Peter Hyllmans Englandsblogg

Dubbla sexpoängsmatcher den här supersöndagen

27 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Vi laddar upp för en supersöndag, eller en super söndag. Jag antar att båda uttrycken fungerar på svenska. Dagen inleds med ett av Englands allra mest infekterade derbyn, det mellan Sunderland och Newcastle. Därefter är det en monumental drabbning i toppen av tabellen mellan Chelsea och Man City.

Det är något av upp- och nedvända världen att följa José Mourinho i Chelsea den här andra omgången. Han lever ju normalt för den här typen av toppmatcher, och han har inte förlorat i ligan med Chelsea på Stamford Bridge sedan någon gång innan kritaperiodens slutspurt.

Det nya med den meningen är förvisso tillägget ”i ligan”. För inte så värst länge sedan var det ett både onödigt och överflödigt tillägg, men det såg Basel till att ändra på i Champions League. Chelsea har alltså inte varit det maskineri som vi varit vana att se med José Mourinho som manager, och jag föreställer mig att det är något som Man City hoppas kunna utnyttja.

Förändringen märks också i det offentliga samtalet inför matchen. När José Mourinho var manager i Chelsea förra gången var det de som hade det uppenbara resursövertaget, och Mourinho som förde sig därmed. Nu pratas det mer om Man Citys fantastiska spelartrupp och det nämns såsom i förbifarten att han absolut inte är avundsjuk.

(Mitt namn är José Mourinho, och jag är inte bitter!)

Delvis handlar det så klart om att sätta press på sina motståndare. Men delvis handlar det också om att försöka framställa sig själv som lite av en underdog i sammanhanget. Och det är ju något nytt i José Mourinhos framtoning. Hans profil har ju varit mer av den kaxige.

Men det visar så klart också på en förmåga till anpassning. Läget är annorlunda i Premier League nu jämfört med när han var här sist. Titelstriden är tätare, det finns andra resursstarka klubbar, och Chelsea har haft det tufft i ligaspelet de senaste säsongerna.

Mitt intryck hittills är att José Mourinho inte bara försökt anpassa sin egen framtoning utan också arbeta med kulturen i laget. Tidigare hade man ett lätt intryck av att Chelsea kanske trodde att det skulle gå lite av sig självt på planen. Nu känner man att värdet av hårt arbete har börjat framkomma mer och mer.

Det är inte några jättekliv framåt som exempelvis Fernando Torres har tagit, ändå känns det som att det sker regelbundna inkrementella småsteg framåt hela tiden. Och med tiden kommer alla dessa småsteg säkert kunna motsvara flera jättekliv.

:::

Annars har ju Chelsea och Man City så klart haft tämligen likvärdiga inledningar på säsongen. De har båda öppnat okej men inte fantastiskt övertygande i ligaspelet. Båda har gått på en rejäl mina i sitt Champions League-spel men ser ändå ut att utan några större bekymmer sy ihop sin slutspelsplats.

Det tabellmässiga läget inför matchen talar så klart också för Chelsea. De spelar på hemmaplan och de inleder matchen med en poängs försprång i tabellen på Man City, som vid förlust alltså finner sig distanserade med fyra poäng till Chelsea och med sex poäng upp till tabelltoppen.

En annan sak som talar till Chelseas fördel är Vincent Kompanys besvärande skada för Man City, som är ett annat lag med sin försvarsjätte med i laget på planen.

:::

Annars ska det så klart bli alldeles särskilt häftigt att följa matchen på Stadium of Light mellan Sunderland och Newcastle.

Newcastle vill nog helst glömma det förra derbyt, mot slutet av förra säsongen, när Sunderland kom till St James’ Park och vann med 3-0 och Paolo Di Canio knäsurfade längs sidlinjen. Det var ett oerhört viktigt resultat för Sunderland då som gick vidare och klarade sig kvar i Premier League.

Kanske är läget något liknande för Sunderland nu. Sunderland är det enda laget i Premier League som hittills inte vunnit en enda match. Med en enda poäng på åtta omgångar är de fast förankrade i botten av Premier League. Precis som förra säsongen har de nyss bytt manager.

Det är inte överdrivet att tala om kris i Sunderland. Kan de precis som förra säsongen använda Wear-Tyne-derbyt för att hävstånga sig själva ut ur krisen och hålla sig kvar i Premier League?

:::

Dagens matcher: Sunderland vs Newcastle (14:30), Chelsea vs Man City (17:00), Swansea vs West Ham (17:00), samt Tottenham vs Hull (17:00).

Dagens två övriga matcher befinner sig möjligen i viss passningsskugga, men det ska bli intressant att se hur det slutar mellan Swansea och West Ham, två lag med hög potential. Tottenham har naturligtvis en god möjlighet att hänga på i toppen av tabellen och bör räkna med vinst hemma mot Hull.

:::

Be Champions!!

Är Aaron Ramsey Arsenals mest värdefulle spelare?

26 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Matchdag igen och ännu en ligahelg skall till att börja. En helg under vilken vi alla sitter på helspänn, har våra alldeles egna idéer om hur våra olika lag ska ställa upp och hur de ska genomföra sina matcher, varefter vi med den kranka blekhet som följer på all efterklokhet snusförnuftigt menar att den managern gjorde rätt och den managern gjorde fel.

Jag tror det var om brasiliansk landslagsfotboll det en gång sades att det var världens svåraste jobb eftersom landet bestod av 160 miljoner förbundskaptener. Det är naturligtvis inte något fenomen som är unikt för vare sig Brasilien eller landslagsfotboll. Vi är samtliga supportrar som tror oss veta vad som är bäst för våra respektive lag.

Och det är väl egentligen inget fel med detta. Det visar så klart att vi bryr oss likaväl som vi trots allt vet en hel del om våra lag. Med intresse för fotboll följer ofta kunskap om fotboll, det ena ger det andra. Men kanske blir det ibland lite kinkigt när vi inte riktigt inser begränsningarna i vårt eget snäva perspektiv, och inte ser skillnaden jämfört med framför allt en managers perspektiv.

:::

Aaron Ramsey är ett tydligt exempel på det här dilemmat. Han har så här långt haft en magisk säsong med Arsenal, han har öst in mål och svarat för en mängd avgörande matchinsatser. När Arsenal i eftermiddag möter det managerlösa Crystal Palace är det kanske Aaron Ramsey man främst förväntar sig kommer att avgöra matchen till Arsenals fördel.

Det säger ändå något med tanke på att laget i övrigt innehåller spelare som Mesut Özil, Jack Wilshere, Theo Walcott och Olivier Giroud.

Aaron Ramsey har utvecklats till en av ligans allra bästa centrala mittfältare och han hyllas nu välförtjänt både av Arsenals supportrar och av fotbollsanalytiker i största allmänhet. Men det här är ju en förhållandevis ny företeelse, det var bara så sent som förra säsongen som Aaron Ramsey snarare av samma supportrar gjordes till syndabocken för allt som ansågs som eländigt med Arsenal.

Aaron Ramsey har haft en tung tid bakom sig. Han kom som ung till Arsenal från Cardiff. Hyfsat tidigt drabbades han av ett allvarligt benbrott som höll tillbaka hans utveckling, även om denna ursäkt möjligen övertrasserats. Hans spelstil har länge varit frustrerande med en benägenhet att hålla i bollen för länge eller göra slarviga misstag i sitt eget bollinnehav. Med dessa svårigheter har följt ett alltmer påtagligt medialt strålkastarljus på honom själv.

Sakta men säkert har han dock växt in i kostymen på Arsenals centrala mittfält. Ett skäl till detta är att han har fått spela tillsammans med andra mittfältare som tagit det mer defensiva ansvaret. Under förra säsongen var det Mikel Arteta. Hittills under den här säsongen har Mathieu Flamini axlat det uppdraget.

:::

Om beslutet om Aaron Ramseys framtid i Arsenal hade fattats meddelst majoritetsomröstning bland Arsenals supportrar för ungefär ett år sedan så hade inget av detta hänt. Aaron Ramsey hade då med intill visshet gränsande sannolikhet inte längre spelat i Arsenal utan troligtvis harvat i någon engelsk klubb av medelstorlek.

Supportrar är oftast förhållandevis kortsiktiga i sitt perspektiv och de styrs i sina uppfattningar förhållandevis mycket av resultat och av vad som sker inom hyfsad närtid. De har svårare att se längre tillbaka i tiden och troligtvis ännu svårare att se längre fram i tiden. De tenderar se vad som sker på planen i samband med match men har av lätt insedda skäl svårare att se vad som sker vid sidan av planen.

En manager både kan och ska vara mer långsiktig. Managern ser saker vi som supportrar inte ser och fattar alltså inte sina beslut utifrån samma utgångspunkt som vi använder oss av. Där vi supportrar oftast kräver resultat och prestation av spelare så har en manager ofta perspektivet och insikten att lättare acceptera misstag och ge spelaren förtroendet att växa.

Som supportrar vill vi ofta se att våra lag får fram unga talanger och egna produkter. Men det paradoxala i det sammanhanget är att väldigt få sådana talanger och produkter skulle få möjlighet att komma fram om det var vi supportrar som satt i managerstolen.

:::

Dagens matcher: Crystal Palace vs Arsenal (13:45), Aston Villa vs Everton, Liverpool vs West Brom, Man Utd vs Stoke, Norwich vs Cardiff, samt Southampton vs Fulham (18:30).

Man Utd har varit allt annat än imponerande på Old Trafford hittills under säsongen, och har väl tappat mer poäng på hemmaplan redan den här säsongen än vad de i princip gjort sedan millennieskiftet. Överdrivet så klart, men ändå. Laget har saknat flow i sin offensiv och detta måste åtgärdas för att marschen uppåt i tabellen ska inledas.

:::

Be Champions!!

Strategiskt managerbeteende gör domarna till bondeoffer

25 oktober 2013 10:02, Peter Hyllman

STÄNGT PÅ GRUND AV SJUKDOM!

Idag mår jag som jag förmodligen förtjänar. Men jag tänkte ändå försöka slänga iväg en fundering som kan diskuteras lite så här en fredag innan ännu en hektisk ligaomgång tar sin början.

Frågan är ju aktuell efter att nu senast José Mourinho först visats ut under matchen mellan Chelsea och Cardiff, och därefter drabbats av FA:s vrede och ett bötesbelopp om £8,000.

Om José Mourinhos straff kan man ju tycka vad man vill, men de flesta bör nog kunna hålla med om att sanktionsmöjligheterna mot oönskat beteende från managerhåll är ytterst begränsade, och att utsikterna att förändra sådant beteende därmed är små.

Bötesbeloppen uppgår inte ens till en dagslön, och en avstängning innebär bara att managern måste sitta på läktaren under matchen, inget annat. Han får prata med spelarna i omklädningsrummet innan match, i halvtid och så vidare.

Så frågan är alltså vad man egentligen ska kunna ta sig till för att komma till tals med oönskat managerbeteende, vilka sanktioner ska vara aktuella eller ska man hellre ge upp dagens meningslösa försök att stävja det?

:::

Att straffskalan inte har någon betydelse i Premier League i nuläget framstår som hyfsat tydligt. Bötesbeloppet rör exempelvis inte José Mourinho, han kan ta sitt straff enbart utifrån en kalkyl om han tjänar mest på att bråka eller på att vara lugn.

Det är lite tuffare i UEFA. Där är managers som blir avstängda förbjudna att närvara i omklädningsrummet inför och under match. Det ger något mindre möjlighet att ändå påverka matchen. Samtidigt är UEFA ytterligare några grader mer godtyckliga i sina avstängningar.

Skälet till att det i England i praktiken bara är en avstängning från sidlinjen under en eller ett par matcher är att brottet inte anses ha med spelarna att göra, utan endast som ett felaktigt beteende från managern i dennes relation till domaren och övriga matchfunktionärer.

Straffet, enligt FA:s och Premier Leagues resonemang, ska då vara att under viss tid ta bort denna relation.

Men, som sagt, det större problemet lär vara att en manager ofta mitt under match kan se en större kortsiktig vinst med att attackera domaren än vad han ser för risk med att bli straffad för det i efterhand.

Hur ska man då ändra på det och bör man över huvud taget försöka ändra på det – är problemet egentligen så stort?

:::

Det här strategiska managerbeteendet gentemot domarna har ju nästan blivit till en del utav spelet inom den engelska och europeiska fotbollen. Det tar sig också lite olika uttryck.

Under matchen lägger managers tid på att viska små söta lilla nothings i fjärdedomarens öron, vifta upphetsat med armarna i riktning mot domaren och elda upp publiken, hålla improviserade kvartssamtal med domaren längs sidlinjen eller i spelargången på väg in till halvtidsvila. Och så vidare.

Inför matchen kan man också räkna med diverse utspel av olika karaktär. En grupp managers från de större klubbarna kommer exempelvis prata om att domaren måste skydda deras spelare från brutala motståndare. Deras kollegor i mindre klubbar kommer å andra sidan prata om att domarna måste försöka döma matchen rättvist och inte till storlagets fördel. Och så vidare.

Allt handlar om att sätta agendan för domaren under matchen, och på så vis på förhand förbättra det egna lagets förutsättningar. Ingen domare vill uppfattas som något annat än helt korrekt, och denna ambition manipuleras naturligtvis medvetet.

Efter matchen ges domarna ofta skulden för mängder av både större och mindre misstag, vart och ett av dem förmodligen mänskligt förståeligt. Här handlar det så klart inte minst för managers om att deflektera ansvar efter ett dåligt resultat, från sig själv men också från spelarna. Inte sällan ifrågasätts domarens integritet och heder.

Det är det här sistnämnda som jag har störst problem med. Att lägga skulden på domarna, och inte minst att mer eller mindre subtilt ifrågasätta domarnas integritet, vilket många managers ägnar sig åt, demoniserar i förlängningen en hel yrkeskår och skapar ett negativt klimat inom fotbollen.

Det som däremot sker innan och under match, olika sätt att försöka påverka domaren, har jag däremot lättare att acceptera. Alla managers ägnar sig åt det efter bästa förmåga, det är en del av fotbollens psykologi och ärligt talat är det också något som en domare bör kunna hantera.

Inte minst tycker jag det är något som gör fotbollen lite roligare, kanske lite mer eldfängd.

:::

Be Champions!!

Back to basics för Crystal Palace?

24 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Crystal Palace har haft en katastrofal säsongsinledning, med blott tre inspelade poäng på de första matcherna. De ligger tillsammans med Sunderland fast förankrade i botten av Premier League.

Att Ian Holloways position i klubben alltså skulle vara osäker kommer därför knappast som någon överraskning. Jag har ifrågasatt honom länge och 1-4-förlusten i helgen hemma mot Fulham var droppen som fick bägaren att rinna över.

Min uttalade uppfattning i söndags kväll var att Ian Holloway borde få sparken. Vad som nu skett är att Ian Holloway har avsagt sig uppdraget, och klubb och manager har kommit överens om att gå skilda vägar. Frivilligt eller i preventivt syfte? Som alltid och som avsett svårt att göra en tydlig skillnad.

Ian Holloway har inte haft en helt lätt situation. Lagets stjärna Wilfried Zaha såldes till Man Utd samtidigt som lagets främste anfallare Glenn Murray är långtidsskadad. Analysen av Crystal Palace var dock redan innan säsongen solklar, laget behövde förstärkas defensivt. Samtidigt har Ian Holloway och Crystal Palace värvat mängder av spelare, men huvudsakligen offensivt.

Gapet mellan behov och verklighet blev till sist för stort. Det stora antalet värvade spelare har enligt Ian Holloways egen utsago dessutom resulterat i låg moral inom spelartruppen.

Ian Holloway har naturligtvis gjort sig skyldig till att ha satt samman sin spelartrupp på ett felaktigt sätt. Men han ska samtidigt ges beröm för att han inser sitt eget ansvar för Crystal Palaces misslyckande, och ser till att självmant dra konsekvenserna därav. Ett gott tecken på moralisk integritet.

Beslutet att lämna klubben kan också ha den positiva effekten att det tvingar spelarna att ta sitt ansvar. Nu går det inte längre att gömma sig bakom en skyldig manager.

:::

Tony Pulis och Neil Warnock verkar vara de två managernamn som är hetaste kandidaterna att efterträda Ian Holloway.

Det känns på sitt sätt lite udda. Ian Holloway har alltid stått för en snabb och passningsbaserad anfallsfotboll. Tony Pulis och Neil Warnock har å andra sidan representerat något i alla fall delvis annorlunda.

Så märkligt är det dock kanske inte. Det är så klart inte omöjligt att Crystal Palace gör analysen att om de ska hålla sig kvar i Premier League så fordras en mer cynisk approach än vad Ian Holloway presterade. Back to basics helt enkelt.

Neil Warnock har ju dessutom ett förflutet i klubben, vilket kanske talar till hans fördel.

:::

Gårdagens Champions League innebar bra resultat för både Man Utd och för Man City.

Man Utd leder gruppen efter att inte överdrivet övertygande ha besegrat Real Sociedad på Old Trafford. Dessutom knockade Bayer Leverkusen fullständigt Shakhtar Donetsk.

Man City svarade för en stark men effektiv vändning borta mot CSKA Moskva och vann med 2-1. Det börjar alltså alltmer likna vad vi redan från början trodde, det vill säga att Man City går till sitt allra första slutspel i Champions League, tillsammans med Bayern.

:::

Tre engelska klubbar befinner sig alltså i Europa League och de ställs ikväll samtliga mot lag från tidigare Sovjetrepubliker.

Tottenham beger sig till Moldavien och förmodligen så vibrerar väl spelarnas hörlurar av Bob Marley. Förhoppningsvis så håller sig dock spelarna borta från Bob Marleys rökverk.

På Liberty Stadium och på DW Stadium vankas det dock vodka i halvtid, när de ryska klubbarna Kuban Krasnodar och Rubin Kazan kommer på besök. Både Swansea och Wigan ligger bra till i sina respektive grupper.

Riktigt spännande ska det dock bli på DW Stadium. Wigan spelar så klart i The Championship samtidigt som Rubin Kazan nu måste betraktas som ett etablerat europeiskt cuplag. En tuff nöt att knäcka för Wigan.

Det är dessutom gruppfinal, där Rubin Kazan hittills har vunnit sina båda matcher, samtidigt som Wigan ligger tvåa i gruppen med fyra poäng, tre poäng för Zulte-Waregem.

En vinst ikväll vore guld värd för Wigan.

:::

Be Champions!!

Viktigt att kontrollera borta och dominera hemma i Europa

23 oktober 2013 09:28, Peter Hyllman

Tung förlust för Arsenal igår kväll hemma mot Dortmund, både sett till resultatet i sig så klart, att förlora genom ett sent mål är aldrig roligt, men också rent gruppstrategiskt.

Det har som väntat blivit tre klubbar som gör upp om det. Arsenal, Dortmund och Napoli. Marseille har samtidigt blivit gruppens strykpojkar. Men med tre omgångar spelade befinner sig nu samtliga dessa tre klubbar på sex inspelade poäng var.

Den fundamentala skillnaden är dock att Arsenal har två bortamatcher kvar, båda dessutom mot Dortmund och Napoli. Det är inte en situation att precis avundas.

Lite småtypiskt är det allt för Arsenal. Det har länge gått trögt för dem i Premier League men de har ändå alltid tagit sig vidare i Champions League. Nu går det som på räls i Premier League, men då börjar det istället krångla i Champions League.

Läget för Arsenal är naturligtvis inte hopplöst, bara komplicerat.

:::

Vad man så klart inför kvällen kan undra är om Man Utd möjligen befinner sig i det omvända läget, eller kanske snarare i en exakt likadan situation.

För dem går det å ena sidan närmast ofattbart trögt i Premier League, men i Champions League så här långt har de ändå rasslat fram goda eller åtminstone fullt acceptabla resultat.

Nu vankas det ett dubbelmöte med Real Sociedad, som de allra flesta bedömare varnade för inför gruppspelet men som hittills har kammat noll i poäng under de första två matcherna. En lurig uppgift, inte minst eftersom Sociedad är piskade att plocka poäng.

Spanskt motstånd har ofta ställt till problem för Man Utd, inte minst kanske i Spanien. Kvällens match går på Old Trafford, men inte heller det verkar ha skänkt Man Utd någon större trygghet den här säsongen.

Och ungefär samtidigt som kvällens match så riktar även Alex Fergusons nyss utkomna självbiografi ytterligare frågor och kontroverser mot Old Trafford, även om det mesta av innehållet fokuseras på det förflutna.

Ändå så gör det så klart skuggan som vilar över David Moyes tämligen mer påtaglig än vad den redan annars var.

:::

Man City hade så klart en fruktansvärd upplevelse förra omgången, med en blytung förlust på hemmaplan mot Bayern München.

Ikväll åker de till Moskva och måste då visa sig kapabla att komma tillbaka från en tung förlust även i det europeiska cupspelet. Man City och CSKA Moskva ligger båda på samma poäng och dubbelmötet dem emellan kommer att avgöra mycket av hur den här gruppen slutar.

:::

Contain away, dominate at home.

En vanligt framhållen och ofta framgångsrik europeisk cupstrategi som de engelska klubbarna den här säsongen har ett vanskligt förhållande till. Chelsea har ju fullständigt inverterat den så här långt. Arsenal fallerade i den igår kväll. Man Utd kan sägas ha fullföljt den hittills.

Nyckeln till framgång dock för båda Manchesterklubbarna i sina respektive dubbelmöten. Om de lyckas med denna strategi så har de i praktiken lagt grunden för gruppavancemang och slutspel.

:::

Be Champions!!

Europeisk fotbolls två darlings möts på Emirates

22 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Premier League mot Bundesliga ikväll alltså. På två fronter. Arsenal mot Dortmund och Schalke mot Chelsea. Det står 1-1 efter hittillls två av säsongens totalt åtta möten.

I min mening två lite tidstypiska möten kan tyckas. Fotbollen i England grundades ju som en arbetarsport med rötterna i nordvästra England. Fotbollen söderöver sågs på med misstanke och viss del förakt.

Samtidigt som engelsk fotboll blir alltmer business och det knappast längre i något sammanhang är relevant att prata om en klubbs arbetarhistoria så är det alltså i Champions League, den moderna fotbollskapitalismens alldeles egna Särimner, som den klassiska konflikten mellan industriort och storstad numer utspelas.

London mot Ruhr.

Den finansiella kapitalismen mot industrialismens europeiska epicenter. Borgarklubbarna mot arbetarklubbarna. Det engelska bolagstänket mot det tyska föreningsidealet. Räkmackor mot ölen på läktarna, konsumerism mot supporterskap.

Allting grovt förenklat naturligtvis.

:::

Chelsea lyckades ju med förlusten mot Basel ställa till det något för sig i gruppspelet. Förvisso vann de som väntat mot Steaua, dessutom hjälpte Schalke till med att knäcka Basel borta, men kvällens bortamatch mot Schalke blir ändå viktigare än vad den borde behöva vara.

Det moraliska, estetiska och narrativa huvudnumret för kvällen är trots detta tungviktsdrabbningen på Emirates mellan Arsenal och Dortmund, förra säsongens finalister och de senaste årens darlings inom den europeiska fotbollen.

Arsenal har ju länge varit något av darlings även de, åtminstone inom den engelska fotbollen. Det har dock alltid i någon mening kunnat avfärdas med att de trots sin popularitet, stilrenhet och moderiktighet så sällan faktiskt åstadkom något av bestående värde.

Så här några månader in på den här säsongen känns det dock som att läget är ett annat för Arsenal, som befinner sig i en imponerande svit sett till såväl resultat som prestation.

Detta samtidigt som Dortmund kan ha peakat en aning. De jagar förvisso Bayern i Bundesliga, efter att förra säsongen ha slutat långt efter dem, men är pressade i Champions League efter att ha förlorat den första matchen mot Napoli.

Om både Arsenal och Napoli vinner ikväll så ligger Dortmund tre poäng back med endast tre omgångar kvar att spela. Förvisso med både Arsenal och Napoli kvar att möta på hemmaplan.

:::

Det är andra gången på tre år som de här båda klubbarna stöter på varandra i Champions Leagues gruppspel. Ändå känns det den här gången som ett betydligt mer högprofilerat möte.

Den gången var det ett i alla fall mentalt svagare Arsenal som stod på ena planhalvan. Och på den andra planhalvan stod ett Dortmund som förvisso var mycket talangfullt men som saknade europeisk cuperfarenhet.

Då kändes det som ett outsidermöte, den här gången känns det som ett toppmöte.

Det ska hur som helst bli både roligt och intressant att se matchen.

:::

För övrigt anser jag att Ian Holloway bör få sparken. Och om det inte redan har hunnit ske när den här bloggen publiceras så räknar jag med att det sker inom mycket kort.

:::

Be Champions!!

Hörnan: Harmoniskt i Arsenal

20 oktober 2013 23:47, Peter Hyllman

:::

Omgångens vinnare: Arsenal, Swansea, Tottenham.

Omgångens förlorare: Man Utd, Sunderland.

Omgångens manager: Arsene Wenger. Ser ut att ha hittat den perfekta balansen och harmonin i sitt Arsenal. Väl förtjänt framgångar efter flera års kritik och ångest.

Omgångens mål: Jonathan de Guzman, 2-0 vs Sunderland.

:::

Be Champions!!

Tottenhams säsong beror på ledarskapet på planen

20 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Premier League har haft sina upplagor av närmast osårbara lag. Arsenal som säsongen 2003-04 lyckades att gå igenom en hel säsong utan att förlora en enda ligamatch. Chelsea som under José Mourinho satte poängrekord i Premier League och som stundtals kändes omöjliga att rå på. Man Utd som under många år visat sig vara mer stryktåliga än Rocky Balboa i mängder av olika titelstrider.

Tottenham å andra sidan har alltid brottats med kontinuiteten i såväl resultat som prestation. De har de senaste säsongerna missat Champions League med en getingmidjas marginal. Den felande länken har genomgående varit densamma. De har precis som övriga klubbar drabbats av formsvackor, men deras har kommit vid fel tillfällen och de har varit något sämre på att korta ned dem och ändå rassla fram poängen.

Förra ligaomgångens smärtsamma förlust mot West Ham ger nu Tottenham chansen att visa att de lärt sig något av detta. De är inte det första laget i toppen av tabellen som åkt på en mina i en dylik match, men det som skiljer de bra lagen från de absoluta topplagen är topplagens förmåga att omedelbart hitta tillbaka till en vinnande modell.

:::

En sådan förmåga beror dock till stor del på ledarskap, förmågan att på eller vid sidan av planen leda sitt lag genom motgångar, att få draken att lyfta också i motvind. Chelsea hade mängder av ledare under sin storhetstid; John Terry, Didier Drogba och Frank Lampard. Man Utd har haft Nemanja Vidic, Ryan Giggs, Rio Ferdinand med flera. Arsenal lutade sig mot Sol Campbell, Patrick Vieira och Thierry Henry.

Ledarskapet kan naturligtvis också komma från sidan av planen, vilket inte minst Arsene Wenger, José Mourinho och Alex Ferguson har visat i sina respektive klubbar. Andre Villas-Boas har inte varit helt oäven i det avseendet även om hans förmåga att taktiskt anpassa sig efter en given matchbild hittills har visat sig begränsad.

På planen har ledarskapsfrågan kanske varit än mer påtaglig för Tottenham under senare säsonger. Gareth Bale har naturligtvis varit en påtaglig närvaro men kanske mer i egenskap av en unikt begåvad spelare, snarare än som den store ledaren. Han var ändå en som kunde kliva fram och rycka matchbilden i kragen och förändra den efter eget humör. Utan Gareth Bale i laget blir dock frågan än mer aktuell för Tottenham.

Vem utöver ledarskapet på planen?

:::

Andre Villas-Boas och Tottenham har använt pengarna från Gareth Bales försäljning till att köpa ett flertal spelare. Var och en av dessa är självklart ytterst kompetenta fotbollsspelare med förmåga att rent tekniskt och taktiskt höja Tottenham som lag. Men är någon av dem, till exempel Paulinho, Roberto Soldado, Nacer Chadli, Christian Eriksen eller Erik Lamela, en naturlig ledare på planen? Tveksamt.

Om vi istället går till det gamla gardet i relativa termer i Tottenhams spelartrupp så är det förmodligen Michael Dawson som framstår som lagets mest naturlige ledare. Men med risk för att man faller för den klassiska stereotypen om den högljudde ledaren som pekar med hela handen så känns det som att Dawson är för anonym i den rollen, han har ännu inte riktigt klivit fram i de svåra situationerna.

För tillfället känns därför Tottenham som ett lag som i för hög utsträckning för ett topplag låter sig kontrolleras av händelserna. Något som kännetecknar de allra bästa lagen är att de upplevs kontrollera händelserna. Kanske en illusion, men en illusion som blir till verklighet just för att många, inte minst laget självt, tror på den.

:::

Tottenham kan behöva ledarskap på planen idag. De förlorade hemma mot West Ham och tappade därmed värdefull mark både på Arsenal och Liverpool, och att följa upp detta med en match på bortaplan är dessutom aldrig lätt i Premier League.

Aston Villa är dessutom ett hopplöst oförutsägbart lag. De har hittills under säsongen besegrat både Arsenal och Man City, och är alltså allt annat än ofarliga, men även producerat riktiga plattmatcher mot lag som Newcastle och Liverpool.

Tottenhan kan dock finna viss trygghet i att det är inte första gången den här säsongen som de varit på Villa Park. De båda lagen möttes där i Ligacupens tredje omgång vilket med en Jermain Defore i toppform resulterade i en storseger för Tottenham.

Men varje match är en ny match, och ligaspel är oftast väsenskilt från enstaka cupmatcher.

:::

Be Champions!!

Managerns betydelse är både överskattad och underskattad

19 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Det är en av de mest svårlösta för att inte säga olösbara diskussionerna inom organisationsteorin, för all del inom samhällsvetenskapen som helhet, hur stort inflytande på världen som individer har i förhållande till strukturer eller institutioner. Funktionalistisk forskning tenderar att överskatta individens handlingsutrymme samtidigt som kritisk och postmodern forskning underskattar detsamma.

En liknande diskussion pågår inom fotbollen där det diskuteras vilken betydelse en manager egentligen har på en fotbollsklubbs framgångar. Är det managern som i kraft av sin egen personlighet driver klubben till framgång, eller är hans närvaro mer av en lycklig omständighet och klubbens framgångar snarare mer en produkt av goda institutionella förutsättningar?

Alex Ferguson är den manager inom engelsk fotboll som troligtvis ansetts som mest betydelsefull av dem alla. Han uppfattas som den kanske störste managern genom alla tider, men det är också ett rimligt antagande att det hade han inte ansetts som nu om han inte hade kommit till Man Utd. Ferguson gjorde Man Utd framgångsrika igen, men det var inget Hull eller Wigan som han gjorde till ett av världens största och bästa klubblag.

Sanningen är dock sällan eller aldrig ensidig. För sett till totala spelarlöner och spelartruppens marknadsvärde, två faktorer som anses ha enormt stor betydelse för ett lags framgångar, så har det räknats ut att Man Utd under Fergusons tid i klubben ”borde” ha vunnit Premier League sex gånger. Han vann Premier League med Man Utd mer än dubbelt så många gånger. Någon betydelse måste han alltså ha haft.

Statistiska nyckeltal är dock inte nödvändiga för att inse en managers betydelse. Johan Cruyff grundlade en hel klubbfilosofi i Barcelona. Bill Shankly skapade ett imperium i Liverpool och Arsene Wenger förvandlade ett mediokert Arsenal till en europeisk storklubb.

:::

En manager idag har inte det inflytande som han hade tidigare inom engelsk fotboll. Då kontrollerade managern i stort sett varenda aspekt av klubben och exempel på sådana klubbikoner är många inom engelsk fotboll. Matt Busby, Bill Shankly, Don Revie, Bill Nicholson, Brian Clough med flera.

Kapitalinflödet i Premier League, och inte minst invasionen av utländskt ägande, har skapat en betydligt mer aktiv ägarstyrning inom engelska fotbollsklubbar. Detta har kringskurit managerns auktoritet. Detta samtidigt paradoxalt nog som managern i media och i realiteten ensam tvingas bära hela ansvaret för en klubbs och ett lags misslyckanden.

Så kallade football directors har blivit allt vanligare också inom engelsk fotboll, och kan förväntas bli än mer vanligt förekommande. Detta är det kanske allra mest konkreta exemplet på hur klubbledningar begränsar managerns inflytande och det är också ett ingrepp som i flera klubbar har lett till konflikt med den gamla föreställningen om managerns särställning.

Även om det i flera fall också har visat sig vara en lyckad reform som gett upphov till långsiktighet och strategisk planering.

:::

Simon Kuper och Stefan Szymanski har med sin bok Soccernomics fått ett rejält genomslag. En av deras slutsatser som fått allra mest genomslag är den att en klubbs ligaposition i slutet av säsongen till 89% beror på storleken på klubbens lönebudget. Implikationen av detta skulle alltså bli att en manager själv som mest kan påverka 11% av sitt lags prestation i ligan.

Nu finns det mycket med denna slutsats som kan ifrågasättas. För det första så visar en motsvarande studie genomförd över en annan tidsperiod att lönebudgetens påverkan bara är 81%, vilket är en väsentlig skillnad. För det andra bortser Kuper och Szymanski från att en bra manager normalt sett kommer kunna förhandla till sig en högre lönebudget. För det tredje väljer de att titta på lönebudgeten som ett aggregerat mått, när managern i själva verket kan påverka väldigt mycket genom att fördela sin lönebudget olika för olika spelare.

Det där kan man så klart diskutera i oändlighet. Intressant är dock att även om vi skulle acceptera slutsatsen att en managers inflytande bara sträcker sig till 11% så är detta kanske inte så bara. En motsvarande studie av en VD:s påverkan på sitt företags lönsamhet, publicerad i Chris Andersons och David Sallys The Numbers Game, visar för övrigt att en VD påverkar 14,5% av företagets prestation.

Men fotboll är en sport med väldigt små marginaler, så 11% kan ju sett i det sammanhanget vara väldigt mycket. Fotboll handlar om att göra fler mål än sina motståndare och ta fler poäng än sina konkurrenter. Kan dessa 11% vara skillnaden mellan 1-1 och 2-1, eller mellan tre poäng och en poäng från en match? Ja, det måste man anta.

Men det är klart, ingen manager kan heller trolla med knäna. Och 11% är i absoluta tal så väldigt mycket mer i en klubb som Man Utd, som Arsenal, som Man City, Liverpool eller Chelsea, än vad 11% är i klubbar som Stoke, Wigan, Norwich, Aston Villa eller Fulham.

Det finns däremot en sak som samtliga dessa argument bortser från, nämligen managerns symbolvärde. En manager, åtminstone inom engelsk fotboll, är en symbol för klubben och en enande figur för dess samtliga intressenter: spelare, ägare, ledning och supportrar. Managern är på gott och ont den karaktär runt vilken såväl förhoppningar som frustrationer ges utlopp.

Managerns betydelse i formell mening är kanske på väg att avta, men det kommer att dröja länge än innan dennes symboliska mening inom engelsk fotboll minskar i omfattning.

:::

Dagens matcher: Newcastle vs Liverpool (13:45), Arsenal vs Norwich, Chelsea vs Cardiff, Everton vs Hull, Man Utd vs Southampton, Stoke vs West Brom, Swansea vs Sunderland, samt West Ham vs Man City (18:30).

Liverpool svarade för en riktig demolition av Newcastle på St James’ Park förra säsongen, och det kan finnas skäl att undra vad ett liknande resultat den här gången skulle göra med Alan Pardews anställningstrygghet. Arsenal, Chelsea och Man Utd har samtliga matcher de bör eller ska vinna, samtidigt som Man City har en knepig bortamatch på kvällen mot ett laddat West Ham.

:::

Be Champions!!

Sju goda saker och sju dåliga saker från de sju första omgångarna

18 oktober 2013 06:00, Peter Hyllman

Den första akten utav det Shakespeareianska drama som en normal Premier League-säsong utgör är över. Den tidiga höstens båda landslagsuppehåll är avklarade och i och med att England framgångsrikt kvalificerade sig till VM, utan att behöva ta den ångestladdade omvägen via playoff, och allt fokus kommer därför fram till mitten av våren att ligga på klubblagsfotbollen och ligaspelet.

Alltså kan det vara dags att stämma av vad som har skett hittills under säsongen. Trots att två månader passerat så har vi bara spelat sju omgångar av Premier League, men det är ändå sju omgångar som på lite olika sätt har vänt upp och ned på våra allmänt hållna föreställningar om ligan, dess starka och dess svagare kort.

Sju är ett heligt tal inom de flesta världsreligioner, så också inom kristendomen. I den bibliska sagan om Josef som säljs till slaveri i Egypten talas det explicit om sju goda år som ska följas av sju dåliga år. Goda och dåliga saker hittar vi så klart också i Premier League, även om de inte är fullt så omtänksamma att de dyker upp i riktigt lika god ordning som i Bibeln.

:::

Sju goda saker

(7) Southamptons imponerande start. Det är alltid särskilt roligt när de lite mer oväntade klubbarna svarar för en positiv säsongsinledning, men desto roligare när det är ett lag som både spelar en bra fotboll och vars framgång bygger på ett långsiktigt arbete med den egna ungdomsakademin. Det är i och för sig osannolikt att Southampton kommer hålla sig kvar på fjärde plats någon längre tid, men de förtjänar att ligga däruppe nu.

(6) Nykomlingarnas uppkäftighet. Det här var säsongen när de allra flesta trodde att Premier Leagues nykomlingar skulle få extra stora problem, och där det var sannolikt att alla tre skulle åka ur på en gång. Med lite olika angreppssätt under sommaren så har dock både Cardiff och Hull visat framfötterna rejält under säsongsinledningen, och det är snarare andra klubbar som ser ut att ligga betydligt mer illa till.

(5) Aston Villas högre lägstanivå. Säsongen inleddes strålande med en mycket meriterande bortaseger mot Arsenal. Därefter har resultaten varierat mellan svaga och starka, exemplifierat av förlust hemma mot Newcastle men vinst hemma mot Man City. Aston Villa är svårförutsägbara den här säsongen, men det är ändå bättre än förra säsongens förutsägbara svaghet. Aston Villa börjar hitta fotfästet i Premier League igen.

(4) Arsenals momentum. Act as if ye hath faith and faith shall be given to you. Eller med andra ord, fake it until you make it. Arsenal har inlett svagt några säsonger i rad och på så vis omedelbart hamnat på efterkälken. Den här gången har de undvikit detta, en utveckling som definitivt förstärktes i och med köpet av Mesut Özil, och till skillnad från tidigare säsonger så kan Arsenal nu spela med vinden i ryggen. Det kan bära långt.

(3) Premier Leagues nya TV-avtal. Det känns som att något håller på att hända med Premier League och mycket av förändringen kommer underifrån. Det nya TV-avtal som Premier League skrev på har gett samtliga klubbar i ligan helt nya ekonomiska förutsättningar, och redan till den här säsongen har vi sett ett rejält kvalitetsinflöde också i Premier Leagues mindre klubbar. Det leder till ökad otrygghet för ligans storklubbar, men skapar högre konkurrens och mer spänning.

(2) Bredden på toppstriden. Det mediala argumentet är naturligtvis att det är de stora klubbarna som blivit allt sämre, men den mer optimistiska glaset är halvfullt-tolkningen är även att de tidigare underpresterande storklubbarna inte längre underpresterar. Liverpool, Arsenal och Tottenham är alla tre med i toppen av Premier League på ett annat sätt än tidigare säsonger, och visst är det något som ökar både spänning och underhållning.

(1) De unga spelarnas framfart. Saido Berahino, Ravel Morrison, Ross Barkley, Adnan Januzaj, Robbie Brady med flera. Det har klagats mycket på att Premier League inte attraherar världsfotbollens största namn, men vad Premier League alltid har varit särskilt bra på är att ge ett skyltfönster åt världsfotbollens kommande stornamn och den här säsongen är så här långt inte något undantag. Det är de unga stjärnorna som hittills har lyst upp Premier League-säsongen.

:::

Sju dåliga saker

(7) Crystal Palace infriar förväntningarna. Om Hull och Cardiff har imponerat så har Crystal Palace snarare imploderat. Ian Holloway gjorde succé med Blackpool under sin förra sejour i Premier League, men med Crystal Palace verkar det mesta ha gått fel. Laget var i rejält behov av att förstärka försvaret under sommaren, men Holloway har ihärdat med att istället värva offensiva spelare. Tre poäng på sju matcher är illa för Crystal Palace.

(6) Swanseas mediokra inledning. Swansea är en klubb som vunnit många beundrare under sina två säsonger i Premier League. Inför den här säsongen är det många som förväntat sig att de ska ta nästa steg i sin utveckling, därtill inspirerade av sitt Europa League-spel. Men ligaformen har varit allt annat än övertygande, med förluster på hemmaplan som ett lag med aspiration på tabellens övre halva inte kan tillåta sig.

(5) Newcastles likgiltiga säsongsstart. Det har varit svårt att förutspå vad Newcastle skulle hitta på. Det gick illa förra säsongen men då fanns Europa League att skylla på. Utan den belastningen den här säsongen så var förhoppningen att Newcastle skulle återfinna samma form de uppvisade för två säsonger sedan. Istället har det blivit lite mellanmjölk av Newcastles inledning, inte särskilt bra men heller inte direkt katastrofalt.

(4) Fulhams bristande målmedvetenhet. Fyra klubbar ligger och snurrar på sju poäng på eller runt nedflyttningsstrecket. Fulham är en av dessa klubbar men ger intryck av att befinna sig i en värre situation än övriga på grund av en oro i klubben. Mediauttalanden kan betyda allt och intet, men det sänder inte ut några bra signaler när managern själv indikerar att han inte är nöjd med sin tillvaro i klubben. Spänningsvärk med klubbens nye ägare.

(3) Man Utds ledningsproblem. Det var många som kliade sig i huvudet under sommaren och undrade vad Man Utd egentligen pysslade med. Offentliga bud på några av transfermarknadens långskott, ett velande med betydligt mer rimliga måltavlor, ett tapp av etablerade och uppskattade tränare i klubben, och några osmidiga grodor i hanterandet av Wayne Rooney har handikappat Man Utd under säsongsinledningen.

(2) Storklubbarnas omställningsproblem. De allra största klubbarna i England drivs ju sedan länge som företag, och är det något som de borde kunna hantera så är det personalförändringar på toppnivå.Men det visar sig att förändring inte är något som klubbar som Chelsea, Man Utd, Man City med flera riktigt har lärt sig att bemästra. Vilket skänker ett något annat perspektiv på allt prat om hur professionella moderna fotbollsklubbar har blivit.

(1) Sunderlands röra. De stora reformatorernas främsta misstag är att försöka genomföra alltför mycket förändring på alltför kort tid. Paolo Di Canio såg sig själv som en reformator, rev upp väldigt mycket av det gamla med rötterna, och köpte in mängder med nya spelare. Det var ett högriskprojekt som till sist misslyckades och misslyckades spektakulärt med en poäng på sju matcher. Di Canio fick sparken och ersätts nu av Gus Poyet.

:::

Be Champions!!

Sida 20 av 163« Första...10...1819202122...304050...Sista »
  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv