Peter Hyllmans Englandsblogg

Fyra skäl till Man Citys ligaseger

11 maj 2014 20.50, Peter Hyllman

Det blev aldrig ens lite spännande. Det blev med andra ord just precis så som vi inför dagens matcher hade förväntat oss att det skulle bli. Förvisso fick det nederlagstippade bortalaget in ett ledningsmål, men det var på fel arena, alltså på Anfield. Liverpool vände och vann den matchen. Man City å andra sidan behövde aldrig ta till några sådana trollkonster.

Man City är alltså ligamästare igen. Mästare säsongen 2013-14.

Det har inte skett lika dramatiskt och spektakulärt som kanske var fallet för två säsonger sedan, även om det finns vissa yttre likheter. Då kändes det emellertid som en naturlagstadgad nödvändighet. Nu har det under säsongen länge känts som om Man City mest puttrat på sparlåga, endast vid ett fåtal tillfällen uppnåendes lagets fulla potential. Samtidigt har laget ändå gett mer stabilt intryck.

På något vis var kanske dagens seger mot West Ham en illustration av just detta. Aldrig något krångel, ingen panik, men heller inga överdrivna finesser. 1-0 före halvtidsvilan, och 2-0 efter halvtidsvilan. Som en elegant tvåstegsfint eller en effektiv slagkombination i boxningsringen. En elegant avslutning av en värdig ligavinnare.

Utan att förekomma den lagvisa postsäsongsanalys som är oundviklig på den här bloggen, så tycker jag ändå spontant att det går att urskilja ett antal skäl till Man Citys ligaseger den här säsongen:

:::

Mer erfarenhet och större lugn

Man City har haft sina kollapser under säsongen, inte minst på bortaplan, vilket förvisso var ett mer vanligt förekommande fenomen under den första halvan av säsongen.

Men när det verkligen har bränt till i säsongens avgörande lägen, dess vägskäl, så har Man City ändå levererat. Det har inte alla gånger varit med den mest spektakulära marginalen, men jobbet har ändå blivit gjort.

Liverpool och Chelsea har samtidigt båda två missat upplagda lägen i motsvarande situationer. I Liverpools fall fick man inte minst intrycket av att de fick det svårt att hantera pressen som kom när ligatiteln började se allt större ut vid horisonten.

Bäst balanserad spelartrupp

Nu ska det inte förnekas att Man City själva har svarat för sin beskärda del av individuella misstag den här säsongen. Inte minst i matchen på Anfield där det såg ut som om ett sådant skulle kosta dem ligatiteln.

Men av de tre topplagen den här säsongen så är det Man City som ändå är bäst balanserad såväl taktiskt som psykologiskt.

Taktiskt har Man City en jämngod kvalitet mellan lagets samtliga delar, där det inte finns någon uppenbar svaghet i någon lagdel, även om försvaret både kan och bör förstärkas. Men där Liverpools försvar liksom Chelseas anfall lider tydliga brister, så är Man Citys svagaste länk ändå starkare.

Psykologiskt befinner sig också Man City på en annan planhalva. De har en vinnarvana i laget utan att för den sakens skull vara söndersegrade. Där Liverpool saknar erfarenheten och Chelsea har en något splittrad åldersstruktur i sitt lag, så ligger Man City i rätt läge.

Och när det behövdes som mest, så förbyttes de individuella misstagen till avgörande och vinnande insatser. Som exempelvis på Goodison Park förra helgen.

Flest stora karaktärer, och minst små

Många vill så väldigt gärna falla tillbaka på statistik när de ska bedöma en spelares betydelse och insats. Exempelvis i fråga om antal mål, assists, eller prestationer i övrigt.

För ett ligavinnande lag är det dock inte bara viktigt att göra de här avgörande insatserna, utan också att göra dem vid rätt tidpunkt. Att ha spelare med den förmågan är bokstavligt talat guld värt.

De här spelarna finns i Liverpool och i Chelsea. Men inte i samma omfattning.

Man City kan på planen ställa ut spelare som Joe Hart, Pablo Zabaleta, Vincent Kompany, Yaya Touré, David Silva, Sergio Agüero och Edin Dzeko. Samtliga karaktärsspelare, spelare som inte bara vinner matcher utan titlar.

Samtidigt finns det i Man City förhållandevis få spelare, om egentligen någon, av den motsatta börden, de som viker ned sig när läget blir som mest skarpt.

Manuel Pellegrinis ledarskap

Vi ska heller inte bortse från betydelsen av Pellegrinis ledarskap, som har skapat ett lugn i klubben och i laget som tidigare till stor del har saknats.

En dylik stabilitet saknades under Roberto Mancinis ledarskap. Där var det istället alltid en fråga om sturm und drang. Även när det gick bra så fick man intrycket av att nästa sekund kunde bryta samman. Gräl, konflikter och maktspel blev till vardag som till sist manifesterades på planen.

Man Citys fans har all anledning att komma ihåg Mancini med värme, men även om en partiledare är mäkta populär och framgångsrik inledningsvis så kan det till sist ändå uppstå en situation där det blir bäst att gå skilda vägar.

Attityder är till stor del en reflektion av ledarskap, och Man Citys lugn och självförtroende på fotbollsplanen är i den meningen helt säkert en funktion av Pellegrinis trygghet.

:::

Be Champions!!

Två moraliska vinnare men bara en faktisk vinnare

11 maj 2014 06.00, Peter Hyllman

Det som såg ut att kunna bli en helt infernaliskt fenomenal sista dag av ligasäsongen har blivit något utav ett västgötaklimax. I praktiken är egentligen allt redan avgjort.

I den stentuffa nedflyttningsstriden vet vi redan att Fulham, Cardiff och Norwich åker ur. Vi vet redan att Arsenal kniper den fjärde Champions League-platsen före Everton. Och vi vet redan med intill visshet gränsande sannolikhet att Man City kommer att vinna ligan före Liverpool, eller möjligen Chelsea.

Det kan naturligtvis teoretiskt fortfarande bli Liverpool som vinner ligan. Om Man City förlorar hemma mot West Ham, samtidigt som Liverpool vinner mot Newcastle, så händer det som inte har hänt på 24 år. Men för att se chansen till det så måste man använda ett förstoringsglas.

Manuel Pellegrini menade efter matchen mot Aston Villa att han förväntade sig att Man City skulle vinna ligatiteln. Det kan han gott göra, likaväl som Man Citys supportrar säkert också kan göra det. De gör dock klokt i att komma ihåg en motsvarande match mot QPR för två år sedan, även det en match de bara skulle spela av för att säkra ligatiteln. Det slutade förvisso lyckligt, men var hårresande nära att sluta i tragedi.

Nu är så klart läget ett annat den här gången.

Dels räcker det med oavgjort för Man City. Dels möter de ett West Ham utan någonting alls att spela för, när QPR spelade för sin fortsatta överlevnad i Premier League. Något annat utfall än att Man City återigen lyfter Premier League-bucklan vore att betrakta som den engelska fotbollens största överraskning på många år.

:::

Oavsett hur det än slutar så måste man konstatera att vi kommer att få se värdiga mästare lyfta bucklan.

Man City har visat sig jämnast sett över hela säsongen, och har också en mer komplett spelartrupp och en mer balanserad taktik än något annat lag i Premier League. De har fler spelare av riktigt hög kvalitet och de har fler offensiva alternativ med vilka de kan utmana sitt motstånd. När titelstriden gick in i sitt avgörande skede så lyckades laget behålla lugnet på planen.

Liverpool har visat upp ett spel som man inte trodde att de var kapabla till inför säsongen. Inte minst deras fartfyllda och optimistiska anfallsspel har varit en av den här säsongens höjdpunkter. Kanske var det här säsongen när ett sådant spel hade som störst möjlighet att ge maximal utdelning, och visst var Liverpool otroligt nära. Men kanske blev pressen till sist lite för stor för ett Liverpool som hade att brottas både med individuella nerver och klubbens historia.

Båda klubbarna står stadigt inför nästa säsong. Man City har i grund och botten ett riktigt starkt lagbygge och behöver framför allt komplettera defensivt. Lite beror deras utveckling på hur UEFA:s bestraffning angående financial fair play påverkar klubben. Liverpool behöver framför allt bredda spelartruppen samt förstärka defensivt för att kunna utmana igen nästa säsong. Denna gång på två fronter, både i Premier League och i Champions League.

:::

Både Liverpool och Man City löper dock viss risk att tappa sina respektive sydamerikanska offensiva fixstjärnor.

Luis Suarez var så klart en saga redan förra sommaren. Nu ser möjligheterna större ut att han blir kvar än vad som var fallet då. Dels kommer Liverpool spela i Champions League. Dels har Suarez skrivit på ett nytt kontrakt vilket ger Liverpool en starkare förhandlingsposition. Men Liverpool måste också räkna med att om Real Madrid hör av sig så kommer Luis Suarez allra minst att vilja lyssna på dem.

Det är naturligtvis risken med att en spelare blir alldeles så övernaturligt bra som Suarez har varit den här säsongen. Någon av de stora spanska drakarna kommer få upp ögonen. Även Bayern München har börjat nå upp till den nivån har börjat. Locktoner som spelare från sydamerikansk kultur väldigt gärna lyssnar på. För Liverpool blir det alltså viktigt antingen att lyckas behålla Suarez eller att lyckas ersätta honom på ett slagkraftigt sätt.

För Man City är det istället Barcelona som har börjat placera ut metkrokarna strategiskt för att övertyga Sergio Agüero om en flytt söderut. Nu saknar förvisso inte Man City pengar att kunna hålla Agüero kvar i klubben, även om UEFA:s financial fair play-powerplay möjligen kan få dem att räkna lite på saken. Men även Agüero är av sydamerikansk börd och det är heller inte omöjligt att han efter två ligatitlar i England är benägen att vilja söka sig en ny utmaning.

:::

Det här är dock inte dagen för vare sig Man City eller Liverpool att bekymra sig för mycket över det. För båda handlar det om att göra vad de kan för att vinna Premier League.

För Man City ska det handla om att fira en välförtjänt ligaseger och för dagen och kvällen glädjas åt detta.

För Liverpool handlar det antingen om att fira ett lika historiskt som osannolikt ligaguld, eller att ändå känna viss glädje och tillförsikt i bedrövelsen att ha varit så väldigt nära. Stolta men inte nöjda borde vara ett sinnesläge som ligger nära till hands.

Oavsett hur kan vi alla bara hoppas att den sista ligaomgången gör en helt galen och fantastisk Premier League-säsong rättvisa. På så vis kan vi bara ha glada minnen att ta med oss inför ett sommaruppehåll som tack vare VM ändå inte kommer kännas riktigt lika avgrundsdjupt.

Man City och Liverpool har varit de två klubbar som först och främst har lyft den här säsongen utöver det vanliga. Det känns alltså helt rätt att det är mellan dessa två klubbar det avgörs under ligasäsongens sista dag.

:::

Be Champions!!

 

Årets lag i Premier League 2013-14

10 maj 2014 06.00, Peter Hyllman

Det brukar vara någon form av tradition att mot slutet av säsongen utse ett årets lag. Det är definitivt något som har efterfrågats i Englandsbloggens kommentarsfält. Och sämre skall väl inte jag vara än att jag försöker uppfylla dessa önskemål.

Dylika laguttagningar brukar ju sällan vara någon större succé, alltid är det någon som hittar något att vara upprörd över, om inte annat så för att någon annan vågar ha en uppfattning som skiljer sig från dennes egen. Någon större hänsyn till motiveringar, och de olika sätt att tänka kring dylika listor eller lag, brukar sällan tas.

Vad det här först och främst inte är, är en ren sammanslagning av de olika veckans lag jag har publicerat under säsongen. Dels är det så, vilket vissa aldrig verkar få nog av att påpeka, att det inte är alla matcher som faktiskt ingår i dessa veckans lag. Dels så blir veckans lag med nödvändighet rätt isolerade företeelser som inte på något särskilt bra sätt ser till en säsongs helhet.

Valet av spelare blir så klart lite beroende av vilken taktisk uppställning man faktiskt väljer. Jag följer 4-2-3-1 som har varit modellen för veckans lag under säsongen, vilket så klart betyder att det får plats fler mittfältare men bara en enda anfallare. Men val är nödvändiga och göra, och med alla val följer någon form av kostnad.

Mitt årets lag i Premier League för säsongen 2013-14 ser ut så här:

:::

(GK). David Marshall, Cardiff. Har svarat för mängder av enastående insatser under säsongen, och antingen räddat poäng åt Cardiff eller hållt kvar dem i matchen väldigt länge om än förgäves. Cardiff åker ur Premier League efter den här säsongen men Marshall bör ha gjort sig ett namn stort nog att kunna få möjligheten att stanna kvar. Bänken: Julian Speroni, Crystal Palace.

:::

(RB). Pablo Zabaleta, Man City. Otroligt stabil högerback, säker i det defensiva positionsspelet samtidigt som han är ett viktigt vapen för bredd i Man Citys offensiva spel. Är en väldigt viktig spelare för Man City, och står för mycket av lagets själ och hjärta. Ovanligt i en högerback. Bänken: Seamus Coleman, Everton.

(CB). Gary Cahill, Chelsea. Många hyllar förmodligen Cahills lagkamrat John Terry på den här positionen, men det är Cahill som jag tycker har imponerat mest den här säsongen. En vital del i vad som sedan Mourinhos återkomst har varit Premier Leagues och kanske Europas bäst organiserade defensiv. Given i landslaget. Bänken: Steven Caulker, Cardiff.

(CB). Curtis Davies, Hull. Hull är ett av den här säsongens stora överraskningar som jag ser det. Steve Bruce har gjort ett mäktigt bra jobb med begränsade förutsättningar och byggt upp det hela kring en stabil defensiv. Davies är en mittback i Bruces egen avbild och har varit den genomgående bäste enskilde spelare i Hull den här säsongen. Bänken: Jan Vertonghen, Tottenham.

(LB). Luke Shaw, Southampton. Shaw är naturligtvis lite särskilt hypad just för att han är så ung, men för att vara ung så har han ett väldigt moget spel som vänsterback. Spås en lysande framtid inom engelsk fotboll och kopplas konsekvent samman med betydligt större klubbar än Southampton. Inte utan anledning. Bänken: Ben Davies, Swansea.

:::

(CM). Yaya Touré, Man City. En fantastisk spelare. Fullständigt dominant mellan båda boxarna på Man Citys mittfält och som den typen av spelare helt dominant i Premier League. En spelare av högsta världsklass. Bryter av så mycket spel samtidigt som han skapar väldigt mycket i Man Citys uppbyggnadsspel. Bänken: Morgan Schneiderlin, Southampton.

(CM). Steven Gerrard, Liverpool. Har haft ett par tunga säsonger men har växt ut till den storspelare han i själva verket är den här säsongen. Är mer värdefull som spelare när han ges frihet att delta i det offensiva spelet, framför allt med de långa bollarna som ett verktyg som ger Liverpool ett alternativ till deras spel i övrigt. Visar upp ett stort ledarskap på planen. Bänken: Tom Huddlestone, Hull.

:::

(AM/R). Aaron Ramsey, Arsenal. Lite ur sin position i den här uppställningen men Ramsey har varit så bra den här säsongen att han måste få plats ändå. Det är ingen tillfällighet att Arsenals bästa period under säsongen skedde med Ramsey på planen och att deras sammanbrott följde med Ramseys frånvaro. En enorm skillnad jämfört med bara förra säsongen. Bänken: Robert Snodgrass, Norwich.

(AM/C). Adam Lallana, Southampton. Mycket av Southamptons framskjutna placering i ligan den här säsongen bygger på Lallanas kreativa förmåga på det centrala mittfältet. Bra i bollmottagningen, ett snabbt och konstruktivt passningsspel och snabb i tempoväxlingarna gör honom till en farlig motståndare att möta. Bör få chansen i VM. Bänken: Samir Nasri, Man City.

(AM/L). Eden Hazard, Chelsea. Har varit den spelaren som stått för det främsta offensiva hotet i Chelsea under säsongen. Behovet av honom har varit rätt stort givet att Chelsea har haft svårt att hitta rätt med sina anfallare. Hittar ofta nya och kreativa offensiva lösningar också i låsta situationer, och skapar många öppna lägen för sina medspelare. Bänken: David Silva, Man City.

:::

(ST). Luis Suarez, Liverpool. Ingen direkt konkurrens om den här positionen, där är Suarez given. Har producerat vansinniga mängder mål utöver att han är en otroligt viktig kugge i Liverpools uppbyggnadsspel. Har fått utstå den trötta kritiken att han inte gör lika många mål mot ligans bästa lag, men det säger sig självt att det också är svårare, av flera olika skäl, att göra mål mot den typen av lag. Bänken: Wayne Rooney, Man Utd.

:::

Be Champions!!

En galen sammanfattning av en galen säsong i Premier League. Säsongens:

9 maj 2014 06.00, Peter Hyllman

Succé. Crystal Pulis. En riktig sannsaga av den allra bästa sorten, en riktig comeback-historia. Både för Crystal Palace och för Tony Pulis. Palace var ju borträknade, sladdandes i tabellen med en spelartrupp som ansågs både otillräcklig och felbalanserad. Pulis som var utskälld efter sina år i Stoke. Crystal Pulis – jag kan omöjligen vara den första som kommer att tänka på den.

Fiasko. Moyes United. Ju större man är desto tyngre faller man. Och Man Utds fall den här säsongen har minst sagt hörts över hela världen. Från överlägsna ligavinnare till avhängd seriesjua. Moyes uppgift var kanske fotbollsvärldens svåraste, men han gjorde sig heller ingen tjänst med sin personalpolitik, med sina uttalanden och med sin överdrivet försiktiga taktik. Det är fel att lägga all skuld på Moyes personligen, men Moyes United är tveklöst säsongens värsta fiasko.

:::

Topp. Adam Lallana. Det finns bättre spelare i Premier League. Naturligtvis. I min mening så är det däremot Lallana som har gjort det största steget från en uppenbar talang till en etablerad spelare av väldigt hög Premier League-klass, dessutom på nivån nedanför de största klubbarna i England, vilket är relativt svårt att lyckas med, både med avseende på den mindre exponeringen men också av taktiska skäl, att man ställs mot i genomsnitt tuffare konkurrens på planen och gör det med i genomsnitt svagare spelare runt omkring sig.

Flopp. Mesut Özil. Det finns sämre spelare i Premier League. Naturligtvis. Det finns även sämre värvningar den här säsongen. Inte riktigt lika naturligtvis. Men sett till hans renommé, vilka förhoppningar man knöt till hans ankomst till klubben, så har Özils första säsong i Arsenal varit medioker. Istället för att forma Arsenal till ett mästarlag har han formats av Arsenals vårallergi. Där Özil borde ha klivit fram har istället andra spelare fått göra det.

:::

Action. Liverpool. Det har hänt mycket runt Liverpool hela säsongen. Det började redan förra sommaren med Luis Suarez pågående transfersaga, som till sist slutade lyckligt för Liverpool. Därefter har Liverpools säsong erinrat om den värsta Schwarzenegger-rulle, med målen flygandes in från alla håll och med publiken i korselden. Matchen mot Crystal Palace i måndags var på något sätt signifikativ för Liverpools säsong.

Komedi. Chelsea. Egentligen är det kanske inte Chelsea så mycket som José Mourinho som stått för komedin under säsongen. Först presenterar han sig som The Happy One, när precis alla vet att så fort det börjar gå dåligt så kommer han vara allt annat än glad. Komedin blir desto tydligare när han i ena matchen kritiserar motståndare för 1800-talsfotboll för att i nästa match själv parkera bussen i än högre utsträckning. Motsägelsefullhet är alltid lite roligt på sitt sätt.

Rysare. Sunderland. Flertalet slasherfilmer har den där scenen där den storbystade flickan springer hysteriskt från den långsamt men hotfullt gåendes mördaren i hockeymask. Det ska knappt gå att bli uppfångad, men ändå så sker det. Gus Poyet skulle förmodligen känna igen rysarens dramaturgi. Sunderland har snavat på precis varenda liten grästuva under säsongen, men på något vis så står de ändå kvar där levandes när säsongens sluttexter har börjat rulla.

:::

Utropstecken. Luis Suarez. Vi frågade oss mycket om Suarez inför säsongen, hur motiverad var han egentligen att spela för Liverpool, skulle han kunna sköta sig och så vidare. Ett av de stora frågetecknen inför säsongen har dock under säsongen varit dess största utropstecken. Suarez har under säsongen lyft sig själv upp till en nivå där vi egentligen tidigare bara hittar spelare som Leo Messi och Cristiano Ronaldo. En världsspelare i Premier League, än så länge i alla fall.

Frågetecken. Alvaro Negredo. Under säsongens första halva framstod Negredo som en av de absolut slugaste värvningarna och ett av säsongens allra största utropstecken. Det stora frågetecknet nu är var någonstans han egentligen tog vägen. Det var tillsammans med Sergio Agüero som Negredo verkligen kom till sin rätt, och man kan tänka att Agüeros skadebekymmer har ställt till det inte bara för honom själv utan också för Negredo.

:::

Hjälte. Yaya Touré. Inför den sista omgången när Man City med all sannolikhet säkrar ligasegern så har Man City befunnit sig i toppen av ligan totalt 11 dagar, till stor del så klart på grund av att de länge haft hängmatcher. Men att de ändå kommer först fram till mållinjen kan de huvudsakligen tacka Yaya Touré för, deras terminator på mittfältet. När alla andra har fallit ifrån, så har han stått där stark.

Skurk. Tim Sherwood. Red kanske lite på nyhetens behag när han väl tillrädde på posten som Tottenhams ställföreträdande manager efter Andre Villas-Boas lämnat uppdraget. Därefter han både lyckats med att överse raseringen av Tottenhams hela säsong i såväl ligaspel som cupspel och därtill förnedrat både sig själv och sitt lag med det ena uttalandet mer obegåvat än det andra. För en person som så tydligt inte uppskattade ordet ställföreträdande före manager så har han väldigt effektivt garanterat att han aldrig blir något mer än ställföreträdande. I alla fall inte i Tottenham.

Joker. Edin Dzeko. Ett mästarlag behöver sina hjältar, men ett mästarlag behöver också sina jokrar, de där spelarna som kanske är ifrågasatta och som har en mer undanskymd roll men som står för de viktiga insatserna. Mängden avgörande mål som Dzeko har gjort den här säsongen skojar man inte bort, och det lönade sig för Manuel Pellegrini att inför säsongen uttrycka sitt förtroende för Dzeko när han ryktades vara på väg bort från klubben.

Clown. Alan Pardew. När en vuxen person som har uppnått mer än halva sin livstid beter sig så urbota korkat vid sidlinjen att han skäller på domare, knuffar på kollegor och skallar motspelare så ska han vara kåt, glad och tacksam för att han inte omedelbart får sparken, särskilt som hans lag presterar en konsekvent undermålig fotboll. När han därefter har mage att skylla på pressen för att fansen inte gillar honom så framstår han som just en clown.

:::

Genombrott. Ross Barkley. Det har varit en säsong under vilken vi faktiskt har sett en hel del genombrott, flera unga spelare som har slagit igenom i Premier League. Mest framträdande upplever jag dock att Barkley har varit i sitt Everton. Det har definitivt pratats mängder om honom. Särskilt konstigt är inte det, det är VM-år och då är det som bekant sport i England att skruva upp förväntningarna på unga wonderkids från Everton. Vi får se om Barkley kan skina också i sommar.

Sammanbrott. Chelsea. Man kunde tycka att säsongen i själva verket puttrade på rätt bra för Chelsea. Aldrig särskilt övertygande men med inte särskilt långt kvar på säsongen så var de kvar i Champions League och hade kommandot i Premier Leagues titelstrid. Sedan kom misstagen. Förluster mot Aston Villa och Sunderland, poängtapp mot West Ham. Eliminerade ur Champions League genom en för dem väldigt tafatt insats på hemmaplan mot Atlético Madrid, därefter pratar José Mourinho om att laget saknat ”mental kraft” att ens försöka kämpa vidare om ligatiteln.

:::

Vurpa. Steven Gerrard. Elakt och en kategori skapad utav en enda enskild händelse. Javisst! Men det är trots allt lite för bra för att låta passera, och det tror jag även Liverpools fans kan komma att hålla med om med tiden. Först den verbala vurpan att faktiskt säga ”no f-ing slipups”, för att därefter själv faktiskt göra en fysisk vurpa eller slipup som förmodligen blir det enskilt mest betydelsefulla ögonblicket som gör att Liverpool inte vinner sin första ligatitel på 24 år. Och det av Captain Fantastic. Låt oss hoppas att han ges chans att revanschera sig.

:::

Cliff Barnes. Vincent Tan. Bara till det yttre så finns det mycket med Tan som påminner om Cliff Barnes. Småsvettig till karaktären och hätskt småväxt, båda hade passat som tafatta skurkar i en dålig Bruce Lee-film. Inuti framstår de som osäkra personer som genom sitt behov av att hävda sig mot de stora grabbarna ständigt fäller krokben för sig själva.

Wanker. Eden Hazard. En säsong med lite olika kandidater till utmärkelsen, men aldrig någon som riktigt drog ifrån i täten. Hazard kom dock snabbt mot slutet av säsongen. Uttryckte sig som en wanker när han kom till Chelsea och kanske gör han exit på samma vis. Först var han till stor del genom egen slöhet skyldig till Chelseas förlust i Champions League, därefter väljer han att droppa nedsättande kommentarer om det egna laget. Ryktet säger att PSG rycker i honom, i så fall ödslade han ingen tid.

:::

Svensk. Sebastian Larsson. Det har varit en väldigt blek säsong av svenskarna i Premier League, som knappast håller flaggan högt. Jonas Olsson har varit en stabil pjäs i West Broms backlinje, men med tanke på att Larsson gjorde det vinnande målet på Old Trafford, som bidrog mycket till att säkra Sunderlands fortsatta Premier League-status, så får det bli han som anses vara säsongens svensk.

:::

Be Champions!!

Behov av förändring i styrelserummet för Newcastle

8 maj 2014 06.00, Peter Hyllman

Newcastles säsong har gått från tämligen lovande, via inte särskilt bra, till oroväckande dåligt. Att laget ändå slutar på tabellens övre halva är ett intyg om hur starkt Newcastle faktiskt inledde säsongen, och hur ojämna övriga lags resultat faktiskt har varit.

Två händelser mot slutet har varit rätt talande för sinnesstämningen på St James’ Park. Dels när en boll tidigt i matchen mot Swansea deflekterade rätt upp i ansiktet på domaren Chris Foy, vilket föranledde den matchens högsta jubel. Dels när hemmafansen i senaste matchen mot Cardiff i 69:e minuten organiserade en gemensam utmarsch i protest mot klubbledningen.

Två tecken på att allt inte står riktigt rätt till med klubben.

Mest oroväckande är kanske de tecken på resignation och likgiltighet som finns på läktarna. Ilska kan i någon mening vara ett positivt tecken då det ändå tyder på att man bryr sig. Nu känns det som om man har förlikat sig med den tröghet och stundtals snålhet som Mike Ashley och klubbledningen visar upp i fråga om spelarvärvningar, och den taktiska blindhet som Alan Pardew visar upp.

Newcastle påstås ofta ha problemet att deras supportrar tror att klubben är större än den faktiskt är, och därmed har orimliga förväntningar. Men för en klubb med den supporterbasen, den traditionen, och som en av max två-tre storklubbar i nordöst, så är det rimligt att begära att klubben lämnar Premier Leagues ingenmansland.

Ryktet säger att Newcastle var en av de klubbar som Roman Abramovich tittade på innan han bestämde sig för att köpa Chelsea. Liverpool har också fått ett lyft genom professionellt arbetande amerikanska ägare. Det börjar bli alltmer tydligt att Newcastles främsta hopp om framtiden är ett annat ägarskap än det rådande.

:::

Att Mike Ashley, Newcastles ägare, har haft ett problematiskt förhållande med klubbens supportrar sedan flera år tillbaka är väl känt. Relationen med media är även den ansträngd, flertalet lokala tidningar har i olika omgångar stängts av från Newcastles presskonferenser och anläggningar.

Nu visar det sig att det missnöjet har börjat sprida sig även mot Alan Pardew.

I en nyligen genomförd undersökning bland Newcastles supportrar visade det sig att 88 procent ville se ett byte av manager. Det är en förhållandevis ny uppfattning, en produkt av återkommande svaga prestationer under våren, av taktisk villrådighet och av Pardews eget beteende vid sidlinjen.

Alan Pardew själv har valt att ge den lokala pressen skulden för supportrarnas kritik av honom. Vilket är både bisarrt och något kontraproduktivt. En manager som både har supportrarna mot sig och gör sig till ovän med lokalpressen får svårt att bli särskilt långlivad på posten.

Alan Pardew har utan tvekan gjort en hel del bra saker med Newcastle under de drygt tre år han befunnit sig i klubben, och en hel del av Newcastles problem går att härleda till andra källor.

Men det finns inget som tyder på att Alan Pardew har vad som krävs för att få Newcastle att ta ett steg uppåt och framåt i utvecklingen. Han har snarare stagnerat på jobbet.

:::

Allt är knappast dystert för Newcastle. Klubben sitter nu på sin förmodligen bredaste och starkaste spelartrupp på minst ett årtionde, en spelartrupp med god förmåga att ta upp kampen med klubbarna på tabellens sex-sju översta placeringar.

Vad Newcastle emellertid i nuläget saknar är en styrelse, en ledning och en manager med den rätta kompetensen att göra det mesta och bästa möjliga av denna spelartrupp.

Mycket av synpunkterna så här långt har som vanligt alltså handlat om behovet av att värva spelare. Och det är om detta som synpunkterna inför sommaren med all sannolikhet kommer att handla. Men den förändring Newcastle är i behov av har egentligen inte så mycket med spelartruppen att göra, möjligen med undantag av anfallet.

Behovet av förändring är störst i styrelserummet och på tränarbänken.

Förhållandevis få managers med den rätta profilen och tillräckliga egenskaper skulle dock vara särskilt attraherade att ta över ett Newcastle med de interna problem som Newcastle har, och det undergrävande av managerns auktoritet som Ashley ständigt ägnar sig åt.

Problemet verkar vara att Mike Ashley inte riktigt verkar veta vad han vill göra med klubben. Han verkar ovillig att i någon större utsträckning själv investera i den, han har vid flertalet tillfällen signalerat att klubben är tillgänglig på marknaden, men några större ansträngningar att hitta en köpare verkar heller inte göras.

Ett halvljummet ägarskap leder till en halvljummen klubb.

:::

Be Champions!!

Sunderlands dåliga säsong full av höjdpunkter på väg att sluta lyckligt

7 maj 2014 06.00, Peter Hyllman

Det stod tidigt klart att Norwichs avslutande spelschema skulle innebära ett rejält problem för dem, med fyra tuffa matcher mot några av ligans största klubbar i rad.

Vi kan konstatera att Norwichs beslut att sparka Chris Hughton och ersätta denne med Neil Adams inte fick önskad effekt. Norwichs formkurva under slutet av säsongen har varit likblek, där en lång rad förluster till slut punkterades av den överraskande poängen borta mot Chelsea.

Det var en poäng som fick Norwichs förhoppningar om att hålla sig kvar i Premier League att leva lite längre. Eller snarare är det kanske bara så att den fick det att kännas som om de levde lite längre. I själva verket spelar det nog alls ingen roll.

Många menade ju att det var Fulham som skulle göra ”the great escape”, den starka säsongsavslutningen som tog dem förbi Norwich. Så blev dock inte fallet. Fulhams svaga lagkaraktär tidigare under säsongen visade sig inte vara någon tillfällighet.

Istället är det Sunderland som har gjort det stora steget för mänskligheten i Premier Leagues nedflyttningsstrid.

Det är i grund och botten tre matcher som avgjort Sunderlands säsong, och det är inte vilka matcher som helst. Bortamatcher mot Man City, Chelsea och Man Utd.

Sunderland var nära att vinna redan mot Man City men släppte då in kvitteringen i slutminuterna. Laget lät sig dock inte nedslås av detta utan följde upp det med två mycket meriterande bortavinster på Stamford Bridge och Old Trafford.

Något som talade emot Sunderland i slutet av säsongen var att deras spelschema i själva verket såg i stort sett lika tufft ut som Norwichs. Men där Neil Adams har misslyckats med att ingjuta något reellt mod i det egna laget så har Gus Poyet lyckats desto bättre.

Nu möter Sunderland ikväll West Brom hemma på Stadium of Light. Båda lagen är ännu inte formellt klara för Premier League nästa säsong. En poäng är dock fullt tillräckligt för båda lagen, då är det inte längre praktiskt möjligt för Norwich att komma ifatt, ens vid vinst i sista omgången mot Arsenal.

Vi får anta att det är en match med det på förhand mest självklara resultatet sedan Västtyskland och Österrike spelade fotboll i mittcirkeln under VM 1982.

:::

Man City spelar också hemma mot Aston Villa.

Två vinster är det enda som skiljer Man City från att återta Premier League-titeln. Efter Liverpools överraskande poängtapp i måndags räcker det faktiskt med fyra poäng på dessa två matcher.

Det har naturligtvis varit en helt galen säsong så här långt, och det är ju frestande att förvänta sig mer galenskap. Men nej, det är nog slut här. Hemma på Etihad mot helt färdigspelat motstånd i form av Aston Villa och därefter West Ham så kommer inte Man City att tappa ligatiteln.

Man kan tycka att det är en ligatitel som Man City borde ha vunnit eller säkrat för länge sedan. Givet hur säsongen har utvecklat sig så var det här en ligatitel som Man City borde ha promenerat hem.

I slutänden spelar det dock mindre roll hur man vinner en ligatitel så länge man faktiskt vinner den. Men när böckerna över Man Citys säsong ska stängas, och tankarna runt nästa säsong ska formuleras, så kan det vara värt att hålla i åtanke.

Det har knappast varit någon helt övertygande debutsäsong för Manuel Pellegrini.

:::

Niall Quinn, den gamle Sunderlandikonen, sammanfattade för övrigt lite lustigt Sunderlands säsong på följande sätt: ”En riktigt dålig säsong, full av höjdpunkter”.

:::

Be Champions!!

Arsenal och det institutionaliserade misslyckandet

6 maj 2014 13.00, Peter Hyllman

En diskussion utgår väldigt mycket från de perspektiv och referensramar som de som deltar i diskussionen faktiskt har. Min förra blogg, om Premier Leagues sämsta överraskningar under säsongen, visar klart och tydligt på detta. Bloggen gav upphov till en väldig bredd i åsiktsspektrat.

Vi har å ena sidan Sir Alex som, halvt på skämt och halvt på allvar utgår jag från, menar att Arsenals fjärdeplats på grund av klubbens systematiserade misslyckande är ett större misslyckande än Man Utds sjundeplats. Vi har å andra sidan andra som på motsvarande sätt vill hävda att denna förevigade medelmåttighet är fullt godkänt, en ”positiv överraskning” och på något sätt självklar.

Jag håller inte med Sir Alexs slutsats att Arsenals misslyckande vore värre än Man Utds den här säsongen, men jag tycker ändå det ligger en mycket god poäng just i formuleringen om det systematiserade misslyckandet. Med andra ord, medelmåttigheten satt i system.

Man får vara försiktig med vad man jämför. Många som vill mena att Arsenals säsong är godkänd syftar tillbaka till de närmaste säsongerna och menar att det har ju inte varit bättre då heller, som om det på något sätt skulle göra det hela bättre. Men om man nu som jag betraktar även dessa tidigare säsonger som ett återkommande misslyckande så är det enda man då gör att göra misslyckandet till en benchmark.

Med ett sådant perspektiv misslyckas man självklart aldrig.

:::

Arsenal har varit extremt duktiga på att managera förväntningar.

Det har förmodligen varit en viktig egenskap för en klubb som för tio år sedan var regerande och obesegrade ligamästare men som var på väg att ge sig iväg på ett årtionde utan titlar och utan några egentligen andra ambitioner än enbart att sluta bland de fyra första i ligan.

I detta syfte, att managera förväntningar, så har Arsenals klubbledning tillämpat en imponerande retorisk akrobatik. Samtidigt som klubben redovisar positiva ekonomiska resultat, har intäkter som andra klubbar bara kan drömma om, berömmer sig själva för sin starka finansiella ställning samt framhärdar med att där finns en ständig ”war chest” för stora värvningar, så säljer man in bilden till de egna om en klubb som helt enkelt inte har möjlighet att spendera mer än vad de gör.

Och fansen köper det. Eftersom alla supportrar ju så gärna vill tro att just den egna klubben på något sätt är handikappad.

På samma gång tillämpar Arsenal en solidarisk lönepolicy som närmast är att betrakta som ett av Arsene Wengers sociala experiment. Det är en policy som har sina fördelar. Högre löner för unga spelare är en stor anledning till att Arsenal lyckas attrahera några av Englands och Europas främsta unga spelare, som ska komma att tillföra till Arsene Wengers lagbygge. Men för att då få löneekvationen att gå ihop så skapar Arsenal på så vis ett lönetak åt sig själva, de kan inte samtidigt konkurrera avseende löner för sina nyckelspelare.

Effekten på Arsenal är förödande. Arsene Wengers projekt att bygga laget i alltför hög utsträckning runt unga spelare fortfarande under utveckling tar bort lagets hårdhet och mentala styrka i titelstriden. Brist på framgång och till synes ambition tillsammans med en ovilja att betala marknadsmässiga löner för sina nyckelspelare gör att de försvinner en efter en. Emmanuel Adebayor, Samir Nasri, Gael Clichy, Cesc Fabregas, Robin van Persie. En hel stomme till ett potentiellt titelvinnande lag går upp i rök.

I detta syfte, att managera förväntningar, så tar då Arsenals klubbledning till ett annat beprövat knep. Man anklagar konkurrenterna för fusk, närmare bestämt för finansiell dopning. Naturligtvis är klubbar som först Chelsea och därefter Man City främst i skottgluggen. Det är inte rättvist hur dessa klubbar kan betala så höga löner menar Arsenal, och säljer in bilden till de egna om hur andra klubbar vinner bara för att de vinner otillåtna medel i kampen med det fantastiska Arsenal.

Och fansen köper det. Eftersom alla supportrar ju så gärna vill tro att det egna laget aldrig förlorar så länge spelplanen är jämn och rättvis. Det måste ju vara något fuffens någonstans.

På samma gång så motsäger verkligheten detta synsätt. För även om Chelsea och Man City har överlägsna ekonomiska resurser så vinner de under den här tiden inte ligan hela tiden, tvärtom så vinner de den relativt sällan. Även två klubbar som Liverpool och Tottenham visar på vad som är möjligt även med begränsade resurser, men med en annan form av management baserad på sportsliga före finansiella prioriteringar.

:::

Frågan är då om det går att vara för bra på att managera förväntningar.

För vad händer egentligen när en klubbs hela omgivning, i form av både supportrar och i någon mening även media, är inställd på att något annat än enligt dem hedersamma tredje- och fjärdeplatser är att betrakta som normalt och fullt godkänt, när absolut ingen förväntar sig något mer av en av världens största fotbollsklubbar?

Krav och förväntningar från omvärlden är en väldigt viktig motor till utveckling för alla organisationer, det gäller företag såväl som fotbollsklubbar. Man måste kämpa för att motsvara dessa förväntningar. När man inte längre måste kämpa för att motsvara högt ställda förväntningar, eftersom klubben har lyckats hålla dessa förväntningar så låga som möjligt, så är det lätt hänt att en klubb stagnerar och slutar utvecklas. Det blir till en effektlös marsch på stället utan någon egentlig rörelse uppåt i tabellen.

Till sist leder det också till att medelmåttigheten börjar betraktas som det normala läget. Vad som från början hade setts som ett misslyckande, eller som sämst ett övergående fenomen, börjar nu istället ses som helt naturligt och självklart. Denna medelmåttighetens benchmark blir vad klubben och dess omgivning nu jämför sig med, snarare än högt ställda förväntningar på framtiden. Och på så vis institutionaliserar klubben sin egen underordning.

Arsenals medvetna policy att managera förväntningar har alltså resulterat i att de snarare har institutionaliserat sitt eget misslyckande, de har satt sitt eget misslyckande i system.

Det som för tio år sedan hade betraktats som fullständigt undermåligt betraktas nu som fullt godkänt och som positiva överraskningar. Detta för en av världens största klubbar, med både finansiella och organiatoriska resurser att vara en av den europeiska fotbollens stormakter.

Det finns självklart de som kommer att betrakta detta som en besinningslös kritik av Arsenal. Kanske till och med som något så fånigt som att jag skulle hata dem. Snarare handlar det om att jag ser potentialen i Arsenals inneboende kapacitet, i allt det som klubben under det senaste årtiondet inte bara har gjort utan medvetet valt att inte göra. Så stort är alltså mitt förtroende för Arsenals förmåga.

I det avseendet skulle jag säga att jag förmodligen respekterar Arsenal, eller i alla fall vad klubben historiskt står för inom engelsk fotboll, mer än vad en majoritet av klubbens egna supportrar gör.

:::

Mot detta kommer de gamla vanliga invändningarna att framföras.

Hur kan jag förvänta mig att Arsenal ska prestera bättre än vad de gör när de inte betalar mer i löner eller i spelarsummor? När laget inte består av bättre spelare än det faktiskt gör? När laget ständigt råkar få skador på någon eller några av sina nyckelspelare? Och så vidare i all oändlighet.

Detta är för det första ”in the box”-invändningar. Den här bloggens poäng är att Arsenal till stor del har valt att begränsa sig själva i vad de spenderar, och spelartruppens sammansättning speglar detta grundläggande förhållande. Om Arsenal prioriterat annorlunda så hade spelartruppen också sett annorlunda ut, om detta kan vi vara helt övertygade. Ingen har tvingat Arsenal till detta, det är inte direktiv utfärdade från ovan.

Skador är också något som är ofrånkomligt för alla lag. Om det dessutom har varit ett ständigt återkommande problem i närmare ett årtionde så kan man tycka att det är något som en professionell fotbollsklubb hade möjlighet att planera och parera för.

Bygget av Emirates lyfts ofta fram som Arsenals alldeles egen deus ex machina, roten till allt. Detta bortser från att Arsenal knappast saknade goda finansiella resurser trots arenabygget. Det bortser från att det knappast är ett projekt som ska handikappa Arsenal under ett helt årtionde. Det bortser även från att Arsenal knappast är den första klubben inom engelsk fotbolls historia som byggt om eller byggt nytt vad avser sin arena, utan att det för den sakens skull har begränsat dessa klubbar i motsvarande utsträckning.

Dessa invändningar skall ses för vad de är. Retoriska verktyg för att managera förväntningar på klubben. Men som den här bloggen också kraftfullt hävdar, instrument som befäster Arsenals institutionaliserade misslyckande.

:::

Be Champions!!

Fyra takeaways från Liverpools sammanbrott och säsong

6 maj 2014 02.27, Peter Hyllman

Någon uttryckte det rätt roligt igår på kommentarsfältet. Vem i hela friden hade kunnat föreställa sig att ett lag som har Tony Pulis som manager först ska släppa in tre mål, för att därefter gå framåt som galningar och göra tre mål framåt? Förmodligen ingen. Vilken otroligt galen match i vad som redan är en otroligt galen Premier League-säsong.

Egentligen kommer jag med den här bloggen göra något jag avskyr. Att fokusera på den stora klubben när det är den mindre klubben som har gjort en enastående bedrift.

Vi borde egentligen ägna det här utrymmet åt att hylla Tony Pulis och Crystal Palace. Vilken satsning, vilken publik, vilken comeback, vilken vansinnig lagmoral och frenesi av ett lag som ligger under med 0-3 och inte längre har något kvar att spela för bortsett från stoltheten under deras sista hemmamatch för säsongen.

Ändå vill man säga några ord om Liverpool. För de faller ju verkligen med flaggan i topp, och de har onekligen lyst upp den här säsongen med sin blotta närvaro. De har stundtals spelat en både fantastisk och karismatisk fotboll, och lyckats gå från att vara avhängd sjua till en seriös titelkandidat.

Som ni förstår är det ett scenario jag för närvarande uppskattar lite extra.

Nu är det ju så klart inte helt kört för Liverpool. Men även om det här som sagt har varit en minst sagt tokig säsong så har jag det väldigt svårt att föreställa mig att Man City tappar hemma mot Aston Villa och West Ham. Det vore alldeles för galet till och med för Premier League.

Lite på sin plats kan det ändå vara att fundera över fyra slutsatser, eller ”takeaways”, från Liverpools säsong och dess slutliga sammanbrott under gårdagskvällen.

:::

(1) Lagkänsla är Liverpools stora styrka

Bland det som imponerat mest på mig med Liverpool den här säsongen har varit Liverpools synliga lagkänsla. Brendan Rodgers har verkligen gjort ett stort jobb i det avseendet.

Det har inte minst märkts i lagets kollektiva beteende, bland annat i samband med Steven Gerrards huddle direkt efter matchen mot Man City. Det har märkts i hur lagets spelare i vissa stunder har spelat inte minst för just Steven Gerrard.

Jag tycker det är anmärkningsvärt hur Luis Suarez, som ägnade stora delar av sommaren åt att försöka manipulera fram en flytt från Liverpool, faktiskt visar så stort hjärta för laget under säsongen. När Crystal Palace dramatiskt kvitterar i matchen igår så gråter han. Det gör han inte bara för att han själv med all sannolikhet inte vinner en titel.

Det räcker förmodligen inte hela vägen fram, men mycket av Liverpools hopp från sjunde plats till andra eller tredje plats, och hugg på ligatiteln ända in i maj, har att göra med hur väl laget har fungerat som en social enhet.

(2) Glen Johnson blev aldrig ”den sista pusselbiten”

Det är kanske att betrakta som en historisk ironi att Liverpool värvade Glen Johnson för dyra pengar sommaren 2009.

Det var efter att Liverpool slutat på andra plats i tabellen, och på något vis lyckades Rafa Benitez intala sig själv att Johnson, en högerback to boot, skulle vara den sista pusselbiten för Liverpool att vinna ligatiteln.

Så blev naturligtvis aldrig fallet. Och fem år senare är det i högsta grad han som är skyldig till att Liverpools titelhopp drar sitt sista andetag med en så utstuderat urusel defensiv insats under matchens sista kvart mot Crystal Palace att man nästan blir stum av förundran.

”Defending is easy” menade Brendan Rodgers lite sarkastiskt efter Liverpools förlust mot Chelsea på Anfield. Nu var Johnson knappast någon defensiv jedi förut, men med en så pass kavalier attityd till defensivt arbete från sin manager så lär det knappast göra läget bättre.

Att försvaret har varit Liverpools akilleshäl den här säsongen är dock tydligt.

(3) Ett lags utveckling är aldrig linjär

Man förleds ofta att tro att utveckling är linjär. Att ett lag till synes på uppgång bara kan bli bättre och motsvarande att ett lag till synes på nedgång bara kan bli sämre. Historien visar oss dock att så inte alltid eller till och med sällan är fallet.

Det råder inget tvivel om att Liverpool har tagit ett stort kliv framåt den här säsongen och har alla skäl att se positivt på framtiden. Men man ska heller inte vara blinda för de utmaningar som ändå existerar.

Liverpool var förmodligen aldrig fullt så dåliga som deras återkommande sjundeplaceringar möjligen antydde. Där fanns hela tiden en orealiserad potential. Samtidigt är kanske Liverpool inte heller nu så fantastiska att en plats bland de tre bästa lagen är att betrakta som given framöver.

Mycket kan hända till nästa säsong. Konkurrenterna stabiliseras och förstärks, Liverpool själva riskerar naturligtvis tappa för dem viktiga spelare såsom Luis Suarez, kanske köper nya spelare som måste komma in i laget, och Liverpool måste naturligtvis kombinera ligaspel med spel i Europa.

Vi har naturligtvis ingen aning om hur allt detta faktiskt kommer att påverka Liverpool. Vi vet inte ens om det kommer att påverka. Vad vi däremot vet är att det är sådant som gör framtiden och prognoser om framgång osäkra.

Det har pratats mycket om Liverpools fördel av att slippa spela i Europa den här säsongen. Jag håller med om att det är en faktor vars betydelse förmodligen har överdrivits. Samtidigt måste man kunna gå med på att det säkert har varit till viss hjälp.

(4) Liverpool visar värdet av ”strong management”

Jag är ekonom i grunden, så det är knappast så att jag inte har en cementerad uppfattning om pengars betydelse, att ekonomi har en väldigt stor betydelse för framgång på både kort och lång sikt.

Men det finns också en förenklad mytbild hos många att pengar styr allt, när det  i själva verket finns många exempel på att så alls inte är fallet. Framför allt begår många misstaget att med ekonomi endast fokusera på mängden pengar men inte alls på hur pengarna som finns faktiskt används.

Liverpool har den här säsongen visat med all önskvärd tydlighet hur en klubb som jämfört med flera av sina konkurrenter lever med begränsade resurser ändå kan utmana och överträffa dem.

Smartness som någon sa igår. Att värva rätt spelare till billiga priser, att scouta spelare på ett begåvat sätt, att tillhandahålla bästa möjliga förutsättningar för yngre spelare att utvecklas, att motivera och träna sina spelare, att svetsa dem samman i en socialt och taktiskt samspelad enhet.

Management, uttryckt med ett enda ord. Bra management är en minst lika viktig konkurrensfaktor som pengar. En klubb med begränsad mängd pengar men bra management kan fortfarande vinna. En klubb med mängder av pengar men taskigt management vinner inte.

Management handlar också om hur man prioriterar användandet av sina egna resurser. Kanske måste man ha det perspektivet för att sluta använda en begränsad ekonomi som en svepande ursäkt för alla tillkortakommanden.

Liverpool har svalt det pillret inför den här säsongen, de har prioriterat rätt och sedan ett par år tillbaka lagt grunden för ett starkt management i klubben. Det gav dem en seriös titelfajt och rejält hugg på titeln. Något som andra klubbar med liknande förutsättningar har betraktat som helt orealistiskt.

Liverpool vann på det. Premier League och engelsk fotboll vann också på det.

:::

1,200 kommentarer på en blogg. Crazy bastards.

:::

Liverpool står i mina ögon inför en fråga utav existentiell karaktär under de närmaste månaderna. Nämligen ifall den här säsongen representerar deras version av Newcastle 1995-96, eller deras version av Man Utd 1991-92.

:::

Be Champions!!

Premier Leagues fem sämsta överraskningar 2013-14

4 maj 2014 22.45, Peter Hyllman

Förra måndagen publicerade jag en blogg om vilka jag ansåg vara Premier Leagues bästa överraskningar den här säsongen. Samtidigt så halvt hotade jag och halvt lovade jag att återkomma med en blogg om Premier Leagues sämsta överraskningar.

Precis som jag utvecklade förra veckan så är det ju lite klurigt att prata om bra respektive dåliga överraskningar. Bra respektive dåliga för vem? Jag utgår från en objektivistisk definition, det vill säga om någon person eller något lag har gjort något som är sämre än vad man rimligtvis kunde förvänta sig av dem eller det så är det en dålig överraskning. Hur jag eller någon annan känner för den överraskningen hör emellertid inte till diskussionen.

Fiasko är en synonym som ligger nära till hands. Vilka är att betrakta som Premier Leagues fem största fiaskon under 2013-14? Det kan självklart handla både om personer och om lag. Jag har tänkt och kommit fram till följande fem alternativ:

:::

(5) Fulham droppar bollen

Nedflyttade till The Championship. För första gången sedan klubben tog steget upp i början av 2000-talet. Som utav en händelse samma säsong som klubben faktiskt bytte ägare och där det fanns tal om en förhöjd ambitionsnivå. Olyckligt på fler sätt än ett med andra ord. Särskilt som det såg ut som Fulham hade lite matchboll på att kunna hålla sig kvar, sett till det avslutande spelschemat. Men tre managers på en säsong är sällan ett särskilt gott tecken på att allt står rätt till i klubben, och redan tidigt på säsongen kunde man mer än ana att Fulham skulle hamna i trubbel den här säsongen.

(4) Cardiff gräver sin egen grav

Det var väl aldrig på något sätt självklart att Cardiff hade hållt sig kvar i Premier League även om de inte hade sparkat Malky Mackay. Det fanns emellertid ingen som helst anledning sett till resultaten att faktiskt sparka Mackay och om man kan säga något så är det att efter sparkningen av honom så såg det alltmer givet ut att Cardiff skulle åka ur Premier League. Vincent Tan har gjort sig till ett åtlöje inom brittisk fotboll i och med att han lät personlig prestige och interna stridigheter gå ut över klubbens framgång och framtid.

(3) Arsenal marscherar vidare på stället

Det kommer så klart alltid finnas de som menar att en fjärdeplats, det vill säga spel i Champions League, alltid är bra nog och aldrig ett misslyckande. Det finns de som hakar fast vid varje Wengerskt ord om att en fjärdeplats är som att vinna en titel. Men nej, inte jag. Inte för en klubb av Arsenals storlek och med deras resurser. Det var ju den här säsongen det skulle ske, Arsenal skulle återigen utmana om ligatiteln. Förhoppningarna har inte varit större på väldigt länge, därför borde besvikelsen över vårens sammanbrott för vilken gång i ordningen vara desto större.

(2) Ian Holloway sålde skinnet men glömde skjuta björnen

En trafikolycka väntandes att hända. En rejäl anglicism måhända men en målande sådan för Ian Holloway, som bakvägen på något sätt lyckades få upp Crystal Palace till Premier League via playoff. Holloway gjorde sig så klart ett namn med Blackpool när han tog upp dem till Premier League och så när lyckades hålla dem kvar med en total lönebudget mindre än Yaya Tourés. Han framstod också som en charmig personlighet. Med Crystal Palace kändes det mest som han gjorde narr av sig själv. Ett lag som uppenbart måste förstärkas defensivt fyller han med offensiva spelare. När Holloway avgick såg Crystal Palace givna ut för The Championship och det enda som talar till hans fördel är kanske att han insåg det själv och valde att lämna självmant.

(1) Man Utds sammanbrott

Det går dock inte att komma ifrån att säsongens största fiasko har vi bevittnat i Manchester. Från överlägsen ligamästare till avhängd ligasjua. Uppgiften att ersätta Alex Ferguson var kanske en omöjlighet i viss utsträckning, men fullt så omöjligt är det inte rimligt att påstå att det var. Det går att debattera i evighet på exakt vad David Moyes misslyckande beror, och vems eller vilkas fel det egentligen är, bara framtiden kan utvisa om det är något kroniskt eller mer övergående. Man Utds misslyckande den här säsongen är ett misslyckande på alla nivåer. För managern, för spelarna, för klubben som misslyckats med det organisatoriska, och för fansen som snarare gjort sig till en del av problemet än lösningen.

:::

Be Champions!!

Playoff är Orättvisa för Underhållningens skull

3 maj 2014 22.08, Peter Hyllman

Ibland väljer jag att låta mig irriteras av till synes små saker. Lite grann känner jag mig som Fabrikör Hasse Alfredsson: ”Månsson ska inte tro att det är pengarna, det är principen!”

Sista omgången av The Football League spelades under lördagen. Vilket så klart inkluderar sista omgången av The Championship. Leicester och Burnley är ju redan klara. Om den tredje uppflyttningsplatsen ska det kvalspelas.

Trea kommer Derby County med 85 poäng. Nästa lag på fjärde plats landar på fem poäng mindre än dem. Det fjärde och sista kvallaget, det sjätteplacerade Brighton & Hove, har med sina 72 poäng alltså tagit 13 poäng mindre än Derby under hela säsongen.

Ändå ska det nu behöva avgöras vilket av dessa båda lag, tillsammans med QPR och Wigan, som faktiskt ska få den där sista ack så viktiga platsen i Premier League. Och alla lag har fortfarande i princip lika stor chans.

Jag kan tycka att det är orättvist mot Derby County och jag kan tycka att det på något sätt strider mot hela ligaspelets grundidé, det vill säga tanken att det är prestationer över en hel säsong som betyder något. Inte som i cupspel där allt hänger på en enda match.

Visst, kvalspelet erbjuder ofta en stor dramatik och man sitter ofta fångad framför matcherna med andan i halsgropen. Det är på sitt sätt fotboll när den är som störst.

Men känslan av att det är något som är inte riktigt rätt lever kvar.

:::

Evertons förlust mot Man City under lördagskvällen gör så klart att matchen på Emirates blir på samma gång avslagen och mer lugn. Arsenal är matematiskt klara för nästa säsongs Champions League.

Även matchen på Stamford Bridge känns lite avslagen, men av lite andra skäl. Både Chelsea och Norwich har i teorin väldigt mycket att spela om, och båda lagen måste nog vinna.

Men även vid vinst för något av lagen så är det ändå ytterst osannolikt att något av dem når sina målsättningar. Chelsea ligger väldigt illa till i titelstriden, och Norwich lever på konstgjord andning i nedflyttningsstriden.

Norwich kan känna sig något brända av Man Utd. Först blir de själva mosade på Old Trafford förra helgen. Därefter får Man Utd ett återfall och förlorar på hemmaplan mot Sunderland, vilket gjort situationen näst intill omöjlig för Norwich.

Men vilken upphämtning på slutet av säsongen av Gus Poyet och Sunderland.

:::

Cardiff och Fulham blev båda klara för The Championship.

Både Ole-Gunnar Solskjaer och Felix Magath yttrade de rätta fraserna efter matcherna. De ska kämpa för att ta sina respektive lag direkt tillbaka till Premier League.

Ändå har jag lite svårt att se både Solskjaer och Magath följa med sina klubbar ned till The Championship. Ens om de skulle få chansen.

:::

Edin Dzeko. Mitt intryck är att han har gjort många väldigt betydelsefulla mål för Man City den här säsongen. Har jag rätt eller fel?

Otroligt viktigt att ha sådana spelare för ett möjligt mästarlag.

Tänk om Man City vinner ligan på målskillnad. Igen! De är nu två vinster på hemmaplan från att göra det. Först mot Aston Villa på onsdag och därefter på söndag mot West Ham.

Nu är det så klart inte bara att gå in och vinna sådana där matcher. Det vet Man City bättre än några andra efter deras ångestmatch mot QPR 2011-12.

Men skillnaden nu är så klart också att vare sig Aston Villa eller West Ham egentligen har något att spela för. QPR den säsongen hade sin plats i Premier League att spela för. Åtminstone i 90 minuter.

:::

Jag kommer inte ifrån känslan att det förmodligen var lite nyttigt för Man Utd att förlora mot Sunderland.

Det borde kunna ta död på vissa illusioner att Ryan Giggs är någon form av schaman och magisk quick fix på Man Utds problem den här säsongen.

:::

Peterborough i League One, som tog den sista playoffplatsen, ligger 11-12 poäng bakom övriga tre lag – Leyton Orient, Rotherham och Preston. I League Two är tabellen jämnare.

Kanske vore ett alternativ att säga att bara de lag, dock max tre stycken, som placerar sig inom till exempel 3-5 poäng från det tredjeplacerade laget, har lyckats kvalificera sig för playoff.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Varberg - Hammarby
Onsdag 24 september kl 18:30
Halmstad - Malmö FF
Onsdag 24 september kl 18:45
Elfsborg - Gefle
Onsdag 24 september kl 18:50
Helsingborg - Brommapojkarna
Onsdag 24 september kl 18:50
Mjällby - AIK
Onsdag 24 september kl 18:50