Peter Hyllmans Englandsblogg

Modigt beslut av Jack Wilshere att gå på lån till Bournemouth

England lyckades till sist, efter många om och nästan lika många men, vinna sin första VM-kvalmatch mot Slovakien. Därmed fick Sam Allardyce en bra början som förbundskapten, och de flesta engelska landslagsspelare som var med i EM i somras fick i alla fall något som liknade början till revansch.

En engelsk EM-spelare saknades dock i Slovakien. Jack Wilshere var petad från Sam Allardyces första landslagstrupp. På sitt sätt märkligt kan tyckas då Wilshere hade betydligt mer skäl att vara med i den här VM-kvaltruppen än vad han någonsin hade att vara med i Englands EM-trupp.

Min personliga teori är att det var denna petning som fick Jack Wilshere att bestämma sig för att gå ut på lån. Han fick veta under förra helgen att han var petad. Någon dag därefter blev det aktuellt att han skulle gå ut på lån. Det är lite för tydlig timing för att vara en ren tillfällighet.

Det tyder på att det var Jack Wilsheres vilja att gå på lån. Det var inte något som var planerat av Arsenal dessförinnan. Därav det korta varsel som många har undrat över, varför vänta till fönstrets sista dagar? Wilsheres slutsats måste ha varit att skulle han komma tillbaka till landslaget behövde han regelbunden speltid, och det var inte sannolikt att han skulle få det i Arsenal.

På flera sätt är detta positivt. Det är bra att Jack Wilshere ser ut att vilja ta tag i en karriär som det gått något av slentrian i under sin tid i Arsenal. Det är också bra att England och Sam Allardyce faktiskt skickar honom den signalen, en signal som Roy Hodgson aldrig riktigt ville sända.

Man måste också beundra Jack Wilsheres ödmjukhet och vidsynthet. Han har inte näsan i vädret som andra spelare kanske hade haft i samma situation. Han vägrar inte att gå på lån för det första. Han blygs inte heller att gå på lån till en i sammanhanget liten klubb som Bournemouth.

Ett miljöombyte är förmodligen bara bra för Wilshere. Ibland måste man helt enkelt rubba sina cirklar och rutiner, ta sig ur sin egen bekvämlighetszon. Av det skälet är det helt säkert klokt att lämna London. Att han ändå stannar i Premier League borde dock bidra till att hålla honom fokuserad och i skinnet, snarare än den känsla av semester som ett år i Italien riskerar skapa.

Jack Wilsheres stora aber under sin karriär har varit hans skadeproblem. En idé, kanske skulle man säga förhoppning, är att mer regelbunden speltid under en säsong i Bournemouth faktiskt kan hjälpa Wilshere med detta, att han därmed blir starkare i kroppen.

Vissa saker kommer att vara likartade i Bournemouth som i Arsenal. Båda lagen försöker spela fotboll på ett jämförbart sätt. Någon stor anpassning på så vis behöver det inte bli för Wilshere. Helt säkert gjorde det också Bournemouth att föredra framför exempelvis Crystal Palace.

Andra saker är däremot annorlunda. Jack Wilshere är van att spela fotboll i Arsenal, ett lag som är vana vid att dominera de flesta motståndare. Att spela fotboll i Bournemouth innebär att spela fotboll i ett lag som istället kommer domineras av de flesta motståndare. Det är en väsentlig skillnad.

En annan skillnad är Wilsheres roll i laget. I Arsenal hade han varit mer av en spelare i mängden, en truppspelare, omgiven av stjärnor. I Bournemouth är det snarare Wilshere som kommer vara stjärnan, och ha ett stort ledaransvar på planen. Även detta bör vara utvecklande för honom.

Beslutet att låna ut Jack Wilshere fyller flera funktioner för Arsenal. Dels att Wilshere ska återfå matchtempo och självförtroende, och minska kön av mittfältare som vill ha speltid utanför Arsene Wengers kontor. Dels hoppas man kanske att ett Wilshere-förstärkt Bournemouth ska kunna nypa en och annan poäng av sina konkurrenter.

För Jack Wilshere är det ett beslut med två syften. Att försöka få den egna karriären på fötter igen rörande sig framåt, möjligen med sikte på att återta sin plats i Arsenal eller i någon annan storklubb. Och naturligtvis att försöka ta sig tillbaka till det engelska landslaget.

Det är inte ett beslut utan risk. Även om Wilshere gör succé i Bournemouth är det inte säkert att det ger honom tillbaka platsen i Arsenal, eller att det vore rätt beslut för honom själv att gå tillbaka till Arsenal. Skulle han däremot misslyckas i Bournemouth så kommer ett redan svagt rykte bli desto mer skamfilat.

Men för Jack Wilshere är det en risk han helt enkelt måste ta. Och man kan bara beundra och applådera modet att faktiskt ta risken snarare än att söka tryggheten på Arsenals bänk. Att faktiskt ta ansvaret för sin egen karriär utan att tycka synd om sig själv och skylla på tränare som inte förstår honom.

Om fler engelska spelare vågade ta samma typ av risk och fatta lika modiga beslut så skulle kanske inte Englands landslag behöva både nöd och näppe att göra ett enda mål på Slovakien på totalt två matcher.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Watford 2016-17: Preview

Watford inledde förra säsongen som klara nedflyttningsfavoriter. De hade en ny manager och hade värvat smått otroliga 15 nya spelare under sommaren och såg ut som ett helt annat lag än det Watford som bara några månader tidigare flyttats upp från The Championship. De avslutade säsongen på 13:e plats och var i själva verket aldrig i närheten av någon nedflyttningsstrid, samtidigt som Watford tog sig hela vägen till Wembley och FA-cupsemifinal.

Hur jobbar man vidare efter en sådan succé? Jo, naturligtvis sparkar man managern som var ansvarig. Hälften av spelarna som värvades inför förra säsongen har därefter lämnat klubben. En ny manager anställs och ytterligare tio spelare köps eller lånas in till klubben. Walter Mazzarri är en minst sagt ambitiös anställning av Watford, men han har också ett mycket stort jobb framför sig att få ihop Watford lika effektivt som sin företrädare.

Vad Walter Mazzarri framför allt behöver arbeta med är att göra Watford till ett jämnare fotbollslag. Watford inledde förra säsongen närmast sensationellt och tillbringade stora delar av hösten på tabellens övre halva med sikte på de europeiska cupplatserna. Men under våren började Watfords resultat svikta och laget sjönk i tabellen. Möjligen ett utfall av trötthet. Mazzarri måste använda spelartruppen som helhet bättre än vad Sanchez Flores gjorde.

Mazzarri är en taktiskt flexibel manager som kan använda flera formationer under en och samma match. Den som har gjort honom mest känd emellertid är hans 3-5-2-formation. Tre av dagens Watfordspelare – Miguel Britos, Juan Zuñiga och Valon Behrami – spelade under Mazzarri i Napoli och bör känna till hans sätt att spela fotboll. Hur som helst kommer det bli en taktisk omställning för Watford som tvingas hantera tvära kast mellan säsongerna.

Anställningen av Walter Mazzarri skapar en märklig luddighet av vad man egentligen ska förvänta sig av Watford. Å ena sidan är det en ambitiös anställning som rimligtvis reflekterar en önskan från Watfords sida att avancera uppåt i tabellen och hävda sig på dess övre halva. Verkligheten är å andra sidan i nuläget att Watfords enda realistiska målsättning och definition av en lyckad säsong är att hålla sig kvar i Premier League. Allt därutöver kan bara ses som en bonus.

LINEUP (3-5-2):
GK – Heurelho Gomes
DC – Younes Kaboul
DC – Miguel Britos
DC – Craig Cathcart
WR – Juan Zuñiga
WL – José Holebas
DM – Valon Behrami
CM – Etienne Capoue
AM – Roberto Pereyra
FW – Troy Deeney
ST – Odion Ighalo

Försvar – (+++)
Försvaret är måhända inte helt samspelat ännu men består av ett antal ganska skickliga spelare. Kaboul, Prödl och Britos är skickliga mittbackar. Mazzarri har kompletterat med ett antal kompetenta wingbackar såsom Zuñiga, Janmaat och Paredes utöver Holebas.

Mittfält – (++)
Förhållandevis starkt mittfält i defensiva termer. Behrami, Capoue och Watson ger bra bredd på det centrala mittfältet. Vissa frågetecken existerar kring kreativiteten på mittfältet men spelare som Pereyra och Success adresserar det behovet.

Anfall – (++)
Duon med Deeney och Ighalo var oväntat produktiv och effektiv under förra säsongens första halva, men stannade av därefter. Är i behov både av understöd och avlastning. Vilket är tanken att de ska få av Sinclair och Okaka som värvats under sommaren.

TRANSFERFÖNSTRET – (++)
Man försöker förgäves hitta någon slags metod i Watfords återkommande sommargalenskap. Det är mängder med spelare in liksom det är mängder med spelare ut. Kvantitet före kvalitet kan tyckas, men värvar man så många spelare varje år så är det kanske bara sannolikt att några värvningar faktiskt blir bra till sist. Watford har förstärkt sin backlinje under sommaren men hade behövt göra mer med sitt mittfält och anfall.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Roberto Pereyra
Watford har en förhållandevis bra anfallsduo i Troy Deeney och Odion Ighalo men det blev också tydligt under förra säsongen att de behöver ett understöd från mittfältet. Watford har sett tunna ut där men Pereyra är värvad av just det skälet och måste lyckas om Watford ska lyckas.

Frågetecken: Heurelho Gomes
Fantastisk i vissa matcher, ofattbart slarvig och släpphänt i andra matcher. Ett tungt skäl varför Tottenham valde att ersätta honom. Men i en klubb som Watford kan hans högstanivå räcka till. Behöver dock bli jämnare i sina insatser om Watford ska slippa nedflyttningsstriden.

Utropstecken: Isaac Success
Mycket talangfull 20-årig nigeriansk landslagsman. Watford slog sitt eget transferrekord för Success i sommar och hoppas naturligtvis mycket på sin värvning. Att han ska förmå bredda Watfords spel samt kunna bidra med viktiga mål.

Kritisk framgångsfaktor: En bra början
Watford tog bara 17 poäng på sina sista 21 ligamatcher förra säsongen, vilket är ett poängsnitt per match som hade placerat Watford under strecket om det inte hade varit för de 17 första matcherna. Laget behöver visa för sig själva att det var hösten snarare än våren som speglade dess kvaliteter. Givet det kontroversiella i beslutet att sparka den uppskattade Quique Sanchez Flores så behöver även Walter Mazzarri en bra början.

VAD TALAR FÖR WATFORD?
En taktiskt drillad manager som kan organisera ett försvarsspel och sätta upp ett kontringsbaserat anfallsspel, kan passa Watford förutsättningar bra den här säsongen.

VAD TALAR MOT WATFORD?
Ett tunt och inte överdrivet högkvalitativt mittfält och anfall. Turbulens och en hög personalomsättning i laget och i klubben. Ett förhållandevis svagt fotbollslag som inte har blivit märkbart starkare under sommaren.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#19). Watford överraskade oss alla under förra säsongens första halva då de var en sensation i ungefär samma omfattning som Leicester. Men till skillnad från Leicester så fortsatte inte Watford överraska. Watfords svaga vårsäsong var knappast någon tillfällighet utan snarare en återgång till det normala. Och hur omtalad Walter Mazzarri än är så är det väldigt svårt att se hur Watford har blivit bättre inför den här säsongen. Mazzarri gör det bra om han under sin första säsong i England dels håller sig kvar på jobbet, dels håller sig kvar i Premier League. (17-19)

Linhem (#14). Mazzari är en bra och fascinerande manager som kan upprepa Watfords framgångsrika säsong ifjol. Hans historia som en ”forward-viskare” talar också för att han ska kunna få Ighalo (bara två mål från februari och framåt) att göra mål igen. Det som ser ut att saknas är offensiva och kreativa spelare, just därför kan Pereyra från Juventus få en väldigt viktig roll. Hoppas Guediora kan hålla sin plats i laget, han sätter oftast en handful stenhårda långskott per säsong. Trist att inte Ikechi Anya fick chansen (såld till Derby) nu när Watford spelar med wingbacks igen, vilket är hans optimala position. (12-16)

WATFORD SOM TV-SERIE: Nip/Tuck
Jobbigt aktuell och relevant serie om den skönhetsindustri och konsumtion av ytlighet som har blivit en så framträdande aspekt av det moderna samhälle som växt fram. Skildrar två plastikkirurger som driver sin egen firma McNamara/Troy och ständigt balanserar på anständighetens gräns vad gäller att göra profit på sina klienters osäkerhet kring sina egna verkliga eller, som så ofta, inbillade imperfektioner. En nip här, en tuck där, en till här, lite mer är alltid lite bättre.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Diskussionen om rättvisa inom fotbollen blir ofta som ett besök i Lustiga huset

Att följa fotboll och diskussionen som så ofta följer i fotbollens fotspår är från och till som att gå in i lustiga huset på en nöjespark och beskåda verkligheten genom de skojiga speglarna – förvridet, fullständigt galna proportioner och ofta vält helt över ända.

I en match mellan Man City och West Ham svingar alltså Sergio Aguero ut en arm och armbåge i huvudets riktning mot Winston Reid. Man kan diskutera varför men det spelar ingen roll. Aguero slipper utvisning vilket definitivt hjälper Man City vinna matchen och gör det svårare för West Ham att ta en poäng. Efter matchen får Aguero precis den avstängning han måste förstå att hans armbåge riskerar leda till.

Vilka fans, Man Citys eller West Hams, är det som efter den här matchen ylar mest och högst om att ha blivit orättvist behandlade? Jodå, you guessed it alright. Det är en ding-ding värld.

Det går så klart att gömma sig bakom teknikaliteter i den disciplinära processen kring vad domaren såg och inte såg. Men när man tvingas gripa efter teknikalitetens halmstrå så kanske man inte hade det starkaste caset till att börja med. Det större problemet i sådana här disciplinfrågor anser kanske jag dessutom vara när spelare som begår förseelser slipper bestraffning, vilket händer alldeles för ofta, snarare än när spelare som begår förseelser faktiskt får bestraffning.

Den relevanta diskussionen i det här ärendet är inte det påstått orättvisa med en fullt rättvis avstängning av en Man City-spelare. Den relevanta diskussionen gäller istället rådande otydlighet och godtycklighet kring den engelska fotbollens disciplinära process i samband med match. Något som med jämna mellanrum drabbar alla engelska klubbar.

Kanske ligger den stora svagheten i den här besattheten med att i efterhand enbart ta upp sådant som domaren påstås inte ha sett. Det öppnar nämligen upp för oundvikliga gråzoner och frågetecken, för vem kan egentligen säga vad en annan person har sett och inte sett?

Dessutom missar den regeln helt att vad en domare måste göra på planen inte bara är att lyckas se en händelse, utan därtill uppfatta den, bedöma den, utan tillgång till repriser, och med detta mycket begränsade underlag, i en ofta fientlig och utsatt arbetsmiljö, fatta ett beslut om situationen. Det säger sig helt och hållet självt, för vem som helst med ett minimum av mänsklig insikt, att inte alla dessa beslut blir bra. Något annat vore helt enastående.

Hur ska man då korrigera sådana här obra beslut i efterhand? Ja, då har FA kommit fram till att de kan revidera disciplinära beslut i efterhand. Men, i en politisk kompromiss med domarskrået, som självklart inte vill bli omyndigförklarade i efterhand, har man alltså kommit fram till att detta endast gäller för sådana förseelser som domaren inte har sett, annat än i mycket synnerliga undantagsfall.

(Här gjorde jag ett antagande att det är önskvärt att korrigera obra beslut i efterhand. Ett inte helt orimligt alternativt förhållningssätt vore så klart bara att säga att besluten som fattas under matchen, bra såväl som dåliga, gäller oavsett vilket. Att lagt kort ligger. Gilla läget bara.)

Och därmed är alltså själva luddigheten skapad. För naturligtvis kommer där finnas en benägenhet för aktuell domare att vilja korrigera dåliga beslut och skipa rättvisa i efterhand, och här finns alltså en praktisk möjlighet. Och naturligtvis finns det ett professionellt intresse både hos domaren och hans organisation, PGMOL, att värna skråets och sitt eget rykte genom att sålla bort de värsta felbedömningarna.

Man skulle till och med kunna hävda att möjligheten att göra just detta är syftet med hela proceduren. Problemet är bara att det är inte transparent, det tvingar domarna att själva retirera bakom teknikaliteten av vad de säger sig ha sett och inte sett, och därmed misstänkliggör det domarskrået och själva motivet med att försöka korrigera dåliga beslut i efterhand.

Vad man istället borde göra, vilket är något jag har påtalat i åratal, är att ge domarna möjlighet att videogranska matchen i efterhand, i direkt anslutning till matchen, och då ompröva disciplinära beslut under matchen. Vilket både ska kunna gälla gula och röda kort som har delats ut under matchen, och att dela ut gula och röda kort i efterhand som aldrig delades ut under matchen. Oavsett om det gäller tacklingar, filmningar, maskande, olämpligt uppträdande etc.

Det vore ingen perfekt reform. Det kan inte ändra vad som faktiskt skedde under matchen, det är en annan domarstödsfråga om användandet av teknik och videogranskning under match. Men det underlättar beslutsfattandet för domare och ger dem en möjlighet att korrigera dåliga beslut. Det håller kvar vid idén att det är domaren och ingen annan som dömer matchen. Dessutom slipper vi ifrån den omöjliga debatten om vad en domare har sett och inte sett.

Den följer dessutom en god riktlinje för alla som eftersträvar rättvisa, nämligen keep it simple! Ju färre mellanhänder och ju färre regler, desto lättare är det att upprätthålla rättvisa, transparens och tydlighet. Men när byråkrater och myndigheter försöker uppnå rättvisa leder det alltid till att de producerar fler regler, inte färre. Men med fler regler ökar otydligheterna, luckorna i regelverket, paragrafrytteriet och teknikaliteternas terror.

Vi skulle också slippa ifrån anklagelser om påtryckningar och korruption likt de som följt i spåren av tidigare Premier League-domaren Mark Halseys uttalanden om PGMOL, som enligt honom ska ha uppmanat domare att ljuga om vad de sett respektive inte sett under match. Det är en fråga som lär utredas om det ligger någon substans i den, eller om det bara är en del av en personkonflikt mellan Halsey och PGMOL:s ledning, men det är oavsett vilket aldrig bra när liknande misstankar uppstår.

Även det är så klart något som skulle kunna undvikas med en reform där domare får videogranska sin match i efterhand. Då finns nämligen inte längre någon anledning, eller ens möjlighet, att ljuga om vad man har sett eller inte sett. Fotbollen kommer så klart alltid ha sitt koppel av stråltanter som anser att domslut är ägnade att gynna eller missgynna det ena eller andra laget, det går inte att komma ifrån eller att reglera bort, oavsett system. Alltså får man strunta i det.

Dessutom skulle vi kanske slippa en minst sagt hycklande diskussion där vi med hjälp av formella teknikaliteter försöker intala oss själva och andra, meddelst ändlös upprepning, det rättvisa i att skyldiga spelare med en viss färg på tröjan inte bestraffas, det orättvisa i att de bestraffas, eller det rättvisa i att oskyldiga spelare med en annan färg på tröjan blir bestraffade, utifrån vad vi intalar oss själva att domaren har eller inte har sett.

Som om det faktiskt vore rättvisa vi eftersträvade med dessa försök. Det är kanske tur att det faktiskt är domarna som dömer trots allt. Hur mycket vi än gnäller på dem.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fem spelare som bör ges chansen i England de närmaste två åren

Dags för England att ge sig in i ringen igen. Med en ny förbundskapten i Sam Allardyce men i övrigt i grund och botten samma fotbollslag som var med och förnedrade sig själva mot Island i EM-slutspelet för ganska exakt två månader sedan. Nu är det alltså dags för VM-kval och att försöka ta sig till VM i Ryssland om två år.

Det pratas naturligtvis mycket om hur England ser sig själva som världsmästare även fast verkligheten är en helt annan. Det är ju som det är med det men kort sagt kan man ändå säga att England definitivt är världsmästare på i alla fall två saker. Att klara sig genom VM- och EM-kvalgrupper. Samt att göra fiasko i själva mästerskapen.

Nu är det alltså dags för ännu ett kval. Kan England skaka av sig sommarens fiasko lika lätt som de skakade av sig VM-fiaskot för två år sedan? Det följdes ju upp av ett perfekt genomfört EM-kval i vilket England vann samtliga matcher de spelade. Då som nu inleddes kvalspelet med en tuff match. Schweiz borta för två år sedan, Slovakien borta den här gången.

Det är svårt att inte se paralleller mellan England och Sverige under upptakten till detta VM-kval. Båda landslagen kommer stukade från sommaren och ett misslyckat mästerskap. Båda landslagen har bytt förbundskapten, i det ena fallet planerat sedan tidigare och i det andra fallet inte oväntat men heller inte planerat.

Både England och Sverige har dessutom fått jobba med en kulturförändring i själva landslagen. Sverige har behövt bryta upp den negativism, slutenhet och det sura minspel som präglat landslaget under flera år. För England handlar det om en negativism av ett annat slag. Att försöka få de engelska spelarna att spela i landslaget med glädje och trygghet igen.

Vissa skillnader finns däremot. Sverige måste försöka hitta sin bäring igen och anpassa sig sedan landslagets stora fixstjärna tillsammans med flera äldre trotjänare har valt att tacka för sig. England å andra sidan kan bygga vidare med samma spelare de hade tillgång till innan EM. Ingen tongivande spelare har avslutat sin landslagskarriär.

Sam Allardyce har också tagit ut en välbekant VM-kvaltrupp som inte innebar några större förändringar jämfört med EM-truppen. Det finns naturligtvis en logik i detta. Att inte börja experimentera för mycket på en gång inför vad som faktiskt är en både viktig och tuff VM-kvalmatch. Utrymme för experimentation finns senare.

Samma resonemang verkar återfinnas i valet av taktisk uppställning. England ser ut att tillämpa en 4-2-3-1-uppställning ikväll, samma typ av uppställning som de flesta spelare är välbekanta med från sina klubblag. Helt säkert ett led att få spelarna att känna en större trygghet i att spela i landslaget. Och att spela dem i samma positioner som i sina respektive klubblag.

Varje landslagscykel kan sägas pågå i två år, det vill säga innehållandes själva kvalspelet och det därpå följande mästerskapet. En förbundskapten kommer rimligtvis inför varje landslagscykel ha en ungefärlig uppfattning om vilka spelare han kommer använda sig av under denna cykel. Detta lär inte förändras i någon väldig utsträckning.

Det ger naturligtvis viss förtur åt de spelare som nu är med i Allardyces VM-kvaltrupp. Om de inte rakt av gör bort sig så har de goda chanser att vara med längs hela resan. Men allt går inte att förutse. Och det kan vara lite intressant att fundera kring fem spelare som inte är med i den här VM-kvaltruppen, men som definitivt borde ges chansen under denna landslagscykel:

Marcus Rashford. För ett år sedan visste vi knappt vem den här spelaren var något hårdraget. Sedan dess har han både hunnit med att bli uttagen i EM-truppen och därefter ”petas” tillbaka till U21-landslaget. Men det är uppenbart att det är en stor talang och det vore slöseri om inte Rashford får fler chanser under de kommande två åren.

Matt Targett. Mycket talar för att Luke Shaw är det ordinarie alternativet som Englands vänsterback under en överskådlig framtid. Targett har börjat ta platsen före Ryan Bertrand i Southampton och borde därmed ligga på gränsen till landslaget. Givet Shaws skadehistorik vore det inte fel att coacha in fler spelare på den positionen.

Rob Holding. Det har gått snabbt för Holding men det är han ju knappast ensam om. Värvades till Arsenal under sommaren och fick på grund av skador göra omedelbar debut, utan att för den sakens skull göra bort sig. Med två mittbackar i landslaget över 30 år bör en prioritet vara att börja spela in också yngre mittbackar.

Joe Gomez. I grund och botten samma resonemang kring Gomez som kring Holding. Englands backlinje var den på pappret svagaste lagdelen inför och under EM och det är något som Sam Allardyce behöver jobba med på längre sikt. Gomez har haft allvarliga skadeproblem men kan spela både mittback och vänsterback vid behov.

Nathan Redmond. Något som Sam Allardyce verkar satsa på som Roy Hodgson glömde bort är att faktiskt använda sig av yttermittfältare och försöka bredda spelet. Ett problem är så klart att England inte har ett överflöd av just sådana spelare. Redmond är dock en av dem, har ett par bra säsonger bakom sig, och ser ut att kunna utvecklas bra i Southampton.

Fokus här har legat på lite yngre spelare. Det känns naturligt och självklart att mer etablerade spelare som Ross Barkley, Jack Wilshere, Mark Noble med flera, även de ges chansen att spela sig in i landslaget, beroende på hur det går för dem under säsongerna som kommer. Det kommer naturligtvis i viss utsträckning påverkas av skador och avstängningar.

Viktigt för Sam Allardyce att få en bra start på som förbundskapten. Dessutom är ett VM-kval betydligt mer svårforcerat än ett nutida EM-kval. Det finns inte riktigt utrymme för några större misstag. En förlust för England ikväll vore alltså illa på flera sätt.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Tottenham 2016-17: Preview

Det säger något om hur långt Tottenham har kommit som fotbollsklubb under Mauricio Pochettino när de gör sin bästa säsong i Premier League någonsin men ändå betraktar den med en känsla av besvikelse och frustration. ”Jag ville mörda mina spelare” sa Pochettino efter de sista omgångarna. Tottenham må mentalt ha lagt ned säsongen sedan titelstriden med Leicester avgjordes, men det här var inte ett lag som var nöjt med någon andraplats.

Det kan bara betraktas som positivt inför den här säsongen. Möjligen hade Tottenham en bättre chans än någonsin tidigare att vinna ligan just förra säsongen, men de lär helt säkert drivas av både hunger och revanschlusta den här säsongen, och de vet med sig att de som lag har alla förutsättningar att hävda sig mot ligans alla konkurrenter. De har nu också erfarenheten av att ha deltagit i en titelstrid.

Det stora frågetecknet inför säsongen är egentligen bara hur mycket bättre deras konkurrenter har blivit. Inte minst från de båda Manchesterklubbarna, men även den mer lokala konkurrenten Chelsea, har det pumpats mängder av testosteron på transfermarknaden under sommaren, och med nya managers av allra högsta klass. Tottenham kan inte konkurrera med dem vad gäller pengar och värvningar, däremot med kvalitet, karaktär och kompetens.

Den nya säkerheten i Tottenham har också givit sig till känna i hur klubben agerar på transfermarknaden. Tidigare säsongers skjutande med hagelbössa fällandes ett stort antal spelare har förbytts i mer tydligt precisionsskytte. De värvningar som har gjorts – Vincent Janssen, Victor Wanyama, Moussa Sissoko, Georges-Kevin N’koudou – känns genomtänkta och välstuderade. Naturligtvis speglar detta också lagets status, större grepp är inte nödvändiga.

Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.

Givet att Tottenham var indragna i titelstriden redan förra säsongen så är det en fullt naturlig ambition att Tottenham gör ett nytt försök denna säsong. Det måste vara deras ambition att vinna ligan. Det betyder däremot inte att det automatiskt är ett misslyckande om de inte skulle lyckas den här säsongen heller, så hård är konkurrensen. Men de behöver i alla fall befinna sig i titelstriden och det vore ett steg bakåt för dem om de inte lyckas kvalificera sig till Champions League.

Champions League är självklart en ny utmaning för Tottenham också den här säsongen. De har hamnat i en grupp som på samma gång kan ses som bekväm och besvärlig. Tottenhams enda rimliga ambition med Champions League måste vara att ta sig vidare från gruppen och helt säkert hoppas Tottenham på att allra minst kunna upprepa bedriften senast de var i Champions League, nämligen att ta sig till kvartsfinal.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Hugo Lloris
DR – Kyle Walker
DC – Toby Alderweireld
DC – Jan Vertonghen
DL – Danny Rose
DM – Eric Dier
CM – Moussa Dembele
RW – Erik Lamela
AM – Dele Alli
LW – Christian Eriksen
ST – Harry Kane

Försvar – (+++++)
Ligans starkaste och bredaste försvar. Lloris är en väldigt skicklig målvakt. Under förra säsongen visade Alderweireld om och om igen att han var ligans bästa mittback och han bildade ett mycket samspelt par med Vertonghen. Det finns både väldigt hög kvalitet och bredd på ytterbacksplatserna. Tål skador utan att tappa i kvalitet.

Mittfält – (++++)
Även mittfältet i Tottenham håller mycket hög klass, och snuddar på en femma i betyg. Kvaliteten är mycket hög. Det defensiva mittfältet ger ett utmärkt skydd till den egna backlinjen vilket ger ytterbackarna utrymme att anfalla. Offensivt håller spelare som Lamela, Eriksen, Alli med flera hög klass. Bakom dem finns backup-spelare av hög kvalitet. Kan brista något i kreativitet.

Anfall – (++++)
Harry Kane har varit en av ligans främsta målskyttar under de två senaste säsongerna och måste ses som en mycket stark anfallskraft. Vincent Janssen är en klok värvning som tillför kvalitet till anfallet utan att utgöra något särskilt hot mot Kanes status. Viss oro bör dock finnas hur anfallet fungerar om Kane drabbas av en längre skada.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
Tottenham har inte agerat särskilt expansivt under transferfönstret vilket för all del beror på att de inte har haft någon större anledning att göra det. Tottenham var under stora delar av förra säsongen Englands bästa fotbollslag och man var det inte för att man hade de absolut bästa spelarna utan för att man var det bäst fungerande laget. Victor Wanyama och Moussa Sissoko är dock riktigt starka förstärkningar och försäkringar defensivt och offensivt på mittfältet. Janssen kan visa sig bli en mycket viktig värvning inte minst för att lufta Kane.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Moussa Dembele
Det har märkts under säsongsinledningen hur viktig Dembele faktiskt är för Tottenhams spel, hans förmåga att vända upp och fördela bollen vidare även satt under tryck. Den väldigt viktiga länken mellan försvar och anfall för Tottenham. Måste fungera.

Frågetecken: Heung-Min Son
Hade en första säsong med varierad framgång för Tottenham och det var kanske på något sätt talande att han redan den här sommaren ryktades vara på väg tillbaka till Bundesliga. Blir dock kvar i klubben och måste bevisa sig den här säsongen.

Utropstecken: Erik Lamela
Sågs under några år som ett misslyckat köp för Tottenham men har under de senaste säsongerna börjat visa att detta var ett förhastat omdöme. Utvecklas fortfarande och börjar visa tecken på att den här säsongen kunna ta klivet upp som en världsspelare.

Kritisk framgångsfaktor: Säsongsavslutningen
Det har varit ett återkommande mönster i egentligen alla Mauricio Pochettinos lag att de tröttnar mot slutet av säsongen. Hans fysiska och intensiva spelstil leder till detta. Givet att Tottenham under sina fem sista matcher den här säsongen ställs mot bland andra Arsenal, West Ham, Leicester och Man Utd är det viktigt att detta adresseras. I det ljuset blir viktiga breddköp som Janssen, Wanyama och Sissoko desto viktigare.

VAD TALAR FÖR TOTTENHAM?
Englands bästa lag under den största delen av förra säsongen. Väldigt starkt försvar, kraftfullt mittfält och dynamiskt anfall. Bästa balansen mellan försvar och anfall. Samspelt lag med erfarenhet från titelstrid. Väldigt bra bredd och konkurrens i spelartruppen.

VAD TALAR MOT TOTTENHAM?
Mördande konkurrens. Bristande rutin i att balansera Champions League och Premier League. Viss avsaknad av kreativitet framåt och känsliga för skador i anfallet.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#1). Att Tottenham har kvaliteten att vinna Premier League så vi prov på redan förra säsongen, den kvaliteten har inte blivit mindre inför den här säsongen, snarare tvärtom. Men med förra säsongens avslutning går Tottenham även in i den här säsongen inte bara med vetskapen att de kan vinna ligan, utan hungern och revanschviljan att vinna den och rätta till vad som gick fel förra säsongen. Någon lätt uppgift blir det sannerligen inte men Tottenham har, kanske till skillnad från sina främsta konkurrenter, lagspelet att kunna lyckas. (1-5)

Linhem (#3). Det är tråkigt att inte tro på Spurs efter hur bra och nära de var att vinna ligan ifjol. Men samtidigt känns konkurrensen starkare och även om jag gillar allt Bielsa-relaterat är det möjligt att se ett lag spelandes för Pochettino springa in i väggen under nästa vår. Jag gillar deras värvningar och deras bredd ser bra ut om flera av deras imponerande ungdomar kliver fram den här säsongen. Väldigt viktigt lär bli det att Dele Alli kan spela lite överallt och i olika roller på mittfältet. Krävs mycket för att alla nyckelspelare från ifjol ska prestera lika bra och hålla sig lika friska. Daniel Levy är ond! (1-5)

TOTTENHAM SOM TV-SERIE: Seinfeld
Tottenham är en fantastiskt creddig fotbollsklubb. Det är på något sätt fint att hålla på dem. Seinfeld var en fantastiskt creddig TV-serie. Det var den intelligenta komediserien under 1990-talet, inte lika mainstream som Friends och därför lite finare att gilla. Dessutom med en ganska mörk sida. Där vännerna var gull-gull så var dessa karaktärer kantiga och egoistiska. Kanske gav det också serien en realism som inte alltid var behaglig. Att den inte strök alla medhårs visas av det inte ovanliga publikomdömet om serien som ”too Jewish”.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Svenska sportbarer och grabbgängens maskulina antropologi

Normalt sett är jag inte helt förtjust i sällskap när jag tittar på fotboll. Jag är definitivt själv inte något särskilt bra sällskap när jag tittar på fotboll. Särskilt om det är en match jag på något sätt är känslomässigt investerad i. Jag vill helt enkelt kunna koncentrera mig på matchen, inte på att småprata bredvid matchen.

Därför hör det exempelvis inte till vanligheterna att jag sätter mig och kollar på fotboll på en sportbar. Annat än om det är en match jag har ett något kursivt intresse för. Men det händer då och då, och kanske då främst av praktiska skäl, att behöva slippa rådda med käket på hemmaplan. Men då blir jag också ofta påmind om vad som orsakar min skepsis.

En antropolog som studerar beteendet och den sociala strukturen på sådana här sportbarer skulle nämligen kunna göra vissa observationer. I synnerhet runt större matcher som involverar de största och mest populära klubbarna såsom Liverpool, Man Utd, Arsenal, Tottenham, Chelsea, Barcelona, eller vilken som helst klubb som Zlatan Ibrahimovic spelar med eller mot.

Grabbgängen, som alltid brukar vara några till antalet, verkar vara ett närmast obligatoriskt fenomen runt dessa matcher. En samling män mellan 20-50 år, kanske en medianålder runt 30 år, kompisar direkt eller indirekt genom livet eller jobbet, som har bestämt sig för att gå ut på stan och kolla på fotboll tillsammans, äta gott och dricka några öl.

Och här talar jag om de civila alternativen. Det finns naturligtvis organiserade supportergrupper som samlas på sportbarer runtom i Sverige för att se sitt lag spela fotboll, men det är ett annat fenomen med ett annat beteendemönster som jag inte har någon större anledning att kommentera. Även om det säkert vore ett intressant fenomen i sig att titta närmare på.

Dessa grabbgäng, och det är verkligen grabbar, kvinnor finns i princip aldrig med och är det undantagsvis någon kvinna där så är hon med som någons sällskap och yttrar inte många bokstäver den kvällen, har en till synes tämligen vanlig social struktur och hierarki. Liksom de har sitt eget förhållande till själva fotbollen.

De gillar naturligtvis fotboll och sina lag. Men till skillnad från de organiserade supportergrupperna så är kanske inte fotbollen huvudsaken. Fotbollen, eller själva matchen, blir snarare en praktisk anledning att träffas. Inte på något sätt betydelselös men heller inte med de närmast religiösa ritualer som omgärdar vissa supportergrupper.

Varje grabbgäng har sitt alfahanneorakel. Det är denne alfahanne som i mångt och mycket styr samtalet, är den mest högljudde och inte sällan sitter mest bredbent av dem alla. Han har bestämda åsikter i varje ämne och styr vilka ämnen det pratas om. Han kan kort sagt allt, och allt han kan är direkt hämtat från Aftonbladets och Expressens rubriker.

Det är ingen tillfällighet att jag säger det där, för kunskapsnivån och innehållet i samtalet är av ett sådant slag att både ögon och öron blöder. Alla som någon läst tabloidernas rubriker vet hur otroligt vilseledande de oftast är. Inte blir det mycket bättre av att läsa själva artiklarna. Ändå är alltså detta utgångspunkten för så många samtal i dessa grabbgäng.

Jag var egentligen rätt tveksam till att alls skriva den här bloggen. För jag tycker verkligen att det är varje människas rättighet att titta på och följa fotboll helt utifrån sitt eget intresse och sina egna villkor. Några minimikrav i kunskap bör inte finnas för att få gå och kolla på fotboll. Möjligen är jag elitist, men absolut inte på så vis.

Men i just detta sammanhang får det sociala konsekvenser. För efter några timmar av ständigt upprepade truismer, varenda tänkbar klyscha som finns runt den engelska fotbollen, fullständigt galna påståenden som inte håller ens det mest grundläggande sunda förnuftstest, så drabbas i alla fall jag av den närmast våldsamma impulsen att resa mig upp och idiotförklara dem alla.

Istället lägger jag så klart band på mig och själv och väljer att istället gå därifrån. Definitivt om det är en match på gång som jag faktiskt är intresserad av. Jag såg Hull mot Man Utd på sportbar för en vecka sedan. Antalet grabbgäng runt Man Utds matcher har ökat den här säsongen, av någon anledning. Det blev en kvick hemfärd i halvtid.

Man hinner få sig många godbitar till livs på några timmar. Att undvika dem är i alla fall omöjligt. Där finns den vanliga om hur tröjförsäljning finansierar ett spelarköp på några dygn. Hur det står i den och den spelarens kontrakt att han måste spela, förmodligen någon spelare de själva inte anser borde spela. Och på det spåret fortsatte det.

Droppen som till sist fick bägaren att rinna över var killen som sade sig vara Liverpoolsupporter men som menade att han nu var tvungen att byta till Man Utd eftersom Zlatan Ibrahimovic spelar där. Då var det tur att servitrisen hade hunnit plocka bort köttkniven från mitt bord, annars hade den lördagskvällen tagit sig en helt annan och något oväntad sväng.

Dessutom förbryllar det mig en aning. För åldern i dessa grabbgäng betyder att det trots allt är människor som borde ha viss livserfarenhet, som har jobbat i några år, har pysslat med hushållsekonomin, har sina hus- och villalån, borde ha haft en del med kunder och leverantörer att göra, och så vidare. Men då ämnet blir fotboll är det som om denna livserfarenhet aldrig har existerat, som om fotbollen existerade utanför eller ovanför samhällets vanliga regler.

Det är inte dumma människor det handlar om. När media eller lokalpressen skriver om mer vardagliga ämnen, som ligger dem nära till hands, så finns där helt säkert insikten att det är vinklat och förenklat och något man bör förhålla sig skeptisk till. Men med fotbollen, kanske då den fungerar som en avkoppling från vardagen, sätts detta sunda förnuftets filter till synes helt ur spel.

Och jag hade inte haft några större problem med det om inte för i huvudsak av två skäl. Dels att denna högljutt framförda ignorans gör det svåruthärdligt att befinna sig i närheten. Dels att det går att vara minst sagt säker på att dessa grabbgäng är till stor del samma personer som reagerar upprört, ilsket och oförskämt varje gång de ser och hör en kvinna i en fotbollsstudio – eftersom kvinnor ju inget kan om fotboll.

Och om någon undrar hur det kommer sig att jag är så allergisk mot sådana här ”alla vet ju att…”-argument, och då i synnerhet journalister som motiverar sina egna åsikter med att alla ju vet att det ligger till på just det sättet, så räcker det att sätta sig en stund på en sportbar i samband med en stormatch. För vad alla vet är just precis vad som framkommer där.

Alla vet allt, utan att egentligen förstå särskilt mycket. Det finns något mycket grabbigt eller manligt med ett sådant förhållningssätt.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Swansea 2016-17: Preview

Det var vid någon tidpunkt under förra säsongen som det kändes som om verkligheten på något sätt till sist kom ifatt Swansea. Helt plötsligt började de köpa, slita och slänga spelare precis som alla andra klubbar. Helt plötsligt drabbades de likt så många andra klubbar av panik när nedflyttningsstrecket började närma sig och valde att på ett tämligen ogenomtänkt sätt byta manager.

Swansea som tidigare har setts som ett föredöme av långsiktighet och stabilitet, ett narrativ helt säkert behjälpt av dess status som till 20% ägt av supportrar, började helt plötsligt drabbas av interna stridigheter. Garry Monk kom inte alls överens med Huw Jenkins. Francesco Guidolins status har varit tveksam under stora delar av sommaren. Under sommaren fick Swansea nytt amerikanskt majoritetsägande, vilket retade upp supporterägarna.

Mitt i denna röra skall alltså Swansea planera och förbereda sig för en helt ny säsong. Och det kan väl bara sägas ha gått så där. Mängder av spelare har lämnat Swansea. En hel del har kommit till Swansea, men ingen spelare av någon erkänd kvalitet. Swansea hade problem redan förra säsongen, men ser väsentligt svagare ut den här säsongen, allra helst i jämförelses med sina konkurrenter.

Swansea som har varit en glädje för engelska fotbollsälskare ända sedan de 2011 dök upp i Premier League riskerar med andra ord att ramla bakåt i seriesystemet igen. Francesco Guidolins jobb är att se till att så inte blir fallet, men känslan är samtidigt att han är en av de tränare som sitter mest löst så här i början av säsongen. En säsongsinledning som inte heller har varit det minsta uppmuntrande för Swansea.

Det säger aldrig något positivt om tillståndet i en klubb och med ett lag när dess nyckelspelare och galjonsfigurer väljer att lämna. Andre Ayew såg West Ham som ett bättre alternativ. Lagkaptenen Ashley Williams med många år i klubben rycker upp tältpinnarna och beger sig till Everton. Samtidigt väljer Joe Allen att inte återvända till klubben i vilket han gjorde sig ett namn inom den engelska fotbollen utan istället flytta till Stoke.

Sammantaget är det alltså en tuff säsong som väntar Swansea. Att lyckas för dem den här säsongen kan inte rimligtvis innefatta något mer än bara att lyckas hålla sig kvar i Premier League. Försäsongen har inte på något sätt gett Swansea bättre förutsättningar att lyckas än vad de hade förra säsongen, om något så tvärtom.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Lukasz Fabianski
DR – Angel Rangel
DC – Federico Fernandez
DC – Jordi Amat
DL – Kyle Naughton
DM – Jack Cork
CM – Leroy Fer
RW – Wayne Routledge
AM – Gylfi Sigurdsson
LW – Modou Barrow
ST – Fernando Llorente

Försvar – (++)
Ett försvar som har börjat gå upp i sömmarna. Amat och Fernandez är två kompetenta mittbackar. Hur van der Hoorn placeras in i backlinjen är en fråga för säsongen. Defensivt är Swanseas svagaste positioner ytterbackarna. Bra målvakt.

Mittfält – (+++)
Det finns kompetens på Swanseas mittfält. Jack Cork har varit en stabil defensiv mittfältare under ett flertal säsonger. Leroy Fer är en bra värvning till den här säsongen. Leon Britton är en trotjänare. Framåt finns också bredd med mittfältare som Sigurdsson, Routledge och Montero. Men ändå ingen riktig spetskvalitet.

Anfall – (+)
Här ser det tunt ut. Har tappat flera anfallare under de senaste året. Värvningen av Llorente känns som en ganska trött värvning som det är svårt att se hur den ska slå väl ut. Det mesta av förhoppningarna knyts till Borja, som inför säsongen värvades från Atlético Madrid.

TRANSFERFÖNSTRET – (+)
Ett av de svagaste fönstren i ligan. Swansea har varit i stort behov av förstärkningar men det mesta som har kommit in har varit mellanmjölk. Ser tunna ut i samtliga lagdelar men framför allt backlinjen och anfallet får mycket svårt att hävda sig i Premier League. Många frågetecken kring Swansea och hur det egentligen står till med klubben.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Gylfi Sigurdsson
Den spelare genom vilket mer eller mindre allt anfallsspel gick förra säsongen och så ser det ut att bli även den här säsongen, men med ett ännu större tryck på Sigurdsson att leverera. Måste göra en kanonsäsong om Swansea ska kunna hålla sig kvar.

Frågetecken: Fernando Llorente
Börjar bli till åren och det senaste året i Sevilla påminde inte alls om de framgångsrika åren i Athletic och den första tiden i Juventus. Känns som en ganska trött värvning av Swansea och det är upp till Llorente att bevisa att han fortfarande har krut i fötterna.

Utropstecken: Jefferson Montero
Inledde förra säsongen väldigt positivt men föll därefter tillbaka. Våldsamt ojämn spelare. Kan han hitta jämnheten den här säsongen och hålla sig på en hög nivå så blir han väldigt nyttig och viktig för Swansea.

Kritisk framgångsfaktor: Bortamatcherna
Endast Aston Villa, Norwich och Newcastle hade ett sämre facit på bortaplan förra säsongen än Swansea. Om de inte lyckas producera fler poäng än förra säsongens 17 poäng på bortaplan så har de gett sig själva ett allvarligt handikapp i nedflyttningsstriden.

VAD TALAR FÖR SWANSEA?
En hyfsat stabil grundstomme i laget av spelare som varit i klubben under ett antal säsonger. En bra defensiv grundorganisation.

VAD TALAR MOT SWANSEA?
Oroväckande tunt spelarmaterial i både backlinje och anfall. Negativ känsla i laget på grund av bristande förstärkningar och viktiga spelare som lämnat klubben. Bråkigt i och runt klubben.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#18). Det ser tunt ut i spelatruppen, och det ser inte alls vare sig engagerat eller organiserat ut på fotbollsplanen, eller för den delen vid sidan av fotbollsplanen. Det är svårt att se det som en tillfällighet att Ayew och Williams båda väljer att lämna Swansea den här sommaren. Ett mycket tydligt tecken på förfall. Nya amerikanska ägare lovade investeringar i spelartruppen men några sådana investeringar syntes aldrig riktigt till. Det blir en kämpig säsong för Swansea. Laget kan hålla sig kvar i Premier League, men oddsen ser inte goda ut. (16-18)

Linhem (#18). Jag ser en möjlighet för Swans att ha en Southampton-lightsäsong där de tappar tidigare tongivande spelare och nederlagstippas men kommer ut ännu bättre på andra sidan med billigare och mindre kända spelare. De har fortfarande ligans finaste funktionella centrala mittfält och sylvasst ytterspel. Men frågetecken överväger deras potential. Är Guidolin rätt man att rädda dem kvar? Har de en ledare i försvaret eller annanstans som kan ersätta Ashley Williams? Vad har Llorente kvar att ge? Borja Baston kan bli en kul nytt tillskott. Nya, men redan 22 år gamla, vänsterbacken Stephen Kingsley ser oförskämt stabil ut. (15-19)

SWANSEA SOM TV-SERIE: Six Feet Under
En något morbid serie, om än fantastisk, som maskeras som ett klassiskt drama och familjeporträtt med de klassiska relationsintrigerna om livet, problemen, glädjen, bråken och kärleken; men som i själva verket är lång reflektion runt döden och dess många olika aspekter. Vilket givet Swanseas kommande säsong på något sätt känns passande. Nate och David är de två bröderna som, när fadern i familjen går bort, får ta över begravningsbyrån som är familjeföretaget.

Peter Hyllman
0 kommentarer

The Championship. Världens tajtaste liga har blivit den nya svenskligan

Det var lätt uppbragta känslor runtom i den svenska fotbollsgräddfilen när det blev klart att IFK Göteborgs Gustav Engvall lämnade klubben och flyttade till Bristol City. Samtidigt lämnade Malmö FF:s främste målskytt klubben för en klubb i Israel. Att mitt under säsongen lämna Allsvenskan för en andradivision säger så klart både ett och annat om den så kallade näringskedjan.

Nu ska man kanske inte klaga alltför mycket. Både sportsligt och ekonomiskt är The Championship, så andraliga det än är, ett rejält kliv uppåt i tillvaron för en allsvensk fotbollsspelare. Och där finns naturligtvis alltid möjligheten att ta sig upp i Premier League. Dessutom får väl svensk fotboll något skylla sig själva när man kör säsongen på tvärsen med gängse transferfönster.

Dessutom är det en rätt rolig grej som händer med The Championship. Det håller på att mer eller mindre bli en riktig svenskliga på kort tid. Gustav Engvall har alltså gått till Bristol City. Tidigare under sommaren har Pontus Jansson och Marcus Antonsson dragit flyttlasset till Leeds. Martin Olsson spelar i Norwich och Marcus Olsson i Derby County.

Det känns som om det finns goda chanser att jag glömmer någon svensk så här i skrivande stund. Liksom det känns att om så är fallet så kommer Kamrat Linhem så spydigt som bara möjligt att påpeka det för mig.

Engelsk fotboll har självklart varit väldigt stor i Sverige under lång tid. Tipsextra och ett i övrigt begränsat TV-utbud under årtionden har lugnt men säkert uppfostrat generationer av svenska fotbollstittare. Svenska Spels nya reklam om den svengelska fotbollskulturen spelar rätt snyggt på det här speciella förhållandet mellan England och Sverige.

I The Championship finns naturligtvis många gamla klubbar som är väldigt välkända i Sverige. Fulham, Wolverhampton, Queens Park Rangers, Leeds, Derby County, Nottingham Forest, Sheffield Wednesday, Ipswich, Blackburn Rovers – alla klubbar som så fort vi ser deras namn likt pavlovska hundar hör ett dovt pling inuti våra huvuden.

Här finns naturligtvis en alldeles utmärkt möjlighet för svenska TV-kanaler att skapa sin lilla nisch. Viasat äger rättigheterna till Football League i Sverige och borde kunna se den ökade svensknärvaron i The Championship som en möjlighet att mer systematiskt och regelbundet visa matcher därifrån, med någon slags studio- eller webproduktion i bakgrunden.

Det är dessutom inte vilka klubbar som helst som de svenska spelarna tillhör fär närvarande. Bröderna Olsson förväntas konkurrera i toppen av tabellen med Norwich respektive Derby County. Gustav Engvalls Bristol City befinner sig efter fem matcher på playoff-plats, och måste betraktas som en spännande klubb. Och ja, Leeds är ju alltid Leeds.

The Championship ser dessutom ut att ha alla möjligheter i världen att bli en ruggigt spännande liga den här säsongen. Allas storfavorit Newcastle började knackigt men ser ut att vara på väg att få upp ångan. Den tidiga haren i tabellen är däremot Huddersfield, den gamla storklubben från Yorkshire, som efter fem omgångar har fyra vinster och en förlust.

Nästan lika övertygande har Fulham börjat. Fulham som jag placerade under nedflyttningsstrecket inför säsongspremiären är obesegrade även de efter fem omgångar, med tre vinster och två oavgjorda. Förra säsongen menade jag att Leicester skulle sluta sist i tabellen. Det är bara för Fulham att tacka och ta emot för min årliga omvända jinx.

Aston Villa har fått en riktigt jobbig säsongsinledning, med endast en vinst på sina första fem matcher. Vilket inte precis har lyckats hålla klubbens nye ägare Tony Xia på något särskilt bra twitterhumör. Livet i The Championship ser helt enkelt inte ut att bli riktigt så enkelt och problemfritt som Tony Xia förmodligen hoppades.

Derby County är en annan klubb som tippats i toppen av tabellen men som har haft en mycket tveksam säsongsinledning, med en enda vinst. Livet för Nigel Pearson har inte börjat så bra sedan hans återkomst från exilen. Men det finns goda skäl att tro att både Derby County och Aston Villa kommer att skärpa till sig vad säsongen lider.

Bakom ledarflocken jagar Wolves, som under sommaren har fått ny kinesisk ägare och som vid sidan av Newcastle är den klubb som har gjort de största och mest spektakulära värvningarna. Det har varit en lovande start på säsongen för Wolves som med sina värvningar ser ut att positionerat sig som en mycket tydlig outsider för uppflyttning.

Ja, ni hör. Det finns naturligtvis svenska fotbollsspelare utspridda i en hel del ligor runtom i Europa. Men vid sidan av de tre-fyra största ligorna så låter fortfarande The Championship mer spännande än alternativen. Så håll ett getöga på hur det går för Derby County, Norwich, Leeds och Bristol City i The Championship den här säsongen. Följ inte minst den övre halvans dramatiska streckstrider.

Och dit några börjar gå, följer strax fler dem i hälarna.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Sunderland 2016-17: Preview

Mönstret har varit detsamma för Sunderland under flertalet av de senaste säsongerna. En ny manager köper en mängd spelare, laget presterar svagt i ligaspelet och blir djupt indragna i nedflyttningsstriden, Sunderland sparkar sin manager och deras nye manager lyckas med nöd och näppe rädda kvar dem i Premier League bara för att därefter köpa en ny mängd spelare kommande sommar.

Och så har ekorrhjulet snurrat. Men nu såg det ut att vara stopp på det. Först genom att Sam Allardyce anställdes och faktiskt började få ordning på Sunderland igen. Men ett engelskt EM-fiasko senare och Allardyce var inte längre Sunderlands manager. Här gjorde dock Sunderland ett bra val för en gångs skull och anställde David Moyes, en på de flesta sätt naturligt efterträdare till Allardyce.

På förhand känns David Moyes som ett väldigt klokt val. Kan han göra för Sunderland vad han en gång redan har gjort för Everton så vore det självklart ett stort steg framåt och uppåt för Sunderland. Hittills har dock inte Moyes fått någon större hjälp av klubbledningen att förstärka laget. Väldigt lite pengar har investerats och flera spelaraffärer har gått i stöpet. Det blir en tuff uppgift för Moyes som redan flaggat för att Sunderland knappast kan förvänta sig något annat än ännu en nedflyttningsstrid.

David Moyes har ändå tagit sig an jobbet på ett konstruktivt sätt. Istället för att gnälla i tidningarna om för lite pengar har han försökt vända på mynten, dels genom att plocka över spelare billigt eller på lån från Man Utd och Everton, dels genom att vittja den egna klubbens ungdomsled. Men en stor del av sommaren har också ägnats åt att hantera spelare som vill lämna klubben, främst bland dem Lamine Kone.

Situationen känns i nuläget mer eller mindre hopplöst för Sunderland som behöver få ut mesta möjliga av sitt spelarmaterial för att kunna hålla sig kvar i Premier League. Det går inte att prata om några större ambitioner för Sunderland, den enda definitionen av en lyckad säsong för dem är att lyckas hålla sig kvar i Premier League. Allt därutöver kan enbart betraktas som en bonus.

LINEUP (4-4-2):
GK – Vito Mannone
DR – Javier Manquillo
DC – Lamine Kone
DC – Jason Denayer
DL – Patrick van Aanholt
DM – Jan Kirchhoff
CM – Jack Rodwell
CM – Steven Pienaar
AM – Adnan Januzaj
FW – Fabio Borini
ST – Jermain Defoe

Försvar – (+)
En svag lagdel som Sunderland inte har lyckats förstärka nämnvärt under sommaren. Problemen blev inte mindre med beskedet att lagets ordinarie målvakt Mannone är skadad och blir borta i tre månader. Kone och van Aanholt är kompetenta spelare men där bakom ser det väldigt tunt ut.

Mittfält – (++)
Mittfältet ser något mer välbesatt ut men där är ingen större skillnad. Kirchhoff skyddade backlinjen bra förra säsongen. Mycket av mittfältets kvalitet beror på vilka prestationer Moyes lyckas få ut av Januzaj. Rodwell, Pienaar med flera är skickliga men tämligen ospektakulära spelare.

Anfall – (++)
Defoe torde vara en av de mest meriterade men samtidigt underskattade anfallarna i ligan. Gör väldigt mycket mål. Samtidigt är han beroende av att chanser skapas och det är ingen hemlighet för motståndarförsvaren vad Defoe har att hota med.

TRANSFERFÖNSTRET – (+)
Sam Allardyces befordran till Englands förbundskapten krånglade till sommaren för Sunderland. David Moyes kom förvisso in tämligen snabbt men inte särskilt mycket har hänt under sommaren och klubben har inte alls investerat i den utsträckning som laget faktiskt behövde. Ett par spelare på väg till klubben har också hoppat av i dagarna, vilket gör Sunderlands situation mer bedrövlig än förväntat.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Jermain Defoe
Notoriskt effektiv målskytt. Måste ha en minst lika bra säsong som förra säsongen om Sunderland ska ha något som helst realistiskt hopp om att kunna hålla sig kvar i Premier League.

Frågetecken: Jack Rodwell
Stort löfte i Everton som därefter tog det inte helt genomstekta beslutet att pröva lyckan i Man City. Måste nu veva igång sin karriär igen i Sunderland och det har han nu inte bara chansen att göra under sin nygamle manager, det är något Sunderland verkligen behöver.

Utropstecken: Adnan Januzaj
Spåddes en lysande framtid i Man Utd, men har fått mycket kritik för sin inställning. Hans allra bästa säsong hittills kom dock under just David Moyes i Man Utd, och det verkar finns stort ömsesidigt förtroende mellan Moyes och Januzaj.

Kritisk framgångsfaktor: Mittfältet
Sunderland är för begränsade i lagets båda ändar. Kvaliteten i försvaret är för låg för att Sunderland ska kunna hålla ut utan bra hjälp från mittfältet. Defoe är samtidigt effektiv men måste få understöd från mittfältet för att kunna leverera. Moyes första prioritet för att ge Sunderland en chans den här säsongen blir att ordna sitt mittfält.

VAD TALAR FÖR SUNDERLAND?
Välrenommerad manager med ett bra track record vad gäller organisation och defensiv. En väldigt effektiv anfallare med bottenlagmått mätt.

VAD TALAR MOT SUNDERLAND?
Mycket ojämn kvalitet i en tunn spelartrupp. En bristfällig backlinje bakom ett något tunt mittfält. Bristfälligt stöd från klubbledningen och dålig investering under sommaren.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#16). Det fanns stora förhoppningar sedan Sam Allardyce räddat kvar Sunderland i Premier League med tendenser till ett bättre spel. Dessa förhoppningar höll i sig när David Moyes sedan efterträdde Allardyce. Men sommaren har inte motsvarat dessa förhoppningar. En svag spelartrupp har inte förstärkts i tillräcklig utsträckning, lagets brister har inte åtgärdats och saknar tydliga styrkor gentemot sina konkurrenter. Moyes måste tälja guld med fällkniv om han ska lyckas undvika en nedflyttningsstrid. (14-16)

Linhem (#17). Om de kan bli i närheten av lika bra organiserade och svårslagna som Moyes Everton lär de inte behöva oroa sig om den årliga nedflyttningstriden. Sunderland är dock en otursförföljd klubb som traditionellt har problem i hela klubben och som sällan lyckas locka till sig eller behålla bra spelare. De ser ut att ha ett ungt och spännande lag men det är samtidigt ett orutinerat lag vars rutinerade spelare ser ut att spela på sista versen. Hoppas Jordan Pickford får chansen, han slog klubbrekord i nollor på raken för Preston och kan ha Englands bästa utsparkar. (15-19)

SUNDERLAND SOM TV-SERIE: Arrested Development
Bisarr och stundtals mörk komisk serie om en allt annat än särskilt vanlig familj bestående av krångliga karaktärer och spretande personligheter, vars liv och vardag vänds över ända när fadern i familjen skickas in på statlig fånganstalt, inte helt olik den engelska förbundskaptensposten. Kvar att försöka hålla ihop röran blir den godhjärtade Michael som kämpar en något hopplös strid mot att låta sig förbittras alltför mycket av det sammanhang han befinner sig i.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Premier Leagues tio bästa värvningar, 2016-17

Det är en årlig tradition att varje säsong, dagen efter att transferfönstret har stängt, slänga upp en lista över vilka som är Premier Leagues bästa värvningar inför säsongen. Det är en tradition som kanske i första hand syftar till att underhålla snarare än att informera. Några tidigare listor kan hur som helst bara så här i efterhand betraktas som underhållande.

Premier Leagues klubbar har under det här transferfönstret köpt spelare för runt osannolika 1,2 miljarder pund, fördelade på 124 spelare. Det är så klart en lika hög omsättning på transfermarknaden som det är spelaromsättning i ligan. Frågan är då så klart hur man ska särskilja mellan och rangordna alla dessa värvningar.

Den främsta och huvudsakliga utgångspunkten jag bedömer en värvning utifrån är i vilken utsträckning den faktiskt kan antas förbättra och förstärka laget. Om det dessutom är på en position som laget verkligen var i stort behov av att förstärka, desto bättre. Att en sådan värvning är dyr diskvalificerar inte eller handikappar någon värvning. Liksom ett fynd inte har något egenvärde.

Däremot, om en värvning väl har bedömts förstärka laget, så är det en självklar bonus om det är en värvning som samtidigt ger ett väldigt högt värde per krona för klubben. Men det är en bedömning som sker i andra hand. En klubb bör sträva efter att uppnå så bra sportsliga resultat som möjligt, inte ett så högt banksaldo som möjligt.

(10) Jack Wilshere, Bournemouth

För all del, skador. Men vågar vi oss på antagandet att regelbunden speltid faktiskt kan minska skadebesvären så gör inte det denna värvning sämre. För Bournemouth gäller att de får en mittfältare som markant höjer lagets nivå och som bli en viktig ledargestalt på planen. Det ökar lagets chanser markant och det enda abret är att det för närvarande bara är ett lån.

(9) Eric Bailly, Man Utd

Det har varit en näst intill perfekt inledning för Bailly i Man Utd, som närmast omedelbart tagit en plats i mittförsvaret. Kom med mycket gott renommé från Villarreal och är alltjämt ung och formbar. Bailly kommer utan tvekan göra ett och annat misstag under säsongen men Man Utd har med Bailly fått tillbaka stålet i mittförsvaret som saknats i några år.

(8) Skhodran Mustafi, Arsenal

Kanske vore det fel att påstå att det var en värvning värd att vänta på. Arsenal borde inte ha behövt vänta på den. Men det var en bra och nödvändig värvning att göra. Mittbackspositionen har varit en av Arsenals stora akilleshälar och Mustafi är en av Europas mest lovande mittbackar, utan att för den sakens skull sakna rutin. Klar förstärkning av Arsenals försvar.

(7) Idrissa Gana Gueye, Everton

En terrier av ungefär samma modell som populariserades något enormt av N’golo Kanté förra säsongen. Var en av få spelare att faktiskt höja sin status i Aston Villa förra säsongen, vilket är rätt imponerande i sig, och det är kanske inte att förvånas över att Steve Walsh, Evertons nya director of football, såg samma sak som han gjorde med just Kanté.

(6) Wilfried Bony, Stoke

Approximationsfel innebär att överdriva sådant som ligger nära i tid. Medveten om detta är jag allt men detta förblir ändå en värvning jag tycker är alldeles strålande. Stoke var i stort behov av en skicklig anfallare och Bony passar alldeles utmärkt in i Stokes taktiska system. Höjer lagets chanser mycket tydligt och det finns goda chanser för Stoke att permanenta övergången om ett år.

(5) John Stones, Man City

Mer eller mindre förtalad engelsk mittback under förra säsongen, till stor del så klart just på grund av att han är engelsk mittback. Men det här är ett riktigt klipp, och ett långsiktigt sådant av Man City. Stones passar som försvarare oändligt mycket bättre in i Man Citys tänkta spelsystem än vad han någonsin skulle kunna göra i ett Roberto Martinez-försvar. Kommer utvecklas till en av Premier Leagues dominanta mittbackar.

(4) Paul Pogba, Man Utd

Dyr som satan men fyller också ett hål som Man Utd helt enkelt var tvingade att försöka fylla. Laget har totalt saknat dynamik på centralt mittfält under de senaste åren och just dynamik är vad Pogba kan bidra med. Ambitiös mittfältare av världsklass som alltjämt kan fortsätta utvecklas, en vinnarskalle som känner klubben och staden. Bidrar också med status och trovärdighet till Man Utd både som klubb och som varumärke.

(3) Sadio Mané, Liverpool

Mané fick en fyra av mig i betyg när värvningen presenterades men hans spel har fått mig att uppgradera det betyget. Besitter precis de egenskaper i form av fart och genombrottsförmåga som Liverpool måste ha för att kunna bryta ned motståndarförsvar, men som andra spelare saknar. Passar in perfekt i Jürgen Klopps taktiska upplägg och har potentialen att utvecklas till en spelare i världsklass i Liverpool.

(2) Zlatan Ibrahimovic, Man Utd

Det finns många olika typer av värvningar, liksom värvningar kan göras av helt olika anledningar. Något som ofta glöms bort. Kulturvärvning är ett begrepp som använts om Ibrahimovic och det är träffande. Att Ibrahimovic bara spelar för Man Utd i några år är själva idén. Hans stora bidrag, utöver som anfallare av hög klass under dessa år, blir att återupprätta lagets vinnarkultur och som viktig förebild för klubbens yngre spelare, turning chumps into champs.

(1) N’golo Kanté, Chelsea

Ett riktigt kap av Chelsea. Något oväntat kunde tyckas att Chelsea skulle lyckas nypa förra säsongens bäste spelare från de regerande ligamästarna och från ett lag som spelar i Champions League. Desto bättre att de lyckades. Kanté har tillfört en helt ny energi till Chelseas mittfälts och hans arbetsinsats, utöver dess stora egenvärde, frigör också Eden Hazards höga kreativitet. Tillsammans utgör detta en formel för titelvinst.

Bubblare:

Ilkay Gundogan, Man City
Joel Matip, Liverpool
Vincent Janssen, Tottenham
Christian Benteke, Crystal Palace
Michy Batshuayi, Chelsea

Peter Hyllman
0 kommentarer