Peter Hyllmans Englandsblogg

LINHEM: Football Leagues Spark-toberrevolution

Om man är historiskt petig vet man att Oktoberrevolutionen inträffade i november enligt den nu allmänt vedertagna gregorianska kalendern. Men det var oktober för Lenin och grabbarna då man gick efter den Julianska kalendern på den tiden.

Jag är inte här för att lära er något om kalendrar eller Sovjet, jag är fortfarande liten purken efter ha blivit lönnmördad med en istapp i Mexico City, men då inte ens oktoberrevolutionen skedde i oktober vill jag ha dispens för att Football Leagues ”Spark-toberrevolution” började redan i slutet av september, liksom tyskarnas Oktoberfest börjar redan i mitten/slutet av september.

Ännu värre tjuvstartare än tyskarna är National League då Eastleigh sparkade sin manager redan den 17 augusti efter bara fyra ligamatcher. Guiseley, Southport, Tranmere, och Braintree följde efter med managersparkningar innan Sacktoberfestligheterna började i de högre divisionerna.

I och med Shrewsburys avsked av Micky Mellon (Baller!) har dock Football League gått om National League i sparkningar. Sju managers har fått lämna sin jobb denna hösten. Sju klubbar är alltså i någon form av kris, och nedan går jag genom dem i kronologisk ordning.

SPARKEN PÅ ORIENTEXPRESSEN

På drygt två år har Leyton Orients italienska ägare Francesco Bechetti stått för sex sparkade managers, misstankar om brott som han begått i Albanien, och sex matchers avstängning i januari för att ha sparkat till sitt lags assisterande manager Andy Hessenthaler nere vid sidlinjen efter en match.

Det sista är nästan för bra för att vara sant då han även bildligt talat nyligen sparkade Andy Hessenthaler som varit Orients manager sedan i april. Detta är inte helt orimligt dock då Orient bör hota i toppen men har inlett bedrövligt. Å andra sidan har förra säsongens 25-målsskytt Jay Simpson bara spelat i sex matcher på grund av skador och inte gjort mål ännu. Det räcker för att få sparken av en tokigt rik italiensk ägare som har den albanska regeringen efter sig.

Ny manager är italienaren Alberto Cavasin; O:s tredje italienska manager sedan Bechetti tog över. Olikt de tidigare (Milanese och Liverani) är han dock en tränarveteran som tränat 15 lag i Italien och i de italiensktalande delarna av Schweiz. Framför allt i Serie B och C men också i Serie A några säsonger. Dessvärre var han senaste jobb i Sampdoria säsongen 2010-11.

NEW SACK CITY

Newport ligger sist. Inte helt förvånande då de slutade på 22:a plats ifjol men ser man då den skara nya ansikten de värvade in i somras bör de ligga bättre till. Mest nämnvärd av värvningarna är den gamla besten Jon Parkin (tre mål hittills) men flera andra som Joss Labadie, Scot Bennett, Sean Rigg, och Mark Randall är bra spelare på den här nivån. Man kan tycka lite synd om sparkade Warren Feeney som fått två matcher inställda på grund av regn. Dessutom låg Newport i botten vid denna tiden förra säsongen innan de sparkade Terry Butcher och de lyckades hålla sig kvar till slut.

Ny manager är Graham Westley. En manager som älskar hårt spel och långa bollar men som lovade skönspel i Peterborough förra säsongen och lyckades bättre än väntat innan han förstås fick sparken. Han är kompetent och var som bäst i Stevenage när de verkligen spelade efter sina resurser och spelade tufft. Han lär uppskatta Jon Parkin men alla dessa nyförvärv kan ge flashbacks till hans tid i Preston där han gjorde en bragdartad flopp efter ha fullständigt (förutom en målvakt) bytt ut deras spelartrupp.

TRY AGAIN

Coventry började väldigt bra ifjol med en anfallskedja av Adam Armstrong (inlånad från Newcastle), Jacob Murphy (inlånad från Norwich), och James Maddison (från egna akademin) som lekte fotboll och öste in mål. Men formen avtog i januari och man slutade till slut på en hoppfull åttonde plats.

Dessvärre återvände inte Adam Armstrong, han är utlånad till Barnsley i Championship nu, och Jacob Murphy har etablerat sig tillsammans med tvillingbrorsan i Norwich, och James Maddison sålde man redan i januari till Norwich. Han är utlånad till Aberdeen och gör läckra frisparksmål mot Rangers nuförtiden.

Denna säsongen har Tony ”Mogga” Mowbray experimenterat med en trebackslinje och det har gått uselt. Näst-sist uselt. Inte alltför många insläppta mål men bara åtta gjorda.

Det vanliga värsta problemet för Coventry är att de ägs av SISU som inte vill låta dem spela på deras arena och som för närvarande stämmer Coventry (staden) och möjligen brittiska staten? För bättre information rekommenderar jag senaste avsnittet av Guardians podcast Football Weekly där de pratar med en Coventry-baserad journalist som skrivit en bok om situationen.

THE DENOUNCEMENT OF ROBERTO DI MATTEO

Jag gillar inte början på säsongen. Det är inget fel på matcherna som så eller den bekväma rutinen av fotboll varje helg. Vad jag inte gillar är att det ska dras slutsatser väldigt snabbt. Jag anser att man inte behöver kolla på en tabell före december och tabeller bör inte ens vara tillgängliga för allmänheten förrän i oktober månad. Dessvärre håller få fotbollsägare med mig om detta. De som verkligen borde se på saker och ting långsiktigt har en tendens att vara väldigt kortsiktiga.

Jag säger inte konkret att det var fel att sparka just Roberto Di Matteo, jag skulle dock möjligen hävda att det alltid är fel att sparka en manager innan december ungefär. Jag har dock förståelse för att man måste ha någon form av kravbild även på ligans tidiga omgångar och poängmässigt har Aston Villa verkligen underpresterat. Det är heller inte ovanligt att få sparken om du bara vinner en match av elva, oavsett vilken klubb du jobbar för. Aston Villa har dock varit bättre än tabellen visar och oavsett vem som tar över kommer de plocka fler poäng.

Det är dock osäkert på om det beror på att deras spel ger resultat eller om Di Matteo helt enkelt saknade förmågan att få Villa att vända deras dåliga trend från ifjol och vinna matcher. Det är intressant att om alla Aston Villas matcher slutat efter bara 80 minuter så hade Villa legat på sjunde plats. Jag tror det är mer av en anomali än en trend att Aston Villa avslutat matcher så svagt hittills.

Vem tar över? Steve Clarke om han får några matcher på sig att vinna jobbet och Tony (Wu) Xia inte bestämt sig för ett sexigare namn.

ONE-EYED SACKS

Cardiff är inte en klubb omtyckt av många utanför Cardiff. De har kända huliganer, många galna ägare, och ses som den mindre sympatiska klubben jämfört med Swansea som de oundvikligen jämförs med. Cardiff är haren, Swansea är sköldpaddan och Cardiff har dessutom många gånger spelat i playoff eller varit förhandsfavoriter.

Det är passande då att deras nya manager är Neil Warnock som är omtyckt av få. Det finns ett underrubrik på hans wikipedia-sida vid namn ”Disputes” som beskriver hans många dispyter med diverse spelare, managers, klubbar, ägare, och domare och den är längre än resten av hans wikipedia-sida.

Baserat på hans bok är han dock en udda och rolig typ. Och han har förstås under sin snart 40-åriga karriär lett sex lag till sju uppflyttningar. Ifjol räddade han dessutom Rotherham från nedflyttning i The Championship så han har nog ”det” fortfarande. Cardiff har fortfarande en stark spelartrupp och  trots att de ligger näst sist i tabellen är inte säsongen helt körd.

SPARKEN PÅ RÖD OKTOBER

Shrewsbury har valt att göra sig av med den älskvärda Micky Mellon. Trots att de höll sig kvar förra säsongen och inte gjort en alltför miserabel start. Det känns som ett vanligt fall av för höga förhoppningar på en klubb med begränsade resurser både på och utanför planen. Mellon blev kort senare klar för Tranmere som börjat trögt i National League

Vem tar över? Lokaltidningen Shropshire Star och diverse bettingfirmor tror på rätt stora namn för en klubb av Shrewsburys kaliber – Kenny Jackett, Steve Cotterill, och Steve Evans som alla var managers i Championship senast nämns som favoriter. Jackett vore fantastiskt för Shrews men han lär få ett bättre jobb. Cotterill är aldrig ett namn man tänker på med drömsk blick men han skulle göra ett bra jobb och Steve Evans är faktiskt en kompetent manager trots avsaknaden av mänsklig kompetens. Anställer de bara inte Dean Saunders så kan Shrews bli kvar i League One en säsong till.

THE END IS NIGE

Sparkningen av Nigel Pearson hängde bokstavligen i luften sedan deras kontroversiella ägare Mel Morris började att spionera på Derbys träningar med hjälp av en drönare samtidigt som Derby på planen inte har plockat många poäng eller lyckats återskapa den offensiva magi de imponerat med tidigare säsonger.

Å andra sidan har Derby visat på en defensiv kompetens som de verkligen behövt tidigare. Det är lite förvånande att den defensiva förbättringen inte gett resultat då det tidigare varit en gångbar strategi att kombinera en stark defensiv med individuell offensiv briljans. Det bästa exemplet är QPR under Neil Warnock som släppte till få mål och som bars offensivt av Adel Taarabt och ett gäng arbetsamma och ibland målfarliga anfallare.

Ett tydligt problem är att man bara gjort sex mål på elva matcher. Man kan tänka sig skylla på nya storvärvningen Matej Vydra men han har ändå gjort två mål på sex matcher, framför allt har de båda kommit nyligen efter en inte oanständig anpassningsperiod. Problemet är att ingen annan gjort mål.

Framför allt har man gjort sig av med Chris Martin (15 mål, tio assists ifjol) och föredragit anfallsliket Darren Bent. Bent var ett tillskott säsongen 2014-15 när han gjorde tio mål på elva starter och fyra inhopp. Men det är den ända säsongen sedan 2011-12 som han gjort fler än tre mål på en säsong. Bent har föga förvånande inte gjort något mål denna säsongen. Mittfältet har hjälpt föga, särskilt inte Tom Ince som är väldigt inblandad och skottbenägen men som bara gjort ett mål.

Vem tar över? Chris Powell, vilket tillsammans med Steve Clarke i Aston Villa skulle göra detta till säsongen för den Överkvalificerade Assisterande Managern (”Överkvalle Ass-Man”). Chansen är god dock att Mel Morris har något annat namn i tankarna men Powell är en kompetent manager som är mindre svår att jobba med än Nigel Pearson.

/Peter A. Linhem, @linhem på twitter

Peter Hyllman
0 kommentarer

Premier League 2016-17 om allt vore som förväntat

Det brukar heta att man ska försöka värdera och analysera prestationen snarare än resultatet, eftersom det i längden leder till vettigare slutsatser mindre påverkade av tillfälligheter. För det ändamålet tycker jag att expected goals är ett mycket användbart nyckeltal då det inriktar sig på volymen och kvaliteten av skapade målchanser – i båda riktningar.

Det ger en meningsfull beskrivning av matchbilden. Den är inte reduktionistisk på samma sätt som blir fallet för de som envisas med att bara titta i poäng- och målkolumnen i tabellen och att använda det som ett slags stjärnstopp. Men den är inte heller fluffig som till exempel blir fallet för de som betraktar bollinnehav som ett bergsäkert tecken på spelmässig dominans.

Straffar och självmål räknas normalt sett inte in i statistiken. Det kan man betrakta som både en styrka och en svaghet. Men frågan uppstår hur som helst hur det då ser ut så här långt i Premier League i termer av förväntat antal gjorda och insläppta mål för samtliga lag. Ligans genomsnitt markeras av de heldragna linjerna.

plxg

Det är väl förmodligen alldeles för tidigt att börja dra några slutsatser, det har bara gått sju omgångar av säsongen och inget lag har ännu ens mött hälften av den här säsongens motståndare. Det är helt enkelt så mycket vi ännu inte riktigt kan säga oss veta. Däremot borde det gå att göra några allmänna observationer.

Man City och Liverpool är tvivelsutan de två lag som imponerar allra mest i offensiv mening. Båda lagen producerar fler högkvalitativa målchanser än sina konkurrenter. Det utgör grunden för deras titelutmaning. Samtidigt är det också ganska tydligt att defensiven, framför allt för Liverpool, är vad som sett över hela säsongen riskerar få titelutmaningen att spåra ur.

Chelsea och Everton uppvisar den närmast spegelvända tendensen. De är inte lika målfarliga som de båda andra lagen men är å andra sidan defensivt betydligt mer solida. Det har sannerligen ännu inte gett utdelning för Chelsea som har släppt in dubbelt så många faktiska mål som förväntade. För båda lagen gäller dock att de måste höja sig offensivt.

Tottenham och Arsenal befinner sig i någon slags gråzon mellan de båda ytterligheterna. Båda lagen hade dock något hackiga inledningar på säsongen och den enkla slutsatsen som går att dra är att det framför allt är anfallsspelet som de båda måste veva igång för fullt för att kunna prestera en riktigt seriös titelutmaning.

De som menar att Man Utd inte kommer vinna ligatiteln den här säsongen får onekligen vatten på sina kvarnar. Det var väl aldrig helt sannolikt redan den första säsongen med Mourinho men det är heller ingen helt uppmuntrande grafisk bild som framträder. Den främsta och lättast uppnådda möjligheten till förbättring för Man Utd borde vara i anfallsspelet.

Southampton har gått från mållöshet till målmedvetenhet under de första sju omgångarna. De ser ut att ha fått igång målskyttet och kommer då kunna flyttas högerut i grafen med tiden och uppåt i tabellen. Middlesbrough är på samma sätt en udda fågel, bra defensivt men offensivt mycket svaga. Där finns inte samma uppenbara tendens till förbättring.

Swansea har uppfattats som ett lagproblem men positionen i diagrammet borde vara uppmuntrande för Bob Bradley. Spelmässigt har Swansea till synes mer att komma med än vad tabellen antyder. Något liknande skulle faktiskt också David Moyes och Sunderland kunna säga. Båda lagen har bra saker att arbeta vidare med.

Burnley och Bournemouth har anledning till större oro. Båda håller sig så här långt en liten bit ovanför nedflyttningsstrecket men har också överpresterat i båda riktningarna jämfört med förväntat antal gjorda och insläppta mål. Det vill säga, de har gjort fler och släppt in färre mål än vad de så att säga borde ha gjort. Verkligheten riskerar komma ikapp dem.

Enkla observationer så här långt. Vi får se hur bilden har hunnit förändras i samband med nästa landslagsuppehåll. Då har närmare en tredjedel av säsongen hunnit med att genomföras.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Är Gareth Southgate rätt person vid rätt tid för England?

Det råder en alldeles särskild manodepressivitet bland engelska journalister varje gång de ska bevaka en landskamp för England. Jag brukar ibland kritisera svenska sportjournalister för att vara alldeles för mycket av hejaklacksledare när det gäller det svenska landslaget, men engelska journalister löper å andra sidan den tydliga risken att bli alltför mycket av gnällrumpor.

Matchen mot Malta igår var ett tydligt exempel på detta fenomen. Först var det mängder av sura och spydiga kommentarer när England under den första halvtimmen bara hade mäktat med att göra 1-0 och inte redan sprungit iväg med matchen, trots att England utöver målet hade tvingat Maltas målvakt till åtminstone tre-fyra kvalificerade räddningar.

När sedan Dele Alli gjorde 2-0 till England knappt tio minuter efter det första målet så ändrades tonläget omedelbart. Helt plötsligt fick man lust att rycka tag i någons skjortkrage och utbrista att det är för i helvitte bara Malta ni möter på hemmaplan. När sedan andra halvlek mest blev en långtråkig transportsträcka så blev tonläget återigen förbittrat.

Matchen mot Malta var självfallet inte huvudnumret under det här landslagsuppehållet. Det kommer istället på tisdag när England möter Slovenien på bortaplan. Slovenien som följde upp sin poäng mot Litauen på bortaplan i första omgången med att vinna med 1-0 hemma mot Slovakien under lördagskvällen.

En vinst i den matchen och vi måste säga att Englands VM-kval onekligen har börjat väldigt bra. Allra helst som samtliga övriga lag i gruppen har tappat ytterligare poäng längs vägen. Det ska i det läget väldigt mycket till för att England ska missa gruppsegern och VM-biljetten. Imponerande på sitt sätt givet det allmänna humöret kring England.

Men det kan vara värt att inte bara titta på Englands matcher under hösten och säsongen som VM-kvalmatcher, utan också som en öppen anställningsintervju för Gareth Southgate. För är det två saker som framkommit under dessa dagar så är det att Southgate vill ha jobbet, samt att det verkar finnas en stark opinion för honom i journalisthögen.

Southgate förklarade sig ointresserad av uppdraget när det var ledigt i somras, men det var med anledning av förståelsen att det då inte skulle vara en permanent position, utan en interimslösning, i väntan på någon annan. Han var inte intresserad av den uppgiften då, men bedömde situationen annorlunda när Sam Allardyce fick sparken.

Southgate har genomgående i media beskrivits som en snäll, trevlig och sympatisk person. Det är inte svårt att föreställa sig att den helyllebilden av Southgate ligger tämligen rätt i tiden, när FA rimligtvis borde vara desperata att tvätta bort den offentliga bilden av landslagsledaren som varandes girig, arrogant och oförskämd.

Det vore inte nödvändigtvis något dåligt val. Det pratas ofta om konflikten mellan klubbar och landslag i England. Vad FA kanske skulle behöva göra för att stå starkare i den konflikten är att bygga upp sin egen interna coachstruktur, oberoende av klubbarna. Att rekrytera, utbilda och anställa till samtliga poster in-house istället för att varje gång ge sig ut på marknaden.

Det säger sig självt att ett sådant upplägg skulle fostra långsiktighet betydligt lättare än att kastas mellan olika personligheter som Kevin Keegan, Sven-Göran Eriksson, Steve McClaren, Fabio Capello, Roy Hodgson och Sam Allardyce och så vidare. Det skulle skapa en organisation bakom det engelska landslaget istället för som idag en mer eller mindre total personbundenhet.

Det är inte ett system som England är vant vid men det är heller inte ett system som är värt att rynka på näsan åt. Det har fungerat alldeles utmärkt i ett flertal länder. Sverige hade framgångar under en längre tid med Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck. Tysklands Reboot som slutade med en VM-titel bygger på ett sådant tänk. Wales EM-succé likaså.

Det skulle också förflytta maktbalansen i landslaget. Det upphör sällan att förvåna när England ska utse en ny förbundskapten hur det uppstår en diskussion kring vilka kandidater som skulle eller inte skulle accepteras av spelarna. Som om patienterna tagit över sjukhuset. Här blir det en icke-fråga, spelarna får antingen acceptera strukturen eller tacka nej till landslaget.

Gareth Southgate har sagts ha problemet att han inte åtnjuter spelarnas respekt som förbundskapten. Det är oklart hur mycket sanning som ligger i detta påstående eller hur mycket som är en funktion av den engelska stereotypen av en manager eller förbundskapten som den hårdföre autokraten som resulterar i att Southgate bedöms som ”för snäll” för jobbet.

Samtidigt påpekas det i alla andra sammanhang hur den stereotypen är hopplöst omodern. Så även i det avseendet kan det ju visa sig att Gareth Southgate helt enkelt är en kandidat som ligger helt rätt i tiden. Och rätt ansikte utåt.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man Utd skulle inte nödvändigtvis göra Women’s Super League mer ”Super”

Damfotbollen i England har befunnit sig på framåtmarsch under de senaste åren. Utvecklingen har som brukligt är gått från ett alltmer framgångsrikt landslag till att sprida sig också på klubblagssidan. FA Women’s Super League är det främsta seriesystemet, uppdelat på två divisioner, som profilerar den engelska damfotbollen.

Den högsta divisionen innehåller för närvarande nio klubbar som den här säsongen inkluderar Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City, Doncaster Rovers, Sunderland, Notts County, Birmingham och Reading. I WSL 2 spelar Aston Villa, Bristol City, Durham, Everton, London Bees, Millwall Lionesses, Yeovil, Watford, Oxford United och Sheffield.

Arsenal Ladies har dominerat damfotbollen på klubbsidan. 2012 vann de sin nionde raka ligatitel. Sedan dess har Liverpool först vunnit två ligatitlar och Chelsea och Man City har därefter tagit varsin. Man City Women’s FC vann alldeles nyligen sin första ligatitel sedan de säkrade den i en match mot Chelsea den 25 september, en match som också slog nytt publikrekord.

Publiksiffrorna är annars som förväntat. Fram tills alldeles nyligen hade matcherna i WSL ett snitt mellan 800-900 betalande åskådare. Detta fick sig ett litet lyft i samband med ett framgångsrikt VM för det engelska landslaget 2015 då snittet hoppade upp till närmare 1,600. Publikrekordet sattes alldeles nyligen som nämnts mellan Man City och Chelsea om 4,600 åskådare.

Det är ett utvecklingsmönster som i stora drag går att känna igen från den svenska damfotbollen. Damlandslaget har i samband med mästerskap kunnat generera väldigt höga tittarsiffror eftersom det lockar också de med bara ett allmänt intresse för fotboll eller bara svensk landslagsidrott. Det har dock varit svårt att översätta detta intresse till klubbfotbollen, med några tillfälliga undantag där herrfotbollen samtidigt ligger lite i träda.

Samtidigt finns där naturligtvis ett intresse av att smida damfotbollen medans järnet så att säga är varmt. En vilja som stundtals leder fram till en viss slags dogmatism. I England tar sig nu det framför allt uttrycket att det riktas krav och opinionsbildning på att varje större Premier League-klubb också ska ha ett damlag och underförstått delta i WSL.

Det är förvisso tämligen många klubbar i England som inte har något damlag i vare sig den första eller andra divisionen av WSL. Tottenham, West Ham, Southampton, Newcastle, Leeds, Leicester, Middlesbrough bland många flera bland dem. Flera av dessa har dock damlag i lägre divisioner. Det som sticker ut och drar till sig kritik är emellertid att Man Utd inte har ett damlag.

Samtidigt är det inte en kritik som i alla delar känns helt genomtänkt. Det går knappast att ha en begåvad uppfattning i frågan utan att först veta om det faktiskt finns ett underlag för damfotbollen i termer av spelare, av ledare, och inte minst av publik för att både fotbollsmässigt och ekonomiskt hålla igång två stora klubbar i en och samma stad.

Det är inte självklart vad som är bäst för damfotbollen på respektive lokal marknad – att där finns en stark klubb eller att där finns två halvsvaga klubbar, som riskerar bli konsekvensen om två klubbar kannibaliserar på varandras naturresurser. Att inte göra den analysen innan man förordar fler damlag andas populism.

Dessutom kan man på goda grunder hävda att om där faktiskt existerar ett ouppfyllt behov att ytterligare ett damlag på en specifik marknad, så är det rimligtvis bara att starta den klubben. Det finns inget som säger att laget måste vara affilierat till en redan befintlig klubb. Att så inte sker talar dock för att något reellt behov inte existerar.

Men kraven och besvikelsen på att Man Utd inte har ett damlag är så klart också en fråga om både marknadsföring och legitimitet. Resonemanget är att om en storklubb som Man Utd deltar i WSL så kommer det i sig att öka intresse, synlighet och publiksiffror. Samt att WSL som tävling och som titel blir mer legitim om den innefattar samtliga stora klubbar. Eller snarare så att frånvaron av vissa klubbar sänker dess legitimitet.

Jag kan känna att det förvisso ligger något i detta men att det är också är lätt att överdriva sakens betydelse. Jag tror inte att Man Utds deltagande i någon väsentlig mening skulle trolla till siffrorna för damklubbfotbollen i England. Om något så kanske det engelska klubbrekordet nu i så fall hade varit väsentligt lägre än vad det faktiskt är.

Där finns ett ständigt dilemma med damfotbollen att på samma gång med rätta inte vilja bedömas på riktigt samma sätt som herrfotbollen, men ändå vilja efterapa herrfotbollen. Women’s Super League försöker skapa sin motsvarighet till Premier League. Men utan samma grund och underlag som Premier League vilar på, vilket riskerar göra det hela till ett utanpåverk.

Att bygga från grunden ger mer stabilitet och hållbarhet. Framför allt handlar det om att bygga upp ekonomiskt och organisatoriskt starka fotbollsklubbar som har en stabil och växande supporterbas. Inte skynda iväg för snabbt och sprida ut kraft och resurser över alltför många klubbar, likt smör utskrapat över alltför mycket bröd.

Det är självklart också en fråga om att utvärdera damklubbfotbollen utifrån sina specifika förutsättningar. Att inse att det är fullt möjligt att finna stort nöje och intresse i den fotbollen på samma sätt som det är möjligt att engagera sig med liv och lust både i Allsvenskan och en svensk division tre-serie, även fast fotbollen är kvalitetsmässigt underlägsen vad vi ser i Premier League och Champions League.

Men just den möjligheten är ju något som den alltför vanliga manliga osäkerheten brukar sätta snabbt stopp för i samband med sådana här diskussioner.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kvartalsrapport från The Championships getingbo

Med en fjärdedel av säsongen spelad i The Championship kan det vara dags att samla intrycken så här långt i en kvartalsrapport. En normalt sett väldigt spännande serie har blivit ännu mer spännande av flera skäl. Klubbarna som deltar i serien den här säsongen. Tränarna som håller till där. Och inte minst svenskintresset.

Ben Mayhew på Experimental 3-6-1 gör givande statistiska och grafiska beskrivningar av läget i Football Leagues tre divisioner. Den grafik jag tycker ger bäst överblick är sammanställningen av så kallade expected goals framåt respektive bakåt. Ett mått som tar med både volym och kvalitet i bedömningen av ett lags prestationer.

ch-xg

Brighton och Newcastle är utan tvekan de två lag som imponerar allra mest i den här framställningen. Det tyder på att där finns en god potential för båda dessa två lag att rycka ifrån i toppen av tabellen, om mönstret fortsätter hålla i sig. Norwich och framför allt Huddersfield, som nu ligger före dem, presterar mer blygsamt men hittills med bättre utdelning i termer av poäng.

Vilka är det då som i första hand jagar dessa båda? Derby County måste kanske framför allt nämnas här. De är bland ligans tightaste lag defensivt men presterar också chanser framåt i samma utsträckning. Effektiviteten är dock säsongens klart lägsta vilket säger oss att kvaliteten på dessa chanser är relativt låg. Kan en ny manager ändra på detta blir Derby mycket farliga.

Bristol City är ett annat lag som ser ut att kunna bli farliga i toppen av tabellen, till stor del tack vare ett mycket produktivt och effektivt anfall. Chelsealånet Tammy Abraham öser inte bara in mål utan också viktiga mål och kan Bristol City kombinera detta med att stärka försvarsspelet så är Premier League en realistisk möjlighet.

Om vi skulle titta på de fem senaste matcherna i The Championship och tänka oss att alla lag presterar på det viset under resten av säsongen så blir även Leeds en farlig utmanare i toppen av tabellen. Garry Monk ser ut att ha fått ordning på Leeds efter en skakig start. Svenske mittbacken Pontus Jansson har varit en viktig del i det.

Genom grafen får vi också en slags bekräftelse på att bakom tabellplaceringen ser det trots allt inte helt katastrofalt ut för Aston Villa. Laget producerar mål i alltför låg utsträckning sett till antalet chanser men spelet som sådant ser ut att fungera. Om det då var rätt att sparka Roberto Di Matteo går att diskutera, men det finns både tid och möjlighet för beslutet att få önskad effekt.

En viss bild börjar hur som helst framträda. Med Newcastle och förmodligen Brighton som det förväntade tätparet i The Championship men med en klunga av jägare bakom dem bestående av Derby County, Bristol City, Huddersfield, Norwich, Sheffield Wednesday och möjligen även klubbar som Birmingham, Aston Villa, Wolves och Leeds.

Många klubbar. Många stora klubbar. Det första kvartalet av The Championship indikerar minst sagt att det getingbo vi förväntade oss inför säsongen är på väg att bli verklighet.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Another Day In Paradise …But Seriously

Häromdagen började rubrikmaskinen rassla när det meddelades att Steven Gerrard funderade på att efter MLS-säsongens slut tillfälligt återvända till Premier League på lån. Det ledde till de helt självklara funderingarna kring om det var bra eller dåligt, och inte minst vilken eller vilka klubbar som i så fall vore aktuella.

Beger han sig tolv år senare till Chelsea för att förstärka deras mittfält, sedan han förra gången det var aktuellt ändrade sig i elfte timmen? Gör han den förbjudna Michael Owen-manövern och kritar på för Man Utd efter sin utflykt i andra klubbar? Eller blir det någon problemklubb likt Sunderland som behöver lappa och laga sina respektive mittfält?

Det är självklart svårt att se framför sig Steven Gerrard spelandes Premier League-fotboll med någon annan klubb än Liverpool. Han är så nära kopplad till den klubben. Samtidigt verkar det vara långt ifrån någon odelad förtjusning som råder bland Liverpoolfansen över idén att Gerrard nu skulle komma tillbaka till Liverpool ens tillfälligtvis.

Vad beror egentligen det på? Är det helt enkelt att man inte tror att Steven Gerrard längre håller måttet, eller att han inte passar in i den fotboll som Jürgen Klopp vill spela? Vill man komma ihåg Steven Gerrard i första hand för den han var snarare än den han kanske nu är? Eller är man rädda för att ett stort ego ska tillåtas störa Jürgen Klopps fotbollskollektiv?

Från mitt perspektiv är det något som rimligtvis måste bero på vilken roll Steven Gerrard skulle se framför sig och vara villig att acceptera. Det känns helt självklart att han inte skulle kunna vara den självklare nyckelspelare han är van vid att vara på Anfield. Men att han inte skulle hålla måttet som truppspelare och ledargestalt är en för mig främmande inställning.

Snarare skulle jag välja att se till det positiva. Hur Steven Gerrard faktiskt kan tillföra ett bestående värde i form av rutin och obestridlig karisma till en spelartrupp som nu besitter såväl kvalitet som organisation och arbetsvilja, men som i de mest avgörande ögonblicken har haft en viss benägenhet att sakna självförtroende. För detta måste han inte alltid vara på planen.

Där finns också en slags historisk överföring från det gamla Liverpool till det nya Liverpool. Jürgen Klopp ser ut att vara på väg att skapa något nytt och stort med Liverpool igen. Men det är en utveckling som känns ganska särkopplad från Liverpools tidigare historia och traditioner. Steven Gerrard skulle vara en symbolisk koppling där det nya växer fram från det gamla.

Det går inte heller att bortse från det rent personliga. Att Gerrard faktiskt aldrig under alla år i Liverpool lyckades vinna det största av allt, ligan. Samtidigt har Liverpool kanske den här säsongen, utan europeiskt cupspel, en bättre chans än på flera år både bakåt och framåt i tiden att faktiskt vinna ligan. Hur kan man inte vilja att Steven Gerrard skall få vara delaktig i det?

Det finns som jag ser det bara ett sätt på vilket man inte skulle vilja det som Liverpoolsupporter. Det vore om man faktiskt tror att Steven Gerrard aktivt skulle försämra Liverpools chanser till den där ligatiteln. Men är det verkligen en rimlig farhåga? Tror man verkligen att Gerrard har blivit så dålig som spelare eller så egocentrisk som person?

Det var få som höjde på ögonbrynen när Steven Gerrard meddelade att han skulle lämna Liverpool för fotboll i USA. Det var tämligen tydligt att relationen mellan Gerrard och Brendan Rodgers var ansträngd och att förtroendet, kanske från båda håll, var svagt. Men hade Gerrard lämnat Liverpool om han visste att några månader senare skulle Jürgen Klopp ta över Liverpool?

Jag tror inte det.

Jag tror i själva verket att Jürgen Klopp är precis den manager som Steven Gerrard har saknat i Liverpool under hela sin karriär. Liksom jag tror att Steven Gerrard är precis den typ av spelare som Jürgen Klopp behöver för att faktiskt vinna ligan den här säsongen. Inte nödvändigtvis längre den bäste, men den som i rätt ögonblick, när behovet är som allra störst, kan skapa magi.

It’s the stuff dreams are made of.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Aston Villas femårsplan att nå Europatoppen har fått sitt första bakslag

Tony Xia har drabbats av ett tidigt bakslag i sina ambitioner att inom fem år göra Aston Villa till en av Europas största och bästa klubbar. Det har hunnit med att spelas elva matcher, en knapp fjärdedel av säsongen, av The Championship och det har alltså redan blivit dags att sparka sin förste manager i form av Roberto Di Matteo.

Det kan så klart tyckas impulsivt. Samtidigt har Tony Xia gett ett intryck av att vara just lite impulsiv, inte minst på sociala media, och det är klart att om man har sagt utåt att Aston Villa ska vara bland de bästa i Europa om fem år så känner man kanske sig själv lite löjlig när laget har vunnit blott en enda av sina första elva matcher i andradivisionen.

Men beslutet har också sina sakliga skäl. Roberto Di Matteo anställdes för att ta Aston Villa tillbaka till Premier League. Till sitt förfogande hade han en av de starkaste spelartrupperna i The Championship samtidigt som klubben spenderade ytterligare £50m i somras på nya spelare. Och efter elva omgångar parkerar Aston Villa två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Att Aston Villa inte har lyckats vinna fotbollsmatcher är så klart ett fundamentalt problem. Sju matcher har dock slutat oavgjort. Vid flera tillfällen har Aston Villa drabbats av sena mål i baken där tre poäng har förvandlats till en enda. Det går så klart att prata om de små marginalerna, vinst i dessa matcher och allt är lugnt.

Det är samtidigt märkligt hur Aston Villa kan ligga runt nedflyttningsstrecket när de samtidigt är bland de lag i The Championship som under de första elva omgångarna i termer av totalt antal minuter på samma gång har varit i ledningen längre än något annat lag i serien och befunnit sig i underläge kortare än något annat lag.

Det går att se två förklaringar till detta. Eller möjligen tre om man väljer att betrakta gammal vanlig otur som en förklaring. För det första att Aston Villa är ett förlorande lag helt utan självförtroende, en ren fortsättning på förra säsongen som Roberto Di Matteo inte kunnat bryta. För det andra ett många gånger naivt matchcoachande av Di Matteo.

Aston Villa har slarvat bort mängder av överlägen. Mot Huddersfield, mot Luton, och mot Nottingham Forest för att nämna några exempel. Anledningen är en och samma, att Aston Villa har fortsatt pumpa framåt när vad som var nödvändigt var att stänga ned matchen. Roberto Di Matteo har också haft svårt att kompensera för motståndarnas taktiska drag mot slutet av matcherna.

Naivitet var ett av Aston Villas karaktärsdrag redan under sommaren. Den lagdel som framför allt var i behov av förstärkning var mittfältet, samtidigt som Aston Villa ägnade stora pengar åt att köpa anfallare. Lite får man ett intryck av ett Aston Villa som inte riktigt har gjort grundjobbet utan tänkte att de bara skulle kunna anfalla sig tillbaka till Premier League.

En sorts naivitet vars misslyckade bara blir mer flagrant när två så pass profilstarka och kostsamma anfallare som Rudy Gestede och Ross McCormack har tillbringat mer tid på bänken än på planen så här långt.

Tappad ledning efter tappad ledning har lett till att frustrationen ökat i takt med att ett redan sargat självförtroende har dalat. Det går inte heller att bortse från att Aston Villa två somrar i rad har sålt av viktiga nyckelspelare samtidigt som aktiva trubbelmakare såsom Gabriel Agbonlahor och Micah Richards är kvar i klubben.

Det är alltså en tämligen bråd uppgift som Aston Villas näste manager kommer att ha framför sig. Den här säsongen har dock Aston Villa agerat snabbare än förra säsongen. Då väntade man ända till november med att adressera en uppenbart dysfunktionell situation. Alldeles för sent även ej medräknat att lösningen visade sig vara helt felaktig.

Den här gången agerar Aston Villa i tid. Huruvida det är impulsivt kommer alltid att diskuteras när en klubb sparkar en manager tidigt under säsongen, men svaret på den frågan beror också på vem Aston Villa anställer som ersättare till Roberto Di Matteo. Finns där en handlingsplan och ett bra alternativ i kulisserna eller brände man bron innan man själva tagit sig över den?

Rapporterna att Aston Villa jagar Huddersfields David Wagner som ersättare tyder i min mening på att där saknas en plan. Snarare framstår det som om Aston Villa inte har tänkt längre än att bara titta på tabellen, peka på vem som för tillfället råkar leda tabellen, och säga att honom vill vi ha. Likt femåringen som vill ha leksaken med mest bling-bling på.

Det känns dessutom som något av ett dödfött projekt givet att det är svårt att tänka sig att Wagner vill lämna Huddersfield i det här läget. Vilket möjligen bara är en projicering av mig då jag tycker det hade varit minst sagt hycklande av Wagner att överlevnadscampa med laget i Sverige och prata stort om lagsammanhållning – bara för att själv byta klubb några månader senare.

I övrigt är det de självklara namnen som alltid nämns som nämns också den här gången. Steve Bruce naturligtvis, trots dennes bakgrund i värsta lokalrivalen Birmingham. Men Bruces framgångar i The Championship ses om meriterande för honom. Mick McCarthy nämns. Till och med Steve McClarens namn har cirkulerat runt Aston Villa.

Alternativt är det så att Aston Villa och The Championship, världens bästa andraliga, får sällskap av en före detta engelsk förbundskapten. En möjlighet som helt säkert gör Rafa Benitez alldeles rödblommig av upphetsning.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Gästblogg: Laura, the kids are commie-conspiring in our backyard!

Fotbollen i Nordamerika har kanske en särskilt fin roll. För de allra flesta är det något man varit nära att testa på som barn, åren innan påtryckningarna om att det blivit dags att leta sig till en riktig sport blivit svåra att stå emot. Detta sker ofta runt tioårsåldern, och denna gallring nämns ständigt bland de främsta orsakerna bakom att USA och Kanada kanske hamnat efter på den globala scenen.

För att förstå tankesättet får man först försöka förstå människorna bakom.

Fotbollen i Amerika tar sig sin början när ockuperande britter bestämmer sig för att starta lag och spela mot varandra. Av naturliga skäl finns en misstro mot både utövarna och vad de fört med sig, och efter att britterna lämnat ses fotbollen som något som gärna fått följa med britterna tillbaka över Atlanten. Men fotbollen står pall för trycket, och snart är det en syssla bland arbetare och de som inte har råd med annat än de mest enkla nöjen.

Misstroendet mot vad som upplevs som utländska influenser är något även vi i Sverige idag kan känna igen, och en accepterad sanning är att fotbollen i dagsläget inte kan slå sig in bland de tre stora – baseboll, ishockey och amerikansk fotboll, mycket på grund av att de tre sporterna till skillnad från fotbollen sägs representera traditionella amerikanska värderingar, såsom hårt jobb, organisation och en fysisk tuffhet. Basketen anses ofta tillhöra en ”big-four” men placeras lika ofta i samma fack som fotbollen.

En följdfråga värd att ställa blir: Var kommer idéerna om ”utländska sporter” från, och hur väl stämmer dessa överens med verkligheten? Basketen kan sägas ha sin början i Amerika. Ishockeyn, den amerikanska fotbollen och basebollen likaså. Trots detta kan man se en klar skillnad i hur sporterna behandlas som delar av den amerikanska kulturen. Vad beror det på?

Teorin är oftast att egenskaper som lek, lycka och lättsamhet förknippas med fotbollen och basketen, det är enkelt och det är kul, medan tuffhet, livets läxor och en starkare känsla av att det är på allvar och att det ska vinnas istället driver kulturen inom de mer amerikanska sporterna, ända ner i åldrarna. Vi kan ofta skämta om det vi upplever vara det amerikanska förhållandet till framgång, men det är förmodligen viktigt att förstå hur det genomsyrar tänket och kulturen. Lek, lycka och lättsamhet snarare än framgång är utländska värderingar som inkräktar på de amerikanska!

Varför gillar då många fotboll? Av samma anledningar som du och jag gör det, lär ligga nära svaret. Som varits inne på är det i Nordamerika oftast en lek för barn, och de åren sätter sina spår oavsett vilka mogna beslut många känt sig nödgade att ta när de blivit äldre. Intresset följer för många med genom livet, men intresset är ofta något att dölja, att själv behålla ett avstånd till, eller kanske helt enkelt inte acceptera som något vuxet att syssla med.

Intresset för fotbollen är trots mycket problematik faktiskt redan stort, och det ökar hela tiden. En del verkar vara på plats, så nästa fråga att ställa sig blir kanske varför Nordamerika då aldrig tycks lyckas hävda sig i de stora internationella sammanhangen? Känns det rimligt att vi kommer få se kontinenten ta ett guld under vår livstid?

Ja, lär vara svaret där. Under de 25 senaste åren har det hämtats in tre VM och fyra OS-guld, samtliga dessa har tagits av USA:s damer. Totalt sett kan man med välvilja säga att nordamerikanska landslag har hämtat in 34 stora medaljer, men det är alltså damsidan som har de riktiga vinsterna, och de som än idag tillhör världens toppskikt.

Nordamerika har alltså redan lag som i nuläget är dominerande krafter, och detta har haft en stor del i hur populär fotbollen sett till att bli under de senaste trettio åren. 1999 fyllde 90,000 amerikanska supportrar sin hemmaarena när Kina med sin explosiva anfallsfotboll besegrades i VM-finalen, eventet sägs vara en milstolpe inom amerikansk idrottshistoria.

Men samtidigt: Hände inget efter det? Känns som frågan vi kanske alla ställer oss. Vart tog den explosionsartade utvecklingen av sporten som folkkär och amerikansk vägen? Varför hände inget?

För att detta handlade om kvinnor! Är den nästintill omöjliga känslan att kringgå när man läser vad som drivit debatten. Kvinnorna, inte professionella vid det här laget, var bäst i världen, vilket var väldigt trevligt, och nu var nästa steg för Amerika att de professionella och mer atletiska männen skulle ge sig ut och erövra sina guldmedaljer så att man kunde bli bäst på riktigt. Sådant här har givetvis Amerika tyvärr gemensamt med resten av världen, men följderna blir väldigt intressanta att titta på för och i just Amerika.

Från att ha varit en icke professionell eller seriös sport, blir nu fotbollen alltmer en tjejsport. Barn spelade upp till tioårsåldern, men där killarna föll från valde fler tjejer att fortsätta. Detta var i mitten av nittiotalet, och sportskolorna kom nu igång. Collegefotbollen är en egen liga i USA och landslagsspelarna får här sin skolning. Tjejer kunde nu få en inblick i hur man som ung atlet kan tränas under bra förutsättningar, och att som enda nationer i världen ha den konkurrensfördelen ger detta snabbt USA:s, och i mindre grad Kanadas, damer en ofrånkomlig konkurrensfördel. USA kommer att dominera ihop med Tyskland.

Detta cementerar fotbollen som något för tjejer, och krockar med den atletiska tuffheten som eftersträvas inom den amerikanska fotbollen. Detta blir tydligt genom uttryck som sissy-ball, girl’s football, vilket än idag används på lite för många håll för att beskriva den europeiska fotbollen. Vad bör göras för att ändra på den synen, vill man ändra på detta och vad skulle det betyda för den amerikanska kulturen, är reella frågor som många ställt, och även oroat sig för.

Bortsett detta så finns några mer vardagliga aspekter här för att förklara varför fotboll, oavsett kön, har svårt att riktigt hitta sig själv. De kulturella och historiska aspekterna har jag försökt gå genom, men vad innebär dessa just nu och idag för hur fotbollen spelas och ser ut i Nordamerika?

Fotbollen här är fysisk mer än något annat. För Amerika vill ha det stort! Större reklampauser, större arenor, större bilar, större fingrar på sina presidentkandidat…

Nej. Men man vill ha stora atleter, kapabla till fysiska stordåd. En spelare i NBA är i genomsnitt 198 cm lång och väger 110 kg. För den genomsnittlige fotbollsspelaren är de siffrorna istället 175 cm med en vikt om 85 kg. Det går att hitta ett antal studier gjorda på förfrågan av det amerikanska förbundet där världens bästa minsting i Messi avhandlas som skräckexemplet. Mata förekommer också, liksom Silva. Fotbollsspelarna är helt enkelt sällan stora nog för vad som är rätt väg till framgång – att springa och tacklas.

Små spelare har liten chans att tas in till college. En egenskap som ofta trycks på är hur mycket muskler en ung spelare kommer klara av att lägga på sig under sin karriär. Samma sak görs världen över där möjligheten finns, men det finns en stolthet och fixering vid råstyrkan här som många förmodligen inte hade känt igen i Europa.

I en fin gest att adressera favoriseringen av offensiva spelare läggs sedan vikten hos många skolor främst på att bedöma defensiva egenskaper hos sina spelare, såsom t ex metrar sprungna i defensiv riktning, tacklingar, bollvinster, och även rensningar ur straffområdet. För målvakter kan det sen vara utsparkar som hamnar rätt, utsparkar över två-tredjedelar av planen, och även såklart räddningar. Hart hade ansetts bättre än Bravo. För anfallare är det några självklara, med missade målchanser, fulla löpningar, dribblingar och även antal skott. Statistiken styr nästan helt synen på spelarnas framgång.

Den fysiska biten dominerar, och tempot i ligan är i förhållande till spelarkvaliteten förmodligen högre än i Premier League. Det är ingen slump att en åldrande Lampard, eller Pirlo haft svårt att komma till sin rätt då så mycket går ut på att spela fysiskt och stänga ned. Givet denna skolning, och att finfotboll ibland ses som något fel som bekräftar fotbollens mjuka profil, så stryps genomgående mycket av spelarnas kreativitet till förmån för atleticism och en hård mental inställning. Det känns tyvärr svårt att se att USA:s eller Kanadas herrar ska kunna få fram landslag eller klubblag kapabla att mäta sig med de bästa lagens spel.

Förklarar då den bristen på internationell framgång hos herrarna att så få amerikaner sätter sig ned framför teven för en ligakväll fylld med fotboll? Absolut så bidrar det. I en enkät gjord med sexhundra personer svarade 61 procent att de gillade ishockeyn, den amerikanska fotbollen och basebollen bättre än fotbollen, då det kändes viktigt att vara bäst i världen på sin sport. 53% svarade att de förmodligen hade skämts som öppen fotbollssupporter efter att aldrig ha vunnit en turnering.

En annan punkt är antalet mål, och vilken betydelse detta tillskrivs för underhållningen. Vi härhemma suckar ofta över 0-0, och kanske 1-1 matcher, men ribban läggs tack vare de andra sporterna högre, eller lägre, för fotbollen i Amerika. Basebollen ger i genomsnitt 9 ”mål”, den amerikanska fotbollen håller 20-17 poäng, vilket kan avrundas till ca sju ”mål”. Basketen i sin tur ger i genomsnitt 97 poäng per lag, med 75-85 ”mål” i matchen.

Fotbollen med sina i genomsnitt 2.2 mål per match, och nittio minuter nästan utan avbrott och action kan i en jämförelse beskrivas som närmast själadödande, för den som bara ser statistiken. Som tidsfördriv är fotbollen ineffektiv, och för en kultur där fler har mindre fritid, och där linjen mellan hur man värderar sin fritid kontra tiden man tjänar pengar på ligger närmre varann än för de europeiska länderna, så rimmar detta illa. Den fritid man har blir viktigare att göra något riktigt av, den tiden är för dyrbar för att gambla på något nytt intresse.

Avsaknaden av kontinuerlig statistik bör nämnas, att spelet flyter på står i kontrast till annan sport på TV. Det oförutsägbara när ett uppenbart sämre lag helt plötsligt vinner matchen, som i somras när Lisa Dahlkvist satte sin P.K på Hope Solo, skapar även det förvirring och frustration. The Little Guy should not win!

Allt detta gör att det även här blir värt att prata om en kulturell problematik för fotbollens acceptans.

Den amerikanska drömmen talar emot att vi i inom en kort framtid kommer kunna se vår sport få sitt riktiga erkännande även i Amerika. Att lyckas inom idrott är för de flesta fortfarande att ge upp budgetalternativet och det barnsliga nöje som är fotbollen, för att våga röra sig mot pengarna och statusen hos de riktiga, mer organiserade sporterna. Så mycket av den amerikanska själen i stort talar emot det den utländska fotbollen för med sig att det på sina håll uttryckts en oro för vad fotbollsspelare barn skulle växa in i för politiska åsikter. Vad börjar en ungdom tänka när den kan lita till skyddsnät, såsom att den hårdast jobbande eller bäst lämpade inte alltid vinner? Vad händer med ambitionen när en ungdom tillåts stanna kvar vid leken istället för att växa upp? Kommer dessa ge upp den amerikanska drömmen för den europeiska mardrömmen!?

Det blir på den punkten värt att nämna vilka som främst upplevs vara de som spelar fotboll. Kalifornien ses på som fotbollens Mecka, och här är fotbollen något som främst anses tilltala låginkomsttagare. Man kan väl anse att fotbollen inte ligger till grund för denna sociala misär, men med en något vanlig syn att vinnare är människor som antingen har, eller snart kommer att ha, så blir ofta profileringen något Donald Trump kunnat nicka instämmande åt. Fotbollen är en tröst för de som misslyckats, de som kanske inte riktigt är amerikaner, och de har sig själva att skylla som inte förändras!

Misslyckanden ska kännas, då vinnare skapas av de som inte vill misslyckas igen. Varför det kanske blir svårt att förstå konceptet bakom att samtidigt ha stängda ligor. Här blir det dock rimligt att prata om bekvämlighet lika mycket som någon moralisk blunder. För man har väl alltid haft stängda ligor, och vilka alternativ existerar? Det är ju så man gör överallt, såsom inom ishockeyn, basebollen och den amerikanska fotbollen!?

Det är som ni märker lätt för oss vana vid fotbollen härhemma att reagera på vad andra verkar tycka och tänka annorlunda om vår fotboll. Några saker vi bör komma ihåg är att vi i Europa har haft en dominerande sport, där alla på så sätt dragit åt samma håll. Här är fotbollen något fantastiskt, de största förebilder många har är oftast fotbollsspelare. Barn och unga drömmer främst om de stora fotbollsarenorna, och de tillåts göra det.

Lägg till att vi har en rik historia av internationellt utövande utav vår sport, något Amerika saknat möjlighet till då de varit ensamma om sina sporter, och vi kan på så sätt sägas ha fått en större möjlighet att uppleva och kunna ta in andra influenser. Något som lär ha hjälpt förståelsen kring såväl fotbollen som för mycket av våra liv i stort.

För fotbollen i Amerika återstår kriget om folkets hearts and minds. Som en förlorar, tjejig, och utländsk sport har den många hinder framför sig. Vi kommer kanske aldrig att få se den explosion vi alla nån gång föreställt oss. Men under ytan finns en sport som drivits framåt utav unga tjejer, engagerar och skänker nöje till många som ofta har det svårt, och ibland fungerar som avlastning till element i livet som många känner blir för seriösa, för tidigt. Christen Press och Hope Solo har båda uttryckt att fotbollen varit något unikt i det att de kunnat ha roligt ända fram tills College, även om det tyvärr ändå kom en punkt där de efteråt ändå kände behovet av att åka utomlands för att kunna återupptäcka glädjen och kärleken till sporten.

Men där finns något som känns som en fin och harmonisk grund, och kanske är sättet framåt för den amerikanska modellen att på ett bättre sätt börja ta hand om spelarna, och göra de friare, med större möjligheter att trivas på och utanför planen? Fotbollen i Amerika är ung, och trots de läxor som finns att dra av den ”äldre generationen” så behöver Amerika först testa samma saker, och kanske begå samma misstag.

Några saker som görs idag ska kanske med rätta kritiseras, några är kanske svåra för oss som utomstående att förstå, och några saker ska kanske beundras.

Kanske lär Bob Bradley sig något väl värt att senare ta med hem, nu när han precis för bara några stycken sedan blivit klar för Swansea.

Kommer vi inom en överskådlig framtid att få se en amerikansk fotbollsliga som mäter sig med de bästa? Nej, jag tror inte det. Damlandslagen lär kunna bibehålla sina positioner, men för herrarna återstår vad som för mig känns mest som ett reformationsarbete, och en större vilja att lära sig. Kapaciteten finns, men det gör i lika stor utsträckning även problemen.

Oavsett så kommer vi nog aldrig att sluta hoppas på, oroas för, eller förvänta oss en soccerboost därborta. Och det är väl roligt i sig att inte kunna veta, eller att riktigt veta vad man själv faktiskt hoppas på. Vad känner ni?

Av: Sebastian Månsson (Pejlaen)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kan Bob Bradley göra slut på likheterna mellan Swansea och Aston Villa?

Oktoberuppehållet har precis börjat och redan har det skördat sina två första offer för säsongen. Först bekräftades det att Aston Villa sparkade Roberto Di Matteo inför lagets svaga inledning i The Championship. Bara några timmar senare meddelade Swansea vad många anade inför helgen, att Francesco Guidolin fick sparken och ersätts med Bob Bradley.

Det är inte precis första gången som Swansea väljer att följa i Aston Villas fotspår. Tvärtom är det lätt att få intrycket av att Swansea har valt som medveten strategi att kopiera Aston Villas fjolårssäsong. Vilket sett till sammanhanget får anses vara en modig och annorlunda metod. Men Swansea ser sig ju gärna som just en annorlunda fotbollsklubb.

Men likheterna är slående. Båda anställer en ny tränare under våren som håller dem kvar i Premier League den säsongen. Därefter säljer båda klubbarna iväg sina respektive nyckelspelare under sommaren utan att ersätta dem. De vinner i ligapremiären mot en nykomling för att därefter sluta vinna. Spelet och lagmoralen brister och under hösten sparkar de sin tränare.

Kanske är det så att Aston Villa och Swansea båda två råkar vara helt annorlunda klubbar, fast på helt samma sätt. Något oroväckande för Swansea kan tyckas, givet hur det hela slutade för Aston Villa.

De gräver till och med i samma mylla efter sin ersättare. Aston Villa begav sig till den franska ligan och grävde fram Remi Garde, en brobyggare när de i själva verket behövde en brandsläckare. Swansea beger sig också till Frankrike. Le Havre och Ligue 2 närmare bestämt. Där fanns alltså Bob Bradley, tidigare förbundskapten i USA och Egypten.

Kan Bob Bradley lyckas med vad Remi Garde aldrig riktigt hade någon chans att lyckas med, och hålla Swansea kvar i Premier League? Hans tid i Le Havre har inte varit utan sina problem och hans facit hittills den här säsongen är en vinst på åtta matcher i Ligue 2. Därifrån till Premier League kan tyckas som ett litet steg för människan, men ett gigantiskt kliv för Bob Bradley.

Det innebär inte att han ska avfärdas. Huruvida någon är rätt person är ofta mer en fråga om situation än om tidigare formella meriter. Survival of the fittest snarare än survival of the strongest. Om Bradleys egenskaper passar ihop med klubben och dess situation är detta troligtvis mer betydelsefullt än en mer meriterad och namnkunnig tränare.

Bradley beskrivs ofta som en tränare väldigt medveten om detaljerna på samma sätt som Pep Guardiola och José Mourinho. Men framför allt pratar hans tidigare spelare om Bradleys förmåga att betona lagsammanhållning och kollektivets betydelse för individen. Ovärderliga värderingar kan man tycka för ett spretigt och till synes demoraliserat Swansea.

Det går alltid att diskutera storleken på förbundskaptensjobb relativt klubblag, men Bob Bradley är utan någon som helst tvekan på väg att ta på sig sitt absolut största uppdrag hittills som klubblagstränare. Och att göra sina första steg som tränare i England med ett lag i Premier Leagues nedflyttningsstrid hör till livets mer otacksamma uppgifter.

Bradley har dock ett bra facit i sina tidigare uppdrag att få sina respektive lag att prestera tämligen bra i tuff konkurrens och svåra omständigheter. Lyckas han med detsamma i Swansea så kommer han onekligen ha gjort sig ett namn inom engelsk fotboll, och då inte enbart som den förste amerikanske managern att leda en Premier League-klubb.

The Yanks are coming!

Hade Bob Bradley fått chansen som manager för Swansea om inte klubben fått nya amerikanska ägare i somras? Nej, förmodligen inte. Det skulle så klart kunna hållas emot honom. Men det kan i själva verket lika gärna ses som en fördel att där redan från början finns en positiv relation mellan Bradley och hans arbetsgivare. Han är deras man.

Nu brukar Swansea i och för sig lyftas fram som en av de här klubbarna där det inte spelar så stor roll vem som är manager. Jag är i och för sig inte säker på att jag rakt av köper den beskrivningen men i den utsträckning det var så förut så är det inte längre på det viset nu. Det är mycket förtroende som nu investerats i att Bob Bradley ska lyfta Swansea och rädda dem kvar i Premier League.

Och kanske är det också en lärdom gällande den svagare sidan av det mer kontinentala systemet i vilket den klassiske brittiske managern har reducerats till någon slags head coach-funktion. Det riskerar bli för otydligt och för kraftlöst gentemot spelartruppen. Francesco Guidolin verkade inte riktigt ha personligheten att kunna kompensera för detta.

Bob Bradley måste visa att han har den personligheten och att han har kompetensen att hävda sig i Premier League. Annars är risken överhängande att Swansea fortsätter sin imitation av Aston Villa och gör dem sällskap i The Championship nästa säsong.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Gareth Southgates uppgift är att förvalta England, inte utveckla England

Det var inte precis några stora överraskningar när Gareth Southgate igår kväll presenterade sin VM-kvaltrupp, bara en knapp vecka sedan han under tämligen överraskande och uppseendeväckande former fått ta på sig det temporära förbundskaptensjobbet.

Självklart är det i någon mening så att Southgate som temporär manager inte riktigt har mandatet eller auktoriteten att göra några mer revolutionära förändringar, hans uppdrag är att förvalta snarare än utveckla. Liksom det också är så att alternativen inte precis är mångfaldiga.

Där finns dock några förändringar jämfört med den enda VM-kvaltrupp som Sam Allardyce hann med att ta ut. Men i huvudsak är samtliga förändringar baserade runt skador på vad man får förmoda är ordinarie spelare som Adam Lallana, Nathaniel Clyne och Harry Kane.

england

Det går utifrån dessa skador att förklara varför Jesse Lingard, Glen Johnson och Marcus Rashford är med i den här VM-kvaltruppen. Även Danny Drinkwater skadades under helgen vilket förklarar varför Alex Oxlade-Chamberlain har hittat tillbaka till landslaget.

Att Glen Johnson återvänder till landslaget vid 32 års ålder, med anledning av skadan på Nathaniel Clyne, kan så klart bara ses som ett tecken på att Southgate inte värderar andra högerbacksalternativ särskilt högt. Lite olyckligt kan tyckas för Kieran Trippier, Adam Smith och Joel Ward.

Jack Wilshere och Ross Barkley fick inte någon plats i Sam Allardyces VM-kvaltrupp och de hamnar utanför den här gången också. Inte så konstigt kanske vad gäller Wilshere men något mer märkligt vad gäller Barkley. Southgate pratar om kontinuitet vilket känns som ett ganska märkligt argument.

Möjligen ett uttryck för just Southgates begränsade mandat. Hans jobb är att förvalta snarare än att utveckla, och försöka se till att inte sabotera Englands VM-kvalchanser för vem det nu än blir som tar över efter Southgate. Matcher mot Malta och Slovenien borde kunna vara hanterbara.

De kan också vara ett sätt att göra Gareth Southgate till en kandidat till den permanenta förbundskaptensposten. Det borde i alla fall vara ett alternativ som FA överväger om det visar sig att de önskade kandidaterna inte heller den här gången är tillgängliga.

Chris Coleman har ju fungerat bra för Wales. Nu är det förvisso betydligt mindre sannolikt att en liknande lösning skulle kunna vinna samma acceptans i England, men det kanske inte heller ska uteslutas. Kanske skulle FA vinna på att skapa sin interna coachstruktur snarare än att jaga externt om och om igen.

Förutsättningarna att arbeta långsiktigt skulle åtminstone bli betydligt bättre med en sådan lösning.

Peter Hyllman
0 kommentarer