Peter Hyllmans Englandsblogg

Ammunitionen tog slut till sist

Legacy. Ordboken ger ordet lite olika betydelser. Bland de definitioner jag själv fastnar för hittar man ”something handed down from an ancestor or a predecessor or from the past” samt ”something immaterial, as a style or a philosophy, that is passed from one generation to another”. Det är ett begrepp som på ett eller annat sätt brukar bekymra framstående politiker och ledare i största allmänhet.

Ett arv eller eftermäle, som är de svenska ord som ligger närmast, är något som kan ta många år att bygga upp men som riskerar ta betydligt kortare tid än så att rasera. För ingen enskild person inom engelsk fotboll lär detta vara lika plågsamt konkret som för Dave Whelan, den långtida ordföranden i Wigan som avgick för bara någon månad eller två sedan.

Under 20 års tid skapade Dave Whelan ett enastående fotbollsarv med Wigan, som 1995 befann sig League Twos nedre regioner. Under de tio därpå följande åren avancerade Wigan stegvis uppåt i det engelska fotbollssystemet ända fram till dess att man 2005 tog steget upp i Premier League. Under samma tid finansierade Whelan bygget av en helt ny arena åt klubben.

Wigan var en liten klubb i en liten stad, i vilken rugbylaget traditionellt sett varit den största och mest populära klubben, därtill omgiven av flertalet betydligt större klubbar i dess omedelbara närhet i nordvästra England. Att Wigan skulle gå upp i Premier League var en omöjlighet, att de skulle hålla sig kvar i Premier League i närmare ett årtionde var en orimlighet. Dave Whelan bevisade detta fel.

Delvis handlade det naturligtvis om pengar. Wigans fantastiska resa hade inte varit möjlig utan Whelans finansiella stöd, men i jämförelse med det stora flertalet andra klubbar i Englands två högsta divisioner så rör det sig ändå inte om särskilt stora pengar. Till den större delen var det ett kompetent ledarskap och beslutsfattande som banade väg, genom klok spelarrekrytering och anställning och succession av managers.

Paul Jewell, Steve Bruce och Roberto Martinez gavs alla förtroende och tid att genomföra sina idéer till fullo, en ledningsfilosofi som bar frukt. Wigan tippades alltid att åka ur Premier League men lyckades alltid hålla sig kvar. Där andra klubbar drabbades av panik höll sig Wigan och Dave Whelan lugna, och långsiktigheten bar resultat.

Höjdpunkten kom i maj 2013 när Wigan mot alla odds vann mot Man City på Wembley och fick lyfta FA-cupen, den första och hittills enda större titel som Wigan har vunnit. På hedersläktaren satt, stod och hoppade en då 76-årig Dave Whelan som skrattade och grät om vartannat i ren lycka. En dröm och lång förhoppning var infriad.

Men höjdpunkten skulle visa sig även vara kulmen och kort därefter skulle Wigan ge sig ut på en helt annan resa i en helt annan riktning. Bara någon vecka efter triumfen på Wembley bekräftades det i en annan del av London att Wigan för första gången skulle åka ur Premier League och återvända till The Championship och The Football League.

Om man skulle fråga vilken som helst Wigansupporter så skulle de med all säkerhet aldrig vilja byta bort upplevelsen att vinna FA-cupen. Men det är svårt att med historiens dom i bagaget inte undra om vinsten i FA-cupen också kom med dyra kostnader. Det var en framgång som på många sätt förblindade alla i klubben för de väldigt tuffa utmaningar som faktiskt komma skulle. Viktiga beslut sköts på framtiden eller ignorerades.

Svårigheterna med The Championship underskattades. Det togs till stor del för givet att Wigan skulle ta sig tillbaka till Premier League, mycket på grund av spelartruppens kvalitet. Det blev inte så. Det visade sig vara en stor skillnad på att vara en klubb i Premier League dit alla spelare vill och att vara en klubb i The Championship där spelare börjar se sig om efter bättre alternativ. Wigan föll på målsnöret, efter en lång säsong tyngd och plågad av spel i Europa League.

Likaså sjönk kvaliteten på klubbledningens beslut. Owen Coyle utsågs som ersättare till Roberto Martinez trots en väsenskild spelidé och misslyckades. I Coyles fotspår följde Uwe Rösler som lämnade klubben under nedflyttningsstrecket i The Championship. I en så svår situation är det svårt att förstå hur man beslutar sig för att tillsätta Malky Mackay, en oerhört kontroversiell figur efter sina kränkande uttalanden under sin tid i Cardiff.

Mackay visade sig oförmögen att vända på Wigans trend och vid ungefär samma tidpunkt så lyckades Dave Whelan själv prata sig in i skiten med okloka och ogenomtänkta kommentarer som många ansåg vara såväl rasistiska som antisemitiska. Det var ett försök till försvar av Malky Mackay som dock ledde till att Whelan själv blev avstängd av FA från all fotboll i sex veckor.

Det är inget som är helt enkelt att förhålla sig till. Att yttra sig på det sätt som Whelan gjorde kan aldrig vara okej men jag kan samtidigt respektera att det kan vara svårt att helt bryta sig fri från de värderingar och det språkbruk man har fostrats i under ett 78 år långt liv. Som ung människa är det lätt att fnysa åt sådant men risken är stor att man underskattar det svåra. Att bli anklagad för något dylikt är dock ett svårt slag, om inte annat mot stoltheten, och Whelan meddelade kort därefter sin förestående avgång.

Whelans efterträdare blev hans sonson David Sharpe, 23 år gammal. Den ringa åldern har fått många att höja på ögonbrynen men flera inom Wigans klubbledning har kommit till Sharpes försvar och hävdat att han redan sedan barnaben har följt sin farfar i Wigan och att han växt upp inom fotbollen. Något som säkert stämmer men som inte gör honom bättre lämpad eller mer erfaren av att fatta viktiga och avgörande affärsbeslut som i grunden är av företagsekonomisk och administrativ karaktär.

Den 28 april 2015 blev det klart att Wigan åker ur The Championship, och från och med nästa säsong spelar i League One. Samma klubb som två år tidigare vann FA-cupen, och som så sent som en säsong tidigare både spelade i Europa League och gick till playoff i The Championship.

Var FA-cupsegern den mentala slutpunkten på Dave Whelans stora och personliga engagemang i Wigan – orkade, kunde och ville han bry sig riktigt lika mycket därefter? Ammunitionen tog slut till sist. Efter den 11 maj 2013 följer en lång rad av dåliga beslut och ogenomtänkt handlande. Ända sedan 1995 har Dave Whelan fattat beslut som varit för Wigans bästa, men det bästa för Wigan den dagen, den 11 maj 2013, hade kanske varit att Dave Whelan där och då hade tackat för sig och lämnat över stafettpinnen.

Det hade markerat en överlämning och en nystart. Det hade fört in nytt blod, nya tankar och nya idéer vid en tidpunkt när just nytänkande var av nöden. Inte minst hade Dave Whelans eget arv och eftermäle, hans legacy, förblivit obefläckat av vad som komma skulle. Ändå förmår många i och runt Wigan se bortom detta när de ombeds att beskriva Dave Whelan och hans betydelse för Wigan:

”I think you have to cherish the memories of what he’s done for the town and the club. It wasn’t right, the things that he’d been saying recently, but your ultimate memories of him have got to be FA Cup wins and maintaining Premier League status for those eight years. I’m sure a lot of supporters would feel the same as me.” – Kevin Kilbane, före detta Wiganspelare

“Any professional football club could have the dream of playing in the Premier League and winning a major trophy and he showed the way to do that. It is a great football story and I am sure it will inspire many generations to come.” – Roberto Martinez, tidigare Wiganmanager

“When he took over, he said he was going to take us into the top flight and bring European football to the club. Everyone was laughing their heads off at home. We thought it was tongue-in-cheek, but you know what? He did it.” – Jason Taylor, säsongsbiljettinnehavare i Wigan sedan 40 år

Peter Hyllman
Inlägget har 448 kommentarer

Newcastles supportrar kan be till högre makter eller ta ödet i egna händer

Newcastle fortsätter leverera. Under eftermälet till Newcastles match mot Leicester tog klubbledningen kontakt med Derbys manager Steve McClaren och hörde sig för om hans intresse att ta över klubben under säsongens tre sista matcher. McClaren tackade nej. Huruvida det är ett nej som håller i sig om Newcastle lyckas hålla sig kvar i Premier League återstår att se.

Att Newcastle sonderade terrängen förblev dock knappast någon särskilt väl bevarad hemlighet, även om klubben kort efter McClarens nej gick ut med ett uttalande som satte fortsatt tilltro till John Carver och betonade att alla inblandade nu skulle jobba hårt för att klubben, ”er klubb” med riktning till fansen, skulle hålla sig kvar i Premier League.

”Vi kräver inte en klubb som vinner, vi kräver en klubb som försöker!” Det budskapet förmedlade Newcastles fans med all önskvärd tydlighet till sin klubbledning under lagets senaste match mot Leicester. De känner inte att det är deras klubb på riktigt, i alla fall inte så att de känner någon form av delaktighet i dess beslut och utveckling.

Det finns olika sätt att hantera en sådan känsla. Ett sätt är att göra som många Newcastlesupportrar, protestera högljutt för döva öron och öron som förbli döva så länge supportrarna fortsätter köpa säsongsbiljetter och gå på lagets matcher. Ett sätt är som prästen i Newcastle som ber till gud att klubben ska skänkas en ny ägare från ovan. Men det finns så klart också andra sätt.

För tio år sedan kände en bred samling av supportrar i Manchester samma sak, en känsla som fick sin kulmen i Glazers uppköp av Man Utd men som jäst under flera år innan dess. Dessa supportrar valde att bryta sig loss från Man Utd och istället bilda FC United of Manchester, en klubb grundad på gemensamma värderingar som medlemsbaserat beslutsfattande, antikommersialism (t ex inga tröjsponsorer och all vinst återinvesteras i klubben), lokal förankring och låga biljettpriser – fansen betalar för säsongsbiljetter vad de anser sig ha råd med.

FC United började som en idé och mer konkret som ett fotbollslag i North West Counties Football League Division Two, närmare bestämt den tionde nivån i det engelska ligasystemet. Under det årtionde som klubben existerat har man nu tagit sig hela vägen upp till National League North, två steg från The Football League. Tioårsjubileumet markerar också ett landmärke i klubbens unga historia genom invigningen av dess arena Broadhurst Park.

Den unga klubbens första tio år kan alltså bara beskrivas i närmast triumfatoriska ordalag. FC United of Manchester har haft omfattande sportslig framgång, den har växt och stabiliserats både i termer av organisation och infrastruktur, och det är en utveckling genom vilken klubben har bevarat och utvecklat sina grundläggande värderingar.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/11540185/How-FC-United-rose-to-the-brink-of-the-big-time.html

Min egen uppfattning om FC United har alltid varit lite splittrad. Å ena sidan har jag känt både beundran och respekt för de supportrar som trott så hårt på sin idé att de helt med egen kraft gjort den till verklighet, och de värderingar som ligger bakom klubben går inte att tycka illa om. Å andra sidan har jag alltid varit skeptisk till att oavsett skäl överge sin klubb i någon form av motgång, på planen eller utanför planen.

Det är också på det viset som många i omvärlden har uppfattat FC United of Manchester, som ett uppsträckt långfinger åt den moderna fotbollen i allmänhet men Man Utd och Glazers i synnerhet. Men Andy Walsh, FC Uniteds general manager, menar på något annat, att det snarare handlar om att visa omvärlden att det finns ett annat sätt än det klassiskt engelska sättet att driva en fotbollsklubb, och att det är fullt möjligt att genomföra i England.

Och vad som var möjligt i Manchester måste vara möjligt i Newcastle. Det är inte detsamma som att det bör genomföras också i Newcastle men det betyder allra minst att det är ett alternativ som bör övervägas. Om Newcastles supportrar verkligen känner sig åsidosatta och främmande för den klubb som Mike Ashley äger så måste det vara ett alternativ.

För hur mycket det än i den offentliga retoriken pratas om att det är ”er klubb” syftandes till supportrarna, så är det ju inte deras klubb. Supportrarna äger inte klubben, utan klubben ägs av ett företag eller en företagare, i Newcastles fall ägs klubben av Mike Ashley. En sådan ägare kan vara mer eller mindre lyhörd för supportrarnas önskemål men det är alltid ägaren själv som avgör i vilken utsträckning.

Det där är ett pågående samtalsämne inom engelsk fotboll och engelsk supporterkultur. Något slentrianmässigt lastas ofta utländska ägare för det mesta av skulden och problematiken runt en ökad distans mellan klubb och supportrar. Men ser vi till de klubbar som har de mest tydliga problemen med sina ägare idag, inte minst Newcastle men även till exempel Blackpool, så är det engelska ägare som orsakar problem.

Utländska ägare ligger samtidigt bakom några av de mest framgångsrika engelska klubbarna. De fem klubbarna högst upp i Premier League har alla utländska ägare, Southampton ägs av den tyska familjen Liebherr, Leicester av thailändska ägare och nyss uppflyttade Bournemouth ägs av den anonyme ryske affärsmannen Maxim Demin, Watford av italienska familjen Pozzo. Exempel på motsatsen finns självfallet, men utländska ägare har generellt sett varit positiva för den engelska fotbollen.

Men där jag tror att engelsk fotboll har vunnit på en mångfald av olika ägare så är jag övertygad om att engelsk fotboll också har mycket att vinna på en mångfald i själva ägarformen. Och att det grundas och kommer fram engelska klubbar som är medlemsägda ser jag i sig enbart som något positivt, som ett alternativ till det befintliga ägarsystemet.

FC United of Manchester är just ett tydligt alternativ som har lyckats väldigt väl på den nivå de faktiskt spelar. Men ju högre upp i seriesystemet FC United tar sig desto svårare kommer det bli att hålla fast vid klubbens grundläggande värderingar. Allt högre ekonomiska krav kommer sätta press på tröjsponsorer och biljettpriser. Alltmer komplexa beslut och problemställningar kommer att tänja på klubbens medlemsbaserade beslutsfattande.

Men det lär vara ett problem som FC United of Manchester hanterar när det väl blir aktuellt, och likt alla klubbar så lär man anpassa sig. Med FC United of Manchester som tydlig förebild så är det i alla fall relevant att fundera över om Newcastles supportrar överväger eller borde överväga att ge sig ut på en egen och motsvarande resa.

FC United of Newcastle.

Peter Hyllman
Inlägget har 357 kommentarer

All work and no play makes José a dull boy

Jag gillar José Mourinho.

Med det menar jag inte bara att jag tycker att han är en väldigt bra manager utan jag uppskattar honom även till skillnad från många andra som personlighet. Vissa kallar det för dryghet och brist på ödmjukhet, men jag gillar att han vet att han är väldigt bra på det han gör, att han inte är rädd för att säga det och inte drar sig för en gliring om en sådan kan anses vara motiverad. Kanske för att jag är lite sådan själv, eller möjligen vill vara.

Mourinho har aldrig lidit brist på bitska och spydiga kommentarer. Det har han definitivt inte heller gjort under de senaste veckorna när det har stått allt mer klart att Chelsea var på väg att defilera hem ligasegern. Mourinho har likt en nyss könsmogen hundvalp skvätt omkring sig kommentarer som om att de hade vunnit matchen även om motståndarna hade haft 99% bollinnehav, eller om att det tråkiga är att inte vinna en titel på tio år.

Delvis förstår jag honom. I takt med att Chelsea defilerat mot ligatiteln så har flertalet andra managers och diverse experter valt att komma med pikar och diskutera sig trötta om hur tråkiga Chelsea är, gärna påeldade av media som alltid gillar en konflikt. Istället för att visa beundran för det enda engelska topplag som under säsongen har presterat på ett anständigt sätt så har missunnsamheten fått råda. Inte minst kollegor som själva talar om vikten av respekt borde själva kunna visa mer respekt än så.

Men bara delvis.

José Mourinho borde kunna befinna sig i någon form av nöjd cruise control och har haft möjlighet till det i veckor och månader. Resultaten och inte minst ligatiteln skulle utan problem kunna tala för sig själva. Men Mourinho vill inte låta sig med detta nöja utan drivs av andra behov.

Ingen annan manager förmår som José Mourinho organisera sitt lag till att så fullständigt stänga och strypa en match. Det kan framstå som någon form av svartmagi men är i själva verket en alls inte enkel uppgift, även om Mourinho själv så sent som för bara något år sedan beskrev det just som enkelt. Bland det mest beundransvärda är hur Mourinho faktiskt lyckas motivera de allra flesta av sina spelare att lojalt ställa upp på en sådan taktik.

Det är ett recept för framgång men inte ett recept för beundran. Han må vara bäst på det han gör men han är helt medveten om att han med en sådan taktik aldrig kommer att nämnas med samma högstämda beundran i rösten som folk har för Arsene Wenger, Alex Ferguson, Pep Guardiola eller Carlo Ancelotti. Likt en asterisk vid hans namn i historieböckerna kommer alltid finnas ett underförstått ”Javisst, men…”

Det är också jämförelser med dessa och andra managerkaraktärer som brukar locka fram de mest syradräpande kommentarerna från José Mourinho, och stundtals även de rena småaktigheterna.

José Mourinho vet naturligtvis att en förutsättning för att bli beundrad och alls vara aktuell för några historieböcker är att vara framgångsrik. Mourinho har dock sin naturliga metod för framgång och hans ryggradreflex vid all form av motgång är att återgå till denna försiktighetens taktik, vilket vi inte minst har kunnat se den här säsongen. Chelsea började imponerande men föll vad säsongen led alltmer tillbaka till ett känt mönster.

Diego Torres är författare till boken ”The Special One: The Dark Side of José Mourinho” i vilken han sammanfattar Mourinhos taktiska principer: Att matchen vinns av det lag som begår minst misstag, fotboll går ut på att provocera fram motståndarnas misstag, det lag som har bollen kommer mer sannolikt begå ett misstag, laget utan boll begår färre misstag och är det starkare laget.

Mourinho vet att det här är en filosofi som inte uppskattas av Chelseas ägare Roman Abramovich. Han är medveten om två saker. Dels att Abramovich i första hand försökte locka Pep Guardiola till klubben. Dels att han själv fick sparken från Chelsea för knappt åtta år sedan efter Chelseas första riktiga motgång, just för att Abramovich inte var nöjd och tillfreds med den defensivt inriktade fotboll som Mourinho representerade.

Det som har hänt en gång kan hända en andra gång. Och Mourinho bekymrar sig nog i lika hög utsträckning vad hans arbetsgivare har för uppfattning om honom som vad historieböckerna har att säga. Det märks inte minst på hur noga Mourinho har varit med att beskriva Chelseas ambition under hans andra sejour i klubben att spela fotboll på ”rätt sätt”. Ord som dock över tid stått i allt skarpare kontrast med handling.

Där José Mourinho under förra säsongen ofta påpekade vikten av att spela bra fotboll så har han under vårsäsongen varit närmast trotsig i sitt defensiva förhållningssätt. Mot Crystal Palace spelade han i slutet av matchen med tre defensiva mittfältare till synes mest för att visa att han kunde snarare än av något genuint taktiskt behov. Kanske är det Mourinhos naturliga sätt att reagera på kritik. Mamma Mourinhos bästa knep för att få lille José att äta sina grönsaker var säkert att säga ”ät inte morötterna!”

Det förväntas av alla engelska och europeiska storklubbar både att de ska vinna och vara framgångsrika, och att de ska spela en underhållande och estetiskt tilltalande fotboll. Det är i grunden också vad Roman Abramovich förväntar sig av Chelsea. Brist på kontinuerlig framgång under de sju managers som följde Mourinho i spåren ledde Abramovich tillbaka till José Mourinho, som bättre än någon annan manager kan garantera det första kriteriet för en storklubb.

Men José Mourinho vet också att han inte på samma sätt kan garantera det andra kriteriet för en storklubb, att spela underhållande och attraktiv fotboll, i synnerhet inte i kombination med det första. Intellektuellt tror jag han brottas med att ens förstå behovet av det, han är en särpräglad resultatmänniska. Det är hans akilleshäl som manager och det främsta och kanske enda argument som kommer invända mot hans storhet som manager.

José Mourinhos stil är att skaka av sig sådana synpunkter, helst med en spetsig och spydig kommentar. Men jag tror det är något som genuint bekymrar och frustrerar honom. Och det mer än något annat ligger förmodligen bakom hans onödigt och överdrivet spydiga kommentarer de senaste veckorna. Det är dock mänskligt att söka bekräftelse, och kanske vända taggarna utåt mot kritik man upplever som orättvis.

På planen är hans första instinkt att försvara. Utanför planen är hans första instinkt att gå på attack. Det är en dualism i José Mourinhos karaktär som gör honom fascinerande både som manager och som människa.

Mourinho måste vara arg och frustrerad på något. Det ligger i hans natur och det är då han fungerar som bäst. Kamp är hans utgångsläge. Därför reagerade så många med förvåning när han vid sin första intervju i Chelsea beskrev sig själv som ”the happy one”, och såg det för den tidsfråga det var innan han återigen visade sina ränder. På samma sätt som Mourinhos prat om en offensiv och underhållande fotboll lät ur karaktär.

José Mourinho är som bäst när han är den han är. Det är också då han är som mest framgångsrik. Det är emellertid också varför han aldrig har blivit eller har varit långvarig i någon europeisk storklubb. Mycket talar för att Mourinho vill att hans andra period i Chelsea ska bli mer långvarig, men det kommer troligtvis kräva någon slags förändring, utveckling eller kompromiss från hans egen sida.

Trotsigheten och spydigheten indikerar annorlunda.

Peter Hyllman
Inlägget har 353 kommentarer

Arsenals utveckling kan visa sig vara en synvilla

Ett av den här säsongens främsta samtalsämnen och kanske för givet tagna sanningar är att Arsenal har blivit bättre den här säsongen. Åtta raka vinster i ligan innan förra helgens oavgjorda match mot Chelsea, andraplats i ligan och en andra raka FA-cupfinal har resulterat i att många tar för givet att Arsenal nästa säsong kommer vara en given titelutmanare.

Inför matchen mot Chelsea ställde Telegraph emellertid frågan ifall Arsenal verkligen är bättre den här säsongen jämfört med förra. Svaret blev inte riktigt det förväntade. Arsenals antal poäng per match den här säsongen är 2,03 jämfört med förra säsongens 2,05 vid samma tillfälle. Förra säsongen vann Arsenal 63,2% av sina matcher, den här säsongen har man vunnit 60,6% av sina matcher.

Även om man vill hävda att detta inte utgör en tillräckligt stor skillnad för att påstå att Arsenal presterar sämre den här säsongen, så är det skäl för att säga att Arsenal i alla fall inte rent vinst- och poängmässigt presterar bättre än under förra säsongen.

Tabellmässigt presterar man emellertid bättre. Andra plats är onekligen bättre än tredje eller fjärde plats. Arsenal ligger emellertid precis lika långt efter ligaledaren den här säsongen som man gjorde förra säsongen vid samma tid, under förutsättningen att Arsenal faktiskt vinner de båda matcher man har tillgodo på Chelsea. Andraplatsen kan således lika mycket ses som en produkt av att färre lag presterar på hög nivå den här säsongen än förra.

Ett skäl till att vi tycker att Arsenal ser bättre ut den här säsongen kan vara att laget gör fler mål. Arsenal gör 1,91 mål per match den här säsongen jämfört med förra säsongens 1,79 mål per match. Den offensiva trion med Olivier Giroud, Alexis Sanchez och Mesut Özil har fungerat bra för Arsenal under stora delar av säsongen.

Defensivt släpper Arsenal in färre mål den här säsongen än förra. Det beror dock mycket på tre bortamatcher förra säsongen där Arsenal släppte in totalt 17 mål, mot Chelsea, Man City och Liverpool. Men där Arsenal förra säsongen höll 17 nollor så har man den här säsongen endast hållit tolv. Defensivt var alltså Arsenal något jämnare förra säsongen. Frånvaron av förra säsongens kölhalningar kan dock ge ett intryck av att defensiven förbättrats.

Vill man sätta ett ekonomiskt värde på Arsenals prestation så visar den för Arsenal sammanställda lönestatistiken att Arsenal förra säsongen betalade runt £2m per poäng emedan man den här säsongen har fått betala drygt £2,5m per poäng. Arsenal har alltså fått betala något över 25% mer för sina poäng den här säsongen jämfört med förra.

Frågan måste anses vara öppen – Om Arsenal i själva verket presterar ungefär lika bra den här säsongen som man gjorde under förra säsongen, är då den allmänna uppfattningen att Arsenal nästa säsong kommer vara signifikant bättre egentligen sakligt motiverad?

Arsene Wenger har stundtals fått utstå hård men delvis berättigad kritik, både utifrån och från sina egna. En av hans bestående bedrifter har dock varit att ge Arsenal en beundransvärd jämnhet. Trots generationsväxling, ekonomiska begränsningar och hård konkurrens har Arsenal aldrig fallit utanför ramarna med honom som manager, och aldrig slutat sämre än fyra.

Jämnheten har blivit ett av Arsenals främsta kännetecken. Men jämnhet är ett tueggat svärd som gäller uppåt i samma utsträckning som det gäller nedåt. Om Arsenal aldrig faller utanför ramarna i negativ bemärkelse så ska man kanske inte i första hand förvänta sig att Arsenal kommer att tränga utanför ramarna heller i positiv bemärkelse. Höga toppar återfinns sällan på platt mark.

Min känsla är ändå att Arsenal faktiskt har blivit bättre den här säsongen, eller i alla fall under den här säsongen, oavsett vad statistik eller tabellmatematik har att säga om saken. Dels verkar Arsene Wenger ha fått sina viktiga spelarpjäser på tydlig plats och fungerandes tillsammans på ett sätt som inte alltid varit fallet. Dels finns ett självförtroende i Arsenals spel som tidigare saknats.

Kan Arsenal ta med sig detta och bygga vidare på under sommaren så blir Arsenal en farlig titelkonkurrent. En sådan utveckling bygger dock egentligen mindre på någon enskild värvning än vad det bygger på att Arsenal kollektivt i varje lagdel höjer sig ännu en nivå, taktiskt och mentalt. Ett inte helt populärt perspektiv i silly season-tider.

Men ska Arsenal vinna ligan under kommande säsonger så är det också en utveckling som inte bara kan ses på taktiktavlan, utan som måste ta sig ett mycket konkret uttryck i fler poäng än vad Arsenal nu producerar.

Peter Hyllman
Inlägget har 739 kommentarer

Hörnan #35: Chelsea höjde sig över mängden den här säsongen

Veckans lag

:::

Bubblare:

Kelvin Davis, Southampton
Gareth McAuley, West Brom
Angel Rangel, Swansea
Jordi Gomez, Sunderland
Jonjo Shelvey, Swansea
Philippe Coutinho, Liverpool
Danny Graham, Sunderland

:::

VECKANS VINNARE:

Chelsea. Matchen som säkrade ligasegern åt Chelsea var i stora delar representativ för säsongen som helhet. I matchens slutminuter parkerade Mourinho tre defensiva mittfältare framför backlinjen, trots en i praktiken redan säkrad ligatitel. Det var på något vis passande att Chelsea vann matchen med 1-0, och att målet kom som det kom. Chelsea har visat sig bäst över hela säsongen och har mer eller mindre defilerat hem ligatiteln under våren.

Sunderland. Det säger mycket när ett lag får två straffar, och får spela med en man mer på planen under en längre tid av matchen, men ändå framstår som planens sämre lag. Men Sunderland vann trots allt matchen med 2-1 och tog tre mycket viktiga poäng, vilket i slutänden är vad som betyder något. I och med segern behåller Sunderland kontakten till lagen ovanför i en osedvanligt tät och intensiv nedflyttningsstrid.

Aston Villa. Sett till poängantalet så är inte Aston Villa helt klara för fortsatt spel i Premier League. Men sett till spelet så finns det inget som tyder på att Aston Villa kommer misslyckas med att hålla sig ovanför strecket. Tim Sherwood har fått Aston Villa att spela ett helt annat spel än under Paul Lambert, och framför allt sprudlar Aston Villa av ett helt annat självförtroende än tidigare. Vinsten mot Everton var imponerande och aldrig riktigt ifrågasatt.

:::

VECKANS CLIFF BARNES:

Newcastle. Det är oklart om det kan gå så mycket sämre för ett fotbollslag än vad det gick för Newcastle i helgen. 0-3-förlusten mot Leicester var illa nog även bortsett från att det drog in Newcastle i nedflyttningsstriden på allvar. Två spelare drog på sig utvisningar och avstängningar vilket fick John Carver, ställföreträdande manager, att på ett ytterst märkligt sätt offentligt antyda att Mike Williamson och Daryl Janmaat medvetet blivit utvisade. Något som Williamson därefter förnekat. Newcastles farsartade spel på planen står inte parodin vid sidan av planen långt efter.

:::

Tankar och slutsatser:

”Jag är ingen gud” påminner Louis van Gaal oss om efter Man Utds förlust mot West Brom på Old Trafford. Nej, vi vet.

Både Liverpool och Man Utd har gjort sitt bästa för att slippa Champions League de senaste veckorna. Liverpool knappade in underläget till fyra poäng i och med vinsten mot QPR, men måste gräma sig över att de inte tog poängen mot West Brom och Hull.

Man City blev i och med segern mot Tottenham klar för Champions League, samtidigt som man i praktiken spelade bort Tottenham. Åtta poäng på tre matcher kan inte Tottenham hämta hem.

Inbytt, tacklad, ont, utbytt, sur. Allt inom loppet av en minut. Kanske Samir Nasris bästa insats den här säsongen.

:::

Playoff i The Football League:

The Championship
8 maj – Brentford v Middlesbrough
9 maj – Ipswich v Norwich
15 maj – Middlesbrough v Brentford
16 maj – Norwich v Ipswich

League One
7 maj – Chesterfield v Preston
7 maj – Sheffield United v Swindon
10 maj – Preston v Chesterfield
11 maj – Swindon v Sheffield United

League Two
9 maj – Plymouth v Wycombe
10 maj – Stevenage v Southend
14 maj – Wycombe v Plymouth
14 maj – Southend v Stevenage

Playoff-finalerna spelas på Wembley den 17 maj (TNL), den 23 maj (League Two), den 24 maj (League One) och den 25 maj (The Championship. Kamrat Linhem guidar oss genom matcherna.

:::

För övrigt:

Vem har Arsene Wenger smekt medhårs för att få spela sina kommande ligamatcher på måndagar?

Det missades en ohemul mängd straffar den här helgen.

Vill Tottenham spela Europa League? Det fanns inte mycket i Mauricio Pochettinos resonemang som tydde på det.

Peter Hyllman
Inlägget har 175 kommentarer

Sex skäl varför Chelsea vinner Premier League

Chelsea kommer vinna Premier League. Så mycket vet vi. Det är emellertid inte alla lag förunnat chansen att vinna Premier League på hemmaplan, genom att säkra ligasegern med en vinst på hemmaplan. Men det är precis vad Chelsea har möjlighet att göra idag. Vinst mot Crystal Palace, och Chelsea går upp på ointagliga 83 poäng.

Redan inför säsongen menade jag att Chelsea var den stora favoriten till den här ligasegern. Så pass övertygad var jag om detta att jag menade att Chelsea mycket väl kunde leda ligan från första omgången ända fram till den allra sista, vilket med en enda omgångs undantag också har visat sig bli fallet. Chelsea kunde kosta på sig att slänga bort ett stort poängövertag under säsongen, och ändå till sist vinna ligan med cirka tio poängs marginal.

Chelsea bör hyllas den här säsongen som de överlägsna och rättmätiga ligavinnare de är. Nu väljer många att istället fokusera på vad man ser som ett tråkigt och cyniskt Chelsea. Hellre det än egna lags tillkortakommanden. Men för att anses så tråkiga är det ändå värt att hålla i åtanke att Chelsea har gjort näst flest mål i ligan, endast Man City har gjort fler.

Det krävs dock något speciellt för att vinna en liga. Det är ett maratonlopp och det räcker inte med att vara bäst under en begränsad tid, såsom Arsenal har varit, utan man måste prestera över en hel säsong. Man måste ha kvalitet och taktisk disciplin att kunna vinna i matcher mot övriga topplag, vilket Liverpool har saknat. Och man måste ha spets, jämnhet och koncentration att vinna match efter match mot klubbarna under den absoluta toppen, till skillnad från exempelvis Man City och Man Utd.

Alla dessa egenskaper har Chelsea visat upp den här säsongen och det är därför de också kommer vinna Premier League. Ska man vara lite mer specifik så finns det naturligtvis ett antal anledningar varför det är just Chelsea som bäst har behärskat och bemästrat ligaspelet den här säsongen:

(1) Smarta och snabba värvningar. Chelsea och José Mourinho agerade beundransvärt snabbt efter förra säsongen. De hade lagt ned ett gediget arbete på att hitta lagets svagheter och eliminera dessa med värvningar av högsta kvalitet. Cesc Fabregas och Diego Costa är två spelare som var på plats tidigt och som förvandlat Chelsea från kandidater till dominanter. Det gav Chelsea en fördel redan innan säsongen ens hunnit starta.

(2) Mentalt kapital. Chelsea var mentalt förberedda på säsongen. De led inte av någon form av mättnad likt Man City. De var inte bakbundna av sina egna förväntningar likt Liverpool. De var övertygade om sina möjligheter att vinna ligatiteln på ett sätt som Arsenal och Man Utd aldrig visade att de var. Chelsea hade likt alla lag sina motgångar under säsongen, men till skillnad från övriga lag kom de alltid snabbt tillbaka. Mycket i detta måste tillskrivas José Mourinho och kraften i dennes personlighet, men även hans företrädare på planen.

(3) Stark defensiv. En förklaring som helt säkert kommer få en del att vilja rynka på näsan och börja prata om diverse kollektiva transportmedel. Men det finns också en beundransvärd skicklighet i Chelseas kollektiva defensiv, som har gjort laget betydligt mindre sårbart än dess konkurrenter. Trots enstaka bottennapp som fem insläppta mål mot Tottenham, så har Chelsea hittills ändå bara släppt in 27 mål. Närmast vattentätt.

(4) Allroundstyrka utan direkta svagheter. Men Chelsea är betydligt mer än bara försvarsspel. Det som utmärkt dem under säsongen är att de har varit starka i samtliga lagdelar. Defensivt mittfält håller hög klass liksom offensivt mittfält, och anfallet har den här säsongen varit betydligt bättre än förra. Chelseas lagdelar är inte bara starka var och en för sig, utan hänger också ihop bra och skapar en stark helhet.

(5) Svaga konkurrenter. Det går inte att komma ifrån att konkurrenternas brister har varit Chelsea behjälpliga. Den blivande tvåan i ligan kan som mest få 82 poäng vilket är betydligt mindre än under flertalet tidigare säsonger. Varje möjlighet att ta upp jakten på Chelsea har omintetgjorts av de jagande lagens ojämnhet. Det har varit Chelsea till hjälp i ligan, men det är inte säkert att det hjälpte dem i Champions League där laget saknade den rätta killerinstinkten för att förpassa PSG ur leken innan det visade sig för sent.

(6) Karaktärer och matchvinnare. Varje ligavinnande lagbygge behöver sina särskilda personligheter och eldfängda karaktärer. Diego Costa blev tidigt och snabbt en spelare som adderade attityd och personlighet till Chelsea den här säsongen. Under säsongen har Eden Hazard och Cesc Fabregas klivit fram som viktiga matchvinnare. Längst bak har John Terry rullat tillbaka åren och organiserat en backlinje i sin egen avbild på samma sätt som han gjorde för tio år sedan.

Över allt detta har José Mourinho vakat. Man kan ha många kritiska åsikter om honom som manager och som människa. Men det går inte heller att förneka att han är en väldigt skicklig manager, och utan någon större tvekan en av de största i sin tid. Hans metoder vinner inte alltid uppskattning hos alla men de uppnår nästan alltid resultat.

Något ”stort lag” är ännu inte detta lagbygge i Chelsea. Mer måste till för att det ska kunna göra anspråk på något sådant. De måste till att börja med försvara sin ligatitel eller åtminstone vinna fler ligatitlar under de närmaste åren. Och de måste uppnå resultat och framgångar i Champions League, något som slarv och taktisk håglöshet satte stopp för den här säsongen.

Men vad som är tydligt den här säsongen är att Chelseas nya lagbygge med José Mourinho har tagit sitt första steg mot storhet. Framtiden kommer att visa ifall Chelsea kommer att ta de återstående och nödvändiga stegen. Men den här säsongen kommer förhoppningsvis sluta just precis så som det svåra första steget förtjänar.

Med att Chelsea säkrar ligasegern framför de egna fansen hemma på Stamford Bridge.

Peter Hyllman
Inlägget har 310 kommentarer

Sunderland eller Newcastle följer med Burnley och QPR till The Championship

Både QPR och Burnley missade varsin ödesdiger straff i förra omgången. Både Burnley och QPR drog på sig varsin ödesdiger utvisning i den här omgången. Både QPR och Burnley åker ur Premier League. Med sju respektive åtta poäng upp till nedflyttningsstrecket, och med tre omgångar kvar av säsongen, så finns inget som kan ändra på detta.

Det verkar dessutom vara ett förhållande som såväl Sean Dyche som Chris Ramsey har accepterat. Dyche lät resignerad när han kommenterade vad han ansåg vara en helt felaktig utvisning på Michael Duff. Ramsey verkade mest intresserad efter matchen att prata om matchens ringa betydelse jämfört med de betydligt tråkigare besked som dagen förde med sig.

Så långt verkar alltså allt klart. Men utöver det så är ingenting klart. Fem lag befinner sig inom två poäng av varandra, från Aston Villa på 14:e plats och med 35 poäng till Sunderland på 18:e plats med 33 poäng, och av dessa fem lag så ska alltså ett av dem följa med Burnley och QPR ned i The Championship. Tre omgångar återstår.

Dagens resultat har onekligen bidragit till denna tillspetsade situation. Leicester vann och tog tre poäng mot ett fullständigt hopplöst Newcastle, som därmed inkasserade sin åttonde raka förlust. Newcastle fick två spelare utvisade, John Carver avrättade sina egna spelare offentligt efter matchen, och hela laget för att inte säga hela klubben är inne i en rejäl meltdown.

Samtidigt som Newcastle förlorade mot Leicester så vann både Aston Villa och Sunderland sina matcher. Aston Villa ser ut att ha hittat en riktig toppform, samtidigt som Sunderland den här gången, förvisso behjälpta av två straffar och en utvisning, faktiskt lyckades kriga sig till en seger. Det var inte snyggt och det var inte utan möda och stort besvär, men det var tre poäng.

Tre ordinarie omgångar återstår av ligan. Hull och Sunderland har emellertid båda två varsin match mindre spelad, i båda fallen mot Arsenal. Det ska alltså inte vara så omöjligt att börja få en bild över hur det faktiskt kan tänkas sluta, och vilket lag som kommer att följa med Burnley och QPR till The Championship.

:::

Sunderland – 33p (-22), 34m
Everton (a)
Leicester (h)
Arsenal (a)
Chelsea (a)

Trots segern mot Southampton så ligger Sunderland kvar under strecket. Sett till spelet är Sunderland också det svagaste laget vid sidan av Newcastle, dagens seger var allt annat än betryggande. Sunderland har också kvar det klart tuffaste spelprogrammet. Vinst hemma mot Leicester är ett absolut måste och utöver det tror jag att Sunderland som mest kan lyckas kriga till sig en poäng mot antingen Everton eller ett segermätt Chelsea. Sunderland kommer som mest alltså ha 37 poäng vid säsongens slut.

Leicester – 34p (-15), 35m
Sunderland (a)
QPR (h)
Southampton (h)

Leicester har höjt sig mot slutet av säsongen och har tagit fem segrar på sina sex senaste matcher. Det återstående spelschemat ser inte heller oöverkomligt ut för Leicester, med två hemmamatcher och god vinstchans i alla tre. Det råder en positiv känsla i och runt laget som är värd mycket. Den kommande matchen mot Sunderland kommer bli otroligt betydelsefull, men även vid förlust där borde Leicester kunna räkna med att ta minst fyra poäng på sina sista tre matcher. Vilket ger dem 38 poäng.

Hull – 34p (-13), 34m
Arsenal (h)
Burnley (h)
Tottenham (a)
Man Utd (h)

Fyra matcher återstår för Hull precis som för Sunderland. Redan på måndag ställs man mot Arsenal på hemmaplan, där man senast besegrade Liverpool på ett övertygande sätt. Hull har inte något lätt återstående spelschema men har tre av fyra matcher på hemmaplan, där de kommer bli svåra för samtliga lag, och mot Burnley bör de ta tre poäng. Hull borde ha goda chanser att kriga till sig åtminstone fem poäng till den här säsongen och sluta på 39 poäng.

Newcastle – 35p (-24), 35m
West Brom (h)
QPR (a)
West Ham (h)

Många tar för givet att Newcastle inte kommer att kunna vinna någon mer match den här säsongen. Spelet och inte minst inställningen har varit helt urusel de senaste veckorna, och efter John Carvers spektakulära presskonferens efter matchen idag så lär inte rimligtvis den inställningen bli det minsta bättre. Samtidigt har Newcastle 35 poäng och tre förhållandevis lätta matcher kvar, varav två på hemmaplan. Två hemmamatcher mot lag som inte har något att spela för, och en bortamatch mot ett lag som förmodligen redan är klara för nedflyttning. Någonstans där borde Newcastle kunna hitta i alla fall tre poäng, vilket skulle ge dem 38 poäng.

Aston Villa – 35p (-21), 35m
West Ham (h)
Southampton (a)
Burnley (h)

Vilken effekt Tim Sherwood har haft sedan han tog över som manager för Aston Villa. På laget som helhet, som nu gör mål på vart sjätte skott jämfört med på vart 16:e skott under Paul Lambert. Men också på enskilda spelare som Christian Benteke, Jack Grealish, Fabian Delph och Leandro Bacuna. Laget verkar trivas och visar upp ett väldigt gott självförtroende. Lagets återstående spelschema är inte överdrivet besvärligt och Aston Villa borde kunna skaka fram sju poäng på dessa tre matcher, vilket skulle göra att laget stannade på 42 poäng.

:::

Enligt min beräkning så blir det alltså Sunderland som till sist tar steget ned i The Championship med Burnley och QPR. Det räcker dock med att de tar en enda poäng mer än jag beräknat, eller att Newcastle faktiskt är precis så odugliga och ointresserade som många misstänker, för att det istället ska bli Newcastle som för andra gången på kort tid rasar raka vägen ned i The Championship.

Newcastles fans är naturligtvis vansinniga. Efter matchen mot Leicester gick spelarna på ren rutin fram och applådera fansen för matchen, men fansen bad dem i så många ord att dra åt helvete. Det finns de som menar att Newcastles fans har för höga förväntningar, men det är rent nonsens. Vad Newcastles fans vill ha, och rimligtvis borde kunna förvänta sig, är ett lag som försöker och visar att de vill konkurrera.

Problemet är så klart att klubben inte verkar vilja konkurrera. Det finns en risk att man tillskriver en tidningsartikel för stor betydelse, men Newcastles totala förfall har definitivt accelererat sedan David Conn publicerade sitt reportage om Newcastle, ”Newcastle United under Mike Ashley: billboard for cheapness or empire of hopes and dreams?”, och med den debatt som följde på det reportaget både bland Newcastles fans och i övriga England.

Reportagets underliggande problembeskrivning är en ägare och en klubbledning vars ambition inte sträcker sig längre än att hålla sig kvar på säker mark i Premier League. Brist på ambition leder dock till stagnation och det vore både förutsägbart och måhända poetiskt rättvist om Newcastles just enda ambition att hålla sig kvar i Premier League är vad som får till följd att klubben åker ur Premier League.

Utifrån ett supporterperspektiv vore detta naturligtvis en väldigt tråkig och inte minst onödig utveckling. På längre sikt är jag däremot inte säker på om det inte egentligen borde ses som en nyttig utveckling, kanske till och med som något nödvändigt för att rycka klubben upp ur sin dvala.

Peter Hyllman
Inlägget har 259 kommentarer

Högre krav kommer ställas på Man Utd under Louis van Gaals andra säsong

Om det inte hade varit för försäsongstouren så hade Man Utd inte legat så långt efter Chelsea, menar Louis van Gaal. Som om det vore första gången i klubbens historia som man genomför en tour under sommaren. Lika sant är så klart att om Man Utd hade vunnit sina två senaste matcher så hade man bara legat sex poäng efter Chelsea istället för nuvarande 15 poäng.

Louis van Gaal väljer att titta uppåt, vilket inte är någon dålig egenskap i sig men kan vara något vilseledande. Sett till tabellen så kan försprånget om sju poäng ned till Liverpool verka betryggande och motivera blickande uppåt i tabellen. Men det är ett försprång som är vad det är mindre genom Man Utds egen duglighet än genom Liverpools nuvarande oduglighet.

Liverpool har tagit en poäng på sina två senaste matcher mot i tur och ordning West Brom och Hull. Om de som väntat hade tagit sex poäng i dessa båda matcher så hade Man Utds försprång varit endast två poäng. Varmed den fördel som Man Utd byggt upp genom segrarna mot Tottenham, Liverpool och Man City hade varit fullständigt gjord om intet, och återstående matcher betydligt mer nervdallrande.

Alltså vore ödmjukhet på sin plats. Det finns ingen sommartour som kan förklara ett lags mediokra spel under en hel höstsäsong, onödiga förluster under januari och februari, eller obefintligt och odugligt försvarsspel i slutet av april. Istället för att leta ursäkter och bortförklaringar så bör Louis van Gaal fokusera på att säsongen avslutas på ett positivt sätt, med egenhändigt säkrad plats i Champions League.

Louis van Gaals första säsong i Man Utd har varit av acceptabel kvalitet. Det verkar som om han uppnår vad som var säsongens absoluta minimimål, det vill säga att ta klubben tillbaka till Champions League. Att utmana om ligatiteln var aldrig särskilt realistiskt i nuläget, även om känslan i efterhand är att det här var en säsong när det kanske ändå hade varit möjligt om laget presterat blott något bättre än drägligt.

De högre kraven börjar ställas från och med nästa säsong. Det gäller utifrån två aspekter. Dels måste Man Utd hävda sig väl i Champions League och visa att de klarar av att hantera spel i Europa parallellt med engelskt liga- och cupspel. Dels måste Man Utd allra minst konkurrera om ligatiteln och definitivt ge Chelsea en betydligt bättre match än vad man mäktade med i år.

Inga ursäkter kommer längre vara tillgängliga. Louis van Gaal kommer ha hela sommaren på sig att planera kommande säsong, vilka spelare som ska lämna klubben och inte minst vilka spelare som ska komma till klubben. Det pratas mycket om att Man Utd återigen ska spendera stora summor, men viktigast är att Man Utd värvar smart. Åtminstone smartare än förra sommaren.

Huruvida Man Utd kommer värva en målvakt beror på om David De Gea beger sig till Real Madrid eller ej. Det är hur som helst den enda klubben med behov, pengar och status nog att värva honom. Om De Gea skulle lämna Man Utd så ligger det nära till hands att Hugo Lloris blir hans ersättare. Lloris sägs ha en utköpsklausul om £15m.

Backlinjen är emellertid högsta prioritet för förstärkning. På högerbacken beror mycket på hur Louis van Gaal ser på Antonio Valencia, men man kan räkna med att i alla fall en högerback kommer värvas. Även mittbackspositionen behöver förstärkas, både i termer av ledarskap och spelskicklighet. Mats Hummels är det namn som nämns oftast och högst.

På mittfältet ligger det närmast till hands att Man Utd söker en balanserande mittfältare med god passningsskicklighet, en spelare med kapacitet att så småningom ersätta en åldrande Michael Carrick. Ilkay Gündogan har nämnts i dessa sammanhang. Det är också sannolikt att Louis van Gaal kommer vilja bredda spelartruppens besättning av offensiva mittfältare, där det just nu bara verkar finnas tre spelare som han har fullt förtroende för. Memphis Depay är en spelare som nämns här, samt även i ett något mer storhetsvansinnigt tonläge Gareth Bale.

I anfallet beror mycket på vilka spelare som lämnar klubben. Väldigt lite talar för att Radamel Falcao blir kvar i klubben och en del talar också för att Robin van Persie just nu gör sin sista säsong. Om båda dessa spelare försvinner så är det mer eller mindre nödvändigt för Man Utd att värva åtminstone en ny anfallare.

Det är med andra ord inget litet arbete som Louis van Gaal har framför sig men heller ingen enkel balansgång. Han måste genomföra rätt stora förändringar för att goda förutsättningar att nå upp till de förväntningar som kommer finnas under nästa säsong. Men genomför han för stora förändringar så kommer han att stå inför liknande anpassningsproblem som har varit uppenbara under hans första säsong i klubben.

Det är ett arbete som kräver ett starkt strategiskt handlag. Genom åren har Louis van Gaal visat att han är eller kan vara en utmärkt taktiker, att han skulle vara någon större strateg har vi emellertid ännu inte riktigt haft möjlighet att få se. I och med att Man Utd av tradition heller inte har någon funktion motsvarande sportchef eller director of football, så faller desto större ansvar på van Gaals axlar.

Man Utd möter West Brom ikväll och med fyra omgångar kvar av ligan så spelar Man Utd för att säkra fjärdeplatsen och garantera Champions League. Om Louis van Gaal lyckas i sitt strategiska uppdrag så kommer motsvarande match under nästa säsong istället handla om att rycka ifrån eller knappa in i titelstriden.

Om han misslyckas så kommer Man Utd återigen att behöva spela för att säkra en allt annat än upphetsande fjärdeplats. Såvida inte konkurrenter som Liverpool och Tottenham har beslutat sig för att inte ge bort enkla poäng i slutet av säsongen, varmed Man Utd i så fall istället vore tvingade att snegla uppåt mot fjärdeplatsen.

Känslan att det faktiskt kan gå åt vilket som helst av båda dessa håll är den kanske mest bestående känslan från Louis van Gaals första säsong som manager för Man Utd, där enskilda starka insatser har varvats med släpphänt slentrianmässiga prestationer.

Peter Hyllman
Inlägget har 397 kommentarer

LINHEM punktmarkerar The Championship

Som fotbollskunnig och väbevandrad i ligatabell-dechriffrering skulle man kunna tro att allting är avgjort i The Championship inför den sista säsongen efter att Watford och Bournemouth är klara för Premier League och Millwall, Wigan, och Blackpool är klara för League One. Man skulle utan problem kunna bortse allt som har med den kommande Championship-omgången och istället umgås med nära och kära eller någon annan liga som fortfarande har några omgångar av de där fina säsongsavgörande-junket. Eller bara vänta på den förvirrande fotbollsfestival som vi kallar ”playoffs”.

Är the botten nådd för Derby?

Det låter lite överdramatiskt när man pratar om ett lag som med stor sannolikhet kommer ta den sista playoffplatsen. Derby kommer inte ens förlora sin playoffplats så länge de inte förlorar i helgen. Men Derby kan vara så mycket bättre och ifjol borde de ha varit bäst. I flera matcher ser man ingen ytlig skillnad på denna säsongens Derby och förra säsongen.

Jeff Hendrick har tagit över Brysons ”mål från mittfältet”-mantel även om han fortfarande är något skadebenägen och Will Hughes har blivit så bekväm på innermittfältet att man nästan kan förväxla honom med John Eustace. Deras ytterbackar fyller på, deras yttrar spelar inåt i banan och gör mål. Man skulle till och med tro att förstärkningen av offensiva supernovan Tom Ince (11 mål på 17 matcher) och målbesatta Darren Bent (10 mål på 14 matcher) borde ha varit det som gjort laget fullständigt ostoppbart.

Men istället har man bara vunnit två av sina senaste tolv ligamatcher och deras vinster kom mot Wigan och Blackpool som nu är nedflyttningsklara. Framför allt släppte de in sju mål på två matcher mot Huddersfield och Millwall. Jag säger inte att man släppte in de sju målen på två matcher för att McClaren spelade den offensiva ytterbacken Craig Forsyth, som McClaren själv konverterade från vänsterytter, som mittback men det var korkat även i en skadekris.

Den tydligaste skillnaden mot höst- och vår-Derby är antagligen skadorna på mittbacken Jake Buxton och lagets center Chris Martin. Med Martin i laget har de bara förlorat en match sedan årskiftet men Martin har bara kunnat spela en enda full match sedan januari och han är inte alls i matchform. I helgens match mot Millwall var dessutom Darren Bent sjuk vilket tvingade dem att spela Conor Sammon.

Som ersättare till Martin finns åtminstone Bent som gör mål även om han är långt ifrån den target man Chris Martin blivit. Större problem har Derby haft med att ersätta Buxton. Hans lagkamret Richard Keogh är vicekapten (och verkställande lagkapten då Shaun Barker inte spelat en match på tre hela säsonger) och Keogh röstades nyligen in i Årets Lag av spelarna i Championship men utan Buxton har han fått spela bredvid Ryan Shotton, Zak Whitbread, och Craig Forsyth vilket har varit en smärre katastrof. Inför playoff-spelet vilar deras förhoppningar på Raul Albentosa som de värvade från Eibar och som i helgens match mot Millwall hoppade in i andra halvlek efter att även han haft skadeproblem.

Rotherham klarade sig kvar trots administrativt strul

Det är sannerligen inte förvånande att det är Rotherham med Steve Evans som manager av alla lag som drabbades av poängavdrag denna säsongen efter ha spelat med en otillåten spelare. Visserligen gjorde Blackpool det redan i vintras men med tanke på att de använt över 50 spelare denna säsongen är det ett under att de inte råkat registera Air Bud. I Rotherhams fall spelade de med inlånade Farrend Rawson (jag antar att hans påhittade namn var en röd flagga) i en vinstmatch veckan efter hans lån gått ut. Detta gav Millwall och Wigan en ny chans att kunna hålla sig kvar men istället spelade Rotherham lika mot Norwich och i deras hängmatch mot Reading i tisdags vann de med 2-1.

Man kan verkligen säga allt möjligt om Steve Evans, George RR Martin anser honom vara lite väl vulgär och ondskefull för att vara trovärdig, men Rotherham har varit ett väldigt kapabelt bottenlag denna säsongen. Den sortens bottenlag alla hatar att möta och som klarar sig kvar på bekostnad av dyrare och på pappret bättre lag. Det är ett väldigt oglamoröst lag med rutinerade spelare ihopplockat från bänkar och andra League One-lag. Att de har klarat sig kvar beror enbart tack vare Kári Árnarson. En renrasig homosapiens, en härförare, en titan, kort och gott en islänning född i Göteborg. Andra icke-Göteborgskt födda spelare har också bidragit till bästa förmåga men Árnarson har varit klippan i deras försvar, ibland spelat på mittfältet, och till och med gjort ett par mål på fasta situationer.

Den lilla flärd Rotherham har stått för har Ben Pringles vänsterfot, sju assist, och röda hår stått för då han delat mittfält med Paul Green, Lee Frecklington och Richard Smallwood som alla föredrar att spela utan boll. Deras bästa målskytt är Lee Derbyshire som gjort nio mål vilket är nästan en fjärdedel av Rotherhams 40 ligamål.

Vilket lag följer med Bristol City till Championship nästa säsong?

Med en omgång kvar är det fortfarande snortajt i toppen av League One bakom klara mästarna Bristol City. Preston ligger för närvarande på andraplats med 89 poäng blott en poäng före Milton Keynes på 88 poäng som dock har överlägsen målskillnad då de gjort nästan 100 mål denna säsongen.

Preston möter Colchester på bortaplan som troligen måste vinna för att hålla sig kvar i League One medan Milton Keynes möter nedflyttningsklara jumbon Yeovil på hemmaplan. Vilket gör att man nog får säga att det hela står och faller med huruvida Preston kan hålla sig kyliga och vinna mot ett desperat Colchester.

Förra säsongen gick Preston till playoff men förlorade där mot Rotherham och de vill säkerligen slippa behöva gå igenom något liknande igen då Preston i sin klubbs historia spelat i nio olika playoff-spel utan att vinna uppflyttning. Det som talar för Preston förutom att de är ett klart bättre lag på alla positioner än Colchester är att deras manager Simon Grayson redan har lett tre klubbar till The Championship. Blackpool 06/07, Leeds 09/10, och Huddersfield 11/12.

De har dessutom League Ones skyttekung Joe Garner som gjort 25 mål hittills och är till synes ostoppbar men det kan vara noterbart att min skakiga teori om att Garner är som bäst i norra England åtminstone ligger i linje med att Garner gjort 14 av sina 25 mål på hemmaplan och Colchester ligger en bra bit söderut. Skulle dock Garner inte lösa alla problemen har man fortfarande Jermaine Beckford som gjort 12 mål, Kevin Davies har bidragit med 8 assist, och framför allt har Paul ”Champagne Supernova” Gallagher gjort 15 assist och 7 mål denna säsongen. Vilket sannerligen täpper till truten på oss som kritiserat Gallagher för att han inte är någon lagspelare och bara försöker göra snygga mål.

Milton Keynes har under sin korta historia spelat i fyra playoff-spel utan att nå playoff-final men å andra sidan var man denna säsongen det enda laget med två spelare som gjorde över 15 mål med Will Griggs 19 och Dele Allis 16. De kommer inte ge upp utan att göra en del mål.

Tidiga playoff-tankar

Ifall det inte sker några positionsförändringar i toppen kommer vi få ett Old Farm-derby, Norwich-Ipswich, i playoff-semifinal. Om det å andra sidan sker förändringar skulle chansen finnas att det istället blir ett Old Farm-derby i finalen. Jag skulle bli lite besviken ifall det inte blir något derby alls i playoff-spelet.

Fem av de nio senaste playoff-vinnarna har slutat tre i tabellen. Å andra sidan är det inte särskilt vanligt att det så jämnt i toppen som det är mellan Norwich och Middlesbrough även om det sannerligen känns som att Middlesbrough mer än Norwich är laget som förlorade en uppflyttning.

Mick McCarthy har förlorat alla tre playoff-spel han medverkat i som manager. Med Millwall, Wolverhampton, och Sunderland. Vann dock senare automatisk uppflyttning med Wolves och Sunderland.

Mer av mig

Skrev efter måndagens match om uppflyttningsklara Bournemouth för PLDirekt. En uppföljare till det jag skrev om Bournemouth tidigare denna säsongen skulle man kunna säga.

/Peter A Linhem, @Linhem.

Peter Hyllman
Inlägget har 20 kommentarer

Piskan som kittlar

En av de mer bisarra händelserna den här säsongen inträffade i onsdags efter Leicesters match mot Chelsea. På presskonferensen efter matchen ramlade Nigel Pearson, Leicesters manager, in i en märklig ordväxling där omväxlande kallade journalisten Ian Baker för struts, ovig och, med mer eller mindre så många ord, löjlig och dum i huvudet.

Ordväxlingen i sin helhet.

Många brittiska ögonbryn höjdes naturligtvis av detta. En vanlig uppfattning direkt efter bråket var att Pearson förvisso gick över gränsen i sin kritik, men att han var därtill provocerad av Baker. Något jag har väldigt svårt att hålla med om. Att Baker ber Pearson specificera sitt uttalande kan knappast i sig ses som provocerande, snarare en fullt naturlig fråga för en journalist.

Visst, det kan finnas ett sammanhang som Pearson och Baker känner till, som exempelvis att Baker själv varit närvarande när sådan kritik som Pearson reagerar på har framförts, kanske är det till och med så att sådan kritik har haft Baker som avsändare. Men väldigt lite tyder på att så är fallet, inte minst i Pearsons egen ursäkt dagen efteråt.

Inte heller känner jag igen Nigel Pearsons verklighetsbeskrivning att Leicesters spelare har fått ta emot obefogad eller oproportionerlig kritik. Att ett lag som ligger sist i ligan eller under nedflyttningsstrecket får utstå kritik måste ses som naturligt och något man får räkna med. Andra lag och andra spelare har i så fall fått utstå värre under säsongen.

Min spontana förståelse av situationen är att Pearson var ilsken och frustrerad efter att Leicester förlorat fotbollsmatchen mot Chelsea, att han möjligen förutsåg kritiska kommentarer under presskonferensen, ville skydda sina spelare alternativt vidmakthålla en ”oss mot dem”-känsla. I det stämningsläget var Pearson helt enkelt inte mottaglig ens för en öppen fråga av det slag som Baker ställde.

Det är naturligt att det uppstår konflikter mellan managers och media. Media har alltmer tagit på sig en kommenterande expertroll, en utveckling som Brian Clough beklagade redan i slutet av 1970-talet under en klassisk avrättning av journalisten John Motson, och en utveckling som exploderat genom den TV-revolution som drabbade fotbollen med början under 1990-talet.

En manager försöker odla någon form av harmoni mellan den egna klubben och dess omgivning. Media å andra sidan frodas och lever för att hitta vad man kan kalla för konflikter, och vissa media kommer i det mått de inte hittar någon konflikt försöka skapa konflikt. En manager och media arbetar och agerar alltså utifrån två vitt skilda intressen.

Ändå lever de i någon form av nödvändig symbios. Media behöver tillgång till managers för att få en vettig inblick i hur klubbarna tänker och tycker, för att kunna förmedla substans och inte bara yta. En manager behöver media för att effektivt kunna förmedla sin uppfattning till supportrar och till klubbens omgivning, och i större mening för att upprätthålla ett intresse runt klubben och sporten.

Det kan naturligtvis vara en bitter kalk att svälja för en manager som av förståeliga skäl är yrkesmässigt mer kunnig än vad människor i media är, och därtill betydligt mer insatt i det egna lagets unika problem, förutsättningar och karaktärsdrag. Få personer uppskattar att bli ifrågasatta, än mindre ifrågasatta offentligt och särskilt inte av personer som anses mindre kunniga.

Det leder ibland till sura uppstötningar. Och kanske är det just så man bör betrakta Nigel Pearsons utbrott i onsdags, som en slags sur uppstötning. Det är kanske inte helt önskvärt och jag misstänker att Pearson kommer drabbas av någon form av sanktion. Men inte heller tycker jag det var särskilt allvarligt, och efter ursäkten anser jag saken utagerad.

Snarare borde man kunna se det där som ett naturligt inslag i hela det teaterspel som omgärdar hela den medialiserade fotbollen.

:::

Senare i eftermiddag landar Linhems nästa punktmarkering av The Championship, som spelar sin sista omgång på lördag, och League One som har sin avslutning på söndag.

Peter Hyllman
Inlägget har 14 kommentarer