Peter Hyllmans Englandsblogg

West Ham behöver Europa League för att backa upp sin status som storklubb

Det går bra för West Ham. Klubben kommer från en säsong där de var med i kampen om Champions League-platserna ända in i slutomgångarna och är på väg in i en säsong där man på samma gång ska inviga sin nya arena samt är en möjlig utmanare både på den engelska och europeiska fronten. För närvarande är man en av Englands mest spännande toppklubbar.

West Ham är på många sätt föregångare. Klubbledningen har varit både smart och målmedveten. Flytten in på OS-arenan kommer förmodligen gå till historien som en av engelsk fotbollshistorias arenaekonomiskt slugast genomförda projekt. West Ham gick direkt till gå, utan att passera fängelse, och inkasserade både en arena och en ljusnande framtid.

50,000 säsongsbiljetter är redan sålda inför den kommande säsongen. Det var ju annars en farhåga många hade att West Ham aldrig skulle kunna fylla sin nya arena. Dels underskattar den synen West Ham som klubb och storleken på dess supporterbas. Dels tillhör farhågan kanske främst dem som förmår se vad som är men sällan vad som är möjligt att bli.

Framför allt är det säsongsbiljetter till fullt överkomliga priser. En säsongsbiljett till West Ham motsvarar i grova drag vad det kostar att i samma stad se motsvarande fyra-fem matcher på Emirates. I en tid där engelska klubbar kritiseras för att suga ut sina supportrar har West Ham hittills gjort arenabytet till ett folkprojekt.

Detta bröd till folket vill West Ham gärna också komplettera med skådespel. En ambition West Ham har under sommaren är att markera flytten till nya West Ham Stadium, och den tänkta början på en ny era i klubbens anrika historia, med några spektakulära värvningar – och då i synnerhet en anfallare av hög stjärnkaliber.

Värvningar som är tänkta att förstärka en redan spännande och slagkraftig spelartrupp med en välorganiserad backlinje, ett bollskickligt och dynamiskt mittfält, ett antal mycket intressanta unga offensiva talanger, och inte minst en av förra säsongens absolut största profiler i Premier League och senare också under EM i Dimitri Payet.

Det går inte på något sätt att ifrågasätta West Ham som en klubb med stora och friska ambitioner. Och ikväll går West Ham också in som första engelska klubb i skarp tävlingsfotboll. Ikväll sker alltså den första riktiga bolltouchen inte bara på West Ham Stadium utan också på vad som utlovar att bli en lång och spännande engelsk fotbollssäsong.

Det är Europa League och den tredje kvalomgången som står på schemat. Två kvalomgångar måste West Ham passera, även om den sista kvalomgången av outgrundliga UEFA-skäl kallas för playoff, för att ta sig till gruppspelet i Europa League och huvudturneringen. För motståndet ikväll och kommande torsdag står slovenska Domzale.

Men är det ett sätt på vilket West Ham absolut inte har varit några föregångare under senare år så är det just Europa League.

Situationen känns igen. West Ham gick tidigt in i Europa Leagues kvalomgångar också förra sommaren, då redan i den första kvalomgången. Där besegrades Lusitanos från Andorra, man straffsnubblade sig vidare mot Maltas Birkirkara, innan det blev tack och hej mot Astra Giurgiu från Rumänien. Det var inte matcher man genomförde på liv, död och blodigt allvar.

Möjligen var det en prioritering som inte kostade West Ham något, kanske såg man Europa League som en störning för ett både sportsligt och ekonomiskt betydligt viktigare ligaspel. Men det blev på sitt sätt dyrbart för övriga engelska klubbar då West Hams frånfälle reducerade Englands koefficientpoäng, vilket alltjämt riskerar rycka bort en Champions League-plats.

Kanske börjar West Ham ta med den risken i beräkningen den här gången givet att de själva faktiskt kunde känna lukten av den där Champions League-platsen för egen del förra säsongen. Men till stor del handlar det också om att vill man vara den storklubb man sedan flytten till West Ham Stadium aspirerar på så måste man också vilja spela, synas och försöka vinna i Europa League.

Det ska bli intressant att följa hur West Ham och Slaven Bilic prioriterar den här gången. Å ena sidan har inte incitamenten att dumpa Europa League till fördel för ligaspelet på något sätt förändrats. Men kanske har arenaflytten ändrat inte bara West Hams hemvist utan även West Hams perspektiv och mindset.

För det första finns kanske inte längre samma mentala press på ligaspelet som innan flytten att man ”måste hålla sig kvar inför arenaflytten!”. För det andra kan det ha höjt West Hams ambitioner att prestera inte bara i det engelska ligaspelet utan även i europeiskt cupspel. Helt säkert bidrar europeiskt cupspel med glamour och stjärnkraft till West Hams nya hem.

Men enkelt kan det också uttryckas så här: West Ham have talked the talk. Time to walk the walk.

:::

Nya Ghostbustersfilmen. Skön rulle som jag underskattade. Fräsch blandning av aktion och humor och många nickar till originalet.

Läste om en tidig recension av filmen som ondgjorde sig över hur filmen bara lyfte fram kvinnliga karaktärer, hur alla manliga karaktärer på ena eller andra sättet var hjälplösa, idioter eller bådadera, och hur det därför var så svårt för unga pojkar att hitta några vettiga förebilder i filmen.

Mina spontana reaktioner på den recensionen:

1) Åfan, undrar om det var ett medvetet grepp just att vända på könsrollerna och på så vis belysa problemet, 2) Ett problem som kvinnor påtalat med typ varenda film i hundra år, samt 3) Vad var felet med de kvinnliga förebilderna?

:::

TRANSFERKOLLEN

Brad Smith, Bournemouth (+++). En ung vänsterback jag tror mycket på givet att han får mycket speltid och erfarenhet. Något han helt säkert är betydligt mer sannolik att kunna få i Bournemouth än i Liverpool. Eddie Howe fortsätter sitt ungdomsprojekt i klubben, och det är inte svårt att förstå att han möjligen något överdrivet börjar ryktas som Arsene Wengers efterträdare.

Peter Hyllman
0 kommentarer

LINHEM: Vilka kan stoppa Newcastle och Aston Villa?

Jag är oftast tveksam inställd till nedflyttade Premier League-lag som förväntas dominera The Championship direkt från avspark utan problem. Det finns ett närmast oändligt antal storklubbar som trillat av Premier League-pinnen och som fastnat i kvicksanden i mitten av Championship-tabellen eller till och med halkat ner till League One för en säsong eller sex.

Newcastle och Aston Villa är dock ännu större Goliats än många av de som misslyckats innan dem. De har trots allt, bland annat, varsin Champions League-vinnande manager.

I Newcastles fall har de redan börjat visa var troféskåpet fyllt med småeuropeiska (Intertoto! Anglo-italienska!) cuptitlar ska stå med två värvningar på över £10m – Dwight Gayle och Matt Ritchie. Värvningen av Grant Hanley kan också bli bra då han var en av ligans bästa mittbackar ifjol och Newcastle saknar allt vad försvar heter.

Aston Villa har spenderat mindre pengar och på mindre kända spelare men det som gör dem till favoriter i min mening är tränarkombinationen av Roberto Di Matteo och Steve Clarke. Di Matteo är känd ute i Europa som en försiktig och för defensiv manager men när han tog upp WBA till Premier League var han snarare en för offensiv och naiv manager. Vilket skulle passa bra ihop med Steve Clarke som är överkvalificerad som assisterande men som kan hjälpa Di Matteo att kanske blanda en stark defensiv med en välspelande offensiv.

Mer om Newcastle och Aston Villa i sinom tid men för tillfället är den stora frågan vilka lag underifrån (eller Norwich) som skulle kunna stoppa Newcastle och Aston Villa från att studsa tillbaka.

:::

BRIGHTON: Early seagull catches the worm?

Brighton föll snöpligt på slutet flera gånger om i uppflyttningskampen. Det som verkligen talar för dem denna säsongen är att deras strålande januari-värvning Anthony Knockaert är med från början. Hughton är en van och stabil manager som borde kunna ladda om Brighton. Det är lite udda att de valt att släppa flera veteraner (Bobby Zamora, Calderon, Andrew Crofts) och istället främst förstärkt sitt U21-lag. Glenn Murray är tillbaka som en joker, han lär passa in i deras inläggsbaserade anfall men hur passar han bredvid Tomer Hemed?

Solly March lär snart vara tillbaka från sin skada vilket ger dem ligans bästa ytteruppsättning. Det är inte helt säkert hur han och Knockaert kan spela tillsammans då båda trivs bäst som invända högeryttrar. Dessutom finns Jiri Skalak och Jamie Murphy bakom dem som båda var lysande på vänsterkanten. Ett lyxproblem om de ens får behålla March.

Tidigt tips: Bli inte förvånad om de börjar väldigt starkt och behåller en av de två uppflyttningsplatserna säsongen ut.

DERBY: The Premier League is Nige?

Efter hans enda säsong i Premier League med Leicester är det lätt att tro att Nigel Pearson bara är en mer militärisk Neil Warnock. Men under hans två uppflyttningar med Leicester visade han prov på ett mer offensivt vågat spel och hans Championship-vinnande Leicesterlag bör vara skissen för hans Derby. De var visserligen inte lika sevärda som Derby varit i sina bästa stunder men de var ett genuint topplag som kontrollerade matcher, både offensivt och defensivt.

Det var ett lag som slog poängrekordet i Championship (102), och rekord som flest hemmavinster (17), och flest bortamatcher i rad utan förlust (13). I Derby har Pearson inte samma defensiva stomme men i George Thorne (när han är frisk), Will Hughes (när han är frisk), och Jeff Hendrick har han mittfältare av god Premier League-klass och en perfekt targetman som Chris Martin lär passa perfekt.

Tidigt Tips: Ett av ligans fyra bästa lag, Pearson kommer bråka med antingen Tom Ince eller pappa Paul Ince.

NORWICH: Twin Magic

En något bortglömd nykomling då de är ett jojo-lag som inte förändrats nämnvärt sedan de sågs sist i Championship. Tappat Redmond till Saints men har intressanta ersättare redo i Sergi Canos från Liverpool som imponerade på lån i Brentford och unge tvillingyttern Josh Murphy är tillbaka efter något av en succésäsong i Milton Keynes.

Det kan bli en total ungdomsrevolution i Norwich då de också har vänsterbacken Harry Toffolo, Swindon-förvärvet Louis Thompson, den andra tvillingyttern Jacob Murphy som var ett utropstecken i Coventry, och så James Maddison som de värvade från Coventry ifjol. Alla är 18-21 år gamla och har redan matcherfarenhet från League One.

Det kombinerat med en hel trupp av mer rutinerade spelare som nästan höll Norwich kvar i Premier League ifjol och de lär utan tvekan tampas i toppen. Potentiellt den roligaste och mest ungdomliga (Hoolahan åldras ej) offensiven i ligan om Alex Neil låter dem leka och koncentrerar sig på att täppa igen defensiven. Kan verkligen, verkligen behöva en anfallare också.

Tidigt Tips: Starkt playoff-lag, jag svimmar efter ha sett Hoolahan spela flankerad av båda Murphy-tvillingarna.

NOTTINGHAM FOREST: EU-samarbetet lever kvar i Nottingham

Ägarsituationen är minst sagt suspekt oavsett om Fawaz och gänget behåller träden eller om någon annan köper brädgården men oavsett har de ligans mest intressanta sportchef och manager-uppsättning. Pedro Pereira är sportchefen som gjorde Braga till ett portugisiskt och Europa League-iskt topplag och Philippe Montanier var tidigare manager i Real Sociedad (med Griezmann i laget) och Rennes. De har redan börjat med att värva lite portugiser och andra kontinentala europeér men hittills, kanske på grund av ägarförhandlingar, saknas en riktig stjärnvärvning.

De har dock Vellios som visade på fin potential i Everton som 19-åring där han gjorde mål varje 82:e minut som han spelade (som inhoppare). Och tillbaka från skada har de Britt Assombalonga som är en målgaranti och gör Forest till ett nästan helt nytt lag.

Tidigt tips: Gör en stjärnvärvning och etablerar sig som en playoff-kandidat.

SHEFFIELD WEDNESDAY: Everyday is like Wednesday

Steven Fletcher kan vara en bra värvning om han hittar tillbaka till mål och targetman-formen från början i Sunderland/Wolverhampton-tiden. Annars verkar det som att Owls försöker bygga vidare på förra säsongens fina kollektiv. Väntar likt förra säsongen på större värvningar men ifjol räckte det trots allt till playoff-final och det vore möjligen värre att ändra på ett vinnande lag.

Tidigt tips: Starkt playoff-lag som saknar det lilla extra (bortom Forestieri) för att hota om direkt uppflyttning.

READING: Total voetball, you berk

Reading bytte ut Steve Clarke och senare Brian McDermott mot den manager-orutinerade gamla backbjässen Jaap Stam och sin lysande sportchef Nick Hammond (nu i WBA) mot en ung fullständigt orutinerad Ajax-ungdomstränare vid namn Brian Tevreden.

Hammond såg sitt förtroende i klubben försvinna och Tevreden hoppas få mer inflytande, på gott och ont. Klassyttern Roy Beerens känns som en lysande värvning och bara av namnskäl gillar jag värvningen Danzell Gravenberch som på grund av sin tuffa spelstil och passande utseende kallats för ”Gravenbeast” hemma i Holland.

De har också kvar Oliver Norwood som var lysande ifjol samtidigt som hela laget var klart bättre än den avslutade sjuttondeplatsen antydde. Kanske inte lika bra som den inledande serieledningen ifjol men om värvningarna slår rätt och den holländska duon från Ajax vet vad de gör kommer Reading att imponera. Har också värvat två väluppskattade unga mittfältare i John Swift (Chelsea) och George Evans (Man City) som kompletterar deras egna kull lovande spelare.

Tidigt Tips: Playoff-kandidat,

CARDIFF: Immers Yourself

Paul Trollope är en intressant ny Cardiff-manager. Han har inte varit manager på sex år, då han gjorde ett bra jobb i Bristol Rovers. Förhoppningen är att han ska ha blivit ännu bättre av att ha jobbat under Chris Hughton i Birmingham och Norwich. Han var också involverad med det walesiska landslaget tills nyligen. Truppen saknar varken bredd eller kvalitet men de har inte fått mycket att stämma. De slutade faktiskt på övre halvan ifjol till slut och har förstärkt med Lex Immers (som bara var på lån ifjol) och intressanta Frederic Gounongbe som de tror starkt på.

Frågan är hur bra Peter Whittingham är fortfarande och om de nämnda anfallsvärvningarna kan få det att klicka. Defensiven ser stark ut, särskilt om Bruno Manga spelar fler än hälften av Cardiffs ligamatcher.

Tidigt Tips: Gounongbe nickar in många Whittingham-frisparkar och Trollope lyckas föra dem till playoff.

:::

BIG ENGLANDER

Mycket har förändrats sedan jag skrev om nordirländska anfallare, Aron Gunnarsson, och Hal Robson-Kanu inför EM. England har ett nytt mästerskapsfiasko till sin klippbok, Wales och Island bevisade en gång för alla att England bör ha åtminstone ett par Championship-spelare i landslaget, jag har besökt fyra länder (Frankrike, Monaco, Polen, och Halland), och Fat Sam Allardyce är ny engelsk förbundskapten. Det kommer bli underhållande att följa!

Ingen vet hur han kan hantera ”storstjärnor” om nu England skapar nya sådana nuförtiden, många bör vara oroliga över att han inte imponerade i Newcastle eller West Ham som är de klubbar han varit i som mest liknar England.

/Peter A. Linhem, @Linhem

Peter Hyllman
Inlägget har 18 kommentarer

Premier League och jakten på den försvunne anfallaren

Offensiven vinner matcher, defensiven vinner titlar. En typ av i bästa fall vilseledande klichéer man ofta hör inför och under en lång säsong. Å andra sidan brukar det vara lika populärt att påpeka hur varje lag behöver en anfallare som gör x antal mål varje säsong, beroende på om lagets mål är att vinna ligan, hålla sig kvar i ligan, eller någonstans där emellan.

Under sommarsäsongen brukar det framför allt talas om anfallare. Det spelar mindre roll om det egna laget förra säsongen har släppt in 100 mål och gjort 100 mål, de mest populära transfermålen under silly season fortsätter vara anfallare snarare än försvarare eller något så fasansfullt vulgärt som defensiva mittfältare.

De där önskemålen infrias ju i varierande utsträckning. Den här sommaren har det dock slumpat sig så att ett förhållandevis stort antal Premier League-klubbar inte bara jagar anfallare, utan dessutom behöver anfallare. Man Utd har redan värvat Zlatan Ibrahimovic, Tottenham värvade Vincent Janssen, Chelsea värvade Michy Batshuayi, Leicester har värvat Ahmed Musa och Middlesbrough har plockat hem Alvaro Negredo.

Ett stort antal Premier League-klubbar söker dock fortfarande med ljus och lykta efter en anfallare. West Ham inte minst har gjort det till ett slags prestigeprojekt att värva en stjärnanfallare. Det blir naturligtvis en rätt lurig marknad med så många klubbar på en och samma gång på jakt efter just anfallare – vilket gör det rätt fascinerande att följa vad som sker inför säsongen och under det fortsatta transferfönstret.

Följande Premier League-klubbar fiskar för närvarande efter anfallare:

Arsenal. Har haft ett påträngande men obesvarat behov att värva en anfallare av högsta klass under ett flertal år. Var tidigt ute och ryckte i Jamie Vardy men släppte fisken av kroken. Värvade därefter en ung japansk anfallare. Vi får jobba med grundantagandet att det inte var Arsene Wengers backup-plan till Vardy utan att de faktiskt fortfarande jagar en anfallare. Alexandre Lacazette verkar stå främst i kö.

Crystal Palace. Ett lag som har det mesta i termer av defensiv organisation och fart längs kanterna men som har saknat en riktigt bra anfallare för att verkligen kunna höja sig. Har provat många anfallare utan framgång. Ser ut att jaga framför allt två anfallare den här sommaren – Saido Berahino och Christian Benteke. Berahino ser ut att vara på väg till Stoke och kanske slår Crystal Palace sitt transferrekord på Benteke.

Southampton. Har sålt iväg både Sadio Mané och Graziano Pellè hittills den här sommaren och det börjar med andra ord se ganska tunt ut i anfallslinjen. Saints har varit ganska stillsamma så här långt på transfermarknaden men borde börja röra på sig nu när Claude Puel börjar bli varm i kläderna. Southampton värvar sällan dyrt och kanske kan man förvänta sig att de försöker hitta någon från franska ligan.

Stoke. Man upphör aldrig riktigt att förvånas över det lagbygge som Mark Hughes håller på att skapa med Stoke. På gränsen till något riktigt stort. En pusselbit som saknas är dock en genuin anfallare av klass. Det verkar som om Hughes och Stoke har bestämt sig för att den pusselbiten heter Saido Berahino och att de norpar honom framför näsan på Crystal Palace. Berahino skulle inte på något sätt göra Stoke mindre spännande.

Swansea. Har haft det tungt på anfallspositionen sedan Wilfried Bony lämnade klubben och Michu (kommer ni ihåg honom?) dansade en säsong för att sedan aldrig dansa mera. Éder och Alberto Paloschi har båda lämnat Swansea den här sommaren, och Bafetimbi Gomis verkar bara kunna gnistra till någon gång då och då. Francesco Guidolin har säkert några idéer från Italien men kanske vill de nya amerikanska ägarna presentera sig med något stort?

West Ham. En stjärnanfallare står överst på agendan när Gold & Sullivan ska flytta in med sitt West Ham på OS-arenan, London Stadium som den nu formellt ska heta. Man har hunnit rycka i en hel del anfallare, men det hetaste projektet för närvarande verkar onekligen vara Carlos Bacca, vilket vore en på alla sätt fantastiskt intressant värvning. West Ham liksom Stoke känns som ett av kommande säsongs mer spännande projekt.

Fem Premier League-klubbar har alltså redan värvat sina respektive anfallare. Ytterligare sex Premier League-klubbar är dokumenterat på jakt efter sina anfallare. Över hälften av klubbarna i Premier League håller alltså under den här sommarsäsongen på att uppgradera sina respektive anfall. Och övriga nio Premier League-klubbar sitter väl inte precis stilla i båten de heller.

Man City skulle kunna tänkas vara på jakt efter en anfallare, i och med att Sergio Aguero har en tendens att bli borta. Liverpool försöker sälja Christian Benteke och har försatt Mario Balotelli i exil, men har å andra sidan redan tillgång till både Divock Origi och Daniel Sturridge. Burnley, Bournemouth, Hull, Everton, Sunderland, Watford och West Brom är klubbar som förmodligen är relativt nöjda med sina respektive anfallsbesättningar.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joe Allen, Stoke (++++). En underskattad spelare som ändå lyckades visa upp sina förmågor på bästa möjliga sätt i Liverpool under vårsäsongen och i Wales under EM. Spelskicklig central mittfältare som fortsätter Mark Hughes reformation av Stokes lagbygge. Mer eller mindre ett fynd för Stoke att få en sådan spelare för £13m.

Ramadan Sobhi, Stoke (++++). Håll ögonen på den här killen. Om några år kan han vara i Premier League vad Riyad Mahrez har visat sig vara under det senaste året. Väldigt talangfull egyptisk yttermittfältare som ger Stoke bredd och ytterligare alternativ offensivt. Kommer få chansen att växa in i laget och i ligan.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Svansjöns svartvita synsätt färgar supportrarnas sätt att se på Swanseas nya ägare

Ännu en engelsk klubb har hamnat under amerikanskt ägarskap. Det är Swansea som under veckan som gått har övergått i Jason Leviens och Steve Kaplans majoritetsägande. Majoritetsägande eftersom Swansea alltjämt är till 20% ägt av sin supportertrust. Vilket har visat sig vara en politiskt het potatis i samband med uppköpet.

Swansea City Supporters’ Trust togs först ovetandes på sängen av beskedet att övriga minoritetsägare planerade sälja klubben. Det var inte en process de hade varit delaktiga i. Likaväl har de sedan dess uttryckt missnöje över vad de upplever vara bristfällig kommunikation från de nya ägarna om deras planer för klubben.

Det är kanske inte så svårt att förstå varför övriga ägare valde att inte blanda in Swanseas supportertrust innan affären var i princip i hamn, och man kunde ställa dem inför mer eller mindre fullbordat faktum. Det hade kunnat fördröja eller i värsta fall till och med omkullkasta uppköpet utan några andra egentliga skäl än rent emotionella.

Man kan så klart förundras över hur det ens är formellt möjligt att inom en styrelse hålla en femtedel av klubbens hela ägarskap oinformerad om en så strategiskt viktig fråga som ett uppköp av den egna klubben. Normalt sett finns det regler för sådant. Men Swanseas supportertrust kan alltså informeras selektivt precis som fackliga representanter i svenska bolagsstyrelser.

Dilemmat i att bara äga 20% av klubben är så klart att man är mer eller mindre helt utan praktiskt inflytande över hur klubben konkret styrs. Ännu mer blir fallet så nu när övrigt ägande i klubben koncentreras till en majoritetsägare, vilket omöjliggör allianser och koalitioner. Vad 20% ger är inte inflytande utan snarare än ren övervakningsfunktion.

Historiskt är detta en viktig funktion för Swansea och dess supportrar. Swansea stod på ruinens brant för inte alls så länge sedan och räddades mer eller mindre av sina supportrar. De vill naturligtvis undvika att hamna i samma situation igen – vilket förklarar deras emotionella skepsis till förändring i klubbens ägarstruktur.

Hittills har dock Swanseas nya majoritetsägare bara uttryckt sig positivt om Swanseas supportertrust och dess roll i klubben. Något annat borde man kanske inte förvänta sig att de skulle säga. Men de har trots allt köpt Swansea i vetskap om denna ägarordning så det är ju rent konkret något de också i handling har accepterat.

Det verkar heller inte finnas några skäl till oro för Swanseas supportrar. Deras största oro verkar vara att de nya ägarna inte ska ha skuldsatt klubben genom sitt uppköp. En rädsla som kanske är Glazers främsta bidrag till den engelska fotbollen. Men uppköpet har inte försatt Swansea i skuld så det är inget Swanseas supportrar behöver oroa sig över.

Inte heller har uppköpet resulterat i några större omvälvningar i klubbstruktur och klubbledning. Huw Jenkins är alltjämt Swanseas VD och Francesco Guidolin förblir Swanseas manager. Jason Levien och Steve Kaplan har inga ambitioner att blanda sig i operativa frågeställningar utan verkar mest inriktade på att öka Swanseas kommersiella intäkter.

Det finns ett allmänt missförstånd när en engelsk klubb får nya ägare att man tror att dessa ägare ska skjuta in en massa pengar som är tänkta att finansiera spelarköp. Så är egentligen nästan aldrig fallet, att ägaren går in med privata pengar för sådana ändamål. Något som kanske i själva verket heller inte är helt önskvärt.

Ambitionen är alltså istället att utveckla i det här fallet Swansea organiskt. Det gäller både finansiellt, organisatoriskt och fotbollsmässigt. Evolution snarare än revolution med andra ord. Det har också varit tydligt i de nya ägarnas prat att de inte utlovade guld och gröna skogar. Kanske inte så spännande, men ändå något som Swanseas supportertrust borde kunna uppskatta, givet att det tyder på en långsiktig och hållbar ledningsfilosofi.

Det har annars varit tämligen tyst runt Swansea i sommar. Swansea är en klubb som helt säkert hoppas kunna prestera bättre kommande säsong än vad de lyckades med förra säsongen. Vad de framför allt måste förbättra om de ska lyckas med det är lagets offensiva uppsättning, inte minst sedan både EM-vinnaren Eder och Alberto Paloschi har lämnat klubben under sommaren.

Två punkter framstår som helt centrala på dagordningen för Swansea och dess nya amerikanska ägare: 1) Att säkerställa att Andre Ayew blir kvar i klubben, samt 2) Att värva en förstklassig anfallare.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Är Jürgen Klopp i själva verket bara en ny Arsene Wenger – fast på tyska?!

Jürgen Klopp anlände till Liverpool mitt under brinnande fjolårssäsong och vad som kom att utspela sig under resten av säsongen var som att bevittna en scen ur vilken som helst romantisk komedi. Där stod en andfådd Klopp och bedyrade att ”ni kompletterar mig!” samtidigt som Liverpoolfansen mellan tårarna lät veta att ”du hade oss vid hallå!”

Och visst blev det väl en bra första säsong för Liverpool med Jürgen Klopp. Även om resultaten inte blev succébetonade så var det tydligt hur både klubben och laget omgavs ett helt annat självförtroende och en helt ny optimism. Optimism går så klart inte att äta, men som inledning betraktat var det ändå en väldigt bra början.

Ett genomgående tema under Jürgen Klopps första säsong, i och med att han anlände i klubben mitt under säsongen, var att det skulle bli särskilt spännande att se vad som hände med Liverpool efter den första säsongen, när Klopp hade haft en sommar och en försäsong på sig att jobba med laget och format laget efter egna idéer genom att hämta in ”sina” spelare.

Här saliverades det tämligen friskt. Vad som faktiskt så här långt har värvats är Joel Matip, Loris Karius och Ragnar Klavan från Bundesliga samt Sadio Mané och Georginio Wijnaldum från Premier Leagues mittenskikt. Inga dåliga värvningar men heller inga direkt spektakulära värvningar som ger intrycket att Liverpool är ett av kommande säsongs topplag.

Givet vilka spelare det pratades om inför sommaren motsvarar detta inte riktigt förväntningarna. Piotr Zielinski, Ivan Perisic, och inte minst Mario Götze, bland många flera, ansågs som aktuella för Liverpool. Mer eller mindre hela Bundesliga påstods stå i kö för att få spela i Liverpool under Jürgen Klopp. Var det verkligen Loris Karius och Ragnar Klavan man då hade i åtanke?

Jag tänker inte dissa värdet i lagbyggande och i att värva spelare med potential som utvecklas i och växer tillsammans med laget. Inte minst visade Leicester vad man kan uppnå med ett sådant arbete, även om det helt säkert också var en engångsföreteelse. Men Liverpool har råd att göra detta samtidigt som man också värvar spetskvalitet, där existerar inte något motsatsförhållande.

Jürgen Klopp själv ville möjligen betona något annat när han påpekade i Die Welt häromsistens att Man City, Man Utd och Chelsea knappast är kända för att handla i lågprisbutiker. Ett uttalande som lika mycket som något annat handlar om att hantera fansens och omvärldens förväntningar på laget och på honom själv.

Detta samtidigt som Liverpool nu värderas över en miljard i pund. Spenderar i den övre kvartilen i Premier League sett till spelarlöner. Är bland de klubbar i världen som spenderat mest i transfersummor på spelare under de två senaste säsongerna. Bara fyra klubbar har spenderat mer än Liverpool, som i sin tur har spenderat mer än exempelvis PSG, Chelsea, Real Madrid och Bayern München.

Så visst har Liverpool både råd och möjlighet att spendera. Att de inte spelar i Champions League måste inte vara något totalt förlamande hinder. Det har de båda klubbarna i andra änden av M62 redan demonstrerat med all önskvärd tydlighet i olika omgångar de senaste fem åren. Liverpool har utan tvekan både ekonomi och tradition att kunna i alla fall ge sig in i leken med dem.

Men Liverpools ägare och klubbledning verkar stormförtjusta. Det hann alltså inte ens gå ett år innan de omedelbart gav Jürgen Klopp ett sprillans nytt sexårskontrakt. Detta alltså innan Jürgen Klopp egentligen hunnit med att uppnå något av de mål som rimligtvis borde ha funnits med redan i det första avtalet.

Det finns så klart alla skäl att å ena sidan applådera Liverpools långsiktiga ambition med detta förfarande. Det kan å andra sidan också finnas en hel del skäl att reflektera över om några av de mönster, beslut och prioriteringar vi ser i Liverpool och hos Jürgen Klopp, är mönster, beslut och prioriteringar vi möjligtvis känner igen någon annanstans ifrån.

En manager intimt involverad med en tämligen specifik spelidé som han ogärna rubbar i sin matchcoachning. En manager som till synes har en viss fetisch eller förkärlek till en särskild spelartyp som han samlar på sig i visst överflöd. En manager som i stor utsträckning värvar spelare från sitt hemland. En manager som hellre värvar och gnuggar potential än färdig kvalitet.

En manager som framstår som ovillig att följa marknaden utan istället hittas fiskandes i butikens fyndlager. En manager som motiverar sin låga profil på marknaden med ett delvis överdrivet hänvisande till ekonomiska handikapp. En manager vars ekonomiska idé om spelarvärde händelsevis sammanfaller med motsvarande idé hos de ägare som anställer och avlönar honom.

Det vore kanske ett naturligt första steg att ställa sig frågan om Jürgen Klopp i själva verket är Arsene Wenger, fast på tyska. Nästa steg vore kanske att därefter ställa sig själv frågan om man anser att detta är något bra eller något dåligt.

Arsene Wenger etablerade sig och konkurrerade framgångsrikt i den första upplagan av Premier League, där Arsenal blev en av två dominerande klubbar. På motsvarande sätt etablerade sig Jürgen Klopp som ett stort managernamn i Dortmund i en Bundesliga med mer eller mindre exakt samma konfiguration i termer av konkurrens.

Men Arsene Wenger har å andra sidan haft betydligt svårare att hävda sig med Arsenal i den moderna fotbollskapitalism som växt fram i Europa och i Premier Leagues andra upplaga under de senaste drygt tio åren, med en intensifierad konkurrens som ofrånkomlig konsekvens. Wengers beslut, prioriteringar och principer har på samma gång befruktat och begränsat.

Finns det egentligen konkreta och rationella skäl att tro att Jürgen Klopp kommer att lyckas med Liverpool där Arsene Wenger hittills har misslyckats med Arsenal?

Viss inspiration har hämtats från denna artikel.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Bara en mycket skicklig och mycket modig manager kan rädda Hull från nedflyttning

Samtidigt som Middlesbrough förstärker på minst sagt uppseendeväckande sätt inför sin kommande återkomst i Premier League, och Burnley som vanligt puttrar på i sin egen lugna takt, så har Hull City med bara några veckor kvar till säsongsstarten mer eller mindre sett till att hacka av benen på sig själva inför vad som redan skulle bli en tuff säsong.

Steve Bruce meddelade igår att han avgick som manager och med omedelbar verkan lämnade Hull. Mitt i försäsongen står alltså Hull utan manager. Hittills har Hull dessutom varit helt inaktiva på transfermarknaden, vilket i själva verket sägs vara det huvudsakliga skälet bakom Bruces avgång – att han inte upplevde att styrelsen gav honom de rätta förutsättningarna.

Det har varit struligt internt i Hull under en längre tid. Det började gnagas tämligen öppet redan mitt under förra säsongen, med Hull inblandat i en dramatisk uppflyttningsstrid i The Championship. När Hull började tappa mark på toppen, och tätklungan gick från att vara en kvartett till en trio, diskuterade Hull om de skulle ersätta Steve Bruce inför kommande playoff-spel.

Efter Hulls triumf på Wembley mot Sheffield Wednesday i playoff-finalen var Steve Bruce märkligt öppen med att han helt säkert hade fått sparken om inte Hull vunnit matchen. Att relationen inte var som den skulle mellan Bruce och ägarfamiljen Allam framstod som tämligen uppenbart. Ändå blev beskedet direkt efter säsongen att Steve Bruce fortsatte som Hulls manager.

Kanske spelar Assem Allams hälsa en betydelsefull roll i händelseförloppet. Han har varit sjukhusbunden under en längre tid. Möjligen har det skapat ett maktvacuum i klubbledningen, allra minst handlingsförlamat den. Ehab Allam, son till Assem och formellt en av delägarna, verkar inte ha haft mandat eller vilja att agera och fatta beslut på egen hand.

Självklart är det oroväckande för Hull. Tre veckor innan säsongsstarten slutar deras manager och en redan passiv klubbledning måste alltså på denna korta tid hitta en ny manager, villig att ta över ansvaret för en spelartrupp som redan för två-tre år sedan var mer eller mindre otillräcklig för att klara sig i Premier League, och som inte har blivit mer tillräcklig sedan dess.

Steve Bruce anses med viss rätta vara den bäste manager som Hull har haft, efter att två gånger ha tagit klubben till Premier League samt till en FA-cupfinal man faktiskt var en hårsmån från att vinna, följt av europeiskt cupspel. Det i sig innebär inte att Bruce var rätt manager att ta Hull framåt. Kanske kan Hull slå sig genom sitt eget glastak med ett nytt tänk på managerposten.

Men vem skulle i det här läget vara intresserad av att ta på sig jobbet som manager för Hull, under de förutsättningar som alltså fick Steve Bruce att säga upp sig från jobbet? Det framstår som om Hull har två val. Antingen befordra Mick Phelan, assisterande manager sedan många år men utan erfarenhet som manager. Eller sälja sig själva hos en annan manager genom att spendera de pengar på värvningar de var ovilliga att spendera under Steve Bruce.

En större fråga är kanske hur detta kommer att påverka Hull som klubb. Det har under en längre tid varit bittert och bråkigt mellan Hulls ägare och supportrar i en pågående konflikt om klubbens historia och traditioner. Steve Bruce var i flera avseenden den sammanhållande länken. Utan Bruce riskerar Hull falla samman i öppen konflikt, med oundvikliga avtryck också på fotbollsplanen.

Den för tillfället mest konkreta konsekvensen är att Hull har gjort sig själva till tämligen solklara favoriter till omedelbar nedflyttning. Det kommer inte bara att krävas en mycket skicklig manager att förhindra det. Det kommer dessutom krävas en mycket modig manager. Problemet för Hull är så klart att sådana växer inte precis på träd.

:::

TRANSFERKOLLEN

Rob Holding, Arsenal (++). Arsenal behöver framför allt förstärka anfallet och mittförsvaret. Arsene Wenger värvar först en ung och talangfull spelare till anfallet och sedan till mittförsvaret. Samtidigt pratar sig Arsenals VD varm om Leicesters transferpolitik som en förebild för Arsenal. Stoppa mig om ni har hört det förut.

Georginio Wijnaldum, Liverpool (+++). En värvning som får sägas vara svår att få grepp om. Onekligen en skicklig spelare med god potential som mycket väl kan bli nyttig för Liverpool. Men också en spelare som inte alls övertygade under sin säsong med Newcastle, samt en spelartyp som Liverpool redan har både många och bra av.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Big Sam: Make England Great Again!

Då är det officiellt. Big Sam, Sam Allardyce, är Englands förbundskapten under den kommande mästerskapsperioden. Hans uppgift är i första hand att ta England till VM 2018 och i andra hand att få England att kanske för första gången på 25 år lyfta sig i ett mästerskap.

För mig är Sam Allardyce ett bra val. Åtminstone om man tar med i beräkningen vilka alternativ som faktiskt var tillgängliga och därför realistiska. Han är inte en förbundskapten som får engelska supportrar att drömma vackra drömmar, men man kan lika gärna hävda att vad England framför allt behöver är en rejäl dos av realism.

Med Sam Allardyce ser jag fram emot att se ett England som spelar utifrån sina styrkor och sina förmågor snarare än utifrån en idé baserad på hur andra länder spelar fotboll. Ett England där spelarna vet vilka sina uppgifter är på fotbollsplanen och känner sig trygga och bekväma i sina respektive roller.

Sam Allardyce är erkänt framstående inom områden som fitness, idrottspsykologi och användande av teknik. De beskrivningar som finns av hans träningssessioner är väsensskilda från vad man har hört sägas om Roy Hodgsons. Flera av Allardyces tidigare spelare pratar om hans förmåga att motivera sina spelare.

Sam Allardyce har i stor utsträckning haft hand om engelska klubbar som slagits runt mitten och botten av Premier League. I flera fall har han fått dessa klubbar att prestera betydligt bättre än vad deras resurser motiverar. Man kan välja att se denna erfarenhet som en begränsning, eller som perfekt anpassad för ett England i landslagsfotbollens motsvarande ingenmansland.

Det är lätt, men tämligen fördomsfullt, att avfärda Sam Allardyce som en rent defensiv manager. Hans lag präglas normalt sett av en stabil defensiv organisation, utan tvekan. Något England kan behöva. Men det finns också goda skäl att utpräglade individualister som Youri Djorkaeff, Iván Campo och Jay-Jay Okocha uppskattade att spela för Sam Allardyce i Bolton.

Ändå säger anställningen av Sam Allardyce något om FA:s brist på riktning. Det var efter Fabio Capello avgått som Englands förbundskapten som FA och landslagsledningen satte sig ned för att definiera vad man kallade för Englands DNA, den syn på fotboll och den spelidé som samtliga engelska landslag skulle spela efter:

”England teams aim to dominate possession with the aim of creating opportunities to penetrate the opposition and create goalscoring chances. What are the benefits of effective ball retention? Ball retention allows teams to manage the momentum of a game, requiring a patient and controlled approach.”

Det där låter så klart mer genomtänkt än att bara kort säga att ”Vi ska spela som Spanien!” Men ska det bli mer än ord på papper gäller det också att anställa rätt personer som förbundskapten och tränare att implementera dem. Redan där fanns det skäl att undra i vilken utsträckning Roy Hodgson verkligen hade de rätta egenskaperna. Men hur ser då Sam Allardyce på hur man ska spela fotboll?

”Getting the ball into the opposition’s box as quickly as you can with quality and getting it forward and in behind the opposition is definitely the best way forward.”

Minst sagt ett väsensskilt synsätt från FA:s påstådda DNA. Sam Allardyces syn på fotboll påminner mindre om Spanien men desto mer om Leicester. Inte för att det är något fel med det. Spaniens fotbollsidé har visat sina begränsningar under senare år samtidigt som Leicester har visat vad som går att uppnå med deras fotbollsidé från en styrkeposition liknande Englands.

Men sådan fast förankring i verkligheten hade alltså FA:s omtalade DNA-arbete. Det gör inte valet av Sam Allardyce fel på något sätt, tvärtom illustrerar det bara den byråkratiska idiotin att betrakta en fotbollsfilosofi som en skrivbordsprodukt utan faktisk förankring i de engelska klubbarnas spelidéer och metoder.

Spansk och tysk landslagsfotboll existerar inte, som i England, oberoende av och fristående från spanska och tyska klubbar, utan bygger tvärtom vidare på deras arbete. Det långsiktiga nationella arbetet måste ske i klubbarna. När spelarna väl kommer till landslaget finns vare sig tid eller möjlighet till filosoferande eller taktiskt experimenterande. Där måste man arbeta med vad man har.

Och få om någon har gjort det bättre inom engelsk fotboll de senaste 15 åren än Sam Allardyce.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Brädet är uppställt, dags för Everton att börja flytta sina pjäser

Everton var med en ny ägare en klubb som alla förväntade sig skulle satsa framåt under sommaren och visa den nya ägarens ambitioner. Efter beslutet att ge Roberto Martinez sparken i slutet av förra säsongen hade nog de flesta gissat på en för engelska klubbar tämligen traditionell så kallad satsning; det vill säga en ny hyfsat profilstark manager och en uppsättning hyfsat ambitiösa värvningar.

Det är ju så de flesta satsande engelska klubbar normalt sett har agerat. Det är med andra ord inte utan att man därför blir lite förvånad när Everton i själva verket agerar tvärtemot dessa förväntningar. Istället har Everton ägnat första halvan av sommaren åt att hyfsat lugnt och metodiskt sätta organisationen runt laget.

Visst har Everton värvat en och annan spelare. Men det har uteslutande handlat om några unga spelare samt Maarten Stekelenburg, det vill säga en tämligen grundläggande värvning till en väldigt specifik position. Det handlar inte om några profilvärvningar över huvud taget. Dessa får man då förmoda att Everton väntar med.

Då kan man undra vad Everton faktiskt väntar på. Kanske föll den sista pusselbiten på plats för dem igår. Everton hade redan sedan tidigare anställt Ronald Koeman som klubbens nye manager, ett ambitiöst men inte omtumlande val. Igår blev det också klart att Everton anställer Steve Walsh som director of football.

Det får betraktas som något av ett kap. Walsh kommer från uppdraget som assisterande manager i Leicester, där han har varit huvudansvarig för klubbens scouting och en inflytelserik person på Leicesters värvningar. Leicesters värvningar av Riyad Mahrez och N’golo Kanté har hyllats unisont, Walsh var arkitekten bakom bägge.

Everton valde alltså att börja i änden att först anställa en manager och en sportchef. Nu är detta avklarat och då kan vi börja förvänta oss att Everton också agerar mer målmedvetet på transfermarknaden. Flera spelare har nämnts som aktuella för Everton, som i konkurrens med framför allt italienska klubbar jagar både Moussa Sissoko och Axel Witsel.

Det säger ändå något positivt och intressant att Evertons klubbledning valde att inte skjuta vagnen före hästarna. Det antyder ett mer genomtänkt och långsiktigt arbetsperspektiv, att vad man i första hand har för ambition att göra är att bygga en klubb.

Inom managementteorin pratas det vid sidan om finansiellt kapital också om en organisations strukturkapital och humankapital som viktiga komponenter för dess verksamhet och effektivitet. Inte minst humankapitalet har blivit något av ett modebegrepp, och mängder av konsultfirmor har gjort stora pengar på den moderiktiga idén att medarbetarna är varje organisations viktigaste tillgång.

Det vore så klart dumt att säga något emot det. Men för en organisation där medarbetare byts ut tämligen ofta och regelbundet kan det istället vara betydligt mer effektivt att investera i sitt strukturkapital, det vill säga de rutiner, arbetsmetoder och kollektiva kompetens som institutionaliserats över tid i organisationen.

Detta är i högsta grad aktuellt för en klubb som Everton. Fotbollsspelare kommer och går, och blir bara i undantagsfall särskilt långvariga i en och samma klubb. I all synnerhet för en klubb som befinner sig i näringskedjan där Everton befinner sig. De kan värva humankapital, det vill säga spelare, men inte förvänta sig att dessa diamanter är för evigt.

Alltså kan det på lång sikt vara mer värdefullt för Everton att investera i sitt strukturkapital, det vill säga bygga en apparat och ett organisatoriskt ramverk för att köpa och sälja spelare. Givet att Everton kämpar ur resursmässigt underläge blir just scouting och en effektiv transferpolicy för dem en strategisk kompetens.

Det betyder att man inte gärna lämnar över en sådan kärnverksamhet till nycker och tillfälligheter. Istället vill man arbeta utifrån en verksamhetsidé och en tydlig och effektivt implementerad plan. Mycket talar alltså för att det är det perspektivet Everton har valt att ta den här sommaren under Farhad Moshiris nya ägarskap.

Kanske signalerar det inte lika automatiskt ambition för omvärlden som vad några riktigt häftiga spelarvärvningar skulle göra. Men det är å andra sidan något som till sist ändå kan tyda på en högre grad av målmedvetenhet och framför allt långsiktighet – att Everton inte enbart bygger för den kommande säsongen utan för de kommande tio säsongerna.

Ett perspektiv som borde tilltala de flesta Evertonsupportrar. Dessutom, det ena behöver inte utesluta det andra – Everton har nu en dryg månad på sig att leverera några riktigt spännande värvningar till ett i grunden redan starkt fotbollslag. Evertons spelbräde är uppställt, nu är det dags för pjäserna att börja röra på sig.

:::

TRANSFERKOLLEN

Brice Dja Djédjé, Watford (+++). Walter Mazzarri gillar sina ytterbackar, vilket möjligen säger något om den taktik han planerar använda. Utöver ett närmast omöjligt namn så är den 25-årige Djédjé ivoriansk landslagsman med högerbacken som sin position, och har ett par bra säsonger i Marseille bakom sig.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fick kommande managerdueller Premier League att införa nya disciplinregler i preventivt syfte?

Än en gång är det Premier League som tar tag i taktpinnen och driver på fotbollens förändring och utveckling. Den här gången med nya regler som ska stävja dåligt beteende av spelarna mot domarna.

Det har varit ett återkommande problem under många år hur spelare har behandlat domare i samband med mer eller mindre varenda beslut som går dem och laget emot. Det svärs, görs nedsättande gester, i vissa fall rusar spelarna i klunga mot domarna.

Domarna är självklart tränade att kunna hantera det där, men det vore samtidigt naivt att tro att det inte hade någon betydelse. Inte minst påverkar det exempel som detta sätter hur spelare beter sig på lägre nivåer, inte minst inom ungdomsfotbollen.

Det har varit ett irritationsmoment, samtidigt som likt med filmningar och med maskning, i princip ingenting har gjorts för att åtgärda det. Under de senaste fem åren har till exempel inte en enda spelare utvisats på grund av sådant här beteende.

Nu ska det bli ändring på det. Röda kort kommer delas ut till spelare som öppet konfronterar domare och använder kränkande språk och gester mot dem. Gula kort för mindre förseelser, negativa gester eller ord, eller när två eller fler spelare omringar domaren.

Det är självklart upp till domaren att avgöra vad som är vad. Vetskapen att domaren dock har det verktyget i lådan borde göra att spelarna behärskar sig själva betydligt bättre, om inte annat efter en anpassningsperiod och med tydliga direktiv från den egna lagledningen.

Godtyckligt undrar en del, vad är att betrakta som acceptabelt alternativt över gränsen? Mja skulle jag säga, jag skulle säga att det är en gräns som alla vet när man har passerat den. Domarna själva är bäst skickade att avgöra detta, det är de som upplever situationen och kan använda eget omdöme.

Visst kan det uppstå rätt märkliga matchsituationer inledningsvis, och lag få spelare utvisade till synes tufft och hårt. Men inom hyfsat kort tid kommer lagen och spelarna ha anpassat sig till de nya reglerna. Det är hur som helst något som måste göras om man vill få bukt med problemet.

Om det sedan är en tillfällighet att det införs lagom till den här säsongen, med Pep Guardiola och José Mourinho i varsin Manchesterklubb, får väl betraktas som en öppen fråga. Kanske såg man stormen vid horisonten och beslutade sig för att agera i preventivt syfte.

Det hade i alla fall varit underhållande att se sådana här bestämmelser i La Liga. Spelarna skulle se helt vilsna ut.

:::

Sam Allardyce blir alltså med allra största säkerhet Englands näste förbundskapten. Offentliggörs det inte idag så blir det vilken dag som helst, det enda som ska vara kvar att förhandla är Sunderlands ersättning.

Det är ett bra val. Det fanns i alla fall inga givna bättre kandidater än Allardyce som faktiskt var tillgängliga. Allardyce är inte något romantiskt val på något sätt, men har det taktiska ramverk som England helt säkert behöver.

Det kommer i alla fall inte råda någon oklarhet för spelarna i ett mästerskap om hur laget faktiskt ska spela. Redan där borde man kunna börja se klara och tydliga förbättringar.

Kan han dessutom göra något åt stjärnkulturen i det engelska landslaget så vore också det något gott.

:::

Middlesbrough var på väg att värva Neven Subotic från Dortmund. Men värvningen föll samman när Subotic inte klarade av läkarundersökningen i Middlesbrough.

Bara någon timme senare meddelade Dortmund att Subotic behövde opereras och blir borta åtminstone resten av året. En märkligt precis diagnos på så kort tid kan tyckas.

Här väcks ju vissa etiska frågeställningar. Kände Dortmund faktiskt till skadan på Subotic och hoppades kunna lasta av honom på Middlesbrough utan att detta skulle upptäckas? Det vill säga i praktiken svindla dem.

Tråkigt för Middlesbrough att värvningen inte blir av.

Men det hade stått dem betydligt mer dyrt om de hade upptäckt det här problemet med Subotic i en Middlesbroughtröja. En transfersumma, en hög lönepost och en spelare försatt ur spelbart skick för allra minst en överskådlig framtid.

Det finns flera sätt en värvning kan sluta bra med andra ord.

:::

TRANSFERKOLLEN

Alvaro Negredo, Middlesbrough (++++). Riktigt spännande anfallarvärvning av Middlesbrough, nykomling i Premier League. Negredo är en spelare med stor kapacitet. Har haft några problematiska säsonger i ett problematiskt Valencia, men Middlesbrough värvar Negredo på ett ettårslån med köpoption, vilket ger dem en out vid behov.

Ragnar Klavan, Liverpool (++). Mittback från Augsburg som har passerat 30-strecket. Helt säkert en kompetent mittback, men en märklig värvning av Liverpool. Är tänkt att fungera huvudsakligen som backup i Liverpools mittförsvar men rimligtvis borde sådana trupproller kunna fyllas av yngre och mer utvecklingsbara förmågor.

Peter Hyllman
0 kommentarer

En grekisk tragedi är på väg att drabba Nottingham Forest

Det är inte lätt att vara Nottingham Forest. Denna ikoniska och en gång så stolta engelska fotbollsklubb har tillbringat de senaste 15 åren utanför Premier League oförmögna att ta sig tillbaka. Under dessa 15 år har klubben brottats med de för Football League alltför sedvanliga ägarproblem, och interna konflikter mellan ägare och manager.

Varje ägare har följts av en annan, och för varje gång har där funnits samma förhoppningar att den här gången skulle det bli ordning på klubben igen. Allra senast i raden är Fawaz Al-Hasawi som köpte klubben 2012. Nu verkar det vara dags för honom att sälja klubben igen och Nottinghams fans är ursäktade om de befarar början på en grekisk tragedi.

Evangelos Marinakis är en grekisk rederimogul som sägs vara på väg att köpa Nottingham Forest. Han är sedan sedan sex år tillbaka också ägare och president i Olympiakos, den grekiska fotbollens storklubb, och Olympiakos har under dessa sex år vunnit den grekiska ligan varenda säsong.

Det låter ju minst sagt bra. Men det låter mindre bra när det samtidigt kommer fram att Marinakis tillsammans med flera andra grekiska fotbollsprofiler står åtalad för systematisk matchfixning, utpressning, bedrägeri och för att ligga bakom sprängningen av ett bageri tillhörandes Petros Konstantineas, en före detta grekisk fotbollsdomare.

Tillsammans med medlöpare anses Marinakis ligga bakom ett kriminellt nätverk som i allt väsentligt har tagit över kontrollen av den grekiska fotbollen, i syfte att tjäna pengar via spelintäkter. Ett kriminellt nätverk som skyddas av sina kontakter både inom den grekiska politiska ledningen, det grekiska fotbollsförbundet och UEFA.

Inte precis den man som supporter skulle vilja ha som ägare av sin klubb. Men det är alltså en tydlig risk.

Fast borde inte Football League kunna förhindra detta kan man då tycka – genom att tillämpa sitt ägartest?! Det är ju ett test som är utformat just för att förhindra att ägare som är dömda för brott och oegentligheter ska kunna ta över engelska klubbar.

Men Football League står handfallna. Problemet är nämligen att Evangelos Marinakis ännu inte har blivit dömd för något av de brott han anses ha begått. Åtalen väcktes för ett drygt år sedan men har sedan dess dragits i långbänk av fördröjande yrkanden och överklaganden från Marinakis sida. Och i och med att han inte är dömd är inte Football Leagues ägartest något hinder.

Nu är det inte någon konkret risk att Nottingham Forest blir ett subjekt för matchfixning. Det är inte Marinakis ägande av Olympiakos som har orsakat problemen inom grekisk fotboll, utan kontrollen över samtliga relevanta grekiska fotbollsinstitutioner. Någon sådan institutionell kontroll kan Marinakis aldrig få i England.

Men bara att associeras med en ägare som bär med sig ett sådant bagage är illa nog för en stolt och anrik klubb som Nottingham Forest. En klubb som förvisso har behövt brottas med återkommande ägarproblem de senaste 15 åren. Men som aldrig tidigare har behövt brottas med sitt eget rykte.

:::

TRANSFERKOLLEN

Johann Berg Gudmundsson, Burnley (+++). Islands dundersuccé i EM gick inte obemärkt förbi för Gudmundsson, som alltså tar klivet upp i Premier League från Charlton. Samtidigt är det inte EM som motiverat Burnley att satsa på den isländske yttermittfältaren, utan snarare den mycket goda säsong med Charlton han har bakom sig.

Nick Pope, Burnley (++). Sean Dyche beskrev Pope som en ung målvakt med mycket potential. Med Tom Heaton som förstemålvakt är det med andra ord inte aktuellt att Pope tar över som målvakt redan den här säsongen. Mer av en framtidsvärvning.

Mark Birighetti, Swansea (++). 25-årig målvakt från Australien som plockats hem på fri transfer. Mycket svårt att se Birighetti ta målvaktsplatsen från Lukasz Fabianski, men borde kunna sätta rejäl press på både Kristoffer Nordfeldt och Gerhard Tremmel gällande andramålvaktsplatsen.

Peter Hyllman
0 kommentarer