Peter Hyllmans Englandsblogg

2013-14: Liverpool (+++++)

31 maj 2014 16.30, Peter Hyllman

Ett offensivt drömspel förde Liverpool upp till oanade höjder under säsongen innan den defensiva verkligheten kom ifatt dem. Snubblande nära klubbens första ligatitel på 24 år. Ändå blev säsongen långt bättre för Liverpool än vad någon på förhand hade kunnat ana.

Få gav egentligen Liverpool någon större chans inför säsongen. Laget hade under ett antal säsonger misslyckats med att ta sig tillbaka till Champions League, de hade inte lyckats förstärka nämnvärt under sommaren, och på samma gång såg det ut som om Luis Suarez när som helst skulle lämna klubben, alternativt vara en distraherande faktor under säsongen.

Men Liverpool skulle visa alla hur fel de hade. Daniel Sturridge axlade ansvaret i anfallet väl under Luis Suarez frånvaro under säsongens inledning, och därefter skulle dessa båda forma ett av den engelska fotbollens bästa och mest effektiva anfallspar genom åren. Liverpool producerade en sprudlande anfallsfotboll och var så när att vinna klubbens första ligatitel på 24 år, och den kanske mest överraskande under hela Premier League-eran.

Mycket av hedern för detta ska tillskrivas Brendan Rodgers, som med relativt små medel har skapat ett riktigt bra fotbollslag. De prestationer han under säsongen fått ut från Luis Suarez, Daniel Sturridge, Jordan Henderson, Steven Gerrard tyder på ett utmärkt man-management. Han spelade också skickligt på Liverpools tradition och mytologi för att ingjuta självförtroende i spelartruppen och bland supportrarna.

Med ju närmare ligatiteln Liverpool kom, desto mer började gamla demoner ge sig till känna. Liverpool skulle snubbla på mållinjen. Först genom Steven Gerrards bokstavliga snubbling mot Chelsea på Anfield, där titelinitiativet lämnades över till Man City. Därefter genom Liverpools kollektiva och bildliga snubbling borta mot Crystal Palace där 3-0 släpptes upp till 3-3 och Man City gavs andrum i titelstriden.

Men sikta mot stjärnorna och nå månen. Liverpool spelar nästa säsong i Champions League för första gången på flera år. Det här var också en säsong som ingjutit hopp, mod och nya drömmar inför framtiden. Liverpool kan ägna sommaren åt att skörda frukterna av den säsong som gått och drömma glatt om de säsonger som komma skall.

:::

Liverpool, 2013-14

Grafen talar sitt tydliga språk. Liverpool har under säsongen varit ett av ligans offensivt sett absolut bästa lag. De har som blott ett av två lag gjort över 100 mål i ligan, de är det lag i ligan som skapar allra flest målchanser och de är även mest effektiva i att omvandla dessa målchanser i skott på mål. Offensivt spel lönar sig med andra ord.

Defensivt lider dock Liverpool brister. Grafen visar upp ett topplag som alltså är svagare än ligans genomsnitt i termer av defensiv effektivitet. Laget släpper till alldeles för många målchanser, väsentligt fler än övriga lag i tabelltoppen, och med sina 50 insläppta mål så är Liverpool defensivt sett mer generösa än lag som Southampton, Crystal Palace och Everton.

Slutsatsen är tämligen uppenbar. Om Liverpool ska kunna hoppas på att upprepa den här säsongens bedrift, eller möjligen till och med ta ett eller några steg framåt, så är det defensiven som behöver åtgärdas och förstärkas. Ett sprudlande anfallsspel kan bära långt, glädjande nog, men ett lag som inte gör sin defensiva hemläxa når sällan ända fram.

:::

Säsongens spelare: Luis Suarez. Säsongen inleddes på läktaren och avslutades med tårar. Men allting däremellan var ljuvaste guld. Framstod som något av pantomimskurk inledningsvis efter sommarens transfercharader, men jobbade stenhårt för laget under säsongen och var ständigt produktiv. Har jobbat bort flera av sina brister och har utvecklats till en spelare av allra högsta världsklass, med marginal Premier Leagues just nu bäste spelare.

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk försvaret. Högsta prioritet för Liverpool och Brendan Rodgers under sommaren måste vara att förstärka Liverpools backlinje. Dels fylla ut med spelare i mittförsvaret. Dels förstärka rejält på ytterbacksplatserna, inte minst på högerbacken. Det kan vara viktigt att hitta individuellt skickliga försvarare, då en stor del av Liverpools defensiva luckor uppstår på grund av lagets offensiva balans.

(2) Bredda spelartruppen. Omfattningen går att diskutera, men Liverpool har varit behjälpta den här säsongen av att inte behöva navigera ett europeiskt cupspel samtidigt med ligaspelet. Den hjälpen kommer de inte ha nästa säsong, och det kommer ställa högre krav på bredden i Liverpools spelartrupp, både för att hantera slitage och skador. Liverpool har inte lyckats helt väl med sina breddvärvningar under senare år, och måste lyckas bättre den här sommaren.

(3) Behåll Luis Suarez. Det var en saga redan förra sommaren och riskerar bli det igen. Hans prestationer under säsongen kommer garanterat väcka de europeiska giganternas intresse, och det är dessa klubbar snarare än Liverpool som en spelare som Suarez drömde om som barn. Det är dock en väldigt viktig spelare att behålla, särskilt under den första säsongen tillbaka i Champions League, och även om Liverpool skulle få gräsligt mycket pengar för honom så är det svårt att bara köpa ersättare för en sådan spelare.

Sommaren kommer naturligtvis präglas av optimism och stora förhoppningar för Liverpool. Med all rätt. Men det är också värt att komma ihåg att med en sådan här säsong följer också nya krav och förväntningar, och dessa kan visa sig svåra att hantera. Liverpool kunde prestera lite ”under radarn” den här säsongen, det kommer inte vara möjligt under kommande säsonger.

:::

Betyg: Berömlig (+++++)

Till syvende och sist så har Liverpool naturligtvis haft en strålande säsong även om dess sista veckor säkert kommer gräma dem ett tag. Men laget har presterat långt utöver vad de allra flesta hade förväntat sig inför säsongen, och har samtidigt spelat den kanske mest underhållande och spännande fotbollen på många år i Premier League.

:::

Be Champions!!

Premier Leagues tio bästa värvningar under 2013-14

31 maj 2014 05.00, Peter Hyllman

Det är ju en årligen återkommande tradition att någon gång efter säsongens slut presentera vilka som har varit säsongens bästa värvningar. Rättare sagt, vilka jag anser har varit säsongens bästa värvningar. En lista som normalt sett brukar vara bland dem som orsakar mest ilska och upprörda känslor.

Det är ju så väldigt lätt att förväxla sådana här listor med en lista över vilka som är de bästa spelarna. Men det är naturligtvis inte samma sak. Huruvida en värvning är bra innehåller flera olika aspekter. Spelarens kvalitet naturligtvis, men även klubbens behov av just den spelartypen och dessutom måste man ta hänsyn till värvningens alternativkostnad. Det vill säga, vad värvades inte som en följd av den faktiskt gjorda värvningen?

Det är också relevant att ta hänsyn till tidsperspektivet. Man kan så klart hävda att en spelare har en extremt hög kvalitet, men det måste naturligtvis vara prestationerna under den gångna säsongen som ligger till grund för en sådan här lista. Så att hävda att någon spelare ju är väldigt bra ”egentligen” funkar liksom inte så bra.

En annan väldigt vanlig bias och källa till kritik brukar vara att man fäster för stor vikt vid storklubbarnas värvningar. Åt ena eller andra hållet. Sannolikt för att de allra flesta känner till just dessa klubbar bäst, och även för att de värvningar som dessa klubbar gör brukar ha en högre profil. Men nu är det ju värvningar som utvärderas, och då kan så klart en mindre klubb ha gjort minst lika bra värvningar som större klubbar, även om spelaren som sådan kanske håller en lägre profil.

Mina tio bästa värvningar under 2013-14 är hur som helst följande:

:::

(10) Peter Odemwingie, Stoke

Tusan vet om det inte var sättet som Stoke värvade honom, där de liksom lurade skjortan av Cardiff genom en bytesdeal med Kenwyne Jones. Men det går heller inte att bortse från att Odemwingie faktiskt har varit en av ligans bättre spelare under våren och har höjt Stoke ett steg.

(9) Simon Mignolet, Liverpool

Målvaktspositionen i fotboll är kanske inte lika viktig som i hockey, men det är ändå viktigt att hamna rätt på den positionen. Det är en position som har strulat för Liverpool på senare år men med Mignolet så kom de rätt redan från början. Räddade en straff i säsongens första match, och kanske satte det tonen för Liverpools hela säsong.

(8) Wilfried Bony, Swansea

Tillförde just precis det som jag trodde att han skulle göra när Swansea meddelade att de värvat Bony. Tyngd. Har visat sig vara en väldigt värdefull anfallare för Swansea under säsongen och är definitivt en spelare som Swansea kan bygga vidare runt.

(7) Tom Huddlestone, Hull

Huddlestone bytte från Tottenham till Hull för att kunna få speltid inför VM den här sommaren. Nu hjälpte inte det, men inte för att han inte har imponerat under säsongen. Med Huddlestone så har Hull fått en spelfördelande mittfältare som är skicklig på att hålla i boll och leverera passningar.

(6) Vito Mannone, Sunderland

Att gå vinnande ur en målvaktsrockad som innebär att Simon Mignolet lämnar klubben lär inte vara helt lätt, men man måste ändå säga att Sunderland faktiskt lyckades, en av få saker som Paolo Di Canio faktiskt lyckades med under sin korta tid i klubben. Mannone har växt och har nog varit Sunderlands bäste spelare under säsongen, vilket har visat sig viktigt.

(5) Christian Eriksen, Tottenham

Tottenham sökte naturligtvis efter nytt offensivt nav efter att de sålt Gareth Bale för en rekordsumma. Nu trodde jag snarare att det skulle bli Erik Lamela, men det visade sig istället bli Eriksen. Han har varit stundtals lysande under säsongen även om han också hittade fötterna lite senare under säsongen.

(4) Nemanja Matic, Chelsea

Det borde vara svårare att hamna på en sådan här lista om man anländer först i januari, men jag tycker ändå att Matic förtjänar det. Har tillfört både tyngd och kreativitet på Chelseas mittfält. Som kan behöva det, med tanke på att Lampard är på väg bort från klubben. Matic förbättrade Chelsea avsevärt.

(3) Fernandinho, Man City

Man City gjorde ett gäng spelarköp förra sommaren men man måste med facit i hand hävda att Fernandinho var det bästa. Har kompletterat Yaya Touré förtjänstfullt på planen och har gjort ligans kanske bästa centrala mittfält ännu bättre. Har presterat konsekvent bra under hela säsongen.

(2) Marko Arnautovic, Stoke

En mycket stor del i att Stoke har lyckats höja sig den här säsongen och bryta lagets negativa trend på senare år. Stoke har försökt bygga ett mer kreativt spel och Arnautovic har visat sig vara en nyckelspelare i de ansträngningarna, och svarade för ett flertal avgörande insatser under säsongen.

(1) Curtis Davies, Hull

Fantastisk värvning. Är den mittback i Premier League som har svarat för flest antal riktiga klassprestationer under säsongen och har varit en ovärderlig defensiv ledargestalt i ett Hull som var tippat för nedflyttning. Sett till värde för pengarna klart säsongens bästa värvning.

:::

Forever blowing bubbles:

Dejan Lovren, Southampton
Steven Caulker, Cardiff
Juan Mata, Man Utd
Jason Puncheon, Crystal Palace
Mathieu Flamini, Arsenal

:::

Jämfört med min motsvarande bloggprognos inför säsongen så hade jag onekligen några spektakulära felgissningar. De mest uppenbara bland dem, sett till den gångna säsongen, är naturligtvis Marouane Fellaini, Erik Lamela och Stevan Jovetic.

Alvaro Negredo är också en udda figur. Som han inledde på hösten så hade han varit närmast given som säsongens värvning, men han försvann helt och hållet till våren och på så vis försvann han så klart också från den här listan.

Marko Arnautovic, Curtis Davies och Vito Mannone är å andra sidan positiva överraskningar. Värvningar som kanske något överraskande är med på den här listan.

:::

Be Champions!!

2013-14: Aston Villa (+)

30 maj 2014 16.30, Peter Hyllman

Ännu en säsong i moll för Aston Villa som inledde starkt men som under säsongen genomgående inte kunde följa upp ett bra resultat med fler positiva resultat. Aston Villa förlorade tio matcher hemma på Villa Park vilket delvis förklarar ett växande missnöje bland klubbens supportrar.

Säsongen var bara någon dag gammal när Aston Villas ägare Randy Lerner meddelade offentligt att han hade för avsikt att sälja klubben. Lerner har under de år han ägt Aston Villa investerat någonstans mellan £200-300m av egna pengar i klubben, utan att Aston Villa för den sakens skull har lyckats uppnå något utav bestående värde.

Det var också kulmen på ännu en säsong för Aston Villa som slutade som en besvikelse. Aston Villa klarade av att hålla sig kvar i Premier League och säkrade kontraktet med två omgångar kvar, men det var knappast ännu en nedflyttningsstrid som Aston Villas supportrar, spelare och ledning hade förväntat sig den här säsongen.

Säsongen började annars väldigt bra med en överraskande seger borta mot Arsenal. Många trodde att det bådade väl för Aston Villas säsong. Istället var det ett tecken på ett annat mönster under säsongen. Nämligen att Aston Villa presterade förhållandevis bra på bortaplan men hemma på Villa Park så skulle det visa sig gå mycket trögt, med tio förluster på 19 matcher.

Det visade sig också att Aston Villa presterade bättre mot tabellens topplag, under säsongen besegrades förutom Arsenal även Chelsea och Man City, men desto svårare mot de mindre lagen. Sammantaget pekar det naturligtvis mot att Aston Villa har haft det svårt när de själva tvingats föra spelet och bryta ned ett lågt motståndarförsvar.

Skador har orsakat problem för Aston Villa under säsongen. I övrigt så har en stor del av kritiken riktats mot managern Paul Lambert. Mot slutet av säsongen så verkade i övrigt tålmodiga supportrar ha tröttnat och började ropa på dennes avgång. När Lambert själv började prata om behovet av ytterligare investeringar så fick kanske Randy Lerner till sist nog.

:::

Aston Villa, 2013-14

Grafen visar på offensiva såväl som defensiva problem. Kanske är de offensiva problemen lättast att komma underfund med. Lagets store anfallare Christian Benteke hade över huvud taget inte en lika bra säsong som fjolåret. Han gick mållös i tolv raka matcher innan han blev skadad i slutet av mars. Där återfinns mycket av svaret.

Defensivt ser det svårare ut. Aston Villa är det lag som vid sidan av de tre nedflyttade lagen har släppt in flest mål i ligan. Säsongen har präglats av ett svagt försvarsspel. De danska försvararna Jores Okore och Nicklas Helenius som värvades inför säsongen har gjort sammanlagt sex matcher, mycket på grund av skador.

Det är också backlinjen som framstår som det strategiska problemet för Aston Villa. Laget släpper inte till överdrivet många målchanser från det centrala mittfältet, däremot resulterar förhållandevis många av dessa målchanser i mål för motståndarna.

:::

Säsongens spelare: Fabian Delph. Om Aston Villas supportrar trots allt ska hitta någon positivt med den här säsongen så vore det i så fall Delphs genombrott på det centrala mittfältet. Den här säsongen växte han ut till en av de drivande krafterna och spelmotorerna. Ett tag sågs han som aktuell för Englands VM-trupp men nådde inte riktigt ända fram. Gjorde ett par spektakulära mål, inte minst mot Chelsea.

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk försvaret. Aston Villas defensiva facit är otillräckligt för att hävda sig i Premier League. Det har genomgående saknats hårdhet och tuffhet och delvis speglar det kanske Aston Villas unga ålder i spelartruppen. Det behövs lite mer rutin och erfarenhet, lite mer ledaregenskaper. Det borde inte vara omöjligt att hitta på marknaden.

(2) Komplettera anfallet. Mycket av glädjen förra sommaren bestod i att Aston Villa lyckades behålla Christian Benteke. Intresset för honom kommer inte vara lika stort den här sommaren. Vad den här säsongen har visat på är behovet av att ha ett fungerande komplement till Benteke i anfallet, både som ersättare vid skada men också som konkurrent på träningarna.

(3) Bestäm ägarskapet. Randy Lerner säger sig vilja sälja klubben. Det här skapar naturligtvis problem för Aston Villa eftersom det kommer bli svårt att göra affärer med ägarskapet hängandes i luften. Oavsett vad Lerner bestämmer sig för så behöver det göras snabbt. Om han säljer klubben så behöver den processen komma igång. Om han behåller klubben så måste han göra det tydligt och vara aktiv i sitt ägarskap.

Flertalet Aston Villa-supportrar vill även sett ett byte på managerposten då de menar att Paul Lambert har fått tillräckligt många chanser att visa vad han kan göra med laget. En punkt på deras sommarlista hade således varit att byta manager.

Samtidigt kan det vara olyckligt i ett läge där klubbens ägarskap är luddigt att också skapa oklarhet och osäkerhet runt managerposten. Det kan vara bättre att hålla övriga faktorer stabila och så att säga bara behöva försöka lösa ett problem åt gången.

:::

Betyg: Underkänd (+)

Förvisso börjar Aston Villas supportrar bli härdade på senare år men de kan omöjligtvis vara nöjda och glada med den här säsongen. En klubb av Aston Villas storlek och resurser ska inte behöva vara indragna i nedflyttningsstriden och även om supportrarna har efterfrågat stabilitet så tror jag inte de avser en stabil position strax ovanför nedflyttningsstrecket. Cupspelet har också det varit en besvikelse under säsongen.

:::

Be Champions!!

Början på allvaret för England

30 maj 2014 05.00, Peter Hyllman

Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Det är, möjligen, slutet på början.

Idag drar det alltså igång på riktigt med Englands VM-förberedelser. Den 23 man starka spelartruppen ska spela sin första träningsmatch mot Peru och man gör det på Wembley, i vad som kanske ska likna ett farväl innan de tänkta hjältarna sätter sig på ångkryssaren som ska ta dem till det stora äventyret på andra sidan Atlanten.

Eller tja, rättare sagt flyget till Miami. Där England under den närmaste dryga veckan också ska möta först Ecuador och därefter Honduras. Tre matcher således på nio dagar.

Det går så klart alltid att fundera över vad man egentligen kan lära sig av sådana här matcher. Naturligtvis kommer det vara ett sätt för lagledarna att låta så många spelare som möjligt få speltid. Alla måste få chansen, alla måste bli varma i kläderna.

Sedan är det naturligtvis också så att den rätta nerven inte kommer att infinna sig. De flesta går nog i alla fall undermedvetet och sparar sig lite för allvaret som börjar först i mitten av juni.

:::

Mig förbryllar det lite att England väljer att göra sina matchförberedelser i först England och därefter USA. Visst, klimatet i Florida är inte helt olikt Brasilien, men varför inte lägga i alla fall en träningsmatch lokalt?

Kanske vill man inte tillbringa för mycket tid i Brasilien. Turneringen är lång och ju mindre hotelldöd man riskerar desto bättre.

Det är ju för övrigt en av de viktiga punkterna som det återstår att se om England har lärt sig från tidigare VM-turneringar. Sydafrika blev misslyckat delvis eftersom spelarna upplevde tristess i sin vardag.

Lite anmärkningsvärt är det i min mening också att England väljer att bara förmatcha mot syd- och centralamerikanskt motstånd. Peru, Ecuador och Honduras alltså.

Naturligtvis speglar det motståndet i VM där England i gruppspelet ställs både mot Uruguay och Costa Rica. Naturligtvis är det en god idé att vänja sig att spela mot den stilen och typ av fotbollskultur.

Ändå känns det lite märkligt att bara förbereda mot sådant motstånd och inte mot ett motstånd som påminner om Englands tredje motståndare i gruppspelet, det vill säga Italien.

Kanske känner man från den engelska landslagsledningens håll att man redan är inläst på det spelet, och vant vid det från diverse kvalspel och europeiska mästerskap.

:::

Fem frågor som jag ställer mig inför Englands träningsmatcher:

I vilken position på planen avser Roy Hodgson använda sig av Wayne Rooney, och hur kommer andra anfallsspelare att förhålla sig till honom?

Vilket är Roy Hodgsons föredragna mittbackspar?

Vem placerar Roy Hodgson på det centrala mittfältet vid sidan av Steven Gerrard?

Vilken användning tänker sig Roy Hodgson ha av Frank Lampard?

Hur offensivt inriktade kommer England att vara?

:::

Be Champions!!

2013-14: Man City (++++)

29 maj 2014 16.30, Peter Hyllman

Man City puttrade på i lagom takt under säsongen för att springa förbi sina konkurrenter på upploppet. Imponerade endast vid ett fåtal tillfällen under säsongen men visade lugn och erfarenhet vid rätt tillfällen. Två titlar är ett mycket gott facit men Champions League förblir Man Citys måttstock.

För att vara en debutsäsong så får det betraktas som en ytterst lyckad sådan för Manuel Pellegrini. Två titlar hemförda till Etihad varav den ena var ligatiteln måste ses som en godkänd skörd. Bakom dessa framgångar ligger en utvecklad offensiv och en större harmoni i laget.

Det var lite oklart vad Man Citys klubbledning egentligen menade när de inför den här säsongen pratade om ökad holism. Något de kan ha syftat på är ett klimat som vore mindre präglat av bråk och konflikt än vad som varit fallet under Roberto Mancini. I så fall gjorde de helt rätt som anställde Manuel Pellegrini, som inte bara har varit lugnet själv under säsongen utan också har bevarat lugnet hos sina spelare.

Man City vinner ligan mycket tack vare sin breda och högkvalitativa spelartrupp samt det faktum att laget visade ett större lugn och mer erfarenhet i säsongens avgörande lägen. Det såg vid ett flertal tillfällen ut som om ligasäsongen var på väg att rinna dem mellan fingrarna, och man kan tycka att de borde ha vunnit ligan med bredare marginal, men till slut var det ändå de som lyfte titeln hemma på Etihad.

Det fortsatta orosmolnet är emellertid Champions League, där Man City förvisso för första gången tog sig vidare från gruppspelet men där de redan i åttondelsfinalerna gjorde en tämligen slät figur mot ett inte alltför imponerande Barcelona. Det var för att göra Man City till en toppklubb i Europa som Pellegrini anställdes och man får räkna med att högre krav kommer att ställas under hans andra säsong i klubben.

:::

Man City, 2013-14

En väsentlig faktor skiljer Man City från sina båda huvudkonkurrenter den här säsongen. De är bra såväl offensivt som defensivt. Liverpool har sina problem med defensiven samtidigt som Chelsea har sina mycket väl dokumenterade problem i anfallet. Man City å andra sidan har ett fungerande maskineri både bakåt och framåt.

Offensivt är Man City särskilt imponerande. De gjorde smått otroliga 102 mål under säsongen och är med det bäst i ligan i termer av offensiv effektivitet, något som utan tvekan skiljer dem från konkurrenter som Chelsea, Arsenal och Man Utd.

Defensivt är Man City också svårgenomträngliga. Mycket av förklaringen ligger i Man Citys höga siffror vad avser eget bollinnehav samt att har ett väl fungerande passningsspel med 86,1% lyckade passningar. Det bidrar till att motståndarna lyckas skapa ytterst få chanser mot Man City, i genomsnitt endast 9,5 per match. Inget lag i ligan släpper till färre chanser.

Det betyder emellertid inte att Man City är det defensivt mest effektiva laget, snarare tvärtom. Individuella misstag i Man Citys backlinje är en stor del av förklaringen där och är det något område på planen som Man City behöver förstärka så är det försvaret.

:::

Säsongens spelare: Yaya Touré. I en säsong som knappast präglades av glitter och fyrverkeri så var Touré en ständigt pålitlig pådrivare och lagmaskin, alltid presterandes med högsta kvalitet och avgörande insatser i rätt lägen. Få spelare kan som Yaya Touré så fullständigt dominera och ta kontrollen över en matchbild. Andra står ofta för slutprodukten men det är Touré som lägger grunden.

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk försvaret. Man Citys mittfält och anfall håller världsklass, men Man Citys försvar gör det inte. Mycket mer komplicerat och mångordigt än så behöver vi inte uttrycka saken. Man City har som ambition att etablera sig som en europeisk toppklubb, men ingen klubb har lyckats göra det utan att ha ett väldigt bra försvar.

(2) Köp brittiskt! UEFA:s sanktioner gällande Man Citys brott mot financial fair play innebär bland annat en begränsning av antalet spelare som går att registrera för Champions League-spel. Samtidigt har Man City tunt med så kallade home grown-spelare. Detta borde leda Man City till att shoppa runt på den engelska marknaden under sommaren.

(3) Behåll Yaya Touré. Ja, man kan börja tröttna på Tourés flyktiga ögon där han flörtar skamlöst med andra klubbar. Ja, det kan finnas flera argument att casha in på Touré som trots allt passerat trettiostrecket. Men Touré är en så väldigt viktig spelare för Man City och jag tror han är en nödvändig pusselbit för att laget ska kunna hävda sig i Champions League. Så kom för guds skull ihåg att köpa en tårta till hans födelsedag!

Man Citys något spretiga värvningspolitik under senare år har lett till att det finns en flertal spelare i klubben med kontrakt som dock inte används. Några av dessa kan klubben känna sig föranledda att behålla givet UEFA:s restriktioner på Champions League-truppen och vad Man City tillåts spendera på nya spelare den här sommaren. Övriga bör dock lämna klubben under sommaren.

Andra spelare, såsom James Milner, sitter på kontrakt som är i närheten av att gå ut. De sitter i en tämligen bra sits för att kunna omförhandla sitt kontrakt, och det känns som om mycket av Man Citys sommar kommer gå åt till att lösa sådana här pusselbiter. Förvalta och konsolidera snarare än att expandera och utveckla.

:::

Betyg: Med beröm godkänd (++++)

Styrka är att kunna nå framgång även när man inte presterar som allra bäst. Om någon har sagt det förut vet jag inte, men någon borde hur som helst ha sagt det. Man City har visat goda prov på just denna styrka under säsongen och kan se optimistiskt på att de fortfarande kan bli bättre. Två titlar är ett gott resultat för säsongen men svårigheterna att ta sig till slutomgångarna av Champions League består.

:::

Be Champions!!

En retroblogg om Matt Busby och dennes betydelse för engelsk fotboll

29 maj 2014 05.00, Peter Hyllman

I dag är det Kristi himmelsfärdsdag. Dagen då legenden förtäljer att Jesus lämnade det jordliga livet och färdades upp till himlen. Det är också en helgdag här i Sverige. Då passar det kanske särskilt bra att jag tar och återanvänder en gästblogg jag skrev en gång i tiden om en annan till himlen flyktad gestalt, en väldig figur inom engelsk och brittisk fotbollshistoria.

(Och nej, det är inte om Malcolm Glazer det handlar, Man Utds ägare som tråkigt nog gick bort igår kväll.)

:::

Det har under senare år varit lätt att tro att det har varit Alex Ferguson som framför allt förkroppsligar Man Utd. Så är inte fallet. Den personen är Busby; den kultur, de värderingar och den fotbollsfilosofi som kännetecknar Man Utd till denna dag grundlades av Sir Matt Busby.

Busby är en samlande ikon för hela Man Utds identitet som klubb, dess historia, evig ära såväl som djup tragedi, och en länk till den framgång med vilken klubben nu lever.

Det var Busby som återupprättade Uniteds storhet efter klubbens ras under 1920- och 30-talen. Det var Busby som skapade ”Busby Babes”, brittisk fotbollshistorias kanske bästa och mest lovande lag. Det var Busby som tog Man Utd ut i Europa. Det var Busby som bar den tyngsta personliga bördan av München-katastrofen.

Det var Busby som byggde upp Man Utd igen från spillrorna av denna tragedi, och skapade ett lag som fem år senare mot alla odds vann FA-cupen och som tio år senare, som första engelska lag, vann sin och klubbens heliga graal, Europacupen.

Det var Busby som skapade den syn på fotboll och den ungdomsfilosofi som utgjorde en hörnsten i Man Utds moderna framgång under Alex Ferguson.

En beskrivning av Busbys storhet och betydelse för Man Utd kan pågå i oändlighet. Ambitionen med den här bloggen är däremot försöka förstå Sir Matt Busbys högst konkreta betydelse inte bara för Man Utd, utan för engelsk fotboll i stort.

:::

Efter andra världskrigets slut låg Old Trafford i ruiner som en följd av tyskarnas bombningar. Genom ett av hålen i ena långsidan växte en stor buske. I skuggan av denna buske satt om dagarna den nyligen tillsatte managern Matt Busby och andades liv i en dröm om fotboll som kom att få världslig form i Man Utd.

Som spelare hade Busby haft en framgångsrik karriär i både Man City och i Liverpool; historiskt sett Man Utds två främsta rivaler, men vid den här tiden var rivaliteten också präglad av ömsesidig respekt och i vissa fall vänskaplighet.

Busby handplockades som ny manager av Man Utds styrelse. I princip tjuvplockades han från Liverpool, av vilka Busby erbjudits positionen som assisterande manager. Busbys syn på fotboll delades däremot inte av Liverpools styrelse vid den tiden och han gavs tillåtelse att söka sig annorstädes (även om Man Utd inte riktigt var vad de tänkt sig).

Man Utds resultat började omedelbart förbättras. Med hjälp av sin assisterande manager, Jimmy Murphy, ledde Busby Man Utd till fyra andraplaceringar under en femårsperiod innan ligatiteln till slut vanns 1951-52.

Men laget började bli gammalt och Busby förväntades behöva värva etablerade spelare för att behålla Man Utds position som Englands främsta klubb. Istället valde han en för den tiden helt unik väg, att ersätta etablerade spelare med unga spelare fostrade i klubben.

Med detta unga lag, med en medelålder runt 21 år, vann Busby ligan två säsonger i rad, 1955-56 och 1956-57, ena säsongen med hela 11 poängs marginal. Överlägsna i England så blev nästa mål att erövra Europa.

Säsongen 1957-58 låg det förlovade landet inom räckhåll efter att Man Utd kvalificerat sig för semifinal efter ett bortamöte med Röda Stjärnan. Allt detta fick ett tragiskt slut på en snöig flygplats i München den 6 februari 1958.

Halva Man Utds lag omkom i tragedin, bland dem Duncan Edwards, ytterligare några spelade aldrig mer fotboll. Busby överlevde, trots att han två gånger givits sista smörjelsen.

Busbys moraliska uppdrag var att ännu en gång bygga upp Man Utds från grunden, något han ansåg sig behöva fem år för att göra, efter att ha slagit ifrån sig tankar om att ge upp fotbollen.

Vid slutet av denna femårsperiod vann Man Utd FA-cupen, två ligatitlar följde på den och 1967-68, tio år efter München, vann man – med Denis Law, George Best och Sir Bobby Charlton i laget – Europacupen efter 4-1 mot Benfica på Wembley.

Busbys uppdrag – för klubben, för sig själv och för sina förlorade unga spelare – var därmed avslutat. 1969 pensionerade han sig från posten och fortsatte sitt värv som direktör i klubben.

:::

Hans betydelse för Man Utd går inte att överdriva. Hans betydelse för engelsk fotboll var kanske minst lika fundamental. Den kan sammanfattas i tre punkter: han skapade och definierade en ny och större roll för managern, och förändrade i grunden hur fotbollsklubbar styrdes; han var banbrytande i filosofin att satsa på unga hemmafostrade spelare; och han förde ut engelsk klubbfotboll i Europa, mot engelsk klubbfotbolls vilja.

:::

En ny managerroll – ”A footballer has come to this house today.”

36 år gammal, och utan någon tidigare erfarenhet som manager, så krävde Busby aldrig tidigare skådade befogenheter när det gällde tillsättningar av coacher och scouter, köp och försäljning av spelare, taktik och träning.

Dessa befogenheter krävde han i en tid när samtliga dessa aspekter styrdes av de engelska fotbollsklubbarnas styrelser och direktörer, allsmäktiga som den romerska senaten.

Busby var av den uttryckliga uppfattningen att dessa befattningshavare inte hade den fotbollskunskap som krävdes för att fatta dessa beslut.

Liverpools styrelse accepterade inte denna filosofi. Man Utds styrelse, emellertid, hade vare sig val eller vilja att motsätta sig Busbys idéer. Man Utds klubbsekreterare, Walter Crickmer, uttryckte tydligast varför: ”He will build up the team and put it where it belongs, at the top.”

Busby blev därigenom den förste managern med fullständiga befogenheter över sin klubbs alla fotbollsmässiga aspekter, en sorts VD. I grunden förändrade han därmed hur engelska fotbollsklubbar styrdes, och därigenom också förutsättningarna för alla hans efterföljare.

Genom att driva igenom sin filosofi banade han vägen för andra managers såsom exempelvis Bill Shankly i Liverpool och de som följde honom där, Don Revie i Leeds, Brian Clough i Derby och Nottingham och, för all del, Alex Ferguson i Man Utd och Arsene Wenger i Arsenal.

:::

Satsning på unga spelare – ”If they are good enough, they are old enough.”

För ledande fotbollsklubbar under 1940-talet och 1950-talet var det normala att satsa på etablerade spelare, köpta utifrån.

Ett Man Utd i ekonomisk kris (go figure) hade dock, därtill nödda och tvungna, skapat en ”Junior Athletic Club” i syfte att plocka fram unga och lokala talanger. I Busbys första titelvinnande lag fanns ett antal sådana spelare i truppen.

När detta lag började bli till åren i början av 1950-talet förväntades Busby ännu en gång köpa in nödvändiga spelare. Istället valde han, under Jimmy Murphys överseende, att helt och hållet satsa på unga spelare utvecklade i Man Utd. En del så unga som 16 och 17 år.

Under en period av fyra år värvades totalt två spelare. Detta nya och unga lag, the Busby Babes, vann den nyinrättade FA Youth Cup fem gånger i rad mellan 1953 och 1957, laget vann också ligan två år i rad i överlägsen stil och var på god väg att erövra även Europa innan tragedin drabbade dem. Lagets genomsnittsålder var 21-22 år.

Detta var något nytt. Det gjorde på samma gång fotbollen mer modern såväl som mer moderiktig. Med sina unga spelare förtrollade Man Utd en delvis ny fotbollspublik, som fick hjältar med vilka de lättare kunde identifiera sig än den tidens handelsresande i fotboll.

Genom sin ungdomliga entusiasm och sin äventyrsanda i Europa hjälpte detta unga lag till att återställa engelsk fotbolls självförtroende, sargat av överlägsenheten i lag som Real Madrid och den tidens ungerska landslag. Genom fotbollen kunde drömmar än en gång realiseras.

:::

Europeiskt klubblagsspel – ”Challenges should be met, not avoided.”

Men vad avser spelet i Europa så hade Man Utd ingen hjälp av FA, av vilka man tvärtom direkt motarbetades. FA:s uttalade ”råd” var att ignorera UEFA:s inbjudningar att delta i turneringen, ett råd som Chelsea följde efter deras ligaseger 1954/55.

Busby såg spel i Europa som helt centralt för klubbens framgång och utveckling, och förde ut Man Utd till spel i Europacupen mot FA:s vilja.

FA stiftade regler som bland annat betydde att ett lag var tvunget att befinna sig i England ett visst antal dagar innan nästa ligamatch, och att flytta på matcher var så klart en non-starter.

Det går att hålla för sannolikt att dessa regler var en bidragande orsak till München-katastrofen, då man annars inte hade behövt ha samma brådska hem till England inför en stundande ligamatch.

Man Utd och Busby fick således betala en hemsk kostnad för att trotsa FA:s påbud. Men i kraft av Busbys vilja och personlighet tog den engelska fotbollen ett stort steg in i den europeiska fotbollsfamiljen.

Det är omöjligt att säga exakt vad engelsk fotboll idag varit utan detta steg. Sämre och andefattigare måste man förmoda. Tveklöst är dock att engelska fotbollsklubbars historia och fans drömmar är tätt sammankopplade med drömmen om spel i de europeiska cuperna.

:::

Eamon Dunphy, i introduktionen till sin bok ”A Strange Kind of Glory: Sir Matt Busby and Manchester United”, sammanfattar Busbys och Man Utds insats och betydelse i följande sex meningar:

”Triumphant at home, this brash, brilliant, outrageously confident football team from the industrial North set out to conquer Europe, where no other English club had dared to venture. The England they left in the Fifties was the drab place ‘damned’ by the playwright John Osborne as stultifying, reactionary, unimaginative and boring. Busby’s ‘Red Devils’ were the antithesis of this. When they embarked on their European adventure, English football, reflecting the national mood, lacked confidence, stood in awe, or pitiful insularity, as the seemingly invincible Hungarians and Real Madrid lent new enchantment to the game England had taught the world to play. The quest for self-respect, restoration of England’s pre-eminence, led by Busby’s young team, had a resonance beyond football. Their adventure would tell England something about itself.”

Det tog Man Utd över 15 år att hitta en fullgod ersättare till Sir Matt Busby. Och det var först när Man Utd till fullo återvände till de principer och den fotbollsfilosofi som Busby ristat i sten mer än 40 år tidigare som man återigen fick uppleva framgång.

Strax efter nyår 1994, 84 år gammal, ett fåtal månader sedan han med tårar i ögonen sett Man Utd vinna ligan igen, för första gången sedan han själv lämnade managerposten, förlorade Sir Matt Busby kampen mot cancern.

Den 26 maj 1999, på vad som skulle ha varit Sir Matt Busbys 90:e födelsedag, vinner Man Utd ’the Treble’.

Är man en Unitedsupporter så måste man tro att Sir Matt leende såg på från sin plats på hedersläktaren i The Big Stadium in the Sky.

:::

Be Champions!!

2013-14: Cardiff (+)

28 maj 2014 16.30, Peter Hyllman

Ägarledda konflikter och intriger förstörde Cardiffs säsong och drömmar om fortsatt spel i Premier League. Ett lag utan moral och självförtroende kunde inte uppbåda något motstånd under vårsäsongen och efter att Malky Mackay fått sparken.

När Cardiff för rätt precis ett år sedan gick upp i Premier League efter att ha vunnit The Championship så visste glädjen knappt några gränser bland klubbens supportrar. De hade fått svälja beska piller för att ta sig dit. Ägarens excentriciteter, managers som kom och gick, byten av klubbmärken och byte av tröjfärger från blått till rött. Men de hade nu i alla fall fått lön för mödan.

Säsongen i Premier League som följde måste ha framstått för Cardiffs supportrar som ett klockrent exempel på att vara försiktig med vad man önskar sig. För inte bara åkte Cardiff ut direkt ur Premier League igen, glädjen blev således kortvarig, utan vägen dithän blev desto mer plågsam av ett flertal ägarrelaterade händelser.

Beslutet att sparka Malky Mackay var bisarrt. Sättet det skedde på dessutom både oprofessionellt och demoraliserande. Cardiff var en nykomling och behövde kämpa för att hålla sig kvar, men innan Vincent Tans konflikt med Mackay så såg de hela tiden ut att kunna lyckas. Efter sparkningen av Mackay såg Cardiff aldrig ut att kunna hålla sig kvar i Premier League.

Utländska ägare får ofta kritik inom engelsk fotboll. Stundtals orättvist i och med att utländska ägare på ett tämligen unket och nationalistiskt sätt buntas ihop i ett och samma kollektiv, som om de alla vore likadana. Så är inte fallet. Men Vincent Tan och Cardiff har onekligen varit ett skyltfönster på den allra högsta nivån vad som kan ske när en i grunden inkompetent ägare använder en fotbollsklubb som sin personliga sandlåda.

Det fanns ändock ljuspunkter under Cardiffs säsong. Resultatet i början av säsongen när man besegrade Man City, vann derbyt mot Swansea, och i sista minuten kvitterade mot Man Utd var några av dem. Värvningarna av Gary Medel och Steven Caulker var mycket lyckade. I Mats Daehli, Declan John och Jordon Mutch har laget ett par mycket lovande unga spelare.

Men när historien gör bokslut över den här säsongen för Cardiff så kommer den oundgängligen att ses som en möjlighet som Cardiff av egen förskyllan tillät att gå till spillo.

:::

Cardiff, 2013-14

Cardiff har släppt till fler skott och målchanser än något annat lag i ligan. Att laget ändå lyckas upprätthålla en förhållandevis acceptabel defensiv effektivitet har att göra med en stabil central försvarslinje, med Steven Caulker som har gjort ett stort jobb i mittförsvaret och framför honom Gary Medel, som varit en stor resurs på defensivt mittfält.

Men motståndarna har haft det alldeles för lätt att komma runt detta centrala mittlås och Cardiff har varit förhållandevis känsliga på sina båda kanter. Laget lyckas också vinna förhållandevis få luftdueller i defensiven, betydligt färre än hälften vilket är något anmärkningsvärt med tanke på att försvarande spelare bör ha en lättare uppgift i sådana situationer.

Cardiff är heller inte utan problem i offensiven. Det finns inget lag i ligan som producerar färre målchanser under säsongen än Cardiff, vilket blir ett desto större problem i och med att anfallet inte heller har varit överdrivet effektivt. Men det är framför allt i speluppbyggnaden där Cardiffs brister har varit framträdande under säsongen.

:::

Säsongens spelare: David Marshall. Det kan vara lätt att uppmärksamma just målvakterna i bottenlag. Men David Marshall har svarat för ett antal närmast enastående målvaktsinsatser under säsongen, och utan hans insatser så hade Cardiff varit klara för nedflyttning långt tidigare än vad som nu trots allt blev fallet. Att han blir kvar i Cardiff är osannolikt, flera klubbar i Premier League har redan hört sig för om hans tjänster under kommande säsong.

:::

Sommarfokus:

(1) Ge Solskjaer fria händer. Det är svårt att säga om Solskjaer blir kvar i klubben, ifall han tänkte sig The Championship när han tog på sig jobbet och ifall han vill jobba vidare med Vincent Tan. Om han blir kvar så är det dock nödvändigt för Cardiffs framgång nästa säsong att Solskjaer ges fria händer inom ett på förhand tydligt mandat, och att Tan därefter slutar lägga näsan i blöt och fingrarna i syltburken.

(2) Behåll nyckelspelare. Det är alltid svårt att behålla de bästa spelarna när man flyttar ned en division. Mycket beror på hur trovärdigt man säljer in möjligheten att omedelbart återvända. Att exempelvis kunna behålla Steven Caulker i laget vore en tidig seger under sommaren, en ledare i försvaret och på planen.

(3) Bredda och förstärk anfallet. Cardiffs offensiva tillkortakommanden under säsongen måste rättas till. Det saknas inte anfallare i laget, men däremot produktiva spelare. Det betyder att spelare måste säljas bort och nya komma in. Cardiff har redan värvat Federico Macheda och ryktas nu vara intresserade av Readings Adam Le Fondre.

Cardiffs bästa chans att lyckas under säsongen, vilket inkluderar klubbens möjlighet att behålla och attrahera viktiga spelare, är att det under kommande säsong tydligt framgår att Ole-Gunnar Solskjaer styr skeppet. Det är ett projekt som flera spelare förmodligen skulle kunna vara intresserade av att vara en del utav. Ännu en säsong dominerad av Vincent Tans ego och divalater avskräcker däremot desto fler.

Solskjaer verkar bygga ett Cardiff baserat till stor del på kontakter och spelare som denne fått genom sin tid i Man Utd och inom norsk fotboll. Fabio Da Silva, Mats Daehli och Frazier Campbell är alla gamla Man Utd-spelare. Nyligen har klubben värvat både Federico Macheda och Magnus Eikrem. Wilfried Zaha har också en koppling till klubben.

Go with what you know. Ett vanligt knep som de flesta managers och beslutsfattare använder sig av. Det ska bli intressant att se om det räcker till för Ole-Gunnar Solskjaer och Cardiff.

:::

Betyg: Underkänd (+)

Cardiff kan inte vara nöjda med säsongen. Det är en sak som nykomling att åka ur Premier League, men då vill man i alla fall kunna säga att man gjorde sitt bästa och att det var roligt så länge det varade. Men den här säsongen känns det minst lika mycket som om Cardiff lade krokben för sig själva. Cardiff var den nykomling som på förhand borde haft bäst chans att klara sig i Premier League, men som klarade sig allra sämst.

:::

Be Champions!!

Klokt val av Tottenham att anställa Mauricio Pochettino

28 maj 2014 05.00, Peter Hyllman

Det börjar alltmer luta åt att Mauricio Pochettino lämnar Southampton efter den här säsongen för att ta över det lediga jobbet i Tottenham. Enligt de rapporter som kommer från England så kommer Pochettino att tacka ja till ett kontraktserbjudande från Tottenham under veckan.

Mauricio Pochettino har varit tveksam till en fortsättning i Southampton ända sedan Nicola Cortese lämnade klubben. Det var Cortese som anställde honom och man får förmoda att det finns en personlig relation där som betydde mycket för Pochettino när han tog jobbet. Cortese övertygade Pochettino om att inte lämna mitt under säsongen, men längre än så sträcker sig förmodligen inte Corteses inflytande.

Man kan så klart också tänka sig att Pochettino är tveksam till en fortsättning med Southampton i och med att det framstår som sannolikt att klubben tappar några av sina bästa spelare den här sommaren. Både Adam Lallana och Luke Shaw antas vara på väg till större klubbar, något som lär försvåra för Southampton att fortsätta utvecklas.

Det är så klart den klassiska framgångsfällan. En något mindre klubb som lyckas över förväntan drar till sig uppmärksamhet från större klubbar som börjar rycka i både spelare och managers. Det är naturens gång och är helt och hållet en fråga om respektive klubbars plats i fotbollens näringskedja.

Man får förmoda att Mauricio Pochettino är en ambitiös manager, likt de flesta professionella aktörer på den här nivån. Rimligtvis vill han komma så högt upp inom sitt yrke som möjligt, och om då Southampton inte kan motsvara dessa ambitioner så blir det oundvikligt att han söker sig någon annanstans. För Pochettino handlar det så klart också om att ta tillvara sitt just nu mycket goda renommé. En säsong till i Southampton kan egentligen inte förbättra detta, men riskerar snarare försvaga det.

Det vore dock dåliga nyheter för Southampton, som har nått stora framgångar under Mauricio Pochettino, baserat på en kollektiv och tydlig spelidé men också på ett sunt förhållande till klubbens yngre spelare. En process som riskerar stanna upp eller till och med spåra ur som en följd av ett managerbyte.

:::

För Tottenham känns det dock som väldigt goda nyheter.

Det kan diskuteras huruvida det är Tottenhams förstaval. Mycket talar för att Tottenham var mycket intresserade av Louis van Gaal innan det blev uppenbart att Man Utd också fanns på marknaden. Samtidigt är det inte alls säkert att Louis van Gaal hade haft det rätta temperamentet för Tottenham, och hur han och Daniel Levy egentligen hade gått ihop.

Frank De Boer har också varit ett alternativ som nämnts, men där verkar det snarare som om Tottenhams intresse har varit funderande snarare än särskilt entuasiastiskt, och intrycket har snarare varit att De Boer själv emellertid har varit väldigt intresserad.

Fördelarna med Mauricio Pochettino är dock flera.

För det första har han erfarenhet från Premier League, efter att ha tillbringat ett och ett halvt år i England och Southampton. Han kan lagen och deras taktiska upplägg, han kan kulturen och det engelska spelschemat, och han har hunnit bygga upp viktiga kontakter inom den engelska fotbollen.

För det andra så representerar han en form av kontinuitet med det som var Tottenhams idé med André Villas-Boas. Det var egentligen tillsättningen av Tim Sherwood som framstod som märklig i det avseendet. Men spelarmaterialet som i huvudsak skapades med Villas-Boas som manager passar Pochettinos idéer om bollinnehav och hög press utmärkt. Det finns således en väldigt god grund att stå på.

För det tredje har Pochettino visat under sin tid i Southampton att han är skicklig på att integrera klubbens unga talanger i a-laget. Nu har Southampton närmast unika förutsättningar på det området, men även Tottenham har en för tillfället väldigt lovande kull med ungdomar som kommer underifrån.

Det vore ju på sitt sätt också märkligt att inte ta tillvara den kompetens som faktiskt finns i Premier League. När en manager lyckas så bra med en klubb på Premier Leagues mittennivå så är det konstigt om inte de större klubbarna ser detta som ett skäl att pröva denne på en högre nivå, inte som ett argument för att denne bara kan prestera på sin nuvarande nivå.

Det finns ett antal sådana managers som skulle kunna vara högaktuella för Tottenham. Roberto Martinez är en av dem, men något säger mig att han väntar på Arsenaljobbet. Mauricio Pochettino är utan tvekan en likvärdig kandidat i det avseendet.

Sedan är det självklart så att det är en tillsättning som innebär en risk. Men det gör alla tillsättningar och alla beslut av något som helst värde. Risk finns i alla vägval och den som inte vågar ta någon risk kommer heller aldrig lyckas uppnå något särskilt meningsfullt. De som snusförnuftigt pekar på att det kan vara riskfyllt att tillsätta Pochettino säger egentligen inget alls av värde.

Den stora risken är som jag ser det för övrigt inte Mauricio Pochettino själv, utan snarare Daniel Levy och dennes något otåliga förhållande till klubbens managers och beslutsfattare. Det är där, snarare än i det själva personvalet, som nyckeln ligger i huruvida Pochettino kommer att lyckas som manager för Tottenham eller ej.

:::

Be Champions!!

2013-14: Man Utd (+)

27 maj 2014 16.30, Peter Hyllman

Mängder av tidiga misstag lade tidigt grunden för en fullständigt misslyckad säsong för Man Utd. Otrygghet och försök till riskminimerande undergrävde lagets auktoritet samtidigt som David Moyes rent mentalt visade sig inte vara uppgiften att efterträda Alex Ferguson stor nog.

Det var redan från början en säsong som skulle bli jobbig för Man Utd. En era var slut i klubben efter att Alex Ferguson säsongen innan annonserat sin avgång som manager. En helt ny ledning skulle föra Man Utd vidare, David Moyes som manager och Ed Woodward som VD. Men alla föraningar om hur säsongen kunde bli räckte inte till för att beskriva den vinter av missnöje som blev det faktiska resultatet.

Flera och stora misstag redan från början lade grunden för misslyckandet. Man Utd agerade under Ed Woodwards ledning mer inkompetent på sommarens transfermarknad än vad de gjort sedan 1980-talet. David Moyes gick emot mångas goda råd och bytte ut mer eller mindre hela tränarstaben, omgav sig med folk som han förmodligen kände och litade på, men som inte tillförde något väsentligt i termer av erfarenhet och trovärdighet.

Prägeln av försiktighet skulle hålla i sig under säsongen. Spelet på planen blev mer räddhågset och mer inriktat på att undvika misstag än inriktat på att skapa chanser och kontrollera matchen. Spelarna tappade i självförtroende och Man Utd gick från ett lag som historiskt alltid haft en förmåga att forma sin egen matchbild till ett lag som tillät sig att formas av matchbilden och diverse yttre omständigheter.

Inte minst tydligt var detta på hemmaplan, där Man Utd förlorade smått osannolika sju matcher. Därtill tappade ett stort antal ytterligare poäng, inte sällan genom insläppta mål i matchens sista minuter. Med andra ord ett helt omvänt scenario jämfört med vad som normalt sett alltid varit fallet. Man Utd slutade sjua, deras sämsta tabellposition under hela Premier League-eran, och missade Champions League-spel för första gången sedan 1995.

Det enda område där Man Utd presterade någorlunda godkänt var i Champions League. Av okänd anledning verkade Man Utd kunna spelare friare och mindre ångestladdat där. Det tog till sist slut i kvartsfinalen mot Bayern München vilket också utgjorde dödsstöten för David Moyes, som fick sparken kort därefter för att efter säsongen ersättas av Louis van Gaal.

:::

Man Utd, 2013-14

Defensiven i Man Utd har fått mycket kritik den här säsongen. Lustigt nog har Man Utd emellertid släppt in samma antal mål den här säsongen som förra säsongen, men samtidigt släppt till 32 färre skott mot mål. Det ger en något dubbel bild. Å ena sidan ett mer disciplinerat spel centralt i planen men å andra sidan en betydligt mer skakig backlinje.

Offensiven är ett problem. Man Utd var inte i närheten av att producera lika många chanser som tabellens tre topplag. Man Utd hade inte minst problem på hemmaplan där de lyckades göra blott 29 mål. Sammantaget visar detta på en generellt oförmåga att bryta ned lågt liggande försvar, och den allmänna bilden från säsongen var ett generellt sett fantasilöst Man Utd.

Man Utd måste naturligtvis sett till sina resurser bedömas utifrån mästarstandards och där har laget helt enkelt inte räckt till under säsongen. Enligt exakt samma logik som för Arsenal, fast än mer tydligt, så får man konstatera att Man Utd förvisso inte har varit direkt dåliga vare sig defensivt eller offensivt, men också långtifrån så bra som måste förväntas av ett lag som siktar på tabelltoppen.

:::

Säsongens spelare: Wayne Rooney. Det frestar att nämna målvakten David De Gea eller den unge talangen Adnan Januzaj, men i min mening var det Rooney som under säsongen ingav vissa hopp om att den trots allt kunde räddas till sist. Var både oförskyllt och egen förskyllan måltavlan för personlig kritik under sommaren och tidigt under säsongen, men har under säsongen visat en hård arbetsmoral där andra har fallerat.

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk försvaret. Rio Ferdinand försvinner. Nemanja Vidic lämnar klubben. Patrice Evra börjar närma sig någon form av slut på sin tid i Manchester. Vi ser en pågående generationsväxling i Man Utds försvar och ett högst prioriterat område måste vara att hitta kapabla ersättare på det här området. Alla stora Man Utd-lag har utgått från ett stabilt mittbackspar och ett nytt sådant måste nu hittas.

(2) Centralisera mittfältet. Michael Carrick är ett starkt defensivt alternativ om än han börjar komma upp i åren. Marouane Fellaini hade en svag debutsäsong även om han så här långt får ses som ett oskrivet kort. Längst fram finns spelare som Juan Mata, Shinji Kagawa och Adnan Januzaj. Mycket spets och en hel del balans, men inte så mycket däremellan. Ett område som varit en taktisk svaghet i Man Utd under åratal. Något som Louis van Gaal kan åtgärda?

(3) Föryngra och förnya. Det är inte nödvändigtvis så att genomsnittsåldern i Man Utd är förskräckligt hög. Men det finns samtidigt ett antal spelare som befunnit sig i klubben under lång tid och där energin såväl fysiskt som mentalt har börjat ta slut. Managerbytet snabbade helt säkert på den processen. Att förnya och delvis föryngra laget, och ladda lagets batterier, är ett viktigt långsiktigt projekt som måste inledas omedelbart under lagets nye manager.

Kanske var den första tiden efter Alex Fergusons avgång dömd att bli ett misslyckande och kanske var det något som var nödvändigt att gå igenom. Det är emellertid vad som sker härnäst som kommer att avgöra hur den närmaste framtiden för Man Utd faktiskt kommer se ut. ”May you live in interesting times” sägs vara en kinesisk förbannelse. Räkna med en intressant sommar och kommande säsong för Man Utd.

:::

Betyg: Underkänd (+)

Ett plus men ett riktigt svagt sådant. Champions League och det faktum att en skitsäsong inte innebär världens ände för klubben är den enda betygsmässiga räddningen för Man Utd som trots detta presterat fullständigt underkänt under säsongen. Det går att spekulera i evighet om vad misslyckandet berodde på, vems eller vilka som var felet, om det möjligen var oundvikligt, det är oavsett vilket inget som tål att upprepas.

:::

Be Champions!!

Engelska spelare och ledare skulle må bra av kulturellt ombyte

27 maj 2014 05.00, Peter Hyllman

Det dök upp en rätt rolig skämtsam observation på twitter igår: ”Adel Taarabt couldn’t get a game at Fulham so he went to AC Milan. Tom Ince couldn’t get in the Crystal Palace side so he has gone to Inter. How times change.”

Bakgrunden är så klart att Tom Ince, spelaren som har ryktats vara intressant för i alla fall fyra-fem klubbar i Premier League, varav en av dem är Liverpool, nu befinner sig i Milano och påstås vara på väg att skriva på för Inter. Det finns så klart en familjehistorik, Paul Ince spelade ju i Inter under två säsonger på 1990-talet.

Naturligtvis är observationen i sak rätt intressant. Det säger något när Adel Taarabt går från Fulham till Milan. På samma sätt som det känns märkligt att ett storlag som Inter skulle vara intresserat av Tom Ince, mer eller mindre helt utan Premier League-erfarenhet.

Samtidigt är det kanske inte så märkligt. Engelska klubbar tar ju in unga spelare från hela världen i sina akademier och ungdomslag. Exemplen på unga och fjuniga italienska spelare som gått till engelska klubbar är ju många. Så varför skulle inte detsamma kunna ske åt andra hållet.

Anledningen är väl förmodligen att vi föreställer oss att engelska eller brittiska spelare ska spela för engelska klubbar. Att flytta till någon klubb utomlands kan framstå som att gå över ån efter vatten.

Tom Ince är självklart 22 år redan, så han är kanske inte så värst ung och fjunig längre. En viss skillnad jämfört med exempelvis Sunderlands värvningar under förra sommaren. Samtidigt vore det kanske dumt av honom att inte betrakta Inter som ett alternativ om det nu kan bli aktuellt med en flytt dit för honom.

Snarare är det väl så att alldeles för få unga engelska spelare faktiskt överväger alternativet att spela utomlands. Man är lite för hemmakära, lite för nationella bundna i sitt tänkande. Istället blir man kvar på en lägre spelnivå i England, eller får alldeles för lite speltid i större klubbar, och så stannar man av i utvecklingen.

Alternativet är tilltalande. Att spela fotboll utomlands skulle med all säkerhet ge unga engelska spelare mer speltid och därmed snabbare utveckling, en mer gedigen teknisk utbildning och en större erfarenhet av taktiska variationer och kulturella skillnader. Det skulle höja den allmänna fotbollskompetensen.

Med tanke på att det här är ett prioriterat problem för både engelsk fotboll i allmänhet och Englands landslag i synnerhet så kunde man tycka att det borde vara ett prioriterat område för FA. Men några särskilda initiativ i den riktningen ser vi inte. Snarare går deras tänk ut på att tvinga de engelska storklubbarna att använda engelska spelare.

I praktiken går således FA:s planer ut på att kvotera in engelska spelare i de engelska klubbarna. Vilket känns något fantasilöst och knappast som något som kommer att gynna utveckling på mesta möjliga sätt.

Vi kan naturligtvis se ett liknande mönster med brittiska managers. Det är mycket sällan vi ser dem bege sig bortanför öarna i sina yrkesroller, åtminstone innan dess att deras karriärer har börjat röra sig in i skymningslandet. De stannar hemma.

På något vis känns det som om kompetensutvecklingen hos engelska managers har blivit lidande av detta. Perspektiven blir för instängda och låsta i gamla idéer och traditioner. Det finns ett värde i dessa också, men desto mer i ett samspel med fräscht tänkande.

Kanske vore det en idé för FA. Att införa som ett anställningskrav på alla coacher och förbundskaptener på samtliga nivåer inom den engelska landslagsstrukturen att de under någon period av sin karriär ska ha varit verksamma utomlands.

Jag tror det skulle garantera ett mer kreativt arbetsklimat inom den engelska fotbollen. Och leda till bättre resultat i längden.

:::

Det börjar tydligen närma sig för Tottenham och Mauricio Pochettino. Bra nyheter för Tottenham. Dåliga nyheter för Southampton.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Syrianska - Ljungskile
Fredag 24 oktober kl 18:10
Toulouse - Lens
Fredag 24 oktober kl 20:25
Celta Vigo - Levante
Fredag 24 oktober kl 20:55
Degerfors IF - Husqvarna FF
Lördag 25 oktober kl 13:55
Empoli - Cagliari
Lördag 25 oktober kl 14:55