närmast religiös upplevelse.

För mig var detta fotboll i dess renaste form. En stark påminnelse över varför vi älskar denna sport, och ett bevis på varför så många världen över engagerar sig kring den. Ett bevis på att det i slutändan inte spelar någon roll hur många titlar man vinner eller hur stora vinstkalkyler en kan uträkna i bokföringen. Det räcker med att visa kärlek till sporten och tröjan man representerar.

****

Tv-sändningen bröts innan Tottis tacktal och skickade oss till en ångestfylld nedflyttningsstrid. Crotone-Lazio och Palermo mot Empoli. Crotone fick en kanonstart när Andrea Nalini stötte in Marcus Rohdéns inlägg efter 14 minuter.

I den 22:a minuten förstärktes hoppet om ett nytt kontrakt när Crotones specielle målskytt Diego Falcinelli gjorde sitt trettonde mål i Serie A. Några minuter senare reducerade Ciro Immobile på straff.

Crotone fortsatte skapa de mesta av chanserna mot ett Lazio som lagt av att spela efter cupfinalförlusten. Efter en timme gav det belöning igen när Nalini nickade in sitt andra mål för kvällen. Med segern mer eller mindre i hamn skiftade koncentrationen hos nervösa Crotonefans mot Empolis match.

På Sicilien hade Empolis dittills haft alla chanser mot redan nedflyttade Palermo. Men skärpan fanns inte där och det skulle hemmalaget utnyttja hänsynslöst. En kvart före slutet nickade Ilja Nestorovski in sitt elfte mål för säsongen. Makedoniern som varit en av väldigt få ljuspunkter i en bedrövlig Palermosäsong.

I den 84:e minuten slog Empolis Thiam en ännu sämre passning mot en lagkamrat på egen planhalva, som Palermos Bruno Henrique snappade upp bollen. Brassen såg att Empolimålvakten Skorupski var ur position sedan tidigare och kunde ganska enkelt lobba in 2-0 i ett övergivet mål.Bollen från Thiam är inte riktigt den passningen man vill slå när man ligger under och är på mot nedflyttning.

Rade Krunić reducerade tre minuter senare men i det läget behövde Empoli ytterligare två mål för att överleva. Det kom heller inte, Empoli åkte ut och Crotone stannade sensationellt kvar i Serie A.

Efter omgång 29 hade Crotone bara skrapat ihop 14 poäng och låg åtta efter Empoli på 17:e plats. Vändningen blev en 2-1 seger borta mot Chievo i omgången efter. På de sista nio matcherna vann kalabrierna sex, kryssade två och förlorade endast mot Juventus borta.

Under tiden var inte Empoli så värst dåliga utan blandade och gav mest. Det blev tre segrar, ett kryss och fem förluster under motsvarande period för Toscanalaget. Efter 3-1 segern mot Bologna i omgång 35 låg Empoli alltjämt fyra poäng före Crotone.

Men Empoli avslutade som sämst när det gällde som mest. Tre raka förluster mot tre lag som inte hade något att spela för (Cagliari, Atalanta och Palermo). Under hela säsongen har målskyttet varit lagets stora akilleshäl. Det känns väldigt signifikativt att man sedan åker ur i en match där man missar flera högkvalificerade målchanser.

Crotone kämpade hela tiden i motvind men gav aldrig intrycket att de skulle ge upp kampen. Den tron som laget hade inombords är en förklaring till den otroliga slutspurten. De är på säker mark en gång under säsongen – efter den sista omgången. Det måste vara lika bittert som vanhedrande för Empoli att ligga på 17:e platsen under så många månader för att sedan tappa den till slut.

Crotones tränare Davide Nicola ska ha en enorm eloge för lagets uppryckning. Nicola sågs som en tveksam ersättare till Ivan Jurić efter att kroaten lämnade förra sommaren. Frågan vi nu kan ställa är om Jurić själv hade klarat av att hålla Crotone uppe? Tveksamt, av hans arbete i säsongens Genoa att döma.

Davide Nicole kommer förresten nästan ha vägarna förbi sin företrädare uppe i Genua. För ett par månader sen slog han vad om att han skulle cykla från Crotone till Turin (!) om laget stannar uppe. Efter söndagens vinst deklarerade Nicola att han har för avsikt att hålla löftet.

Det är nästan 130 mil mellan den kalabriska staden och Turin i norr. Buon feste e buon viaggio mister Nicola, önskar jag.

****

Omgångens mål? Det hämtar jag från Marassi och matchen Sampdoria-Napoli. Det är bara att välja mellan Lorenzo Insignes insidesmekning till 2-0, eller José Callejóns precisa direktvolley till 4-1. Det senare, om jag måste välja.

Sluttabell

  1. Juventus 91 poäng
  2. Roma 87 p
  3. Napoli 86 p
  4. Atalanta 72 p
  5. Lazio 70 p
  6. Milan 63 p
  7. Inter 62 p
  8. Fiorentina 60 p
  9. Torino 53 p
  10. Sampdoria 48 p
  11. Cagliari 47 p
  12. Sassuolo 46 p
  13. Udinese 45 p
  14. Chievo 43 p
  15. Bologna 41 p
  16. Genoa 36 p
  17. Crotone 34 p
  18. Empoli 32 p
  19. Palermo 26 p
  20. Pescara 18 p

Skytteligan

  1. Edin Džeko (Roma) 29 mål
  2. Dries Mertens (Napoli) 28 mål
  3. Andrea Belotti (Torino) 26 mål
  4. Mauro Icardi (Inter) 24 mål
  5. Gonzalo Higuaín (Juve) 24 mål
  6. Ciro Immobile (Lazio) 23 mål
Erik Hadzic
0 kommentarer

Tottis (och Spallettis) sista strid

Det har inte ens gått en månad sedan bomben slog ner i fotbollsvärlden. Romas klubbledning med VD:n Baldissoni och nye sportchefen Monchi i spetsen bekräftade det många anat under ett år, Francesco Totti gör sina sista matcher i Romatröjan denna månad. Den tröja, med tian på ryggen, som varit i romarnas fokus i över två decennier. 785 matcher och 307 mål senare står vi här och undrar, är det så här slutet ska skrivas?

Det är ingen tillfällighet att avskedet meddelades vid just den tidpunkten. Demonsportchefen Monchi hade anställts några veckor tidigare och ett av hans första uppdrag blev att tillkännage beslutet om Tottis framtid på en presskonferens. Baldissoni fyllde på och förklarade att Totti har ett sexårskontrakt som väntar på honom, i rollen som klubbdirektör.

Det är inte första gången en spanjor i Roma går upp mot den store klubbikonen. Till säsongen 2011/12, den första under amerikanskt styre, kom Luis Enrique in från Barcelona B för att implementera katalanskt possessionspel i den eviga staden. Tränaren petade också Totti inledningsvis. Oavsett motiven och vem som låg bakom dem var det alltid enklare om en ”utomstående” agerade exekutor.

Luis Enrique överlevde inte mer än en säsong i Roma. Totti trummade vidare. Mindre än ett år efter spanjorens avsked gick Totti förbi Gunnar Nordahl på andraplatsen bland Serie A:s bästa målgörare, med 226 gjorda mål.

Det är lätt att förbise klubbens roll i behandlingen av Totti och bara peka på tränaren. Det är ju på den gröna rektangeln som den öppna ridån är och inte i korridorerna på Trigoria. Den här säsongen har Totti inte fått starta någon match i ligan, allt som oftast har det bara blivit inhopp på fem-tio- eller tjugo minuter.

Det går förstås att argumentera för att Luciano Spalletti inte gör något fel som håller Totti utanför startelvan. Francesco Totti anno 2017 har fortfarande den magiska touchen och passningsfoten kvar, men aktionsradien blir mindre och mindre och löpningarna färre. Spelarna som backar upp skytteligaledaren Edin Džeko, Perotti, Salah och El Sharaawy, tillhör dessutom lagets starkaste lagdel tillsammans med mittfältet.

Men det fanns period under säsongen där Totti faktiskt gjorde skillnad från bänken. Jag blev själv vittne till det när jag såg Roma-Sampdoria i den tredje omgången på Olimpico. Totti kom in efter paus vid 1-2 underläge och behövde bara en kvart innan han assisterade till Džekos kvittering.

Tottis inhopp förändrade hela stämningen på arenan och gav Romas spel nytt liv. I den 93:e minuten avgjorde han matchen med ett straffmål. Trots att mina sympatier ligger hos de ljusblå i Rom kan jag inte förneka att straffmålet är ett av de mest minnesvärda ögonblick jag upplevt på en fotbollsarena de senaste tio åren.

Men Spalletti fortsatte att snåla med speltiden och Tottis roll i laget blev mer av en periferi ju längre Serie A-säsongen led. Det 250:e Serie A-målet kom mot Torino i september, ett Coppa Italia-avgörande på straff mot Cesena i februari, och i april klev han om Javier Zanetti och blev den tvåa i tabellen för antalet matcher i Serie A. Det är ungefär vad Totti åstadkommit hittills under säsongen.

Spalletti fick sin beskärda del av kritiken och hamnade under hösten i öppen konflikt med Tottis fru Ilary. Det ska sägas att Luciano Spalletti är en speciell karaktär och tummar inte för att sätta sin egen prestige först. Det är en förklaring till hans attityd gentemot Totti.

Denna kulmen nådde sitt bottenmärke under den senaste hemmamatchen mot Juventus för två helger sen. Trots en betryggande 3-1 ledningen byttes Totti in först i den 93:e minuten och hann knappt röra bollen. Romakaptenen dundrade direkt ut till omklädningsrummet och hela världen blev vittne till den totala sprickan i förhållandet Totti-Spalletti.

Romas klubbledning har fram tills tidigare nämnda presskonferens undvikt att sätta ner foten i fallet Tottis sista säsong. Tystnaden under säsongen kan bara skyllas ifrån på att beslutet var svårt, man klipper inte banden med klubbens största spelare genom tiderna så där lätt. Men det som denna otydlighet medfört är att fotbollsälskare runt om Italien och världen missat chansen att hylla en av de största under vad som blir hans sista Romasäsong.

Roma sköt upp beslutet om Totti, och det som borde varit en Eriksgata för spelaren på Serie A:s arenor under 16/17 blir nu ett snabbt hopkrafsat slut på fantastisk Romakarriär. Det är ovärdigt Totti och så dåligt skött av klubben att det knappt går att göra det sämre.

Matchen mot Genoa på söndag blir den sista föreställningen för Francesco Totti på Olimpico, och högst sannolikt även för Spalletti. Tränarens kontrakt går ut efter säsongen och ingenting talar för att han blir kvar. Troligen kommer han kasta in Philipp Plein-slipsen och bekräftas som ny Intertränare redan nästa vecka. Totti ska avslöja var hans nästa klubbadress blir, eller om han direkt kliver in i direktörsrollen och agerar ”viskare” åt Monchi och de andra.

Jag vill inte tänka för mycket på hur avslutningen kan komma att bli på söndag. Roma behöver vinna för att vara säkra på att hålla undan för Napoli i kampen om en direktplats till Champions League. Genoa säkrade kontraktet i förra matchen och lär inte bjuda till så mycket motstånd. Det ökar chanserna till ett värdigt avslut för Totti och minskar risken för att Spallettis brist på spelförståelse ska ställa till det.

Ett fullsatt Olimpico, för första gången den här säsongen, ska säga farväl till en ikon, en tvättäkta bandiera, vars art håller på att dö ut i modern fotboll. Det kommer komma tårar från alla håll och kanter på Olimpico. Det är svårt att föreställa sig vad Francesco Totti betyder för i romanisti och hur de kommer gå vidare från detta. Vi andra kan bara luta oss tillbaka och reflektera över att ha upplevt en spelare av ett slag som aldrig kanske ses igen i elitfotbollen.

****

Mitt favoritögonblick från Totti? Förutom det jag redan nämnt måste jag säga Romas scudettomatch mot Parma 2001. Det var innan jag började följa Lazio och jag minns inslaget från tevenyheterna tydligt. Olimpico var fullt av gul-röd-orangea fanor, i vad som fortfarande nog är det fetaste spontana flaggtifo jag sett. Stort och ögonöppnande för en blivande läktarkulturnörd.

I matchen var det självklart Francesco Totti som löste upp nervknutarna och sköt ledningsmålet för Roma. Roma vann deras första scudetto på 18 år den dagen och det finns något väldigt vackert i att Totti var den som kickstartade festen, framför Curva sud dessutom. När spelaren själv plockar minnesbär efter karriären gissar jag att den matchen kommer placera sig högst upp på en otrolig karriär.

Erik Hadzic
0 kommentarer