Peter Hyllmans Englandsblogg

Newcastle, 2014-15

6 augusti 2014 16.30, Peter Hyllman

Ett lag med hög kapacitet i en klubb med alltför låg ambition. En motsättning som tagit sig fast form i Newcastle under senare år. Laget befinner sig i en ständig cykel av att sälja sina främsta spelare och känns således aldrig riktigt färdigt. En nyckel till lagets framgångar den här säsongen kommer vara dess anfall och målproduktion.

Förra säsongen var en splittrad säsong för Newcastle. Laget gick väldigt bra under hösten och såg då ut att kunna vara ett lag som skulle utmana om platser i det europeiska cupspelet. Men under våren föll spelet samman fullständigt och laget rasade nedåt i tabellen i en väldig fart, samtidigt som osämjan inom klubben verkade tillta.

Väldigt många har gjort den inte oävna poängen att Newcastles resultat sammanföll rätt exakt med Yohan Cabayes vara och icke vara. Med Cabaye i laget höll spelet väldigt väl samman, men när Cabaye såldes till PSG i januari så försvann mycket av lagets spel. Helt klart var också att Newcastles taktik då också förändrades till mer av långbollsspel.

Men i bakgrunden till denna fråga hägrar ett större frågetecken gällande klubbens egentliga ambition. Många i och runt laget såg försäljningen av Cabaye, särskilt vid den tidpunkten, som en prioritering av ekonomi före lagets resultat. Oviljan att investera mer målmedvetet i spelartruppen har också varit ett återkommande tema med Mike Ashley som ägare av klubben.

Att vinna Premier League är i nuläget en orealistisk tanke för en klubb som Newcastle, men laget är tillräckligt bra för att utan tvekan kunna konkurrera om någon av de båda cuptitlarna, likaväl som att konkurrera om att få spela europeiskt cupspel. Desto mer förbryllande är det då när Newcastles ledning säger att cupspelet över huvud taget inte är någon prioritet, snarare tvärtom.

Därmed inte sagt att Newcastle inte köper spelare eller för den delen också värvar smart. Flera av den här sommarens köp har varit minst sagt intressanta, inte minst då köpen av Daryl Janmaat, Siem De Jong och Rémy Cabella, tillsammans med lånet av Facundo Ferreyra. Att norpa Jack Colback från Sunderland skadar inte heller.

Det här är värvningar som förstärker flertalet av Newcastles lagdelar. Å andra sidan är det i flera avseenden också brandkårsutryckningar, det vill säga bara ägnat att ersätta de spelare man sålt vidare. Vid något tillfälle behöver så klart en klubb som Newcastle sälja riktigt bra spelare vidare, de har inte resurserna att hålla dem kvar, men känslan är att det i nuläget sker alltför tidigt.

Newcastle är ett lag med stor kapacitet men det är inte helt lätt att veta i vilken utsträckning de kommer att kunna realisera den. Både laget som helhet och de individuella spelarna har svårt att uppnå någon kontinuitet i sina prestationer, och det måste rimligtvis vara Alan Pardews främsta uppgift den här säsongen, att skapa en tydligare struktur i Newcastles spel.

:::

Nyckelspelare:

Fabricio Coloccini. Den ledande gestalten i Newcastles backlinje, och i och med att det hittills inte ser ut som om Newcastle planerar förstärka sin backlinje i någon större utsträckning så kommer Coloccinis ansvar bara att bli större för att hålla ihop laget defensivt.

Rémy Cabella. En av sommarens värvningar som visade något för Newcastle så märkligt som ambition när han hävdade att han ville vinna någon titel med laget. Detta i en klubb där styrelsen uttalat att cuperna inte alls är prioriterade. Men sådan ambition kan bära långt.

Facundo Ferreyra. Man kan hävda att Newcastle under senare år har varit en hel del flash men rätt lite bang. Laget har lidit av att sakna den riktigt effektive målskytten. Ferreyra är Newcastles huvudsakliga kandidat den här sommaren att åtgärda detta, och lyckas han så vore det extremt värdefullt för laget.

:::

De fem första matcherna:

Man City (h)
Aston Villa (a)
Crystal Palace (h)
Southampton (a)
Hull (h)

Vid sidan av en svettig ligapremiär så är säsongsinledningen tämligen bekväm för Newcastle, vars säsong till stor del kommer att definieras av hur de presterar mot motståndare som Aston Villa, Crystal Palace och Southampton. Om Newcastle har åtta poäng eller mer efter de fem första matcherna, vilket inte alls är någon omöjlighet, så har de gjort en stark säsongsinledning i närheten av två poäng per match, vilket kan vara en bra plattform att konkurrera om de europeiska cupplatserna.

:::

Prognos: Mitten

Få lag i Premier League är så svårförutsägbara som Newcastle. Om allt klickar för laget så skulle de faktiskt kunna utmana om en av Champions League-platserna, men laget kan likaväl finna sig indragna i nedflyttningsstriden när slutet på säsongen börjar närma sig. Det mest troliga är ändå att Newcastle kommer att befinna sig på nederkanten av den övre tabellhalvan, utmanandes om någon av de europeiska cupplatserna. Jag har dock svårt att se att de ska lyckas då jag helt enkelt tror att konkurrensen i ligan är för hög, och att Newcastle helt enkelt kommer visa sig vara för ojämna.

:::

Be Champions!!

LINHEM: League Two, 2014-15

6 augusti 2014 05.00, Peter Hyllman

Ett fantastiskt VM (Colombia!) är över och ur ett Football League-perspektiv var Holland-Chile den bästa matchen med Championship-lirare som Leroy Fer, Gary Medel, Gonzalo Jara, och Jean Beausejour. Och i rapporteringen av Tysklands triumf har jag saknat jämförelsena till Billy Davies Nottingham Forest, Sean O’Driscolls Doncaster, och hur ”mittback som ytterback” är en urengelsk tradition.

VM har också medfört en mindre teknologisk förändring till den engelska fotbollen. Premier League ska använda ”frisparks-sprayen” som ni vet. Men Football League har också valt att pröva den om än bara i Football League Trophy (Johnstone Paint Trophy) vilken är (Liga)cupen för League One- och League Two-lag.

League Two som börjar denna ”inför-säsongen”-serien är en svårbedömd liga som alla andra men något unikt är det att det kan vara den mest ”nykomlingsvänliga” ligan jag vet. Och då syftar jag på nykomlingar som kommer underifrån. Det kan vara storsatsande non-league lag som Crawley eller Fleetwood eller bara en imponerande klättrare som Stevenage. Förutom att ett helt gäng av lag har blivit uppflyttade som nykomlingar så har aldrig en nykomling från Conference blivit direkt nerflyttad tillbaka. Vilket är ganska sensationellt även om man tänker på det att uppflyttning införskaffades 86/87 och under nästan hela 90-talet behövde man nästan gå i konkurs för att bli nerflyttad.

Vad det gäller slutplaceringarna är de oregelbundet specifika och genomtänkta men ger en hyfsad bild av vad som kan förväntas av laget. I vissa fall där slutplaceringen-spannet är väldigt stort kan det också bero på att jag är väldigt säker på att de kommer vara oförutsägbara.

::: ::: ::: ::: ::: ::: ::: :::

TOPPEN

Portsmouth
Pompey stiger ur askan”

Det känns som att Pompey är på rätt väg igen. Under förra säsongen köpte supportrarna upp klubben och under slutet på säsongen tog klubblegendaren Andy Awford över som manager och vann fem raka matcher. Förhoppningarna är nu att Pompey ska kunna utmana i toppen och alla betting-bolag har Pompey som en av 3-4 favoriter.

Vilket känns lite väl hoppfullt kanske men Pompey fortsätter producera bra unga spelare och under sommaren har man värvat flera spelare med gott om erfarenhet av båda League Two och League One. Bland dem innermittfältarna Danny Hollands och James Dunne som rimligen kan bilda ligans bästa mittfält tillsammans med Jed Wallace och Ricky Holmes. Större problem är försvaret där man dock har sina främsta talanger i Dan Butler, Jack Whatmough (U18-landslagsman), och Adam Webster (U19-landslagsman) men dålig kontinuitet och anfallet där mittfältaren Jed Wallace ifjol var deras bästa målskytt med sju ligamål.

Slutplacering: 3-8

:::

Shrewsbury Town:

I deras väldigt höga spelaromsättning denna sommaren finns det bra värvningar (James Collins är minst en toppspelare i League One) men också tunga förluster och att tappa tränarlegendaren Graham Turner ersätta med inte alls odugliga Micky Mellon är en ändå nedgradering. Lite synd att man köpte två nya målvakter när man har Callum Burton (U18-landslagsman) då Shrewsbury trots allt fostrade Joe Hart.

Slutplacering: 3-9

:::

Bury
”In Bury, not buried”

I sommar har man värvat tillbaka gamla klubbhjälten Ryan Lowe som kan bilda ett bra men väldigt gammalt anfall med Daniel Nardiello och Clive Platt. Förhoppningsvis kan den rutinen vara tungen på vågen då man hade nästflest oavgjorda matcher i hela divisionen ifjol. Rutin har man också i form av Andrew Proctor som var Non-Leagues Bryan Robson i Accrington Stanley – ett så passande smeknamn att det till och med står att han har vunnit amatörtitlar med Man Utd snarare än Stanley på wikipedia – och i kaptenerna Craig Jones och Jim McNulty. Har också mycket mittfältstalang i Tom Soares, Kelvin Etuhu, Danny Mayor, och Andrew Tutte.

Finast är dock att man värvat yttern Joe Thompson som missade hela förra säsongen sedan han blev diagnostiserad med en lindrigare form av blodcancer (Hodgkins-lymfom) men säger sig nu vara frisk nog att spela igen.

Slutplacering: 2-8

:::

Tranmere Rovers
”Nobody snuggles with Max Power, Marge. You strap yourself in and feel the Gs.”

Har ett gäng unga spännande spelare som faktiskt fått en hel del speltid redan (Cole Stockton, Max Power, Jake Kirby) och en av 2000-talets bästa spelare i form av Jason Koumas men å andra sidan också en orutinerad manager, en Koumas i tveksamt fysiskt skick, och en orutinerad trupp.

Dessutom finns det inget som tyder på att Tranmere kan vara bra med andra än kommunen Wirral som tröjsponsor.

Slutplacering: 5-10

:::

Burton Albion
”Här dansar Herr McGurk, både vals och mazurka”

2012-13 nådde man playoff-semifinal, 2013-14 nådde man playoff-final, och 2014-15 borde man då rimligen nå League One? En del talar för det faktiskt. Förstärkt försvaret med rutinerad Cansdell-Sheriff och lovande George Taft och ifjol låg väl mycket av målskytte-bördan på McGurk och Billy Kee men nu har man förstärkt med Stuart Beavon och Lucas Akins som är beprövade målskyttar på League One-nivå. Dessutom är John Mousinho en bra spelare och Callum McFadzean är talangfull när han inte skallar tjejer på fyllan.

Och i en del av den engelska fotbollen dominerad av träningsoveraller och Steve Evans uppenbarelse är Gary Rowett både snygg och välklädd. Även om han är mer subtil i klädseln än fashionabla-Paul Tisdale och jägar-Keith Hill.

Slutplacering: 2-7

:::

York City
”York, concrete jungle where dreams are made, oh”

I smyg blev man ett playoff-lag ifjol och man gjorde det genom att bli ett Frankenstein lag bestående av spelare som tidigare spelat för lag som Cheltenham och Wycombe när de låg i toppen av League Two för några säsonger sedan. Medan Cheltenham och Wycombe båda slutade på nedre halvan ifjol. Sju spelare som antingen spelat playoff eller vunnit uppflyttning till League One med Cheltenham/Wycombe har man. Det gör mig också lite orolig hur jag såg det mönstret av före detta Cheltenham och Wycombe-spelare och särskilt att York-nyförvärv som Penn, Summerfield, och Keith Lowe alla var en del av Cheltenhams starka mittfält 2011-12 som nästan ledde dem till League One.

Förutom dem har man dock också behållit flera nyckelspelare från sin egen uppflyttning till League Two och värvat bra unga spelare som Jake Hyde och Trevor Carson.

Slutplacering: 6-10

:::

Luton Town
”Luton tar lugnt på återkomsten”

John Still, en engelsk lower league-Christian Gourcuff, lämnade det Dag & Red vars historia bokstavligen är John Stills managerkarriär för Luton ifjol. Luton har klart större potential och enligt John Still var Lutons onda cirkel av misslyckande en spännande uppgift att ta sig an.

Jag skrev längre om Still och Luton förra säsongen.

Lutons transferfönster är smart skött. Det är ett par rutinerade spelare likt Paul Connelly och Adam Drury. Två gamla Dag & Red-spelare i Luke Wilkinson och Paul Benson varav den senare gjorde succé i Luton på lån ifjol. Sedan är det några väldigt svårbedömda typiska John Still värvningar från Isthmian League (Division 7 London & Sydöst) som mycket väl kan vara nästa Dwight Gayle eller nästa Paul Benson. Luton kan mycket väl dundra igenom League Two till League One direkt men John Still har inte bråttom. Tungt tapp av skyttekungen Andre Gray till Brentford men att tappa en Non-League skyttekung till The Championship gör nog bara att John Still känner sig mer som hemma.

Slutplacering: 1-5

:::

Southend United
”Dra ur rötterna ur Roots Hall?”

Tanken var att Southend skulle flytta in på sin nya arena till denna säsongen. Men för att kunna göra det skulle de behöva åka tillbaka i tiden till 2008 när de skulle börjat bygga på den arenan och det är inte möjligt för ifall Southend uppfunnit tidsmaskinen hade Phil Brown redan varit tillbaka i 2008 (då hans Hull intog Premier League) för länge sedan.

Southend gick dock till playoff ifjol och bör göra så igen med förhoppningen att klättra till League One innan deras arena blir klar, när nu det blir.

Slutplacering: 3-8

:::

Stevenage: Har vunnit denna divisionen med samma manager tidigare men var verkligen usla ifjol trots att man tidigare även varit topplag i League One.

Slutplacering: 6-12

::: ::: ::: ::: ::: ::: ::: :::

MITTEN

Oxford United
”Skeletor återvänder med hår?”

Michael Appleton är tillbaka i The Football League. 2010-talets kanske sämsta manager i engelsk fotboll. Och för att undvika fortsatta liknelser till Skeletor har han odlat ut håret.

Oxford har potential att bli ett bra lag men har efter flera år av spruckna drömmar är laget svagare med spelare som borde tagit ett kliv framåt i karriären. Kan spelarna och Appleton ta det steget tillsammans?

Slutplacering: 8-16

:::

Northampton Town: Underpresterade ifjol, bättre manager nu.

Slutplacering: 12-17

:::

Wimbledon
”Akinfenwa lyfter laget, han kan bokstavligen lyfta alla spelarna i laget”

En lysande värvning i världens starkaste Akinfenwa (fotbollens Mark Henry) som gjort mer än tio mål i sex raka League One- eller League Two-säsonger. Något som Dons saknade ifjol. Även bra värvningar av rutinerade spelare som Dannie Bulman, Sean Rigg, och Mark Phillips.

Slutplacering: 9-14

:::

Carlisle United
”…”

Carlisle har inte mycket till lag trots att de spelade i League One ifjol. Dock har man ett gäng lovande spelare som fick chansen ifjol på grund av första meningen i detta stycket. Förutom Troy Archibald-Henville har man ännu ett dubbel namn i Courtney Meppen-Walter, men man sätter skrattet i halsen när man lär sig att Meppen-Walter tillhörde Man City och engelska U18-landslaget innan han var inblandade i en dödlig bilolycka och dömdes till över ett år i fängelse för vållande till annans död.

Slutplacering: 7-13

:::

Exeter City: Överdrivet nerflyttningstippade då man trots begränsade resurser ändå har en bra manager i Paul Tisdale.

Slutplacering: 13-19

:::

Cambridge United
”We got that Richard Money”

Äntligen tillbaka i ligan. Delano Sam-Yorke var fantastisk (Drogba-esque) i playoff-spelet och kan bilda anfall med målfarliga och ständigt utlånade Kwesi Appiah. Ryan Donaldson och Luke Chadwick med mittfältskreativitet.

Slutplacering: 10-17

:::

Dagenham & Redbridge: Wayne Burnett en värdig arvtagare till John Still.

Slutplacering: 10-15

:::

Plymouth Argyle
”Vraket lever”

Man blir stadigt bättre och unga spelare som Curtis Nelson har blivit en nyckelspelare(och rekord ung lagkapten) men äldre stöttepelare som Paul Wotton(-clan) är med mer i träningstaben än spelartruppen vid detta laget. Bör dock inte behöva oroa sig över nerflyttning denna säsong.

Slutplacering: 10-15

:::

Newport County: Återetablerade i League Two, vad nu?

Slutplacering: 12-18

:::

Mansfield Town
”Going the full Monza”

Intressanta värvningar som Alex Fisher och Fergus Bell från deras Italien-äventyr men också Liam Hearn som är en fantastisk målskytt när han är frisk. Och Sascha Studer är en målvakt.

Slutplacering: 9-15

::: ::: ::: ::: ::: ::: ::: :::

BOTTEN:

League Two har bara två nerflyttningsplatser så botten är verkligen botten. Det krävs ofta en imponerande kombination av ekonomiska svårigheter och manager som tagit sig vatten över huvudet för att falla hit.

Hartlepool United
”Marlon Hartlewood-pool”

Colin ”Super Coops” Cooper har tagit in flera spelare från sin gamla klubb Middlesbrough. I synnerhet Woodgates-fysiologiska lillebror Matthew Bates men också gamle trotjänaren Stuart Parnaby, och dessutom Marlon Harewood som bara är ett namn vid det här laget.

Har en lysande ung anfallare/offensiv mittfältare i Luke James men förutom det har man i bästa fall bättre än involverade i bottenstriden.

Slutplacering: 16-23

:::

Morecambe:

Jack Redshaw är fullt tillbaka men om han är bra lär han snabbt bli såld och med en 200-årig Kevin Ellison som nyckelspelare blir det svårt att hålla sig kvar. Barry Roche är fortfarande en vägg i målet dock.

Slutplacering: 18-24

:::

Accrington Stanley
”Har varit längst av alla i League Two, deras tur nu?”

Accrington klarade sig förvånansvärt bra ifjol men laget ser svagare ut denna säsongen och då divisionen blivit tuffare denna säsongen (botten av League Two blir alltid tuffare) är Stanley en mycket trolig nedflyttningsfavorit. Har James Beattie som manager, som inte imponerat men inte gjort bort sig.

Slutplacering: 19-24

:::

Cheltenham: Har Mark Yates tappat sin mojo?

Slutplacering: 17-23

:::

Wycombe Wanderers: Räknar inte bort Gareth Ainsworth.

Slutplacering: 17-23

:::

/Peter A Linhem
@Linhem

Crystal Palace, 2014-15

5 augusti 2014 16.30, Peter Hyllman

Gör inte överdrivet många mål själva men är duktiga defensivt och släpper in förhållandevis få mål. En viktig överlevnadsegenskap i Premier League för ett förväntat bottenlag. Crystal Palace demonstrerade detta förra säsongen men kan räkna med en minst lika tuff andrasäsong. Laget har förstärkts både i försvaret och i anfallet, med köpen av Brede Hangeland och Frazier Campbell.

Det råder helt andra stämningar runt Crystal Palace den här försäsongen än vad som var fallet under förra försäsongen. Då räknade alla med att Crystal Palace omedelbart skulle åka ur Premier League igen, efter att oväntat ha vunnit The Championships playoff. Nu förväntar sig de flesta att Crystal Palace ska bygga vidare på lagets imponerande vårsäsong.

Man kan undra i vilken utsträckning dessa förändrade förväntningar talar till Crystal Palaces fördel eller nackdel. Det måste å ena sidan vara skönt att gå in i säsongen utan känslan av att vara dömda på förhand. Å andra sidan finns det nu en press och en förväntan på laget som kan visa sig betungande, särskilt som överraskningsmomentet nu definitivt inte längre finns där.

Det råder ingen tvekan om att Tony Pulis gjorde ett strålande jobb med Crystal Palace sedan han tog över laget mitt under förra säsongen. Han tog över ett demoraliserat och vansinnigt felbalanserat lag, begravda under strecket, gav dem struktur och organisation och såg det bära laget upp en bra bit över nedflyttningsstrecket.

Så mycket kan alltså taktik och organisation, att jämföra med individuellt skickliga spelare, betyda. Tony Pulis har dock åstadkommit detta förut med Stoke och vet också att det är en avtagande effekt. Vad som krävs är att ständigt förnya sig taktiskt och alltid sträva efter att utveckla och förstärka spelartruppen. Först då kan lagets prestation bibehållas.

Crystal Palace har gjort bra affärer under sommaren. För strax under en miljon har laget införskaffat tre spelare. Vid sidan av Chris Kettings från Blackpool så inkluderar dessa tre spelare också mittbacken Brede Hangeland och anfallaren Frazier Campbell. Två väldigt bra förstärkningar för Crystal Palace. Ett redan starkt försvar blir ännu bättre och anfallet får en rejäl kvalitetsinjektion.

Vad Crystal Palace i första hand behöver förstärka innan säsongen drar igång på allvar är vänsterbacksplatsen. Både Jonny Parr och Dean Moxey har lämnat Crystal Palace under sommaren, och Joel Ward är i första hand en högerback även om han gjorde bra insatser på vänsterbacken förra säsongen. I övrigt så finns det skäl att oroa sig över att Crystal Palaces centrala mittfält saknar den nödvändiga kreativiteten.

Crystal Palaces genomgående styrka kommer vara att de är svåra att göra mål på. Motsvarande kommer deras relativa svaghet vara att de har förhållandevis svårt att göra mål. Att släppa in få mål är en viktig egenskap i Premier Leagues bottenstrid, samtidigt som anfallare som Frazier Campbell, Dwight Gayle och Marouane Chamakh kan se till att Crystal Palace i alla fall gör tillräckligt många mål.

:::

Nyckelspelare:

Julian Speroni. Viktig spelare för Crystal Palace både på och utanför planen. Han var väldigt stabil i målet under förra säsongen och ger försvaret en väldigt viktig trygghet i sitt spel. Har varit klubben lojal under lång tid och ger laget kontinuitet.

Mile Jedinak. Hade en strålande fjolårssäsong där han var en av Crystal Palaces mer dominerande spelare på mittfältet. Stark i positionsspelet och ett framstående skydd framför den egna backlinjen. Otroligt viktigt för ett lag som Crystal Palace att ha en sådan här spelare.

Fraizer Campbell. Nyförvärv till anfallet inför den här säsongen. Campbell har väldigt mångsidig erfarenhet från spel i Premier League och har visat upp bra takter under försäsongen. Kraftfull och målfarlig och ger Crystal Palace ett nytt offensivt vapen.

:::

De fem första matcherna:

Arsenal (a)
West Ham (h)
Newcastle (a)
Burnley (h)
Everton (a)

Inledningen på säsongen kunde ha varit lättare för Crystal Palace, som tvingas till tre mycket tuffa bortamatcher. Om de lyckas få med sig någon poäng från dessa matcher så har Crystal Palace gjort det bra. Hemmamatcherna ser då mer överkomliga ut, och ska Crystal Palace motsvara vårsäsongens prestation så måste de kamma hem mellan fyra och sex poäng på dessa två matcher. Fem poäng framstår alltså som en godkänd poängskörd för Crystal Palace.

:::

Prognos: Botten

Andra säsongen är ofta svårare än den första säsongen i Premier League och mycket talar för att Crystal Palaces resa inte blir lättare den här gången. Laget lär får svårt att hålla sig utanför nedflyttningsstriden, men lagets organisation och täta defensiv gör att Crystal Palace har goda chanser att överleva denna nedflyttningsstrid. Toppstridens komparativa fördel är att göra många mål samtidigt som bottenstridens komparativa fördel är att släppa in få mål. I det avseendet har Crystal Palace prioriterat helt rätt.

:::

Be Champions!!

Teorier om Southamptons sammanbrott

5 augusti 2014 05.00, Peter Hyllman

Ben Smith på BBC skriver en väldigt spännande artikel om Southampton och spelet bakom kulisserna i den klubben under sommaren. Mycket väl värd läsning som ger lite mer kött på benen om hur ett av Premier Leagues bättre lag förra säsongen blir fullständigt sönderköpt på bara några månader.

http://www.bbc.com/sport/0/football/28593032

Egentligen är Southamptons situation smått otrolig. Det är en klubb som har en väldigt rik ägare, som hade en mycket bra och spännande spelartrupp, och en tämligen säker plats i en av världens bästa och definitivt världens mest kapitaltäta liga. Southampton slutade åtta i Premier League, men har förlorat eller är på väg att förlora nästan hela sin startelva.

Ben Smith förklarar vad som skett, men fullt förståeligt så har han inte så mycket att säga om varför det skett. Teorier har naturligtvis lyfts fram. En sådan är att Mauricio Pochettino lämnade Southampton för Tottenham, men trots detta så är Ronald Koeman även han ett tämligen attraktivt namn, som borde övertyga flera spelare att stanna kvar. Men icke.

Bristande ambition är en faktor som brukar få professionella spelare att se sig om efter bättre alternativ. Men även om Adam Lallana, Luke Shaw och Rickie Lambert försvann från Southampton förhållandevis tidigt, så har Koeman värvat två lovande spelare redan, med fler på väg. Så på det viset har Southampton ändå visat en fortsatt ambition.

Vi kan utläsa av Ben Smiths artikel att kommunikationen mellan Southamptons spelare och klubbledning knappast har varit eller är den bästa. Möjligen var Nicola Cortese en betydligt viktigare karaktär i klubben än vad man först anade, kanske höll han samman klubbens olika intressenter med en vision. När han försvann från klubben så försvann också denna vision.

En ekonom skulle kanske i första hand peka på Premier Leagues financial fair play-regler som en fullt rimlig förklaring. En central del i detta regelverk är att ingen klubb får öka sina lönekostnader med mer än 4% per år. Southamptons beräknade lönekostnad det här året är £52m, vilket betyder att de som mest får spendera £56m under nästa år.

Att då försöka matcha Luke Shaws erbjudna lönekuvert i Man Utd, som sägs vara runt £90,000 i veckan, hade gjort att Southampton spenderat halva sin tillåtna löneökning bara på honom. Att göra samma sak för Adam Lallana, Rickie Lambert, Morgan Schneiderlin, Jay Rodriguez, Dejan Lovren med flera är alltså omöjligt.

Men när spelare imponerar som Southamptons spelare gjorde förra säsongen så är det oundvikligt att de större klubbarna kommer bli intresserade. Och om de erbjuder en spelare en betydligt högre lön än vad Southampton klarar av att erbjuda, så är det såväl rationellt som fullt förståeligt att spelaren vill ta den chansen.

En regel som säger att klubbar bara får öka sina lönekostnader med 4% per år gynnar naturligtvis de största klubbarna med störst lönekostnader till att börja med, en till synes lätt paradoxal situation. Enkelt sagt så har Southampton, eller någon annan klubb utanför de sex stora klubbarna i ligan, ingen som helst teoretisk möjlighet att konkurrera om ligatiteln.

Det enda sättet för en klubb att kunna öka sina lönekostnader mer än de 4% om året som regelverket tillåter, är att kraftigt öka sina kommersiella intäkter så att detta täcker löneökningen. Men enda sättet att på det viset öka sina kommersiella intäkter är att vara en klubb med en global supporterbas, vilket är svårt nog för en mer lokal klubb som Southampton.

Normalt sett finns det bara två sätt att uppnå en global supporterbas. Antingen så måste klubben ha en anrik tradition och historia. Eller så måste klubben vara extremt framgångsrik i nutid. Liverpool har utan tvekan traditionen och historien. Chelsea och Man City är framgångsrika i nutid. Man Utd är båda delarna. Alla dessa klubbar har globala supporterbaser.

Men möjligen finns det ett tredje sätt. Även Arsenal kan till viss del sägas innefatta både historia och nutida framgång. Men en del av deras globala supporterbas utgår också från tanken att klubben har utmärkt sig som lite speciell, inte minst då genom att under åren ha fokuserat mer på yngre spelare och en attraktiv spelstil.

Kan Southampton bygga något liknande? Det vore naturligtvis ett långskott, men det är ändå en av få klubbar utanför de sex stora som åtminstone har en chans. Klubben driver Englands förmodligen bästa och mest produktiva ungdomsakademi, och det är ett renommé som Southampton skulle kunna förädla till ett globalt varumärke.

På så vis skulle Southampton kunna positionera sig som framtidens klubb. Inte som nu är risken, med mer än halva startelvan från förra säsongen såld eller på väg att säljas, som gårdagens klubb.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Carl Jenkinson (RB), Arsenal till West Ham, lån. Nu fick inte Jenkinsons tid i West Ham någon särskilt bra början i och med att han omedelbart blev skadad, men som högerback är han lovande och kan nog utvecklas snabbare i West Ham än i Arsenal. Väl godkänd (+++)

Jordon Mutch (AM), Cardiff till QPR, £5m. Var en av Cardiffs bättre spelare under förra säsongen, och det skadar inte QPR att få tillgång till en tvåfotad och målfarlig mittfältare. Helt okej köp för de pengarna, kan bli värdefull om han är lika bra den här säsongen. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Swansea, 2014-15

4 augusti 2014 16.30, Peter Hyllman

Nya tider i Swansea. En ny manager och nya spelare ska försöka säkerställa att Swansea kan inleda en andra fas i Premier League. Framför allt anfallet är ett osäkert kort med knappt två veckor kvar till ligapremiären, där Wilfried Bonys status är den mest betydelsefulla frågan. Kapabla att prestera bra men ser sårbart ut inför den kommande säsongen.

Förändringens vindar har blåst över Swansea. Michael Laudrup är sedan förra säsongen inte längre Swanseas manager, sedan klubbstyrelsen valt att säga upp hans kontrakt och ersätta denne med Garry Monk. Det tänkta anfallsparet med Wilfried Bony och Michu är upplöst sedan Michu gått till Napoli och det alltmer ser ut som om också Bony är på väg att lämna klubben.

Swansea har varit en frisk fläkt i Premier League under de tre säsonger som klubben befunnit sig i finrummet. Nu är emellertid känslan att laget står inför en förnyelseprocess som det ska bli intressant att se hur de hanterar. Swansea halkade farligt nära nedflyttningsstrecket redan förra säsongen, och riskerar att befinna sig i farozonen även den här säsongen.

Mittförsvaret ser fortsatt starkt ut med Ashley Williams och Chico Flores fortfarande kvar i klubben. På ytterbackarna ser det lite tunnare ut sedan Ben Davies sålts till Tottenham och det ser tunt ut även på högerbacken där frågan är om Kyle Bartley har vad som krävs för att kliva fram i rampljuset på den positionen.

Lagets stora och tydliga frågetecken är det defensiva mittfältet. Jonjo Shelvey används i huvudsakligen högre upp i planen och det behövs en slitstark och positionssäker spelare längst ned som kan täcka upp framför den egna backlinjen. Med Cardiff nedflyttade till The Championship så vore det kanske inte någon dum idé för Swansea att försöka köpa Gary Medel, den perfekte spelaren sett till lagets taktik och behov.

Mer oklart är det i så fall i anfallet. Michu har redan lämnat Swansea på lån till Napoli. Köpet av Bafetimbi Gomis kan ses som en möjlig ersättare för Michu. Nu har även Pablo Hernandez lämnat klubben och det ryktas också om att Wilfried Bony är på väg att säljas till större klubbar. Jefferson Montero är en prestigevärvning som mycket väl kan ersätta Hernandez, men det finns i värsta fall ett stort Bonyformat hål i Swanseas anfall.

Garry Monk är en intern anställning till managerposten och han är väl inläst på Swanseas sätt att spela fotboll. Det innebär att inga större taktiska förändringar kommer att ske, vilket underlättar en framgångsrik förnyelseprocess. Men med flera av lagets tongivande spelare borta så finns det ändå stora frågetecken kring Swanseas kommande säsong.

:::

Nyckelspelare:

Ashley Williams. Signalerade intresse för en flytt under sommaren men det verkade mest som ett sätt att förhandla till sig ett bättre kontrakt, som sedan dess är påskrivet. Williams är en viktig kugge i Swanseas försvar, och en general i omklädningsrummet.

Jonjo Shelvey. Lämnade inför förra säsongen Liverpool för Swansea och var något av en uppenbarelse. Effektiv passningsspelare och spelfördelare och ett viktigt nav i Swanseas spelsystem. Ser ut som ett bokstavligt dickhead och kan också vara ett för laget ofta viktigt metaforiskt dickhead på planen.

Wilfried Bony. En inte helt orimlig teori förra säsongen var att om Swansea inte hade haft Bony så hade laget inte lyckats hålla sig kvar i Premier League. Bony svarade för ett flertal väldigt avgörande mål och om Swansea lyckas behålla honom så blir han lika viktig den här säsongen. Annars måste Gomis kliva fram.

:::

De fem första matcherna:

Man Utd (a)
Burnley (h)
West Brom (h)
Chelsea (a)
Southampton (h)

Ingen dålig säsongsinledning för Swansea. Ingen kan begära att de ska ta några poäng borta mot Man Utd eller Chelsea, även om det för all del inte är någon omöjlighet. Men det är också två matcher helt utan press. De övriga tre matcherna är utan tvekan matcher som går att vinna, på hemmaplan mot allt annat än överdrivet starkt motstånd. Burnley är nykomlingar och Southampton lär ha svårt att redan i början av säsongen ha fått ordning på sitt närmast skövlade lag. Vill det sig väl för Swansea så tar de sig igenom de fem första matcherna med nio poäng i bagaget.

:::

Prognos: Botten

En fördel för Swansea jämfört med förra säsongen är att de den här gången inte behöver brottas med något spel i Europa League. Men laget befinner sig i en förhållandevis tuff period där flera spelare som varit inflytelserika under klubbens framgångsperiod i Premier League börjar lämna klubben, och det kommer vara en svår process för Swansea och Garry Monk att hantera samtidigt som de ska prestera och samla ihop poäng i ligaspelet. I en alltmer förtätat konkurrenssituation i Premier League så ser Swansea rejält sårbart ut och riskerar nedflyttning.

:::

Be Champions!!

Egofesten i USA når sin kulmen

4 augusti 2014 05.00, Peter Hyllman

International Champions Cup låter ju maffigt måste man säga. Man ser liksom framför sig strategimötet på aktuell marknadsavdelning när sommarens fotbollstour i USA skulle planeras och paketeras. Hur ska vi komma på ett namn som är häftigare än ”Champions League”, än ”World Cup”?

”Champions” och ”Cup” behölls, varför ändra på något som funkar? Lägg till ett ”International” på det bara. En inte överdrivet vetenskaplig undersökning av ansökningsstatistik till kurser bland ekonomstudenter på Handelshögskolan visade att antalet kursdeltagare ökade markant när kurser valde att använda något av orden ”strategic” eller ”international” i sitt namn.

Så kanske var marknadsavdelningens idé inte så dum ändå.

Viss succé får man väl ändå säga att det har blivit med den här turneringen, som mest av allt får ses som att man rafsat ihop de största och häftigaste lagen från England, Spanien och Italien. Men i hälarna av MLS:s framväxt, USA:s framgångar i VM, och kanske bara ett allmänt växande fotbollsintresse i USA, så har publiksiffrorna varit strålande.

Nu är det självklart bara försäsongsmatcher, och det märks ju ärligt talat på lagen när de spelar. Det är självklart väldigt lätt att dra för stora växlar på resultaten. Självklart föredrar man som supporter att det egna laget vinner, oavsett status på matchen, men att bli glad för segern ska kanske inte förväxlas med att tillskriva segern någon formell betydelse.

Helt betydelselöst är det måhända inte. Kanske illustrerar Man Utd det bäst av de deltagande lagen. Förra sommaren hade Man Utd det svårt att vinna sina träningsmatcher, och redan där såddes kanske de första frågorna och tvivlen runt David Moyes. Den här sommaren vinner Man Utd sina matcher, och auran runt Louis van Gaal är desto mer positiv.

Sådant där tenderar att bli lite självuppfyllande. Är känslan runt laget bra så ökar också chansen för att det går bra. En negativism runt laget gör det lättare att gå dåligt. Kanske är det inte så värst betydelsefullt att vinna dessa matcher under försäsongen, men det är aldrig bra att förlora matcher.

Så vi ska kanske inte helt och hållet på förhand dissa kvällens eller nattens match mellan Liverpool och Man Utd, finalen i International Champions Cup. Där kan vi tala om dubbel jackpot för tourbossarna, världens två kanske mest populära och mytomspunna klubbar head mot head, därtill ett genuint rivalmöte.

Kanske en föraning om vad som komma skall. Vi kan i alla fall vara helt säkra på att inget av lagen kommer vilja förlora den här matchen. Även om segern i sig i slutänden inte kommer att betyda något särskilt märkvärdigt.

Annars verkar det ju som om den stora grejen med den här sommartouren i USA inte nödvändigtvis är resultaten i sig. Utan vilken klubb som har mest fans på plats. Vilket stämmer rätt väl in i hela känslan av att det hela är en enda stor egofest och k-kmätartävling.

Så långt gick till och med Marca att de retuscherade ett foto från matchen mellan Man Utd och Real Madrid så att det skulle se ut som om arenan gick i Madridvitt, när den dominerande färgen i själva verket var röd. Impression management är viktigt.

Inatt kan vi i alla fall vara rätt säkra på att arenan i Miami går i rött.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Eric Dier (LB), Sporting till Tottenham, £4m. Värvningen har fått mycket press, säkert till stor del för att det är något så ovanligt som en expatrierad engelsman. Själv är jag dock lite skeptiskt till behovet av ännu en vänsterback, särskilt sedan Ben Davies redan värvats under sommaren. Godkänd (++)

Facundo Ferreyra (ST), Shakhtar Donetsk till Newcastle, lån. Har fått sparsamt med speltid i Shakhtar men har visat upp effektivt målskytte när han väl har spelat. Newcastle behöver stärka upp anfallet. Ett lån med en köpoption för Newcastle. Med beröm godkänd (++++)

Frank Lampard (CM), New York City till Man City, lån. Säkert bra för Lampard som får goda träningsmöjligheter. Men som värvning betraktat för laget är den i mina ögon helt och hållet meningslös. Kanske får någon Man City-supporter lite tillfredsställelse av att se Lampard i en Citytröja. Underkänd (-)

Brendan Galloway (CB), MK Dons till Everton, okänt. Talangfull mittback från MK Dons som värvas direkt till Evertons akademilag. En spelare för framtiden som inte kommer ha någon praktisk inverkan på den här säsongen som nu kommer. Okänd (+)

:::

Be Champions!!

West Ham, 2014-15

3 augusti 2014 16.30, Peter Hyllman

West Ham brottas vidare med balansen mellan funktionalism och estetik. En mer anfallsorienterad taktik stället större krav på individuell skicklighet i backlinjen. Förra säsongens anfallsproblem är dock adresserade med köpen av Mauro Zarate och Enner Valencia. Mittfältet håller hög ligaklass. Bråk riskerar ställa till det för West Ham under säsongen.

Det är svårt att få något vettigt grepp om West Ham. Å ena sidan är det en klubb på framfart med färdiga planer på en flytt till ny arena, som investerar hyfsat stora pengar för att förstärka sitt lag, och som eftersträvar att etablera sig som klubb i Premier League. Å andra sidan insisterar klubbledningen på att sätta krokben på sig själva genom internt käbbel, där inte minst relationen mellan Sam Allardyce och klubbens ägare verkar skakig.

Förra säsongen var en besvikelse för West Ham. Laget slutade förvisso på en någorlunda okej trettonde plats i tabellen, men ett bra tag såg det ut som om West Ham var i rejäl fara att åka ur. Missnöjet med Allardyces enligt fansen överdrivet negativa taktik växte och kraven på hans avgång började höras allt tydligare.

Den här konflikten lever kvar in i den här säsongen. Allardyce blev kvar som manager men tvingades kompromissa med att West Ham skulle börja spela mer offensivt. En offensiv taktik som enligt Allardyce har gjort West Ham mer sårbara och öppna bakåt. Anställningen av Teddy Sheringham som offensiv coach är på samma gång intressant och en föraning om möjliga konflikter inom ledarstaben.

Anfallet var samtidigt West Hams stora akilleshäl förra säsongen. När inte Andy Carroll var tillgänglig, vilket han på grund av skada sällan var, så hade West Ham svårt att hitta några konkreta anfallsalternativ. Nu har West Ham spenderat närmare £20m bara på två nya anfallare i form av Mauro Zarate och Enner Valencia, två väldigt intressanta spelare, och har således åtgärdat bristen på bredd i anfallet.

Även mittfältet har förstärkts väsentligt. Att Joe Cole och Matt Taylor har lämnat klubben är en del av en nödvändig förnyelse. Värvningarna av Diego Poyet och framför allt Cheikhou Kouyate breddar West Hams mittfält. Kouyate har vunnit fyra ligatitlar med Anderlecht och större klubbar än West Ham var ute efter hans signatur.

Försvaret var inte något problem för West Ham förra säsongen, de var då ligans näst mest effektiva lag i defensiven, och under sommaren har backlinjen utökats med Aaron Cresswell från Ipswich. Utmaningen för West Ham och Sam Allardyce blir att genomföra de utlovade offensiva reformerna utan att detta inverkar alltför negativt på lagets defensiva disciplin.

:::

Nyckelspelare:

Adrián.Målvakten hade en bra avslutning på förra säsongen och om han kan bibehålla samma höga nivå så har West Ham något oerhört värdefullt i form av en stabil målvakt med hög klass. En inte oviktig del i West Hams täta och samspelta defensiv.

Mark Noble. På ett mittfält fullt med kraftfulla spelare så är Noble viktig både för att han är född och uppvuxen i West Ham och för att han även är viktig för West Hams spel framåt i planen, och inte bara är skicklig i det mer defensiva positionsspelet.

Kevin Nolan. Ett West Ham med ett till stora delar nytt anfall och en ambiton att spela mer offensivt behöver en samlande figur för att organisera detta anfall. Detta kan i brist på andra dylika ledarfigurer vara Nolan som alltid visar ett stort ledarskap på planen och i omklädningsrummet.

:::

De fem första matcherna:

Tottenham (h)
Crystal Palace (a)
Southampton (h)
Hull (a)
Liverpool (h)

En säsongsinledning som West Ham får vara rätt nöjda med. Tottenham och Liverpool är självklart tufft motstånd, men hemma på Upton Park är West Ham ofta mycket svårslagna och här finns goda poängchanser. Mot Crystal Palace, Southampton och Hull kommer det visa sig hur väl West Ham faktiskt står sig den här säsongen. Kort och gott är samtliga fem matcher fullt vinnbara för West Ham, och det är en rätt okej utgångspunkt. Om West Ham kommer från den här inledningen med åtta poäng så får de anses ha haft en bra start på säsongen.

:::

Prognos: Europa

West Ham har i grund och botten ett starkt lag. Att laget harvade i nedflyttningsstriden så länge förra säsongen var delvis en produkt av många skador, men framför allt en indikation på lagets anfallsproblem. West Ham står bättre rustade i anfallstermer den här säsongen och om laget lyckas stå fritt från internt bråk i klubben så ser det ut att kunna bli en bra säsong för West Ham. Orosmolnet är ironiskt nog försvaret som fungerade väl som en kollektiv enhet förra säsongen men som kanske saknar den nödvändiga individuella kvaliteten för att hantera en mer anfallsorienterad taktik den här säsongen.

:::

Be Champions!!

Myter och sanningar inom den moderna fotbollen

3 augusti 2014 05.00, Peter Hyllman

Fotboll, likt de flesta populära fenomen, är omgärdat av en mängd olika åsikter och uppfattningar som hålls för självklara, tas för givna och som normalt sett brukar motiveras med något tämligen löskokt som ”alla vet…” Vi matas ständigt med dessa truismer när vi lyssnar på TV:s fotbollskommentatorer som bygger upp mycket av sitt prat runt dessa enkla tumregler.

Det fascinerande är att dessa truismer så sällan stämmer. Ingen yrkesgrupp älskar att motbevisa för givet hållna sanningar lika mycket som forskare, och Chris Anderson och David Sally, en statistiker och en beteendevetare, har dragit sitt strå till stacken med sin bok från 2013, The Numbers Game: Why Everything You Know About Socccer Is Wrong.

Av boktiteln listar vi snabbt ut att Anderson och Sally är amerikaner. Anderson är före detta målvakt med erfarenheter från framför allt tysk fotboll. Sally har ingen tidigare fotbollserfarenhet. Så värst konstigt är det kanske därför inte att de undrar om och varför det är så som alla säger att det är. Oftast är det ju så som ny kunskap skapas, genom nya ögon som tittar på gamla fenomen.

Upplägget i boken är det förväntade. Efter en tämligen traditionell inledning så ägnar författarna ett antal kapitel vart och ett ägnat åt en etablerad myt eller sanning inom fotbollen. Därefter visar de med genomträngande statistik analys, baserat på mer än 8,000 matcher mellan 2005 och 2011 i de fyra största europeiska ligorna, att denna myt eller sanning är felaktig och formulerar med hjälp av denna insikt om påståendet. Några av godbitarna:

Hörnor. Många ser hörnor som en given målchans. Siffrorna visar dock att långa hörnor som slås in i straffområdet inte alls leder till ökad sannolikhet för mål, tvärtom. Endast nio procent av målen i undersökningen har tillkommit på hörna. Korta hörnor, i själva verket att bara sätta igång spelet igen, är således mer sannolikt att resultera i mål, vilket helt säkert förklarar populariteten i denna metod.

Insläppta mål. En av de mer påträngande sanningarna vi matas med via TV-rutan är att ett lag är som mest sårbart bakåt precis efter att de själva har gjort mål. Förmodligen en uppfattning som formats av att något lag någon gång har släppt in ett mål direkt efter att själva ha gjort ett. Andersons och Sallys analys visar att det motsatta faktiskt är sant, lag är som minst sårbara bakåt precis efter att de själva gjort mål.

Bollinnehav. Bollinnehav har under de senaste åren varit det överlägset mest använda nyckeltalet för att förstå fotbollsmatcher och försöka avgöra vilket lag som dominerat en matchbild. Men Anderson och Sally kommer fram till att begreppet missbrukas. Nyckeltalet med absolut högst förklaringsvärde är enligt dem istället bollvinster, det vill säga när man erövrar bollen från motståndarna, och de mest värdefulla bollvinsterna inträffar på den offensiva tredjedelen av planen.

Nyckelspelare. De största transfersummorna i världen betalas för offensiva spelare, exempelvis Cristiano Ronaldo, Luis Suarez, Gareth Bale, James Rodriguez med flera. Men Anderson och Sally menar att titlar i huvudsak vinns av de betydligt mer anonyma defensiva spelarna. Att minimera misstag är betydligt viktigare än att producera framåt. Glamourspelarna får ofta bra saker att hända, men de defensiva spelarna förhindrar dåliga saker från att hända.

Favoriter. Det diskuteras ofta inför matcher vilket lag som är favoriter till att vinna. Men inom fotbollen har detta mindre betydelse än i någon annan större sport. Inom basket och football vinner förhandsfavoriterna 70 procent av alla matcher, inom baseball är motsvarande siffra 60 procent. Men inom fotboll så vinner favoriterna bara lite drygt hälften av matcherna. Sannolikheten för oavgjorda matcher misstänker jag är en stor faktor här.

Marginalnytta. Alla mål är lika mycket värda är en vanlig kliché som förnuftiga kommentatorer ofta tar till. Men Anderson och Sally visar att så inte alls är fallet. Genom att tillmäta de gjorda målen i undersökningen olika poäng beroende på hur avgörande de var för lagets resultat och poäng, så fann de att alla mål inte är lika viktiga. En slutsats de drar är att Chelsea snarare borde ha betalat £25m för Darren Bent än £50m för Fernando Torres, eftersom Bents mål över två säsonger ledde till fler poäng än någon annan spelares.

Vi kan se att några av författarnas statistiska slutsatser är lite skakiga, inte minst då analysen inte tar hänsyn till något egentligt sammanhang. Samtidigt vore vi dumma om vi inte samtidigt gick med på att den statistiska analysen faktiskt sprider ett nytt ljus över några rätt vanliga myter, och att om så är fallet för dessa myter så kan det mycket väl också vara fallet för ett helt gäng andra myter.

Statistikens svaghet är att den bortser från sammanhang och erfarenhet, den visar på sakliga omständigheter men leder mer sällan till förståelse. Intuitionens svaghet är att den ofta blir ett offer för färdiga föreställningar och fördomar. Diskussionen om fotboll förblir värdefull och relevant när statistik och intuition tillåts förhöja varandra.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Romelu Lukaku (ST), Chelsea till Everton, £28m. Strålande värvning av Everton som får en i klubben beprövad spelare. Lukaku verkar föredra att vara lagets stjärna och det får han vara i Everton, som verkligen visar vad de vill med denna storvärvning. Berömlig (+++++)

Ryan Bertrand (LB), Chelsea till Southampton, lån. Inte dumt agerat av Southampton som behöver börja täcka upp efter de många spelare som lämnat klubben under sommaren. Ett lån är en kortsiktig metod men med Bertrand har de fått en kompetent vänsterback för den kommande säsongen. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Sunderland, 2014-15

2 augusti 2014 16.30, Peter Hyllman

Sunderland har gjort en regel av att pendla mellan himmel och helvete men Gus Poyet siktar på att stabilisera laget. Ett överflöd av mediokra spelare behöver rensas ut innan lagbygget kan börja ta ordentlig form. Sunderland saknar framför allt bredd i försvaret och på mittfältet, samt behöver hitta en offensiv mittfältare som kan länka ihop mittfält och anfall.

Gus Poyet och Sunderland kom undan med blotta förskräckelsen förra säsongen när det länge såg ut som om klubben skulle åka ur Premier League, men imponerande bortasegrar mot Chelsea och Man Utd räddade kvar laget i Premier League. Poyet tog över ett struligt lag från Paolo Di Canio i början av säsongen, men det är kanske först den här säsongen som hans arbete kommer att börja värderas på allvar.

Mycket av sommarens transferförberedelser har handlat om en värvning som ännu inte har blivit av. Sunderland har försökt köpa Fabio Borini från Liverpool för £14m, en summa som Liverpool har accepterat samtidigt som spelaren själv verkar ovillig att byta klubb. Antingen på grund av att Borini vill ta chansen på Anfield eller på grund av att han hoppas på att bli utlånad till Sunderland även nästa säsong men fortfarande plocka hem en högre lön från Liverpool.

Fabio Borini var betydelsefull för Sunderlands offensiva spel förra säsongen, en viktig länk mellan mittfält och anfall. Det är en spelartyp som Sunderland behöver, precis som laget skulle behöva värva ännu en mittback av hyfsat hög kvalitet samt bredda ett oroväckande tunt centralt mittfält. Målvakter, ytterback och anfall är dock positioner där Sunderland är hyfsat välbesatta och alltså inte behöver prioritera.

Samtidigt är Sunderland lite bakbundna av förra säsongens köporgie med Paolo Di Canio som festfixare. Av den lavin av spelare som kom till klubben är det egentligen bara tre spelare som kommit till användning – Vito Mannone, Emanuele Giaccherini och Duncan Watmore. Men sex-sju andra spelare skulle behöva säljas innan Sunderland kan börja göra några mer omfattande operationer på transfermarknaden.

Förra säsongen liknade en berg- och dalbana för Sunderland. Huvudsakligen gick det uselt i ligaspelet men strålande i cupspelet. Bland annat tog sig Sunderland till final i Ligacupen. Det var först mot slutet av säsongen som laget började få med sig viktiga resultat också i ligan. Gus Poyets uppgift den här säsongen måste i första hand vara att stabilisera lagets prestation, och helst undvika en nedflyttningsstrid.

:::

Nyckelspelare:

Wes Brown. Sunderland saknar de riktigt ledande gestalterna i backlinjen och laget litar mycket på de gamla Man Utd-backarna Brown och John O’Shea att ordna upp det hela. Brown har visat vad han kan i Sunderland, men han är också skadebenägen. Viktigt att han håller sig frisk.

Jordi Gomez. Gus Poyets huvudsakliga värvning till det centrala mittfältet den här sommaren, och således en viktig indikation på hur Poyet vill att Sunderland ska spela fotboll. Gomez är en bollskicklig mittfältare och en viktig kugge för Sunderland att kunna kontrollera spelet på mittfältet.

Connor Wickham. Man kan hävda att Sunderlands Premier League-status till viss del räddades av att Wickham hittade sina fötter i precis rätt läge. Om Wickham, som länge ansetts lovande, visar att det inte var något undantag utan snarare ett genombrott, så är det en stor bonus för Sunderland.

:::

De fem första matcherna:

West Brom (a)
Man Utd (h)
QPR (a)
Tottenham (h)
Burnley (a)

Sunderlands säsongsinledning får beskrivas som besvärlig. Inga oöverkomliga matcher någon av dem egentligen, men matcher som var och en kan gå precis hur som helst. Sunderland är naturligtvis kapabla att besegra vilket lag som helst på hemmaplan, men både Man Utd och Tottenham får ses som favoriter på förhand. Sunderland är kanske å andra sidan själva favoriter på förhand mot West Brom, QPR och Burnley, men dessa lag är betydligt svårare att knäcka på bortaplan. Sex poäng borde vara det minsta som Sunderland hoppas på att få med sig från den här inledningen.

:::

Prognos: Mitten

Det fanns tendenser under förra säsongen att Gus Poyets spelidé med Sunderland skulle lysa igenom. Nu har han fått ännu mer tid på sig, och därtill en hel försäsong och dessa tendenser borde kunna snarare framstå som tydliga mönster. Sunderland är inget dåligt fotbollslag men har under flertalet år lidit av brist på kontinuitet i spelarrekrytering och utveckling, resultatet av hög omsättning på managerposten.

Det mest oroväckande för Sunderland i nuläget är att laget hittills, med två veckor kvar till ligapremiären, inte har förmått göra mer för att förstärka den egna backlinjen. Även mittfältet skulle vinna på att förstärkas. Frågan är vilka resurser som egentligen står Sunderland till buds för att investera på transfermarknaden.

:::

Be Champions!!

Fotboll som konst, vetenskap och religion

2 augusti 2014 05.00, Peter Hyllman

Människans strävan efter kunskap har varit ett genomgående tema för hela mänsklighetens utveckling. Denna strävan har ständigt tagit sig olika former och uttryck, men kan grovt sagt kategoriseras in i tre fundamentala samhällsstrukturer – konsten, vetenskapen och religionen.

Samtliga dessa tre strukturer adresserar existentiella frågeställningar för människan. Varför finns vi? Hur är världen egentligen beskaffad? Vad är att anse som rätt och fel? Med flera. Skillnaden mellan strukturerna återfinns både i deras ontologi och epistemologi, det vill säga deras världsbild och deras syn på hur man kan skaffa sig kunskap inom denna världsbild.

Utan att överdriva kan man säga att konsten, vetenskapen och religionen har haft ett komplicerat inbördes samspel, ofta konkurrerandes med varandra och stundtals bokstavligen befunnit sig i krig med varandra. Framför allt religionen har förföljt och tryckt ned konsten och vetenskapen, vilket stundtals resulterat i provocerande motangrepp.

Fotbollen kan beskrivas som en del av samhället, och inom fotbollens alldeles eget mikrokosmos återfinner vi en liknande motsättning mellan konsten, vetenskapen och religionen. En motsättning som, precis som i samhället i stort, försvårar en konstruktiv dialog och utveckling.

Konsten. Fotbollens konstnärer är utan tvekan spelarna som ger uttryck för sin skicklighet och sina perspektiv på fotbollsplanen. Konsten är en fascinerande sammanblandning av disciplin och improvisation, och de största spelarna förmår kombinera dessa båda ytterligheter till en skön och funktionell helhet. I konstens och spelarnas natur ligger en vilja att gå sin egen väg och följa sina egna ideal, och de kan ha svårt att underordna sig andra institutioner och normer.

Vetenskapen. Moderniseringen av fotbollen har lett till en mycket långt gången byråkratisering av fotbollen, där de tekniska regelverken har blivit alltmer omfattande och redskapen att bevaka fotbollen alltmer inträngande. Inom fotbollens organisationer sitter administratörer som definierar dessa regler men de främsta företrädarna som på fotbollens frontlinje är satta att bevaka att dessa regler följs är domarna, vars enda uppgift är att följa och tillämpa den kodifierade kunskapen inom fotbollen.

Religionen. Även religionen har sin plats inom fotbollen och det är framför allt supportrarna som står för den aspekten. Den fullständiga lojaliteten mot den egna klubben, och det allmänna föraktet av andra motstridiga idéer och föreställningar, har supportrar gemensamt med den mest förhärdade sektmedlem. Verkligheten tolkas ständigt utifrån en redan på förhand bestämd föreställningsram, och alternativa tolkningar attackeras sanslöst och utan pardon. Religionen är på samma gång gemenskapande och uteslutande.

Kommunikationen mellan dessa tre strukturer är ofta hård och besynnerlig.

Konst och vetenskap har svårt att gå ihop där spelare och domare ofta har helt olika syn på saker där ena sidan är egostyrd och den andra sidan är regelstyrd. Konsten och religionen har det inte mycket lättare, där egostyrda spelare ofta frustrerar de idéstyrda supportrarna. Den mest argsinta relationen ser vi dock ofta mellan vetenskapen och religionen, där idéstyrda supportrar ofta ser konspirationer i regelstyrda domares beslut. Alla tre grupper är lojala, men lojala mot tre helt olika ideal.

Traditionellt har det varit managerns uppgift och ansvar att jämka samman dessa tre strukturer inom ramen för en fotbollsklubb. Men det är en uppgift som visat sig bli alltmer besvärlig och ohanterlig. Delvis har de också gjort sig själva till kombatanter i denna gränskonflikt.

Två forskare på Handelshögskolan, Jenny Lantz och Nanna Gillberg, har forskat om hur ”god smak” blir en organisationsmekanism inom kulturproducerande organisationer. I balansen mellan motstridiga ideal, såsom estetik och ekonomi, blir föreställningar om vad som är och inte är god smak retoriska verktyg med vilka dessa organisationer manipuleras av dess ledarskap.

Fotbollen kan sägas vara en kulturproducerande samhällssfär och även här finns föreställningar om god smak, vad som är rätt att tycka och vad som är fel att tycka. Och på samma sätt som god smak kan vara ett sätt att balansera mellan ideal inom kulturproducerande organisationer, så kan god smak balansera mellan konstens egostyrda ideal, vetenskapens regelstyrda ideal, samt religionens idéstyrda ideal inom fotbollen.

De främsta om än oftast självutnämnda företrädarna för den goda smaken inom fotbollen finner vi inom media. Det är här de tre idealen sammanjämkas till en ibland svårbegriplig och stundtals helt obegriplig helhet, och som dess publik vänder sig till för att leta efter trovärdiga auktoriteter att visa vägen.

De främsta fotbollsjournalisterna fungerar alltså i själva verket som fotbollens motsvarighet till skolgårdens modepoliser.

På senare tid har sociala media växt fram och i någon mening demokratiserat denna goda smakens maktprocess. Här ägnar sig spelare, journalister, ägare, supportrar och allt löst folk åt ett ständigt meningsskapande i en ständigt pågående process av social konstruktion av vad som i själva verket är att anse som god smak.

Huruvida detta egentligen är en demokratisering, eller i själva verket bara en ny gladiatorarena för konsten, vetenskapen och religionen att drabba samman, är måhända en fråga av mer filosofisk karaktär. Så istället för att fotbollens goda smak styrs av i bästa fall upplysta despoter så styrs den nu istället av en blind och fullständigt anonym massans diktatur.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Paris SG - Rennes
Fredag 30 januari kl 20:15
Rayo Vallecano - La Coruña
Fredag 30 januari kl 20:40
R Madrid - Real Soc.
Lördag 31 januari kl 15:55
Marseille - Evian Thonon Gaillard
Lördag 31 januari kl 16:30
Eibar - Atlético
Lördag 31 januari kl 17:55