Peter Hyllmans Englandsblogg

Crystal Palace sparkar Alan Pardew och önskar sig själva ett gott nytt år!

Kanske såg Alan Pardew det hela stå skrivet i stjärnorna. Han har nämligen varit med om det här förut. Att förlora en FA-cupfinal i maj för att därefter få sparken i december. Just detta hände nämligen 2006 med West Ham. Och nu har det alltså hänt igen. Crystal Palace har precis meddelat att Alan Pardew har ombetts att lämna sin post som klubbens manager.

Det kan knappast sägas komma som någon överraskning. FA-cupfinalen till trots så har 2016 varit ett horribelt år för Crystal Palace. Ett år de började mitt på tabellens övre halva men avslutar för andra säsongen i rad inblandade i en rätt jobbig nedflyttningsstrid. Spelmässigt lämnar Crystal Palaces prestationer också mycket att önska.

Sex ligavinster är Crystal Palaces magra facit under 2016. Att Alan Pardew skulle sitta löst har det pratats om under en längre tid. Han såg ut att kunna få någon form av respit när Crystal Palace besegrade Southampton med 3-0 hemma på Selhurst Park för snart tre veckor sedan, men detta resultat har följts upp av en poäng på de tre följande matcherna.

Möjligheten till respit blev knappast större när Alan Pardew efter matchen mot Southampton dessutom såg till att göra klubbens nya delägare irriterade på honom. Pardew såg 3-0-segern som ett tillfälle att slå på sin egen trumma och påpeka ägarnas begränsade fotbollskunskap. Inte särskilt diplomatiskt, och räkningen för den typen av friheter kommer alltid för eller senare.

Det är förvisso ett utslag av arrogans som i någon mening är återkommande i Alan Pardews karriär. Liknande saker har hänt i hans tidigare klubbar, såsom Charlton, West Ham och Newcastle. Vi såg kanske ett tecken på samma sak just i FA-cupfinalen i maj, när Pardew passade på att göra en liten triumfdans vid sidlinjen när Jason Puncheon gav Crystal Palace ledningen.

Där har alltid funnits den lilla benägenheten att sätta sig själv i centrum. Det kan ofta komma att stå en manager dyrt när detta inte backas upp av resultat, eller när revisorn kommer och knackar. Och med nedflyttning som ett på intet sätt orealistiskt utfall den här säsongen så inte bara knackar revisorn, utan har plockat fram murbräckan.

Vi känner så klart igen mönstret med Alan Pardew. Vi har sett det förut i varenda klubb han har varit i – West Ham, Charlton, Southampton, Newcastle och nu Crystal Palace. En väldigt bra början som därefter övergår i en rejäl nedgång. Någon gång kan så klart vara en tillfällighet, men när det händer hela tiden så går det inte att bortse från vad det faktiskt säger.

Någon information om vem som ersätter Alan Pardew har ännu inte förmedlats av klubben. Det mesta talar dock för att de redan har en på kroken. Kanske ger även Steve Parish en rätt god ledtråd: ”We all bought into the decision to play a more expansive style of football. We all believed in it. That hasn’t worked. It’s no-one’s fault. But now we’re going to wind the dial back the other way.”

Det är alltså inte särskilt svårt att förstå varför många tror att Sam Allardyce är den självklara ersättaren. Crystal Palace har en spelartrupp som borde passa Allardyce väldigt bra. Han är helt och hållet tillgänglig, efter att ha fått sparken av FA på ett sätt som mer placerade FA i hundkojan. Och han har naturligtvis räddat klubbar kvar i Premier League förut.

Alan Pardew får sparken av Crystal Palace för att han inte har lyckats med i Crystal Palace vad Tony Pulis har lyckats med i West Brom. Att ta ett i grunden ytterst funktionellt spelande fotbollslag och få det laget att spela en mer offensiv och kreativ fotboll utan att kompromissa alltför hejdlöst med den försvarsspelet och den defensiva organisationen.

Något säger detta om Alan Pardews begränsningar som manager. Det är lite oklart hur beslutet fattades, som Steve Parish hänvisar till, att Crystal Palace skulle spela en mer expansiv fotboll. Om det var en reaktion på publikens missnöje, eller mer ett internt beslut. Av Parishs uttalande ovan framstår det först och främst som ett publikfrieri.

Vilket aldrig kan vara någon särskilt bra utgångspunkt för en manager att forma sin taktik utifrån. Den måste rimligtvis utgå från vad han eller hon tror på, har kompetens och kunnande för, och den spelartrupp han eller hon har tillgång till. Om detta visar sig vara på något sätt otillräckligt eller ointressant för klubben, så har man anställt fel manager.

Var Alan Pardew rätt eller fel manager för Crystal Palace att anställa? Han var absolut rätt manager om vi ser till 2015, då han bland annat räddade dem kvar i Premier League. Men det går inte heller att komma ifrån uppfattningen att när Pardew nu lämnar Crystal Palace så släpper han av dem på precis samma ställe där han plockade upp dem. Bättre blev det knappast, trots en allt bättre spelartrupp.

Därmed befinner sig Crystal Palace två år senare i exakt samma läge. De behöver anställa en manager som kan rädda dem kvar i Premier League. Men vem kan de anställa som både kan göra det och som kan utveckla och förstärka klubben att inte hamna i samma situation än en gång, som inte om ett, två eller tre år släpper av dem på samma ställe igen?!

Sam Allardyce? Ja, varför inte! Roy Hodgson? Nej, förmodligen inte! Någon annan? Jaha, men vem då på kort varsel?!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Premier League-höstens mest värdefulla drömelva

Vilken vore den bästa startelvan i Premier League? Den frågan har helt säkert uppehållit legioner av bloggare, krönikörer, experter och journalister. Och det är väl just den frågan som kommer ligga till grund för vårens prat om årets lag och dylika projekt. Men en något annorlunda fråga är hur en drömelva bestående av de mest värdefulla spelarna i Premier League skulle se ut?!

Bäst och mest värdefull är ju inte nödvändigtvis samma sak. Det är nog ganska få som skulle mena att Patrick van Aanholt är en bättre vänsterback än Danny Rose till exempel, men inte många skulle nog heller betvivla att van Aanholt är eller i alla fall har varit mer värdefull som spelare för Sunderland än vad Rose är för Tottenham.

Diskussioner om värdefulla spelare tenderar dessutom bli rätt tråkiga. Detta eftersom de flesta bedömer den saken utifrån ett ekonomiskt värde. Vilket är ganska märkligt att göra av sportjournalister. Ekonomi har alldeles tillräckligt stor betydelse inom fotbollen utan att de som har till uppgift att föra själva sportens talan även de ska bli dess förespråkare.

Därför blir det kanske ironiskt nog upp till mig att försöka föra samtalet om en mest värdefull startelva i Premier League tillbaka till dess mer naturliga utgångspunkt. Det vill säga en startelva bestående av de elva spelare i Premier League som helt enkelt, enligt mig, är mest värdefulla för sina respektive lag på sina respektive positioner.

mvp

I några fall ser vi helt säkert spelare som även vore aktuella för en bästa drömelva. Inget konstigt med det, att vara mest värdefull ska inte bara handla om att vara ett för stunden högpresterande budgetalternativ, utan kan likaväl vara en stjärnspelare som motsvarar på honom väldigt högt ställda förväntningar.

Det vore kanske naturligt att ha åsikter och uppfattningar om en sådan här så kallad drömelva. Även när den har utformats av mig kan tänka. Vissa skulle kanske hävda framför allt då. Så kör hårt!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Sex överraskningar från det engelska ligaspelet under hösten

Överraskningar kommer i många olika former. Det finns positiva överraskningar och det finns negativa överraskningar. En del människor älskar överraskningar samtidigt som andra människor avskyr dem. Vad alla överraskningar däremot har gemensamt är att vi inte förväntade oss dem. Något oväntat har alltså inträffat som vi inte anade på förhand.

Det ligger i fotbollens natur att den omgärdas av väldigt många förväntningar men även att utfallet i slutänden ofta blir annorlunda än vad många faktiskt föreställde sig. Den engelska fotbollen skiljer sig naturligtvis inte åt i det avseendet, om något så bidrar den ofta med förhållandevis många och ganska uppseendeväckande överraskningar.

Vilka är då höstens stora överraskningar inom den engelska fotbollen? Här kan vi självklart prata om överraskningar på flera olika nivåer. Allt från lag till enskilda spelare som har trotsat förväntningarna. Managers som har lyckats bättre eller sämre än vad vi trodde på förhand. Taktiska upplägg som har fått ett större genomslag än vi trodde var möjligt.

Här är det som framför allt har överraskat mig under hösten, egentligen utan någon specifik inbördes ordning. Vad är det som har lyckats överraska er?

(6) Leeds United

Jag hade förvisso Leeds som en outsider till uppflyttning inför den här säsongen, men det är alltid svårt att säga hur mycket av sådana tankar som mest är önsketänkande eller något man säger för att Leeds är Leeds. Det mest sannolika med Leeds under Massimo Cellinos ägarskap har alltid varit att de skulle leverera mindre än de lovade. Garry Monk har dock lyckats med det oväntade och Leeds slåss på allvar om i alla fall en plats i playoff.

(5) Victor Moses

Den ständigt lovande Moses har varit lovande så länge att man närmast har varit redo att pensionera honom. Har under sin tid med Chelsea blivit utlånad så många gånger utan att göra något avtryck att de allra flesta nog såg honom som ett hopplöst projekt. Att han helt plötsligt skulle gå in och bli en viktig spelare i Antonio Contes nya Chelsea, dessutom i en för honom så absurd position som wingback, måste rankas som en av den här säsongens allra största överraskningar.

(4) Anfall är bästa försvar

Det har alltid varit min uppfattning att den gamla klyschan är fel. Det är inte defensiven som vinner titlar i Premier League, utan anfallsspelet. Naturligtvis måste försvarsspelet vara ”bra nog”, men den särskiljande faktorn i titelstriden är normalt sett kvaliteten i anfallsspelet. Det har ändå varit något av en mystifik upplevelse den här säsongen att se två lag i Liverpool och Man City så tydligt lägga allt krut på offensiven utan någon särskild defensiv grund. Till och med för en påstått defensiv jedimästare som José Mourinho finns liknande drag. Å andra sidan är det ju Chelsea som leder ligan med sex poäng.

(3) Manchester By The Sea

Precis allt prat inför säsongen i Premier League handlade på ett eller annat sätt om Manchester. Om kampen mellan Man City och Man Utd. Om duellen mellan José Mourinho och Pep Guardiola. Det pratades om dessa båda klubbar som förhandsfavoriter på ett sätt som kanske aldrig var särskilt realistiskt, i alla fall inte att de skulle vara ensamma om saken. Att det inte skulle gå riktigt så lätt anade nog de allra flesta, men att båda klubbarna och båda tränarna skulle brottas med så stora problem är ändå rätt överraskande.

(2) Trebackslinjen

Fyrbackslinjen har på något sätt varit standard inom engelsk fotboll. Det har gjorts försök med så kallade trebackslinjer tidigare, men det har varit ganska udda företeelser. Men den här säsongen har ändå trebackslinjen fått något slags genombrott med flera klubbar i Premier League som tillämpat taktiken, inte minst då så klart Chelsea. Fast kanske är det något missvisande att kalla det för en trebackslinje när det i praktiken snarare handlar om en fembackslinje, åtminstone i försvarsspelet. Det är i grund och botten en mer defensiv uppställning och är därmed central för den andra falangen inom den ideologiska kamp som just nu utspelar sig i Premier League – präglad av fart snarare än bollinnehav som taktiskt imperativ.

(1) West Brom

Det finns mycket som överraskar med West Brom hittills under säsongen. Jag trodde inför säsongen att Tony Pulis mycket väl skulle kunna komma att få sparken, inte minst med nya ägare i klubben, och inte minskade den föraningen när Pulis gick i till synes öppen strid med klubbledningen om hur klubben värvat under transferfönstret. Det hade varit svårt för att inte säga omöjligt att vid den tidpunkten gissa att West Brom när julskinkan skulle karvas upp inte bara skulle befinna sig på tabellens övre halva, utan dessutom göra det med ett spel som andats betydligt mycket mer offensiv och anfallsvilja än vad vi tidigare vant oss vid med West Brom.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vilka tre lag lever särskilt farligt i Premier Leagues nedflyttningsstrid?

Sex lag har klart och tydligt ryckt ifrån i toppen av tabellen. I botten av tabellen är det inte i närheten av att vara lika glasklart. Vad man skulle kunna konstatera, baserat på det minsta lilla poänggap som står att finna, är att i alla fall åtta klubbar är att betrakta som indragna i nedflyttningsstriden så som den nu ser ut.

Här finns naturligtvis de klubbar som alla gissade på förhand skulle vara indragna i den – såsom Sunderland och Hull. Där finns också några klubbar som många säkert trodde bättre om men vars prestationer har lämnat övrigt att önska – såsom Swansea och Crystal Palace. Och så klart två klubbar som många förvånas över är indragna – såsom West Ham och Leicester.

Tabellen är ju vad den är så klart. Den är dock bara en sammanställning av utfallet fram till den här tidpunkten. Vad säger oss då lagens prestationer hittills under säsongen om de här åtta lagens förutsättningar att hålla sig kvar i Premier League? För att kunna svara på den frågan någorlunda intelligent måste vi titta bortom tabellen.

Ben Mayhew på Experimental 3-6-1 fortsätter med sina statistiska och grafiska visualiseringar av olika mått på de engelska lagens prestation. Två sådana mått är offensiv respektive defensiv effektivitet. Mayhew illustrerar detta grafiskt men det går också att göra det numeriskt, genom att ge varje cell ett poängvärde mellan 1-100. Ju bättre prestation, desto högre poäng.

Det har jag gjort, och därmed kommit fram till följande poängvärden för de åtta lagen inblandade lagen i nedflyttningsstriden:

mciars

Vi märker alltså att tabellen och en extrapolering av lagens prestationer ger oss något olika slutsatser. Om vi gör antagandet att lagets prestationer i slutänden kommer att reflekteras i sluttabellen så borde det rimligtvis betyda att de tre klubbar som åker ur Premier League den här säsongen blir Hull, Sunderland och Burnley.

Vi får, naturligtvis, samma input genom Ben Mayhews grafik, men det hela uttrycks lite mer tydligt och brutalt i siffror. Det är de tre lag som presterar nästan i särklass sämst i Premier League. Det är också de tre lag som klustrar sig samman i diagrammens absolut sämsta kvarter. Något måste alltså hända, eller något märkligt inträffa, för att något av dem ska lyckas hålla sig kvar.

Hur har exempelvis Burnley lyckats hålla sig ovanför nedflyttningsstrecket under snart halva säsongen? En kombination av två faktorer tycks kunna förklara det. En stark hemmaform samt en storspelande målvakt i Tom Heaton som räddat många poäng. Heaton måste fortsätta storspela om Burnley ska ha någon chans att hålla sig kvar.

Det känns som om Hull är mer eller mindre körda. Och det var väl egentligen vad alla trodde för att inte säga visste redan innan säsongens ens började. Bara en chockerande bra start med två vinster på de två första matcherna fick oss att tänka att något annat kanske vore möjligt. Men både Hulls prestationer och resultat har sedan dess gjort ett rejält svandyk nedåt.

Det verkar också som om det här är säsongen då verkligheten till sist kommer ifatt Sunderland. En splittrad, felbalanserad och helt enkelt alldeles för svag spelartrupp, i en under flera år hopplöst misskött klubb, de har räddat sig kvar i Premier League många gånger redan. Men precis som för Wigan, det funkar inte att fortsätta hamna i samma situation om och om igen.

Oroväckande statistik för West Ham kan tyckas. De är laget vars poäng ligger närmast de tre ”nedflyttade” klubbarna i den här sammanställningen. Det har inte varit någon bra säsong så här långt för West Ham. Det är mycket med West Hams spel som helt enkelt inte ser ut att stämma. Där finns dock också ett relativt stort utrymme för förbättring.

Middlesbrough och Crystal Palace ser båda två ut att ha tämligen goda förutsättningar att kunna hålla sig kvar i Premier League, om än av helt olika skäl. Middlesbroughs anfall håller nedflyttningsklass, men en stark defensiv ser ut att kunna vara tillräckligt den här säsongen. Crystal Palace är dock så här långt räddade av en god offensiv, men lagets defensiv brister.

Leicesters medelmåttiga säsong avtecknas tydligt i lagets defensiva och offensiva effektivitet, men där ser ut att finnas en tillräckligt hög lägstanivå för att de ändå inte ska behöva bekymra sig om nedflyttning i slutänden. För Swansea ser det mer tveksamt ut. Laget är defensivt vekt, men dess prestation ser i nuläget bättre ut än vad tabellen antyder.

Det vore kanske därför idiotiskt på mer än ett sätt om det visade sig ligga någon sanning i ett något envist rykte som snurrar omkring att Swansea faktiskt funderade på att ge Bob Bradley säcken. Dels för att de anställde honom för bara några månader sedan. Dels för att det finns positiva förtecken i Swanseas spel som ännu inte fått utslag i poängkolumnen.

Så kanske finns det skäl för Swansea att visa fortsatt förtroende för Bob Bradley, även om han nu fick för sig att kalla en straffspark för ”PK” i en intervju efter förra matchen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kärlek börjar med bråk, och med en derbyvinst mot Liverpool

Det har varit en skakig start på relationen mellan Everton, dess fans och Ronald Koeman den här hösten. En spirande optimism inför säsongen och under början av säsongen har förbytts i en tilltagande frustration med lagets insatser där vassa tungor menar att Koeman med stor framgång har lyckats kombinera David Moyes anfallsspel med Roberto Martinez försvarsspel.

Det har självklart uppstått en del andra fnurror på den tråden. Everton har inte minst två kännetecken. Dels en stolthet över sin egen status som gammal, engelsk storklubb. Dels en intensiv rivalitet med laget på den andra sidan parken, det vill säga Liverpool. Ronald Koeman har inte i alla lägen gett intryck av att riktigt ha insett hur allvarligt Evertonfansen ser på detta.

Det har gnagt hos Evertonfansen att höra uttalanden om hur Koeman skulle vilja träna Barcelona, och kanske inte minst hur han menat att Romelu Lukaku behöver söka sig till en större klubb för sin egen utveckling. Det är nog få Evertonsupportrar som skulle placera sig på nivå med Barcelona, men det finns ändå mer finstämda sätt att uttrycka sådant där på.

Lite mer humor blev det kanske i samband med julgransprydningen. Ronald Koeman hade klätt sin julgran i röda färger vilket naturligvis fick en skvadron Evertonsupportrar att både bildligt och bokstavligt se rött. Nu kanske det i sak är en rätt löjlig sak att kritisera, men bara att det uppstår sådan kritik är kanske mest att se som ett uttryck för en befintlig frustration och irritation.

Nu hanterade Ronald Koeman det missödet ganska bra genom att kvickt som ögat klä om sin julgran i blå färger och skicka ut en bild på granen på sociala medier. Det hela blev något att skratta åt till sist. Att använda sig av medier och sociala medier är för övrigt en metod Koeman har använt sig flitigt av, även vad gäller att leverera budskap till den egna spelartruppen.

Kanske kan hösten ses som en tid då Everton och Ronald Koeman har bekantat sig med varandra. Det är kanske aktuellt att erinra sig de klassiska stadierna i en sådan utveckling. I det första stadiet formas gruppen och kollektivet, en sorts smekmånad präglad av vänlighet och positivitet. Vi såg det stadiet inför säsongen och under säsongens första månad.

Därefter började det storma när säsongen rullar igång på allvar och olika intressen och idéer börjar kollidera. Evertons prestationer blir allt sämre och laget faller från tabelltoppen ned till mitten av tabellen. Mellan den 17 september och den 13 december vinner Everton bara en enda ligamatch, hemma mot West Ham.

En stormig period av konflikter förväntas därefter lämna över till en period då fokus återigen skiftar till själva uppgiften, en normerande fas i vilken rollerna blir allt tydligare. Det finns helt säkert en förhoppning i Everton, hos Ronald Koeman och på Goodison Park att vinsten mot Arsenal i veckan innebar startskottet på detta nya stadie i Evertons utveckling under Koeman.

Kommer Everton att fortsätta i denna utvecklingscykel och uppnå det slutliga och mer stabila stadiet av prestation? Det är i alla fall förhoppningen. Men att karaktärisera Evertons och Ronald Koemans relation för närvarande är ändå att beskriva ett slags konvenansäktenskap. Everton är helt enkelt inte riktigt trygga i relationen, de vet inte riktigt vad Koeman vill och hur han känner.

Just därför har kvällens Merseysidederby på Goodison Park en så pass stor betydelse för både Everton och Ronald Koeman. En vinst för Everton skulle omedelbart sälja in Koeman hos Evertonfansen. Det hör inte precis till vanligheterna att Everton vinner mot Liverpool, senaste vinsten var för sex år sedan, även när styrkeförhållandena har varit förhållandevis jämna.

Två vinster i rad på Goodison Park, inte mot vilka lag som helst utan först mot Arsenal, och därefter mot Liverpool, skulle självklart vara en rejäl humörhöjare för Evertonfansen. Det skulle vara ett testamente till att faktiskt är början till något nytt vi bevittnar med Everton den här säsongen, att förhoppningarna efter uppköpet av klubben innan sommaren inte var helt omotiverade.

Och vem vet, om kärleken strömmar nedför Goodison Parks läktare till laget och till Ronald Koeman, så är det kanske inte omöjligt att den kärleken därefter också besvaras mer uttryckligt. Fansen vill självklart jubla och älska laget, de behöver bara något att jubla åt. Inget skulle kunna få dem att jubla mer än en vinst i hemmaderbyt mot Liverpool.

Det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet mellan Everton och Ronald Koeman. Kanske var det ett arrangerat äktenskap. Men kanske kan Everton och Ronald Koeman lära sig att älska varandra.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

HÖRNAN #17: Arsenals hopp om titeln är inte dött, men i koma

veckans-lag

Avbytarbänken:
Ben Foster, West Brom
Papy Djilobodji, Sunderland
Erik Pieters, Stoke
Michael Carrick, Man Utd
Dele Alli, Tottenham
Raheem Sterling, Man City
Zlatan Ibrahimovic, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Man City. Tre tunga poäng för Man City mot Arsenal i en otroligt märklig match där båda lagen valde varsin halvlek att prestera riktigt uselt i. Matchen ändrade skepnad i halvtid från vilken Man City kom ut med justerad uppställning och hög energi samtidigt som Arsenal gick in helt utan koncentration. Med segern svingar sig Man City närmare Chelsea samt gör en för självförtroendet viktig vändning.

Sunderland. Det såg redan tufft ut för Sunderland att klara sig kvar i Premier League den här säsongen och det blev inte lättare sedan klubben meddelat att Ellis Short vill sälja klubben och att inga pengar för spelarköp finns tillgängliga i januari, och David Moyes öppet säger att han blivit vilseledd. Att mobilisera i det läget är tufft men det blev ändå en vinst hemma mot Watford, väldigt viktigt för Sunderland.

Middlesbrough. En match som kunde bestämma om Middlesbrough skulle bli indragna i nedflyttningsstriden på allvar eller ge sig själva ett litet ryck och lite luft ned till ribban. Det blev en övertygande 3-0-seger hemma mot Swansea och än en gång så producerade duon Gaston Ramirez och Alvaro Negredo bra fotboll för Middlesbrough. Viktigt för Middlesbrough efter två raka förluster och överkörningen i veckan mot Liverpool.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Stoke. Mark Hughes såg både förbannad och oförstående ut efter matchen mot Leicester. En match som Stoke hade helt och hållet i sin egen kontroll, 2-0 i halvtid med en man mer på planen, och därefter fullständig kontroll under stora delar av andra halvlek. Sedan passar Stoke på något vis på att tappa matchen helt under dess sista 20 minuter. Två poäng kastade i sjön av Stoke är storyn som gömmer sig bakom Leicesters hjälterubriker.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

José Mourinho. Mourinho har under hösten blivit mer eller mindre styckmördad i engelsk media. Det pågående karaktärsmordet har bland annat utgått från någon form av föreställning att Mourinho har misslyckats med att göra Man Utd bättre. Den föreställningen borde rimligtvis snart vara död och begraven. Vägen framåt kommer inte vara rak, men vinsten borta mot West Brom var ett stort steg framåt.

OMGÅNGENS MÅL

Zlatan Ibrahimovic, Man Utd 1-0, West Brom (b). Ett fotbollsmål när det är som allra mest kliniskt och enkelt. Valencias långa och perfekt avvägda pass i djupled till Jesse Lingard som sedan lägger ett snabbt och i det närmaste perfekt inlägg till Ibrahimovic som avslutar säkert. Påminner om ett visst mål i Pontiac Silverdoom.

:::

TRE PUNKTER

Deja Vu. Känslan av att något inträffar som man har sett eller varit med om förut. Den ofrånkomliga känslan är effekten av att ha sett Arsenal under den andra halvleken på Etihad, innehållandes ett helt collage av de misstag vi har kommit att vänja oss vid genom åren. Ett ofokuserat lag kommer ut till andra halvlek, ett lag som drabbas av panik när matchbilden är på väg att vända, en brist på ledare som tar tag i matchen, nyckelspelare som gör sig osynliga på planen. En förlust måste inte vara katastrofal, men sättet Arsenal fortsätter att förlora på bär katastrofens prägel. Arsenals titelutmaning kanske inte dog ikväll, men den är definitivt komatos.

Cherry Pie. Naturligtvis har Eddie Howe gjort ett alldeles fantastiskt jobb med Bournemouth. Naturligtvis är han en av de främsta unga, brittiska tränarna för närvarande. Det råder ingen tvekan om det och ingen kan ta det från honom, men det gäller också att titta framåt och uppåt. Här finns det frågetecken. Ofta känns Bournemouth alldeles för öppna och naiva bakåt. Mål de släpper in och chanser de tillåter tillkommer alldeles för lätt. Dagens match mot Southampton bjuder på många tydliga exempel. Bournemouth ska inte sluta spela som de gör, men detta står inte ivägen för att faktiskt också göra det svårare för motståndarna. Idag gör Southampton lika många mål som de sammanlagt har gjort i sina sju senaste ligamatcher, det var ingen tillfällighet.

Rött. Det är inte precis lätt att vara domare. Craig Pawson fick utstå hård kritik för att inte ha visat ut Marcos Rojo i onsdags. I lördags fick han samma kritik för att ha visat ut Jamie Vardy. Båda två för tvåfotstacklingar. Det första kan jag förstå, det andra är för mig oförståeligt. Vardy kastar sig in i situationen med två sträckta ben, vårdslöst och utan kontroll över situationen, och minsta otur i det läget så är motståndaren allvarligt skadad. Att prata bort sådana situationer med att Vardy träffade bollen först eller möjligen vinklade foten en aning åt ena hållet är att missa skogen på grund av några kvistar på marken.

:::

FÖR ÖVRIGT

West Hams fans utsåg stolpen till matchens spelare under matchen mot Hull. Det värsta för Hull är kanske att deras skatt har betalat för de där stolparna.

Efter en halv säsong handlar alltså diskussionen mer om huruvida Zlatan Ibrahimovic är lite för hård och tuff för brittiska mittbackar?!

En veckas uppehåll i matchandet nu inför Boxing Day. Något säger mig att en manager kommer få sparken.

Merseysidederby imorgon kväll.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Pep Guardiola förtjänar vare sig att upphöjas eller offras på sitt eget altare

Vinsten mot Watford lugnade ned skeppet en aning utan att riktigt dämpa vågorna som omger Man City och Pep Guardiola. Förlusterna mot Chelsea och Leicester, något av kulmen på en tämligen svag period för Guardiolas lagbygge, ger fortfarande bränsle till diskussionen. Det är dagens match mot Arsenal som avgör vilken riktning samtalet tar härefter.

Pep Guardiola har på något sätt lyckats bli en av de mest splittrande gestalterna i den moderna fotbollen. Han har på något sätt lyckats hamna i centrum för en religion runt honom själv som ikon. Därmed omgärdas han av retoriska dimridåer i vilka man antingen är för honom eller mot honom. Vilket skapar ett mycket underligt debattklimat.

Ett sådant klimat är naturligtvis utmärkt grogrund för överdrifter och för typisk strawman-argumentation där den andra sidans synpunkter förvanskas till något närmast oigenkännligt som går att göra narr av. I mångt och mycket har synen på Pep Guardiola blivit fotbollens närmaste motsvarighet till det polariserade samtal vi ser inom politiken.

Den kanske vanligaste kritiken mot kritiken mot Pep Guardiola är att många vill att Guardiola ska misslyckas, och att detta då säger mer om kritikerna än om Guardiola. Det låter ju lite smart och det kan nog finnas ett korn av sanning i det. Nu går det i och för sig inte att avfärda mer än en mycket liten del av kritiken för detta, Guardiola har i själva verket mycket få fiender.

Ett andra spår på samma konspiratoriska tema är att det i England skulle finnas en misstro mot utländska tränare. Det bortser förvisso från det fullständigt uppenbara faktum att det finns ingen liga i världen som omfamnat utländska tränare i samma utsträckning. Tvärtom får man nog säga att faran är betydligt större för en övertro på utländska tränare.

Ville man vara fyndig skulle man kunna säga att den där typen av lätt paranoida och icke sakrelaterade argument säger mer om de som framför dem. Det är inga som är ute efter Pep Guardiola. Kritiken mot honom har inte på något sätt varit omfattande eller orimlig. Tvärtom har många med både glädje och förtjusning sett fram emot att få se Pep Guardiola i Premier League.

Arsene Wenger, dagens kollega vid sidlinjen, gör i själva verket en tämligen talande poäng att Pep Guardiola har det betydligt mycket lättare än vad Wenger själv hade för 20 år sedan som ny manager för Arsenal. Vid den tidpunkten gick det att tala om en misstro mot utländska tränare. Wenger påpekar också helt riktigt att det idag snarare är engelska tränare som tvingas brottas med fördomar och negativa föreställningar.

Dessa uppfattningar bygger i själva verket på idén att Pep Guardiola på något sätt borde stå över kritik. Som om vad han har åstadkommit tidigare borde ge honom ett frikort. Men om vilken annan manager skulle man resonera på det viset? Vilken annan manager som tagit över Man Citys oerhört talangfulla spelartrupp, spenderat så mycket, och sedan presterar som Man City har gjort, hade inte fått utstå kritik?

Problemet är inte kritiken i sig. Kritik kan tvärtom vara nyttig och Pep Guardiola är dessutom mer än kompetent nog att kunna tåla den. Men visst kan den få överdrivna former. Slutsatsen att Pep Guardiolas filosofi inte fungerar i Premier League är både simpel och minst sagt galen. Det mesta talar för att den kommer fungera alldeles utmärkt, med ett visst mått av normal anpassning.

Precis som Pep Guardiola betonar på sina presskonferenser så är det inte aktuellt att han ändrar sin filosofi, eller överge den spelidé han tror på. Det utesluter inte förändring och anpassning. Inom varje filosofi finns utrymme för justeringar, ingen modell är helt rigid. Pep Guardiolas taktik i Bayern München var inte exakt densamma som i Barcelona. Det krävdes en anpassning till en tysk fotboll utan att han därför förkastade sin filosofi.

Det finns en benägenhet att leta skillnader mellan Man City och Guardiolas tidigare klubbar för att hitta förklaringar till varför det ser ut som det gör med Man City. Men kanske är det istället i kontexten vi hittar den faktiska förklaringen. Både fotbollen och motståndarna är helt enkelt annorlunda på många olika sätt i England än vad de var i Spanien och i Tyskland.

Det kan knappast ha kommit som någon överraskning att Pep Guardiolas stod inför sin karriärs hittills tuffaste utmaning med Man City. Det relativa konkurrensläget är ett helt annat än vad han tidigare har upplevt. Det saknades självklart inte pepologer som trodde detta bara var nys, och kanske är det den arrogansen som har fått vissa att den senaste tiden mullra skadeglatt.

Det finns mått på Pep Guardiolas relativa svårigheter med Man City. De har redan släppt in 19 ligamål och endast hållit nollan två gånger. Motståndarna har listat ut hur de bäst ska pressa och utnyttja Man Citys backlinje. Man City har mest bollinnehav i hela ligan (61,2%) men det är ändå förhållandevis lite jämfört med Guardiolas tid i Barcelona (67,4%) och i Bayern München (66,4%).

En populär förklaring till dessa svårigheter är att Man City helt enkelt saknar spelarmaterialet att kunna spela som Pep Guardiola vill. Det är en tämligen besynnerlig förklaring. Guardiola tar över Premier Leagues förmodligen bästa och bredaste spelartrupp, spenderar runt £150m på nya spelare han själv handplockat, och skulle fortfarande inte ha en kompetent spelartrupp?

Med den typen av försvar behöver man kanske inga kritiker. Mer bisarrt blir det när vi betänker att Man City för fyra år sedan anställde Ferran Soriano och Txiki Begiristain som VD och sportchef just med vetskapen och uppdraget att bygga ett Man City anpassat för Pep Guardiola den dag han tog över. Vad har i så fall dessa fyra år egentligen ägnats åt?!

Närmare till hands är i så fall att detta är en förklaring först och främst ägnad att urskulda Pep Guardiola för ansvaret för Man Citys problem, och lasta över Svarte Petter på spelartruppen. Givet att det är en typ av förklaring som bland annat kommer från journalister som följt Guardiola under många år, så skulle den cyniske kunna undra över Guardiolas del i dess spridning.

Oavsett kritiken mot Pep Guardiola måste det ses som en självklarhet att han är en av världens allra mest framstående managers. Att han kommer göra ett stort och rikt fotbollsmässigt bidrag både till Man City, till Premier League och till engelsk fotboll känns mer eller mindre givet. Det finns inga dåliga resultat på kort sikt som kommer kunna ändra detta enkla förhållande.

Det kan dock inte innebära att Pep Guardiola skall vara befriad från kritisk granskning när spel och resultat sviktar, som har varit fallet. Däremot kanske det finns skäl att hålla kritiken enkel och inte komplicera den i onödan. All kritik måste inte vara en ideologisk ståndpunkt för eller mot Pep Guardiola. Ibland är det inte svårare än om fotbollen är bra eller dålig, effektiv eller inte.

Och kanske finns det någon form av ledtråd där också för Pep Guardiola. Han har till synes gjort en dygd av det komplexa. Kanske skulle han tjäna på att försöka hålla det hela enklare. Inte komplicera det som inte nödvändigtvis måste kompliceras. Det bästa sättet att hantera en sladdande bil är ofta att låta bilen vara utan att svänga, bromsa eller kladda.

Man City sladdar. Det kan knappast råda någon tvekan om det. Men det är knappast allvarligare än att en vinst mot Arsenal hemma på Etihad skulle göra julstämningen i Man City betydligt bättre på en gång. Men å andra sidan sabotera julen för Arsenal.

Peter Hyllman
0 kommentarer

West Brom har släppt sargen och kommit in i matchen

Fotbollen glömmer fort. När West Brom ligger sjua i tabellen strax innan jul så uttrycker de flesta en beundran inte bara för laget utan också för Tony Pulis, i sådan utsträckning att det i en liga som betraktas som ett VM för managers pratas om att göra Pulis till säsongens tränare. Inte många kommer ihåg att Pulis var utbuad av de egna fansen mot slutet av förra säsongen, och starkt ifrågasatt inför den här säsongen.

Fansen hade helt enkelt tröttnat på en stelbent defensiv. West Brom lyckades göra totalt 34 mål på förra säsongens 38 matcher, endast ett odugligt Aston Villa hade ett sämre facit. West Brom gick igenom en femtedel av sina matcher under säsongen utan att lyckas producera ett enda skott på mål. Det skämtades allt grövre om Tony Pulis tendens att spela mittbackar på varenda position på planen. West Broms nye ägare verkade inte road.

Det finns specifika förutsättningar och särskilda tidsperioder under vilka fans kan ställa sig bakom en defensiv fotboll av det slaget, så länge behovet existerar och resultaten motiverar spelsättet. Kanske går det att jämföra med krismedvetenhet i ett företag som behöver skära kostnader. Men det går inte att hålla fansens engagemang för sådan fotboll vid liv under en längre tid. Det har flera tränare fått erfara, inte minst Tony Pulis själv.

Det är alltså inte bara de förbättrade resultaten och en mycket imponerande tabellplacering som har fått fansen på The Hawthorns att jubla. Det är snarare sättet på vilket dessa resultat har uppnåtts. West Brom spelar plötsligt en ny fotboll jämfört med förra säsongen, mer positiv och betydligt mer frispråkig i offensiven. Med 23 mål på de 16 första matcherna är West Brom knappast några målsprutor, men bara sex klubbar har gjort fler mål.

Lustigt nog är inte kvällens motståndare Man Utd bland dessa sex klubbar. En ganska lustig omständighet givet hur mycket av försnacket inför matchen kommer handla om West Broms defensiva inställning. Men i själva verket har West Brom och Tony Pulis visat upp en betydligt mer offensiv inställning än förut. West Brom var förut ett lag som var väldigt svåra att bryta ned, nu är det ett lag som också är fullt kapabelt att åsamka motståndaren skada.

Tydligast markeras kanske denna förändring av en omställning från en tidigare 4-1-4-1-uppställning till en 4-2-3-1-baserad uppställning. Viktigare än olika sifferkombinationer har dock varit beslutet att ge West Broms offensiva spelare större frihet och tydligare offensiva instruktioner. Vad förändringen har lett till är att ge Salomon Rondón betydligt mycket mer understöd, och spelare som Matt Phillips, James Morrison, Nacer Chadli och James McClean har blomstrat.

Allt är självklart inte marinblått och vitt. Tony Pulis har knappast slängt sin fotbollsidé i slasken och helt plötsligt blivit en offensiv gladfotbollare. Hans lag är fortfarande i huvudsak baserat på en välorganiserad defensiv, detta är utgångspunkten i West Broms lagbygge. Men i anfallsspelet och på offensiv planhalva finns nu helt andra frihetsgrader, och vi ser en helt annan målmedvetenhet i uppbyggnadsspelet.

Vi såg självklart i West Broms match mot Chelsea att de alltjämt är fullt kapabla att koncentrera sig på den defensiva fotbollen. Men att göra det på Stamford Bridge är kanske inte så märkligt. Vad som utmärker West Brom är istället hur de har valt att ta mer aktiv kontroll över matchbilden mot mer jämnt motstånd som Swansea, Burnley, Watford, West Ham med flera. Hur West Brom förhåller sig till kvällens hemmamatch mot Man Utd blir en intressant gränsdragning.

Vad exakt West Broms och Tony Pulis förändring och utveckling beror på får vi nog olika svar på beroende på vilka vi frågar. Pulis skulle förmodligen beskriva det som något naturligt och självklart i och med att laget får ett allt bättre spelarmaterial. En förklaring som självklart ligger i hans intresse. Andra skulle säkert mena att Pulis inför säsongen insåg det politiskt nödvändiga gentemot såväl fans som ägare att bli mer offensiv i sin spelidé.

För fansen på The Hawthorns spelar det säkert mindre roll varför West Brom spelar en mer offensiv och engagerande fotboll. Men hur säsongen än slutar för West Brom, om Tony Pulis uppnår sin önskade plats på övre halvan med West Brom eller ej, så har han ändå lyckats med en viktig sak under den här säsongen, nämligen att vinna tillbaka fansen och förmodligen även ägare och klubbledning till sin och lagets sida.

Det har resulterat i en optimism i och runt West Brom vi inte sett förut. Att hålla sig kvar i Premier League med nöd och näppe är inte längre West Broms enda raison-d’être. Detta sprider sig bland såväl supportrar som spelare. Helt plötsligt kan till exempel James McClean börja prata om att kvalificera sig för europeiskt cupspel utan att bli utskrattad. Och även om det är en ambitiös målsättning så är den heller knappast direkt orealistisk.

Tony Pulis har gjort sig ett namn som en extremt funktionalistisk manager som värdesätter realism över önsketänkade. Det här att önska uppå en stjärna ligger inte för honom, något han snarare förlöjligat på ungefär samma sätt som George Bush med sitt ”the vision thing”. Men kanske har också han kommit att inse drömmarnas betydelse för en fotbollsklubbs hälsa. Det är svårt att sälja realism, annat än när det är kris.

Drömmar går alltid att sälja. Fotboll är på så vis en theater of dreams. Kvällens motståndare Man Utd insåg och framför allt formulerade detta tidigare än många andra klubbar. Kanske har West Brom och Tony Pulis till sist löst biljetter till samma föreställning.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Upp som en sol, men allt har blivit pannkaka för Alex Neil och Norwich

Det är inte svårt att identifiera det specifika ögonblick då Norwichs säsong tog en vändning åt det katastrofala. Norwich var inför säsongen en av de stora förhandsfavoriterna till uppflyttning, och hade så långt sett ut att leva upp till förväntningarna, men allt detta skulle komma att drastiskt förändras sent på kvällen onsdagen den 28 september.

Ändå såg allt så bra ut. Norwich gjorde 3-1 borta mot Newcastle i den 69:e minuten och även om Newcastle reducerade två minuter senare så var det ändå en ledning Norwich behöll långt in på tilläggstid. I den 96:e minuten kommer kvitteringen men det var inte slut där. En minut senare gör Dwight Gayle otroligt nog 4-3 till Newcastle.

Från himmel till helvete på en minut. Och Norwich har inte riktigt lyckats hämta sig från den chocken. Norwich vann förvisso de två matcherna därefter, mot lag i botten av tabellen, men har förlorat över hälften av sina ligamatcher, bland dem en förnedrande förlust mot Brighton. En storseger mot Brentford gav hopp om nytt liv, men den följdes av en blek förlust mot Barnsley.

Norwich har för att uttrycka det brutalt anklagats för att sakna bollar. En av The Championships allra mest talangfulla spelartrupper uppbådar helt enkelt inte den attityd, den kampmoral och den arbetsvilja som krävs för att lyckas i en stenhård serie som The Championship, där kvaliteten är hög och minst halva serien är realistiskt kapabla att nå uppflyttning.

Det har märkts i en oförmåga att hålla fast vid ledningar, en oförmåga att vända underlägen, och en oroväckande benägenhet att kunna kapitulera totalt i vissa matcher. Den stora vinsten mot Brentford har i efterhand snarast bekräftat bilden av Norwich som flat-track bullies, ett lag som fungerar bra i medvind men snabbt viker ned sig när det blåser snålt i motvinden.

Den förståeliga och förutsägbara kritiken har självklart riktats mot Alex Neil, som var så hyllad när han säsongen 2014-15 via ytterfilen tog Norwich hela vägen upp i Premier League. Magin verkar dock ha avtagit. Många störde sig när Neil motiverade sin oförändrade startelva i förlusten mot Barnsley med att han hade blivit slaktad av press och av fans om han gjort några ändringar.

Det andas så klart inte precis självförtroende att ta sådana hänsyn i sin egen laguttagning, och tyder på att Neil inte längre är lika säker på sitt eget omdöme eller på sina taktiska beslut. Och om en manager börjar tveka på sig själv på det viset så är det självklart inte något stort steg kvar tills spelarna börjar tveka också de.

Allt är dock knappast hopplöst. Alex Neil har sådant förtroendekapital från sin första säsong som manager i Norwich att lynchmobben ännu inte har hunnit samlats eller blivit alltför högljudd. Det kunde sägas att Neils status för närvarande befinner sig runt nollpunkten, varken plus eller minus, den är komplicerad för att använda modern social media-jargong.

Det är vad som händer härnäst som kommer avgöra hur Norwich agerar. Neil måste visa att en fullständigt katastrofal novembermånad ligger bakom dem, bygga vidare på veckans vinst mot Aston Villa, och visa att han förmår vända lagets resultat och prestationer tillbaka till uppflyttningsform. Mer specifikt att han själv håller som manager också i motvind, inte bara i medvind.

En seger mot Huddersfield hemma på Carrow Road ikväll skulle vara ett steg längs den vägen. Det är en riktigt tung match. Huddersfield är en av Norwichs direkta uppflyttningskonkurrenter, som för närvarande ligger tre poäng före dem på playoff-plats. En vinst för Norwich skulle alltså omedelbart katapulta upp dem till playoff-platserna på samma poäng som Huddersfield.

Dessutom skulle det innebära att Norwich vinner två ligamatcher i rad för första gången på två månader. Norwich skulle gå in i julfotbollen med ett momentum i ryggen. De automatiska uppflyttningsplatserna är för närvarande utom räckhåll, men Norwich är i så fall åtminstone med i den jagande klungan, och i det första ledet för en av de fyra playoff-platserna.

Det var kanske inte vad Norwich hade hoppats på inför säsongen. Men i en stentuff liga är det kanske något Norwich måste nöja sig med. Det är upp till Alex Neil att under den kommande månaden visa att Norwich under hans ledarskap faktiskt kan uppnå detta. Annars blev det en kortlivad kärleksaffär mellan Neil och Norwich.

Matchen Norwich – Huddersfield ser ni på TV3 Sport ikväll klockan 20:45.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Chelseas jul är fröjdefull på många olika sätt

Chelsea kommer vinna Premier League eller kommer åtminstone komma mycket nära att vinna Premier League. Det borde man kunna säga med en god portion säkerhet sedan Chelsea i och med den sextonde omgången öppnade upp ett sexpoängsförsprång i tabelltoppen. Antonio Conte har fått full fart på vinnarmaskineriet igen.

Contes taktiska skifte till ett slags 3-4-3-system, i praktiken en fembackslinje i försvarsspelet, har blivit en succé på två vis. Dels har det gjort Chelsea taktiskt mer solida och anpassat lagets taktik betydligt bättre till spelarmaterialet, och radat upp vinster. Dels har raden av vinster skapat en närmast påtaglig vinnarkänsla i spelartruppen.

Revanschlustan går nästan att ta på hos Chelsea. De vill naturligtvis visa både för sig själva och för omvärlden och alla som kritiserat dem att förra säsongen var ett undantag och ett rent olycksfall i arbetet. Antonio Conte har onekligen lyckats ta tillvara det här känsloläget. Taktiskt och psykologiskt har han ännu inte satt en enda fot fel.

Desto mer beundransvärt är att Conte har lyckats uppnå detta även med ett förhållandevis begränsat material. Det var inte så att Chelsea inte värvade spelare inför säsongen, men de flesta tittade nog exempelvis på backlinjen och kände att den var i det tunnaste laget. Contes förmåga att göra det bästa av vad han har står i bjärt kontrast till flera av Chelseas konkurrenter.

När det kommer till frågan vad Chelsea har så är det så klart inte enbart själva a-laget. Chelsea har ju nämligen ett helt kompani av spelare ute på lån i andra klubbar som kommer vara tillgängliga från och med nästa säsong. De senaste åren har Chelsea låtit några riktiga guldkorn rinna dem mellan fingrarna, såsom Kevin De Bruyne och Romelu Lukaku, vilket man nog inte vill se upprepas.

Chelsea har med andra ord goda chanser att bli betydligt starkare, i alla fall bredare, än vad de är nu, utan att egentligen spendera en enda krona på transfermarknaden. Alla utlånade spelare kommer självklart inte kunna gå in i Chelseas a-lag men Antonio Conte har ett stort utbud att välja från. Inte minst fem spelare borde vara heta kandidater till nästa säsong.

Nathan Aké. Gjorde en bra säsong med Watford förra säsongen, och har gjort fortsatta framsteg i Bournemouth under den här säsongen. Mycket kompetent spelare både som mittback och som wingback i ett trebackssystem. Med Chelseas backlinje i behov av utfyllnad har Aké goda möjligheter att kunna hitta en plats i Chelsea.

Tammy Abraham. Var enligt djungeltrummorna väldigt nära att stanna i Chelsea redan den här säsongen men till sist bestämde sig ändå Antonio Conte för att göra honom tillgänglig för lån. Det tackar Bristol City för där Abraham har gjort succé som lagets främsta målskytt. Kan han göra mål i The Championship så kan han göra mål också för Chelsea.

Kenedy. Fick en hel del speltid i Chelsea redan förra säsongen men ofta på rätt märkliga grunder. Lånades inför den här säsongen ut till Watford vilket möjligen tyder på att Antonio Conte inte var alltför imponerad av den snart 21-årige brassen. Mycket speltid har det heller inte blivit i Watford. Men med ett nytt spelsystem kan Kenedy visa sig hitta en roll som wingback.

Matt Miazga. Värvades av Chelsea för ganska precis ett år sedan vilket fick den amerikanska fotbollstelegrafen att pipa för högtryck. Miazga anses allmänt som ett av USA:s största löften på många år och har redan hunnit med att göra landslagsdebut. Chelsea jobbar hårt med att bli mer populära på den amerikanska marknaden och det är inte omöjligt att Miazga är en pusselbit.

Bertrand Traoré. Ett av få glädjeämnen i Chelsea förra säsongen, därför var det desto märkligare att se honom bli utlånad inför den här säsongen. Nu ska man kanske inte dra några alltför stora slutsatser av det och Traoré har även gjort det hyfsat bra i Ajax under hösten. Passar utmärkt in som forward i Chelseas system med tre forwards i anfallsspelet.

Chelsea har med andra ord mycket att glädja sig åt för tillfället. Inte bara när det kommer till spelare på väg in till a-laget för övrigt. Även när det gäller spelare på väg bort från a-laget så ser Chelsea ut att tämligen bokstavligt talat dra hem jackpotvinsten. Nyheten att Shanghai SIPG är på väg att köpa Oscar för närmare £60m.

Det är naturligtvis en helt sinnessjuk köpesumma för den spelaren. Men visst finns pengarna i Kina som har valt att göra fotbollen till nationalsport. Många har också hunnit med att lägga en massa energi på att försöka förklara varför Oscar skulle vara värd så mycket pengar för Shanghai, med varierande grad av framgång får väl ändå sägas.

Men dessa försök ställer inte den relevanta frågan, som enligt mig snarare är varför Shanghai egentligen betalar en sådan summa för Oscar när de helt säkert inte skulle behöva betala den summan för honom?! Skulle Chelsea tacka nej om Shanghai istället hade bjudit £30-40m för Oscar? Naturligtvis inte! Skulle Chelsea tacka nej om budet var £20m? Kanske, kanske inte!

Vi pratar alltså om en överbetalning om allt mellan 100-200%. Detta för en spelare med både begränsad profil och speltid under de senaste åren. Och det finns helt enkelt inga rationella skäl till detta. Visst kan vi tycka att en riktigt svettig bratwurst är värd 100 kronor mot slutet av en tuff kväll på stan, men inte betalar vi 100 kronor för den om vi vet att 30 kronor räcker.

Visst kommer kinesiska klubbar behöva locka med riktigt stora pengar för att kunna attrahera mer namnkunniga spelare från Europa, och även då handlar det så klart mestadels om äldre spelare mot slutet av sin karriär. Men det gäller ju i första hand lönekuvertet, inte själva transfersumman. Det finns helt enkelt ingen ekonomi bakom det kinesiska budet på Oscar.

Vilket väcker en misstanke att det hela mest är ett innovativt sätt att ta sig runt olika financial fair play-reglementen. Det finns självklara exempel på klubbar som räknar hem tämligen uppblåsta sponsorkontrakt med företag kopplade till sina egna ägare, en slags illusion av marknadsekonomi. Här skulle vi då ha en motsvarande illusion av marknad, fast på spelarmarknaden.

Den grävande och nyfikne fotbollsjournalisten skulle således kunna ha ganska goda skäl att titta lite närmare på eventuella andra affärskopplingar mellan Roman Abramovich och Kina. Om man nu tycker att detta är viktigt. Det är ju också fullt möjligt att bara ruska på huvudet åt det hela och ännu en gång konstatera att gudarna måste vara tokiga.

Peter Hyllman
0 kommentarer