Peter Hyllmans Englandsblogg

Klassiskt men stereotypt Burnley på väg tillbaka till Premier League

18 april 2014 11.40, Peter Hyllman

Leicester City är redan klara. Under dagen kan ett annat klassiskt lag även de bli klara för nästa säsongs Premier League. Burnley ligger tvåa i The Championship, åtta poäng före Derby County och tio poäng före Queens Park Rangers, med fyra matcher kvar att spela.

Det betyder att om Burnley vinner ikväll borta mot Blackpool, som kämpar i botten av tabellen för att undvika nedflyttning, samtidigt som Derby tappar poäng borta i den sena kvällsmatchen borta mot Doncaster, så spelar Burnley i Premier League igen. De var ju där senast där för första och hittills enda gången 2009-10 när de trots en stark inledning av säsongen ändå till sist åkte ned i The Championship igen.

Det mesta var egentligen upplagt för uppflyttning redan förra helgen, i deras hemmamatch mot Middlesbrough. Det var en match där det i princip var spel mot ett mål, Burnley manglade Middlesbrough hemma på Turf Moor. Men det var Middlesbrough som gjorde matchens enda mål, och vann med 0-1. Festen fick vänta.

Frustrationen var ljudlig på Turf Moor under den matchen. Kanske kände spelarna själva av nerverna under matchen och möjligen låste sig det i den sista delen av planen av det skälet. Det kan alltid vara svårt att knyta ihop säcken när så mycket står på spel.

Burnleys poängförsprång ned till Derby och QPR är ändå så stort att det ska till ett smärre underverk för att de ska misslyckas med att nå automatisk uppflyttning till Premier League. Återstående hemmamatcher mot Wigan och Ipswich, innan en bortamatch mot Reading i sista omgången, ger Burnley flera chanser att smasha in matchbollen.

Tuffa matcher i och för sig, i och med att samtliga tre av de lagen befinner sig i full jakt på playoff-platserna.

Burnleys fans kanske oroar sig över alla tänkbara möjligheter som återstoden av ligasäsongen möjligen kan erbjuda. Supportrar oroar sig, det är inget nytt och inget unikt för The Championship, det sker på alla nivåer. Lycka och glädje är relativa fenomen. Ändå kan Burnleys fans tänka tillbaka till början av säsongen, när många tippade dem i botten av tabellen, och betänka att det hade kunnat vara betydligt värre.

Sean Dyche, Burnleys manager, har dock gjort ett stort jobb. Ett jobb som till stor del har grundats i en förhållandevis stark defensiv. Burnley är det lag som släppt in lägst antal mål i hela The Championship. Deras 35 insläppta mål på 42 matcher betyder att de släpper in 0,83 mål per match.

De är samtidigt det lag av de tre högst upp i tabellen som gör klart minst mål, endast 66 mål på 42 matcher. Burnley tappade inför den här säsongen de två senaste säsongernas främste målskytt i Charlie Austin, som till sist såldes till QPR.

Burnley kan lätt framstå som ett tämligen klassiskt brittiskt lag, med i stort sett enbart brittiska och irländska spelare i truppen. De bygger mycket av sitt spel på en snabb offensiv längs kanterna, och de söker ofta avslut och tar sig in i straffområdet genom krossbollar. En viktig spelare i sammanhanget är den väldigt spännande högerbacken Kieran Trippier, 23 år gammal och ett framtida landslagsämne.

Spelaren som bryter av mönstret enligt mig är den offensive mittfältaren Danny Ings, som från sin position mellan mittfält och anfall den här säsongen har gjort 20 mål, närmare en tredjedel av Burnleys hela målskörd. En spelare som tvingar motståndarna att ta hänsyn till fler faktorer än endast Sam Vokes farlighet inne i boxen.

Långfredagen anses av hävd vara årets längsta dag, även om vi så klart vet att så inte är fallet. Till stor del är det väl vi själva som samhälle som får dagen att kännas lång, i och med att det finns en tradition att butiker, biografer, teatrar, barer och så vidare har stängt under dagen. Så värst mycket mer än att begrunda och reflektera är det tydligen inte tänkt att vi ska göra en sådan här dag.

Det riskerar alltså bli en väldigt lång fredag även för Burnley. Inte minst riskerar den att kännas väldigt lång. Å andra sidan finns det goda chanser att Burnley när långfredagen närmar sig sitt slut kan fira klubbens återuppståndelse som Premier League-klubb.

:::

Be Champions!!

LINHEM: We moving on up like Elevators

17 april 2014 06.00, Peter Hyllman

Jag tror jag gillar idén av specialister. Folk som är den rätta pusselbiten för denna bilden. Att vara The Wolf från Pulp Fiction eller vara den som man frågar när det gäller ett speficikt ämne. Att vara anfallaren man lyfter in från bänken när det behövs ett sent mål, målvaktsreserv eller gästen i en talkshow/morgon-tv/podcast du kallar in när det gäller ett speficikt aktuellt ämne. Jag gillar också verkligen när de i särskilda filmer samlar olika sorts specialister för att till exempel råna en bank eller stjäla en diamant.

Å andra sidan finns också risken när man tar in ormar för att lösa sitt råttproblem måste man sen ta in någon slags iller för att ta hand om ormproblemet och sedan har man ett illerproblem. Eller så blir man orättvist kategoriserad som bara en specialist och överflödig därmed när problemet är löst.

:::

Fergivicious

Det säger mycket om turneringens låga status, snarare än att Man Utd försökt gömma nyheten, att det inte är särskilt välrapporterat att Darren Ferguson – son av Alex, riddare av den kaotiskt offensiva fotbollen, ovän av domare, samlare av udda spelare – och hans Peterborough har vunnit en titel denna säsongen.

Det är tveksamt vad Football League Trophy egentligen har för existensberättigande men den existerar och är mest känd för sina sponsornamn/udda troféer som: Johnstone Paint Trophy; Auto Windscreens Shield; Sherpa Vans Trophy; och Leyland DAF Trophy. Och turneringens mest framgångsrika lag är Carlisle med två segrar och ytterligare fyra finalframträdanden.

Men det är en titel och det är Peterboroughs första och Fergie Jr har tidigare bara vunnit den som spelare. Skämtet ämnat för retweets här är förstås att även efter Sir Alex lämnat Man Utd har Ferguson (Jr) vunnit fler titlar än David Moyes denna säsongen.

Vad som är mer betydelsefullt är att Peterborough – när blott fyra omgångar kvar – ligger på L1′s sista playoff-plats med sju poängs försprång. Vilket betyder att Darren Ferguson har möjlighet att vinna sin fjärde uppflyttning med Peterborough och för tredje gången vore det upp till The Championship.

Det är antagligen det svagaste laget Ferguson isåfall skulle ta till The Championship. Man har visserligen skyttekungen Assombalonga som gjort 26 mål(21 i ligan) och för att vara Peterborough har man släppt in förhållandevis få mål. Man har släppt in fler än alla ovanför dem i tabellen men lika många som deras konkurrenter nedanför dem vilket är i stark kontrast mot 10/11 då man visserligen vann uppflyttning via playoff men å andra sidan släppte man in flest mål i hela League 1. Man har heller inte gjort särskilt många mål då nästan bara Assombalonga gör mål och under säsongen tappade man dessutom Lee Tomlin.

:::

It’s the Wolf Gang

Wolves blev i helgen klara för The Championship då man tack vare en 2-0 seger borta mot Crewe bibehöll sitt försprång på 13 poäng ner till Leyton Orient nu när det bara är tolv poäng kvar att spela om.

Det är visserligen förväntat då Wolves inte borde ha spelat i L1 från början men det är också rätt imponerande av managern Kenny Jackett att han tydligt har tagit avstånd från många mer högprofilerade spelare i truppen och istället byggt ett mästerlag av yngre spelare eller åtminstone billiga spelare. Man har en hel startelva utlånad/såld till PL och lag i Championship/europeiska toppdivisioner. Man värvade visserligen Leon Clarke i vintras vilket aldrig är ett bra beslut då han bara är framgångsrik varannan säsong och varannan säsong är han bråkig/dålig i en klubb som värvat honom efter att han presterat i en mindre klubb.

Men i vintras värvade man också James Henry från Jacketts förra klubb Millwall och han har gjort nästan båda 10 mål och 10 assist(double-double i baskettermer) och nästan lika framgångsrik men än mer lovande är Michael Jacobs som gjort sju mål och ett gäng assists.

Man har också Bakary Sako som gjort elva mål och lika många assist från sin ytterposition. Vilket är vad han minst borde göra på denna nivån men imponerande är att han fortsätter prestera trots att han redan ifjol borde ha gått till en PL-klubb. När man sålde den problematiska Leigh Griffiths tog inte bara Sako över målskyttet utan man har också fått nio mål från fenomenet Nouha Dicko som av namnet att döma behövde en B.Sako för att få ordning på sin karriär.

Detta är andra gången Jackett vinner uppflyttning till The Championship som manager då han innan Wolves etablerade Millwall i The Championship.

Men han var också betydelsfull för Watford när de tillsammans med legenden Graham Taylor ledde laget tillbaka till PL från L1 efter ett tungt 90-tal. Han var dessutom Swanseas manager när de gick upp till L1 och påbörjade sin nuvarande framgångsperiod.

:::

The worst guys och The Spiteful Chant

Nyligen arresterades ett par Gillingham-supportrar för att ha skrikit rasistiska ramsor mot Rotherham-managern Steve Evans. Min reaktion var någon grad av gapskratt då det bara kan betyda att Steve Evans faktiskt räknas som mördarsnigel eller att Vita kränkta män äntligen fått sin Rosa Parks men tydligen var de rasistiska ramsorna riktade mot att han är skotte. Dock kan man väl fråga sig om inte fotbollsmanagers ifrån Glasgow verkligen är en utsatt minoritet inom engelsk fotboll.

Steve Evans är annars mest känd för att han vid tre olika tillfällen har blivit avstängd/fått böta för olika former av bedrägeri under tiden han var manager för Boston United. Böterna var löjligt låga men om man kombinerar avstängningarna för det brottsliga vid sidan om planen och de gångerna han blivit avstängd för sitt ”beteende” mot domare/spelare/publikvärdar/närvarande poliser så var han avstängd i nästan fyra år mellan 2002 och 2007. Kan inte heller tänka mig att någon blivit uppvisad på läktarn fler gånger än Steve Evans men de avstängningar de lett till skulle säkert också täcka en hel säsong.

Men fotbollsvärlden är väldigt förlåtande mot brottslingar, särskilt om de är rika brottslingar. Och förutom allt som gör honom till den Steve Evans vi känner har han faktiskt varit en ganska framgångsrik manager under hela sin karriär. Om vi bortser Boston Utd-tiden som bevisligen inte var laglig så tog han Crawley från Conference National till toppen av L2(lämnade innan de säkrade uppflyttning till L1) och tagit Rotherham till L1 där de nu också är klara för playoffspel.

Man ska kanske inte underskatta Steve Evans framgångar då han inte bara nått en uppflyttning med klubbarna utan två uppflyttningar med Crawley och har nu i playoffspelet möjligheten till en andra med Rotherham. Precis likt med Boston finns det dock tveksamheter kring de uppflyttningarna. Inte ren brottslighet men både Crawley och Rotherham har haft väldigt stark ekonomisk backning av sina ägare.

:::

L1nce again

Simon Graysons managerkarriär påminner något om Carter Hall-versionen av Hawkman. Från början en egyptisk prins men tillsammans med sin älskare och sin nemesis hamnat under en förbannelse. Som innebär att de i oändlighet kommer återuppstå, finna varandra igen och uppleva sin äkta kärlek men därefter bli mördade igen. Rinse and repeat.

När Grayson avslutade sin spelarkarriär fick han ganska snart möjligheten att ta över managerjobbet i Blackpoll och det gjorde han framgångsrik med en uppflyttning till The Championship. Men efter ett par säsonger på nedre halvan i The Championship kom han inte längre och lämnade han till förmån för Leeds, i League 1.

Under hans första säsong i Leeds tog man sig till playoff-final men förlorade där mot (Kenny Jackett) Millwall. Under den andra säsongen gick det dock bättre då man slog Man Utd borta på Old Trafford i FA-cupen och dessutom vann man uppflyttning till The Championship.

I Championship etablerade man sig snabbt på övre halvan men efter ett par säsonger där man aldrig nådde ända fram till playoff fick Grayson sparken. Istället fick han möjligheten att ta över Huddersfield som låg i toppen av L1. Huddersfield som länge var obesegrade den säsongen men som två säsonger i rad förlorat i playoff-spelet under Lee Clark. Grayson lyckades inte ta en uppflyttningsplats direkt men slutade fyra och slog Sheffield Utd på straffar i playoff-finalen.

I The Championship började det bra och man hotade till och med om en playoff-plats tack vare en imponerande defensiv men redan senare samma säsong fick Grayson sparken efter en lång svit vinstfria matcher.

Denna säsongen tog Grayson över ett Preston som haft ett par väldigt misslyckade säsonger i L1 trots stora investeringar. Och som förväntat blev Preston denna månaden klara för playoff. Till stor del tack vare att Grayson lyckats få det bästa ur anfallaren Joe Garner som aldrig lyckades i varken Nottingham eller Watford men som tidigare varit framgångsrik i Carlisle och Scunthorpe.

:::

m.A.A.d city

Cellino klar för Leeds nu efter ha överklagat. Jag vet inte vad det kommer betyda utan jag överlåter ordet till rockstjärnan/majskungen Cellino själv.

”Leeds is potentially a Ferrari, now it’s a Cinquecento. I want to transform Leeds from Highway to Hell to Stairway to Heaven. You are not going to be bored with me.”

:::

Övrigt

Traditionsenligt i dessa vårtider har jag börjat skriva om topplagen i The Championship inför slutstriden/playoffspelet. Vilket antagligen är intressant för er som läst hela vägen hit ner.

Leicester are Premier League?: The Nigel Pearson Story – http://www.fotbolldirekt.se/2014/04/01/championship-kollen-omgang-39-leicester-are-premier-league/

Uwe Rösler: Canceröverlevare och Wigan-manager – http://www.fotbolldirekt.se/2014/04/07/championship-kollen-omgang-40-om-canceroverlevaren-roslers-lag/

Burnley: Englands bästa högerback och Southampton-pojkarna som Saints nobbade – http://www.fotbolldirekt.se/2014/04/12/championship-kollen-omgang-41-burnley-nasta-lag-upp/

Jag rekommenderar verkligen den om Burnley. Inte själva skrivandet men spelarna är väldigt spännande. Å andra sidan är det som vanligt väldigt stor chans att om ni missar det jag skriver om ett uppflyttat lag kommer ni kunna läsa det hårdare vinklat av journalister om ett halvår när ämnet blivit intressant.

:::

Klara?

Leicester klara för uppflyttning, Burnley inte klara riktigt ännu, Wolves klara, Luton klara(läs vidare här), och Torquay är antagligen klara för nedflyttning till Conference.

Det är dock väldigt jämnt ovanför Torquay där åtta lag ligger inom fem poäng men L2 har bara två nerflyttningsplatser. Även spännande att York utmanar Oxford och Southend om en playoff-plats. Dock har York misslyckats att faktiskt ta chansen och spelat oavgjort tre matcher i rad.

Mycket jämn bottenstrid även i L1 där fyra blir nerflyttade men bara Stevenage och Shrewsbury ligger under strecket på andra grunder än målskillnad och ingen av dem är heller avsågade.

I The Championship jämnades bottenstriden sedan Barnsley slog Charlton på bortaplan. Yeovil ser tyvärr kanske körda ut men Barnsley och Millwall kan mycket väl sluta ovanför Charlton, Blackpool, Doncaster eller Birmingham.

:::

JFT 96

/Peter A Linhem

Gästblogg: Roberto Martinez succé

16 april 2014 06.00, Peter Hyllman

När Bill Kenwright utsåg Roberto Martínez som ersättare till David Moyes motiverade han det till stor del med att spanjoren lovade honom att ta Everton till Champions League: ”Finishing in the top six was magnificent for Everton but we need to achieve more. There are six teams who are competing at a different financial level to the others. What is true is not always you need the money to achieve your aims.” 

33 matcher senare konstaterar vi att Martínez har övertygat alla tvivlare att detta är sant. Det är fullt realistiskt att Everton når Champions League till nästa säsong. Även nu när jag skriver detta måste jag nypa mig själv i armen. Aldrig trodde jag att det skulle gå så här bra.

:::

De senaste säsongerna har ändå känts helt okej sett ur blåa ögon, man har blivit van med att inte hoppas för mycket som Evertonsupporter. Men så klart känner även vi av plumpar, inte minst i våra derbyn. Har inte Gerrard gjort hattrick så har Carroll nickat in ett mål på övertid. Vitala spelare i truppen har lämnat varje säsong; Arteta, Rodwell, Lescott, Fellaini och Cahill (även om han var på nedgång) är exempel på detta.

Inför denna säsong lämnade även David Moyes klubben och en ny era skulle ta sin början. Många experter samt fans var tveksamma till Martínez ankomst, inte minst med tanke på att Evertons försvar varit vår kanske allra starkaste egenskap, samtidigt som det var nedflyttade Wigans akilles häl. I skrivande stund är Everton det lag som släppt in minst mål i ligan. Moyes poängrekord under en säsong är även det slaget.

Hur har det då kunnat gått så otroligt bra redan under Martínez första säsong?Jo, det är främst tre faktorer som jag tror har bidragit till succén detta år:

1. Everton sprudlar av positiv anda

Jag har alltid varit ett stort fan av David Moyes, men karismatisk kan man inte kalla skotten. Tråkiga ”inom ramen” intervjuer var det enda som sågs via media. Martínez är tvärtom, han har alltid ett leende på läpparna. Det höjer känslan runt klubben något enormt. Titta bara på senast när Lukaku dunkade in 2-0 mot Arsenal för att sedan springa till bänken och krama om tränaren. Martínez missar aldrig en möjlighet att hylla spelare eller tränare runt om. Alla verkar fått en dos av spanjorens optimism. Och i The People’s Club är det otroligt uppskattat.

2. Förmågan att få spelare att nå sin ”peak”

Roberto Martínez har lyckats höja många spelares prestationer denna säsong. Redan i första matchen fick vi se hur stor påverkan Ross Barkleys potentiellt kunde stå för under årets upplaga av Premier LeagueTim Howard har fått en ordentlig pånyttfödelse och hålls som årets spelare av många supportrar, precis som Séamus ColemanPhil Jagielka har blivit den kapten man hoppats på. Men inte minst är det rotationsspelarna, ”the impact subs” som han har lyckats motivera. Oviedo, Deulofeu, McGeady, Naismith, och Stones är spelare som kanske inte nödvändigtvis är ordinarie, men det är just tack vare deras höga nivå när de väl fått chansen som vi har lyckats uppnå så bra resultat som vi faktiskt har. 

3. Matchcoachningen

Något som många fans har tröttnat på de senaste säsongerna är att Moyes inte är kapabel till att göra är att förändra matcher. Fingertoppskänslan när det gäller byte av spelare och anpassning av taktiska ändringar har liksom aldrig funnits där. Tidigt denna säsong minns vi när Martínez byter in Lukaku redan i halvtid borta mot West Ham, där han senare gör segermålet. Steven Naismith byttes in efter en trött första halvlek mot Fulham och ordnade segern för oss. Deulofeu kastades mot Arsenal och fixade oavgjort med ett lysande skott förbi Szczęsny. Just fingertoppskänslan har räddat oss många poäng och även en stark tro hos spelarna på bänken, som vet att när de kommer in så finns det en tanke bakom det.

:::

Denna säsong har jag sett matcher med Toffees i Sverige, England och USA. Det är så klart lätt att vara klok i efterhand, men många hävdar att Moyes borde lämnat för flera säsonger sedan. Även om vi aldrig egentligen gick ner oss, så gick vi ju inte uppåt heller. Det stod ganska stilla. Istället för att gnälla om dåliga resurser, så har Martínez övertygat oss alla att även i tider då stora lag köper ihop en superelva, så finns det öven hopp för mindre lag att ta sig till toppen. Tack vare en briljant spelíde och en väldig tro på sig själva så har man nått långt. 

Det var länge sedan man fortfarande fick hoppas på någonting som Evertonsupporter så här långt in på säsongen. Så varför sluta hoppas nu? Så länge Mr. Martínez tror, så tror även jag.

:::

Avlutningsvis vill jag även tillägga att Liverpool (tyvärr) spelar ligans absolut roligaste fotboll och är värdiga mästare. Även om jag så klart inte kan unna dem en titel.

Justice for the 96!

COYB!!!

:::

Jag som skrev detta heter Anton Brandberg och jobbar som radiojournalist.

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig

14 april 2014 23.15, Peter Hyllman

Föreställ er känslan av att ha kommit över en biljett till en match där ditt lag ska spela semifinal i FA-cupen. Du har kanske jobbat extra för att få råd med biljetten, på något vis tagit ledigt från jobb eller familj för att kunna gå på matchen. Du har garanterat sett fram emot matchen under lång tid och planerat dagen. Kanske hade du till och med lite svårt att sova natten innan.

Dagen är en strålande vårdag. En dryg timme innan match promenerar du i solen på väg mot arenan. Andra fans sjunger och skrålar längs vägen och på stadens uteserveringar. Du når fram till arenan och tar dig upp på läktaren. Du har gott om tid, en timme till avspark.

Sorlet på läktaren tilltar inför matchen. Allt mer människor börjar strömma in på läktaren. Redan en halvtimme innan avspark känner du hur det börjar bli obekvämt trångt där du sitter. Äldre supportrar runt omkring dig börjar se sig om oroligt. Trycket bakifrån ökar. För att hitta en mer bekväm position så söker du dig fram till arenans kravallstaket.

Minuterna tickar och situationen blir allt värre. Med ungefär en kvart kvar till avspark är det nu så trångt att människor svettas och har svårt att andas. Att röra sig är omöjligt. Och fortfarande fyllde fler supportrar på från läktarens baksida.

Oron som förbytts i ångest går över till panik. Samtidigt sprider sig en otäck tystnad längs läktarens främre rader. De ihopklämda supportrarnas ansikten är vita men deras läppar är blåa. De stirrar tomt framför sig. Några av dem är redan döda. Samtidigt kommer ingen polis och inga matchvärdar till undsättning.

Klockan 15:00 blåser domaren igång matchen. Det lägger du inte längre märke till. Du har tappat känseln i kroppen och tvingas kämpa för varje andetag. Den livsglädje som inledde dagen har förbytts i dödsångest. Sex minuter senare blåser domaren av matchen när staketen till sist rämnar under trycket. I kaoset trampas flera supportar ihjäl.

:::

Det här är grovt sammanfattat vad 96 Liverpoolsupportrar tvingades uppleva den 15 april 1989 för att aldrig mer kunna uppleva något igen. Ingen nuvarande eller blivande familj, inga nära och kära, och heller inte det egna lagets sorger och triumfer. Allt blev stulet från dem en solig vårdag i april.

Det är samtidigt vad tusentals övriga Liverpoolsupportrar på plats tvingades uppleva den dagen. Och vad de därefter har tvingats återuppleva både i mardrömmar och för vissa kanske i en återkommande känsla av kollektiv skuld som bara de kan känna som överlevt.

Det som skedde var en mänsklig katastrof. Vad som därefter skulle följa skulle visa sig bli en av den brittiska moderna historiens största och mest upprörande rättsliga och moraliska haverier.

Resultatet av alla katastrofer är ett sökande, fördelande och undvikande av skuld och ansvar. Det är kanske mänskligt att leta efter svar på de frågor som alltid uppstår i sådana här lägen men, som också skulle visa sig, översatt i ett politiskt system så blev det lika mycket fråga om att gömma undan svaren och fördunkla sanningen.

Polisen gjorde flertalet grova fel i samband med katastrofen på Hillsborough. De öppnade upp grindarna utanför arenan och tillät på så vis flera tusen fler supportrar att tränga in på den redan överfulla läktaren. De såg inte eller ignorerade supportrarnas dödsångest. När tragedin var ett tydligt faktum så förhindrade de samtliga ambulanser utanför arenan utom en att ta sig in på planen.

Att detta alls var möjligt var en direkt konsekvens av det allmänna förakt för fotbollssupportrar som fostrats hos polisen, och som sanktionerats också på högsta politiska nivå. Politikerna å sin sida tog till de byråkratiska maktmedel som stod till deras förfogande för att dölja de missgrepp och övertramp som polisen gjorde sig skyldiga till den 15 april 1989.

Den politiska propagandaapparaten gjorde till och med gällande att tragedin var supportrarnas eget fel. Att de fick skylla sig själva.

Mot denna politiska och förvaltningsmässiga maktmaskin har de anhöriga till de 96 omkomna supportrarna, tillsammans med Liverpools hela supporterkollektiv, kämpat och stångat sig blodiga. Dag för dag, månad för månad och år för år har de överlevande offren och anhöriga kämpat och plockat bort sten efter sten i myndigheternas försvarsmur.

Först nu, 25 år efter katastrofen, har muren till sist rämnat. Sanningen har kommit fram i ljuset och rättvisa har börjat skipas. Det har talats om segrar för fotbollen. Vad vi i de anhörigas kamp och framgång faktiskt ser är en seger större än fotbollen.

Det skulle även Bill Shankly hålla med om, som i ett av sina mest kända men samtidigt övertolkade citat menade att fotboll var så mycket viktigare än liv och död.

:::

Be Champions!!

Hörnan: Liverpool är bäst när det gäller

14 april 2014 11.14, Peter Hyllman

:::

Omgångens vinnare: Cardiff, Fulham, Liverpool.

Omgångens förlorare: Man City, Norwich.

Omgångens manager: Brendan Rodgers. Inget snack om saken. Rodgers tog sitt Liverpool in i en avgörande titelmatch mot Man City och fick dem att prestera som bäst när det gällde som mest. Det är väl i grund och botten vad managerjobbet går ut på.

Omgångens mål: Juan Cala, 1-0 vs Southampton. Briljant skott och briljant mål av mittbacken Cala, därtill ett för Cardiff otroligt viktigt mål i den alltmer spännande nedflyttningsstriden.

:::

Be Champions!!

Bara den här mannen kan hindra Liverpool från att vinna Premier League

13 april 2014 19.57, Peter Hyllman

:::

Det händer alldeles för ofta att en match i Premier League hypas upp på förhand bara för att därefter falla pladask som en mjölig pannkaka när den väl kommer till stånd.

Desto mer fantastiskt att se matchen på Anfield mellan Liverpool, som jag menar motsvarade även högt ställda förväntningar på en fotbollsmatch av den här magnituden.

Liverpool visade mästartakter i den första halvleken, och därefter visade Man City sina mästartakter i den andra halvleken. 2-0 till Liverpool blev till 2-2 och allt såg direkt ovisst ut.

Sedan visade emellertid Man City varför de med all sannolikhet inte blir mästare den här säsongen heller. Ett horribelt försvarsmisstag av den annars så pålitlige Vincent Kompany gav Liverpool chansen att avgöra.

Därmed kan vi vara rätt säkra på att Liverpool spelade bort Man City från ligatiteln, och ett euforiskt Anfield kunde på ett tämligen passande sätt fira i glädjerus samtidigt som där fanns en stolthet i hur både klubben och staden överlevt och hanterat även den djupaste sorg.

Vilken enorm missräkning för Man City som ett tag den här säsongen såg ut att kunna gå mot fyra titlar. Det blev bara en, den första. Därefter har deras säsong gradvis brutit samman. Ut ur Champions League i åttondelsfinalerna och Premier League återigen utom räckhåll redan i april.

Förvisso vet jag ju nu att Man City vill se sig själva som ytterst holistiska, vad nu det innebär, men man kan ändå undra hur klubbens fortsatta förtroende för Manuel Pellegrini egentligen ser ut.

Liverpool dansar vidare mot ligatiteln, en fullständigt sanslös och osannolik proposition om den hade ställts innan säsongen tog sin början. Liverpool vill nog inte se sig själva som outsiders men visst är det vad de är.

På något sätt känns det ju också som ett plusbetyg för fotbollens själ att de faktiskt visar att det är möjligt. Även om man nu skulle vilja ruska om Man City och fråga dem vad fan de egentligen pysslar med. Det här skulle ju vara deras storhetstid. Istället har de tappat två ligatitlar på raken.

Den ende som nu kan stoppa Liverpool från att ta sin 19:e ligatitel är José Mourinho. Hans Chelsea beger sig till Anfield om två veckor. Han är å andra sidan den ende med de mentala, psykologiska och taktiska verktygen som ger honom en mer är fair chans att faktiskt också göra det.

Det blir ett ännu tuffare test för Liverpool.

:::

James Milner. Herregud. Om inte han spelade till sig en VM-plats idag så förstår jag mig inte på den moderna fotbollen.

:::

Be Champions!!

Känslofylld titelfajt på Anfield kan avgöra Premier League

13 april 2014 06.00, Peter Hyllman

Vilken fantastisk match vi har framför oss nu på eftermiddagen. Liverpool mot Man City, på Anfield, i en match som kommer att ha en väldigt stor betydelse för utgången på den här säsongens titelstrid. Om Man City vinner, liten matchboll för dem. Om Liverpool vinner, stor matchboll för dem och Man City troligtvis bortspelade från ligatiteln. Oavgjort, game on i en ruggigt härlig triple threat-match.

Det jag tycker är särskilt stort med den här rena titelmatchen på Anfield är så klart att den är så otroligt oväntad. Man City hade nog de flesta sett som en deltagare i en sådan match, men absolut inte Liverpool. Deras titelutmaning kommer liksom från ingenstans och är både en produkt av en ovanligt öppen liga just den här säsongen och av att Brendan Rodgers har fått ihop sitt lagbygge på ett ytterst imponerande vis.

Synen på Liverpool är så klart något som diskuterats i kommentarsfältet under veckan som gått. Julius Ramberg hade så klart en poäng i att det inför säsongen talades väldigt nedvärderande om Liverpool, som många ansåg inte ens skulle göra anspråk på någon av de fem översta platserna. En så spektakulär felbedömning, så kollektiv i sin omfattning dessutom, borde så klart lära oss att vara lite mer försiktiga och nyanserade i våra uttalanden om olika klubbars framtid.

Lite försiktig kan man kanske då också vara med att dra alltför långtgående slutsatser om framtiden baserat på just den här säsongen. Det känns som att mycket kan förändras redan till nästa säsong utifrån vad som varit den här säsongens utfall så här långt.

Det är lite det som har varit charmen med den här ligasäsongen, den har varit fullständigt upp och ned. Man får känslan av ett Premier League som står vid något av en brytpunkt i historien. En form av före och efter-känsla. Det är så klart något som förhöjer intrycket av den här titelfajten, känslan av att vi ser något speciellt som kanske inte kommer att upprepas.

:::

Matchen på Anfield är så klart stor också av ett annat och historiskt sett betydligt mer tragiskt skäl. Matchen startar alltså 14:37 svensk tid för att minnas det som hände på Hillsborough för rätt precis 25 år sedan, och den rättsskandal som därefter följde på den mänskliga katastrofen där 96 personer miste livet.

Den matchen stoppades efter sex minuters spel, och det är dessa sex minuter och en minuts tystnad som ligger bakom det sju minuter långa uppehållet från normal avsparkstid.

Vi kan så klart tänka oss att stämningen på Anfield kommer att vara alldeles speciell bara av det skälet. Oerhört stämningsfullt och det kommer att sätta ett extra tryck bakom publiken. En förhoppning från Liverpools sida är säkert att detta kommer att kunna bära laget framåt.

Det kan emellertid också visa sig vara en belastning. Man City har varit med om förut att komma till en rivalarena med en liknande årsdag. 2008 var de motståndare på Old Trafford när Man Utd uppmärksammade att det gått 50 år sedan Münchenkatastrofen. Man Utd själva befann sig så klart samtidigt även de i en titelstrid.

Kanske blev det den gången lite för mycket runt omkring själva matchen. Vi kan här tala om publiken, om alla ceremonier inför matchen och under matchstart, till och med tröjorna. Detta följde på en vecka med ritualer och uppdrag. Att på det producera sin bästa fotboll visade sig tungt, och Man City besegrade ett Man Utd som aldrig riktigt kom ut på planen.

Om Liverpool ska uppnå ett bättre resultat än Man Utd så fordrar det att de har gjort ett bättre jobb på att hålla sina spelare fokuserade och kapabla att lagom till matchstart tränga bort allt annat än själva uppgiften på planen. Men det är ingen alldeles lätt uppgift.

:::

Arsenal befann sig i brygga mot Wigan i gårdagens semifinal i FA-cupen, och det var så klart inte utan att minnen började komma tillbaka från senast som Arsenal befann sig på Wembley för en cupmatch, då mot Birmingham.

Men den här gången redde det till sist ut sig för Arsenal, och nu måste man väl ändå anta att Arsenal faktiskt vinner sin titel den här säsongen. För i mina ögon var det Wigan som var det största hotet.

Och vem vet, om Arsenal lyckas knäcka sin titelhoodoo den här säsongen så kan det ge dem ett intressant momentum inför nästa säsong.

:::

Be Champions!!

Neil Adams har Premier Leagues mest otacksamma jobb

12 april 2014 06.00, Peter Hyllman

Det finns skitjobb och så finns det skitjobb. Neil Adams har hur han än själv väljer att se på sitt nya jobb som Norwichs ställföreträdande manager tagit på sig vad som rimligtvis måste anses vara Premier Leagues mest otacksamma uppdrag.

Norwichs vårsäsong har varit tuff och laget har sladdat allt närmare nedflyttningsstrecket. Neil Adams tar över Norwich med fem omgångar kvar på säsongen. Fyra av dessa omgångar går mot den engelska fotbollens giganter i form av Chelsea, Liverpool, Man Utd och Arsenal. Innan dess däremot, i Adams första match som ansvarig, så är det en ren sexpoängare borta mot Fulham som står som första uppgift.

Underbar känsla att förlora den matchen mot Fulham och därefter försöka ladda om och vara positiva inför de fyra sista matcherna. Onekligen en övning i förmågan att motivera en spelartrupp.

Norwichs klubbledning har hur som helst valt att göra någon form av sista strid den här säsongen med sitt beslut att sparka Chris Hughton efter den senaste omgången. De måste rimligtvis hoppas på någon form av ny manager-effekt och att denna ska kicka in direkt mot Fulham. Någon annan tanke har jag svårt att se med beslutet.

Det är ett vågat beslut som kommer att framstå som inspirerat endast om det faktiskt ger önskat resultat.

:::

Men vem är då Neil Adams?

En före detta fotbollsspelare med förflutet i framför allt Everton, med vilka han vann en ligatitel 1987, Oldham och självklart också Norwich. Efter några år som radioexpert så återvände han till Norwich där han tog på sig uppdraget att leda Norwichs ungdomsakademi.

Det är ett uppdrag man måste säga att han har skött med den äran. Förra säsongen, 2012-13, vann Norwich den prestigefulla FA Youth Cup, efter att i båda finalerna ha besegrat Chelsea. Att bedriften är stor illustreras av att de fem säsongernas vinnare innan det var Chelsea, Man Utd, Arsenal och Man City.

Segern mot Chelsea i FA Youth Cup berodde knappast på de unga spelarnas tekniska överlägsenhet. Snarare var det ett resultat av självförtroende, en mycket god kampmoral och spelare som gav allt både för laget och för varandra.

Det är med all sannolikhet i samma anda som Neil Adams nu tar över Norwichs a-lag i en för dem mycket utsatt situation. Från spelarna har det redan rapporterats hur Adams har gjort ett omedelbart intryck och hur han skapat ett nytt momentum och självförtroende i omklädningsrummet.

:::

Hur Norwichs klubbstyrelse tänkte när de valde att sparka Chris Hughton och tillsätta Neil Adams framgår i deras pressmeddelande:

”The Norwich City board has taken the decision to give the club the maximum chance to secure the points required between now and the end of the season to ensure retention of our Premier League status. /…/ [Neil Adams] long experience as a player, coach and as a media analyst for BBC local radio means Neil understands the club and its fans extremely well and the club is sure the Canary supporters will unite behind Neil and the team for the crucial games ahead.”

Av detta drar jag två slutsatser. Dels att Norwichs klubbstyrelse ser kortsiktigt på anställningen av Adams, de tror att det ger effekt på lagets chanser att ta poäng i de fem kommande matcherna. Dels att Norwichs klubbstyrelse vill uppnå en form av kollektiv kraftsamling hos såväl spelare som supportrar inför avslutningen på säsongen, och Adams är i det avseendet att betrakta som bröd åt folket.

Neil Adams själv spinner vidare på just detta spår i sitt eget uttalande: ”These final five games will be a huge test for us, and everyone must step up to the mark. But with the full backing of these magnificent Norwich supporters we will have every chance of achieving our objective.”

Håll dock med om att det var särskilt modigt av Norwichs klubbstyrelse att fatta beslutet att faktiskt ge klubben maximal chans att ta så många poäng som möjligt. Till skillnad från alla klubbstyrelser som fegt väljer att minimera den egna klubbens chanser.

Nu kan man i och för sig mena att Adams givet det återstående spelschemat i själva verket har mycket lite att förlora. Så vad är det egentligen då som är så otacksamt med uppgiften? Om han lyckas så är han en hjälte, och om han misslyckas så var det till stor del på grund av det omöjliga utgångsläge som han tog över.

Men anta istället att Norwich faktiskt lyckas hålla sig kvar i Premier League även den här säsongen. Hur modiga är då Norwichs klubbstyrelse vad gäller att förlänga Adams anställning? Är inte risken snarare att de kommer att söka efter ett betydligt mer etablerat namn, att Adams är fast i rollen som just den tillfälliga och kortsiktiga lösning han faktiskt är.

Naturligtvis tackar inte Neil Adams nej till uppdraget som Norwichs manager när det erbjuds honom. Det gör ingen som har aspirationer på att bli en manager på den här nivån. Frågan är dock om inte hans största chans att behålla jobbet också på sikt ligger i att Norwich åker ur Premier League och tvingas bygga nytt i The Championship.

I det läget är Adams å andra sidan delvis besmittad med Norwichs misslyckande att hålla sig kvar i Premier League. Vilket sällan är en bra start på ett nybygge. Damned if you do and damned if you don’t kan det tyckas, och i den meningen är det så klart ett ytterst otacksamt uppdrag.

Glenn Roeder, en av Adams företrädare på Norwichposten, sade en gång om Adams att han aldrig skulle bli något mer än en U10-coach. Ett minst sagt hårt omdöme om en underlydande och potentiell kollega. Adams har nu alla chanser i världen att bevisa Roeder fel.

:::

Dags för steg ett i Arsenals måsteuppdrag den här säsongen, att vinna FA-cupen och lagets första titel på ett årtionde. Wigan på Wembley, inte att underskatta men Arsenal är ändå stora favoriter.

:::

Be Champions!!

Allt om nedflyttningsstriden i Premier League

11 april 2014 06.00, Peter Hyllman

Nedflyttningsstriden i Premier League den här säsongen har varit, och är i själva verket fortfarande, en av de mest öppna, sett poängmässigt, och omfattande, sett till antalet inblandade lag, vi har sett på väldigt länge.

Detta kan man naturligtvis tycka är väldigt roligt och spännande. Som en någorlunda neutral åskådare. Samtidigt kan man så klart som supporter till något av de inblandade lagen bara se det som en källa till oro och ångest, bitandes på naglarna fram till säsongsavslutningen.

Med i huvudsak fem matcher kvar på ligasäsongen så kommer självklart varje omgång vara som ett drag i ett schackparti. Poängläget kan svänga åt alla håll från en omgång till en annan, och ett lag som i en omgång hade ett överläge i tabellen kan inför nästa omgång befinna sig i underläge.

Spelschemat har naturligtvis betydelse i det här läget på säsongen. Lagen får anses ha olika goda möjligheter att plocka poäng under sina sista matcher för säsongen. Med så få omgångar kvar är det möjligt att spekulera i vilka poäng de inblandade lagen kommer att ta.

Och på så vis få en idé om hur nedflyttningsstriden faktiskt kan tänkas att sluta, om matcherna nu först och främst går som vi tror.

:::

SWANSEA – 33 poäng

Chelsea (h). Tuff match för Swansea i och med att Chelsea fortfarande jagar ligasegern. På hemmaplan är självfallet Swansea inte chanslösa, men det ska mycket till för att Chelsea tappar poäng här. 0 poäng.

Newcastle (a). Lurig bortamatch mot Newcastle som är fruktansvärt ojämna i sitt spel. Normalt sett är det en match som Newcastle bör dominera och vinna, men Swansea har poängchans. 1 poäng.

Aston Villa (h). Aston Villa har normalt sett varit rätt starka på bortaplan den här säsongen, men det här är ändå en match som Swansea bör kunna vinna och samla tre poäng i. 3 poäng.

Southampton (h). Den andra av två raka hemmamatcher där Swansea ska kunna säkra sin Premier League-status. Om Swansea tar fyra poäng från dessa båda matcher så kan de vara nöjda. En poäng bör kunna spelas hem här. 1 poäng.

Sunderland (a). Matchen beror väldigt mycket på tabelläget inför den sista omgången, och huruvida Sunderland fortfarande har en chans att sluta ovanför nedflyttningsstrecket. Oavgjort känns som den bästa gissningen. 1 poäng.

Slutpoäng: 39 poäng

:::

WEST BROM – 32 poäng

Tottenham (h). Tottenham har en utsidas chans på Champions League-spel men känns mentalt borta för den här säsongen. West Brom visade dock gryende form senast och Mulumbu är i storform. Minst en poäng. 1 poäng.

Man City (a). Omöjligt uppdrag för West Brom. Få lag har haft något att hämta på Etihad den här säsongen. West Brom kommer inte vara ett av dem, i all synnerhet inte som Man City jagar ligatiteln. 0 poäng.

West Ham (h). Måstematch för West Brom som verkligen behöver plocka tre poäng mot West Ham för att ge sig själva lite marginal i tabellen. West Ham är dock tuffa att spela mot och kan ge West Brom problem med sin tyngd. 1 poäng.

Arsenal (a). Arsenal bygger sin framtid i Champions League på att de kan avsluta sin säsong stabilt och vinna mot på pappret lättare motstånd. Hemma på Emirates har de definitivt inte råd att tappa poäng, och lär inte göra det heller. 0 poäng.

Sunderland (a). Den enda så kallade sexpoängare som West Brom spelar i nedflyttningsstriden. Tufft med bortaplan men ett motstånd som jag tror passar West Brom förhållandevis väl. Räkna med delad pott. 1 poäng.

Stoke (h). Stor fördel för West Brom att få avsluta på hemmaplan, dessutom mot ett lag som inte har något att spela för. Jag tror inte West Brom är bortspelade inför sista omgången och att de tar tre poäng hemma på The Hawthorns. 3 poäng.

Slutpoäng: 38 poäng.

:::

NORWICH – 32 poäng

Fulham (a). En match som Norwich absolut och positivt inte på något sätt över huvud taget har råd att förlora. Det är den sista matchen den här säsongen i vilken Norwich har en realistisk poängchans, och det är som en händelse en ren sexpoängsmatch. Kan managerbytet hjälpa? 1 poäng.

Liverpool (h). Liverpool öser in mål den här säsongen. Ett litet hopp för Norwich är att det låser sig för Liverpool under titelspurten och att de drabbas av nerver. Chansen är dock försvinnande liten. 0 poäng.

Man Utd (a). Old Trafford skrämmer kanske inte den här säsongen som vi har vant oss vid, och Man Utd har förvisso absolut ingenting kvar att spela om den här säsongen. Ändå är det en mäktigt tuff uppgift. 0 poäng.

Chelsea (a). Från Old Trafford till Stamford Bridge. Chelsea lär rimligtvis fortfarande spela om ligasegern i samband med det här mötet, och att Norwich skulle hålla dem stången tror nog knappt ens de själva. 0 poäng.

Arsenal (h). Situationen kan mycket väl visa sig vara sådan att Norwich vet att de behöver vinna den här matchen för att hålla sig kvar i Premier League. Arsenal å sin sida kan behöva vinna den för att hålla sig kvar i Champions League. Oavgjort kan ses som en gemensam förlust. 1 poäng.

Slutpoäng: 34 poäng.

:::

FULHAM – 27 poäng

Norwich (h). Om Fulham kan vinna den här hemmamatchen mot Norwich så lyckas de skaffa sig ett utmärkt utgångsläge inför säsongsavslutningen. Felix Magath verkar ha lyckats ingjuta lite självförtroende i laget, som dock har haft för vana under säsongen att ställa till det för sig. 1 poäng.

Tottenham (a). Lewis Holtby lär inte få spela för Fulham i den här matchen, och det är en rejäl försvagning av Fulhams offensiv, som blivit markant bättre med Holtby i laget. På White Hart Lane räcker det inte till. 0 poäng.

Hull (h). Hull är en av vårsäsongens mest oförutsägbara motståndare, ibland beskedliga men andra gånger bjuder de riktigt tufft motstånd. Hull är i det här läget säkra för fortsatt Premier League-spel, och Fulham kan ta den här matchen på ren vilja. 3 poäng.

Stoke (a). På något vis känns Fulham lite för mjuka mentalt för att kunna åka till Britannia och plocka hem poäng på beställning. Stokes motivation lär dock vara begränsad och en poäng är ingen omöjlighet. 1 poäng.

Crystal Palace (h). Fulham kan gå in i matchen med vetskapen att de måste vinna den för att kunna gå förbi Norwich, som samtidigt har en tuff match mot Arsenal. Det bör räcka för att på hemmaplan avgöra mot Crystal Palace. 3 poäng.

Slutpoäng: 35 poäng

:::

CARDIFF – 26 poäng

Southampton (a). Cardiff måste börja plocka poäng men visar samtidigt upp en störande brist på eget spel. Southampton är inte utan anledning ett lag på den övre halvan den här säsongen. En poäng är dock möjligt. 1 poäng.

Stoke (h). En match som är fullständigt nödvändig för Cardiff att vinna. All form av kämpaglöd som finns i laget måste här frammanas, och jag tror att Ole-Gunnar Solskjaer lyckas gripa det allra sista halmstrået. 3 poäng.

Sunderland (a). Det man tar in på gungorna förlorar man dock på karusellen, för att vända på ett känt ordstäv. En tung sexpoängare på bortaplan och på något vis känns Sunderland som ett tyngre lag, något mindre naivt och med ett större självförtroende. 0 poäng.

Newcastle (a). Cardiff blir kvar i nordöstra England och jag tror inte de kommer att lyckas bättre den här gången. Det är två tuffa bortamatcher att ha i ett utsatt tabelläge mot slutet av säsongen. 0 poäng.

Chelsea (h). Den stora frågan är om Chelsea i det här läget har något kvar att spela för. Rent poängmässigt måste vi utgå från att de kan ha chans på ligatiteln och i sådana fall finns ingen räddning för Cardiff. 0 poäng.

Slutpoäng: 30 poäng

:::

SUNDERLAND – 25 poäng

Everton (h). Hemmaplan talar för en möjlighet för Sunderland. Nerver för Everton kan också tala för Sunderland. Men Everton spelar med optimism, glädje och momentum och jag tvivlar på att Sunderland klarar av att stå emot. 0 poäng.

Man City (a). Det var med förlusten mot Man City på Wembley som Sunderlands formras inleddes. Sunderland kan knappast räkna med något annat än dyngstryk på Etihad. 0 poäng.

Chelsea (a). Detsamma får antas gälla på Stamford Bridge. Sunderland har så klart fördelen att ha några hängmatcher till godo på sina konkurrenter, men det är inga enkla hängmatcher de har att jobba med. 0 poäng.

Cardiff (h). Måstematch för Sunderland som jag tror både i kraft av hemmaplan men även i kraft av ett i grund och botten bättre och starkare spel tar hem vinsten i den här matchen. 3 poäng.

Man Utd (a). Sunderland svarade så klart för en av den här säsongens skrällar när de besegrade Man Utd på Old Trafford i Ligacupen, men det blir svårare den här gången mot ett Man Utd som börjar hitta formen. 0 poäng.

West Brom (h). West Brom har ett snabbt spel som kan tänkas få god utdelning mot ett i grund och botten rätt trögt Sunderlandförsvar. Hemmaplan dock en fördel för Sunderland. 1 poäng.

Swansea (h). Med all sannolikhet så är Swansea i det här läget redan klara för fortsatt Premier League-spel, vilket borde ge Sunderland en god chans på tre poäng. Samtidigt är det inte mycket som talar för att Sunderland fortfarande rent tabellmässigt är vid liv. 1 poäng.

Slutpoäng: 30 poäng

:::

Slutsatsen från genomgången är således rätt enkel sett till sin matematik. Om matcherna går som vi här tänker oss så blir det i slutet av säsongen Sunderland, Cardiff och Norwich som åker ur Premier League och får tillbringa minst en säsong i The Championship.

Marginalerna är dock små. Norwich kan så klart, antingen genom att vinna mot Fulham eller för den sakens skull vinna hemma mot Arsenal i sista omgången, vända på steken och hålla sig kvar i Premier League.  Vare sig det ena eller det andra är någon omöjlig uppgift.

Sunderland har så klart fördelen att i sina två sista matcher på hemmaplan ställas mot två bottenkonkurrenter. Det kan synas ge dem en fördel, men deras spelschema dessförinnan gör att de löper en överhängande risk att redan vara bortspelade när dessa matcher ska spelas.

Vi bör heller inte glömma bort att Crystal Palace och Aston Villa för den delens skull inte heller kan känna sig helt säkra i nedflyttningsstriden. Någonstans måste jag ändå dra gränsen för en sådan här genomgång, men ett par dåliga omgångar och dessa båda lag kan vara i rejält trubbel.

:::

Be Champions!!

Utvärdering av de engelska lagens europeiska cupspel

10 april 2014 09.48, Peter Hyllman

Det europeiska cupäventyret börjar lida mot sitt slut för de engelska lagen den här säsongen. Endast Chelsea är alltså kvar nu när vi har gjort bokslut för kvartsfinalerna och vi börjar närma oss semifinalspelet. Något säger så klart detta om vilket engelskt lag som är mest taktiskt och organisatoriskt förberedda för europeiskt cupspel.

Samtliga övriga engelska lag är utslagna. Arsenal och Man City försvann redan i åttondelsfinalerna, Man Utd försvann alltså igår kväll mot Bayern München, och i tur och ordning så har Wigan, Swansea och Tottenham försvunnit ur Europa League.

Detta finner säkert några skäl att göra sig lustiga över. Det kan ju samtidigt vara värt att komma ihåg att även lag som Barcelona, Dortmund och Paris Saint-Germain har försvunnit i kvartsfinalspelet. Det som kan hända dem måste rimligtvis också kunna hända engelska lag utan att för den sakens skull olika slutsatser dras.

Champions League-semifinalerna lottas imorgon. Kvar i turneringen är Chelsea och Bayern München samt de två spanska Madridlagen, Real Madrid och Atlético Madrid. Det går så klart inte att hålla Chelsea som favorit i det här skedet av turneringen, men de går heller i min mening inte in i någon match utan en god chans att vinna.

Oavsett hur det går för Chelsea så är det nu ändå möjligt att göra en utvärdering av de engelska lagens insats i europeiskt cupspel för säsongen 2013-14. Vad som sker för Chelsea härefter påverkar egentligen inte kvaliteten på deras insats åt något håll. Visst, det kan bli succé i händelse av seger i hela turneringen, men i det här stadiet av turneringen kan det mesta hända.

:::

Arsenal – Godkänd (++). Det går kanske inte att säga så mycket om Arsenals uttåg ur Champions League, att ställas mot Bayern München är inte någon avundsvärd uppgift. Arsenal var samtidigt aldrig riktigt nära att störa Bayern och att de ställdes mot dem i åttondelsfinalen beror så klart på att de återigen misslyckades med att vinna sin grupp. Vad som i alla fall gör Arsenals europeiska cupsäsong godkänd är att de ändå gick vidare från gruppen, som ändå var en svår grupp. Men precis som med ligaspelet så förväntar man sig mer av Arsenal än att de ska starta bra och därefter vandra tyst in i natten.

Chelsea – Med beröm godkänd (++++). Om vi bortser från de snart klassiska problemen för engelska lag mot Basel så gick gruppspelet tämligen smärtfritt för Chelsea, som vann sin grupp tämligen obesvärade. I slutspelet har Chelsea så här långt presterat utifrån förväntningarna. De besegrade utan några större problem Galatasaray, kontrollerade resultatet på bortaplan innan de avgjorde hemma på Stamford Bridge. Kontrollerade resultatet kan man inte påstå att de lyckades med borta mot PSG, men de lyckades å andra sidan vissa kampmoral och vinnarinstinkt i returen på hemmaplan. Chelseas säsong är med beröm godkänd, med option på berömlig och ett plus till i händelse av Champions League-seger.

Man City – Godkänd (++). I ett avseende måste man så klart säga att Man Citys europeiska cupsäsong har varit lyckad, i det att laget för första gången faktiskt gick vidare från Champions Leagues gruppspel och tog sig till slutspel. Att de enbart kom tvåa i gruppen kan anses försvarligt med tanke på att de lottades tillsammans med Bayern München. Att lottas mot Barcelona i åttondelsfinalen är så klart ingen direkt rolig uppgift, men känslan inför den matchen var att Barcelona faktiskt inte var någon omöjlig uppgift, vilket om inte annat Atlético demonstrerade i kvartsfinalen. Hur som helst, Man City bör ha större ambitioner än att åka ut i åttondelsfinal, men kan ändå betrakta sin europeiska cupsäsong som godkänd.

Man Utd – Väl godkänd (+++). Om ligaspelet har varit katastrof för Man Utd och David Moyes den här säsongen så har Champions League genomgående varit en fristad för dem. Deras prestationer i gruppspelet var stundtals av mycket hög kvalitet och det var aldrig något riktigt snack om något annat än att de skulle vinna gruppen. Efter juluppehållet kom verkligheten å andra sidan ikapp Man Utd också i Europa. Den första matchen mot Olympiakos var en av den här säsongens lågvattenmärken, oavsett om Man Utd lyckades reda ut situationen på Old Trafford. 1-1 i första matchen och 1-0 en bit in i returen i München gör kanske att den förvisso väntade förlusten mot Bayern München i kvartsfinalen är att betrakta som hedersam, men hedersamma förluster är inte riktigt något som Man Utd kan nöja sig med.

:::

Swansea – Väl godkänd (+++). Inledde Europa League-säsongen väldigt imponerande. Inte minst 3-0-vinsten borta mot Valencia gav signaler om att Swansea var ett gångbart lag inte bara i Premier League utan även på kontinenten. Något hände därefter med Swansea, vilket möjligen präglar oron vid sidan av planen, som avslutade gruppspelet svagt. Swansea lyckades ändå ge Napoli en rejäl match i 16-delsfinalen, vilket får betraktas som en godkänd insats för laget från Wales.

Tottenham – Godkänd (++). Bortkastat är det första ordet som dyker upp i hjärnan när man tänker på Tottenhams europeiska cupsäsong. Laget var fullständigt dominant i gruppspelet, var i min mening en av favoriterna till att lyfta titeln senare i år, och sett bara till det så förtjänade Tottenhams säsong allra minst tre eller fyra plus. Tim Sherwood har dock inte visat sig särskilt duglig i cupspel vilket vi såg efter jul. Tottenham höll på att stupa redan på Dnipro i 16-delsfinalen innan de gjorde en ytterst slätstruken figur i första mötet på White Hart Lane mot Benfica i åttondelen. Deras öde var i praktiken beseglat redan där, även om laget visade moral på Da Lus.

Wigan – Godkänd (++). Det är svårt att veta vad man kan begära av Wigan i europeiskt cupspel med tanke påatt laget trots allt spelar i The Championship. Det lär inte höra till vanligheterna i andra länder att lag från den andra divisionen är kvalificerade för europeiskt cupspel. Trots allt tycker jag Wigan hade varit kapabla att gå vidare från sin grupp, och med tanke på att de trots allt var nära att kunna göra det så får vi betrakta deras europeiska cupsäsong som i alla fall godkänd.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv