Peter Hyllmans Englandsblogg

Whatever happened to Baby Spurs?

30 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Vad är det egentligen som håller på att gå fel med Tottenham? Om vi ska tro Mauricio Pochettinos senaste bidrag till Premier League-managernas blooper reel så handlar det om att fotbollsplanen på White Hart Lane helt enkelt är för trång för att laget ska kunna få ut sin fulla potential. En ursäkt väl i klass med Arsene Wengers berömda påstående att gräset lutade åt fel håll.

Tottenham befinner sig mitt inne i en helt förfärlig ligaform. Laget har bara vunnit en av sina senaste sju Premier League-matcher, och nu senast så tog de ledningen hemma mot Newcastle bara för att få se det gästande motståndet vända och vinna matchen. Detta alltså mot ett Newcastle som själva knappast har inlett säsongen på något strålande sätt.

Många gånger är det lätt att peka på vad som är rätt eller fel i ett fotbollslag, men med Tottenham så är det allt annat än lätt.

De har mycket kreativa och tekniskt skickliga spelare i Christian Eriksen och Erik Lamela. Laget har mycket snabbhet genom spelare som Nacer Chadli, Danny Rose och Moussa Dembele. Fysiskt är laget ett av de bäst förberedda i hela Premier League och Tottenham har vad många anser vara en av Premier Leagues bästa målvakter.

Att klaga på managern är också svårt. Mauricio Pochettino gjorde ett lysande jobb med Southampton förra säsongen och utgår från en spelidé som borde passa Tottenham perfekt.

Att Tottenham saknar en anfallare av världsklass är uppenbart, men det går inte att se det som hela förklaringen. Det är inte så att Tottenham saknar bra anfallare i form av såväl Emmanuel Adebayor och Roberto Soldado, och för all del även Harry Kane. Om man dessutom tittar mer statistiskt på Tottenham så är det inte där deras stora problem framträder.

Anfallarna är tvärtom bland ligans mest effektiva, sett till hur många avslut på mål de skapar per målchans. Opta har satt samman statistiken som visar att bara sex lag i Premier League är bättre än Tottenham i detta avseende, så att skylla på Tottenhams anfallare riskerar utan tvekan att leda tankarna fel i en analys av Tottenham.

Värre är i så fall att Tottenham enligt Opta bara har skapat 83 målchanser hittills under säsongen. För att sätta det i relation till övriga lag i ligan så är det färre målchanser än QPR har skapat, och bara Sunderland har skapat färre med sina 80 målchanser, målchanser skapade åt motståndarna är då naturligtvis inte inräknade.

Tottenhams problem är alltså inte en bristande effektivitet i att göra mål på sina chanser, utan en relativ oförmåga att över huvud taget skapa givande målchanser.

Mauricio Pochettino å sin sida beskriver inte Tottenhams problem som i första hand taktiska eller fysiska, han menar att problemen snarare handlar om det mentala, eller om koncentration. Något som definitivt skulle kunna förklara varför Tottenham inte bara släpper in onödiga mål utan dessutom släpper in dem vid väldigt olyckliga tillfällen.

Det finns flera exempel under säsongen. Att låta Liverpool göra 2-0 direkt efter halvtidsvilan, att låta Sunderland kvittera till 1-1 så snabbt efter att Tottenham tagit ledningen, efter att ha kvitterat mot Man City på bortaplan så släppte de till ett nytt ledningsmål för Man City bara några minuter senare, och nu senast lät man Newcastle kvittera bara sekunder in på andra halvlek.

Sådant där avslöjar en brist på koncentration, och i vissa värre fall kanske till och med ett visst mått av nonchalans. Och med en känsla att Tottenham ännu inte riktigt har kommit ur den här säsongens startblock så är det lätt att se det som bekräftat. Med flera spelare i laget som innan säsongen övervägde eller sade sig vilja lämna klubben så är det kanske där som det verkliga problemet återfinns.

Att se problemet är dock en sak, att faktiskt lyckas göra något åt det och lösa det är en helt annan.

:::

Be Champions!!

Fanns det verkligen 23 bättre fotbollsspelare än Luis Suarez förra säsongen?

29 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Jag har alltid och av många olika skäl varit en skeptiker till individuella utmärkelser inom fotbollen. Det betyder inte att jag inte kan acceptera att de finns där, jag tillmäter dem bara ingen som helst större betydelse när det kommer till att värdera en fotbollsspelare.

Dels är det ju det här faktumet att fotboll faktiskt är en lagsport, och mycket av det som ingår i att vara en riktigt stor och bra fotbollsspelare är helt enkelt omöjligt att mäta och få med i bedömningen av individuella priser, som snarare brukar fokusera på väldigt enkla mått. Det är också svårt för individuella priser att ta hänsyn till den hjälp en spelare faktiskt har från sina medspelare, en faktor som kan variera vildsint mellan olika spelare.

Dels så kan man naturligtvis irritera sig på ett fullständigt övertydligt bias för offensiva spelare. Att bli utsedd till världens bäste spelare, eller ens vara nominerad till utmärkelsen, som defensiv spelare är att betrakta som mer eller mindre en omöjlighet. Det har hänt några få spelare genom åren, men då har det också behövt hända något alldeles extraordinärt.

Mycket riktigt ser vi nu på den 23 man långa kortlistan till Guldbollen att där bara finns, beroende på hur man räknar, tre-fem defensiva spelare samt två målvakter. Med andra ord, fyra av fem spelare på ett ungefär är offensiva spelare, trots att en större procentuell andel av det totala antalet spelare på en fotbollsplan faktiskt är defensiva i någon mening. En målvakt, en fyrbackslinje samt en defensiv mittfältare är ju exempelvis över halva startelvan.

Ett motsvarande bias hittar vi för spelare från de allra största klubbarna i Europa. Helt orimligt är kanske inte det givet att de allra bästa spelarna tenderar att samlas i de största klubbarna där det betalas mest i lön och där chanserna att vinna titlar är som störst. Men, alltså inte en enda spelare utanför de stora ligan som är ens värd att tas upp till diskussion på en 23 man lång lista?

Slutsatsen blir ju i det avseendet rätt nedslående och är naturligtvis en del i varför jag är skeptisk till individuella utmärkelser. Det tenderar mer vara en PR-grej och handlar kanske i någon mening mer om vilka spelare som för tillfället har det största och häftigaste varumärket, snarare än vilka som har presterat bäst på fotbollsplanen utifrån deras egna specifika förutsättningar.

Det som emellertid får mig att i det närmaste kräkas på den här rundan av Guldbollen är att det är så uppenbart politiskt tillrättalagt. Hur man i en skara av 23 av världens bästa fotbollsspelare från förra säsongen kan undlåta att få med Luis Suarez är för mig en olöslig gåta, i så måtto att vad man faktiskt bedömer är dennes förmåga och prestation på fotbollsplanen.

Men Luis Suarez är alltså inte med på den här listan, och den enda tänkbara förklaringen till det är självklart att FIFA lägger in politiska hänsyn i utformningen av den här listan. Suarez är en alltför kontroversiell karaktär, inte minst då i och med bitincidenten under VM i somras, för att FIFA ska våga eller vilja ha med honom på en sådan här lista.

Det där är naturligtvis sjukt fånigt och renderar ju listan som helhet näst intill meningslös. Dessutom blir det lite fånigt att tro att någon inte skulle kunna skilja på äpplen och bananer i en sådan utsträckning att de skulle uppfatta det som om FIFA godkände bett på motståndare bara för att man erkänner Luis Suarez som en av världens 23 bästa fotbollsspelare förra säsongen.

Sedan kan man så klart undra om FIFA hade tänkt fortsätta att bestraffa Luis Suarez för samma händelse flera gånger om. Man hade kunnat tänka sig att det var straff nog att belägga honom med yrkesförbud under ett par månader utöver att faktiskt stänga av honom från ett icke ansenligt antal matcher, vilket teoretiskt också hade kunnat äventyra hans flytt till Barcelona.

Man kan så klart tycka precis vad man vill om Luis Suarez, och det har jag gjort, ofta och mycket. Men på en lista över världens fem bästa fotbollsspelare under förra säsongen så ska han naturligtvis vara med, för att inte tala om en lista över världens 23 bästa spelare förra säsongen.

:::

Be Champions!!

Många missar att MK Dons också är en positiv kraft

28 oktober 2014 09.43, Peter Hyllman

MK Dons är av mer eller mindre lätt insedda skäl en av de mest ogillade klubbarna i England. Delvis som ett konkret uttryck för den så kallade moderna fotbollskapitalismen och de nutida former av rövarbaroner som följer i dess ledband. Delvis för att MK Dons tillkom på bekostnad av en annan klubbs existens och identitet, nämligen Wimbledons.

På sätt och vis fick MK Dons representera mardrömsscenariot för de som vill vårda det engelska kulturarvet inom fotbollen. Idén har trots allt varit att de engelska fotbollsklubbarna, om än moderna och globala i sitt omfång, trots allt har en koppling till ett lokalt sammanhang. Klubbarna är sociala institutioner som inte bara kan flyttas från en plats till en annan.

Men det var något som skulle förändras till stor del på grund av Charles Koppel, ordförande i Wimbledon FC, och Pete Winkelman, den drivande kraften bakom det konsortium från Milton Keynes som byggde den nya arenan och som sökte få ett Football League-lag till den nya staden, grundad i efterdyningarna till det andra världskriget.

Reaktionen från Wimbledons supportrar lät inte vänta på sig. Många av dem lämnade klubben och valde istället att grunda en ny klubb, AFC Wimbledon, som efter många år till slut gick upp i The Football League på egen hand och numer spelar i League Two, där de för närvarande är ett någorlunda stabilt mittenlag.

Historien har valt att lägga skulden för Wimbledons förfall på MK Dons, och naturligtvis också på Pete Winkelman. Men frågan är om inte en lika stor bov i dramat kan vara den så kallade Taylorrapporten, som i kölvattnet av Hillsborough-katastrofen ställde höga krav på modernisering och ombygge av befintliga arenor inom den engelska fotbollen.

Wimbledons ägare hade inte råd att genomföra dessa förändringar och 1991 tvingades Wimbledon således lämna och stänga Plough Lane, för att istället hyra in sig på Selhurst Park, Crystal Palaces arena. En klubb utan egen arena minskar naturligtvis dramatiskt sina egna intäktsmöjligheter. En klubb som istället hyr in sig på en arena drar däremot på sig en hög fast kostnad.

Att Wimbledon skulle få ekonomiska bekymmer var alltså inte att se som någon större överraskning. När anbudet kom från Pete Winkelman och Milton Keynes runt millennieskiftet så befann sig Wimbledon under finansiell tvångsförvaltning, en situation som klubben fortsatt befann sig i ända fram till dess att Winkelman 2004 köpte klubben.

Förståelsen för detta var emellertid minst sagt begränsad bland Wimbledons supportrar, som av naturliga skäl sökte efter en annan lösning. Och givet det behov som Winkelman och Milton Keynes konsortium hade av att hitta en Football League-klubb som var villig att flytta, så är det ju svårt att se dem på något annat sätt än som gravplundrare eller ambulansjägare, som utan skrupler drog nytta av en blödande klubbs utsatta läge.

Men det här har så klart i själva verket mycket lite att göra med MK Dons av idag som fotbollsklubb betraktat. Pete Winkelman är förvisso fortfarande klubbens ägare och ordförande, men laget har på de tio år som det varit aktivt hunnit skapa sig en egen identitet på och runt fotbollsplanen. Frågan är så klart hur länge en klubbs tillkomst ska tillåtas påverka vår syn på den.

Mycket av vad MK Dons gör har nämligen varit positivt. De har en bra och modern arena, själva grundförutsättningen för att flytten skulle bli av. De har en stabil och välskött ekonomi som de inte överanstränger i syfte att röra sig uppåt i seriesystemet snabbare än de förmår. De spelar en bra och teknisk fotboll och de har ett mycket gott renommé vad gäller att ge unga och egna spelare chansen i a-laget.

Det där väcker så klart en spännande filosofisk fråga. Många menade ju att flytten till Milton Keynes skulle vara ett förödande slag mot den engelska fotbollen. Men utfallet har blivit dels en rimligtvis betydligt bättre skött fotbollsklubb i MK Dons än vad som varit fallet om Wimbledon haltat vidare, dels grundandet av den supporterdrivna klubben AFC Wimbledon.

Det har så klart varit en tung och krävande process för många av Wimbledons fans, men få skulle nog så här i efterhand påstå att utfallet, både för engelsk fotboll och för klubbarna själva, inte har blivit till det bättre. Vilket möjligen bekräftar en allmän livsinställning i sådana här frågor att allting ordnar sig och det mesta har en benägenhet att ordna sig till det bästa.

Men det är klart, inget av detta väcker kanske lika stor beundran hos allmänheten som blev fallet när MK Dons i början av den här säsongen, just i Ligacupen för övrigt, förnedrade Man Utd genom att vinna med smått otroliga 4-0 hemma på Stadium MK.

Det har annars varit en häftig resa för MK Dons i Ligacupen så här långt under säsongen. I den första omgången ställdes de mot just AFC Wimbledon av alla lag, och vann med 3-1. Därefter alltså mot Man Utd, vilket så klart var en enorm lottning för dem. I den tredje omgången av Ligacupen besegrade de Bradford med 2-0. I åttondelsfinalen som spelas ikväll ställs de mot Sheffield United, ännu ett League One-lag, på hemmaplan.

Chanserna är alltså tämligen goda att MK Dons, tio år efter sin kontroversiella tillkomst, spelar kvartsfinal i Ligacupen, och där gör engelska storheter som Chelsea, Liverpool, Tottenham och Man City sällskap. Ett jubileum så gott som något får man anta.

:::

Be Champions!!

Hörnan #9: Stort jobb med Southampton av Ronald Koeman

27 oktober 2014 08.29, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Adrián, West Ham
James Chester, Hull
Sadio Mane, Southampton
Jack Colback, Newcastle
Eldin Jakupovic, Hull
James Collins, West Ham
Craig Dawson, West Brom

:::

Tankar och slutsatser:

Helgen började med en om inte knall så i alla fall en överraskning på Upton Park där West Ham tämligen välförtjänt besegrade Man City med 2-1. Sam Allardyces manskap visade att det inte var någon tillfällighet att de ligger högt i tabellen, och även om Man City hade mest av bollen och kanske de flesta chanserna, så var det ändå West Ham som skapade det mesta av det farliga.

Ett annat lag som fortsätter imponera i toppen av tabellen är Southampton, som inte bara vinner de här galna matcherna med 8-0 mot Sunderland, utan som också kan plocka hem sega 1-0-vinster mot Stoke. En värdefull egenskap. Nu är det så klart osannolikt att Southampton håller i den här tabellplaceringen under hela säsongen, men det är kul så länge det varar.

Frågan är dessutom om Ronald Koeman har nominerat sig själv som Premier Leagues trevligaste manager. Jag såg ett klipp från slutsignalen av förra omgången där Southampton alltså gjorde mos av Sunderland med 8-0. Många managers skulle ju vara rätt upprymda i det läget, men Koeman tar sig tid att verkligen gå fram till Gus Poyet och säga några till synes omtänksamma ord till honom. Stort!

När Chelsea gjorde 1-0 mot Man Utd en bit in på andra halvlek så kändes det ju som om José Mourinho fått matchbilden precis dit han ville ha den. Och till viss del blev det ju så. Chelsea är för tillfället ett strålande lag, både med förmåga att kontrollera och dominera en matchbild. Men Man Utd gjorde också en av sina bättre insatser den här säsongen, och kvitteringen i slutsekunderna var rättvis.

Dessutom var det väl ett resultat som bibehöll någon illusion av spänning i Premier League-tabellen. För konkurrenterna som jagar verkar vara mer benägna än någonsin att strula till det. Arsenal vinner utan att imponera mot ett blekt och håglöst Sunderland, Liverpool kan inte göra mål på hemmaplan och får bara oavgjort mot Hull, Tottenham förlorar och buas ut på hemmaplan mot Newcastle.

Omgången kompletteras ikväll av Aston Villa mot QPR. Skönt för Aston Villa att nu ha arbetat sig igenom det hemska spelschemat med matcher på rad mot alla av Premier Leagues storklubbar. Återstår att se om de kan börja jobba sig uppåt i tabellen igen.

:::

Be Champions!!

Betygen på Mourinho och van Gaal inför Man Utd vs Chelsea

26 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Idag möts alltså Man Utd och Chelsea på Old Trafford. Om vi ser till tabellen så som den ser ut nu så är det ju en match mellan två lag med vitt skilda utgångspunkter. Chelsea leder tabellen, obesegrade och ser ut att vara på väg mot en inte överdrivet svåråtkomlig ligaseger. Man Utd fortsätter att snubbla sig fram strax under Champions League-platserna.

Men på sätt och vis finns det också likheter mellan de båda klubbarna. Båda är storklubbar som har fått jobba med problem att de inte presterar riktigt så som de förväntar sig, i alla fall inte i ligan. Louis van Gaal har fått uppdraget att styra upp Man Utd igen. Chelsea kunde pendla mellan tredje och sjätte plats i ligan, innan José Mourinho fick i uppdrag att än en gång styra upp dem.

Givet likheterna mellan José Mourinhos uppdrag och Louis van Gaals uppdrag så är det ju frestande att fundera lite hur dessa respektive managers faktiskt har lyckats med sina uppgifter. Nu kan det ju vara lite missvisande både att betygsätta van Gaal efter bara några månader på jobbet, precis som man inte kan jämföra exakt samma situation för van Gaal och Mourinho.

Men om man håller det där i åtanke så är det ändå en jämförelse som tål att göras, och som för all del kan vara en del i förklaringen att det för tillfället går bättre för Chelsea i Premier League.

VÄRVNINGAR

José Mourinho, +++++

En av Mourinhos absoluta paradgrenar sedan han kom åter till Chelsea. Under sin första säsong värvade han bland andra André Schürrle och Nemanja Matic, inför den andra säsongen värvade han Diego Costa och Cesc Fabregas med flera. Det går knappast att göra ett bättre jobb på transfermarknaden än vad Mourinho har gjort med Chelsea.

Louis van Gaal, ++++

Det har spenderats en fasligt massa pengar i Man Utd, men man har också köpt oomtvistlig kvalitet för pengarna. Angel Di Maria och Radamel Falcao är lysande värvningar. Daley Blind, Marco Rojo och Ander Herrera ligger inte långt därefter, och Luke Shaw är en spännande värvning. Men en mittback i världsklass hade behövts för att höja betyget ett steg till.

TAKTIK

José Mourinho, +++++

Mourinho har alltid varit en taktiker ut i fingerspetsarna. Så även nu där han har skapat ett ramstarkt försvar som täcks upp av ett mittfält som är på samma gång positionssäkra som duktiga i det egna bollinnehavet. Taktiken har förfinats ytterligare med en renodlad central anfallare och en spelfördelande och mer djupt liggande mittfältare.

Louis van Gaal, +++

Det har varit lite otydligt hur van Gaal egentligen vill spela med Man Utd. Ett tidigt försök till en trebackslinje skapade många problem för Man Utd i början av säsongen, innan van Gaal insåg läget och ändrade tillbaka till en mer klassisk fyrbackslinje. Offensivt fungerar Man Utd hjälpligt, men defensivt har Man Utd ännu inte fått koll på alla delar.

FILOSOFI

José Mourinho, ++++

Mourinho är en oförskylld pragmatiker och hans filosofi kan nog närmast och enklast beskrivas som att han vill vinna till alla pris. I grund och botten bygger Mourinho på en plattform av en trygg defensiv, och därefter väljer han spelare med den individuella kompetensen att avgöra framåt. Det har varit en lyckad strategi i England såväl som Europa.

Louis van Gaal, ++++

Det pratades mycket om van Gaals filosofi innan han kom till Man Utd, och inte minst i det holländska landslaget har skillnaden mellan hans fotboll och Hollands tradition av totalfotboll lyfts fram. Men van Gaal har hittills under sin tid i Man Utd visat sig inte vara så värst låst i sina egna principer, utan försöker hitta ett spel som bäst är anpassat utifrån sitt spelarmaterial.

MEDIA

José Mourinho, ++++

Mourinho har en lång och stolt historia av att kläcka både fantastiska citat och att kunna skapa mediastorm i en tekopp. Allt naturligtvis helt och hållet medvetet från en manager som lämnar mycket lite åt slumpen. Hittills under sin tid i Chelsea har han i och för sig inte gjort någon direkt besviken, men han har också haft en betydligt lugnare och mer återhållsam profil än vad vi är vana vid.

Louis van Gaal, +++++

Det är ju allmänt känt att van Gaal kan vara en rätt bister herre som inte direkt tvekar att domdera med journalister som han anser beter sig illa eller ställer korkade frågor. Inte helt obekant för en Man Utd-manager kanske. Men med tanke på hur knackigt det ändå har gått för Man Utd hittills under säsongen så måste man säga att van Gaal har lyckats hantera mediabevakningen väldigt bra så här långt.

RESULTAT

José Mourinho, +++++

Inget snack här, Mourinho kan egentligen inte vara något annat än mycket nöjd med säsongen så här långt. Etta i ligan, obesegrade och det enda poängtappet kom borta mot Man City på Etihad. Vidare i Ligacupen och en bra början i Champions League. Allt tyder på att Chelsea kommer vinna Premier League den här säsongen och att de ligger bra till i Champions League.

Louis van Gaal, ++

Det känns väl inte riktigt lika illa som det gjorde under David Moyes, men där har ändå funnits ett par rejäla bottennapp. Uttåget ur Ligacupen mot MK Dons, förlusten mot Leicester och mot Swansea, de onödiga poängtappen. Allt detta trots ett förhållandevis bekvämt matchprogram under inledningen av säsongen. Tabellläget ser okej ut men resultaten har inte varit bra alls.

José Mourinho: 23
Louis van Gaal: 18

Det måste rimligtvis betyda att Chelsea vinner ikväll?

:::

Be Champions!!

Vore sportchef en bättre roll för Arsene Wenger i Arsenal?

25 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Nu sabbade så klart Arsenal mina planer på att skriva en av mina som bekant ständigt återkommande ”Arsenal suger”-bloggar genom att vända 0-1 till 2-1 mot Anderlecht under matchens döende minuter, men icke desto mindre var ju också den matchen i själva verket en indikation på att allt inte är riktigt precis så som Arsenal själva skulle önska hittills under den här säsongen.

Gamla synder har gjort sig påminda. Ett försvarsspel som förra säsongen faktiskt fungerade tämligen bra har börjat glappa igen under säsongen, delvis på grund av skador men delvis också på grund av oförklarliga och, som det känns, onödiga misstag. Samtidigt har Arsenal fallit åter i en stundtals överdriven omständighet i sin egen offensiv.

Det är således lite grann ett case av ”back to square one” för Arsenal, med hjulen hjälplöst snurrandes i en grusgrop som laget verkar oförmögna att riktigt kunna ta sig ur. Vän av ordning frågar sig då så klart vad detta egentligen kan tänkas bero på. Två citat från ledande företrädare för Arsenal genom åren kanske kan bidra med en tanke.

”During the years we were successful there was an alliance of people at the top who made the club successful. That was David Dein, Arsene and myself. I ran the business side and David and Arsene ran the football side. David did a phenomenal job for the club and I think they miss David’s role in encouraging Arsene, who is naturally cautious. David was always very ambitious for the club.” – Keith Edelman, fd VD för Arsenal mellan 2000-2008, i en intervju från 2011.

”I don’t think that it’s my wish or intention to double guess what Arsene Wenger wants to do. As you know, your board backs him 100 per cent. If he has a plan, we back him. If he doesn’t have a plan, we keep quiet. So don’t let’s be in a muddle about who calls the shots about football at the Arsenal Football Club. It is not the chairman, it is not the fans, it is Mr Arsene Wenger.” – Sir Chips Keswick, Arsenals ordförande under klubbens årsstämma 2014.

Många har påpekat David Deins betydelse för Arsenal förut, Arsenal har hur som helst inte vunnit ligan eller varit i närheten av att vinna ligan sedan Dein lämnade klubben. Bakom Keswicks ord ser vi också en verklighet där ingen egentligen ifrågasätter eller utmanar Wenger i dennes uppfattningar, eller ens höjer rösten vid en synbar avsaknad av plan.

Det går inte att ifrågasätta Arsene Wengers meriter och hans betydelse i det stora hela för Arsenal. Men det går heller inte att förneka att den moderna fotbollen har genomgått en hel del förändringar vilka Arsene Wenger inte riktigt har lyckats anpassa sig efter, alternativt så saknar han helt enkelt viljan att göra det.

Det finns många aspekter i detta beteende. Ett tveksamt och stundtals halsstarrigt agerande på transfermarknaden är en. En principiell vägran att anpassa det egna lagets spel efter motståndarnas styrkan är en annan, med från och till katastrofala konsekvenser på fotbollsplanen. Ett upplägg på lagets träningar som till synes gör Arsenalspelarna ständigt mer mottagliga för skador under match.

Tidigare under säsongen rapporterade Raphael Hoenigstein att Arsene Wenger bland annat inför säsongen hade introducerat videoanalys till Arsenals egna matchförberedelser. Det är egentligen rätt fantastiskt att tänka sig att detta sker först sedan Arsene Wenger har tillbringat närmare 20 år som Arsenals manager.

Arsene Wenger är 65 år gammal. Med en tilltagande ålder så uppstår också vissa ofrånkomliga fysiska fenomen. Kroppen slits, hjärnan får svårt att hålla sig riktigt lika spänstig, testosteronnivåerna sjunker. Det här är faktorer som Wenger själv har påpekat, han har själv hävdat att efter 67 så kommer han inte längre vara kapabel att göra sitt jobb på tidigare full kapacitet.

Nu låter i och för sig detta lika illusoriskt exakt som när Arsene Wenger själv talar om spelarstatistik och ”red fatigue zones”, det är naturligtvis ingen vetenskaplig exakthet att detta nödvändigtvis måste ske efter 67 år, i alla fall inte sett till enskilda individer. Men det är heller inte något som sker över en natt, och den förslitningsprocess som Wenger hänvisar till börjar rimligtvis tidigare än så.

Kanske var Alex Ferguson ett unikum. Han lyckades hålla i Man Utd på egen hand en bit över 70-strecket. Men kanske besatt han en nyfikenhet för nya intryck och en pragmatism gentemot nya idéer där Arsene Wenger genomgående har varit mer dogmatisk. Kanske var han inte försiktig på samma sätt som Edelman beskriver Wenger.

Det verkar i alla fall som om Arsenal behöver någon som balanserar och utgör ett bollplank till Arsene Wenger. Det kan ske antingen genom att en fullvärdig ersättare till David Dein hittas. Eller på sikt kan det självklart också åstadkommas genom att Arsene Wenger görs till sportchef, och en ung och hungrig förmåga tas in som hans ersättare som manager.

Bortamatch mot Sunderland idag, som förra omgången förlorade med 0-8 mot Southampton. Det gör ju dagens match alldeles fantastiskt oförutsägbar för Arsenal. Antingen möter man fullständigt demoraliserade motståndare som det bara är att köra över. Eller så möter man ett otroligt revanschlystet lag som på hemmaplan har käkat taggtråd till frukost och pissar napalm.

:::

Be Champions!!

Det finns viktigare saker för Liverpool att tänka på än Mario Balotellis tröja

24 oktober 2014 10.56, Peter Hyllman

Mario Balotelli byter tröja med Pepe i Real Madrid i halvtid och hela världen går bananas. Mest sannolikt eftersom Liverpool förlorade med 0-3 på hemmaplan och man måste hitta något att hänga upp en sådan förlust på, men möjligen också för att det är just Mario Balotelli det handlar om.

Det är i och för sig sällan begåvat att börja syssla med tröjbyten i halvtid och det borde varje spelare förstå. Det tyder en hel del på att fokus och energi inte i tillräcklig utsträckning är på den match som håller på att spelas, och givet Mario Balotellis prestation under matchen så känns ju det som en minst sagt relevant invändning.

Men man kan så klart fråga sig varför Brendan Rodgers har valt att göra en så pass stor grej av det utåt som han ändå har gjort. Alla managers kommer förvisso att använda sig av diverse knep för att dra medias och allmänhetens uppmärksamhet bort från dåliga resultat och prestationer på planen, så i det här fallet är det Balotellis tröjbyte som blir en bekväm och lätt tillgänglig red herring.

Diskussionen efter matchen handlar alltså till stor del om ett olämpligt tröjbyte och om Mario Balotelli själv, snarare än de faktorer som ligger bakom Liverpools stora förlust mot Real Madrid, och kanske i förlängningen som förklarar varför Liverpool har haft det svårt i ligaspelet så här långt. Vilket kanske ger en föraning om att Balotelli inte kommer bli så långlivad i Liverpool.

Men Balotellis tröjbyte är naturligtvis inte något av Liverpools större problem, om det alls är ett problem. Så för Liverpools del lönar det sig inte särskilt mycket att bråka om detta, istället borde fokus riktas mot andra problem som, om de åtgärdas, skulle betyda mycket för att förbättra Liverpools resultat på planen:

Svag värvningspolitik

Alla förstod så klart att det inte skulle bli lätt att ersätta Luis Suarez, om inte annat så visade Tottenham inför förra säsongen hur svårt det kan vara att ersätta lagets absolut bäste och viktigaste spelare.

Men det kan ändå vara värt att fråga sig hur många av Brendan Rodgers värvningar som verkligen har lyckats. Philippe Coutinho och Daniel Sturridge är två spelare som har gjort det riktigt bra. Oussama Saidi, Fabio Borini, Iago Aspas och Luis Alberto däremot har varit allt annat än bra.

Joe Allen har inte alls motsvarat förhoppningarna och ligger långt bakom Jordan Henderson i hackordningen. Simon Mignolet och Mamadou Sakho har inte varit dåliga men heller inte så bra som prislappar och förväntningar gav skäl att hoppas.

Adam Lallana och Rickie Lambert har hittills inte fått någon större impact i Liverpool, och bland annat av skadeskäl inte heller Emre Can. De båda ytterbackarna har varit godkända.

Försvarsspelet

Alla kan naturligtvis släppa in mål mot Real Madrid utan att det behöver vara ett tecken på stora problem. Många stora lag i Europa har misslyckats med att hålla rent mot dem.

Men när man som Liverpool har spenderat rätt många miljoner på försvaret och fortfarande har problem att försvara enkla hörnor, så är det ett tecken på problem och bristande defensiv taktik och organisation. Allra helst som Liverpool inte saknar spelare som är duktiga i luftspelet.

Det här är egentligen inte nya problem för Liverpool som hade samma problem förra säsongen. Men då doldes dessa problem till stor del av att Luis Suarez och Daniel Sturridge öste in mål framåt. Nu är Suarez borta och Sturridge är skadad, och problemen framträder desto tydligare.

Brist på defensiva mittfältare

Den här punkten ska inte ses som någon kritik mot Steven Gerrard, som självklart är många saker och många bra saker för Liverpool, men han är inte i första hand någon naturlig defensiv mittfältare.

Han är dock försatt i en något otacksam position för honom själv. Ensam framför två mittbackar så är det i huvudsak hans uppgift att på egen hand täcka upp framför backlinjen, alternativt så tvingas ytterbackarna stanna hemma, vilket försvagar Liverpools offensiv.

Gerrard ser inte riktigt bekväm ut i den rollen. Till och med Andrea Pirlo har, i både Juventus och i Italien, tre mittbackar bakom sig och behöver därför heller aldrig känna sig riktigt lika utlämnad.

Fokus på Mario Balotelli

Mario Balotelli är en annan typ av spelare än Luis Suarez och Daniel Sturridge, som var så framgångsrika och så viktiga för Liverpools imponerande offensiv förra säsongen.

Balotelli gillar att hålla i bollen, drar ned tempot snarare än han drar upp det, något som får Liverpools offensiv att komma i otakt. Det där kan så klart fungera under förutsättning att Balotelli därefter fattar de rätta besluten.

Men han är en spelare delvis utan form och då blir besluten alltför ofta att istället sätta bollen mitt på en försvarare eller ta skott från 30 meter som landar högt upp på läktaren.

Taktiska felgrepp

En sak som Brendan Rodgers gjorde väldigt bra förra säsongen var att i alla fall till en del frångå sina taktiska principer, baserade mycket på metodiskt bollinnehav, och istället utgå mer från sina spelares egna styrkor.

Med Luis Suarez och Daniel Sturridge så var det inte alls konstigt att Liverpool då fick ett otroligt snabbt spel. Passningsspelet skedde ofta med ett tillslag och just fart snarare än tålamod blev Liverpools vinnande formel.

Men nu har Liverpool tappat dessa spelare, Daniel Sturridge är skadad och Luis Suarez är såld till Barcelona, och Rodgers försöker fortfarande spela fotboll baserat på fart, men nu med spelare som inte behärskar detta på samma sätt som förut.

Både Mario Balotelli, som diskuteras lite längre upp, och Rickie Lambert är spelare som är bättre anpassade till ett något långsammare anfallsspel, och det är kanske dessa styrkor som Brendan Rodgers nu bör försöka bygga ett spel runt.

Så om Brendan Rodgers förra säsongen var klok nog att till viss del frångå sina egna taktiska utgångspunkter som han implementerat väl i Swansea, så kan det den här säsongen kanske istället vara klokt att återvända till dessa taktiska utgångspunkter.

:::

Be Champions!!

Arsenal i praktiken klara för slutspel efter magisk vändning

23 oktober 2014 09.14, Peter Hyllman

Den tredje Champions League-omgången är så avklarad i vad som verkar vara en på samma gång märklig som besvärlig säsong för de engelska lagen i turneringen.

För Chelsea råder i och för sig inga märkligheter. Poängtappet i den första omgången hemma mot Schalke fick laget att vakna till en aning, och vinsten borta mot Sporting följdes upp av en kross av Maribor med 6-0, och Chelsea kommer utan tvekan att spela slutspel efter nyår.

För övriga lag ser det möjligen mer tveksamt ut. Arsenal har haft en tveksam inledning på sitt gruppspel. En förlust borta mot Dortmund följdes upp av en vinst hemma mot Galatasaray. Det såg länge ut att bli förlust även igår borta mot Anderlecht, och då hade Arsenal mycket väl kunnat ligga riktigt illa till.

Men vilken vändning! Arsenal vänder alltså 0-1 till 2-1 i slutminuterna efter mål av Kieran Gibbs och Lukas Podolski. Och om Arsenal nu inte låter resultatet dölja de problem som avslöjades i spelet under matchen, så har Arsenal nu en bra utgångspunkt för avancemang.

Sådant är värdet av erfarenhet och i någon mening vinnarvana från Champions League. Det får väl betraktas som tveksamt ifall exempelvis Liverpool eller Man City hade mäktat med den vändningen i slutminuterna. Inte för att de är direkt sämre lag, utan för att de helt enkelt inte har vanan inne.

Man City hade å sin sida ännu en dålig dag på jobbet. Ännu har laget inte tagit en seger i den här säsongens upplaga av Champions League. En förlust och två oavgjorda på de tre första matcherna betyder att laget har samlat på sig två poäng, och ligger trea i tabellen efter Bayern München och Roma.

Tisdagens poängtapp mot CSKA Moskva var nästan en omvänd upplevelse från Arsenals. Man City hade 2-0 men tappar greppet om matchen under andra halvlek. Än en gång uppvisar Man City brister i sitt försvarsspel och Manuel Pellegrinis taktik går det även den här gången att sätta ett frågetecken kring.

Läget börjar se smått bistert ut. Man City tjänar i och för sig på att Bayern gjorde mos av Roma, men läget är inte solstrålande för det. Om vi skulle anta att Man City vinner hemma mot CSKA Moskva i nästa omgång, samtidigt som Roma förlorar borta mot Bayern, så går Man City upp på fem poäng och andra plats, en poäng före Roma.

Men sedan har alltså Man City två mycket tuffa matcher framför sig. Den första hemma mot Bayern, en omgång där Roma mycket väl kan passera Man City i tabellen igen i och med att de möter CSKA Moskva borta. Gruppen avslutas med en bortamatch i Rom i vad som på förhand ser ut att kunna bli en helt avgörande match för vilket lag som går vidare till slutspel.

Liverpool fick sig en rejäl lektion igår. Det är förhållandevis sällan som ett bortalag går ut och är så pass överlägsna som Real Madrid var igår på Anfield, inte minst i samband med ett stort europeiskt cupmöte. Otroligt imponerande av de vita.

Sedan Liverpool vunnit mycket knappt mot Ludogorets och därefter förlorat mot Basel så såg läget rätt problematiskt ut för dem. Två matcher i rad mot Real Madrid såg ut att kunna bli två förluster, en risk som nu ser än mer ut att bli verklighet. Liverpool hade inför de två avslutande omgångarna kunnat vara trea i gruppen, distanserade med sex poäng.

Nu småskrällde Ludogorets igår kväll mot Basel och vann med 1-0 efter ett mål på tilläggstid. Därmed ligger alla tre lagen, Liverpool, Basel och Ludogorets, på tre poäng vardera efter tre omgångar. Om vi då leker med tanken att Basel vinner på hemmaplan mot Ludogorets, och Real Madrid vinner mot Liverpool på Bernabeu, så har Liverpool tre poäng att hämta upp på två omgångar.

Då möter man också Basel på hemmaplan. I det läget måste man säga att Liverpool ändå har en bra utgångspunkt för att ta sig vidare till slutspel. Men det fordrar naturligtvis att Liverpool hittar en lösning på sin anfallssituation, som i och med Daniel Sturridges skada och Mario Balotellis bristande form ser allt annat än ljus ut för tillfället.

Min prognos för slutspel:

Chelsea – 100%
Arsenal – 100%
Liverpool – 60%
Man City – 50%

:::

Be Champions!!

Sunderlands spelare försöker köpa sig syndernas förlåtelse

22 oktober 2014 10.33, Peter Hyllman

Sunderland svarade ju för helgens och en av Premier League-historiens mest spektakulära förluster när de släppte in åtta mål bakåt utan att göra ett enda mål framåt. 0-8 alltså på bortaplan mot ett förvisso laddat men knappast alltför skräckinjagande Southampton.

Väl så oroande som resultatet var den rätt uppenbara observationen att få av spelarna i Sunderland verkade ha något större intresse för uppgiften. Laget visade upp en mycket låg energinivå på ett sätt som borde vara oroväckande för såväl Gus Poyet som för klubbledningen i övrigt.

På något vis känns ju det här som ett återkommande problem för just Sunderland, som genom åren knappast har saknat bra spelare och resurser, och som dessutom har gjort ett stort antal värvningar. Ändå så lyckas Sunderland aldrig riktigt få ordning på torpet, och känslan är att det är en permanent underpresterande klubb.

Reaktionen på 0-8-förlusten låter naturligtvis inte vänta på sig. Gus Poyet var tidigt ute och meddelade att han aldrig hade varit så förödmjukad på en fotbollsplan förut, något han kanske måste säga för att ha en rimlig chans att rädda sitt jobb. Men fansen, och rimligtvis även klubbledningen, är självklart upprörda ändå.

Mycket av kritiken riktas också mot spelarna, inte minst på grund av deras egen insats på planen. Det har kanske fått dem att reagera. Vito Mannone, Sunderlands målvakt, gick ut tidigt efter matchen och menade att spelarna borde ersätta fansen för deras biljettkostnader, och han verkar nu ha fått med sig spelarna på det.

Sammanlagt rapporteras cirka 2,500 Sunderlandfans ha begett sig hela vägen genom England ned till Southampton, vilket medför en total biljettkostnad om £60,000.

Det där betraktar säkert en del som en storslagen gest och som ett tecken på att spelarna verkligen bryr sig. Åtminstone har det varit så förut, bland annat sedan Wigan förlorat med 1-9 mot Tottenham. Men själv måste jag säga att jag är mer tveksam till vad det egentligen betyder.

Visst, det kan säkert både uppskattas och vara ekonomiskt välbehövligt för de aktuella fansen. Det är kanske inte alla som snyter £24 ur näsan hur som helst, så det kan säkert hjälpa en del. I och för sig är fler kostnader knutna till en sådan där bortamatch, exempelvis resekostnader, och man kan undra varför inte även dessa kostnader ersätts.

Sunderlands spelare går alltså in och täcker biljettkostnader motsvarande cirka £60,000. Med andra ord en veckolön för en hygglig spelare av Sunderlands snitt. Delat på drygt tjugo. En spelare behöver alltså jobba i en halv förmiddag för att tjäna tillbaka sina pengar. Möjligen är jag cynisk, men det är ingen större uppoffring.

Men egentligen är det nog symboliken som stör mig allra mest, och i det avseendet tror jag att jag tänker helt olika jämfört med de som ser positivt på sådana här symbolhandlingar.

Men vad det i själva verket gör är att det sätter ett ekonomiskt pris på lagets och spelarnas insatser, och därtill ett väldigt lågt ekonomiskt pris. Jag tror att samtliga fans som åkte till Southampton, och även många av dem som av olika skäl stannade hemma, gladeligen skulle ha betalat £24 för att se sitt lag göra sitt bästa på planen.

Vad är det egentligen man säger om man betalar tillbaka biljetterna – att det på något vis är mer okej att göra en sådan här usel och viljelös insats så länge som fansen inte behöver betala för biljetterna? Att fotbollsspelare kan likt en nutidens avlatsbrev köpa sig syndernas förlåtelse bara för att därefter obekymrat kunna synda vidare?

När man som supporter köper en biljett till sitt lags matcher så tar man självklart på sig risken att laget också kan förlora matchen, det finns inga garantier att det kommer att gå bra. Det ingår i beslutet. Hur spelarna beter sig på planen är betydligt viktigare än några symboliska återbetalningar efter match. Vad man vill se är att spelarna brinner för laget, inte bara i ord utan också i handling.

Sunderlands spelare menar säkert väl med den här gesten. Åtminstone tror jag vissa spelare gör det, säkert gör Vito Mannone det. Men i slutänden så blir det trots det ändå mest en tom gest. Det är vad spelarna i Sunderland gör efter detta på planen som faktiskt kommer att betyda något.

:::

Be Champions!!

Real Madrids värsta motståndare på Anfield är Anfield

21 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Fotbollen är ju i högsta grad en nationalistisk företeelse. Även när det inte är landslag som ställs mot varandra i kval och mästerskap, så kopplas även klubbfotbollen till olika länder, till olika ligor, och till olika fotbollskulturer som var och en har sina olika respektive kännetecken.

Inom varje land och varje liga så kommer det att diskuteras i all evighet vilka klubbar som är de största och bästa. Och mest prestige och störst stolthet kommer alltid att vara kopplat, åtminstone i England, till att vinna ligan, även om en europeisk cuptitel säkert i sig själv kan betraktas som större och i det stora hela mer meriterande.

Således mäts en klubbs historik ofta utifrån vad de mäktat med i det inhemska ligaspelet. Och det där är en viktig aspekt. Men det märks också tydligt, med ett mer historiskt perspektiv på frågan, att för att en klubb ska tillmätas en tyngre historik, och gå från att vara en stor klubb till att bli en storklubb, så fordras det att klubben tar klivet utanför det egna landets gränser, och mäter sina krafter mot kontinentens olika storheter.

Ikväll möts alltså Liverpool och Real Madrid på Anfield. Ett möte mellan två stora klubbar med såväl tradition som modern framgång i europeiskt cupspel, allra helst då i det som nu kallas för Champions League. Real Madrid är regerande mästare och har vunnit turneringen tio gånger, jämfört med de fem titlar som Liverpool har vunnit.

Både Liverpool och Real Madrid har mäktiga och historiska rivaler i sina respektive länder. För Liverpool är det främst Man Utd, och för Real Madrid är det naturligtvis Barcelona. Att Liverpool och Real Madrid båda möjligen har övertaget i dessa jämförelser beror på deras europeiska cuphistoria. Real Madrid med sina fem raka segrar i turneringens begynnelse, Liverpool med sin dominans under 1970- och 1980-talen.

Europacupen var inledningsvis ett iskallt projekt inom engelsk fotboll där egentillräckligheten härskade långt in på 1950-talet. Det var Man Utd som ändrade detta med sitt ensidiga beslut att trotsa The Football Leagues vilja och ställa upp i den nyligen grundade Europacupen, samt 1968 som första engelska lag vinna turneringen. En triumfatorisk resa intimt sammankopplad med djup tragedi.

Men det var Liverpool som blev den engelska klubben som verkligen byggde en hel dynasti och en egen mytologi runt klubbens framgångar i Europacupen, och lade grunden till en storhet som upprätthållit klubbens status som en engelsk storhet även under snart 25 långa år utan att vinna en ligatitel. Många avundas dem denna status, inte minst då de klubbar som till stor del saknar just denna europeiska cuphistorik.

Det är också denna cuphistorik som ger Anfield en alldeles speciell känsla sådana här kvällar. Och det är den cuphistoriken som får även så pass illustra och erfarna motståndare som Real Madrid att tala med beundran och kanske också vördnad i rösten över den upplevelse som stundar. Traditionen sitter i väggarna på Anfield.

Denna känsla kan också ges ett eget liv på fotbollsplanen och bli till en väldig tillgång för Liverpool och en belastning för motståndarna. Inte minst Real Madrid har fått känna på det, som förlorade med osannolika 0-4 vid sitt senaste besök på Anfield för fem år sedan. Det där kan naturligtvis inträffa igen, även om Real Madrid på pappret är ett starkare fotbollslag.

The Guardians intervju med Alvaro Arbeloa, numer högerback i Real Madrid men som spelade i Liverpool den säsongen för fem år sedan, är för övrigt väldigt läsvärd. Tänka sig alltså, med facit i hand, att Rafa Benitez efter den säsongen, alltså med Arbeloa i klubben, bränner iväg närmare £20m på Glen Johnson som högerback.

Alvaro Arbeloa har sedan dess vunnit VM, EM och Champions League. Glen Johnson, av Benitez beskriven som ”den sista pusselbiten” i ett lag som skulle vinna ligan, har vunnit Ligacupen. Och även om den jämförelsen kanske inte är teoretiskt helt klockren, så är den icke desto mindre rolig.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv