Peter Hyllmans Englandsblogg

Managerns betydelse är både överskattad och underskattad

19 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Det är en av de mest svårlösta för att inte säga olösbara diskussionerna inom organisationsteorin, för all del inom samhällsvetenskapen som helhet, hur stort inflytande på världen som individer har i förhållande till strukturer eller institutioner. Funktionalistisk forskning tenderar att överskatta individens handlingsutrymme samtidigt som kritisk och postmodern forskning underskattar detsamma.

En liknande diskussion pågår inom fotbollen där det diskuteras vilken betydelse en manager egentligen har på en fotbollsklubbs framgångar. Är det managern som i kraft av sin egen personlighet driver klubben till framgång, eller är hans närvaro mer av en lycklig omständighet och klubbens framgångar snarare mer en produkt av goda institutionella förutsättningar?

Alex Ferguson är den manager inom engelsk fotboll som troligtvis ansetts som mest betydelsefull av dem alla. Han uppfattas som den kanske störste managern genom alla tider, men det är också ett rimligt antagande att det hade han inte ansetts som nu om han inte hade kommit till Man Utd. Ferguson gjorde Man Utd framgångsrika igen, men det var inget Hull eller Wigan som han gjorde till ett av världens största och bästa klubblag.

Sanningen är dock sällan eller aldrig ensidig. För sett till totala spelarlöner och spelartruppens marknadsvärde, två faktorer som anses ha enormt stor betydelse för ett lags framgångar, så har det räknats ut att Man Utd under Fergusons tid i klubben ”borde” ha vunnit Premier League sex gånger. Han vann Premier League med Man Utd mer än dubbelt så många gånger. Någon betydelse måste han alltså ha haft.

Statistiska nyckeltal är dock inte nödvändiga för att inse en managers betydelse. Johan Cruyff grundlade en hel klubbfilosofi i Barcelona. Bill Shankly skapade ett imperium i Liverpool och Arsene Wenger förvandlade ett mediokert Arsenal till en europeisk storklubb.

:::

En manager idag har inte det inflytande som han hade tidigare inom engelsk fotboll. Då kontrollerade managern i stort sett varenda aspekt av klubben och exempel på sådana klubbikoner är många inom engelsk fotboll. Matt Busby, Bill Shankly, Don Revie, Bill Nicholson, Brian Clough med flera.

Kapitalinflödet i Premier League, och inte minst invasionen av utländskt ägande, har skapat en betydligt mer aktiv ägarstyrning inom engelska fotbollsklubbar. Detta har kringskurit managerns auktoritet. Detta samtidigt paradoxalt nog som managern i media och i realiteten ensam tvingas bära hela ansvaret för en klubbs och ett lags misslyckanden.

Så kallade football directors har blivit allt vanligare också inom engelsk fotboll, och kan förväntas bli än mer vanligt förekommande. Detta är det kanske allra mest konkreta exemplet på hur klubbledningar begränsar managerns inflytande och det är också ett ingrepp som i flera klubbar har lett till konflikt med den gamla föreställningen om managerns särställning.

Även om det i flera fall också har visat sig vara en lyckad reform som gett upphov till långsiktighet och strategisk planering.

:::

Simon Kuper och Stefan Szymanski har med sin bok Soccernomics fått ett rejält genomslag. En av deras slutsatser som fått allra mest genomslag är den att en klubbs ligaposition i slutet av säsongen till 89% beror på storleken på klubbens lönebudget. Implikationen av detta skulle alltså bli att en manager själv som mest kan påverka 11% av sitt lags prestation i ligan.

Nu finns det mycket med denna slutsats som kan ifrågasättas. För det första så visar en motsvarande studie genomförd över en annan tidsperiod att lönebudgetens påverkan bara är 81%, vilket är en väsentlig skillnad. För det andra bortser Kuper och Szymanski från att en bra manager normalt sett kommer kunna förhandla till sig en högre lönebudget. För det tredje väljer de att titta på lönebudgeten som ett aggregerat mått, när managern i själva verket kan påverka väldigt mycket genom att fördela sin lönebudget olika för olika spelare.

Det där kan man så klart diskutera i oändlighet. Intressant är dock att även om vi skulle acceptera slutsatsen att en managers inflytande bara sträcker sig till 11% så är detta kanske inte så bara. En motsvarande studie av en VD:s påverkan på sitt företags lönsamhet, publicerad i Chris Andersons och David Sallys The Numbers Game, visar för övrigt att en VD påverkar 14,5% av företagets prestation.

Men fotboll är en sport med väldigt små marginaler, så 11% kan ju sett i det sammanhanget vara väldigt mycket. Fotboll handlar om att göra fler mål än sina motståndare och ta fler poäng än sina konkurrenter. Kan dessa 11% vara skillnaden mellan 1-1 och 2-1, eller mellan tre poäng och en poäng från en match? Ja, det måste man anta.

Men det är klart, ingen manager kan heller trolla med knäna. Och 11% är i absoluta tal så väldigt mycket mer i en klubb som Man Utd, som Arsenal, som Man City, Liverpool eller Chelsea, än vad 11% är i klubbar som Stoke, Wigan, Norwich, Aston Villa eller Fulham.

Det finns däremot en sak som samtliga dessa argument bortser från, nämligen managerns symbolvärde. En manager, åtminstone inom engelsk fotboll, är en symbol för klubben och en enande figur för dess samtliga intressenter: spelare, ägare, ledning och supportrar. Managern är på gott och ont den karaktär runt vilken såväl förhoppningar som frustrationer ges utlopp.

Managerns betydelse i formell mening är kanske på väg att avta, men det kommer att dröja länge än innan dennes symboliska mening inom engelsk fotboll minskar i omfattning.

:::

Dagens matcher: Newcastle vs Liverpool (13:45), Arsenal vs Norwich, Chelsea vs Cardiff, Everton vs Hull, Man Utd vs Southampton, Stoke vs West Brom, Swansea vs Sunderland, samt West Ham vs Man City (18:30).

Liverpool svarade för en riktig demolition av Newcastle på St James’ Park förra säsongen, och det kan finnas skäl att undra vad ett liknande resultat den här gången skulle göra med Alan Pardews anställningstrygghet. Arsenal, Chelsea och Man Utd har samtliga matcher de bör eller ska vinna, samtidigt som Man City har en knepig bortamatch på kvällen mot ett laddat West Ham.

:::

Be Champions!!

Sju goda saker och sju dåliga saker från de sju första omgångarna

18 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Den första akten utav det Shakespeareianska drama som en normal Premier League-säsong utgör är över. Den tidiga höstens båda landslagsuppehåll är avklarade och i och med att England framgångsrikt kvalificerade sig till VM, utan att behöva ta den ångestladdade omvägen via playoff, och allt fokus kommer därför fram till mitten av våren att ligga på klubblagsfotbollen och ligaspelet.

Alltså kan det vara dags att stämma av vad som har skett hittills under säsongen. Trots att två månader passerat så har vi bara spelat sju omgångar av Premier League, men det är ändå sju omgångar som på lite olika sätt har vänt upp och ned på våra allmänt hållna föreställningar om ligan, dess starka och dess svagare kort.

Sju är ett heligt tal inom de flesta världsreligioner, så också inom kristendomen. I den bibliska sagan om Josef som säljs till slaveri i Egypten talas det explicit om sju goda år som ska följas av sju dåliga år. Goda och dåliga saker hittar vi så klart också i Premier League, även om de inte är fullt så omtänksamma att de dyker upp i riktigt lika god ordning som i Bibeln.

:::

Sju goda saker

(7) Southamptons imponerande start. Det är alltid särskilt roligt när de lite mer oväntade klubbarna svarar för en positiv säsongsinledning, men desto roligare när det är ett lag som både spelar en bra fotboll och vars framgång bygger på ett långsiktigt arbete med den egna ungdomsakademin. Det är i och för sig osannolikt att Southampton kommer hålla sig kvar på fjärde plats någon längre tid, men de förtjänar att ligga däruppe nu.

(6) Nykomlingarnas uppkäftighet. Det här var säsongen när de allra flesta trodde att Premier Leagues nykomlingar skulle få extra stora problem, och där det var sannolikt att alla tre skulle åka ur på en gång. Med lite olika angreppssätt under sommaren så har dock både Cardiff och Hull visat framfötterna rejält under säsongsinledningen, och det är snarare andra klubbar som ser ut att ligga betydligt mer illa till.

(5) Aston Villas högre lägstanivå. Säsongen inleddes strålande med en mycket meriterande bortaseger mot Arsenal. Därefter har resultaten varierat mellan svaga och starka, exemplifierat av förlust hemma mot Newcastle men vinst hemma mot Man City. Aston Villa är svårförutsägbara den här säsongen, men det är ändå bättre än förra säsongens förutsägbara svaghet. Aston Villa börjar hitta fotfästet i Premier League igen.

(4) Arsenals momentum. Act as if ye hath faith and faith shall be given to you. Eller med andra ord, fake it until you make it. Arsenal har inlett svagt några säsonger i rad och på så vis omedelbart hamnat på efterkälken. Den här gången har de undvikit detta, en utveckling som definitivt förstärktes i och med köpet av Mesut Özil, och till skillnad från tidigare säsonger så kan Arsenal nu spela med vinden i ryggen. Det kan bära långt.

(3) Premier Leagues nya TV-avtal. Det känns som att något håller på att hända med Premier League och mycket av förändringen kommer underifrån. Det nya TV-avtal som Premier League skrev på har gett samtliga klubbar i ligan helt nya ekonomiska förutsättningar, och redan till den här säsongen har vi sett ett rejält kvalitetsinflöde också i Premier Leagues mindre klubbar. Det leder till ökad otrygghet för ligans storklubbar, men skapar högre konkurrens och mer spänning.

(2) Bredden på toppstriden. Det mediala argumentet är naturligtvis att det är de stora klubbarna som blivit allt sämre, men den mer optimistiska glaset är halvfullt-tolkningen är även att de tidigare underpresterande storklubbarna inte längre underpresterar. Liverpool, Arsenal och Tottenham är alla tre med i toppen av Premier League på ett annat sätt än tidigare säsonger, och visst är det något som ökar både spänning och underhållning.

(1) De unga spelarnas framfart. Saido Berahino, Ravel Morrison, Ross Barkley, Adnan Januzaj, Robbie Brady med flera. Det har klagats mycket på att Premier League inte attraherar världsfotbollens största namn, men vad Premier League alltid har varit särskilt bra på är att ge ett skyltfönster åt världsfotbollens kommande stornamn och den här säsongen är så här långt inte något undantag. Det är de unga stjärnorna som hittills har lyst upp Premier League-säsongen.

:::

Sju dåliga saker

(7) Crystal Palace infriar förväntningarna. Om Hull och Cardiff har imponerat så har Crystal Palace snarare imploderat. Ian Holloway gjorde succé med Blackpool under sin förra sejour i Premier League, men med Crystal Palace verkar det mesta ha gått fel. Laget var i rejält behov av att förstärka försvaret under sommaren, men Holloway har ihärdat med att istället värva offensiva spelare. Tre poäng på sju matcher är illa för Crystal Palace.

(6) Swanseas mediokra inledning. Swansea är en klubb som vunnit många beundrare under sina två säsonger i Premier League. Inför den här säsongen är det många som förväntat sig att de ska ta nästa steg i sin utveckling, därtill inspirerade av sitt Europa League-spel. Men ligaformen har varit allt annat än övertygande, med förluster på hemmaplan som ett lag med aspiration på tabellens övre halva inte kan tillåta sig.

(5) Newcastles likgiltiga säsongsstart. Det har varit svårt att förutspå vad Newcastle skulle hitta på. Det gick illa förra säsongen men då fanns Europa League att skylla på. Utan den belastningen den här säsongen så var förhoppningen att Newcastle skulle återfinna samma form de uppvisade för två säsonger sedan. Istället har det blivit lite mellanmjölk av Newcastles inledning, inte särskilt bra men heller inte direkt katastrofalt.

(4) Fulhams bristande målmedvetenhet. Fyra klubbar ligger och snurrar på sju poäng på eller runt nedflyttningsstrecket. Fulham är en av dessa klubbar men ger intryck av att befinna sig i en värre situation än övriga på grund av en oro i klubben. Mediauttalanden kan betyda allt och intet, men det sänder inte ut några bra signaler när managern själv indikerar att han inte är nöjd med sin tillvaro i klubben. Spänningsvärk med klubbens nye ägare.

(3) Man Utds ledningsproblem. Det var många som kliade sig i huvudet under sommaren och undrade vad Man Utd egentligen pysslade med. Offentliga bud på några av transfermarknadens långskott, ett velande med betydligt mer rimliga måltavlor, ett tapp av etablerade och uppskattade tränare i klubben, och några osmidiga grodor i hanterandet av Wayne Rooney har handikappat Man Utd under säsongsinledningen.

(2) Storklubbarnas omställningsproblem. De allra största klubbarna i England drivs ju sedan länge som företag, och är det något som de borde kunna hantera så är det personalförändringar på toppnivå.Men det visar sig att förändring inte är något som klubbar som Chelsea, Man Utd, Man City med flera riktigt har lärt sig att bemästra. Vilket skänker ett något annat perspektiv på allt prat om hur professionella moderna fotbollsklubbar har blivit.

(1) Sunderlands röra. De stora reformatorernas främsta misstag är att försöka genomföra alltför mycket förändring på alltför kort tid. Paolo Di Canio såg sig själv som en reformator, rev upp väldigt mycket av det gamla med rötterna, och köpte in mängder med nya spelare. Det var ett högriskprojekt som till sist misslyckades och misslyckades spektakulärt med en poäng på sju matcher. Di Canio fick sparken och ersätts nu av Gus Poyet.

:::

Be Champions!!

QPR i toppen av The Championship tack vare framgångsrik personalpolitik

17 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

I måndags valde jag att ge Harry Redknapp en rejäl bredsida angående dennes nya bok och hans fruktlösa ambitioner ta det engelska förbundskaptensjobbet i besittning. Även innan den här säsongen inleddes yttrade jag min tveksamhet kring om Redknapp skulle lyckas med QPR eller över huvud taget bli kvar i klubben särskilt länge.

Men det är inte mycket här i världen som är helt och hållet svart eller vitt, och det måste naturligtvis konstateras att Harry Redknapp och QPR tvärtom har inlett säsongen i The Championship på ett väldigt bra sätt. Tvåa i tabellen med 26 poäng på elva spelade matcher, samma poäng som Burnley på förstaplats men med en match mindre spelad. Fem vinster på de sex senaste matcherna, mycket talar för att QPR är på väg tillbaka till Premier League.

Det är en betydligt mer positiv kurva än den som QPR har befunnit sig på under de senaste två säsongerna, när de för första gången sedan mitten av 1990-talet befann sig tillbaka i Premier League. De klarade sig på den första säsongens tilläggstid kvar i Premier League bara för att den andra säsongen åka ut utan att över huvud taget erbjuda någon som helst kamp.

Vi har sett andra klubbar, såsom Blackburn, Portsmouth, Birmingham och Wolves, åka ur Premier League på liknande sätt förr, och de har haft det förtvivlat svårt att vända på trendkurvan, och är nu fast i The Championship eller än värre så har de till och med flyttats ned i League One eller League Two. Det måste ha varit en av QPR:s många farhågor att detsamma skulle drabba dem.

:::

Så har dock inte skett och en teori väl så god som någon annan om vad detta kan tänkas bero på är att det helt och hållet har med klubbens spelarmaterial att göra.

Det var ett av QPR:s stora strategiska misstag att de i samband med att de säsongen 2010-11 vann The Championship och flyttades upp till Premier League valde att överge de spelare som svarat för framgången. Mängder av nya spelare köptes till klubben, inräknandes Shaun Wright Phillips, Joey Barton, Armand Traore, Kieron Dyer, Djibril Cissé, Bobby Zamora, Ryan Nelsen, Loic Remy, Julio Cesar, Ji-Sung Park, Junior Hoilett, Stephane M’Bia, Christopher Samba, Esteban Granero, José Bosingwa med flera.

Det går att skriva en roman om var och en av dessa spelares individuella brister i QPR, men kollektivt sammanfattandes kan man säga att alla dessa köp skapade en bred trupp med många spelare och höga löner, men absolut inget fotbollslag.

Harry Redknapp är knappast främmande för att öppna en klubbs plånbok och köpa spelare, det är snarare ett av hans signum. Men vad han har lyckats åstadkomma på ett knappt år med QPR är att avlasta många av klubbens högprofilerade men lågmotiverade spelare, ersätta dem med spelare som är kompetenta på The Championship-nivå, och som spelar för varandra och för laget snarare än sitt lönekuvert.

De spelare som Harry Redknapp värvade under sommaren är Richard Dunne, Danny Simpson, Charlie Austin, Matt Phillips, Gary O’Neil och Karl Henry. Därtill är Joey Barton tillbaka från sitt franska äventyr och det är ju en spelare utav etablerad Premier League-kvalitet.

Vi skulle kunna skriva ännu en roman om dessa spelares individuella färdigheter och möjliga defekter, men vad de bidrar med till QPR:s och Harry Redknapps lagbygge är, helt nödvändigt i The Championship, karaktär och kampmoral. Och på så vis har QPR återvänt till de kollektiva egenskaper med vilka de vann The Championship för tre säsonger sedan.

Här spelar också en av Harry Redknapps goda managerkvaliteter in, nämligen hans förmåga att motivera sina spelare. Han påstår sig möjligen inte kunna vare sig läsa eller utforma en taktiktavla, men han förstår sina spelare och han är märkligt bra på att inspirera dem att kämpa för laget och för varandra.

Och med dessa egenskaper och kvaliteter tillbaka i laget så borde QPR rimligtvis ha en god chans att vinna The Championship igen, och en bättre chans att hålla sig kvar i Premier League om de väljer att den här gången hålla fast vid dem, snarare än att drabbas av åksjuka och värva nya mängder av större namn.

:::

I någon mening kan man hävda att QPR i sina två senaste managers, Harry Redknapp och Mark Hughes, har valt två personligheter med liknande komplex, det vill säga ett ego som lite grann vill göra gällande att de egentligen är för bra för det där jobbet.

Hos Mark Hughes var det kanske snarare fråga om ett trauma än ett bestående personlighetsdrag, efter dennes förnedrande avfärdande från Man City, dennes första och hittills enda riktiga toppuppdrag inom fotbollen. Hos Harry Redknapp känns det mer som ett systematiskt karaktärsdrag, han har helt enkelt en väldigt hög uppfattning om sig själv.

Men kanske gjorde det traumatiska det svårare för Mark Hughes att övervinna dessa känslor i QPR. För Harry Redknapp anser sig utan tvekan vara en manager lämpad för Premier League och inte The Championship, men istället för att låta käften glappa om det så har han hittills klarat av att gräva ned sig och försöka bevisa det på fotbollsplanen istället.

Och det är ju naturligtvis en beundransvärd egenskap i sig. Så mycket talar för att det största hotet mot QPR:s uppflyttning till Premier League den här säsongen består i att managerrouletten i Premier League slutar med ett erbjudande som Harry Redknapp vare sig vill eller kan säga nej till.

:::

Be Champions!!

Gästblogg: Vad gör Wayne Rooney till en speciell spelare?

16 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Alla vet väl vad Wayne Rooney går för. Han har gjort över 200 mål för Man Utd och den siffran lär öka med åren. Han är en av Premier Leagues bästa avslutare, om inte den bästa, och hans form hittils under säsongen tyder på att Rooney har hittat tillbaka spelglädjen efter en sommar full av rykten och märkliga rubriker. Men till skillnad från många andra anfallare i världen, så har Rooney betydligt mer i ryggsäcken än ett bra målsinne.

Alla som har sett Wayne Rooney spela när han är i form vet att det är en aggressiv, intensiv och impulsiv spelare. Helt plötsligt kan han explodera och skicka iväg en projektil rakt upp i nättaket eller sätta in en stenhård glidtackling så bollen och motståndaren flyger åt varsitt håll. Han kan också bli riktigt arg och dra på sig onödiga kort, både gula och röda.

Rooney har som tur är bättrat sig där, de fula efterslängarna och allt tjafs med domarna blir allt mer sällsynta med åren som går. Jag tycker dock inte att han bör bli ”lugnare” på planen än vad han är nu. Rooney spelar oftast som allra bäst när han är lite irriterad, och då tänker jag främst på volleyraketen som han avfyrade mot Newcastle för ett antal år sedan. Han var halvskadad, hade en dålig dag, var på väg att bli utbytt. Då small det. Ett av Premier Leagues vackraste mål (och hårdaste skott) någonsin och hans firande efter målet talade sitt tydliga språk.

Wayne har breddat sitt register under de senaste åren. Han har alltid varit en grovjobbare och en duktig målskytt, men nu har han tagit det till en ny nivå. Han gör mål på fler sätt och han springer ofta djupt ner på egen planhalva och hämtar boll för att hjälpa till i speluppbyggnaden. Han är exceptionell på att starta anfall, då han har en suverän blick for spelet och en passningsfot utöver det vanliga. Vi minns den där långa, svepande bollen till Robin van Persie i den titelvinnande matchen mot Aston Villa i fjol som holländaren dundrade i mål på helvolley. Vi minns också den där liknande passningen i Champions League-matchen mot Cluj som van Persie (återigen) läckert styrde över målvakten. Fantastic.

Här börjar Rooney på sätt och vis påminna lite grann om Paul Scholes. Dessa långa, svepande bollar med lätt skruv på. Från mittcirkeln ut på kanterna, från försvaret upp i anfallet. Jag älskar att se Rooney få bollen i mitten av banan, särskilt när yttermittfältarna/ytterbackarna håller bredden ute på sina respektive kanter. Då vet man att bollen kommer sitta klistrad på deras fötter, oavsett om de löper i högsta fart eller om de är stillastående. Det spelar ingen roll, Rooneys passning blir oftast perfekt ändå.

Jag gillade verkligen när Sir Alex valde att spela Rooney i en central mittfältsroll förra året. Det var spännande, men samtidigt synnerligen intressant. En av ligans bästa målskyttar används som central mittfältare. Varför?
Först och främst för att Rooney, som Sir Alex senare själv sa, har alla kvaliteter som krävs för att spela på mittfältet. Han är fysiskt stark, uthållig, har bra teknik, och sedan har han ju de där fötterna som är bra både för passningar och skott. Rooney visade att han även kan läsa spelet ur det defensiva perspektivet. Det syntes på honom att positionen var lite ovan, men jag tyckte att han gjorde det med bravur.

:::

Om jag skulle göra en topp 3-lista med Wayne Rooneys största kvaliteter skulle jag formera den såhär:

3) Skottet. Rooney har ett av Premier Leagues bästa skott. Han kan skjuta både hårt, placerat och skruvat. De där pressade skotten från 30-35 meter är han väldigt duktig på, då han kan få bollen att dyka lustigt eller borra in sig i under ribban. Vi tar hans rökare mot Norwich i fjol och hans debutmål mot Arsenal för Everton som exempel på det.

2) Målsinnet. Rooney har en förmåga att dyka upp där bollen kommer. Han är lika effektiv innanför straffområdet som utanför. Om vi tittar tillbaka på Waynes båda mål i Manchesterderbyt i december 2012, så kan man upptäcka flera saker. Det första målet är en symbol för hans förmåga att hitta nätet. Skottet i sig var inte särskilt hårt, nästan strumprullarkraft, men bollen rullade ändå i mål tack vare att skottet var så välplacerat. Om skottet hamnat rakt på mål hade Joe Hart kunnat ta emot det med foten, som en passning. Men avslutets precision ställde Hart fullkomligt.

Rooneys andra mål i matchen symboliserar hans löpskicklighet, hans avslutsförmåga samt hans smarthet. Han befann sig utanför straffområdet när Rafael da Silva och Antonio Valencia samarbetade ute på högerflanken. När han insåg att Rafael kommer kunna slå in bollen när som helst placerade han sig i skottläge, en bit från straffpunkten. Rafaels markinlägg var klockrent och Rooneys avslut likaså. Det är betydligt lättare att vräka ett sådant avslut upp på läktaren än att placera den hårt längs marken i mål, bakom en återigen chanslös Joe Hart.

Här måste vi också naturligtvis ta upp drömmålet han gjorde mot just Man City 2011. Nanis höga inlägg, Rooneys perfekta cykelspark. Detta var ett mål av yppersta världsklass, det finns inte många spelare i världen som är kapabla att göra ett sådant mål. Den precisionen i upphoppet, den kraften i skottet. Siktet. Visserligen är jag inte jättegammal, men detta är det vackraste mål jag någonsin sett.

1) Energin. Rooney springer extremt mycket, tar oftast det defensiva jobbet lika bra som det offensiva. Han tar de där hopplösa 50-meterslöpningarna och är duktig på att sätta motståndarnas mittbackar under press, och vinner genom det mycket boll för laget. Det är sällan man ser honom vika ner sig och sluta springa. Rooneys roll i laget handlar mycket om att visa sina med/motspelare att han tänker i alla fall inte ge sig i första taget. Flera gånger när Man Utd förlorat, har man ändå kunnat se Rooney löpa ända ner till motståndarnas straffområde för att sätta press på dem.

Under de senaste säsongerna har han även fått pröva på att vara lagkapten lite då och då. Dels för att han snart fyller 28 år och är erfaren, dels för att den ordinarie kaptenen varit borta, och dels så tror jag att dessa tre egenskaper som jag listade har bidragit till att han fått chansen att bära bindeln. Både i landslaget och i Man Utd har tränarna pratat om Rooney som ”a future captain”, och det är väl en rätt så hyfsad bekräftelse på att man gör det bra. Det ska bli extremt intressant att följa Wayne Rooney den här säsongen. Om hans samarbete med Robin van Persie fortsätter at utvecklas och om David Moyes lyckas få fart på Man Utds kantspel, kan detta bli ett riktigt roligt år för Rooney.

Vi låter framtiden utvisa hur det kommer gå.

/A.L.

Roy Hodgsons offensiva idéer kan ta England till VM

15 oktober 2013 09:41, Peter Hyllman

England har hemmamatch ikväll i den helt och hållet avgörande VM-kvalmatchen mot Polen. Vinst och England är klara för VM och i alla fall det minsta acceptabla målet är uppnått för Roy Hodgson. Något annat än vinst och England måste med intill visshet gränsande sannolikhet genomlida ett ångestfyllt playoff för att ta sig till VM.

Hemmamatch samtidigt som FA har sålt iväg närmare 20,000 biljetter, eller en fjärdedel av Wembleys kapacitet, till polska supportrar. Lägg till dessa de närmast obligatoriska räkmackebiljetterna och man kan börja undra om inte FA i sin strävan att göra vinst på Wembley har sålt iväg Englands hemmaplansfördel, en fördel som normalt sett är så viktig i ett kvalspel eller gruppspel av det här slaget.

Polen har i och för sig inget att spela för ikväll. De kan inte nå någon av de två första matcherna. Men att spela på Wembley är naturligtvis speciellt i sig, och att avsluta VM-kvalet på just Wembley framför 20,000 av sina tillresta supportrar innebär att de helt säkert kan uppbåda motivation för matchen, kombinerat med att kunna spela helt utan press.

Inte någon ideal situation för England precis, som definitivt inte har möjlighet att spela utan press.

:::

England befann sig i och för sig i exakt samma situation inför matchen mot Montenegro i fredags, och överraskade då i alla fall mig och kanske också sig själva genom att spela med både lugn och mod, även när det fanns enskilda tillfällen under matchen när humöret hade kunnat svänga.

Roy Hodgson menar jag har lyckats med tre saker som gör England till ett bättre och mer stabilt fotbollslag än vad de har varit förut:

Mod och självförtroende. England spelade med ett nytt självförtroende mot Montenegro och till stor del har det att göra med Roy Hodgsons eget mod i uttagningen av yngre spelare, såsom exempelvis succédebutanten Andros Townsend. Hodgson själv säger att känslan i det engelska laget inte har känts bättre under hans tid. I sammanhanget tror jag också det är betydelsefullt att lagkaptensfrågan verkar ha retts ut och hamnat hos en så stabil och kollektivt uppskattad lagspelare som Steven Gerrard.

Lagmoral. Det har ofta och länge varit ett problem för England med olika fraktioner i laget, ofta formade utifrån klubbgränser, som inte kommit överens med varandra. Stammentaliteten har triumferat över den nationella känslan. Vi har samtidigt kunnat se länder som Spanien och Tyskland basera sina stora framgångar på en väldigt god laganda. Känslan är att Roy Hodgson har börjat skapa något liknande i England. Spelarna verkar lyckligare, mer harmoniska, och kommer överens med varandra. Att Wayne Rooney överlämnar en straff till en Liverpoolspelare visar möjligen på detta.

Offensiven. Hängslen och livrem. Englands melodi lite för länge. Antingen har England hållt fast vid ett förlegat 4-4-2-system eller så har de tillämpat ett modernare 4-2-3-1-system fast med alltför defensivt inriktade spelare ovanför de två balanserande mittfältarna. Något som har gjort England impotenta offensivt. Ett problem i problemet har kanske varit att England helt enkelt saknat offensiva spelare av hög kvalitet vid sidan av Wayne Rooney, men att detta nu med Daniel Sturridge, Danny Welbeck, Andros Townsend samt någon till är på väg att åtgärdas. Mot Montenegro såg det i alla fall ut som om Roy Hodgson hittat en vinnande offensiv formel.

:::

Just offensiven är viktigare än vad man kanske tror. Naturligtvis kan inte England eller något annat landslag överge sin defensiv till förmån för en gung ho-offensiv. VM- och VM-kvalhistorien har sin alldeles egen välbefolkade elefantkyrkogård över segertippade landslag som misslyckats just på grund av att de varit övermodiga offensivt på bekostnad av sitt försvarsspel.

Men det är också fråga om vilken attityd man har både till en match och till sina egna förmågor. En defensiv överförsiktighet tolkas ofta av både egna spelare och av egna supportrar som att man inte är bra nog att själva kontrollera matchbilden, och i fotboll som i de allra flesta andra sporter är det så att det lag som styr matchbilden oftast också vinner matchen.

Att ha en flödande offensiv och våga gå helhjärtat om än klokt in i sitt anfallsspel är alltså en positiv signal till de egna spelarna. Tro på er själva, ni är tillräckligt bra, ni är det bästa laget på planen och ni är inte på något sätt underlägsna era motståndare.

Om England tänker så ikväll så kommer England att spela VM i Brasilien om några månader.

:::

Be Champions!!

Harry Redknapp är ett offer för myter och modernisering

13 oktober 2013 22:52, Peter Hyllman

Det har varit och är en spännande vecka för England och dess landslag i fotboll. Två avgörande VM-kvalmatcher, en mot Montenegro och en mot Polen. Den första är vunnen men den andra måste fortfarande vinnas. Något som kommer att visa sig på tisdag kväll om det blir så eller ej.

Att vara Englands förbundskapten innebär så klart vissa specifika utmaningar som bara har med själva fotbollen att göra. Men vid sidan av dessa så är det engelska förbundskaptenskapet dessutom ett häcklopp mellan distraktioner och kontroverser skapade antingen av media, av spelare, av det egna förbundet eller, som i det här fallet, av kollegor inom managerskrået.

Distraktionen den här gången var Harry Redknapps bok i vilken han utan omsvep skär kabanossen av FA för att de inte beslutade sig för att ge honom det jobb som Roy Hodgson nu har. Att boksläppet kommer just i samband med dessa VM-kvalmatcher är självklart ingen tillfällighet.

Man kan fråga sig hur Redknapp tror att den här boken och tidpunkten för dess publicering hjälper det engelska landslaget, eller om det ens är av intresse för Redknapp. Men att han gör som han gör kan så klart ge en ledtråd om varför FA valde att inte erbjuda honom uppdraget.

:::

Ledtrådar är dock inget som Harry Redknapp riktigt efterfrågar. Så övertygad är han om sin egen förträfflighet att han var och helt säkert fortfarande är helt säker på att han är den rätte för uppdraget. En övertygelse han helt säkert fått på grund av sitt fria och symbiotiska förhållande till media.

Fotbollsvärlden och kändisskapet kan vara lite av en bubbla. Som offentlig person är det lätt hänt att börja tro på den myt som media och andra aktörer sprider om sig själv. Och det allmänna budskapet framför allt i media var att Redknapp var den självklare kandidaten.

Nu visade det sig att skälet till medias budskap inte var så mycket att Redknapp var den självklare kandidaten utan snarare att media önskade att Redknapp skulle vara den självklare kandidaten. En inte obetydlig skillnad. Bakom denna önskan ligger helt säkert Redknapps utåtriktade personlighet och hans förmåga att skapa rubriker.

Frågan är då vad som i så fall ligger bakom FA:s ointresse. Möjligen för att de ser på vad engelska journalister kanske uppfattar som att vara en trevlig kille att snacka skit och ta en öl med som en tendens att sätta sin egen person före uppdraget.

Harry Redknapps förmåga till självförhärligande ska sannerligen inte underskattas, vilket inte minst bokens missvisande citat om att Englands spelare ville ha honom som förbundskapten illustrerar klart och tydligt. Likaväl som hans inte helt subtila sätt att markera överordning gentemot Brendan Rodgers genom att ”avslöja” att han funderade på att göra honom till sin assistent.

FA kan säkert också ha dragit öronen åt sig angående några av de kontroverser som följt Harry Redknapp i spåren, inte minst hans trassel med misstankar om skattebrott. En förbundskapten för England är lika mycket en symbol som en funktion.

Det som känns mest avigt med idén om Harry Redknapp som Englands förbundskapten är dock hans förhärligande av föreställningen att det är häftigt att vara okunnig. En föreställning som ligger makalöst fel i tiden när ett av engelsk fotbolls allra största strategiska problem är bristen på tekniskt och taktiskt kompetenta coacher.

FA:s satsning på St Georges Park är tänkt att på sikt åtgärda detta problem. En satsning som Harry Redknapp i sin bok väljer att kommentera med att han mycket hellre sitter och pratar strunt med fotbollsspelare än i möte med män i kostymer.

Utnämningen av Roy Hodgson som Englands förbundskapten går naturligtvis att diskutera, precis som det gått att diskutera vem som än hade utsetts till jobbet. Men det framgår ändå att FA insett att både förbundet och den engelska fotbollen är i behov av såväl modernisering som intellektualisering, med bland annat spansk, holländsk och tysk fotboll som förebild.

Harry Redknapp är och var den raka motsatsen till en sådan utveckling. Han är snarare en reproduktion av den förhärskande och begränsande brittiska föreställningen att fotboll är en fråga om vilja snarare än kunnande. En hopplöst förlegad uppdelning.

:::

England möter Polen på tisdag kväll och måste då vinna för att kvalificera sig för VM i Brasilien 2014. Detta nästan exakt 40 år efter att England 1973 spelat en annan helt avgörande VM-kvalmatch på hemmaplan mot Polen, men då misslyckats med att vinna och att kvalificera sig till VM 1974.

En annan av dessa ikoniskt engelska managers som av olika skäl aldrig blev Englands förbundskapten, Brian Clough, utmanade inför den matchen ödet med att kalla Polens målvakt Jan Tomaszewski för en clown. Tomaszewski gjorde en fenomenal match, matchen slutade 1-1 och Polen gick till VM på Englands bekostnad.

Harry Redknapp vill gärna se sig själv som medlem i den här klubben av riktigt stora brittiska managers. Men om sanningen ska fram så är väl den där jämförelsen det närmaste han egentligen kommer.

:::

Be Champions!!

Det krävs en galning för att genomskåda den engelska landslagsfotbollens galenskap

12 oktober 2013 08:00, Peter Hyllman

Joey Barton, den engelska fotbollens självutnämnde intellektuelle vilde, drog på sig förutsebara mängder av förakt mot veckoslutet när han levererade en bredsida både åt engelsk fotboll i största allmänhet, som han menade undervärderade coachens roll inom fotbollen, likaväl som han till synes kraftigt underkände Alex Fergusons förmåga som coach.

Men för de som ägnade lite mer energi åt att fundera över vad som faktiskt sades än att oja sig över vem som egentligen sa vad, så var det trots allt inga dumheter som Joey Barton levererade.

Vad Joey Barton faktiskt hade att säga om Alex Ferguson var att han snarare var en manager än en coach. Låt gå att han möjligen av retoriska skäl överdrev Fergusons oförmåga att leda en träning, ibland måste man ta till stora ord för att bli uppmärksammad. Men den större poängen är ju just den att engelsk fotboll faktiskt har en tendens att värdera managerns roll inom fotbollen, snarare än coachens.

Det kan så klart ses som ett reellt problem i ett land där antalet coacher sett till antalet spelare är förhållandevis mycket lågt jämfört med andra länder. Och där bristen på högkvalitativ coachning har lett till vad många upplever som både tekniska och taktiska brister.

Att man värderar managers högt måste i och för sig inte innebära att man undervärderar coacher. Men om den yrkesroll inom fotbollens ledarskap som medför mest status är managern snarare än coachen så är implikationen att coacher inom engelsk fotboll är en yrkesgrupp med lägre status. Något som rimligtvis lär visa sig också i lönestatistiken.

Hur som helst tror jag Joey Barton är right on the money. Att England fäster sådan vikt vid managerrollen snarare än att värdera coachens betydelse är en långsiktig och strukturell förklaring till de lätt synbara svagheterna inom engelsk landslagsfotboll.

:::

Att även Greg Dyke, FA:s nye ordförande, ser strukturella svagheter inom engelsk fotboll är tämligen uppenbart i och med att han tillsatt en kommission om åtta medlemmar med uppgift att framför allt fundera över hur engelska ungdomar ska ges bättre förutsättningar till utveckling.

Problemställningen är den gamla bekanta. Engelska unga talanger får alltför lite speltid i de stora engelska klubbarna vilket drabbar deras utveckling och i förlängningen det engelska landslaget. Där en del menar att detta bör åtgärdas genom att kvotera in engelsk ungdom i klubbarnas spelartrupper och startelvor så ser andra det som en konsekvens av bristande kompetens och kvalitet i coachning redan under mycket unga år.

Greg Dykes kommission har redan innan den inlett sitt formella arbete drabbats av ett bakslag i och med att Premier League valt att inte ingå i kommissionen. De har ingen lust att hållas som gisslan och bli bundna till de slutsatser som kommissionen drar. Istället väljer de att betrakta kommissionen som en part i en pågående förhandling.

Men kanske är det heller ingen tillfällighet att Greg Dyke startar den här kommissionen just nu, med några ödesmatcher i VM-kvalet precis stundande och ännu ett VM runt hörnet där risken för ännu ett misslyckande för det engelska landslaget är tämligen påtaglig, och där Dyke i egenskap av just ordförande för FA är att betrakta som högst ansvarig.

Joey Barton gör ju, förmodligen omedvetet, en närmast klockren institutionell organisationsanalys när han karaktäriserar FA:s kommission som ett sätt för Greg Dyke att förflytta ansvaret för engelsk fotbolls utveckling från sig själv, som en form av preventiv politisk manöver. Oavsett hur England nu presterar i kvalet eller i VM så kan Dyke alltid hävda att han minsann har tagit tag i problemen.

Obenägenheten att ta ansvar, och benägenheten att vilja skydda sig själv och sin egen position, och att ständigt utreda snarare än att faktiskt göra saker, är något som har lett engelsk landslagsfotboll in i den nu rådande krisen. Vi kan vara rätt säkra på att samma beteende inte kommer att lyckas leda den ut ur krisen.

Det är om jag inte är felunderrättad den medicinska definitionen av galenskap: Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda utfall.

:::

Be Champions!!

Attityd reflekterade ledarskap när England besegrade Montenegro

11 oktober 2013 22:51, Peter Hyllman

Visst var det lite roligt på sitt sätt när Roy Hodgson sitter på en presskonferens innan kvällens match mot Montenegro och yttrar att ord som rädsla, ångest eller oro inte har yttrats av någon den här veckan med koppling till det engelska landslaget.

Men om vi bortser från det komiska i att omintetgöra sig själv så övertydligt så satte så klart Roy Hodgson fingret på något som är väldigt viktigt för England, nämligen lagets och spelarnas optimism och självförtroende. För att England ska besegra först Montenegro och sedan Polen så måste de tro på uppgiften och sin egen förmåga.

Viktigast i det avseendet var och är dock att Roy Hodgson själv visar mod inför uppgiften, och inte faller till föga för försiktighet. Något som drabbat England så många gånger förr. Attityden på planen reflekterar utan tvekan ledarskapet vid sidan av planen.

Och den här gången slutade det i vinst med 4-1.

Att låta Andros Townsend debutera i den här matchen var modigt i det avseendet. Inte för att Townsend inte förtjänar chansen, men för att många förbundskaptener, inte minst engelska, hade valt att i en sådan här match satsa på ett beprövat kort.

Något som belönades med en prestation väl i par med matchens spelare, och det som visade sig vara det helt avgörande målet.

:::

Mest glädjande med Englands match ikväll var hur laget spelade med både god intensitet och högt självförtroende. Det fanns egentligen bara ett lag på planen, och så övertygande har vi sällan sett England spela.

Till och med efter att Montenegro reducerat till 2-1, med 20 minuter kvar av matchen, så skapades aldrig någon riktig oro. Och bara några minuter därefter så gör även Andros Townsend sitt mål och Englands tredje. I de flesta tidigare lägen så hade oron i det läget lamslagit det engelska spelet.

Det var förvisso välförtjänt men ändå lyckosamt att England fick utdelning så snabbt i inledningen av andra halvlek. England dominerade förvisso matchbilden också i första halvlek, men lyckades då aldrig bryta ned den montenegrinska muren.

Lite av det som är Englands stora svaghet blottades också då. En något för stelbent och fantasilös offensiv, som hela tiden blir något för lätt för motståndet att läsa och försvara sig mot.

:::

Men när kunnandet och kompetensen i någon mening saknas så kan detta ofta i stor utsträckning kompenseras för med vilja och mod. Motivation, det vill säga inställning, anses också ofta slå klass.

Viktigt nu att England visar upp samma inställning också i nästa match mot Polen. Vinst där är minst lika nödvändigt det, eftersom Ukraina vann ikväll och garanterat kommer att vinna mot San Marino i den sista omgången. Allt annat än vinst för England och Ukraina går förbi dem.

Dags att avsluta jobbet.

:::

Be Champions!!

Äntligen dags för lite spännande landslagsfotboll!

11 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Att jag inte är någon större supporter av landslagsfotboll borde vara allmänt känt vid det här laget. Jag brukar kunna uppbåda ett allmänt intresse i samband med mästerskap, men annars tycker jag inte det är särskilt upphetsande alls.

Så har det på något vis alltid varit för mig. Men som några stundtals också gjort så kan man ju fråga sig vad detta i så fall beror på.

En del menar ju att landslagsfotboll är en ädlare form av fotboll, där spelare deltar på grund av heder och ära snarare än pengar. Min syn är ju snarare den motsatta att spelare snarare verkar bry sig mindre om landslagsfotbollen, och i den meningen de deltar i landslaget så är det minst lika mycket en statusgrej för dem själva som att de brinner för att försvara tröjfärgerna.

Men kanske är det egentligen inte så värst mycket mer komplicerat än att det för mig handlar om de val man gör. Man väljer någon gång av något skäl och på något sätt att hålla på en klubb, det är ett helt fritt val. Och just det fria valet förstärker ens egna band till just den klubben.

Jag förväntas å andra sidan hålla på det svenska landslaget enbart för att jag råkar vara svensk medborgare. Om jag exempelvis skulle välja att istället hålla på det engelska landslaget så betraktas jag med viss rätta som lite dum i huvudet. Det finns helt enkelt inte något fritt val inom samma sätt i landslagsfotboll.

Och när någon försöker tvinga på mig något så blir jag ofta avig. Lite som grönsaker för små barn kan jag tänka mig.

:::

Men även om jag normalt sett inte gillar landslagsfotboll i någon större utsträckning så får jag väl ändå medge att det just den här kommande veckan ändå är både drägligt och lite spännande. Det vill säga nu när de helt avgörande matcherna i VM-kvalet ska spelas.

När matcherna faktiskt gäller någonting på riktigt.

England möter ju Montenegro ikväll och måste naturligtvis vinna på hemmaplan. Allt annat än vinst och England har inte längre ödet i sina egna händer vad gäller att kvalificera sig för VM. Förlust och England kan inte längre ens förvänta sig att nå playoff.

:::

Apropå tristessen och apatin som följer på landslagsmatcher som inte gäller någonting så rapporteras det nu att UEFA funderar på att ersätta de så kallade vänskapsmatcherna (som mest brukar producera ovänskap mellan klubbar och landslag) med ett pågående ligaspel mellan samtliga 54 medlemsländer.

Arbetsnamnet är tydligen Nations League.

Alla länder skulle då delas in i exempelvis nio divisioner baserat på resultat och rankning, möta varandra en eller två gånger, och efter varje säsong skulle vinnarna i varje division flyttas upp, och de sist placerade flyttas ned en division.

Det finns ekonomiska skäl både för och emot ett sådant förslag. UEFA ser så klart möjligheten att ett större intresse för deras fotbollsmatcher medför högre annonsintäkter. För de större europeiska fotbollsländerna finns incitament mot den här idén då de inte längre har möjlighet att arrangera lukrativa matcher mot exempelvis sydamerikanskt motstånd.

Sportsligt tycker jag idén är intressant. Det vore definitivt en uppgradering från de fullständigt meningslösa vänskapslandskamperna, och något som kan fungera som en tydligare indikator på ett landslags kvalitet än enbart enstaka VM-kval och mästerskap.

Det blir lite mer långsiktighet och kontinuitet i landslagsfotbollen, vilket jag tror den behöver. För det är nämligen något annat som gör mig mer intresserad av klubblagsfotboll än landslagsfotboll. Klubbfotbollen lever man med hela tiden. Landslagsfotbollen dyker upp då och då lite sporadiskt.

Precis samma skäl som många managers menar att de föredrar klubbjobb framför landslagsuppdrag för övrigt.

:::

Mycket roligt från twitter igår som citerar Roy Hodgson på dennes presskonferens: ”Words like fear, anxiety or concern haven’t passed our lips this week.”

Oops.

:::

Be Champions!!

Klockan klämtar för Malky Mackay i Cardiff

10 oktober 2013 10:07, Peter Hyllman

Vilket verkar vara det allra mest säkra och vattentäta sättet att få sparken som manager i Premier League?

Uppenbarligen måste det vara att leda sin klubb till vinst i eller uppflyttning från The Championship, kanske inte minst om det dessutom är något utav en överraskning, till Premier League, och därefter gör en fullt godkänd eller till och med bra start, men samtidigt råkar vara en manager utav brittisk nationalitet.

Det finns alltid någon nästan varje säsong. Om det så är Neil Warnock för två år sedan och Nigel Adkins för ett år sedan. Den här säsongen verkar det vara Cardiffs Malky Mackay som befinner sig i farozonen för att drabbas utav klubbens malaysiske ägares omvända variant av strukturell diskriminering.

Det är ju egentligen ofattbart. Inför säsongen var Cardiff likt alla nykomlingar tippade som deltagare i nedflyttningsstriden. Men inledningen på säsongen har varit bra och Cardiff har åtta poäng på sju matcher, vilket måste anses som fullt godkänt.

Särskilt imponerande är också hur Cardiff aktivt och medvetet har förstärkt sin spelartrupp under sommaren. Värvningarna av Steven Caulker, Gary Medel och Andreas Cornelius håller hög kaliber, inte bara för en nykomling i Premier League för övrigt.

:::

Det verkar samtidigt vara just dessa värvningar, för sammanlagt runt £30m, som skapat lite av problemen i klubben.

Vincent Tan, klubbens ägare, har enväldigt valt att suspendera Iain Moody, Malky Mackays rådgivare och ansvarig för spelarvärvningar i klubben, och ersätta denne med Alisher Apsalyamov, en 23-årig vän till familjen från Kazachstan.

Anledningen sägs vara att Moody ska ha övertrasserat klubbens transferbudget, vilket möjligen skulle kunna ses som någon form av trolöshet mot huvudman om man är på det mer juridiska humöret. Men den som skrivit under spelarkontrakten för klubbens räkning är snarare dess VD, Simon Lim.

Att få en av sina rådgivare är dock sällan något positivt tecken för en manager, det brukar vara en säker indikation på att klubbledningen eller klubbens ägare stegvis försöker underminera managerns auktoritet i klubben. En form av maktspel med andra ord.

:::

Vincent Tans beslut att suspendera Iain Moody kommer bara några dagar efter att Tan hamnat i bråk med spelartruppen och, får man förmoda, lagledningen över bonusutbetalningar mot slutet av säsongen. Ett bråk där Tan tvingades ge vika.

Att göra Moody till syndabock och fall-guy för spenderade transferpengar under sommaren kan på så vis likaväl ses som någon form utav hämnd, som ett sätt att hävda sin egen auktoritet i klubben. Det tyder i vilket fall som helst inte på något större förtroende mellan Vincent Tan, klubbens ägare, och Malky Mackay, klubbens manager.

Och när det saknas förtroende mellan klubbens ägare och manager så brukar det egentligen bara kunna sluta på ett enda sätt.

För Cardiff som fotbollslag bör detta oroa. Att sparka en manager och ersätta denne med den ny, särskilt mitt under säsongen, orsakar ofta turbulens och osäkerhet. Det gick bra för Southampton förra säsongen, men det beslutet framstår i efterhand som betydligt mer genomtänkt och välplanerat än det som Cardiff möjligen fattar nu.

Dessutom är de tillfällen då beslutet slår tillbaka negativt förmodligen fler. QPR är ett exempel på en annan nykomling där beslutet att sparka Neil Warnock blev i längden katastrofalt.

:::

Malky Mackay har alltså hamnat rätt högt upp på den här listan över Premier League-managers som riskerar sparken. The managerial sack race som det kallas i England.

Martin Jol och Ian Holloway bör vara två andra managers som just nu befinner sig på den så kallade prispallen i det avseendet. Framför allt Holloway kan jag tycka borde ligga rejält illa till.

:::

Jag har drabbats av det värsta en man alls kan drabbas av, en förkylning. En riktig man cold.

:::

Be Champions!!

Sida 20 av 162« Första...10...1819202122...304050...Sista »
  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Atlético - Elche
Fredag 18 april kl 20:25
St Etienne - Rennes
Fredag 18 april kl 20:25
Milan - Livorno
Lördag 19 april kl 14:55
Milan - Livorno
Lördag 19 april kl 14:55
Parma - Inter
Lördag 19 april kl 14:55