Peter Hyllmans Englandsblogg

Är Mauricio Pochettino på väg att göra vad Arsene Wenger har sagt vara omöjligt?

I ganska precis tio år har Arsene Wenger valt att förklara uteblivna ligatitlar med att deras konkurrenter inte tävlar på lika villkor, att så kallad finansiell dopning har berövat Arsenal på ligatitlar som annars, i alla fall antydningsvis, rättmätigen hade tillhört dem.

Det går inte längre att falla tillbaka på den ganska klena ursäkten. Inte den här säsongen. Dels var det här säsongen då Arsenal skulle skaka av sig det gamla och kliva högst upp på pallen igen. Dels blir det omöjligt att förklara varför Arsenal inte vinner ligatiteln om det är till Tottenham, eller ännu värre Leicester, de förlorar den.

Arsene Wenger har tagit sig igenom 47 derbyn mot Tottenham sedan han tog över Arsenal. Man kan med goda skäl hävda att inget av dessa derbyn har varit viktigare än det 48:e. Arsenal har spelat avgörande derbyn mot Tottenham tidigare, både 2012 och 2013. Men till skillnad från 2016 har inget derby tidigare handlat så tydligt om ligatiteln.

Arsenal och Tottenham har aldrig mötts i någon cupfinal. De har bara vid två tidigare tillfällen, 1934 och 1952, mött varandra under våren när båda lagen fortfarande hade chans att vinna ligatiteln. Både Arsenal och Tottenham befann sig då längre ned i tabellen och matcherna spelades i månadsskiftet januari-februari, inte i början av mars.

Det är med andra ord på ganska god grund man kan påstå att det idag på White Hart Lane kommer spelas det största norra London-derbyt som någonsin har spelats.

Genom hela sin moderna historia har Tottenham anklagats, eller av vissa snarare omhuldats, för sin tendens att som man säger ”spursa” till det, att falla för trycket, att misslyckas med vad man företar sig, och gärna på de mest bisarra sätt. Mauricio Pochettino har i huvudsak trotsat denna tendens så här långt under säsongen, men kanske är dagens match mot Arsenal det första verkliga testet på Tottenhams cojones.

Inget annat lag har släppt in färre mål än Tottenham den här säsongen. De har tagit 17 poäng från underlägen hittills den här säsongen, med marginal flest av alla lag. Förlusten mot West Ham i onsdags var blott deras fjärde förlust den här säsongen. Bara vid ett enda tillfälle under säsongen har Tottenham misslyckats med att vinna matchen direkt efter en förlust, det var i augusti och den andra omgången.

Det är en beskrivning av ett lag som befinner sig mycket långt ifrån den allmänna och sedan många år etablerade synen på Tottenham. Ett stundtals väldigt fint spelande fotbollslag, men hopplöst ojämna, benägna att falla in i djupa svackor de inte klarar av att ta sig ur, och följaktligen ett lag som aldrig vinner något av värde. Mauricio Pochettinos kanske största bidrag är att vi inte längre känner igen Tottenham i denna beskrivning.

Det är 55 år sedan Tottenham senast vann Premier League. När José Mourinho gjorde slut på Chelseas 50 år långa väntan på en ligatitel hade Chelsea med den tidens pengavärde spenderat över £200m de två åren innan. Man City som 2012 vann sin första ligatitel på 44 år spenderade mer än så. Om Tottenham vinner ligan den här säsongen har man gjort det trots att man har sålt för £6m mer än man köpt.

Om Mauricio Pochettino tar Tottenham till ligatiteln så har han inte bara gjort det inom snävare ekonomiska ramar än Arsenal och med ett förhållningssätt till transfermarknaden som får Arsene Wenger att framstå som impulsiv. Han har dessutom gjort det genom att lotsa fram en stor grupp av unga spelare som har tagit viktiga och betydelsefulla platser i laget. Kort och gott har han i så fall lyckats med vad Wenger i tio år har förklarat för oss ska vara omöjligt.

Det var knappast så Arsene Wenger föreställde sig säsongen, som istället skulle bli hans återupprättelse, säsongen då han förde Arsenal tillbaka till toppen och gjorde alla mödor värda priset. Snuvad av Tottenham?

Få har genom åren älskat att påminna Tottenham om deras ”spursiness” lika mycket som Arsenals fans, rivalerna från norra London. Det har gått så långt att man till och med har gjort en särskild helgdag av det hela. Problemet är bara detta – under det senaste årtiondet vore det minst lika träffande att på samma sätt häckla Arsenal för deras ständiga och årligen återkommande ”arsiness” (hrrmm…)

Otur, skador, formsvaga spelare, bristande effektivitet i målskyttet, rörigt försvarsspel, mentalt svaga spelare som inte orkar med förväntningarna och pressen. Det saknas inte förklaringar till Arsenals kollaps och det är förklaringar vi har hört om och om igen, år efter år under de senaste tio åren. Arsene Wenger har kompromissat med några av sina mest kärt hållna principer från de senaste tio åren utan att riktigt ha lyckats förändra klubbkulturen.

Olika spelare har stått i förgrunden i Arsenal under säsongen. Petr Cech har med all rätt betraktats som en succévärvning som varit helt avgörande för Arsenals titelambitioner. Mesut Özil är mittfältets offensiva spelgeni som producerat målchanser och målgivande passningar i ett rasande tempo. Men om vi ska fundera på vad som har fått Arsenals säsong att ramla ned med överkroppen och ena benet i graven så blir svaret en annan spelare.

Med Santi Cazorla på centralt mittfält, tillsammans med Francis Coquelin, har Arsenal spelat hem 23 poäng på elva matcher, ett poängsnitt som hade vunnit dem ligan så här långt den här säsongen. Under de 17 matcher som Cazorla inte spelat för Arsenal den här ligasäsongen, sedan han haltade av matchen mot Norwich i november, har Arsenal spelat hem 28 poäng, ett poängsnitt som inte ens skulle ta Arsenal till fjärdeplatsen.

Skälet är inte enbart Cazorlas egna direkta bidrag utan den växelverkan han har med andra spelare. Som en djupt liggande spelfördelare kompletterar han Francis Coquelin betydligt bättre än Aaron Ramsey, vars djupledslöpningar både exponerar Coquelin och därmed backlinjen. Redan betänkliga ytor framför Arsenals backlinje blir ännu större. Mesut Özils totala ovilja att ta defensivt arbete fungerar också med Cazorlas disciplin i positionsspelet, men gör Arsenal otroligt sårbara utan Cazorla på planen.

Arsenal förlorade inte bara en spelare när Santi Cazorla blev skadad utan navet och den sammanhängande länken i hela lagspelet. Cazorlas bidrag i offensiven ska absolut heller inte undervärderas. Tvärtom har Arsenal stagnerat målmässigt sedan Cazorla inte längre dikterar matchtempot och med precisa passningar driver upp hastigheten i Arsenals anfall. Det är på sitt sätt talande att Alexis Sanchez inte har gjort ett enda ligamål sedan Cazorla försvann, Theo Walcott har bara gjort två.

Det är självklart en svaghet om ett lag är så beroende av en spelare. Jämför det med Tottenham där Mauricio Pochettino med tid och tålamod har byggt upp ligans starkaste mittfält med flertalet möjliga spelarkombinationer.

Båda lagen kommer från förluster. I Arsenals fall kommer man dessutom från två raka ligaförluster som dessutom, förmodligen inte utan samband, följer på den demoraliserande hemmaförlusten mot Barcelona, som i praktiken gjorde slut på Champions League-ambitionerna den här säsongen. Förlust mot Tottenham idag, och en förlust också i FA-cupomspelet mot Hull på tisdag, och Arsenals säsong kan ha tagit slut just precis när det var tänkt att den skulle börja.

Det lag som bäst lyckas med den psykologiska akrobatiken att glömma bort vad som har skett innan matchen, och skjuta åt sidan tankar på vad som kan komma att hända efter matchen och under återstoden av säsongen, står bäst rustat att vinna dagens match. Att kunna fokusera på den här matchen, på den här uppgiften, att hålla huvudet kallt mitt i det kokande hettryck som kommer råda på White Hart Lane.

Det laget vinner tidernas största norra London-derby. Och ger sig själva chansen att stå som mästare när säsongen är slut. Ligan kan inte vinnas på White Hart Lane idag, men den kan mycket väl förloras.

Peter Hyllman
0 kommentarer

En europeisk superliga är en europeisk idé, inte en engelsk idé

Fem män i lustiga hattar träffas på ett hotell i London. Dessa fem män råkar vara de högsta cheferna i de fem påstått största engelska klubbarna. När de går ut i mer eller mindre samlad trupp efter sitt möte blir de för evigt fångade på bild av tabloidens långa lins.

På denna ganska tunna spik kokar sedan media en mustig soppa. Man har bilderna på de fem lustiga männen men inte så värst mycket mer än så. Då är det naturligtvis fritt fram att hitta på en berättelse som till synes stämmer överens med dessa bilder.

Storyn blev att dessa fem klubbar träffats under konspiratoriska former, med en amerikansk eventarrangör, för att komma överens om att bryta sig ur Premier League och tillsammans med de europeiska storklubbarna bilda en europeisk superliga.

Långfinger åt övriga klubbar i Premier League och den engelska fotbollen i största allmänhet med andra ord.

Problemet är så klart bara att storyn är rent hittepå. Det fanns i själva verket en mängd olika saker dessa fem män i lustiga hattar kunde diskutera. Såsom den sedan några år tillbaka återkommande sommartouren, ICC. Samt så klart formatet på Champions League.

Detta är självklart inte riktigt lika sexigt. Det är heller inte svårt att förstå varför storyn om storklubbarnas utbrytning får fäste en säsong då de mindre klubbarna ger dem på käften. Det man inte grejar på planen försöker man greja i bastun. En story med tydliga hjältar och skurkar.

Det är som gjort för framtida dolkstötslegender. Man ser framför sig, likt scener ur amerikanska filmer i kölvattnet från Vietnamkriget, slitna supportrar till Tottenham, Leicester, West Ham med flera sitta över whiskyglaset, muttrandes truismer som att ”vi vann slagen, men förlorade kriget!”

Flera av klubbarna dementerar självklart storyn. Tabloiden som drog igång storyn från början vill dock inte ge slaget förlorat så de gräver fram en intervju med den amerikanska eventarrangören som man därefter vantolkar å det grövsta för att ge sin story en andra runda – ”vad var det vi sa?!”

Låt gå att Charlie Stillitano, som arrangören heter, inte precis gör sig själv några tjänster i sin intervju. Några av klumpigheterna han slänger ur sig blir mycket praktiska instrument för omvärlden att klubba honom blodig med. Ändå är det han som visar den största öppenheten för nya idéer.

En vanlig reaktion på detta är att det är så här media agerar på alla områden. Min syn är snarare att det är så här dålig media agerar.

De engelska storklubbarna har självfallet inga incitament i sig att vilja lämna Premier League. Inte bara skulle det orsaka våldsamma PR-besvär som bara de inte skulle göra mödan värd. Det är en otroligt välutvecklad och lukrativ produkt, det starkaste fotbollsvarumärket i världen just nu.

Ligans framgång och utveckling har däremot helt säkert rubbat storklubbarnas cirklar en hel del. Man har skapat en slags Leviathan. Storklubbarna måste prestera på topp, annars löper de stor risk att missa Champions League, på ett sätt som inte alls är fallet i andra ligor.

Det känns naturligt, det är väl i själva verket så det ska vara. Både för att det är sportsligt rättvist och för att det är ett incitament för utveckling. Men det är också lätt att se att det även kan leda till kortsiktighet, samt att det finns en vilja att garantera deltagande och intäkter.

Vilket är anledningen till det här pratet om att omstrukturera Champions League, som omskrivningen lyder. Närmare bestämt, som även de europeiska storklubbarna är inne på, att ge garanterade platser åt vissa klubbar. Inget vackert förslag precis men långt ifrån lika illa som en europeisk superliga.

Idén om en europeisk superliga är heller inte i första hand en engelsk idé, utan en europeisk idé.

Den drivs i första hand av de tyska och italienska storklubbarna utifrån analysen att en europeisk superliga, med de största klubbarna från Italien, Tyskland, Spanien, Frankrike och så vidare är det enda som i längden kan vara en hållbar konkurrent till Premier League.

När en match mellan Southampton och West Ham drar betydligt högre tittarsiffror än en match mellan Bayer Leverkusen och Bayern München så inser man snabbt att skillnaden är större än, som någon svensk Serie A-kännare beskrev det, att Premier League har bättre kameravinklar och snabbare klipp.

Analysen av de europeiska storklubbarna är inte felaktig. De har nog tvärtom dragit helt riktiga slutsatser. Problemen för dem att förverkliga idén om en europeisk superliga är dock följande:

(1) Deltar inte de stora engelska klubbarna i superligan så kan den omöjligtvis bli något slagkraftigt alternativ till Champions League.

(2) En europeisk superliga, utan de engelska storklubbarna, parallellt med Champions League riskerar bli en urvattnad kaka på kaka utan något konkret mervärde.

(3) Även utifrån ett konkurrensperspektiv är incitamentet för engelska storklubbar att behålla Champions League och bli kvar i Premier League.

Idén om en europeisk superliga är således tämligen osannolik. Vad avser de engelska storklubbarna är det ett direkt orealistiskt scenario. Det hade inte varit svårt att räkna ut för tabloiden, eller dess medlöpare, om den hade bemödat sig med att tänka efter.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Premier Leagues tio bästa defensiva mittfältare

Turen har kommit till mittfältarna. Men eftersom det är en pass stor skillnad mellan mittfältare med defensiva uppgifter och mittfältare med offensiva uppgifter så får det bli två olika listor för dessa. Det går helt enkelt inte att jämföra dem på något vettigt sätt, och diskussionen ges nästan alltid slagsida åt det offensiva hållet

Gränsdragningen mellan vad som är vad är ju inte på något sätt självklar att göra. I vissa fall är det så klart enkelt. Francis Coquelin är uppenbart en defensiv mittfältare, liksom Mesut Özil lika uppenbart är en offensiv mittfältare. För att ta ett exempel. Men hur kategoriserar man mellanlägen som exempelvis Yaya Touré, Santi Cazorla och Darren Fletcher?

Man får helt enkelt försöka se till vad de gör på planen, vad de har för relativ uppgift inom laget, och göra bästa möjliga bedömning utifrån detta.

Precis som med tidigare listor gäller att fokus huvudsakligen, men inte uteslutande, ligger på den här säsongen. Det handlar alltså om vilka som är bäst just nu, men det är inte en fråga som besvaras på ett intelligent sätt utan att ta hänsyn både till igår och imorgon – det vill säga titta bortom vad som annars riskerar vara föga mer än dagsform.

Och som vanligt, när jag gör sådana här listor, så är det att betrakta som objektiv sanning.

(10) Francis Coquelin, Arsenal

Dök upp på allvar på den stora scenen för ganska precis ett år sedan och lanserades omedelbart som en storstjärna av Arsenalfansen, även om det nog mest var i förtjusningen över att äntligen få se en genuint defensiv mittfältare göra skäl för sitt lönekuvert. Besitter ännu inte den pondus och auktoritet som hans föregångare i Arsenaltröjan hade men har ett bra positionsspel och är inte rädd för att ta smutsjobbet.

(9) Danny Drinkwater, Leicester

Andra namn i Leicester är de som först kommer på tal när Leicesters succé den här säsongen ska förklaras. Men bakom dessa smyger Drinkwater som med sina ständigt stabila insatser skapar utrymme för övriga spelare i Leicester att glänsa. Ett bra komplement till N’golo Kanté och har även en värdefull förmåga att följa upp Leicesters offensiva spel i en andra våg. Är heller inte rädd för att ta avslut från distans.

(8) Darren Fletcher, West Brom

Karriären såg ut att vara slut när han drabbades av en allvarlig magsjukdom, i synnerhet sedan han bedömdes som överflödig i Man Utd sedan Alex Ferguson lämnat klubben. Det kloka i det kan emellertid ifrågasättas, i synnerhet i efterhand, för Fletcher har fått ett nytt liv i West Brom där han har lyft lagets mittfält till en ny nivå. Fletcher är en spelartyp vars behov konsekvent underskattas av större klubbar.

(7) James Milner, Liverpool

Det är inte alldeles självklart att betrakta Milner vare sig som defensiv eller som offensivt mittfältare, vilket för all del säger mycket om hans mångsidighet på fotbollsplanen. Men man använder inte Milner först och främst för hans kreativa egenskaper utan för hans förmåga att bryta upp motståndarnas spel, vinna boll och sätta igång offensiva initiativ för andra spelare. Och just i det avseendet har han få övermän i Premier League.

(6) Mark Noble, West Ham

Dimitri Payet är den mittfältare i West Ham som onekligen drar till sig mest beröm och mest uppmärksamhet. Inte oförtjänt, men i dennes passningsskugga ska man heller inte undervärdera det lysande jobb i det tysta som Noble utför match efter match. Noble kombinerar ett bra positionsspel med ett konstruktivt passningsspel och är som bäst från en djupare position i planen varifrån han kan diktera matchtempot.

(5) Fernandinho, Man City

Det defensiva mittfältet är knappast Man Citys styrka, för att uttrycka det milt, men Fernandinho har visat inte minst under den här säsongen att han absolut besitter viktiga kvaliteter. Är bland de spelare som har varit mest givna i Manuel Pellegrinis lag det senaste året och bör rimligtvis också vara den centrala mittfältare som bör ha bäst chans att göra ett avtryck också i Pep Guardiolas Man City från och med nästa säsong.

(4) Eric Dier, Tottenham

Det är tämligen beundransvärt av en spelare som i första hand betraktas som en mittback när säsongen inleds att göra ett så konsekvent bra jobb som defensiv mittfältare. Diers stora förmåga som defensiv mittfältare är inte något enastående passningsspel men väl en god spelförståelse som gör att han ofta står rätt på planen, tvingar ut motståndarna mot mindre farliga områden och drar ned tempot i motståndarnas anfallsspel.

(3) N’golo Kanté, Leicester

Ett hyfsat okänt namn för de allra flesta när Leicester värvade honom i somras men ett drygt halvår senare känner alla till honom. Visar upp en stundtals vansinnig spelförståelse på planen, står rätt mest hela tiden och har en fantastisk förmåga att bryta upp motståndarnas passningsspel, vinna boll och på så vis ge Leicesters snabba offensiva spelare möjligheten att göra vad de gör bäst. Perfekt för ett lag som spelar som Leicester.

(2) Santi Cazorla, Arsenal

Arsene Wenger anklagas ofta, i alla fall av mig, för att vilja spela offensiva mittfältare på varenda position på planen. Man skulle kunna se Cazorla som ett exempel på detta men i just det fallet vore det dumt att klaga. Cazorla har den positionella disciplinen på planen att kunna komplettera Francis Coquelin samt kunna tillåta Mesut Özil att tämligen lättvindigt strunta i vidare defensiva åtaganden. Samtidigt som han besitter en otroligt bra passningsfot som är ett viktigt offensivt vapen för Arsenal. Hans skada har stått Arsenal dyrt den här säsongen.

(1) Mousa Dembélé, Tottenham

Dirigerar spelet och tempot föredömligt från Tottenhams centrala mittfält. Ger värdefullt stöd både åt den egna backlinjen samt understöd till den offensiva linjen och länkar ihop försvar och anfall på ett effektivt sätt i Tottenham. Har en väldigt stor om än förhållandevis anonym del i Tottenhams framgångar den här säsongen. Viktigt att Dembele återkommer från skada om Tottenham ska uppnå sina ambitioner den här säsongen.

:::

Bubblare:
Jack Cork, Swansea
Jordy Clasie, Southampton
Morgan Schneiderlin, Man Utd
James McCarthy, Everton
Gianni Imbula, Stoke

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Gästblogg: Engelska klubbar är ”pot-committed” på tradition över teknik

Pot-committed för alla som inte är pokerspelare är ett uttryck som används när någon har investerat så pass stor del av sina resurser att om det går fel eller om de väljer att hoppa av innan slutstationen så har de satt sig i en väldigt dålig position jämfört med var de var innan investeringen.

Manchester United och Arsenal har sina arenor nyligen byggda eller utökade, Liverpool och Manchester City är mitt i pågående utökning av sina arenor, West Ham, om än på något unikt sätt, har flyttat för att få ökad kapacitet. Tottenham som förlorade kampen mot West Ham har gått tillbaka till ritbordet. I Chelsea pratas det om upprustning av Stamford Bridge och nu när Everton fått nu ägare så började media direkt sia om en facelift av Goodison Park eller en flytt till en ny och större arena.

Trenden är tydlig för lag som i princip är säkra på att spela Premier League fotboll år ut och år in. Men arenabyggen, nya som upprustningar är kostsamma projekt och i balansräkningen för dem tar det tid att få tillbaka sina pengar för investeringen. Och det är en ekonomisk princip att desto längre en investering sträcker sig desto större osäkerhet finns att projektet inte bär frukt.

Vadå? Kan man undra. I England finns det en djup och stor tradition av att titta på fotboll. Vilket är sant. I England är det i större utsträckning en folkhemstradition att på lördagar går man och hejar på sitt lokala fotbollslag. I större utsträckning än i andra länder. So far so good alltså.

Men farorna lurar ändå i vassen. Biljettpriser stiger och protester för ökade kostnader för fansen gör sig påminda mer och mer, senast med Liverpool och allt vad det förde med sig. Det finns en smärtgräns även i England och att sänka biljettpriser är något klubbar ogärna vill göra, annat än om de är tvingade till det.

En ytterligare aspekt på det hela är ju de nya enorma TV-avtalen som tecknats. Dessa miljarder är något som TV-bolag ogärna lämnar till slump. Minutiösa förberedelser inför varje match görs. Stora fotbollsprofiler ger sina analyser före, under och efter match. Intervjuer blir tillgängliga direkt efter match för den som väljer TV:n framför stadion. Dessutom på plussidan har du en bra ”plats” för att se matchen, tack vare repriser får du se ditt lag göra mål sju-åtta gånger istället för en gång. Med härliga vinklar och i slowmotion för extra njutning.

Det satsas helt enkelt väldigt stora resurser från TV-bolag  för att ge en maximal upplevelse vid varje given match. Och tyvärr i många aspekter idag, bättre än vad som ges på plats. Desstom billigare än vad biljetter kostar. Tack vare teknikens under och utveckling så är trenden snarare att upplevelsen kommer blir bättre och bättre via TV, och alltså öka incitament för att stanna hemma snarare än att gå till arenan.

Risken finns så klart att i framtiden kommer vi se halvfulla arenor, om ens det förutom vid högprofilmatcher. Det syns på många ställen nere på kontinenten redan och att ha investerat i en arena som i slutändan kommer kräva större underhållskostnader än idag kan visa sig vara ett väldigt dåligt beslut i slutändan. Viss resistans kommer att finnas genom att sänka biljettpriserna men det hjälper inte mot stigande fasta kostnader. Som det verkar nu så har klubbarna rätt enhälligt kommit överens om att tradition står sig starkare än teknik.

Min nästa fråga blir då: Hur länge?

Av: Gliidarn

:::

Håller TV-tekniken på att ta över matchdagstraditionen?

Det är grundfrågan som Gliidarn ställer sig. Och är det i så fall bra business och god strategi att som de engelska klubbarna nu gör och länge har gjort att investera ned sig så hårt i nya arenor, i större arenor och i mer moderna arenor?

I bakvattnet till hela frågeställningen skvalpar förändringen av det klassiska supporterskapet till vad som bara kan beskrivas som konsumerism. Att vi som supportrar nu för tiden konsumerar fotboll, och fotbollen har blivit en produkt i en ständigt växande upplevelseekonomi.

Produktens värde består därför i hur vi som supportrar eller konsumenter, oviktigt vilket egentligen, upplever den. Om fotbollsupplevelsen blir större i TV-soffan så är där vi konsumerar den – take away football.

Men det där är inte bara ett tråkigt perspektiv. För kommer arenaupplevelsen därmed dö ut? Nja, majoriteten av oss följer under majoriteten av vår tid fotbollen från TV-soffan och vi är nog alla överens om att läktarskådespelet är en stor och omistlig del av upplevelsen.

För många av oss var det nog ljudet, sången och känslorna som förmedlades från läktarna som fick oss att fastna för den engelska fotbollen framför TV-rutan – snarare än vad som faktiskt hände på planen.

Vad är det för upplevelse att på TV se en fotbollsmatch spelas framför tomma läktare? Det är skittrist, även om fotbollen på planen håller världsklass. De visuella intrycken och ljudkulissen är en del av den story som varje fotbollsmatch suger in oss i.

Att vårda den här produktupplevelsen ligger både i Premier Leagues och i klubbarnas absoluta egenintresse. Halvtomma läktare är av den anledningen inte något särskilt sannolikt scenario. Istället är det något som talar för en stegvis återgång till gamla tiders läktarkultur – även om det kan framstå som osannolikt just nu.

TV-tekniken förhöjer definitivt konsumentupplevelsen från TV-soffan, och det kan helt säkert locka en hel del fotbollskonsumenter att parkera sig där istället för på arenan. Men om dessa lämnar de engelska arenorna finns helt plötsligt plats igen för supportrarna.

I så fall har TV-tekniken förhöjt matchdagstraditionen.

/Peter

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #28: Jaktsäsongen har börjat i Premier League

Veckans lag

Bubblare:
Ben Foster, West Brom
Kolo Touré, Liverpool
Kenedy, Chelsea
Ben Watson, Watford
Dimitri Payet, West Ham
Xherdan Shaqiri, Stoke
Romelu Lukaku, Everton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Swansea. Det var en match som Arsenal absolut behövde vinna, som de bara skulle vinna. Det pratades till och med om att Swansea skulle mer eller mindre halvstrunta i matchen för att istället satsa på helgens match mot Norwich. Och det såg ut att bli programenligt på Emirates, men vändningen skulle komma och Swansea tog några fenomenalt viktiga tre poäng i nedflyttningsstriden, samtidigt som konkurrenterna förlorade.

Man Utd. Mer eller mindre utspelade på Old Trafford av Watford, så spelmässigt var det onekligen ett fall tillbaka från vad vi sett de senaste veckorna. Men nu befinner sig Man Utd i en svit där de på något sätt får med sig det de aldrig fick med sig förut. Med sitt sena frisparksmål, samtidigt som resultaten i andra matcher gick åt rätt håll, så har Man Utd helt plötsligt hugg på Champions League igen.

Bournemouth. Vi befinner oss i det stadiet av säsongen då varje trepoängare är guld värd, i synnerhet om man befinner sig i tabellens nedre regioner. Det var självklart mycket prestige inblandat för Bournemouth att vinna hemma mot sydkustrivalerna Southampton, men i och med vinsten såg man också till att ge sig själva ett rejält säkerhetsavstånd ned till strecket. Bournemouth ser allt mer ut att kunna hålla sig kvar i Premier League.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Arsenal. Arsenal behövde verkligen vinna den här matchen som de troligen aldrig behövt vinna någon match förut. Sett till de båda resultaten inför matchen, sett till att helgens match är ett tufft bortaderby, att de själva av topplagen hade den på pappret lättaste matchen den här omgången, och inte minst sett till att övriga topplag samtliga tappade poäng. Då får man inte prestera som Arsenal gjorde här. Norwich, Newcastle och Watford tog upp kampen om förlorarmanteln den här omgången.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Alan Curtis. När Francesco Guidolin av hälsoskäl fick bege sig till sjukhus så tog Curtis än en gång över det tillfälliga rodret. Det såg ut att gå riktigt illa när Swansea tidigt hamnade under tryck och i underläge, efter att ha börjat med en smal diamantformation på mittfältet som gav Arsenal fritt spelrum på kanterna. Curtis justerade dock snabbt till ett femmannamittfält och Swansea åt sig tillbaka in i matchen. Som matchcoachning var det en vacker kontrast med hans kollega vid sidlinjen.

OMGÅNGENS MÅL

Connor Wickham, Crystal Palace 1-1, Sunderland (a). Andra omgången i rad som man får anledning att skriva något positivt om Wickhams målskytte. Det är framför allt hans första mål mot Sunderland som förtjänar att nämnas, där han i samma moment ger sig själv bra skottutrymme samt avslutar distinkt från avstånd.

:::

TRE PUNKTER

Foxy. Vi är alla upprymda över Leicesters säsong så här långt, att de ligger där de ligger är en av Premier League-erans absolut största sannsagor, oavsett om den slutar lyckligt eller bara något mindre lyckligt. Men det är ju lätt att låta entusiasmen ta ett chokehold på omdömet. Ett exempel kom igår när det står 2-2 och Leicester jagar vinst i slutet av matchen. ”Inget lag försöker vinna lika mycket och lika gärna” kunde det då heta. Men varför skulle de inte försöka vinna? Vore det inte betydligt mer uppseendeväckande i samma situation om Leicester inte gick all-in för seger? Självklart ser vi Arsenal, Tottenham, Man City med flera gå lika helhjärtat för seger de när så erfordras. Leicester är härliga, fantastiska och underbara, men allt de gör är inte något unikt och speciellt för dem.

Arsenal. Arsenal är verkligen ett enastående fotbollslag. Man kan lära sig allt man behöver veta om dem på en dag och ändå kan de fortfarande förvåna en efter 100 år. Det är egentligen svårt att veta var man ska börja, det här skulle ju vara Arsenals säsong, i förhand och om möjligt än mer sett till hur säsongen fortlöpt. Två frågor framstår som ofrånkomliga med Arsenal. Hur är det möjligt att så fullständigt tappa koncepterna som Arsenal nu verkar ha gjort? Och hur kan det vara möjligt att Arsenal ändå alltjämt har mer än en snöflingas chans i helvetet på ligatiteln?

Anfield. Jaktsäsongen har börjat, menade Vincent Kompany efter söndagens Ligacuptriumf för Man City och då hans ögon återigen hade börjat gå tillbaka till ligajakten. Och det är sant, det verkar den ha gjort, men på Anfield var det Liverpool som fullständigt jagade livet ur Man City, i vad som bara kan beskrivas som en total scenförändring från i söndags. En förhoppning med Ligacupen för Man City var att den skulle ge energi och fokus till ligastriden, istället verkar det ha blivit baksmälla. Det var inte omöjligt att ana att så skulle kunna bli fallet. Man Citys utmaning i titelstriden är inte att lagen ovanför dem inte kan tappa tillräckligt med poäng, det är att de själva framstår som helt oförmögna att prestera så bra och så konsekvent att de ska kunna dra nytta av detta – och det har varit samma visa hela säsongen.

:::

FÖR ÖVRIGT

The Sun tar några fotografier på fem klubbledare som kommer ut från ett hotell tillsammans och kokar sedan ihop en historia som ska förklara dessa fotografier.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Väldigt bra omgång för West Ham också. Var i stora perioder av matchen helt dominanta mot Tottenham.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Man Utds blekfeta verklighet är att framsteg har skett trots planen, inte tack vare planen

Det har varit en bra vecka och en halv i de rödare delarna av Manchester. Tre vinster, mot i tur och ordning Shrewsbury, Midtjylland och Arsenal, har fått humöret att svänga från deprimerad resignation blandad med ilska till något mer lättsam optimism.

Till och med Louis van Gaal själv verkar ha fått någon form av upprättelse bland Man Utd-fansen. Visst var hans svandyk vid sidlinjen ganska fånigt, till och med kanske olämpligt, men fansen uppskattade att van Gaal engagerade sig, visade känslor och slutade behandla varje match som ett teoretiskt seminarium.

Men på dagar av solsken följer oundvikligen regnrusk. Det vore självklart inte på något sätt okaraktäristiskt för den här säsongen om Man Utd efter triumfen mot Arsenal ser till att kasta sig själva allra längst ned i gropen igen genom att förlora hemma mot Watford.

Ungdomlig entusiasm kan inte hålla i sig för evigt utan att få ge plats också för en blekfet verklighet. Man möter inte alltid motstånd från League One, skakiga danskar eller ett håglöst Arsenal. Till sist träffar skiten fläkten igen och då kvarstår samma problem som plågat Man Utd säsongen igenom.

Det är en säsong av förhastade slutsatser. Ett exempel på sådana slutsatser skulle kunna vara att se Man Utds pågående ungdomsrevolution som något mer än vad det i själva verket, något som inte har varit planerat, utan något man blivit mer eller mindre tvingade till – om än med positiv effekt.

Sådant lämnar så klart fältet fritt för efterhandskonstruktioner. Louis van Gaal själv försökte till och med själv mer än insinuera att det hela var en medveten konsekvens av att ha en mindre spelartrupp, som många skulle beskriva som otillräcklig, att man därmed ger plats för unga spelare.

Ändå har han ägnat inte obetydliga delar av säsongen åt att beklaga sin egen otur att laget har varit så skadedrabbat. Det var knappast någon plan att alla dessa spelare skulle se ens någon minut den här säsongen. Och som om Alex Ferguson med sina större spelartrupper hade svårt att få fram ungdomar.

Spelmässigt har det sett bättre ut för Man Utd efter nyår, men taktiskt finns samma frågetecken kvar hur realpolitiskt van Gaal än försöker agera. Man Utds brister i spelartruppen återstår som en produkt av enastående felprioriteringar av van Gaal under snart två års tid, trots massor av pengar spenderade.

Man Utds strukturella problem har inte försvunnit. Klubben har tillsatt Nicky Butt som akademichef men arbetet att modernisera akademin har precis påbörjats. Många ser de många unga debutanterna i Man Utd som bevis på att akademin är i toppskick, men bristerna börjar märkas först om tre-fem år.

En övergång till ett kontinentalt system med sportchef eller director of football är alltjämt nödvändig. Ingen ny manager kommer vara kapabel att omfamna alla uppgifter som Alex Ferguson med ett kvarts sekels erfarenhet i ryggen gjort till sina. Klubbens VD ska fokusera på andra områden närmare sin kompetens.

Ligasäsongen är fortfarande körd för Man Utd, den enda återstående frågan är om man klarar av att spela sig in i Europa League. Europa League och FA-cupen är de enda återstående möjligheterna för Louis van Gaal att avsluta säsongen, och troligtvis sin tid i klubben, på ett positivt sätt. Båda är långsökta.

Varje återstående match under säsongen handlar till stor del om framtiden för laget. Så mycket av Man Utds klubbidentitet är sammanvävd i idén att ge unga spelare chansen, att det inte bara är möjligt att vinna med kids utan att det inte går att vinna utan kids.

Det är därför stämningen på Old Trafford har varit så positiv, på gränsen till euforisk, de senaste veckorna. För första gången den här säsongen börjar fansen nämligen se ett Man Utd de kan känna igen sig i. Även om det så skett mer av olycka än någon klok plan.

Gott så. Men problemen i nutid kvarstår, och kan inte sopas under mattan av drömmar om framtiden.

:::

Genom segern mot Liverpool i söndags vann inte Man City bara Ligacupen utan man gav sig själva också ett ökat hopp om en framgångsrik ligacomeback. Det hoppet har dock Liverpool chansen att sätta ett rejält krokben i maskineriet för bara tre dagar senare.

:::

Tuff bortamatch för Tottenham ikväll mot West Ham. Men förmodligen blev den lite lättare av att Leicester tappade poäng igår. Chansen att gå upp i ligaledning är en rejäl morot, samtidigt som pressen på vinst försvann från spelarnas axlar.

:::

Undrar om Arsenal någonsin har behövt vinna en match lika mycket som de behöver vinna kvällens match mot Swansea.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Aston Villa behövde en brandsläckare men anställde en brobyggare

Var Moskva början på slutet för Aston Villa? Det var en torsdag i februari 2009 som Aston Villa med sin dåvarande manager Martin O’Neill begav sig till den ryska huvudstaden för ett returmöte i dåvarande UEFA-cupen med CSKA Moskva, efter att ha spelat 1-1 på Villa Park. O’Neill ställer upp med vad som bara snällt skulle kunna beskrivas som en reservuppställning, förlorar med 0-2 och åker ur turneringen.

Åren innan 2010, då Man City skulle ta död på alla den tidens förhoppningar att kvalificera sig till Champions League enbart med en förhållandevis begränsad budget, var Aston Villa klubben som ansågs närmast att kunna slå sig in bland de fyra i toppen. Det var också detta som låg bakom O’Neills val att strunta i UEFA-cupen. I påföljande ligamatch tappade Aston Villa en 2-0-ledning mot Stoke och skulle förlora de fyra därpå följande ligamatcherna.

Det skulle bara dröja något år innan Martin O’Neill lämnade Aston Villa, enligt uppgift missnöjd ägaren Randy Lerners ovilja att spendera mer pengar på nya spelare.

Kanske var det precis där och då som Randy Lerner gav upp sina egentliga ambitioner med Aston Villa. Under Martin O’Neill hade klubben dragit på sig lönekostnader för sina spelare som uppgick till lika osannolika som ohållbara 85% av omsättningen. Aston Villa spelade högt för att ta sig till Champions League, men spelet förlorades. Allt Lerner har gjort med Aston Villa sedan dess har gått ut på att sänka kostnader och göra klubben attraktiv för försäljning.

Managerposten har kommit med svängdörrar sedan O’Neill lämnade Aston Villa. Gerard Houllier blev den förste att ta över men fick avsäga sig uppdraget av hälsoskäl. Flera ersättare diskuterades, inte minst Mark Hughes, David Moyes och Carlo Ancelotti. Det blev Alex McLeish, inplockad från lokalrivalerna Birmingham. Aston Villas fans vara allt annat än roade. McLeish blev kvar ett år, ersattes av Paul Lambert, som ersattes högst tillfälligtvis av Tim Sherwood, som till sist fick lämna jobbet och ge plats åt Remi Garde.

Vad Hughes, Moyes och Ancelotti förmodligen snabbt insåg och som fick dem att avböja Aston Villas inviter var vad som skulle visa sig bli den gemensamma nämnaren under denna tid – varje manager i Aston Villa skulle ha uppdraget att förvalta ett pågående förfall, inte investera, utveckla och vinna fotbollsmatcher, utan istället skära kostnader och försöka undvika att förlora så många fotbollsmatcher som möjligt.

Det har varit år då det har varit svårt att se någon samstämmighet mellan vad Aston Villa vill och vad Aston Villa har gjort. Mer än något annat vill Aston Villa hålla sig kvar i Premier League, men ingenting de har gjort har minskat risken för dem att åka ur Premier League. Tvärtom, allt de gjort, och i än störrer utsträckning allt Aston Villa inte har gjort, leder nu fram till att de åker ur Premier League.

Remi Garde har tyvärr visat sig bli ett exempel på denna motsägelsefullhet i Aston Villa. Han tillsattes som en manager på lång sikt när vad Aston Villa behövde mer än något annat var en kortsiktig räddning. Garde hade 100 dagar på sig att rädda Aston Villa sedan han tillsattes. Dessa dagar har passerat med råge och Aston Villa, med två vinster på 16 matcher sedan Gardes anställning, befinner sig inte i närheten av någon räddning.

Remi Garde är självklart inte någon dålig manager. Men Aston Villa gjorde misstaget att försöka anställa klubbens ”Pep Guardiola” när vad man egentligen behövde var en Tony Pulis eller Sam Allardyce. Brandsläckare snarare än brobyggare, problemlösare istället för projektledare. Men kanske var Aston Villas ägare och klubbledning för invaggade i sin egen självbild och den stora klubbens odödlighet för att inse problemets omfattning?!

Eller kanske är det mer en fråga om saktfärdighet. Aston Villa sparkade Paul Lambert sex veckor efter att West Brom gjort klart med Tony Pulis. Sunderland anställde Sam Allardyce 16 dagar innan Aston Villa beslutade sig för att ge Tim Sherwood sparken. Konkurrenterna agerade snabbare. Pulis och Allardyce har båda två i olika sammanhang räddat utsatta Premier League-klubbar från nedflyttningar, till och med svarat för markanta lyft.

Men kanske har Aston Villa mer eller mindre gett upp. Lagets konkurrenter i botten av Premier League kraftsamlade i januari för att hålla sig kvar i Premier League. Newcastle spenderade £29m på nya spelare, Bournemouth £16m, Norwich £25m och Sunderland £15m. Aston Villa spenderade ingenting. Den lokala tidningen Birmingham Mail satte upp en hel startelva med värvningar som Remi Garde sades vara intresserad av – Aston Villa värvade inte en enda.

Rent ekonomiskt kan man se en logik i detta. Det skulle mycket väl kunna ses som att slänga bra pengar efter dåliga pengar. Aston Villa spenderade mer än £50m i somras på nya spelare, men inte på särskilt bra spelare. Men det skickar också ut den väldigt uppenbara signalen att Aston Villas ägare och klubbledning har gett upp, och det är onekligen något som ser ut att ha fått både spelare och ledare, inte minst Remi Garde själv, att fullständigt resignera.

Den fromma förhoppningen är att Remi Garde är den långsiktiga arkitekten för Aston Villas framtid, även om det nu helt säkert skulle innebära minst en säsong i The Championship. Men svikna löften om tillgång till pengar och nya spelare i januari gör knappast Garde mer benägen att följa klubben ned i The Championship. Istället lär Aston Villa efter säsongen stå med vare sig en brandsläckare eller en brobyggare, utan med en nedbrunnen bro och ett enormt problemprojekt.

Och givet det oengagemang och den villrådighet som präglat Randy Lerners planering och beslutsfattande de senaste fem åren, framstår det som lika sannolikt att Aston Villa istället följer klubbar som Nottingham och Leeds i spåren.

Remi Garde kan förmodligen ha varit rätt manager för Aston Villa, som anställdes vid helt fel tillfälle. Antingen fem månader för sent, i november istället för i juni. Eller två-tre år för tidigt, det vill säga innan Aston Villa kan förbereda sig för en efterlängtad återkomst till Premier League och en nystart för klubben. Om någon sådan alls visar sig bli aktuell. Nu blev anställningen av honom lite liknande Aston Villa som klubb.

Ur led med tiden.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Evertons nya ägare formulerar viktiga frågor om framtiden

Farhad Moshiri visade sig bli Evertons nya ägare. Det var i slutet av förra veckan som det började komma skarpa rapporter om att Everton till slut hade fått nytt ägarskap, vilket Everton själva bekräftade i fredags. För cirka £200m förvärvade Moshiri 49,9% av Everton.

Moshiri var en tidigare delägare i Arsenal, tillsammans med Alisher Usmanov via deras Red and White Holding, dock utan att äga en så stor andel att det gav honom en plats i Arsenals styrelse. För att finansiera sin storägarinsats i Everton har dock Moshiri nu sålt sina andelar i Arsenal till Usmanov.

Det var självklart en något överraskande utveckling. Det har under en längre tid verkat som om de amerikanska ägarna John Jay Moores och Charles Noell skulle köpa Everton, men i sista stund lades alltså detta på is och istället valdes Moshiri.

Everton har sökt nytt ägande och nya investeringar under en längre tid, i takt med att missnöjet med nuvarande klubbledning har ökat. Läget just nu är att förändring i sig upplevs som positiv. Det finns ändå några frågor som är värda att ställa sig gällande denna förändring.

Varför Farhad Moshiri?

Om vi ska tro de standardiserade uttalanden som gjordes i samband med att nyheten offentliggjordes så är Moshiri produkten av 18 månaders intensivt sökande som avgjordes av Moshiris finansiella och fotbollsmässiga kompetens samt hans ”True Blue”-spirit.

But really folks?! Man ger sig inte så långt in i en köpprocess med andra potentiella ägare som Everton och Bill Kenwright gjorde om man inte tänker att de är det bästa alternativet. Det var något med Moshiris bud som helt enkelt ansågs bättre på upploppet, och frågan är vad det var.

Bill Kenwright själv kan vara svaret. Moshiris uppköp av 49,9% av Everton ger Kenwright möjlighet att ännu ett tag fortsätta som klubbens ordförande. Det är inte alls säkert att det var något som de potentiella amerikanska ägarna var villiga att gå med på.

Det var förmodligen ingen tillfällighet att Roberto Martinez bara några dagar innan nyheten offentliggjordes gick ut och uttalade sin uppfattning att Kenwright borde sitta kvar som Evertons ordförande. Kenwright är till åren kommen och med sviktande hälsa, han vill nog avsluta på sina egna villkor.

Varför 49,9%?

Varför i hela friden väljer någon att köpa 49,9% av en klubb? Det kostar i stort sett lika mycket som att köpa en majoritet av klubben utan att ge något majoritetsinflytande och man blir därmed beroende av andras ställningstaganden och beslut.

Det kan självfallet hänga ihop med ovanstående, att det var ett arrangemang som var nödvändigt för att få det att gå ihop med Bill Kenwrights vilja att sitta kvar som Evertons ordförande, eller åtminstone att få Kenwright att känna sig trygg med det arrangemanget.

Det skulle i så fall tyda på ett temporärt arrangemang och mycket riktigt så är en av detaljerna från affären att Moshiris köp av 49,9% ganska snart kommer att utökas så att Moshiri köper en majoritetsandel i klubben, förmodligen hela Everton.

Vilken är kopplingen till Alisher Usmanov?

Något talande var det kanske att när nyheten först började läcka ut så trodde man att det var Alisher Usmanov, alltså minoritetsägaren i Arsenal, som hade köpt in sig i Everton.

Farhad Moshiri och Alisher Usmanov är affärspartners sedan länge, i sådan utsträckning att det är högst ovanligt att den ene gör något utan att den andre följer med i dansen. Ska man därför betrakta Moshiris uppköp av Everton som en förtrupp för Usmanov?

Usmanov har onekligen haft färgstarka uppfattningar om de brister han ser i hur Arsenal styrs. Både Usmanov och Moshiri har varit missnöjda med att inte ha fått någon plats i Arsenals styrelse. Om de har gett upp Arsenal så är det med Everton vi kan få se deras uppfattningar omsättas i handling.

Bra eller dåligt? – en öppen fråga.

Vad betyder det för Evertons ekonomi?

Det tog inte många minuter efter nyheten om Moshiris uppköp för media att börja göra sammanställningar av hans privata förmögenhet, och jämföra den med exempelvis Roman Abramovich och Mansour.

Bakom en sådan jämförelse ligger ett vanligt mediamissförstånd att ägarens pengar på något sätt är klubbens pengar. Så är inte fallet. Som ägare kan Moshiri naturligtvis skjuta in kapital i klubben om han så önskar, men det är inget han nödvändigtvis måste göra, tvärtom är det något de flesta ägare är ovilliga att göra.

Ägandet i sig behöver alltså inte påverka Evertons ekonomi i någon riktning utan det beror till stor del på Moshiris egna ambitioner med klubben. Men dessa ambitioner kan mycket väl hålla sig inom Evertons egna intäkter, som självklart ökar genom TV-avtal och dylikt.

£100m är det belopp som har läckt ut som Moshiri har för avsikt att göra tillgängliga för spelarköp i sommar. Ett stort belopp med Evertonmått mätt så klart. Något motsägelsefullt påpekas dock att Moshiris främsta prioritet är att behålla viktiga spelare som Romelu Lukaku, Ross Barkley och John Stones.

Vad vill Farhad Moshiri med Everton? Även det är en öppen fråga.

Vad betyder det för Evertons arenaplaner?

En av Farhad Moshiris främsta prioriteringar måste vara den för Everton ständigt återkommande arenafrågan. Goodison Park är gammal, liten och omodern. Flera olika arenaplaner har presenterats de senaste tio åren, alla har de skrotats.

En svaghet i tidigare planer har varit att de till stor del har varit baserade på offentlig finansiering. I och med att ägandet nu har koncentrerats i en enskild privat ägare så lär det bli betydligt lättare för Everton att hitta en bank som är villig att finansiera ett arenaprojekt.

En ny ägarstruktur talar alltså för att Everton till sist kan komma till skott med sina arenaplaner, särskilt som Liverpool nu verkar ha låst in sig på en expansion av Anfield. En större arena är också det mest uppenbara sättet för Moshiri att få avkastning på sin investering i Everton, så incitamenten finns där också.

Kan Farhad Moshiri ta Everton till nästa nivå?

Evertons förhoppning är självklart att Farhad Moshiris köp av klubben ska vara den milstolpe som till sist tar Everton upp till en sådan nivå att de lyckas ta sig till Champions League.

Resursutjämningen i Premier League, som vi inte minst ser tecken på den här säsongen, innebär att möjligheterna att ta sig till Champions League för en klubb som Everton är större än kanske någonsin tidigare. Tottenham och Leicester visar vägen.

Å andra sidan är det kanske mer svårförutsägbart än någonsin tidigare huruvida någon enskild klubb i Premier League under en given säsong kommer lyckas kvalificera sig. Konkurrensen är hårdare än förut och spelplanen har inte varit jämnare sedan 1970-talet.

Pengar är viktigt och nödvändigt för alla klubbar som vill kunna konkurrera om och i Champions League. Men i en tid när alla engelska klubbar har ekonomin för att kunna konkurrera blir framgången snarare en funktion av klubbens interna struktur – dess management.

Alisher Usmanovs och Farhad Moshiris kritik mot Arsenals management ger vissa indikationer på hur de ser på en fotbollsklubbs prioriteringar. Återstår att se om det mest var opportunism för stunden eller om det fanns något mer substantiellt bakom kritiken.

Roberto Martinez verkar i alla fall positiv. ”A bright new dawn” heter det på Evertons hemsida, och Martinez pratar entusiastiskt om Farhad Moshiri som den perfekta partnern och om början på vad han själv ser som en ny era för Everton.

Och Martinez är ju känd för sina balanserade och moderata omdömen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Gästblogg: Min drömelva – Man City

I min drömelva har jag valt att köra med formationen 3-5-2, med en blandning av gamla och aktuella spelare. Många spelare från 1960-talet fram till slutet av 70-talet som var väldigt viktiga då, blandat med lite från dagens City – tillsammans med en joker.

(X/Y)
X = hur många matcher för klubblaget
Y = hur många matcher för landslaget

Tränare: Joe Mercer

Målvakt:

Joe Hart 2006- (325/57) Kom till Manchester City 2006 från Shrewsbury Town. Blev därefter utlånad fyra säsonger i rad innan han kom tillbaka för att göra stort intryck. Har sedan sin återkomst varit en viktig spelare för Manchester City och varit nr 1 i laget sedan dess. Med bra positionering, reflexer och räckvidd är han en av lagets bärande spelare.

Försvarare:

Tony Book 1966-1973 (315/0) Kom inte till Manchester förrän han var 32 år gammal. Blev kapten i laget efter en säsong och njöt av triumfer med City på slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Stabil back som gillade att komma fram i banan. Stannade i City i åtta år – ett exempel på att man ska inte döma hunden efter håren.

Vincent Kompany 2008-  (290/70) Köptes från Hamburg år 2008 för 8.5 miljoner euro. Spelade mest som defensiv mittfältare innan han helt och hållet skolades om till mittback. Har haft en utveckling som gått spikrakt uppåt sedan ankomsten till klubben och ord för att beskriva hans närvaro på planen är svåra att finna. Dessvärre är det en spelare som är väldigt skadedrabbad, särskilt de senaste säsongerna, och skadorna har i sin tur resulterat i att han kanske inte nått den allra högsta toppen – även om han i mitt tycke är en av världens bästa.

Mike Doyle 1965-1978 (570/5) Doyle föddes i Manchester och blev värvad från ett annat lokallag vid 16 års ålder. Spelade till en början en rad olika positioner innan han tilldelad mittbacks-rollen. En riktig ledare och lojal mot laget och klubben. Rivaliteten mellan City och United var viktig för honom. Var i klubben i hela 13 år innan han blev såld till Stoke.

Mittfältare:

Patrick Vieira 2010-2011 (28/107) Även om Viera inte spenderade mer än 1,5 år i klubben hade jag oavsett vad velat ha med honom i denna elva. En kompromisslös och hårdjobbande mittfältare som inte ger vika för någon. Lagets så kallade ”städgumma” men som även har väldigt bra spelförståelse och passningsfot. En viktig position i alla lag och i mitt tycke hade Viera varit den bäst lämpade för den uppgiften.

Yaya Touré 2010- (255/100) Fick aldrig det stora genombrott som han hade hoppats på i Barcelona, och därför gick tåget vidare till Manchester City. ”The powerhouse” som han kallas är en viktig beståndsdel i dagens City. Kanske inte lika bra idag som han var för någon säsong sedan då han stänkte in 20 mål på 35 matcher i Premier League men jag får väl anta att det är åldern som talar, och delvis att motivationen inte riktigt är densamma. Bolltrygg, utomordentligt bra passningsfot och ett tungt skott är några egenskaper som denna man har i sin repertoar. Inte direkt känd för att göra jobbet hemåt, och därför viktigt att ha en spelare som Viera bredvid sig.

Colin Bell 1966-1979 (501/48) Plockades in från Bury 1966 och redan första säsongen hjälpte han laget att avancera från ”Second Division” till ”First”. Var med och vann många troféer bland annat FA-cupen, ligacupen och den europeiska Cup Winners Cup. Spelade sin första landskamp för England mot Sverige. Teknisk, snabb och med bra blick för spelet förtjänar han sin plats här i denna elva. En av de största profilerna inom Manchester City och har även fått en sektion på Etihad Stadium döpt efter honom.

David Silva 2010- (249/94) Den lille magikern från Spanien är mer eller mindre självskriven på denna lista. Finns få spelare som är så underhållande att se på som Silva. När han har bollen så ser det ut som han nästan svävar fram innan han lägger in den avgörande passen. Kreativt spelgeni som dagens Manchester City är i allra högsta grad beroende av. Försvinner emellanåt iväg under matchens gång och blir anonym. Hans närvaro på planen ger City ytterligare en dimension.

Mike Summerbee 1965-1975 (452/8) Plockades in 1965 av dåvarande tränaren Joe Mercer från Swindon Town för 35 000 £. Under hans första säsong i klubben blev han den enda att ha spelat samtliga matcher från start, vilket i sig är en stor bedrift. Huserade ute på högerkanten och måttade giftiga inlägg. Han var också en spelare som gillade att komma in i banan och gå på avslut, gjorde 68 mål under sin tid i City. Var också en av de spelarna som vann många troféer i slutet av 1960-talet tillsammans med Bell.

Anfallare:

Sergio Agüero 2011- (190/69) Skrev in sig i historieböckerna när han gjorde 3-2-målet hemma på Etihad i den 93:e övertidsminuten mot QPR som gjorde att City vann Premier League. Liten och med låg tyngdpunkt är detta trots allt en kraftfull anfallare. När han väl är i form så tillhör han tveklöst kategorin som världens bästa anfallare. Har sina     problem med skador som hemsöker honom. Snabb, bollkontrollen och extremt vassa avslut gör honom till en av Europas bästa anfallare, och hans betydelse för City är väldigt påtaglig.

Francis Lee 1967-1974 (330/27) Var en av de mest framträdande spelarna i laget då man vann Premier Leauge året 1967-68, samma år som han kom till klubben. Gjorde 16 mål på 31 matcher under sin debutsäsong och som bäst gjorde han 35 mål på 46 matcher säsongen 1971-72. Lyckades totalt att göra 148 mål på sina 330 matcher för City. En liten och kvick spelare som hade en näsa för mål. Snabbheten och skickligheten i avsluten var Lees kännetecken.

Detta är så klart bara hur jag hade formerat min elva. Finns många bubblare så som Joe Corrigan, Shaun Goater och Kevin De Bruyne för att nämna några. Hör gärna vad ni hade ställt upp med istället, och om ni har några övriga synpunkter.

Av: Adam Nordkvist

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #27: Tottenham och Leicester rycker i tabelltoppen

Veckans lag

Bubblare:
Adrián, West Ham
Philipp Wollscheid, Stoke
Kyle Walker, Tottenham
Mark Noble, West Ham
Dimitri Payet, West Ham
Marc Albrighton, Leicester
Marcus Rashford, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Tottenham. Det var ett ruggigt svårt läge Tottenham hade framför sig, med underläge 0-1 i halvtid på hemmaplan mot Swansea, kanske inte piskade att vinna men där det hade varit ett rejält bakslag om de inte vunnit. Euforin är total på White Hart Lane när Tottenham vänder matchen, samtidigt som Arsenal tappar viktiga poäng.

Leicester. Att vinna matcher i titelstriden är viktigt, att vinna dem i slutminuterna kan vara dubbelt så viktigt. Leicester har ett spelschema den närmaste tiden med matcher de ”ska” vinna, om man vill vinna ligan, till skillnad från den senaste tidens tuffa bortamöten. Att det är just Leonardo Ulloa som gör målet kan också visa sig betydelsefullt, varje titelvinnande lag behöver vid några tillfällen under säsongen den lite otippade spelaren som går in och vinner viktiga poäng.

Chelsea. Vissa segrar är mer imponerande än andra och att vända 0-1 borta mot ett defensivt stabilt Southampton hör till dem. Om det här hade varit en annan typ av säsong för Chelsea så hade det här varit en jätteboost i titelstriden, nu är det en vändning som ger självförtroende inför Champions League och ger Chelsea en halvbra chans att åtminstone kvalificera sig för nästa säsongs Europa League.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Arsenal. Nej, det där dög inte. Arsenal begav sig till Old Trafford mot ett extremt ungt och skadedrabbat Man Utd för att plocka hem tre poäng i titelstriden. Ändå är det Man Utd som visar den största viljan och orken på planen, trots att man vilat två dagar färre. Ändå är det ett Man Utd med två mittfältare som mittbackar som visar upp det bättre försvarsspelet, vilket är att säga något. Hur mycket satt förlusten mot Barcelona kvar i Arsenals huvuden? Och i vilken utsträckning grävde Arsenal möjligen sin egen grop genom att underskatta Man Utd?

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Guus Hiddink. Bonuspoäng går den här omgången till Claudio Ranieri, Mauricio Pochettino och Louis van Gaal. Men jag fastnar ändå för Hiddink. Det finns i själva verket ingenting i Chelseas tidigare prestationer den här säsongen som hade tytt på att laget skulle vara kapabelt att vända underläge borta mot Southampton, men det här resultatet mer än något annat visar att Hiddink har återställt något av hårdheten i Chelsea, och definitivt självförtroendet, trots lagets alltjämt tydliga skavanker.

OMGÅNGENS MÅL

Connor Wickham, Crystal Palace 1-3, West Brom (a). Det är ju inte mycket positivt man får möjlighet att skriva om Wickham så man får passa på när man får chansen. En riktig rackarrökare till avslut av Wickham som tog Crystal Palace tillbaka in i matchen, om än för sent.

:::

TRE PUNKTER

Pardew. Han har blivit ordentligt både denna och tidigare säsonger, Alan Pardew, inte minst då för det arbete han gjort med Crystal Palace. Men nu befinner sig laget i en mäktig formsvacka vilket innebär att raset i tabellen fortsätter och nedflyttningsstrecket faktiskt börjar rycka obehagligt nära. Om vi ger Pardew beröm när det går bra så måste man också ge kritik när det går dåligt. Crystal Palace behöver åtminstone åtta poäng till den här säsongen för att känna sig säkra, men då måste de höja sig.

Illa Villa. Aston Villa visar upp varenda tecken på ett lag fullständigt i fritt fall. De var hyfsat jämna med Stoke i en halvlek, men så fort de släpper in första målet så är det bara en fråga om ögonblick innan också tvåan kommer. Det är ett lag i total avsaknad av ledarskap på planen, och sedan Remi Garde nu för andra gången gått ut och sågat lagets ”talang” och ”kvalitet” i småbitar så finns det nog också goda skäl att ifrågasätta ledarskapet vid sidan av planen. Det må vara hur sant som helst, men det är inget som kommer få det egna laget att prestera bättre, tvärtom.

Brott och straff. Jag har fått en del frågor på senare tid om Tottenham är det lag som fått flest straffar. Inte ens i närheten visar det sig. Flest har Leicester fått med tio stycken, minst dubbelt så många som något annat lag. Swansea, Stoke, Watford och Tottenham har fått fem var. Bournemouth, Crystal Palace, Man City har fått fyra. Man Utd och Everton har fått tre. Arsenal, Chelsea, Southampton, Aston Villa och West Brom har fått två var, och övriga lag har fått en. Det gamla påståendet, som ”alla vet…”, att storklubbarna alltid får flest straffar visar sig alltså den här säsongen vara hopplöst felaktigt.

:::

LIGACUPEN

Det blev en final som gick ända in i kaklet mellan Liverpool och Man City, och till sist var det Man City som fick lyfta silvret.

Det såg ut att bli en Jerzy Dudek-final för Simon Mignolet. Först en jättetavla vid Man Citys ledningsmål. Sedan en svit av ganska makalösa räddningar som i bästa fall kan beskrivas som halvmedvetna. Men det ville sig inte hela vägen, det blev inga hjältedåd i straffläggningen.

Tre strålande straffar av Man City, tre dåliga straffar av Liverpool. Hjälten blev istället Willy Caballero, minst lika osannolik han på förhand som Mignolet.

Jürgen Klopp visste sannerligen sin roll inför straffsparksläggningen. Det var glädje, positivt kroppsspråk och ingjuta mod i sina spelare. Våga lita på sina spelare, få dem att se positivt på läget.

Sedan fick Philippe Coutinho för sig att göra en stoppstraff. Lärde vi oss inte redan förra årtiondet att sådana straffsparkar sällan blir bra i sådana här sammanhang?

Christian Benteke måste onekligen befinna sig avgrundsdjupt långt nere i Jürgen Klopps frysbox. Och det är väl frågan om det är möjligt att se mer ointresserad och oengagerad ut inför straffläggningen än vad Benteke såg ut att vara.

Matchen i sig slutade 1-1, men med chanser åt båda håll, inte minst stora chanser för Man City. Raheem Sterling hade på egen hand kunnat stänga den här finalen långt innan förlängningen, men missade chansen mot sin gamla klubb.

Något märkligt val av straffskyttar från Liverpools sida.

:::

FÖR ÖVRIGT

Att Blackpool väljer att inför matchen mot Bradford spela Billy Joels ”We didn’t start the fire!” låter lite för osannolikt för att vara en ren tillfällighet. De hade vett att be om ursäkt i alla fall.

”Joleon Lescott – he’s got a new car!” hördes från Aston Villa-fansen under matchen mot Stoke. Stoke berättade om detta på sin officiella twitter, bad sedan om ursäkt och förklarade att tweetet skickats när telefonen låg i deras ficka.

Märkligt att det inte blev gult kort för filmning på Louis van Gaal.

Peter Hyllman
0 kommentarer