Peter Hyllmans Englandsblogg

LINHEM: 13 spelare att hålla koll på under januarifönstret

Januarifönstret är här! Göm era fruar och unga yttrar, för Premier League-klubbarna är på köphumör! Deras fickor är fulla av tv-avtals guld och nerflyttningsrädsla.

De lägre divisionerna är inte längre Premier Leagues mest åtråvärda shoppingcenter men det finns fortfarande chans för gamla och hederliga (nåja) engelska (utlandsägda) klubbar att tjäna sina nötter i januari. Kanske är det dags för Blackburn att sälja Jordan Rhodes eller någon av sina unga mittbackar innan kycklingarna kommer hem för att rosta (det är svårt att översätta ordspråk) eller kommer Bolton sätta upp utförsäljningskylten och hoppas man åtminstone kan konkurrera i League One nästa säsong?

I vanlig men oregelbunden ordning tänkte jag nämna ett gäng attraktiva transfermål från The (English) Football League som kan hjälpa Premier League-klubbar under våren när de försöker hålla sig kvar eller värva något fint till reservlaget. Några av spelarna är dock snarare tilltänkta till de uppflyttningsjagande lagen i Championship eller helt enkelt någon från League One/League Two/National League som är så åtråvärd att han måste nämnas.

Som Jamie Vardy bevisat denna säsongen kan även något så litet som en miljonvärvning från Fleetwood påverka toppen av Premier League.

:::

NOTERBARA TRANSFERS HITTILLS:

Demarai Gray är bara 19 år men kan kanske redan denna säsongen göra ett litet avtryck i Leicester som inhoppare då han är en svårstoppad spelare som leder Championship i lyckade dribblingar även om han ännu är långt ifrån produktiv med mål eller assist. Nick Blackman var i Steve Clarkes Reading en sensation i höstas men de har sedan fallit i tabellen och ligatvåan Derby har därför tillåtits köpa honom för under £3m för ersätta en närmast mållös Darren Bent samtidigt som han också kan spela på en kant.

Tidigare Leicesteryttern Anthony Knockaert klar för Brighton vilket känns som en väldigt passande ersättare för långtidsskadade Solomon March; Det är också lite roligt att han ersätter March efter ha blivit ersatt av Mahrez i Leicester. Ganska nyblivna Doncaster-managern Darren Ferguson har värvat en av sina gamla spelare från Peterboroughtiden i Craig Alcock då ett av hans nyårslöften är att tacka ja till Alcock som erbjuds. Gary Gardner har återvänt till Nottingham Forest och förhoppningsvis fortsätter han göra väldigt snygga mål där. Derby har värvat Abdoul Camara från Angers som enligt Derby Telegraph hävdas vara ansedd som den snabbaste spelaren i fransk fotboll.

Det är också värt att nämna att följande klubbar inte får värva spelare på grund av ett transferembargo: Bolton, Nottingham, Fulham. Vilket dock inte hindrar dem från att låna in spelare men uppmuntrar dem att sälja sina bästa spelare. Leeds och Blackburn å andra sidan är inte längre embargoade och QPR håller fortfarande på att överklaga den böter (och möjligt embargo) de ådrog sig från säsongen 2013-14 då de gick till PL via playoff.

Likaså kan Bournemouth, Millwall, och Leicester komma att få böta/embargo om de någonsin vågar visa sig i The Championships kvarter igen.

SPELARE ATT HÅLLA KOLL PÅ UNDER JANUARIFÖNSTRET:

Ha i åtanke att alla nämnda ”intressanta klubbar”, ryktade bud, eller vad som helst kommer från opålitliga källor likt allting som har med transfers att göra. Men jag försöker i alla fall sålla bort den värsta ”sillyblogg”-skiten och klubbar som inte behöver förstärka den position ifråga, även om det sällan stoppar klubbarna själva.

Charlie Austin, 26 år, QPR.

Det som gör Charlie Austin så attraktiv för målkåta PL-klubbar är de 18 Premier League-mål han gjorde för QPR ifjol. Tillsammans med de övriga drygt 200 målen han gjort sedan han började ösa in mål i tionde divisionen som 17-åring.

Han behöver inte alltför många chanser för att göra mål. Han kan göra mål lite hursomhelst och behöver inte spela med en anfallspartner nödvändigtvis. Det som talar mot honom är att han inte är fantastisk utanför straffområdet och frågetecken ifall han har något fel på knäna eller överhuvudtaget är tillräckligt vältränad för en spelare på toppnivå.

Hittills har han dock inte haft några återkommande eller ens längre skadeproblem och det är en besvikelse ifall han inte gör minst 20 mål varje säsong oavsett nivå.

Intressanta klubbar: Crystal Palace, Newcastle, Bournemouth, Norwich.

:::

Jordan Rhodes, 26 år i februari, Blackburn.

Om Charlie Austin skulle visa sig vara envis och motstå lockropen från nedflyttningshotade Premier League-klubbar eller misslyckats under en läkarundersökning finns det ett fullgott om än lite mer skotskt alternativ i form av Jordan Rhodes. Han skulle till och med kunna ses som mer folklig då fler britter antagligen varit på Rhodos än i Austin. Conor Washington vore också ett acceptabelt tredjeval.

Rhodes borde spela i Premier League. Han hade otur med sitt beslut att välja Blackburn när han lämnade Huddersfield men har ändå sedan dess gjort 25 mål per säsong för ett lag som inte direkt hotat toppen av tabellen. Han gör garanterat mål, han har gjort fler mål än Charlie Austin under samma period men liksom han blev kvar för länge i League One har han varit för länge i en trist situation i Blackburn.

Hans målskytte-CV bör dock komma med en asterisk då alla hans mål gjorts utan mållinje-teknologi och i vissa fall framför åskådare på ståplats. Jag kan dock konstatera efter noggrann research att han gjort flertal mål med icke-brittiska (eller irländska) försvarare i närheten.

Intressanta klubbar: Aston Villa, Middlesbrough, Bournemouth, Norwich.

:::

Sam Byram, 22 år, Leeds

Kanske är det namnet som gör Sam Byram så eftertraktad eller så beror det på att han spelar i Leeds vilket mångdubblar både rykten och hype. För att förutom hans två mål mot Wolves, då han dessutom spelade högerytter, har han haft en ganska dålig säsong. Han är dock fortsatt den mest eftertraktade högerbacken i Championship och han verkar ovillig att förlänga sitt kontrakt som går ut i sommar.

Kanske är han bättre i en mindre giftig miljö än Leeds men jag ser i alla fall inte honom som nästa stora framgångsrika ytterbacksexport från The Championship i stil med Nathaniel Clyne, Aaron Cresswell, Kyle Walker eller Kieran Trippier.

Intressanta klubbar: Everton, West Ham, Norwich.

:::

Moussa Dembele, 19 år, Fulham

Undrar om jag undersäljer detta unga franska anfallslöfte när jag inte nämner att flera rykten hävdar att italienska och franska storklubbar också är intresserade. Samtidigt är jag inte lika övertygad att Dembele visat tillräckligt för att större klubbar ska vara intresserade redan nu i januari, isåfall lär de värva honom men låta honom bli kvar i Fulham säsongen ut.

Jag tror han spelar i en större klubb i framtiden. Han är en väldigt bra mångsidig anfallare som kan dribbla sig in och ur problem samtidigt som hans avslut sitter bra denna säsongen. Samtidigt spelar han också med Ross McCormack som är en färdig anfallare (och bra framspelare) som gör Dembeles jobb mycket enklare. Dessutom är han bara 19 år och det syns i hans ojämna prestationer.

Intressanta klubbar: Manchester United, Tottenham, Everton, Crystal Palace.

:::

Lewis Dunk, 24 år, Brighton

En länge beryktad mittback som delvis på grund av sin bekvämhet med bollen gjort honom uppskattad. Han gjorde trots allt sin debut för snart sex år sedan och var en startspelare nästan hela säsongen 2011-12 innan han hade två tuffare säsonger av starkare konkurrens och vissa skador.

Ifjol levde han upp till alla förväntningarna och var en starkt bidragande anledning till att Brighton höll sig kvar i The Championship. Bakåt stoppade han belägringar och offensivt stod han för fem mål och två assist. Han spelar också i ett Brighton som uppmuntrar sina mittbackar att bidra i passningspelet men är inte en mittback som bara kan hyllas för sitt passningspel.

Intressanta klubbar: West Ham, Newcastle, Bournemouth, Everton, Norwich.

:::

Curtis Davies, 31 år i mars, Hull och Shane Duffy, 24 år, Blackburn.

Curtis Davies är visserligen till åren och Hull lär vara väldigt ovilliga att släppa honom då de slåss om uppflyttning. Samtidigt vore han en förstärkning för många lag. Han får också symbolisera att många lag också är intresserade av Steven Caulker som är utlånad från QPR till Southampton men där måste Saints avsluta lånet för att han ska vara tillgänglig.

Personligen skulle jag rekommendera Shane Duffy eller hans mittbackspartner Grant Hanley från Blackburn då de både är blott 24-25 år och har en bra säsong för ett mediokert Blackburn. Duffy i synnerhet som är lång men rörlig och kommer från Evertons akademi. Han leder dessutom hela Championship i vunna höjddueller med viss marginal.

Intressanta klubbar: Newcastle, Sunderland, Bournemouth, Crystal Palace.

:::

Bradley Dack, 22 år, Gillingham och Romaine Sawyers, 24 år, Walsall

Jag har inte med Dack här tillsammans med Romaine Saywers enbart för att vi är födda på samma dag (31 december 1993) utan de är båda här snarare på grund av Dele Alli.

En fluga gör inget transferfönster men Dele Alli gick rakt ifrån att dominera League One till att imponera i Premier League med Tottenham och i landslaget. Jag skulle inte säga att någon av dessa spelare är lika bra som Alli men båda dessa bör och kommer antagligen spela åtminstone i Championship till nästa säsong. För Sawyers del finns det dessutom en del Premier League-buzz medan Dack snarare nämnts som exempel på de potentiella ”Dele Allis” som finns i League One.

Sawyers som började sin karriär i West Bromwichs akademi har varit starkt bidragande till Walsalls framgångar med sina tio assist och sex mål. Han har kommit till sin rätta i en offensivare mittfältsposition där hans framspelningar, fallenhet för långskott, och sena löpningar in i straffområdet gör honom svårstoppad.

Bradley Dack är liknande en offensiv mittfältare som gärna gör snygga mål och han har gjort tolv mål denna säsongen tillsammans med sju assist för ett imponerande Gillingham. Kan tycka han är för egoistisk på planen ibland och att han ser ut som han snarare borde spela i ett band talar väl inte till hans fördel.

Intressanta klubbar Stoke, Celtic, Brentford, Sunderland, Aston Villa.

:::

Zach Clough, 20 år, Bolton

En spelare med väldigt stor potential som haft sin karriär hittills störd av skador och Boltons kollaps. Att han spelat så få matcher och hans skador och ringa fysik gör att han antagligen inte lär gå direkt till en Premier League-klubb i nuläget. Bournemouth har det ryktats om lite och han är nämnvärd här för att han vore antagligen väldigt billig och ifall en klubb likt Bournemouth skulle vara intressanta skulle han säkerligen lämna Bolton.

Osäkert ifall han är en anfallare eller offensiv mittfältare men varje gång jag sett honom blir jag imponerad av hans avslut, hans spelförståelse, och teknik.

Intressanta klubbar: Bournemouth, Sheffield Wednesday, Birmingham, Bristol City.

:::

Benik Afobe, 23 år i februari, Wolverhampton

(Gästbloggen skriven innan Afobe faktiskt blev klar för Bournemouth, så det var allt en förskräcklig tur för Linhem att Bournemouth var en av de intressanta klubbarna. /PH)

Afobe lämnades utanför matchtruppen när Wolves spelade mot West Ham i helgens FA-cup möte och anledningen sägs vara ett bud på £10m från Bournemouth.

Vilket vore passande då Afobe är till spelstil och målproduktion lik om inte bättre än Bournemouths skadade skarpskytt Callum Wilson. Han gjorde ifjol 32 mål på 51 matcher spelandes först för Milton Keynes (19 mål på 30 matcher, nio i cupspel) i League One och under våren för Wolverhampton (13 mål, alla i ligan) i The Championship.

Denna säsongen har han ”bara” gjort tio mål på 24 matcher men det i ett sämre Wolveslag som saknar både Bakary Sako och Nouha Dicko från ifjol. Han skulle passa lysande i Bournemouth då han är otroligt bra i djupled, han behöver få chanser för att göra mål, och han kan både hålla bort anfallare samt avsluta med huvudet. Även i Palace vore han intressant.

Intressanta klubbar: Bournemouth, Newcastle, Crystal Palace, Norwich.

:::

Kemar Roofe, 23 år, Oxford

Roofe har tillsammans med lagkamraten Liam Sercombe gjort 19 av Oxfords 40 mål denna säsongen och har tilldragit sig intresse från större klubbar. Likt Saywers ovan är han en kreativ offensiv mittfältare som började i West Broms akademi men WBA:s förändringar i organisationen tvingade dem att söka sig ner i seriesystemet för att få en skymt av seniorfotboll.

Hans namn är passande då han ofta hittar nättaket och lämnar påverkade försvarare eller målvakt i dåligt skick. Enligt rykten har han framför allt scoutats av Newcastles mästerscout Graham Carr.

Intressanta klubbar: Newcastle, Hull, Brighton, Burnley.

:::

David Marshall, 30 år, Cardiff

Ett hetare namn innan Cardiffs nedflyttning men 30 år är ingen ålder för en målvakt och Marshall har länge varit en klassmålvakt för Cardiff. Frågan är om han vill lämna för ett mindre säkert jobb där han inte är garanterat första val. Cardiff som fortfarande hyser uppflyttningsambitioner säger att det kommer krävas £10m för att köpa loss honom vilket säkerligen lär vara för mycket för sparsamma Everton eller West Brom att betala.

Intressanta klubbar: Everton, West Bromwich.

Precis utanför listan: Tom Ince, Andre Gray, Ademola Lookman, Lewis Cook & Alex Mowatt, Ross McCormack, Che Adams, Alan Judge.

:::

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #21: Målgalen veckoomgång i det engelska ligaspelet

Veckans lag

Bubblare:
Kasper Schmeichel, Leicester
John O’Shea, Sunderland
Matt Targett, Southampton
Cesc Fabregas, Chelsea
Enner Valencia, West Ham
Joselu, Stoke
Olivier Giroud, Arsenal

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Sunderland. Söderut i tabellen spelades det en riktig sexpoängare på Liberty Stadium mellan Swansea och Sunderland. I och med segern har nu Sunderland tagit två raka sådana så kallade sexpoängare, efter vinsten mot Aston Villa i förra omgången. Jermain Defoe visar sig alltjämt otroligt nyttig för Sunderland, med fem mål på dessa två matcher och tre igår mot Swansea. Häng i tabellen för Sunderland samtidigt som Swansea sjönk ned i träsket riktigt rejält.

Leicester. Vem hade kunnat tänka sig att Leicester i januari hade kunnat mäkta med att göra bara ett enda mål på sina fyra senaste matcher, men ändå ligga på poängmässig delad förstaplats i Premier League? Det var kanske lite daylight robbery över Leicesters vinst på White Hart Lane, men laget som helhet försvarade sig väldigt bra, Casper Schmeichel (”Catfish Michael”) var lysande i målet, och då kan det räcka med en Huth för att vinna matchen.

West Ham. Säsongens spelare i Premier League? Svårt att säga så här tidigt på säsongen men Dimitri Payet kommer med all sannolikhet vara en av de heta kandidaterna, liksom en av sommarens stora frågor kommer vara om han spelar i West Ham också nästa säsong. West Ham gör i snitt två mål per match med Payet på planen jämfört med 0,7 mål per match utan honom. Borta mot Bournemouth vände Payet matchen mer eller mindre på egen hand.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Swansea. Sparkningen av Garry Monk såg inledningsvis ut att ha fått viss effekt på spelarna, men den effekten verkar i så fall ha avtagit. Matchen mot Sunderland var riktigt viktig, en sexpoängare på hemmaplan, och då har man inte råd att släppa in fyra mål. Än mindre har man råd med fullständigt idiotiska utvisningar på mittplan med mindre än halva matchen spelad. Swansea ser alltmer ut som ett lag för nedflyttning.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sam Allardyce. Louis van Gaal må vara ett manargeni, men ligans allra mest missförstådda geni måste ändå vara Sam Allardyce. Så fantastiskt på precis allt han gör men ändå så föga uppskattad för något han gör. Rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt för Sunderland hur som helst, och Sunderlands två vinster på rad visar på nyttan med honom.

OMGÅNGENS MÅL

Andre Ayew, Swansea 2-1, Sunderland (h). Han hade mycket hyss för sig i den här matchen, Ayew. Men förspelet och snurrfinten till det här målet strax innan halvtid för Swansea var riktigt snyggt och visade prov på mycket god teknik, samtidigt som avslutet i bortre hörnet bara kan beskrivas som kliniskt.

:::

TRE PUNKTER

Heavy Metal. Om Liverpool hade slängt in ett band med pudelrockare från 1980-talet i Liverpools backlinje så är frågan om de hade gjort ett sämre jobb än vad Liverpools backlinje orkade med mot Arsenal. Försvaret ger opressat bort bollen i tid och otid, markerar dåligt och läser spelet illa, samtidigt som målvakten gör rena juniormisstag på löpande band. Det är något Liverpool måste adressera, det kan inte vara lätt att vara mittfältare och anfallare i Liverpool och försöka spela med vetskapen att även om de spelar på topp så spelar det till sist ingen roll eftersom det ringer minst lika ofta bakom dem.

Straw men. Man blir lite skeptisk när Alan Pardew efter förlusten mot Aston Villa pratar sig varm om hur han hoppas att Aston Villa håller sig kvar i Premier League, efter en match där laget förlorat med 0-1 sedan den egna målvakten släppt in en dundertavla. Det vore högst förmätet att påstå att Aston Villa är tillbaka i kampen på allvar, det är en lång väg kvar att vandra och de befinner sig fortfarande i stora problem, men om där fanns ett sista halmstrå att greppa så gjorde de det nu.

Bättre (not). Det hostar och hackar i de båda maskinerna hos Chelsea och Man Utd. Båda lagen verkar befinna sig i någon slags märklig limbo där det på något sätt ser lite bättre ut än vad det gjort tidigare men där det ändå på samma gång inte blir särskilt mycket bättre. Båda lagen föll den här omgången tillbaka i gamla synder och tappade onödiga två poäng vardera i respektive matchers slutminuter. Båda lagen måste lyfta sig omgående om det ska bli aktuellt med något Champions League-spel nästa säsong.

:::

FÖR ÖVRIGT

Glädjande att Wayne Rooney verkar ha hittat tillbaka till något som liknar form igen. Vet inte om det känns så stabilt att det motiverar Louis van Gaal att börja kalla Rooneys kritiker för tjockisar.

Statistiken från Anfield över antalet meter samtliga spelare sprungit under matchen visade att Jürgen Klopp sprang längre än Christian Benteke. Energiefussball.

Mitt i veckan-ligafotboll är fantastisk!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Att motsvara förväntningarna eller att trotsa förväntningarna – vad är bäst?

Stormöte ikväll på Anfield mellan de två främsta av Premier Leagues klubbar som nästan kunde. Det var tolv år sedan Arsenal vann ligan. Det var mer än dubbelt så länge sedan Liverpool vann ligan. Ändå är det två klubbar som i omgångar har varit uppe och boxats i titelstriden, och som båda har såväl ambitioner och resurser att kunna slåss om ligatiteln.

På flera sätt är Arsenal och Liverpool under de senaste fem-tio åren mer eller mindre varandras motsatser. Arsenal är välkända som kanske den jämnaste och mest förutsägbara klubben i Premier League, alltid bland de fyra bästa men aldrig högst upp. Liverpool har svajat utanför de fyra bästa lagen vid flera tillfällen men har samtidigt också vid ett par tillfällen kommit betydligt närmare ligatiteln än Arsenal.

Det är kanske en filosofisk fråga vilken väg som föredras att vandra. Arsenal har å sin sida aldrig missat Champions Leagues fotboll eller intäkter men kan å andra sidan sägas ha förlorat viktiga vinnaregenskaper längs vägen. Liverpool har försvagats av uteblivet Champions League-spel men har å andra sidan vunnit mer och aldrig släppt taget om sina egna drömmar.

Arsenal och Liverpool liknar emellertid varandra i två viktiga avseenden. För det första så sitter de båda klubbarna på tämligen liknande totala lönekostnader, och löner är ju den faktor som mest av alla förklarar ligaplaceringar. För det andra så är det två klubbar som fäster förhållandevis stor vikt vid kvantitativ analys av spelare, gällande såväl värvningar som laguttagningar.

Idén med kvantitativ analys av spelare är att klubbar ska få ut ett större värde på sina satsade pengar. Genom att bättre kunna värdera och bedöma spelare, genom att hitta de olika fynden, hitta spelare som bättre passar in i det egna lagets taktik och så vidare, så hoppas en klubb kunna förbättra lagets prestation utöver vad lönekostnaden i sig självt gör.

Inte minst i Liverpool har analysavdelningen kommit under skarp kritik givet Liverpools många tveksamma spelarköp. I och med att analytikerna dessutom har en plats i den numer beryktade transferkommittén så har analytikerna även fått en politisk roll i Liverpool. Arsenals analysavdelning har aldrig hamnat under samma offentliga mikroskop.

Ett vanligt sätt att mäta kvaliteten i en klubbs analysavdelning är att se i vilken utsträckning laget presterar bättre eller sämre i termer av poäng än förväntningarna sett till lagets lönekostnader. En jämförelse av Arsenal och Liverpool för de senaste fem säsongerna illustrerar ganska väl beskrivningen av Arsenal som den jämna och förutsägbara klubben, och av Liverpool som den mer ojämna men svårplacerade klubben.

Arsenal placerar sig under samtliga fem säsonger antingen på eller precis strax ovanför förväntningskurvan. De presterar således aldrig sämre än förväntat utan nästan alltid precis som förväntat, eller kanske något bättre. Liverpool å andra sidan presterar sämre än förväntat eller till och med klart sämre än förväntat under fyra av dessa fem säsonger. Det stora undantaget är självklart 2013-14 då Liverpool presterar mycket bättre än förväntat, och så när plockar hem ligatiteln.

Slutsatsen är egentligen ganska uppenbar. Över tid, givet att både Arsenal och Liverpool har lägre lönekostnader än ett par andra klubbar i Premier League, så måste båda klubbarna prestera bättre i värde per krona om de ska kunna ta hem ligatiteln. För att lyckas med det måste man i någon utsträckning våga chansa lite, hitta de där spelarna som kan ge en förhållandevis hög avkastning men som också medför en högre risk.

Liverpool verkar ha insett detta. Men kvaliteten och kompetensen i valet av spelare har inte varit den bästa, balansen mellan risk och avkastning har vägt fel för Liverpool oftare än den vägt rätt. I någon utsträckning behöver Liverpool också hitta en större stabilitet i sin spelarrekrytering, och har i det avseendet en hel del att lära av Arsenal. De har helt enkelt inte råd att pendla så stort mellan höga berg och djupa dalar.

Arsenal å sin sida skulle kanske kunna vinna på att börja ta ut svängarna lite mer. Att hela tiden prestera precis som förväntat är bara önskvärt i längden som storklubb om man förväntas prestera bäst av alla. Annars riskerar det lätt bli mellanmjölk av lagets ambitioner. Om det nu inte, som kanske till stor del är fallet den här säsongen, råkar vara så att samtliga eller flertalet av de potentiella konkurrenterna presterar sämre än förväntat.

Det vore väl sällan en fördel att karaktäriseras som att man presterar sämre än förväntat. Men för Liverpool har det molnet ändå en silverkant. Det betyder nämligen att det finns en uppenbar förbättringspotential för dem som kanske inte finns på riktigt samma sätt för övriga konkurrenter, utan att de måste kasta in mer pengar på problemet.

En sådan förbättring kommer dock inte hinna få någon effekt redan den här säsongen. Och ett sätt som Liverpool kan skapa bättre förutsättningar för sig själva att åstadkomma en sådan förbättring är självklart att så snart som bara möjligt ta sig tillbaka till Champions League. Och ska Liverpool lyckas med det den här säsongen så vore en vinst mot Arsenal ikväll hemma på Anfield en väldigt bra början.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Bara ett managergeni skulle kunna göra Newcastle till favoriter mot Man Utd

Alex Fergusons sista lag med Man Utd gjorde 50 mål under sina första 20 ligamatcher säsongen 2012-13. På dessa 20 matcher höll Man Utd nollan endast vid fyra tillfällen. Med David Moyes som manager gjorde Man Utd 33 mål under lagets 20 första ligamatcher, höll nollan vid fem tillfällen, och skapade 175 skott på mål.

Louis van Gaals Man Utd lyckades under de första 20 ligamatcherna under 2014-15 göra 34 mål. Den målstatistiken har kraftigt försämrats till hans andra säsong med klubben, under 2015-16 har Man Utd hittills, efter 20 spelade ligamatcher, lyckats producera 24 mål. Man Utd har skapat 131 skott på mål under samma period, men å andra sidan hållit nollan vid tio tillfällen.

Fotboll brukar gå ut på att vinna matcher sägs det. Louis van Gaal hade efter 20 ligamatcher sin första säsong en vinstprocent om 50%, en siffra som sjunkit till 45% under hans andra säsong. Han är i princip likvärdig med David Moyes i det avseendet som även han hade en vinstprocent om 50% under sina första 20 ligamatcher med Man Utd.

Alex Fergusons vinstprocent under Man Utds första 20 ligamatcher säsongen 2012-13? 80%.

Hade Alex Ferguson under 2012-13 en bättre spelartrupp än vad David Moyes och Louis van Gaal har haft tillgång till? Nej, tvärtom skulle man utan problem kunna hävda att både Moyes och van Gaal i själva verket har haft tillgång till bättre spelare, allra minst likvärdiga spelare. Hade Ferguson bättre defensiva spelare? Om han hade det så resulterade det i alla fall inte i fler matcher i vilka man höll nollan.

Förklaringen står nog snarare att finna i managerns personlighet, som i sin tur formar lagets personlighet. Alex Ferguson beskriver sin inställning i sin senaste bok, Leading, som fokuserar just på hans ledarskap: ”I expected to win every time we went out there. I am a gambler, a risk taker, and you can see that in how we played in the late stages of matches. Being positive and adventurous and taking risks – that was our style. We were there to win the game. Our supporters understood that, and they got behind it. It was a wonderful feeling, you know, to see us go for it in those last 15 minutes. A bombardment in the box, bodies everywhere, players putting up a real fight. Of course, you can lose on the counterattack, but the joy of winning when you thought you were beaten is fantastic.”

Om man skulle klippa ut och anonymisera det där stycket så är chansen helt och hållet obefintlig att man skulle kunna tillskriva det Louis van Gaal. Där Ferguson var en risktagare så är van Gaal en riskminimerare, defensivt balanserad och med bollinnehavet som främsta ledstjärna. Där Ferguson såg en glädje i att bombardera motståndarmålet så stoltserar van Gaal efter en match mot Sheffield United istället med att motståndarna inte lyckades skapa några större chanser på dem.

En teori är att det här beror på en rädsla för att förlora och en rädsla för att förlora jobbet. Alex Ferguson kunde gå ut och ta risker eftersom han var säker på att han hade jobbet kvar, en uppfattning som kanske inte helt tar Fergusons tidiga år i klubben med i beräkningen. Louis van Gaal, och David Moyes före honom, har inte den tryggheten, varje förlust för honom närmare sparken. Så den teorin spekulerar i att med en annan styrelse så hade kanske Louis van Gaal vågat spela en mer underhållande fotboll.

Men inte heller det håller riktigt vatten. Om Man Utds styrelse hade varit så otåliga som den teorin vill göra gällande så hade Louis van Gaal redan fått sparken. För van Gaals huvudsakliga problem för närvarande är inte med styrelsen, som snarare håller honom om ryggen, utan med supportrarna, och det är inte resultaten i första hand utan snarare den långsamma, ineffektiva och tråkiga fotboll som presteras som orsakar problemen och missnöjet. Och om det är en produkt av rädsla för att få sparken så bevisar det i all tydlighet att det Louis van Gaal kanske borde vara rädd för mest av allt är rädslan i sig själv.

Mest sannolikt är ändå att Louis van Gaals taktik har mycket lite med rädsla i någon form att göra. Istället är det något som speglar hans taktiska filosofi och inställning, det är helt enkelt så han vill att hans lag ska spela fotboll, oavsett om det visar sig fungera eller ej. Det producerar svaga resultat, det alienerar spelarna och det skapar ett utbrett missnöje bland supportrarna som inte längre ser sitt lag spela enligt klubbens traditioner och värderingar. Ingen tittar på fotboll för att se sitt lag hålla nollan, allra helst inte ett lag med Man Utds resurser och förutsättningar.

Den värsta krisen för Louis van Gaal verkar dock ha ebbat ut, åtminstone för stunden. Han är fortfarande kvar på jobbet och pratet om hans omedelbara avgång har avtagit. Grundproblemet finns dock fortfarande kvar och var aldrig avhängiga av några kortsiktiga resultat. Men styrelsen verkar ha valt att skjuta problemet på framtiden, kanske för att de ännu inte är villiga att medge sitt eget misslyckande, och de enda som kan tänkas jubla över detta är Premier Leagues övriga klubbar och supportrar.

Ikväll Newcastle, som i en hemmamatch mot Man Utd borde se ett utmärkt tillfälle till tre poäng och att åtminstone tillfälligtvis skjuta sig själva upp ovanför nedflyttningsstrecket. Det hade de aldrig kunnat säga mot något av de lag som Alex Ferguson ställde på banan, men mot Louis van Gaals Man Utd vet de redan att de kan hålla nollan utan några större problem, till och med på Old Trafford. Deras första match den här säsongen slutade 0-0, men vad som blev en poäng för Newcastle i den matchen hade lika gärna kunnat vara tre poäng.

Newcastle har under stora stunder varit bedrövliga den här säsongen, ligger i en stor farozon att åka ur Premier League, och skulle knappast kunna beskriva sig själva som favoriter mot något motstånd i Premier League för närvarande. Det säger något om sakernas tillstånd i Man Utd under Louis van Gaal när de smarta pengarna inte är på att Man Utd vinner den här matchen.

Det krävs ett managergeni för att i rådande läge göra Newcastle till favoriter mot Man Utd. Och Steve McClaren är inte något managergeni.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Liverpool ställs åter mot West Ham i en eventuell fjärde omgång i FA-cupen

En klassisk fotbollshelg är avklarad för det här året, med den tredje omgången av FA-cupen avklarad. Det blev en omgång med lite olika resultat men där i alla fall ingen av de riktiga storklubbarna är utslagna. Även om det var nära, både för Tottenham och för Liverpool som båda klarade 2-2 och därmed grejade omspel.

Grejade omspel förresten. Det har tydligen varit en månad av jobbiga överraskningar för Jürgen Klopp. Först fick han veta att Ligacupens semifinaler spelas i form av ett dubbelmöte. Sedan fick han lära sig om den engelska traditionen av omspel i FA-cupen. Han spelade kids för att underlätta spelschemat, nu får han oönskat en match till på spelschemat för att han spelade kids.

Svindlande nära omspel också för Man Utd som behövde en straff i 93:e minuten för att kunna besegra Sheffield United på hemmaplan med 1-0. Louis van Gaal väljer efter matchen att beklaga sig över att ingen påpekar hur Sheffield United minsann inte heller tillåts skapa några chanser, i vad som bara kan betraktas som ett av säsongens mest pinsamma ”glaset är i alla fall halvfullt”-uttalanden hittills.

Man City imponerade borta mot Norwich och vann bekvämt vad som hade kunnat bli en jobbig historia. Middlesbrough gjorde vad man ytterst sällan gjort den här säsongen, tappade en 1-0-ledning på hemmaplan och åkte ur FA-cupen mot Burnley. Omgångens stora skräll var dock Oxford, hemmahörandes i League Two, som med 3-2 besegrade Swansea.

43 lag återstår i FA-cupen. 21 av dessa lag vet redan att de kommer att spela den fjärde omgången. Elva matcher, involverandes 22 lag, kommer att gå till omspel, bland dem Exeter och Liverpool, Tottenham och Leicester, Wycombe och Aston Villa, Northampton och MK Dons, West Brom och Bristol City, Ipswich och Portsmouth, Newport och Blackburn, Bury och Bradford, Eastleigh och Bolton, Huddersfield och Reading, samt Carlisle och Yeovil.

Helgen den 29 januari till och med den 1 februari spelas den fjärde omgången av FA-cupen. Den omgången lottades ikväll, med följande intressanta utfall och spännande cupmöten:

Arsenal v Burnley. Fortsatt bekväm inledning på FA-cupen för regerande cupmästarna Arsenal. Hemma på Emirates ska de naturligtvis vara favoriter mot allt motstånd, inte minst mot lag från The Championship. Burnley är dock inte helt oävna och kommer ställa krav på en bra prestation från Arsenals sida.

Exeter/Liverpool v West Ham. Få lag har ställt till så stora problem för Liverpool den här säsongen som West Ham. Nåja, tredje gången gillt verkade Ian Wright tycka. Liverpools belöning, ifall de skulle lyckas besegra Exeter på hemmaplan, blir alltså ett hemmamöte med West Ham. Exeter kan hoppas på ännu ett hemmamöte med Premier League-motstånd.

Derby v Man Utd. Om League One-motstånd kan ställa till problem för Man Utd på Old Trafford så undrar man vad The Championship-motstånd kan ställa till med på hemmaplan. Derby är dessutom ett topplag i The Championship, så det är onekligen en match som kan gå lite hur som helst.

Wycombe/Aston Villa v Man City. Man City klagar förmodligen inte på den här lottningen. Bortaplan förvisso, men när alternativen är antingen ett League Two-lag eller ett formsvagt Aston Villa så är chanserna till vinst goda. Tufft för Aston Villa i den enda återstående framgångsmöjligheten för dem.

Northampton/MK Dons v Chelsea. Chelsea fortsätter undvika Premier League-motstånd i FA-cupen. MK Dons på bortaplan är dock inte en helt lätt uppgift vilket andra lag än Chelsea har fått erfara på senare år. Ändå en match där Chelsea är favoriter.

Colchester v Tottenham/Leicester. Tuff lottning för Colchester som lyckades besegra Charlton i tredje omgången. Tottenham och Leicester ska först mötas i ett omspel, och vinnaren där kan alltså belönas med ett mer än vinnbart bortamöte i den fjärde omgången.

Crystal Palace v Stoke. Det på pappret kanske tuffaste och jämnaste mötet som innehåller Premier League-lag. I grund och botten två jämnspelta lag, och Crystal Palace svär nog lite över lottningarna så här långt. Först Southampton, och nu Stoke.

Ipswich/Portsmouth v Bournemouth. Vilken grej för Portsmouth. Om de lyckas besegra Ipswich i omspelet på hemmaplan så väntar alltså ännu ett hemmamöte, ett sydkustderby mot Bournemouth. Stort för hela området så klart, frågan är om Ipswich vill annorlunda.

West Brom/Bristol City v Peterborough
Eastleigh/Bolton v Leeds
Huddersfield/Reading v Walsall
Shrewsbury v Sheffield Wednesday

Nottingham Forest v Watford
Carlisle/Yeovil v Everton
Bury/Bradford v Hull
Oxford v Newport/Blackburn

Peter Hyllman
0 kommentarer

Gästblogg: Premier Leagues starkaste årgångar – 1991

Tänk dig att du är tränare och att du i din startelva kan mönstra offensiva spelare i form av Eden Hazard, Oscar, Kevin De Bruyne och Riyad Mahrez. En ganska ok start, trots Eden Hazards mediokra säsong så här långt. Att det i samma lag saknas (!) en renodlad anfallare samt att målvakten är hämtad från Norwich bänk gör att fortsättningen kanske inte blir lika exalterande. 1991-laget har höga toppar och djupa dalar. Låt oss gå igenom laget lagdel för lagdel och börja med målvakten.

Fotbollsspelare som är födda 1991 fyller 24 år i år. Det är en ganska ung ålder för en målvakt, men att det skulle vara ett hinder för att ha hunnit bli riktigt bra är ett argument som faller platt när vi ser att burväktare som bland annat Thibaut Courtois och Jack Butland är yngre än så. Ändå ekar målvaktsposten tom när jag sonderar utbudet i Premier League. Först när jag börjar snegla mot avbytarbänken på Carrow Road inser jag att det faktiskt finns någon att placera i mål över huvud taget.

Eller två stycken rättare och sagt. Den bättre av dem heter Declan Rudd och han är den som närmast utmanar John Ruddy om platsen som förstamålvakt i Norwich City. Eller ja, utmanar och utmanar, i ärlighetens namn finns han nog mer på plats i det fall Ruddy skulle bli skadad eller avstängd. I annat fall lär han bli kvar på bänken. Det är lätt att göra sig lustig över målvakternas liknande namn (Rudd och Ruddy, det låter som tecknad serie) men jag nöjer mig med att konstatera att målvaktsposten är en av de svagaste i hittills i hela bloggserien, inte minst eftersom Rudds enda utmanare om platsen i startelvan är lagkamraten Jake Kean.

Backlinjen däremot är aningen mer namnkunnig. Enda orosmolnet är bristen på PL-erfarenhet då tre av fyra spelare är relativt nya i leken. Samtliga fyra är dock duktiga och har imponerat på olika sätt under säsongen. Nathaniel Clyne får i denna elva agera vänsterback då jag tror att han är mer lämpad att byta kant än Cedric Soares. Bland bubblarna hittar vi i alla fall två riktigt intressanta namn, båda för närvarande i Southampton. Steven Caulker och Virgil van Dijk är båda duktiga mittbackar, men den ene har passerat karriärens topp och den andre har inte riktigt nått dit än.

Mittfältet känns otroligt bollsäkert och stabilt. Enda svagheten skulle kunna vara att Victor Wanyama och Francis Coquelin är lite för lika varandra, samt att de båda inte är tillräckligt kreativa i det offensiva spelet. Kreativitet finns dock i deras mittfältskompanjon Oscar, och i detta lag skulle han kunna få en fri roll att opera i på det centrala mittfältet. På bubblarbänken noterar vi i första hand namn som Xherdan Shaqiri, Ryan Mason och Roberto Firmino.

Anfallarna från detta år är, ja hur ska man säga, rent ut sagt usla (och då är jag snäll). Ändå är anfallslinjen en av de absolut bästa i hela bloggserien. Varken Riyad Mahrez, Eden Hazard eller Kevin De Bruyne är egentligen anfallare, men de tillhör alla tre några av Premier Leagues absolut bästa spelare. Bland bubblarna hittar vi Fabio Borini som aldrig lyckades övertyga i Liverpool och även om han får spela till och från i Sunderland så var varken han eller Leicesters Andrej Kramaric ens aktuella för startelvan. Att det inte finns fler bra renodlade Premier League-anfallare som fyller 24 år i år är märkligt, men att det inte ens finns fler halvbra eller ens mediokra sådana är högst anmärkningsvärt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att 1991-laget består av inte mindre än sex spelare från Southampton, varav två tar plats i min elva. En elva som är lika bra på vissa positioner som den är dålig på andra. Ett starkt mittfält och en solid backlinje ackompanjeras av en målvaktsuppsättning som i det närmaste är skrattretande dålig. Detta samtidigt som anfallet i brist på anfallare fylls ut av offensiva mittfältare. Höga toppar och djupa dalar var det.

Hur ser din 1991-elva ut?

IMG_0372

Bubblare:

Målvakter: Jake Kean, Norwich.

Backar: Steven Caulker, Southampton; Virgil van Dijk, Southampton; Paul Dummett, Newcastle; Leandro Bacuna, Aston Villa; Steve Cook, Bournemouth; Adam Smith, Bournemouth; Kyle Bartley, Swansea.

Mittfältare: Andros Townsend, Tottenham; Ryan Mason, Tottenham; Callum McManaman, WBA; Jordon Mutch, Crystal Palace; Jack Rodwell, Sunderland; Oriol Romeu, Southampton; Jordy Clasie, Southampton; Steven Berghuis, Watford; Roberto Firmino, Liverpool.

Anfallare: Fabio Borini, Sunderland; Andrej Kramaric, Leicester.

/Fredrik Norrström

Peter Hyllman
0 kommentarer

Swanseas förvandling från vacker svan till lika ful ankunge som alla andra

Swansea har egentligen ända sedan de i maj 2011 vann playoff-finalen i The Championship och flyttades upp till Premier League betraktats med väldigt blida ögon, en förhoppning om att något annat är möjligt i Premier League än klubbar som är ägda av riskkapitalister, oljerövare, eller affärsmän med mer eller mindre, oftast mindre, genuina relationer till klubben.

Swansea styrdes däremot på ett annat sätt, med en femtedel av klubben i supportrarnas händer, och med supporterrepresentanter i styrelsen. Ledningen fattade beslut med ett långsiktigt fokus, och det var det som föranlett Swanseas vandring uppåt i det engelska seriesystemet. Swansea var beviset att en alternativ och mer delaktig ägarmodell var möjlig i Premier League.

Alla beslut blev kanske inte till det bästa. Michael Laudrup var en chansning som kanske var värd att ta, men visade sig ganska snabbt leda fel. Swansea såg däremot ut att ha dragit lärdom därav och visade både stort lugn och ett beundransvärt mod när man gav klubbikonen Garry Monk förtroendet att ta laget vidare.

Resultaten rättfärdigade förtroendet. Under Monks ledarskap lyfte Swansea första säsongen från nedflyttningsstriden till en säker mittenplacering. Den därpå följande säsongen skulle bli förmodligen Swanseas bästa säsong någonsin med en åttondeplats i ligan, strax under Europaplatserna. Framtiden såg ljus ut.

Inte minst såg den ljus ut eftersom Garry Monk under tiden hade byggt ett väldigt spännande lag. Ashley Williams och Lukasz Fabianski utgjorde ryggraden i försvarsspelet, på mittfältet växte Jonjo Shelvey ut till en viktig spelare, och offensivt kunde Swansea mönstra skickliga spelare som Gylfi Sigurdsson, Andre Ayew och Bafetimbi Gomis.

Även den här säsongen började bra för Swansea som tog poäng av både Chelsea och Man Utd i augusti. Men där någonstans spårade tåget av rälsen för Swansea. Det tog från den tidpunkten endast tre månader för Swansea att komma fram till att Garry Monk inte längre räckte till. Men vad hände då egentligen under dessa tre månader, eller elva matcher?

Vad som naturligtvis framför allt hände var att Swansea inte längre lyckades vinna fotbollsmatcher. På dessa elva matcher vann Swansea en enda, mot mer eller mindre hopplösa Aston Villa, en match som skulle visa sig bli Tim Sherwoods svansång. Ändå befann sig Swansea alltjämt hyfsat tryggt ovanför nedflyttningsstrecket, och det var fortfarande bara början på december.

Men det räckte för att Swansea skulle tappa nerverna. Det har rapporterats att Huw Jenkins, Swanseas ordförande, ville anställa en erfaren hjälpreda till Monk, något som dock Monk tackade nej till. Farhågan verkade vara att Monk saknade erfarenhet, vilket å andra sidan inte var någon nyhet när man anställde honom, men Monk var samtidigt ovillig att knyta sin egen snara genom att ta in en hjälpreda.

I början av december dinglade han ändå i snaran. Huw Jenkins lyfte just fram erfarenheten som det tunga argumentet bakom beslutet, och att man nu sökte just en ersättare med nödvändig erfarenhet. Efter att ha velat i ganska precis en månad landar Swansea alltså i att hålla fast vid Alan Curtis säsongen ut, en 61-åring utan någon som helst tidigare erfarenhet som manager.

Beslutet att byta ut Garry Monk gick att förstå om Swansea faktiskt hade haft en tydlig ersättare i åtanke och i praktiken klar. Nu verkar där inte ha funnits någon särskild tanke alls. Om idén var att Curtis skulle ta över, varför i så fall vela en månad först? Alternativet är att Swansea hoppades kunna hitta en ersättare utan att lyckas.

Resultaten under Alan Curtis har blivit något bättre. På hans första fem matcher har tagit fem poäng, vunnit en match och spelat två oavgjorda, samt pressat både Man City och Man Utd på bortaplan. Men kontentan är ändå att Swansea befinner sig blott två poäng ovanför nedflyttningsstrecket, men nu med en helt oprövad manager istället för en ung, lovande manager med ett par riktigt bra säsonger i bagaget.

Var det verkligen tanken? Eller ligger det kanske närmare till hands att Swansea föll i samma fälla som så många andra klubbar, såg nedflyttningsstrecket börja närma sig i tabellen, började tänka på det astronomiska TV-avtalet och dess intäkter som rullar igång nästa säsong, och vådan av att missa det, och drabbades av panik?!

Oavsett svaret på den halvt retoriska frågan så måste svaret ändå bli att Swansea i alla fall för den här säsongen har övergett det långsiktiga perspektiv som fått många att beundra dem. Långsiktig utveckling står inte längre på agendan den här säsongen, Alan Curtis enda mandat och uppdrag är att Swansea ska hålla sig kvar i Premier League. Inte förbättra, istället bevara.

Kanske hade Swansea till sist den här säsongen tvingats att fatta detta beslut ändå. Det får vi nu aldrig veta. Men det går inte att säga att de var tvingade därtill i början av december, lika lite som de vore tvingade till det nu. Istället har de gjort vad så många klubbar före dem har gjort, tagit en chansning och hoppas på det bästa.

Det kan gå vägen. Men det är inte längre beundransvärt.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Mindre är inte mer när FA-cupens tredje omgång blåser igång

Ungefär samtidigt som övriga ligor börja komma igång igen med sitt ligaspel efter ett slött och slappt ligauppehåll så kör alltså England, efter att ha klarat av fyra ligaomgångar under julveckorna, fullfjädrad tredje omgång av FA-cupen. 64 lag återstår fördelade på 32 matcher från fredag kväll fram till och med söndag, en både hektisk och traditionsfylld helg.

Redan igår spelades alltså den första matchen. Exeter tog emot Liverpool hemma på St James Park. Inte konstigt att TV-bolagen ville sända den matchen så klart; dels Liverpool som ett av lagen, dels den klassiska skrällchansen. Nu blev det kanske som mest en halvskräll, Exeter klarade oavgjort och därmed ett för dem lukrativt omspel på Anfield.

Med en match redan avklarad, och fem matcher att spelas under söndagen, så räknar den snabbtänkte ut att vi kommer att kunna följa hela 26 matcher i FA-cupen under denna späckade lördag. Det finns självklart inte en chans att hinna eller kunna se alla dessa matcher, men här kommer i alla fall en liten förhandsguide till dem.

Wycombe v Aston Villa (13:45). Det inte Exeter lyckades med får Wycombe försöka göra bättre. En match med rejäl skrällpotential. Wycombe befinner sig i toppskiktet i League Two. På hemmaplan ska de ha goda chanser att kunna störa ett demoraliserat Aston Villa, avhängda och i praktiken mer eller mindre nedflyttade från Premier League. Wycombe.

Watford v Newcastle. Riktigt jobbiga tider för Watford på senaste tiden med två demoraliserande förluster i matchernas slutskeden, först mot Tottenham och därefter Man City. De ges emellertid en chans till återhämtning hemma mot ett notoriskt ojämnt Newcastle som även de har visat upp en viss förmåga att plocka förluster ut ur vinstens käftar. Watford.

West Brom v Bristol City. Inte precis en lottning man avundas stackars Bristol City, som härjar långt ned i The Championship. Bortalottning mot Premier League-motstånd och då mot ett snålt spelande lag som West Brom. Bristol City saknar hårdheten att knäcka West Broms försvarsspel såväl som tuffheten att stå emot defensivt. West Brom.

West Ham v Wolves. En på förhand spännande match. West Ham tuffar på i Premier League och har två raka vinster på hemmaplan. Wolves ligger och lurpassar i bakdraget i The Championship, har tre raka vinster och skulle kunna vara en playoff-kandidat vad tiden lider. West Ham har det normalt sett lite svårare när de måste föra spelet. Omspel.

Colchester v Charlton. Två lag i fullständigt fritt fall. Colchester i League One, Charlton i The Championship. Väldigt mycket oroligheter just nu i Charlton med ilska mot klubbens ägare som man menar är på väg att sabotera klubben. Inget av lagen lär vara överdrivet mentalt redo för FA-cupspel men lär få två chanser på sig. Omspel.

Peterborough v Preston. Kinkigt möte för Preston som på bortaplan tvingas möta ett ganska bra League One-lag. Lite sin vana trogna så öser Peterborough in mål, överlägset flest i hela divisionen, men släpper också in klart flest mål av samtliga lag på övre halvan. Vilket Preston borde kunna utnyttja. Preston.

Northampton v MK Dons. Northampton svävar högt i League Two, på andra plats och med god chans på uppflyttning den här säsongen. MK Dons parkerar å andra sidan i botten av The Championship och är ett av fem lag som just nu ser ut att försöka undvika tre nedflyttningsplatser. Form och psykologi kan ta hem det här för Northampton. Northampton.

Arsenal v Sunderland. Dubbla titelförsvararna Arsenal ger sig in i ett försök att vinna för en tredje raka gång. De inleder med en match som förmodligen är avgjord redan på förhand. Sam Allardyce är legendariskt avog mot allt cupspel och har redan aviserat att han kommer ställa upp med ett svagt lag, vilket säger något när det handlar om Sunderland. Arsenal.

Newport v Blackburn. Tvärusel form för Blackburn just nu med tre raka förluster i The Championship. Newport har det inte precis särskilt lätt de heller i botten av League Two, dit de flyttades upp för två och ett halvt år sedan. Ingen helt lätt match för Blackburn men ändå en match de förmodligen klarar av till sist. Blackburn.

Ipswich v Portsmouth. Mycket har hänt i Portsmouth sedan de befann sig i Premier League. Ekonomisk härdsmälta, supporterövertagande, nu positivt topplag i League Two. Vann FA-cupen för åtta år sedan. Det gör man inte nu, men till fjärde omgången kan man ta sig. Portsmouth.

Birmingham v Bournemouth. Intressant möte mellan ett jagande lag i The Championship och en nykomling i Premier League. Birmingham har fördelen av hemmaplan och jag tror det blir svårt för Bournemouth att spela med pressen på sig som favoriter, ovant läge för dem. Birmingham.

Sheffield Wednesday v Fulham. Sheffield Wednesday går bra den här säsongen. Jagar playoff-plats i The Championship samtidigt som man slog ut Arsenal på ett imponerande sätt i Ligacupen. Fulham å andra sidan kämpar för att undvika nedflyttningsstrid i The Championship, och har det jobbigt med formen. Sheffield Wednesday.

Bury v Bradford. Ungefär så jämn matchning som går att få. Båda lagen ligger inom en poäng från varandra i mitten av League One. Bury dock med en miserabel ligaform som håller på att begrava alla chanser till playoff-spel. Bradfords form är marginellt bättre, båda lagen har emellertid förlorat båda sina två senaste matcher. Omspel.

Southampton v Crystal Palace. Ytterst oviss match mellan två på pappret likvärdiga lag. Southampton befinner sig i en sällsynt dålig period i vilken de bara verkar kapabla att mosa Arsenal. Crystal Palace å sin sida har svårt att avgöra matcher. Inget av lagen vill ha något omspel här, men båda två får det. Omspel.

Eastleigh v Bolton. Eastleigh är det lägst rankade kvarvarande laget i FA-cupen, för närvarande på fjärdeplats i The National League. På hemmaplan möter man krislaget Bolton, tvärsist i The Championship och med skenande ekonomiska problem. Det är inte ofta som nonleague-lag tar sig vidare från tredje omgången, men här finns goda chanser. Omspel.

Nottingham v QPR. Två klassiska engelska lag. Två lag som samtidigt verkar vara mer eller mindre oförmögna att vinna fotbollsmatcher för närvarande, men samtidigt också ganska duktiga på att undvika förlust. I cupsammanhang borde det bara kunna betyda en sak, men Nottinham borde kunna utnyttja QPR:s slappa försvar. Nottingham.

Doncaster v Stoke. Doncaster gör mål men släpper in desto fler och befinner sig i League Ones ingenmansland. Stoke ångar på i Premier League men har haft två tröttare matcher i rad på slutet. Mark Hughes kommer nog spara på krutet i den här matchen, men det kommer förmodligen räcka ändå. Kanske får Peter Crouch en start?! Stoke.

Leeds v Rotherham. Omständigheternas spel ville att Leeds skulle stöta på Rotherham igen. Säsongen har sett en kontroversiell managerrockad mellan de båda klubbarna där Steve Evans flyttade till Leeds samtidigt som Rotherham blev hemvist till den av Massimo Cellino utfryste Neil Redfearn. Evans har gjort Leeds svårslagna och på uppgång. Leeds.

Huddersfield v Reading. Möte mellan två lag i mitten av The Championship, Huddersfield sämre placerade men med bättre form. Det tillsammans med hemmaplan avgör till Huddersfields fördel. Huddersfield.

Middlesbrough v Burnley. Riktigt prestigemöte. Båda klubbarna slåss i toppen av The Championship och båda satsar på att återvända till Premier League. Den ene hoppas kunna skapa ett övertag på den andre. Middlesbrough vann motsvarande ligamöte för en knapp månad sedan med 1-0, är otroligt svåra att göra mål på. Omspel.

Norwich v Man City. Jobbigt spelschema för Man City just nu, dessutom med semifinaler i Ligacupen att tänka på. Ett bortamöte mot annat Premier League-motstånd i form av Norwich är kanske inte vad man allra helst önskar då. Man City har haft det svårt på bortaplan, hade det svårt mot Watford i ligan och förlorade cupmötet med Everton. Norwich taggade. Norwich.

Hull v Brighton. Ett andra möte mellan två topplag i The Championship där en seger riskerar bli något pyrrhusbetonad då man ger en ligakonkurrent ett mildare spelschema. Sådant kan man dock inte fästa för stor vikt vid. Hull har bra form samtidigt som Brighton är på rejäl nedåtsväng med tre förluster på sina fyra senaste. Hull.

Hartlepool v Derby. Hartlepool ägnade övertid i andra omgången åt att slå ut babyface-laget Salford City men ställs nu mot betydligt tuffare motstånd. Derby är topplag i The Championship med chans på uppflyttning samtidigt som Hartlepool harvar i botten av League Two. Derby.

Brentford v Walsall. Förra säsongens överraskning i The Championship, Brentford, håller formen. Sniffar i bakvattnet runt playoff-platserna hittills den här säsongen, men ställs nu inför toppmotstånd från League One som vunnit fem av sina sex senaste matcher, huvudsakligen med bra defensiv. Omspel.

Everton v Dag & Red. Från att härja i den absoluta botten av The Football League till cupmöte på Goodison Park. Lång resa för Dag & Red som dock vunnit sina två senaste möten. Everton kommer helt säkert spela ett roterat lag men ska ändå bekvämt gå vidare här. Everton.

Man Utd v Sheffield United (18:30). Det är något i stil med den femtielfte raka TV-sända matchen i FA-cupen för Man Utd. Sheffield United sniffar på playoff i League One. Middlesbrough slog tidigare ut Man Utd på Old Trafford den här säsongen, men har en oändligt bättre defensiv. Bör bara kunna sluta med favoritseger. Man Utd.

26 rätt är respekt!

Peter Hyllman
0 kommentarer

FA-cupen präglad i arbetarklassromantik och den lilles triumf över etablissemanget

Det sägs att ge eller ta några år hit eller dit så dyker det upp en rent episk chock i FA-cupens tredje omgång ungefär vart 40:e år. 1933 lyckades Walsall besegra ett för den tiden fullständigt dominant Arsenal. 1972 i FA-cuphistoriens kanske mest berömda knall så vann Hereford mot Newcastle efter omspel. Lite mer än 40 år har passerat sedan dess.

Olycksbådande för Liverpool kan tyckas. De beger sig ju ikväll till St James Park, vilket händelsevis råkar vara namnet också på Exeters arena, för lite fredagsmys i FA-cupen. Exeter som för närvarande ligger ganska mitt i tabellen i League Two, 76 ligaplaceringar under Liverpool. Det är den engelska cupromantiken i ett nötskal.

Den lilla kvartersklubbens triumf över den stora proffsklubben. Det är den drömmen som närt FA-cupen, världens äldsta cupturnering, genom samtliga dess 144 år. Det är också den drömmen som gjort cupspel så framträdande inom just engelsk fotboll. Helt säkert en metafor för den lilla människans kamp och triumf mot överheten. Fotbollen i England har redan från början varit arbetarklassens sport, och det har gett FA-cupen dess profil.

Tiderna har förändrats sedan dess så klart. Likt de flesta gamla industriländer har England alltmer blivit ett tjänstesamhälle och det har självklart påverkat också inställningen till fotbollen. Supportrar har blivit mer av konsumenter, och det är inte enbart en påtvingad företeelse utan är till viss del också efterfrågestyrt. Men just i ett sådant större sammanhang äger FA-cupen alltjämt viktig relevans, som en påminnelse om tradition och gamla värderingar.

De stora skrällarna hör inte längre till vanligheterna. Det har de förvisso aldrig gjort, i så fall vore de inte längre skrällar. Men allt större resursklyftor, och en allmän professionalisering av fotbollen som idrott, har gjort det allt svårare för de mindre klubbarna att hävda sig. Å andra sidan ökar chanserna i och med att de riktigt stora klubbarna har andra prioriteringar, något som inte var aktuellt förr då FA-cupen var näst intill större att vinna än ligan.

Andra prioriteringar har blivit det återkommande temat vad avser cupspelet i såväl Ligacupen som FA-cupen. Frustrerande så kryper resonemanget allt längre ned i seriesystemet. Titelstriden, kampen om Champions League-platser, hålla sig kvar i Premier League, flyttas upp i Premier League, och så vidare nedåt i divisionerna, allt har i fallande ordning blivit en ursäkt eller ett svepskäl att nedprioritera cupspelet.

Delvis är det medias fel. Det produceras i debatten kontinuerligt vad man kan kalla för falska dikotomier, där alternativen framställs som att man måste satsa på antingen till exempel ligaspelet eller cupen. Så sent som igår diskuterades Man Utds säsong och hur en plats bland de fyra bästa är mycket viktigare än en cuptitel, som om det faktiskt var så att man bara kunde få det ena genom att säga nej till det andra! Idioti.

Andra prioriteringar måste det inte nödvändigtvis vara frågan om ikväll för Liverpool och Jürgen Klopp. Liverpools skadekris, om vilken det har brutit ut ett helt bisarrt ordkrig mellan Klopp och Sam Allardyce av alla människor, innebär att Liverpool måste ställa upp ett mycket ungt lag mot Exeter ikväll. Kanske för det ändamålet har Liverpool också återkallat från lån tre spelare i form av Sheyi Ojo, Ryan Kent och Tiago Ilori.

Men andra åtaganden väger så klart tungt även de. Jürgen Klopp säger det mer eller mindre i klartext när han uttrycker sig som att naturligtvis vill Liverpool gå vidare och förtjänar kritik ifall de inte gör det, men att han måste ta hänsyn till fler matcher än bara denna. I slutänden kan man bara kritiseras om man inte ställer ut ett lag som är kapabelt att klara av uppgiften, och Liverpool ska oavsett prioriteringar eller skadekris inte behöva befinna sig i den situationen.

Paul Tisdale, Exeters minst sagt stilfulle manager, ger dock intrycket av att vara rejält laddad för kvällens fredagsmys: ”The whole thing has been really exciting for me, the players and the club in general. We’ve done our preparation as we always do, and we have to make sure we bring our best game into Friday night. This will be a League Two, mid-winter pitch, and the weather has been poor. If we can get three goals in the first half against Liverpool, I’ll be more than happy.”

Ett rejält förändrat lag med en hel del unga spelare och debutanter. En halvkass fotbollsplan mot brunkigt och topptaggat League Two-motstånd. Jodå, nog är det lite olycksbådande för Liverpool allt. Det här är en typ av match som storlag i andra ligor bara kan förlora om de råkar spela avstängda spelare, men i England är det tillräckligt hög risk för att hela tiden ställa krav på en bra insats från storlagen.

Cupspelet är stort i England, det går inte att komma ifrån. FA-cupfinalen är det närmaste England har en motsvarighet till NFL:s Superbowl. Cupfinalerna kan självklart vara uppmärksammade också i andra länder, men något av storleken med FA-cupen märks i hur även tidigare omgångar, inte minst då den här tredje omgången, omvälvs med tradition och ceremoni, mystik och ritual. Det är ju i tredje omgången som storklubbarna går in i turneringen, och det är i den tredje omgången som skrällchanserna är som allra störst.

Kan Exeter starta och sätta ribban för den tredje FA-cupomgången med en rejäl skräll på St James Park?!

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Tre engelska klubbar som väntar på att få bli Rafa-lizerade

Under en säsong bestående av en mängd olika helt oväntade utfall så var det ändå ganska betryggande att i måndags få säsongens kanske allra mest väntade besked, det vill säga att Rafa Benitez fick gå från tränarposten i Real Madrid, en post han redan från början kändes högst olämpad för. Exakt vad som fick Florentino Perez att göra sig av med Carlo Ancelotti och ersätta honom med Benitez kommer vi nog aldrig få veta.

Vad händer nu med Rafa Benitez kan man fråga sig. Beger han sig till Tyskland eller Frankrike så har han så klart möjligheten att bli rätt unik med att ha misslyckats i fyra länder i rad. Redan tre länder är så klart en bedrift. Real Madrid var ett jobb lite ovanför hans kompetensskala. Lite manifesteras kanske detta påstående i avslöjandet att Benitez precis innan Real Madrid hörde av sig var på väg att skriva på för West Ham.

Med all respekt för West Ham, det är en himmelsvid skillnad att träna dem jämfört med Real Madrid, inte minst politiskt. Man kan självklart inte klandra Benitez för att ta chansen när den erbjuds honom; vilken tränare, och vilken spansk tränare i synnerhet, skulle tacka nej till det? Men som någon erinrade mig på twitter så är Benitez nog främst lämpad för klubbar som Valencia, Aston Villa och Swansea.

Att Benitez ändå var så nära att ta över West Ham indikerar dock att en återkomst till Premier League definitivt står högt på hans agenda. Mycket talar för att så borde vara fallet även nu. Få klubbar i Italien lär nog vara intresserade av honom. Några mindre klubbar i Spanien lär inte intressera honom, och de större spanska klubbarna söker inte folk. I Valencia är han redan frälsaren så det vore kanske dumt att äventyra det med en andra rund dömd att aldrig kunna leva upp till den första.

Just nu är dock inte arbetsmarknaden jätterörlig i Premier League. West Ham-jobbet är upptaget och lär så fortsätta vara ett bra tag. Någon återkomst till Liverpool är knappast aktuell. Klubbar som Man Utd och Chelsea får strykas illa kvickt av olika men jämförbara skäl, samtidigt som även övriga storklubbar som Arsenal, Man City och Tottenham bara är till att glömma. Det behöver inte vara något problem, Benitez gör förmodligen allra bäst i en klubb strax under de riktigt stora.

Uppenbara krisklubbar som Sunderland och Aston Villa har däremot redan gjort sitt managerbyte den här säsongen och lär ju näppeligen göra ännu ett, och det står väl heller inte särskilt högt upp på Benitez önskelista att ta över några sjunkande skepp. Norwich och Bournemouth har unga och inte särskilt erfarna managers, men ingen av de klubbarna har gett några som helst signaler om att vilja ersätta dem.

Vad man än anser om Rafa Benitez, och jag anser en hel del, så går det så klart inte att bortse från att mannen besitter vissa kvaliteter som tränare. Hans lag är alltid defensivt väldigt väl organiserade, när han får forma det efter egna tankar, och svåra att besegra. Precis som José Mourinho driver han snarast antitesen till filosofin om bollinnehav och siktar mer på att pressa och stressa, utnyttja misstag och ställa om snabbt. Egenskaper som sitter som ett smäck i Premier League för tillfället.

Frågan är vilka engelska klubbar som just nu ligger närmast till hands att vilja dra nytta av dessa egenskaper. Det finns som sagt inte så många särskilt realistiska kandidater, men jag räknar åtminstone till tre engelska klubbar som skulle kunna vara på väg att bli Rafa-lizerade:

SWANSEA – 30 %

För: Swansea har redan sparkat sin tidigare head coach och säger sig leta efter en ersättare, något som rimligtvis i sig borde göra dem till en het kandidat för Benitez, liksom han för dem. För allt prat om Swanseas snygga fotboll så är det också värt att hålla i minnet att deras spel, inte minst under Garry Monk, faktiskt var mycket defensivt balanserat, på ett sätt som inte alls är väsensskilt från Benitez normala upplägg.

Mot: Swansea är en lite speciell klubb som verkar gilla att köra hemvävt, och anser sig kanske ha dåliga erfarenheter av att ha anställt en europeisk prestigetränare i Michael Laudrup. Att Swansea ännu inte verkar ha hittat någon ersättare till Monk, utan fortfarande kör på med Alan Curtis som tillförordnad, samtidigt som Swanseas spel i alla fall ser bättre ut, kan tyda på att de väljer att försöka upprepa tricket med Monks anställning.

NEWCASTLE – 20 %

För: Prestigemässigt den klubb av de tre som borde ha lättast att locka Rafa Benitez. En storklubb uppe i nordöst, massor av supportrar, en stor arena, en klubb med potentialen att verkligen utmana de allra största. På ett märkligt inverterat sätt är det svårt att hitta en större kulturell motsvarighet till Napoli i Premier League än just Newcastle. Newcastle är också ett lag som skulle behöva bättre organisation.

Mot: Det kommer med mycket i bagaget när man tar över som manager i Newcastle, och den besvärliga ägarsituationen lär inte bokföras på pluskontot för en tränare som Benitez. Newcastle å sin sida verkar allmänt sett inte vara så pigga på att byta ut sin manager, något de normalt sett faktiskt är ganska saktfärdiga med. Steve McClaren är också inne i en ganska bra period med Newcastle, så mycket talar för att man vilar med avtryckaren.

SOUTHAMPTON – 10 %

För: Mer eller mindre en perfekt fit mellan klubb och tränare. Southampton och Rafa Benitez passar varandra väldigt bra, både taktiskt och sett till spelartruppen. Det vattnas lite i munnen av att tänka på vad Benitez skulle kunna åstadkomma med ett försvar bestående av José Fonte och Virgil van Dijk, omfamnade av Ryan Bertrand och Cedric Soares. Och framför dem Jordy Clasie och Victor Wanyama. Snabba anfallsspelare som Sadio Mané, Shane Long, Graziano Pellè, och bra passningsspelare som Dusan Tadic, James Ward-Prowse med flera, passar också Benitez som handsken.

Mot: Southampton har förvisso stagnerat den här säsongen, och är inne i en direkt svag period för närvarande, och skulle förmodligen inte må dåligt av en ny energikick, men inte särskilt mycket talar för att de faktiskt överväger att göra sig av med Ronald Koeman, som själv verkar ha tappat sugen lite. Det han surar över är förvisso något som också skulle kunna besvära Rafa Benitez, nämligen Southamptons benägenhet att casha in på sina bättre spelare. Det verkar inte finnas samma handlingskraft i Southampton som när Nicola Cortese lite från ingenstans beslutade sig för att ersätta Nigel Adkins med en då ganska okänd Mauricio Pochettino.

Peter Hyllman
0 kommentarer