Peter Hyllmans Englandsblogg

LINHEM: Den engelska fotbollens värsta ägare

I och med att tv-avtalet för Premier League nyligen har förnyats till värdet av en obscen summa pengar, en markant ökning från den tidigare hiskeliga summan pengar, tar journalister och folk på twitter i från tårna för att bästa avfärda, hylla, eller förlöjliga situationen.

Är det bra för engelsk fotboll? Hjälper det gräsrötterna? Kommer man höja eller sänka biljettpriser? Kommer fotbollsklubbar börja betala sina mindre offentliga anställda den så kallade ”living wage”? Vad betyder de för nästa gyllene generation av engelska kvartsfinalister? Finns det något som helst självändamål i att ha engelska spelare och lokala supportrar eller är PL ett så pass långt gånget post-modernt Baudrillardskt experiment att det är lönlöst att försöka applicera någon form av autenticitet? Kommer klubbar som Hull eller Norwich i ännu högre utsträckning kunna utbuda alla icke-engelska klubbar som inte tillhör Champions League-eliten?

Det är stora frågor. För stora för att prata om under denna kork-eken. Vad som däremot intresserar mig vad det gäller Premier Leagues nya tv-avtal är dess påverkan på The Championship, allas våran andradivision, dit spekulanter flockas för att kunna köpa sig en lovande framtida-Premier League klubb. Som en fotbollsmotsvarighet av gentrifiering med Saudiska oljebaroner och Malaysiska pseudo-diktatorer istället för majonnäs-butiker, chalmerister på andra lång, eller vad som Vice tycker är det värsta med någon stadsdel i Östra London denna månaden.

Med ännu mer tv-pengar på horisonten lär vi få ännu fler Portsmouths eller Blackpools men tills Leicester King Power Foxes ligger med poängavdrag i L1 kan vi roa oss med den nuvarande samlingen av kriminella och megalomaner. Hur jag bedömer vilka som är värst är ganska godtyckligt men den främsta av mina kriterier är att det verkligen går dåligt för klubben, vilket utesluter alla ägare av Premier League-klubbar såvida de inte är på ruinens brant á Portsmouth när de fortfarande var ett PL-lag. Vilket jag inte gör för att förminska PL-supportrar men ha i åtanke att Massimo Cellino till och med förbjudits att äga en engelsk fotboll klubb och inte ens han lyckades placera sig på listan. Det är en lista där det inte räcker att du har Bond skurk-aura, eller anställt Michael Appleton utan du måste vara en kriminellt dålig ägare, likt några av de dömda brottslingarna på listan.

Hedersomnämnanden

Eddie Mitchell (delägare, Bournemouth), Venky’s (Blackburn), Peter Ridsdale (Lifetime Achievement), Massimo Cellino (Leeds), Vinny Tan (Cardiff), Jenkins m.fl. (Carlisle United), Randy Lerner (Aston Villa), Shahid Khan (Fulham), Francisco Bechetti (Leyton Orient).

Owen Oyston (delägare, Blackpool)

Man ska inte döma folk efter deras utseende men här är en bild av Owen Oyston. Och Oyston är mycket riktigt en dömd våldtäktsman som spenderade slutet av 90-talet i fängelset.

Han köpte klubben i slutet på 80-talet men klubben åtstadkom inte mycket att notera tills 2006 då en stor del av klubben köptes upp av Lettiska krösusen Valeri Belokon. De gick upp till Blackpool tack vare L1-specialisten Simon Grayson och i Championship valde Belokon att skjuta in lite pengar och med mycket tur tog de sig under Ian Holloways ledning till Premier League.

Vad har Owen Oyston gjort för Blackpool sedan de tog sig till PL? Han och hans son Karl, som är klubbens ordförande, har tagit ut engelsk fotbolls högsta löner för styrelsemedlemmar/direktörer(£11 miljoner enligt David Conn) och envist valt att inte förstärka laget med pengarna de tjänade på sitt kortlivade PL-äventyr. Vilket ledde till att Holloway lämnade klubben och inför säsongen hade man inte tillräckligt med seniorspelare för en hel startelva.

Far-och-son Oyston har valt att svara på kritiken med att stämma diverse internetforum och supportergrupper. Karl Oyston har dessutom via sms trakasserat supportrar med innovativt många nedsättande synonymer för ”funktionsnedsatta”.

Klubben ligger dessutom just nu på sista plats i The Championship, 17 poäng nedanför nerflyttningstrecket.

David Keyte, Tommy Agombar m.fl (Hereford United)

För ett par säsonger sedan spelade Hereford i L2. De var länge på väg ner och tillsammans med Barnet låg de på gränsen länge. Mest känd är Hereford för lagets FA-cup skräll mot Newcastle 1972(Ronnie Radford!) och för att deras maskot var en levande Hereford-tjur men sedan december 2014 finns inte Hereford United längre. Efter förra säsongen blev de tvångsnerflyttade från Conference och efter ett par månader i Southern League(div 7) blev man till slut avstängda från engelsk fotboll på grund av obetalda skulder.

Det är inte tydligt på vem eller exakt vilka ansvaret ligger på men likt de flesta fall finns det gott om inblandade i grov misskötspel. Men enligt före detta managern ligger det främsta på de tidigare ägarna, däribland David Keyte, som lämnade klubben med över £1M när han sålde klubben till Tommy Agombar vars intåg ledde många Hereford-supportrar att dödsförklara klubben.

Agombar som är en tidigare dömd brottsling som inte borde ha kunnat passera Fit and proper-testet men ändå kunde ta över klubben. Även hans ägarpartner Andy Lonsdale är en dömd brottsling och blev till synes Herefords sista ägare efter Agombar tvingats lämna klubben. Lonsdale lovade likt Agombar att de hade pengarna att betala av skulderna och inte köpt klubben för att nyttja marken arenan står på till andra syften eller rent av sälja den. Men FA likt supportrarna trodde honom inte mycket tack vare att Lonsdale för inte alltför många år sedan köpte upp amatörklubben Feltham och plöjde ner deras arena. Lovade en ny arena som hans byggföretag skulle bygga men år senare fanns ingen ny arena och Lonsdale hade istället till den platsen importerat illegallt mycket jord, ungefär fem gånger så mycket av vad som är lagligt.

En så kallad ”fenix klubb” startad av supportrarna har uppstått i Hereford och de har nyligen nått ett avtal med staden/kommunen(”council”) att få hyra sin egen arenan de kommande fem åren och rimligen ska de spela ligafotboll nästa säsong.

Carson Yeung (Birmingham City)

För många tidigare dömda brottslingar hittills? Här kommer Carson Yeung som faktiskt aktivt just nu sitter i fängelse för pengatvätt. Yeung har officiellt avsagt sig alla uppdrag kopplade till Birmingham men hans företag äger fortfarande klubben och minst två av klubbens direktörer är släkt med Yeung. Och det pågår en Football League undersökning för att se hur mycket påverkan Yeung har på klubben från fängelset.

Sedan Yeung häktades avgick hans ordförande Peter Pannu från klubben och verkställande var en Panos Pavlakis som sägs ha legat bakom rekryteringen av den briljanta och välklädda Gary Rowett från Burton som stabiliserat klubben på planen. Men några månader senare tog återigen Pannu över klubben inröstad av styrelsen.

Birmingham ligger just nu på en ganska uppmuntrande medioker 14e plats i tabellen vilket är ett tydligt uppsving från när de låg på nerflyttningsplats efter ha sparkat Lee Clark. Deras yngling Demarai Gray ser mycket lovande ut och kan liknas med Nathan Redmond.

Otail Touzar (Salisbury City)

Salisbury i Conference Premier började förra säsongen bra, åtta raka segrar-bra. Till den gräns att jag faktiskt börjat skriva en text med gott om pannbiff-vitsar (Salisbury steak=pannbiff) och hur de i Mikey Harris, 28 år, hade engelsk fotbolls yngsta manager.

Men efter förra säsongen blev man tvångsnedflyttade och senare helt uteslutna från Conference på grund av obetalda skulder.

Otail Touzar är inte enskilt ansvarig då klubben hade skulder när han tog över men utan Touzar hade det varit möjligt att betala av skulderna och kanske låta en ansvarsfull vuxen ta över.

Touzar vars förmögenhet är okänd men sade sig ha kontakter bland oljebaroner anlände till Salisbury i en dyr sportbil och det första han gjorde var att värva en saudisk prins för att förstärka mittfältet. Nämnde Saudiska prins var dock inte helt oäven som fotbollspelare då han spelade för Bromley utan att ha berättat för dem att han var en saudisk prins. Likt en blandning mellan Al-Saadi Gaddafi och Eddie Murphy’s karaktär i ”Coming to America”.

Touzar fortsatte sedan lova att han hade pengar att betala av lån och strida mot att han blev avstängd från engelsk fotboll. Lovade att värva en av medlemmarna från One Direction, men inte han som är involverade med Doncaster tydligen.

 

Trots Touzars envishet finns dock inte klubben Salisbury City FC längre men deras supportrar jobbar på att återuppstå som en ny klubb till nästa säsong, helt utan inblandning av saudiska prinsar.

—————————————————————————

Övrigt

The Championship

Dave Whelan kan tyvärr inte räknas som en av de värsta ägarna såpass nära inpå deras FA-cup seger men sedan han tillsammans med Malky Mackay försökte förolämpa alla minoriteter i England har Wigan varit förankrade i botten, just nu åtta poäng under strecket. Whelan har dessutom lämnat klubben nyligen och gett den till ett av hans barnbarn.

En rimlig förklaring är denna elvan.

Al-Habsi; Tavernier, Ramis, Kiernan, Espinoza; McArthur, Watson, Forshaw; McManaman, Riera, Maloney

Ser inte det ut som en hyfsad startelva för ett Championship lag? Problemet är att det är alla spelare som Wigan gjort sig av med denna säsongen. Al-Habsi har visserligen återvänt från sitt lån men laget behövde en målvakt. Resten har lämnat som en del av klubbens nedrustning. Och de har ersatts av inlånade spelare och gratisspelare. Däribland unga lovande Harry Maguire från Hull, Sheyi Ojo från Liverpool, Leon ”två-klubbar-per-säsong” Clarke, Kim Bo-Kyung(omnämnd i Mackays sms som en ”asiatisk orm”), och allas våran Jack Daniels-halsande, olåst sportbils glömmande Jermaine Pennant. De har bara en spelare i laget som gjort fler än fem mål denna säsongen och det är James McClean som bara är bra när han gör mål/assist och vars mål mot Blackburn tidigare denna säsongen gjorde att jag bara fick 12 rätt på stryktipset.

Annars händer inte mycket i The Championship förutom att Bournemouth, Derby, Watford, och Middlesbrough alla ligger i delad ledning på 66 poäng. Alla spelar mestadels underhållande fotboll men likt många Championship-topplag genom tiderna tappar de poäng likt ingen av dem vill vinna ligan. Derby har varit något av en favorit men deras target man-målspruta Chris Martin är skadad och nu likaså hans ersättare Darren Bent. Har också lånat in ytterligare toppspelare likt Tom Ince.

Bournemouth är Eddie Howes Bournemouth, Watford har Deeney & Vydra igen som öser in mål, Middlesbrough har imponerande Aitor Karanka som manager och Grant Leadbitter spelar som en superhjälte.

Och på femte plats ligger Norwich med Alex Neil som jag inte alls trodde på för att han hade framgångar med en klubb där han var en ikon och truppen bestod av unga spelare medan Norwich mestadels är spelare med dyra Premier League löner som inte verkade passa ihop men sedan Neil tog över har de vunnit 9 av sina 12 matcher och gott om Ipswich.

Nottingham Forest sparkade Stuart Pearce efter de föll av playoff-kartan. Ersättaren Dougie Freedman ser ut att kanske kunna utmana om en playoff-plats. Millwall ligger som väntat under strecket, åtta poäng till säkerhet, och har sparkat Ian Holloway till slut.

:::

League 1

Den ostoppbara vinstmaskinen Bristol City leder ligan med tio poäng till godo på Preston som tillsammans med Swindon och Mk Dons har ett gap ner till Sheff Utd, Barnsley, Doncaster, och Peterborough trots att de sparkat Darren Ferguson och därmed gjort engelsk fotboll helt Ferguson-lös. Från Doncaster på sista playoffplatsen ner till 15e plats är det bara fyra poäng. Och tabellen är förstås rejält haltande vilket gör det svårt att urskilja lagen från varandra.

Allt som är tydligt är att Bristol City lär vinna ligan och Preston, Swindon, och Mk Dons lär sluta topp fyra i någon ordning. Bakom dem är det alltså tio lag som gör upp om två playoffplatser. Inget lag kommer vara ligans femte bästa lag utan det är bara de som råkar vara femte bäst efter 46 omgångar och ifall ligan fortsatt tio omgångar till hade de lika väl kunnat ligga på nedre halvan.

Även botten är väldigt jämn med fem lag inom tre poäng. Skulle Leyton Orient åka ur under det första året med Becchetti som ägare skulle han i efterhand bli den femte värsta ägaren på listan ovan.

:::

League 2

Burton har fortsatt ånga på med Jimmy Floyd Hasselbaink som manager. Tätt följda av Shrewsbury och Wycombe. På playoffplats finns Phil Browns Southend, nykomlingarna Luton ledda av John Still, Bury, och det restaurerade skeppsvraket Plymouth på sjunde plats.

Gladaste nyheten är att min personliga favorit Ryan Harley är tillbaka och dominerar på Exeters mittfält. Steget var för långt för honom till PL när han gick till Swansea innan de blev uppflyttade och sedan blev han ständigt felanvänd och utan självförtroende i diverse klubbar.

Delad trea i skytteligan är Jamie Cureton med 13 mål trots att han fyller 40 år i augusti och tack vare att L2 är hans alldeles eget Lazarus Pit.

Hartlepool ligger fortfarande väldigt sist och Tranmere är också under strecket.

————————————————

För en liten, liten uppdatering av hur det ser ut under Football League i Conference så leder Bristol Rovers i ovanligt bra fotbollsår för Bristol-lagen men bakom lurar Barnet i vassen tillsammans med Grimsby, Macclesfield, och Forest Green som fått ut 19 ligamål av Jon ”The Beast” Parkin antagligen tack vare en mer ekologisk kosthållning.

:::

Denna texten skulle publiseras förra månaden men min dator fungerade som att den hade Paul Jewell som manager och jag var därefter tvingad att leva nästan tre veckor i en dator-lös dystopia där jag bara kunde se fotboll på min iphone eller på pubar där du får konstiga blickar ifall du frågar om de kommer visa Brentford-matchen. Lär därför antagligen återkomma igen med det senaste om hur lätt man kan koppla Jordon Ibe till John Beck(en fornhistorisk Tony Pulis) och Eric Lichajs mustach-situation senare denna månaden.

/Peter A Linhem

Peter Hyllman
Inlägget har 14 kommentarer

Franska nerver fällde Chelsea

Det tog stopp redan i åttondelsfinalen för Chelsea, och de som skulle bli det sista engelska laget kvar i Champions Leagues slutspel blev i själva verket det första engelska laget som åkte ut.

Om det kan inte sägas så värst mycket mer än att man verkligen måste berömma PSG, som gör en av de bättre insatser i alla fall jag har sett ett lag med tio spelare göra.

José Mourinho höll en lågmäld och reflekterande profil efter matchen. Han oroade sig över att spelarna helt enkelt inte hade klarat trycket och pressen, förväntningarna att de skulle vinna.

Och lite var det nog där skon klämde. Det kändes som att Chelsea redan, mer eller mindre omedvetet, hade räknat hem den här matchen. Laget hade låg energi och kom aldrig riktigt upp i nivå. Ett sladdrigt försvarsspel tydde på bristande koncentration och nerver.

Det kan självklart vara en jobbig situation att befinna sig i, att spela inför 40,000 hemmafans som alla förväntar sig vinst, inte mindre när motståndarna dessutom får en spelare utvisad. Om saker då inte går enligt plan är det lätt och mänskligt att det låser sig.

Återstår Premier League för Chelsea den här säsongen. Många kommer säkert vilja prata om ett misslyckande för dem, ett fiasko, och dra stora växlar kring lagets tillkortakommanden. Men Champions League är lite av-på och inget man ska dra så stora växlar av.

Skillnaden mellan succé och fiasko i Champions League är hårfin och föränderlig från år till år. En förlust visar inte på katastrof lika lite som en vinst visar på storhet. Inte minst för engelska lag kan det vara värt att påminna sig om att:

Säsongen innan Man Utd vann The Treble 1998-99 så åkte man nesligen ut mot ett grovt nederlagstippat Monaco i kvartsfinalen, för övrigt på just bortamål, och säsongen efter åkte man även då i kvartsfinalen mot Real Madrid.

Säsongen innan Liverpools mirakel i Istanbul så spelade Liverpool över huvud taget inte Champions League, och säsongen därefter åkte man oväntat redan i åttondelsfinalen mot Benfica.

Säsongen innan Chelsea för första gången triumferade i Champions League så åkte man i kvartsfinalen mot Man Utd, för att säsongen efter segern inte ens ta sig vidare från gruppspelet.

Lärdomen? – Det spelas Champions League nästa säsong också.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 59 kommentarer

Chelsea är den mest proffsigt skötta engelska storklubben

”Look at Bayern Munich, who can play almost a second team in the Bundesliga without any kind of pressure. Even PSG … I saw their game on Saturday and our training session that day was harder than their match. My players on Sunday, they were resting from the hard training session on the Saturday. I think on Sunday PSG’s players were not resting from their game against Lens. So it’s more difficult for English clubs. I am not here to protect anybody but do you think it’s normal where Everton is in the Premier League? It’s not normal. This League is very difficult and the Champions League is a completely different situation.”

Orden kommer från José Mourinho på dennes presskonferens inför kvällens viktiga Champions League-match mot PSG. Chelsea är det enda engelska lag med någon form av god och realistisk chans att ta sig vidare till kvartsfinalerna i Champions League den här säsongen, vilket så klart har rest en del ögonbryn hos många. Olika förklaringar till detta cirkulerar ju, men det är få som är mer insatta rent praktiskt i frågan än Mourinho och i det här fallet har han heller inget skäl att dribbla med sanningen.

Hur kommer det sig egentligen att det har gått så dåligt för engelska lag i det europeiska cupspelet när engelska klubbar genom TV-avtal och kommersiella intäkter har så mycket mer pengar än de flesta andra klubbar inom den europeiska fotbollen? Det har varit en fråga som har diskuterats i flera olika forum de senaste veckorna. Jag ser lite olika förklaringar.

Dels är det självklart så som Mourinho påpekar. Premier League är så pass betydligt mycket mer tuffare för de engelska lagen än vad andra ligor är för deras konkurrenter. Den allmänna konkurrenskraften i ligan är betydligt högre och i det begränsade avseendet så bidrar faktiskt Premier Leagues TV-avtal till att göra det ännu tuffare för engelska lag i Europa i och med att alla lag i Premier League nu har råd att köpa spelare av hög klass. Och som bland andra Arsene Wenger har påpekat så är även de engelska organisationerna relativt dåliga på att ge sina klubbar hjälp genom att anpassa sina spelscheman.

Dels har dessa pengar också en förklenande verkan. Myntet har bokstavligen en baksida. Ett överflöd av pengar kan leda till en slöhet där engelska klubbar tror att alla brister kan åtgärdas genom att slänga pengar på problemet, och lägger alldeles för lite tid och energi på att istället förbättra, utveckla och förnya sina rutiner kring scouting, coachning, rekrytering och så vidare. En klubbs framgång beror till stor del på pengar, men inte bara hur mycket pengar man har utan också hur väl pengarna används. Där har engelska klubbar en lång väg kvar att vandra.

Hur kommer det sig egentligen att det är just Chelsea av de engelska lagen som återigen befinner sig längst fram i Champions League, och som faktiskt nämns bland de lag i turneringen med en god chans att stå som segrare i Berlin i slutänden?

Kanske beror det i grunden just på denna enkla ekvation. Chelsea är utan tvekan en klubb som har mycket pengar. Genom ägaren Roman Abramovich har Chelsea fått en helt annan köpstyrka än tidigare, vilket är väldokumenterat genom åren. Men klubben som sådan har även den börjat få ekonomisk slagstyrka, genom sina kommersiella avtal, genom TV-avtalen men intressant nog också genom sin ungdomsakademi som producerat flertalet tillgångar som sålts dyrt.

Men Chelsea är också en klubb som använder sina pengar på ett klokt och effektivt sätt. Tiden för uppblåsta och överflödiga värvningar för alldeles för mycket pengar var kanske en oundviklig period i klubbens utveckling men verkar nu förbi. De värvningar som nu genomförs sker inom ramen för en tydlig spelidé formulerad av José Mourinho. Scoutingen sker på ett noggrant sätt och spelarna förbereds på ett professionellt sätt, vilket inte minst märks på det fåtal skador som drabbar spelartruppen.

Jämförelsevis spenderar Man City mängder av pengar på nya spelare som inte verkar hitta någon naturlig plats i lagets spelsystem, och där en spelare bara något år senare inte ens får plats i klubbens Champions League-trupp. Arsenal fortsätter förstärka sitt mittfält med världsstjärnor men förblir medelmåttiga i försvar och anfall. Man Utd slänger iväg miljarder på nya spelare men missar att förstärka de lagdelar som är i verkligt akut behov av rejäl förstärkning. Av de stora engelska klubbarna är det Chelsea som under senare år har agerat mest klokt och genomtänkt.

Naturligtvis har lagens position på sina respektive utvecklingskurvor också något med saken att göra. Chelsea befinner sig på uppgång och börjar närma sig sin högsta punkt. Arsenal, Liverpool och Tottenham är alla tre också på uppgång men befinner sig ännu lite för långt ner på kurvan för att vara riktigt stabila i sådana här sammanhang. Man City befinner sig bortom sin högsta punkt och är på nedgång, samtidigt som Man Utd får anses befinna sig på eller intill sin lägsta punkt.

Chelsea får anses vara favoriter mot PSG ikväll. De fick oavgjort på bortaplan och har ett bortamål i sin favör. Hemma på Stamford Bridge är Chelsea trygga inför en publik som brukar kunna leva upp under europeiska cupkvällar. När motståndarnas stjärnanfallare dessutom verkar ha märkligt svårt att göra mål på engelskt motstånd så ser det hela så klart rätt ljust ut. Det finns mycket kompetens i PSG men Chelsea har både spetskvaliteten och ett väl fungerande och samspelat lag att detta ska fälla avgörandet.

För en gångs skull har ju också det engelska laget haft vissa fördelar i sina förberedelser, i och med att Chelsea inte spelade i helgen. Chelsea får sägas ha haft lite tur i det avseendet den här säsongen. De vilade under veckan inför Ligacupfinalen och de har kunnat vila under helgen inför denna avgörande match i Champions League. Det återstår att se om detta är till någon hjälp för dem ikväll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 745 kommentarer

Arsenal är ett bättre lag än Man Utd

Det har varit en återkommande om än inte överdrivet begåvad diskussion i flera år vilket lag som egentligen har de bästa spelarna mellan Arsenal och Man Utd. Många har menat att Arsenal har haft de bästa spelarna. Detta har jag sällan hållit med om och det håller jag förmodligen inte med om än idag. För varje Özil finns en Di Maria, för varje Sanchez en Rooney och så vidare.

Däremot fick vi igår kväll en klar och tydlig demonstration av att Arsenal för tillfället är ett betydligt bättre lag än Man Utd. Med det så syftar jag alltså på en kvalitet som ligger ovanför de enskilda spelarna och har mer att göra med hur laget är organiserat och hur väl spelarna samarbetar med varandra på planen.

Under det senaste årtiondet, ge eller ta något år, så har Man Utd normalt sett vunnit, inte så mycket för att de har haft de bättre spelarna, utan för att de på det stora hela har varit ett bättre fotbollslag. De har varit bättre organiserade och spelarna har hjälpt och förstärkt varandra mer på planen. Igår kväll så var denna ordning helt och hållet omvänd.

Det var Arsenal vars lagdelar befann sig i betydligt större harmoni och där spelarna samverkade på ett mer effektivt sätt. Koordinationen i Arsenals spel var oändligt bättre än Man Utds. Med många nya spelare, och ett nytt spelsystem, så kan man acceptera viss otydlighet och behov av anpassning i spelet, men vi befinner oss nu i mitten av mars och Man Utds spelare verkar fortfarande inte ha den minsta koll ens på sina medspelares löpningar.

Man Utds signatur under årtionden för att inte säga ett århundrade har varit farten. Genom fart och tempo har motståndarna brutits ned och övermannats på planen. I det spel som Man Utd presterar under Louis van Gaal så finns ingen sådan fart, utan varje enskilt spelmoment tar några ögonblick för lång tid och spelet stannar upp på halvfart. Effekten blir att Man Utds spel blir effektlöst.

En förutsättning för att kunna spela effektivt med fart är att man har koll på varandras löpningar så att passningsspelet flyter. Fler passningar inom Man Utd sitter för närvarande bakom passningsmottagaren eller feltajmas på annat sätt än som faktiskt går rätt. Att inte ens en sådan grundläggande funktion fungerar är ett underkännande av Louis van Gaals träningsregim och kommunikation av sin spelidé.

Louis van Gaals problem som manager är flera, men de har diskuterats ganska utförligt i tidigare bloggar för inte särskilt länge sedan. Med ett på många sätt bättre utgångsläge än David Moyes så har han så här långt gjort ett i flera avseenden sämre jobb, och ändå så är det egentligen först nu som han börjar ifrågasättas på riktigt.

Något symptomatiskt är det så klart att matchen avgörs mitt i andra halvlek i en kombination av katastrofalt försvarsspel och Danny Welbeck. Individuella misstag är förvisso svåra att taktiskt organisera bort, men ofta är också sådana misstag en produkt av en allmän osäkerhet i det kollektiva arbetet. Hur ofta såg vi sådana misstag, eller ett släpphänt försvarsarbete som vid första målet, under Alex Fergusons tid som manager? Och då var knappast försvarsarbetet hans adelsmärke.

Welbeck drog full nytta av detta misstag och uppvisade en god portion kyla i det avgörande momentet. Något nesligt för Louis van Gaal kan tyckas som har försökt hävda att Man Utd saknar anfallare. Det får vara hur det vill med det, men i så fall så släppte han dumot nog en anfallare helt frivilligt inför säsongen, till Arsenal. Det beslutet kom tillbaka och spökade igår.

Så värst konstigt att Welbeck blev glad är det inte, eller att han kände någon form av personlig upprättelse. Som hemmaprodukt i Man Utd och därtill en lokal Manchesterspelare så ville han helst vara kvar i Man Utd, men fick veta att han inte dög. Arsene Wenger såg dock något i Welbeck som van Gaal inte såg, och det ångrar knappast Wenger en dag som denna.

Danny Welbeck firade välförtjänt målet, och det var helt rätt beslut. Varför skulle han inte fira målet – han spelar för Arsenal?! Majoriteten av publiken på Old Trafford gav Welbeck en stående ovation när han byttes ut, men några lufthuvuden valde så klart att istället bua. Vilka värderingar som ligger bakom ett sådant beslut är svårt att veta.

Man Utds enda utväg var till sist den rena desperationen. Och det var minst sagt beklämmande att se spelare som Angel Di Maria och Adnan Januzaj på det mest patetiska vis försöka filma sig till frisparkar och straffar. Båda två tog rätt stora kliv uppåt i den informella wankerligan, där Di Maria dock seglar upp i ledning efter att ha saboterat det egna lagets chanser genom att snacka sig till ett rött kort.

Kanske hoppades Di Maria och Januzaj att publiktrycket skulle tvinga Michael Oliver, matchens domare, att besluta till Man Utds fördel. Men Oliver gjorde faktiskt en enastående domarinsats, genomskådade försöken för vad de så uppenbart var och föll inte för trycket. Domare får ofta kritik när de gör fel, så det skadar inte att som här lyfta fram när de gör något verkligen bra.

Ett stort misstag stod dock Oliver för under matchen, och det var att inte visa ett andra gult kort till Hector Bellerín. Men ingen kan säga att det var på grund av detta misstag som Man Utd förlorade matchen, så i det avseendet var det inte något avgörande misstag.

Man Utd är utslagna ur FA-cupen och om det finns inget annat att säga än att det var ytterst välförtjänt. Det återstår att se om Man Utd kan nå sina mål i ligaspelet, väldigt lite tyder egentligen på det. Laget har knappast blivit bättre under säsongen, snarare tvärtom. Arsenal å sin sida tuffar på i ligaspelet och kan nu se fram emot en semifinal på Wembley mot antingen Bradford eller Reading.

Det kommer fler avgörande tillfällen under den här säsongen för både Arsenal och Man Utd. Men det är svårt att inte känna att resultatet och spelet igår var en tydlig signal om vad dessa tillfällen kommer leda till för utfall under den här säsongen. Louis van Gaals enda möjligheten att rädda den här säsongen, och kanske sitt eget jobb, är att bevisa detta fel och ta Man Utd tillbaka till Champions League.

Annars får säsongen anses vara något betydligt värre än misslyckad för Man Utd, nämligen bortkastad.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 630 kommentarer

Kan Man Utds antifotboll besegra Arsenal ännu en gång?

Arsenal mot Man Utd var för inte alltför länge sedan det hetaste mötet i Premier League, matcher mellan två storklubbar som krigade mot och jämförde sig med varandra. Jag säger detta då jag erinrar mig att det faktiskt kan finnas läsare på den här bloggen som är för unga för att komma ihåg detta, en insikt som ger mig en hälsosam dos av åldersångest.

Men så var det. Mellan 1997 och 2003 var det två lag som dominerade engelsk fotboll – Arsenal och Man Utd. Man Utd hade redan inlett sin två decennier långa makthegemoni under Alex Ferguson, och Arsenal var i det avseendet utmanaren med den nye fräscha franske managern Arsene Wenger vid rodret.

Att ställa dessa båda managers på kollisionskurs med varandra var rätt precis som att ställa en öppen gasoltub alldeles bredvid den öppna brasan och hoppas att ingenting händer. Det blev med andra ord explosivt. I den ena hörnan en arbetarkämpe från Glasgows hamnkvarter, i den andra hörnan en intellektuell fransman. Båda två superba vinnarskallar. Föga förvånande skulle de vara allt annat än goda vänner under dessa år.

Vid sidan av planen så också på planen. Spelarna drogs med i den negativa stämningen, något som ledde till bråk i spelartunnlarna inför match, bråk på planen efter match ledandes till multipla spelaravstängningar, historier om matkrig efter matcherna, och så vidare. Så hätska var mötena mellan dessa båda klubbar att FA och Premier League kände sig tvingade att uppmana Ferguson och Wenger att tona ned retoriken av säkerhetsskäl.

Resultaten tenderade att gå åt olika håll när de båda lagen möttes, men ofta fick resultaten efterdyningar även efteråt. Inte minst vad gäller mötena på Old Trafford. När Arsenal möter Man Utd i FA-cupen på Old Trafford 2003 så vinner man, något överraskande. Vilket upprörde Alex Ferguson så till den milda grad att han fotar till en sko rätt upp i David Beckhams ögonbryn, vilket var början till slutet på hans tid i klubben. Beckhams stora förbrytelse hade varit att antyda att Ferguson förlorat den taktiska kampen mot Wenger.

Ett och ett halvt år senare möts de båda lagen igen på Old Trafford, då i ligan och med Arsenal som regerande mästare och fortfarande kvar i sin långa obesegrade svit. Det får antas vara här som Man Utd introducerar vad Wenger senare skulle kalla ”antifotboll”, och som flera lag därefter har tagit efter som taktik mot just Arsenal. Arsenals svit bröts, Pizzagate följde, Arsenal har inte vunnit ligan någon gång därefter – och Juan Antonio Reyes spelade i praktiken aldrig mer fotboll i England sedan den matchen.

Utvecklingen har sedan dess gått sin gilla gång. Arsenal och Man Utd är inte ensamma herrar på täppan inom engelsk fotboll längre, och bara därför har kanske inte matcherna dem emellan riktigt samma intensitet som förut, men mycket av känslan inför matcherna finns ändå kvar. Det är inte en rivalitet som är grundad på historia, kultur eller geografi – utan blott en konkurrens baserad på att det är två klubbar som vill åt samma godbitar på buffébordet.

Godbiten för stunden är FA-cupen. Men ärligt talat inte bara FA-cupen, även om det nu för all del inte är så bara. Men både för Arsenal och Man Utd så är FA-cupen den enda titel som är i praktiken möjlig för dessa båda stolta klubbar att vinna den här säsongen, om nu inte en tredje- eller fjärdeplats i ligan ska betraktas som en titel. Det är dessutom en god möjlighet givet de andra stora lagens tidiga frånfälle ur turneringen.

Kanske är det med detta i åtanke som Louis van Gaal lite tramsigt försöker beskriva kvällens match som en moralisk final. ”Likt en final” försökte han säga, samtidigt som jag utan tvekan känner att kvällens match absolut är både viktig, spännande och prestigefull men ändå till syvende och sist påminner allra mest om en kvartsfinal. Det lag som vinner den har fortfarande två matcher kvar att vinna innan de får lyfta något silver.

Men en annan sak gör också kvällens möte lite extra tungt. Nämligen att Arsenal och Man Utd är de två klubbar som är de historiskt mest framgångsrika i FA-cupen, med elva segrar vardera i världens äldsta cupturnering. Vinnaren ikväll har goda chanser att rycka i den maratontabellen, bli först till tolv segrar och framför allt sätta krokben för det andra laget.

Arsenal är regerande mästare i FA-cupen och har alltså lite modern framgång i den här turneringen. Inte så Man Utd, något märkligt kan tyckas. Två finaler har de under de senaste tio åren men två förluster i dessa båda finaler. De vann senast 2004, vilket är elva långa år sedan och förvånansvärt länge sedan för en klubb som under min uppväxt alltid karaktäriserades som ett väldigt starkt cuplag.

För så var det ju. Samtidigt som Man Utd efter Matt Busby vandrade sin långa ökenvandring i ligaspelet, och såg Liverpool dominera engelsk fotboll, så vann de vid flera tillfällen FA-cupen. Tre finaler i slutet av 1970-talet, varav en vinst, samt två vinster till under 1980-talets första halva. Det var också i FA-cupen som Alex Ferguson vann sin första titel 1990, och åtminstone under Fergusons första årtionde därefter så var Man Utd ett väldigt starkt FA-cuplag, och vann bland annat tre dubblar under 1990-talet.

Så för mig börjar cirkeln lite grann slutas. Man Utd var om än odugliga i ligan ett väldigt pålitligt FA-cuplag under min uppväxt. Sedan följde Ferguson och dennes era, men 20-25 år senare så är Man Utd återigen odugliga i ligan, men kanske kan det då betyda enligt någon form av otydlig logiks lagar att Man Utd återigen blir ett pålitligt cuplag. Någon tröst måste man ju försöka finna.

Om det sedan betyder att Man Utd slår Arsenal ikväll vet inte jag, även om jag efter lottningen roade mig med att säga att Arsenal skulle vara helt chanslösa, mest i provocerande och självironiskt syfte. Det är de självklart inte, även om deras facit på Old Trafford på senare år borde betraktas som barnförbjuden läsning. De har helt enkelt haft det väldigt svårt på Old Trafford.

Men mycket av den svårigheten går att spåra till den där matchen för drygt tio år sedan när Ferguson tog till antifotbollens mörka krafter för att kuva Arsenal och Arsene Wenger. Frågan är emellertid om det är en pragmatism som Louis van Gaal klarar av att reproducera. För det är ju det nya i dynamiken mellan Arsenal och Man Utd, nu har även Man Utd en intellektuell på managerposten.

Vilket kan betyda bra fotboll – men färre explosioner. Även om jag personligen skulle hävda att den fotboll som Man Utd har presterat med Louis van Gaal betydligt bättre borde kunna beskrivas som någon form av antifotboll än någon fotboll som någonsin presterades med Alex Ferguson som manager. Men då talar vi förmodligen om en annan form av antifotboll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 776 kommentarer

FA-cupen är lösningen på Liverpools Gerrarddilemma

Det är lite speciellt att genomleva sin egen likvaka. Ungefär så säger Jed Bartlett mot slutet av den sjunde och sista säsongen av West Wing, när han som sittande och avgående president sitter sent på valdagsnatten och följer rapporteringen av resultaten. Att få se sig själv bli avsatt och ersatt i direktsänd television.

Man kan tänka sig att det är något liknande som Steven Gerrard måste känna för närvarande. Ända sedan han för några månader sedan meddelade att detta skulle bli hans sista säsong som Liverpoolspelare så har det varit en ständigt pågående diskussion i press och media hur Liverpool kommer att se ut och fungera utan Gerrard.

Det är samtidigt en diskussion som på ganska kort tid har ändrat karaktär. Från att ha börjat i änden hur ska Liverpool klara sig utan Steven Gerrard? så har tonläget i och med Liverpools allt bättre spel och resultat alltmer landat i den andra änden – det vill säga hur Steven Gerrard egentligen ska kunna passa in i Liverpool?

Steven Gerrard blev ju skadad för någon månad sedan och det var i samband med det som läget började ändras. Utan Gerrard som den dominerande kraften på planen så fick andra spelare börja ta ledaransvar. Jordan Henderson har visat sig mogen uppgiften. Andra spelare började också växa i sina roller, bland dem Philippe Coutinho och Mario Balotelli.

Med Steven Gerrard på väg tillbaka från skada så uppstår naturliga frågetecken hur Brendan Rodgers ska passa in honom i ett redan fungerande system. Det hela blev knappast lättare av att Liverpool fick respass i Europa League, vilket leder till färre antal matcher och färre möjligheter till rotation. Rodgers själv menar att Liverpool blir starkare med Gerrard tillgänglig, men vad annat ska han säga?!

Samtidigt har Liverpool och Rodgers knappast råd att ta några chanser i ligaspelet. Formen är god och spelet stämmer och poängmässigt ligger man hack i häl på Arsenal och Man Utd ovanför dem. Men ska man gå förbi dessa lag i tabellen så behöver spelet hålla i sig och poängen fortsätta levereras. I det läget håller man lämpligast fast vid det som fungerar.

Det ligger helt säkert inte i Steven Gerrards natur att acceptera något annat än att vara bäst. Om han hade det så hade en flytt till USA knappast blivit aktuell. Det är heller inte en helt ovanlig inställning hos elitidrottare. Mellan raderna har man också kunnat utläsa hur Rodgers har vandrat på en hårfin lina mellan att göra vad som är bäst för laget och på samma gång inte stöta sig med Gerrard.

I slutänden visar det sig att det enda sättet att få det att fungera är att gå skilda vägar, åtminstone tillfälligtvis.

Problemet är också att Steven Gerrard heller inte har anpassat sitt spel och sin roll på planen utifrån sin ålder och sina fysiska förutsättningar i tillräcklig utsträckning, något som ofta lett till att han hamnat på mellanhand eller i positioner där han inte är dålig men stundtals osäker. Varför har inte Gerrard likt Ryan Giggs och Paul Scholes förmått att omdefiniera sin roll? – på grund av bristande förändringsvilja eller på grund av bristande stöd i tränarstaben?

En aspekt är så klart att det kan vara svårt att mentalt acceptera vad åldern gör med kroppen. Det gäller även de största spelarna. Alex Ferguson skriver i sin biografi om hur Man Utds tränarstab försökte förmå Roy Keane att ändra sitt spel på planen, men utan någon framgång. Keane visste om ett sätt att spela fotboll och förmådde inte ändra sig.

Ett sätt för Brendan Rodgers att hantera dilemmat med Steven Gerrard och en fungerande Liverpooluppställning är att särkoppla ligan och FA-cupen. Det vore vanskligt att chansa i ligaspelet men det går utforma taktik och startelva i FA-cupen utifrån Gerrard och samtidigt köra vidare som vanligt i ligaspelet. Det rätar ut frågetecknen i ligaspelet samtidigt som det fokuserar Gerrard på cupspelet, och möjligheten att lyfta en titel på Wembley i sin sista match för klubben han tillhört i hela sitt liv.

En helt dum idé är helt säkert inte det, särskilt inte som just FA-cupmatcherna mot Wimbledon och Bolton förmodligen är bland Gerrards bästa matcher den här säsongen. Det är ju också den där typen av do or die-matcher som Gerrard bevisligen älskar.

Om allt går som det ska för Liverpool så återstår tre matcher i FA-cupen den här säsongen. Liverpool kan få ut mesta och bästa möjliga av Steven Gerrard om han ges möjligheten att fokusera helt och hållet på dessa tre matcher. Det ger Liverpool handlingsfrihet i ligaspelet samtidigt som det ger dem en extra kraft i cupspelet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 236 kommentarer

FA-cupen i gränslandet mellan realism och romantism

Ännu en cuphelg i England. Vilket underligt nog den här gången innebär en helg med rätt lite engelsk fotboll, om vi nu för diskussionens skull väljer att bara tänka på Premier League och cuperna. Fyra kvartsfinaler i FA-cupen utspridda över tre dagar, samt idag också en ensam ligamatch mellan QPR och Tottenham.

Tim Sherwood och Aston Villa nickar säkert igenkännande inför kvartsfinalen på Villa Park. Händelsevis är det ju West Brom som kommer på besök igen, efter att de båda lagen möttes i en ligamatch under veckan. Den vann ju till sist Aston Villa efter många om och men, en väldigt viktig seger för dem, och det återstår att se vad det leder till idag – självförtroende för Aston Villa eller revanschlystnad för West Brom?!

Det var ju en fysiskt rätt intensiv match i tisdags. Som sig bör i ett derby kan sägas. Men kanske gick det lite överstyr. Saido Berahino tyckte exempelvis säkert det var så där lagom roligt att få se Alan Hutton ta sats för en flygande dropkick rätt in i familjelyckan, än mindre roligt att faktiskt ta del av själva upplevelsen. Normalt sett brukar ju inte sådana där avarter direkt bli färre i cupmatcher.

Det har ju slumpat sig så att av fem återstående Premier League-lag i kvartsfinalerna så möter fyra av dem varandra. Endast Liverpool av dessa lag har en motståndare från en lägre divison, närmare bestämt Blackburn hemma på Anfield. Men Aston Villa möter alltså West Brom, och på måndag möts Man Utd och Arsenal på Old Trafford.

I dagens andra kvartsfinal möts således två lag från The Football League. På Valley Parade möts Bradford och Reading. Bradford, som till vardags hör hemma i League One, är den här säsongens stora jättedödare i FA-cupen, då de på vägen till denna kvartsfinal har eliminerat både Chelsea och Sunderland. De ställs nu mot Reading från The Championship, måhända inte någon jätte men ändå ett tufft motstånd.

Ändå är Bradford ett dokumenterat framgångsrikt cuplag på senare år. Bara för två säsonger sedan blev de det första League Two-lag någonsin som gick hela vägen till Wembley och en av de stora cupfinalerna. Väl där blev Swansea för svåra men på vägen hade de slagit ut Wigan, Arsenal och Aston Villa. Några månader senare skulle de vara tillbaka på Wembley för playoff-final, och uppflyttning till League One.

Och även om det förvisso är svårt att hålla isär realism och romantism inför Bradfords match mot Reading idag, möjligen övervärderar man deras chanser för att man vill tro på dem, så vore det knappast någon sensation om de vinner mot Reading. Lika lite som det kändes som någon överraskning att de lyckades vinna mot Sunderland efter deras dramatiska vändning mot Chelsea.

Å andra sidan så är det väl i ett sådant läge som man inte heller skulle bli så värst dramatiskt förvånad om det visade sig att Reading till sist vinner, möjligen med vinstmålet innickat av Yakubu. Det brukar ju inte sällan bli så där, att verkligheten liksom kommer ikapp när förväntningarna blir för höga, ofta dessutom på rätt brutala vis.

Det är så klart rätt osannolikt att något av lagen som spelar idag kommer att vinna FA-cupen. Liverpool, Arsenal och Man Utd får trots allt betraktas som minst sagt tunga favoriter. Något av lagen kan säkert knockas, rättare sagt kommer ett av dem definitivt bli det, men det är svårt att föreställa sig att alla tre ska trampa på en mina med så få matcher kvar.

Däremot hägrar helt säkert drömmen om Wembley för samtliga fyra lag som spelar idag. För det räcker det ju med en vinst idag, eller möjligen oavgjort, så är den drömmen sann. Eftersom FA-cupens semifinaler nu för tiden spelas på Wembley.

Jag har varit skeptisk till att spela semifinalerna på Wembley, och är väl det egentligen fortfarande, eftersom jag anser att det förminskar både finalen och FA-cupen som sådan. Beslutet har kritiserats för att vara finansiellt motiverat, men det är klart att det också kan bygga just på en rimlig bedömning av mindre klubbars möjligheter att ta sig till Wembley i en ny tid med megarika storklubbar som är betydligt svårare att besegra än förr i tiden.

Utifrån det perspektivet skulle FA helt enkelt ha följt med i tiden, och det kan ju vara klokt.

Dagens udda fågel är ligamatchen på Loftus Road mellan QPR och Tottenham, en match av rätt stor betydelse faktiskt. För QPR är det näst intill en match de måste vinna om de verkligen ska ge sig själva en chans i nedflyttningsstriden, och för Tottenham är det på motsvarande vis en match de i stort sett måste vinna om de vill ge sig själva en vettig chans i striden om Champions League-platserna.

Är det någon som vet varför inte Chelsea och Leicester spelar av sin hängmatch under samma helg? Det hade känts mest naturligt.

:::

Det pågår en diskussion om uttagningen inför U21-EM där några har gått ut och menat att England borde gå all-in och verkligen ta ut alla de bästa tillgängliga spelarna. Något som naturligtvis bemötts med viss skepsis från både klubbar och spelare som det verkar. Det där är ju en gammal och återkommande diskussion just i England.

För mig är det givet att det borde vara så. England som landslag kan bara vinna på att deras yngre spelare tidigt får turneringsvana och börjar spela tillsammans i sådana sammanhang. De länder som nu dominerar landslagsfotbollen har alla satsat på det viset. Men det kommer inte ske i England, där klubbarna har allt att säga till om och landslaget inget.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 75 kommentarer

Lama förklaringar av Evans och tama ursäkter av Cissé

Inom amerikansk proffsbrottning, så kallad wrestling, är det  tydligen helt okej att spotta på varandra. En karaktär som kallade sig Carlito hade till och med som gimmick, baserad på att vara cool latino, att gå runt och drygt tugga på ett äpple och därefter spotta rätt i ansiktet på dem som han av någon anledning inte tyckte var cool.

Men fotboll är nu inte amerikansk proffsbrottning och inom fotbollen är det helt enkelt inte okej att spotta på varandra. Det anses tvärtom som om inte det farligaste så åtminstone något av det fulaste man kan göra på planen och mot sin motståndare. Naturligtvis ligger det någon luddig men inte därför mindre uppfattning om respekt och möjligen manlighet i bakgrunden.

Igår blev det alltså klart att både Jonny Evans i Man Utd och Papiss Cissé i Newcastle anmäls av FA för att ha spottat på varandra. Det straff de riskerar är i Evans fall sex matchers avstängning och i Cissés fall sju matchers avstängning, eftersom han varit avstängd en gång tidigare under säsongen. Det är alltså rejäla straff vi talar om.

Det där väcker så klart en del diskussion och frågetecken. Det räcker med ena handens fingrar för att räkna ut att Evans och Cissé alltså riskerar väsentligt högre straff för att ha spottat på eller mot varandra än vad flerparten andra spelare gör för att ha gjort tacklingar som brutit benen på motståndare eller på annat sätt skadat dem illa. Att FA tycker illa om rasism är ju inte de minst själva ivriga med att påpeka, men inte riktigt lika illa som att spotta på varandra om man ska gå efter deras straffskala.

Men det är självklart inte okej att spotta på varandra. Så någon form av straff, och ett ganska tufft sådant, är nog helt rimligt. Men det är svårt att komma ifrån känslan av oproportionerlighet när man jämför med vad andra förseelser leder till för sanktioner.

Jonny Evans och Papiss Cissé valde därtill att i efterhand hantera anklagelsen på helt olika sätt. Evans förnekade att han spottade på Cissé och anser sig alltså oskyldig. Cissé å andra sidan erkänner att han spottade på Evans och ber med en stor portion ödmjukhet om ursäkt för tilltaget.

Den offentliga reaktionen är rätt lätt att inse. Alla har förmodligen sett bilderna och ser att både Evans och Cissé spottar. Naturligtvis leder alltså Cissés bikt och ursäkt till betydligt mer sympati än Evans förnekande. Den allmänna opinionen skulle med det som utgångspunkt helt säkert hellre se ett mildare straff till Cissé än till Evans.

Men rent formellt juridiskt, som är de kriterier som FA:s disciplinkommitté har att leva efter, så kan läget visa sig bli något helt annorlunda. Cissé har medgivit skuld och sakfrågan är således klar, och en bestraffning således given. Evans har inte medgivit att han spottat Cissé, däremot att han spottat. Avsikten är således allt annat än klar, och på bilderna ser det onekligen inte ut som att han direkt siktar på Cissé. Varmed man landar i distinktioner huruvida Evans spottade mot Cissé och i så fall i vilken utsträckning.

Nu är i och för sig inte sådana här disciplinärenden helt särkopplade från vad opinionen säger. Så i slutänden finns anledning att misstänka att kommittén kommer vara benägna att tolka Evans avsikter så att båda spelarna bestraffas i ungefär samma utsträckning och för samma förseelse. Men det kan vara värt att flagga för att ett inte orimligt utfall är att Cissé bestraffas men Evans förblir ostraffad.

Inte för att jag vet vad jag skulle tycka om ett sådant utfall. Det vore formellt svårt att invända mot samtidigt som det skulle kännas som om orättvisa skipats just mot Papiss Cissé, vars enda brott egentligen är att han kanske överreagerar och tappar behärskningen, som jag ser det. Men det är mänskligt och kan hända alla i stridens hetta. Vare sig för Evans eller Cissé var det något som kändes särskilt kalkylerat.

Jag tycker nog att båda spelarna ska ha samma straff, om de nu ska ha något straff alls. Men att detta straff definitivt inte borde vara sex matchers avstängning, vilket känns helt horribelt för mycket. Men eftersom det här är fredag så kan jag så klart passa på att fråga er vad ni själva tycker.

(Jag beklagar den dåliga ordvitsen i rubriken.)

:::

Man City sägs ha en så kallad shortlist med fem managers som ska kunna ta över efter Manuel Pellegrini. Min fundering är närmast om en shortlist som innehåller fem namn verkligen kan kallas för en shortlist, och när en shortlist i så fall blir en longlist.

Hur gärna vill man egentligen ha den där fjärde respektive femte på listan?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 118 kommentarer

Hörnan #28: Små marginaler både i toppen och botten

Veckans lag

:::

Bubblare:

Hugo Lloris, Tottenham
Gary Cahill, Chelsea
Alan Hutton, Aston Villa
Steven N’Zonzi, Stoke
Eden Hazard, Chelsea
Saido Berahino, West Brom
Dame N’Doye, Hull

:::

Tankar och slutsatser:

Baksmälla. Antingen alkoholbetonad eller finalbetonad. Oavsett vilket så var det både risk och en tydlig möjlighet när Chelsea idag skulle möta West Ham. I själva verket är det ju så lite som krävs för att det man vann i ligan i söndags skulle gå förlorat bara tre dagar senare.

Nu blev det som nästan alltid brukar bli mellan West Ham och Chelsea, det vill säga Chelsea vinner. West Ham har märkligt svårt just för Chelsea av topplagen, kanske finns där någon psykologi i botten. Den här matchen var dock Thibaut Courtois tvungen att rädda åt Chelsea, med ett antal svettiga räddningar.

Som det brukar bli blev det också för Arsenal. Jag vet inte hur många gånger den här säsongen som Arsenal har gått fram till 2-0, släppt in 2-1 för att därefter vinna med dessa siffror. Det har varit ett antal gånger. Kanske kan vi i det se en skillnad mot från förr. Tidigare hade Arsenal släppt in 2-2 också, alternativt aldrig gjort 2-0.

Det är tätt i toppen, eller snarare om de två återstående Champions League-platserna. Arsenal vinner, Liverpool vinner och efter många om och men så vinner också Man Utd. Bakom dem smyger Tottenham som kan gå upp på 50 poäng om man vinner sin hängmatch mot QPR.

Det just precis enda som talar för Man Utd i kampen om Champions League-platserna är att de lyckas vinna matcher där de spelar helt uruselt. Newcastle var sällsynt dåliga igår. Ändå satt man utifrån spelet och anade att det enda laget i världen som skulle kunna undvika att göra mål på Newcastle var Man Utd, liksom det enda laget som skulle kunna misslyckas med att hålla nollan mot Newcastle var Man Utd. Välbehövligt men knappast välförtjänt.

Aston Villa tog en livsviktig seger mot West Brom i Midlandsderbyt, efter att ha fått en straff till skänks i matchens absoluta slutsekunder. Så liten är alltså skillnaden från katastrofrubriker till de positiva och hoppfulla rubriker som nu följde på segern.

Kanske måste ett lag i bottenstriden ha lite sådan tur som Aston Villa hade där för att kunna hålla sig kvar. I så fall är loppet verkligen kört för Leicester, för det är svårt att se något annat lag i ligan med sådan dålig tur. Två icke erhållna straffar och ett skott rätt i stolpen mot Man City innan det gick som det brukar i sådana situationer, Man City gjorde 2-0.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 166 kommentarer

Kommer Man City vända sina ensamma ögon mot Carlo Ancelotti?

Det var sekunder från att komma tillbaka och bita Tim Sherwood i ändalykten, men ett fatalt målvaktsmisstag av Ben Foster gav Aston Villa en straff som Christian Benteke förvaltade. Tre otroligt viktiga poäng för Aston Villa som helt säkert var pressade precis som Sherwood redan konstaterat under måndagen, men lika säkert inte i någon positiv mening.

Någon press känner dock inte Manuel Pellegrini, om vi ska ta honom på sitt ord. Efter två raka förluster, mot Barcelona och Liverpool, där inte minst en taktisk naivitet har framträtt i all önskvärd kontrast, så cirklar gamarna över hans huvud och många menar att hans tid som Man Citys manager är räknad.

Pellegrinis något ihärdiga garantier att han minsann inte hade någon avsikt att ändra sitt taktiska upplägg gör dock mest att han framstår som något trotsig och tjurig i vetskapen att han står trängd mot en vägg med en skyttepluton i färdigställning framför honom. Minst lika bestickande som taktisk naivitet är dock att Manuel Pellegrini helt enkelt inte verkar kunna ingjuta laget med vilja eller energi.

Carlo Ancelotti är ett namn som har förekommit som möjlig ersättare för Manuel Pellegrini. Utan att veta i vilken utsträckning det är ett namn som faktiskt har snurrat inne i Man Citys ledningskorridorer så kan man konstatera att det är ett namn som äger någon form av logik. Ancelotti har rimligtvis redan uppnått allt han kan uppnå med Real Madrid, i England har han dock ett och annat kvar att bevisa.

För Man City så är Carlo Ancelotti naturligtvis också ett namn som äger en godkänd europeisk meritlista. Med sina tre segrar som manager i Champions League så är det bara Bob Paisley som tangerar hans facit, men under eran av Champions League så befinner sig nu Ancelotti i ensamt majestät. I det avseendet slår han nu även José Mourinho på fingrarna.

Just denna gravitas är i sig ett argument för Ancelotti. Där finns ett lugn och en värdighet i Ancelottis managerstil som kontrasterar väl med Mourinho men som samtidigt ger viss immunitet mot dennes konster och påhitt. I någon mening är det ett namn som snarare borde kunna provocera Mourinho, i och med att Ancelotti alltså är en av få managers som inte bara kan säga sig vara mer framgångsrika än Mourinho, utan dessutom kan säga sig ha lyckats där han misslyckats.

För Real Madrid är ju den klubb där Mourinho i någon mening kan sägas ha gått bet. Om det nu ska kallas för ett misslyckande så gick det förvisso ändå ganska bra, men målet med en Champions League-titel uppnåddes inte och Mourinho vann aldrig riktigt klubbens och fansens stöd. Carlo Ancelotti efterträdde dock Mourinho och med honom vann Real Madrid till sist den så eftertraktade La Decima.

Något större och mer komplicerat jobb inom fotbollen än att vara manager för Real Madrid finns inte. Milan är knappast någon lekstuga det heller. Ancelotti klarade båda dessa uppgifter med bravur, så Man City skulle i Ancelotti få en manager som är van och bekväm med att vara manager för en sådan storklubb som Man City kanske är men definitivt vill bli.

I det avseendet erbjuder Carlo Ancelotti något som ingen av hans eventuella företrädare har kunnat göra. Invändningen mot Manuel Pellegrini har hela tiden varit att han saknat tyngden och trovärdigheten att leda en riktig storklubb, inte minst avslöjat i Real Madrid. Roberto Mancini kom till England och Man City med ett gigantiskt mindervärdeskomplex runt halsen som till slut tog ut sin rätt.

Carlo Ancelotti känns som det rätta steget och det naturliga nästa steget i Man Citys utveckling som engelsk och europeisk storklubb. Det betyder inte att Ancelotti är det enda eller ens det enda bra valet. Men jag har själv svårt att se ett bättre namn.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman
Inlägget har 507 kommentarer