Med helgens ligaomgång avklarad så har Premier League-säsongen tagit sig 18 omgångar framåt, och vi befinner oss därmed på tröskeln till julhelgen och vad som också är en mycket intensiv period inom den engelska fotbollen. Ytterligare tre ligaomgångar ska spelas inom loppet av endast några dagar, och det brukar sägas att vad som sker under dessa dagar avgör mycket inför fortsättningen.

Det är också i någon mening halvtid inom den engelska ligafotbollen, även om det inte i England på samma sätt som i andra länder och andra ligor finns någon halvtidsvila. Men av den anledningen kan det vara läge att stanna upp och analysera vad som faktiskt skett i ligan så här långt, hur kommer det sig att det gått som det har gått? En sådan analys gjorde jag efter en fjärdedel av ligan var spelad, och nu när hälften i princip har spelats så kan det vara dags att följa upp den.

(Första kvartalsanalysen av Premier League 2012/13)

Analysen behandlar såväl offensiv som defensiv. Båda aspekterna behandlas utifrån två dimensioner: (1) Produktivitet, det vill säga hur många skott som produceras respektive släpps till, samt (2) Effektivitet, det vill säga hur många skott som krävs för att göra mål eller för att ett mål ska släppas in. Annorlunda uttryckt kan vi säga att den horisontella axeln i respektive diagram är ett kvantitetsmått samtidigt som den vertikala axeln är ett kvalitetsmått.

Varje mått är framräknat match för match snarare än på aggregerad nivå, vilket gör dem något mer precisa än vad som annars varit fallet. På så vis tas en större hänsyn till variationer i enskilda matchbilder än vad som är möjligt att göra med aggregerade mått.

Och med denna julklapp önskar jag er alla en god jul, och den här bloggen får också utgöra utgångspunkten för annandagens fotboll. Några reflektioner om den avslutar också den här bloggen, med utgångspunkt i den här genomgången. Bloggen återkommer i full sving som vanligt direkt efter julhelgen.

:::

Defensiv effektivitet

Det gäller att läsa diagrammet rätt, därav vissa bildtexter. Önskvärt är således att befinna sig längst upp till vänster i det defensiva diagrammet, där få chanser släpps till och försvaret därtill är effektiva i att hantera dem. Det kan emellertid också vara godtagbart att befinna sig långt ned till vänster i diagrammet alternativt långt upp till höger. Överlag är detta beroende på vad som är lagets styrkor, svagheter och allmänna taktik.

Värt att säga angående diagrammet är också att de röda linjerna representerar ligans genomsnitt. Därtill finns samtliga lag markerade på två punkter. I fetstil är lagets nuvarande position med samtliga 18 matcher inräknade. I kursiv stil är lagets position efter första kvartalet, det vill säga efter nio spelade matcher. På så vis kan vi se i vilken utsträckning det skett någon relevant förändring i lagens prestationer. Signifikanta sådan har jag markerat med särskilda pilar.

(a) Southampton hade en katastrofal säsongsinledning men har sedan dess så smått börjat arbeta sig uppåt i tabellen och befinner sig nu precis ovanför nedflyttningsstrecket. Ett viktigt skäl till detta är att laget har tätat till sin defensiv från mittfältet och neråt och av det skälet tillåter motståndarna färre chanser än tidigare.

(b) Stokes marsch uppåt i tabellen har å andra sidan först och främst byggts på en rejäl solidifiering av backlinjen. Motståndarna ges ungefär lika många chanser som förut, men det krävs betydligt fler skott och chanser för att motståndarna ska kunna utnyttja dem. Det tyder på två saker, dels att motståndarna sällan bjuds på öppna lägen, dels på ett framstående målvaktsspel genom Asmir Begovic.

(c) Arsenals svårigheter under höstens andra halva är tydligt markerade i deras defensiv, som under det första kvartalet var ligans kanske mest formidabla. Under det andra kvartalet har det däremot sett betydligt svagare ut, och den stora förändringen är att backlinjen inte längre håller lika tätt, då Arsenal fortfarande släpper till förhållandevis få chanser, ett tydligt tecken på att motståndarna bjuds på öppnare chanser än tidigare.

(d) Sunderland var det lag som mest av kanske alla var beroende av sin extremt gnidna backlinje, som stod emot en stor mängd chanser. Att benämna lag i det området för överbelastade känns dock med dessa nya siffror tillgängliga som särskilt tillämpligt, då det framstår som om Sunderlands backlinje till sist krackelerade under trycket. Påtagligt färre skott och chanser krävs nu för motståndarna för att göra mål på Sunderland.

(e) Liverpool, Chelsea och Man Utd kan samtliga sägas ha förbättrat sin defensiv i om inte signifikant så i alla fall i inkrementell utsträckning, där finns dock utrymme för fortsatt förbättring i samtliga fall. Man City har blivit mindre generösa i sin backlinje, och det är något som också Tottenham skulle kunna jobba vidare på att bli.

:::

Offensiv effektivitet

I det här diagrammet är det dock framför allt önskvärt att befinna sig längst ned till höger, där ett lag både skapar många chanser och är effektiva när det kommer till att utnyttja dem. Det kan emellertid även vara acceptabelt att befinna sig långt ned till vänster i diagrammet, alternativt högt upp till höger, beroende på hur väl ett lag i ett avseende lyckas kompensera för brister i ett annat avseende.

Här på samma sätt som i det defensiva diagrammet markeras ligans genomsnitt med röda linjer. Och på motsvarande sätt markeras lagens nuvarande position i fetstil och deras position efter första kvartalet i kursiv stil, så att det därmed blir möjligt att se hur lagens prestation har förändrats.

(a) Sunderland har kompenserat sin svagare defensiv med en förbättrad offensiv effektivitet. Det är något som framför allt märks i en väsentligt ökad produktion av skott och chanser per match, vilket antyder att laget har fått större ordning på sitt kreativa mittfältsspel. Och med en målfarlig anfallare som Steven Fletcher på planen så kan fler chanser för honom förklara en ökad poängskörd på sistone.

(b) Norwichs klättring i tabellen kan förvisso till viss del förklaras med en gradvis förbättring av defensiven, laget släpper bland annat till färre chanser, men det är offensiven som svarat för den mest remarkabla förbättringen. Förvisso skapar laget något färre chanser än förut, men det har blivit betydligt effektivare när det kommer till att utnyttja dem. För krävdes det 17 chanser för Norwich att göra mål, numer gör de mål på var elfte chans.

(c) Fulham har haft det svårt i ligan på sistone och det förklaras först och främst med ett sviktande kreativt mittfältsspel. Från att under höstens första halva ha varit ett av det lag i ligan som skapade flest målchanser per match så har nu detta kreativa flöde börjat sina betänkligt. Kan det vara frånvaron av Moussa Dembele som påverkat i den utsträckningen?

(d) Arsenals offensiv har ju diskuterats en del och frustrationen med den är stundtals hög. Statistiken visar tämligen entydigt på att förvisso skapar Arsenal färre chanser än förr, mittfältet har med andra ord inte varit lika produktiva, men å andra sidan har laget i större utsträckning än tidigare faktiskt förvaltat de chanser som kommit deras väg. Lägre produktivitet men högre effektivitet kallt uttryckt.

(e) Newcastle har det ju pratats mycket om och ska man försöka hitta en förklaring till deras relativt kräftgång, åtminstone om vi jämför med lagets förväntningar inför säsongen, så måste det bli i offensiven. Under höstens andra halva ser vi att laget förvisso börjat skapa fler målchanser än tidigare, men även att de blivit sämre på att utnyttja dem. Laget ges alltså sämre målchanser än förr, vilket kan bero på ett ökat utnyttjande av långbollar som gör det lättare för motståndarna att läsa spelet.

(f) Om man ska försöka hitta något genomgående offensivt mönster i ligan så är det kanske att många lag ser ut att ha fått det lite jobbigare offensivt vad säsongen lider. Kanske har detta rätt naturliga skäl, i och med att slitage och trötthet börjar infinna sig samtidigt som försvaren blir allt bättre samspelade. Intressant är dock att se att Liverpool faktiskt har förbättrat sin offensiva effektivitet, och inte minst ökat en redan hög produktion av chanser per match.

:::

Statistik ska man naturligtvis ta för vad det är. Det säger väldigt sällan allt, men kan samtidigt erbjuda ett värdefullt komplement till förståelsen av fotboll, särskilt sett över en hel ligasäsong, som tämligen förtjänstfullt kan tränga igenom annat tänkande som kanske i högre utsträckning är baserat på fördomar och förutfattade meningar.

:::

En liten detalj så här med 18 omgångar spelade är att alla lag inte har spelat lika många hemmamatcher som bortamatcher. Inget lag har med andra ord spelat nio hemmamatcher samt nio bortamatcher. Vissa lag har istället spelat tio hemmamatcher emedan andra lag i sin tur bara har spelat åtta hemmamatcher, något som skulle kunna utgöra en liten fördel inför ligans fortsättning.

Lag med åtta hemmamatcher hittills är bland andra Arsenal, Aston Villa, Everton, Man Utd, QPR, och Reading. Motsvarande är lag med tio matcher spelade hemma Liverpool, Man City, Newcastle, Southampton, Tottenham, West Brom och Wigan. Dit kan också Chelsea räknas som spelat nio matcher hemma och vars hängmatch också är en hemmamatch.

Vad nu det betyder.

:::

Annandagsfotbollen

Everton vs Wigan möts på Goodison Park och då möter ett av de lag som producerar flest chanser per match det lag i ligan med det allra mest porösa försvaret av dem alla, det vill säga som släpper till flest öppna lägen. Det ser med andra ord inte ljust ut för Wigan i den matchen.

Aston Villa vs Tottenham bjuder på ett liknande mönster men den här gången till bortalagets fördel. Frågan är om Aston Villa har lyckats hämta sig från den kölhalning de utsattes för på Stamford Bridge under söndagskvällen.

Sunderland vs Man City ger oss en matchbild där Sunderland är ett av de lag i ligan som producerar lägst antal chanser som ställs mot ett Man City som är snålare än alla andra lag i ligan både när det kommer till att släppa till målchanser som att ge motståndarna någon större möjlighet att ta tillvara de få målchanser som uppstår.

QPR vs West Brom ger QPR en chans att arbeta på att bli mer effektiva framför motståndarnas mål mot ett lag som har en viss tendens att låta motståndarna skapa chanser på dem. Att West Brom sjunkit något i tabellen på sistone beror på att ett tidigare överbelastat försvar börjat svikta något, så det finns goda hopp för QPR.

Man Utd vs Newcastle erbjuder en förutsägbar matchbild. Ligans just nu bästa offensiv men med en balans i laget som alltid ger motståndarna (för många) chanser. Man Utd släpper dock inte till överdrivet många öppna chanser så det gäller för Newcastles anfallare att ta tillvara de som uppstår.

Fulham vs Southampton är en match mellan två lag med olika tendenser. Fulham har å ena sidan haft betydligt svårare att skapa chanser samtidigt som Southampton blivit allt bättre på att förhindra motståndarna från att skapa chanser. Viktigt prov för Fulham med andra ord hemma på Craven Cottage.

Norwich vs Chelsea låter som en riktig smällkaramell. Om Norwich haft förra säsongens försvarsspel så hade man anat glada dagar för Chelsea, men Norwich har fått en mer stabil defensiv samtidigt som en tämligen produktiv offensiv mycket väl kan störa Chelseas defensiv, som under säsongen haft en tendens att släppa till många chanser just på bortaplan.

Reading vs Swansea ställer ett förhållandevis kliniskt Swanseaanfall mot vad som rent statistiskt och med viss marginal är ligans sämsta försvar. Det låter så klart lovande för Swansea, men Reading visade senast mot Man City att det inte är ett lag som ännu helt och hållet ska avfärdas.

Stoke vs Liverpool måste rimligtvis låta som en klassisk version på det oflyttbara objektet som möter den oemotståndliga kraften. Något pompöst kanske, men endast tre insläppta mål på hemmaplan för Stoke talar ett tydligt språk, samtidigt som inget lag i ligan skapar fler chanser per match än Liverpool. Men det är kvaliteten som avgör.

:::

Arsenal och West Ham tar facket till hjälp för att få en extra vilodag under julhelgen. Southern softies.

:::

Be Champions!!

Enligt vissa skulle ju världen gå under igår. Det gjorde den som bekant inte, men däremot höll bloggen uppe idag. Inga jämförelser i övrigt så klart. Så kan det bli ibland. I alla fall så kommer den här bloggen idag, och med den får ni låta er nöja under helgen. Lagom efter helgen, någon gång under uppsittarkvällen, kommer jag att publicera en halvtidsanalys av Premier League och den får räcka fram till och med annandagen.

Den 27 december är därefter bloggen tillbaka i full sving. Lite julhelg med andra ord men i övrigt är bloggen precis lika hård som ligan den först och främst bevakar. Inga mjäkiga veckovisa juluppehåll här inte.

Turen i mitt återkommande rankningsförsök har kommit till mittbackarna. Detta efter att ha inlett med målvakterna. Det är med andra ord Premier Leagues tio bästa mittbackar just nu som jag försöker först hitta och därefter rangordna. Återigen ett tillfälle för andra med en annan uppfattning än jag själv att ifrågasätta mitt förstånd med andra ord. Julefrid när den är som allra bäst.

Kort om min metod. Jag säger mig ju vilja ranka de bästa spelarna just nu. Det betyder inte att jag bara tittar på den här säsongen enskilt. Det betyder dock inte heller att jag värderar en spelares karriär i sin helhet. Jag strävar efter jämviktsläget där jag värderar en spelares kvalitet och förmåga i nuet, både utifrån hur han presterat tidigare och hur jag bedömer att han kommer att prestera framgent. Men ju längre i tid vi förflyttar oss från nuet, desto mindre vikt ger jag detta.

Detta faller sig för mig naturligt. En spelare kan naturligtvis ha många kvaliteter även om dessa inte tagit sig sina främsta uttryck just under den här säsongens första månader. Likaväl måste man kunna tänka sig att den som faktiskt har varit fantastisk under hösten kanske inte nödvändigtvis är kapabel att hålla den nivån över tid.

Här är min sammanställning.

:::

(10) Per Mertesacker, Arsenal

Det har egentligen aldrig varit spelarna i Arsenals backlinje som varit problemet, utan dess organization och framför allt det skydd den fått från mittfältet framför den. Tvärtom har Arsenal rent spelarmässigt en hyfsat imponerande bredd på sin backlinje, om än kanske utan den riktiga spetsen. Den som för mig dock framstår som mest stabil av dem alla är Mertesacker, som acklimatiserat sig väl i Premier League.

(9) Jonny Evans, Man Utd

En modig, positionssäker och spelintelligent mittback som är märkligt säker i sitt tacklingsspel. Därtill en spelare med goda ledaregenskaper, tveklöst en av dem som ska axla manteln efter det att äldre spelare som Ferdinand och Vidic fått lämna av. Det är ingen tillfällighet att Man Utd en gång i tiden ansåg sig kunna släppa Gerard Pique då de hade Evans i sina led. En svaghet är luftspelet där han fortfarande ibland kan låta sig övermannas.

(8) Sebastien Bassong, Norwich

Bassong har svarat för ett flertal enastående mittbacksinsatser för Norwich den här säsongen, och har utgjort en märkbar förstärkning till lagets försvarsspel sedan förra säsongen. Tillsammans med Michael Turner har han utgjort den ryggrad i Norwich som möjliggjort lagets vandring uppåt i tabellen. En stor del i Bassongs skicklighet ligger i positionssäkerheten, men han har också en imponerande förmåga att blockera skott.

(7) Jan Vertonghen, Tottenham

Det känns som om Tottenham visste vad de köpte när de plockade hem Vertonghen. Med honom i backlinjen har Tottenham fått ett mer permanent ledarskap i backlinjen och därtill en spelskicklig mittback som är till stor nytta också i uppbyggnadsspelet. Rent taktiskt passar han som handsken in i Andre Villas-Boas önskade spelsystem. Det är heller inte till Vertonghens nackdel att han är ett hot i motståndarnas straffområde.

(6) Ashley Williams, Swansea

Ett av det senaste årets stora utropstecken inom engelsk fotboll. Williams uppgång har speglat Swanseas, och en anledning till lagets svårslagenhet är Williams kvaliteter som mittback. Han blockerar många skott och är duktig på att bryta motståndarnas passningsvägar, samtidigt som han själv är en skicklig passningsspelare. Det som imponerar allra mest är kanske hans jämnhet, han gör väldigt sällan en dålig match.

(5) Jonas Olsson, West Brom

Olsson kan vara lite slarvig ibland, men det är heller ingen tillfällighet att han varit permanent i den backlinje som ligger bakom en av den här säsongens främsta och mest imponerande förstahalvor. En grundidé för West Broms försvarsspel är att hålla tätt centralt och därifrån mata bollarna framåt i snabba omställningar. I det spelet är Olsson en viktig kugge och en förgrundsgestalt med sin uppoffrande spelstil.

(4) Rio Ferdinand, Man Utd

Börjar bli till åren, men visar kontinuerligt ändå sin höga kvalitet och sitt stora värde för Man Utds backlinje. Kan genom sin blotta närvaro få också en backlinje som helt berövats spelarmässig kontinuitet att understundom framstå som stabil. Läser spelet utmärkt, bryter många passningsvägar och är själv säker i det offensiva uppbyggnadsspelet. Framgång den här säsongen för Man Utd bygger till stor del på Ferdinands arbete.

(3) John Terry, Chelsea

Det finns sådant man upplever som relative svagheter I Terrys spelstil, ett ibland suspekt positionsspel och kanske inte ett särdeles starkt passningsspel, men det är heller inte dessa egenskaper som under ett drygt årtionde gjort honom oumbärlig för Chelsea. Hans sätt att organisera sin backlinje, få den att jobba som en enhet, och ingjuta trygghet och självförtroende i laget gör att det märkbart syns när han inte spelar för Chelseas. I det avseendet en av ligans viktigaste mittbackar.

(2) Ryan Shawcross, Stoke

Ledargestalten i Premier Leagues just nu kanske snålaste försvar, ett lag som släppt in endast tre mål på bortaplan. Inget lag har heller släppt in färre mål än just Stoke. Shawcross spelar med ett lugn, en säkerhet och ett mod som gör att man tror han måste vara äldre än sina 25 år, en av Englands absolut främsta mittbackar i sin generation. Alex Ferguson är inte känd för att medge misstag, men att släppa Shawcross är ett av dem han faktiskt har medgett. Kanske är det något han åtgärdar.

(1) Vincent Kompany, Man City

En av många karaktärsspelare i det Man City som understundom och felaktigt kritiseras för att bara bestå av legoknektar. Som mittback besitter han i princip alla viktiga egenskaper i termer av positionssäkerhet, mod, spelförståelse, passningssäkerhet, huvudspel och så vidare, och är i den meningen Premier Leagues förmodligen mest komplette mittback. Jag tror inte Man City vunnit Premier League förra säsongen utan Kompany, och enda problemet med det påståendet är att det förmodligen kan sägas om några fler spelare än honom.

:::

Bubblare:

»  Robert Huth, Stoke
»  Phil Jagielka, Everton
»  Gary Cahill, Chelsea
»  Michael Dawson, Tottenham
»  Daniel Agger, Liverpool

:::

En spelare sticker ju onekligen ut med sin frånvaro och det är ju Nemanja Vidic. Men så kan det gå när skador gjort att han inte spelat på i stort sett år och knappt alls under två-tre säsonger. Frisk och i normal form är han dock given på en sådan här lista.

Branislav Ivanovic, som är en spelare jag beundrar mycket, ser jag dock mer som naturaliserad ytterback.

:::

Helgens matcher: Wigan vs Arsenal (13:45), Man City vs Reading, Newcastle vs QPR, Southampton vs Sunderland, Tottenham vs Stoke, West Ham vs Everton, Liverpool vs Fulham (18:30), Swansea vs Man Utd (sön 14:30), samt Chelsea vs Aston Villa (sön 17:00).

Intressant och lurigt möte på DW Stadium där Wigan har kapacitet att ställa till problem för ett möjligen återuppväckt Arsenal. Kan QPR:s vinst senast ge dem självförtroende nog att ställa till det för ett likaledes vinstfattigt Newcastle på St James’ Park? Viktiga men luriga matcher för Liverpool och Tottenham. Och i tätstriden bör Man City se det här som en god chans att plocka in några poäng på Man Utd. Kan Aston Villa följa upp storspelet på Anfield med en ännu mer meriterande insats på Stamford Bridge?

:::

God jul till er alla!

Be Champions!!

Varje gång UEFA ska lotta sina respektive turneringar så förekommer det ju alltid ett gäng konspirationsteorier om att lottningen på något sätt skulle vara riggad. Naturligtvis osubstantierat struntprat, men man måste ju ändå säga att sett till en del lottningars utfall så förstår man varifrån misstankarna kommer.

Dagens lottning är ju inget undantag, framför allt inte då om vi ser till det engelska deltagandet. Arsenal mot Bayern, Real Madrid mot Man Utd. Två enorma fajter. Lägg till det Milan mot Barcelona och UEFA har fått tre rejäla profilmöten. Samtidigt lottas flertalet något mindre klubbar mot varandra och fler sådana klubbar längre fram i turneringen är däremot garanterat.

Lite lustigt är att Sky Sports rapporterar att det där händelsevis var exakt samma lottning som UEFA fick fram under gårdagens genrep. Ingen aning vad för sanning som ligger i det dock.

Men vad om lottningen?

:::

Arsenal

vs Bayern München. Upp till bevis för Bayern som lite kaxigt häromsistens hävdade att det bara var Barcelona som var bättre än dem. De är naturligtvis favoriter mot Arsenal, särskilt som de får avsluta på hemmaplan, men så bra är de inte att de på något vis skulle vara onåbara för en klubb med Arsenals kvaliteter.

För Arsenal passar det bara bra att inte vara favoriter. De presterar som bäst när omgivningen förväntar sig som minst av dem. Det är något jag tycker de visar upp gång efter gång. Det är exempelvis ingen tillfällighet att den så väldigt övertygande vinsten mot Reading senast kommer omedelbart efter en extremt nedsättande förlust mot Bradford.

Det där kan tolkas elakt så klart, och jag misstänker att det finns de som vill tolka det så, men jag ser det likaväl som en styrka. Det är också en form av förmåga att inte vika ner sig, att ha någon form av tillit till sin egen förmåga och inte minst då att lyfta i motvind.

Jag tror dessutom att Arsenal är ett lag som kan passa Bayern München rätt illa. Så länge Arsenals defensiv någorlunda kan hålla Bayern stången så tror jag att en finurlig Arsenaloffensiv, med Santi Cazorla som gravitationspunkt, kan orsaka stora problem för Bayerns försvar.

En aspekt som gör mötet mycket intressant i mina ögon är att jag betraktar Bayern som Arsenals närmaste tyska motsvarighet. Två liknande klubbar som möts med andra ord. Den väsentliga skillnaden är bara att Bayern är i princip ensamma på den enorma tyska hemmamarknaden, emedan Arsenal är extremt konkurrensutsatt på den engelska. Något som ger Bayern möjlighet att arbeta utifrån helt annorlunda förutsättningar.

Men på planen behöver inte sådana förutsättningar alltid betyda så väldigt mycket. Gräset är grönt och bollen är rund.

Prognos: 40%

:::

Man Utd

vs Real Madrid. Det är inte många möten i vilka Man Utd är underdog, men det här får betraktas som ett av dem. Där finns två omständigheter som talar till Man Utds fördel. För det första att laget har ett bra och effektivt omställningsspel. För det andra att mötet avslutas på Old Trafford. Det är en svår uppgift, men alls ingen omöjlig uppgift.

Man Utd och Real Madrid har mött varandra fyra gånger i Europacupen eller Champions League. Tre gånger har Real Madrid segrat, och senaste gången Man Utd slog ut Real Madrid ur Europacupen var 1968. Det året vann Man Utd Europacupen, som det första engelska laget att göra det.

Precis som det är en nackdel i ligan för Man Utd att deras båda rivaler är utslagna ur Champions League, så är det en nackdel för Man Utd i Champions League att Real Madrid i praktiken är borta från ligatiteln i La Liga. Allt fokus i Real Madrid kommer att ligga på det europeiska cupspelet, det är också den turnering som José Mourinho nu helst av allt vill vinna.

Det kommer skrivas många spaltmil om mötet mellan José Mourinho och Alex Ferguson, återseendet och kanske inte minst möjligheten att Mourinho är den som till sist efterträder Ferguson. Det kommer också att skrivas mycket om Cristiano Ronaldos återkomst till Old Trafford. I grund och botten är det dock två bra och anfallsinriktade fotbollslag som möts.

Det är två av världens absolut största klubbar som möts. Det finns inga andra turneringar i världen där sådana här möten kan uppstå. Mötena mellan lagen brukar också kunna bli spektakulära. Den senaste gången de båda lagen möttes var underhållningsvärdet så högt att det övertygade Roman Abramovich att köpa en engelsk klubb.

Prognos: 40%

:::

Liverpool

vs FC Zenit. Det kommer naturligtvis att regna rasismrelaterade skämt inför och under det här mötet. Själv ska jag försöka avhålla mig, för det är samtidigt ett intressant cupmöte som känns som om det kan sluta lite hur som helst. Det ryska laget är i grund och botten riktigt bra, även om Champions League-spelet gick sådär. Liverpool är inte i toppslag, men brukar kunna höja sig när det kommer till europeiskt cupspel och de har även fördelen av att få avsluta på hemmaplan. En eventuell åttondelsfinal ser inte alltför komplicerad ut för Liverpool, med Dnepr eller Basel som motståndare.

Prognos: 55%

:::

Chelsea

vs Sparta Prag. Frågan är så klart i vilken utsträckning Chelsea bryr sig om Europa League, hur mycket nu än Gianni Infantino försökte peka på deras möjlighet att bli första klubb som vinner UEFA:s samtliga klubbturneringar. Men mot Sparta Prag, därtill avslutandes på hemmaplan, så tror jag Chelsea snarare måste aktivt anstränga sig för att förlora. Och som sagt, anstränga sig tror jag inte Chelsea vill göra. Vinner de så är det inte osannolikt att Ajax väntar i åttondelsfinalen.

Prognos: 90%

:::

Tottenham

vs Lyon. Ingen rolig lottning alls för Tottenham som får möta ett hungrigt och europeiskt erfaret Lyon. Därtill tvingas de avsluta på bortaplan. I grunden tror jag Tottenham är ett bättre fotbollslag, och Andre Villas-Boas har hittills gett intryck av att ta turneringen på allvar. Även om detta allvar kommer att prövas under våren när Tottenham samtidigt krigar om de återstående Champions League-platserna. Men Tottenham ser säkert möjligheten att vid vinst få till stånd ett frestande möte med Inter i åttondelsfinalen.

Prognos: 55%

:::

Newcastle

vs Metalist Kharkhiv. Newcastle går trögt i ligan och långa resor till gamla sovjetrepubliker tror jag inte stod högst upp på Alan Pardews önskelista. Men samtidigt är Europa League mer av en grej för just Newcastle än vad det är för de tre övriga engelska klubbarna, och det kommer finnas ett tryck från fansen att lyckas i turneringen. Men jag tror det kommer behövas ett bra resultat i första mötet på St James’ Park för att Newcastle ska gå vidare. Jämnt kommer det i alla fall att bli. Gammalsovjetiskt kan det bli också i åttondelsfinalen mot miljardlaget Anzhi, om inte Hannover vill annorlunda.

Prognos: 50%

:::

Be Champions!!

En vanligtvis anonym torsdag exploderar utav fotbollsrelaterat intresse i och med att lottningarna av slutspelen i Champions League och Europa League äger rum under dagen. Det bloggas mer om det under dagen, men fram till dess kan vi ju ägna oss åt lite överblivet slask från de senaste dagarna.

Take out the trash day, alltså. För de som grejar referensen.

Om lottningen. I och med att både Man Utd och Arsenal är inblandade i tuffa fajter i ligan mot konkurrenter som alltså inte har något Champions League att bekymra sig om, så är det ju desto viktigare för dem att få en okej lottning.

Det skulle frigöra februari och mars, och rejält reducera den tid under vilken Man Utd och Arsenal så att säga måste dubblera relativt sina motståndare.

Å andra sidan är ju det där lite bullshit. För det första måste åttondelsfinalerna oavsett vilket spelas och på den här nivån finns inte längre några lätta motståndare i det avseendet. Därtill är vare sig Arsenal eller Man Utd så bra att de kan defilera någon åttondelsfinal i Champions League.

Men det finns så klart grader i helvetet.

:::

Möjligen såg vi Chelseas hittills mest imponerande halvlek under säsongen igår kväll när de manglade in fem mål borta mot ett Leeds i ledning.

Jag trodde ärligt talat Leeds skulle mäkta med mer motstånd mot ett saggigt Chelsea. Jag måste säga att det var något av en besvikelse att se dem igår.

Semifinalerna av Ligacupen lottades igår och det blev Chelsea mot Swansea samt Bradford mot Aston Villa. Det är två matcher som gäller, och mötena avslutas på Liberty Stadium samt Valley Parade.

Om Bradford får med sig ett okej resultat från Villa Park så kan jag mycket väl se dem i en final. Men väl på Wembley, med antingen Chelsea eller Swansea som motståndare, så kan jag inte för mitt liv se dem vinna matchen.

Visst tusan har väl ändå Rafa Benitez fått lite mer fart i Fernando Torres?

:::

Under studietiden var så kallade case studies från Harvard Business School väldigt vanligt som kursmaterial. Men för egen del fick man ju nöja sig med att läsa och analysera mossiga företag som IBM och General Electric, samt läsa om stackars Donna Dubinsky på Apple. Inga höjdare precis.

Nu satte jag morgongröten i halsen när jag läste att ett av de senare casen alltså var ”Alex Ferguson: Managing Manchester United”. Allting var helt klart inte bättre förr. Den diskussionen hade jag velat vara med i. Kanske i Sal Ragnar eller Torsten. (Don’t ask)

Hur som helst. Alex Ferguson själv var på plats i Boston för att diskutera caset med Harvardstudenterna. Särskilt intressant att höra var hur han inte kände igen sig själv i den något ensidiga mediala beskrivningen av honom som en skräckinjagande diktator.

Balansgången mellan ”love and fear”, kärlek och fruktan, är inte självskriven när det gäller Ferguson alltså. Beröm viktigare än hårda ord alltså. Något att tänka på.

:::

Mycket tråkigt att höra om Tito Vilanovas cancerbesked. Förhoppningsvis är han snart tillbaka på jobbet. Frisk därtill.

:::

Alex Ferguson pratade naturligtvis i generella termer, men det var ju inte svårt alls att läsa in en passning till framför allt Chelsea när han pratade om vikten av kontinuitet och att byta manager alltför ofta skapar en form utav spelarmakt.

Vilket fick mig att fundera över frågan, har någon engelsk klubb någonsin vunnit ligan efter att ha bytt manager under säsongen, och när skedde i så fall det sist?

Chelsea var ju otäckt nära 2007/08, men så vitt jag erinrar mig så har det inte skett under Premier League-eran i alla fall.

:::

Jag tittade på en repris av QPR vs Fulham igår. Adel Taarabts andra mål växer ju fler gånger jag ser det. Något får mig att tänka att om han spelat för en större klubb, företrädesvis en spansk, och kanske hetat något annat, så hade det målet hypats betydligt mer.

Publiken på Loftus Road vet att uppskatta honom dock. Varenda gång han fick bollen rättvänd i lördags så ställde sig stora delar av publiken upp i förväntan.

:::

En tuff nyhet under veckan är att Premier League-klubbarna sägs vara överens ”i princip” om att införa så kallade kostnadskontroll i ligan. Det talas främst om krav på nollresultat och någon form av reglering av lönekostnader.

I princip betyder så klart att det är mycket förhandling och mycket finstilt kvar att prata om. Fulham och Man City har motsatt sig sådan kontroll, vilket så klart antyder att det är de som anser sig ha mest att förlora på den.

Det räcker dock för 14 av Premier Leagues 20 klubbar att rösta för förslaget så går det igenom.

Krav på break-even är jag för. Alla varianter av lönetak ogillar jag.

:::

Jag sitter och förbereder en blogg inför januarifönstret som ska gå igenom lagen i Premier League och försöka svara på frågan: Om klubben bara ska värva en enda spelare i januari, vem ska då det vara?

Se det här som ett tillfälle att ge ert svar på frågan.

Tänk på de två nyckelorden: Realism och relevans. Värvningen ska vara realistisk, sett både till spelare och till klubbens förutsättningar. Och relevans i meningen att värvningen ska spegla spelartruppens behov, och på mesta och bästa sätt förbättra laget.

Leo Messi till Stoke är alltså inte realistiskt. Lika lite som Radamel Falcao till Man Utd vore relevant.

:::

Brittisk domstol har hävt domarna efter Hillsboroughkatastrofen. Förvisso det kanske mest väntade beslutet i brittisk rättshistoria, men icke desto mindre en väldigt viktig formsak.

:::

Och Henning Berg har kommit på att det här med att vara manager för Blackburn alltid på ett sätt eller annat medför någon form av förödmjukelse, åtminstone under Venkys överseende.

För Berg var droppen att påtvingas en Michael Jackson-peruk och tvingas dansa på lagets julfest. Det tyckte han var Bad och gick därifrån.

:::

Be Champions!!

I min genomgång av League Two inför säsongen varnade jag för att det kunde bli den hårdaste och tuffaste League Two-säsongen på fem år. Detta främst på grund av starka nykomlingar från The Conference, samt fyra nyss nedflyttade klubbar från League One som samtliga besitter såväl styrka som ambition.

Och i just detta kan man väl så här långt i grova drag konstatera att jag fick rätt, om vi undantar Gillingham som ryckt åt sig ett fempoängsförsprång i toppen av tabellen. I övrigt är det fyra klubbar till som trängs om automatisk uppflyttning, och ytterligare sju-åtta klubbar som vill blanda sig i diskussionen om playoff-platserna. Även i botten av tabellen är det jämnt, med endast fem poäng skiljandes de fyra lagen i botten av tabellen.

Frågan inför julhelgen, och den stundande vårsäsongen, är väl emellertid vilka som ska ta upp kampen med Gillingham om seriesegern i League Two?

:::

Tabelltoppen

Titelstriden i League Two ser tämligen enkel ut för Gillingham. ”Mad Dog” Martin Allens lag har befunnit sig högst upp i tabellen i 17 raka omgångar och har för närvarande fem poängs försprång ned till Port Vale på andra plats. Gillingham har haft en smått sensationell höstsäsong. Om de fortsätter på den inslagna vägen så kommer de sluta säsongen på 96 poäng, så om de andra lagen vill nå fatt dem så måste de komma in i en svacka någonstans längs vägen.

Att så blir fallet är dock inte helt osannolikt. Gillingham har haft en fördel under hösten i och med att det inte var många som förväntade sig inför säsongen att de skulle ha något med toppstriden att göra. Ju längre säsongen lider desto mer medvetna kommer motståndarna bli om dem och hur deras taktik ska hanteras.

Ett annat skäl är Martin Allen själv, som kom till Gillingham inför den här säsongen. Sett till Allens prestationer i tidigare klubbar som Cheltenham, Barnet och Notts County så brukar han ha ett högre poängsnitt i början av sin tid i en klubb än vad han har därefter. Allen är därtill något oerfaren i ett för Gillingham väsentligt avseende, nämligen att han aldrig lyckats bli uppflyttad med något av sina tidigare lag. Han har varit nära, men nära skjuter heller ingen hare.

Men vilka klubbar ska då utmana Gillingham? En uppenbar kandidat är Fleetwood Town som jag inför säsongen såg som en rimlig kandidat till en av playoff-platserna. Det är ett ungt lag som Graham Alexander, nytillträdd manager för Fleetwood under säsongen, har till sitt förfogande. Fleetwood ligger på åttonde plats i tabellen och smyger med i tätstridens bakvatten, en helt okej position för en ny manager med förhållandevis stora resurser till sitt förfogande.

Samtidigt har Southend börjat se riktigt giftiga ut under Paul Sturrocks kompetenta ledning, vilket inte minst illustreras av att de vunnit tre av sina fyra senaste matcher, med en sammanlagd målskillnad om 11-2. Southend har valt att klara sig utan den strulige om än lysande mittbacken Bilel Mohsni, utlånad till Ipswich. Förmodligen är det något de vinner på, både sett till jämnhet på planen och till sammanhållning vid sidan av planen.

Säsongens besvikelse så här långt är Oxford United som var ett tippat topplag på förhand, men som med endast 26 poäng på 22 spelade matcher befinner sig på 18:e plats i tabellen.

:::

Nedflyttningsstriden

Barnet var intressant att se under säsongsinledningen. Det är en klubb vars ungdomsakademi nyligen erhållit Academy 2-status, och klubben valde under sommaren att implementera en ny filosofi grundad i en idé att bygga laget runt yngre spelare och egna produkter. Det är en modig men riskfylld strategi, och det har visat sig så här långt. Barnet, evigt inblandad i svettiga strider runt nedflyttningsstrecket, ligger sist i tabellen.

I övrigt ser nedflyttningsstriden i nuläget ut att först och främst handla om två klubbar: AFC Wimbledon och Bristol Rovers. För Wimbledon har marschen uppåt i seriesystemet varit rask, och kanske börjar verkligheten också hinna ifatt dem lite. Bristol Rovers, som för tillfället ligger under strecket, har fått känna på sviterna av sin alldeles för tunna spelartrupp.

:::

Säsongens överraskning: Gillingham FC

Julhelgens höjdare: Southend vs Chesterfield – 21/12

:::

Be Champions!!

FA-cupfinalen och dess omspel 1970 är goda kandidater till de brutalaste matcherna i engelsk fotbollshistoria. Kanske var inte annat att vänta med spelare som Billy Bremner, Johnny Giles, Peter Lorimer och Peter Osgood på planen samtidigt. När David Elleray 20 år efter finalen dömde matchen igen sade han att han skulle ha delat ut sex röda kort och 20 gula. Eric Jennings, som dömde matcherna 1970, delade ut ett gult kort.

Frågan är egentligen varför Chelsea och Leeds är ett så infekterat och brutalt rivalmöte. Det är inget lokalderby och heller ingen direkt tydlig historisk koppling mellan klubbarna. Svaret är troligtvis en kombination utav tidpunkt och geografi. Chelsea och Leeds etablerade sig ungefär samtidigt i Division One under 1960-talet och blev rivaler i praktiken. De båda klubbarna fick också manifestera uppdelningen i nord och syd inom engelsk fotboll.

Det hjälper ju inte heller att vissa av spelarna helt enkelt inte gillade varandra rent personligen. Chelseas Peter Osgood och Leeds Jack Charlton, två frontfigurer i de båda lagen, var exempelvis allt annat än vänner på planen, stundtals inblandade i rena slagsmål vid sidan av spelet. Huruvida det speglas i dagens båda lag är mindre sannolikt, men lite grogrund finns det väl med tanke på att i den senaste konversationen mellan Neil Warnock och Rafa Benitez så hotade den senare att stämma den förre.

Bakgrunden var att Liverpool under Benitez ledning ställt ut ett väldigt svagt lag mot Fulham i sista ligaomgången, vilket resulterat i Fulhamseger och att Warnocks Sheffield United ramlade ur Premier League. Vilket ger oss ännu en potentiell handskakningskontrovers lagom till kvällens match på Elland Road mellan Chelsea och Leeds.

:::

Leeds och Chelsea drabbar ikväll samman för första gången på åtta och ett halvt år. 2004 var senast det hände alltså, och det är också en ungefärlig tidpunkt som kan sägas utgöra en brytpunkt för de båda klubbarna och deras inbördes förhållande till varandra.

Dessförinnan kan man mena att det var Leeds som var den stora klubben. Leeds som bara några säsonger tidigare hade spelat semifinal i Champions League och som talades om som en av de klubbar som möjligen kunde utmana Arsenal och Man Utd däruppe i toppen av Premier League. Därefter fick Roman Abramovichs oljemiljarder fullt sving i Chelsea som snabbt växte fram till en av Englands dominerande klubbar, och som inte utmanade utan under i alla fall viss tid utmanövrerade de två klubbarna i toppen.

Klubbarnas finansiella utveckling är också varandras omvända spegelbild. Där Chelsea badar i pengar drabbas Leeds av finansiell härdsmälta och tvingas obönhörligt nedåt i det engelska ligasystemet. Få saker manifesterar denna transition bättre än att när Chelsea fick Abramovich, så har Leeds fått låta sig nöja med Chelseas gamla och föga älskade ordförande Ken Bates.

:::

Frågan är om ändå inte Leeds kan vara på väg att återigen börja marschera uppåt i ligasystemet. Med nya arabiska ägare är klubben potentiellt, observera det inte oviktiga ordet, lika flush med cash som i princip Man City, och där finns också möjligheten att lägga allt demoraliserande strul med Ken Bates bakom sig.

Det ser också ut som om Neil Warnocks arbete med Leeds har börjat bära frukt. Fyra vinster på de fem senaste matcherna i The Championship vittnar om en stark formkurva, och Leeds har på den här tiden avancerat från 18:e till 12:e plats i tabellen, nu med endast fyra poäng upp till playoff-strecket. Många lag krigar förvisso om playoff-platserna, men Leeds är definitivt ett utav dem.

Leeds är en klubb med många fiender. De är hatade av många supporterkollektiv, alltfrån dagens Chelsea till bland andra Millwall och Man Utd. Av geopolitiska skäl kommer ingen klubb från Lancashire att vara speciellt förtjusta i Leeds. Lokalt finns där en hetsig rivalitet med lag som Bradford, Huddersfield, och de båda klubbarna från Sheffield.

Men just detta gör också att Leeds saknas på den största engelska fotbollsarenan, som är och förblir Premier League. Engelsk fotboll skulle utan tvivel bli både ett och två snäpp mer intressant på det viset.

Till dess får vi hålla oss till tåls med en Ligacupkvartsfinal som har all potential att bli en riktig barnstormare. Hur pigga på uppgiften är egentligen Chelsea som har både en lång flygresa och en finalförlust i benen?

:::

QPR:s ägare ”avslöjar” att Ukrainas intresse för Harry Redknapp fick honom att agera snabbare för att sparka Mark Hughes. Vad jag kanske inte förstår är att om man nu bestämt sig för att en annan ledig manager är bättre än den nuvarande, vad tusan väntar man då på?

:::

Be Champions!!

I min upptaktsblogg inför säsongen i The Football Conference National, det vill säga den högsta divisionen nedanför The Football League, pratade jag om hur tufft det är för en klubb att bli nedflyttad från League Two till The Conference, i allt väsentligt betydligt värre än att bli nedflyttad från Premier League, som allt för många menar är hemskare än hemskt.

Endast fyra klubbar som åkt ur The Football League sedan 2003/04 har lyckats ta sig tillbaka, och två klubbar har helt och hållet upphört att existera. De två klubbar som åkt ned till den här säsongen, Hereford och Macclesfield, motsvarar denna bild tämligen väl. Båda ligger runt mitten av tabellen, om än med dragning åt den övre halvan. Åtminstone Macclesfield har väl poängmässigt hugg på en av playoff-platserna.

I övrigt kan man väl säga att allt inte riktigt blev som jag trodde inför säsongen. Men det blir det ju å andra sidan sällan. Med sisådär 22 matcher spelade av säsongen i The Conference kan det så här inför den hektiska julperioden inom engelsk fotboll vara läge att granska läget.

:::

Tabelltoppen

Man kan tala om en sexpoängare som spelades för rätt precis en vecka sedan, när Newport County tog emot Luton Town hemma på Rodney Parade. Newport stod då på 39 poäng, tre fler än Luton. Det blev en sprakande match som Newport vann med 5-2 efter tre mål av Christian Jolley, vilket ökade avståndet till sex poäng. Luton Town var favorittippat av bland andra mig inför säsongen, men måste göra en starkare vinter- och vårsäsong om de ska lyckas vinna ligan och den automatiska uppflyttningsplatsen.

Newports manager Justin Edinburgh har uppmanat sitt lag att upprätthålla höstens höga kvalitet, för att på så vis hålla sig kvar på förstaplatsen. Men toppstriden i The Conference är på väg att utveckla sig till ett rejält getingbo. Om samtliga lag i toppen vinner sina respektive hängmatcher, som de har till fördel på Newport, så kommer fem klubbar ligga inom tre poäng på platserna ett till fem. Framför allt blandar sig då både Wrexham och Forest Green på allvar in i tätstriden, och bakom dem smyger Luton.

Imponerat har också Grimsby Town gjort, som för tillfället ligger tvåa på 40 poäng, två efter Newport. Att Grimsby siktar på League Two är minst sagt uppenbart då de i helgens spel i FA Trophy vilade två viktiga spelare, Ross Hannah och Scott Neilson, inför fredagens viktiga ligamatch mot Wrexham, ett av den kommande helgens toppmöten.

:::

Playoff

Av de fem så kallade huvudkandidaterna så måste ju då rimligtvis fyra klubbar i alla fall låta sig nöja med playoff. Inför säsongen var jag inne på att Cambridge, Kidderminster och Stockport skulle blanda sig i playoff-striden. I de båda fallen Cambridge och Stockport fick jag troligtvis fel, men Kidderminster befinner sig på sjunde plats i tabellen, med möjlighet att kunna kriga om en av de fyra playoff-platserna.

På ungefär samma nivå ligger Mansfield och Macclesfield, men det är först och främst Dartford som utmanar övriga lag i toppen av tabellen. Dartford har en viktig helg framför sig i och med att de möter just en av sina direkta konkurrenter, Kidderminster, på bortaplan och alltså har möjlighet att befästa sin tabellposition samtidigt som de åtminstone för en stund kan hänga av en motståndare.

Det är särskilt imponerande gjort av Dartford, i och med att det är en liten klubb som även i relativa termer har en mycket begränsad budget att arbeta med. Farhågan inför säsongen var snarare att de skulle få kämpa för att undvika nedflyttning.

:::

Nedflyttningsstriden

Utöver Dartford måste man säga att Telford United och Hyde FC har gjort bättre ifrån sig än vad prognoserna antydde. Det är särskilt imponerande av Hyde som dels är nykomlingar i The Conference den här säsongen, men som också hade en väldig omsättning av personal i klubbledningen inför den här säsongen. Trots denna turbulens har de alltså varit förvånansvärt stabila på fotbollsplanen.

Braintree och Nuneaton Town motsvarar dock de lågt ställda förväntningarna på dem inför säsongen. Båda två ligger under nedflyttningsstrecket, under vilket fyra lag huserar. Särskilt oroande är det för Nuneaton som har allt från en till tre matcher fler spelade än sina närmaste konkurrenter, emedan Braintree faktiskt har en match tillgodo på de flesta.

I övrigt så ser det mörkt ut för den allmänt ägda klubben Ebbsfleet United, som först och främst har problem med sitt försvarsspel. Det vore ett hårt slag för en av Englands mest experimentella klubbar, som ju flyttades upp för bara drygt ett år sedan till The Conference. Men med ägandet har följt en del problem som sällan nämns i marknadsföringen av dylika påhitt.

:::

Säsongens överraskning: Dartford FC

:::

Be Champions!!

Alla helger lämpar sig inte för fotbollstittande. Det här var en sådan. Jag hade inte mycket energi kvar i kroppen igår kväll efter en lång helg, och därför fick omgångens hörna ligga och jäsa ett tag. Nu har jag hunnit kolla igenom många godbitar från omgångens matcher, samt se Arsenal både dominera och överleva en god portion skrämselhicka mot Reading.

När jag gör hörnor på söndagskvällarna så brukar jag ju inte räkna med måndagens eventuella match. Jag brukar tycka det är alldeles för sent att på tisdag sammanfatta vad som huvudsakligen skett under helgen. Väl på tisdag så brukar dessutom allas tankar redan ha flytt till vad som komma skall, oftast cupfotboll under veckan eller möjligen nästa helgs matcher.

Mer aktualitet med andra ord, men med icke fullständighet som kostnad. En avvägning man får göra. Dock ej den här gången. Men nu börjar vi ju närma oss julfotbollen, och cupfotbollen har i stora drag gjort uppehåll. Med ett litet undantag för matchen mellan Chelsea och Leeds på Elland Road imorgon onsdag.

Eller tja. Viss avvägning tvingas man ju till ändå så klart, i och med att Chelsea behagade befinna sig i Japan under helgen, därtill utan att ens ha den goda smaken att vinna. Därför är alltså matchen mellan Chelsea och Southampton uppskjuten.

Tankar från helgen och måndagskvällen?

:::

Reading ner och Brian McDermott ut?

Det känns inte riktigt som om det finns någon kräm kvar i Reading. Tusan vet om de inte blåste allt vad de hade, först mot Arsenal i Ligacupen och därefter mot Man Utd i ligan. Ändå fick de ut noll och intet av detta, trots att de kanske förtjänade bättre. Men offensivt har de inte fått spelet att klicka, och defensivt finns det mycket kvar att jobba med. Ikväll såg de stundtals hopplösa ut.

Brian McDermott pratar rätt mycket i nuläget om rimliga förväntningar, att man ska komma ihåg var Reading befann sig förra säsongen och utifrån det vara nöjda med sitt nuvarande läge. Det må kanske vara sakligt rätt i något avseende, men det är inte nödvändigtvis något särskilt klokt att säga. Det andas en manager som i alla fall till viss del har resignerat.

Huruvida QPR faktiskt klarar sig kvar i Premier League är oklart. Men det känns som att de med sitt managerbyte till Harry Redknapp åtminstone har gett sig själva chansen. Kanske är något motsvarande nödvändigt också för Reading.

Nytt självförtroende i Man Utd?

Det har sett stundtals håglöst ut i Man Utd, trots att segrarna har kommit en efter en. Detta mer än något annat har varit en anledning till att jag har tagit rätt lätt på pratet om en 20:e ligatitel för klubben. Men så vann Man Utd derbyt och toppmötet mot Man City, och möjligen lossnade kanske något i och med det.

Det är naturligtvis bara en enda match efteråt. Därtill kanske inte världens tuffaste motstånd hemma på Old Trafford. Men spelet var av sådan natur att det såg bättre ut än på mycket länge. Mittfältsspelet var rent av dominant och anfallskreativiteten sprudlade. Robin van Persie växer alltmer fram som lagets förgrundsgestalt den här säsongen.

Sedan kunde så klart inte Man Utd avstå från att visa upp sin andra sida den här säsongen i den här matchen också. Ett slappt försvarsspel, vilket tillät den gamle Man Utd-produkten Frazier Campbell att kvittera. Campbell är en anfallare med mycket kvalitet, frågan är vad han kan bidra med till Sunderlands offensiv.

Viktig seger för Aston Villa

Om Aston Villa inte vunnit på Anfield, utan förlorat som de flesta nog trodde på förhand att de skulle göra, så hade de inte befunnit sig på 14:e plats med tre poängs marginal till nedflyttningsstrecket. De hade istället befunnit sig under nedflyttningsstrecket, till viss del beroende på hur stort de i så fall förlorat. De hade i så fall befunnit sig i ett väldigt träsk.

Men nu vann de och svarade för en av säsongens höjdpunkter sett till lagets prestation. Det är ett ungt lag som Paul Lambert har arbetat med, och sådana lag kan vara ojämna i prestationen men brukar kunna uppnå förhållandevis höga nivåer när de börjar få medgång. Och så värst mycket större medgång än en seger på Anfield är det ju svårt att få.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Europe spelar i Sundsvall imorgon. Nostalgi det.

Be Champions!!

Man kan prata om två klubbar i kris när Reading ikväll möter Arsenal hemma på Madejski Stadium. För Reading handlar det om att hålla sig kvar i Premier League, och för Arsenal handlar det om att hålla sig kvar i Champions League. I båda fallen finns det skäl att tro att detta kommer att misslyckas. Båda lagen led svåra förluster under förra veckan. Reading borta mot Sunderland och Arsenal på straffar mot Bradford.

Båda klubbarna behöver bryta ett för dem tråkigt mönster. Arsenal måste bryta ett svagt bortafacit, samtidigt som de för första gången på snart tre månader bör sikta på att vinna två ligamatcher på raken. Reading å sin sida har ett svagt facit överlag, och när QPR vann mot Fulham i lördags så befinner sig nu de sist i tabellen.

Det är två klubbar med på lite olika sätt ifrågasatta managers. Det pratas om att Arsene Wenger är på väg att lämna Arsenal, eller åtminstone att han borde vara det. Brian McDermott å andra sidan framhålls som favoriten till att bli nästa manager i Premier League som får sparken. Vilket är på sätt och vis lite märkligt då ägarna och styrelsen i respektive klubb borde vara nöjda med sina managers prioriteringar.

Arsene Wenger arbetar utifrån Arsenals klubbstyrelses finansiella prioritering, och alldeles nyligen konstaterade Brian McDermott att han inte hade för avsikt att be Readings nye ägare Anton Zingarevich att spendera pengar på nya spelare under januarifönstret. Vilket han säkert till i alla fall viss del säger för att inte utmana ödet i relationen till ägaren, sist i Premier League som han trots allt ligger.

Lustigt nog nämner Brian McDermott just Arsenal som en av Readings finansiella förebilder. Förmodligen inte så lite på grund av McDermotts förflutna i Arsenal.

Arsene Wenger får naturligtvis inte sparken. Mot detta är han immun. För Brian McDermott förhåller det sig annorlunda. Dels saknar han Wengers allmänna förtroendekapital. Dels löper Reading en mer reell och påtaglig risk att drabbas finansiellt av ett misslyckande att hålla sig kvar i Premier League, än vad som är fallet för Arsenal och Champions League.

Kul kan det i alla fall bli på Madejski ikväll. Några tolv mål, likt förra gången, får vi förmodligen inte se, men det har alla förutsättningar att bli en dramatisk match.

:::

Och på tal om managers med problem.

VM i klubblag var ju en chans för Rafa Benitez att skapa något positivt att bygga ifrån. Men det blev tvärtom. Som om hans renommé inte var illa nog på Stamford Bridge så kommer han nu definieras också utav ett initialt misslyckande. Det var en andefattig prestation av det slag som konsumerar snarare än genererar energi. Att de skulle förlora mot Corinthians var kanske ändå inte så väldigt oväntat, även om Chelsea var favoriter.

Viktig match mot Leeds nu i Ligacupens kvartsfinal på onsdag. Både för Rafa Benitez och för Chelsea som lag. Men bortamatch på Elland Road, med en Japanresa färsk i benen, det blir sannerligen ingen lätt uppgift.

:::

Helgens fem höjdare:

Aston Villa. Till sist verkar Aston Villa-tåget ha lämnat perrongen. En på många sätt imponerande vinst på Anfield, och Christian Benteke gör onekligen ett stort jobb för Villa.

Man City. En väldigt imponerande prestation att åka iväg till St James’ Park direkt efter en tung derbyförlust och så pass tämligen övertygande manövrera bort Newcastle.

Man Utd. Spelade stundtals propagandafotboll mot Sunderland och Michael Carrick var enorm på mittfältet.

QPR. Första segern med QPR för Harry Redknapp, och det var en viktig seger, som i alla fall tillfälligtvis tog QPR upp från sistaplatsen. Om någon frågat Redknapp för ungefär tre-fyra år sedan om Adel Taarabt så hade hans tongångar nog låtit långt ifrån lika positiva som idag.

Marouane Fellaini. Det är naturligtvis inte snyggt att skratta åt ett så korkat beteende som Fellaini visade upp i helgen. Att skalla en motståndare är dumt på så många sätt. Att den han skallade var Ryan Shawcross är däremot humor, det måste man ju säga.

:::

Under veckan kommer, i form utav extrabloggar, en halvtidsgenomgång av League Two, League One och The Championship, och lagom i samband med julhelgen kommer en motsvarande genomgång av Premier League.

:::

Be Champions!!

Det pratas ju mycket om Swansea i termer av resultat. Hur de mer eller mindre från ingenstans kom upp som första walesiska lag i Premier League. Hur de spelar en attraktiv fotboll som sett till bollinnehav och passningsspel står sig väldigt högt också i europeisk jämförelse. Hur de till mångas förvåning har etablerat sig som ett stabilt Premier League-lag och därtill avancerat till semifinal i Ligacupen.

Färre talar emellertid om själva metoden, annorlunda uttryckt Swanseas väg fram till detta mål. Det är lite märkligt då Swansea faktiskt är ett utmärkt exempel på att engelska klubbar inte samtliga motsvarar precis den nidbild av kapitalägda och företagsstyrda strukturer som så ofta framförs i den allmänna debatten.

Det är förvisso inga 51 procent. Men 20% av Swansea City ägs av Swans Trust, den till klubben kopplade supportertrusten. Med det inflytandet utser också supportrarna en vald ledamot i klubbstyrelsen. Det är en plattform med vilken Swansea har kunnat kombinera fotbollsmässig framgång på hög engelsk nivå och samtidigt bevara en för Premier League närmast unik relation till klubbens supportrar.

Men det är en lösning som framstår som mer realistisk när en klubb befinner sig i kris. För bara lite drygt tio år sedan var Swansea en klubb på gränsen till icke-existens, mer eller mindre i konkurs, sålt för £1. Det var utifrån detta läge som Swans Trust fick en aktiv roll i klubbens ledning.

:::

Exemplen på hur krismedvetenhet kan föra med sig den här typen av supporterbaserade ägarformer är flera inom engelsk fotboll. AFC Wimbledon är ett utmärkt och aktuellt exempel. I Portsmouth, en klubb som genomgått upprepade kriser i åratal, är det förmodligen bara en tidsfråga innan Pompey Supporters’ Trust tar över klubben.

Port Vale kan sägas vara ett exempel på ett sådant experiment när det går riktigt uselt illa. När supporterägande istället blir till en arena för internt maktspel och allmänt pamperi.

Det går inte att säga att någon direkt materiell kris ligger bakom bildandet av FC United of Manchester, men ändå kan det sägas handla om en fotbollens form utav identitetskris. I viss mening kan man hävda att det fanns liknande skäl bakom bildandet av denna utbrytarklubb som det fanns bakom bildandet av AFC Wimbledon.

Exemplen är flera.

:::

Supporterägande och supporterstyre är naturligtvis fasansfullt politiskt korrekt på alla sätt och vis. Själv har jag dock alltid varit skeptisk. Till stor del utav skäl som ligger mig personligen närmast, jag har kunnat bevittna under flera år hur olika supporterfraktioner inom framför allt Man Utd har drivit sina egna maktintressen snarare än agerat för klubbens bästa.

Men där finns också en mer generellt betingad skepsis. Jag tror inte det är någon slump att supporterägda klubbar uppstår i krisande klubbar, eller återfinns mest i mindre klubbar på lägre nivåer. När klubbarna blir större, framför allt när det kommersiella eller businessen blir för stort, då klarar inte den splittrade ägandeformen av att hantera den grad av komplexitet som följer.

Alternativet är då tjänstemannastyre.

:::

Vad ska man egentligen tycka om en klubb som FC United, som supporter av ursprungsklubben så att säga? Som sagt, på ytan är det ju naturligtvis mycket populärt att bara tycka bra om den.

Men om man då betraktar supporterskapet som något fullständigt orubbligt i medgång såväl som motgång. Ett synsätt som inte gärna kan låta sig begränsas enbart till vad som sker på fotbollsplanen, utan måste också inkludera motgång vid sidan av fotbollsplanen.

Och att överge klubben i vad man själva betraktar som en svår stund för klubben kan ju ses som en form av supportersvek.

Jag inser naturligtvis att det inte är så de själva ser på det hela. Det handlar ju i grund och botten om att vilja bevara klubbens själ, och att man ser olika på vad som krävs för att uppnå detta.

Själv skulle jag aldrig drömma om att överge min klubb för ett dylikt utbrytarprojekt. Eller, man ska aldrig säga aldrig så klart, men jag kan inte föreställa mig vad exakt som skulle få mig att göra det. Men det är så klart mitt privata förhållningssätt, inte något som ska ses som en universell regel.

I ett avseende respekterar jag dock personligheterna bakom supporterinitiativ som FC United, AFC Wimbledon, Swansea City, Pompey Supporters’ Trust med flera. Därför att när den stora majoriteten mest pratar om storheten i supporterägda klubbar så går dessa människor ut och faktiskt genomför dessa idéer i praktiken.

De skapar något.

:::

Vad säger ni själva. Vad skulle så att säga krävas, om något sådant alls finns, för att ni skulle ”bryta” med er egen klubb?

:::

Dagens matcher: Tottenham vs Swansea (14:30), samt West Brom vs West Ham (17:00).

Tottenham och West Brom gick båda på stjärnsmällar förra omgången och behöver vinna får att återhämta sig snabbt. Hemmaplan är en fördel i det avseendet, men motståndet är tufft i båda fallen.

:::

Glöm för all del inte bort finalen i VM för klubblag, som sänds med början klockan 11:30 svensk tid. Chelsea möter Corinthians, och det tror jag kan bli ett riktigt tufft möte för Chelsea.

:::

Be Champions!!