Loggor
McDonalds
KIA Sony
Peter Hyllmans Englandsblogg

Om Arsenal lyckas besegra sig själva så vinner de FA-cupen

10 mars 2014 07.20, Peter Hyllman

Slutsatsen efter den gångna helgen känns både enkel och uppenbar. Om inte Arsenal vinner en titel den här säsongen så lär de väl i princip aldrig kunna göra det. Något annat går knappast att säga efter att resultaten från FA-cupens kvartsfinaler tickade in under söndagen.

Arsenal själva eliminerade ett av de riktigt tuffa hoten genom att besegra Everton med 4-1 på Emirates. Vann gjorde även Sheffield United och Hull som kommer att mötas i den ena semifinalen på Wembley. Den riktiga bonusen kom dock när Wigan mäktade med vad enbart Bayern München, Chelsea och Barcelona har klarat av hittills den här säsongen – att besegra Man City på Etihad.

Arsenal går nu upp mot Wigan i sin semifinal på Wembley. De är naturligtvis stora favoriter. Deras enda oro om någon borde rimligtvis vara just Wigans förmåga de här säsongerna att skrapa fram smått osannolika resultat just i FA-cupen.

Kvar i cupen vid sidan av Arsenal är alltså ett nedre mittenlag i Premier League, ett övre mittenlag i The Championship samt ett mittenlag från League One. På samma gång visar Arsenal den här säsongen upp en form och kvalitet de inte visat upp sedan tidigt 2000-tal. Visst har Arsenal haft gyllene titelmöjligheter förut under senare år, men inget riktigt likt den här.

Återstår gör kanske egentligen bara ett mentalt prov. Att kunna vinna även när man ska vinna. Arsenal kommer behöva gå ut i två matcher på Wembley, vilket i sig kan vara ett litet spöke, och vinna med vetskapen att det är matcher de ska vinna. Sådant är inte alla gånger lätt.

Den svåraste motståndaren att besegra kan ibland vara sig själv.

:::

Man City drabbades alltså för andra säsongen i rad av vad som man kanske snart får kalla en Wiganförbannelse.

Mycket av romantiken med FA-cupen är ju intimt sammankopplad med idén om cupskrällar. Det lilla laget som mot alla odds lyckas slå ut den stora klubben. David som fäller Goliat.

Det kommer väl aldrig riktigt att bli så som det en gång var med FA-cupen. Fotbollen har förändrats alltför mycket för det. Fotbollen drivs av pengar och pengarna finns inte i FA-cupen.

Men Wigan gör onekligen sin insats för att bevara FA-cupens charm.

Det vore kanske fel att säga att Wigans vinst mot Man City är den största skrällen i FA-cupens historia. Vi har sett mer enastående bedrifter. Men just att två år i rad slå ut Man City så långt fram i cupspelet tycker jag ändå placerar Wigans bedrift högt.

:::

Det gör även Sheffield United och Hull som nu möts i den ena semifinalen. Inte minst Sheffield United har ju den här säsongen svarat för en riktig mäktig cup run, inte minst imponerande med tanke på att laget spelar i League One.

Segern mot Charlton var övertygande. Dessförinnan har Sheffield United eliminerat både Nottingham Forest och Fulham, de senare med ett mål i sista minuten av förlängningen på bortaplan.

Sheffield United känns lite som sagan i den här upplagan av FA-cupen men det är ändå Hull som imponerar mest. Gårdagens 3-0-vinst mot Sunderland var ett rejält styrkebevis och den vinsten följer på tre tidigare segrar, mot i tur och ordning Middlesbrough, Southend och Brighton, som på något vis kändes självklara.

I mittbacken Curtis Davies har Hull i min mening en av Premier Leagues bästa mittbackar, åtminstone för tillfället. Självfallet underskattad eftersom han inte spelar i ett av topplagen, med sådan är ibland livets lott. På det centrala mittfältet har Tom Huddlestone växt ut till en riktig karaktär som är kapabel att ta kontroll över matcherna.

Steve Bruce har sin vana trogen lyckats skapa ett lag med väldigt mycket karaktär. Få hade kunnat tro att Hulls säsong skulle bli så här lyckad, många hade nog förväntat sig att de skulle befinna sig under nedflyttningsstrecket.

Istället tyder nu allt på att de klarar sig kvar i Premier League på ett tämligen övertygande sätt. Dessutom kan de nu avsluta säsongen med en och troligtvis två cupmatcher på Wembley. Knappast någon vanlighet i Hulls historia, de har aldrig vunnit någon större titel. De har varit i semifinal i FA-cupen en gång tidigare, det var 1930.

Positiva minnen lär de dock ha från Wembley. De var där i slutet av 2008 och vann då playoff-finalen i The Championship mot Bristol City. Det var en rejäl överraskning då, och kan de nu vinna två matcher på Wembley och få lyfta FA-cuppokalen så vore det en minst lika stor överraskning.

Det vore definitivt inget motstånd som Arsenal kunde ta lätt på. Allra minst i en cupfinal på Wembley.

:::

Otroligt imponerande seger för Chelsea hemma mot Tottenham. Och de fortsätter att sätta en rejäl press på sina konkurrenter. De ligger nu nio poäng före Man City som dock har tre matcher mindre spelade. De har alltså mer eller mindre piskat Man City att vinna dessa tre matcher.

Om Tim Sherwood inför matchen framför allt tillämpade taktiken att själv absorbera pressen från spelarna så var hans taktik efter matchen betydligt mer konfrontativ. Offentlig kritik av spelarna kan fungera, det kan i vissa fall som det här till och med vara berättigat. Men det är alltid ett högt spel.

Det börjar kännas alltmer som om Tottenham, likt Man Utd, kan glömma Champions League nästa säsong.

:::

Be Champions!!

Tre små rätter från FA-cupens kvartsfinaler

9 mars 2014 06.00, Peter Hyllman

Sheffield United vs Charlton Athletic

När Charlton i den femte omgången eliminerade Sheffield Wednesday på Hillsborough så var det slutet på farhågan eller förhoppningen, beroende på vem man frågar, om ett stålderby till kvartsfinal. Derbyt i Sheffield är ett av Englands största derbyn, trots att det ligger nedanför Premier League, och hade så klart varit cupmakarnas stora dröm.

Charlton vann emellertid med 2-1 på bortaplan. Vad man kan säga om både Charlton och Sheffield United är att säsongen hittills har varit något av en besvikelse för dem. Sheffield United söker så klart uppflyttning till The Championship men ser ut att ha en rejäl uppförsbacke att ens nå playoff-spel i League One. Charlton å andra sidan ligger under nedflyttningsstrecket i The Championship.

I sådana lägen säger den moderna teoribildningen att lag bör prioritera bort cupspelet för att satsa på ligan. Det är en teoribildning jag inte ger mycket för och glädjande nog verkar det som om både Sheffield United och Charlton satsar på FA-cupen. The Blades 1-0-seger borta mot Fulham i fjärde omgångens omspel, med ett sent mål i slutet av förlängningen, var så klart både dramatisk och positiv för Sheffield Uniteds självförtroende. Likaså det sena avgörandet i femte omgången mot Nottingham Forest.

Charlton får betraktas som favoriter i det här mötet sett till att de trots allt spelar i en högre division. Men med ett stort hemmastöd på Brammall Lane så har Sheffield United även de goda chanser att vinna.

:::

Hull City vs Sunderland

På tal om prioriteringar. Sunderland har presterat svagt i Premier League hela säsongen och ligger fortfarande söder om nedflyttningsstrecket. Dock med en match mindre spelad än övriga och således med chansen att för första gången på ett tag spela sig själva ovanför strecket.

Samtidigt har det gått desto bättre i cupspelet. Nu alltså kvartsfinal i FA-cupen och detta följer på en riktigt stark prestation i Ligacupen där de slog ut både Chelsea och Man Utd på väg till finalen. Väl där blev Man City till sist för starka men inte utan att Sunderland gav dem en viss skrämselhicka under matchen.

Ingen titel och ingen europeisk cupplats genom Ligacupen således. Nu finns de som menar att Sunderland gjorde bäst i att prioritera ned FA-cupen. En cup run är mer än nog och fokus borde helt och hållet vara på ligan. Här har vi den moderna teoribildningen igen med andra ord.

Jag tror det är fel tänkt. Sunderland som klubb behöver förmodligen den spänning och passion som cupspelet ger. Det föder dem även i ligaspelet. Få saker har gått rätt för Sunderland som klubb under senare år och laget har haft en tråkig tendens att falla in i rutin, tristess och en benägenhet till destruktiv introspektion typisk för alla klubbar i motgång.

Sunderlands bästa chans den här säsongen att klara av att hålla sig kvar i Premier League är kanske att de helt enkelt är för upptagna med cupspel för att behöva fundera alltför mycket över den egna situationen. Skjut först och fråga sen lär kanske vara Gus Poyets filosofi som bör sikta på att klara av säsongen och därefter ägna sommaren åt fortsatt uppbyggnad.

Hull å sin sida är ett hopplöst svårförutsägbart lag för tillfället. De varvar väldigt starka prestationer med desto svagare. Spelmässigt har Hull imponerat under säsongen men förmodligen är det slitage och trötthet som nu börjar ta ut sin rätt på Hulls spelartrupp.

:::

Man City vs Wigan

Wigans vindar har börjat vända uppåt igen. Annars var det väl egentligen efter deras senaste match mot Man City som de befann sig på sin höjdpunkt. Wigan hade då mot alla odds besegrat Man City med 1-0 på Wembley, vunnit FA-cupen och klubbens enda större titel till dags dato. Därefter följde mer bistra tider med nedflyttning från Premier League.

Många fruktade att om Wigan skulle åka ur Premier League så skulle det vara dödsstöten för den lilla klubben i den rugbydominerade satellitorten till Manchester. Säsongen inleddes dessutom tämligen svagt för Wigan som hade uppenbara problem med omställningen till The Championship och en annan typ av fotboll.

Men efter nyår har Wigan börjat hitta formen igen och i och med segern mot Nottingham Forest alldeles nyligen så hittade Wigan hastigt och lustigt upp ovanför playoff-strecket igen. Med elva poängs underläge så är de automatiska uppflyttningsplatserna förmodligen utom räckhåll, vilket gör att Wigan i bästa fall kan hoppas på ett ytterst osäkert kvalspel upp i Premier League, men där finns i alla fall chansen.

Mötet med Man City kan som bäst kanske påminna om en av klubbens sentida höjdpunkter. Men det är mycket som nu är annorlunda. Matchen spelas inte på Wembley till att börja med, utan på Etihad. Och Man City är mer harmoniska nu än vad de var under Roberto Mancinis slutskede i klubben. Absolut inget talar för att Wigan kommer att uppleva ännu en triumf mot den stora kusinen från storstaden.

:::

Be Champions!!

Tim Sherwood imponerar som Tottenhams manager

8 mars 2014 06.00, Peter Hyllman

När det talas om en managers uppgifter så handlar det normalt sett om rätt grundläggande saker. Att köpa och sälja spelare är en stor del. Att ta ut spelare till varje match är en annan, i vilket ingår att välja en bra taktisk uppställning sett till motståndet. Något som blivit allt viktigare med tiden är också att kunna hantera enskilda individuella spelare, så kallad man-management.

En aspekt som ofta, om än inte alltid, glöms bort är också managerns uppgift som någon form av buffert. Genom sin närvaro kan managern utgöra en form av skydd mellan spelarna och lagets omgivning. På så vis kan han absorbera något av den press som omgivningen sätter på lagets prestationer, och göra det lättare för de egna spelarna att koncentrera sig helt och hållet på uppgiften och på sin egen insats.

Det finns så klart de som är erkänt duktiga på just detta. Alex Ferguson ansågs normalt sett vara lysande på det. José Mourinho är en annan stor manager som ofta ser till att, likt Aragorns armé marscherandes mot Mordors portar, dra till sig strålkastarljuset och på så vis dra det bort från de egna spelarna. Det kan så klart kallas för media-management.

:::

Det fanns en hel del tveksamhet när Tottenham beslutade sig för att sparka Andre Villas-Boas och istället tillsätta Tim Sherwood som dennes omedelbara ersättare. Det sågs allmänt sett som en chansning och bristen på lyskraft i själva namnet såg närmast till att garantera spekulationer om att någon annan mer profilstark skulle anlända inom kort.

Sju vinster på Tottenhams elva ligamatcher med Sherwood som manager är dock ett bra facit, och ett facit med vilket Tim Sherwood allra minst bör ha lyft fram sig själv som en seriös kandidat till jobbet också framgent.

Det fanns sådant som talade för Tim Sherwood även på förhand. Tottenham har traditionellt varit ett lag som spelat med en form av brittisk identitet, det var också så de tog Champions League med storm för några år sedan. Med Andre Villas-Boas som manager gick Tottenham bort från detta och tappade kanske något av sin identitet och självkänsla längs vägen. Med Tim Sherwood försöker man kanske hitta tillbaka till detta.

Det som dock kanske imponerat mest med Tim Sherwood är just hans förmåga att absorbera pressen på laget. Och den pressen är så klart omfattande med tanke på Tottenhams ambition att spela i Champions League, samtidigt som laget misslyckats att nå den ambitionen flera säsonger i rad.

Givet Tottenhams tabelläge så är varje match nu för tiden något av en måste vinna-match. Inte minst matcher mot lagen längre ned i tabellen. Pressen var också stor inför förra omgångens match mot Cardiff, men då lyckades Tim Sherwood hålla spelarna fria från detta genom att istället prata om den press som var riktad mot honom själv.

Han har också haft förmågan att koppla bort rykten gällande hans eget jobb i Tottenham. För naturligtvis cirklar gamarna runt Tottenham när de anar ett möjligt villebråd. Bland andra Roberto Mancini har ju uttryckt ett intresse för managerposten i Tottenham och sådant kan ju potentiellt vara ytterst störande för vem som helst. Louis van Gaal är ett annat stort namn som cirkulerat.

Det går heller inte att klaga på Tim Sherwoods man-management. Genom att frångå Villas-Boas enmansanfall har han blåst nytt liv i Tottenhams offensiv, men det hade han fått svårt att lyckas med om han inte samtidigt fått igång den tidigare iskalle Emmanuel Adebayor.

Rimligtvis borde Tottenhams klubbstyrelse vara imponerade med Sherwoods arbetsinsats så här långt. Det vore trist om en engelsk klubb inte vågade ge en ung engelsk manager fortsatt förtroende, i synnerhet när det finns ett så positivt arbetsprov som i det här fallet.

:::

Emellertid sätts så klart Tottenham och Tim Sherwood på ett rejält examensprov idag, när de ska bege sig till Stamford Bridge och toppmöte, tillika Londonderby, mot Chelsea.

Tim Sherwoods återtåg mot Tottenhams mer klassiskt brittiska speltradition har förvisso i mina ögon lyft laget mot normalt sett svagare motstånd. I den situationen har Tottenham blivit mer svårmotståndligt. Men i det upplägget finns också en erkänd taktisk naivitet som riskerar att avslöjas när laget stöter på tuffare motstånd.

Om detta riskerar att avslöjas någon gång så är det kanske först och främst just mot Chelsea och mot José Mourinho, som utgör kanske själva antitesen till dylik taktisk naivitet.

För Tottenhams klubbstyrelse handlar kvällens match alltså kanske inte bara om att bedöma Tim Sherwoods förutsättningar att ta Tottenham till Champions League, utan lika mycket hans förutsättningar att fungera som manager i Champions League.

:::

Dagens tidiga FA-cupmatch, mellan Arsenal och Everton, är naturligtvis väldigt intressant den med. På hemmaplan är Arsenal självklart favoriter, men Everton har imponerat i år och utgör absolut inget lätt motstånd på Emirates. Everton betraktar jag som en outsiderkandidat att vinna FA-cupen den här säsongen.

:::

Be Champions!!

En personlig rant om det engelska landslagets kranka blekhet

7 mars 2014 06.00, Peter Hyllman

När Sven-Göran Eriksson inför sitt sista mästerskap med England, VM 2006 i Tyskland, avslöjade bombnyheten i samband med sin uttagning av VM-truppen att han tagit ut den då 17-årige Theo Walcott så drunknade nästan de engelska proffstyckarna i mängden av egna åsikter och kommentarer.

Modigt skulle kanske en del välja att beskriva en sådan laguttagning, ett sätt att satsa på unga spelare. Theo Walcott spelade å andra sidan inte en minut under aktuellt mästerskap så om det var så värst modigt vete tusan. Snarare var det kanske slöseri på en trupplats som inget fluffigt resonemang om vad Walcott eventuellt lärde sig av äventyret riktigt kan väga upp.

Gränsen kan således tyckas hårfin mellan å ena sidan mod och å andra sidan dumdristighet eller slösaktighet. Det stora problemet med England och dess förbundskapteners laguttagningar under minst det senaste årtiondet har emellertid inte varit överdrivet mod utan snarare en fullständig ovilja till risktagande.

England har blivit fasansfullt förutsägbara i sin laguttagning. Något som naturligtvis bara ger dem ännu ett underläge i ett för dem redan rätt taskigt läge där andra länder ligger långt före i teknisk och taktisk utveckling, för att inte tala om landslagsorganisation.

:::

Det finns en vanlig föreställning om att framgångsrikt managerskap eller förbundskaptensarbete handlar om att eliminera risk. Detta är inte fallet. Ett framgångsrikt ledarskap handlar istället om att välja och hantera en acceptabel nivå av risk. Utan risk uppnår man emellertid inga framgångar, i alla fall inga meningsfulla framgångar.

Den lärdomen har helt och hållet försvunnit från Englands uttagningar. Där spelas det hela tiden på så kallade säkra kort, även när alla erfarenheter tyder på att det inte nödvändigtvis är det bästa tillgängliga alternativet. England har slutat vara en meritokrati på landslagsnivå, konkurrensen är på så vis satt ur spel och utan konkurrens sjunker både motivation och kvalitet som en sten.

Istället satsas på redan etablerade och stora namn. Inte i huvudsak för att de nödvändigtvis är bäst utan för att val av någon annan spelare innebär en politisk risk för förbundskaptenen. Att istället låta sig styras av opinionen ger förvisso ett effektivt skydd mot kritik men är tämligen otillräckligt när det handlar om att utveckla det egna laget.

:::

Vi ser detta gång på gång med England. Stora namn framför allt från stora klubbar ges företräde. Nästan oavsett hur dåligt de presterar även över en längre tid. Detta var fallet under Sven-Göran Eriksson, det var fallet under Fabio Capello och det fortsätter vara fallet under Roy Hodgson.

I träningslandskamper känner sig förbundskaptenerna lite friare, inte minst på grund av att de större spelarna då tar till allehanda akrobatik för att på eget bevåg slippa ifrån dessa matcher. Då prövas lite fräschare spelare från de mindre klubbarna. Och ofta blir detta succé. Leighton Baines, Andros Townsend, Adam Lallana är blott exempel på spelare som synbarligen lyft England som landslag.

Men kommer de att få spela i VM, kommer de ens att bli uttagna till VM-truppen som åker till Brasilien i sommar? Ytterst oklart för att inte säga i vissa fall osannolikt.

Det är helt uppenbart att Daniel Sturridge för tillfället är den engelske spetsanfallare som är bäst och mest effektiv i just den positionen. Ändå vet vi med närmast religiös övertygelse att när England sparkar igång VM i sommar så kommer Wayne Rooney spela i den positionen, trots att han förmodligen skulle vara ett bättre alternativ lite längre ned bakom Sturridge.

Likaså kan vi vara rätt övertygade om att Ashley Cole kommer att spela på Englands vänsterkant, även fast egentligen både Leighton Baines och Luke Shaw förmodligen vore bättre alternativ.

Vi kan vara tämligen övertygade om att Adam Lallana som mest kommer att ha en backup-roll i den engelska landslagstruppen. Sittandes på bänken och kanske få ett inhopp då och då. Hans spel och hans energi är dock sådant att han borde vara given i förstauppställningen.

Det pratas ofta och med rätta om hur den negativa pressen på de engelska spelarna, från press och från supportrar, begränsar deras prestationer i den engelska landslagsdräkten. Ett kanske mer allvarligt men ändå dolt problem är hur motsvarande press påverkar förbundskaptenen.

:::

Diskussionen inom engelsk fotboll handlar ofta om en skiljelinje mellan club och country, klubblag och landslag. De stora klubbarna sätter sina egna intressen före landslagets intressen, landslagsorganisationen är för svag och maktlös för att kunna sätta emot, och spelarna själva biter inte den hand som trots allt föder dem.

Vi har sett konsekvenserna under alltför lång tid. Spelare som är antingen upprörande omotiverade när det gäller landskamper, en skugga av sina egna jag när de spelar för sina klubblag, eller så tyngda av pressen på deras axlar att de närmast påminner om en svettig Ayn Randsk mardröm, dock utan att världen skälver.

Jag har i mina mer irriterade stunder efter att ha följt landslagsfotbollen, som jag egentligen inte ger så mycket för eller är ens måttligt intresserad av, tänkt att England förmodligen skulle prestera bättre i ett VM eller ett EM om de helt enkelt bara vägrade att ta ut spelare från Premier League, och istället bara ta ut spelare från The Football League.

Spelarna skulle naturligtvis vara tekniskt sämre, men de skulle spela med mindre press och större glädje, och det skulle verkligen inte saknas kampmoral och järnvilja. Kanske skulle England också då börja spela på ett sätt som passar lagets och landets tradition och kynne. Jag tror inte det skulle vara till Englands nackdel.

Vill man kompromissa med denna erkänt radikala approach så säger man kanske att England skulle strunta i att ta ut spelare från de engelska storklubbarna. Det enda problemet med den policyn vore kanske att bestämma var man drar gränsen mellan så kallad storklubb och icke-storklubb.

Att England skulle lyckas göra något väsen av sig i VM i Brasilien i sommar kan dock bara betraktas som ytterst osannolikt, och som något av en skräll ifall det faktiskt inträffar.

:::

Be Champions!!

Engelsk fotbolls fem jävligaste ägare just nu

6 mars 2014 06.00, Peter Hyllman

Ett inte ovanligt problem med antingen väldigt rika eller väldigt mäktiga människor är att de liksom i någon mening isoleras från sin omvärld. De förblir kanske inte alla gånger kvar med fötterna på jorden, som det så vackert brukar heta, utan förlorar sin förankring till verkligheten. Det är inte alltid de själva som skapar den där bubblan utan ibland är det deras omgivning som skapar den åt dem.

Det finns exempel på hur vissa engelska fotbollsägare verkar leva lite grann i en sådan bubbla. Hull Citys ägare Assem Allam exempelvis som efter många turer hit och dit fortsätter hota med att om han inte får sin vilja igenom så kommer han minsann att lämna klubben. Det fanns under det kalla kriget en doktrin om det trovärdiga hotet. Ett hot måste vara trovärdigt för att vara effektivt. Med vilket säkert varenda förälder förstår precis vad som avses. Dock verkar Allam ha missförstått något fundamentalt.

Ägandet inom engelsk fotboll har under de senaste tio åren varit en minst sagt het potatis såväl medialt som i supporterkretsar. I och med att Premier League blivit ett alltmer omfattande globalt varumärke, med ett ständigt tilltagande kommersiellt marknadsvärde, så har också ägandet inom den engelska fotbollen blivit alltmer globalt. Utländska ägare tar antingen över klubbar i Premier League eller så tar de över klubbar under Premier League med den uttalade ambitionen att ta sig upp i Premier League.

Nu ska inte det förstås som att utländska ägare per definition är dåliga ägare eller att alla engelska eller möjligen brittiska ägare är bra ägare bara för att de råkar ha sitt ursprung så att säga på hemmaplan. Men det finns normalt sett en betydligt större chans att en utländsk ägare ger sig in i något de inte hade riktigt full koll på och styrda av andra värderingar än de som är de normala och traditionella inom engelsk fotboll.

Ibland slår det ju verkligen fel och några ägare kan bli både katastrofala och rent ut sagt pinsamma för sina respektive klubbar. Det här är min sammanställning över de fem värsta ägarna just nu inom engelsk fotboll, vilket alltså innefattar också divisionerna under Premier League.

:::

(5) Coventry City – Otium Entertainment Group

Oförmåga att investera i spelartruppen och inkompetens i klubbens ekonomiska förvaltning kan förvisso vara illa nog men är kanske ändå inte det mest centrala i en supporters ögon. Som supporter förstår man möjligen intellektuellt att ekonomin är viktig för klubben men det är inte vad som ligger närmast om hjärtat. När något så fundamentalt och identitetsbundet som den egna arenan emellertid sätts på spel så reagerar desto fler. Mammon styr i förhandlingarna runt Ricoh Arena och klubbledningens beslut att flytta lagets hemmamatcher ett flertal mil till Sixfields Stadium har varit ett våldsamt impopulärt beslut.

(4) Hull City – Assem Allam, Allamhouse Ltd

Det pågår inom Hull för tillfället en rejäl maktkamp angående klubbens kultur, identitet och varumärke. Allam föreslår på något skakiga företagsekonomiska grunder att ta bort AFC och City från Hulls namn och helt enkelt kalla dem för Hull Tigers. Värdekonservatismen inom den engelska fotbollskulturen slår så klart bakut men frågan är om den största skadan Allam ändå gör är att framstå som en så pinsam parodi på sig själv. Att hota med att lämna klubben, något som hans omgivning snarare skulle uppfatta som ett fagert löfte, är fånigt nog men när han i intervjuer gör bort sig genom att hänvisa till företagsekonomiska resonemang alltför ihåliga för till och med en distanskurs på Hermods, och hävda att han skulle döpa om Man City till Manchester Hunters, så är risken alltför hög att det till sist skvätter över på klubben. Keep it in your pants, Allam!

(3) Birmingham City – Birmingham Int Holdings, Carson Yeung

Fagra löften om att investera stora pengar i spelartruppen i syfte att vinna supportrarnas förtroende. Check. Bristande vilja eller förmåga att därefter uppfylla dessa löften. Likaså check. Redan när en klubb rent bolagsrättsligt är registrerad på Cayman Islands så börjar man så klart ana oråd, och man kan ju lugnt säga att ägarförhållandena i Birmingham har varit minst sagt oklara. Att Carson Yeung leder någon form av konsortium har stått klart, men vilken substans som finns bakom detta konsortium är desto mer oklart. Någon form av aning av denna substans börjar man dock få nu när Yeung står åtalad för grova brott relaterade till penningtvätt. Den smutsiga byken finner sig nu Birmingham indragen i.

(2) Cardiff City – Vincent Tan

Cardiffs supportrar har fått svälja mycket sedan Vincent Tan med sina malaysiska pengar tog över klubben. Förändringen av klubbens logga och tröjfärger var svåra att smälta men förmodligen gick det till sist ned mycket till stor del för att resultaten trots allt kom. Cardiff gick upp i Premier League för första gången i klubbens historia. Inte bara det, en bit in på säsongen såg det dessutom ut som om klubben skulle kunna hålla sig kvar. Då får Tan för sig att sparka Malky Mackay, klubbens manager, i vad som i huvudsak mest framstår som en intern prestigestrid. Den direkta konsekvensen har blivit att Cardiff sjunkit som en sten i tabellen och nog troligtvis kommer att befinna sig i The Championship igen i början av nästa säsong. Stolthet går före fall, inte många illustrerar det mer tydligt än just Vincent Tan.

(1) Leeds United – GFH Capital / Eleonora Sport Ltd, Massimo Cellino

Rent ägarmässigt får Leeds sägas befinna sig i en brytpunkt mellan å ena sidan GFH Capital och å andra sidan Massimo Cellino. Men i en lång nutidshistoria av äckliga ägare så befinner sig Leeds nu troligtvis i sin absoluta nadir, och den enda förhoppningen är kanske att det efter det djupaste mörker bara kan bli ljusare. Invändningen är att så har det tänkts om Leeds förut. Med GFH Capital fanns förhoppningar men den enda viljan de visade upp efter köpet av klubben var att sälja den vidare. Massimo Cellino, en posterboy för ”fit and proper person”-testets otillräcklighet, har formellt köpt klubben från GFH Capital men måste först godkännas av The Football League. Nu visar det sig att misstankar om skattebrott riskerar omöjliggöra hans köp av klubben, något som följer på tidigare misstankar om förskingring. Leeds emellertid fortsätter sin frustrerande tillvaro som den sista storklubben utanför Premier League.

:::

Det går säkert att ha andra uppfattningar om vilka ägare som platsar på en sådan här lista, både grundad i rent sakligt formella skäl men även baserat på personlig moral och subjektiva värderingar. I dessa avseenden upplever jag mig inte som helt representativ för det engelska supporterkollektivet.

Att notera från min topplista, eller vad man nu ska kalla den, är dock att samtliga klubbar på den befinner sig i The Championship eller har alldeles nyligen befunnit sig i The Championship. Det säger mig att detta i sig säger någonting.

För det första att ägarskapets kompetens faktiskt avslöjar sig. Dåligt ägarskap resulterar inte i framgångar på fotbollsplanen. Indirekt är det kanske också ett gott betyg för i övrigt utskällda utländska ägare som Abramovich, Glazers, Mansour, Kroenke och allt vad de heter. Det visar också på värdet i att sätta in fotbollen i ett större institutionellt sammanhang. Det handlar inte bara om taktiska dispositioner och spelarvärvningar.

För det andra att det är framför allt den här nivån inom engelsk fotboll, det vill säga typ The Championship, som attraherar de inkompetenta ägarna, lycksökarna, opportunisterna och rövarbaronerna. Klubbarna här är naturligtvis värda mindre och kostar således mindre att köpa, samtidigt som där finns närheten till Premier League, dess allmänna popularitet och löften om snabba intäkter.

Det är alltså här som behovet av starkare och mer kraftfull reglering gällande ägandet är som störst. Ändå är det här som The Football League och engelsk fotboll i största allmänhet har valt att istället vara som mest släpphänta i sin reglering.

:::

Be Champions!!

Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor

5 mars 2014 06.00, Peter Hyllman

Det är ofta kontrovers runt Stoke. Nu är de i hetluften igen, bland annat efter att senast ha besegrat Arsenal hemma på Britannia Stadium i en något hetlevrad affär. Men också efter att FA beslutat sig för att på eget initiativ föra Charlie Adam inför räfst och rättarting för våldsamt spel efter att denne för typ sjuttiotolfte gången attackerat fötterna på sin motståndare.

Stokes funktionalistiska stil, funktionalism kan möjligen till viss del ses som en eufemism för något mer fysiskt råbarkat, har länge varit en källa till debatt och allmänt proffstyckeri. Vissa anser att det inte är fotboll som Stoke spelar, andra menar å andra sidan att den fotboll Stoke representerar ligger väldigt nära den engelska fotbollens kultur och tradition.

Inom den moderna fotbollen pratas det mycket om teknik och taktik. Det är dessa egenskaper som lyfts fram och värderas. Vi bedömer spelare i huvudsak utifrån deras tekniska egenskaper och vi bedömer lag som helhet i huvudsak utifrån dess taktiska färdigheter. Betydligt mer sällan bedömer vi såväl spelare som lag utifrån mer fysiska aspekter.

Ändå kan det vara så att den fysiska aspekten faktiskt spelar stor roll. På ett mer anekdotiskt plan är det många som exempelvis menar att Arsenal har svårt att ta sig ända fram till titlarna nu för tiden just eftersom de inte behärskar den fysiska kampen på planen i riktigt samma utsträckning som deras konkurrenter uppe i tabelltoppen.

:::

Men kanske har det fysiska spelet ännu större betydelse i den andra änden av tabellen, i fråga om vilka lag som går vinnande respektive förlorande ur den så kallade nedflyttningsstriden. De lag som deltar här är ju sällan de tekniskt eller taktiskt mest framstående så rimligtvis är det först och främst fysiken som borde vara deras främsta angreppssätt.

Tony Pulis var den som till viss del satte Stokes funktionalism på kartan. Han har sedemera lämnat klubben och befinner sig numer i Crystal Palace, en klubb han tog över tidigare under säsongen samtidigt som laget såg ut att gå en säker nedflyttning till mötes. Under Pulis har dock Crystal Palace tuffat till sig väsentligt och har stadigt rört sig uppåt i tabellen.

Daniel Storey på Sky Sports har gjort en statistisk sammanställning över olika aspekter av Premier League-lagens fysiska spel. Om vi håller oss till tabellens nedre halva så har Storey tagit reda på att dessa lag står för i genomsnitt 3,3 gula kort per match och 11,4 fouls per match.

Storey har emellertid brutit ned denna statistik lag för lag och en intressant omständighet är att Cardiff, som ligger näst sist i tabellen, också är Premier Leagues minst fysiska lag, något som alltså talar mot den intuitiva tanken att bottenlag är mer fysiska. Cardiff har dragit på sig färre gula kort än något annat lag och har hittills inte fått en enda spelare utvisad. Deras 9,17 fouls per match är väsentligt lägre än såväl ligans genomsnitt som genomsnittet på den nedre halvan.

Det hela blir så klart ännu lite märkligare sett till att Cardiff samtidigt har ett genomsnittligt bollinnehav om 45,3%, vilket gör dem till ett av ligans fem lag med minst bollinnehav. Med andra ord, Cardiff har inte bollen särskilt mycket och gör heller inte särskilt mycket för att ta bollen från motståndaren. Cardiff är exempelvis det lag i Premier League som genomför lägst antal tacklingar per match i Premier League.

Trenden pekar dessutom mot ännu mindre fysiskt spel för Cardiff under Ole-Gunnar Solskjaer som manager. Under dennes åtta ligamatcher har Cardiff stått för endast 7,4 fouls per match, och de har lyckats genomföra i snitt åtta tacklingar per match jämfört med tolv förut.

Cardiff har ju också stadigt rört sig nedåt i tabellen, till dess att de nu befinner sig på gränsen till att vara avhängda i Premier Leagues nedflyttningsstrid. I så måtto är de motsatsen till Crystal Palace, som blivit mer fysiska med Tony Pulis som manager och sedan dess står för 27% fler tacklingar per match än vad Cardiff gör. Crystal Palace har alltså rört sig konsekvent uppåt i tabellen sedan Pulis tog över laget.

:::

Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor sägs det. Men snälla pojkar vinner heller inga fotbollstitlar och snälla pojkar klarar inte av att hålla sig kvar i Premier League. Det är den oundvikliga och oomkullrunkeliga slutsatsen man drar av Daniel Storeys statistiska akrobatik. Teorin om det fysiska spelets betydelse verkar alltså stämma.

Cardiff måste tuffa till sig om de ska kunna vända trenden och hålla sig kvar i Premier League. Ole-Gunnar Solskjaer kallades under sin tid i Man Utd för ”The Babyfaced Assassin”. Det är ju medvetet tudelat men slutsaten är ändå rätt enkel. Solskjaer måste bli mindre babyface och mer assassin.

:::

Be Champions!!

Favorit i repris

4 mars 2014 10.40, Peter Hyllman

Varje match har sin charm och sin karaktär. Det kan finnas något lika spektakulärt spännande i en 1-0-match som går att hitta i den värsta och mest svängiga 4-3-kanonad. På samma sätt som en fysiskt brutal match kan tilltala sinnena likaväl som den tekniskt briljanta matchen.

Men även om alla matcher i någon mening är jämlika så är vissa matcher mer jämlika än alla andra. Vissa matcher antar inte minst med historiens facit en sorts episk eller ikonisk karaktär, matcher som sammantaget definierar en säsong eller en era.

Ofta talar vi här om matcher som innehåller mer än ett element. Vad som snarast gör den speciell är hur den kombinerar olika aspekter som intensitet, fart, teknik och många mål. Mycket av en match formas också i interaktion med publiken på plats, en stor del av upplevelsen av en match utgjörs av de ljudintryck som publiken förmedlar.

Vilka matcher som varit de bästa och mest minnesvärda är i grunden så klart en helt subjektiv upplevelse. Vad som bedöms är kanske inte alltid enbart matchens faktiska kvaliteter utan dessa sätts i relation till matchens betydelse, vilket inte är detsamma för alla.

Mina fem favoritmatcher från den engelska fotbollen under de senaste 25 åren är alltså dessa. Det är matcher som jag utan tvekan skulle kunna sätta mig ner och se igen. Säkert med en liknande behållning som när jag en gång såg dem för första gången.

:::

(5) Man City 3-2 QPR – 2011/12, Premier League

När vi tittar tillbaka på engelsk fotboll om sisådär 25 år så kommer vi inte helt osannolikt att prata om tiden före och efter att Man City växte fram till en av Premier Leagues storklubbar. Många kommer i så fall påpeka att det var här det så att säga började. Man City hade gjort en strålande säsong även om de var jagade ända in på målsnöret av Man Utd. I sista omgången hemma mot QPR skulle de dock bara spela hem ligatiteln. Men i 90 minuter gick precis alla planer helt fel och när matchklockan rörde sig mot tilläggstid så ledde QPR med 2-1. Två mål på några få minuter förändrade dock allt och orsakade den mest underbara och jävligaste ligaavslutningen på samma gång. Vad som hade hänt om inte QPR fått reda på att de inte riskerade nedflyttning oavsett under slutet av matchen kommer vi aldrig få veta.

(4) Man Utd 4-3 Man City – 2009/10, Premier League

Derbymatcherna mellan de båda Manchesterklubbarna har genom åren helt klart producerat några episka men inte sällan ensidiga matcher. En match av en helt annan art var den här mellan ett Man Utd som vunnit tre ligatitlar i rad och ett Man City som befann sig i inledningen av sin enorma uppgång. Rivaliteten mellan de båda klubbarna var därtill inflaterad av Carlos Tevez kontroversiella övergång och diverse utspel under försäsongen. Tre gånger om tog Man Utd ledningen men tre gånger kvitterade också Man City, inte minst genom en helt magnifik insats av Craig Bellamy. Djupt in på övertid spelade dock Ryan Giggs fri i straffområdet Michael Owen, som med sitt derbyvinnande mål kanske gjorde det enda riktigt minnesvärda under sin tid i Man Utd.

(3) Newcastle 4-4 Arsenal – 2010/11, Premier League

Det talas ofta om vilka de mäktigaste vändningarna är inom fotbollen. Men den tveklöst mäktigaste upphämtningen har Newcastle svarat för, och absolut ingen kunde så att säga se den komma. Arsenal gick triumferande in i halvtid med en 4-0-ledning och alla trodde att matchen var i praktiken helt och hållet över, bland dem flera av Newcastles hemmafans som dock skulle få anledning att ångra sig. Framförda av ett extatiskt St James’ Park gjorde Newcastle fyra mål på en halvlek och stod för en av Premier League-erans mest minnesvärda matcher.

(2) Arsenal 1-2 Man Utd – 1998/99, FA-cupsemifinal

Den engelska fotbollens båda titaner drabbade samman med jämna mellanrum mellan 1998 och 2004, och flertalet av dessa matcher var som sig bör episka både till sin karaktär, sin uppbyggnad och dess eftermäle. Det kunde handla om allt från militariserade pizzabufféer till prat om en ny världsordning. Få andra matcher har dock tydligare karaktäriserat tvekampen mellan de två kanske bästa lagen i Premier League-historien än den här FA-cupsemifinalen. Det var ett omspel efter att de båda lagen inte kunnat skiljas åt i det första mötet, och det var en match som dessutom skulle gå till förlängning. Det var sista gången som omspel skulle användas i en FA-cupsemifinal och matchen var således speciell också av det skälet. Engelsk fotbollshistoria.

(1) Liverpool 4-3 Newcastle – 1995/96, Premier League

”I would love it if we beat them!” grät Kevin Keegan rätt in i en TV-kamera mot sluttampen av den här säsongens magnifika titelstrid med Man Utd, efter ett av Alex Fergusons vid den tiden klassiska intervjuutspel. Även om Keegans utbrott blev allmänt häcklat så var det nog ändå många som sympatiserade med andemeningen. Dels för att det var Newcastle mot Man Utd så klart, men också tack vare Newcastles hisnande snabba och glädjerika anfallsfotboll. Ingen match har mer symboliserat denna fotboll än den här matchen på Anfield, när inte bara Newcastle bjöd upp till dans utan Liverpool deltog i den med lika vild frenesi dem. Det var en fantastisk fotbollsmatch, och propaganda för fotbollen, men det var också en match som pekade något på den naivitet som gjorde att Newcastle aldrig lyckades vinna ligatiteln alla trodde var självklar.

:::

Be Champions!!

Det brinner till i Alan Pardews huvud

3 mars 2014 10.52, Peter Hyllman

Vad är det som rör sig i huvudet på en manager som Alan Pardew när han mitt under match, därtill en match som det egna laget faktiskt leder med 4-1, beslutar sig för att skalla en motståndarspelare? Det här rör sig ju ändå om förmodat intelligenta människor.

Helgens stora skandal var naturligtvis Alan Pardews skallning, eller vad man nu ska kalla det, på Hulls David Meyler. Det var en handling som omedelbart åkallade FA:s och LMA:s uppmärksamhet, väckte indignation och upprördhet hos varenda kommentator och expert i det kända universum, och något som föranledde Newcastle själva att dela ut kraftiga böter tillsammans med en allvarlig reprimand.

Diskussionen som följt på detta har egentligen haft mindre mindre att göra med moraliska och humanistiska perspektiv men desto mer har den berört rent tekniska aspekter. Framför allt har det diskuterats hur man kan förändra det tekniska området vid sidan av fotbollsplanen, där managers har rätt att befinna sig, för att på så vis minska risken för liknande incidenter i framtiden.

Det borde inte överraska någon att denna senare diskussion framför allt har förts av LMA, eller League Managers’ Association, som naturligtvis har ett professionsbaserat intresse att rikta ansvaret bort från sina managers dem själva och snarare sätta fokus på yttre omständigheter. Andra tyckare, såsom exempelvis Graeme Souness, placerade istället all skuld på Pardew och menade att detta var något för vilket han riskerade sparken.

:::

Det är inte första gången som Alan Pardew befinner sig i hetluften. Bråk med andra managers har varit förekommande. För några år sedan knuffade han en av linjemännen och så sent som j januari så var han inblandad i kontrovers efter att ljudligt ha svurit åt Man Citys manager Manuel Pellegrini.

Misstaget jag tycker många gör när de ska försöka förstå vad som ligger bakom dylikt beteende är att de utgår från att det handlar om ett medvetet beslut eller ställningstagande. Det verkar som om man utgår från att Alan Pardew har kallt och sakligt bestämt sig, vägt fördelar mot nackdelar, och intellektuellt resonerat sig fram till minsann gå fram och skalla David Meyler. Och därefter följt upp tanke med handling.

Detta är som jag ser det inte ett helt rimligt perspektiv. Visst är alla människor i någon mening ansvariga för sina beslut och handlingar, medvetna eller omedvetna, och får hållas till svars för dem. Men människan är en varelse styrd minst lika mycket av känslor och impulser som av rationellt tänkande, vilket gör något som intention till ett minst sagt luddigt begrepp.

:::

Känsloläget är högt och spänt till bristningsgränsen inom fotbollen. Kanske inte minst för en manager som är personligt investerad i lagets prestationer och matchernas utfall i en utsträckning som få eller någon annan egentligen kan anses vara.

En manager blir inte en manager i en klubb på den allra högsta nivån genom att betrakta förluster som någonting normalt eller acceptabelt, och en manager förblir ännu mindre en manager i en klubb på den allra högsta nivån genom att inte reagera instinktivt och häftigt negativt mot själva föreställningen om det egna lagets förlust.

För en utsatt manager är det kanske desto mer påtagligt. Alan Pardew har under en längre tid befunnit sig i ett problematiskt förhållande till sin egen klubbledning, hans lags prestationer har varit minst sagt svaga och svajiga under senare tid, ett byråkratiskt gräl med förre sportdirektören Joe Kinnear är precis avklarat, men risken att förlora jobbet är alltjämt överhängande.

De flesta människor skulle i det här läget kunna gå till sig själva. Föreställ er att ni själva upplever ett hot om att bli avskedad och ni befinner er på en arbetsplats i ständig konflikt och alltid inblandad i diverse småbråk. Med all sannolikhet är detta något som kommer göra er nervösa, oroliga, stingsliga, lättretade och benägna att uppfatta det mesta som någon form av allmän provokation riktad mot er.

Föreställ er sedan att ni utför ert dagliga arbete framför 50,000 åskådare på plats och framför 50,000,000 människor som bevittnar det på TV.

Jag tror mer än några få av oss skulle vara benägna att reagera irrationellt och känslobaserat i en sådan utsatt situation. Det fråntar inte Alan Pardew från ansvar men det borde göra det möjligt för oss att betrakta det som skett med ett mänskligt synsätt snarare än att behandla det som någon form av intellektuell abstraktion. Döm andra såsom vi själva vill bli dömda.

Den logiken lever sällan media efter dock. ”When the seagulls follow the trawler, it is because they hope sardines will be thrown into the sea.”

Och kanske finns det anledning att återkomma också till fotbollsmatchens yttre omständigheter. De inre omständigheterna – pressen, resultatkraven och den ständiga avskedsrisken – är troligtvis oföränderliga. Men yttre omständigheter såsom det tekniska områdets placering i förhållande till planen går att påverka, och kanske skulle man vinna på att managers inte försätts i riktigt samma typ av fysiska situationer.

Eller så menar man att detta utgör en för stor inskränkning på en managers möjlighet till deltagande i matchsituationen, samt betraktar det som något utav en överreaktion på vad som i själva verket är ett ytterst fåtal och isolerade incidenter. Det absoluta normalfallet är hur som helst att det inte uppstår några egentliga problem.

Men om det är något som den engelska fotbollen gör riktigt bra i sådana här situationer så är det så klart att överreagera.

:::

Be Champions!!

Hörnan: Humorn är den utsattes främsta motvapen

2 mars 2014 21.08, Peter Hyllman

:::

Chris Hughton lever farligt. Det kan normalt sett vara okej att förlora för en manager, men det gäller att inte förlora på fel sätt. En manager som fått erfara det den här säsongen är Andre Villas-Boas. Chris Hughton riskerar efter 1-4 mot Aston Villa bli nästa.

Ole-Gunnar Solskjaer är ligans mest misslyckade manager. Möjligen är inte misslyckad rätt begrepp utan kanske ska det snarare vara malplacerad. Det beror på hur stor vikt man vill tillmäta betydelsen av tumultet i klubben. Men Solskjaers start i klubben är sett till inspelade poäng traumatiskt usel och detta traumas omfattning antyds kanske bäst av att Vincent Tan gick ut i veckan och hävdade likt den värste 11-åring i pingishagen att Malky Mackay minsann hade haft tur som samlat ihop så många poäng med Cardiff som han gjorde.

:::

Snipp snapp snut så var Arsenals titelsaga slut?

:::

Omgångens vinnare: Liverpool, Chelsea, Newcastle

Omgångens förlorare: Arsenal, Hull.

Omgångens manager: Paul Lambert. Var en hjälte under sin tid i Norwich men har sedan han lämnat klubben mer eller mindre vägrat att förlora mot sin gamla klubb. Aston Villa gjorde processen kort med sina motståndare idag och visade upp sig från sin bästa sida.

Omgångens mål: Christian Benteke, 1-1 vs Norwich. Målet var viktigt i så måtto att det kvitterade Norwichs ledning, och Bentekes nedtagning på bröstet och volley därefter rankar högt på min snygglista.

:::

Sunderland stod emot länge men till sist räckte det inte till. Man City vann programenligt och välförtjänt Ligacupen, och för Sunderland räckte det alltså inte med 41 års titelöken. Det blir minst 42 år.

:::

Omgångens stora vinnare: MAN UTD!!

:::

Be Champions!!

Sunderlands största match på 41 år

2 mars 2014 06.00, Peter Hyllman

Vi har befunnit oss i en liknande situation förut. Närmare bestämt för inte alls särskilt länge sedan. Det var så sent som i slutet av förra säsongen när Wigan gick in i en cupfinal mot mäktiga Man City. Absolut ingen trodde att de skulle kunna vinna cupfinalen, men de inte bara vann den genom Ben Watsons sena mål utan de dominerade den därtill.

Sunderland är historiskt sett en engelsk storklubb. Det är dock en storklubb som har vunnit märkvärdigt lite genom åren. I det har de något gemensamt med sina närmaste grannar och rivaler, Newcastle. Sett till de båda klubbarnas storlek så borde de ha vunnit mer. Ett av de största ögonblicken i Sunderlands historia är dock även det en cupfinal, när de 1973 skrällde i FA-cupfinalen på Wembley mot den tidens giganter, Leeds.

Självklart hoppas Sunderland på något liknande den här gången och möjligen drar de inspiration dels från sin egna historia från 1973, dels från Wigans insats förra säsongen. Å andra sidan kan man så klart hävda att Sunderlands chanser kanske hade varit större om inte Wigan hade vunnit förra säsongens final. För inte bara Sunderland lär ha det i åtanke, även Man City själva lär komma ihåg vad som hände.

Underskattning eller bristfällig motivation lär med andra ord vara ytterst osannolikt den här gången.

:::

Sunderlands manager Gus Poyet gick ju ut starkt i förhandspratet inför den här finalen och påstod i klara ordalag att han minsann värderade en cupseger högre än om Sunderland skulle klara sig kvar i Premier League. En uppfattning som i så fall går helt på tvärs med hur de flesta skulle formulera en sådan prioritering.

Naturligtvis finns det i detta ett visst mått av spel för galleriet. Det skulle Poyet säga alldeles oavsett vad han faktiskt tyckte. Han kan knappast gå ut några dagar innan en cupfinal och säga att han egentligen inte tycker att den är så väldigt viktig sett i ett större sammanhang. Hans arbete går ut på att få sina spelare att tugga taggtråd och pissa napalm därute på Wembleys gräsmatta. Då får man vara lite taktiskt med vad man säger.

Dessutom är det ju så klart ett falskt samband. Sunderland befinner sig inte i någon situation där de måste välja mellan Ligacupen eller Premier League, och kommer så klart heller aldrig att göra. Matchen idag ska spelas och vinst eller förlust så följer därefter avslutningen på ligaspelet. Exakt hur Ligacupen tillåts påverka Sunderlands spel är något som bara Sunderland själva kan påverka och avgöra.

Men det är klart, under senare år har vi ju sett flera exempel där ett lag först har vunnit en av cuperna för att därefter åka ur Premier League samma säsong. Wigan så klart men innan dem Birmingham.

:::

Även Sunderlands spelare verkar dock vara väldigt fokuserade på uppgiften i Ligacupen och betrakta den som viktig. Sunderland hade ett mäkta uselt genrep i och med en 1-4-förlust mot Arsenal där Sunderland i princip inte ens lämnade omklädningsrummet, så bleka var de. Om tankarna var på annan tid och annan plats är klart men inte helt osannolikt.

Lite talande för Gus Poyets prioriteringar var emellertid att han i den matchen valde att vila Lee Cattermole. Eller om han möjligen var rädd för att Cattermole skulle dra på sig en utvisning i den matchen och på så vis lyckas bli avstängd till Ligacupfinalen. En inte helt ogrundad farhåga när det gäller just Cattermole så klart.

Just Lee Cattermole kommer vara ett otroligt viktigt verktyg för Sunderland för att få någon form av kontroll på mittfältet. Om Man City lyckas få igång sitt passningsspel på det centrala mittfältet och kan hålla igång det förhållandevis ostörda så är matchen mer eller mindre förlorad för Sunderland.

Sunderlands vapen i den här cupfinalen måste för övrigt vara deras fart. Med snabba spelare och ett direkt passningsspel har de möjligheten att hitta bakom Man Citys backlinje, vars allmänna svaghet är just att de är förhållandevis långsamma i djupled. Med spelare som Adam Johnson, Emanuele Giaccherini och Jozy Altidore har Sunderland potentialen att kunna utnyttja detta.

:::

Om Sunderland faktiskt skulle vinna Ligacupen idag så kan ingen levande människa säga att det inte är väl förtjänat. De har på vägen till Wembley slagit ut såväl Chelsea som Man Utd, och att i finalen besegra Man City vore så klart bara det en imponerande insats.

Det vore Sunderlands första större titel sedan 1973. Det skulle innebära att Sunderland nästa säsong spelade i Europa League. Det får de inte göra om de förlorar. Bara det vore naturligtvis en stor sak för den stora klassiska klubben däruppe i nordost.

Men om det ska inträffa så krävs det att Vito Mannone upprepar några av Jimmy Montgomerys bravader från FA-cupfinalen 1973. Några av de svettigaste räddningarna i den engelska fotbollshistorien hittar vi där. Bland annat en fullständigt sanslös räddning på Peter Lorimers närskott.

Klassiska klubbar med något av ett historiskt prestationskomplex. Det finns vissa likheter mellan dagens båda motståndare.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Degerfors - Hammarby
Lördag 02 augusti kl 13:00
Emirates Cup: Valencia - Monaco
Lördag 02 augusti kl 14:55
Falkenberg - Malmö FF
Lördag 02 augusti kl 15:50
Norrköping - Häcken
Lördag 02 augusti kl 15:50
Örebro - Halmstad
Lördag 02 augusti kl 15:50