Peter Hyllmans Englandsblogg

Tysk cynism mot brasilianska känslor

8 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Herrejävlar vilken semifinal vi har framför oss ikväll. Brasilien mot Tyskland, de två länder som kanske imponerat mest konsekvent under VM-historien som helhet. Märkligt nog är detta blott den andra gången dessa giganter möts i ett VM. Förra gången var i VM-finalen 2002.

Den gången vann Brasilien, mot ett Tyskland som fortfarande var i början av sin förnyelseprocess men som av ren hävd och ohejdad vana ändå tog sig hela vägen fram till final. En hel del talar för att Brasilien vinner också den här gången. Inte minst den enkla omständigheten att Brasilien inte har förlorat en tävlingsmatch på hemmaplan sedan 1975.

Det är 39 år sedan.

Det finns naturligtvis de som i sådana här stunder gärna vill vara mer cyniska än så, som kanske menar att en sak som talar för att Brasilien ska vinna semifinalen helt enkelt är att FIFA vill att de ska vinna den. Det har onekligen varit en del märkliga domslut till Brasiliens fördel innan semifinalen, inte minst i kvartsfinalen mot Colombia.

Men samtidigt så är det nu semifinaler. Och jag tror att i den utsträckning som det möjligen finns en politisk vilja att värdnationen ska gå långt i turneringen så sträcker den sig nog som mest fram till semifinal. Mervärdet är inte enormt av att ta det hela längre än så.

:::

Matchen i Belo Horizonte, den vackra horisonten, kommer att dömas av den mexikanske domaren Marco Rodriguez. Naturligtvis kan man ha en uppfattning om att en latinamerikansk domare ska döma Brasilien i semifinalen, å andra sidan så har Brasilien i slutspelet dömts av i tur och ordning en engelsman och en spanjor.

Det taktiska psyksnacket för att försöka påverka domaren, som vi känner så väl igen från Premier League, har varit väldigt framträdande. Exempelvis svarade Tyskland för en samordnad propagandainsats på sin presskonferens när samtliga, bland dem Bastian Schweinsteiger, Jerome Boateng och Joachim Löw, påpekade att ”domaren måste skydda spelarna” och poängterade Brasiliens fula spel mot Colombia.

Bockfoten är självklart uppenbar. Tyskland vill försvåra för Brasilien att använda samma knep mot dem som mot Colombia. Och försöka vända på domarens hemmaplanspsykologi till deras egen fördel.

Brasilien å sin sida, något kulturellt stereotypt måhända, särskilt i kontrast med Tyskland, kör en mer känslomässig approach till matchen. Neymars skada är så klart ett hårt slag för dem, men de gör i alla fall sitt bästa för att vända det inträffade till sin egen fördel. Bland annat genom att fördöma Zunigas tackling som en ”fegis tackling”.

Det handlar så klart om att ena spelarna och supportrarna, att så att säga få draken att lyfta i motvind. Andra kommentarer som att ”Neymars hjärta finns med oss på planen” syftar självklart i samma riktning. Vi mot dem, gammal hederlig siegementalitet.

Uttryckt annorlunda, tysk cynism mot brasiliansk känslostorm!

:::

Det brasilianska spelet har ju varit lite till och från under detta VM, det har ju stundtals märkts att de spelar under stor press från hemmasupportrarna och framför allt anfallet har ju knarrat, där väldigt mycket ansvar har hamnat på Neymars axlar, som inte längre finns där.

Brasilien har dock ändå tagit sig vidare. Och mot Colombia såg vi för första gången detta VM verkligen prov på ett Brasilien som släppte på handbromsen och blåste på för full fart i en riktig shoot-out. Det var ett Brasilien som spelade med känsla och passion och som såg möjligheterna snarare än riskerna. Det var ett Brasilien som var väldigt svåra att stå emot.

Om vi ser ett liknande Brasilien ikväll mot Tyskland så vet vi med säkerhet tre saker:

1)      Vi kommer få se en jäkligt bra match,
2)      Tyskland kommer få det rejält svettigt i dubbel bemärkelse, samt
3)      Brasilien riskerar gå bort sig mot tysk effektivitet.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Chris Baird (CB), Burnley till West Brom, fri. En väldigt mångsidig försvarsspelare som kan spela på samtliga positioner i backlinjen. Erfaren från Premier League och en klok värvning när West Brom försöker stärka sin position i ligan. Väl godkänd (+++)

Steven Reid (CB), West Brom till Burnley, fri. Den 33-årige Reid beger sig i rakt motsatt riktning och skriver på ett ettårskontrakt. Har mycket erfarenhet från Premier League och det är i huvudsak det som Burnley söker efter och får med honom. Godkänd (++)

Matt Gilks (GK), Blackpool till Burnley, fri. Blackpool ville förlänga kontraktet med Gilks men han valde istället att skriva på för Burnley. Tom Heaton är Burnleys ordinarie målvakt men Gilks hoppas säkerligen kunna konkurrera med honom en förstatröjan. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

De fem häftigaste besluten under VM 2014

7 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Kvartsfinalerna är till ända i VM. Målproduktionen har sjunkit något när vi kommit längre i turneringen, men det går onekligen inte att klaga på spänningen i någon av matcherna. Inte heller går det att klaga på den återstående kvartetten i semifinalerna: Brasilien, Tyskland, Argentina och Holland.

Fyra matcher återstår av VM. Det har varit en strålande VM-turnering, kanske den bästa jag har upplevt, även om det naturligtvis alltid kommer finnas en större nostalgi runt de VM man upplevde som grabb. Men till skillnad från VM i Sydafrika för fyra år sedan så skulle jag säga att jag den här gången kommer känna viss saknad efter det att VM-finalen är avslutad.

Historien påverkas av beslut. Detta gäller också fotbolls-VM. Detta VM har påverkats av de beslut som har fattats på alla håll och kanter. Av FIFA, av domare, av spelare naturligtvis, av supportrar på plats på VM:s arenor, av politiker och mediafigurer i de deltagande länderna, och kanske inte minst av VM:s alla förbundskaptener.

Det är ett VM som kommer kommas ihåg till stor del på grund av FIFA:s beslut att stänga av Luis Suarez. Naturligtvis kommer några av domarinsatserna att diskuteras i efterhand. Men självklart är det ett VM som i första hand kommer att kommas ihåg för kvaliteten på fotbollen, och underhållningsvärdet i dess matcher.

VM kommer kanske också kommas ihåg för några av de större besluten som fattats av förbundskaptenerna inför och under detta VM. Det är ju dessa som fattar de avgörande taktiska besluten och kanske är det därför de mer än några andra som påverkar vad som faktiskt sker både ute på fotbollsplanen och hur vi därefter uppfattar detta.

Följande fem förbundskaptensbeslut menar jag är de som påverkat och karaktäriserat detta VM så här långt:

:::

(5) Den europeiska taktiska försiktigheten

The best games ever. Det är lätt att ryckas med i sådana tankar under varje VM, särskilt som de bara arrangeras vart fjärde år. Men det finns mycket med detta VM som faktiskt talar för att det kan vara bland de bästa VM som spelats. Det har varit en sprudlande anfallsfotboll, många mål och i grund och botten offensiva lag.

Kanske ligger det i mästerskapets natur då det arrangeras i Brasilien. Om på grund av kultur eller det klimat som råder i landet, som möjligen leder till ett mer öppet spel, så blir man på något sätt inte förvånad över att fotbollen blir på det viset när VM arrangeras just i Brasilien.

Vad som framgått är att de sydamerikanska och centralamerikanska länderna inte har haft några problem att förhålla sig till detta. För de flesta europeiska länderna har det dock varit en svår omställning, och i flera fall har de också åkt ur VM just för att de alldeles för länge har prioriterat att vara taktiskt organiserade fram till dess att det varit för sent att ändra sig.

Bara i kvartsfinalerna känns det som att Frankrike och Belgien led ett sådant öde. Och i gruppspelet skördades offren på rad i form av England, Italien, Portugal och Ryssland. Utan tvekan kan man säga att det har präglat utgången i detta VM.

(4) Alejandro Sabella om Leo Messi och 4-3-3

Inte något enormt beslut måhända men det krävs ändå lite cojones att ändra sitt taktiska tänkande mitt under en VM-turnering. Eller möjligen att släppa på den personliga prestige som det innebär att ändra ett taktiskt upplägg baserat på en spelares önskemål.

Sabella var dock inte blyg att göra detta. Det var efter Argentinas första match mot Bosnien som det framkom synpunkter på Argentinas taktiska uppställning, Leo Messi ville spela ett 4-3-3-spel likt det han är van vid från Barcelona och fick också sin vilja igenom.

Det vore kanske fel att säga att det har blivit en sprudlande succé, Argentina har fortfarande haft det svårt att offensivt dominera sina motståndare, men laget har sett mer samlat ut och visar upp tämligen god potential. Segrarna sitter möjligen långt inne men har heller hittills aldrig sett ut att vara riktigt hotade.

Argentina har naturligtvis goda erfarenheter från VM vad gäller att forma sin taktik runt en storstjärna. Skillnaden är möjligen att Diego Maradona var en bättre och mer mångsidig spelare än Leo Messi, men i slutänden kan det leda till samma resultat. Det vill säga att Argentina vinner VM-guld.

(3) Jürgen Klinsmann petar Landon Donovan

Vi har naturligtvis sett prov på andra och mer spektakulära beslut att ställa stjärnspelare utanför VM-truppen. Inte minst Frankrike och Didier Deschamps satte ju ned foten när beslutet meddelades att Samir Nasri inte skulle få följa med Frankrike till VM.

Det var emellertid på förhand mer givet och lättförståeligt. Jürgen Klinsmanns beslut att peta Landon Donovan var desto mer oförutsägbart, särskilt som Donovan varit en väldigt viktig spelare för USA i VM-kvalet och även särskilt som USA till skillnad från Frankrike inte precis samlar stjärnspelare på hög i övrigt.

Gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin och det är lätt att sitta i efterhand och konstruera en sanning. Men Klinsmanns beslut framstår som det rätta med facit på hand. USA tog sig till åttondelsfinal, blev hjältar på hemmaplan och gjorde fotbollen till folklig på ett sätt som vi aldrig tidigare sett i USA.

Det här åstadkoms med ett lag bestående av till stor del tämligen anonyma fotbollsarbetare, inga stjärnspelare. Frågan är om USA hade kunnat uppnå detta med en spelare som Landon Donovan i laget, då hade fokus kanske snarare varit på individer än på laget.

USA uppnådde kanske inget Miracle On Grass under detta VM, åtminstone inte rent sportsligt, men likheterna med det amerikanska OS-laget 1980 är ändå slående. En samling anonyma och djupt nederlagstippade grabbar som ger världsstjärnorna på käften.

(2) Louis van Gaal byter in Tim Krul

När SVT går över till sin studio inför straffläggningen mellan Holland och Costa Rica så drar programledaren den mycket vågade slutsatsen att Louis van Gaal bytt in Tim Krul i 120:e minuten just med tanke på straffläggningen. Varför han annars skulle byta in honom är en fråga som aldrig besvaras.

Det är självklart ett rätt kaxigt beslut. För det första är det ju minst sagt ovanligt att det görs och det känns ju inte helt intuitivt att det blir bättre att ta in en målvakt som hittills under lagets fem matcher i turneringen inte har stått en minut och alltså inte ens känt på bollen. För det andra så bygger det ju på att han väljer att inte tidigare under matchen använda ett av sina tre byten.

Man kan naturligtvis spekulera i att det beror på att Cillesen helt enkelt är dålig på straffar, men exakt hur dålig måste han då vara för att van Gaal ska känna sig tvingad till ett dylikt beslut? En möjlighet är att man på detta vis fick mer tillfälle att mentalt och taktiskt förbereda Tim Krul på straffar vid sidan av planen.

En del menar att det var ren egoism från Louis van Gaals sida, ett sätt att framhäva sig själv. ”Titta vad cool jag är som byter målvakt innan straffarna!”, typ. Visst är det ett beslut som lika gärna kan gå åt helvete som det kan bli succé, i alla fall som det känns, det är definitivt ett beslut som kommer utvärderas enbart utifrån om Holland vinner eller förlorar straffläggningen. Inget annat.

Men straffläggningar är till väldigt stor del ett psykologiskt spel. Och det är rimligtvis där man hittar den mest troliga förklaringen. Genom att byta målvakt så sätter man möjligen lite griller i Costa Rica-spelarnas huvuden, ”Oj, varför byter de in honom? Han måste vara bra på att ta straffar”. Man ändrar på en variabel och skapar på så vis osäkerhet.

Och givet att straffläggningar faktiskt är ett psykologiskt spel så har jag lite svårt att uppröras över Tim Kruls beteende vid straffsparkarna. Jag tycker det ingår i spelet och det är definitivt straffskyttarnas uppgift att kunna hantera dylika saker. Grejar man inte lite trashtalk så bör man hitta andra uppgifter här i livet.

Men jag upplever det här vara en diskussion som uppstått mest för att Holland mötte just Costa Rica. Jag har svårt att tänka mig att upprördheten varit lika stor om Krul agerat på detta vis mot exempelvis Tyskland, Frankrike, Italien eller Brasilien. Eller någon annan av VM:s större nationer.

(1) Luis Felipe Scolaris taktik mot Colombia

Det var verkligen stor fotbollsunderhållning att titta på kvartsfinalen mellan Brasilien och Colombia. Mitt intryck är möjligen att matchen var fotbollskvalitet på samma sätt som en Arnold Schwarzenegger-rulle är att betrakta som filmkvalitet. Action och underhållning, men knappast någon match som vinner några kritikerpriser.

Själv tycker jag Luis Felipe Scolari, denne buttra och argsinta karaktär, fattar två modiga beslut inför kvartsfinalen mot Colombia, ett som skulle visa sig lyckat och ett som skulle visa sig ödesdigert. Det första beslutet var att gå med på att göra matchen till en shoot-out med Colombia, till fullo i insikten att Colombia hade häftiga skjutvapen men Brasilien ännu fler och ännu bättre. Ändå modigt då många i en kvartsfinal skulle prioritera säkerhet.

Lika modigt, på sätt och vis, är i så fall det betydligt mer cyniska beslutet att flirta med det tillåtnas gräns och tillämpa ett mycket fysiskt och minst sagt småfult spel på Colombias offensiva spelare. Det är möjligt att Scolari visste att Colombias spelare gick att få ur balans på det viset. Det är också möjligt att Scolari kände till FIFA:s riktlinjer till domarna att så långt som möjligt hålla inne med de gula korten.

Smart naturligtvis, men också dyrbart. För den spanske domaren släppte verkligen allt, i en sådan utsträckning att jag bedömer hans insats till hemmalagets fördel som betydligt mer bestickande än den japanske domarens misstag i öppningsmatchen mot Kroatien. Brasilien tilläts således spela småfult och brutalt mot Colombia, och vann till stor del matchen på detta.

Men den spanske domaren tappade också fullständigt matchen. Och självklart blev Colombias spelare väldigt frustrerade av detta. Frågan är om Juan Zuñiga utan denna frustration, och om domaren tidigare stävjat det fula spelet på planen, hade gjort den knätackling i ryggen på Neymar som skadade honom tämligen allvarligt och håller honom borta från resten av VM. Tveksamt.

En väldigt stor del av Brasiliens offensiva spel den här turneringen har gått genom Neymar, som har visat sig kapabel att hantera den enorma press under vilken Brasilien spelar i detta VM. Nu tvingas Brasilien klara sig utan både Neymar och Thiago Silva mot Tyskland i semifinalen, och även utan Neymar i en högst eventuell final.

Scolaris beslut att spela fysiskt småfult mot Colombia vann dem kvartsfinalen, men kan ha förlorat dem turneringen.

:::

Be Champions!!

Cirkusen fortsätter i Leeds

6 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Massimo Cellino är en vidskeplig man. Så vidskeplig att han har beordrat Leeds nye head coach David Hockaday att utse en annan målvakt än Paddy Kenny som råkar vara född den 17 maj, enbart för att siffran 17 enligt Cellino är drabbat av otur. Man får anta att det inte kommer att värvas så många norrmän till Leeds framöver.

Cellino är Leeds nye ägare. Och i en klubb som under det senaste årtiondet har flirtat med pantomim så är den här typen av clownerier kanske den logiska konsekvensen.

Cellinos vidskepligheter är dock bara en bland flera konstiga infall som skett i Leeds sedan han tog över klubben i april. Ett av hans första projekt var att lansera ett program för kostnadsnedskärningar. Några av detta programs mer bisarra effekter sägs vara att klubbens lunchservering stängts så att spelarna får ha med sig egen lunch, samt att spelarna hädanefter får betala för att få sina matchtröjor tvättade.

Brian McDermott fick tämligen omedelbart sparken efter att Massimo Cellino tog över klubben. Delvis för att Cellino säkert ville ha sin egen man på jobbet. Delvis för att Cellino vill gå ifrån den mer typiska engelska managermodellen och satsa mer på en europeisk head coach-modell, med begränsat inflytande för personen ifråga.

Spelarna har naturligtvis börjat reagera. Leeds lagkapten, anfallaren Ross McCormack, har lämnat in en transferbegäran, Fulham sägs vara villiga att köpa honom, och var olovligt frånvarande när Leeds bara för någon dag sedan skulle bege sig på försäsongsträning till Italien. Disciplinära åtgärder sägs vara att vänta.

:::

Mer förbluffande är i så fall Massimo Cellinos beslut att tillsätta den relativt okände David Hockaday som Leeds nye manager, eller head coach. Frågan man ställer sig är naturligtvis om denna tillsättning motiverats av någon vision eller endast en vilja att hitta ett billigt alternativ.

I två separata undersökningar ansåg mellan 85-91% av Leeds supportrar att David Hockaday inte var rätt man för jobbet. Det kan i och för sig betyda både det ena och det andra, men är säkert en indikation på att Hockadays enda erfarenhet så här långt är från sin tid i Forest Green, som flyttades ned från The Conference och hamnade långt ned i The Conference South under Hockadays tid i klubben.

Att med endast den erfarenheten i ryggsäcken ta över en av Englands största klubbar, med ett intensivt fokus från både media och fans, känns naturligtvis som ett mycket stort steg.

Hockaday har en hyfsat gedigen yrkesbakgrund som coach. Det vill säga han kan utveckla spelare. Bland annat hade han ett par framgångsrika år i den rollen i Watford mellan 2000 och 2007, innan några olika perioder i klubbar som MK Dons, Southampton och Cheltenham.

Men även om Massimo Cellino ser en mer begränsad head coach-roll framför sig så innebär den större uppgifter än så. Oavsett vilket så kommer Hockaday vara Leeds frontfigur utåt och vara den som hålls ansvarig för laguttagning, taktik och träning. En betydligt mer omfattande arbetsbeskrivning än vad Hockaday varit van vid.

:::

Som vi har sett i andra engelska klubbar under det senaste året så är en manageranställning också en viktig signal till spelare och supportrar gällande klubbens ambition och inte minst managerns trovärdighet. Om inte spelare och supportrar övertygas så urholkar detta managerns allmänna auktoritet och riskerar göra hans jobb ohållbart.

Bevisligen har Hockaday en brant uppförsbacke för att lyckas övertyga Leeds supportrar. Att döma av Ross McCormacks minst sagt bestämda önskan att flytta från klubben så är inte Hockadays uppförsbacke mindre brant vad avser spelarna.

Räkna med att cirkusen i Leeds fortsätter. Leeds främsta klubbmotto är som bekant ”Marching on together!”. Massimo Cellinos marsch verkar så här långt mest inspirerad av Federico Fellinis absurda cirkusparader, ett återkommande tema i den italienske regissörens filmer.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Matt Taylor, West Ham till Burnley, fri. Kompetent kantspelare som byter från ett lag i claret-blått till ett annat. Burnley värvar en kompetent men på intet sätt spektakulär spelare med Premier League-erfarenhet. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Newcastle börjar om på ny kula med Siem De Jong

5 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Säsongen 2013-14 var minst sagt något splittrad för Newcastle. Laget svarade för en riktigt stark höstsäsong där man länge var uppe och slogs om de europeiska cupplatserna. Men från januari fram till maj så plockade Newcastle bara hem 16 av 57 möjliga poäng och lyckades till sist med knapp marginal hålla fast vid en plats på den övre halvan.

En medioker vårsäsong således, och när detta sammanföll med en hel del märkliga turer vid sidan av planen, till vilka inte minst Alan Pardew gjorde sig skyldig, så föranledde det tämligen arga miner bland hemmafansen, som under en match till och med organiserade en walk-out från St James’ Park i den 69:e matchminuten.

Mycket av Newcastles problem uppstod med försäljningen av Yohan Cabaye till PSG. Cabaye var Newcastles kreativa kraft på mittfältet och när han försvann från laget så reducerades Newcastle till stor del till ett långbollande och tämligen fantasilöst fotbollslag. Effekten var minst sagt påtaglig, i en ren vårtabell slutar Newcastle på 19:e plats. Nedflyttning således.

Rop på förändring har rullat runt St James’ Park. Om en sådan förändring inte kommer i form av en förändring i styrelserummet eller managerposten så vill Newcastles supportrar åtminstone se en förändring på fotbollsplanen och i spelartruppen.

Så här långt har Newcastle värvat tre spelare. Anfallaren Ayoze Perez värvades från spanska Tenerife. Att Newcastles reservlagstränare Peter Beardsley fotograferades tillsammans med honom vid kontraktssigneringen säger förvisso en hel del om hans tänkta roll i klubben under den kommande säsongen, minst sagt begränsad.

Jack Colback värvades som en fri transfer från lokalrivalen Sunderland. En bra värvning rent spelarmässigt men en värvning som inte gjorde fansen nöjda. Att Colback spelat för Sunderland hela sin professionella karaktärer uppskattas inte på Tyneside, lika lite som Colbacks något överdrivna målfirande på Stadium of Light i februari.

Fansens reaktion påstås också ha fått Colback att ångra flytten i efterhand, och istället försöka få igenom en flytt till West Ham. Om det stämmer så behöver det i och för sig inte vara något ihållande problem, utan kan självklart gå över med tiden. Colback är en mångsidig spelare och en produktiv mittfältare, vilket Newcastle kommer ha stor användning av.

Men det är ändå värvningen av Siem De Jong från Ajax som är den första värvningen som fått Newcastle att andas optimism igen. 25 år gammal och kapten i Ajax, De Jong har de egenskaper som krävs för att bli en av Newcastles ledande karaktärer på planen.

De Jong är en offensiv mittfältare och kommer således att ta den roll på planen som Yohan Cabaye lämnade. Newcastle har således ersatt Cabaye med ett av de mer spännande namnen på den positionen inom europeisk fotboll. Han är något mer teknisk än Cabaye och besitter inte ett lika bra skott från distans, men är en intressant blivande spelfördelare för Newcastle.

Det är också en värvning som övertygar om att Newcastle menar allvar i sin ambition att rekonstruera sitt lag igen. Fler spelare kan lämna klubben. Hatem Ben Arfa tappade i förtroende förra säsongen och lär inte bli kvar. Större klubbar cirklar runt högerbacken Mathieu Debuchy. Men fortsätter Newcastle värva spelare av Siem De Jongs klass så ser framtiden ändå hoppfull ut.

Det är också ett bevis på att den här typen av spelare faktiskt är intresserade av att gå till Newcastle. Om det är så som Siem De Jong påstod i en intervju, att han ”drömt om att få arbeta med Alan Pardew”, är kanske tveksamt, men Newcastle är ändå en stor engelsk klubb som är ett attraktivt karriärsval för spelare från Europas om inte allra största så i alla fall stora klubbar.

Vilket förmodligen är just precis den marknadsposition som Newcastle har strävat efter.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Aaron Cresswell (LB), Ipswich till West Ham, okänt. Intressant värvning på vänsterbackspositionen av West Ham, Cresswell har gjort det bra under sin tid i Ipswich. Sam Allardyce fortsätter att förstärka försvaret inför den kommande säsongen. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

The bombs bursting in air

4 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

USA åkte ju ur VM i tisdags efter en väldigt bra åttondelsfinal mot Belgien, en heroisk målvaktsinsats av Tim Howard, och ett i övrigt väldigt väl genomfört gruppspel. USA är kanske ingen stormakt inom fotbollen ännu, men att de är ett landslag på tillväxt råder det inga tvivel om.

Fotbollen har länge försökt få fotfäste i USA utan att egentligen lyckas. Försök har gjorts i olika omgångar. Under 1970-talet gjordes en satsning med en proffsliga där inte minst New York Cosmos, med bland andra Pelé och Franz Beckenbauer, var ett av affischnamnen. VM 1994 var en annan satsning i den riktningen som kanske inte fick helt den önskade effekten, även om detta VM har historiens högsta publiksiffror.

För de engelska storklubbarna, som drar hem stora intäkter på sponsringsavtal och kommersiella intäkter, så har USA länge varit en otroligt attraktiv marknad men samtidigt en svår marknad att etablera sig på. Här finns redan etablerade sporter som football, baseball, basket och ishockey. Fotboll har länge setts på med misstänksamhet.

Men i samband med detta VM känns det faktiskt som om något har förändrats i USA. Fotbollen har blivit närmast folklig i landet och när USA spelade match så stannade hela landet upp på ett sätt som knappast varit aktuellt under tidigare år och VM. På så vis har VM varit en stor framgång för fotbollen i USA.

Kul tänker säkert de allra flesta. Utom då möjligen Ann Coulter, ett av den amerikanska politikens mest ökända högerspöken. Den 26 juni, samma dag som USA skulle spela sin sista gruppspelsmatch mot Tyskland, så skriver hon en krönika om hur det ökade fotbollsintresset i USA är ett tecken på nationens moraliska förfall.

Jag är frestad att tro att hon helt enkelt behagar skämta. Samtidigt är det med tanke på hennes tidigare politiska utsvävningar omöjligt att avgöra vad som i så fall är skämt och vad som vore allvar. Och känslan är ändå att även om hon möjligen använder överdrifter som humor så är syftet ändå att göra narr av det ökade fotbollsintresset.

Jag går och fiskar.

:::

“Individual achievement is not a big factor in soccer. In a real sport, players fumble passes, throw bricks and drop fly balls — all in front of a crowd. When baseball players strike out, they’re standing alone at the plate. But there’s also individual glory in home runs, touchdowns and slam-dunks.”

Fotboll är helt klart en lagsport, precis som amerikansk fotboll, baseball, basket och ishockey också är lagsporter. Baseball går möjligen att diskutera huruvida det egentligen är en individuell sport maskerad som ett lagspel. Så långt har Ann Coulter fattat rätt.

Men att påstå att individuella prestationer inte är en stor faktor i fotboll avslöjar en fullständig brist på insikt i det man kommenterar. Säg det till Pelé, Diego Maradona, Zinedine Zidane, Thierry Henry eller andra av den moderna fotbollens husgudar. Försök förklara det för David Beckham, Zico, Roberto Baggio eller Roland Nilsson, som samtliga har fått bära ett individuellt hundhuvud.

”They don’t even have MVP’s” ylar Coulter. Som uppenbarligen inte besvärade sig med att undersöka sådant här som matchens spelare, världslag, guldbollar, årets spelare bland spelare respektive journalister, och fan och hans moster. Ta aldrig med hjälp av fakta död på en bra story!

“Liberal moms like soccer because it’s a sport in which athletic talent finds so little expression that girls can play with boys. No serious sport is co-ed, even at the kindergarten level.”

Jag känner inte till den politiska demografin bland USA:s fotbollsmammor, huruvida merparten av dem är demokrater eller republikaner. Fotboll har så klart likt allt annat här i världen en politisk dimension, men att den skulle vara partipolitiskt definierad på det viset har jag väldigt svårt att tänka mig. Jag misstänker att rätt många fotbollsmammor runt omkring i USA faktiskt röstar republikanskt.

Coulter har tydligen lite problem att skilja på lek och sport. För jag förmodar att varje sport går att leka så att både flickor och pojkar kan vara med. Nu är förvisso fotbollen allt annat än co-ed när det kommer till själva utövandet, även om det säkert finns individuella undantag med väldigt talangfulla flickor som tränar med pojkar. Men återigen är det oklart vilken verklighet Coulter har valt att titta på.

Coulters rätt tragiska perspektiv verkar dock vara att idrottslig talang inte är något som flickor eller kvinnor kan ha. Ett alternativ är så klart att hon ser något omoraliskt i att flickor och pojkar umgås med varandra, hon kanske är rädd att de ska börja tänka syndfulla tankar och att nästa steg i den slippriga liberala rutschbanan är att börja dela ut kondomer på fotbollsplanen.

För övrigt, om nu definitionen av seriös sport är att flickor och pojkar inte på någon nivå kan träna och spela mot varandra, så är det rätt många sporter som måste bedömas som oseriösa. Bland dem hyfsat stora amerikanska sporter som tennis, golf och för all del basket.

“No other ”sport” ends in as many scoreless ties as soccer. /…/ Even in football, by which I mean football, there are very few scoreless ties — and it’s a lot harder to score when a half-dozen 300-pound bruisers are trying to crush you.”

En av de vanligare invändningarna mot fotboll är så klart att det är trist när det görs så få mål och så vidare. Det är ju en rätt gammal och trött invändning och jag skulle säga att risken för tillknäppta matcher med få mål nu för tiden är betydligt högre inom ishockey, inte minst inom NHL för övrigt.

Sedan är det här normalt sett invändningar från de som väldigt sällan tittar på fotboll och som har rätt litet intresse för sporten. Vi har bland annat haft ett par 0-0-matcher i detta VM:s åttondelsfinaler, inte minst Belgien mot USA, som trots detta var otroligt spännande. Det förutsätter så klart en förmåga att kunna observera något mer av vad som sker på en fotbollsplan än enbart målen.

Det är så klart färre mållösa matcher i amerikansk fotboll. Huruvida det är svårare att göra mål mot försvarare inom football eller fotboll är oklart. Men man får utgå från att det är betydligt lättare att göra mål i football med ”mål” som är cirka 50 meter breda. Jag skulle förmoda att med sådana målburar också i fotboll så skulle det bli bli betydligt fler mål, inte en enda match skulle längre sluta mållös.

“Baseball and basketball present a constant threat of personal disgrace. In hockey, there are three or four fights a game — and it’s not a stroll on beach to be on ice with a puck flying around at 100 miles per hour. After a football game, ambulances carry off the wounded. After a soccer game, every player gets a ribbon and a juice box.”

Som sagt, Ann Coulters tankar om risken för individuell skam har vi redan gått igenom. Den finns också inom fotbollen. Vad avser den fysiska risken i sporten så sker det naturligtvis en hel del rätt otäcka skador också inom fotbollen, det är knappast något som är unikt för ishockey eller football. Det är dock sant att fysik är en större del i dessa sporter och att fotbollen betonar tekniken i relativt sett större utsträckning.

I övrigt så undrar man ju lite vilka pojkmatcher i ishockey eller football som Ann Coulter faktiskt besöker, där puckar flyger omkring i 160 kilometer i timmen och där ambulanser kommer och bär iväg de sårade efter matchen. Det måste vara fasansfullt. För uppenbarligen måste det ju vara barnidrott hon pratar om där barnen får medalj och en juice efter matchen.

“It’s foreign. In fact, that’s the precise reason the Times is constantly hectoring Americans to love soccer.”

Fotboll är tydligen något utländskt, vilket i Ann Coulters värld självklart är fasansfullt. Låt vara att det alldeles klart och tydligt är en sport som också spelas i rätt stor utsträckning också inom USA, men det är självklart inte riktiga amerikaner som gör detta! Minsann.

Någon större idrottshistoriker är förmodligen inte Ann Coulter, som helt klart inte har tagit sig tiden att fundera över varifrån klassiska amerikanska sporter som football och baseball en gång i tiden kom. Att även dessa sporter har kommit någonstans utifrån USA till att börja med, för att därefter få fotfäste i landet.

“Soccer is not ”catching on.” Headlines this week proclaimed ”Record U.S. ratings for World Cup,” and we had to hear — again about the ”growing popularity of soccer in the United States.” /…/ The USA-Portugal game was the blockbuster match, garnering 18.2 million viewers on ESPN. /…/ Run-of-the-mill, regular-season Sunday Night Football games average more than 20 million viewers; NFL playoff games get 30 to 40 million viewers; and this year’s Super Bowl had 111.5 million viewers.”

Det är svårt med procenten. Ann Coulter var tydligen inte idrottshistoriker, och inte heller verkar hon vara någon större matematiker. Vad rubrikerna hon ojar sig över konstaterar är självklart inte att fotball är lika stort nu som football i USA, utan möjligen att gapet faktiskt minskar. Varmed man naturligtvis måste jämföra med tidigare siffror för VM eller fotbollsmatcher i allmänhet.

Coulter går vidare i sitt raseri över att media trumpetar ut att fotboll är så bra och spännande och ironiserar över att ingen annan sport behöver lägga så mycket energi på att förklara att den är populär. Vilket får mig att tro att Coulter nog inte har räknat med alla de miljarder som varje år läggs på att sälja in bara Super Bowl som ett fantastiskt arrangemang.

“No American whose great-grandfather was born here is watching soccer. One can only hope that, in addition to learning English, these new Americans will drop their soccer fetish with time.”

Det är skillnad på folk och folk. Det är naturligtvis dit som Ann Coulter hela tiden vill komma. Det är skillnad på amerikaner och nya amerikaner. Coulter och Jimmie Åkesson skulle säkert ha mycket att prata om.

När den demokratiske vice president-kandidaten John Edwards 2004 pratade om ”two Americas” så häcklades han vildsint av den republikanska partiapparaten, och Ann Coulter var bland dem som stod främst i det ledet, som menade att det bara fanns ett USA. Minsann! Allt annat var opatriotiskt tjafs.

Nu är det uppenbart så att Ann Coulter har kommit fram till att det finns två Amerika. Dels det Amerika som håller med henne, även om det är oklart hur hon har kommit fram till att ingen amerikan vars gammelfarfar är född i landet tittar på fotboll (hur vet hon det?). Dels det Amerika som inte håller med henne, det ”nya Amerika”, det inte riktigt lika amerikanska Amerika.

:::

Be Champions!!

Bara ekonomi skiljer Luis Suarez från Barcelona

3 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Det är frestande att utgå från att saker och ting hör ihop. När nu Barcelona cirklar runt Luis Suarez som katten kring het gröt så vill man väldigt gärna tro att det på något vis har att göra med Suarez bitincident under VM, att det har skapat intresset från Barcelona alternativt gjort Liverpool mer benägna att sälja än tidigare.

Men förmodligen är det inte så, utan det här är bara en logisk fortsättning på en process som Luis Suarez iscensatte redan förra sommaren. Liverpool har hela tiden varit en station på vägen för honom, det är i själva verket någon av de spanska storklubbarna han vill till.

Det här demonstrerade han så klart redan förra sommaren. Då valde till sist Real Madrid att istället lägga sina pengar på Gareth Bale, vilket fick Luis Suarez att tämligen skamlöst erbjuda sina tjänster till Arsenal. När inte det greppet gick hem så löstes besväret åtminstone tillfälligt med att Suarez skrev på ett nytt kontrakt med Liverpool till en väsentligt högre lön.

Helt osannolikt är det nog inte att Brendan Rodgers och Liverpools klubbledning gav Luis Suarez samma löfte som Alex Ferguson och Man Utd en gång gav till Cristiano Ronaldo: ”Nej, vi kommer inte att sälja dig den här sommaren, men ge oss en säsong till så får du lämna klubben om ett år!” Om så är fallet så har Suarez onekligen levererat sin del i avtalet.

Det kan måhända störa en del Liverpoolfans att tvingas se på sin egen klubb som blott en mellanlandning på väg till någon av de största europeiska klubbarna. Men det är knappast värt att ta personligt, inte när det är en spelare med sydamerikanska rötter tillhörandes den spanska kultursfären. Sådana spelare drömmer inte om engelska klubbar när de är barn.

Liverpools fans bör kanske vara glada att Suarez lämnar klubben, åtminstone för en stor summa pengar. Ja, det är en spelare som hjälpt klubben tillbaka till Champions League, men det är också en spelare som dragit klubbens goda namn rätt ned i smutsen vid upprepade tillfällen. En konsekvens av detta beteende var bland annat att Kenny Dalglish fick sparken.

Det är också en spelare som klart och tydligt demonstrerar, denna sommar likaväl som förra sommaren, att han inte bryr sig något om Liverpool som fotbollsklubb, åtminstone i den utsträckningen att han är beredd att kompromissa med sina egna personliga intressen. Han är tvärtom beredd att ljuga och bedra för att ta tillvara dessa intressen på Liverpools bekostnad.

I slutänden är det så klart en rent ekonomisk fråga. Om Liverpool erbjuds en viss summa pengar som de anser är värd mer än att hålla fast vid en spelare som uppenbarligen vill lämna klubben, så kommer det bli en försäljning. För Barcelona handlar det bara om att skaka fram de nödvändiga medlen.

Det har pratats om att Alexis Sanches skulle vara en del av den affären, och alltså gå den motsatta vägen. Det utgår förvisso från att Sanchez själv är intresserad av att flytta till Anfield, ett inte självklart steg. Rapporter från samtalen mellan Barcelona och Liverpool antyder dock att det är två av varandra oberoende affärer som diskuteras, gällande Luis Suarez respektive Alexis Sanchez.

Saker och ting hör inte alltid ihop.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Siem De Jong (ST), Ajax till Newcastle, . Bra värvning på en position där Newcastle behöver förstärka. De Jong har varit en framstående spelare i Ajax och säger sig ha drömt om att få arbeta med Alan Pardew, som tydligen är större i Holland än jag anade. Med beröm godkänd (++++)

Marvin Emnes (RW), Middlesbrough till Swansea, okänt. Emnes har varit utlånad till Swansea förut, senast så sent som i våras. Nu har Swansea löst honom på ett permanent kontrakt. Emnes har varit ojämn under sin tid i Middlesbrough, oklart hur mycket han tillför. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Betyg på sommarens Premier League-värvningar

1 juli 2014 18.35, Peter Hyllman

Transferfönstret är återigen öppnat och då kan det börja bli läge att betygsätta redan genomförda värvningar igen, enligt känd modell. De värvningar som dyker upp under sommaren kommer hädanefter att betygsättas dag för dag, snarare än i klump så här.

Chelsea, Man Utd och Liverpool är de tre klubbar som hittills har spenderat mest detta transferfönster. Alla tre klubbarna har också gjort tämligen bra business vilket möjligen indikerar en sanning i uppfattningen att det är smart att göra sina affärer snabbt och tidigt.

Arsenal, Everton och Tottenham har å andra sidan så här långt varit betydligt mer avvaktande, för att inte säga inaktiva.

Det kan naturligtvis vara på sin plats att återigen påminna om att det inte är spelare som betygsätts, utan värvningar. Det är inte samma sak, även om spelarkvalitet självklart är en dimension i värvningen. Värvningen betygsätts också utifrån hur jag tror dess effekt blir på den kommande säsongen, jag har alltså inga ambitioner att skåda fem år framåt i tiden.

Många tenderar också att haka upp sig på transfersummor när de pratar om en värvning som antingen bra eller dålig. Ofta dock på ett sätt som avslöjar att de antingen förväxlar verkligheten med Football Manager, eller att de har rätt liten insikt i företagsekonomiska realiteter.

Transfersummor är för det första inte ett direkt mått på spelarkvalitet utan en produkt av relativ förhandlingsstyrka mellan köpare och säljare. En sådan summa måste också slås ut över den tid som spelaren förväntas vara kvar i klubben och således tillföra ett värde till laget. Likaväl måste transfersumman sättas i relation till den köpande klubbens totala resuser, det vill säga summans alternativkostnad. Ett visst belopp är inte lika värt för samtliga klubbar. En tusenlapp är värd mer för en arbetslös än för en miljonär.

Jag gör mig dock inga illusioner att detta förtydligande kommer ha någon som helst effekt på sommarens transferdiskussioner.

:::

Berömlig (+++++)

Cesc Fabregas (AM), Barcelona till Chelsea, £30m. Strålande prestigevärvning av Chelsea som får en spelare som både kompletterar laget taktiskt och höjer lagets spetskvalitet. En viktig kugge när Chelsea bygger ett nytt lag som ska konkurrera både i Premier League och i Champions League.

Ander Herrera (CM), Athletic Bilbao till Man Utd, £29m. En spelartyp som Man Utd har varit i behov av i många år. En mycket framstående spelare i La Liga och har precis den mångsidighet på mittfältet som Man Utd har saknat. En central del i Man Utds förnyelse.

Diego Costa (ST), Atlético Madrid till Chelsea, £32m. Värvningen som gjordes klart idag. Ja, Chelsea har haft väldokumenterade problem med sitt anfall och har slängt pengar på det problemet förut. Men i Costa har kanske Mourinho hittat sin motsvarighet till Didier Drogba, och det vore guld värt.

:::

Med beröm godkänd (++++)

Craig Gardner (CM), Sunderland till West Brom, fri. Jag är rätt förtjust i den här värvningen. Gardner är hyfsat mångsidig på det centrala mittfältet, vilket han stundtals visade i Sunderland, och det är exakt vad West Brom har lidit brist på. Förstärker laget.

Luke Shaw (LB), Southampton till Man Utd, £27m. På sätt och vis en värvning med prestige då Shaw har varit jagat villebråd av fler klubbar. Man Utd förstärker med Englands mest spännande talang på en position där laget är i behov av att förstärka. Inget att orda om där.

Robert Snodgrass (RW), Norwich till Hull, £7m. Det var inte lätt att hitta positiva saker med Norwich förra säsongen men Snodgrass var en av dem. Hull får spendera lite pengar men det kan det visa sig vara värt. Ännu en lyckad insats på transfermarknaden av Steve Bruce.

Steve Sidwell (DM), Fulham till Stoke, fri. Fulham åkte ur Premier League förra säsongen men det  var knappast på grund av Sidwell, som var riktigt bra. Stoke behöver förstärka sitt centrala mittfält och har i Sidwell hittat precis den spelartyp laget behöver. Dessutom gratis. Snudd på femma.

Lukasz Fabianski (GK), Arsenal till Swansea, fri. Fabianski har haft svårt att ta någon fast plats i Arsenal trots stora förhoppningar. Det förblir dock en klart kompetent målvakt som jag tror kommer att förstärka Swansea på en position där laget tidigare möjligen har varit något överskattat.

Fernando (DM), Porto till Man City, £12m. En riktigt bra spelare så klart, men lite undrar jag över Man Citys behov på just den här positionen. Men för en förhållandevis billig peng så utgör det inga egentliga hinder för Man City att ta in Fernando.

Emre Can (DM), Bayer Leverkusen till Liverpool, £10m. Mycket spännande värvning av Liverpool, en av Bundesligas mer intressanta talanger, även om han råkar vara defensivt lagd. Men det är en del i en väsentlig förnyelse för Liverpool på det defensiva mittfältet. Kan bli riktigt bra.

Adam Lallana (AM), Southampton till Liverpool, £25m. Liverpool har varit på jakt efter Lallana en längre tid, men först idag blev det helt klart. Lallana är naturligtvis en utmärkt spelare även om det kanske inte är i första hand offensivt mittfält som Liverpool måste förstärka med dylika summor.

:::

Väl godkänd (+++)

Jordi Gomez (CM), Wigan till Sunderland, fri. Gus Poyet jobbar vidare med en latinisering av Sunderlands mittfält. Craig Gardner ut och Gomez in. Absolut ingen dålig värvning för Sunderland, Gomez har gjort ett bra jobb på Wigans mittfält. Dessutom billig värvning.

Billy Jones (RB), West Brom till Sunderland, fri. Kompetent högerback värvad från West Brom. En position som Sunderland naturligtvis behövde förstärka efter att Phil Bardsley inte längre önskade eller önskades vara kvar. Ingen höjdarvärvning även om det är bra att gapet är fyllt.

Bafetimbi Gomis (ST), kontraktslös till Swansea, fri. Intressant om än något osäker värvning av Swansea, dock ett försök så vettigt som något att fylla det hål som Michu med intill visshet gränsande sannolikhet kommer lämna. Gomis har gjort det riktigt bra i Ligue 1.

Phil Bardsley (RB), Sunderland till Stoke, fri. Bardsley kommer i alla fall inte ha några problem att känna igen sig på högerbacksplatsen i ett rödvitrandigt fotbollslag. Bra om än ej spektakulär värvning av Stoke som behövde förstärka just på högerbacken.

Jack Colback (CM), Sunderland till Newcastle, fri. En av sommarens mer kontroversiella övergångar så här långt. Colback var inte intresserad av något nytt kontrakt med Sunderland och valde istället att skriva på för de värsta rivalerna. Newcastle får en mycket duktig spelare till sitt centrala mittfält.

Rickie Lambert (ST), Southampton till Liverpool, £4m. Naturligtvis en bra anfallare som kan komma att vara nyttig för Liverpool. Men med Luis Suarez och Daniel Sturridge i klubben naturligtvis aldrig mer än en marginalspelare, och knappast någon ersättare om Suarez lämnar.

Joleon Lescott (CB), Man City till West Brom, fri. Ett av West Broms problem under flera säsonger har varit ett något oorganiserat försvarsspel. Lescott kan vara en åtminstone tillfällig lösning på det problemet, och som fri transfer onekligen värd en chansning.

Marc Albrighton (RW), Aston Villa till Leicester, fri. Det var inte så värst många säsonger sedan som Albrighton var en av Premier Leagues mer spännande spelare, ofta nyttig i Aston Villas offensiv. Paul Lambert har dock inte visat honom något större förtroende. Kan Leicester dra nytta av det?

Bacary Sagna (RB), Arsenal till Man City, fri. Självklart en högst kompetent högerback, men här ställer jag mig onekligen frågande till vad Man City egentligen behöver honom, de har redan ligans arguably bästa högerback i Pablo Zabaleta. Dock en minst sagt högkvalitativ breddvärvning.

Mauro Zárate (ST), Velez Sarsfield till West Ham, okänt. Zárate har varit i England förut, då i Birmingham, utan att lämna något större avtryck. Men han har visat utanför England att han är en högst kompetent anfallare. West Ham har dessutom goda minnen av att värva lite lynniga argentinska anfallare.

:::

Godkänd (++)

Joe Cole (AM), West Ham till Aston Villa, fri. En värvning som inte känns sådär värst inspirerad av Aston Villa. Cole kom tillbaka till West Ham men utan att riktigt förmå åstadkomma något och mycket lite talar för att han kan göra bättre ifrån sig i Villa. Kan dock glänsa sporadiskt.

Jake Livermore (CM), Tottenham till Hull, £8m. Ett kraftfullt argument för det ekonomiska värdet i att först låna ut en spelare till en klubb innan man säljer honom. Det slutar nästan alltid i att man får ut mer pengar än vad man annars hade fått. Bra spelare för Hull, bra pengar för Tottenham.

Michael Kightly (RW), Stoke till Burnley, £1,5m. En av Premier Leagues nykomlingar förstärker med den långväga yttermittfältare från Stoke och tidigare Wolves. Knappast någon spelare som kommer lyfta Burnley uppåt i tabellen men en kompetent spelare med Premier League-erfarenhet.

Costel Pantilimon (GK), Man City till Sunderland, fri. Definitivt inte någon spelare som kommer kunna göra något större avtryck i Sunderland, som redan har Vito Mannone i målburen. Men Pantilimon har i och för sig vant sig vid att spela andrafiol i Man City och lär inte gnälla över att göra det i Sunderland.

Ben Hamer (GK), Charlton till Leicester, fri. Sade sig gå till Leicester för chansen att få spela i Premier League. Så värst många chanser till det lär han kanske inte få med tanke på att i Leicesters mål står Kasper Schmeichel, men hoppet är det sista som överger människan.

Matthew Upson (CB), Brighton till Leicester, fri. Daniel Sturridge och Wayne Rooney gjorde Englands mål i VM i somras. Den senaste VM-målskytten innan det råkar vara just Upson. Från VM bar det på fyra år till The Championship, men nu plockar Leicester tillbaka mittbacken till Premier League.

Philippe Senderos (CB), Valencia till Aston Villa, fri. Jag har aldrig varit något större fan av Senderos kvaliteter som back, och jag tvivlar på att han kommer visa sig vara någon mer pålitlig lösning på Aston Villas försvarsproblem. Kan bidra med rutin och erfarenhet.

Ayoze Pérez (ST), Tenerife till Newcastle, £1,6m. 20-årig spansk anfallare som har gjort det bra i den spanska ligan. Newcastle har en del huvudbry att reda ut i sitt anfall och frågan är väl om Pérez egentligen har något att bidra med där, dock inte någon spelare som ska underskattas.

Mame Biram Diouf (ST), Hannover till Stoke, fri. Inte en fullständigt oäven värvning av Stoke men känslan är ändå att om Diouf i förra rundan i engelsk fotboll inte visade sig ha vad som krävdes så är det trots allt osannolikt att han skulle visa sig ha det vid andra försöket.

Cheikhou Kouyaté (DM), Anderlecht till West Ham, £7m. En värvning som bara kan betyda att Mohamed Diamé kommer att lämna klubben. Annars har jag lite svårt att förstå att West Ham bränner iväg £7m på en förhållandevis oprövad defensiv mittfältare. Men en spelare i Sam Allardyces smak.

:::

Okänd (+)

Tom Leggett (RB), Southampton till Aston Villa, fri. 18-årig högerback från Southamptons akademi. Ytterst tveksamt om han får någon som helst speltid i Premier League kommande säsong.

Isaac Nehemie (LW), Southampton till Aston Villa, fri. Aston Villa fortsatte sin shoppingrunda i Southamptons akademi. Nehemie har imponerat på många och kan göra ett avtryck i Aston Villa under kommande säsong.

Jack Barmby (AM/F), Man Utd till Leicester, fri. Knappast någon spelare som Leicester kommer kunna bygga sitt lag runt, men definitivt en ung och hungrig spelare som kan öka konkurrensen underifrån.

Chris Kettings (GK), Blackpool till Crystal Palace, fri. Utfyllnad på målvaktspositionen för Crystal Palace som dock redan har Julian Speroni i målet. En värvning för framtiden.

Vanja Milinkovic (GK), Vojovodina till Man Utd, okänt. En värvning för framtiden också detta. Ren akademivärvning av Man Utd, utan betydelse för kommande säsong.

Stephen Kingsley (LB), Falkirk till Swansea, £850k. I mina ögon lite märkligt att lägga iväg nästan en miljon på en ung vänsterback från skotska ligan. Swansea saknar heller inte spelare på vänsterbacken.

Dionatan Teixeira (CB), Dukla Banska till Stoke, £400k. Stoke menade sig ha scoutat den brasseslovakiske mittbacken under flera år. Då får man hoppas att de har goda skäl att betala närmare en halv miljon för honom.

:::

Be Champions!!

Gästblogg: ”Kan Luis Suarez botas?”

1 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Luis Suarez har ju varit föremål för stor diskussion de senaste dagarna. Viktor Isero, jurist på Idrottsjuristerna (www.idrottsjuristerna.se), har tagit det juridiska greppet på frågan om Luis Suarez straff och spelarens möjligheter att överklaga.

Trevlig läsning, Peter

:::

BAKGRUND

Luis Suarez blev efter att ha bitit Giorgio Chiellini i VM-matchen mellan Uruguay och Italien den 24 juni 2014 med omedelbar verkan avstängd nio matcher samt fyra månader från alla fotbollsrelaterade aktiviteter.

VAD ÄR FAKTA?

Det är definitivt att Suarez är avstängd så länge inte CAS (Court of Arbitration for Sport), idrottens skiljedomstol, beslutar att straffet ska skjutas upp i väntan på att avgöra frågan. Den drabbade parten, Uruguay och Suarez, måste först överklaga till FIFA:s egen Appeal Committee. FIFA:s Appeal Committee har varken makt eller intresse av att skjuta upp det utdömda straffet vilket innebär att avstängningen kommer kvarstå så länge frågan ligger hos FIFA. Först när Appeal Committee har avgjort frågan kan den överklagas till CAS. Då har CAS alltså möjlighet att låta Suarez temporärt spela igen genom att skjuta upp straffet.

Alltså:
*Steg 1, överklaga till nästa instans hos FIFA.
*Steg 2, överklaga till CAS.

VARFÖR FICK HAN STRAFFET?

FIFA kommer släppa en längre motivering, men i dagsläget vet vi endast vilka artiklar i FIFA:s Disciplinary Code (FDC som är det regelverk som gäller för alla matcher och tävlingar som arrangeras av FIFA) som legat till grund för beslutet. FIFA menar att Suarez brutit mot artikel 48 och 57 i FDC.

Av artikel 48 framgår hur många matchers avstängning en spelare kan få beroende på vilket regelbrott hen gjort sig skyldig till.

Bild 1

Suarez ska ha brutit mot artikel 48.d som stadgar att spelaren stängs av minst två matcher för att ha ”assaulting an opponent”, vilket i detta sammanhang lämpligast översätts till att ha överfallit en motståndare. I artikeln listas exempel på överfall: armbågar, slag och sparkar som följs av ett ”etc”, vilket innebär att listan inte är uttömmande. Även andra typer av överfall kan alltså omfattas av definitionen för överfall. FIFA menar uppenbarligen att agerandet att bita någon med uppsåt faller in under ”etc” i art. 48.d.

Om FIFA kommit fram till att Suarez bara hade brutit mot denna regel så hade straffet endast kunnat bli avstängning i minst två matcher samt böter. Eftersom FIFA dock menar att Suarez även brutit mot artikel 57 avseende kränkande beteende och fair play så finns möjligheten att även förbjuda Suarez att ta del av samtliga fotbollsrelaterade aktiviteter under en viss tid.

Artikel 57 handlar om fair play och tar sikte på att straffa den som inte respekterar fair play, som är en fundamental del av fotbollen. Begreppet är inte tydligt definierat, men FIFA menar att fair play “represents the positive benefits of playing by the rules, using common sense and respecting fellow players, referees, opponents and fans”.

Artikel 57 ger uppenbarligen FIFA ett stort spelrum att göra subjektiva bedömningar för att straffa någon som inte anses respektera fair play.

Bild 2

PÅ VILKA GRUNDER KAN SUAREZ ÖVERKLAGA?

Suarez har i princip två alternativ och det ena behöver inte utesluta det andra. För det första kan han hävda att han är oskyldig och därför inte ska straffas. Givetvis är detta ytterst problematiskt för Suarez eftersom alla som har sett tv-bilderna har sett samma sak. Suarez böjde ner huvudet mot Chiellinis axel och Chiellini föll ihop. Däremot är det rimligt att ställa sig frågan om det hade varit så solklart vad som egentligen hänt om inte Chiellini efter incidenten hade visat upp sina bitmärken i huden.

En sammanställning av de bevis som finns att tillgå är:

a) bilderna på Suarez som böjer huvudet mot Chiellinis axel varpå italienaren faller ihop, och
b) de tydliga bitmärkena i huden.

Att Suarez bitit Chiellini står alltså klart. Var det meningen och spelar det i så fall någon roll? Varför jag ställer denna fråga är för att Suarez hävdat att han snubblade och på så sätt hamnade hans tänder i Chiellinis axel. Om detta är Suarez försvar i överklagandet kan jag garantera att straffet kommer kvarstå då det knappast är någon rimlig förklaring. Samma utgångspunkt som tidigare kommer då att gälla, d.v.s. att han har bitit en motståndare och ska bli straffad till följd av detta.

Suarez andra möjlighet är att hävda att straffet är för hårt i relation till regelöverträdelsen. Här kan påminnas om att det är tredje gången Suarez blir straffad för att ha bitit en motståndare (första gången 7 matcher och den andra 10 matcher) och att han dessutom en gång har blivit straffad för rasistiska smädelser (8 matcher).

Alla situationer ska dock bedömas var för sig och det är absolut möjligt att det finns mer eller mindre allvarliga överträdelser som vid en första anblick verkar likvärdiga. Även det som föregick incidenten skulle kunna vara relevant, t.ex. om angriparen blev provocerad eller kanske t.o.m. själv angripen. Det är dessutom möjligt att det finns omständigheter vi inte känner till som skulle kunna föranleda en sänkning av straffet. På tv-bilderna ser det onekligen ut som att Suarez helt oprovocerat attackerar Chiellini men ett möjligt försvar skulle kunna vara att situationen föregicks av upprepade kränkningar eller liknande från Chiellinis sida. Jag påstår här alltså inte att några sådana ägt rum utan spekulerar bara i möjliga argument.

Något som definitivt bör ifrågasättas är vidare om straffet verkligen är proportionerligt. Att bli avstängd nio matcher är en sak, men att hindras från att delta i all fotbollsrelaterad aktivitet i fyra månader är en annan. Suarez kommer alltså inte ens få träna med någon fotbollsklubb under den perioden. Enligt artikel 40 så kan straffet bli hårdare om en förseelse är upprepad. Det är förmodligen något FIFA stött sig på i detta fall eftersom själva förseelsen inte tycks vara allvarligare än i något av de tidigare fallen.

Här skulle en jämförelse kunna göras med fallet Josip Simunic som stängdes av i tio matcher för diskriminerande beteende (http://idrottsjuristerna.se/cas-ger-fifa-ratt-i-kampen-mot-rasism/). Det fallet handlade om ett oönskat problembeteende där FIFA ville statuera exempel eftersom rasism länge varit ett problem inom fotbollen och något både FIFA och UEFA kämpat hårt emot. I ett sådant fall är det fullt rimligt med ett hårt straff i och med att problemet är globalt och större än att det bara är en person som ägnar sig åt beteendet.

Om man ska jämföra med Suarez-fallet är bitning av motspelare inget stort problem då det i princip bara är Luis Suarez som biter motståndare. Alltså är det knappast en särskilt viktig fråga för FIFA, tvärtom mot vad som gäller för problemet med rasism. Därmed skulle det kanske vara möjligt att inte statuera exempel och istället försöka finna en mer individanpassad lösning.

En jämförelse kan göras med det samhälleliga straffsystemet där olika typer av vård figurerar. Bl.a. finns det brottsförebyggande vård som har som främsta syfte att hindra återfall i brott. FIFA har idag inte möjlighet att tvinga någon till att genomgå någon form av program för att avvänja sig vid ett oönskat beteende, men kanske skulle man kunna erbjuda Suarez att frivilligt acceptera detta för att på så sätt få ett lindrigare straff.

I Sverige finns något som kallas kontraktsvård som kan erbjudas till missbrukare i vissa fall vilket innebär att man istället för att sitta i fängelse kan få vård för sina problem. En förutsättning kunna få kontraktsvård är man inser sina problem och är villig att genomgå behandling för att förändra sitt beteende. I mina ögon skulle en sådan lösning kunna vara lämplig att testa eftersom Suarez som sagt redan blivit straffad två gånger tidigare för samma sak och nu alltså upprepar samma förseelse en tredje gång. Uppenbarligen är inte strängare straff en lösning om man vill få Suarez att upphöra med beteendet.

De flesta straffsystemen syftar idag till att verka preventiva d.v.s. att förebygga att personer ska överträda reglerna istället för att vara repressiva och innebära en sorts vedergällning för en begången överträdelse. Det innebär att FIFA knappast kan vara nöjda med att bara straffa Suarez hårdare gång efter gång utan någon önskad effekt d.v.s. att förhindra återfall. Därför är en individanpassad lösning motiverad i detta fall. Det är värt för FIFA att fundera på.

/Viktor Isero, Idrottsjuristerna
viktor.isero@idrottsjuristerna.se

Frankrike och Tyskland i existentiell kvartsfinal

30 juni 2014 23.33, Peter Hyllman

Existential Comics har sin version klar av den kommande kvartsfinalen mellan Frankrike och Tyskland:

worldcup1

worldcup2

worldcup3

worldcup4

:::

Be Champions!!

Englands största framgång i modern tid var en ren tillfällighet

30 juni 2014 05.00, Peter Hyllman

Englands VM är som bekant över. De slogs ut i det som på förhand kallades för Dödens grupp, också innehållandes Italien, Uruguay och Costa Rica. Uruguay slogs ut redan i åttondelsfinal och Costa Rica är det enda laget som tagit sig fram till kvartsfinalerna.

Så mycket för Dödens grupp med andra ord.

England har naturligtvis inte gått längre än till kvartsfinal sedan 1990. Vilket inte är någon tillfällighet, England har bara passerat kvartsfinalstadiet i VM två gånger under landets hela historia. 1966 på hemmaplan när England vann VM-guld och så då 1990.

Därför är det så klart desto märkligare att just detta VM 1990 har blivit till någon form av de höga förväntningarnas förbannelse för Englands landslag genom åren. När undantaget så att säga blir normen.  Det var ju där det började, de orimliga förväntningarna på det engelska landslaget, den förvridna självbilden som skulle vara i två decennier.

Det finns så klart en annan aspekt av VM 1990, detta så succébetonade VM för England, som någon mailade mig om. Nämligen att det var en så förhållandevis oväntad framgång. Förhoppningarna var rätt låga inför mästerskapet, desto mer i och med att England under fem långa år varit utestängda från europeiskt cupspel efter Heyselkatastrofen.

Så hur kommer det sig då egentligen att England gör ett av sina två absolut bästa VM med just dessa förutsättningar? – är frågeställningen som därmed dyker upp.

:::

Det är en fråga som tål att funderas på. Personligen har jag landat i några olika förklaringsmodeller:

Tillfälligheter

VM är en cupturnering och som sådan är det mycket tillfälligheter som styr. Vi behöver bara tänka på Brasilien den här turneringen, som var ett skott i ribban från att vara utslagna nu.

Man kan hävda att dessa tillfälligheter genom åren har varit till Englands nackdel. Konstiga utvisningar, fuskmål och bortdömda mål, och så naturligtvis inte minst straffsparksläggningar.

Men kanske var 1990 ett VM när tillfälligheterna grovt räknat gick Englands väg. Mycket talar för det. Man knegade sig förbi gruppspelet i ett VM-format när det nästan var svårare att inte gå vidare från gruppen.

I åttondelsfinalen mot Belgien avgjorde man med ett mycket sent mål, lite från ingenstans. I kvartsfinalen mot Kamerun var England länge det sämre laget men vann mycket på grund av kamerunsk naivitet.

Englands europeiska exil

Frågeställningen utgår ju från att Englands europeiska exil borde ha legat England i fatet under VM 1990. Men kanske är det så att det faktiskt också kan ha varit till hjälp.

När engelska klubblag inte fick delta i europeiskt cupspel så blev det mer vanligt förekommande för Englands bättre spelare att söka sig till utländska klubbar.

I VM-truppen fanns exempelvis både Gary Lineker och Chris Waddle med flera års erfarenhet från Barcelona och Olympique Marseille. Gary Stevens spelade för Rangers, förvisso inte någon större kulturell resa.

I den engelska ligan fanns också andra spelare med erfarenhet av fotboll utomlands. Mark Hughes var exempelvis tillbaka i Man Utd efter några år i Barcelona och Bayern München.

Kanske ledde Englands europeiska exil till att spelarna själva faktiskt fick ett något mer internationellt perspektiv på sin fotboll, och således var något mer bekanta med den delvis annorlunda fotbollen i ett VM.

Alldeles för få engelska spelare överväger att spela utomlands nu för tiden. Till stor del så klart eftersom pengarna finns inom den engelska fotbollen. Men det är också en produkt av kulturell isolationism.

Det är till Englands nackdel.

Nu tror jag i och för sig vad gäller VM 1990 mer på tillfällighetsförklaringen, det vill säga i själva verket avsaknaden av någon tydlig kausal förklaring, men det säger sig själv att engelsk fotboll skulle vinna på att inte bara ta in spelare utan även skicka ut spelare.

:::

Löjligt men helt förutsägbart klagande på vätskepauserna, eller dessa så kallade ”cooling breaks”, i VM.

Visst, det ger TV möjlighet att sälja mer reklam under pausen. Absolut, det ger lagen möjlighet till en taktisk paus. Men, det är också ett sätt att faktiskt ta vara på spelarnas hälsa i den jobbiga värmen, att låta dem vila och dricka.

Man måste förstå att det kan vara både och, allt är inte antingen eller. Och spelarnas hälsa är helt enkelt något som måste prioriteras och värdesättas högre än mer eller mindre rimliga principer mot reklam i rutan eller taktiska pauser.

Och jag ger mig tusan på att många av de som gnäller på dessa cooling breaks är precis samma personer som gnäller på beslutet att lägga VM i Qatar 2022, till stor del med hänvisning till spelarnas hälsa som argument.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Villarreal - La Coruña
Söndag 21 december kl 11:55
Hellas Verona - Chievo
Söndag 21 december kl 12:25
Verona - Chievo
Söndag 21 december kl 12:25
Dundee United - Celtic
Söndag 21 december kl 13:10
Marseille - Lille
Söndag 21 december kl 13:55