Peter Hyllmans Englandsblogg

Sheffield Wednesday är jätten som ändå slår ur underläge

Playoff pågår för fullt och ikväll spelas den första semifinalreturen i The Championship. De flesta känner igen Hull. Många kommer ihåg Derby. Desto fler blinkar intresserat mot Brighton som en slags möjlig nyare bekantskap på Premier League-kartan.

För egen del är det framför allt Sheffield Wednesday som väcker nostalgiska minnen till liv. Ugglorna var en regelbunden närvaro under Premier Leagues första årtionde, och kan verkligen bara betraktas som en av de klassiska storklubbarna i England.

En sovande Yorkshirejätte. För svenskar kanske inte minst känd för att ha varit den klubb i vilken Roland Nilsson blev en ikon, och där såväl Niclas Alexandersson som Klas Ingesson gjorde sig namn inom engelsk fotboll.

Sheffield Wednesday slutade sexa i The Championship, och kom alltså med som fjärde och sista lag i playoff. Tämligen väl distanserade av övriga tre lag i nuvarande playoff. Det är alltså inte som några favoriter som Sheffield Wednesday inledde playoff.

Men det gick över förväntan i den första matchen. Hemma på Hillsborough besegrade man Brighton, den klara serietrean, med 2-0 i fredags. Med bud på mer ska sägas. Sheffield Wednesday går alltså in i kvällens returmöte med en stor fördel, vissa skulle säga med ena benet i finalen redan.

Brighton var synbarligen rubbade av att ha missat chansen till automatisk uppflyttning mot Middlesbrough. Avstängningarna på Lewis Dunk och Dale Stephens drabbade dem även hårt. Under matchen blev viktiga spelare som Tomer Hemed, Connor Goldson och Anthony Knockaert skadade, och det är ännu osäkert om de hinner tillbaka till ikväll.

Sheffield Wednesday slutade dock 15 poäng bakom Brighton i tabellen, och det är svårt att krypa sig ur känslan att Sheffield Wednesday kan vara det lag i playoff som på förhand står sämst rustade, eller minst förberedda, att klara av steget upp i Premier League.

Men det kan också vara en bedräglig känsla. Sheffield Wednesday har visat under säsongen att de kan stå upp mot Premier League-motstånd genom att besegra både Newcastle och Arsenal i Ligacupen. Spelare som Fernando Forestieri, Keiren Westwood, Sam Hutchinson och Gary Hooper kan lyfta i Premier League, och arbetshästar som Barry Bannan, Kieran Lee och Ross Wallace är alltid värdefulla.

Sheffield Wednesday står även starka utanför planen. Sedan klubben köptes för två år sedan av Dejphon Chansiri, en thailändsk affärsman liksom i Leicester för övrigt, har Sheffield Wednesday stadigt gått framåt, från ett bottenlag i The Championship till ett lag som nu alltså utmanar om uppflyttning.

En stor anledning bakom framgången den här säsongen är Carlos Carvalhal, en tränare med omfattande erfarenhet från Portugal, som tog över Sheffield Wednesday inför säsongen och har fått ut riktigt bra prestationer från viktiga spelare som kanske framför allt Fernando Forestieri.

Men med Sheffield Wednesday är det naturligtvis också större än så. Det är en klubb som genomgående presterar de absolut bästa publiksiffrorna i The Football League, till och med när de befann sig i League One. Det är en stor klubb, med en stor arena, från en stor stad i Yorkshire, en klassisk region i England vars stora fotbollsklubbar (Sheffield United, Leeds, Bradford, Huddersfield) länge har saknats i Premier League.

Så visst vore det ett lyft både för klubben och för ligan om Sheffield Wednesday faktiskt tog sig upp i Premier League, och där finns också alla de nödvändiga institutionella förutsättningarna för Sheffield Wednesday att återigen etablera sig som en av de stora klubbarna i Premier League.

Först måste man dock ta sig till Wembley. 2-0 att jobba med är förvisso en god fördel inför ett tufft returmöte på Amex Stadium, men inte riktigt lika god som det hade varit i Europa, i och med att det inte existerar någon bortamålsregel i engelskt playoff-spel. Det är med andra ord en match som Brighton måste vinna med minst två mål där till exempel 3-1 tar matchen till förlängning.

Det kommer med andra ord bli åka av på Amex Stadium ikväll mellan Brighton och Sheffield Wednesday.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Englands EM-trupp andas mer framtid och dåtid än nutid

Så har då Roy Hodgson till sist presenterat sin preliminära EM-trupp. Det var ju tänkt att den skulle presenteras redan i torsdags, men Danny Welbecks olycksaliga långtidsskada i näst sista omgången gjorde att Hodgson klokt nog valde att flytta fram presentationen för att så långt som möjligt vänta ut fler skador.

Det verkar inte bara ha varit han som väntat ut skador. En rätt intressant teori som cirkulerat kring inte minst Tottenhams säsongsavslutning har varit, sedan striden om ligatiteln var avgjord, att spelare mer har haft i sina huvuden att undvika skador än i huvudsak försöka vinna matcherna. Ingen verkar vilja missa EM.

Den nu presenterade EM-truppen innehåller 26 spelare. Roy Hodgson har fram till månadsskiftet, och två träningslandskamper, på sig att meddela sin slutliga EM-trupp om 23 spelare. Läget kompliceras av att Hodgson under i alla fall denna vecka, och den första matchen mot Turkiet på söndag, inte har tillgång till spelare från vare sig Liverpool eller Man Utd.

MÅLVAKTER – (++++)
Fraser Forster, Southampton, 5 apps
Joe Hart, Man City, 57 apps
Tom Heaton, Burnley, 0 apps

Inga direkta konstigheter här och ingen av dessa tre kommer heller att plockas bort från den slutliga EM-truppen. Jack Butlands skada öppnade upp en plats och den går alltså till Heaton, målvakt och lagkapten i det Burnley som alltså vunnit The Championship under säsongen.

FÖRSVAR – (++)
Ryan Bertrand, Southampton, 7 apps
Gary Cahill, Chelsea, 41 apps
Nathaniel Clyne, Liverpool, 11 apps
Danny Rose, Tottenham, 2 apps
Chris Smalling, Man Utd, 23 apps
John Stones, Everton, 8 apps
Kyle Walker, Tottenham, 14 apps

Ytterbackspositionerna är Englands relativa styrka i backlinjen, som annars är och förblir Englands absoluta akilleshäl. Det ordinarie mittbacksparet kommer förmodligen från början vara Smalling och Cahill, och det är väl bara att hoppas att backlinjen får gott om hjälp av från mittfältet. Förmodligen kommer alla dessa spelare med till EM.

MITTFÄLT – (+++)
Dele Alli, Tottenham, 6 apps
Ross Barkley, Everton, 21 apps
Fabian Delph, Man City, 9 apps
Eric Dier, Tottenham, 4 apps
Danny Drinkwater, Leicester, 1 apps
Jordan Henderson, Liverpool, 23 apps
Adam Lallana, Liverpool, 21 apps
James Milner, Liverpool, 58 apps
Raheem Sterling, Man City, 20 apps
Andros Townsend, Newcastle, 10 apps
Jack Wilshere, Arsenal, 28 apps

Englands mittfält ger kanske inte det mest tekniska och spelskickliga intrycket i världen, men det behöver inte vara någon direkt nackdel. Dier borde ha visat nog för att ha gjort den defensiva mittfältsplatsen till sin egen samtidigt som han vid behov kan gå ner i backlinjen. Delph, Drinkwater, Townsend och Wilshere är de fyra spelare som måste övertyga Hodgson under de kommande veckorna då två av dem förmodligen kommer att petas.

ANFALL – (++++)
Harry Kane, Tottenham, 10 apps
Marcus Rashford, Man Utd, 0 apps
Wayne Rooney, Man Utd, 109 apps
Daniel Sturridge, Liverpool, 17 apps
Jamie Vardy, Leicester, 6 apps

England har inget dåligt anfall, framför allt lider inte England brist på anfallare som verkligen kan göra mål. Kane borde rimligtvis vara den självskrivne startanfallaren och Rooney kan också ta en mer tillbakadragen roll. Skadan på Danny Welbeck gav förmodligen Sturridge en säker EM-plats. En av anfallarna kommer plockas bort och det blir helt säkert Rashford.

DISKUSSIONSPUNKTER:

Phil Jagielka och Leighton Baines är två stora namn som helt missar EM. Det har helt enkelt inte varit till någons fördel att ha spelat försvarare i Everton den här säsongen.

Theo Walcott är ett annat stort namn som petats ur EM-truppen. Det förklarar Roy Hodgson med att Walcott inte har spelat tillräckligt i Arsenal under säsongen. Petningen är anmärkningsvärd men inte helt överraskande.

Desto mer överraskande är att Marcus Rashford är med. Det är en tydlig signal om framtiden och att spelare som Walcott, Defoe och Carroll helt enkelt inte ingår i hans planer. Om en spelare tas ut enbart som backup är det alltid bäst att välja den yngre som kan vara med för att se och lära.

Mittfältet har några anmärkningsvärda uttagningar. Känslan är att det enda Delph, Henderson och Wilshere behöver göra för att komma med i EM är att bevisa att de håller rent fysiskt. Drinkwater och Townsend blir i så fall de som ryker.

Att Mark Noble inte ens är med i 26-mannatruppen är uppseendeväckande, men Hodgson har varit minst sagt tydlig med att Noble inte alls ingick i hans tankar.

Att endast ta ut tre mittbackar till och med i den preliminära EM-truppen känns riskabelt, även om Dier kan täcka upp på den platsen. Men om Dier går ner i backlinjen, vilken spelare finns då i EM-truppen som kan ta hand om den defensiva mittfältspositionen?

Englands tre träningsmatcher inför EM är mot Turkiet (22 maj), Australien (27 maj), samt Portugal (2 juni). Efter matchen mot Australien måste alltså Hodgson ta ut sin slutliga EM-trupp.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Årets elva i Premier League 2015-16: Hörnvarianten

Efter varje omgång i Premier League den här säsongen har jag publicerat en omgångens elva i de så kallade hörnorna. Vad passar då bättre än att avrunda hela ligasäsongen med att presentera en årets elva, baserat just på en helt vanlig sammanräkning av alla dessa omgångselvor?!

Jag utgår från samma taktiska uppställning (4-2-3-1) som jag genomgående använt under hela säsongen. Den spelare på respektive position som har varit med flest gånger i omgångens elva kommer med i årets elva. En plats i elvan ger en poäng, en plats på bänken ger en halv poäng.

Vilket ger oss följande uppställning:

Årets lag

AVBYTARE:
David De Gea, Toby Alderweireld, Patrick van Aanholt, Cesc Fabregas, Dele Alli, Xherdan Shaqiri, och Sergio Aguero.

Alla har under säsongen inte alltid förstått det där med omgångens elva. Det enda som spelar roll för den är alltså just den omgången, inget annat. Att man råkar vara allmänt bra är inte intressant. Inte heller att man var fantastisk i förra omgången.

Det där öppnar så klart upp för relevanta frågor. Är det exempelvis att föredra att ha varit väldigt bra i fem omgångar under säsongen, vilket ger spelaren en god chans att vara med i denna årets elva, eller att ha varit mycket bra i alla omgångar, om än mer sällan bäst? De flesta skulle nog föredra det senare i en spelare.

Att vara med i en sådan här årets elva kan mycket väl sammanfalla med att även vara med i en årets elva där spelare tas ut baserat på deras säsong som helhet. Men det är inte nödvändigt.

En sådan elva är hur som helst mer intressant än denna hörnvariant, och jag kommer återkomma med en sådan så snart tillfälle ges. Senare under dagen presenteras ju Englands EM-trupp, och så är det ju returmöte i playoff i The Championship mellan Brighton och Sheffield Wednesday.

Det blir några bloggar under dagen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #38: Tottenham svek fansen i sista omgången

Veckans lag

Bubblare:
Shay Given, Stoke
Federico Fernandez, Swansea
Hector Bellerin, Arsenal
Jack Rodwell, Sunderland
Georginio Wijnaldum, Newcastle
Andros Townsend, Newcastle
Salomon Rondon, West Brom

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Arsenal. Bra avslutning på säsongen för Arsenal. De fick avsluta med en övertygande seger i en match de naturligtvis alltid var favoriter att vinna i på förhand. Samtidigt som resultatet i Newcastle innebar att de gick förbi Tottenham upp på andra plats, vilket i alla fall räddade prestigen något, och möjliggjorde för en avslutande positiv stämning på Emirates för första gången på länge. Bra läge att ta sommarlov.

Man City. Om man skulle ta uttrycket ”halta sig över mållinjen” och sätta det i en textbok så skulle det rimligtvis kunna finnas en bild på Man City bredvid uttrycket. Man City behövde naturligtvis bara en poäng mot Swansea och det stod väl hela tiden skrivet att det skulle komma att betyda väldigt mycket. En match där i slutänden inget av lagen var alltför missnöjda med utfallet. Pep Guardiola får Champions League nästa säsong, till och med lite tidigare än vad han är van vid.

Southampton. Avslutade övertygande hemma mot Crystal Palace och i och med att West Ham samtidigt förlorade så innebär detta att Southampton säkrade spel i Europa League kommande säsong. Dessutom, om Man Utd inte tar poäng i den uppskjutna matchen mot Bournemouth så slutar Southampton på en fantastiskt smickrande femte plats. Southamptons ständigt framskjutna tabellplaceringar fortsätter att imponera.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Tottenham. Ända sedan Tony Pulis tog Tottenhams oskuld på det mest cyniska sätt i slutet av april har Tottenham inte varit sig likt. Chelsea smickrade fint men sedan ringde de aldrig tillbaka. Visst, det är tungt att missa en ligatitel på det sätt som Tottenham faktiskt gjorde, men det kan inte ursäkta en sådan insats som de levererade den här dagen mot Newcastle. Det var ett svek mot de egna fansen och något som de kommer tvingas bära med sig också in i nästa säsong.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Ronald Koeman. Fortsätter göra ett väldigt imponerande jobb med Southampton. Det är andra säsongen i rad som Southampton tappar flera väldigt viktiga spelare men det ändå inte i någon större utsträckning påverkar Southamptons spel eller tabellplacering. Någon anledning för Koeman att fundera på Everton finns över huvud taget inte.

OMGÅNGENS MÅL

Jordan Ibe, Liverpool 1-1, West Brom (b). Beskrivs som ett solomål men i mina ögon är det snarare ett väldigt imponerande lagmål. Ibe gör snyggt fri längs högerkanten och skär in i banan. Christian Benteke tar en helt nödvändig löpning och drar isär försvaret, Ibe fortsätter lugnt in i straffområdet och avslutar kallt i bortre hörnet. Ett riktigt klassmål, tillika Ibes allra första mål i Premier League.

:::

TRE PUNKTER

Bomber. I förgrunden till avslutande ligamatcher så var det ju ett otroligt oroväckande scenario som utspelade sig på Old Trafford. Nu visade sig den misstänkta bomben bara vara någon slags attrapp, och det är så klart positivt att säkerhetsrutinerna på engelska arenor ser ut att fungera, men det ställer så klart stora frågor om den engelska matchdagsupplevelsen under kommande säsonger. En påminnelse om att det här med att samlas många människor, som vi gärna vill ta för givet, också för med sig risker.

West Ham. Det blev en slags blandsaft till säsongsavslutning detta. Härlig vinst mot Man Utd men två onödiga förluster mot Swansea och så nu mot Stoke gör att säsongen slutar något i moll på en sjundeplats. Naturligtvis inte illa sett till vad man hoppats på inför säsongen, men för bara några veckor sedan tänkte man Champions League. Nu ställs West Ham inför ett litet dilemma till helgen, ska man hoppas på att Man Utd vinner FA-cupen så att de själva får spela i Europa League, eller ska man hoppas på Crystal Palace så att man slipper spela Europa League?

Rafa? Newcastlefansen gjorde sannerligen sina röster hörda – de vill att Rafa Benitez ska stanna kvar hos dem och ta Newcastle tillbaka till Premier League och det förlovade landet. Just den här dagen verkade det som om även spelarna gjorde sina röster hörda och önskade detsamma. Benitez själv säger att han har ett svårt beslut framför sig, frågan är om säsongsavslutningen gjorde beslutet lättare eller svårare för honom.

:::

FÖR ÖVRIGT

Inte ens den här gången lyckas jag få med alla tio matcher i min hörna – just typiskt.

Kul för Olivier Giroud – där spelade han till sig nytt kontrakt och övertygade Arsene Wenger att någon ny anfallare behövs inte i sommar.

John Terry vill vara kvar i Chelsea – frågan är bara om förlängningen han erbjudits är ett genuint erbjudande eller om Chelsea bara gett honom något de vill att han ska säga nej till.

Matchen på Old Trafford avbröts sedan man hittat ett ”suspekt paket” på ena läktaren. Vilket jag tyckte var lite taskigt mot Marouane Fellaini.

Oklart när den uppskjutna matchen ska spelas – kan tänka mig att Man Utd inte är så sugna på att spela den innan FA-cupfinalen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vid vägs ände: Hur slutar Europaplatserna och kan Tottenham knuffa ned Arsenal från sin täppa?

En lång och intensiv ligasäsong närmar sig sitt slut. En säsong som började redan tidigt i augusti ska få sitt slut i mitten av maj. Något motsägelsefullt visar det sig också att den engelska ligasäsong som kanske går till historien som den mest galna och oförutsägbara någonsin, inte har så många frågetecken kvar inför den sista ligaomgången.

Leicester vinner Premier League. Aston Villa, Newcastle och Norwich åker ur Premier League. Detta vet vi redan. Vi vet också att både Tottenham och Arsenal kommer spela Champions League nästa säsong. I övrigt är det just om de europeiska cupplatserna det fortfarande råder viss osäkerhet och öppenhet inför den 38:e omgången.

Man City går in med enkla förutsättningar till den här omgången. De vet att det för dem räcker med en poäng borta mot Swansea för att säkra fjärdeplatsen och Champions League nästa säsong. De hotas framför allt av Man Utd som måste vinna mot Bournemouth samt hoppas att Swansea vinner mot Man City för att kunna passera Man City i tabellen.

Nedanför dessa båda lag slåss West Ham, Southampton och Liverpool framför allt om nästa säsongs platser i Europa League. Det är en komplicerad strid där förutsättningarna heller inte är helt klara. Mycket kommer bero på utgången i Europa League-finalen och FA-cupfinalen. Vinner West Ham mot Stoke tar de dock sjätteplatsen och har även chans att sluta femma.

Southampton kan dock genom vinst hemma mot Crystal Palace sätta rejält tryck på West Ham för sjätteplatsen. Mest fascinerande är dock att det faktiskt kan bli ett playoff i Premier League om den sista Europa League-platsen. Det inträffar om West Ham förlorar med uddamålet mot Stoke samtidigt som Liverpool vinner med uddamålet mot West Brom, fast alltid med ett mål mer gjort än West Ham – och Southampton samtidigt inte vinner mot Crystal Palace.

Ingen vet emellertid hur ett sådant playoff skulle gå till. Vi vet dock att det skulle spelas på neutral plan. Men vi vet inte om det sker i form av ett enkelmöte eller ett dubbelmöte. Så främmande är alltså playoff för Premier League att reglerna för det inte ens är bestämda på förhand.

Det är kanske naturligt så här i slutet av en lång ligasäsong att huvudsakligen ha i huvudet det som skett under dess slutskede. Vi matas med mängder av priser och utmärkelser, såsom årets spelare och årets elvor, som är märkligt framtunga i sina bedömningar. När vi till exempel tänker på Leicester och Chelsea nu gör vi det med vad vi vet om dem nu, behjälpta av den klokhet som alltid följer i efterhand.

Men det är resan som är målet, och vägen som är mödan värd. Så också med en ligasäsong. De som bara tittar på slutresultatet missar åtminstone halva förståelsen av en ligasäsong, förmodligen mycket mer än så. Varför inte därför påminna oss själva om den resa vi nu faktiskt, med avspark klockan 16:00, är på väg att avsluta?!

AUGUSTI
Säsongen inleddes med en knall. Arsenal inledde den säsong som äntligen skulle föra dem upp igen på den engelska fotbollstronen med att förlora hemma mot West Ham. Något många såg som ett tecken på att laget alltjämt var anfäktat av samma gamla svagheter. Man City däremot inledde säsongen med rejäl attityd och avslutade augusti med full poäng. Allt stod däremot inte rätt till i Chelsea där fem poäng tappades på hemmaplan och laget blev utspelat borta mot Man City. Redan i första omgången inledde José Mourinho en såpa som skulle komma att prägla hela säsongen genom ett märkligt utfall på sina egna lagläkare. Leicester inledde säsongen med att köra över ett helt vilset Sunderland.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/08/24/dags-for-arsenal-att-visa-vad-de-vill-med-den-har-sasongen/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/08/31/ar-det-borjan-pa-slutet-for-jose-mourinho-i-chelsea-som-vi-bevittnar/

SEPTEMBER
September inleddes med transferfönstrets stängande, och en trasig faxmaskin i Madrid som såg till att den unge David blev kvar i Manchester, något som skulle komma att mildra Man Utds kommande plågor i alla fall något. Det mest kontroversiella i september var dock en spelet spelandes Diego Costa som mer eller mindre egenhändigt såg till att vidmakthålla Arsenals hoodoo mot just Chelsea. Liverpool gick igenom sin alldeles egen identitetskris efter att ha investerat drygt £70m under transferfönstret men alltjämt hade svårt att övertyga vare sig själva eller någon annan under Brendan Rodgers. Leicester fortsätter alltjämt vara det lilla loket som kunde runt toppen av tabellen.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/09/12/man-utd-kan-inte-vinna-ligan-med-louis-van-gaal-som-manager/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/09/19/bade-arsenal-och-diego-costa-spelade-spelet-men-costa-spelade-det-battre/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/09/21/har-liverpool-70-miljoner-skal-att-behalla-eller-ersatta-brendan-rodgers/

OKTOBER
Oktober blev den första vågen av managersparkningar i Premier League under säsongen. Dick Advocaat kastade in handduken i Sunderland och skulle komma att ersättas av Sam Allardyce. Brendan Rodgers fick sparken av Liverpool efter en svit av svaga resultat, något som öppnade upp för Jürgen Klopp att göra sin ankomst till engelsk fotboll. José Mourinho gick ut i öppen maktkamp med sin egen klubbledning genom att i en lång monolog utnämna sig själv till den bästa tränaren Chelsea någonsin haft. Aston Villas säsong var på god fart från svag inledning till fullständigt krisläge innan Tim Sherwood till sist fick säcken.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/10/03/jose-mourinho-utmanar-chelseas-klubbledning-att-inte-valja-minsta-motstandets-vag/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/10/05/att-sparka-rodgers-var-ofrankomligt-men-loser-inte-liverpools-strukturella-brister/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/10/06/sunderland-far-svart-att-hitta-ett-battre-alternativ-an-sam-allardyce/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/10/28/aston-villa-i-behov-av-reform-och-vision-men-brist-pa-alternativ-ar-deras-verklighet/

NOVEMBER
Remi Garde skulle få en positiv inledning i Aston Villa sedan han klarat 0-0 mot Man City på hemmaplan, men mer positivt än så skulle det förmodligen aldrig bli. Arsenal och Man City fortsatte lunka på i marschtakt i toppen av tabellen men ungefär här började Tottenham visa att även de minsann ville ha ett ord med i laget med en stabilitet vi annars sällan associerat med just dem. Leicester visade samtidigt att de inte hade för avsikt att gömma sig i någon passningsskugga och gick upp i ligaledning för första gången. Ett första tidens tecken på att toppstriden inte skulle bli riktigt så förutsägbar som vi innan säsongen misstänkte.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/11/08/ospektakulart-men-alltmer-stabilt-tottenham-kan-gora-arsenal-och-man-city-sallskap-i-titelstriden/

DECEMBER
December fortsatte i managerbytenas tecken. Swansea tappade tålamodet med Garry Monk och gav denne sparken utan att för den sakens skull ha tänkt igenom vem som skulle ersätta honom. En förlust mot Leicester visade sig bli det halmstrå som knäckte José Mourinhos rygg i Chelsea, varmed inleddes en ännu ej avslutad följetong där Mourinho beskrevs som Louis van Gaals mer eller mindre omedelbara ersättare. Man Utds säsong påbörjade sin fullständiga implosion samtidigt som Watford i skuggan av Leicester var en av höstens absoluta överraskningar, på en sjundeplats strax innan nyår.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/12/27/vad-kallar-man-en-ledare-som-inte-har-nagra-foljare-just-a-guy-taking-a-walk/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/12/20/fyra-tanda-ljus-och-fyra-raka-ligasegrar-for-watford-pa-fjarde-advent/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/12/18/var-jose-mourinhos-andra-sejour-i-chelsea-verkligen-ett-misslyckande/

JANUARI
Det nya året ringdes in med ett riktigt bottenmöte mellan Aston Villa och Sunderland, och en påminnelse om att det är i huvudsak de anonyma ägarna som ställer till med problem i engelsk fotboll. Samtidigt yvades allt fler över den förvandling Stoke genomgått från hårdhänt tjångalångboll till ett tekniskt fint spel i bästa Barcelonaskola. Swansea fortsatte yrsa i managerfrågan och gick från att beundras för sitt sätt att driva klubben till att mest bli en klubb bland alla andra. Framför allt bottenlagen i ligan, utom märkligt nog Aston Villa, spenderade stora pengar på nya transfers med sikte på att kunna spela sig kvar i Premier League.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/01/02/aret-inleds-med-en-ren-nedflyttningsmatch-pa-stadium-of-light/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/01/26/varfor-skulle-inte-stoke-kunna-gora-nagot-speciellt/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/01/10/swanseas-forvandling-fran-vacker-svan-till-lika-ful-ankunge-som-alla-andra/

FEBRUARI
Februari var månaden som var tänkt att en gång för alla pröva, vissa trodde eller hoppades kanske snarare på avrätta, Leicesters fortfarande långsökta titelambitioner. Men det rullade bara på. De vann mot Liverpool, och de vann mot Man City, vars egna titelambitioner pulvriserades i och med denna förlust och förlusten veckan därpå mot Tottenham. Ligasäsongen var i praktiken slut för Man City i och med februari som istället fick inrikta sig på Europa och på en framtid med Pep Guardiola som tränare. Arsenals säsong var gången från knölig till direkt besvärlig och man avslutade februari med fem för dem helt avgörande bortamatcher. Evertons säsong var på väg att rinna ut i sanden men besked om att en ny ägare tagit över klubben gav åtminstone hopp om framtiden.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/02/01/man-city-ritar-om-premier-leagues-landskap-med-pep-guardiola/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/02/27/arsenals-sasong-avgors-av-fem-bortamatcher-under-varen/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/02/29/evertons-nya-agare-formulerar-viktiga-fragor-om-framtiden/

MARS
Mars inleddes med insikten att Aston Villa hade satsat alla sina marker på ett långsiktigt tränaralternativ när vad de var i akut behov av var en kortsiktig problemfixare. Remi Garde skulle komma att lämna klubben som här i praktiken gjorde sitt uttåg. Newcastle kom till sist till insikt om att de behövde agera för att undvika att gå samma öde till mötes, sparkade Steve McClaren och anställde Rafa Benitez. Och under mars börjar missnöjet med Arsene Wenger att passera kokpunkten och ta sig riktigt otrevliga uttryck, när ett sedan länge dysfunktionellt triangeldrama mellan supportrar, tränare och klubbledning började ge sig till känna. Mauricio Pochettino och Tottenham var en svidande illustration om att det som Wenger så länge hävdat varit omöjligt faktiskt var fullt möjligt.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/03/01/aston-villa-behovde-en-brandslackare-men-anstallde-en-brobyggare/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/03/05/ar-mauricio-pochettino-pa-vag-att-gora-vad-arsene-wenger-har-sagt-vara-omojligt/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/03/07/newcastle-befinner-sig-i-en-enda-svartvit-rora-men-maste-byta-manager/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/03/16/befinner-sig-arsenal-och-arsene-wenger-i-ett-dysfunktionellt-forhallande/

APRIL
Efter att ha fått se sina sista cupförhoppningar gå upp i rök bestämde sig Chelsea för att sätta punkt för den här säsongen genom att meddela att deras manager från och med nästa säsong är Antonio Conte, i ett spännande försök till nystart. West Ham fortsatte att vara uppkäftiga på tabellens övre halva och fortsatte utmana framför allt de båda Manchesterklubbarna om en plats i kommande säsongs Champions League. Arsenals långsökta förhoppningar om ligatiteln dog en smärtsam död hemma på Emirates. Och Roberto Martinez ständigt positiva utrop om Evertons spel var på god väg att börja reta gallfeber hos supportrarna. Leicester visade prov också på sin svarta mästarmagi genom att vinna match efter match med 1-0, samtidigt som Tottenham tappade viktiga poäng mot Tony Pulis.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/04/04/antonio-conte-markerar-slutet-pa-en-era-i-chelsea-och-borjan-pa-ett-nytt-artionde/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/04/09/west-hams-drommar-har-overtraffat-sasongens-verklighet/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/04/20/roberto-martinez-och-jurgen-klopp-ar-varandras-positiva-motpoler/

MAJ
Sköna maj inleddes så med det helt osannolika scenariot att Leicester kunde säkra ligatiteln genom vinst mot Man Utd på Old Trafford. Det slog inte riktigt in men dagen därpå kunde man ändå fira vilt i och med att Chelsea visade mer ryggrad på en halvlek än vad de tidigare visat under hela säsongen, och grejade 2-2 mot Tottenham. En av fotbollshistoriens största bragder var ett faktum. I bottenstriden skulle det visa sig vara Sunderland som vågade, ville och kunde allra mest och lyckades med dubbelsegrar mot Chelsea och Everton se till att det blev Norwich och Newcastle som fick göra Aston Villa sällskap ned i The Championship. Upton Park stängde igen portarna efter 112 år med en riktig rackarrökare till fotbollsmatch mellan West Ham och Man Utd, i en match där Man Utds chanser att ta sig till Champions League fick vad som förmodligen var nådastöten.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/05/03/elva-snabba-skal-varfor-leicester-vann-premier-league-2015-16/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/05/11/kan-sunderlands-torpedfotboll-radda-dem-kvar-i-premier-league/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/05/10/har-kommer-alla-kanslorna-pa-en-och-samma-gang-en-sista-kvall-under-upton-parks-flodljus/

På det viset, och i högst sammanfattad form, har vi alltså tagit oss fram till den punkt där vi nu befinner oss. Vad som står på spel inför den sista omgången är framför allt europeiska cupplatser, men det är faktiskt inte det enda. Där finns också kampen om andraplatsen eller, kanske mer korrekt beskrivet, kampen om norra London.

Ett av säsongens stora teman har varit Tottenhams framfart och att de har chansen att för första gången på över 20 år, första gången sedan Arsene Wenger tog över Arsenal, placera sig ovanför Arsenal i tabellen. Det såg helt givet ut för några veckor sedan, men tappet av ligatiteln har vägt tungt på Tottenhams axlar.

Helt oviktigt är det så klart inte. Att ha hamnat bakom Tottenham har varit en viktig pusselbit i Arsenalfansens missnöje den här säsongen, och lyckas man undvika det så svider den här säsongen desto mindre. Omvänt för Tottenham så vore det svåruthärdligt att följa upp besvikelsen över den missade ligatiteln med att släppa ett så stort försprång till Arsenal under slutomgångarna.

Det handlar kort sagt om att markera för framtiden. Mauricio Pochettino har under veckan haft en lång lunch med Alex Ferguson. En av dennes mest kända utfästelser om vad som varit hans stora bedrift var hur han ”knocked Liverpool off their fucking perch”. Det var helt enkelt något som behövde göras inom ramen för den ständigt pågående maktkamp som är engelsk fotboll.

Mauricio Pochettino och Tottenham vill självklart själva knuffa ned Arsenal från deras förbannade täppa. Ska de lyckas med det räcker så klart inte att sluta före dem enbart den här säsongen, men varje resa har sin början, varje slutmål har sitt första steg. En poäng för Tottenham mot Newcastle idag och man har tagit detta första steg.

Man får hoppas de har haft koll på maten under helgen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

LINHEM om League Ones playoff

Det har varit en särskilt händelserik säsong för managers i League One. 20 stycken har fått sparken under säsongen, lämnat för ett bättre jobb, eller lagt svordomarna de spottar på fjärdedomaren på hyllan. Allra senaste är att Sheffield United sparkat Nigel Adkins och ersättat honom med Northamptons mästartränare Chris Wilder. De har nu haft fem managers på fem säsonger i League One, om man räknar bort när Chris Morgan tagit över tillfälligt.

Det har också playoff-implicationer då två av League Ones playoff-managers är ”caretakers” (tillfälliga managers) som tagit över under säsongen efter att lag i The Championship har norpat deras framgångsrika managers. I Walsall har vi före detta physion Jon Whitney, som jag skrev om förra veckan, som tagit över sedan Dean Smith gick till Brentford. I Barnsley påbörjade Lee Johnson, nu i Bristol City, en vinstsvit som lyfte dem till playoff från att ha legat på 22:a plats i november. Barnsley-sonen Paul Heckingbottom tog över i februari när de låg på tolfte plats och säkrade playoff-platsen i sista omgången med 4-1 mot mästarna Wigan.

Milwall är ett av få lag som inte sparkat en manager denna säsongen. Neil Harris gör sina första fulla säsong som manager. Redan förra säsongen var han dock Millwallmanager på tillfällig basis och försökte hedervärt rädda dem från nedflyttning i The Championship.

Den sista managern i playoff-kvartetten är den mest långvariga. Phil Parkinson har nämligen varit Bradfords manager sedan inför säsongen 2011-12. Det är bara fyra managers i de fyra högsta divisionerna som haft sina jobb längre än honom. Han tog Bradford till League One via playoff och han tog Bradford ända till Ligacup-final 2012-13. Om managerrutin eller kontinuitet faktiskt betyder något, oavsett vad ägare i League One tror, är Bradford ett lag som trots sin femteplacering har goda chanser i detta playoff.

BARNSLEY (6) – WALSALL (3) – 14 maj, 18:30
WALSALL (3) – BARNSLEY (6) – 19 maj, 20:45

Förutom att de båda har orutinerade managers är det två lag ovana vid rampljuset. De är mindre klubbar i närheten av större städer med större klubbar. Det är också två klubbar som trots sin storlek föredrar offensiv fotboll. Barnsley är trots allt en brasiliansk enklav i Yorkshire. Walsall har trots minimala resurser i utkanten av Birmingham lyckats bli en klubb som framgångsrikt producerar bra unga spelare samtidigt som de är ännu bättre på att plocka upp unga spelare som släppts från större akademier i närområdet. Nuvarande stjärnan Romaine Sawyers till exempel tillhörde tidigare West Bromwich.

Av taktiskt intresse

Barnsley har ett väldigt ungt lag och en tunn trupp. Deras mest rutinerade försvarare är Lewis Nyatanga, 27 år, och han har varit skadad sedan innan jul. Deras äldsta spelare är Adam Hammill, 28. De borde inte ha kommit så här långt men tack vare god lagmoral och några stjärnor har de haft en otrolig vår. En viktig spelare har varit Josh Scowen som helst är central mittfältare men som fått spela lite varstans för Barnsley och i de senaste matcherna har han vikarierat bra som högerback.

De är ett offensivt lag för att de har få försvarare. De spelar ofta 4-4-2/4-2-3-1 utan någon typisk defensiv mittfältare utan snarare två mindre bollsäkra med desto mer hårdjobbande mittfältare. Särskilt sedan de förlorade Ben Pearson till Preston i januari. De har spelat mer med två renodlade anfallare sedan Marley Watkins skadade sig. Annars har de haft två offensiva yttrar och Watkins i en friare roll. Winnall är inte bara en bra målskytt utan också en framspelare. Har på sistone ofta spelat tillsammans med Ashley Fletcher, inlånad från Man Utd, som var väldigt bra i de två sista ligaomgångarna.

Walsall har varierat mellan 3-4-1-2 och 4-2-3-1 denna säsongen. Delvis för att Sawyers är så viktig som offensiv mittfältare att man får anpassa laget efter honom. Det hjälper också när de har ett välskolat lag och spelare som kan spela flera olika positioner. Har flera unga, tekniska, ojämna yttrar som Milan Lalkovic och Anthony Forde som kan avgöra matcher. Forde speciellt hade lekstuga i ligans sista omgång med två mål mot Port Vale varav det första var något utöver det vanliga. Stabilt försvar med hårt arbetande innermittfält bakom Sawyers. Särskilt veterantvilling Adam Chambers som är ensam kvar sedan brorsan James slutade inför säsongen.

Nyckelspelare

Barnsley. Adam Davies är född i Tyskland vilket förklarar varför han är en bra målvakt. Vann till slut en kamp om målvaktsposten ifjol med Ross Turnbull och har betalat tillbaka förtroendet med stabilt målvaktspel även när övriga laget har vinglat. Framför sig har han Alfie Mawson som hade en jättesäsong för Wycombe i League Two ifjol. Han har fortsatt imponera i League One och likt ifjol har han också bidragit med sex mål framåt. Inte den snabbaste försvararen men bra med bollen och svårslagen i luften.

Conor Hourihane är min favorittyp av spelare. En irländsk spelare med en härlig vänsterfot vars namn börjar på H (likt oolahan och arte). Han är av någon anledning grovt underskattad i League One, där han inte blivit uttagen i säsongens elva. Kanske för att han spelar för Barnsley eller för att han bara verkar göra snygga mål eller för att han är snyggare än de flesta i League One. Andra säsongen i rad som han gör mer än tio mål och tio assists för Barnsley.

Sam Winnall har gjort 21 ligamål under säsongen. Han är uppenbarligen en viktig spelare ifall de ska vinna allt. Han har dock bara gjort mål i två matcher sedan februari. Å andra sidan var en av de matcherna mot Wigan i sista omgången där han gjorde två mål.

Walsall. Tom Bradshaw var alltid en stortalang i Shrewsbury men lyckades aldrig riktigt slå igenom och gjorde bara 17 mål på drygt 90 ligamatcher i Shrewsbury. Walsall plockade upp han inför förra säsongen och där gjorde han 17 ligamål på bara en säsong. Denna säsong har han återigen gjort 17 mål och lockar till sig intresse från Championship.

Romaine Sawyers var nominerad till säsongens bästa spelare i League One, men förlorade till Bradley Dack. Sawyers är lång och fysisk så det tog ett tag innan han fick chansen i en offensiv roll. Där har han denna säsongen gjort elva assists och sex mål. Landslagsman för Saint Kitts & Nevis! Känner han 100-meterslöparen Kim Collins?

Rico Henry fyller 19 först i sommar men har varit en av ligans bästa spelare ute till vänster. Har beroende på formation spelat allt ifrån den mest vänstra av tre mittbackar till vänsterytter. Hade sitt genombrott i mina ögon som wingback när de slog Burton med 2-0 i oktober, i en av få tv-sända League One-matcher.

Därför vinner Barnsley: De har flera individuella stjärnor som kan avgöra en match själva. De har medvind efter att ha varit lysande hela våren.

Därför vinner Walsall: Sawyers är fantastisk. Har också flera unga individuella stjärnor. Inte förlorat sitt grundspel sedan Dean Smith försvann och var genomgående bättre än Barnsley under säsongen.

:::

BRADFORD (5) – MILLWALL (4) – 15 maj, 13:15
MILLWALL (4) – BRADFORD (5) – 20 maj, 20:45

Två klassiska klubbar med gott om fans och vissa framgångar. Millwall har varit ett offensivt lag med en ung klubblegendar, Neil Harris, som manager med tre olika anfallare som gjort 10+ mål under säsongen. Bradford har varit ett stabilt defensivt lag med en rutinerad manager, Phil Parkinson, som släppt in näst färst mål i League One (40 insläppta) men å andra sidan bara gjort 55 mål vilket är sjätte sämst i hela League One. Ur smeknamn/maskot-synvinkel är Millwalls lejon överväldigande favoriter mot Bradfords dvärghöns (bantams).

Av taktiskt intresse

Bradford har ett försvar som haft flera år på sig att bli samspelt. Lagkapten Stephen Darby är mer högerback än människa numera. Vilket kan bli användbart då han möter båda yttrarna Adam Hammill och Paul Anderson som var hans lagkamratar i Liverpools U18-lag som 2006 vann FA Youth Cup. Övriga som Rory McArdle och James Meredith har också varit bra i flera säsonger nu. Ett nytt tillskott är mittbacken Reece Burke, inlånad från West Ham, som utsågs till säsongens spelare nyligen för Bradford.

Bradford spelar ett ganska konservativt 4-4-2. Med store Jamie Hanson på topp som vanligt men sedan Nakhi Wells lämnade för Huddersfield har man haft svårt att hitta en liten partner till Big Unit Hanson. Nyligen har dock Jamie Proctor spelat bra och före detta Derbyspelaren Steve Davies har varit en nyttig inhoppare. Billy Clarke finns alltid också.

Millwall har en förkärlek till 4-4-2 och anfallspar historiskt sett (Sheringham-Cascarino!) men den här säsongen har man tre olika bra anfallare. Vem får nöja sig med ett inhopp på slutet? De senaste matcherna har man spelat gamle Steve Morison med unga Aidan O’Brien men då är lagets bästa målskytt Lee Gregory på bänken.

Millwall har två bra svårspelade centrala mittfältare i Shaun Williams och Jimmy Abdou. Tyvärr anfaller Bradford inte särskilt mycket centralt. Har långa och fysiska mittbackar som kan tampas med Hanson.

Nyckelspelare

Bradford. Tony McMahon är 30 år och har varit högerback i hela sin karriär. Denna säsongen valde managern Parkinson att spela honom som högerytter och McMahon besvarade med att ha en otrolig säsong. Fyra mål och hans 13 assist är ligaledande (delat med Peterboroughs Marcus Maddison). Se upp för hans inlägg och fasta situationer.

Ben Williamson är en rutinerad journeyman-målvakt som överkommit en uppväxt i Manchester Uniteds akademi och hjärnhinneinflammation för att bli en välrespekterad målvakt i Football League. Ouppskattad stabil målvakt som snart spelat 500 matcher sammanlagt för fem olika klubbar.

Bradford kan spela sig igenom playoff-spelet med tät defensiv och göra mål på fasta situationer vilket de föredrar men ska de göra mål behöver någon kliva fram. Ingen annan än Jamie Hanson har gjort fler än fem mål. Jag är ingen stort fan av Billy Clarke men han gjorde många mål ifjol och passar åtminstone mallen av en liten kvick spelare bredvid Hanson.

Millwall. Steve Morison tog vägen via Millwall när han gick från Stevenage i femtedivisionen till Norwich i Premier League på tre säsonger. Nu är han tillbaka och hoppas återupprepa playoffsuccéen från 2009-10. Han har spelat varenda match den här säsongen och gjort 15 mål samt sex assists. Stor tung anfallare som är jobbig att möta.

Shane Ferguson sägs ha spelat så bra i Birmingham att Newcastles dåvarande sportchef Joe Kinnear ville värva honom. Problemet var att Ferguson var utlånad till Birmingham från Newcastle. Nu är han värvad permanent till Millwall och varit lysande både som vänsterytter och vänsterback. Sju assists är flest av alla i Millwall.

David Forde har varit en institution i Millwallmålet i nästan tio år. Den här säsongen har det förändrats. Jordan Archer kom från Tottenham och i sin Millwalldebut i augusti höll han nollan mot Scunthorpe efter ha räddat en straff. Archer har spelat nästan varje Millwallmatch sedan dess.

Därför vinner Bradford: Järnstark defensiv som kan ta hand om alla Millwalls anfallare. Är mer rutinerade och samspelta. Som ett bra cuplag är de bra förberedda för playoff-spel. Möter en orutinerad målvakt.

Därför vinner Millwall: De gör mål. De har en extra målskytt att slänga in om det går trögt. Morison och Byron Webster kan matcha Bradford fysiskt och i luften. Fred Onyedinma kan vara en joker.

:::

Ben Mayhews (Experimental 3-6-1) grafiska sammanställning av League Ones säsong med förväntade mål bakåt och framåt:

L1 xG

:::

Peter A Linhem, @linhem på twitter

Peter Hyllman
0 kommentarer

Var det Leicestereffekten som fällde Quique Sanchez Flores i Watford?

Watford hann med att byta manager hela tre gånger under förra säsongen när de trots allt faktiskt blev uppflyttade till Premier League. Så man kanske inte borde bli förvånad när det nu alltså har bekräftats att Watford och Quique Sanchez Flores går skilda vägar. Det verkar vara så Watford jobbar. Ändå är det svårt att inte bli i alla fall lite förvånad.

Watford var ju på förhand en av de klubbar som var tippade att åka ur Premier League. De har i själva verket inte befunnit sig i närheten av någon nedflyttningsstrid under säsongen. Dessutom lyckades de samtidigt ta sig till en högst respektabel FA-cupsemifinal. En väletablerad sanning är att en manager bedöms utifrån sina resultat, men resultaten här borde onekligen tala till Flores fördel.

Watford inte bara undvek nedflyttningsstriden. Länge var man en av den här säsongens stora överraskningar. Strax innan jul fullbordade man en svit med fyra raka ligavinster och befann sig då sjua i tabellen, en poäng bakom Tottenham som då återfanns på fjärde plats. Det var närmast bragdbetonat av ett lag som mer eller mindre förändrats helt sedan säsongen innan.

Men vårsäsongen blev inte alls lika bra som hösten. Watford ramlade nedåt i tabellen igen. Det vore ändå värt att ställa sig den relevanta frågan om Flores verkligen hade fått sparken givet exakt samma slutresultat, men en svag höst följt av en stark vårsäsong – givet att han överlevt hösten?! En manager bedöms inte bara utifrån sina resultat, utan utifrån sin trend.

Kanske är det inte svårare än så att det råkar vara en slags Leicestereffekt som spökar?!

Vi har ju med all rätt ägnat de senaste veckorna och månaderna över att gotta oss åt det positiva och fantastiska med Leicesters ligaseger. Men det måste samtidigt vara en ligaseger som förmodligen kommer göra livet om möjligt ännu mer surt för Premier Leagues alla nuvarande och kommande managers, i alla fall strax under de allra största klubbarna.

För vad Leicesters ligaseger kanske framför allt har gjort är att ha förändrat synen på inte bara vad som är möjligt, utan också på vad en klubbs supportrar, ägare och ledning kan förvänta sig. Varför ska Watford, West Brom, Swansea med flera vara nöjda med säkra mittenplaceringar när Leicester plockar hem Premier League-bucklan?

Det är inte svårt att tänka sig att Pozzo, Watfords ägare, kanske inte tycker att en sjundeplacering halvvägs in på säsongen är särskilt mycket att hurra för i jämförelse. Vilket det självklart heller inte är. Frågan är bara om det är en helt meningsfull jämförelse.

På lång sikt är det naturligtvis bara bra med detta perspektivskifte som Leicesters triumf kan ge upphov till. Fler klubbar som siktar högre kan bara leda till en rejäl kvalitetshöjning. Men det är också lätt att längs vägen, särskilt på kortare sikt, tappa bort att det som gjorde Leicesters ligaseger så speciell var att den samtidigt var så otroligt sensationell. Om vem som helst kunde upprepa det vore det inte längre särskilt speciellt.

Watfords klubbledning har hur som helst kommit fram till att Quique Sanchez Flores inte är rätt person att leda dem framåt. Man undrar naturligtvis vad som är deras ambitioner för kommande säsong. Något annat än att än en gång sikta på att försöka hålla sig kvar i Premier League känns inte som något särskilt troligt alternativ.

Men om nu det är den fortsatta ambitionen så är det inte uppenbart att det finns något bättre alternativ än det man just förkastat. Det namn som emellertid nämns tämligen intensivt i samband med Watford är Walter Mazzari, med förflutet framför allt i Napoli, men också senast Inter. Vilket dock känns som ett namn för en klubb med inte bara högre ambitioner utan också högre kapacitet.

Det vore inte något ologiskt val av Watford. Mazzarri är naturligtvis från Italien, liksom Pozzo, så där finns redan någon slags association. Mazzarri är också en av de senaste fem årens mest beundrade tränare i Italien. Det vore med andra ord en riktig prestigeanställning för en klubb som Watford. Det vore också ett steg mot ett mer flexibelt och offensivt sätt att spela fotboll än vad som präglat Watford den här säsongen.

Där finns naturligtvis frågetecken. Walter Mazzaris kanske främsta taktiska kännetecken är hans trebackslinje, en modell som av ganska lätt förståeliga skäl har haft svårt att få ett särskilt bra fäste inom engelsk fotboll där kantspelet är så framträdande. Mycket riktigt var det också en svaghet som visade sig när Mazzarris Napoli stötte på Chelsea i Champions League för några år sedan. Likaså brukar Mazzaris lag ofta bli väldigt beroende av sin ensamme anfallare på ett sätt som kan visa sig problematiskt i England.

Mazzarri är dock samtidigt erkänd som en tränare som förmår få ut maximal kapacitet ur sina spelare och sina lag. Och med en spelstil som helt säkert tilltalar Watfords ägare mer än Quique Sanchez Flores låga defensiv, något han hade gemensamt med Claudio Ranieris Leicester, men utan deras snabbhet och kreativitet i anfallsspelet.

Walter Mazzarri vore ett namn som onekligen signalerade att Watford satsade högt inför kommande säsong. Men som ordstävet också lyder, gapar man över för mycket riskerar man också mista hela stycket.

Peter Hyllman
0 kommentarer

LINHEM om The Championships playoff

Jag har under en längre tid funderat på om detta har varit en dålig Championship-säsong. Flera av lagen i toppen är förväntade (Middlesbrough, Hull, Burnley, Derby), men Derby har hackat hela vägen och Hull tappade höjd i slutet på säsongen. Inget lag har gjort fler än 80 mål (vilket flera lag gjort i de tre lägre divisionerna) och seriens bästa framspelare (Alan Judge och Johann Berg Gudmundsson) har bara gjort elva assists.

Efter att PFA publicerade sina ”årets Lag” började jag omedelbart undersöka vilka spelare de valt som inte hör hemma (som sig bör) och första tanken var hur bisarrt det var att man inte valt några riktiga yttrar. Deras mittfält består av Max Clayton (Middlesbrough), Joey Barton (Burnley), Alan Judge (Brentford), och Barry Bannan (Sheffield Wednesday). Judge är det närmaste en ytter men han är en offensiv mittfältare som dessutom framför allt spelat centralt. Bannan spelar en del på vänsterkanten också. Men när jag försöker hitta bättre alternativ lyser de med sin frånvaro. Inga Zahas eller Bolasies, Knockaert har inte ens spelat 20 matcher, Jimmy Kébé är försvunnen till havs, och Matt Ritchie gör drömmål i en högre liga numera.

Vad jag kommit fram till är att det helt enkelt har varit en bra defensiv säsong. Allt offence står de dåliga ägarna för. Mellan 2009-10 till 2014-15 var det bara fem lag som släppte in färre än 40 mål på en hel säsong: 2009-10:  Newcastle (35) och Swansea (37), 2010-11: QPR (32), 2013-14: Burnley (37), 2014-15: Middlesbrough (37). Men den här säsongen är det hela tre lag som släppt in 35 mål eller färre. Middlesbrough släppte bara in 31 mål, Burnley 35, och Hull 35.

Catenaccio Championship!

Vi har Lancashires Atletico i Burnley – kompakt 4-4-2, hårt arbetande yttrar, defensivt inriktade centrala mittfältare, unga oväntat disciplinerade mittbackar, Kåmark-ytterbackar. Karanka lärde sig försvarsspel av Mourinho och lärde sig av skräckexemplet Real Madrid att du bör bry dig om defensiven om du inte har oändligt med resurser. Steve Bruce behöver inte förklaras. Och som en d’Artagnan till de tre musketörerna finns Chris Hughton som också hade nått ”30-klubben” igen om det inte vore för 30-katastrofala minuter mot Cardiff.

Både Burnley och Middlesbrough är redan uppflyttade men det blir särskilt intressant att se ifall något annars stabilt och målsnålt lag som Hull eller Brighton drabbas av galna playoff-sjukan och plötsligt börjar läcka ifrån båda håll. Det bästa/värsta exemplet på lag som helt tappar fattningen och markeringen är förra årets returmöte i League One mellan Swindon och Sheffield United som slutade 5-5 efter 1-2 i första matchen.

SHEFFIELD WEDNESDAY (6) – BRIGHTON (3) – 13 maj, 20:45
BRIGHTON (3) – SHEFFIELD WEDNESDAY (6) – 16 maj, 20:45

Wednesday har ägarens namn ”Chansiri” som tröjsponsor så det kan gå antingen som för Leicester eller Ipswich och Nottingham Forest för dem. Chansiri äger tydligen världens största försäljare av tonfisk på burk. Han anställde en portugisisk manager i Carlos Carvalhal och de har värvat flera före detta Watfordspelare (Pudil, Forestieri, McGugan). Deras nya klubbmärke är ett uppdaterat gammalt märke. Jag föredrar det mörka märket från 70-talet.

Brighton har också en sugar daddy i Tony Bloom. Rik på poker och annat spel och dobbel. De hade antingen en utsvulten publik eller fått många nya fans då de gick från att spela på en fridrottsarena som tog drygt 8,000 till den nya Falmer Stadium (eller Amex Stadium) som tar drygt 30,000 och de har nu ligans näst bästa publiksnitt (bakom Derby) med över 25,000.

Av taktiskt intresse

Sheffield Wednesday är ett svårtytt lag. Deras bästa spelare har varit den evigt nyckfulla Forestieri som plötsligt blivit en pålitlig målskytt. Han har sin fria roll och mittfältet är inte särskilt brett då man ofta har Bannan till vänster som är en central mittfältare och Ross Wallace till höger som vanligtvis varit en väldigt vänsterfotad vänsterytter. Som tur är har man offensiva ytterbackar som Pudil som knappt är vänsterback och Jack Hunt (säg det snabbt!) som jag alltid gillat men som inte riktigt fick chansen i Crystal Palace.

De har stabila mittfältare som Kieran Lee, Alex Lopez, och Sam Hutchinson som inte gör bort sig. Gamle Semedo är också ett alternativ men han har spelat få minuter. De har tuffa anfallare i långa Atdhe Nuhiu och robusta ständiga målskytten Gary Hooper. De har ett fint mittbackspar i ouppskattade Tom Lees och alltid älskvärde Glenn Loovens. Deras främsta matchvinnare är dock deras målvakt. Mer om han bland nyckelspelarna.

Brighton är ett Hughton-lag. 4-4-2 eller ibland 4-4-1-1 men det viktiga är det klassiska ”two banks of four” som Hodgson kallar det. Det luriga blir att man till denna matchen saknar sin bästa mittback i Lewis Dunk och en lysande central mittfältare i Dale Stephens. Greer som ersätter Dunk är äldre och rutinerad men långsam och sämre med bollen. Steve Sidwell är en bättre ersättare till Stephens. Han är inte lika bra offensivt men likvärdig på andra sätt och fortfarande en kapabel spelare som gör att de kan behålla sin taktiska mall.

Hughton älskar yttrar också. Knockaert och Jiri Skalek har varit lysande januarivärvningar. Jamie Murphy, som lyste under hösten, kan gå före Skalek och Kazenga LuaLua finns alltid på bänken. Kanske kan tre yttrar spela, med till exempel Knockaert i mitten? Varken Baldock eller Wilson eller Zamora har riktigt passat bredvid Hemed på topp.

Nyckelspelare

Sheffield Wednesday. Forestieri kan ha haft den bästa säsongen av alla ugglorna men ingen slår Keiren Westwood i längden. En gammal favoritmålvakt som länge varit fantastisk utanför Premier League och när han spelade i Premier League tvingades han försöka rädda Sunderland. Han kan vinna en match på egen hand och är fortfarande inte mer än 31 år gammal.

Nämnda Forestieri är svårstoppad för att han verkar inte ens själv förstå sig på sina finter i vissa fall. Han har lyckats göra 15 mål under säsongen och sex assists på det. Han har burit offensiven på egen hand ibland och när han har självförtroendet kan han vara en otrolig spelare.

De har två riktiga jokrar som inte varit alltför viktiga under säsongen. Marco Matias och Lewis McGugan. De kan göra otroliga mål. De lär inte få spela. Lucas Joao är en mer rimlig joker. Att han blivit uttagen till Portugals landslag säger mer om dem och hans potential då han inte gjort mål sedan februari men han är lång, snabb, och bra med fötterna när allting stämmer.

Brighton. Kantspelet är viktigast offensivt. Anthony Knockaert har varit deras bästa spelare sedan kan kom. Han går in i banan och förbi försvarare och har en otroligt fin vänsterfot. Slår bra frisparkar som ni såg vid målet mot Middlesbrough senast. Ser slimmare ut nu än han gjorde under sin tid i Leicester.

Tomer Hemed är en stor målskytt. Bra i straffområdet och inte oäven på att hitta sina medspelare i bra lägen heller. Behöver synas mer i luften och överhuvudtaget än senast mot Middlesbrough. Hans anfallspartner kan också bli viktig om Hughton fortsätter med två där framme. Bobby Zamora lär vara vara inhoppare som bäst men tog QPR till Premier League med ett avgörande mål senast han var i playoff-sammanhang.

Utan Dunk och Stephens blir deras partners ännu viktigare. Connor Goldson är en ung mittback som spelat i League One och League Two i flera år och nu får han hjälp av rutinerade Greer men det är bäst om Goldson tar löpduellerna. Beram Kayal har varit fantastisk. Tacklar och förvånansvärt nyttig offensivt. Lär behöva ta mer offensivt ansvar utan Stephens på plan. Leder faktiskt redan laget i assist men inte lika målfarlig som Stephens.

Därför vinner Sheffield Wednesday: De har Forestieri som inte går att förutspå. Brighton får svårt att ladda om efter den avgörande matchen mot Middlesbrough och därför kan det bli en nackdel att börja på bortaplan. Brighton har fortfarande vissa problem att göra mål och då kan Westwood äta upp dom. Avstängningarna på Dunk och Stephens!

Därför vinner Brighton: De har lysande ytterspel och en imponerande anfallare. Ett bättre grundsystem och en rutinerad manager som varit med tidigare i dessa sammanhang. Carvahal gör trots allt sin första säsong i Championship och England överhuvudtaget.

:::

DERBY COUNTY (5) – HULL (4) – 14 maj, 13:30
HULL (4) – DERBY COUNTY (5) – 17 maj, 20:45

Om Hull går upp till Premier League via playoff blir man blott det andra uppflyttade Hull denna säsongen sedan Solihull Moors vann National League North (division 6) nyligen. Ännu värre och något mer relevant för Hull är att fjärdeplacerade lag sällan vinner i playoff. Innan QPR 2013-14 var det Charlton som 1997-98 var den senaste playoff-vinnande fyran.

Av taktiskt intresse

Derby sparkade Paul Clement tidigare och fortfarande tillfällig manager är Darren Wasall, vars namn avslöjar att han inte har mycket självbefrielse från ägaren Mel Morris. Derby spelar 4-3-3 och ger bollen till Tom Ince som får göra lite vadsomhelst och skjuta närsomhelst. Det har funkat bättre under våren och Tom Ince har till och med börjat spela fram till mål.

På andra kanten finns Johnny Russell som tvärtom sällan har bollen men ändå ofta gör mål eller assist. Om Russell spelat för ett bättre lag hade man antagit att han var dålig men alltid på rätt plats men Russell lyckas snarare skapa ytor på rätt plats där medspelare hittar honom och ibland skapar han också något själv. Han har åtta assist trots allt.

Steve Bruce var mittback och alla i hans lag är i grunden mittbackar. Ibland råkar det befinna sig offensiva spelare framför mittbackarna men även vissa icke-mittbackar är mittbackar. Mohamed Diamé till exempel är en offensiv mittfältare som också skulle kunna spela mittback. Alex Bruce? En defensiv mittfältare eller möjligen högerback som tror han är mittback på grund av sitt efternamn. Harry Maguire är med stor sannolikhet faktiskt en Steve Bruce-klon och Michael Dawson är den son Steve Bruce alltid önskat sig.

4-4-1-1 har man helst spelat denna säsongen. Diamé bakom en ensam målfarlig Abel Hernandez på topp. Yttrar som kan försvara eller är Robert Snodgrass. Defensivt starkt centralt mittfält. Odubajo och Robertson på varsin ytterbacksplats där de varit lysande men inte särskilt offensivt farliga.

Nyckelspelare

Derby County. I säsongens sista match drog George Thorne på sig en allvarlig skada. En i raden av flera som hindrat hans potentiellt lysande karriär. Frisk är han den näst bästa (engelska) defensiva mittfältaren i England (bakom Dier förstås). Lysande bollvinnare, alltid rätt positionerad, och inte obekväm med bollen.

Å andra sidan har Derby nyss fått tillbaka Will Hughes från dennes skadehelvete. Han har sett bra ut, på visserligen på bara fyra-fem matcher. Han kan få ett större defensivt ansvar där han tidigare imponerat. Annars finns mer fysiska Bradley Johnson eller yngre Jamie Hanson som ägaren tycker om.

Nämnda Tom Ince blir förstås viktig då han på en god dag är ett helt lags offensiv på egen hand men han kan lätt bli för enkelspårig och destruktiv för flytet i spelet. Chris Martin har nog varit lagets bästa spelare även om inte 15 mål är det bästa han gjort. Han har dock också tio assists och är viktig som centertank för inlägg, längre bollar, och för att etablera spelet på motståndares planhalva.

Hull. Sam Clucas har varit en förvånande bra värvning. Han kan spela överallt där du behöver en vänsterfot (eller centralt) och har gjort sju mål samt sex assists. Förlorade i playoff ifjol med Chesterfield och lär vara sugen på revansch.

Robert Snodgrass har bara spelat sedan nyår men ändå gjort fyra mål och sex assist. Är fortfarande en spelare av rang och spelar i en helt annan vinkel än de flesta. Kan vara direkt avgörande på en bra dag. Abel Hernandez är en sådan där uruguayansk forward. De ska tydligen vara bra på att göra mål. 20 mål denna säsongen. Var hetare under hösten men fortsatt en svårstoppad målskytt.

Därför vinner Derby County: Tom Ince kan göra allt själv. Chris Martin är fantastisk och deras spelsystem passar honom så väldigt bra. Alex Bruce kanske spelar.

Därför vinner Hull: Tom Ince kan göra för mycket själv. Hull är ett stabilare lag även om de svajat på sistone. Lär göra färre misstag. Utan Thorne kan Diamé härja fritt.

:::

Ben Mayhews (Experimental 3-6-1) grafiska sammanställning av The Championships säsong med förväntade mål bakåt och framåt:

TC xG

:::

Peter A Linhem, @linhem på twitter

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Resultaten och retoriken blev Roberto Martinez fall – men han förtjänar också respekt

Respektlöst och fånigt? Eller mer en fråga om omtanke? Båda alternativen har lyfts fram sedan det igår bekräftades att Everton ger Roberto Martinez sparken med en omgång kvar av säsongen. Att man fattar beslutet nu sägs bero på att man inte ville utsätta Martinez för det högljudda missnöje som annars skulle ackompanjera Evertons sista match hemma på Goodison Park.

Missnöjet var inte omotiverat. Everton har förlorat sex av sina senaste tio matcher. Everton har förlorat sina tre senaste bortamatcher stort och blivit spelmässigt blåsta av banan. Everton, ett lag med kvalitet och kapacitet att sluta på åtminstone någon av de europeiska cupplatserna, slutar istället för andra säsongen i rad på tabellens nedre halva.

Resultat är det som i slutänden styr en managers öde. Men i Roberto Martinez fall var det inte bara resultaten som blev hans fall. Lika mycket var det hans sätt att uttrycka sig i ständigt positiva ordalag efter dåliga resultat som gjorde fansen vansinniga. Martinez blev ett textboksexempel på hur spin control kan bli raka motsatsen till damage control.

Roberto Martinez resultat kontrasteras naturligtvis med hans föregångare. Där han har slutat på tabellens nedre halva två säsonger i rad jämförs med Everton som under David Moyes producerade sju raka placeringar bland de åtta bästa i ligan. Den första säsongens eufori har gradvis under de därpå följande säsongerna ersatts av eftertankens kranka blekhet.

Att Roberto Martinez skulle visa sig vara fel manager för Everton var något jag flaggade för i den här bloggen redan för tre år sedan, någon dag eller två innan han formellt tillsattes. Något profetiskt betonades Martinez oförmåga att tillföra eller vidmakthålla någon hållbar defensiv organisation i sina lag, något som också visat sig med all önskvärd tydlighet i Everton.

Samtidigt lämnar inte Roberto Martinez ifrån sig någon särskilt besvärlig situation i Everton. Vem som än efterträder honom kommer att ha väldigt goda förutsättningar att göra ett riktigt bra jobb. Där finns naturligtvis svagheter i laget men inget som inte går att åtgärda med hårt och målmedvetet arbete under sommaren, eller med hjälp av de utökade resurser som kommer stå Everton till buds.

Just därför hade det varit en känsla av orättfärdighet om Roberto Martinez hade tvingats lämna Everton efter att ha blivit kollektivt utbuad av Goodison Park. Resultaten under hans tid i klubben var kanske till stora delar frustrerande men där har ändå lagts en på många sätt mycket god grund för framtiden.

Inte minst ska Martinez förmåga att lyfta fram unga spelare, och då i synnerhet från de egna leden, betonas. John Stones och Ross Barkley har båda växt fram till stjärnor i Premier League under hans ledning. Deras brister den här säsongen är lika mycket lagets brister och runt dem kan Everton antingen fortsätta bygga ett väldigt starkt lag eller tjäna stora pengar på dem.

Brendan Galloway och Matthew Pennington är andra spelare som har luftats under Roberto Martinez. Och även om Martinez likt de allra flesta har drabbats av sina misslyckanden på transfermarknaden så har han i huvudsak varit lyckad även där, med starka värvningar av spelare som Romelu Lukaku, Gerard Deulofeu, Muhamed Besic, Aaron Lennon och Ramiro Funes Mori.

Vilket hänger ihop med ett annat bra arbete som Roberto Martinez under sina tre år har genomfört med Everton, nämligen att systematiskt föryngra spelartruppen. De viktigaste spelarna i David Moyes lagbygge var samtliga 30 år eller äldre. Under Roberto Martinez tid i klubben har spelartruppens snittålder sänkts till cirka 26 år.

Så visst var det ofrånkomligt, sett till resultaten och retoriken, att Roberto Martinez skulle få sparken från Everton. Den senaste tidens spel och resultat gjorde det till en ren tidsfråga. Men det är samtidigt det enda som hade tagits med i beräkningen. En högljutt missnöjd publik på Goodison Park hade inte nyanserat tagit med det positiva med hans tid i beräkningen.

Därför var det förmodligen helt rätt tidpunkt att ge Martinez sparken. Han förtjänar sparken, och han är helt säkert inte rätt manager att ta Everton framåt härifrån. Och det är väl högst oklart om någon engelsk klubb i Premier League kommer vara intresserade av hans tjänster igen. Men han förtjänar för den sakens skull inte att förnedras.

Något som kanske också Evertonfansen kommer kunna instämma i om några år.

Peter Hyllman
0 kommentarer

LINHEM om League Twos playoff

Det har hänt mycket sedan förra veckan. Burnley och Middlesbrough är klara för Premier League. Burton är klara för The Championship. Bristol Rovers och Oxford är klara för League One. Blackpool är klara för League Two.

Viktigast är att Accrington blev det sista laget klart för playoff-spelet i League Two. De spelade bara  0-0 hemma mot Stevenage vilket gav Bristol Rovers och Oxford möjligheten att passera dem. Det ger följande semifinaler i League Twos playoff:

PORTSMOUTH (6) – PLYMOUTH (5) – 12 maj, 20:45
PLYMOUTH (5) – PORTSMOUTH (6) – 15 maj, 19:00

En passande bakgrund till detta semifinalmöte kan vara att jag redan i oktober skrev om Portsmouth och Plymouth tillsammans.

Då låg Plymouth etta i League Two med Pompey tvåa. Då i augusti vann Portsmouth 2-1 på bortaplan mot Plymouth. Nu i april vann Plymouth med 2-1 borta mot Pompey. Uppenbarligen har vi förlängning och kanske straffläggning framför oss. Pompey leder dock fortfarande publikligan med en snittpublik på mer än 16,000. Tvåa är Plymouth med nästan 9,000.

Av taktiskt intresse

Portsmouth har lite av ett rykte som en bra akademiklubb. De har spelare som fått ungdomslandskamper och när de saknade pengar spelade de nästan ett helt U21-lag.

Nuvarande managern Paul Cook föredrar rutin när det är möjligt. På mittfältet finns 34-åriga Michael Doyle som var lagkapten i Coventry för drygt tio år sedan och Danny Hollands som var kapten för Bournemouth ett tag när de  fortfarande låg i League Two och League One.

Han gillar dock också offensiva ytterbackar vilket syns i assistkolumnen. Som konverterad högerback finns 34-åriga Ben Davies som gjorde 20 assist och nästan 20 mål för Notts County säsongen 2009-10. Den här säsongen har han ändå gjort sju assist. På andra sidan har vänsterbacken Enda Stevens spelat 90 minuter i varenda ligamatch denna säsongen, förutom den allra sista som inte betydde någonting, och han har gjort nio assists på dessa matcher. Vilket är delat bäst i laget tillsammans med Kyle Bennett.

Plymouth har experimenterat en del med en trebackslinje. Det är oklart om nya managern Derek Adams behållit denna då det är svårt att se Plymouth spela och nästan svårare att hitta bra information om League Two. De har dock använt tre naturliga mittbackar väldigt mycket denna säsongen men jag är inte övertygad om Carl McHugh spelat som en av tre mittbackar eller på mittfältet. I vilket fall har det fortsatt tillåtit min favorit Kelvin Mellor att spela väldigt offensivt på högerkanten. Bara fyra assists men hans löpningar och dribblingar brukar skapa oreda.

Nämnda nyckelspelare nedan Graham Carey och Jake Jervis har använts i flera olika positioner. På pappret är Carey en ”tia” och Jervis en ”nia” men ibland är de på varsin kant, eller så är Carey något av en falsk nia och Jervis en ultra-offensiv ytter. Om inte Reuben Reid hittar förra säsongens målform plötsligt kan Plymouth behöva vara kreativa offensivt.

Nyckelspelare

Portsmouth. Pompeys mest fascinerande spelare är i min mening antagligen Conor Chaplin. Han har ett målsnitt på ett mål var 88:e minut. Han är bara nyss fyllda 19 år gammal. Han har bara startat sex matcher, men gjort 24 inhopp. Enligt den tillgängliga statistiken på Soccerway (en av få sidor med League Two-statistik) har Chaplin bara spelat 709 minuter. 406 från start, 303 från bänken. Tre mål från start, fem mål som super sub. Gareth Evans (inte han som regisserade fantastiska The Raid eller lika fantastiska The Raid 2) är uppenbarligen viktig då han är lagets främsta målskytt. Men tio mål är inte alltför imponerande och han har bara startat 32 matcher. Det skulle verkligen inte förvåna mig om Chaplin blir viktigare. Gary Roberts är en annan gammal spelare och åldern börjar ta ut sin rätt då han inte längre är en toppspelare i League One utan snarare en bra men inte ostoppbar League Two-spelare. Kan dock fortfarande överraska med en fin frispark.

Plymouth. De viktigaste spelarna offensivt i Plymouth är de som Derek tog med sig från Ross County: Graham Carey, en vänsterfotad offensiv mittfältare som är snarlik Bournemouths Matt Ritchie. En snabb spelare med låg tyngdpunkt och en otrolig vänsterfot som gillar att bryta in i banan för assist eller otroliga mål. Hans elva assist är fjärde mest i League Two och hans elva mål gör honom till Plymouths delat bästa målskytt.

Plymouths andra bästa målskytt är Jake Jervis som också kom från Ross County. Han gör också en del snygga mål och med sina drygt 1,9 meter är han tekniskt sett den långe på topp för Plymouth. Men Jervis är ingen typiskt lång anfallare. Han är snabb, teknisk, och kan även spela som ytter. Ser man de mål han gjort kan man tydligen se den potential som gav honom hans a-lagsdebut för Birmingham som 18-åring. Men han har saknat jämnheten och målskyttet genomgående i sin karriär och likt många andra före detta akademispelare har han varit en fotbollsnomad under sin karriär. Han verkar ha hittat hem i Plymouth där han inte bara gjort elva mål utan också åtta assist. Det är inte dominant men det skulle inte förvåna om allt plötsligt klickar och han gör 20+ mål oavsett i vilken division han spelar. Också nämnvärt att Jervis spenderade en halv säsong i Portsmouth för två säsonger sedan. Defensivt har Plymouth också League Twos kanske bästa mittback i admiral/lagkapten Curtis Nelson, som för att vara League Two-mittback är yngre och rörligare än alla andra.

Därför vinner Portsmouth: De har rutin från större matcher och högre divisioner. På andra sidan spektrumet finns unga jokern Chaplin som kan göra mål på vem som helst om han får chansen.

Därför vinner Plymouth: Carey är detta dubbelmötets främsta kreatör och vänsterfot och Jake Jervis är ostoppbar på en bra dag. Har en kompakt defensiv enhet som du behöver yttrar eller ett överflöd av anfallare för att bräcka.

:::

AFC WIMBLEDON (7) – ACCRINGTON STANLEY (4) – 14 maj, 20:30
ACCRINGTON STANLEY (4) – AFC WIMBLEDON (7) – 18 maj, 20:45

Accringtons slogan är ”The Club That Wouldn’t Die” då det ursprungliga Accrington Stanley gick i graven på 1960-talet. Men efter ha sålt namnrättigheterna till The Crown Ground spelar man nu istället på Wham Stadium så nu är man Club Tropicana.

AFC Wimbledon vet sin beskärda del av återkomster förstås då det finns ett lag i Milton Keynes som tog deras tabellposition och smeknamn bland annat. Extra motivation för Wimbledon kan de finna i att de bara behöver slå två lag för att kunna möta MK i League One nästa säsong. Även om det finns en inställning i Wimbledon att man helst inte ens vill acceptera att MK Dons existerar.

Av taktiskt intresse

Wimbledon har varit utanför rampljuset på sistone. De har inte spelat på Centre Court. De har slutat på nedre halvan i League Two i fyra raka säsonger sedan de tog sig tillbaka till Football League.

Man skulle kunna tro att de likt så många andra klubbar på dessa säsonger har gått igenom flera olika managers men Neil Ardley har varit där sedan början på den andra säsongen. I oktober har han varit Wimbledonmanager i fyra år vilket är två livstider i managerår.

Vad de har lyckats med denna säsongen är att de hittat fler målskyttar och färre försvarare som ger bort bollen till andra lags målskyttar. Vilket låter väldigt simpelt men är också skillnaden på ett ganska mediokert mittenlag och ett lag som lyckas knipa en playoff-plats.

Deras främsta anfallsvapen har varit en väldigt farlig högerkant med Barry Fuller (fem assists) och George Francomb (elva assists), som har några av ligans bäst slagna inlägg. Adebayo Akinfenwa är inte lika målfarlig längre men fortsatt en tuff motståndare i luften som i sämsta fall åtminstone drar på sig markering. Även Tom Elliott är en lång anfallare som fått gott om speltid och ändå gjort sex mål.

Vad det gäller Accrington var de kända som ”League Twos Barcelona” under John Colemans förra sejour. De har försökt att återvända till det i viss mån även om detta trots allt är League Two. Särskilt tydligt syns det på värvningarna då spelare som Andrew Proctor, Sean McConville, och Billy Kee värvats tillbaka. De har dessutom en väldigt ung och talangfull spelartrupp.

De tenderar att spela med fem mittfältare i någon form av uppställning, gärna ett 4-2-3-1 utan egentliga yttrar. Windass har en friare roll och Billy Kee är ensam längst fram men springer för en hel armé.

Nyckelspelare

AFC Wimbledon. Trots många svårigheter i livet (hans förnamn, hans modelljobb, och flera säsonger i Skottland) har Lyle Taylor haft en fantastisk säsong med 20 ligamål. Det är tredje gången han gör 20+ mål på en säsong men de tidigare säsongerna spelade han i engelska åttondedivisionen och i skotska andradivisionen. De senaste säsongerna har han pendlat mellan Patrick Thistle och League One/Two i jakt på mål men först denna säsongen fick han sitt ordentliga (engelska) genombrott och sin landslagsdebut för karibiska Montserrat som är mest känt som ”Karibiens Pompeii (!)” då huvudstaden Plymouth (!!) begravdes i ett vulkanutbrott.

Wimbledon har förstås också Adebayo Akinfenwa, omtyckt tjockis/stark man, men han gör inte alls lika mycket mål längre och blivit omsprungen av en annan Adebayo – Adebayo Azeez som är Wimbledons supersub. Ovan nämnda George Francomb med sina många assist är deras främsta vapen men jag har också en förkärlek till snabba men något inkonsekventa Andy Barcham som mycket väl kan bli avgörande eller vara helt osynlig.

Accrington Stanley. Accrington har redan börjat tappa spelare till nästa säsong. Matt Crooks och Josh Windass (son till Dean) är klara för Rangers till nästa säsong. Då Marc Warburton fortsätter att försöka ta över Skottland med hjälp av nästan enbart engelska League One och League Two-spelare. Crooks har dock varit skadad sedan mitten av mars och Windass var skadad från början av januari till slutet av mars. Windass har gjort fem mål på åtta matcher sedan han kom tillbaka från skada och playoff-avgörande har han i blodet.

När de varit skadade har en gammal bekanting fått kliva in och öppna upp för lagets framgångar. Billy Kee har otroligt nog gjort 17 mål och 14 assist. Billy Kee är en liten och i stort sett fyrkantig anfallare av design för att alla batterier ska få plats. Man kan tänka sig att Kee är besviken över att inte ha lyckats i Leicester eller att han lämnade Burton när de fortfarande låg i League Two men istället har han haft sin bästa säsong någonsin för Accrington.

Därför vinner Wimbledon: Man kan tänka sig att Accrington har svårt att ladda om efter ha förlorat en uppflyttningsplats i sista omgången och Wimbledon har ett fysiskt övertag (särskilt om inte Crooks spelar) och är tillräckligt bra i inläggspelet för att utnyttja det övertaget.

Därför vinner Accrington: Tekniskt bättre och flera individuella spelare som Windass och Kee som ingen i Wimbledon kan mäta sig med.

:::

Ben Mayhews (Experimental 3-6-1) grafiska sammanställning av League Twos säsong med förväntade mål bakåt och framåt:

L2 xG

:::

Peter A Linhem, @linhem på twitter

Peter Hyllman
0 kommentarer