Peter Hyllmans Englandsblogg

Engelsk fotbolls fem främsta managerrivaler

25 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Idrott överlag väcker väldigt många olika känslor, och en sådan typ av känsla är självklart ilska och vrede. All idrott går ut på att det finns en motståndare och det uppstår ofta situationer där ilskan riktas mot just motståndaren. Ibland tar dessa känslor helt överhanden och ilskan kan ta sig uttryck i regelrätta gräl eller till och med slagsmål.

Ofta bär detta ett löjets skimmer över sig. Till stor del eftersom idrottare är just idrottare, inte slagskämpar eller för den delen erfarna debattörer. När exempelvis stillastående hockeyspelare försöker slåss samtidigt som de måste hålla i varandra för att inte ramla omkull så tangeras gränsen till lyteskomik. En av de mer lustiga scenerna är när basketspelare ska puckla på varandra med sina ofta överdimensionerade kroppsdelar.

Nästan lika löjeväckande kan det bli när två managers börjar gräla med varandra. Bara den här helgen fick vi ett exempel när Manuel Pellegrini och José Mourinho utbytte småaktigheter efter matchen mellan Man City och Chelsea på Etihad. Genom åren har vi sett flera liknande händelser, där erfarna managers som exempelvis Alex Ferguson, Arsene Wenger, Rafa Benitez med flera har betett sig som nioåringar.

Samtidigt är rivaliteten mellan managers ofta något som sätter en extra krydda på tillvaron i Premier League. Ofta följer denna rivalitet tämligen väl vilka lag det är som för tillfället är de som huvudsakligen konkurrerar om framför allt ligatiteln. Men andra gånger kan rivaliteten vara rent personbaserad och ha mycket lite att göra med någon egentlig konkurrens på fotbollsplanen.

Vi har sett ett flertal sådana här rivaliteter genom den engelska fotbollshistorien. På sätt och vis blir de till en del av den ständigt pågående Premier League-berättelsen. Några är naturligtvis större eller mer minnesvärda än andra, och det här är min sammanställning över de fem rivaliteter som jag anser vara de ”främsta” inom den engelska fotbollen:

(5) Kenny Dalglish och Alex Ferguson

Bakvattnet till denna rivalitet ligger naturligtvis i den historiska motsättningen mellan Liverpool och Man Utd. Delvis hamnade dessa båda på kollisionskurs då Dalglish var en representant för en tidigare Liverpoolhegemoni, samtidigt som Ferguson var huvudgestalten bakom en framväxande Man Utd-dominans.

Delvis sattes detta på sin spets när Dalglish som manager för Blackburn tog upp konkurrensen med Man Utd under mitten av 1990-talet. Ferguson använde sig av diverse försök till mindgames och Dalglish svarade tämligen avfärdande. Ett mönster som återupprepade sig när Dalglish tog över Liverpool igen för några år sedan.

Att Dalglish blev rätt kortvarig både som manager för Blackburn och som återvändande manager för Liverpool gör att den här rivaliteten aldrig riktigt tog någon större fart. Att den ändå var så pass intensiv under de korta perioder den var aktuell säger ändå något om hur dessa båda personligheter förhöll sig till varandra.

(4) Arsene Wenger och José Mourinho

Det var svårt för att inte säga omöjligt att undgå att lägga märke till att Mourinho hade anlänt till Premier League för rätt precis tio år sedan. Han var kaxig och han var delvis arrogant, eller framstod åtminstone som så, i huvudsak en representant för ett nouveau riche Chelsea som snabbt blev till ett allvarligt hot mot både Arsenal och Man Utd.

Märkligt nog blev aldrig Mourinho och Alex Ferguson värre ovänner. Men med Wenger visade det sig vara värre. Kanske stack Chelseas pengaregn och hela approach extra mycket i ögonen på just Wenger, som istället valde en helt annan filosofi och metodik med Arsenal. Wenger drog sig inte för att vid varje givet tillfälle uttala vad han tyckte om Chelsea, och Mourinho försatte ingen chans att på alla sätt pika Wenger för dennes tillkortakommanden.

Det var inte bara uppenbart att dessa båda managerkollegor helt enkelt inte gillade varandra särskilt mycket. Det var dessutom uppenbart att de inte ens hade någon större respekt för varandra. Mourinho lämnade Premier League 2007 men har sedan dess återvänt, och visst finns det förutsättningar för att dessa båda herrar återigen ska hamna i luven på varandra.

(3) Alex Ferguson och Rafa Benitez

Det kan ibland vara svårt att säga exakt var och när en rivalitet egentligen tar fart. Men så värst svårt är det ändå inte med Ferguson och Benitez. Det som emellertid var lite märkligt med den här förbittrade och segdragna konflikten var att den liksom uppstod ur ingenstans, och egentligen utan något konkret och synbart skäl.

Det var i samband med en presskonferens strax efter nyår 2009 inför en match mot Stoke som Benitez skickade iväg den första skottsalvan genom att på ett grundligt men kanske inte helt genomtänkt sätt gå till attack mot Ferguson och dennes påstådda inflytande inom engelsk fotboll, läsandes innantill från ett papper rabblandes ett antal ”fachts”.

Vad som fick Benitez att gå över gränsen, vid sidan av några egentligen rätt oskyldiga kommentarer från Ferguson angående spelschemat i allmänhet, förblir oklart. Ferguson blev dock knappast svaret skyldig och avfärdade Benitez utfall som ”stört” och Benitez själv som ”möjligen bitter”. Kanske ville Benitez tillföra sitt eget lag energi i en annalkande titelstrid genom att spela på ”vi mot dem”-känslan mellan Liverpool och Man Utd.

Men alltsedan dess har det varit uppenbart att dessa båda managers helt enkelt inte gillar varandra. Både Benitez och Ferguson har tagit tillvara på de flesta chanser att dela ut småhugg till varandra, och Ferguson tvekade knappast att pika Benitez vid ett flertal tillfällen sedan han tvingades lämna först Liverpool och därefter Inter.

(2) Brian Clough och Don Revie

Om två managers någon gång kan sägas ha hatat varandra så var det möjligen just Clough och Revie. Om vi ska tro filmen The Damned United så startade illviljan mellan dessa båda när Derby, med en ung Clough som manager, skulle möta Leeds i en cupmatch, och Revie helt enkelt medvetet eller omedvetet ignorerade en uppspelt Clough.

Just kampen mellan Derby och Leeds skulle forma båda dessa managers relation till varandra. Till stor del var det en fråga om kulturkrock. Clough menade, likt en förhistorisk Arsene Wenger, att Leeds spelade en brutal och regelvidrig fotboll. Själv stod han för ett mer estetiskt fotbollsideal. Revie var samtidigt en del av ett etablerat fotbollsetablissemang inom engelsk fotboll som Clough var en ung utmanare av.

Samtalet eller meningsutbytet mellan de båda när de sitter tillsammans i en TV-studio under 1974 är legendariskt. Det är svårt att föreställa sig att två kollegor inom samma profession, mellan vilka det alltid ändå brukar finnas någon form av lojalitet, faktiskt attackerar varandra så öppet och offentligt som båda dessa gör.

Att det hela kanske når sin kulmen just 1974 är inte särskilt märkligt. Clough har då precis tagit över som ersättare i Leeds United efter just Don Revie. Ett beslut av Leeds klubbstyrelse som man kan tänka sig att Revie starkt emotsatte sig. Det hela blev ett kortlivat fiasko som tog slut efter 44 dagar, där Clough gick till frontalangrepp mot Leeds hela klubbkultur.

(1) Alex Ferguson och Arsene Wenger

 

Den rivalitet som ändå får anses som mest långvarig, och som kan sägas ha definierat mer eller mindre hela Premier League-eran, är den mellan Ferguson och Wenger. Naturligtvis också en symbol för Man Utd och Arsenal som under sex år runt millennieskiftet var de två dominerande klubbarna inom den engelska fotbollen.

Wenger var förhållandevis okänd inom engelsk fotboll när han kom till Arsenal och förde med sig många nya metoder med vilka han byggde upp Arsenal till ett formidabelt hot för Man Utd. Ferguson var knappast helt bekväm med denna nya situation och hade vare sig i ord eller handling särskilt mycket till övers för Wenger.

I någon mening var konflikten mellan Ferguson och Wenger helt säkert också en kamp mellan två helt olika personligheter. Ferguson framstod och ville säkert gärna också framställa sig som arbetargrabben som kämpade i sitt anletes svett. Mot detta ställdes Wenger som den intellektuelle aristokraten vars spetsiga sarkasmer bet minst lika bra som Fergusons mer trubbiga våld.

Alla vapen var tillåtna i kampen mellan dessa båda kraftpaket, allt från rena småaktigheter till direkta förolämpningar. Så het var konflikten mellan dessa båda i början av 2000-talet att Premier League vid flertalet tillfällen fick gå in och av säkerhetsskäl förmana de båda att lugna ned sig, särskilt inför viktiga möten lagen emellan.

Möjligen kulminerade det hela under 2003 och 2004. Inte minst i samband med det så kallade Pizzagate på Old Trafford, sedan Man Utd med enligt Arsenal och Wenger smått otillåtna medel brutit Arsenals förlustfria ligasvit. Konflikten mellan dem båda vattnades därefter ut. Möjligen på grund av att det nya hotet från Chelsea drog uppmärksamheten till sig. Möjligen på grund av att Arsenal inte längre framstod som samma hot.

:::

Be Champions!!

Gästblogg: Psykologins betydelse inom fotbollen

24 september 2014 09.29, Peter Hyllman

Det finns många faktorer som kan påverka utgången av en fotbollsmatch. Väder och vind, konstgräs/naturgräs, lagens form, skador, utvisningar, domarmissar och liknande kan verkligen påverka slutresultatet. Samtliga nämnda förutsättningar kan man kalla för fysiska faktorer. De fysiska faktorerna används ofta som ursäkter vid nederlag. Hur många gånger har man inte hört en tränare, vars lag precis har förlorat, skylla allt på domaren? Eller på att planen var dålig? Eller på snön som vräker ner?

Men det finns ytterligare ett fenomen som kan påverka ett resultat minst lika mycket som en snöstorm eller en usel domare. Nämligen de psykologiska faktorerna; det som pågår innanför en spelares pannben. Nervositet och prestationsångest är två vanliga uttryck som de flesta känner till. Det finns många idrottare, både på proffs- och amatörnivå, som har problem med olika former av ångestpåslag. Man skulle i vissa fall kunna likna det vid en mental barriär, som kan ses som omöjlig att klättra över. Med andra ord, pressen kan helt enkelt bli för stor. Många idrottspsykologer menar att det finns två typer av press:

Inre press:Pressen som en idrottare sätter på sig själv.

Yttre press:Press som skapas av andra människor, t.ex fans, lagkamrater, släktingar, tränare osv.

För ett proffs, ta Man Utds nya tränare Louis van Gaal som exempel, är både den inre och yttre pressen enorm. Han är van att vinna, han vill vinna, han måste vinna. Man Utd-fansen har enorma krav på hans lagbygge, särskilt efter den misslyckade fjolårssäsongen. Media skriver att han är den som ska upprätthålla och bygga vidare på den så framgångsrika Sir Alex Ferguson-eran. Samtidigt skulle det vara ett bakslag för van Gaal personligen om hans sejour i Man Utd blev misslyckad. Det är ett prestigefyllt jobb, och pressen kommer inte att minska. Tvärtom.

Helgens match mellan Leicester och Man Utd är ett ganska bra exempel på hur viktig psykologin faktiskt är i fotboll. Om man exempelvis jämför klubbarnas historia, spelarnas löner och meriter, tränarnas löner och meriter, tröjförsäljning och ekonomi, så finns det absolut ingenting som talar för att Leicester ens ska ha en chans mot Man Utd. Om båda lagen hade presterat på toppnivå under 90 minuter hade Man Utd troligtvis vunnit relativt enkelt, i alla fall om man jämför startelvorna på pappret. Men det gjorde de inte. Varför?

Momentumär ett bra ord att använda i sammanhanget. Inom fysiken brukar man enkelt säga att momentum är produkten av ett objekts massa och hastighet. Ett lag med momentum tenderar att prestera över sin egentliga förmåga, vilket kan leda till häpnadsväckande resultat. Man Utd kände sig förmodligen väldigt bekväma med en 3-1-ledning mot Leicester. Då kom 3-2. Visst, Rafael kommer hävda att han borde ha haft frispark i duellen mot Vardy i situationen som föranledde straffen. Möjligt att han har rätt i det. Men Mark Clattenburg ansåg inte att Rafael skulle ha någon frispark, och det är domarens beslut som gäller. Rafael ville naturligtvis göra rätt för sig och ta tillbaka bollen från Vardy, men det ledde istället till att Leicester fick straff. Straffen sattes säkert i mål av David Nugent och Leicester fick kontakt. Troligtvis så var det känslan av kontakt som gjorde att de fick ny energi.

Tillbaka till den mentala barriären. Efter det att Nugent satte straffen till 2-3 hände något. Svårt att säga om Leicester blev mycket bättre eller om Man Utd blev mycket sämre, förmodligen något mellanting, men det intressanta kvarstår. Man skulle kunna säga att Man Utd kraschade rakt in i barriären samtidigt som Leicester flög över den. När Cambiasso satte 3-3 kunde man ana hur matchen skulle sluta. Louis van Gaals mannar lyckades inte resa sig för att klättra över barriären, samtidigt som Leicesterspelarna var motiverade till tusen. Om inte det (på pappret) starkare laget klarar av att resa sig efter en sådan kalldusch, som Nugents 2-3-mål verkligen var, så kommer det lite sämre laget nästan alltid att vinna på ren vilja. Man Utd rasade samman medan Leicester spelade på den absoluta toppen av sin kapacitet. Undertecknad har svårt att tro att det skulle kunna ske utan de psykologiska faktorerna.

Vad tror ni?

/Adam

Låt vinnarna av Ligacupen och FA-cupen spela i Champions League!

23 september 2014 08.52, Peter Hyllman

Ikväll rullar den tredje omgången av Ligacupen igång med tio matcher, innan onsdagen avslutar omgången med ytterligare sex matcher. Några omspel är ju inte aktuella i Ligacupen, så vi vet att senast imorgon kväll så vet vi vilka lag som möter varandra i åttondelsfinal.

Lite småtypiskt den här omgången är att så många Premier League-lag ställs mot varandra. Hela fem av de 16 matcherna den här omgången står mellan lag från Premier League. De enda lag som möter motstånd från lägre divisioner är Liverpool, Chelsea, Man City och Tottenham. Vilket så klart betyder att på sin höjd nio av de 16 lagen i åttondelsfinalerna spelar i Premier League den här säsongen.

Man kan så klart känna att det är lite olyckligt att just dessa Premier League-lag ska ställas mot motstånd från lägre divisioner. Händelsevis alltså just de lag som kanske allra minst skulle behöva det. Å andra sidan så var det sex Premier League-lag som gick på pumpen i förra omgången mot motstånd från de lägre divisionerna.

Av matcherna ikväll så håller jag ett särskilt öga på:

  • Arsenal vs Southampton
  • Liverpool vs Middlesbrough
  • Derby vs Reading

Det pratas ju ofta om Ligacupen och FA-cupen och det brukar beklagas, av vissa, hur dessa anrika cupturneringar har minskat i betydelse tack vare framväxten och tillväxten av Premier League och Champions League. En fjärdeplats i ligaspelet, eller att hamna ovanför nedflyttningsstrecket, ses normalt sett som mer värd än en cuptriumf.

Alla bemödar sig så klart inte med att se detta som ett problem. Men om man nu är av uppfattningen att cupspelet har ett egenvärde, och att man ska göra det mesta möjliga av de cuper och ligor som faktiskt finns, så är egentligen den enda meningsfulla lösningen att koppla tydliga och viktiga incitament till dessa cuper.

Ett radikalt förslag vore således att säga att de lag som vinner FA-cupen respektive Ligacupen är kvalificerade till Champions League, vid sidan av två lag från ligaspelet, där ligatvåan får kvala. Det skulle i ett ögonblick förhöja dessa cupers status och det aktiva intresset för dessa cuper hos samtliga inblandade lag.

Den snabba invändningen är självklart både uppenbar men även uppenbart institutionaliserad. Varför ska man ge Champions League-platser till vinnarna i uppenbara Kalle Anka-turneringar, så att säga? Men det är ju just det som är poängen. Koppla dessa turneringar till Champions League, och det kommer inte längre vara några Kalle Anka-turneringar.

Delvis grundar sig självklart också motståndet mot idén i ett bevakande av sina egna intressen. Cupspel är alltid cupspel, och mer svårförutsägbart än ligaspel, skrällar inträffar betydligt lättare. Det mesta kan hända i en enskild match, men ett ligaspel är mer förutsägbart och lättare att kontrollera. Kvalificering via ligaspel känns helt enkelt tryggare.

Men här finns också en viktig anledning till att ge cuperna Champions League-status, allra helst för de som beklagar sig över fotbollens ojämnhet och orättvisor. Kvalificering via cupspel ger fler lag en bättre och mer realistisk chans och kommer på sikt leda till att de ekonomiska och sportsliga villkoren mellan alla lag blir mer jämlika.

Dessutom finns det en principiell sportslig fördel med förslaget. Champions League kritiseras ofta för att vara en turnering för både vinnare och förlorare, det går att delta i turneringen utan att faktiskt ha vunnit något. Vilket givet vad idrott på den här nivån ändå går ut på kan kännas lite märkligt.

Det har blivit allt vanligare att det lag som vinner Champions League inte ens är regerande mästare i sin egen liga. I vissa avseenden märker man till och med att det är en fördel för ett lag att hävda sig i Champions League om de inte samtidigt är inblandade i titelstriden på hemmaplan. Och då känns det som om man har hamnat snett på något vis.

Vad det här förslaget faktiskt skulle innebära, det vill säga att vinnarna av Premier League, FA-cupen och Ligacupen är direktkvalificerade till Champions League, samtidigt som ligatvåan får kvala, är att man måste ha vunnit en titel för att få spela i Champions League. Då blir det inte längre något snack om att fjärdeplatser är viktigare än cuptitlar.

Dessutom skulle konkurrensen i toppen av Premier League spetsas till och dramatiseras ytterligare. Från att i nuläget en handfull storklubbar ska slåss om fyra platser så har de helt plötsligt bara två att bråka om. Något som helt säkert skulle leda till en ytterligare kvalitetshöjning.

Jag vet inte om jag egentligen är för eller mot det här förslaget. Men det är helt klart en intressant tanke som definitivt adresserar många av de problem som folk ofta lyfter fram inom engelsk den engelska cup- och ligafotbollen.

:::

Be Champions!!

Hörnan #5: Bittert efterspel på Etihad

22 september 2014 09.28, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Craig Dawson, West Brom
Cheick Tioté, Newcastle
David Jones, Burnley
James Milner, Man City
Laurent Koscielny, Arsenal
Victor Moses, Stoke

:::

Tankar och slutsatser:

Bittra miner i Man City efter den oavgjorda matchen mot Chelsea. Detta trots att laget räddade en poäng med en man mindre på planen med bara minuter kvar av matchen. Manuel Pellegrino (?) karaktäriserade Chelsea som ett litet lag, likt Stoke, och det är väl oklart om det är Chelsea eller Stoke som ska ta mest illa upp av det.

Vad man nu än anser om José Mourinhos sätt att bemöta kritiken genom att förvanska Pellegrinis namn, så kan man ändå tycka att han har en poäng i det dumma i att i efterhand kommentera och kritisera hur motståndet väljer att spela fotboll.

På något sätt är det ändå väldigt vackert att det är just Frank Lampard som slår in kvitteringen för Man City. Här får jag nog säga att jag fick fel när jag trodde att Lampard inte alls skulle få någon framträdande roll i Man City under höstsäsongen.

Det råder ingen direkt tvekan om att Mesut Özil absolut gjorde en bra insats borta mot Aston Villa. Men frågan är om tre minuters allmän briljans, och fullständig jackpot, verkligen är tillräckligt för att påverka slutsatsen att Arsenal måste förvänta sig mer av världsspelaren.

Fantastisk insats av Leciester som gör vad inget annat lag i Premier League-historien har mäktat med. De vänder ett tvåmålsunderläge mot Man Utd till vinst. Inte minst Jamie Vardy var strålande i Leicester, som rent fysiskt dominerade matchen centralt på planen.

Matchen var i övrigt ett enda stort dokument över den kritik som riktats mot Man Utds agerande under transferfönstret. De är livsfarliga framåt men alldeles för tunna i defensiven. Att inte kunna stänga en match mot en nykomling när man vid två tillfällen, dessutom en bit in i andra halvlek, leder med två mål är naturligtvis fruktansvärt underkänt.

Underkänt får också Liverpool som aldrig riktigt kom in på banan mot West Ham. Nu har knappast Liverpool samma systematiska bekymmer som Man Utd, men även Brendan Rodgers lär ha en hel del huvudvärk vad avser lagets prestation och möjlighet att nå Champions League också kommande säsong.

Samtidigt så var det väl en bra omgång att tappa poäng i om man ser det på det viset. För samtidigt förlorade ju nämligen även Man Utd, Tottenham och Everton, tre av de direkta konkurrenterna om dessa Champions League-platser. Å andra sidan surt då att inte dra nytta av dessa poängtapp.

:::

Be Champions!!

Kan Man City hitta ett sätt att knäcka José Mourinho?

21 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Lite känns det som att det den här säsongen är en engelsk ”stormatch” i princip varenda omgång. Naturligtvis ökar möjligheterna till detta nu när det kan sägas finnas sex engelska storklubbar, men den misstänksamme skulle kanske också kunna ana att SKY och TV-bolagen har haft ett och annat ord med i laget angående spelschemat.

 

Hur som helst går inte dagens stormatch av för hackor. Man Utd beger sig till King Power Stadium för att möta klassiska Leicester City. Nej, jag skämtar bara. Man City och Chelsea drabbar naturligtvis samman senare på kvällen på Etihad, i vad som får betraktas som en tidig titelshowdown mellan de två lag som på förhand får anses vara favoriter till ligatiteln.

 

Chelseas inledning på ligasäsongen har ju varit i det närmaste perfekt med tolv poäng på sina fyra första matcher. Man Citys inledning har inte varit lika lysande. Oavgjort borta mot Arsenal får i och för sig betraktas som ett godkänt resultat, men förlusten på hemmaplan mot Stoke måste på samma sätt ses som en väldig missräkning.

 

Å andra sidan så kan det här sägas vara Chelseas första riktigt stora prövning i ligaspelet. En bortamatch mot Everton är förvisso alltid tuff, men har ändå inte riktigt samma dignitet som en bortamatch mot en direkt titelkonkurrent som Man City, som trots allt ändå under den här säsongen redan har avverkat både Arsenal och Liverpool.

 

Man City behöver onekligen vinna den här matchen, precis som alltid är fallet för topplag som vill vinna ligatiteln. På hemmaplan skall man vinna, alldeles oavsett motstånd. Samtidigt har Chelsea och José Mourinho viss erfarenhet av att åka till fiendens hemmaplan och åka därifrån med alla tre poäng. De gjorde det vid upprepade tillfällen förra säsongen, både mot Liverpool och Man City för övrigt.

 

Chelsea är för övrigt ruggigt bra i just sådana här toppmöten. Förra säsongen plockade de hem 16 av 18 möjliga poäng mot Liverpool, Man City och Arsenal, lagen som slutade på någon av de fyra första platserna. De har vunnit sina fem senaste bortamatcher i Premier League, och har inte förlorat på bortaplan sedan i mars.

 

Man City å sin sida har en inte lika lysande statistik. De förlorade sex matcher förra säsongen, varav tre av dessa förluster kom mot något av de fyra första lagen. De förlorade en match mot Liverpool, på Anfield, och de förlorade båda matcherna mot Chelsea. Så även om Man City är formidabla motståndare, inte minst på Etihad, så kan Chelsea ta sig an uppgiften med viss tillförsikt.

 

Man kan så klart fråga sig vad denna till synes betydelsefulla skillnad i mental karaktär kan bero på. Möjligen är Chelsea lite tuffare i motgång samtidigt som Man City möjligen är något mer beroende av medgång. En intressant omständighet, även det från förra säsongen, är att Man City hamnade i målmässigt underläge vid sju tillfällen under säsongen, och förlorade fyra av dessa matcher.

 

Att vända på en matchbild som börjar gå dem emot är således kanske inte Man Citys största styrka. Vilket vi fick ännu en indikation på i lagets senaste hemmamatch i ligan, mot Stoke. Så för Chelsea kan det alltså sägas vara viktigt att kontrollera matchbilden inledningsvis, och på så vis hindra Man City att få någon vind i sina segel.

 

Med ett ökat antal stormatcher i Premier League, och med stormatcher mer eller mindre varje helg nu för tiden, så finns så klart en ökad risk för att enskilda matchers hype och betydelse byggs upp till överdrift. Enskilda matcher är sällan helt och hållet avgörande, ligaspel är på vis skilt från cupspel. Men det fråntar inte dessa matcher att de fortfarande är väldigt betydelsefulla.

 

Och en match mellan Man City och Chelsea är för närvarande det största och det tyngsta som engelsk fotboll har att erbjuda. Motsvarande match förra säsongen lockade några av Premier Leagues högsta tittarsiffror någonsin, vilket också vittnar om matchens globala appeal. Där La Liga har El Classico så har Premier League The Cashico.

 

:::

 

Be Champions!!

Fysik och försvar har tagit Aston Villa till tabelltoppen

20 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Saker och ting blir inte alltid som man förväntar sig. Vad gäller Aston Villa så hade jag exempelvis förväntat mig ännu en säsong för dem långt ned i tabellens mörkare källarutrymmen. Nu finns i och för sig så mycket kvar av säsongen att detta fortfarande kan bli fallet, men att Aston Villa ligger tvåa i ligan efter fyra omgångar får ändå ses som oväntat.

 

Tre vinster och en oavgjord på de fyra första matcherna den här säsongen, Aston Villa är alltså obesegrade i ligaspelet så här långt och mest meriterande hittills är naturligtvis förra omgångens vinst på Anfield mot Liverpool. En seger de alls inte behöver be om ursäkt för heller. Bakom segern låg en tät och disciplinerad defensiv som Liverpool helt enkelt inte förmådde bryta ned.

 

Oväntat är kanske också Aston Villas utveckling. När Paul Lambert tillsattes för rätt precis två år sedan så såg de flesta framför sig ett snabbt och snyggt spelande Aston Villa, likt den fotboll som Norwich presterade med Lambert som manager. Vad som i själva verket har varit fallet den här säsongen är ett lågt liggande fotbollslag, som överlåter det huvudsakliga bollinnehavet till motståndarna, och därefter kontraslår reptilsnabbt.

 

Om Stoke för några år sedan var ett Stoke på höjden, så kan kanske Aston Villa nu börja betraktas som ett Stoke på längden.

 

Det är oväntat eftersom Aston Villa under senare år snarare har framstått som ett ungt lag bestående av engelska spelare som helt enkelt varit lite för tunna och lite för naiva för att på riktigt kunna hävda sig mot mer cyniskt spelande motstånd. Omställningen är således påfallande, och kanske har anställningen av Roy Keane som assisterande manager bidragit med något i den riktningen.

 

Keane själv var ju knappast känd för att ligga fingrarna mellan på fotbollsplanen, och mycket av Aston Villas inställning, kampmoral och fysiska spel på Anfield, där inte minst Mario Balotelli effektivt plockades bort från matchen, bar Keanes prägel.

 

Aston Villas framgångar hittills under säsongen har huvudsakligen varit defensiva till sin karaktär. Laget har bara släppt in ett mål hittills på fyra ligamatcher, vilket är ett enastående facit. En framträdande gestalt i Aston Villas försvar är Nathan Baker, som har översatt talang till mycket hög kvalitet i Premier League.

 

Men om Aston Villa har haft en riktigt bra säsongsinledning så markerade matchen mot Liverpool startskottet på en matchsvit som onekligen kommer visa Aston Villa och deras supportrar vad lagets status verkligen är. Dagens match mot Arsenal följs upp av matcher mot Chelsea, Man City och därefter Everton på Goodison Park. Topp fem i fjolårets ligatabell på fem matcher således.

 

En hemmamatch mot Arsenal kan i det perspektivet framstå som en relativt sett lätt match. Men så är naturligtvis inte fallet. Arsenal kommer utan tvekan sätta Aston Villas försvar på prov och frågan är om Aston Villa på hemmaplan, klarar av att spela lika lågt och disciplinerat som de fann motivationen att göra på Anfield.

 

Ska Aston Villa samtidigt försöka utnyttja Arsenals svagheter så måste de själva sätta deras försvar på prov. Det är försvaret som för tillfället är Arsenals akilleshäl men om Aston Villa blir för ivriga i att försöka dra nytta av detta så öppnar de även upp sig själva för Arsenals offensiva spelare.

 

Känslan är att Aston Villa har haft en lysande säsongsinledning baserat på en hård och säker defensiv. Men ska Aston Villas säsong fortsätta gå ungefär lika bra så behöver laget också bli mer av ett hot offensivt, bli tryggare i sitt eget bollinnehav och i större utsträckning förmå att skapa egna målchanser. Spelare som Fabian Delph och Tom Cleverley kan bidra mycket till en sådan utveckling, likaväl som Christian Bentekes återkomst från skada.

 

Men i de kommande matcherna är det kanske ändå defensiven som får anses vara det mest prioriterade. Aston Villa går knappast ut mot Arsenal, Chelsea och Man City och hoppas på att vinna mot dem i offensiv slagstyrka. Man går inte in i en shoot-out med motståndare som har obegränsat med ammunition, utan man får vara lite smartare än så.

 

En rimlig förhoppning för Aston Villa efter fem matcher mot Liverpool, Arsenal, Chelsea, Man City och Everton på Goodison Park hade kanske varit fem poäng. De har redan spelat hem tre poäng. Så efter åtta matcher, varav fem matcher mot tuffast möjliga motstånd, så kan Aston Villa fortfarande ha ett väldigt bra utgångsläge.

 

Och någon nedflyttningsstrid verkar i så fall inte alls aktuell den här säsongen.

 

:::

 

Be Champions!!

Solskjaer lämnar Cardiff på grund av resultat, inte filosofiska skillnader

19 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Efter sju omgångar spelade av säsongen, och med åtta inspelade poäng på dessa sju matcher, så avgår Ole-Gunnar Solskjaer som manager för Cardiff. Eller uttryckt annorlunda så är han och Cardiffs ägare och klubbledning helt överens om att det nu är dags att gå skilda vägar.

 

Det är knappast första eller sista gången något sådant händer inom den engelska fotbollen. Men det är ovanligt att det sker i ett sådant moln av grötiga och flummiga formuleringar, där Solskjaer först hänvisar till ”filosofiska skillnader” för att både han själv och klubbens företrädare därefter ägnar avsevärd energi åt att konstatera hur goda vänner de blivit.

 

Vilka dessa filosofiska skillnader faktiskt är som Solskjaer pratar om utvecklas aldrig riktigt. Möjligen handlar det om att Cardiffs klubbledning tyckte det var viktigt att vinna fotbollsmatcher samtidigt som Solskjaer har blivit så stöpt i modern norsk idrottsideologi att han inte längre anser det vara viktigt att vinna fotbollsmatcher.

 

Bakgrunden är alltså att Ole-Gunnar Solskjaer tillsattes vid nyår med uppgiften att rädda Cardiff kvar i Premier League. Ett uppdrag han misslyckades tämligen spektakulärt med, inte minst eftersom Cardiff förlorade tolv av de 18 ligamatcher i Premier League som Solskjaer ansvarade för. Den här säsongen har Cardiff bara vunnit två av sina första sju matcher i The Championship.

 

Solskjaer gjorde alltså succé i Molde men det visade sig också lite som väntat i Cardiff och Premier League att han inte längre befann sig i Norge. Alex Ferguson, Solskjaers mentor i manageryrket, lyfter ofta fram att man som ung manager måste vara mycket nogräknad med vilken klubb och vilken ägare man väljer att arbeta för. Man kan fråga sig i vilken utsträckning Solskjaer tog till sig det rådet i sitt beslut att arbeta för Cardiff och Vincent Tan.

 

Det är samtidigt hyfsat lätt förståeligt att Solskjaer ville ta chansen när han väl fick den att pröva sina managervingar i Premier League. Det är trots allt i engelsk fotboll han fostrats och fått sin huvudsakliga fotbollsbildning, och det är där han först och främst känner sig hemma i sitt yrkesliv. Men Cardiff just i det läget han tog över klubben var helt fel val.

 

Hans misslyckande i Cardiff sätter dock vissa perspektiv på hans kapacitet som manager i nuläget. Sådana perspektiv verkade till viss del saknas för bara några år sedan när väldigt många på allvar menade att han var den önskvärde efterträdaren till Alex Ferguson som Man Utds manager, ett betydligt mer komplicerat och krävande uppdrag än Cardiff.

 

Det går ofta romantik i sådana där önskemål. Mer sällan är de faktiskt förankrade i någon särskilt välgrundad research och bedömning. Vanligt är också att gamla spelares managerkompetens inledningsvis överskattas i en from förhoppning om att framgång på planen lätt ska översättas i framgång vid sidan av planen.

 

Positivt för Ole-Gunnar Solskjaer är emellertid att han och Cardiff ändå tar avsked i positiv anda. Det förmedlar en bra känsla och bör öka hans fortsatta anställningsbarhet inom engelsk fotboll. Kanske kände sig Cardiff och Vincent Tan tvingade, för att undvika missförstånd, att betona sin vänskap med Solskjaer efter deras mycket offentliga avrättning av den förre Cardiffmanagern Malky Mackay tidigare under säsongen.

 

Solskjaer has lost it! Men vem tar över efter honom som manager för Cardiff, vem vill ta chansen att jobba med sådana krav och förväntningar om omedelbar uppflyttning tillsammans med en ägare och klubbledning som inte alltid framstår som de mest sympatiska uppdragsgivarna att arbeta för?

 

Cardiff är för övrigt inte det enda Premier League-nedflyttade laget i The Championship det går tungt för. Fulham ligger hjälplöst sist i The Championship med blott en inspelad poäng på sina första sju matcher, och med sex gjorda mål men hela 18 insläppta. Mindre än ett gjort mål per match alltså men mer än två insläppta mål per match.

 

Jag trodde inte att Ole-Gunnar Solskjaer skulle följa med Cardiff ned i The Championship, och nu är han borta. Jag trodde heller inte att Felix Magath skulle följa med Fulham ned i The Championship, och rätt mycket talar för att inte heller han blir särskilt långlivad där efter en sådan här säsongsinledning. Så både Cardiff och Fulham ser sig nog om efter ersättare.

 

:::

 

Be Champions!!

Problemet med Skottland…

18 september 2014 10.35, Peter Hyllman

Om Sverige stod inför ett val i söndags, som slutade olyckligt på fler sätt än ett, så står för tillfället Storbritannien och Skottland inför ett om möjligt ännu större och mer olycksbådande val. Idag röstar nämligen det skotska folket om fortsatt tillhörighet i Storbritannien eller egen självständighet.

 

I vågskålarna hittar vi naturligtvis både historia och nationell självkänsla tillsammans med en säkert på flera sätt välgrundad känsla av att de politiska beslutsfattarna i London inte i första hand har Skottlands väl och ve längst fram på hjärnbarken. Historia och tradition väger säkert tungt även för de som motsätter sig att Skottland bryter sig ut, men där finns helt säkert också en ovilja att se ett uppdelat rike.

 

Nu är det där kanske mest en fråga om politisk och ekonomisk kontroll. För i själva verket så har ju det brittiska riket ändå varit uppdelat mellan England, Skottland, Wales och Nordirland under lång tid och på väldigt många områden, inte minst kanske då inom fotbollen.

 

Konstigt är kanske inte det. Få saker utgår så tydligt från en idé om nationell stolthet och självkänsla som fotbollen. Fotbollen har även organiserat sig runt nationella strukturer och organisationer som naturligtvis är väldigt svåra att bryta upp när de väl har hunnit etablera sig. Ovanlig är den maktbyråkrati som frivilligt avhänder sig sitt område.

 

Det där har ju emellertid väckt en del förundran runt om i världen. Andra länder kan kanske undra hur det kommer sig att de brittiska öarna får ställa upp med fyra landslag och inte bara ett. Vilket egentligen är en inte särskilt mycket mer begåvad invändning än att undra över varför Skandinavien får ställa upp med fyra landslag och inte bara ett.

 

Nationella gränser är i själva verket rätt godtyckliga, vilket mänsklighetens historia onekligen bidrar med många bevis på. Makt, våld, politik, ekonomi, kultur och vanans makt formar och omformar dessa kontinuerligt. Dessutom är det knappast så att England och Storbritannien historiskt sett har vunnit på att vara uppdelade på det här viset inom fotbollen, snarare tvärtom.

 

Rent landslagsmässigt är situationen naturligtvis den att England är den enda nationen som lyckas stå sig i den internationella konkurrensen på ett något så när anständigt sätt. Men från den engelska landslagskroppen har då tre smånationer brutit sig ut som var och en har väldigt marginella möjligheter att alls kvalificera sig för några mästerskap.

 

Ser vi till den på de brittiska fotbollsöarna så eftersatta tekniska och taktiska utvecklingen av unga spelare så är detta till stor del en fråga om storleken på upptagningsområdet. Det brittiska upptagningsområdet är litet nog som det är utan att splittra upp det på fyra olika områden.

 

Där Skottland idag alltså röstar om ett större mått av självständighet gentemot England och Storbritannien så borde alltså de brittiska fotbollsförbunden istället rösta om ett större mått av samhörighet. Det handlar inte bara om landslagen utan i förlängningen också om klubblagen och om ligaspelet, som skulle utvecklas av att göra gemensam sak.

 

Det vore enligt mig det bästa för den brittiska fotbollen. Men mäktiga politiska och ekonomiska egenintressen håller naturligtvis emot. Självklart är både Celtic och i förlängningen även Rangers motvilliga att ge upp närmast garanterat Champions League-spel.

 

Samtidigt skulle helt säkert de ökade intäkterna från spel i Premier League delvis kompensera för detta. Med ett som jag anser det naturligt och konsekvent antal lag i Premier League om 24 lag, och således en ökning av antalet lag, så skulle det även kunna gå att genomföra utan några större praktiska problem.

 

Längre ned skulle praktiska problem kunna börja uppstå. Men det vore inte första gången i fotbollshistorien som olika seriesystem har slagits samman, och det finns naturligtvis metoder för detta.

 

:::

 

Jobbiga resultat för de engelska lagen i Champions League. Man City hade onekligen en poäng halvvägs ned i säcken med sig hem innan de i matchens absoluta småskede släppte grisen ur säcken. Jerome Boateng av alla människor, släkten är värst.

 

Ikväll går Tottenham och Everton in i Europa Leagues gruppspel. Och inte ser det ut att bli så särskilt mycket lättare matcher. Partizan på bortaplan för Tottenham är en riktigt svår uppgift, samtidigt som Everton hemma på Goodison Park ska försöka betvinga Wolfsburg.

 

:::

 

Be Champions!!

Bayern utgör mandomsprovet för Man City i Champions League

17 september 2014 10.26, Peter Hyllman

Gruppspelet är sällan den mest upphetsande delen av en Champions League-säsong. Tvärtom så kan det i många avseenden kännas som en tämligen trälig transportsträcka. Möjligen med undantag för några grupper eller några enskilda matcher.

Kvällens match mellan Bayern München och Man City är ett sådant undantag, precis som den gruppen som även innehåller Roma och CSKA Moskva måste ses som ett sådant undantag. Det är faktiskt en grupp som kan bli spännande. Roma är ett lag med hög kvalitet och CSKA Moskva kanske inte själva kan vinna gruppen men de kan definitivt utgöra ett störningsmoment.

Det finns också den där frågan om att det faktiskt är viktigt att vinna gruppen, för att få ett något mer lätthanterligt motstånd i slutspelet. Man City har på sina tre säsonger i Champions League misslyckats med att ta sig vidare från gruppspelet två gånger och slutade tvåa i gruppen ifjol. Efter Bayern München av alla lag.

Det börjar bli något av en vana för Man City att ställas mot Bayern München i gruppspelet. Det här är tredje gången på fyra Champions League-säsonger som de möts, och Man City har ännu inte lyckats sluta före Bayern vid något enda tillfälle.

Däremot kryper de närmare. 2011-12 slutade de tre poäng efter Bayern i gruppspelet och 2013-14 slutade de på samma poäng, med blott målskillnad eller möjligen en felräkning från Manuel Pellegrini som enda skillnaden mellan de båda klubbarna. Om tendensen alltså håller i sig så vore den bedrägligt logiska slutsatsen att Man City den här gången ska komma före Bayern.

På något vis känns det som om Bayern München har blivit måttstocken mot vilken Man City måste förhålla sig för att lyckas med sin målsättning att bli en etablerad europeisk storklubb i Champions League. Ungefär som Juventus var för Man Utd för 15-20 år sedan, eller som Barcelona var för Chelsea för ungefär tio år sedan.

En sorts fotbollens mandomsprov med andra ord.

Utan tvekan är både Bayern München och Man City två stora och resursstarka europeiska storklubbar. Utan att förringa Man Citys på sitt sätt anrika historia så har emellertid Bayern en helt annan tradition inom den europeiska fotbollen än vad Man City har. Men det är heller inte allt som skiljer de båda klubbarna åt.

Båda klubbarna kan i någon mening sägas vara det bästa som tysk respektive engelsk fotboll just nu har producerat, båda klubbarna är hur som helst regerande ligamästare. Men Bayern har den för dem stora fördelen att vara helt dominerande som fotbollsklubb inom tysk fotboll, samtidigt som Man City är en av sex dominerande fotbollsklubbar inom engelsk fotboll.

Det gör konkurrenssituationen lugnare för Bayern och förenklar också en mer långsiktig planering för dem. De kan också välja att fokusera mer specifikt på Champions League, ofta säkra i vetskapen att de har mer marginal att arbeta med i det egna ligaspelet. Deras kortare ligasäsong, med endast 34 omgångar, är även det en faktor som underlättar och leder till mindre slitage och energiläckage.

Bayern har emellertid även en del viktiga institutionella fördelar. De har till skillnad från Man City inte bara fått en säck pengar slängd över klubben, utan har fått bygga upp sina resurser genom långsiktigt hårt och disciplinerat arbete både på och vid sidan av planen. Med ett sådant arbete följer också en kompetens, ett strategiskt och organisatoriskt lärande, och en hög kvalitet i allt man tar sig för.

Agerar Man City klokt, och allt tyder på att de faktiskt gör det, så är dock det där en fördel som Bayern, Barcelona, Real Madrid, Arsenal med flera inte kan räkna med att ha i all evighet. Men det är en långsiktig process som tar mer än några år att ta sig igenom.

Men ikväll är det en match mellan två fotbollslag, vare sig mer eller mindre. Och det är dessutom en match mellan två lag som försöker spela utifrån varianter av en liknande spelidé. Bayern utgår naturligtvis mycket från Pep Guardiolas tankar och idéer, och Man City valde ju för ett drygt år sedan tämligen ökänt att eftersträva spansk fotbollsholistik, där klubbledningen är rekryterad från Barcelona som därefter anställde Manuel Pellegrini som manager.

Bayern har fördelen av hemmaplan och, även om Man City vann borta mot Bayern förra säsongen, så är det den här gången inte en match där båda lagen är klara för slutspel och där även grupplaceringen är i praktiken avgjord. Mer av skarpt läge den här gången alltså och det blir således en mäktigt tuff uppgift för Man City.

Mäktigt tufft blev det även för Arsenal igår kväll som gjorde en förhållandevis blek insats borta mot Dortmund. Nu är förlust i första gruppmatchen, och just i den bortamatchen, inte någon katastrof, men det sätter onekligen en större press på Arsenal inför fortsättningen. Inte minst inför bortamatcherna mot Anderlecht och Galatasaray.

:::

Be Champions!!

Är Arsenal eller Liverpool mest framgångsrika i Champions League?

16 september 2014 10.35, Peter Hyllman

Det är kanske inte den mest glamourösa tillställningen som gick att tänka sig. Men när Liverpool ikväll sparkar av matchen på Anfield mot Ludogorets från Bulgarien så markerar det ändå en stor och välförtjänt höjdpunkt för klubben, återkomsten till Champions League efter fyra långa säsonger i europeisk exil.

Nu är det så klart inte vilken klubb som helst som återvänder till Champions League. Bara under den senaste tioårsperioden har Liverpool spelat två finaler i turneringen och vunnit den en gång. Traditionen av europeisk cupfotboll vilar tung på Anfield.

Detta mer än något annat förklarar hur Liverpool på samma gång kan vara både nykomling i Champions League men samtidigt en av klubbarna som faktiskt kan vinna turneringen. Få om någon annan klubb kan hävda detsamma, delvis så klart en indikation på styrkan på lagen i Premier League.

Liverpool tog Premier League med storm förra säsongen, med ett lysande offensivt spel baserat på både hög press och ett snabbt och kreativt passningsspel. Det var ett spel som så när tog klubben till dess första ligaguld på 24 år. Nu får Liverpool och Brendan Rodgers för första gången pröva sina vingar och sin spelidé i den europeiska fotbollen.

Samtidigt står Liverpool den här säsongen inför en besvärlig utmaning att göra spel i Champions League till mer än bara en engångsföreteelse. Nykomlingar i Premier League brukar ibland tala om andrasäsongssyndromet, att det kan vara lättare att lyckas hålla sig kvar i Premier League under den första säsongen än vad det är under den andra säsongen.

Något liknande gäller för Liverpool den här säsongen. De lyckades kvalificera sig till Champions League förra säsongen, men det kan visa sig betydligt mer komplicerat den här säsongen. Motståndet är starkare, de själva är mer inlästa och har tappat sin bäste spelare, kraven och förväntningarna på dem är större, och de måste den här gången balansera både ligaspel och europeiskt cupspel.

De engelska storklubbarna hade för fem-tio år sedan den stora fördelen att vara närmast garanterade Champions League-spel, i och med att de var fyra klubbar och det fanns fyra platser i Champions League tillgängliga. Dessa fyra lag är nu sex, vilket har ökat konkurrensen betydligt. Det förstärker de engelska lagen på sikt men gör också förutsättningarna mer osäkra.

Nu befinner sig ändå Liverpool i en grupp som de rimligtvis ska kunna ta sig vidare från utan några större problem. Real Madrid är naturligtvis en formidabel motståndare, även om deras formkurva varit allt annat än lysande hittills under säsongen. Men Basel och Ludogorets ska inte kunna rubba Liverpool sett över ett helt gruppspel.

Och väl i slutspel kan det mesta hända. Liverpool vore knappast favoriter på förhand mot särskilt många andra lag som förväntas ta sig till det slutspelet, men det finns å andra sidan knappast något lag som skulle bli särskilt lyckliga över att få just Liverpool som motståndare. Andra lag har visat sig betydligt mer lätthanterliga i europeiskt cupspel genom åren.

Ett annat engelskt lag som vägrar att vika ned sig i Champions League är Arsenal, som den här säsongen har kvalificerat sig till turneringen för den 17:e gången i rad. Ett imponerande facit, som blir ännu mer imponerande givet att laget också tagit sig till slutspel de allra flesta av dessa 17 gånger.

Förra säsongens gruppspel såg betydligt tuffare ut än den här säsongen. Den gången tog sig Arsenal till sist vidare inte minst genom att något oväntat bortabesegra Dortmund. Nu ställs de återigen mot Dortmund i gruppspelet, och den tuffaste matchen i det gruppspelet är också den första matchen. Visst, Dortmund på bortaplan.

Känslan från ifjol är att Dortmund är något svagare och att Arsenal är något starkare. Så ser tendensen och lagens utvecklingskurvor ut. Det betyder så klart inte att Arsenal garanterat vinner ikväll mot Dortmund, men det bör betyda att deras chans att få med sig ett bra resultat är mycket goda. Vilket vore en god plattform inför det fortsatta gruppspelet.

Arsenal och Liverpool går alltså båda in i Champions League ikväll. Gruppspelet är vad det är, hyfsat förutsägbart och med få sensationer. Både Arsenal och Liverpool bör ta sig vidare till slutspel. Båda lagen har ungefär lika stor chans att vinna Champions League den här säsongen, trots att Arsenal har spelat utan uppehåll i Champions League i 17 år, och Liverpool gör sitt första framträdande i Champions League sedan 2009.

Vilket så klart väcker frågan vilken av klubbarna som är att betrakta som mest framgångsrik i Champions League under Premier League-eran. Arsenal som alltid har spelat i Champions League men aldrig vunnit turneringen. Eller Liverpool som har spelat bara sporadiskt i turneringen men ändå har lyckats vinna Champions League.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv