Peter Hyllmans Englandsblogg

Lyckliga Leicester leder ligan efter övertygande vinst mot Chelsea

Om ett lag i botten av tabellen hade hamnat i tvåmålsunderläge på bortaplan mot ligaledarna, och sedan pressat tillbaka dem under sista halvtimmen, reducerat och faktiskt legat på för en kvittering så hade man talat om en slags positiv förlust för bottenlaget. De vek i alla fall inte ner sig.

Men det blir lite märkligt när bottenlaget i fråga är Chelsea, och ligaledarna är Leicester.

Det mystificeras mycket i allt prat om olika managers och deras jobb. Det pratas om taktiska uppställningar och varianter på dessa, äkta och falska nior, inverterade yttermittfältare, hinter- unter und gegenpressen och bokstavligen talat fan och hans moster.

Men tänk om det egentligen bara är så enkelt att den stora grejen för en manager framför allt handlar om att hålla spelarna glada och lyckliga, nöjda, se till att de trivs och har roligt på planen. Claudio Ranieri är ett bra argument för det synsättet.

Leicester fortsatte med sin optimistiska fotboll även när de ledde med 2-1 i slutet av matchen. Åtminstone halva den sociala mediavärlden ojade sig om att de behövde vara mer försiktiga. Men kanske ligger en stor del av förklaringen till Leicesters succé just i att de skiter i sådana konventioner.

Chelseas spelare ser definitivt inte glada och lyckliga ut på planen. Man Utds spelare visar ingen glädje. Ingen av dessa spelare ser ut att ha roligt på planen. Liverpools spelare verkar börja ha det lite roligare. Arsenals och Man Citys spelare är de bland storklubbarna som verkar vara gladast för tillfället.

Leicesters spelare skuttar runt på planen. Alla tror på sig själva och, framför allt, alla tror på varandra.

Riyad Mahrez kan knappast göra något fel, allt han gör blir till guld. Backarna är livrädda för honom, han har precis den oförutsägbarhet som exempelvis Memphis Depay saknar och som ger honom det extra utrymmet. Jamie Vardy är iskall. Marc Albrighton är ett ständigt hot med löpningar och svepande passningar.

N’Golo Kanté är säsongens absolut fynd. Den lille kanonkulan bryter boll precis hela tiden och fördelar den vidare uppåt med fullständig självklarhet. Bredvid honom gör Danny Drinkwater ett jättejobb. Vem hade på förhand tänkt sig att Gökhan Inler skulle vara totalbänkad under säsongen?!

Kvaliteten saknas kanske i backlinjen, även om Christian Fuchs går från klarhet till klarhet. Men det som saknas i ren skicklighet kompenseras med hårt jobb och en fullständig ovilja att lägga ens ett lillfinger emellan. Ikväll gjorde de en Diego Costa på Diego Costa.

På andra sidan planen stod Chelsea.

Matchen stod väl egentligen till stor del och vägde, utan några klara chanser åt något håll, under hela den första halvtimmen. Därefter uppstod en märklig situation där Eden Hazard fick några lättare tacklingar av Jamie Vardy, och omedelbart började leta efter en väg bort från planen.

José Mourinho såg ut att vara precis lika skeptisk som jag kände mig när jag såg situationen. Han fick Hazard att försöka vara kvar på planen men det var ett försök som bara varade i någon sekund och inte ens såg ut att kunna beskrivas som halvhjärtat.

Eden Hazard flydde fältet. Inga Chelseaspelare stod heller upp för honom och markerade mot motståndet. Varför ska de ta strid för någon som vägrar att själv ta strid? Bara någon minut efter den här situationen tar Leicester ledningen med 1-0. Svårt att säga att det ena inte leder till det andra.

Leicester var fyllda av spelglädje. Chelsea var tomma på självförtroende och kampmoral. Leicester leder Premier League. Chelsea befinner sig en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Upp- och nedvända världen; trots bättre spelare, mycket mer pengar, världens kanske taktiskt mest drivne manager.

Men inget lag spelar med större glädje än Leicester hittills den här säsongen. Man börjar nästan ana att det kanske hänger ihop.

Peter Hyllman
Inlägget har 24 kommentarer

Fem vinstlotter och en nitlott för de engelska lagen i den europeiska cuplottningen

Så var det alltså dags att dra det sista strecket över det europeiska gruppspelet för hösten och blicka framåt mot vårens slutspel. Det görs genom att slutspelet i Champions League och i Europa League lottas, och vi får se vilka som möter vilka i åttondelsfinaler respektive sextondelsfinaler.

Fem av sex engelska klubbar är seedade inför slutspelets första rundor, vilket i teorin borde betyda att dessa fem lag har goda möjligheter att ta sig vidare till kvartsfinal eller åttondelsfinal. Framför allt har man fördelen att få avsluta på hemmaplan.

Det har varit en minst sagt skakig säsong hittills i Europa för de engelska lagen, där en del bra insatser har varvats med antingen svaga eller till och med katastrofala insatser, både i Champions League och Europa League. Men för en liga där lagen för närvarande befinner sig på botten av sin förmåga så är det ändå bra resultat som visats upp med fyra gruppsegrare och en grupptvåa. Ett enda lag har resultatmässigt presterat under förväntningarna hittills den här säsongen.

Det där gör självfallet slutspelet ganska ovisst för de engelska lagen. Känslan är att nästan oavsett motstånd så kan det gå lite hur som helst, de engelska lagen kan vinna mot nästan vilket motstånd som helst men kan även gå på en mina mot vilket motstånd som helst. I Europa League tillkommer även frågan hur intresserade de engelska lagen över huvud taget kommer vara.

:::

CHAMPIONS LEAGUE

PSG v Chelsea. Bäst av tre möten? Chelsea vann i kvartsfinalen 2013-14 och PSG tog revansch förra säsongen i åttondelsfinalen. Nu möts PSG och Chelsea en tredje gång. Chelsea har haft övertaget i de båda tidigare mötena men nu känns PSG starkare än förut samtidigt som Chelsea befinner sig i en djup och svårfrånkomlig svacka. Chelsea har dock visat förut att de kan samla ihop sig och lyfta sig till viktiga cupmöten, inte minst i Champions League. Chelsea har dessutom två månader på sig att slipa formen, samt har fördelen att få avsluta på hemmaplan. (50%)

Arsenal v Barcelona. Mardrömslottning för Arsenal naturligtvis som drar på sig tuffast möjliga motstånd i åttondelsfinalen. Det blir en åttondelsfinal som kommer handla om att bekänna färg för Arsenal, hur nära den europeiska toppen befinner man sig egentligen? Om Arsenal hade haft med sig ett 2-0-resultat från hemmaplan mot Bayern i ett slutspel så hade de haft en väldigt god chans att ta sig vidare. Arsenal måste se möjligheten i den vinsten och tro på att de kan åstadkomma samma sak mot Barcelona. Men mot Barcelona ställs man inför ett betydligt mer oförutsägbart briljant anfall. (15%)

Dynamo Kiev v Man City. Förra gången Man City mötte Dynamo Kiev i europeiskt cupspel så blev man 2010-11 utslagna ur Europa League. Mycket har så klart hänt sedan dess. Första matchen kommer spelas på tomma läktare vilket bör ge matchen en udda inramning. Att få avsluta hemma på Etihad bör vara en klar fördel för Man City. Dynamo Kiev ska inte underskattas men Man City måste betraktas som stora favoriter i den här åttondelsfinalen och bör ta sig vidare till kvartsfinal. (85%)

:::

EUROPA LEAGUE

Fiorentina v Tottenham. För andra säsongen i rad ställs Tottenham mot Fiorentina i sextondelsfinalen, med den inte betydelselösa skillnaden att man den här gången avslutar på White Hart Lane. Det är ett tufft möte mellan två bra och hyfsat jämna lag. Tottenham känns dock stabilare defensivt den här säsongen och kan man få med sig ett spelbart resultat från första mötet så är man favoriter att ta sig vidare. (55%)

Midtjylland v Man Utd. En på pappret bekväm lottning för Man Utd kan tyckas, men Midtjylland visade mot Southampton i kvalspelet att de är välorganiserade och svåra att bryta ner. Och Man Utd har knappast visat upp några större förmågor att bryta ner sitt motstånd den här säsongen. Man Utd får ändå betraktas som favoriter i den här sextondelsfinalen, inte minst eftersom de får avsluta på hemmaplan. (70%)

Augsburg v Liverpool. Augsburg har hittills haft en betydligt svagare säsong hittills än deras succébetonade fjolårssäsong och mycket talar för att deras nuvarande nivå är deras normala. Var bara några minuter från att åka ur Europa League redan i gruppspelet. Jürgen Klopp återvänder således till tysk fotboll och Augsburg bör inte innebära några stora överraskningar för honom, och avslutningen på Anfield bör ge Liverpool en stor fördel. (80%)

:::

Underbart möte på King Power stadium ikväll. Leicester har chansen att återta ligaledningen med en vinst mot ett ständigt oförutsägbart Chelsea.

Det pratades mycket om mötet mellan José Mourinho och Claudio Ranieri inför säsongen, de båda har ju knappast varit såta vänner tidigare. Vem hade i sina vildaste fantasier kunnat föreställa sig ett möte dem emellan där Ranieri ligger i toppen av tabellen och Mourinho i botten?

Det måste kännas för José Mourinho. Och oavsett om han har låtit storsint inför matchen så kan jag inte föreställa mig att en förlust mot Leicester och Claudio Ranieri ikväll inte skulle svida rejält för honom.

Intressant värdemätare för Leicester, som är ett dokumenterat bra kontringslag men som mot Chelsea kan förvänta sig att behöva visa att de också kan mala ner ett lågt liggande försvar av hög kvalitet. Spelare som Riyad Mahrez och Jamie Vardy måste visa sin nivå också mot lag som Chelsea.

Chelsea å andra sidan har haft en säsong fylld av motgångar, vissa tecken på återhämtning men lika många plötsliga och återkommande motorstopp. Kan man följa upp vinsten mot Porto med en viktig seger ikväll?

Eller blir man genom en förlust kvar i sitt snart permanenta kristillstånd?

Peter Hyllman
Inlägget har 318 kommentarer

HÖRNAN #16: Avvaktande i tabelltoppen men hela havet stormar i botten

IMG_0344

Bubblare:
Rob Elliott, Newcastle
Elliott Martin, Norwich
Joel Ward, Crystal Palace
Gareth Barry, Everton
Moussa Sissoko, Newcastle
Jason Puncheon, Crystal Palace
Joshua King, Bournemouth

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Bournemouth. Eddie Howe pratade efter förra helgens seger mot Chelsea om klubbens största resultat någonsin. Frågan är om han blev tvungen att revidera den uppfattningen bara en vecka senare. Hemmaplan är så klart alltid en fördel men samtidigt måste det också vara en extra speciell känsla att vinna just på hemmaplan mot en klubb som Man Utd.

Newcastle. Andra vinsten i rad för Newcastle och Steve McClaren och det är heller inte vilka vinster som helst, först mot Liverpool och nu mot Tottenham. Sex otroligt viktiga poäng för dem i tabellen där de tar ett rejält kliv uppåt, över nedflyttningsstrecket och sjukt nog även över Chelsea. Framför allt är det två segrar som bör ha gett ett rejält självförtroende.

Man City. Det brukar ibland talas om särskilda segrar som de lag som ska vinna ligan måste bärga under en säsong, och det här känns som en typisk sådan vinst. Man City var allt annat än bra under matchen och när Swansea kvitterade i slutminuterna så såg det ut att bli två tappade poäng. Men Man City hann hitta ett vinstmål, och de visar upp en märklig förmåga den här säsongen att vinna matcher i slutet.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Tottenham. Det är väl lite hugget som stucket mellan Tottenham och Man Utd den här gången, men att tappa en ledning på hemmaplan mot Newcastle kan inte betraktas som okej. Tottenham har haft flera chanser att minska avståndet upp de fyra lagen i toppen av tabellen, och de har inte råd att fortsätta slänga bort dessa chanser.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Eddie Howe. Hård kamp med Steve McClaren den här omgången men priset får gå till Howe. Två raka vinster mot först Chelsea och sedan Man Utd är imponerande. Det har babblats mycket om Man Utds skadelägen både för och efter matchen. Många glömmer eller tänker inte på att Bournemouth samtidigt saknar sin bästa anfallare, sin bästa offensiva mittfältare samt sin bästa mittback, och klarar fortfarande av att vinna fotbollsmatcher.

OMGÅNGENS MÅL

Bafetimbi Gomis, Swansea 1-1, Man City (b). Inget att snacka om med det här målet. Bra djupledspassning, bra löpning av Gomis och framför allt ett distinkt och bestämt hårt avslut vid främre stolpen, där det samtidigt är som svårast att träffa med ett sådant skott. Ett klassavslut som borde ha fått räcka till en poäng för Swansea.

:::

TRE PUNKTER

Pulis Pulis Potatisgris. Precis som var fallet med Stoke en gång i tiden så är det svårt att inte låta sig bli fascinerat imponerad av den rena funktionalismen i West Broms fotboll. Allt överskott är bortrensat utan det handlar verkligen om fotbollens mest grundläggande skelett, defensiv organisation och fasta organisationer. Lagens råmärken tangeras förvisso ständigt men det kan vara effektivt i Premier League där domarna ofta tillåter sådant från mindre lag, inte minst på bortaplan.

Black Swan. Oturen grinar Swansea rätt i ansiktet. Kvitteringen borta mot Man City såg ut att vinna dem en på förhand oväntad poäng innan Man Citys ytterst turliga vinstmål. Inte nog med det så vinner dessutom både Bournemouth mot Man City och Newcastle borta mot Tottenham, och helt plötsligt är det bara målskillnad som skiljer Swansea från nedflyttningsstrecket. Jag såg dem som nedflyttningskandidater förra säsongen, det verkar ha blivit ett år försenat.

Killer instinct. Mer eller mindre samtliga lags oförmåga att knyta ihop säcken, slå sista spiken i kistan, eller verkligen avgöra sina matcher, gör tabellen synnerligen öppen den här säsongen. Liverpool, Tottenham, Everton … alla tre hade kunnat göra tabelltoppen till ett getingbo om de inte tappat så många onödiga poäng. Nu har man istället gett Man Utd ett antal ”get out of jail free”-kort samtidigt som man heller inte stänger dörren helt och hållet för ett lag som Chelsea.

:::

FÖR ÖVRIGT

Ryan Shawcross har spelat 497 ligaminuter hittills den här säsongen. Stoke har under dessa minuter inte släppt in ett enda mål.

Hoppas det går bra för Dejan Lovren.

Tunga styrningar i slutsekunderna. Både Liverpool och Man City tog viktiga poäng i slutsekunderna den här omgången med hjälp av grova och turliga bolldeflektioner.

Att fira med spelarna framför fansen efter att ha klarat oavgjort på hemmaplan mot West Brom – vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.

Känns som en elektriskt spännande måndagsmatch mellan Leicester och Chelsea, ser verkligen fram mot den matchen.

Peter Hyllman
Inlägget har 271 kommentarer

Ett domarnas försvarstal – och några ord om Premier Leagues bästa domare

Den mest förtalade yrkesgruppen inom fotbollen är utan tvekan och med bred marginal domarkåren. Det där beror säkert på två olika saker. Dels att det är på gränsen till oundvikligt att undvika att göra minst hälften av de som följer matchen förbannade. Dels att den faktiska kunskapen om domares arbete är både liten och förföljd av fördomar och förutfattade meningar.

Statistiskt är det dock den kanske bäst fungerande yrkesgruppen, inte bara inom fotbollen. Flertalet undersökningar visar att professionella domare idag fattar rätt beslut i en bit över 90% procent av fallen. En spelare som gör rätt i mer än 90% av sina aktioner är sällsynt, en manager ännu mer sällsynt. Man kan försöka föreställa sig hur mycket bättre världen vore om våra politiker hade samma facit.

För någon månad sedan blev jag tillfrågad att göra en blogg om de bästa domarna i Premier League. Det finns flera anledningar varför det är en väldigt svår blogg att göra. För det första finns det ingen domare som inte har gjort något eller några uppseendeväckande misstag vilket utan undantag används av vissa för att betrakta honom som helt oduglig och en fullständig waste of space. För det andra är det inte precis lätt att definiera objektiva kriterier att bedöma olika domare med.

Om jag skulle fråga mig själv vilka egenskaper jag ser hos en riktigt bra domare så vore det naturligtvis en god kunskap om regelboken. Det måste man dock anta att alla domare på den här nivån har. Den viktiga egenskapen handlar kanske istället om att förstå hur regelboken bäst ska tillämpas i handling ute på planen, när man måste vara bokstavsfundamentalist och när det istället måste läsas mellan raderna.

En annan viktig egenskap enligt mitt sätt att se på det är förmågan att hålla kontroll på matchen. Det där är en kombination av faktorer; förmågan att hålla koll på vad som händer, prata med sina assistenter, kunna fatta snabba beslut och tydligt kommunicera dessa till spelarna. Mycket handlar om att kunna behålla lugnet, inge förtroende samt visa upp en mjuk auktoritet. Det är den här förmågan som ligger bakom uttrycket att en bra domare inte syns.

Enligt mitt sätt att se på det här med dömeri så kommer en domare som besitter dessa båda egenskaper vara en bra domare. Det utesluter inte på något vis att misstag alltjämt sker, ibland kanske till och med pinsamma misstag. Men det existerar inga domare som inte gör dessa misstag. Vad som karaktäriserar en bra domare är hur de hanterar dessa misstag och lär sig av dem.

Det finns åtminstone tre domare i Premier League som jag tycker passar bra in på den här beskrivningen, och som alltid får mig att känna mig lugn när jag hör att de ska döma en stormatch i ligan. Å andra sidan har jag inte för vana att jaga upp mig på förhand över vem som är domare i vilken match. Dessa tre domare är följande.

LEE MASON
Visar ofta upp ett beundransvärt lugn på planen och verkar kapabel att hantera även explosiva situationer utan att tappa kontrollen. Ett tecken på hans skicklighet är att många av de bedömningar han gör på planen som överklagas och kritiseras av inblandade klubbar, vidhålls i senare granskning. Vilket händer om man oftast har rätt. Jag blev inte minst såld på Mason genom det sätt han hanterade en högexplosiv cupmatch mellan Chelsea och Man Utd på Stamford Bridge 2012, bara tre dagar efter ett infekterat ligamöte lagen emellan, där han tvingades fatta ett flertal väldigt svåra beslut.

ANDRE MARRINER
Det är svårt att erinra sig något riktigt högprofilerat misstag av Marriner, åtminstone som grundas i en genuin felbedömning och inte bara en mänsklig fuck-up som kan drabba alla, typ blanda ihop spelare. Det är i sig ganska imponerande på en så intensivt bevakad scen. Andra domare, som exempelvis Mark Clattenburg och Mike Dean, har ett par väldigt välkända misstag. En talande tystnad omgärdar Marriner, som jag alltid tycker får ett bra flyt i de matcher han dömer.

MICHAEL OLIVER
Oliver är faktiskt bara 30 år gammal och började döma i Premier League redan som 25-åring. Hans ringa ålder blev ofta en utgångspunkt för kritik i början, där man ofta fick känslan att olika managers ganska cyniskt utnyttjade att han var ung för att rättfärdiga sin kritik. Inledningsvis gjorde Oliver också ett par ganska saftiga misstag, men har i mina ögon ganska snabbt växt in i rollen som domare i Premier League, fortfarande yngre än flera av de spelare han dömer på planen, en inte helt enkel förutsättning. Något som imponerat på mig är förmågan att fatta modiga beslut i svåra situationer, och inte välja den lätta vägen ut även om storklubbar som Man Utd, Liverpool eller Arsenal står i vägen eller arenan är Stamford Bridge, Anfield eller Etihad.

Det där ska inte betraktas som en uttömmande lista av alla bra domare i Premier League, eller för den delen en lista i någon särskild rangordning. Det är tre domare jag tycker är mycket bra domare. Det finns även andra domare jag tycker är väldigt bra, i själva verket har jag svårt att spontant erinra mig en enda domare jag tycker är direkt dålig. Min spontana uppfattning är att domarna i Premier League håller mycket hög klass, en uppfattning jag stärks i varje gång jag slår på en Champions League-match.

Det där kommer självklart inte många hålla med om. Det hör ju inte till ovanligheterna att folk börjar oja sig över vem som är domare innan matchen ens har börjat. Och vissa domare är ju till sin själva natur helt urusla om man ska tro på vad en del säger. Det är den typen av kategoriska omdömen som får mig att undra hur dessa personer själva skulle klara sig om man satte dem under ständig bevakning i deras arbetsliv, studentliv eller privatliv – och detaljgranskade och nagelfor varenda beslut och handling, baklänges, framlänges, i repris och i slow-motion.

Ingen skulle förmodligen klara sig helskinnad från en sådan granskning. Ändå begär och förväntar vi oss att en Premier League-domare ska göra det, i en av världens kanske mest utsatta arbetsmiljöer därtill. Kanske är det värt att stanna upp en sekund och överväga möjligheten att det kanske inte är domarna som är det egentliga problemet i den ekvationen.

Peter Hyllman
Inlägget har 231 kommentarer

Kvartsfinal men knappast längre för England

”England kan vinna EM”, säger Greg Dyke, FA:s ordförande med det mycket passande namnet, strax innan EM-lottningen, eftersom den typen av uttalanden har ju verkligen fungerat så väldigt bra förut för England. Ännu mer uppseendeväckande var kanske när Gareth Bale menade att Wales minsann kunde göra detsamma.

Lite typiskt brittiskt det där kanske. Det vore naturligtvis inte mindre korkat att säga motsatsen, att man inte kan vinna EM, men det finns också alla möjligheter i världen att inte alls uttala sig om frågan på det viset och på så vis bidra till en mer realistisk målbild. Inte minst för Wales som trots allt gör sitt första mästerskap sedan 1958.

Roy Hodgson väljer den lugnare vägen. Han väljer istället att se det positiva i att England är seedade i den främsta gruppen, och på så vis slipper de fem tuffaste motståndarna redan i gruppspelet. Han betonar å andra sidan att det redan i den lägsta seedningsgruppen finns tuffa motståndare; inte minst då de övriga öländerna.

EM är ju lite förändrat. Formatet med 24 lag betyder att man även som grupptrea har goda chanser att avancera till slutspel. Det öppnar naturligtvis upp gruppspelet en aning. England har emellertid blivit gradvis sämre under mästerskap, så för deras del går det knappast att tala om några lätta lottningar, däremot olika grader av svårhet.

GRUPP B – Bra lottning för England

RYSSLAND (11/6) – Lurigt hanterbar
Inte den lättaste möjliga lottningen från den andra seedningsgruppen men heller inte den svåraste. Ett varningens finger skall dock ändå höjas för Ryssland som höjt sig markant sedan Fabio Capello lämnat posten som förbundskapten. Ryssland saknar inte spetskvalitet offensivt men så länge England förmår vara disciplinerade och koncentrerade så ska de kunna hantera det ryska hotet. Oavgjort är utgångsbudet men om England får ordning på sin offensiv så ska en seger och tre poäng vara fullt realistisk.

WALES (16/6) – Explosivt oförutsägbar
En värre lottning var knappast möjlig för England från den fjärde seedningsgruppen. Wales är ett mycket bra fotbollslag för tillfället kryddat med spetskvalitet i Aaron Ramsey och stjärnkvalitet i Gareth Bale. Ett redan taggat Wales som gör sitt första mästerskap på nästan 60 år kommer naturligtvis absolut maxtaggat när motståndet är England. Englands kanske främsta förhoppning är att Wales är överladdat och går bort sig, orutinerade som de trots allt är vid mästerskapsfotboll. Oavgjort känns dock som en seger både för England och för Wales.

SLOVAKIEN (20/6) – Upplägg på matchbollen
Kanske hade Ungern varit att föredra men Slovakien var ändå en av de lättare motståndarna att dras från den tredje seedningsgruppen. Vilket inte betyder att det bara är att köra över dem då de är ett lag som gjort några mästerskap nu. Dock är det inte fel att möta Slovakien som sista lag i gruppen, England bör då veta vilket resultat de måste spela för och är inne i turneringen efter två matcher, poängtapp mot svagare nationer är mer sannolika i början av turneringen. England bör ha god chans att säkra gruppsegern med vinst mot Slovakien.

ENGLANDS PROGNOS: 1:a
England kommer gå vidare från gruppen. Med två lag vidare från gruppen samt de fyra bästa treorna så vore det ett närmast obeskrivligt fiasko om England skulle misslyckas gå vidare från den här gruppen. Matchen mot Wales framstår som avgörande för den slutliga placeringen, undviker man förlust där bör chanserna vara goda att bärga gruppsegern. Mot Ryssland bör England kunna vinna om det offensiva spelet fungerar och en trepoängare mot Slovakien i en sista gruppspelsmatch måste betraktas som sannolik. Gruppvinst innebär att man i åttondelsfinalen möter tvåan i Grupp F, vilket borde betyda en god möjlighet att nå kvartsfinal.

:::

WALES PROGNOS: 2:a
Wales sista gruppspelsmatch mot Ryssland borde egentligen kunna bli helt avgörande. Hur de lyckas mot Slovakien i öppningsmatchen beror mycket på hur Wales lyckas hantera nerver, mental press och sina egna förväntningar. Ett oavgjort resultat där, liksom mot England, vore knappast osannolikt. En vinst mot Ryssland för i så fall troligtvis upp Wales till andraplatsen.

IRLANDS PROGNOS: 3:a
Öppningsmatchen mot Sverige är med all sannolikhet den som kommer att forma Irlands turnering. Tre poäng där och Irland har lagt ett starkt fundament för att gå vidare från gruppen. Förlust och det blir väldigt svårt att reparera skadan mot tufft motstånd mot först Belgien och därefter Italien i den sista matchen. Ett snabbt och direkt irländskt anfallsspel har dock alla förutsättningar att passa Sverige riktigt illa.

NORDIRLANDS PROGNOS: 4:a
Mja, det blir en tuff turnering för Nordirland som gör sitt allra första mästerskap sedan 1986. Öppningsmatchen sker mot Polen vilket förmodligen var svårast möjliga motståndare från den tredje seedningsgruppen. Någon poäng mot Tyskland i avslutningsmatchen går inte att räkna med. Matchen mot Ukraina blir således helt avgörande för Nordirlands EM-drömmar, men man saknar förmodligen kvaliteten att vinna den matchen. En eller två poäng räcker inte för att gå vidare.

SVERIGES PROGNOS: 4:a
Samma grundresonemang för Sverige som för Irland, öppningsmatchen kommer bli väldigt viktig. Där är jag skeptisk till Sveriges möjligheter då jag har svårt att se det svenska försvaret kunna hantera Irlands snabba offensiv. Irland kommer söka utnyttja svenska misstag, vilket ett svenskt försvar massproducerar. Dock har Sverige poängchans både mot Italien, som ofta kan vara lacklustra i gruppspelet, och mot Belgien i sista matchen.

Peter Hyllman
Inlägget har 90 kommentarer

Everton nere för räkning efter två poängtapp men går för knock mot Norwich

”It ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit and keep moving forward.” Det där säger Rocky Balboa till sin vuxne son Rocky Jr i seriens sjätte film, i vad som sammanfattar hela Rockyserien till sin kärna mitt i gränslandet mellan boxningen och livet i största allmänhet. Ge aldrig upp, kämpa, jobba hårt, gör ditt bästa!

Det är väl egentligen ingen klubb i Premier League som tvingats leva upp till Rockys ord lika ofta och lika tydligt som Everton. Livet i den engelska fotbollens högsta division har onekligen gett Everton några rejäla käftsmällar, men Everton vägrar samtidigt att ligga kvar på mattan, utan reser sig alltid upp och kämpar vidare.

Rocky var ursprungligen berättelsen om outsidern som hållits tillbaka av livet men som till sist mer eller mindre av en slump fick chansen på mästartiteln, och som kom mycket närmare, men trots allt bara nära, än vad någon gav honom chansen till på förhand. Berättelsen drog lite av sin inspiration från Chuck Wepners match mot Muhammad Ali 1975.

Everton, precis som Rocky Balboa, är lite av outsidern inom engelsk fotboll som sluggar mot betydligt större klubbar. Likt Rocky visar sig Everton ofta betydligt tuffare att besegra än vad man kan tro på förhand, och de förmår ofta rubba och störa de riktiga tungviktarna. Men liksom Rocky i sin ursprungsvariant så kommer Everton heller aldrig riktigt närmare än nära.

Helt oberoende av min kanske något tillkämpade analogi har Everton nu själva tämligen bokstavligen skrivit in sig i Rockymytologin. I den senaste filmen i serien, Creed (2015), är Everton tungt exponerade. Filmens slutmatch, där Apollo Creeds son Adonis, tränad av en bräcklig Rocky, äger rum i Liverpool, på Goodison Park, mot ”Pretty” Ricky Conlan.

Det brukar sägas att sammanhang är allt. Och även om alla nog omedelbart skulle känna igen Evertons blå Chang-tröja under vilken som helst TV-sändning, så tar det ändå ett tag att registrera att Conlan faktiskt, av oklar anledning, har på sig en Evertontröja när han gör sin första scen i filmen. Det är verkligen inte det sammanhang man förväntar sig att se en Evertontröja.

I samband med själva matchmontaget är Everton synnerligen framträdande, vilket känns lite malplacé i en boxningsfilm. Evertonloggan exponeras flitigt och närmast övertydligt. Goodison Parks läktare anas i bakgrunden inför och under matchen och publikljudet under matchen för tanken närmare engelsk fotbollssång än normal boxningspublik.

Jaha, hur gick det här till? Undrar man kanske då. Hur många miljoner valde Everton att finansiera Rockysagans sjunde film med, och hoppas man med detta öka styrkan i klubbens varumärke och dess igenkännande på den så attraktiva amerikanska marknaden?! Det är definitivt ett både udda och unikt marknadsföringsgrepp av en engelsk fotbollsklubb.

Å andra sidan, eller snarare dessutom, sägs det ju att Sylvester Stallone är en engagerad Evertonsupporter, det pratades till och med om att han skulle köpa klubben för snart tio år sedan. Så om nu han är med i produktionen av en sjunde Rockyfilm vars grand final ska genomföras mot engelsk boxare i England, spelad av Evertonsupportern Tony Bellew, så är kanske inte valet av Everton och Goodison Park något långskott.

Det nödvändiga filmandet på Goodison Park ägde rum i januari, under halvtid i matchen mellan Everton och West Brom. För Everton kan det självklart ha varit en i huvudsak kul grej, och är man supporter som Stallone så varför inte lyfta fram sin klubb om möjligheten ges, men Everton har nog definitivt ingenting emot att kopplas samman vare sig med Stallone eller Rocky, och identifierar sig nog gärna med vad Rocky symboliserar.

Everton har tagit två tunga smällar i rad i ligaspelet. De tappade både en tvåmålsledning och en ledning på tilläggstid mot Bournemouth. Därefter fick de trots stor dominans bara 1-1 med sig hemma mot Crystal Palace. Där försvann fyra poäng som hade kunnat vara skillnaden mellan dagens niondeplats och en femteplats samt europeiskt cupspel.

Premier League handlar däremot inte bara om hur hårt du klarar av att slå, utan hur du kan bli slagen och ändå fortsätta röra dig framåt. Everton har ett starkt lag med hög potential för tillfället, och just den här säsongen känns vare sig europeiska cupplatser eller ens Champions League som någon total omöjlighet. Everton måste dock resa sig upp efter dessa två smällar, och visa att man fortfarande har fajten i sig.

Norwich på Carrow Road står för dagens motstånd. Inte någon helt enkel match men heller inte någon omöjlig. Några omöjliga matcher existerar så klart inte för Everton, lika lite som för Rocky Balboa.

“Let me tell you something you already know. The world ain’t all sunshine and rainbows. It is a very mean and nasty place and it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t how hard you’re hit; it’s about how hard you can get hit, and keep moving forward. How much you can take, and keep moving forward. That’s how winning is done. Now, if you know what you’re worth, then go out and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hit, and not pointing fingers saying you ain’t where you are because of him, or her, or anybody. Cowards do that and that ain’t you. You’re better than that!”

Peter Hyllman
Inlägget har 231 kommentarer

LINHEM: Managerbryggeriet Burton Albion

Burton Albion kallas för Brewers på grund av stadens historiska relation till öl. Mycket likt baseball-laget Milwaukee Brewers i MLB. Enligt historiska källor (wikipedia) kom över en fjärdedel av all öl i England från Burton under en ospecifierad period av 1800-talet och det finns någon slags bryggteknik som kallas ”Burtonisation” vars faktiska användning är oväsentlig här.

Oviktig fakta är också att marmite (konstigt klet man har på bröd) uppfanns i Burton då det är en biprodukt av ölproduktionen och likaså kommer också den säregna fotbollsarenadrycken Bovril (”beef tea”) från Burton. Till sist, innan jag återgår helt till att faktiskt prata om fotboll, är det noterbart att Ligacupen sponsrades mellan 1998 till 2012 av två olika ölmärken från Burton: Worthington och Carling.

Burton har dock på senare år försökt att sätta avtryck på den engelska fotbollen genom att hävda sig på planen; istället för att häva i baren. I Burton finns nu, sedan 2012, St. George’s Park som är det engelska fotbollsförbundets ”nationella fotbollscenter” där alla engelska landslag tränar inför hemmamatcher , där man håller tränarkurser, och där engelska barn av alla åldrar tränas i att missa kvartsfinal-straffar. Dessutom tränar Burton Albion där.

Ett litet före detta amatörlag har en av landets bästa träningsanläggningar till sitt förfogande. Ett litet före detta amatörlag som låg på nedre halvan av League Two innan St. George’s Park öppnade och som nu leder League One. Kanske är det en tillfällighet och det är säkerligen underminerande av deras fina klubb att berömma en träningsanläggning för deras framgång. Men flera gånger om har nya Burtonspelare nämnt St. George’s Park som en anledning till varför Burton av alla ställen var lockande.

Denna säsongen leder nykomlingarna Burton League One under Jimmy Floyd Hasselbaink. Dessvärre för Burtonfansen har Hasselbaink valt att flytta vidare upp i ligapyramiden till QPR. Vilket följer en oroande managertrend i Burton. Burton har nämligen tagit över rollen från Wycombe (Martin O’Neill, Lawrie Sanchez, Paul Lambert, Tony Adams, och John Gregory) som den främsta lilla klubben som producerar managers för en högre nivå.

Gary Rowett lämnade Burton förra säsongen när de låg trea i League Two för att ta över Birmingham. Birmingham var då ligans näst sämsta lag, enbart räddade av kadavret Blackpool, men under Rowett steg man först upp till övre halvan ifjol innan man denna säsongen är en av de främsta playoff-kandidaterna. Det som talar för Burton är att man trots tappade managers lyckats fullfölja dessa säsonger med en uppflyttning under nästa manager. Burton har dessutom varit snabba på att hitta en efterträdare till Hasselbaink i form av Nigel Clough.

Clough som förstås är son till Brian Clough började sin managerkarriär i Burton, vilket är varifrån hans ofrekventa öknamn ”Non-League Nige” kommer ifrån. Han var i Burton i elva år, varav flera tidiga år som spelande manager, där han ledde dem till en uppflyttning till The Conference och han var den första Burtonprodukten som lämnade Burton för en större klubb när han gick till Derby några månader innan Burton blev klara för League Two.

Att Burton och Clough återförenats säger delvis något som hur Burton snabbt gått ifrån ett litet ex-amatörlag i League Two till potentiellt Championship-lag, men att Clough var tillgänglig beror också på att han haft en tyngre period. En oförtjänt tung period kan jag tycka. Han lyckades förstås aldrig ta Derby tillbaka till Premier League och de slutade aldrig bättre än på en tiondeplats men han ska ha uppskattning för att han lyfte fram och värvade in flera av de spelare som idag är tongivande för det Derby som är etablerade i toppen av Championship. Samtidigt kan man förstå Derby som sedan tog in Steve McClaren och Paul Clement som tog Derby ett steg vidare.

Likaså var inte hans tid i Sheffield United katastrofal. Han tog över dem när de låg på nerflyttningsplats i League One, efter en katastrofal tid med David Weir som manager, och tog dem till övre halvan och dessutom gick man ända till semifinal i FA-cupen. Under hans andra säsong, 2014-15, gick man till semifinal i Ligacupen istället, och till playoff där man åkte ut mot Swindon.

Clough fick sedan sparken av svårförklarliga skäl. Visst för att Clough hade ett udda problem med tatueringar då han bland annat tvingade Terry Kennedy att spela i långärmat (vilket jag kan förstå utifrån att det är fult men inte varför det spelar roll) men de flesta som tar ett lag från nedflyttningsplats till playoff och två cupsemifinaler brukar vara svåra att behålla. Sheffield United ligger denna säsongen tolva med Nigel Adkins som manager.

Burton kan bli Nigel Cloughs chans för revansch och chans för att ta sig tillbaka till The Championship. Jag är däremot inte helt övertygad att han har spelarmaterialet för det. Vilket visserligen är nästan samma sak jag sa gällande Burtons chans att hålla sig kvar i League One. Jag är dock tveksam eftersom Burton består till mestadels av vana men inte alltför imponerande League Two- och League One-spelare. Repliken till det kan vara att Burton gör dem bättre eller att de har spelare som fortfarande är ofärdiga och kan bli Championship eller till och med skotska Premier League spelare.

Förutom veteraner som John Mousinho (den mest formstarka Mou för tillfället), Phil Edwards, Shane Cansdell-Sheriff, och Stuart Beavon har man flera bra lånespelare. Mark Duffy, som leder Burtons assistliga med tre assist, är inlånad från Rowetts Birmingham och likt i tidigare klubbar är han en lysande ytter på League One-nivå. Jerome Binnom-Williams från Crystal Palace är en snabb vänsterback som också spelat en del som ytter. Zeli Ismail, med två assist hittills, från Wolves gör sin andra lånesejour i klubben och varje gång jag sett han spela har han varit en fröjd.

Noterbart i Burton är dock att de bara har gjort 24 mål på 20 matcher. Åtta av Hasselbainkvärvningen El-Khayati och fem av tidigare League One-skyttekungen Stuart Beavon. Bara sju andra League One-lag har gjort färre mål. Burton har dock släppt in minst mål i divisionen. Även om de kanske inte har tillräckligt med offensiv kraft att hålla sig kvar i den absoluta toppen talar åtminstone deras defensiva stabilitet för att man inte bara är en fluga.

:::

ÖVRIGT – Thunderbolton & Lightfoot of the table

Bolton ligger sist i The Championship blott några år sedan deras nedflyttning från Premier League. Deras rika ägare Eddie Davies sägs inte vara intresserad att finansiera dem längre och chansen är god att Bolton försätts i förvaltning. Mer om den situationen lär följa.

Yeovil är ett annat lag med problem sedan de nu ligger i alfabetisk ordning i botten av League Two efter att ha spelat i The Championship för två säsonger sedan. Det är faktiskt så att det inte ens är två år sedan de spelade oavgjort mot Leicester i ligan.

Obesegrade Brighton leder just nu The Championship på 41 poäng och ifall de vinner nästkommande två matcher skulle man redan efter halva denna säsongen ha lika många poäng som man tog på hela förra säsongen. Mer om Brightons säsong kommer i mellandagarna.

Max Power har sagt att han varit orolig över möjligheten att han var döpt efter Homer Simpson som i ett avsnitt, som sändes när Power var sex år gammal, byter namn till Max Power (”A name you’d love to touch!”) för att en klantig polis i en ny tv-serie också heter Homer Simpson. Nu väntar jag bara på sanningen om han är släkt med den gamla Man City-vänsterbacken Paul Power eller ifall han tror familjen tog sitt efternamn efter Kanye West-låten ”Power” från det fantastiska albumet ”My Dark Twisted Fantasy”.

Att Cardiff klagade på namnbytet till English Football League känns lite sent påkommet, kanske skulle man tänkt på det innan man gick med i det engelska ligasystemet? Det finns ett helt walesiskt ligasystem för de som verkligen inte vill misstas för engelska lag.

För lite extra nördig statistikläsning kan jag rekommendera Experimental 3-6-1’s grafer om snitt-tiden en manager behåller sitt jobb och hur den snitt-tiden förändrats de senaste 50 åren. Alla divisioner från Premier League till League Two är inkluderade.

:::

MANAGERNYTT

Nyblivna Blackburnmanagern Paul Lambert säger att hans tid som icke-manager var den bästa perioden av hans liv.

David Wagner har enligt sin intervju i The Guardian känt Jürgen Klopp längre än han känt sin fru, vilket kan förklara varför han följde efter Klopp till England.

Steve Clarke fick sparken. Relativ deprivation är problemet. Han leder sina lag till tidiga framgångar vilket höjer förväntningar som sedan är svåra att uppfylla. FA-cupsemifinal förra säsongen och denna säsongen ledde de ligan i november. Reading skulle antagligen vara nöjda med en plats nära playoff-zonen ifall de inte inlett för bra. Nu ser det ut som att Brian McDermott ska återvända till Reading, vilket är fint, men Clarke förtjänade inte sparken. Det bör också nämnas att ryktena om att han skulle lämna klubben och ta över Fulham, och att han faktiskt verkar ha tagit möten med Fulham, verkar ha spelat in i situationen. Fulham saknar fortfarande en manager och Steve Clarke vore ett bra val.

Det säger något om The Championship att Paulo Sousa inte kunde ta Leicester eller Swansea till playoff men han kan ta Fiorentina till Serie A-ledning. Jag vet inte vad men det känns som något man ska säga i det här fallet.

Dean Smith har valt att lämna Walsall och tagit över Brentford. Vilket är mycket spännande. Man förväntade sig att Brentford sökte något mer etablerat namn men som ett stort fan av Dean Smith blir det intressant att se vad han kan göra med Brentfords resurser och med deras metoder. Trist för Walsall men så länge de inte relapsar med Chris Hutchings är de i gott skick.

Dean ”Of Relegation” Saunders fick sparken från Chesterfield. Vilket inte var oväntat då Saunders fortsatt fått jobb trots att han bara kan leda lag till nedflyttning. Chesterfield har dessutom förlorat flera nyckelspelare från förra säsongens playoff-semifinalist. Myndigheterna är oroliga att Saunders nu ska ta över en annan försvarslös klubb under våren för att uppnå sin fjärde nedflyttning sedan han lämnade Wrexham.

Darren Kelly fick tidigare den här säsongen, i september, sparken från Oldham efter blott nio matcher; Senare fick samma Darren Kelly i november sparken från Halifax efter blott tio matcher.

Jackie McNamara ny manager i York och han skapade en sitcom med sin bror. Säger det något om skotsk fotboll att han inte kunde få ett bättre jobb?

Martin ”Tinga” Ling är ny manager i Swindon. Det är fint att se honom tillbaka då han är en bra manager och då han sedan tidigare förklarat att hans depression var en stor anledning till varför han lämnade Torquay och hållit sig borta från fotbollsvärlden i två år.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter

Peter Hyllman
Inlägget har 99 kommentarer

Europa League – kortsiktiga kostnader med långsiktiga värden

Dags att avsluta gruppspelet också i Europa League. För Tottenham och Liverpool gäller i grund och botten samma sak. Båda är redan klara för slutspel inför sista omgången men behöver spela åtminstone oavgjort, Liverpool mot Sion och Tottenham mot Monaco, för att säkra gruppsegern. Tottenham kan komma etta även vid förlust, beroende på resultatet i den andra matchen.

Det har sagts mycket om de engelska lagens insatser i Europa League genom åren, en del bra och en hel del obra. Att det finns en ”kostnad” i ligatermer för engelska lag att delta i Europa League verkar dock obestridligt. Sky Sports, genom Nick Wright och Ben Nagle, tittar på de tio senaste säsongerna och hittar följande mönster:

2014-15
Everton, 10 EL-matcher, -6 i ligaposition

2013-14
Swansea, 12 EL-matcher, -3 i ligaposition

2012-13
Newcastle, 14 EL-matcher, -11 i ligaposition
Tottenham, 12 EL-matcher, -1 i ligaposition
Liverpool, 12 EL-matcher, +1 i ligaposition
Chelsea, 9 EL-matcher, +3 i ligaposition

2011-12
Fulham, 14 EL-matcher, -1 i ligaposition
Stoke, 12 EL-matcher, -1 i ligaposition
Tottenham, 8 EL-matcher, -1 i ligaposition

2010-11
Liverpool, 14 EL-matcher, +1 i ligaposition
Man City, 12 EL-matcher, +2 i ligaposition

2009-10
Fulham, 19 EL-matcher, -5 i ligaposition
Everton, 10 EL-matcher, -3 i ligaposition
Liverpool, 8 EL-matcher, -5 i ligaposition

2008-09
Portsmouth, 6 EL-matcher, -6 i ligaposition
Man City, 16 EL-matcher, -1 i ligaposition
Aston Villa, 10 EL-matcher, 0 i ligaposition
Tottenham, 8 EL-matcher, +3 i ligaposition

2007-08
Bolton, 10 EL-matcher, -9 i ligaposition
Tottenham, 10 EL-matcher, -6 i ligaposition
Everton, 10 EL-matcher, +1 i ligaposition

2006-07
Newcastle, 12 EL-matcher, -6 i ligaposition
Blackburn, 8 EL-matcher, -4 i ligaposition
Tottenham, 10 EL-matcher, 0 i ligaposition

2005-06
Middlesbrough, 15 EL-matcher, -7 i ligaposition
Bolton, 8 EL-matcher, -2 i ligaposition

I undersökningen har bara tagits med de engelska klubbar som har spelat minst sex matcher i Europa League under en säsong, med det rimliga argumentet att endast en handfull matcher inte kan ha någon meningsfull inverkan på ligaformen och tabellpositionen. Sammanfattat finner Wright och Nagle att engelska klubbar som har deltagit i Europa League i genomsnitt har tappat 2,5 tabellpositioner jämfört med säsongen innan.

2,5 tabellplatser kan naturligtvis vara väldigt mycket, i synnerhet när dessa platser befinner sig i närheten av något av tabellens olika streck. Det kan sabotera en titelstrid, en jakt på europeiska cupplatser, och till och med en nedflyttningsstrid. När varje enskild tabellplacering dessutom innebär så många miljoner i intäkter som Premier Leagues TV-avtal gör så får dessa platser också ett högst påtagligt ekonomiskt värde.

Det saknas alltså inte rationella argument för engelska klubbar att betrakta och behandla Europa League styvmoderligt, och prioritera turneringen lågt. Sedan ligger också mycket i den betraktelse som bland andra Lars Lagerbäck gjort att engelska klubbar generellt sett dras med mer skador än andra klubbar, och att detta är något som måste adresseras inom engelsk fotboll, att balansen mellan match och träning kanske inte är den bästa.

Men statistiken levererar som bäst en halvsanning, även om det är en halvsanning som engelska klubbar i huvudsak agerar efter. Den andra halvan av sanningen är att det samtidigt finns goda och strategiska skäl för engelska klubbar att prioritera Europa League, Europa League är inte bara en ”kostnad” utan även en ”intäkt”.

Inte en intäkt i konkreta ligapositioner måhända, men i att kompetensutveckla de engelska klubbarna, utsätta de engelska lagen för hårdare konkurrens, annat utländskt motstånd och för nya taktiska utmaningar. En engelsk klubb som gör sitt yttersta både inom engelsk fotboll och europeisk fotboll, det vill säga Europa League, kommer till sist att bli bättre än en klubb som isolerar sig till den engelska fotbollen. En engelsk klubb som lär sig balansera engelsk och europeisk fotboll kommer även bli bättre på att undvika att tappa i ligaspelet på grund av Europa League.

En allmän kompetensutveckling av klubbarna i Premier League höjer stegvis också konkurrensnivån ytterligare i ligan. Andra klubbar måste utveckla sina metoder för att fortsatt kunna hävda sig i konkurrensen. Utvecklingen skapar en positiv spiral. Utifrån ett ligaperspektiv är det självklart också viktigt att engelska klubbar börjar prioritera Europa League, annars kommer den försvagade koefficienten leda till att färre engelska lag alls får möjlighet att spela i såväl Europa League som Champions League.

Kortsiktigt kan det alltså stå engelska klubbar dyrt att verkligen satsa på Europa League. Tyvärr finns det tydliga rationella skäl som rättfärdigar detta som inte går att blunda för, och med fotbollen så kortsiktigt resultatstyrd som den trots allt är så är det ofta det kortsiktiga och lättmätta perspektivet som styr klubbarnas prioritering och beslutsfattande. Det långsiktiga, strategiska perspektivet talar dock tydligt för att tvärtom köra fullt ös i Europa League.

Problemet är inte enbart att engelska klubbar är kortsiktiga i sitt perspektiv och beslutsfattande. Problemet är likaväl att det helt enkelt inte finns samma kultur och tradition inom engelsk fotboll att se positivt på Europa League som det finns i framför allt kanske Spanien och Tyskland. Man ser annorlunda på turneringen, och den beskrivs även i hårdare ordalag som en b-turnering eller ett onödigt ont.

Det positiva med att England faktiskt riskerar att förlora en Champions League-plats genom koefficientrankningen är att det på så vis faktiskt skapas ett konkret incitament att ändra på denna attityd.

Peter Hyllman
Inlägget har 126 kommentarer

Garry Monks efterträdare måste hitta en balans i Swanseas självbild

Swansea har genomgående under de senaste åren lyckats tämligen väl i sina managertillsättningar, vilket har varit en viktig grund i klubbens lyft från League One till Premier League. Roberto Martinez, Paulo Sousa och Brendan Rodgers satte samtliga sin prägel på Swansea under åren mellan 2007 och 2012, och när de lämnade Swansea så lämnade de av rätt skäl, det vill säga för att en större klubb ryckte i dem.

Lite mer kritisk kan man bli om man tittar på Swanseas manageranställningar sedan de tagit sig till Premier League. Brendan Rodgers var kvar sedan tidigare, men Michael Laudrup visade sig vara en olycklig anställning, även om den bådade gott inledningsvis. Många blev förvånade när man därefter höll fast vid Garry Monk, men resultaten under dennes första säsong var imponerande på alla sätt.

I genomsnitt har samtliga managers i Swansea behållit jobbet i lite drygt eller lite knappt två år. Det är inte något dåligt facit inom den engelska fotbollen där varje managers förväntade livslängd är stadigt sjunkande. Swansea har inte framstått som en klubb med bristande tålamod eller direkt orealistiska förväntningar. Ändå är det värt att ställa sig frågan om Swansea nu har fattat rätt beslut som sparkat Garry Monk.

Det var många som tvivlade på tillsättningen av Monk, eller framför allt beslutet att förlänga kontraktet och göra honom till permanent manager efter Michael Laudrup. Men Monks första säsong vid rodret såg ut att rättfärdiga beslutet. Swansea slutade på åttonde plats i ligan, klubbens bästa någonsin, och dubbelbesegrade både Arsenal och Man Utd under säsongen. Detta säsongen efter att Monk först räddat Swansea kvar i Premier League.

Den här säsongen har däremot varit desto mer problematisk. Det såg inte ut att bli på det viset i början av säsongen när Swansea var obesegrade i augusti, tog åtta av tolv poäng, spelade oavgjort borta mot Chelsea och besegrade Man Utd på hemmaplan. Men därefter har Swansea bara lyckats vinna en enda match, mot Aston Villa, och har stadigt sjunkit i tabellen ned till den 15:e plats, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket, där man nu befinner sig.

Gör Swansea rätt som sparkar Garry Monk i det läget? Det som rättfärdigar beslutet är att det fanns väldigt få om ens några tecken på att Swansea var på väg att hitta ut ur sin nedåtgående trend, och alla sådana här beslut måste oundvikligen handla om vad som är bäst för framtiden. Inte minst den mycket lacklustra storförlusten hemma mot Leicester förra omgången signalerade att en gräns förmodligen var passerad.

Ändå är det många som för närvarande på goda grunder kritiserar beslutet som som symptomatiskt för varför engelsk fotboll har så svårt att få fram nya och framstående managers. De ges aldrig riktigt chansen att bygga upp något över längre tid i sina klubbar. Perioder av motgång tas helt enkelt inte med i beräkningen som något oundvikligt i dessa klubbar, utan den enda kvarvarande responsen till motgång blir till sist att byta manager, snarare än att jobba sig igenom motgången.

Det ligger ju något i det här. Och faktum är att vi trots allt bara befinner oss i början av december, och Swansea ligger inte ens på nedflyttningsplats. Fanns det verkligen inte utrymme att ge Garry Monk mer tid och möjlighet att reda ut problemen?

Det är svårt att inte se hur den ekonomiska verkligheten formar sådana här beslut. Det nya TV-avtalet, med alla dess miljonintäkter till varenda klubb, kickar igång från och med nästa säsong, och kostnaden eller snarare de uteblivna intäkterna att stå utanför Premier League blir högre än någonsin tidigare. Det vore mer dyrbart än någonsin tidigare att åka ur Premier League, vilket så klart gör en klubbstyrelse desto mer skakig i motvind.

Garry Monks brist på erfarenhet har varit en källa till oro för Swanseas styrelse och klubbledning, som har försökt övertyga Monk att klubben borde anställa en mer erfarenhet person i en rådgivande funktion till honom. Monk har självklart kunnat se vad en sådan anställning i praktiken skulle betyda och sannolikt förebåda, och hur den underminerar honom själv, och motsatte sig detta mycket tydligt. Beslutet blev således entydigt för Swansea.

Garry Monk? Eller inte Garry Monk? Blev frågan.

Svaret blev inte Garry Monk. Följdfrågan blir därmed vem som istället ska ta över som manager eller head coach för Swansea. Det finns ett antal alternativ som diskuteras, men det verkar i huvudsak vara tre namn som befinner sig högst upp på kortlistan.

David Moyes. Har under en längre tid ryktats vara på väg tillbaka till England och Premier League, inte minst sedan han fått sparken av Real Sociedad. Att Swansea skulle vara ett alternativ nämndes redan för någon vecka sedan i diskussionen om Monks framtid. Inte direkt en manager som passar in i vad som får beskrivas som Swanseatraditionen av fotboll, men definitivt en manager som visat att han har vad som krävs för att maximera potentialen i en klubb av Swanseas storlek. Moyes lär dock träda försiktigt, misslyckas han med sitt nästa jobb så är hans engelska karriär totalkörd, och att då ge sig in i en nedflyttningsstrid vore mycket riskfyllt.

Mark Warburton. Warburton har ett grundmurat positivt rykte inom engelsk fotboll efter sina stora bravader med Brentford. Många menade att klubbens beslut att sparka honom per capsulam mitt under förra säsongen, när han tog en nykomling i The Championship ända till playoff, var rent dårskap. Har även imponerat i Glasgow Rangers hittills den här säsongen, som han är god väg att föra tillbaka till skotska Premier League. Men om Swansea oroade sig över Garry Monks erfarenhet så är det inte särskilt troligt att deras alternativ blir en också han tämligen oprövad Warburton.

Brendan Rodgers. Befinner man sig i ett utsatt läge så kan det vara tryggt att gå tillbaka till något man känner igen och som har fungerat förut. Det är en sammanfattning som kan passa in både på Swansea och på Rodgers, som alltjämt befinner sig i kylan sedan han fått sparken från Liverpool. Rodgers har den uppenbara fördelen att han är väl bekant med Swansea, har en spelstil som ligger helt i linje med Swanseas fotbollstradition, samt besitter en acceptabel dos erfarenhet av Premier League. Frågan är om Rodgers vill flytta sig nedåt i klubbhierarkin igen, i vad som bokstavligen vore ett steg tillbaka i sin karriär, men å andra sidan vore det orealistiskt att tro att han till sist kommer ha något val om han alls vill fortsätta som manager.

För Garry Monk blir det förhoppningsvis en fortsättning som manager. Hans tid i Swansea lovade väldigt gott, 22 månader av vilka egentligen bara tre av dem har varit svaga. Att någon klubb i Premier League kommer vara intresserade av honom är osannolikt, han är alltför ung, oprövad och knuten till Swansea för det, men att han skulle kunna hitta en klubb i The Championship som är beredda att ge honom en chans är inte osannolikt.

För Swansea väntar en osäker fortsättning på säsongen. Oavsett vem som än kommer in som ny manager så måste han väcka en spelartrupp till liv som mest ger ett intryck av att ha somnat in på planen. Den fartfyllda offensiv med spelare som Andre Ayew, Bafetimbi Gomis, Jefferson Montero och Gylfi Sigurdsson, som satte sådan färg på början av säsongen har tappat allt krut, och stärker misstankarna inför säsongen att det i för hög utsträckning handlar om fair-weather players, medgångsspelare.

Garry Monk blev till stor del offer för sin egen framgång. Förra säsongens åttonde plats var i själva verket enastående, när Swansea dessutom jagade en europeisk cupplats ända in i slutomgångarna. Men vad som i själva verket var enastående förra säsongen blev den här säsongens förväntning. Delvis kanske i styrelserummet och på läktarna, men framför allt i spelartruppen. Swansea blev ett lag som verkligheten kom ikapp utan att Monk lyckades balansera spelarnas förväntningar, attityd och arbetsetik.

Huruvida en ny manager kommer kunna kommunicera en tydligare och mer realistisk självbild till Swanseas spelartrupp återstår att se. Beslutet att byta manager borde åtminstone kunna ge någon insikt om att det för Swansea inte längre handlar om att slåss om europeiska cupplatser, utan om att undvika nedflyttning. Swansea har inte längre tid och utrymme att gå på myten om sig själva.

Peter Hyllman
Inlägget har 531 kommentarer

Arsenal på jakt efter ett eget Olympiakosmirakel

För lite och för sent. Det är den bestående känslan från Man Utds Champions League-äventyr som igår kväll tog slut borta mot Wolfsburg. Men gruppen förlorades i själva verket inte igår kväll. Ingen kunde klaga på Man Utds offensiva ambitioner mot Wolfsburg, men matchen blev ändå en smärtsam erinran om att om Man Utd spelat med samma ambition i tidigare matcher under gruppspelet så hade man inte bara gått vidare till slutspel utan också vunnit gruppen.

Misslyckandet är naturligtvis monumentalt och man får förvänta sig att pressen på och frågorna om Louis van Gaal och Man Utd kommer att öka i intensitet, allra helst som det är ett misslyckande som kommer att manifesteras om och om igen under vårsäsongen under ett antal kommande torsdagskvällar, när Man Utd ska försöka återupprätta någon form av heder i Europas alldeles egen tröstturnering, Europa League.

Det finns egentligen inga större skäl att vara direkt kritisk mot Europa League annat än i just detta viktiga hänseende, att UEFA har det dåliga omdömet att lagom till slutspelet helt plötsligt öppna upp turneringen för åtta lag som torskat i Champions League. Det institutionaliserar Europa League som en ren b-turnering för ett antal klubbar som flera av dem hellre hade spelat en annan turnering eller, ännu värre, hellre hade sluppit delta i Europa League över huvud taget.

Engelska klubbar har genomgående behandlat Europa League ytterst styvmoderligt, vilket inte är svårt att se de rationella skälen för men ändå är i mina ögon både tråkigt och kontraproduktivt i längden. Hittills den här säsongen har både Tottenham och Liverpool glädjande nog sett ut att ta Europa League på det allvar turneringen faktiskt förtjänar, och man kan bara hoppas dels att det håller i sig också under vårsäsongen, dels att Man Utd följer i deras fotspår.

Tottenham, Liverpool och Man Utd riskerar så klart att få ytterligare engelskt sällskap i Europa League efter den här kvällen. Både Arsenal och Chelsea befinner sig i farozonen att missa Champions Leagues slutspel. Det var ju den unika situationen inför den här avslutande gruppomgången att England faktiskt kunde ha allt mellan alla fyra lag i slutspel till endast ett. Och den bestående känslan för alla tre lagen som riskerade att åka ur – Arsenal, Chelsea och Man Utd – är att det är en otroligt onödig situation att befinna sig i.

Bäst ser trots allt läget ut för Chelsea. För dem räcker det trots allt med oavgjort på hemmaplan mot Porto för att ta sig till slutspel. Det hade så klart inte framstått som någon särskilt uppseendeväckande uppgift, men den här säsongen är helt enkelt inte normal för Chelsea, och kan Bournemouth vinna på Stamford Bridge så går man självklart heller inte säkert mot ett europeiskt rutinerat Porto.

Förutsättningarna är trots allt enkla för Chelsea. Vinner man så vinner man också gruppen. Spelar man oavgjort så kommer man i vilket fall som helst att komma tvåa. Chelsea kan faktiskt gå vidare även om man förlorar mot Porto, men det bygger på den mycket skakiga förutsättningen att Dynamo Kiev inte lyckas vinna mot Maccabi Tel-Aviv på hemmaplan, ett Tel-Aviv med fem raka förluster och 1-15 i målskillnad.

Det kan bli rejält nervöst på Stamford Bridge, både på planen och vid sidan av planen. José Mourinhos position är ständigt ifrågasatt nu för tiden, och många ser en europeisk cupexit som det berömda halmstrået som knäcker kamelens rygg. Finns det egentligen någon väg tillbaka för Chelsea då den här säsongen och är det möjligt att hitta den vägen med Mourinho som manager, eller måste man helt enkelt bryta ny mark?

Arsenal är ett lag på jakt efter sitt alldeles egna Olympiakosmirakel. Det kan kanske vara ett positivt omen för Arsenal att det faktiskt har varit ett annat engelskt lag som har gått in i sista gruppomgången mot Olympiakos och behövt vinna med två mål för att ta sig till slutspel. Det var Liverpool den gången, säsongen var 2004-05, och Liverpool lyckades till sist med uppgiften och gick vidare för att till sist vinna hela turneringen. Låt gå för att den matchen var på hemmaplan.

Inte heller är det någon helt obekant uppgift för Arsenal. De har spelat i Aten mot Olympiakos flera gånger under senare år. Och inte minst är det ju bekant i högsta grad för Arsenal att behöva bege sig till en bortamatch på den europeiska sydkusten och troligtvis behöva vinna med två mål för att gå vidare i Champions League. Det hände så klart förra säsongen, mot Monaco, och Arsenal var nästan sin vana trogna snubblande nära, men ändå bara nära, att lyckas med uppgiften.

Det riskerar självklart bli samma utfall ikväll. Olympiakos har hemmaplan och har den stora fördelen att kunna spela på vad som i praktiken är en tvåmålsledning, och kan således ligga mycket lågt i sitt försvarsspel och spela på snabba omställningar, en taktik vi såg att de behärskade på Emirates. Arsenal å sin sida måste jaga mål samtidigt som de också måste ha i sina bakhuvuden att varje insläppt mål gör deras uppgift så mycket svårare. Det gäller att kunna balansera offensiv frihet med defensivt ansvar, något som ofta visar sig vara ett bekymmer för Arsenal.

Ska man våga sig på ett försök till sannolikhetsbaserad prognos så får det nog på förhand bli att två engelska lag tar sig till slutspel i Champions League, och två lag försvinner till Europa League. Chelsea bör kunna greja oavgjort på hemmaplan. Arsenal är självfallet kapabla att lösa uppgiften, men att påstå att man har 50% chans att lyckas eller mer vore att blanda samman krass verklighet med optimistisk förhoppning.

Mitt i den brittiska bedrövelsen kan det dock vara värt att lyfta på hatten för Man City, som i en betydligt svårare grupp än vad något annat engelskt lag hade att brottas med den här gången, faktiskt slutar etta. Självklart en liten revansch för Man City som länge mobbats för att vara det engelska laget som inte ”vet hur man lyckas i Europa”. Nu är de i själva verket det engelska laget som åtminstone så här långt lyckats bäst av alla, kanske är man till och med det enda engelska laget i slutspel.

Två förluster mot Juventus visar kanske framför allt att Man City ännu kanske inte riktigt behärskar den europeiska fotbollens mer cyniska element. Vad man däremot visat upp i övriga fyra matcher är ett närmast klassiskt brittiskt element av kampmoral och never-say-die-attityd, där samtliga fyra matcher vänts och vunnits i dess slutskeden. Man City har alla skäl att känna optimism inför ett kommande slutspel.

Hur många andra engelska lag kommer kunna säga detsamma?

Peter Hyllman
Inlägget har 281 kommentarer