Peter Hyllmans Englandsblogg

Chelsea är favoriter i Paris men bör jaga ett bortamål

Med en sjupoängsledning i Premier League, en plats i finalen i Ligacupen mot Tottenham, och en stundande åttondelsfinal i Champions League, i vilken man är uttalade favoriter, så är Chelsea till synes på väg mot sin mest framgångsrika säsong i klubbens historia.

Nu är det förvisso långt kvar på säsongen, och inte minst i Champions League är vägen lång och marginalerna små, men Chelsea har en chans att den här säsongen lyckas med vad de aldrig har lyckats med förut – nämligen att vara framgångsrika i både ligaspel och europeiskt cupspel under en och samma säsong.

Chelsea har vunnit ligan flera gånger tidigare, 2005-06 samt 2010, men nådde aldrig hela vägen i Champions League, med en finalplats och ett antal semifinalförluster under den här tidsperioden. Barcelona, Liverpool och Man Utd stod ivägen för större framgång. När Chelsea 2011-12 väl lyckades vinna Champions League så slutade man sexa i ligan.

På samma sätt är José Mourinho en av de mest framgångsrika i Champions League under de senaste tio åren, han har bland annat vunnit turneringen två gånger. Men han lyckades aldrig vinna Champions League med Chelsea.

Det stora uppdraget för José Mourinho under sin andra tid i klubben är som jag ser det att göra Chelsea till en klubb som på samma gång klarar av att dominera i både Premier League och i Champions League, och utmana om och vinna titlar både i England och i Europa samtidigt. Det är en tuff uppgift som endast två engelska klubbar i historien har mäktat med, och sedan Champions League infördes endast en manager.

Chelsea första hinder i slutspelet den här säsongen är PSG, som i mångt och mycket kan beskrivas som en fransk motsvarighet till just Chelsea eller möjligen Man City. Och på samma sätt som för en gång i tiden Chelsea så är det just Champions League som är PSG:s stora målsättning.

De båda lagen möttes redan förra säsongen, fast då i kvartsfinal. PSG vann då den första matchen i Paris med 3-1, innan Demba Ba i returmatchens slutminuter såg till att Chelsea gick vidare på fler gjorda bortamål. Det var jämnt då, till viss del avgjorde Chelseas rutin, men sedan dess får man säga att Chelsea och PSG har gått lite olika vägar i sin utveckling.

Chelsea förstärkte snabbt och bestämt i somras, leder ligan med god marginal, är kvar i Champions League och befinner sig i en ytterligare cupfinal. PSG å andra sidan ligger trea i Ligue 1 några poäng bakom Lyon, är förvisso kvar i båda de franska cuperna, men anses allmänt ha betydligt mindre chans mot Chelsea den här säsongen än vad de ansågs ha för chans förra säsongen.

PSG är till stor del samma lag den här säsongen som de var förra. Åtminstone nio av de förväntade startspelarna är desamma som startade förra säsongens match mot Chelsea på Parc des Princes. De möter dock ett i stora delar annorlunda men betydligt starkare Chelsea, som har förstärkt på nyckelpositioner i laget. Både Diego Costa och Cesc Fabregas gör Chelsea till en betydligt mer formidabel motståndare i år.

Ändå tror jag Chelsea får akta sig i den här åttondelsfinalen. PSG lär vara synnerligen motiverade att gå långt i Champions League, de har rimligtvis lärt sig ett och annat från förra säsongen, och givet att favoritskapet landat så tungt på Chelsea så kan de på samma gång spela till stor del utan press. På sista tiden verkar också PSG:s spel ha skakat av sig en del av de problem som plågat laget.

Det som visade sig avgörande förra året var förmågan att göra mål på bortaplan, eller omvänt uttryckt förmågan att hålla tätt på hemmaplan. Eden Hazard gjorde det så viktiga målet för Chelsea förra säsongen. Vi vet att José Mourinho kommer att välja försiktighet först ikväll, men med spelare som Hazard, Diego Costa, Oscar och Willian har han goda chanser att trots det få med sig både mål och vinst.

Mycket med matchen ikväll känns som ett förspel där allt egentligen handlar om att skapa sig bästa möjliga förutsättningar inför returen på Stamford Bridge. Det är inte ikväll det avgörs, utan det är snarare ikväll som de båda lagens chans till avancemang kommer att bestämmas.

:::

Lorenzo Medici rankade de återstående lagen i Champions League för en knapp vecka sedan. Mot den rankingen har jag inga stora invändningar, men här är i alla fall min motsvarighet (med Medicis ranking inom parentes):

1) Bayern München (1)
2) Barcelona (4)
3) Real Madrid (3)
4) Chelsea (2)

5) Man City (9)
6) Arsenal (7)
7) Atlético Madrid (5)
8) PSG (11)

9) Juventus (6)
10) Dortmund (10)
11) Porto (8)
12) Bayer Leverkusen (12)

13) Shakhtar Donetsk (16)
14) Basel (14)
15) Schalke (15)
16) Monaco (13)

Om vi nu ska tro på den rankingen, så måste ju det betyda att de lag som går till kvartsfinal är Bayern, Barcelona, Real Madrid, Chelsea, Arsenal, Atlético Madrid, Juventus och Porto.

Fotboll är dock sällan så enkelt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 394 kommentarer

Allt började en gång i tiden med Preston North End

Tradition är ett ord och ett begrepp som ofta lyfts fram i samband med FA-cupen. En av de bästa sakerna med FA-cupen är att de möjliggör för klassiska engelska klubbar att mötas igen, även om flera divisioner kanske skiljer dem åt i ligaspelet. Och med den tradition som trots allt finns både i FA-cupen och i dessa klubbar så kan man aldrig riktigt vara helt säker på hur utfallet i dessa matcher blir.

Manchester United är utan tvekan en traditionsrik klubb inom engelsk fotboll. Men när de ikväll beger sig den korta resan till Deepdale för att möta Preston North End i FA-cupens femte omgång, så möter de en klubb vars historia är om inte mer framgångsrik så i alla fall minst lika omfångsrik.

Preston North End var en av de tolv klubbar som 1888 bildade The Football League, det vill säga den engelska ligafotbollen. De var den tidiga engelska fotbollens stora dominanter. Preston vann de båda första ligatitlarna, 1888-89 samt 1889-90. 1888-89 blev Preston även det första och hittills enda engelska laget att gå obesegrade en hel säsong, det vill säga i både ligan och i FA-cupen.

Preston fortsatte vara en av de stora klubbarna inom engelsk fotboll under resten av 1800-talet. Några fler liga- eller cuptitlar blev det dock inte, och Preston skulle ta sin nästa och senaste titel 1938 när man återigen vann FA-cupen genom att i finalen besegra 1930-talets engelska fotbollsdominanter Huddersfield med 3-1.

Preston var stora i den engelska ligafotbollens begynnelse. Långt innan det vi idag kallar för den moderna fotbollen hade slagit igenom. Till och med långt innan den engelska fotboll vi själva idag tittar tillbaka på med nostalgi i våra blickar hade hunnit växa fram.

Ändå lever Prestons arv undermedvetet vidare i den engelska fotbollskulturen där deras bidrag informerar vårt eget förhållningssätt. Det var Preston som för första gången vann dubbeln – The Double – och såg det begreppet ges liv. Det var också Preston som gav liv åt begreppet Invincibles genom att förbli obesegrade under en hel säsong.

En måttstock skapades mot vilken dagens klubbar fortfarande utvärderas.

Prestons största och mest berömde spelare genom tiderna är Tom Finney, som spelade för klubben mellan 1946 och 1960. Preston är och förblir den enda klubb som Finney spelade för, och för dem gjorde han totalt 473 matcher. Han står staty utanför läktaren som bär hans namn, The Sir Tom Finney Stand. Hans storhet och betydelse för laget beskrivs kanske bäst av att Preston säsongen efter Finney slutade åkte ur högsta ligan för att aldrig återvända.

Preston lever ett betydligt mer blygsamt liv för tillfället. Laget har genom åren pendlat mellan vad som idag kallas för The Championship och League Two, det vill säga mellan andra och fjärde divisionen inom engelsk fotboll. Hittills har dock Preston aldrig åkt ur The Football League som man var med om att grunda, och med sina 116 raka säsonger i The Football League så förblir Preston resultatmässigt en av de mest framgångsrika engelska klubbarna.

Idag befinner sig Preston i League One, där man efter 29 omgångar ligger på fjärde plats i tabellen, med tio poäng ned till femteplatsen och med hugg på andraplatsen och automatisk uppflyttning. Med Simon Grayson som manager har man lyft sig från några säsongers mittenplaceringar i League One och om Preston tar sig till playoff så blir det andra säsongen i rad man ger sig själva chansen att återvända till The Championship.

Att komma tillbaka till The Championship vore dock bara det första steget för Preston North End, vars målsättning inte rimligtvis kan vara att utmana om titlar som klubben kunde i den engelska fotbollens begynnelse, men i alla fall att ta sig tillbaka till den engelska högstadivisionen som de inte bara var med om att grunda, utan att också först vinna.

Enligt en tradition som inleddes 1948 så begraver Prestons fans i samband med festligheter en kista för varje nedflyttning i Bamber Bridge, en kista som därefter tas upp ur marken när laget återigen flyttats upp. Genom åren har åtta kistor begravts men endast sex lyfts upp ur marken igen.

Kanske är detta en talande symbol för Prestons historia – två kistor i marken under Bamber Bridge. Det går emellertid att diskutera huruvida symbolen är själva kistorna eller snarare strävan att få upp kistorna ur marken igen. Preston är en klubb vars anrika historia i någon mening är begravd men som klubben och dess fans gärna vill göra levande igen.

Om Preston har en god chans att få gräva upp en av kistorna efter denna säsong så är det dock en lång väg kvar innan den sista kistan kan grävas upp. I väntan på detta är dock FA-cupen och en match mot Man Utd ett utmärkt tillfälle att återigen markera sin närvaro inom den engelska fotbollen, också på dess högsta nivå.

Det finns viss historik mellan Preston och Man Utd. De båda klubbarna har förvisso inte stött på varandra sedan 1972, men båda klubbarna har sina rötter i den engelska fotbollsfabriken i nordväst. Ett mått av förbittring finns också sedan säsongen 2010-11, när Preston åkte ur The Championship. Manager då var Darren Ferguson som fick sparken i slutet av 2010. Hans far, Alex Ferguson, beslutade då att som ren hämnd återkalla sina utlånade spelare.

Alex Ferguson ska närvara på Deepdale ikväll. Prestons klubbledning och ordningsmakt har bestämt att därför införa extra säkerhetsåtgärder, i vad som känns som en i alla fall på förhand något överdriven försiktighetsåtgärd. Men man kan i alla fall räkna med en intensiv cupatmosfär på Deepdale, och en allt annat än lätt match för Man Utd.

Många kommer att hålla Preston ikväll, förmodligen alla som inte råkar vara en Man Utd-supporter. Och det är väl okej, Preston är en klubb som är lätt att gilla tack vare dess historik och tradition, och i det här fallet också för att de slår ur förväntat underläge. Och, precis som Prestons egna supportrar kommer att sjunga inför och under kvällens match, till Elvis Presleys melodi: ”Take my hand, take my whole life too. For I can’t help falling in love with you!”

I det avseendet så är Preston North End fortfarande liktydigt med engelsk fotboll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 603 kommentarer

Middlesbrough har fått ett lyft med Aitor Karanka

Middlesbrough är för många en påminnelse om de tidiga åren i Premier League under 1990-talet, när utländska spelare som Juninho och Fabrizio Ravanelli lyfte laget till ett av de mer fräscha och spännande i den engelska liga som började hitta sina fötter i ett alltmer medialiserat fotbollsklimat.

Efter att ha varit en av klubbarna som var med och grundade Premier League 1992, så kom Middlesbrough efter nedflyttning första säsongen tillbaka till Premier League 1994. Med en enda säsongs undantag, då Middlesbrough åkte ur Premier League på grund av ett poängavdrag, så deltog klubben i Premier League i 15 år mellan 1994 och 2009.

Alltsedan nedflyttningen till The Championship har Middlesbrough varit en av de klubbar som alltid nämnts för uppflyttning igen, dock utan att lyckas. Gareth Southgate, Gordon Strachan och Tony Mowbray har samtliga misslyckats med uppgiften med ett Middlesbrough som aldrig riktigt har lyckats prestera i enlighet med de förväntningar som funnits på laget.

Ny manager för Middlesbrough halvvägs in på förra säsongen blev Aitor Karanka, tidigare spansk vänsterback och även assisterande coach i Real Madrid. Karanka är den förste icke-brittiske managern i Middlesbrough och på samma gång en ung och talangfull utländsk manager i The Championship som flugit under de flestas radar.

I och med vinsten mot Blackpool i förra ligaomgången så gick Middlesbrough för första gången den här säsongen upp i ledningen i The Championship, och framstår alltså som en av de huvudsakliga kandidaterna för uppflyttning till Premier League. Men även under den här säsongens cupspel har Middlesbrough visat att de inte är något lag att leka med.

Arsenal är det tredje engelska storlaget, som därtill spelar i Champions League, som Middlesbrough drabbar samman med den här säsongen. I september for laget till Anfield och tog Liverpool till en väldigt långdragen och dramatisk straffläggning. För bara några veckor sedan svarade man för en av den omgångens skrällar när man i FA-cupens fjärde omgång besegrade Man City på Etihad.

Kan Middlesbrough ta Liverpool till straffar och vinna mot Man City, i båda fallen på bortaplan, så kan Middlesbrough självklart även vinna mot Arsenal. Men det är ingen lätt uppgift och de två tidigare matcherna gör självklart inte uppgiften lättare – Arsenal är förvarnade.

Aitor Karanka arbetade tillsammans med José Mourinho i Real Madrid och det är med denna erfarenhet i sitt bagage som Karanka har tagit sig an uppgiften att lyfta Middlesbrough. Framför allt har det handlat om att få en trupp med individuella spelare att sätta lagets prestation i första hand, snarare än att se blott och enbart till sig själva.

Att se till lagets mål i första hand har hjälpt Aitor Karanka att implementera ännu en förändring som annars hade kunnat leda till mycket gnäll, nämligen en omfattande rotationspolicy. Fördelen för Karanka och Middlesbrough är att de på så vis har 22 spelare att tillgå snarare än en alltmer sliten startelva. En stor fördel under en lång säsong där Middlesbrough ska balansera både FA-cupen och en 46 matcher lång ligasäsong.

Det har också gett resultat. Aitor Karanka överraskade de flesta genom att göra sju ändringar inför veckans viktiga ligamatch mot Blackpool på Bloomfield Road. Det hade knappast lyckats om inte Middlesbroughs spelare varit hyfsat vana vid läget. Inte heller hade Jonathan Woodgate, 35 år och skadedrabbad och utan en match på flera månader, kunnat komma in och göra en så bra match som han gjorde.

Med Daniel Ayala lårskadad, vänsterbacken George Friend tveksam på grund av sjukdom, och Tomas Kalas samt Adam Forshaw otillgängliga, så kommer Middlesbrough behöva gå runt på spelare också i dagens match mot Arsenal, och det är en styrka att de är vana vid det.

Efter att precis ha tagit ledningen i The Championship, och med chansen att ta sig tillbaka till Premier League för första gången sedan 2009 en alltmer påtaglig möjlighet, så vore det förståeligt om Middlesbrough och Aitor Karanka skulle se det som viktigare att förbereda sig inför onsdagens match mot Birmingham än en på förhand väldigt svår cupmatch.

Karanka verkar emellertid inte tänka riktigt på det viset utan betonar istället hur cupmatcher, och chansen att möta de bästa lagen och spelarna i England, faktiskt lyfter laget och ger dem självförtroende. Och resultaten bekräftar hans uppfattning. Efter att Middlesbrough vann mot Man City har laget tagit tre raka ligasegrar – mot Brentford, Charlton och Blackpool.

Arsene Wenger är den mest långvarige managern i sin klubb inom engelsk fotboll. Aitor Karanka är en av de nyaste. Han har knappast varit lika högljudd som en del av hans närmaste motsvarigheter, såsom Paolo Di Canio och Gus Poyet, som båda har eller har haft ansvar för en av Middlesbroughs närmaste rivaler, Sunderland. Inte heller nämns hans namn lika ofta som Tim Sherwood, Tony Pulis, Harry Redknapp eller andra kända brittiska hushållsnamn.

Med Middlesbrough har dock Aitor Karanka uppnått resultat som talar högt och tydligt för sig själva. Skulle Middlesbrough besegra Arsenal så vore det en överraskning men inte någon världsomvälvande sådan. Inte heller vore det någon stor överraskning om vi förr snarare än senare får göra bekantskap med Aitor Karanka i Premier League.

Kanske redan nästa säsong tillsammans med Middlesbrough.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 237 kommentarer

FA-cupen kommer alltid ha ett bestående värde inom den engelska fotbollen

“An FA Cup tie between Watford and Crystal Palace on a cold winter’s day in 2008 won’t stand out in your mind – even if you support one of the clubs who were involved – and it certainly shouldn’t. But it’s a day I’ll always remember.

This could be our ticket to the next round of a competition which had given me glimpses of its magic but snatched them away just as quickly. /…/ so perhaps you can imagine how I felt at training on the day before that third-round game with Watford, when Neil read out the team and we discovered that he was fielding a weakened side. My heart sank.

You wouldn’t believe the difference it makes, knowing that your team is going to be below strength. The routines were the same as they are in every game. Same pre-match food, same bed time. But as soon as we’d seen the line-up, training had a different feel. It was a lot more low key; a lot more relaxed.

The game itself, on a muddy Vicarage Road pitch, certainly wasn’t a classic. Even Watford themselves were probably not at full pelt and the 10,480 attendance was well down on their 16,000 average for that season. It was a clear sign that the FA Cup had lost some of its appeal with the public.

The 11 lads who represented Palace that day certainly didn’t let the club or supporters down. But Watford were the better team. We were trailing 1-0, with 10 minutes to go, when I can clearly remember having a chance to equalise and one of the Watford players sarcastically shouting: ‘What are you doing? Neither of us want a replay.’

Just after that, the referee ended the tie and after the formalities of shaking hands and wandering over to applaud the travelling Palace fans, I couldn’t help thinking that an opportunity had gone forever.”

Vi talar ofta om FA-cupen och vad den betyder, men allt som oftast pratar vi om det utifrån vårt eget supporterperspektiv eller, möjligen, så gör vi det utifrån någon form av klubbperspektiv, vad är så att säga bäst för klubben eller laget just den säsongen.

Mer sällan pratar vi om det utifrån ett spelarperspektiv, möjligen för att vi inte själva är spelare.

Jag ramlade över följande berättelse av James Scowcroft, som nu för tiden är ungdomstränare i Ipswich, men som vid tidpunkten för den här händelsen var en åldrande anfallare i Crystal Palace, och som ger sitt perspektiv på den eviga frågan vad gäller att prioritera ligaspel gentemot cupspel, och ambitionen att ta sig till eller hålla sig kvar i Premier League kontra att gå långt i FA-cupen eller Ligacupen.

Scowcroft var 32 år gammal vid den här tidpunkten, och han hade börjat reflektera över att han närmade sig slutet på sin karriär, och att det alltså inte skulle komma så många fler chanser att göra bra ifrån sig bland annat i just FA-cupen, en cup han fantiserat om att gå långt i sedan barnsben. Bortamatchen mot Watford var svår men alls inte omöjlig.

Crystal Palace hade fått ett lyft den här säsongen i och med att Neil Warnock tagit över som manager i början av säsongen. Laget låg näst sist i tabellen i början av oktober när Warnock tog över och låg på playoff-plats i januari när den här matchen i FA-cupens tredje omgång skulle spelas. Premier League var helt plötsligt ett realistiskt mål.

Som historien förtäljer så väljer alltså Neil Warnock att vila spelare, eller rotera laget som det också brukar kunna heta. James Scowcroft beskriver den känsla som därmed sprider sig i spelartruppen. Det är inte det att man gör saker annorlunda, men det skapas en känsla av att matchen inte är att ta på samma allvar och man gör därmed samma saker med lägre intensitet och lägre grad av ansträngning.

Crystal Palace förlorar en tämligen tam inställning mot Watford med 0-2, det blev aldrig någon riktig match av det. Scowcroft beskriver rätt väl hur känslan av oviktighet spridit sig också till läktarna och där spelarna hellre undviker ett omspel än bekymrar sig om att vinna eller förlora matchen. Efter matchen reflekterar Scowcroft över den möjlighet som gått till spillo.

Crystal Palace åkte alltså ur FA-cupen redan i den tredje omgången. Några månader senare stod det klart att de inte heller skulle lyckas ta sig till Premier League. De kom till playoffspel, men väl där förlorade man en jämn semifinal mot Bristol City efter förlängning.

Post hoc, ergo propter hoc. En av de vanligaste fällorna för ett logiskt och intelligent resonemang. Att något händer efter något annat betyder inte att det nödvändigtvis eller ens sannolikt beror på det som hände först. Men det är ändå lätt att föreställa sig att Crystal Palaces kapitulation i FA-cupen i alla fall inte var dem till hjälp rent mentalt när de några månader senare ska spela playoff mot Bristol City, en semifinal i vilken de var favorittippade.

De som menar att Crystal Palace gjorde rätt som dumpade FA-cupen måste mena att laget annars inte hade lyckats ta sig till playoff, eller väl i playoff lyckats ännu sämre än vad de nu trots allt gjorde. Men ett sådant påstående är ju inte mindre teoretiskt eller fluffigt än reflektionen att Crystal Palace kan ha förlorat på sin kapitulation.

Helt klart är dock att beslutet att vila spelare, i praktiken dumpa FA-cupen och ställa upp med ett försvagat lag, ledde till att spelartruppen, eller åtminstone vissa spelare, demoraliserades. På samma sätt som en cupvinst kan lyfta ett lag så bör en neslig cupexit kunna sänka ett lag.

Men inte minst är det också ett tragiskt beslut där väldigt snäva klubbintressen och kortsiktiga managerperspektiv tillåts våldföra sig på spelarnas drömmar och förhoppningar.

Kanske är det här ett mer påtagligt problem i de mindre och medelstora engelska klubbarna, de som befinner sig nedanför Premier Leagues absoluta toppskikt. Här finns en större andel brittiska spelare, som har en mer personlig relation till FA-cupen. Här finns spelare som inte också har möjlighet att spela i Champions League, och som inte heller har någon realistisk chans att kriga om ligatitlar.

Det är också dessa klubbar som i huvudsak måste balansera prioriteringen mellan cupspel och Premier League, antingen drömmen om att ta sig till Premier League eller kravet att hålla sig kvar i Premier League. En prioritering som blir alltmer snedvriden eller given på förhand i takt med den exponentiellt ökade mängden TV-pengar som flödar in i det engelska ligaspelet.

Chelsea, Man City och Tottenham är samtliga utslagna ur FA-cupen den här säsongen. Ytterst överraskande dessutom måste tilläggas. Jag tror inte att dessa tre lag mår så värst mycket sämre för den saken, men ingen kommer heller kunna övertyga mig om att de faktiskt har vunnit något på att åka ur FA-cupen. För många av spelarna i de här lagen borde det också vara en förlust, även om de kanske inte förstår det själva riktigt ännu.

Vi har kommit till åttondelsfinalerna. Liverpool är ett av lagen som är kvar i cupen och som drömmer om att vinna den, inte minst kanske för Steven Gerrards skull som gör sin sista säsong med klubben. Bortamatchen mot Crystal Palace är dock svettigt svår; Crystal Palace har fått ett lyft under Alan Pardew och Crystal Palace har saboterat titelförhoppningar hos Liverpool förut på Selhurst Park.

Om den matchen är oförutsägbar så måste man säga detsamma om dagens övriga tre matcher. Blackburn vs Stoke och Derby vs Reading är två matcher som kan sluta hur som helst. Blackburn har hemmaplan mot Stoke, och även om Derby nog är favoriter mot Reading så är det inte på något vis en given seger. Dagens tidiga match mellan West Brom och West Ham, en match mellan två formstarka lag, kan också den gå hur som helst.

FA-cupen är kanske inte längre vad den en gång i tiden var, men när FA-cupen är som den är just idag så ser jag inga skäl att klaga. Istället ser jag fram mot dagens och helgens matcher.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 266 kommentarer

Tiden och bloggarna flyger när man har roligt

Det känns på något sätt lite typiskt den här bloggen att den fyller 2000 artiklar på fredagen den 13:e av alla dagar. Lycka och olycka sammanblandad på ett sätt som skulle få ett hypotetiskt metafordepartement att börja göra piruetter i ren entusiasm.

Det har tagit rätt precis fyra och ett halvt år att producera 2,000 bloggar. Fyra och ett halvt år är 1,642 dagar vilket betyder att jag under dessa fyra och ett halvt år har publicerat i genomsnitt 1,2 bloggar per dag eller, räknat på ett annat vis, 8,5 bloggar i veckan. Det får anses godkänt.

Kvantitet är dock en sak, kvalitet är en annan. Förhoppningen är alltid att det ska vara bra och välskrivna bloggar, som några förhoppningsvis ska tycka är intressanta av en eller annan anledning. Det där är inte alltid helt lätt att åstadkomma när så många bloggar skrivs så ofta, och som alltid så finns nog exempel både på sådant som har varit bra och inte så bra. Eller sådant som jag varit nöjd med och sådant jag själv har varit mindre nöjd med.

En sak som gör bloggandet roligt är självklart när det är fart och fläkt i kommentarsfältet. Allra helst när fotboll och engelsk fotboll diskuteras lite djupare och lite mer ingående, vilket blir som bäst när man släpper i alla fall lite på den egna lagprestigen.

Jag får en del frågor om hur bloggandet egentligen går till. Många tror att det tar tid att skriva, men jag upplever inte skrivandet som den stora utmaningen, utan snarare att komma på om vad man ska skriva. Inte så konstigt kanske med 2000 bloggar under bältet, och ibland förekommer inte problemet alls, när det spelas stora matcher eller andra aktuella händelser inträffar.

Det där hänger ihop med att åtminstone i någon utsträckning skriva om sådant som läsarna är intresserade av eller tycker är kul. Alltså hoppas jag av flera skäl att ni fortsätter komma med förslag på sådant som ni vill att bloggen ska ta upp och som jag kan gräva vidare i.

Jag har min stil och den kommer nog att förbli densamma i grunden. Jag tar helst upp ett ämne i varje blogg och föredrar att gnugga det ämnet lite mer intimt. Jag har i och för sig inget emot att provocera lite i vad jag skriver men utgår alltid från en ambition att vara ärlig i det jag skriver, tänker och tycker. I det avseendet anser jag att ärlighet är viktigare än påstådd objektivitet.

Jag frågade igår på twitter om det fanns några önskemål om vad denna blogg nummer 2000 skulle handla om. Några förslag dök upp som svar som jag inte riktigt tog fasta på men som ändå är värda att kommentera:

#1: ”2000 skäl att skeppa bort Rooney, RVP och Falcao i sommar.” Jag måste medge att min fantasi inte tillåter mig att komma på 2000 skäl. Dessutom, jag har absolut ingen lust att se Wayne Rooney skeppas bort som är en av Man Utds bästa och viktigaste spelare men som felanvänds på ett så bisarrt sätt som nu är fallet.

#2: ”Har Louis van Gaal raserat allt som Fergie/Moyes byggt upp under 2000-talet, med tanke på det osmakliga spelet?” Vissa kommentarer är kanske svåra att ta helt på allvar. Men med tanke på att jag alldeles nyligen har skrivit två bloggar om van Gaal och Man Utd, och fick kritik för det, så är det kanske bäst att jag avstår.

#3: ”En blogg om konsekvenserna av att spela 2×30 minuter effektiv tid.” En intressant idé som dock kanske är lite torr för en jubileumsblogg. Men jag kan lova att det kommer en blogg på det temat i närtid. Dessutom kan ju ni få ta den frågan som en form av fredagsdiskussion här och nu.

#4: ”Ett snyggt inlägg nummer 2000 hade varit en lista över de snyggaste tröjarna i engelsk fotboll genom tiderna.” Även detta en rolig idé som dock, om man ska göra den på riktigt, fordrar lite mer arbete och research än vad jag hade tid med. Men off the top of my head så tycker jag de här tre är klassiska engelska fotbollströjor:

Crystal Palace, från 1980, löjligt elegant:

Crystal Palace 1980

Nottingham Forest, från 1978, hård konkurrens med Liverpool men kanske engelsk fotbollshistorias snyggaste helröda kollektion i all sin enkelhet:

Forest 1978

West Ham, från 1985, jag är partisk för olika varianter av claret and blue, och den här är en höjdare:

West Ham 1985

Brunt är för övrigt en färg som är sällan använd i sådana här sammanhang, kanske av lätt insedda skäl. Coventry gjorde dock 1978 ett inte helt oävet försök att faktiskt ro det i land:

Coventry 1978

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 100 kommentarer

Hörnan #25: Den som väntar på något gott

Veckans lag

:::

Bubblare:

Rob Green, QPR
Kurt Zouma, Chelsea
Mauricio Isla, QPR
Joey Barton, QPR
Jordon Ibe, Liverpool
Wilfried Zaha, Crystal Palace
Dame N’Doye, Hull

:::

Tankar och slutsatser:

Så kom den då till sist. QPR:s första vinst, ja till och med första poäng, på bortaplan under 2014-15. Detta under QPR:s första bortamatch sedan Harry Redknapp lämnat som manager. Kanske var det ny manager-effekt, spelarna såg hur som helst mer taggade ut än de gjort på länge, men Chris Ramsey försvagade knappast sina chanser att få behålla jobbet åtminstone säsongen ut, givet att inte Tony Fernandes fortsätter drömma.

Det kom till sist också, vinstmålet för Chelsea. I de absoluta slutminuterna slog den utmärkte Willian till på hemmaplan mot Everton, en poäng förvandlades till tre och Chelsea behöll därmed sitt sjupoängsförsprång på Man City. Ett väldigt viktigt mål.

José Mourinho sade sig annars efter matchen inte komma ihåg någon säsong där de blivande mästarna inte hade vunnit med ett mål sent i matchen. Och visst kan det nog vara så. Det som oftast gör mästare till mästare, till skillnad från laget som slutar tvåa eller trea, är just att de lyckas vinna ett par sådana här täta matcher i slutet.

Annars var det fortsatt prat om FA och domarinsatser. Mourinho har ju pratat om kampanjer och pekat på olika måttstockar mellan spelare och klubbar. Vem vet om detta prat kanske har fått önskad effekt, för igår var det Branislav Ivanovic som befann sig i blåsväder precis i samband med Chelseas vinstmål, vilket domaren däremot inte uppmärksammade.

Det är sådant som händer. Vad avser Ivanovics möjliga bett på James McCarthy så har jag min egen personliga zombieteori som går ut på att Luis Suarez i själva verket är en zombie.

Aston Villas förlust mot Hull innebar att Paul Lambert fick sparken, se dagens tidiga blogg. QPR:s vinst mot Sunderland innebar att de kravlade sig upp ovanför nedflyttningsstrecket. Det är två resultat som minst sagt hettar till nedflyttningsstriden med åtta lag inom sex poängs avstånd från varandra på platserna 12-19.

Leicester gjorde en riktigt stark andra halvlek borta mot Arsenal och var så när att faktiskt lyckas vända matchen. Men det börjar alltmer se ut som att det vore en av Premier League-historiens kanske främsta comebacks ifall de lyckas hålla sig kvar den här säsongen.

Om nedflyttningsstriden är oerhört jämn och omfattande så är kampen om Champions League-platserna nästan lika tät den. Fem lag befinner sig här inom fem poäng på platserna 3-7, och Liverpools vinst mot Tottenham på Anfield var onekligen nödvändig för dem för att hänga på det tåget. Mario Balotellis vinstmål betyder att Tottenham ligger sexa på 43 poäng istället för fyra med 46 poäng.

Större än så är inte skillnaden mellan succé och fiasko.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 53 kommentarer

Är Harry Redknapp lösningen på Aston Villas problem?

12 mål på 25 matcher, knappt ett halvt mål per match således, vilket gör Aston Villa sämst i ligan. 188 skapade målchanser på dessa 25 matcher, tillsammans med 186 skott mot mål, vilket gör Aston Villa näst sämst i ligan. Av dessa skott har 67 av dem gått på mål, vilket gör Aston Villa sämst i ligan i det avseendet. 6% av Aston Villas chanser har resulterat i mål, också det sämst i ligan.

Statistiken kan rabblas mycket längre än så men ger sammantaget en tydlig bild av vad som felas med Aston Villa den här säsongen. Statistiken ger också avtryck både på planen och i ligatabellen. Aston Villa har inte vunnit någon av sina tio senaste ligamatcher, och laget sjönk i och med förlusten mot Hull under nedflyttningsstrecket.

Överraskande är det med andra ord inte att Aston Villas styrelse igår beslutade att ge Paul Lambert sparken. Att hålla sig kvar i Premier League är otroligt viktigt för en klubb som Aston Villa, och inte blev det mindre viktigt i och med det nya inhemska TV-avtalet som ökar ligans totala intäkter med 70% upp till ögonvattnande dryga fem miljarder pund.

Något mer överraskande är det kanske om man tänker uttalandet från Aston Villas VD Tom Fox för några veckor sedan där han menade att sparka Lambert vore som att ”singla slant”, det vill säga ett rent slumpbeslut, och att det inte var på det viset som han själv eller Aston Villas ägare Randy Lerner hade för avsikt att fatta sina beslut.

Ett antal dåliga resultat senare, och en mediakampanj i Birmingham Mail för att ge Paul Lambert sparken, och saken verkade framstå i ett annat ljus för Tom Fox och Randy Lerner.

Fansen har varit missnöjda under längre tid, inte enbart på grund av resultaten utan mycket med anledning av den träliga fotboll laget presterat. En klubb som Aston Villa, med de spelare som man har tillgång till, ska inte behöva vara sämst i ligan när det kommer till målskytte. Det var inte många år sedan som Aston Villa slogs i toppen av tabellen.

Blott två mål på lagets senaste tio ligamatcher blev droppen som fick bägaren att rinna över, halmstrået som knäckte kamelens rygg.

Fansen har bemött lagets oförmåga att göra mål med ett god portion galghumor – genom skyltar och pilar förklarat för de egna spelarna var motståndarmålet är beläget, eller genom att konstatera att Aston Villas måltorka pågått längre än samtliga tre filmer i Gudfaderntrilogin. Men till sist blir galghumorn en lynchmobb.

Paul Lamberts uppgift har inte varit helt lätt. Han har haft en väldigt restriktig budget att arbeta med givet att Randy Lerner har varit ovillig att investera några stora pengar i klubben, bränd sedan Martin O’Neills dagar då Aston Villas kostnadskostym växte i snabb takt. Väldigt lite talar också för att Lerner faktiskt gett Lambert skulden för lagets situation, i så fall hade han agerat tidigare, men med ett intensivt missnöje i media och bland fans så fanns till sist kanske ingen annan utväg.

Delvis är det kanske också ett sätt att skydda klubben som tillgång. Randy Lerner har under en längre tid varit intresserad av att sälja klubben, och hans ambition under senare år har varit att rensa upp klubben finansiellt inför en sådan försäljning. Givet Premier Leagues kommande TV-rättigheter så kan en sådan försäljning bli än mer lönsam för Lerner. Om något får Lerner att ligga sömnlös om nätterna så torde det vara risken att Aston Villa nu åker ur Premier League.

Frågan är då vilken manager som istället ska ges uppdraget att undvika detta oblida öde för Aston Villa?

Den nya mediatrenden inom engelsk fotbollsjournalistik verkar vara att koppla Tim Sherwood till precis vartenda ledigt managerjobb i Premier League. Och mycket riktigt nämns hans namn nu som en av favoriterna till att ta över jobbet på Villa Park. Som favorit har han förvisso nämnts till en rad klubbar innan bara för att av någon anledning falla ifrån i slutänden.

Michael Laudrup skulle kunna vara ett annat namn för Aston Villa, och kanske ett mer meriterat namn än Sherwood för en klubb av Aston Villas storlek. Den danske ikonen ryktades som ett namn för QPR tidigare i veckan och många spekulerade i att Laudrup var Tony Fernandes ”drömmanager”. Det blev inte så och kanske är skälet att Aston Villa-jobbet dök upp på Laudrups radar.

Både Sherwood och Laudrup har egenskaper som skulle kunna passa Aston Villa rätt bra i nuläget; båda har möjlighet att förbättra Aston Villas resultat på kort sikt, och på så vis hålla dem kvar i Premier League. Ingen av dem framstår dock som någon särskilt långsiktig lösning för Aston Villa, men det är å andra sidan kanske inte heller vad Aston Villa letar efter eller behöver i nuläget.

Många av Paul Lamberts problem med Aston Villa består i otydlighet. Laget har pendlat taktiskt mellan långa bollar och ett bollinnehavsbaserat kortpassningsspel. I laguttagningen har Lambert gått från att visa förtroende för klubbens unga spelare till att lita mer på äldre utländska spelare om än av medelmåttig kvalitet.

En manager som ska hålla Aston Villa kvar i Premier League behöver välja en tydlig färdriktning. En tydlig idé om hur laget ska spela fotboll och en tydlig signal om vilka spelare som ska genomföra denna idé på planen. Pragmatism måste stå i första rummet. Helt osannolikt vore det kanske inte om Aston Villa vände sig till Harry Redknapp.

Han har erfarenheten. Han har en tydlig och konsekvent genomförd spelidé. Han är erkänt duktig på man-management och att motivera sina spelare. Han är dokumenterat skicklig på att nå framgång med den snabba, direkta fotboll som borde passa Aston Villa rätt väl. Och med transferfönstret stängt har han heller ingen möjlighet att värva särskilt många av sina gamla spelare till klubben. Kort och gott, en lösning minst så god som någon annan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 56 kommentarer

”I’m mad as hell, and I’m not going to take this anymore…”

Jag valde tidigare under dagen att skriva en blogg om Louis van Gaal och Man Utd och fick omedelbart och något förutsägbart kritik för att jag skrev för många bloggar om just Man Utd och Louis van Gaal, trots att det knappast är något av mest frekvent återkommande ämnena på bloggen.

Och eftersom jag brukar gilla att simma mot strömmen så betyder det naturligtvis att jag omgående skriver en till blogg om just Man Utd och Louis van Gaal. Det råkar dessutom passa sig lite då van Gaal helt på egen hand under gårdagen valde att bidra med material till en sådan blogg.

Det var under en presskonferens som Louis van Gaal valde att bemöta ett påstående om att Man Utd skulle vara ett långbollslag med att dela ut en fyrsidig dossier innehållandes statistik som skulle visa att så var minsann inte fallet.

Likt Howard Beale i filmklassikern Network (1976) så hade van Gaal helt enkelt fått nog.

Det fanns många bisarra inslag i den presskonferensen. Dels var det som ett direkt och till synes helt humorbefriat svar på Sam Allardyce som, enligt många med glimten i ögat, menat att West Ham helt enkelt inte mäktade med att hantera Man Utds långbollstaktik.

Dels påminde det inte så lite om en annan presskonferens för rätt precis sex år sedan när en annan manager gav sig ut på en utflykt i syfte att upplysa sin omgivning om hur saker och ting ligger till egentligen.

Den gången var det Rafa Benitez med sina Fachts. Den här gången var det Louis van Gaal med sina Schtats.

Många har kritiserat inslaget. Paul Scholes satte ord på mångas tankar när han beskrev det som bisarrt att reagera så på en West Ham-managers kommentarer, som dessutom var skämtsamma till sin karaktär. Men inte minst för att det framstår som löjeväckande.

Det kan vara så som Rob Smyth skriver för Eurosport att van Gaal helt enkelt försökte föra ett intellektuellt taktiskt resonemang men lyckades överskatta den engelska fotbollsjournalistikens intresse och mognad för en sådan diskussion.

Visst, men som vanligt handlar det inte bara om vad man gör utan också hur man gör det. Utgångspunkten att starta en sådan diskussion som ett fränt svar på en listig men godhjärtad pik var nog inte någon bra utgångspunkt, vilket man bör förväntas kunna förstå.

Formen, några få minuter enkelriktad ordtrafik på en presskonferens, är kanske inte heller den bästa för en sådan taktisk diskussion.

Taktik ligger uppenbart Louis van Gaal varmt om hjärtat och hans syn på taktik är betydligt mer nyanserad än de flesta andras. Men han har precis avslöjat att det kan användas för att störa honom, och i förlängningen därmed också hans lag.

Rafa Benitez Facht-rant underminerade Liverpools säsong och titelutmaning när det begav sig och gav intryck av en manager och därmed ett lag som höll på att knäckas under pressen. Det gav också Man Utd en boost. Liverpool vann två av sina sju kommande ligamatcher, Man Utd vann elva ligamatcher i rad.

Att Louis van Gaal nu körde sin Schtat-rant har förmodligen mer med ego än press att göra. Men det förblir ändå en incident som visar på en svag punkt hos Man Utd och som kan muntra upp Man Utds motståndare och konkurrenter.

I jakten på en Champions League-plats så är det knappast någon fördel. Och Louis van Gaals jobb går ut på att ta Man Utd till Champions League på kort sikt och till ligatiteln på något längre sikt, inte egotrippa taktiska seminarier på presskonferenser.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 364 kommentarer

Man Utd endast marginellt bättre med Louis van Gaal som manager

Har Man Utd egentligen blivit bättre med Louis van Gaal som manager jämfört med hur laget presterade under David Moyes?

Den frågan hänger för tillfället tungt i diskussionen om Man Utds prestationer den här säsongen, och har inte minst blivit aktuell efter helgens match mot West Ham där Sam Allardyce förmodligen med glimten i ögat kommenterade deras långbollstaktik.

Kritiken mot David Moyes under dennes tid som manager för Man Utd var stundtals både frän och hätsk. Många menar dock nu att Louis van Gaal i själva verket förtjänar samma kritik, fast han undslipper den eftersom han heter van Gaal och inte Moyes. Det är en uppfattning som är svår att avfärda, särskilt om man betraktar Man Utds resultat med tolv vinster efter 24 ligamatcher under Moyes såväl som van Gaal.

Om det var åtalets plädering så framför försvaret tabellplaceringen som sitt främsta argument. Man Utd ligger trots allt fyra för tillfället, väl med i spelet om Champions League-platserna. Under David Moyes låg Man Utd vid samma tillfälle på sjunde plats i tabellen, sju poäng bakom fjärdeplatsen. Läget ser trots allt bättre ut.

Frågan är så klart om detta är Man Utds egen förtjänst, eller om det snarare beror på konkurrenternas skilda insatser. Både Everton och Liverpool gjorde väldigt bra fjolårssäsonger men har varit betydligt blekare denna säsong, även Arsenals spel och resultat har hackat mer den här säsongen än förra. Allt annat lika hade Man Utds tabellplacering kunnat vara lika illa nu som för ett år sedan.

Det är knappast någon konstruktiv diskussion att fundera över vem av två managers som gjort bäst jobb. Men det kan vara intressant att fundera över vad som ligger till grund för kritik och hur stor del av kritiken och dess omfattning som formas av fördomar och förväntningar på personen.

Givet att mycket av kritiken mot David Moyes, till och med innan han ens tillträtt managerposten, gick ut på en negativ spelstil till största delen baserad på långa bollar, så är det en intressant observation att Man Utd med Louis van Gaal faktiskt spelar långbollar i ännu högre utsträckning än under Moyes, 14,15% jämfört med 10,99% enligt Telegraph.

Även jämfört med andra lag i ligan den här säsongen visar det sig att Man Utd är den av storklubbarna i ligan som slår flest långbollar i förhållande till sitt totala antal passningar. Endast Southampton av de nuvarande lagen i toppen av tabellen slår fler relativt sett fler långbollar.

Ändå så kritiseras inte Louis van Gaal i närheten av lika mycket som David Moyes för detta, trots att han alltså i högre utsträckning står för vad folk skulle beskriva som en negativ spelstil. Kanske beror det på att Man Utd ännu den här säsongen inte har svarat för något debacle i stil med förra säsongens match mot Fulham på Old Trafford, men minst lika troligt är att van Gaal helt enkelt är ett större namn och därmed är mer immun mot sådan kritik.

Logiken verkar vara att stora managers inte ägnar sig åt negativ taktik, och eftersom Louis van Gaal är en stor manager så är hans taktik inte negativ. Likaså är David Moyes taktik negativ eftersom han inte är någon stor manager. Förenklat men i ett nötskal.

Men inte bara spelstilen, utan även värvningar och taktik är faktorer där Louis van Gaal knappast borde gå fri från kritik. Visst har Man Utd värvat stort och dyrt inför den här säsongen, men få om någon av dessa spelare har faktiskt presterat i någon mer meningsfull utsträckning. I några av fallen är det till och med aktuellt att börja tala om att de underpresterat under säsongen.

Men i rättvisans namn kan det bero på inte bara spelarna, utan även van Gaals numer beryktade benägenhet att placera spelarna på ovana positioner. En anfallare som Wayne Rooney spelas på mittfältspositioner samtidigt som mittfältare som Angel Di Maria spelas på framskjutna anfallspositioner. Detta samtidigt som spelare som Adnan Januzaj och Angel Herrera mer eller mindre ignoreras helt.

Louis van Gaal är känd för att vilja gå sin egen väg och göra saker på sitt sätt, men farhågan är att detta också riskerar bli ett självändamål. Att man gör saker på sitt sätt inte för att det är rätt utan bara för att.

Ändå finns sådant som talar till Louis van Gaals stora fördel och som i alla fall gör att det absolut inte är aktuellt att byta ut honom även om David Moyes till slut fick sparken i ett motsvarande läge. Mycket av det har så klart att göra med det förtroende som faktiskt finns för honom, vilket gör att det finns en väg framåt. Med David Moyes kom man till slut till vägs ände.

Mycket av detta börjar med spelarnas förtroende. Om spelarna tror på sin manager så finns alltid förutsättning för framgång. David Moyes tappade detta förtroende genom att ersätta ett respekterat och befintligt tränarlag med sitt egna, och alltför ensidigt förändra klubbens träningsrutiner bort från teknik och mer mot fysik. Med Louis van Gaal i klubben blev spelarna tvärtom imponerade av hans träningsmetoder.

Till viss del speglas detta också på fotbollsplanen. Man Utd är berömda för sina matchavslutningar genom åren. Det märkliga under David Moyes var att en förmåga att göra mål i slutet av en match ersattes med en benägenhet att släppa in mål. Med Louis van Gaal har något av Man Utds gamla anda återvänt och laget har under säsongen vunnit flera poäng i slutet av matcherna.

Det var inte fel beslut att sparka David Moyes. Situationen blev vad den blev och Moyes gjorde ett antal misstag under sin tid i klubben. Men kritiken mot Moyes var i många avseenden förenklad och missriktad, och det faktum att Louis van Gaal till stor del den här säsongen brottas med liknande problem som Moyes visar att de inte helt och hållet var kopplade till managern.

En stor sak som skiljer Louis van Gaal från David Moyes, och som talar till van Gaals fördel, är att Man Utd under hans managerskap spelar med ett helt annat självförtroende och ett helt annat flyt på hemmaplan. Spelet fungerar bra och poängen rullar in. På tolv hemmamatcher har van Gaal vunnit nio och spelat en oavgjord, jämfört med Moyes som vann blott sex matcher och förlorade fyra.

Man Utds akilleshäl under säsongen har varit bortaformen. Laget har inte alls lyckats reproducera samma form och resultat på bortaplan som de har gjort på hemmaplan. På hemmaplan snittar Man Utd 2,33 poäng men på bortaplan är samma snitt endast 1,33. På hemmaplan gör Man Utd 2,08 mål i snitt och släpper in 0,75. På bortaplan gör Man Utd i snitt 1,25 mål och släpper in 1,17, skillnaden är talande.

När Southampton fortsätter producera resultat och hänger på i toppen av tabellen, och Arsenal, Liverpool och Tottenham samtliga verkar ha hittat både form och tempo i sitt spel, så är det absolut nödvändigt för Man Utd och Louis van Gaal, om de ska hoppas och realistiskt kunna tro på en Champions League-plats den här säsongen, att de kan bli lika effektiva och framgångsrika borta som hemma.

Det är tveksamt om så blir fallet. Det är dock ett problem för morgondagen. Just ikväll handlar det om att upprätthålla hemmaformen, och ta tre poäng på Old Trafford mot Burnley.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 179 kommentarer

Om Leicesters märkliga ”älskar-älskar inte”-dans med Nigel Pearson

Det sägs att en människa rent medicinskt kan anses som död men ändå kunna återfå liv i kroppen därefter. Om det är sant är jag inte tillräckligt insatt för att kunna svara på, men som manager får man nog ändå säga att Leicesters Nigel Pearson kom så nära som var möjligt i lördags.

I en av den här säsongens mer bisarra vändningar den här säsongen så fick nämligen Pearson enligt väldigt säkra källor sparken tidigt på söndagskväll, bara för att klubben fyra timmar senare under samma kväll gick ut med ett meddelande där de menade att detta var helt felaktigt och att Pearson absolut inte fått sparken.

Inte sparken alltså. Annars fanns det en del rätt goda skäl. Leicester hade precis förlorat ännu en match, den här gången mot Crystal Palace, och man ligger sist i tabellen, med 17 poäng efter 24 spelade matcher och fyra poäng upp till säker mark nedflyttningsstrecket.

Nu var det inte bara resultaten som inte gått Nigel Pearsons väg, utan mer besvärande för honom var kanske ett par incidenter relaterat till hans eget uppförande. Allra helst som utländska ägare likt Leicesters thailändska King Power brukar vara rätt känsliga för den typen av PR-mässiga problem.

Den första incidenten inträffade i december då Nigel Pearson ska ha sagt till en missnöjd supporter vid sidlinjen, översatt till skrubbad svenska, att ”dra åt helvete och dö”. En mer bisarr händelse inträffade i lördags då Pearson började brottas, delvis på skämt och delvis på allvar, med Crystal Palaces James McArthur vid sidlinjen.

Den galna helgen avslutades alltså med följande uttalande från Leicesters klubbledning: ”Contrary to media speculation on Sunday evening, Nigel remains the club’s first team manager. Reports to the contrary are inaccurate and without foundation.”

Att det var felaktigt blir lite ”vilket skulle bevisas”, det blir felaktigt i och med att han faktiskt inte får sparken. Att spekulationen var helt utan grund tullar nog mer på sanningen i så fall, Nigel Pearson själv var i alla fall helt och hållet av uppfattningen att han fått sparken och han ansträngde sig knappast för att förneka dem under måndagskvällens presskonferens.

Slutsatsen känns rätt given att Leicesters klubblednings första reflexbeslut var att faktiskt ge Nigel Pearson sparken, men att de kort därefter kom på bättre tankar. Det kan som jag ser det finnas åtminstone tre anledningar till att det blev på det viset:

Å ena sidan uppskattar de förmodligen Nigel Pearsons arbete med klubben och den stabilitet och trygghet han ingjutit i laget sedan han kom till Leicester för andra gången i slutet av 2011. Pearson förvandlade Leicester från ett överspenderande men underpresterande lag till ett lag som dominerade The Championship och fortfarande har god chans att hålla sig kvar i Premier League. I det perspektivet är det inte konstigt om Leicesters klubbledning tänker två gånger.

Å andra sidan finns ett mer cyniskt perspektiv. Nämligen att Leicester under sina fyra kommande ligamatcher utöver att möta Arsenal ikväll hemma på King Power Stadium ska spela borta mot i tur och ordning Everton, Man City och Tottenham. Knappast matcher Leicester förväntas ta några poäng i och man kan föreställa sig Leicestes klubbledning vila på avtryckaren för att låta en ersättare få en något mindre tuff inledning än så.

Det kan också vara så, för det tredje, att det råder oenighet i Leicesters klubbledning. Rob Dorsett på Sky hänvisar till källor som påstår att det var ordförande Vichat Srivaddhanaprabha som först beslutade sig för att ge både Pearson och hela hans tränarstab sparken, men att dennes son och tillika vice ordförande Aiyawatt var av en annan uppfattning och såg till att få beslutet ogjort. En oroväckande syn på klubbens beslutsfattande.

Tre perspektiv; ett idealistiskt, ett cyniskt och ett pragmatiskt. Inom några veckor lär vi ha en indikation på vilket perspektiv som är det mer verkligheten närmast överensstämmande.

En mer besvärande omständighet för Nigel Pearson är dock att Leicester i Premier League har börjat återfå sin profil som ett på samma gång överspenderande men underpresterande lag. Leicester har utifrån sina förutsättningar slagit tre transferrekord inför och under den här säsongen, men utan att någon av dessa spelare har blivit något riktigt lyft, och lagets resultat har inte heller de fått något lyft.

Det mer än något annat kan på sikt få Leicesters styrelse och klubbledning att se sig om efter ersättare till Nigel Pearson.

:::

För Arsenal handlar mycket med den här matchen om att återvända till vinnarcirkeln.

Innan förlusten mot Tottenham i helgen så hade Arsenal vunnit fem raka matcher, och förhoppningen måste vara, inte minst med Alexis Sanchez tillbaka i laget, att man ska återgå till att producera trepoängare på löpande band. Att snabbt släppa motgång är ofta avgörande för god ligaform.

Lite finurlig tycker jag också att Arsene Wenger har varit efter förlusten mot Tottenham. Han betonade rätt snabbt att Arsenal hade chansen att gå förbi Tottenham i tabellen igen, naturligtvis väl medveten både om att Arsenal har goda chanser att slå Leicester och att Tottenham har en mycket svår match borta mot Liverpool.

Med detta uppnår han två saker. Dels skapar han en extra morot inför matchen mot Leicester. Dels förtar han något av den psykologiska effekt som Tottenham kan ha hoppats uppnått genom att gå förbi i tabellen. Att ta sig förbi Arsenal kan ju vara jobbigt nog psykologiskt för Tottenham, men att ändå lyckas bara för att omedelbart därefter se Arsenal gasa förbi dem igen kan självklart vara demoraliserande.

I övrigt en väldigt spännande match på Anfield mellan Liverpool och Tottenham, två lag som båda krigar om Champions League-platser och som båda råkar spela hyfsat bra för tillfället. Liverpool är självklart ”piskat” att vinna eller i alla fall inte förlora.

Hull skulle må bra av en vinst ikväll. Dels har laget bara tagit fyra poäng på sina sex senaste matcher och ligger under nedflyttningsstrecket. Dels möter de Aston Villa och kan vid vinst ta ett kliv uppåt i tabellen förbi just Aston Villa och teoretiskt upp på 15:e plats. Hull borde känna sig positiva efter sin överraskande poäng mot Man City nyss, men förmår de göra mål?

QPR har å andra sidan inte vunnit sedan den 20:e december och skulle även de göra sig själva en stor tjänst genom att vinna mot Sunderland ikväll. Men för att göra det så måste de lyckas med vad de hittills aldrig lyckats med den här säsongen, nämligen vinna på bortaplan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 491 kommentarer