Peter Hyllmans Englandsblogg

HÖRNAN #5: Mardrömsläge för Chelsea, drömvändning av Leicester

IMG_0252

Bubblare:
Heurelho Gomes, Watford
Micah Richards, Aston Villa
Virgil van Dijk, Southampton
Ryan Mason, Tottenham
Samir Nasri, Man City
Jeremain Lens, Sunderland
Theo Walcott, Arsenal

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Everton. Det måste vara rätt underbara dagar för Evertons supportrar de senaste veckorna. Först håller klubben fast vid John Stones och i ligamatchen därefter så knäcker man Chelsea på hemmaplan. Undantaget sista kvarten av första halvlek var Everton det tydligaste och det bästa laget på Goodison Park och man visar tydligt att den här säsongen vill man återigen vara med och leka i toppen av tabellen.

Man Utd. Det diskuterades under lördagen huruvida ett möte mellan Man Utd och Liverpool fortfarande är ett stormöte, vilket rimligtvis beror på vad man menar med begreppet. En match mot Liverpool är emellertid alltid en av säsongens absolut viktigaste matcher för Man Utd, och det här var en match som Man Utd verkligen behövde vinna. Och får inte Man Utd en boost av andra halvlek så får de den aldrig.

Man City. Man måste kunna vinna matcher på flera olika sätt om man har som ambition att vinna Premier League. Att Man City kan köra över sitt motstånd har vi redan sett den här säsongen. Men här visade Man City att man kan vinna även grötiga matcher, utan flera av sina viktigaste spelare med i laget, och avgöra sent. Att ha den vetskapen med sig i ryggen kommer vara mycket värt under säsongen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Chelsea. Det börjar likna någon slags kris för Chelsea. Tre förluster på de fem första matcherna har redan nu öppnat upp ett svårinhämtat avstånd upp till Man City på första plats. Laget som byggde förra säsongens titelvinst på ett omutligt försvarsspel har efter fem omgångar släppt in flest mål av alla lag i ligan. Offensivt ser det trögt och orörligt ut med spelare som ser trötta och fantasilösa ut. Problemen på planen kompletteras med konflikter bredvid planen och stämningen i klubben och i laget verkar allmänt negativ. Chelsea har tvärsnabbt fått byta fokus från titelstrid till att alls blanda sig i Champions League-fajten.

:::

TRE PUNKTER

Boys To Mancs. Det var en omgång då det var helt okej att vara tonåring och spela för ett av lagen från Manchester. Kelechi Iheanacho hann inte med att göra mycket under sitt inhopp för Man City mot Crystal Palace men han hann med vad som till sist var det enda viktiga, matchens enda och avgörande mål. I den röda delen av Manchester hoppade världens dyraste tonåring in i 65:e minuten och tog 20 minuter på sig att sätta spiken i kistan på bästa möjliga sätt mot precis rätt motståndare.

Rodgers That. Han framstod nästan lite härjad, Brendan Rodgers, efter matchen mot Man Utd. Det blir lite märkligt att höra honom, nästan som en sorts metaparodi på paroditwitterkontot med hans namn, prata om att spelarna visade bra karaktär när lagets insats som helhet snarare framstod som mer eller mindre karaktärslös i minst en timme av matchen. Matchanalysen i efterhand hade kunnat vara mer fokuserad på egna tillkortakommanden mer än ovidkommande synpunkter på enskilda domslut. Rodgers är pressad och han har förmodligen inte råd med många fler insatser som i de två senaste matcherna.

Fox Sake. Engelsk fotboll när den är som absolut bäst. Det var vad vi fick se ikväll på King Power Stadium när Leicester vände ett till synes hopplöst 0-2-underläge till vinst 3-2 under andra halvlek. Och vilken halvlek. Det är så fascinerande hur den maxitalienske Claudio Ranieri är så inkopplad på den typiskt engelska fotbollsmentaliteten. Det var plattan i mattan och full fart framåt med en perfekt symbios mellan spelare och publik. Det skapas en atmosfär och en energi som får en vändning att kännas oundviklig.

:::

FÖR ÖVRIGT

Press är att vara en flykting, menade José Mourinho efter matchen mot Everton. Press kan naturligtvis också vara att ta till tillkämpade jämförelser för att byta samtalsämne.

Det kan inte vara roligt att spela fotboll för Tony Pulis.

Louis van Gaal: ”For me, Liverpool is a fantastic club. Because I have won every game against Liverpool.” Måhända skämtsamt, men ganska osnyggt och I alla fall onödigt.

Utan målkamerateknologin hade kanske Leicester aldrig fått sin reducering och vändningen hade aldrig hänt. Det finns alltid de som är mot ny teknik med argument som att det innebär strul och tar tid. Jag tror ingen i efterhand skulle hävda att detta blev fallet med målkamerateknologin, eller att det hade varit bättre utan den.

Peter Hyllman
Inlägget har 117 kommentarer

När katten spelar på lördagen så dansar råttorna på söndagsbordet

Söndagen bjuder på två matcher. Först ut är Sunderland vs Tottenham och därefter avslutas dagen med Leicester vs Aston Villa. Det lär knappast vara någon matchmeny som Sky är helt nöjda med, de hade rimligtvis gärna hellre sett någon av gårdagens tungviktsmöten spelas på söndagen, för att maximera tittarsiffrorna.

Men de fyra Champions League-deltagande engelska lagen kommer ju inte att spela på söndagar inför en Champions League-omgång den här säsongen, och självklart då ej heller på måndagar. Det är en ny bestämmelse för den här säsongen naturligtvis genomförd för åtminstone i någon utsträckning hjälpa de engelska lagen i Champions League.

Genomgående känns det som ett klokt beslut. Det kommer att vara till hjälp för de engelska lagen i Champions League. Samtidigt så öppnar det faktiskt upp ett antal söndagar under säsongen då strålkastarljuset istället mer tydligt kan riktas mot övriga lag i ligan. Det är helt enkelt ett beslut som de flesta för att inte säga alla klubbar tjänar på.

Och som även ligan som helhet tjänar på i längden. Och självklart är detta något som kommer att kunna utnyttjas ännu mer från och med nästa säsong när även fredagarna kommer att användas för ligamatcher.

:::

Hittills den här säsongen är det fyra klubbar som ännu inte vunnit någon match, och två av dessa möts på Stadium of Light. Sunderland och Tottenham möts, och det vore väl kanske typiskt på sitt sätt då om den här matchen slutar oavgjort.

Sunderlands främsta problem är försvarsspelet där man hittills släppt in tio mål i ligan, och hela 13 mål på sina totalt fem matcher den här säsongen. För Tottenham handlar det istället om anfallsspelet, där laget bara lyckats med att göra tre mål på sina fyra första matcher, och Harry Kane har hittills inte gjort något mål alls.

Idag kan han däremot få lite bättre understöd än förut i och med att Heung-Min Son förväntas göra debut. Det här bör hur som helst vara en match där Tottenham inte borde kunna undvika att göra mål.

:::

Vinner Leicester mot Aston Villa så passerar man bland andra Arsenal och Man Utd och går upp på andra plats i tabellen.

Den ganska bisarra idén hade varit svår att föreställa sig inför säsongen men Claudio Ranieri har onekligen fått något av en drömstart med Leicester, som ännu efter fyra omgångar av Premier League faktiskt är obesegrade.

Aston Villa å sin sida vann i ligapremiären men har därefter bara tagit en ytterligare poäng på de tre därpå följande matcherna. Båda lagen kommer rimligtvis brottas i tabellens nedre regioner vad säsongen lider så det är inte någon helt obetydlig match mellan dem ikväll.

:::

Inget lag har någonsin vunnit ligan med en så svag säsongsinledning som Chelsea har svarat för. Förlusten mot Everton betyder att de har förlorat tre av sina fem första matcher, och står kvar på fyra poäng av 15 möjliga.

Den värsta statistiken är rimligtvis kolumnen för insläppta mål. Från att ha släppt in lägst antal mål av alla förra säsongen så har de nu på dessa fem matcher släppt in flest av alla. Jämförelsevis tog det 32 matcher under säsongen 2004-05 innan Chelsea släppte in lika många mål.

Och nästa helg ställs man mot Arsenal. Onekligen en match som på förhand har alla förutsättningar att bli riktigt spännande.

José Mourinho ihärdar med att Chelsea inte får de resultat som deras spel förtjänar och pekar på att man har otur mot Everton. Mer besvärande för Chelsea är snarare att matchens resultat tvärtom inte var det minsta konstigt sett till hur spelet och matchbilden faktiskt såg ut.

Problemet är inte bara defensiven, utan lika mycket att anfallsspelet ser ut att vara befriat från fart, idéer och kreativitet. Det är för många spelare som gömmer sig och håller sig osynliga.

Å andra sidan så tar inte heller José Mourinho täten. Han såg och lät avslagen ut redan inför matchen. Under matchen sitter han mest och surar på bänken även när Chelsea gör ett väldigt viktigt reduceringsmål. Och efter matchen pratas det om otur.

Mot Arsenal måste Chelsea spela för stoltheten.

:::

Kelechi Iheanacho, 18 år. När Man City till och med vinner sådana där matcher, på ett sådant där sätt, och när till och med tonåringar går in och gör de avgörande målen, då börjar man ana att det helt enkelt kommer bli väldigt svårt att stoppa Man City den här säsongen.

:::

Råttskit var den kanske bästa beskrivningen av första halvleken mellan Man Utd och Liverpool. Men sedan tog det onekligen fart i andra halvlek och med några riktigt snygga mål.

Det lär knappast vara någon större tröst för Liverpool men Christian Bentekes cykelspark får nog anses vara det snyggaste av dem. Även om Ander Herrera får ta och äta sin gröt och skaffa sig lite hår på påsen.

Okej debut av Anthony Martial får man väl säga.

Man ska inte överdriva betydelsen så klart, men han lär ha hjälpt sig själv väldigt mycket med det där målet.

Det var alltid givet att det var transfersumman snarare än spelaren som skulle värderas i media och bland supportrar, och en sådan värdering kan aldrig bli till spelarens fördel. Men nu kommer värderingen istället snarare utgå från målet och den lyckade debuten.

Det är viktigt med första intryck. Åtminstone när man har ögonen på sig.

Peter Hyllman
Inlägget har 177 kommentarer

Man Utd kan inte vinna ligan med Louis van Gaal som manager!

För ganska precis tre veckor sedan formulerade jag för första gången mina tankar i samlad form om problemet med den av Louis van Gaal anförda systemfotbollen i Man Utd och dess avsaknad med och kontrast mot vad jag valde att kalla för magi. Paul Hayward, Rio Ferdinand, Jonathan Wilson, Daniel Taylor är bara några bland det flertal andra experter som sedan dess har instämt med i grund och botten samma resonemang. Senast i raden att göra kören sällskap är Gary Neville.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/11858686/Louis-van-Gaal-deserves-support-but-the-warning-signs-are-starting-to-flash-at-Manchester-United.html

Systemfotbollens fundamentala brist är att den till varje pris syftar till att minimera risk på fotbollsplanen. Priset är emellertid en begränsning av varje enskild spelares frihet och kreativitet, och i förlängningen av lagets kollektiva kraft. Har man den individuella skicklighet i laget som Man Utd trots allt besitter så är detta i högsta grad kontraproduktivt. Ett bra system frigör och förhöjer individerna i ett lag, det förminskar dem inte.

Louis van Gaal försöker, utifrån sina erfarenheter i framför allt Holland och Tyskland, kontrollera matchbilden i varje given match. Men i England och i Premier League så har det historiskt sett aldrig räckt att enbart kunna kontrollera en matchbild, ett potentiellt engelskt mästarlag måste aktivt kunna dominera matchbilden, och det måste sett till ligans styrka göras i match efter match. Men för att dominera en matchbild så måste man vara beredd att ta risker och våga släppa något på kontrollen.

Det duger inte längre till att skylla på spelartruppen. För det första har Louis van Gaal haft över ett år på sig att implementera sina idéer och han har fått spendera flera hundra miljoner pund för att få in sina spelare. För det andra ska ingen inbilla mig att en anfallsbesättning innehållandes bland andra Wayne Rooney, Memphis Depay, Juan Mata, Ashley Young, Javier Hernandez, Adnan Januzaj och Marouane Fellaini inte hade presterat en väsentligt bättre offensiv fotboll med Alex Ferguson som manager.

Den väsentliga skillnaden återfinns inte i spelartruppen. Den väsentliga skillnaden återfinns i systemfotbollen, och dess grundläggande prioritering av kontroll före kreativitet.

Med detta sagt så måste man ändå erinra sig att Man Utd befinner sig i en post-Fergusonsk tidsperiod. Att tro att en övergång efter Alex Fergusons avgång skulle bli smärtfri vore naivt över gränsen till dumhet. Det kommer ta tre år, sa jag när Ferguson meddelade sin avgång, innan Man Utd återigen kommer kunna konkurrera om ligatiteln på allvar. Med David Moyes kastades ett av dessa år bort, inte helt enligt hans förskyllan. Frågan är om van Gaal, nu i praktiken inne på år två, faktiskt för Man Utd närmare denna av mig formulerade mållinje, eller om hjulen står och spinner i gruset.

”Man Utd kan inte vinna ligan den här säsongen, men nästa säsong!” Ungefär så uttryckte sig Louis van Gaal själv för någon dag sedan. Om ett sådant uttalande kan man tycka både det ena och det andra men jag är benägen att i alla fall ge honom hälften rätt, man kan inte vinna ligan den här säsongen. Men problemen med systemfotbollen kommer att bestå under van Gaal och den större frågan är om Man Utd alls kan vinna ligan med van Gaal som manager. Personligen har jag börjat inse att det förmodligen inte är möjligt.

Märkligare är kanske att jag också har börjat förlika mig med den tanken. Och till viss del verkar inte heller van Gaal själv främmande för den. Hans sätt att uttrycka sig den senaste veckan antyder att han ser sig själv som en sorts övergångsfigur, den som lägger grunden för den som därefter har att bygga vidare. Han har exempelvis redan börjat att konkret prata om sin efterträdare och det gör inte en manager som inte ser slutet närma sig. Och i en sådan kapacitet kan jag acceptera van Gaals metoder.

Problemet är så klart vad som händer därnäst. På gott och ont måste Man Utd förmodligen slutföra det projekt man nu har gett sig in på med Louis van Gaal, att ge honom sparken nu skulle riva upp det arbete som redan gjorts och slänga in klubben i ännu en uppslitande förnyelse utan styrning eller tydliga riktmärken. Och det råder även en påträngande fara att i en jakt på ännu ett stort managernamn att efterträda honom så kommer det in en ny gestalt mer intresserad av att införa sina idéer, och så får man börja om från början igen.

Men om ett år eller två år, när van Gaals projekt har nått sin ändstation, vad gör man då? Min slutsats, och den är ny för mig, är att Man Utd då helt enkelt måste ta chansen på Ryan Giggs. Det är det enda sättet att undvika den onda cirkel av ständigt nya managernamn som annars lurar runt hörnet. Det är också det enda sättet att faktiskt på samma gång kunna utgå från den grund av trygghet och kontroll som van Gaals system installerat och bygga vidare med ett större risktagande, större frihet, fart och kreativitet.

Det är inte helt rationellt, och det är alls inte omöjligt att det är supportern i mig som i alla fall till viss del talar. Ryan Giggs är naturligtvis oprövad som manager. Jag har själv varit tveksam på gränsen till avfärdande när hans namn tidigare har nämnts i detta sammanhang. Men förutsättningar förändras. Giggs har på nära håll och under många år följt Alex Fergusons managergärning, han har i sitt DNA en klubbkultur präglad just runt risktagande, frihet och kreativitet. Han har i ett sådant läge också arbetat tre år vid sidan av Louis van Gaal, och fått gå lärling för jobbet.

Det är utan tvekan en Hail Mary. Det är en chansning på att Ryan Giggs faktiskt kan bli för Man Utd vad Pep Guardiola visade sig vara för Barcelona, att blixten i det avseendet kan slå ned två gånger. Men min slutsats är alltmer att det är en chansning som Man Utd måste ta. Och predikar man värdet i risktagande på fotbollsplanen i Premier League, så ska man heller inte underskatta värdet i risktagande vid sidan av fotbollsplanen.

You can’t win anything with Louis van Gaal as manager!

:::

Augusti horribilis för Chelsea och efter denna så beger man sig alltså i dagens tidiga match till Goodison Park för ett tufft bortamöte med Everton, ett möte som naturligtvis heller inte blir det minsta mindre intressant givet såväl ordstrider som prestige som uppstått till följd av Chelseas misslyckade försök att värva John Stones.

:::

Både Man Utd och Liverpool går in i kvällens tunga prestigemöte på Old Trafford rejält stukade efter svidande förluster precis innan landslagsuppehållet. En vinst vore som balsam för själen och en förlust som att strö salt i såren, den logiken gäller för båda. Allt att vinna men också allt att förlora. Precis som det skall vara med andra ord, när Man Utd och Liverpool drabbar samman.

Peter Hyllman
Inlägget har 799 kommentarer

Kärlek vid andra ögonkastet eller ett års konvenansäktenskap?

I vems intresse? Det är den grundläggande frågan som maktmänniskor och politiska analytiker har lärt sig att utgå från så långt tillbaka i tiden som allra minst de gamla grekerna. Samma fråga uttryckt på ett något annorlunda sätt vore ”vem vinner på detta?”, och med den frågan får man en naturlig ingång till sådant som sker inom fotbollen.

David De Gea skrev under dagen på ett nytt kontrakt med Man Utd, och därmed sattes väl den allra sista punkten i vad som har varit den här sommarens mest utdragna men också mest bisarra transfersaga. I alla fall för den här säsongen. Och den naturliga utgångspunkten är då att fråga sig vem som vinner på detta.

Vad vinner Man Utd?

Man Utd vinner självklart att man allra minst under ännu en säsong får behålla en av världens bästa målvakter. Man vinner också möjligheten att faktiskt få behålla honom längre än så, beroende på vad som egentligen är David De Geas preferenser om något eller några år.

Men den ekonomiska uppsidan är även den uppenbar. Man Utd löper inte längre någon risk att David De Gea kan lämna klubben gratis efter den här säsongen, utan ska han säljas så blir det för en duktig summa pengar. Finns det en klausul så är den summan pengar given på förhand, finns den inte så har man ett utmärkt förhandlingsläge.

Vad vinner David De Gea?

De Gea får naturligtvis ett betydligt bättre kontrakt. I korthet handlar det inte minst om en väsentlig löneökning, från den oerhört magra lönen om £40,000 i veckan till något som anses ligga närmare £200,000. En löneförhöjning med 400% med andra ord.

Inte heller oviktigt är att De Gea därmed har löst kontraktssituationen med Man Utd och därmed kan se fram emot att vara klubbens första målvakt under säsongen. Givet att det är ett EM att se fram emot under sommaren så var det viktigt med speltid.

Det finns heller inget som säger att De Gea har skrivit bort möjligheten att gå till Real Madrid nästa sommar, även om han nu har skrivit på ett nytt kontrakt med Man Utd. Det kan självklart finnas en klausul eller en överenskommelse, om detta vet vi intet. Men med kontraktet har De Gea både säkerhet och ett bättre förhandlingsläge.

Vad vinner Real Madrid?

Det är svårt att se vad Real Madrid i själva verket hade att vinna på den här utvecklingen. Om David De Gea skrev på ett nytt kontrakt med Man Utd med förståelsen att han flyttar till Madrid nästa sommar, så lär Real Madrid ha blivit konsulterade om summan på en sådan klausul. Så långt allt gott för dem får man tänka.

:::

Två saker vore tämligen naiva att tro. Dels att David De Gea ville något annat den här sommaren än att flytta till Real Madrid. Dels att hans nya avtal med Man Utd på något sätt skulle utesluta att han ändå flyttar till Real Madrid nästa sommar. Det nya avtalet kan vara ett konvenansavtal lika mycket som något annat.

Vad avtalet å andra sidan antyder är att David De Gea har blivit övertygad om att det var Real Madrid som var skyldiga till att övergången havererade under den sista transferdagen. Med tillgång till tidsstämplade dokument, samt en förnuftig analys av vad som skedde under dagen, så var nog inte det helt svårt att leda i bevis.

Real Madrid kan ha haft både politiska och ekonomiska skäl att sänka affären för egen del. Men därmed satte man också David De Gea i en väldigt krånglig situation, och det är naturligtvis ingen omöjlighet att det mer än något annat övertygade De Gea om att istället förlänga sitt kontrakt med Man Utd, och eventuellt omvärdera idén med en flytt till Madrid.

Samtidigt är David De Gea spanjor, och ingen spansk, sydeuropeisk eller sydamerikansk spelare har som barn någonsin drömt om att få spela för Man Utd framför att få spela för Real Madrid eller Barcelona. Det har Man Utd fått erfara förut, med Cristiano Ronaldo. Det gick inte att hålla fast vid honom, trots att man då stod betydligt starkare sportsligt. Detsamma skulle ske med De Gea.

Men nu kan ärendet läggas åt sidan under den här säsongen.

Peter Hyllman
Inlägget har 52 kommentarer

Oderint, dum metuant

Tidningen Mirror gjorde nyligen en undersökning av vilka som är de mest hatade eller illa omtyckta klubbarna i England. Mest hatade av dem alla var Man Utd med i snitt 68% av rösterna. Tätt efter dem följde Chelsea och Liverpool. Inget nytt med det, liknande omröstningar har genomförts i många år och de har alla haft samma slutresultat.

Låt dem hata, så länge de fruktar.

Det där är i själva verket väldigt bra nyheter för Man Utd. Att vara hatad i det här sammanhanget betyder att man är eller har varit framgångsrik, och uppfattas som ett stort hot. Det är ingen tillfällighet att Chelsea har marscherat snabbt uppåt i dessa mätningar. Och Man City kanske inte är jättehatade just nu men om under de kommande tio åren kommer även de marschera uppåt sakta men säkert.

Det är när man inte är hatad som man har skäl att vara orolig, som klubb med aspiration på titlar och ligavinster.

På det temat så gjorde Mirror även en undersökning av vilka engelska klubbar i Premier League som är de mest älskade. Resultaten där följer mer eller mindre samma logik i toppen. Southampton är den mest älskade klubben, inte så konstigt då de av flera skäl blivit den engelska fotbollens darlings. Efter dem följer Bournemouth, och sedan i tur och ordning Swansea, Arsenal och Everton.

Är inte det i själva verket väldigt dåliga nyheter för Arsenal?

Men kanske är det heller inte oväntat. Adrian Ford, tidigare Arsenals commercial director, beskrev Arsenals marknadsstrategi som att de vill vara allas andralag: ”We want to play good footboll and be everyone’s second favorite team.” Det är kanske en rimlig strategi att arbeta efter för en klubb som inte har ambitionen att vara den allra bästa.

Någon nödvändig beståndsdel i en framgångsrik kommersiell strategi är det uppenbarligen inte heller. Man Utd må vara den mest hatade engelska klubben men man är samtidigt den kommersiellt mest framgångsrika. Titlar och framgång är i själva verket den bästa marknadsstrategin, inte snygg fotboll och att vara allas andralag.

Okej, men det där är ju bara markndstugg kan man då tycka. Och visst ligger det något i det, men det går samtidigt igen i sådant som exempelvis Arsene Wenger säger, som när han för några år sedan menade att ”as long as you are second in the league, I am ready to sign for the next 20 years.” Det är en attityd du aldrig hade hört från Alex Ferguson eller José Mourinho ens i deras mörkaste stunder.

De framgångrikaste Arsenallagen har aldrig varit de mest omtyckta. Om något så tvärtom. Det har gått ett drygt årtionde sedan Arsenal senast var att betrakta som seriösa och genuina titelutmanare. Det finns flera skäl till detta, men ett är utan tvekan att man har varit lite för fästa vid att vara omtyckta, älskade, uppskattade och beundrade snarare än att vinna.

Nu vill Arsenal återigen bli fruktade titelutmanare, men då måste de vara okej med att också bli hatade.

Peter Hyllman
Inlägget har 252 kommentarer

De fem häftigaste Fergietime-målen i Premier Leagues historia

Fergietime. Ett uttryck som tagit sig något av ett självständigt liv från den manager som gett det dess namn. Enligt vissa en irriterande manifestation av den dominerande klubbens institutionaliserade fördelar. För andra ett begrepp som sammanfattar förmågan att ta sig samman när skiten träffar fläkten och hitta ett sätt att vinna när både tid och hopp verkar förbi. Inget märkligt med det, den enes terrorist och den andres frihetskämpe och så vidare.

Premier League-historien har sina olika mest fantastiska avgöranden i de absoluta slutminuterna. Det är den typen av sena mål och matchavgörande moment som gör att adrenalinkicken inte avtar hos dem som tittar innan nästa match har tagit vid, den typen av mål som kan definiera inte bara en hel match utan en hel säsong, kanske till och med en hel era.

Det har gjorts diverse sammanställningar genom åren över vilka som är de bästa eller häftigaste av alla dessa sena mål och avgöranden under Premier League-eran. För mig måste några kriterier vara uppfyllda för att ett mål alls ska vara en kandidat, och enklast kan det kanske sammanfattas med att målet måste ha en kontext, vara en del av ett större sammanhang.

Det kan självklart handla om att målet visar sig vara väldigt viktigt i exempelvis en titelstrid, eller varför inte en nedflyttningsstrid?! Det kan också vara så att det är ett derby eller en match med historisk rivalitet och betydelse. Det måste vara målen vi aldrig glömmer. Enklast uttryckt är det målen vi fortfarande kommer att komma ihåg om 25 år.

Här är mina topp fem:

(5) Steve Bruce, Man Utd 2-1 Sheffield Wednesday, 1992-93

Om det var något mål som gav namn åt uttrycket Fergietime så var det detta mål. Man Utd hade varit i underläge med 0-1 innan Bruce kvitterat i slutminuterna. Sex minuter in på tilläggstiden, domaren hade blivit skadad under matchens gång, så kommer bollen än en gång in mot Bruce i straffområdet. Den historiska kontexten är inte fy skam. Man Utd jagade en ligatitel man inte vunnit på 26 år, en ligatitel man förlorade vid ungefär samma tillfälle säsongen innan, och nu såg ut kunna förlora igen.

(4) Stan Collymore, Liverpool 4-3 Newcastle, 1995-96

Då och då brukar supportrar ombes att rösta på vilken de anser är den bästa matchen i Premier League-historien och då brukar den här matchen normalt sett komma mycket högt upp. Och det var en riktig cracker, mellan två lag som betonade anfall framför allt annat i en tid när engelsk fotboll verkligen var så där härligt energirik både på planen och på läktarna. Newcastle jagade ligatiteln, som man då inte varit i närheten av på närmare 70 år. Man Utd flåsade dem i nackhåren. Det har aldrig varit vackert att förlora, men Newcastle kom väldigt nära.

(3) Federico Macheda, Man Utd 3-2 Aston Villa, 2008-09

Man Utd hade under våren sett ut kunna jogga hem sin tredje raka ligatitel, och sin 18:e totalt vilket skulle föra upp dem jämsides med Liverpool. Men under mars kom ett rejält formtapp. Två raka förluster innebar att tio poängs försprång till just Liverpool av alla möjliga förhatliga rivaler krympte till fyra och tappade poäng mot Aston Villa skulle göra läget rejält svettigt. Cristiano Ronaldo kvitterade till 2-2 med tio minuter kvar men det var den debuterande 17-åringen som långt in på tilläggstiden avgjorde matchen och förmodligen ligan av bara farten.

(2) Michael Owen, Man Utd 4-3 Man City, 2009-10

Ett tidigt prestigemöte i gryningen av ett nytt tidevarv i Premier League. Man Utd hade sålt iväg Cristiano Ronaldo och Carlos Tevez hade flyttat till just Man City. ”Welcome To Manchester!” skrek skylten, Alex Ferguson sluddrade något om högljudda grannar och volymen var uppskruvad på max inför vad som skulle komma att bli kanske historiens bästa Manchesterderby. En gång tog Man Utd ledningen, två gånger, tre gånger, men Man City kvitterade alla tre, och den tredje när klockan svängde upp på 90 minuter. 3-3 såg det ut att bli men Michael Owen, Liverpoolikonen som gått på fri transfer till Man Utd för att vinna sin ligatitel, ville mer.

(1) Sergio Agüero, Man City 3-2 QPR, 2011-12

Sista minuten, av den sista matchen på en lång ligasäsong. Det var 44 år sedan Man City hade vunnit ligan och under den tiden hade Man City byggt upp ett grundmurat rykte om att kunna misslyckas på de mest vansinniga sätt med precis allt. Att bara vinna hemma mot QPR såg ut som en uppgift som inte gick att misslyckas med på förhand, men Man City gjorde sitt allra bästa för att leva upp till sitt historiska rykte. Matchuret tickade förbi 90 minuter och QPR ledde otroligt nog med 2-1 trots en man mindre på planen. Edin Dzeko gör vad som ska komma att bli fotbollshistoriens mest underskattade kvittering för bara någon minut senare passar Mario Balotelli till Sergio Agüero och resten är modern fotbollshistoria.

Peter Hyllman
Inlägget har 203 kommentarer

Varje tid har sina legender

Samtidigt som Sverige spelade sin ångestkvalmatch mot Österrike, en ångest som så fort matchen inleddes övergick i ren depression, så tog sig England en lugn kvällspromenad mot Schweiz. England, till skillnad från Sverige, är ju redan klara för EM och var det alltså med tre matcher tillgodo. Vilket säger något om var England och Sverige befinner sig i the grand scheme of things.

Matchen var förvisso inte meningslös för Schweiz, men England vann till sist ändå med 2-0. Den första halvleken var ett regelrätt sömnmedel men i andra halvlek kom spelet loss lite och det var också då England gjorde målen. Det första genom Harry Kane och det andra på straff, naturligtvis var det Wayne Rooney som tog den.

Englands gamla målrekord i landslagssammanhang har innehafts i över 40 år av Bobby Charlton, den engelske ikonen som vann VM med England 1966 och hann med att göra 49 mål på 106 landskamper mellan 1958 och 1970. Men från och med igår står nu alltså Wayne Rooney på 50 gjorda mål.

Likheterna mellan Bobby Charlton och Wayne Rooney är fascinerande på sina sätt. Båda två har och hade naturligtvis Man Utd som hemvist. Mer märkligt är kanske att inför gårdagen så hade både Charlton och Rooney gjort exakt lika många landskamper, nämligen 106 stycken, och alltså exakt lika många mål, och båda har en landslagskarriär som sträcker sig över tolv år.

I det avseendet var det självklart mycket passande att Wayne Rooney passerade både antalet mål och antalet landskamper i samma match. Det ger också Bobby Charlton möjligheten att behålla vetskapen att ingen engelsk spelare har gjort fler mål än honom på samma antal landskamper eller lägre.

Det är så klart svårt att göra riktigt bra jämförelser mellan spelarna. Bobby Charlton vann ett VM med England, Wayne Rooney har aldrig tagit sig längre än till kvartsfinal med England. Charlton är en hjälte från en tid då fotbollsspelare var älskade men som alla andra, Rooney är en antihjälte i en tid när fotbollsspelare alltmer distanserats från andra.

Det är oklart vad sådana här målrekord egentligen är värda. Men i den utsträckning man ändå håller reda på sådana rekord så är det naturligtvis en bedrift av Wayne Rooney som inte bör undervärderas, inte minst för en spelare som fått så mycket skäll för svaga prestationer i landslaget. Vad det naturligtvis handlar om är att han aldrig på egen hand har förmått lyfta ett svagt landslag över det egna landets stundtals orimligt höga förväntningar.

Min första tanke när det pratades om att Wayne Rooney skulle slå Bobby Charltons målrekord var att det naturligtvis beror på att det spelas så många fler landskamper nu för tiden. Men den tanken fick ju pyspunka av uppgiften att båda alltså har gjort mer eller mindre exakt lika många landskamper. Då är den därpå följande tanken att Rooney kunnat göra fler mål mot betydligt mer beskedligt motstånd.

Klarar sig den tanken från pyspunka? Nja, inte riktigt. Sporting Intelligence dök upp med en liten sammanställning igår kväll. Av den kan man utläsa att Bobby Charlton spelade 49 vänskapslandskamper, Rooney har bara spelat 39. Rooney har alltså gjort sina mål under en större andel av tävlingslandskamper. Charlton har dessutom en större andel av sina gjorda mål i just sina vänskapsmatcher.

Bobby Charlton har gjort 0,45 mål per match i vänskapslandskamper. Wayne Rooneys motsvarande målproduktion i vänskapslandskamper är 0,36 mål per match. I tävlingsmatcher är förhållandet det omvända. Där har Charlton gjort 0,47 mål per match och Rooneys produktion ökar till 0,53 mål per match.

Tävlingslandskamper kan å andra sidan också innebära matcher mot Sverige, San Marino och Andorra, som kan vara lättare än vänskapsmatcher. I sådana matcher kan så klart en lurig spelare kraftigt boosta sitt målfacit. Men även sett till den typen av demolitionsjobb så har Charlton och Rooney ett liknande facit, båda har spelat elva sådana matcher vardera, i vilka Charlton har gjort 19 mål och Rooney 16.

Bobby Charlton har däremot en målmässig fördel i VM-slutspel gentemot Wayne Rooney. Han har förvisso spelat 14 VM-matcher jämfört med Rooneys elva, men också gjort fyra mål mot Rooneys enda. Det talar så klart till Charltons fördel, att han är mer av en mästerskapsspelare. Å andra sidan hade Charlton också fördelen av att få spela ett helt VM på hemmaplan, tre av hans VM-mål kom 1966.

Bobby Charlton är en engelsk fotbollslegend. Någon sådan status kommer Wayne Rooney helt säkert aldrig att få, även om han säkert kommer få mer beröm efter hans karriärs slut. Men egentligen är jämförelsen meningslös. Var tid har sina hjältar och var tid får de hjältar den förtjänar. Bara historiens gång kan döma dem.

:::

Är inte det mest pinsamma med Sveriges insats i dessa båda kvalmatcher att man trots dem fortfarande faktiskt har en halvgod chans att ta sig till EM?! Det borde inte vara möjligt.

:::

Få om alls något land har en så självuppblåst syn på sitt landslag i förhållande till dess kvalitet som Sverige. Ändå var det inte på något sätt en oväntad truppmina som Sverige gick på under båda dessa kvalmatcher, först mot Ryssland och sedan mot Österrike.

Erik Hamrén och landslagsledningen har begått ett slags taktiskt självmål. Visst har inte Sverige riktigt samma spelarmaterial nu som man hade för tio år sedan, men vad en klok tränare och ledare gör då är att så långt som möjligt kompensera för detta taktiskt, inte öppna upp sig och bjuda in till sluggerfest. Man kommer med tandpetare till en revolverfajt.

Sveriges spelarmaterial är sämre än för tio år sedan, men Sverige är också betydligt svagare taktiskt än för tio år sedan. Det första är svårt för Erik Hamrén att åtgärda, även om han genomgående valt det beprövat otillräckliga före den oprövade möjligheten. Det andra, det taktiska, faller helt och hållet på Erik Hamréns ansvar.

Var det en taktisk kohandel man gjorde för att behålla Zlatan Ibrahimovic i landslaget – och vad har i så fall ett sådant beslut kostat svensk fotboll på kort och på lång sikt?

Peter Hyllman
Inlägget har 153 kommentarer

LINHEM: Derbys deadline day är dekadent och depraverad

En av de första sakerna Burnley-managern Sean Dyche sa denna säsongen var ”some of the sums Championship clubs are paying are astronomical” och kort senare har han värvat Andre Gray för £9m, Rouwen Hennings för £3m, Joey Barton för en limpa cigg, och efter ha köpt Jelle Vossen i juli sålde man vidare honom på deadline day till Club Brügge.

Liknande har det rapporteras att Middlesbrough velat betala £12-15m för Jordan Rhodes, Charlie Austins fick en prislapp på £15m, Dwight Gayle ryktades för nära-£10m-summor, och det sägs att Fulham nobbade ett £10m-bud på Ross McCormack från Sheffield Wednesday. Hull spenderade nästan £4m på högerbacken Moses Odubajo som var en högerytter i League One tills förra säsongen.

Men de värsta drabbade av den guldfeber som råder bland de ambitiösa klubbarna i Championship är Derby County som spenderade totalt £20m detta transferfönster. Före deadline day hade man spenderat drygt £10m på Andreas Weimann, Jason Shackell, och Tom Ince. Och gratisvärvat PL-rutinerade Scott Carson, Darren Bent, Alex Pearce, och Chris Baird som alla har höga löner.

Övriga £10m spenderade man på deadline day för tvåfotade mittfältsmagikern Jacob Butterfield och mittfältsdynamon Bradley Johnson. £20m är mer än vad Arsenal, Swansea, Everton, eller Norwich spenderade denna sommaren och om man ska gå efter net spend (=vad man köpt för minus vad man sålt för) så har man spenderat mer än halva Premier League.

Desperation eller publikfrieri?

En förklaring till varför man värvade två centrala mittfältare är att Will Hughes knäskadade sig i ligapremiären och sägs bli borta i åtminstone sex månader efter en knäoperation. Samtidigt som Bryson också blev skadad och kan bli borta i ett par veckor till.

Utan dem har man fortfarande irländska landslagsmannen Jeff Hendrick och George Thorne (som leder tacklingsligan hittills) men båda två av dem har en rejäl skadehistoria. Detta har lett till att man i flera matcher fått spela Chris Baird på mittfältet och unge Jamie Hanson har också fått ett par starter. I deras senaste match mot Leeds tvingas man också byta ut både Thorne (vadskada) och Hanson (potentiell hjärnskakning) vilket lär ha gjort managern Paul Clement lite orolig.

Jag undrar dock om den främsta anledningen är att Derby haft en skakig start på säsongen (fyra poäng på fem matcher) och alldeles nyligen blev det klart att tidigare delägaren Mel Morris, lokal affärsman som investerade i företaget som skapade Candy Crush, köpt upp klubben.

Vi har alltså en klubb vars centrala mittfält är skadad eller skaderisk, en ny högprofilerad manager i Paul Clement som haft en svag start (de ”förtjänar” mer poäng enligt den fotbollsanalytiska bloggen Experimental 3-6-1), och framför allt en ny ägare som lovat att äntligen ta Derby tillbaka till Premier League.

Är det rätt spelare och rätt manager?

Jag tycker Jacob Butterfield är en väldigt passande spelare ifall du söker en mittfältare som kan göra mål och assist på Championship-nivå. Han har dock redan tidigare tagit steget från en klubb på nedre halvan till en klubb med Premier League inom räckhåll när han gick från Barnsley till Norwich för flera säsonger sedan. Där var han plötsligt inte den som allt spel utgick ifrån och inte tillräckligt löpstark för en mindre offensiv roll. Butterfield kan verkligen vara en passande ersättare till Hughes om han får en defensiv mittfältare som Thorne eller Bradley Johnson bakom sig och en löpstark spelare som Hendrick eller Bradley Johnson bredvid sig. Han har dessutom en offensiv trio/kvartett framför sig av målfarliga spelare som Tom Ince, Johnny Russell, och Chris Martin eller Darren Bent.

Jag har inga frågetecken kring Bradley Johnson. Han kan spela som defensiv mittfältare, vänsterytter, vänsterback, och i olika mer offensiva centrala mittfältsroller. Förra säsongen var han en kandidat till årets spelare då han gjorde 15 ligamål och spelade en position som var en hybrid mellan ”box-to-box” och vänsterytter.

Det råder mer frågetecken kring Clement som manager hittills då laget visserligen dominerar bollinnehavet (tvåa bakom Brentford i totalt bollinnehav hittills) och de är ett av de lagen med flest avslut. Problemet har varit att de bara är elva i ligan när det kommer till skott på mål och de flesta skotten kommer från antingen utanför straffområdet eller utanför målområdet.

Jag tror dock det kommer lösa sig när man nu när man slipper spela enbart defensiva mittfältare och laget mår bättre när Tom Ince inte behöver eller försöker göra allt på egen hand. Men än så länge är man fortfarande långt ifrån Premier League.

:::

VINNARE OCH FÖRLORARE UNDER TRANSFERFÖNSTRET

Ta inte det här som nödvändigtvis de ”största vinnarna” eller förlorarna då helt enkelt flera lag redan avhandlats i mina previews och därefter inte gjort några betydande värvningar. Dessutom har jag sedan dess faktiskt fått se ett par spelare som jag inte hade någon koll på innan säsongen

Vinnare

Queens Park Power/Rangers
Vem leder skytteligan i The Championship tror ni? Chris Wood som hade en lite seg start innan han gjorde tre raka? Jordan ”The Oldham Dream” Rhodes? Freddie Sears som gjort mål eller assist i varje match han spelat denna säsongen? Nej, det är förstås Charlie Austin. Han har inte knäat in något mål än men han har fortsatt bevisa varför han är värd alla pengar man kan tänka sig och kanske gör QPR rätt som värderar en möjlig snabb jojo-återkomst till Premier League över en ännu snabbare rutbetalning.

Bakom Austin har man dessutom kvar Matty Phillips (två mål, två assist), Massimo Loungo som i en mer offensiv roll redan levererat tre assist, och på toppen av det har man Tjaronn Chery och hans vänsterfot visat sig vara en inspirerad värvning med tre mål redan och det skulle förvåna mig om han inte gör fem-sex assist endast till Austin. Att Faurlin är tillbaka efter sitt skadehelvete för även det betraktas som ett nytillskott.

Coventry
Det vore väldigt för tidigt att redan prata om en Coventry-succé men Coventry har satt sig i en bra sits med väldigt fina värvningar. Romain Vincelot har i flera säsonger varit en av League Ones främsta mittfältare och är den typen av stölder till värvningar du kan göra när ett lag som Leyton Orient oväntat trillar ur. Även Ruben Lameiras och inlånade tvillingen Jacob Murphy har inlett med assist och drömmål.

Stjärnan i deras transferfönster har dock varit unge Newcastle-anfallaren Adam Armstrong som gjort fem mål på lagets fem inledande matcher. Vilket är imponerande men några gamla Coventry-gubbar kan säkert berätta om den Peter Dinklage-liknande ikonen Micky Quinn som gjorde tio mål på sina inledande sex matcher i Coventry-tröjan. Mycket tack vare fyra mål i sin Coventry-debut.

Övriga vinnare:Luton, Leyton Orient, Plymouth, Portsmouth, Charlton.

:::

Egen Kategori: Brentford och Notts County
De hade räckt med namnen av de här lagens värvningar för att fylla detta stycket. Brentford har värvat tolv spelare och sålt/lånat ut tolv medan Notts har värvat 19 spelare, ingen av dem är på lån, och gjort sig av med 14. Det är också noterbart att båda lagen i fråga har ganska nyanställda holländska managers och åtminstone hälften av deras värvningar är värvade från kontinenten. Däribland någon som kallar sig för ”Civard Sprockel” från en galax långt, långt borta kallad ”Othellos”.

Hittills har dock Brentford inte vänt helt ut och in på laget som en del förväntat sig utan försvaret är i princip intakt och av nyförvärven har bara Kerschbaumer och Akaki Gogia spelat de flesta matcherna. Tvärtom har Notts County i flera matcher startat med åtta eller fler nyförvärv och de få kvar från förra säsongen (Roy Carroll!) är också ganska nytillkomna.

Hittills har båda lagen haft svårt och det finns nästan inget att säga om nyförvärven ifråga annat än att Gill Swerts ser ut att ha färgat håret med ostbågar och Lasse Vibe har mest spelat högerytter.

:::

Förlorare

Swindon Town
De var en av förra säsongens positiva överraskningar och tog sig ända tills playoff-final där de blev förintade av Preston och Jermaine Beckford. Av de elva + tre avbytare som deltog i den matchen är nu bara tre kvar. Flera av dem var inlånade från Southampton och Norwich men flera har också värvats av större klubbar som QPR, Wolverhampton, och skotska Rangers samtidigt som två av deras främsta anfallare från förra säsongen, Andy Williams och Michael Smith, förvånande har släppts/lånats ut till League One-konkurrenter.

Det som ändå talar för Swindon är att man fortsatt har sin spelidé (4-3-3, kortpassningspel osv) och gjort ett par bra lånevärvningar. Mest noterbart är kanske att man lånat in Jordan Williams, Kevin Stewart, målvakten Lawrence Vig-jagkanintestavahansnamn från Liverpool som alla gått rakt in i laget och särskilt den nämnda målvakten har imponerat. Koppling till Liverpool kommer antagligen från att Swindon på mittfältet har en Rodgers som gör fina frisparksmål. Även Fabien Robert, som dementerat släktkoppling till Laurent Robert, har sett lovande ut inledningsvis

Shrewsbury Town
Såg ut att kunna bli en imponerande nykomling tack vore tre-fyra klasspelare och ett fint spel ifjol som ledde till direktuppflyttning men istället har de blivit plundrade av Championship-klubbar och Southampton. Egna produkten och lagkaptensmittbacken Connor Goldson gick till Brighton, Ryan ”Ginger Pirlo” Woods värvades under deadline day till Brentford, 18-åriga mittfältaren Josh Ginnelly värvades av Burnley, och Southampton värvade unge målvakten Harry Lewis som förstås jämförts med förra Shrews-målvakten Joe Hart.

Shrews har heller inte gjort några särskilt nämnbara värvningar även om man under fönstrets sista skälvande timmar plockade in Larnell Cole på lån från Fulham. Hittills har man två poäng på de inledande fem omgångarna.

Övriga förlorare: Huddersfield, Nottingham Forest, Bolton, Bristol City, Newport.

:::

Kom att tänka på den referensen i titeln då man själv hade en ganska dekadent och depraverad helg och träffade en tjej som inte vill sluta prata om ”Fear and Loathing in Las Vegas” och andra relaterade ämnen.

Peter A Linhem
@Linhem

Peter Hyllman
Inlägget har 162 kommentarer

Är det möjligt för engelska klubbars ekonomiska värden och mänskliga värderingar att gå hand i hand?

Att tillmäta något ett värde är något helt grundläggande för det kapitalistiska system i vilket vi lever, i sådan utsträckning att det är något som är så självklart att det allt som oftast görs utan att vi ens tänker på det. Fotbollen är i det avseendet inte det minsta annorlunda, vare sig om vi pratar om enskilda spelare eller hela klubbar.

Att ekonomiska värden ofta betonas har att göra med hur det ekonomiska språket har trängt genom varenda del och sektor av vårt samhälle. För engelska klubbar, som likt tillgångar kan köpas och säljas, så har det med tiden också blivit alltmer relevant att definiera dess faktiska värden.

Det ekonomiska värdet bestäms av olika faktorer. Främst handlar det om värdet på klubbens tillgångar, inte minst dess spelare, men också om dess kontinuerliga intäkter, så kallade ”revenue streams”. Men i värdet räknar man också in en klubbs utnyttjade kapacitet, samt hur stor del av dess intäkter som binds upp av mer eller mindre fasta kostnader.

Tom Markham har skapat en värderingsberäkning som tar dessa faktorer i hänsyn och vars värdering också ligger mycket nära vad engelska klubbar historiskt har sålts för. Hans senaste sammanställning över de engelska klubbarnas ekonomiska värden ser ut så här:

MMM-2015

Man Utds ekonomiska styrka, baserad helt och hållet på klubbens eget marknadsvärde, är högst tydlig. Till stor del en funktion av att spela på den största klubbarenan i England samt klubbens ytterst utvecklade kommersiella verksamhet. Arsenal i sin tur spelar också på en stor arena och har sin hemvist i London.

Det är ett hopp ned till övriga fyra stora engelska lag och det kan vara värt att anmärka på vad som mest konkret utgör skillnaden – nämligen storleken och ägandet av den egna arenan. Det är därför på sikt intressant att samtliga dessa fyra klubbar har kommit mycket långt i sina planer på antingen en helt ny arena eller en expansion av sin befintliga arena.

Värdetillväxten är påtaglig. Man Utd har ökat i värde med 75 procent under de senaste två åren. Under samma tidsperiod har Arsenal växt med 19 procent, Chelsea och Tottenham har växt i värde med cirka 60 procent och Liverpool följer därpå strax över 50 procent. Man City å sin sida har växt snabbt i värde och har gått upp med 126 procent på två år.

Bäst i serien i termer av ekonomisk värdetillväxt är emellertid Southampton, som på två år har ökat i värde med 350 procent från ett ekonomiskt värde om £57,5m för två år sedan till dagens £259m. Någon bättre förebild för hur man ska driva en medelstor engelsk fotbollsklubb finns knappast, även om både Swansea och West Ham också har dubblerat sina värden.

En enda klubb har under den senaste tvåårsperioden faktiskt sjunkit i värde, vilket trots allt måste ses som något av en bedrift sett till de ökade tv-intäkterna och kommersiella avtalen. Den som känner för det kan ju försöka sig på en gissning.

Nu är inte fotbollsklubbar enbart ekonomiska företeelser. De har en social funktion och ett socialt värde som inte alldeles lätt låter sig översättas i ekonomiska belopp, vilket kanske också är till det bästa. För en supporter är det av underordnad betydelse att en klubb har ett högre ekonomiskt värde en någon annan, utöver att det kan leda till bättre förutsättningar att locka till sig bättre spelare.

Men det sociala och det ekonomiska synsättet på fotbollsklubbar har blivit minst sagt påtagligt relevant i dessa dagar. Med en allvarlig flyktingkris från Syrien har flertalet supporteraktioner visat på fotbollens roll, och stora europeiska fotbollsklubbar som exempelvis Bayern München och Real Madrid bland flera har utlovat ekonomiskt stöd.

Kommer de engelska klubbarna att göra något liknande? Att engelska klubbar är företag och inte föreningar kan vara något som inte precis är god matjord för någon sådan förhoppning.

Ändå så lever vi inte bara i ett kapitalistiskt samhällssystem, det är därtill även ett kristet-protestantiskt samhälle hur frigjorda från sådant vi än anser och upplever oss vara. Och en synnerligen kristen idé från förr i tiden var detta med tionde. Att varje näringsidkare skänkte en tiondel av sin utkomst till sin kyrka, som i sin tur fördelade ut en stor del av detta tionde till behövande och välgörande ändamål.

Föreställ er att de engelska klubbarna skulle skänka ett tionde av sitt värde till just detta ändamål. Det skulle motsvara £841,5m som skulle gå oavkortat till flyktingkrisen. Och för den som tycker detta låter helt ohemult så kan det vara värt att erinra sig att det alldeles nyss stängde ett transferfönster där samma engelska klubbar spenderade ganska precis samma summa under sommaren bara på nya spelare.

Hur många transferfönster är många tusen flyktingliv värda?

Och även om vi nu tycker att detta var kanske att begära för mycket, så kan man kanske tänka sig ett mindre bidrag. Om vi istället för ett tionde skulle få loss ett tionde av ett tionde, det vill säga lite drygt £84m, så vore ju knappast det något dåligt bidrag bara det. Det vore dessutom en insats på en sådan nivå och sådan verkningshöjd att det inte ens vore möjligt att avfärda den som ett mer eller mindre cyniskt PR-trick.

Men människovärdet brukar väga ganska lätt mot ekonomiska värden.

Peter Hyllman
Inlägget har 151 kommentarer

Den engelska fotbollens variant på fabeln om haren och sköldpaddan

”All our shit players, we sell them to Stoke!”

Så brukade det låta på Stadium of Light eller när Sunderland vid tillfälle begav sig till bortamatch på Britannia Stadium. Stoke var förut klubben dit Sunderland deporterade spelare de inte längre var intresserade av, och på det viset flyttade bland andra Rory Delap, Danny Higginbotham, Dean Whitehead och Kenwyne Jones samtliga från Sunderland till Stoke.

Skrattar bäst som skrattar sist. Det faktum att Stoke har sprungit förbi Sunderland inte bara tabellmässigt utan även sett till kvaliteten på spelare som värvas har blivit alltmer uppenbart. Inte minst den här sommaren då Sunderland bland andra har värvat Younes Kaboul och Jeremain Lens, Stoke å sin sida har värvat Glen Johnson, Ibrahim Afellay och Xherdan Shaqiri.

Sunderland har egentligen alla trumf på hand. En betydligt större supporterbas, en längre historia, ett starkare klubbnamn och varumärke, en väsentligt mer utvecklad ungdomsakademi och träningsanläggning. Så hur kan styrkeförhållandet mellan dessa båda klubbar på så kort tid ha förändrats så drastiskt?

Ett uppenbart skäl är att Stoke har varit betydligt bättre än Sunderland på att köpa, låna och sälja spelare under senare år, utan att för den sakens skull ha en direkt större transferbudget. Stoke har värvat spelare som förstärkt laget, såsom Charlie Adam, Mame Biram Diouf, Bojan Krkic och Shaqiri. Sunderland har genomgående misslyckats med att värva någon spelare som är bättre än de som lämnat.

Sunderlands värvningspolitik är i sin tur en funktion av klubbens närmast neurotiska benägenhet att ge sina managers sparken. I Stoke har både Tony Pulis och Mark Hughes fått tid och lugn att utveckla klubben, laget och spelartruppen. I Sunderland är det alltjämt hugget som stucket om Dick Advocaat ska bli den förste managern i klubben sedan 2010-11 som genomför en säsong i sin helhet.

Det mesta hänger ihop med klubbarnas struktur och strategi. Stoke har utvecklat sin scouting och sin organisation så att de kan planera både två och tre transferfönster framåt. De kan fokusera på att förstärka. För Sunderland har det bara handlat om brandkårsutryckningar under de fem senaste åren, alla längre perspektiv lagda åt sidan för att rädda klubbens Premier League-status för stunden.

Stoke har blivit en klubb som Europas bättre spelare inte ryggar bakåt för vid tanken på att flytta till den; flertalet talangfulla spelare som inte har lyckats slå sig upp från La Masía till Barcelonas a-lag har sett klubben som ett fullgott alternativt. Att Mark Hughes har frigjort tyglarna spelmässigt från Tony Pulis betydligt mer strama ideologi har hjälpt. Men varför är det Stoke som har åstadkommit detta och inte Sunderland?

Det skrattas inte längre åt Stoke på läktarna i Sunderland. Skrattet fastnade i halsgropen.

Det finns en poäng också bortom den rena jämförelsen mellan Sunderland och Stoke. Det pratas ofta om resursernas betydelse inom fotbollen, närmast i en deterministisk utsträckning där resurser antas förklara om inte allt så nästan allt. Men om det hade varit på det viset så hade Stoke aldrig kunnat vända på styrkeförhållandet på det vis man gjort.

Det handlar inte bara om att ha resurser, minst lika viktigt är hur man använder de resurser man faktiskt har. Och det avgörs av kompetensen i klubben, vilka beslut man fattar och hur väl man analyserar, planerar och genomför sin verksamhet. I jämförelsen mellan Stoke och Sunderland finns i själva verket en läxa att lära för alla engelska klubbar.

Hur man gör saker spelar roll. Kompetens, koncentration och disciplin spelar roll. Precis som i fabeln om haren och sköldpaddan.

Peter Hyllman
Inlägget har 40 kommentarer