Peter Hyllmans Englandsblogg

Vad Leicester och Claudio Ranieri har gjort kan ingen någonsin göra ogjort

Here’s the deal. Oavsett allt som har hänt den här säsongen, oavsett att Claudio Ranieri för några dagar sedan nesligen fick sparken, så har den väldiga bragd som Leicester utförde 2015-16 fortfarande inträffat. Den lever kvar i våra minnen och i våra drömmar, påminner oss om att det omöjliga faktiskt är möjligt, och visar att det inte finns anledning för någon klubb att känna sig ohjälpligt fjättrade vid den moderna fotbollens realiteter.

Det försvinner inte. Det är i själva verket precis så som Claudio Ranieri valde att formulera sig i fredagens mediauttalande: ”No one can ever take away what we together have achieved, and I hope you think about it and smile every day the way I always will. It was a time of wonderfulness and happiness that I will never forget.” Vi kommer självfallet inte heller att glömma, lika lite som vi tänker det minsta lilla sämre om Ranieri för vad som nu har hänt.

Det finns de som menar att detta innebär att Leicester istället bekräftar den moderna fotbollens realiteter när det i själva verket är så att de gör både och. Det finns de som menar att Leicesters beslut att ge Claudio Ranieri sparken svärtar ned deras bragdartade ligaseger och minnet av den när det är de själva som väljer att se det på det sättet. Det finns de som till och med tämligen från ovan menar att en nedflyttning skulle förhöja storheten i Leicesters ligatitel.

Skam och skuld har varit vanliga teman de senaste dagarna. Vem eller vilka bär egentligen ansvaret? Claudio Ranieri – har inte varit felfri och liksom han tog berömmet förra säsongen får han också ta ansvaret som manager när det går illa, men han behöver inte känna någon skam. Supportrarna – har hela tiden stöttat Claudio Ranieri och bär ingen skuld för det inträffade. Styrelsen – fattar beslutet men har heller inte mycket till val.

Desto större skam och skuld faller på Leicesters spelare. Det är de som inte har levt upp till en professionell standard. Det är de som har levt kvar i förra säsongens eftersvettningar, inbillat sig att de är bättre än vad de faktiskt är, och inte längre orkat eller velat ta det jobb som var det enda som gjorde dem till mästare. Det är de som har tisslat och tasslat om Ranieris utskällningar hellre än att se sig själva som en av orsakerna till dem.

Men att sparka spelarna är helt enkelt inte möjligt. Det är ofrånkomligen managern som får betala priset. Så har det i själva verket alltid varit, oavsett hur mycket det muttras om den moderna fotbollens villkor, och Claudio Ranieri vet naturligtvis detta bättre än de allra flesta. Men desto större ansvar på Leicesters spelare nu när de faktiskt har fått som de vill och inte längre har något eller någon att gömma sig bakom.

Leicester måste naturligtvis fortsätta vara och agera som en fotbollsklubb, inte göra sig själva till ett museum för andras beskådande, eller till ett monument över sin egen stolthet. Deras ansvar är att se till nuet och till framtiden, inte att leva kvar i det som har varit. Detta stöter på motstånd eftersom Leicester, utan att de själva har bett om det, genom sin stora bragd blev en slags allmänhetens tillgång som vi vill bevara oförändrad.

Ett uttryck för detta är hur så många verkar mena att eftersom Claudio Ranieri vann Premier League med Leicester förra säsongen så borde han vara immun mot att få sparken den här säsongen, oavsett om det går dåligt eller att Leicester håller på att åka ur Premier League. Här hänvisas till Leicesters fans som om de själva fått välja påstås omedelbart ha accepterat att vinna ligan ena säsongen för att därpå följande säsong åka ur.

Det är i och för sig osäkert om samma Leicestersupportrar skulle svara ja till detta hypotetiska byte om där lades till bisatsen, ”utan att Leicester gjorde allt i sin makt för att hålla sig kvar.” Det är självklart också ett val som är fullt möjlig för en supporter att göra. Men för en klubbledning och en styrelse med ansvar för klubbens utveckling, för dess ekonomi och för dess anställda, går det inte att vara riktigt så lättvindig i sitt ansvarstagande.

Pröva dessutom att föra ett liknande resonemang på någon av de etablerade storklubbarna. Det går inte. Chelsea gjordes till skämt och åtlöje efter att de vunnit ligan ena säsongen för att därefter sluta på en tiondeplats säsongen därpå. Ingen i eller runt Chelsea skulle nog byta bort den där ligatiteln och tiondeplatsen mot två tredjeplaceringar, men för den sakens skull var inte den där tiondeplatsen det minsta mer acceptabel för dem.

Det finns en elitistisk föreställning att alla andra klubbar på något sätt har till sin uppgift att företräda våra kära föreställningar om fotbollsromantik, och acceptera att förlora eller åka ur så länge det är för den goda sakens skull. Att offra sig på korset för den enda, sanna tron. Vi skulle aldrig resonera så om en storklubb, där vet ju gudarna att detta bara handlar om resultat, utan att vi blir särskilt upprörda för den sakens skull.

När en annan klubb som Leicester däremot tänker och agerar på exakt samma sätt så kommer upprördheten och alla känslorna på en och samma gång. De förväntas ikläda sig martyrrollen. Till stor del tenderar vi i vårt eget tänkande vara symptom för fotbollens rådande maktordning. Vi tänker oss mer eller mindre medvetet storklubbar som överordnade och övriga klubbar som underordnade, reducerade till chump bait för storklubbarna.

Varje gång mindre klubbar rubbar dessa cirklar snurrar förklaringarna runt hur storklubbarna har misslyckats, vad de har gjort fel, snarare än att vad den andra klubben gjort rätt. På det sättet har vi tagit för vana att se fotbollen. Men kapitalinflödet och resursutjämningen i Premier League har lett till att den strukturella över- och underordningen inte längre är alls lika självklar som förut. Men i den utvecklingen har inte vårt tänkande riktigt hängt med.

Leicester tar ikväll emot Liverpool hemma på King Power Stadium. En viktig match för dem rent allmänt i nedflyttningsstriden, en möjlighet att ta tre väldigt viktiga poäng. Desto mer betydelsefull har nu matchen blivit sedan Leicesters oväntade beslut och besked i torsdags kväll. Om Leicesters styrelse håller tummarna för något så är det helt säkert att deras kontroversiella beslut rättfärdigas en positiv prestation och ett positivt resultat mot Liverpool.

Om det sedan löser Leicesters spelare från deras moraliska skam och skuld eller snarare förvärrar den är upp till var och en att bedöma för sig själva. Anmärkningsvärt är emellertid att inte en enda av dem valde att gå ut med något offentligt tack till Claudio Ranieri för dennes bidrag till den överlägset största och kanske sista framgången i deras karriärer, det vill säga innan de började få kritik för att inte ha gjort det.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man Utd vann Southamptons Ligacuptitel

Det brukar heta, eller jag brukar säga, att ”rättvist” och ”förtjänt” inte har så särskilt mycket med fotbollens huvudsak att göra, det vill säga att vinna eller förlora. De kan hänga ihop så klart. Men i den här Ligacupfinalen fick vi utan någon som helst tvekan exempel på vad jag menar.

Nya Wembley fick till sist en riktig klassiker till cupfinal. En sådan där klassiker som den nya arenan egentligen har saknat ända sedan den invigdes i början av sommaren 2007. Det pratades inför finalen om 1976, men det här var en final som betydligt mer andades av FA-cupfinalen tre år senare.

Men det var Southamptons Ligacupfinal.

Southampton ägde den här cupfinalen från början nästan hela vägen in till slutsignalen. Hur Man Utd mot slutet av den första halvleken kunde befinna sig i en 2-0-ledning var svårt att förstå både ur ett domarperspektiv och ur ett rent spelperspektiv.

Att få ett mål felaktigt bortdömt i början av en cupfinal, hamna i underläge med två mål, mot en finalrutinerad storklubb, samtidigt som man själva gör sin första cupfinal som lag, och sin första stora cupfinal som klubb på 14 år, och ändå jobba sig tillbaka in i matchen – det är ruskigt imponerande.

Men Southamptons säsong har genomgått en märklig förvandling. Under hösten var de ett defensivt ramstarkt fotbollslag som däremot satte krokben för sig själva genom att ha väldigt svårt att göra mål. Nu öser Southampton helt plötsligt in mål men nu är defensivt slarv istället krokbenet.

Alla tre mål Man Utd gör är produkter av svagt försvarsspel. Fraser Forsters målvaktsspel på frisparken. Oriol Romeus markering på det andra målet. Backlinjens markering av Zlatan Ibrahimovic på det tredje och avgörande målet för Man Utd.

Det är kanske inte så konstigt att Southampton har defensiva problem. José Fonte såldes i januari till West Ham. Virgil van Dijk är skadad. Alla lag hade haft svårt att klara sig utan den duon, som åtminstone som duo nog kan betraktas som Premier Leagues bästa.

Men offensivt. Vilken spelare Manolo Gabbiadini har visat sig vara. En helt lysande januarivärvning. Och man kan inte låta bli att beundra Southamptons förmåga att hitta rätt både i manageranställningar och spelarvärvningar. Att få in Gabbiadini i januari är ett genidrag.

Det beror på hårt arbete, en väldigt väl genomförd research. Det är inga tillfälligheter.

Men det var heller inga tillfälligheter att Man Utd till sist vann den här Ligacupfinalen. Man Utd fick tag i den här matchen efter en dryg timme. Då stod det 2-2 och matchen var i det läget helt öppen. Kanske började också ett ovant Southampton fundera lite över vad de höll på att ställa till med?!

I sådana lägen avgör ofta stora spelare. Och i det här läget avgjorde en av världsfotbollens allra största spelare. Zlatan Ibrahimovic öppnade målskyttet och avslutade det. Om det någonsin har funnits en mer utpräglad spelare för de stora matcherna så är det svårt att spontant veta vem.

Det är Ligacupen. Man Utd hoppas på större saker. Men både Man Utd och José Mourinho vet av egen erfarenhet att en seger i Ligacupen kan vara början på något riktigt stort. Och de har visat inte minst för sig själva visat att de har en väldigt viktig förmåga – att vinna även i motvind.

Så orättvist. Så logiskt.

:::

Säsongens lag i Ligacupen:

GK – Marco Silvestri, Leeds

RB – Trent Alexander-Arnold, Liverpool
CB – Maya Yoshida, Southampton
CB – Harry Maguire, Hull City
LB – Matty Pearson, Accrington Stanley

DM – Oriol Romeu, Southampton
CM – Ander Herrera, Man Utd
CM – Mohamed Diamé, Newcastle

FW – Robert Snodgrass, Hull City
ST – Tammy Abraham, Bristol City
FW – Sofiane Boufal, Southampton

Peter Hyllman
0 kommentarer

Ingen engelsk klubb förtjänar en cuptitel mer än Southampton

Om Ligacupen finns det många uppfattningar. Oavsett dessa uppfattningar är det ofrånkomligen så att dagens match på Wembley, Ligacupfinalen, med lätthet måste betraktas som en av den engelska fotbollens tio största matcher den här säsongen, och utan väldiga besvär som en av de fem eller tre största matcherna.

En match som alltså just den här säsongen, just idag, spelas mellan Man Utd och Southampton.

Det är för Southampton den sista eller senaste stationen på en sju goda års lång resa som också hade sin början på Wembley. En resa som började med vinst i finalen i Football League Trophy mot Carlisle i slutet av mars 2010 och som nu alltså har tagit sig hela vägen fram till finalen i Football League Cup i slutet av februari 2017 mot Man Utd.

Under dessa sju år har Southampton tagit sig den långa vägen från League One tillbaka till Premier League. De har utvecklats till en av Englands allra mest progressiva fotbollsklubbar. I sin spelidé så som den ges uttryck på planen, i sin organisation runt laget och i klubben, och i användningen av sin framstående ungdomsakademi. Således även i Premier League-tabellen.

Det är för Southampton även en slags vändpunkt där historia och framtid smälter samman. En blick över axeln åt vad som har varit liksom en blick riktad framåt mot vad som kan bli. Southampton kan blicka tillbaka över dessa sju år, eller ännu längre bakåt, till 1976 och deras senaste och hittills enda stora titel, den skrällbetonade FA-cupvinsten mot ironiskt nog Man Utd i finalen.

Southamptons historia är i övrigt en historia om den ständiga tvåan. Klubben som kommer nära men aldrig riktigt hela vägen fram. Om det gäller ligan som 1983-84, Ligacupen 1979, vid tre tillfällen i FA-cupen 1900, 1902 och 2003, eller i en handfull europeiska småcuper. Southampton kan idag skriva nästa kapitel i samma historia eller vända blad och börja en helt ny berättelse.

Desto mer ovisst blir att rikta blicken mot Southamptons framtid. Efter att ha etablerat sig i Premier League har Southamptons klubbledning börjat fundera på att ta nästa steg i klubbens utveckling. Det är av det skälet som flertalet stora uppköpsbud i £250m-klassen snurrar runt klubben, något som Katharina Liebherr, den nuvarande ägaren, säger ligger i klubbens bästa intresse.

Det är summor som på kanske tydligast möjliga sätt beskriver de enorma framsteg Southampton har gjort under sina sju goda år. Det värderar dem högre än andra klubbar som Aston Villa, Sunderland, West Ham och Everton, det vill säga några av den engelska fotbollens klassiska kolosser. Det är ett extremt gott betyg åt hur välskött Southampton är som klubb.

Ett nytt ägarskap skulle innebära nya ekonomiska möjligheter. Det skulle kunna betyda att Southampton inte längre behöver ha som en hörnsten i sin klubbstrategi att sälja sina bästa spelare för att på så vis finansiera fortsatt utveckling. Att sälja vissa spelare kommer alltid vara en del av verksamheten men balansen kan skiftas mot att i större utsträckning behålla spelare.

Det vore naturligtvis ett stort steg framåt för Southampton. De skulle inte längre behöva befinna sig i någon slags underförstådd och mer eller mindre uttalad gisslansituation gentemot större klubbar som Arsenal och Liverpool, klubbar som de i själva verket har besegrat längs vägen till just denna cupfinal på Wembley. Southampton skulle inte längre behöva trolla med knäna.

Det går inte att säga att det är en framtid som är beroende av utfallet i dagens Ligacupfinal. Så kortsiktiga och ombytliga är inga affärsintressen på den här nivån. Men inte lär det heller skada Southamptons varumärke runt planeten att vinna en cuptitel på Wembley, mot Man Utd av alla klubbar dessutom. Inte lär det göra eventuella köpare mindre intresserade.

Vad som definitivt står på spel i Ligacupfinalen är en plats i det europeiska cupspelet nästa säsong. För Southampton är det i själva verket deras enda realistiska chans att kvalificera sig till Europa League. Även för Man Utd vore det en garanti om åtminstone något europeiskt cupspel som annars inte riktigt existerar. För Southampton är Europa League ett utmärkt skyltfönster.

Framför allt handlar det om en av den engelska fotbollssäsongens allra största matcher och det handlar om att få vandra uppför trapporna på Wembley och lyfta en cuptitel. Att vinna tillsammans och ge supportrarna något att drömma om och minnas. För Southampton handlar det inte bara om nästa kapitel i sin egen historia. För Southampton handlar det om att göra historia.

Personligen hoppas jag så klart på Man Utd och vill se dem lyfta Ligacupen efter den här finalen. Men trots den besvikelse jag ofrånkomligen skulle känna om så inte blev fallet så vore det av just de skäl som jag tar fram i den här bloggen inte det minsta svårt att samtidigt, eller åtminstone kort därefter, känna glädje i mitt hjärta för Southampton.

Ingen engelsk klubb förtjänar en cuptitel mer än Southampton.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Crystal Palaces chockterapi måste få effekt hemma på Selhurst Park

Sam Allardyce har gjort sig känd som en manager som innebär en garanti att undvika nedflyttning. Det är ett rykte som grundas på att han aldrig har åkt ur Premier League. På hans innehållsförteckning står stämplat med stora, röda bokstäver: ”Open only in case of emergency!” Han har vid upprepade tillfällen och i tur och ordning lyckats hålla Bolton, Blackburn, West Ham och Sunderland kvar i Premier League.

Av alla klubbar att misslyckas med – ska Sam Allardyce då verkligen misslyckas med Crystal Palace? En klubb som många anser har den spelare för spelare bästa spelartruppen utanför de sex superklubbarna, som anses kunna vara kapabla att utmana om platserna på den övre halvan, om Europa. Men som av skäl som inte är helt lätta att förklara ändå dyker upp i nedflyttningsstriden säsong efter säsong.

Sam Allardyces första tid i Crystal Palace tyder inte på bättre. Han tog över Crystal Palace strax innan julhelgen. Crystal Palace har sedan dess spelat åtta ligamatcher, förlorat sex av dem och vunnit en enda. Ett Crystal Palace som då befann sig på sjuttonde plats strax ovanför nedflyttningsstrecket befinner sig nu näst sist i tabellen, med två poäng upp till strecket, och en formkurva som pekar spikrakt nedåt.

Hans första tid i Crystal Palace har gått så illa att en allvarlig frågeställning är om Sam Allardyce på något sätt har tappat sin mojo i samband med att han i höstas under nesliga former fick sparken från sitt drömjobb som Englands förbundskapten. Som om någon del av hans aura och självförtroende gick förlorad, eller möjligen hans auktoritet bland spelarna, eller att han själv helt enkelt inte längre kan uppbåda och utstråla samma glädje och motivation.

Nu kan det vara lätt att dra för stora och för snabba slutsatser av en begränsad tidsperiod. Sam Allardyce hade naturligtvis svaga perioder med långa sviter av dåliga resultat också i Sunderland och i sina tidigare klubbar. Det vände då och kan naturligtvis även vända i Crystal Palace. Det är ändå oroväckande hur den rädsla och misstagsbenägenhet som Crystal Palace har visat upp hela säsongen inte har påverkats det minsta av managerbytet.

Den rädslan är paradoxalt nog allra mest framträdande för Crystal Palace hemma på Selhurst Park. Paradoxalt eftersom det allmänt anses som en av Premier Leagues mest atmosfäriska hemmaarenor, med hög ljudnivå och ett positivt förhållningssätt till laget. Ändå har Crystal Palace under de senaste fyra säsongerna regelbundet varit ett av Premier Leagues svagaste hemmalag, med 22 vinster och 37 förluster på totalt 69 hemmamatcher.

https://www.theguardian.com/football/the-agony-and-the-ecstasy/2017/feb/22/crystal-palace-fan-premier-league-sam-allardyce

Det mönstret återkommer den här säsongen i förvärrat format då Crystal Palace har förlorat nio av hittills tolv hemmamatcher. Sam Allardyce har inte på något sätt lyckats bryta mönstret. Nu har förvisso Crystal Palace bara spelat tre av hans åtta ligamatcher på hemmaplan, men samtidigt också förlorat dem allihopa. De enda poäng Crystal Palace har tagit under Sam Allardyce, mot Watford och Bournemouth, har kommit på bortaplan.

Det är ett mönster som Crystal Palace naturligtvis inte har råd att låta fortsätta på samma vis. Särskilt som det är ett hemmafacit som även börjar få de annars väldigt lojala hemmasupportrarna att tappa humöret. Deras frustration har börjat ta både verbala och fysiska former mot spelarna som de anser inte gör skäl för tröjan. Det hela har tvingat Steve Parish, Crystal Palaces ordförande, att mer eller mindre skälla ut sin egen spelartrupp.

Vad som självfallet har orsakat mest skada med dessa svaga insatser hemma på Selhurst Park är att två av förlusterna har kommit mot Swansea och Sunderland, två klubbar som Crystal Palace slåss med i nedflyttningsstriden och som de rimligtvis hoppas kunna hålla bakom sig. I synnerhet debaclet mot Sunderland, där Crystal Palace föll sönder och samman under en katastrofal första halvlek, väckte ont blod och gav en känsla av fritt fall.

Sam Allardyces förmåga att hålla sina lag kvar i Premier League är baserad på två enkla parametrar: Att inte förlora fotbollsmatcher, samt att inte släppa in mål. Det ena ger så klart det andra. När Allardyce förra säsongen höll kvar Sunderland förlorade de bara två av sina sista fjorton matcher. Hittills har Crystal Palace alltså förlorat sex av Allardyces åtta ligamatcher, och bara hållit nollan i en enda av dessa matcher.

Med ett sådant facit kan inte Sam Allardyce längre erbjuda någon garanti mot nedflyttning. Det måste åtgärdas. Vad som också måste åtgärdas, och här är det inte lätt att säga vad som är hönan respektive ägget, är Crystal Palaces benägenhet att släppa in sena och avgörande mål, mot Everton, mot Swansea med flera, nio insläppta mål de sista tio minutrarna som kostat Crystal Palace nio poäng. En produkt av osäkerhet som producerar ännu mer osäkerhet.

Två av förlusterna hemma på Selhurst Park har alltså kommit mot två direkta nedflyttningskonkurrenter. Idag spelar Crystal Palace och Sam Allardyce sin tredje match hemma mot Selhurst Park mot en direkt nedflyttningskonkurrent, Middlesbrough. Onekligen en match som Crystal Palace av en mängd olika skäl behöver vinna, och definitivt inte har råd att förlora. Tredje gången gillt för Sam Allardyce eller slår rädslan och osäkerheten till en tredje gång?

Tiden talar på många sätt emot Sam Allardyce. Dels har han kortare tid på sig att vända skeppet med Crystal Palace än vad han hade med Sunderland. Dels avslutar Crystal Palace säsongen med sina tre sista bortamatcher mot Liverpool, Man City och Man Utd, och gjorde nog alltså klokast i att ha nått trygg mark till dess. Sam Allardyce har inte råd att låta tiden läka alla sår, han måste kort och gott sätta Crystal Palace i chockterapi.

Det har Allardyce utifrån januarifönstret också bestämt sig för att göra. Crystal Palace var den klubb i Premier League som spenderade mest av alla i januari och fyra nya spelare hämtades in. Mamadou Sakho på lån från Liverpool, Luka Milivojevic från Olympiakos, Jeffrey Schlupp från Leicester och Patrick van Aanholt från Sunderland. De båda sista med lyckad erfarenheter från tidigare säsongers nedflyttningsstrider. Dessa fyra spelare måste göra avtryck.

Sparkad efter några månader från sitt drömjobb som Big Boss i England. Att direkt därefter bli av med sin allra stoltaste egenskap, den punkt på meritförteckningen som alltid garanterat honom ett jobb, att alltid hålla sina lag kvar i Premier League. Det hela har artat sig till något av en mardrömssäsong för Sam Allardyce. Kommer han lyckas dra både sig själv och Crystal Palace bort från katastrofens rand?

Dagens match mot Middlesbrough kommer inte kunna ge något svar på den frågan. Men kanske kan den ge en ledtråd.

:::

Samtidigt som Premier League rullar vidare så har vi en glödhet helg i The Championship framför oss.

Dagens tidiga match, dessutom innan Premier League-matcherna drar igång, är Yorkshire-derbyt tillika toppmötet mellan Leeds och Sheffield Wednesday. Det kommer koka på Elland Road. Båda lagen behöver vinna för att inte helt tappa kontakten med de automatiska uppflyttningsplatserna, men även för att hålla ett jagande Fulham bakom sig.

Det är däremot inte dagens enda Yorkshire-derby. Några timmar senare drabbar Barnsley samman med Huddersfield i ännu ett möte mellan två lag högt upp i tabellen. För Huddersfield handlar det om att jaga Newcastle och Brighton ovanför dem. För Barnsley att inte ramla för långt ifrån playoff-platserna.

Kvällsmatchen är ännu ett toppmöte, mellan Brighton och Reading. Brighton vill befästa sin plats i toppen av tabellen men bakom dem jagar bland andra just Reading som fortfarande har ett gott hopp om att kunna nypa en automatisk uppflyttningsplats. Väldigt värdefulla tre poäng för båda lagen.

Den tidiga söndagsmatchen går inte av för hackor den heller. Ett East Anglia-derby mellan Norwich och Ipswich på Carrow Road. En otroligt betydelsefull match för framför allt Norwich som fortfarande har förhoppningar om att kunna jaga till sig en playoff-plats. Men Ipswich har satt käppar i hjulen för flera topplag på sistone.

Det är en fantastisk liga.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Burton Albion håller sig kvar i sagornas land

Den engelska fotbollen har onekligen haft sina sagor de senaste åren. Det var en gång ett Leicester som gick och vann Premier League. Bournemouth tog sig från League Two till Premier League och levde lyckliga i alla sina dagar. Lincoln City som besegrar klubb efter klubb och tar sig till FA-cupens kvartsfinal och vinner prinsessan och halva kungariket.

En annan engelsk fotbollssaga som helt säkert inte har fått riktigt samma uppmärksamhet som dessa är Burton Albion. Det var bara åtta år sedan som Burton Albion nådde uppflyttning till Football League. Den här säsongen kämpar de om att hålla sig kvar i The Championship, och de gör det med en god chans att lyckas.

Kvällens hemmamatch mot Blackburn är av väldig betydelse. Burton ligger sex poäng före Blackburn för tillfället, Blackburn placerade strax under nedflyttningsstrecket, men med två matcher mer spelade. En vinst mot Blackburn skulle utöka avståndet till Blackburn till nio poäng och åtta poäng till Wigan precis under nedflyttningsstrecket.

Burton Albion har alla skäl att känna viss optimism. De har uppvisat bra form på sistone med en enormt viktig vinst mot Wolves, ett annat nedflyttningshotat lag, en lika viktig men betydligt mer sensationell vinst mot Norwich, samt en riktigt bra poäng borta mot Derby County. Blackburn å sin sida har inför säsongens för dem viktigaste match valt att sparka Owen Coyle.

Det är särskilt imponerande givet att Burton Albion alltså har tagit två raka uppflyttningar. De vann League Two 2014-15. Därefter förväntade sig de allra flesta att Burton skulle få slåss för att hänga sig kvar i League One. Istället överraskade de allihopa och tog sig omedelbart och automatiskt vidare upp i The Championship.

Bakom denna saga hittar vi inga ryska oljemiljardärer, asiatiska ägarkonsortium eller gamla stjärnspelare som tagit över en av sina lokala amatörklubbar. Vi hittar istället hårt arbete, stabilt ledarskap och långsiktig ambition. Navet i denna utveckling är Ben Robinson, Burton Albions ordförande, som har varit med Burton Albion på hela den långa resan.

Ben Robinson har lyckats med de två uppgifter som varje framgångsrik klubb och ordförande måste lyckas med. För det första att hålla klubbens ekonomi i god ordning, på samma gång under kontroll och öppen för tillväxt. För det andra att anställa managers som utvecklar laget i rätt riktning och bidrar till att föra klubben framåt.

Det var en sådan anställning som påbörjade Burton Albions resa. Robinson valde att satsa på en då mycket ung Nigel Clough som skulle ta sina allra första steg som manager, först som spelande manager. Clough utvecklade sina metoder i Burton i närmare tio år och var den som lade grunden för Burton Albions uppflyttning till League Two.

Det var en typ av anställning som Ben Robinson skulle fortsätta göra. Att ge chansen till unga och hungriga managers som letar efter en chans att pröva sina vingar. För att en sådan strategi ska fungera kräver det att Ben Robinson accepterar Burton Albions roll i näringskedjan, inser att managers kommer lämna och inte stå i vägen för dem. Inte alla klubbar har den självinsikten.

Det är däremot en rekryteringsstrategi som har fungerat mycket väl för Burton Albion. Sedan Nigel Clough lämnat Burton Albion för Derby County har andra kommit och gått. Gary Rowett tog Burton Albion till playoff-final i League Two 2013-14. När han flyttade till Birmingham säsongen därefter anställdes Jimmy-Floyd Hasselbaink som omedelbart tog upp Burton Albion i League One.

Framgångar i Burton Albion har inneburit att större klubbar i The Championship tittar närmare på deras managers. Birmingham värvade Gary Rowett och QPR värvade Jimmy-Floyd Hasselbaink. Mitt under brinnande säsong 2015-16 valde Ben Robinson att i alla fall delvis byta grepp. Nigel Clough återvände till Burton Albion och förde klubben för första gången upp i The Championship.

Cirkeln kan på så vis anses vara sluten. Något säger det också om Burton Albions utveckling som klubb att när Nottingham Forest för bara någon månad sedan kom och ryckte i Nigel Clough så valde Clough att stanna kvar i Burton Albion. Helt säkert inte något lätt beslut för Clough givet dennes koppling till Nottingham.

Men Burton Albion behöver inte längre titta uppåt mot klubbar som QPR, som Birmingham och som Nottingham Forest. De kan titta omkring sig då de befinner sig i samma division och slåss på lika villkor med dem om att hålla sig kvar i The Championship. Om Burton Albion vinner mot Blackburn ikväll så ser de dessutom ut att ha mycket god chans att lyckas.

Det kanske inte betyder prinsessan och halva kungariket. Det behöver inte ens betyda att de lever lyckliga i alla sina dagar. Men det vore ändå som en saga för Burton Albion.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Nästa stopp är Ryssland och FC Rostov för Man Utd på vägen till Stockholm

Först föll West Ham oförklarligt redan i kvalspelet. Sedan föll Southampton onödigt ifrån i gruppspelet. Till sist så faller alltså Tottenham oförsvarbart ur Europa League redan i sextondelsfinalen mot Gent. Ensamma kvar ute i det europeiska vilderlandet, där skuggorna ruva, är således och med andra ord endast Man Utd.

Tottenham har självklart bara sig själva att skylla. Mötet mot Gent blev aldrig något mer än en förlängning på det europeiska fiasko som de har svarat för den här säsongen. En extremt blek insats i det första mötet satte Tottenham i ett besvärligt läge inför returen. Tottenham spelade inte dåligt på Wembley, men bortamål är bortamål, och Dele Alli är Dele Alli.

Tottenhams europeiska facit under Mauricio Pochettino är en svart fläck på dennes meritförteckning. De hade en besvärlig grupp i Champions League men måste ändå vara besvikna på sina egna insatser. Europa League var den här säsongen en möjlighet både till en bakdörr tillbaka till Champions League och till en europeisk cuptitel. Båda dessa möjligheter är nu borta.

Däremot ännu inte för Man Utd som först med vissa besvär men därefter till sist ganska bekvämt avfärdade Saint Etienne i sin sextondelsfinal. José Mourinho muckade definitivt inte omkring med det lag han ställde ut på planen i Europa League. Det var starka startelvor och det syns inga tecken från hans sida att inte satsa helhjärtat på Europa League under våren.

Detsamma kan självfallet inte sägas FA som fortsätter sin stolta tradition av att inte bara inte hjälpa de engelska klubbarna i det europeiska cupspelet, utan aktivt sätta käppar i hjulet för dem. FA-cupmatchen mellan Chelsea och Man Utd schemaläggs helt i onödan till en måndagskväll i mars, alltså tre dagar innan returmötet i den kommande åttondelsfinalen i Europa League.

FC ROSTOV – MAN UTD

När livet ger dig citroner så är det bara att börja göra citronsaft. Lite så är känslan med denna lottning. José Mourinho sade inför lottningen att han av rent praktiska skäl hellre lottades mot Lyon än mot ett ryskt eller ukrainskt lag, i synnerhet som det i samma veva ska spelas en match mot Chelsea. Här finns dock den fördelen att få spela returmötet hemma på Old Trafford.

Men det är klart, José Mourinho, som bara halvt på skämt har sagt sig tro på det här med varma och kalla bollar, kommer naturligtvis ha svårt att se några tillfälligheternas spel med detta. Å andra sidan så ger inte Patrik Andersson riktigt intrycket av att ha den sinnesnärvaron på scenen att greja detta när han fiskar upp bollarna ur skålen.

FC Rostov är något av Rysslands svar på Leicester. En klubb som ena säsongen med nöd och näppe undvek nedflyttning från den ryska högstaligan bara för att säsongen därefter, förra säsongen, prestera en lika oväntad som dramatisk titelstrid. Det slutade inte lika lyckligt som för Leicester för FC Rostov, som slutade tvåa och fick se sig besegrade på mållinjen av CSKA Moskva.

Den här säsongen har FC Rostov fallit tillbaka till en för dem betydligt mer normal sjundeplats runt mitten av den ryska tabellen. FC Rostov är en klubb som har brottats med stora ekonomiska problem, i en sådan utsträckning att dess existens inte har varit garanterad. Det är i alla fall på pappret en ganska bra lottning för Man Utd.

Men fotboll spelas på gräs. Och ett lag som besegrar Sparta Prag på bortaplan med 4-0 ska definitivt inte underskattas. De spelar en rak, snabb och enkel fotboll, återigen inte alls olikt den fotboll som gav Leicester sådana framgångar förra säsongen. Man Utds matchplan kommer helt säkert vara att kontrollera matchen i Ryssland för att avgöra hemma på Old Trafford.

Det var överlag en bra lottning för Man Utd. Dels fick de själva överkomligt motstånd samtidigt som de får avsluta på hemmaplan, vilket alltid är en extra trygghet. Dels såg lottningen i övrigt till att flera tuffa potentiella konkurrenter kommer slå ut varandra. Framför allt Schalke – Mönchengladbach och Lyon – Roma är lottningar som får Man Utd att mysa lite.

MAN UTD TILL KVARTSFINAL: 78%

Celta Vigo – Krasnodar
APOEL – Anderlecht
Schalke – Mönchengladbach
Lyon – Roma

Rostov – Man Utd
Olympiakos – Besiktas
Gent – Genk
Köpenhamn – Ajax

Peter Hyllman
0 kommentarer

Märklig timing på Leicesters beslut att sparka Claudio Ranieri

Claudio Ranieri sa både före och efter Leicesters match mot Sevilla att den var något av en vändpunkt. Och det visade den sig också vara. Till synes först på så vis att det faktiskt slutade med ett hyfsat bra resultat för Leicester och en positiv känsla att ta med sig tillbaka hem till England. Återigen fanns det en slags optimism runt Leicester.

Men i själva verket eftersom det något dygn senare alltså visade sig bli Claudio Ranieris sista match som Leicesters manager. Claudio Ranieri har alltså fått sparken. Cirka tio månader sedan han vann Premier League med Leicester, i vad som troligtvis är fotbollens största bragd någonsin. Bara en månad sedan han utsågs av FIFA till årets manager.

Världen delades snabbt upp i två lika tydliga som förutsägbara läger. Dels det mindre lägret som kallsinnigt konstaterar att det är en resultatinriktad bransch och att alla beslut måste handla om framtiden. Dels det betydligt större lägret som tar den förment moraliska och romantiska ståndpunkten att hur tusan kan man vara så usel och kall att man sparkar Claudio Ranieri?!

http://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/claudio-ranieri-sacked-leicester-city-sack-premier-league-a7596586.html

Jag har sannerligen fört fram det första lägrets ståndpunkt. Inte för att det har varit något jag har önskat se utan för att Leicesters säsong så tydligt har varit käpprätt på väg åt helvete, om Football League möjligen ursäktar. Där har funnits precis alla tecken på att Claudio Ranieri inte längre kunde få ut mesta och bästa möjliga av Leicesters spelartrupp.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/02/05/om-inte-leicester-sett-sadana-rikedomar-hade-de-kunnat-leva-med-att-vara-fattiga/

Varje klubbstyrelse har ett ansvar att fatta de beslut som är bäst för klubbens framtid. Den lojaliteten måste i slutänden vara viktigare än lojaliteten till Claudio Ranieri. Skyldigheten Leicesters styrelse hade i den här frågan var som jag ser det att verkligen uttömma alla möjligheter för Ranieri att komma tillrätta med Leicesters situation. Har de gjort det? Ja, förmodligen.

Det fanns ingen tendens i Leicesters resultat som talade till Claudio Ranieris fördel. Relationen till spelartruppen verkade förgiftad. Ranieris succémetod förra säsongen var att hålla allt enkelt och okomplicerat. Den här säsongen har han frångått denna metod. Från en grundtaktik till många och plötsliga taktiska ändringar, massrotation, dåliga värvningar, nya krav på näring och träning.

Det har funnits många skäl att tro att de flesta av Leicesters spelare fortfarande lever kvar i förra säsongen. Att de inte alls uppvisar samma hunger den här säsongen, inte samma arbetsmoral och inte samma sammanhållning. Att de har haft svårt att hantera pressen att spela som ligamästare. Claudio Ranieri har inte kunnat eller lagt tillräcklig kraft på att bryta den mentaliteten.

http://www.espnfc.com/english-premier-league/23/blog/post/3067518/claudio-ranieri-saw-problems-ahead-for-leicester-but-could-not-solve-them

Kanske är det en mentalitet han i någon mening också fastnade i själv. Pressen måste om inte annat ha varit enorm också på honom att så att säga visa att förra säsongen inte var någon tillfällighet. Att visa att man duger till inte bara i Premier League utan även i Champions League. I sådana lägen är det lätt att komplicera saker alldeles i onödan. Vilket är vad Claudio Ranieri har gjort.

Den spontana frågan jag ändå ställde mig under gårdagskvällen när nyheten att Claudio Ranieri fått sparken kablades ut över världen var ändå denna: Varför väljer Leicester att sparka Claudio Ranieri just nu?

Varför sparkar Leicester Claudio Ranieri bara något dygn efter att de faktiskt har fått med sig ett positivt resultat i Sevilla? Inte en vinst förvisso men ändå ett resultat som ger Leicester en god möjlighet inför returmötet på hemmaplan om några veckor. Ett resultat som till skillnad från alla tidigare resultat gav laget och spelarna positiv energi.

Varför fattade inte Leicester det här beslutet redan för några veckor eller månader sedan, när säsongen redan visade alla tecken på att vara på väg dit där den nu är? Alla de skäl som finns att sparka Claudio Ranieri nu fanns redan då. Vid en tidigare tidpunkt hade det funnits mer utrymme för en ny manager att faktiskt få ett konkret genomslag.

Varför beslutar sig Leicester för att sparka Claudio Ranieri bara några dagar innan en viktig hemmamatch i ligan mot Liverpool? Det är definitivt en match i vilken Leicester kan ha rimliga förhoppningar om att hämta hem alla tre eller minst en poäng. Med ett positivt resultat mot Sevilla i ryggen fanns gott hopp om framgång. Nu går man in i matchen med osäker lagledning.

Varför fattade inte Leicester det här beslutet om några veckor efter att Leicester spelat klart sin åttondelsfinal mot Sevilla? Mycket av kritiken mot beslutet var just det kallhamrade med att Claudio Ranieri inte ens fick avsluta den Champions League-säsong han mot alla odds gav Leicester. Att låta honom avsluta Champions League hade inte inneburit någon stor skillnad i tid.

Visst, det är uppenbart att Leicester fattar det här beslutet för att ge sig själva en bättre chans att hålla sig kvar i Premier League. Champions League spelar i det sammanhanget knappt någon roll alls. Det är mer eller mindre precis vad Leicesters vice ordförande Aiyawatt Srivaddhanaprabha rent ut säger. Men tidpunkten känns som synes på många sätt märklig.

Visst kan en ny manager ge Leicester ett snabbt lyft. Vi har sett precis detta ske redan i två andra klubbar som Swansea och Hull. Det är inte anmärkningsvärt att Leicester hoppas kunna uppnå något liknande. Inte heller är det otroligt givet den kvalitet som ändå finns i Leicesters spelartrupp. Syftet är självfallet ligan men det kan också ge en riktig kick till returmatchen mot Sevilla.

Lika märkligt är att Vichai Srivaddhanaprabha för bara några få veckor sedan gick ut med ett mycket tydligt uttalande att Claudio Ranieri skulle sitta kvar som manager. Det finns så klart en anledning till att sådana uttalanden brukar kallas för ”the dreaded vote of confidence”, men det kändes då som om Leicester vägt skälen för att sparka Ranieri men kommit fram till motsatsen.

Fanns det skilda meningar i Leicesters styrelse angående beslutet? Det vore inte första gången som de båda Srivaddhanaprabha, ordföranden och vice ordföranden, hade olika uppfattningar i en managerfråga. Nigel Pearson blev exempelvis först sparkad och kort därefter osparkad sedan dessa båda pratade ned varandra från fönsterhällen.

Eller var det så att de ville vänta in Champions League? Det vore så klart ett skäl för att vila på hanen en aning. Men i så fall blir tidpunkten direkt efter den första matchen desto mer märklig, allra helst som det ändå blev ett godkänt resultat för Leicester. Situationen hade så klart varit en annan om Sevilla hade vunnit med 3-0 och åttondelen hade varit i praktiken avgjord.

Kanske tänker vi på tidpunkten för beslutet på helt fel sätt. Kanske var Leicesters beslut att sparka Claudio Ranieri redan fattat för ett tag sedan bakom stängda dörrar men det är först nu de har lyckats hitta den ersättare till Ranieri de vill ha och komma överens med denne. Vilket självklart är den fråga som för närvarande är den mest aktuella.

Vem ersätter Claudio Ranieri?

Peter Hyllman
0 kommentarer

Att jämföra Arsenal med Man Utd i managerfrågan brister i rationalitet

Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet. Arsenals supportrar borde vara försiktiga med vad de önskar sig. Titta på bara på hur det har gått för Man Utd sedan Alex Ferguson tackade för sig. Vem skulle egentligen kunna ta över efter Arsene Wenger?

Det där har varit en vanlig melodi de senaste veckorna från de som av många olika skäl inte stämmer in i kören som anser att det har blivit dags för Arsenal och Arsene Wenger att efter drygt 20 år gå skilda vägar. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Framför allt just det väntade och ganska trötta ”se bara hur det har gått för Man Utd”-argumentet.

Jag kan ha viss respekt för de som av ett eller annat skäl vill ha kvar Arsene Wenger som Arsenals manager. Även om jag inte i det här läget skulle hålla med dem om att det är vad som är bäst för Arsenal. Men det är inte en respekt som beror på den enligt mig billiga och ganska ytliga jämförelsen med Man Utd, som tvärtom innehåller ganska många håligheter.

Visst, jag kan förstå frestelsen att göra den jämförelsen. Både Alex Ferguson och Arsene Wenger tillbringade eller har tillbringat över två årtionden i en och samma klubb. Båda har haft en närmast unik makt som manager, med kontroll över alla aspekter av klubbens fotbollsverksamhet. De är två managers som format varsin klubb efter sin egen personlighet.

Det är inga stora skillnader vare sig mellan klubbar eller managers, däremot är situationen en helt annan. Arsenals situation är inte Man Utds. Arsene Wengers situation är inte Alex Fergusons. Det är oklart vilka slutsatser detta leder till för Arsenal men det innebär att resonemanget blir ett helt annat för Arsenal än för Man Utd. Här är några skäl varför.

Rationellt beslutsfattande resulterar i ett enkelt beslut

Utgångspunkten för hela diskussionen kring att ersätta Arsene Wenger är att man har kommit fram till att det inte kommer bli bättre under Wenger, att det kommer fortsätta i samma spår som de senaste tio åren. Det måste alltså anses som givet. Den som tror på förbättring under Wenger anser så klart att Wenger bör vara kvar, men står samtidigt utanför diskussionen.

Med den utgångspunkten är ett utfall givet. Om Arsenal behåller Arsene Wenger så kommer det fortsätta gå illa. Det andra utfallet är osäkert. Det kan självklart bli bra. Det kan också visa sig gå illa. Det är något vi helt enkelt inte kan veta. Risken med det alternativet är att det går illa. Med det första alternativet är det alltså en säkerhet att det går illa.

I den beslutssituationen anser alltså en hel del påstådda experter att det kloka är att riskminimera och välja det trygga alternativet att behålla Arsene Wenger, för annars kan det gå illa. Låt oss säga att det inte precis är ett resonemang som hämtat ur någon modell över rationellt beslutsfattande. Snarare visar det hur vår klokhet ofta blir offer för rationella fällor.

Att driva vilken som helst verksamhet – en klubb, ett företag eller en ideell organisation – går inte ut på att till varje pris undvika risk. Tvärtom handlar det om att ta kalkylerad risk. Ingen verksamhet kommer någonsin utvecklas utan att någon vid något tillfälle vågar något. Den som konsekvent undviker all risk finner sig snart förvalta ett förfall.

Arsenal befinner sig inte i den position Man Utd befann sig i. Arsenal är inte regerande ligamästare och ligamästare fem gånger de sju senaste åren. Det är själva problemets kärna, anledningen till missnöjet med Arsene Wenger. Att vänta och försöka hålla fast vid vad man har hade kanske varit rationellt för Man Utd, men alltså knappast för Arsenal.

Man Utd gjorde mängder av misstag

De som lyfter fram Man Utd som ett avskräckande exempel har naturligtvis rätt i ett visst avseende. Det har onekligen inte gått bra alls för Man Utd att försöka byta ut Alex Ferguson. Det är sant men inte hela sanningen. En mer fullständig sanning vore att Man Utd också gjorde flera grova misstag i sitt sätt att hantera Alex Fergusons avgång och de beslut som fattades därefter.

Att Man Utd misslyckades i sina tidiga försök att ersätta Alex Ferguson på grund av att de gjorde flera stora misstag är inte ett argument för andra att avstå från att genomföra en motsvarande förändring. Det är istället ett argument för att dra lärdom av Man Utds misstag och på så vis genomföra förändringen på ett bättre sätt.

Ett managerbyte är ändå bara en tidsfråga

En annan sak som gör motståndet mot förändring mindre rationellt är att en förändring ändå kommer vara oundviklig inom en inte alltför avlägsen tidpunkt. Arsene Wenger blir inte yngre. Han kommer att gå i pension under de närmaste åren. Alltså blir det ofrånkomligt att ändå behöva genomföra den här förändringen inom ett visst antal år.

Alternativet att undvika förändring helt och hållet är med andra ord inte särskilt långlivat. Det spelar ingen större roll att behöva genomföra den här förändringen nu, om något år, om tre år eller om fem år. Det enda man uppnår med detta är att skjuta besväret på framtiden, och tvingas leva med de gamla problem under tiden. Det är knappast rationellt.

Av flera skäl en lättare omställning för Arsenal

De flesta var tämligen överens om att det var en mer eller mindre omöjlig uppgift att ta över efter Alex Ferguson. Man Utd var regerande ligamästare, engelsk fotbolls dominanter, där vinnandet mer eller mindre hade satts i system. Framgångsrika organisationer av det slaget är inte alltid öppna för förnyelse. ”Not invented here”-attityden kan bli förhärskande.

Det är ett problem som helt säkert drabbade Man Utd. Men för Arsenal talar det mesta för att omställningen i det avseendet faktiskt skulle bli lättare. Där finns inte nödvändigtvis den organisatoriska självgodhet som kan uppstå av att vara regerande mästare. Tvärtom finns där ett missnöje med rådande läge som snarare välkomnar förnyelse.

Den som ersätter Arsene Wenger kommer inte likt exempelvis David Moyes ständigt placeras i sin företrädares skugga. Avvikelser från det som har varit kommer inte automatiskt förstås som försämring. Det kommer inte automatiskt vara så att de allra flesta önskar att det fortfarande var som det var förut.

Situationen som helhet säger oss att det finns betydligt fler skäl för Arsenal än det fanns för Man Utd att byta sin manager samt att Arsenal har bättre förutsättningar att faktiskt hantera den förändringen på ett för dem bättre och mer effektivt sätt. Att motsätta sig förändring bara för att det är riskfyllt eller för att det gick dåligt för Man Utd är hur som helst inte rationellt tänkt.

Varje beslut i Arsenals managerfråga – oavsett om det blir att behålla Arsene Wenger eller att ersätta honom – måste utgå från vad man vill uppnå, inte från vad man vill undvika. Det måste vara ett beslut grundat i mod snarare än rädsla.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Mauricio Pochettino har gjort Tottenham nästan bäst, nu gäller det att vinna titlar!

För alla framsteg som Mauricio Pochettino har gjort med Tottenham så är det som om något trots detta saknas. Pochettino har lyft ett Tottenham som när han kom till klubben brukade befinna sig runt femte-sjätte plats i tabellen till vad som ser ut att bli två raka placeringar bland de fyra bästa. Tottenham är ett av Englands bästa lag, men det har inte översatts i titlar.

Pochettino är inne på sin blott tredje säsong med Tottenham, så det ska inte dras alltför stora slutsatser på detta. Han tog Tottenham till inom synhåll för ligatiteln förra säsongen men föll till sist undan. Det är däremot i det engelska och det europeiska cupspelet som Pochettinos facit med Tottenham först och främst börjar förtjäna kritisk granskning.

Kanske sattes det hela på något av sin spets förra torsdagen. Tottenham begav sig då med närmast starkast möjliga lag till belgiska Gent, svarade för en mycket menlös prestation och såg till att förlora med 0-1. Vad som var tänkt att bli ett förhållandevis lättsamt returmöte på Wembley, har nu blivit en riktig strid på den berömda kniven.

Problemet är inte att Tottenham råkar göra en svag insats i en match mot Gent, det kan hända alla lag, utan att det inte är något som riktigt förvånar. Nu hade inte Tottenham någon lätt Champions League-grupp men det går inte heller att bortse från att de underpresterade även där, och att de var den enda av sexton klubbar som borde ha gått till slutspel utan att faktiskt lyckas.

Det är inte enbart ett europeiskt fenomen. Visst, Tottenham tog sig till final i Ligacupen redan under Mauricio Pochettinos första säsong, en final de förlorade mot Chelsea, men i övrigt är Tottenhams cupfacit under dessa år en rätt blek läsning. Utslagna mot Leicester och Crystal Palace i FA-cupen, båda gångerna på hemmaplan. Ut mot Arsenal och Liverpool i Ligacupen.

Detta kompletterar två bleka uttåg ur Europa League under Pochettinos första två säsonger i Tottenham. Först mot Fiorentina och sedan mot Dortmund. Det har delvis varit förluster där Pochettino genom omfattande spelarrotationer aldrig riktigt gav Tottenham en vettig chans. Sammantaget visar däremot de engelska och europeiska cupförlusterna på ett annat tema.

Nämligen Tottenhams relativa svårigheter att vinna stormatcher. Det syns även i ligaspelet. Av totalt 37 matcher mot övriga fem superklubbar i Premier League under Pochettinos tid i klubben har Tottenham bara vunnit nio, det vill säga en knapp tredjedel. Det är inget uselt facit, men det är heller inte något riktigt bra facit. Inte heller i Europa har Tottenham lyckats ta några större skalper.

Det har legat Tottenham resultatmässigt i fatet. Om exempelvis Tottenham förra våren hade vunnit mot Arsenal och Chelsea, två matcher de i själva verket sett till matchbilden borde ha vunnit, så hade det kunnat ge ligastriden mot Leicester ett helt annat utfall. Tre av fem engelska cupkampanjer har dessutom hittills stupat på att Tottenham förlorat mot någon av storklubbarna.

Så för alla framsteg som Tottenham har gjort under Mauricio Pochettino så är detta fortfarande ett framsteg som Tottenham kan göra. Och som behöver göras om Tottenham ska ta klivet upp på riktigt jämn fot med övriga engelska och europeiska storklubbar och slåss om liga- och cuptitlar på lika villkor. Att vinna de riktigt stora matcherna, inte bara lyckas undvika förlust.

Men där finns också en påtaglig känsla att både Tottenham och Mauricio Pochettino behöver något konkret att visa upp för alla sina framsteg. Att bara fortsätta sluta bland de fyra bästa mättar magen ett tag men kommer inte släcka törsten efter mer. Tottenham behöver inte se sig vida omkring för att se ett exempel på det. Tottenham och Pochettino behöver vinna titlar!

För en så pass historiskt meriterad klubb som Tottenham så är det en självklarhet. Två ligatitlar, åtta FA-cuptitlar, fyra Ligacuptitlar är tunga meriter på hemmaplan. Cupvinnarcupvinsten 1963 och de båda inteckningarna i UEFA-cupen, 1972 och 1984, gör Tottenham till en av Englands mest framstående klubbar i Europa. Där finns att brås på.

Ligatiteln är självklart det största som finns att sikta på. Men samtidigt också det svåraste som finns att vinna. Det gör naturligtvis cuperna desto viktigare för Tottenham. Där har Tottenham i själva verket minst lika goda chanser att vinna som någon annan klubb. Att börja vinna sådana titlar är ett bra steg för att därefter fortsätta vinna dessa och större titlar.

Det där är dessutom något som Tottenham till viss del har tappat. De har aldrig varit riktigt dominerande i ligaspelet, deras senaste ligatitel kom exempelvis i början av 1960-talet. Men historiskt även när Tottenham inte vann i ligan så var de hela vägen ändra fram till tidigt 1990-tal ett erkänt, respekterat och mycket framgångsrikt cuplag. Den egenskapen kan Mauricio Pochettino återfinna.

Att vinna i Europa är naturligtvis desto mer glamouröst. Detta gäller självfallet även Europa League. Därför vore det inte på något sätt oviktigt om Tottenham skulle lyckas vinna den titeln, allra helst den här säsongen när de faktiskt ses som en av de stora förhandsfavoriterna. Men dit är vägen lång. Och efter förra veckans förlust mot Gent nu alltså ännu längre.

Det första steget mot en europeisk cuptriumf för Tottenham innebär alltså att de måste vända ett 0-1-underläge mot Gent. Det är naturligtvis inte något bra utgångsläge, ett underläge och därtill med en bortamålsregel som talar till Gents fördel. Dessutom på Wembley, en arena som har spökat förut under säsongen för Tottenham.

Här finns dock en annan aspekt med Tottenhams fortsatta cupspel den här säsongen, både i Europa League och i FA-cupen. De har en möjlighet att göra sig hemmastadda på Wembley. Inte oviktigt givet att de från och med nästa säsong har Wembley som hemmaplan även i ligaspelet. Vill det sig väl har de sex stormatcher på Wembley kvar att spela den här säsongen.

Vinner de mot Millwall i FA-cupens sjätte omgång hemma på White Hart Lane så är det därefter semifinal på Wembley. En semifinaluppställning som har goda chanser att bestå av Tottenham, Arsenal, Man City och Chelsea eller Man Utd. Vinner Tottenham FA-cupen, således efter två vinster på Wembley mot dylikt motstånd, så vore nog Wembleyspöket för alltid bortskrämt.

Det första steget mot en sådan seger består dock av att vända kvällens sextondel i Europa League mot Gent. Lyckas Tottenham med den uppgiften så har de skapat en positiv upplevelse på Wembley som de aldrig fick mot Monaco och Bayer Leverkusen i Champions League. Tottenham kan inte vinna Europa League utan att göra Wembley till en tillgång snarare än en belastning.

Och Tottenham och Mauricio Pochettino måste börja vinna titlar. Drömmar är den väv som håller en klubb samman. Men det är inte många drömmar som handlar om att vara nästan bäst. Och Tottenham är en klubb som är byggd runt mottot att våga drömma.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Kan Leicester återfinna förra säsongens magi mot Sevilla?

Hur i hela friden ska Leicester kunna vinna mot Sevilla? Sevilla som efter att ha imponerat under så många säsonger i rad i europeiskt cupspel den här säsongen har följt upp detta med att imponera även i La Liga. Leicester som å sin sida aldrig förut har spelat i Champions League och vars säsong i Premier League mest av allt liknar en bilolycka.

Lukten av bränt gummi i luften, rykande och förvridna bildelar som manglats in i varandra på ett onaturligt sätt, fastklämda och utslängda människokroppar, brandmän och sjukvårdare i försök att få kontroll över situationen, en passerande och avstannande ström av människor som vill titta bort av obehag men är oförmögna att titta bort.

En på många sätt träffande liknelse över Leicesters säsong. Redan när lottningen av Champions Leagues slutspel gjordes i december var det uppenbart att Leicester var att betrakta som underdogs mot Sevilla, att det vore något av en skräll om de vann. Leicester säsong har därefter gått från usel till direkt katastrofal. En vinst mot Sevilla vore nu chockerande.

Leicester har inte vunnit en enda ligamatch sedan årsskiftet. De har inte ens lyckats göra ett enda mål. Leicester har sladdat över till fel vägfil och befinner sig på rak och blixtsnabb kollisionskurs med nedflyttningsstrecket. Helt nyligen har Leicester åkt ut FA-cupen mot League One-klubben Millwall. Med en man mer på planen under halva matchen.

Leicesters ljuspunkt den här säsongen har varit Champions League. Att ta sina första steg i turneringen är aldrig lätt men Leicester tog sig ändå redan på sitt första försök vidare ur gruppen och tog sig till slutspel. Men något av Leicesters kvarvarande magi i den turneringen dog kanske också när Claudio Ranieris massroterade startelva blev hackade och styckade i småbitar av Porto.

Hur kan då Leicester vinna mot Sevilla? Vi vet att det finns mängder av skäl varför Sevilla bör och kan vinna mot Leicester. Men det är ju inte Leicesters och Claudio Ranieris uppgift att tänka på dem ikväll, utan istället måste de leta efter de halmstrån som de ändå kan klamra sig fast vid. Taktiskt, tekniskt, psykologiskt – vilka punkter ingår i Ranieris lagprat ikväll?

Champions League. Visst, det var knappast någon snygg avslutning av gruppspelet som Leicester svarade för mot Porto, men då var de å andra sidan redan klara för slutspel som gruppvinnare. Champions League har varit en slags ventil för Leicester den här säsongen, det är där de har svarat för sina främsta insatser. Vad man än anser om att det är på det viset så har Leicesters stjärnspelare svarat för sina bästa matcher där. Visst kan det vara så att spelarna är lite mer på tårna, lite mer hungriga i Champions League. Kanske är det också lite psykologiskt, att Leicester inte har samma press på sig som de har haft i ligaspelet. Leicester har kunnat spela med glädje i Champions League, det är viktigt för Claudio Ranieri att få fram denna glädje.

Måste inte vinna. Att vinna fotbollsmatcher har varit riktigt besvärligt för Leicester under mest hela säsongen, men i synnerhet efter årsskiftet. Det märks hur Leicesterspelarna mer eller mindre slår knut på sig själva i viljan att vinna. Men här har vi en match som Leicester i själva verket inte behöver vinna, att bara spela oavgjort vore ett strålande resultat. Det är till och med helt acceptabelt att ta en förlust så länge siffrorna inte tillåts rulla iväg. För Leicester räcker det att bara hålla mötet levande till hemmareturen. Det kan ge matchen en annan dynamik som passar Leicester bättre för närvarande. Det sätter också ett litet hårdare tryck på Sevilla.

Pressen på Sevilla. Med tre raka Europa League-segrar så vore det naturligtvis oerhört fånigt att säga något annat än att Sevilla har mängder av rutin från europeiskt cupspel. Men just i Champions League har de knappast någon större erfarenhet av att spela på den här nivån. Det är med andra ord i alla fall till viss del något nytt också för dem. Inte minst finns det en press på dem att de förväntas vinna och gå vidare i Champions League. Den typen av press kan leda till misstag och felaktiga beslut på planen som Leicester bör ha möjlighet att kunna utnyttja.

En för alla, alla för en. En stor del av gruppdynamiken i Leicester förra säsongen byggde på att de var sådana tydliga underdogs, räven som slogs mot den stora elaka vargflocken. Den gruppdynamiken har inte riktigt funnits på samma sätt den här säsongen. Alla vet naturligtvis att Leicester inte har samma förutsättningar som superklubbarna, men i bakhuvudet finns ändå en uppfattning hos de allra flesta att Leicester trots allt är regerande mästare, och det blir en helt annan sak. Men i Champions League är de fortfarande rejäla underdogs, inte minst mot ett av La Ligas allra mest framstående fotbollslag, och därmed finns det här ett utrymme för Leicesters gamla gruppdynamik.

Fart och furiöst. Mot slutet av bollinnehavets tidevarv så gav Leicester prov på och nådde framgång med den totalt motsatta spelmodellen. Det var med en rakhet i spelet och med en hiskelig fart i omställning från ett djupt välorganiserat försvar till målinriktade anfall som Leicester vände upp och ned på fotbollsbegreppen samtidigt som diverse managergenier kliade sig i skallen. Deras spelidé har i stor utsträckning lästs av i Premier League, men i Champions League har den burit frukt och kan fortsätta göra det. Sevilla är ett mycket bra fotbollslag men rent taktiskt har de ett spel liknande det som Leicester lyckades exploatera många gånger förra säsongen. Det kan bli en matchbild som Leicester helt plötsligt känner igen med glädje.

Peter Hyllman
0 kommentarer