Peter Hyllmans Englandsblogg

Rimligtvis blir det fyra engelska lag i slutspel i år igen

28 augusti 2014 19.10, Peter Hyllman

Fyra spanska lag, fyra engelska lag och fyra tyska lag. De tre stora ligorna i Europa bistår med lite knappt hälften av lagen som deltar i den här säsongens upplaga av Champions League. Utöver dessa tolv klubbar så deltar två lag från Italien, dock inget av dem i den första seedningspotten, tre lag från Portugal, två lag från Frankrike, från Ryssland, samt ett lag vardera från Turkiet, Ukraina, Schweiz, Grekland, Holland, Belgien, Cypern, Vitryssland, Bulgarien, Slovenien och Sverige.

Förra upplagan av Champions League gick i La Ligas tecken i och med att båda finallagen kom därifrån. Barcelona slogs dessutom ut av just ett av dem, Atlético Madrid. Något i skymundan så gjorde emellertid också Premier League en godkänd uppvisning. Samtliga fyra deltagande klubbar tog sig till slutspel, där emellertid både Arsenal och Man City fick respass direkt i åttondelsfinal mot Bayern München respektive Barcelona.

Jag är emellertid av uppfattningen, som jag har utvecklat i en tidigare blogg i samband med ligapremiären, att Premier League är på rejäl uppgång igen efter att ha haft några halvtunga år bakom sig. Big Four har blivit till Sky Six och detta har börjat sätta sig. Premier League dominerade rejält under andra halvan av 00-talet och är på väg in i en liknande period igen.

Uppställningen den här säsongen känns starkare än på länge. I alla fall två av klubbarna bedömer jag vara bland favoriterna att vinna turneringen. Samtidigt som de båda andra lagen är mer än kapabla att överraska och gå hela vägen eller i alla fall väldigt långt. Väldigt få lag om något därute i Europa skulle lottas mot antingen Arsenal eller Liverpool och betrakta det som någon särskilt bekväm eller önskvärd lottning. Få lag om något därute i Europa kan lottas mot antingen Chelsea eller Man City och betrakta sig som favoriter.

Så här blev grupperna, och så här tror jag:

:::

Arsenal – Grupp D (Dortmund, Galatasaray, Anderlecht)

Väldigt överkomlig grupp för Arsenal, som måste vara mer än nöjda med den lottningen. Dortmund är naturligtvis en formidabel motståndare, även om Arsenal redan förra säsongen visade att de inte hade någon anledning att rädas det tyska andralaget. Men både Galatasaray och Anderlecht är för veka över ett gruppspel för att kunna hota Arsenals avancemang till slutspelet. En grupp som kan ge Arsenal chans att lufta och vila viktiga delar av spelartruppen.

Prognos, vinna gruppen: 60%
Prognos, gå till slutspel: 90%
Prognos, vinna Champions League: 10%

:::

Chelsea – Grupp G (Schalke, Sporting, Maribor)

Chelsea får sin vana trogen en tämligen lätt grupp som de bör mer eller mindre promenera igenom. De har mött Schalke förut och knappt behövt slå på väckarklockan för att vinna bekvämt. Sporting och Maribor ska inte kunna ställa till några problem för Chelsea alls. Ska Chelsea inte vinna gruppen så beror det på ett i så fall förståeligt koncentrationsglapp. Väl i slutspelet så är Chelsea en av huvudfavoriterna att vinna hela turneringen.

Prognos, vinna gruppen: 90%
Prognos, gå till slutspel: 95%
Prognos, vinna Champions League: 20%

:::

Liverpool – Grupp B (Real Madrid, Basel, Ludogorets)

Liverpool har en stolt europatradition även om laget har befunnit sig utanför Champions League i några år. Nu fick de ett riktigt supermöte i gruppen med Real Madrid, som jag fortfarande tror är i alla fall ett nummer för stora för ett Liverpool som kan behöva ytterligare något att återacklimatisera sig. Basel har ställt till problem för engelska lag förut, och Liverpool måste vara försiktiga när de möter dem, men Liverpool ska ändå kunna betrakta sig själva som favoriter till avancemang.

Prognos, vinna gruppen: 20%
Prognos, gå till slutspel: 60%
Prognos, vinna Champions League: 5%

:::

Man City – Grupp E (Bayern München, CSKA Moskva, Roma)

Man City mot Bayern i gruppspelet börjar bli något av en europeisk följetong. Nu tror jag att Man City står bättre rustade än förut både för egen del men också för att jag inte är helt säker på var Bayern står för tillfället när Pep Guardiolas lagbygge ska gå in i andra andningen. Bayern är favoriter till att vinna gruppen, men inte stora favoriter. Både CSKA Moskva och Roma är luriga motståndare som jag tror kan både utmana och störa om slutspelsplatserna, framför allt kan de ställa till det både för Bayern och Man City, och på så vis påverka placeringarna i gruppen.

Prognos, vinna gruppen: 40%
Prognos, gå till slutspel: 75%
Prognos, vinna Champions League: 25%

:::

Be Champions!!

Neil Warnock var knappast ett val utan en brist på alternativ

28 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

”He is the right appointment. He did a great job when he was here before and he understands the club.” Det var vad Crystal Palaces ägare Steve Parish hade att säga om Neil Warnock, som alltså under gårdagen anställdes som ny manager i Crystal Palace.

Det är på något vis ett rätt fantastiskt uttalande. Steve Parish är en av fyra ägare, eller så kallade supersupportrar, som tagit över Crystal Palace sedan klubben genomlidit två jobbiga tvångsförvaltningar och som fått klubben på fötter igen med en sparsam finanspolitik.

Crystal Palaces senaste tvångsförvaltning ägde rum 2010 och ledde i praktiken till att klubben gick från att kämpa om uppflyttning till Premier League till att slåss för att hålla sig kvar i The Championship. Laget drabbades också av ett tiopoängsavdrag i samband med detta.

Manager i Crystal Palace mellan 2007 och 2010 var Neil Warnock, som dock när den finansiella verkligheten kom ifatt både honom och klubben valde att lämna för ett jobb med till synes större framtidsutsikter i QPR. Man kan i och för sig tänka sig att Warnock förstår Crystal Palace, men man skulle också kunna tänka sig att just Steve Parish sökte efter en annan typ av förståelse.

Neil Warnock är en brittisk manager av den lite för traditionella skolan. Han kan komma in och göra ett jobb, men det kräver ofta väldigt mycket resurser av de klubbar han arbetar för eftersom han är lite för förtjust i att wheela och deala på transfermarknaden. Hans transferpolicy i QPR efter att de vann The Championship var förmodligen ett tungt vägande skäl till att klubben åkte ut två år senare.

Desto märkligare framstår en sådan anställning när Steve Parish till synes valde att låta Tony Pulis gå från klubben just på grund av Pulis krav och förväntningar på värvningar till klubben. Det blir lite som att först tacka adjö till Humle för att bara några veckor senare säga varmt välkommen till Dumle.

Nu var kanske Crystal Palaces alternativ begränsade. Det framstår som relativt uppenbart att klubbens första alternativ som ny manager var Malky Mackay, men han diskvalificerade sig själv både från Crystal Palace-jobbet och från fortsatta jobb inom engelsk fotboll i alla fall fram till nästa istid. Tiden gick och Crystal Palace fick ta vad som fanns.

Vad som är märkligt är att en manager som David Moyes inte verkade vara aktuell för Crystal Palace. En match mer eller mindre gjord i himlen. Ett betydligt bättre val av Crystal Palace än Neil Warnock, som jag knappast betraktar som rätt man att hålla laget kvar i Premier League. Den enda rimliga slutsatsen är att Moyes helt enkelt inte var intresserad.

Dumt nog i så fall, han skulle behöva komma in i jobbet igen.

:::

Räkna med en Champions League-blogg ikväll i direkt anslutning till lottningen av gruppspelet.

Starkt gjort av Arsenal att klara biffen mot ett inte alls oävet Besiktas. Och vilken bedrift av Malmö FF som gjorde wienerwurst av Red Bull Salzburg.

Senare ikväll går Tottenham och Hull in i sista kvalspelet i Europa League. Tottenham har en till synes lätt uppgift framför sig efter ha vunnit 2-1 borta mot Limassol.

Hull har en betydligt mer besvärlig uppgift framför sig efter att ha förlorat med 0-1 borta mot Lokeren. De behöver vinna och samtidigt undvika att släppa in mål.

I gruppspelet står redan Everton och väntar på dem.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Federico Fazio, Sevilla till Tottenham, £8m. Mycket meriterad mittback i Sevilla som Tottenham sägs ha betalat utköpsklausulen för. Tillför kvalitet och kompetens i mittförsvaret sedan Tottenham sålt Michael Dawson till Hull. En spelare i Mauricio Pochettinos tycke och smak. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Man Utds panikköp av Angel Di Maria är ett taktiskt kärnvapen

26 augusti 2014 21.52, Peter Hyllman

Fernando Torres värvades för £50m i januari av Chelsea från Liverpool i vad många då betraktade som ett fullständigt panikköp av en klubb som såg ligatiteln glida ur deras händer. Det var ett tämligen överlägset brittiskt transferrekord och fortsatte vara det i tre och ett halvt år, möjligen till Torres egna förtret.

När nu Man Utd spränger det transferrekordet till småbitar genom att värva Angel Di Maria från Real Madrid för grundbeloppet £60m så framstår det inte på något sätt mindre som ett panikköp. Kanske är det också vad som motiverar en sådan summa, och som möjliggör den med tanke både på att Real Madrid ville sälja spelaren men Man Utd samtidigt var den enda köparen.

Det är ett förhandlingsläge som borde ha gynnat Man Utd, men det hade förutsatt att de hade haft is i magen och kunnat på ett trovärdigt sätt ha framstått som villiga att strunta i affären. Men Man Utd befinner sig inte riktigt i en sådan position för tillfället, och det visste Real Madrid. Således ett panikköp.

Men ett köp kan förvisso vara ett panikköp men ändå vara ett bra köp. Det vet inte minst både Arsenal och Liverpool, klubbar där flera av deras bästa spelare under de senaste åren är spelare som de köpt mer eller mindre för att de varit tvungna att köpa dem. Man Utd lider knappast någon brist på pengar, så den relevanta frågan vad gäller dem är så klart om Angel Di Maria är en bra värvning rent fotbollsmässigt.

Många hyllar Di Marias mångsidighet och förmåga att spela på olika positioner i ett lags anfall. Och det är helt säkert ett stort skäl varför Louis van Gaal vill ha Di Maria i klubben, förmågan att spela både till vänster i en 3-5-2-uppställning som på någon kant i de mera klassiska 4-4-2- eller 4-3-3-uppställningarna. Han ger Man Utd alternativ.

Han ger också Man Utd ett rejält skrämselvapen från kanterna som laget till stor del har saknat sedan Ryan Giggs blivit för gammal och sedan Cristiano Ronaldo flyttade till just Real Madrid. Ashley Young värvades för några år sedan med detta i åtanke men har inte riktigt lyckats fylla ut de kläderna. Antonio Valencia är en kompetent spelare, men mer en vattenbärare och saknar fart och kreativitet.

Det är med all sannolikhet också dessa båda spelare som precis fick se konkurrensen om speltid väsentligt intensifierad och, sett till Di Marias minst sagt imposanta transfersumma, sina respektive chanser till speltid halverade. I och med att Di Maria kan utgå både från vänster- och högerkanten så är det svårt att säga vem av Young och Valencia som drabbas hårdast. Young har förvisso imponerat mer hittills under säsongen, samtidigt som Valencia också kan spela högerback.

Di Maria kan göra det fullständigt oväntade, vilket vi inte minst såg prov på i Champions League-finalen nu senast, där det var just Di Maria som låg bakom matchens avgörande mål och moment. Di Maria har bevisat vid ett flertal tillfällen att han är en matchvinnare, och Man Utd är i en i det närmaste desperat jakt på just matchvinnare.

Nu skulle många med rätta hävda att Man Utd inte bara behöver matchvinnare där framme utan en mängd andra saker, såsom exempelvis en riktigt dynamisk central mittfältare och definitivt i alla fall en mittback av hög internationell klass. Och detta stämmer naturligtvis. Men att Man Utd behöver andra typer av spelare också, gör inte behovet av en spelare som Di Maria mindre.

Andra ser monstervärvningen av Di Maria som ett tragiskt steg bort från en klubbfilosofi i vilken unga spelare ur de egna leden huvudsakligen premieras, och där Di Maria blir till en symbol för en ny tid där Man Utd, precis som ”alla andra” klubbar, istället använder plånboken för att lösa sina problem.

Förvisso har Man Utd spenderat dyra pengar på spelarköp förut, det är knappast någon blyg klubb i det avseendet, men med en sådan här typ av galactico-värvning så har Man Utd onekligen gett sig in på samma typ av arena som före dem Barcelona, Bayern München, Real Madrid, PSG, Milan, Man City och Chelsea.

Det är nya tider. Men Man Utd anställde Louis van Gaal just med uppgiften att anpassa Man Utd till dessa nya tider. Och har man gett honom detta uppdrag så måste man också ge honom de nödvändiga verktygen för att genomföra uppdraget, och det måste i så fall också tillåtas att kosta, och ses lika mycket som en investering.

I en tid av kapprustning på spelarmarknaden av ett fåtal europeiska storklubbar så har Man Utd under lång tid klarat sig märkligt bra med en förhållandevis stor arsenal av tämligen konventionella vapen. Men där en ny terrorbalans har börjat växa fram mellan storklubbarna så fordras nya vapen. I en sådan analogi är Angel Di Maria att betrakta som ett taktiskt kärnvapen.

Men fotbollen är inte alltid enkel. Den är framför allt inte lika självklar som man kan ges anledning att tro om man stirrar sig blind på FM:s attributes och gröna självlysande prickar. Som spelare är Di Maria naturligtvis av högsta klass, men det är mycket i övrigt som ska fungera också. Han ska fungera rent taktiskt, han ska kunna hantera pressen i klubben och som Premier Leagues dyraste spelare.

Det är inte alltid lätt. Fråga Fernando Torres.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Angel Di Maria, Real Madrid till Man Utd, £60m. Det är stora pengar, men Di Maria är en spelare av högsta världsklass och Man Utd behöver sådana spelare betydligt mer än de behöver pengar. Tillför väldigt välbehövlig kreativitet bakom Man Utds i övrigt högklassiga anfall. Berömlig (+++++)

Samuel Eto’o, Chelsea till Everton, fri. Den gamle håller än, det visade han inte minst förra säsongen i Chelsea. Nu har Everton signat honom på två år och vad de får är en mycket erfaren och målfarlig anfallare, utmärkt just som backup till bland andra Romelu Lukaku. Väl godkänd (+++)

Michael Dawson, Tottenham till Hull, okänt. Dawson är utan tvekan en högst kompetent mittback. Han kanske inte tillför våldsamt mycket i spetskompetens jämfört med James Chester, Alex Bruce och Curtis Davies, men han tillför för Hull värdefull breddkompetens. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Man City snuvar Liverpool på poängen, Liverpool snuvar Man City på Mario Balotelli

25 augusti 2014 23.40, Peter Hyllman

Man City visade upp sig från sin mästerliga sida, inte minst under andra halvlek, genom att i måndagskvällens stormaktsmöte besegra Liverpool på hemmaplan med 3-1. Två mål av Stevan Jovetic, som onekligen gör sitt bästa under den tidiga säsongen för att skaka av sig en inte särskilt minnesvärd första säsong i Manchester.

Ändå så var Liverpool mer än väl med i matchen under framför allt första halvlek. Att säga att de dominerade matchen vore att ta i, men de hade i alla fall ett stadigt tag om den. Men det finns mängder av individuell kvalitet i Man City, och Liverpool verkar vara något mer benägna till misstag. Sådant kan avgöra matcher på den här nivån.

Jobbigt resultat för Liverpool. Samtidigt desto jobbigare när motståndet och den kanske huvudsakliga ligatitelkonkurrenten är ett lag från Manchester. Det måste kännas lite typiskt för Liverpool, som verkar vara på väg in i något som i alla fall liknar en bra period igen samtidigt som deras mest förhatliga konkurrent har stagnerat, att då nästa klubb från Manchester bestämmer sig för att stå i vägen.

Men utanför planen får man ändå lov att säga att Liverpool har lyckats med en liten kupp mot Man City. En fräckis får man lov att säga. Igår blev det nämligen klart att Liverpool värvar Mario Balotelli, som ju tidigare spelat i just Man City, från Milan för £16m. Balotelli är en av världens mest spännande spelare, vilket kan tolkas precis hur som helst, och en otroligt intressant värvning.

Det är ju också en okej payback för Man City-fans som under sommaren har roat sig med att fnissa åt synen av Frank Lampard i en Citytröja, att nu tvingas se sin tidigare kultspelare dra på sig en Liverpooltröja. Inte på ålderns höst som fallet är med Lampard, utan snart på gränsen till Balotellis karriärmässiga höjdpunkt.

Mario Balotellis tid i Man City var minst sagt något kaotisk. Bråk var en ständigt förekommande aspekt av Balotellis tid i England, precis som mer eller mindre absurda händelser utanför fotbollsplanen. Men det var också en spelare som tillförde något till Man City, en explosivitet och en oförutsägbarhet som låg bakom flera av det lagets absoluta höjdpunkter.

Jämförelsen med Luis Suarez är på sitt sätt självklar och så uppenbar att den knappast behöver utvecklas här. En ömsesidig fördel för både Liverpool och Mario Balotelli är så klart, om man vill försöka se lite humor i det hela, att både klubb och spelare har en viss vana i att använda t-shirts som kommunikation med omvärlden. Balotellis vana är kanske mindre av en ovana än Liverpools.

Lorenzo Medici tycker jag skriver väldigt bra om de skäl som talar för att Mario Balotelli kan lyckas i Liverpool. Framför allt fastnar jag för att Balotelli nu faktiskt är äldre och med all sannolikhet mer mogen att hantera den press och uppmärksamhet som oundvikligen följer på att spela i Premier League. Det är lätt att peka på strulet från tiden i Man City och bara påstå att det kommer bli samma sak igen. Det är inte med nödvändighet sant.

Tiden i Serie A har på ett sätt säkert varit bra för Mario Balotelli. När han lämnade Man City behövde han förmodligen komma bort från England och Premier League, där han redan var inplacerad i ett tryggt och svårfrånkomligt strulputtefack. Med Milan fick han en möjlighet att landa igen, både som människa och som fotbollsspelare.

Det ekonomiska perspektivet säger å andra sidan annorlunda. Man City köpte Mario Balotelli för £24m inför säsongen 2010-11, alltså för fyra år sedan. Två år senare säljer Man City honom till Milan för £17m. Ytterligare två år senare så köper alltså Liverpool honom för £16m. Detta trots att spelarpriserna stadigt ökat under dessa år. En minst sagt dyster värdeutveckling, för vad som ansetts som en av världens mest lovande spelare.

Nu speglar förvisso spelarpriset en mängd andra faktorer. Inte minst kanske att det finns betydligt mindre pengar i Serie A än i Premier League nu för tiden, och att Milan är en klubb som har det kämpigt, som inte spelar i Champions League, och som kan behöva se över sin lönestruktur.

Liverpool tror jag har mycket att vinna på att ha Mario Balotelli i sin spelartrupp. Laget behöver star power i anfallet och de behöver ännu en helt renodlad anfallare. Laget behöver dessutom, tror jag, ännu en spelare som både kan konkurrera med Daniel Sturridge och etablera ett givande samspel med honom.

Det finns alltid ett element med risk när Mario Balotelli är en del av ekvationen. Men det är i Liverpools fall med bred marginal en risk som är väl värd att ta. Att inte ta den vore snudd på idioti.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Mario Balotelli, Milan till Liverpool, £16m. Stort namn och en stor spelare för en minst sagt rimlig peng. Det kommer finnas många åsikter om en spelare som Balotelli, och olyckskorparna vill nog gärna kraxa, men Balotelli är helt enkelt en sådan här typ av chansning som man måste göra om man är en klubb som Liverpool. Berömlig (+++++)

:::

Be Champions!!

Hörnan #2: Moralisk seger för Arsenal på Goodison Park

25 augusti 2014 00.19, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Thibaut Courtois, Chelsea
Olivier Giroud, Arsenal
Winston Reid, West Ham
Mauro Zarate, West Ham
Eric Dier, Tottenham

:::

Tankar och slutsatser:

Man kan tala om att förlora poäng och man kan tala om att vinna poäng. Arsenal vann helt klart en poäng borta mot Everton, efter att ha hämtat upp 0-2 i slutminuterna. Bara oavgjort så klart men en upphämtning som höjer moralen inför fortsättningen av säsongen. I ett i övrigt rätt blekt Arsenal så gjorde Olivier Giroud en mäktig insats.

QPR blev kanske inte någon särskilt bra värdemätare, men Tottenham imponerar stort efter två matcher av säsongen. En fundering var om Mauricio Pochettino skulle kunna få styrsel på dem, och att döma av inledningen på säsongen så är så utan tvivel fallet.

Chelsea tog vad man får beskriva som en rutinmässig arbetsseger hemma på Stamford Bridge mot Leicester. Aldrig i någon riktig fara men för den delen heller inte med mer luft ned till ribban än vad nöden krävde. Den där typen av segrar som är nödvändig under en lång säsong.

West Ham hämtade sig väl från pungsparken i premiären mot Tottenham och var dominanta hemma på Upton Park mot Crystal Palace. Tre poäng till West Ham där flera av spelarna verkar ha hittat sina roller tämligen bra. Crystal Palace å sin sida följde upp sin pungspark med en rätt blek prestation, och får sägas ha rätt stora problem för tillfället.

Två trista 0-0-matcher på Villa Park och St Marys. Och en i allmän mening lika trist 1-1-match på Stadium of Light, där vare sig Sunderland eller Man Utd direkt svarade för några inspirerande prestationer.

:::

Återstår gör naturligtvis en riktigt härlig stormatch mellan de två lag som gjorde upp om ligatiteln förra säsongen.

Man City mot Liverpool på Etihad. Just för tillfället är det ju svårt att föreställa sig en häftigare engelsk ligamatch. Nu tror ju jag att Chelsea kommer ha ett rätt starkt ord med i laget men visst är det en match mellan två förväntade titelkandidater vi nu får se redan i andra omgången.

I och med att det är så tidigt på säsongen så infinner sig en del frågor som annars kanske inte hade varit så aktuella.

Spontant känns det som om det borde vara en fördel att få spela en sådan här bortamatch tidigt på säsongen. Det kan vara lite ringrostigt i början av säsongen vilket gör det relativt svårare att bryta ned motståndet. Att det är just början på säsongen betyder att matchen inte upplevs som lika avgörande, vilket kanske sänker energinivån på hemmalaget en aning.

Det är alltså kanske en fördel att möta toppkonkurrenter på bortaplan tidigt under säsongen. Många tittar ju på spelschemat och ser hur tuff inledningen är. Men sett över en hel säsong kan det alltså snarare vara önskvärt att beta av de här matcherna tidigt.

Frågan kan formuleras rätt enkelt: Möter man helst Man City på Etihad i augusti eller i april?

:::

Be Champions!!

Fiendens fiende-logiken ger en missriktad bild av Man Utds bekymmer

24 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

”Mer dåliga nyheter för Manchester United!”. ”Manchester United får klara sig i fem år till med Glazernomics”. ”Glazers thrive while United flounder”. Bara ett utdrag av mediarubrikerna som följde på Glazers besked under veckan att de inte hade för avsikt att sälja Man Utd åtminstone under de närmaste fem åren.

Nå, vad är det då som är så dåligt med detta? Om vi ser till det sportsliga sedan Glazers köpte Man Utd 2005, då för övrigt Man Utd befann sig mitt inne i en svacka inte helt olik den klubben nu upplever, så har Man Utd vunnit Champions League en gång och gått till final ytterligare två gånger, vunnit ligan fem av nio säsonger, samt vunnit ett antal övriga titlar längs vägen. Ett minst sagt rätt okej facit.

Rent ekonomiskt på spelarmarknaden, som ju är den måttstock som i själva verket intresserar journalister och supportrar, så har Man Utd värvat spelare precis som förut. Ingen tydlig skillnad existerar över huvud taget. Det värvas unga lovande spelare uppblandat med enstaka värvningar runt £30m-strecket. Före Glazers köpte klubben precis som efter Glazers köpte klubben.

Många vill självklart peka på den skuldsättning som Glazers belastade klubben med i samband med deras köp av den. Samtidigt vet den med ett minimum av ekonomisk allmänbildning att skulder i sig inte är någon kostnad. Räntor etc är däremot en kostnad men befinner sig på en fullt hanterlig nivå. Med Glazers har också kommit kraftigt ökade intäkter, en aspekt som väldigt gärna glöms bort av såväl journalister och supportrar.

Det här är inte media och respekterade journalister som försöker förmedla en smart och upplysande analys av vad som faktiskt sker. Det här är media och respekterade journalister som helt enkelt har bestämt sig för en uppfattning som de vet att supportrarna vill höra.

Allra helst den sista rubriken, som hör till en artikel skriven av den notoriske Glazerkritiserande David Conn på The Guardian, är minst sagt tendentiös då den antyder en direkt kausal koppling mellan att Glazers tjänar på sitt ägarskap och att det går dåligt för Man Utd på fotbollsplanen. I själva verket ser ju Glazers affärsmodell rakt motsatt ut, den bygger på framgång på planen.

Man kan fråga sig om det finns andra faktorer än just Glazers som ägare som kan förklara varför det går dåligt för Man Utd på fotbollsplanen. En rätt stor sådan faktor är självklart att Alex Ferguson har slutat som manager, och detta kräver sin tämligen omfattande förändringsprocess i klubben och i laget. Den har tagit ut sin rätt.

Telegraph kör i övrigt en rätt intressant artikel med rubriken ”United’s transfer strategy has been an abject failure”, spännande nog samtidigt som där finns dessa artiklar som hänvisar till Glazers misslyckande. Men kanske är just Man Utds virriga velande på transfermarknaden under denna och förra sommaren även det en stor förklaring till att det hackar rejält i Man Utds maskineri.

Men i så fall faller ju inte ansvaret på Glazers som ägare. I så fall faller ansvaret på Man Utds verkställande klubbledning, med Ed Woodward som högsts ansvarig, naturligtvis tillsammans med klubbens fotbollsmässiga ledning som självklart har haft sina problem. David Moyes fick aldrig något riktigt fotfäste i klubben och Louis van Gaal har ägnat halva sommaren åt VM.

Negativismen mot Glazers ägande av Man Utd är missriktad. Den grundar sig både i okunskap och i supportergruppers egna maktambitioner. Den har sitt fotfäste och grogrund i en omständighet som alltid kommer att störa just supportrar; Glazers ägande av Man Utd är strikt affärsmässigt, de är inte ägare för att de ”älskar” klubben.

Det ligger ett uppenbart fiendens fiende-tänkande bakom symbiosen mellan journalisters och supportrars kritik av Glazers. En uppfattad gemensam fiende placerar dem båda i samma ringhörna, där analysen förlorar i objektivitet och saklighet och de båda grupperna reproducerar, bekräftar och förstärker varandras redan på förhand bestämda ståndpunkter.

Men det hela är också ett logiskt felslut. Kritiken utgår från att alternativet till Glazers som ägare är ett vackert, rätt och riktigt ägande av Man Utd, med en utgångspunkt i supporterbaserat ägande och ledning. Men även om man skulle betrakta detta som ett önskvärt alternativ, vilket jag inte gör, så är detta inte vad som realistiskt skulle ske om Glazers skulle bestämma sig för att sälja klubben. Då kommer istället en annan institutionell och affärsmässigt driven ägare ta över klubben.

Och då tänker jag lite att ”Better the devil I know”.

:::

Be Champions!!

Newcastle kan känna optimism trots förlust i första matchen

23 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Sett till det yttre så skulle man kunna tro att saker och ting är ungefär som de var förra säsongen för Newcastle. Ligapremiären hemma på St James’ Park mot Man City förlorades med 0-2, precis som Newcastle förlorade även förra hemmamatchen mot Man City med 0-2 i en rätt surmulen affär där Newcastle kände sig bestulna på poängen av en inte helt lyckad domarinsats.

I Newcastles sista hemmamatch förra säsongen, mot Cardiff, så var stämningen som mest negativ. Fansen planerade en kollektiv utmarsch från arenan i den 69:e minuten, och varje gång Alan Pardew lämnade sin plats på bänken och rörde sig ut i det tekniska området så genljöd burop och busvisslingar från läktarna.

Så lät det emellertid inte i söndags. Med nio nya spelare inköpta lagom till den här säsongen så har optimismen återvänt till Newcastles läktare. Remy Cabella, Daryl Janmaat, Jack Colback och Emmanuel Riviere debuterade samtliga för Newcastle och alla fyra gjorde starka första matcher i Newcastles tröja.

Siem De Jong och Cheick Tioté var båda två skadade, vilket betyder att Newcastle inte kunde ställa upp med sitt allra starkaste lag mot Man City. En match där de fick lida för att de inte lyckades göra det första målet. Tolv skott utan att ett enda av dem faktiskt träffade mål antyder att Newcastle behöver fortsätta stärka upp sitt anfall.

Vad man undrar över när De Jong och Tioté återvänder till laget är hur det kommer att påverka Moussa Sissoko, som under större delen av sin tid i Newcastle har slösats bort på en högerkant. Men mot Man City placerades han centralt på mittfältet och var med viss marginal Newcastles bäste spelare.

Förlusten mot Man City till trots så gav den matchen betydligt mer upphov till optimism gällande Newcastles chanser under säsongen än vad motsvarande förlust mot Man City förra säsongen gjorde. Så stora var inte marginalerna mellan lagen, men Man City har de individuellt skickligare spelarna och det avgjorde den här gången.

Mot Aston Villa i dagens tidiga match, ett annat lag som imponerade i ligapremiären, så råder inte samma åtskillnad i individuell spetskvalitet mellan de båda lagen. Så trots att Aston Villa fick tre poäng från sin ligapremiär, och Newcastle står kvar på noll, så bör Newcastle kunna bege sig till Villa Park med förhoppningen att kunna vinna.

:::

Om den tidiga matchen idag ska bli intressant att följa så är kvällens match mellan Everton och Arsenal på Goodison Park en riktig godbit. En match mellan två lag som förra säsongen sluggades om Champions League-platsen och som båda den här säsongen förväntas kriga uppe i toppen av tabellen igen.

Arsenal hade svårt för Everton förra säsongen. Matchen på Emirates slutade 1-1 och på Goodison Park i april så gjorde Everton mos av Arsenal i en match som de vann med 3-0. Ett i dåläget väldigt starkt resultat för Everton som med den segern faktiskt för en stund gick förbi Arsenal i tabellen, även om de därefter skulle tappa detta försprång.

Everton är en farlig hybrid av offensivlusta, teknisk fotboll och fysisk råstyrka, ett amalgam av det Everton som David Moyes skapade, med sin defensiva disciplin, och den mer offensivt inriktade fotbollsidé som Roberto Martinez har tillfört laget.

Arsenal har alltid haft svårt för den här typen av tuffare fotboll under Arsene Wengers tid i klubben. Så till den grad att det har blivit en uttalad metod för att besegra dem. Detta har varit fallet ända sedan Arsene Wenger inte längre hade tillgång till den backlinje som han själv fick ärva från George Grahams lagbygge, eventuellt engelsk fotbolls bästa backlinje någonsin. Även om Arsenal med tiden nu faktiskt har blivit bättre på detta, i alla fall mindre känsliga.

I det avseendet är kanske Arsene Wenger och Roberto Martinez samma andas barn. Båda är offensivt lagda i sitt sätt att spela fotboll. Båda har emellertid chansen att under sin första tid i sina respektive klubbar basera denna offensiv på en redan befintlig samspelad och ytterst välorganiserad defensiv.

Men när denna defensiv med tiden försvinner så riskerar laget få en offensiv obalans. Så inträffade för Arsene Wenger. Tiden får utvisa om så också blir fallet för Roberto Martinez.

:::

Be Champions!!

Crystal Palace tvingades ducka en moralpolitisk skitstorm

22 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Man ska inte kasta sten om man sitter i ett glashus! Nu vet jag inte om kristall är att betrakta som glas och att samma sak i så fall ska gälla för Crystal Palace, som tagit sitt namn från den världsberömda byggnaden i London från världsutställningen 1851.

Å andra sidan… Det är ju svårt att kanske reagera på något annat vis än det sätt som Crystal Palace reagerade på när de tämligen tvärt drog sig ur vad som rapporterades som långt gångna förhandlingar med Malky Mackay att ta över som manager i klubben sedan Tony Pulis lämnade klubben.

Nyheten slog ju nämligen ned som en bomb i England häromdagen att Malky Mackay i en serie av SMS till Iain Moody, som tidigare fått sparken från Mackays förra klubb Cardiff och som nu befann sig i Crystal Palace, uttryckt sig rasistiskt, antisemitiskt, könsdiskriminerande och homofobiskt. Kort sagt helt jävla korkat.

En tragikomisk bisats i den här historien är att Glenn Hoddle ungefär samtidigt sade sig inte vara intresserad av uppdraget. Alltså samme Hoddle som 1998 fick sparken som Englands förbundskapten efter att ha uttryckt sig kränkande om handikappade.

Crystal Palace befann sig alltså oförvetandes i en moralpolitisk skitstorm av sällan skådat slag. Man tar nämligen rätt hårt på sådant där i England och i Premier League, betydligt hårdare än i exempelvis La Liga och Serie A skulle jag säga. Delvis beror det så klart på andra samhällsvärderingar i stort.

Delvis är det helt säkert också så att Premier League är mer besvärade av att framstå som rumsrena och legitima på marknaden och i opinionen. Skandaler och kontroverser är något som de absolut inte vill vara delaktiga i. Ibland kan detta gå för långt men här får man ändå säga att man förstår dem.

Man får också som sagt förstå Crystal Palace som gör snabb reträtt. Även om det så klart sätter dem i en ännu mer besvärlig dager. Dels tar det ännu längre tid att få tag i någon ersättare. Dels kommer den som nu blir ersättare att rätt klart och tydligt framstå som allt annat än det första alternativet.

Men det här är ju också särskilt intressant med tanke på att det kastar lite ytterligare ljus över de märkliga skeenden som hände under förra säsongen i Cardiff. Där ju först Iain Moody och därefter Malky Mackay fick sparken av den inte alla gånger helt sympatiske ägaren Vincent Tan.

En källa till konflikt mellan dessa var att Tan ansåg att Moody och Mackay betalat betydligt mer än marknadsvärdet för spelarna som kom till klubben under förra sommaren. Men det har nu också framkommit att dessa smutsiga SMS var kända för Cardiffs ledning och för Vincent Tan tämligen tidigt under förra säsongen.

Vincent Tan hade alltså minst sagt goda incitament att gå skilda vägar från Mackay under säsongen. Hade han inte gjort det så hade han ju själv, och Cardiff, suttit i just den moralpolitiska skitstorm som Crystal Palace nu befann sig i utkanten av.

Att sedan Tan själv tämligen Bondskurkaktigt både till lyte och beteende ändå väljer att läcka den där SMS-filen, för så sägs ju nu vara fallet, adderar ju bara en extra dimension till hela soppan.

Om det sedan var ett sätt att hämnas på Malky Mackay är svårt att säga. Eller om det var ett sätt att jävlas med Crystal Palace lite extra, sedan dessa båda klubbar ju varit inblandade i ett ”spioneribråk” sedan förra säsongen, där Cardiff anklagade Crystal Palace för att ha spionerat sig fram till deras laguppställning inför en match.

Eller så såg bara Vincent Tan chansen till två flugor i en smäll.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Federico Fernandez (CB), Napoli till Swansea, £7m. Swansea förstärker sin backlinje och gör det med en riktigt intressant spelare, den argentinske landslagsbacken Fernandez. Backlinjen var en lagdel som Swansea behövde förstärka. Med beröm godkänd (++++)

Marcos Rojo (CB), Sporting till Man Utd, £16m. Det är för den sakens skull inte slut med argentinska backar som flyttar till Premier League. Man Utd slänger upp pengarna för en back och det var nog minst sagt på tiden. Fler behövs. Med beröm godkänd (++++)

Leroy Fer (CM), Norwich till QPR, £8m. I det tysta så gör QPR en av de mer intressanta transfersomrarna. Fer är en kompetent spelare som hade en klart bra säsong i Norwich förra säsongen. Tillför mycket krut till QPR:s mittfält. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Gästblogg: En fundering angående supporterkultur

21 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Jag fick ett långt mail igår kväll från Simon som brakade iväg i en riktigt intressant och tänkvärd utläggning kring det här med supporterkultur, vad vi som supportrar vet, inte vet och påstår oss veta. Mailet var helt säkert inte tänkt som någon gästblogg, men funderingarna är både utmanande nog och inte minst aktuella så här mot slutet av transferfönstret. Så håll till godo!

Peter

:::

Tjenare! Är en frekvent läsare av dina blogginlägg på Fotbollskanalen. Uppskattar enormt dina djupare analyser av fotbollens alla sidor. Det som jag blir imponerad av i dina bedömningar är att du sällan ger orationellt kritik, och ständigt håller ett avstånd till hur svårt det faktiskt är att analysera fotbollen. I och med ”avstånd” så menar jag helt enkelt att du har respekt för att fotbollens organisationer och mönster är så otroligt komplexa, vilket egentligen omöjliggör exakta bedömningar inom vissa områden. (Ifall man observerar utifrån, vilket majoriteten ju gör.)

Jag tycker att det är väldigt sällsynt bland människor som analyserar fotboll, särskilt ifall det handlar om analysförsök på sådant som vi inte direkt har något grepp om. Till exempel vad som sker bakom kulisserna när det gäller klubbledning, och dylikt. Det handlar ju om ämnen som vi ”medelmåttor” (på en gradering i vilken insikt vi egentligen har en fotbollsklubb) absolut inte har större koll på egentligen. Den enda bild vi kan bygga upp är ju ett perspektiv utifrån. I det perspektivet bedömer vi konsekvenser väldigt blint, och det får oss att tro att vi förstår mer än vad vi egentligen gör om fotbollen.

Under min tid som fotbollssupporter, vilket egentligen inte sträcker sig mer än ett par år, så har jag alltid stört mig enormt på hur supporterkulturen yttrar sig i vissa tillfällen. Det finns många fantastiska aspekter som definierar fotbollen som idrott, absolut. Samtidigt så finns det mindre härliga delar. Till exempel den här jäkla envisheten att tro att fotbollen är svart och vit, att den är mindre komplex än vad den egentligen är.

Ett klassiskt scenario är ju när en person riktar helt obefogad kritik mot en utebliven värvning. Förmodligen så har våran uppfattning om den här eventuella värvningen snedvridits av media och förenklade slutsatser, vilket får den att framstå som mer trolig och kanske till och med mer nödvändig än den egentligen är. Det vi ser uppfattar vi som ett svaghetstecken hos vår klubb: vi kunde inte konkurrera om denna spelaren. Det kan mycket väl vara sanningen också, men tänk så handlar det om att spelaren i sin tur aldrig var motiverad till en flytt (komplext, kan handla om pengar, familj, karriär, vad som helst!), spelaren kanske inte hade flexibilitet för klubbens spelfilosofi, och  agenten ställde helt orimliga krav. Spelaren kanske till och med var ägd till 40% av någon extern aktör? Det finns miljarder olika situationer omöjliggör en övergång. Vissa aspekter lyfts fram bland supportrar, vissa glöms helt bort.

Var jag än vrider och vänder mig under försäsongen så ser jag supportrar som fullständigt dömer ut sina lag, med olika underlag som grunder. Uteblivna värvningar, nytillsatta tränare av ”svag karaktär”, ”snåla klubbledningar”… Vi hade ju kunnat fortsätta i all evighet egentligen. Det finns ingen gräns och ingen ödmjukhet inför vad vi inte vet om våra klubbar vi stöder. Den information vi tar in deformeras ju givetvis otroligt mycket av media i allmänhet, men jag börjar undra ifall vi faktiskt inser det själva? Att småkids/tonåringar som har FIFA14 som underlag för sin fotbollsvärld dömer ut klubbar till höger och vänster förstår man ju kanske. Det som är mer skrämmande är hur insatta, ”meriterade” människor bedömer fotbollsvärlden. De kan tala i all oändlighet om hur oförutsägbar fotbollsvärlden är, men ändå så motsäger de sig själv direkt när de går ut med giftig kritik mot information som de egentligen bara har ett ytligt perspektiv på! Att påstå sig förstå en förenings (eller en viss individs) tankegångar genom tidningsuttdrag och resultatläsande är helt missvisande. Detsamma benägenhet att tro att varje bra beslut bör ge bra konsekvenser.

Har nyligen läst Nassim Nicholas Talebs bok ”The Black Swan”, och började genast fundera på hur vissa av fenomenen i boken påverkar fotbollen. Boken handlar förövrigt om slump, rationalitet, beteendevetenskap… En salig blandning av det mesta som förklarar att människan inte är så rationell som vi vill tro. Kan vara att du redan läst den. Det rekommenderas starkt i alla fall! :)

Boken tar upp just det här med beslut och konsekvenser. Hur slumpen ständigt påverkar världen, och hur vi vägrar bemöta den och erkänna den. Håller därför med i slutsatsen om att beslut ska värderas utifrån beslutsprocessen, inte alltid utifrån resultatet, då slumpen har sin enorma påverkan på allt som inträffar.  Det känns som något vi åskådare bör ha i åtanke, just att ha respekt för framför allt slumpen och allt vi inte vet. Laguttagningar och spelarbyten under match är klassiska huggämnen, där har vi chansen att värdera ett besluts konsekvens i efterhand. Något som givetvis är omöjligt av tränaren i stunden där besluten tas.

I bägge fall spelar slumpen stor roll, och visst handlar det till stor del att minimera möjligheten av ett negativt utfall som tränare, i vad man än tar sig åt, dock så finns slumpen alltid där och kan ”förstöra” en tankegång som är helt rationell, en tankegång som vi själva förmodligen hade ansett lämplig i stundens hetta. Sedan så spelar ju även okända faktorer roll, hur kan vi kritisera en laguttagning alltför hårt egentligen? Ett ”team” sitter inne med enormt större infobank än vad vi gör (med ett perspektiv inifrån), och baserar förmodligen sina beslut på vad de anser har störst sannolikhet att lyckas med. Vad vet vi som inte de vet, just i stundens hetta? Vet vi något om att spelarens fysiska nivåer kanske har försämrats under de senaste veckorna, att han hamnat med konflikt med ledare och spelare, att han inte har greppat veckans taktikupplägg, eller har genomgått en personlig tragedi?

Återigen: miljontals faktorer, ett antal försvinner säkert i och med proffsfotbollens precisionsarbeten, men det handlar ändå om mänskliga faktorer som är svåra att åtgärda, vilken noggrannhet klubben än arbetar med.

Vad får oss att tro att vi vet mer än personerna som jobbar med ett perspektiv inifrån? Givetvis ska vi ifrågasätta, kanske t.o.m. använda drastiska metoder ifall det handlar om något som är moraliskt förkastligt, eller något som uppenbart skadar oss som supportrar. Men när det handlar om ekonomi, taktik och lagledning så måste vi hålla oss på ett ödmjukt avstånd. Det jag reagerar mest på är onödigt hård kritik från supporterhåll, men givetvis så måste vi även hålla vårt beröm inom ett tänk som faktiskt bemöter beslutsprocessen.

Detta blev måhända lite rörigt, men jag anser det vara ett stort problem i supporterkulturen. Tron att vi förstår mer än vad vi gör utifrån, och övertron på vad media säger oss. Trots att vi ser fotbollen som en komplex maskin behandlar vi inte den som en när vi gör våra bedömningar. Hur ska man komma runt det? Inse att det enda vi vet är att vi inte vet något alls?

Skriv gärna tillbaka ifall du har reflekterat över detta tidigare från ditt supporterperspektiv. Antar att du som United-supporter själv får hantera mycket dylikt då laget inte helt obekant har varit i gungning. Obalans brukar skapa den allra värsta övertron, ungefär som att man själv skulle klara av att styra upp Manchester United som klubb i Football Manager-stil. Kanske är helt ute och cyklar i mina påståenden, brukar spreta rejält när jag blir motiverad över en tankegång, tyvärr. Men det känns som att en viss substans går att utvinna.

/Simon

Hörnan #1: Drömdebut för Eric Dier med Tottenham

20 augusti 2014 00.33, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Hugo Lloris, Tottenham
Ashley Williams, Swansea
Leighton Baines, Everton
David Silva, Man City
Diego Costa, Chelsea

:::

Några nyheter:

  • Ny och mer offensiv uppställning
  • Inga avbytare, bara bubblare
  • Inom parantes antal uttagningar i veckans lag

:::

Tankar och slutsatser:

Cesc Fabregas var strålande för Chelsea och var precis den konstruktiva länk på mittfältet som José Mourinho förutspådde när han sa att Chelsea var helt säkra på att de ville värva honom och på hur de skulle använda honom. Kommer bli en tung faktor för Chelsea den här säsongen.

Hull är fortsatt starkt där mittbacksparet med James Chester och Curtis Davies är på väg att utvecklas till ett av ligans allra bästa. Där är nyckeln till Hulls fortsatta Premier League-status.

Man Utds premiär hemma mot Swansea var under all kritik. Men i allt ståhej med deras förlust så har det tappats bort lite grann att Swansea gjorde en lysande insats på bortaplan. Gylfi Sigurdsson var strålande som offensiv mittfältare och Ashley Williams lysande både som mittback och lagkapten. I målet höll Lukasz Fabianski hög klass.

Eric Diers ligadebut för Tottenham höll ren och skär Busterklass. En spelartyp som kan utgöra skillnaden mellan en lyckad och en misslyckad säsong, att kvalificera sig eller inte kvalificera sig till Champions League exempelvis.

Aston Villa inledde säsongen otroligt starkt. Fabian Delph verkar ha konserverat formen från slutet av förra säsongen. I övrigt är det tre värvningar under sommaren som till synes har lyft laget. Philippe Senderos och Aly Cissokho har förstärkt lagets backlinje betänkligt samtidigt som Roy Keane verkar ha fått en viktig roll vid sidan av planen.

Bara två lag i toppstriden gick ur premiäromgången tämligen obesvärat, nämligen de två tippade huvudkandidaterna till ligatiteln, Man City och Chelsea. Arsenal, Liverpool, Tottenham och Man Utd hade allihopa tydliga besvär i sina matcher. Ett omen inför den fortsatta säsongen måhända.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv