Loggor
McDonalds
KIA Sony
Peter Hyllmans Englandsblogg

Positivt i Swansea inför kvällens match mot Napoli

27 februari 2014 06.00, Peter Hyllman

0-0 kan ju framstå som ett tämligen magert resultat att ta med sig efter ett första möte på hemmaplan i europeiskt cupspel. Samtidigt betyder det att man i alla fall har undvikit att släppa in något bortamål, vilket i sin tur betyder att oavgjort räcker alldeles utmärkt för Swansea ikväll borta mot Napoli.

Men det är inte först och främst resultatet som Swansea bör vara nöjda med efter deras första match mot Napoli. Tvärtom kanske de kliar sig i sina huvuden och undrar hur de egentligen misslyckades med att göra mål. Så pass dominanta var de på Liberty Stadium. Men de bör ändå ha känslan att de mycket väl kan matcha Napoli, även på bortaplan.

Det blev förlust i helgen borta mot Liverpool. Men själva insatsen på Anfield, där det blev förlust med 3-4, visade ändå Swansea själva att de kan mäta sig med de större lagen även på bortaplan. Gör de tre mål ikväll i Neapel så går de med all säkerhet vidare till åttondelsfinal i Europa League.

Naturligtvis är det vanskligt att dra för grova slutsatser baserat på den första matchen. Napoli var helt säkert nöjda med ett oavgjort resultat i den första matchen. Rafa Benitez brukar hur som helst alltid vara nöjd med det, det ingår i hans europeiska cupplan. Vi kan räkna med ett annat upplägg och ett delvis annat Napoli ikväll.

:::

Värdet av att byta manager diskuteras ju ofta och med rätta. Vad man kan säga om Swansea är att sedan klubben sparkade Michael Laudrup och tillsatte Gary Monk som tillförordnad manager så har laget sett bättre ut, såväl individuellt som kollektivt.

Inte minst Ashley Williams har sett ut som något av en ny spelare med Monk som manager, eller i alla fall som den otroligt lovande mittback han framstod som för något år eller två sedan. Överlag så har Gary Monk förstärkt och förbättrat lagets defensiva balans, vilket har gjort Swansea till en tuffare nöt att knäcka. Ytterbackarna går exempelvis fortfarande framåt i planen, men deras huvudsakliga uppgift är defensiv.

Michael Laudrup var lagd åt det mer offensiva hållet. Det var en av faktorerna som gjorde honom tilltalande som manager. Men det gjorde också Swansea mer sårbara än förut, vilket också syntes.

I grund och botten verkar det vara en fråga om självförtroende för Swansea. De har potentialen att kunna störa och vinna mot de stora klubbarna, både i Premier League och i det europeiska cupspelet. De har ett tekniskt baserat spel som passar bra mot dylikt motstånd. Under Michael Laudrup fostrades dock uppfattningen att förluster mot de större lagen var en oundviklighet, vilket så klart få spelare gillar att höra.

Om Swansea ska lyckas få med sig ett positivt resultat från Neapel ikväll så måste de tro att det är möjligt. Jag kan föreställa mig få svårare bortamatcher inom europeisk fotboll än just den som Swansea nu har framför sig.

:::

Det andra laget som beger sig ut i action ikväll är Tottenham som förlorade borta mot Dnipro med 0-1. Det är självklart inte något omöjligt resultat att vända på för Tottenham hemma på White Hart Lane, men det bör oroa att Dnipro får en väldig fördel om de lyckas göra mål.

Det vore självklart en väldig missräkning för Tottenham om de åker ur Europa League ikväll. Dnipro var ett motstånd de rimligtvis måste ha förväntat sig att klara av. Samtidigt verkar Tottenham ha funnit ett synnerligen illa valt tillfälle att bege sig in i en formsvacka.

Samma resonemang gäller förvisso för Tottenham som tidigare för Man Utd. Även de krigar om fjärdeplatsen med ett Liverpool som inte har någon europeisk belastning alls. Normalt sett brukar Europa League dessutom tära mer på deltagande lag än Champions League, veckorytmen bryts upp i och med torsdagsmatcherna.

Samtidigt är det aldrig ett gott tecken för ett lag när det börjar sluta ta matcherna på fullt allvar. Men man kan så klart fråga sig hur Tim Sherwoods prioriteringar ser ut när det kommer till Europa League. Det kommer självklart påverka Tottenham även om viljan att matchen finns där.

:::

Be Champions!!

Didier Drogba står i vägen för Chelseas marsch mot kvartsfinalen

26 februari 2014 06.30, Peter Hyllman

Noll mål framåt. Sex mål i baken, två mål per match. Nej, åttondelsfinalerna i Champions League har verkligen inte varit någon rolig historia för de engelska lagen. Man Utds säsong gick igår kväll från väldigt dålig till otroligt mycket sämre i och med en prestation som lämnade till och med en på förhand mest pessimistiske stum av förundran. Det var inte så mycket grekisk tragedi som komedi som utspelades på fotbollsplanen.

Det enda som möjligen skiljer Man Utd från Arsenal och Man City är att de ändå får anses ha någorlunda goda chanser att gå vidare. Misslyckandet att göra mål gör det hela dock betydligt svårare även om det så klart är långt ifrån någon omöjlighet för Man Utd att göra två mål eller fler på Old Trafford. Värre är i så fall att det känns betydligt mer osannolikt att Man Utd skulle kunna undvika att släppa in mål i ett sådant cupmöte.

Vill man spela barnslig optimist så kan man så klart försöka se de goda omen som ändå finns. Liverpool på väg mot sin sensationella Champions League-seger 2005 behövde även de vinna en hemmamatch mot Olympiakos med ett par måls marginal. Chelsea som vann Champions League 2012 befann sig efter den första matchen mot Napoli i rejält underläge, men lyckades vända och vinna på Stamford Bridge.

Men nej, det känns minst sagt osannolikt. Vilket i och för sig Liverpools och Chelseas slutliga segrar också gjorde. Men sanningen är att Englands hopp i Champions League nog än en gång ställs till Chelsea, som ikväll ska spela sin första slutspelsmatch för säsongen, borta mot Galatasaray. Inte grekisk galenskap men väl turkisk.

:::

Precis som är alltför vanligt när europeisk cupfotboll kommer till Turkiet och Istanbul, särskilt när motståndet är engelskt, så är atmosfären fientlig och våldsam. Bråk mellan supportergrupper har resulterat i två knivhuggna Chelseafans, och supportrar till både Leeds och Man Utd bör känna igen sig i den situationen.

José Mourinho brottas med andra bekymmer. Dels att Chelsea saknar ett konsekvent och stabilt anfallsalternativ. Dels att den uppfattningen har gjorts offentlig genom att han filmats sägandes det. Något som så klart används för att måla upp en konflikt mellan honom och hans spelare, såsom Samuel Eto’o och Fernando Torres. Ett något löjligt medialt spel kan tyckas.

Det är i och för sig sant att Chelsea har haft det väntat men ändå förbryllande svårt att ersätta just den anfallare mot vilken de ställs ikväll. Klubbikonen Didier Drogba. Drogba har under alla år haft en förbluffande förmåga att stå för de helt avgörande insatserna i de stora matcherna. Ibland ett enmansanfall men alltid en värdefull lagspelare. Hans sista insats i Chelseatröjan var att vinna dem Champions League.

Det vore naturligtvis djupt ironiskt om Didier Drogba nu visade sig vara den som förpassade Chelsea ur Champions League.

:::

En annan högintressant match i matchen mellan Chelsea och Galatasaray är så klart den mellan José Mourinho och Roberto Mancini.

Den ene fick sparken från sin engelska klubb, ogillad inom klubben och misslyckad i det europeiska cupspelet. Den andre återvänder närmast ridandes på en åsnerygg till sin tidigare engelska klubb, given uppdraget att återföra stabilitet och framgång till en klubb som under ett antal år saknat mål och mening med sin färd.

Lika men ändå så olika. Roberto Mancini var ju på många sätt förbluffande lik José Mourinho, åtminstone till det yttre, kanske till och med en omedveten imitation av denne. Olika sett till det inre. Jesusparallellerna görs alltid med Mourinho i åtanke, men det är Mancini som höjt upp sitt eget martyrskap på det bildliga korset till en konstform, ständigt vandrandes längs sin helt egna golgata.

Det måste man ge José Mourinho. Det är aldrig synd om honom, han framställer sig aldrig som något offer. Man kan tycka vad man vill om honom och hans beteende, visst framstår han stundtals som arrogant, visst ger han ofta intryck av att anse sig förföljd och missgynnad, men det är alltid med trots i blicken och kampvilja i sinnet.

Sådan manager, sådant lag. Attityder reflekterar ledarskap.

:::

Be Champions!!

Grekisk tragedi inget bra alternativ för Man Utd

25 februari 2014 10.28, Peter Hyllman

Sjätte eller möjligen sjunde plats i ligan. Elva saftiga poäng upp till Liverpool och fjärdeplatsen. Samtidigt åttondelsfinal i Champions League mot Olympiakos men oavsett detta endast en rejäl outsiderchans till att faktiskt vinna turneringen. Det är tvivelsutan så att Man Utd befinner sig i en situation där de måste finna sina prioriteringar inför återstoden av säsongen.

Oavsett hur skakiga Man Utd än har varit hittills under säsongen så är de naturligvis favoriter mot Olympiakos. Stora sådana dessutom. I Champions League har de något ironiskt nog därtill varit betydligt mer trygga i sitt spel än vad som varit fallet i Premier League. Man Utd bör kunna spela hem ett resultat ikväll på bortaplan för att utan några större problem kunna avgöra dubbelmötet hemma på Old Trafford.

Men för att fortsätta spela i Champions League så måste Man Utd uppnå minst en av två saker. Antingen måste de vinna Champions League, vilket förvisso inte är någon direkt omöjlighet men ändå ett genuint långskott. Eller så måste de på knappt tre månader hämta hem ett elvapoängsförsprång upp till Liverpool, vilket vore en upphämtning förmodligen mer imponerande än de 12 poäng som åts upp mot Newcastle under våren 1996.

Liverpool har haft och fortsätter att ha en stor fördel i ligaspelet den här säsongen. De har inte haft något europeiskt cupspel alls att tänka på och kan således vara helt fokuserade och utvilade inför ligaspelet. Frågan Man Utd således kan ställa sig är om det inte vore bättre för dem att kunna göra detsamma under våren. Följdfrågan blir därför om inte en vinst mot Olympiakos vore något av en pyrrhusseger.

:::

Den kallt rationella analysen säger att Man Utd förmodligen gjorde bäst i att strunta i Champions League den här säsongen. Ska det alls finnas någon chans, ehuru liten, att hämta upp Liverpools försprång så måste Man Utd kunna vara lika fokuserade på ligaspelet som sina konkurrenter. Men kanske finns det andra aspekter att ta hänsyn till.

Rent psykologiskt vore det dock om inte annat att betrakta som en form av kapitulation. Varför har man spelat gruppspelet i Champions League om man ändå inte ska göra det bästa av läget i slutspelet? Något säger mig att den moraliska kostnaden med det skulle medföra en negativ effekt också på själva ligaspelet.

Det skulle i min mening också befästa en uppfattning om hur Man Utd på kort tid gått från mästarklubb till förlorarklubb. En mästarklubb skulle aldrig ge upp en chans på en titel för en marginellt förbättrad möjlighet (kanske) att nå fjärdeplatsen i ligan. Betraktar man sig själv på det viset är det oundvikligt att andra också kommer göra det, och inte skulle det underlätta att attrahera bra spelare framöver.

Dessutom. Skulle Man Utd egentligen vinna så mycket i termer av mindre spelade matcher därigenom? De är redan utslagna ur såväl Ligacupen som FA-cupen, så deras matchschema består inte längre av dylika matcher. Vi talar alltså under ligasäsongen som sådan om maximalt sex matcher som tillkommer, finalen ligger ju efter ligasäsongen är avslutad. Mer exakt kan det alltså bli vad som helst mellan två till sex matcher.

Vinsten är för liten, den potentiella risken är alldeles för hög, och möjligheten till önskat utfall är alltför begränsad. Den mer holistiska analysen säger oss alltså att Man Utd bör göra mesta möjliga av sitt fortsatta Champions League-äventyr.

Det är naturligtvis också så att även om chansen att vinna Champions League är liten, så är kanske chansen att äta upp elva poäng i ligan under säsongens avslutande månader ännu mindre. Ett engelskt fotbollslag under senare år har visat att det är fullt möjligt att vinna Champions League trots undermålig ligaform, mot till synes överlägsna motståndare. Två om vi därtill räknar in Liverpool.

Ett mer cyniskt perspektiv vore detta. Man Utd kommer med all sannolikhet inte att spela i Champions League nästa säsong, oavsett vilket. Alltså är det bara att göra mesta och bästa möjliga av den fortsatta möjlighet i Champions League som fortfarande återstår under den här säsongen, och ta nya tag inför nästa säsongs återtåg.

Och då finns ju alla skäl i världen att försöka undvika en grekisk tragedi.

:::

Be Champions!!

Det finns inget som är ”fit and proper” med Leeds

24 februari 2014 06.00, Peter Hyllman

Vad är en fit och proper person? Det har inom engelsk fotboll blivit en alltmer väsentlig fråga i och med att såväl Premier League som The Football League har infört ett sådant test för att godkänna vilka det är som egentligen äger engelska fotbollsklubbar.

Problemet med testet utifrån ett supporterperspektiv är att det är ett rent juridiskt test och så grovmaskigt att det inte diskvalificerar de ägare som supportrar allmänt sett menar urholkar den engelska fotbollen och dess supporterkultur.

Få klubbar och få supportrar lär vara mer medvetna om detta förhållande än Leeds. Deras situation kan sägas ha kulminerat för bara några veckor sedan när den populäre Brian McDermott först sparkades och därefter återanställdes, ett scenario som i alla fall jag inte hittar någon direkt jämförelse till. Att detta trots allt kan hända visar att Leeds egentligen inte alls har något skydd av The Football Leagues ”fit and proper person”-test.

Ett antal händelser har drabbat Leeds förhoppningar om framgång under senare år. 2007 försökte exempelvis den förre klubbdirektören Simon Morris köpa klubben men det enda han lyckades få för sina ansträngningar var 18 månaders fängelse för att ha varit delaktig i utpressning.

Resultatet av det missödet blev att Leeds supportrar tvingades stå ut med Ken Bates som ägare i ett flertal år. Eller rättare sagt, ingen visste egentligen vem som egentligen ägde klubben, mer än att fonden som stod som registrerad ägare var registrerade på Cayman Islands. Ett av de mer bisarra elementen i The Football Leagues ”fit and proper person”-test är nämligen att ägaren inte måste ge sig till känna.

GFH Capital köpte Leeds för drygt ett år sedan från Ken Bates men har sedan dess tillbringat mestadelen av sin tid med att försöka hitta en ny köpare av klubben.

:::

Många klubbar påstår sig vara stora klubbar. Leeds har emellertid ett starkt case att göra det. Bara Brighton har bättre publiksiffror i The Championship, klubben har en anrik historia, och Leeds är en regional och kulturell huvudstad i Yorkshire.

Det kan inte sägas att Leeds lever upp till sin potential i The Championship. Klubben behöver stabilitet och ett driftigt och ansvarsfullt ägarskap men ser inte ut att kunna se fram mot något av detta. Istället är det fortsatt kaos som verkar gälla.

GFH Capital visade sig vara en så kallad ”falsk gryning”. Om de hade några pengar till att börja med så är dessa pengar slut, varmed varje erbjudande att köpa Leeds framstår som bra för dem. De är alltså inte särskilt sparsmakade i sitt val av köpare. Leeds beräknas göra en förlust om £1m i månaden, och Ken Bates lämnade klubben med allvarliga likviditetsproblem.

Massimo Cellino, Cagliaris president i Serie A, är personen som skrivit på en avsiktsförklaring att köpa 75% av Leeds och bli klubbens näste ägare, en affär som formellt gick igenom den 7 februari. Cellino vidtog dock särskilda mått och steg redan innan. Som exempelvis att värva en spelare på lån från Cagliari utan Leeds vetskap och utan att The Football League registrerat övergången.

Eller som att efter en rad svaga resultat ge Brian McDermott sparken. I och med att Cellino vid den tidpunkten ännu inte ägde klubben så var beslutet dock inte juridiskt giltigt, så Brian McDermott återanställdes, eller rättare sagt är fortsatt Leeds manager.

:::

Även om GFH Capital och Massimo Cellino är överens om köpet av Leeds så måste alltså affären fortfarande godkännas av The Football League. Detta genom att Cellino måste klara av det så kallade ”fit and proper person”-testet, eller som det numera heter, ägar- och ledningstestet.

Det här var ett regelverk som introducerades 2004, efter åratal av protester från The Football League och även Premier League som menade att sådana regler inte gick att införa i fotbollen. Dessa regler syftade explicit till att förhindra bedragare och opålitliga personer att äga engelska fotbollsklubbar.

Ändå ser det alltså ut som om en person som Massimo Cellino, som förra året häktades i Italien misstänkt för att ha förskingrat offentliga medel, utan problem passerar The Football Leagues test. Skälet är att testet har anpassats strikt efter vissa juridiska kriterier, och utesluter således inte sådana ägare vars beteende utifrån ett supporter- eller allmänt intresseperspektiv framstår som förkastligt.

The Football Leagues test utesluter heller inte en person som har dömts för bedrägeri. Det finns i själva verket bara ett kriterium enligt vilket The Football League utesluter vissa personer, nämligen om ”they have unspent convictions for offences of dishonesty, corruption, perverting the course of justice, serious breaches of the Companies Act or conspiracy to commit any of those offences.”

”Unspent” framstår här som ett viktigt ord. Det bygger på rättsprincipen att människor inte ska belastas för alltid av brott begångna långt bak i tiden. De brott som Cellino fällts för i Italien ligger cirka 15 år bakåt i tiden och skulle alltså anses som ”spenderade” enligt engelsk lagstiftning, och således även enligt The Football Leagues test.

Och i och med att de nya åtalen mot Cellino gällande förskingring har överklagats så betraktas han enligt engelsk lagstiftning och således enligt The Football Leagues test som oskyldig åtminstone till dess att fallet är avslutat. En i och för sig inte orimlig hållning, även om sammanhanget inte blir mindre absurt för Leeds.

:::

Det uppenbara intrycket är att ”owner and director”-testet, det vill säga det gamla ”fit and proper person”-testet, mest är ett verktyg för The Football League, och på motsvarande sätt för Premier League, att kunna hävda att de tar ett ansvar för ägandet inom engelsk fotboll. Ett tämligen tandlöst initiativ som inte har några egentliga konsekvenser men som kan lyftas fram som ett argument för det egna ansvarstagandet.

Det är naturligtvis varje politisk organisations våta dröm. Att kunna påstå att de gör något utan att för den sakens skull faktiskt göra något. Möjligheten att kunna bemöta kritik men utan att behöva ta de ekonomiska och politiska kostnader som faktiska reformer medför.

Leeds kan emellertid fortfarande hoppas på att den allmänna opinionen dels sätter ett tryck på The Football League i det här avseendet, dels att det kanske får GFH Capital att överväga andra köpare, såsom exempelvis ”Together Leeds”, ett konsortium av lokala affärsmän som förmodligen skulle falla Leeds supportrar betydligt bättre i smaken.

Annars finns det goda chanser att Leeds i Massimo Cellino har hittat en ägare som kan visa sig bli till och med mindre omtyckt än Ken Bates. Något som naturligtvis måste anses som en tämligen enastående bedrift bara det.

:::

Be Champions!!

Motivationen är ett problem för Newcastle

23 februari 2014 06.00, Peter Hyllman

Premier League bildades 1992 i och med att ett antal klubbar bröt  sig ut ur The Football League i syfte att bättre ta tillvara den kommersiella potentialen inom engelsk fotboll. Sedan dess har endast fem klubbar vunnit ligan vilket, beroende på hur man ser det, antingen gör Premier League otroligt svårt att vinna eller ligan väldigt förutsägbar. Sanningen finner vi förmodligen någonstans mittemellan.

Bland de klubbar som under den här tidsperioden aldrig har vunnit ligan så är Newcastle en av de mer framgångsrika klubbarna. Bland annat kom de tvåa i ligan efter att ha tappat en ledning om tolv poäng till Man Utd 1996. Därtill har de kvalificerat sig till Champions League tre gånger under dessa år samt spelat alla säsonger utom två i Premier League sedan dess grundande.

Samtidigt som Newcastle alltid ändå har varit någorlunda framgångsrika så har det också alltid varit en klubb där krisen funnits liksom runt hörnet. Det finns ibland en myt bland något mindre framgångsrika engelska klubbar att de har en tradition om att ställa till det för sig själva, och Newcastle är en klubb som med bred marginal uppfyller denna myt. Newcastle har länge varit sin egen värsta fiende.

:::

Den här säsongen har i det avseendet inte varit något undantag, och det stora misstaget inför den här säsongen verkar ha varit det något svårförståeliga beslutet att anställa Joe Kinnear som Director of Football. För att därefter något förutsägbart ge samme Kinnear sparken en bit in på säsongen.

Newcastle imponerade stundtals under säsongens första halva, och utmanade länge en bit upp på tabellens övre halva. Men laget befinner sig nu i en svår period, och den senaste förlusten hemma mot Tottenham var anmärkningsvärt nog lagets fjärde raka hemmaförlust. Detta är naturligtvis kännbart för en klubb med en så passionerad hemmapublik.

En tung derbyförlust mot Sunderland följdes upp av två överkörningar mot i tur och ordning Chelsea och Tottenham. Ambitionen att utmana om de europeiska cupplatserna ser alltmer ut att ha ersatts av en tämligen neutral mittenplacering i tabellen vid säsongens slut.

Newcastle hade en tämligen tung fjolårssäsong. Den gången var det Newcastles deltagande i Europa League som utsatte en tunn spelartrupp för ogörliga påfrestningar. Alan Pardew kommenterade då att Newcastle troligtvis gjorde ett misstag som inte förstärkte och breddade sin spelartrupp. Den här säsongen är skador och avstängningar som ännu en gång har avslöjat en alltför tunn spelartrupp.

:::

Man kunde tycka att just detta var ett område som var Joe Kinnears särskilda uppgift att åtgärda. Men det är svårt att säga vad Kinnear lyckades med. Citat som ”judge me on my signings” och ”no one will leave this month” bidrog inte till hans trovärdighet när knappt några spelare värvades samt när Yohan Cabaye bara dagen därefter lämnade Newcastle för PSG, och påstod sig ha haft en överenskommelse med klubben om detta redan i förväg.

Vid sidan av att inte ha någon överdriven koll på sina arbetsuppgifter så var det också så att Joe Kinnears närvaro i klubben stod något i konflikt med Alan Pardews auktoritet som manager. Det skapade en maktbalans som med största sannolikhet inte var särskilt konstruktiv för klubben. Tvärtom var det troligtvis något som snarare skapade oro.

Newcastle har ännu inte hittat någon ersättare till Joe Kinnear, men klubben är fortfarande i behov av den funktion som Kinnear representerade. Det vill säga den tekniske direktören eller fotbollsdirektören som jobbar med att i dialog med managern utveckla och förnya Newcastles spelartrupp. Kinnear var inte särskilt lyckad på jobbet, men ett vacuum på positionen är inte till någon större nytta det heller.

:::

Två saker har framför allt saknats under Newcastles svaga period efter årsskiftet. Laget har haft svårt att göra mål och laget har saknat ett tydligt ledarskap på planen.

Glädjande nog inför dagens match mot Aston Villa så återvänder enligt uppgift både Loic Remy och Fabricio Coloccini. Därmed får Newcastle både tillbaka ett konkret målhot men även en ledargestalt på planen, inte minst i det defensiva arbetet.

Nu är det upp till Alan Pardew att börja leverera för Newcastle. Joe Kinnear är inte längre kvar i klubben, Pardew vann den maktkampen. Dessutom börjar nu spelarna återvända från såväl skador som avstängningar. Den stora utmaningen för Alan Pardew måste dock vara att hitta något sätt att motivera Newcastle inför fortsättningen av säsongen.

Det lär emellertid inte bli så lätt. I ligan befinner sig Newcastle i ett neutralt ingenmansland. För många poäng uppåt för att kunna utmana, för många poäng nedåt för att vara i riskzonen för något. De deltar ej i någon europeisk cup och ur de båda inhemska cuperna är de redan utslagna.

Det känns som ett slöseri. Allra minst borde Newcastle den här säsongen ha varit kompetenta nog att på allvar kunna utmana om en cuptitel, men förlusten hemma mot Cardiff satte stopp för den ambitionen. Det känns också onödigt att ha tappat i sådan utsträckning i ligaspelet att de inte längre har något seriöst häng på de europeiska platserna.

Om det ska finnas någon yttre motivation för Newcastle den här säsongen så är det emellertid till det som Alan Pardew får sätta sitt hopp. En ambition att återigen kvalificera sig för europeiskt cupspel sätter dock behovet av att bredda och förstärka lagets spelartrupp på agendan igen.

:::

Molnets silverlinje för Newcastle är att laget nu, på grund av sin placering i ingemanslandet, har drygt tre månader på sig att inventera spelartruppen och planera reformer inför sommaren och den kommande säsongen. På längre sikt är det alltså på detta som Alan Pardew bör fokusera.

För ett sådant arbete vore det dock klokt om Newcastle faktiskt hittade en teknisk direktör eller Director of Football som på ett mer strategiskt och systematiskt sätt kunde angripa de frågeställningarna. Det vore inte helt behjälpligt för Newcastle om den positionen inte tillsattes innan sommaren, vilket skulle ödsla både tid och energi.

Det rationella för Newcastle vore att börja i den änden. Men det är inte alltid som Newcastle väljer att vandra längs den rationella vägen.

:::

Be Champions!!

Man Utd går all-in med Wayne Rooney

22 februari 2014 06.00, Peter Hyllman

Veckan som gått har till stor del präglats av rapporter om att Man Utd och Wayne Rooney inom kort ska signera ett nytt avtal, för spelaren värt hiskeliga summor runt £300,000 i veckan. Detta samtidigt som Man Utd nu i helgen ska försöka andas liv i en så här långt misslyckad ligasäsong, på bortaplan mot Crystal Palace. Igår kväll bekräftades också det nya avtalet, som löper över fem och ett halvt år.

Vad kontraktet skulle vara värt för Wayne Rooney är ju enkelt och mätbart. En något mer existentiell fråga är emellertid vad ett dylikt kontrakt är värt för Man Utd, varför man väljer att skriva på ett sådant kontrakt och vad som i så fall är kontraktets så kallade alternativkostnad. Frågor av den karaktären ställer sig för övrigt The Guardians Paul Wilson.

Först och främst ska det konstateras att kontraktet representerar en rejäl stegring av klubbens högsta lönenivå. Möjligen är det en residual av det kontrakt som erbjöds Robin van Persie förra sommaren, och en vilja att göra Wayne Rooney till klubbens bäst betalde spelare. Risken som alltid med att höja nivån på ett spelarkontrakt är så klart att alla andra spelare också kommer vilja förhandla upp sina kontrakt.

Det är inte så att Man Utd saknar ekonomiska resurser. Samtidigt har klubbens lönenivå i procent av dess omsättning stadigt ökat under senare år, och givet klubbens policy att lönerna inte ska överstiga 50% av omsättningen så riskerar det så klart begränsa Man Utds vilja eller möjlighet att agera kraftfullt på transfermarknaden. Om så blir fallet så begränsas David Moyes handlingsutrymme.

:::

Man kan fråga sig om detta är kostnaden som i så fall direkt följer på Alex Fergusons sista säsong som manager. Han fick ett värdigt avslut på sin tid i klubben, seger i sin sista titelstrid, hans egen trettonde ligatitel och Man Utds 20:e ligatitel. Man kan säga att han gick all-in för den ligatiteln genom att värva Robin van Persie. Kanske bokstavligen ”till varje pris”.

Det går inte att missunna honom det i så fall, men priset betalas i så fall först i efterhand, av hans efterföljare. Kanske fanns det en kortsiktighet i det agerandet som man kan kosta på sig bara när man vet att ens egen tid i klubben är utmätt.

Man Utd och David Moyes verkar dock nu göra en annan prioritering. De väljer att till varje pris försöka behålla Wayne Rooney. Det visades i somras när de stod emot Chelseas ouverturer kring spelaren och det visas nu i och med ett nytt möjligt avtal på aktuell nivå. Kanske är det inte så konstigt, Wayne Rooney är 28 år samtidigt som Robin van Persie har passerat 30-strecket. Står valet mellan de två känns det inte orimligt.

Men med tanke på att Wayne Rooney är 28 år, och således äldre än andra möjliga ersättare, har presterat på varierande nivå under senare år, och dessutom har varit något lynnig och stingslig i sin relation till klubben, så kan man fråga sig om Man Utd inte istället gjorde klokare i att placera sina marker på en annan spelare.

:::

Det kan emellertid finnas ett antal goda skäl att faktiskt göra just det ställningstagandet.

För det första är det troligtvis just så att Man Utd faktiskt ser på Wayne Rooney på ett särskilt sätt. Som en spelare som ska axla ett ledarskap i och för laget under i alla fall de närmaste fem åren. Och man kan tycka vad man vill om Wayne Rooney som person, men som fotbollsspelare har han alltid i sina olika roller tillfört laget en energi och en mentalitet som ytterst få andra spelare kan säga i motsvarande utsträckning. Wayne Rooney är och har länge varit Man Utds talisman på planen.

För det andra är det inte alls omöjligt att Man Utd betraktar Wayne Rooney som en viktig symbolspelare. En spelare som gör det möjligt att attrahera andra spelare till klubben. Framför allt tror jag man vill undvika den symbolism det skulle innebära att Wayne Rooney lämnade Man Utd, inte minst under en säsong och en period när Man Utd ändå går igenom en minst sagt omfattande psykologisk och strukturell generationsväxling. Det skulle lätt uppfattas som ett misstroendevotum gällande klubbens framtid.

:::

David Moyes har ingen lätt situation. Han har fått till uppgift att efterträda det oefterträdbara med de kortsiktiga krav på prestation som uppdraget med nödvändighet medför. Samtidigt måste han ta hänsyn till långsiktiga aspekter som Alex Ferguson inte alls behövde göra på samma sätt. Samtidigt står inte Moyes fri från de prioriteringar på kort sikt som Alex Ferguson gjorde.

Det är mot ljuset av denna balansgång som man måste betrakta Man Utds vilja att skriva ett nytt kontrakt med Wayne Rooney till de summor som rapporterats i media. Det svåra i det här läget är att det kan vara svårt att skilja på vad som är långsiktighet och vad som är desperation.

:::

Be Champions!!

Mina tankar för och mot supporterägda fotbollsklubbar i England

21 februari 2014 06.00, Peter Hyllman

Som sagt, för några dagar sedan intervjuades jag av podcasten The Reserves som ville prata allmänt om fotboll, pengar och ägare. Det var två roliga samtal med intressanta frågeställningar. Oförberett och tämligen informellt. Jag hoppas det blev bra.

Mot slutet av intervjun kastades det ut en rätt rolig kurvboll, nämligen frågan vilket ägarskap jag helst av allt inte skulle vilja se i den klubb jag håller på. Det var så klart en fasansfullt öppen fråga som egentligen naturligtvis är omöjlig att ge ett enkelt svar på utan att därefter nyansera.

Mitt svar, som kanske ligger i min natur, drog sig åt det kontroversiella. Jag menade att det jag helst av allt inte skulle vilja se i min klubb var ett renodlat supporterägande. Jag menade också att det ägande jag personligen föredrar är när en klubb drivs enligt affärsmässiga principer, eftersom det ligger mest i linje med klubbens långsiktiga framgång och utveckling.

Det där är naturligtvis raka motsatsen till den populära uppfattningen. Där är det affärsmässiga ägandet generellt sett föraktat samtidigt som supporterägandet framställs som det ideala förhållandet. Så hur kommer det sig då att jag verkar tycka så väldigt annorlunda?

:::

Till att börja med så får man först vara tydlig med vilka typer av ägande som egentligen finns att tillgå.

Inom engelsk fotboll har vi exempelvis det affärsmässiga ägandet i form av någon form av kapitalist som äger klubben. Det här är exempelvis det ägande vi hittar i klubbar som Arsenal, Liverpool, Man Utd och Tottenham, men som naturligtvis också om än i mer lokal tappning är vad vi generellt hittar i de allra flesta engelska klubbar.

Sedan finns där naturligtvis det mer privat motiverade ägandet som vi till exempel hittar i Chelsea och Man City. Ägarna här kan så klart beskrivas å ena sidan som en form av affärsänglar eller som sugardaddys eller whatever. Hyfsat gemensamt är att någon egentlig affärslogik är svår att finna, snarare kan ägandet vara politiskt motiverat.

Självklart finns där även det mer supporterbaserade ägandet där klubbens supportrar är medlemmar i klubben och kan utöva inflytande över klubben på dess årsmöte eller genom dess styrelse. Det här är naturligtvis inte alls särskilt vanligt inom engelsk fotbollstradition. I Premier League finns Swansea som i alla fall delvis är en sådan här konstruktion, en form av hybrid.

Naturligtvis ska man också vara medveten om att det inom varje ägarkategori finns lite olika varianter. Inom det affärsmässiga ägandet hittar vi å ena sidan målmedvetna riskkapitalister, som till exempel Stan Kroenke, Malcolm Glazer eller John W Henry, men å andra sidan även asiatiska affärskonglomerat som är fallet i till exempel Birmingham, Blackburn, Leicester, Leeds och Cardiff.

:::

Alla de här formerna har sina respektive styrkor och svagheter. Ett affärsmässigt ägande är oftast mer flexibelt och mer kompetent i att slå mynt av klubbens marknadsvärde, men kritiseras rättmätigt ofta för att behandla supportrar som kunder.

Ett privat eller politiskt motiverat ägande kan framstå som frestande men medför också en finansiell risk samtidigt som det inflaterar det totala kostnadsläget inom fotbollen. Ett supporterbaserat ägande kan å ena sidan ses som demokratiskt men riskerar å andra sidan leda till organisatorisk handlingsförlamning.

Det är detta senare perspektiv som ligger bakom min skepsis till att supportrar äger och driver fotbollsklubbar, åtminstone i större skala. Supportrar är inte en enhetlig samling människor utan en disparat grupp individer med många olika uppfattningar och målsättningar. Vad ett supporterägande riskerar leda till är att dessa målkonflikter institutionaliseras i klubben och att politiska konflikter lamslår klubbens beslutsfattande.

Förekomsten av olika supporterorganisationer med specifik klubbtillhörighet illustrerar detta fenomen. Dessa organisationer ger ibland lika mycket ett intryck av att söka makt för egen del som de framstår som supportrarnas röst och förlängda arm.

Dessutom finns det ett naivt synsätt på det här med föreningar som påstår sig vara medlemsbaserade. Som medlem har man i själva verket i realiteten ytterst lite att säga till om. De här fotbollsklubbarna är inte demokratier i egentlig mening, utan likt alla större folkrörelseorganisationer så förfaller de med tiden till tjänstemannastyre.

Tvärtemot de flesta tror jag dessutom det finns ett värde i att särkoppla supportrar från en klubbs drift och ledning. Jag tror att det snarare finns ett värde just i supportrarnas utifrånposition och perspektiv. Det ger dem en frihet och licens att kritisera som inte alls finns på samma sätt om de gör sig själva till gisslan i klubbledningen.

Det är bara att titta på den svenska fackliga rörelsen. Ett av de större misstagen den gjorde var att under 1970-talet besluta sig för att gå in som en del utav företagens ledning. Konsekvensen har blivit att facken gjort sig till nyttiga idioter i företagens ledning, där de som delaktiga i beslutsfattandet befinner sig i den dubbla situationen att samtidigt försvara och kritisera av ledningen fattade beslut. Deras trovärdighet blir därefter.

Detta är sammantaget skälet till att jag är tveksam och skeptisk till det här med supporterbaserat ägande. Åtminstone i klubbar på större skala.

:::

Be Champions!!

Två käftsmällar för Premier League – Upprättelse genom Spurs och Swansea?

20 februari 2014 00.42, Peter Hyllman

Två gånger 0-2. Två gånger två mål i baken. Två ödesdigra röda kort och två olyckliga straffar. Två engelska storklubbar som båda två åker ur Champions League redan i åttondelsfinal. Noll mål på hemmaplan ger Man City och Arsenal i praktiken noll chans att ta sig till kvartsfinal.

Jag intervjuades under veckan av podcasten The Reserves som ville prata om engelsk fotboll, ägare och pengar. Det var väl lite allmänna frågor men de var bland annat lite nyfikna på hur man såg på olika ligors styrka. Jag sa väl som så att som liga betraktat så ansåg jag Premier League vara den starkaste, men att det i andra ligor fanns enskilda lag som var både bättre och i några enstaka fall för tillfället ännu bättre.

Och let’s face it. På förhand trodde vi nog alla att både Barcelona och Bayern München skulle bli otroligt svåra motståndare för Man City och Arsenal. Det är världens för tillfället två bästa lag. Vad vi kanske inte trodde var att de båda cupmötena skulle vara helt avgjorda redan efter första mötet. Bättre än så hade man hoppats att Man City och Arsenal skulle uthärda.

Naturligtvis var respektive utvisning avgörande för de båda matchernas utgång. Men det är knappast en ursäkt. Utvisningar uppstår inte utan anledning och redan innan uppvisade såväl Barcelona som Bayern München en högre nivå än sina engelska motparter. Men utan utvisningarna hade de båda mötena förmodligen fortfarande levt.

:::

Så vad betyder då det för Premier League?

Nja, att två av klubbarna åker ut mot de två absolut tuffaste europeiska rivalerna är knappast något skäl att trycka på alarmknappen och begära in akut sjukvård. Lottningen faller som den gör och nu var det i åttondelsfinal som Arsenal och Man City stötte på dessa huvudfavoriter till slutseger i Champions League.

Både Chelsea och Man Utd är kvar i Champions League och är därtill favoriter till avancemang. Om de lyckas infria det favoritskapet så har Premier League alltjämt två lag med i kvartsfinalspelet, vilket betyder att en fjärdedel kommer från den ligan. I det avseendet är Premier League alltjämt i paritet med de hyllade La Liga och Bundesliga.

Så de som naturligtvis vill prata om Premier Leagues ruin och förfall bör ju ha i åtanke att det förfallet i så fall är exakt detsamma som vad för andra ligor betraktas som succé. Jag antar att det är ett betyg så gott som något.

:::

Annars erbjuds vi ju ikväll flera nya värdemätare för Premier Leagues olika klubbar. Sextondelsfinalerna i Europa League ska till och spelas och där är två engelska lag i högsta grad inblandade: Swansea och Tottenham.

Tottenham åker till Dnipro för att där få ett bra resultat att ta med sig hem till White Hart Lane. Väl på plats stöter de på sin gamle manager, Juande Ramos. De bör rimligtvis inte ha några större problem att avancera vidare till åttondelsfinal, troligtvis då mot Benfica – vilket är ett synnerligen intressant och klassiskt europeiskt cupmöte.

Men kvällens riktiga godbit är naturligtvis Swansea vs Napoli, två klubbar som enligt mig båda två utgör sina respektive ligors charmiga bohemlag, båda spelandes en flytande och attraktiv fotboll. Också Swansea stöter på en gammal bekant inom engelsk fotboll, Rafa Benitez är ju numer manager i Napoli.

Swanseas europeiska cupsäsong har följt ungefär samma mönster som deras säsong i helhet. De vann sina två första matcher i Europa Leagues gruppspel, däribland en ytterst imponerande 3-0-seger borta mot Valencia. Men sedan följde två oavgjorda matcher varefter Swansea avslutade gruppspelet med två förluster.

De är knappast favoriter mot Napoli, ett av Serie A:s absolut bästa lag. Men inför en fanatisk hemmapublik, som ser Swansea i europeiskt cupspel för första gången på 20 år, och för första gången någonsin i ett slutspel under våren, så är det alls inte omöjligt att de får ett riktigt bra resultat med sig till Neapel.

Det fordrar dock en sak som jag ser det. Swansea har haft en otrolig resa under de senaste elva åren. Från att nära nog upphöra att existera, en match ifrån nedflyttning ur The Football League, till Premier League och Europa League på rätt precis ett årtionde. Åtminstone den senare halvan av den utvecklingen är baserad på en kontinental spelidé, något icke-traditionellt brittiskt.

Men atmosfären på läktarna, supporterkulturen, är fortfarande i högsta grad brittisk i dess allra mest positiva form. Och kanske är det just den kombinationen som gör Swansea lite unika. Och den kombinationen måste fram på Liberty Stadium ikväll. Italienska lag har blivit svaga i knävecken på brittiska arenor förut.

Det har varit en dålig vecka hittills för Premier League ute i Europa. Kanske kan Tottenham och Swansea erbjuda lite upprättelse.

:::

Be Champions!!

LINHEM: Vinnare, förlorare, svenskar och Charlton i transferfönstret

19 februari 2014 06.30, Peter Hyllman

Januari-fönstret är inte lika monumentalt, överrapporterat eller betydelsefullt som sommarens men jag skulle vilja hävda att det är mer galet tack vare att klubbar är mer desperata. Managers riskerar sparken, ägare ser sina klubbar ligga mil ifrån uppflyttning och det finns spelare med Odemwingie-ska tendenser att verkligen, verkligen vilja byta klubb. Och i Football League har man olikt övriga världen ett undantag som tillåter korttidslån vilket är som blått meth för managers.

Vilken är anledningen till att spelare som Shaquile Coulthirst och Stephen Arthurworrey lånats in till League 1-klubbar denna säsongen och de två har också detta transferfönstrets bästa namn.

:::

Topp 10-värvningar

Övergångar är i regel att föredra över lån men ett förnyat lån (eller nytt lån) av en spelare som redan bevisat sig i klubben/ligan/högre nivå stärker värdet på ett lån. Samtidigt som det helt enkelt kan vara ett väldigt bra lån. I vissa fall kan till och med lån vara att föredra ifall det lånande laget egentligen inte har råd med spelarens lön, särskilt inte om de skulle åka ur till nästa säsong. Såvida inte man heter Harry Redknapp.

De uppgivna summorna är inte officiella men rapporterade av diverse nyhetskällor.

(1) Jack Hobbs, till Nottingham Forest från Hull, okänd summa. Innan säsongen hade han i Leicester och Hull bevisat sig vara en högkvalititiv mittback. Därför var det en bra värvning i somras när man lånade in honom och han har varit en av ligans bästa mittbackar(tredje bäst enligt Whoscored’s betygsystem) vilket gör köpet av honom lika självklart som det är perfekt. Med tanke på att Hull ofta spelar med Alex Bruce kan man fråga sig varför man släppte Hobbs. Billy Davies Nottingham-lag är traditionellt starka defensivt och Jack Hobbs är denna årgångens Wes Morgan.

(2) Tom Cairney, till Blackburn från Hull, £500,000. Cairney var spännande när han spelade ett gäng matcher för Hull förra gången de låg i Premier League och han spelade i ett tjugotal matcher de följande säsongerna men en ganska allvarlig knäskada höll honom från spel nästan hela förra säsongen. Och då Hull gick så bra utan honom att de vann uppflyttning fanns det ingen plats i truppen för honom inför säsongen. Istället blev han utlånad till ett Blackburn som efter alla debacle medvetet satsat på yngre spelare. Där har han under säsongen spelat över hela mittfältet och i tuff konkurrens med Jordan Rhodes varit Blackburns bästa spelare. För att inte nämna en av ligans främsta mittfältare. Gör inte mycket mål men när han gör det är de snygga och gärna frisparkar.

(3) Jack Baldwin, till Peterborough från Hartlepool, £500,000-750,000. Peterborough har ett välförtjänat rykte av att värva lovande spelare ifrån mindre klubbar. Tidigare ofta ifrån amatörlag men nuförtiden är det ofta ifrån L2. Dwight Gayle ifjol som man sålde vidare till Crystal Palace samma säsong med en £5,5M profit är ett gott exempel. Jack Baldwin har varit en av få ljusglimtar i ett Hartlepool som inte varit bra på länge(någonsin?) och vars spelsätt har liknats med Alan Hansen. Vilket är passande även om han är en högst modern mittback bekväm med bollen som under sin tid i Hartlepool också spelat ytterback och på innermittfältet.

(4) Shane Duffy, till Yeovil från Everton, Lån. Han har varit på lån i Yeovil tidigare under säsongen men försvann tillbaka norr ut när klubbarna skulle omförhandla. Yeovil försökte antagligen få loss honom eller åtminstone en köpoption. Tidigare under säsongen har han varit bra i ett Yeovil som visserligen ligger sist men som inte är alls uträknade vilket de enligt alla logik borde vara. Även om Yeovil fått tillbaka Duffy blir det dock en tuffare andra halva av säsongen då Wayne Hennessy inte kommer tillbaka och deras främsta mittfältare Ed Upson värvades till Millwall. Förhoppningsvis kan Marek Stech åternå förra säsongens form.

(5) Jason Banton, till Plymouth från Crystal Palace, okänd summa. Vad gör egentligen en spelare som tillhört Arsenal, Tottenham, Blackburn, Liverpool, Seattle Sounders, Leicester och Crystal Palace i ett L2-lag? Han är onekligen en spännande spelare. En snabb, teknisk ytter. Han spelade ifjol i Plymouth och gjorde det bra, ett par snygga mål bland annat. Denna säsongen har han fortsatt imponera bitvis i Mk Dons. Frågan är nu om han äntligen kan prestera kontinuerligt och bli bättre än den lovande 16-åringen han var för ett par år sedan? Han känns mycket som någon som bara är en okej snabb ytter vilket PL-klubbar producerar dussin vilket fortfarande är en lysande värvning för Plymouth men förhoppningen är att han av regelbunden matchtid ska kunna bli ännu bättre.

(6) David Syers, till Scunthorpe från Doncaster, okänd summa. Scunthorpe har haft fler usla säsonger men nu är man otroligt nog en toppkandidat i L2 under Russ Wilcox. Och de har också satsat på uppflyttning detta fönstret. Syers är en målfarlig mittfältare som spelade amatörfotboll tills han gick till Bradford som 23-åring och där var Syers en av få bra spelare i det Bradford som bodde på L2:s nedre halva. Då han var bra i Bradford i L2 och ganska bra för Doncaster i L1 så lär denna nivån passa honom bra. Har redan varit på lån i Scunny, sedan förlängdes det och nu blev det permanent. Har redan gjort fem mål denna säsongen för Scunny, fem till och han slår sitt personliga målrekord.

(7) Michael Jacobs, till Wolverhampton från Derby, £175,000-200,000. En spelare som skulle kunna hamnat högre upp på listan. Jag gillar han verkligen och trodde han skulle lyckas i Derby men det trodde jag om Nigel Clough (som nu nästan är ”Non-League Nige” igen) också men Derby hade ett överflöd av mittfältare och spelade ofta utan yttrar. Har dock börjat bra i Wolves även om det inte blivit många poäng och petat James Henry som Jackett tog in från sin förra klubb. I Northampton hade han två säsonger där han gjorde drygt 10 assist och i ett Wolves med en rörig anfallssituation  kan de verkligen behövas. Detta skrevs innan han i helgen gjorde två mål mot Notts Co. Vilket förhoppningsvis bara är början.

(8) Zeli Ismail, till Burton från Wolverhampton, Lån. När jag såg att han gick till Burton blev jag lite chockad. Visst för att han hamnat utanför startelvan i Wolves och med tanke på att de värvat yttrar var det inte orimligt. Men Ismail hade de höga förhoppningar på inför säsongen och när jag såg Wolves tidigare under säsongen var just Ismail imponerande. En offensiv mittfältare med teknik och spelförståelse som oftast fått spela på kanten. Kan vara ett kanonlån för ett Burton som saknat någon av Maghoma-klass.

(9) Shaun Williams, till Millwall från MK Dons, okänd summa. En offensiv mittfältare när han kom till Mk Dons men väl där tvingades han först spela defensiv mittfältare vilket han löste galant och sedan gjorde han som störst avtryck som mittback. Närmast optimalt måste det vara för en modern mittback att ha varit mittfältare tidigare men samtidigt vara tillräckligt lång för att vara mittback. Var en säker straffskytt i MK och gjorde dessutom ett par frisparksmål.

(10) Billy Sharp, till Doncaster från Southampton, lån. Sharp borde lära sig vid det här laget att han inte borde gå till större, rödvita klubbar. I Sheffield lyckades han aldrig utan det är i Scunthorpe eller Doncaster han verkar vara som bäst. Han bör hedras för sin ambition och han var bidragande till Southamptons uppflyttning. Han bör passa i Dickov’s Doncaster och förhoppningsvis kan han prestera och hitta en bra klubbadress till nästa säsong. Det är möjligt att Sharp inte kommer ha tillräckligt med inflytande för att vara med på listan men efter hans rörande tröjbudskap till sin döda son och sitt revanscherande tröjbudskap efter målet mot det Sheffield han inte var bra nog för(”Just a Fat Lad from Sheffield”) och hans tendens att göra mål mot forna klubbar förtjänar han denna platsen på sitt sätt.

Bubblare: Nicky Maynard(Wigan, lån), Daniel Nardiello(Bury), Jake Jervis(Portsmouth), Daniel Ayala(Middlesbrough), Yohann Thuram-Ulien(Charlton, lån).

:::

Schweden Schweden

Tidigare var Joel Ekstrand nästan ensam svensk i Football League och Liverpool’s göteborgare Kristoffer Petersson gjorde bara en kort visit i Tranmere men efter januarifönstret finns det en hel bunt svenskar i The Championship.

Mathias Ranegie i Watford, från samarbetsklubben Udinese. Astrit Ajdarevic är tillbaka i The Championship men nu i Charlton, från samarbetsklubben Standard Liege. Markus Olsson kvar i Blackburn och med klart mindre speltid sedan brorsan flyttade. Och Wigan värvade Markus Holgersson efter hans framgångsrika tid i New York Red Bulls (och i mitt Fantasy-MLS lag).

Dock har Douglas Bergqvist lämnat Exeter för Östersund efter att tidigare under säsongen spelat flitigt ute på lån i Welling United.

:::

Vinnare

Wolverhampton

Jag och många var positiv till Wolves val av tränare i Kenny Jackett. I Millwall tog han klubben tillbaka till The Championship och var inte långt ifrån att nå playoff. När han droppade en division till att ta över Wolves skulle de på ytan kunna jämföras med när Dougie Freedman lämnade överraskningen Crystal Palace i toppen av The Championship för rikare Bolton på nedre halvan. Eller när Graham Westley lämnade Stevenage på playoffplats för mycket större Preston på nedre halvan. Visst kan de också finnas något i jämförelsen men vad Jackett lyckats med är att han fått i ordning på Wolves. Efter två raka nerflyttningar är man nu en stark kandidat till uppflyttning och det med en ny klart billigare trupp.

Det är väldigt talande när man jämför vilka som faktiskt spelar för Wolves och vilka som är utlånade/sålde eller bara är utanför laget. I startelvan kan man finna spelare som sökt en nystart likt eviga reservmålvakten Carl Ikeme som trots en handfull skador och nio utlåningar under sin 11-åriga Wolves karriär nu är fullt ordinarie. Wayne Hennessy som stod för Wolves i Premier League lånades ut till Yeovil efter han kom tillbaka och såldes nyligen till Crystal Palace för £3M. Inte för att Hennessy är dålig eller ärketypen av de överbetalda spelarna kvar ifrån PL-tiden(han heter Roger Johnson) och inte för att Hennessy var för bra för Wolves. Ikeme har helt enkelt varit så bra att Wolves först i Championship och sedan i L1 kunnat avvara en målvakt av Premier League-klass.

Andra som dykt upp i startelvan är unga talanger som Matt Doherty, Danny Batth, Michael Jacobs, Lee Evans, Jack Price, David Davis, Jake Cassidy, Liam McAlinden,  och Ebanks-Landell, som inte är släkt med tidigare Wolves-anfallaren Ebanks-Blake, medan spelare som låg bakom nerflyttning(arna) nu är utlånade eller sålda till – Celtic, Crystal Palace, Molde, West Ham, Sochaux, Brighton, FC Köpenhamn och Valenciennes.

För pengarna man sålde Hennessy för köpte man Michael Jacobs(läs mer nedan), Nouha Dicko, James Henry och Leon Clarke. Vilka är bra köp även om man kan ifrågasätta Leon Clarke’s mentala förmågor och varför tre av de fyra spelarna har förnamn som efter namn. Det är inte ofta ett lag säljer sin andramålvakt, köper in fyra klassspelare och går med rejäl vinst.

:::

Förlorare

Leeds

Jag vill inte gå in på detaljer om Leeds alla turer kring deras ägarskap. Det går inte att göra utan att förlora för mycket tid och tro på mänskligheten. Att läsa om Leeds är som att trycka på en intressant länk som ska handla om fotboll men när länken laddat klart exploderar din dator och du förlorar dina händer i explosionen vilket förhindrar dig både från att ringa efter hjälp eller öppna dörren och hämta hjälp så du kan inget annat göra än vänta på att svimma av smärta och blodförlust. Man lånade dock in Jimmy Kebé.

:::

Charlton

Charlton har under vintern fått en ny ägare – Roland Duchâtelet – som också äger Standard Liegé, De Graafschap, Carl Jeiss Zeina, Ujpest, Alcorcón och Sint-Truidense. Vilket liknar Familjen Pozzo’s nätverk av klubbar om de vore köpgalna groundhoppers. Duchâtelet äger officiellt inte alla klubbarna utan de står skrivna på till exempel hans son och hans fru men det är ingen större hemlighet.

Det är antagligen nu man borde avfärda och propagera emot utländska ägare som driver klubbar i vinstsyfte eller utan fansens bästa i åtanke. Men de är delvis alldeles för många nu och Duchâtelet är rätt intressant. Han har varit väldigt politiskt engagerade i sitt hemland där han bland annat startade ett socialliberalt parti grundat på förslag om medborgarlön, förnyelsebara energikällor och politisk- och ekonomisk transparens. Dessutom leder hans Standard Liege den belgiska ligan och flera av Charltons nyförvärv lovar väldigt gott. Målvakten Yohann Thuram-Ulien har imponerat och flera av de andra spelarna som värvats/lånats ut/omplacerats till Charlton har potential.

/Peter A Linhem

En moralisk final mellan Man City och Barcelona

18 februari 2014 06.00, Peter Hyllman

Det brukar ibland talas om så kallade moraliska finaler. Det är naturligtvis lite vanskligt att prata om det i en turnering där det finns åtminstone fem-sex på förhand någorlunda troliga vinnare. Men om man trots allt ska prata om det så känns kvällens möte mellan Man City och Barcelona som just en sådan moralisk final.

Man kan till viss del känna att mer eller mindre varje omgång i Champions Leagues slutspel har en sådan moralisk final. Det går att hitta en i åttondelsfinalen, i kvartsfinalen och i semifinalen. Delvis för att lotten faller på det viset. Delvis troligen för att vi själva och media vill att det ska vara på det viset. Det genererar intresse.

Mycket riktigt så säger också Barcelonas manager Gerardo Martino att det lika gärna hade kunnat vara en final som nu spelades, så bra är de båda lagen för tillfället.

Men Man City kom bara tvåa i sin grupp, efter Bayern München. Och Barcelona vann sin grupp. Således är det ingen final, utan blott och enbart en åttondelsfinal. Förvisso är detta inte så blott och enbart för Man City, som tvärtom gör sin första åttondelsfinal i Champions League.

Förvisso spelar det kanske föga roll. Om man ändå ska förlora Champions League så lär det inte spela någon större roll om man förlorar i åttondelsfinal eller om man förlorar i final. Det enda som kan spela någon roll är hur man förlorar, och om det är mot Barcelona man förlorar så vet man oftast att man har gjort vad man kunnat.

:::

Några tankar på att förlora finns förhoppningsvis inte för Man City. För dem är detta kanske något av ett examensprov. Ett test för att se hur långt laget och klubben verkligen har kommit i sina ambitioner att skapa en genuin europeisk storklubb.

Dessa ambitioner är ju grundlagda till stor del med just Barcelona som modell och förebild. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Man City valt att bemanna sin organisation med Barcelonas gamla klubbarkitekter; Txiki Begiristain som sportchef och Ferran Soriano som VD. Deras strävan efter holism i Man City är till största delen ett försök att reproducera Barcelonas format.

Det finns av naturliga skäl flera likheter mellan Barcelona och Man City. Delvis är det självklart fullt naturligt att en klubb på uppgång benchmarkar mot den klubb som för tillfället är den dominerande, och i Man Citys fall var det Barcelona som var det dominerande idealet vid den tidpunkten.

Där finns naturligtvis de rent taktiska likheterna. Både Barcelona och Man City är två lag som baserar sitt runt det egna bollinnehavet. Man City är möjligen något mer engelska i meningen att de har ett mer rakt och direkt sätt att omsätta bollinnehavet i egen offensiv. De söker djupled i någon större utsträckning än Barcelonas sidledsspel.

De taktiska likheterna är självklart också en personalfråga. Det finns ett flertal spanjorer eller spelare med sin bakgrund i La Liga i Man City. De är inte ovana vid den spanskt influerade fotbollsidén. Manuel Pellegrini har verkat under en längre tid inom spansk fotboll. Med människor följer en kultur, och Man City är kanske den engelska storklubb som ligger närmast en spansk fotbollsidé.

Det mer än något annat gör att jag tror att Barcelona kommer få det riktigt tufft för Man City. Jag tror att Man City är det engelska lag som är bäst skickat av alla att hantera och kontrollera, kanske till och med i vissa avseenden dominera, Barcelona på fotbollsplanen.

:::

Det finns också en annan mer grundläggande likhet mellan Barcelona och Man City. Båda klubbarna är i någon mening, och i brist på bättre ord, projekt drivna av sitt eget varumärke, en slags fåfängans fyrverkerier.

Båda klubbarna drivs av en vilja att inte bara vara bäst på fotbollsplanen, men därtill omtyckta vid sidan av den. Barcelona har gjort sitt bästa för att slå mynt av konceptet om att vara mer än en klubb och har använt sitt katalanska arv för det ändamålet. Man City å sin sida vårdar ömt sitt underdogarv och givet att klubben till stor del är ett globalt PR-projekt för dess ägare så är det desto viktigare för dem att inte i för hög utsträckning alienera sin omgivning.

Det kan naturligtvis stundtals framstå som tämligen osympatiskt att hela tiden försöka framstå som så väldigt sympatisk. Man ger lätt intrycket av att försöka för mycket. Men låt oss säga att både Barcelona och Man City, ibland med viss möda, lyckas balansera på den slaka linan utan att faktiskt falla av den.

:::

Det är aldrig någon fördel i Champions Leagues slutspel att tvingas inleda ett sådant här dubbelmöte på hemmaplan. Det är något som så klart talar till Man Citys omedelbara nackdel.

Samtidigt tror jag att Man City faktiskt kan vinna på att få spela matchen på hemmaplan utan att behöva känna behovet av att ”jaga matchen”, som hade kunnat bli fallet i en andra match. Barcelona är som mentalt jobbigast att möta när de har resultatet på sin sida och tiden talar till deras fördel.

Barcelona har inte varit i något sämre än semifinal under de senaste sex upplagorna av Champions League. Det här är första gången som Man City alls spelar slutspel i Champions League. Det borde på pappret vara en rejäl överraskning om Man City lyckades slå ut Barcelona.

Men det vore naturligtvis inte alls någon överraskning. Och det mer än något annat gör det kanske till en form av moralisk final.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv