Peter Hyllmans Englandsblogg

2013-14: Swansea (++)

4 juni 2014 16.30, Peter Hyllman

Swanseas säsong drabbades av Henri Delaunays förbannelse och svårigheten att kombinera engelsk och europeisk fotboll. Nya krav på klubben ledde till konflikt mellan ordförande och manager, vilket resulterade i ett påfrestande managerbyte. Swansea bygger vidare på sin taktik med bollinnehav och eget passningsspel.

Swanseas säsong präglades till stor del av den europeiska förbannelsen. För första gången vann ju klubben förra säsongen en stor cuptitel i England och belönades för det med spel i Europa League. Men likt Newcastle före dem så tvingades Swansea upptäcka svårigheterna i att kombinera spel i Europa League med spel i Premier League. Resultaten blev lidande som en följd.

Kanske hängde de tidiga samarbetsproblemen mellan Michael Laudrup och Swanseas klubbledning samman med detta. Det framstod emellertid tydligt att Laudrup ville se en betydligt mer omfattande satsning i spelartruppen än vad Swanseas klubbledning var villiga att medge. Redan där alltså under sommaren började det se ut som om klubb och manager skulle gå sina skilda vägar.

Relationen mellan Laudruo och Huw Jenkins, Swanseas ordförande, blev till sist ohållbar. Laudrup ansågs bland annat inte lägga tillräcklig energi på lagets träningar. Swansea lyckades hur som helst med det svåra stycket att inte överreagera på sitt eget beslut. De rekryterade en mer eller mindre tillfällig ersättare internt i Garry Monk, som vidmakthöll Swanseas sätt att spela fotboll.

Fotbollsmässigt var säsongen något av en besvikelse. Swanseas spelartrupp är utan tvekan lite för stark för att behöva slåss i nedflyttningsstriden, om än med lite luft under ribban. Särskilt för en klubb som säsongen innan slutade nia och vann Ligacupen. Men sett till vad som hände under säsongen får man ändå betrakta det som en godkänd mellansäsong för Swansea.

:::

Swansea, 2013-14

Trots att Swansea genomförde ett managerbyte under säsongen så ihärdade laget med sin taktiska idé baserad på bollinnehav och eget passningsspel. En fördel möjligen av att rekrytera internt. Endast Arsenal hade ett högre antal passningar per match än Swansea, som samtidigt kan stoltsera med ett av Premier Leagues högsta snitt av lyckade passningar.

Konsekvensen är att Swansea, för ett lag i sin del av tabellen, släpper till förhållandevis få målchanser. Logiken är enkel, om man själv har bollen så kan inte motståndarna göra något med den. Emellertid är Swansea inte riktigt lika framgångsrika i den egna backlinjen, där förhållandevis få målchanser mot sig leder till relativt många insläppta mål.

Offensivt ser det emellertid bättre ut. Dock minskade Swanseas produktivitet sett till antal skapade chanser under säsongen, i all synnerhet efter det att Michael Laudrup lämnade klubben. Dock stoltserar Swansea med ett hyfsat effektivt anfall, inte minst tack vare Wilfried Bony.

:::

Säsongens spelare: Wilfried Bony. En riktigt lyckad värvning för Swansea den här säsongen. Ett kraftpaket som på ett naturligt sätt kompletterade Swanseas befintliga taktik. Är något typiskt nog den spelare i Premier League som gjort flest mål med huvudet under säsongen. Och det var viktiga mål, utan vilka Swansea mycket väl hade kunnat se sig nedflyttade till The Championship tillsammans med sina walesiska grannar.

:::

Sommarfokus:

(1) Behåll spelare. Många av Swanseas viktigaste spelare lockades till klubben tack vare Michael Laudrups vida kontaktnät och goda renommé, möjligen hans mest bestående insats som Swanseas manager. När han har lämnat klubben kan det visa sig svårt att övertyga Michu, Jordi Amat, Chico Flores, Pablo Hernandez, Jonathan de Guzman, Wilfried Bony med flera att stanna kvar, vilket betyder att Swansea har ett gediget arbete framför sig att övertyga dem om klubbens förtjänster.

(2) Förstärk försvaret. En hög grad av Swanseas resultatmässiga instabilitet den här säsongen följer på brister i backlinjen. Swansea saknar här riktigt hög kvalitet, till skillnad från i övriga lagdelar, och det är till försvaret som Swansea framför allt måste hitta förstärkningar inför den kommande säsongen.

(3) Bestäm manager. Garry Monk blev alltså den tillfälliga lösningen för att hitta en ersättare till Michael Laudrup. Så sades det emellertid då, och Monk fick också sitta på posten säsongen ut. Och även om resultaten inte alltid talade till Monks fördel så tyder mycket på att han blir kvar som manager för klubben. En hel del ställer sig dock frågande till om Monk, som spelare själv, har tillräcklig distans till spelarna för att framgångsrikt klara av den uppgiften över tid.

Swanseas läge är ändå hyfsat gynnsamt. De har ett betydligt bättre lag än vad den här säsongens svaga tolfteplats egentligen motiverar, och nästa säsong har de inte europeiskt cupspel att bemöda sig själva med. Klubben har alla möjligheter att komma starka till nästa säsong och behöver inte göra några omfattande förändringar för att så ska bli fallet.

:::

Betyg: Godkänd (++)

Om någon hade frågat Swansea inför säsongen ifall de hade varit nöjda med dess utfall så hade de förmodligen svarat nej. Men om någon frågat dem samma sak i januari så hade kanske svaret blivit ett annat. Cupspelet imponerade inte överdrivet heller, även om Swansea säkert är nöjda med sin seger i FA-cupen på Old Trafford. Swansea kan emellertid betrakta detta som en mellansäsong och gå vidare i sin planering.

:::

Be Champions!!

Sommarens eldprov för Southampton

4 juni 2014 05.00, Peter Hyllman

I måndags, strax efter att det blivit klart att Liverpool köpt Rickie Lambert från Southampton, så meddelade Southamptons klubbstyrelse att de inte hade för avsikt att sälja någon mer spelare innan en ny manager hade blivit anställd i klubben.

För att vara ett lugnande besked riktat till Southamptons supportrar så var det ett tämligen upprörande innehåll. Naturligtvis uppskattar klubbens supportrar att man minsann tänker vänta till efter det att en ny manager anställts med att sälja fler spelare.

Thank heaven for small favours.

Samtidigt cirklar naturligtvis gamarna runt flera andra av Southamptons framgångsrika spelare. Liverpool rycker också i Adam Lallana, och Luke Shaw har dragit på sig intresse från flertalet av de engelska storklubbarna. Även kring andra spelare går det rykten.

Southampton själva befinner sig i en något tudelad situation. Å ena sidan sitter flertalet av deras spelare på kontrakt med klubben vilket rejält förbättrar Southamptons förhandlingsläge. Å andra sidan är klubben skuldsatt och är knappast i läge att säga nej till höga bud.

Eldprovet den här sommaren består i att undvika att paniksälja de egna spelarna, samtidigt som de efter bästa förmåga bör försöka utnyttja andra klubbars benägenhet att panikköpa spelare.

:::

Kalkylerna bör dock se lite olika ut för olika spelare.

Om exempelvis Southampton skulle få ett bud på närmare £30m för Luke Shaw så vore de förmodligtvis okloka om de inte agerade på det. Särskilt som klubben inte saknar andra spelare på den positionen.

Rickie Lambert var en av Southamptons främsta spelare, men han var samtidigt 32 år gammal och det är svårt att tänka sig att det existentiella faktumet inte låg till grund för Southamptons styrelses beslut att sälja honom.

Adam Lallana är dock av en annan kaliber. Som en egen produkt och därtill lagets kapten så ligger ett symboliskt värde i att sälja honom. Det vore ett tecken på svaghet och brist på ambition. Det går inte att sälja honom och samtidigt hävda att man gör vad som är bäst för laget.

När Adam Lallana skrev på sitt senaste kontrakt som knöt honom till Southampton fram till 2018 så sa han vad spelare i det läget brukar säga, att han ville stanna kvar i klubben under resten av sin karriär. Southampton bör överväga att hålla fast vid de orden.

Ofta när spelare i större klubbar söker sig till andra stora klubbar så brukar supportrar mena att det är viktigt att markera vem som bestämmer, att inte låta spelaren styra. Om den logiken gäller för de största klubbarna så bör den rimligtvis gälla lika för de lite mindre klubbarna.

Istället kommer folk dra fram de klassiska egocentrerade argumenten. Adam Lallana ”förtjänar” att få spela i Champions League till exempel. Eller så förtjänar han att få chansen att spela för en storklubb. Eller liknande typer av självgoda tankegångar.

Ett annat påstående vore att Adam Lallana har gjort lång tjänstgöring för Southampton och således förtjänar att få flytta. Vilket utgår från en märklig tankegång att Lallana inte samtidigt under denna tid fått ersättning av Southampton, i form av exempelvis lön och personlig utveckling.

Det är samtidigt svårt att föreställa sig någon säga något liknande om spelare i till exempel Arsenal, Liverpool eller Man Utd: ”Jack Wilshere har spelat så länge för Arsenal, han förtjänar en flytt till Liverpool!”

:::

Inga finansiella skäl är goda nog för Southampton att sälja Adam Lallana, och i och med att det är en av lagets nyckelspelare så ligger det knappast i lagets intresse att sälja honom.

Om Southampton beslutar sig för att sälja Adam Lallana så gör de det för att de viker sig för hans krav. Vilket så klart vore en form av så kallad panikförsäljning, de säljer för att de tror att de måste.

Eldprovet den här sommaren består alltså i att undvika panikförsäljningar, vilket i den här situationen betyder att hålla fast vid Adam Lallans fyraårskontrakt, ungefär som Liverpool förra sommaren gjorde med Luis Suarez.

Eller i alla fall, som Man Utd gjorde med Cristiano Ronaldo när denne 2008 ville släppas från sitt ”slavkontrakt” med klubben, säga till Adam Lallana att han får inte lämna klubben i år, men att samtalet kan återupptas sommaren därpå.

Det skulle betyda att Southampton får behålla sin bäste spelare, och det skulle visa att Southampton inte är svaga, att de har ambition, och att inga stora klubbar kommer kunna använda dem som sillysommarens transferpiñata.

:::

Be Champions!!

2013-14: Sunderland (++)

3 juni 2014 16.30, Peter Hyllman

Sunderland hittade formen i absolut sista ögonblicket. Säsongen speglar Sunderlands förmåga att pricka både höga toppar och låga dalar i sitt spel, och lagets ojämnhet är dess stora svaghet. Laget brister i kreativitet och disciplin samtidigt som där finns en god kampmoral.

Det var den stora italienska revolutionen. Paolo Di Canio inledde säsongen som Sunderlands manager och iscensatte en sommar där flera spelare lämnade klubben, mängder av nya spelare köptes in, samtidigt som diverse konflikter utspelades i press och media. Efter att ha lyckats skrapa ihop en poäng på säsongens första åtta matcher så var det auf wiedersehen, goodbye! för Di Canio.

Gus Poyet var managern som fick i uppdrag att försöka rädda Sunderlands säsong, och han fick ett till synes tufft jobb. Sunderland låg sist i tabellen under julhelgen och från en sådan position har endast ett lag tidigare klarat sig kvar i Premier League, nämligen West Brom säsongen 2004-05.

Sunderland svarade den här säsongen för en ”great escape” väl i paritet med West Broms. Med sex omgångar kvar och sju poäng nedanför strecket så såg Sunderland ut att vara dömda till nedflyttning. Men två mål av Connor Wickham räddade oavgjort mot Man City, därpå följde seger borta mot Chelsea, vinst mot Cardiff, och seger borta mot Man Utd, innan kontraktet säkrades genom en vinst hemma mot West Brom.

Nu bör förvisso Sunderland som klubb kunna ha större ambitioner än att med andan i halsgropen klara sig kvar i Premier League säsong efter säsong, men det sätt på vilket laget redde ut sina problem motiverar ändå att betrakta säsongen som godkänd. Vad som nu fordras är lite lugn och ro, det har blivit alldeles för många massinköp av spelare under senare år i Sunderland.

En för Sunderland realistisk ambition var på väg att förverkligas den här säsongen. Mot alla odds tog sig Sunderland till final i Ligacupen, där Man City till sist blev för svåra på Wembley. Cupspelet tog ut sin rätt på ligaspelet, men det var helt säkert en moralhöjare under säsongen, och något som ändå ger en positiv bild från den här säsongen.

:::

Sunderland, 2013-14

Sunderland hade genomgående under säsongen svårt med målskyttet, något som deras position i grafen tydligt visar. De är i offensivt hänseende att betrakta som ett av ligans svagaste och minst effektiva lag, vilket till stor del kan sägas bero på att Sunderland har vissa problem att skapa öppna och tydliga målchanser.

Defensivt håller dock Sunderland måttet. Det är emellertid något som man kan tacka sitt väl organiserade försvar för, i och med att Sunderland släpper till väldigt många målchanser. Endast Fulham, Cardiff och West Ham släpper till fler än Sunderland. Den rimliga slutsatsen är alltså att Sunderland har haft svårt att dominera spelet på mittfältet.

Något kanske det också illustreras av Sunderlands disciplinära statistik, där Sunderland är det lag som dragit på sig allra flest röda kort. Delvis är detta ett tecken på ett lag som har lite svårt att hinna med på planen, och som lite för ofta blir överspelade.

:::

Säsongens spelare: Vito Mannone. Har fått ett rejält genombrott den här säsongen i Sunderland, som Simon Mignolets ersättare, efter att han aldrig riktigt lyckades slå igenom i Arsenal. Han har genomgående varit lagets kanske bäste och mest pålitlige spelare, och utan den målvaktsinsatsen han svarat för under säsongen är det alls inte sannolikt att Sunderland hade lyckats hålla sig kvar i Premier League.

:::

Sommarfokus:

(1) Centrala mittfältet. Det område på planen som Sunderland och Gus Poyet absolut och tveklöst måste förstärka. Sunderlands problem att skapa målchanser stammar härifrån liksom lagets problem att hålla motståndet borta från det egna målet. Laget saknar kreativa spelare och flera av lagets centrala mittfältare saknar spelförståelse och är ofta vårdslösa i avgörande lägen.

(2) Organisera anfallet. Sunderland har haft märkligt svårt att hitta rätt med sitt anfall under senare år. Det beror för tillfället inte på brist på anfallare, men kanske mer på att dessa råkar vara notoriskt ojämna. Steven Fletcher, Jozy Altidore och Fabio Borini finns i klubben. Men den som slog igenom med dunder och brak under säsongsslutet var Connor Wickham. Sunderland måste välja bland vraken.

(3) Ersätt högerbacken. Phil Bardsley var ingen oviktig kugge i Sunderland, men högerbacken har nu flyttat till Stoke. Viktigt för Sunderland att hitta en ersättare.

Få saker i Premier League kan vara mer frustrerande än att vara supporter till Sunderland. Klubben har så mycket potential men visar upp en sällan skådad oförmåga att utnyttja denna. En klubb som borde utmana om europeiskt cupspel får istället se sig indragen i nedflyttningsstrider. Förhoppningen står nu till att Gus Poyet kan få rätstycke på Sunderlands institutionella och kulturella problem.

:::

Betyg: Godkänd (++)

Cupspelet är en stor bonus som räddar den här säsongens betyg. Annars är det ett svagt godkänt som Sunderland får för säsongen, mestadels på grund av den tämligen imponerande säsongsavslutning som laget stod för. Att med ett sådant utgångsläge, och med ett sådant spelschema i de sista omgångarna, faktiskt plocka hem 13 poäng på de sex sista omgångarna var både svettigt och imponerande.

:::

Be Champions!!

Rickie Lambert en tydlig bit i Liverpools transferpussel

3 juni 2014 05.00, Peter Hyllman

Southamptons exodus har alltså tagit sin början. Först lämnar Mauricio Pochettino för managerjobbet i Tottenham och bara för någon dag eller två sedan blev det alltså klart att Rickie Lambert lämnar Southampton och drar på sig Liverpools röda tröja för måttliga £4,5m i transfersumma.

Journalister är ju i grund och botten historieberättare, så de kan så klart inte gärna undvika att förtälja historien om den i Liverpool födde och uppväxte Rickie Lambert, som ratades av sin favoritklubb i unga år, men som kämpat sig upp genom hela det engelska fotbollssystemet och som nu, efter att ha passerat trettiostrecket debuterar i Englands landslag och i VM, och som till sist återvänder till Liverpool.

De som är lagda åt det lite mindre sockersöta hållet diskuterar kanske istället värvningen som sådan. Många av dem tar sin utgångspunkt i Liverpools ödesdigra förlust mot Chelsea på Anfield och menar att om Liverpool i den matchen hade haft en så kallad ”Plan B”, ett alternativ att slänga in från bänken, så hade den matchen kunnat sluta helt annorlunda. Rickie Lambert ses då som en sådan alternativ B-plan.

Sådant där framstår ju lätt som astrologi. Om bara om hade varit så hade allt slutat helt annorlunda. Sanningen är så klart att vi inte har någon aning om hur det hade slutat, vare sig i matchen mot Chelsea eller under säsongen i stort om Rickie Lambert hade spelat i Liverpool också under den här nyss avslutade säsongen.

Man kan bara gissa.

:::

Nu finns det så klart också en hel del som ifrågasätter Liverpools värvning av Rickie Lambert. Till stor del beror nog detta på att det helt enkelt inte är en värvning som motsvarar den typ av spelare som man den här sommaren förväntade sig att Liverpool skulle värva.

En 32 år gammal engelsk anfallare, av någorlunda klassiskt brittiskt snitt, till ett lag som redan besitter anfallare såsom Luis Suarez och Daniel Sturridge, kan knappast sägas passa mallen. För honom är det så klart en chans, en stor klubb och ett stort kontrakt på hösten av sin karriär, och möjligheten till Champions League-fotboll.

Men framför allt verkar en hel del tänka att det var väldigt lite bang för Liverpools buck. Om Liverpool sökte spelaren som skulle kunna ta dem långt i Champions League, och som framför allt skulle kunna lyfta dem upp till förstaplats i Premier League, så inte tusan var den spelaren Rickie Lambert?!

Men jag tror det här bygger på ett fundamentalt missförstånd om vad Liverpools transferstrategi den här sommaren kommer att bygga på. Det vore ett misstag av Liverpool att nu under sommaren försöka gå in med perspektivet att göra de köpen som tar ligatiteln till Anfield.

Det vore så klart ett perspektiv som journalister och experter skulle uppskatta, betydligt mer spännande på det viset. Men det vore också ett kortsiktigt perspektiv. Det mer långsiktiga perspektivet, det som jag tror Liverpool väljer att tillämpa, är att i första hand förbereda laget för nästa säsongs dubbla utmaningar i England och i Europa.

Vi kommer med andra ord kunna bevittna en breddorientering i Liverpools transferstrategi den här sommaren. Bredd före spets således. Allt inom Liverpools finansiella ramar. Det utesluter inte någon spetsvärvningar, men en värvning i stil med den av Rickie Lambert framstår som betydligt mer naturlig inom ett sådant tänk.

Alternativet vore att begå såväl ett finansiellt som strategiskt misstag.

Rent finansiellt får Liverpool det svårt att göra de värvningar som klubben faktiskt behöver göra om de riktar in sig för mycket på spetsspelare, med de transfersummor dessa spelare betingar och lönekostnader de därefter fordrar. Liverpools ekonomi är stabil men knappast oansträngd.

Strategiskt vore det också oklokt därför att en sådan transferpolicy skulle sätta Liverpool i direkt kurs med andra engelska storheter som Chelsea och Man City, och det är sällan klokt att ge sig in i pistolstrid med någon som har ett oändligt lager av ammunition.

:::

Historien förtäljer att Rickie Lamberts föräldrar grät av lycka över nyheten att sonen återvänder till Liverpool.

Liverpools suppportrar har möjligen inte gråtit av lycka, men de har definitivt varit nöjda med värvningen. Och det har de för all del all rätt att vara, men jag menar att de är det av lite fel skäl när de väljer att betona Lamberts plan B-egenskaper som skälet till värvningen.

De borde emellertid vara jublande nöjda över att Liverpool till synes fortsätter den lugna, sansade och breddorienterade värvningspolitik som ligger till grund för Brendan Rodgers framgångsrika lagbygge. Inte hålla på och fantisera om häftiga värvningar hit och dit.

:::

Be Champions!!

2013-14: Chelsea (+++)

2 juni 2014 16.30, Peter Hyllman

En mellansäsong men en riktigt bra mellansäsong för Chelsea som trots förnyelse fortfarande utmanar i högsta grad både i Premier League och i Champions League. Mästerliga mot topplagen men medelmåttiga mot de mindre lagen. Defensiv världsklass men lagets anfallsproblem stod Chelsea dyrt under säsongen.

När Chelsea och José Mourinho själva under sommaren slänger ett getöga på den gångna säsongens ligatabell så lär det vara med ångerfullda tankar om att de förmodligen hade kunnat uppnå något stort den här säsongen. Det var kanske inte uttalat att Chelsea tvunget skulle vinna ligan under Mourinhos första säsong tillbaka i klubben, men som säsongen utvecklade sig så hade de en väldigt god chans att göra det.

Det brukar pekas på de så kallade toppmötena i Premier League och menas att det lag som bäst klarar av dessa sannolikt vinner ligan. Så visade sig vara allt annat än fallet i år. Chelsea var det överlägset bästa i interna möten, men kom alldeles för många gånger till korta mot de mindre lagen, mot vad José Mourinho till sist i frustration skulle komma att kalla för 1800-talsfotboll. Lite ironiskt så klart.

Till stor del visar det på Chelseas återkommande dilemma den här säsongen i att få någon ordning på sitt anfallsspel. Om laget hade haft en produktiv anfallare, kort sagt en anfallare av Didier Drogbas kaliber, så hade Chelsea vunnit ligan i år, och kanske mer än så. Defensivt var laget Premier Leagues klart bästa.

Nu ska inte Chelsea vara alltför missnöjda. De befinner sig mitt i någon form av generationsväxling och ombygge under José Mourinho. Att mitt i en sådan process fortfarande i högsta grad utmana om ligatiteln samt ta sig till semifinal i Champions League vittnar fortfarande om rejäl styrka och lovar gott inför kommande säsonger. Att säsongen slutar utan en titel är måhända en trist omständighet men knappast något att hänga läpp för.

Varje säsong bör utvärderas utifrån vilka steg framåt ett lag tar i termer av allmän konkurrenskraft. Och i det avseendet är det inga tvivel om att Chelsea har blivit bättre, något som inte minst märks i den totala poängsumman. Bristerna går också att åtgärda. Chelsea kommer knappast att bli svagare med tiden.

:::

Chelsea, 2013-14

En otroligt tydlig bild av Chelseas styrkor och svagheter. Laget är Premier Leagues överlägset bästa lag i defensiva termer. Laget släpper in väldigt få mål och är dessutom tämligen bra på att hålla sina motståndare borta från öppna målchanser.

Chelsea förlorade emellertid ligatiteln på sin relativt svaga offensiv. Ett genomsnittligt bollinnehav om endast 55% visar på ett lag som hade svårt att dominera sina motståndare och som normalt sett föredrog att ligga på kontring, en framgångsrik taktik mot topplagen men en inte helt gångbar taktik mot lågt liggande motstånd.

Chelseas problem låg generellt inte i att skapa målchanser, i det avseendet var laget väl i paritet med både Liverpool och Man City. Men Chelsea gjorde 25% färre mål än sina båda toppkonkurrenter, något som i slutänden stod dem mycket dyrt i titelstriden. Ingen av Fernando Torres, Samuel Eto’o eller Demba Ba gjorde mer än tio mål under säsongen.

:::

Säsongens spelare: Eden Hazard. Det finns naturliga och goda skäl att ställa sig lite frågande till Hazards insatser i Champions Leagues semifinal, precis som om hans framtid i klubben, men under säsongen som helhet var det framför allt Hazard som bidrog med offensiv kreativitet på planen, den som kunde bryta mönstret när Chelsea alltför ofta började slira i gruset. Ett bra passningsspel och Chelseas främste målskytt under säsongen.

:::

Sommarfokus:

(1) Lös anfallet. Anfallet har varit ett problem som Chelsea har skapat åt sig själva i flera år. Det började förmodligen med det olycksaliga köpet av Fernando Torres. Istället för att ta ett helhetsgrepp på frågan har Chelsea försökt lösa det genom att köpa fler anfallare, men sällan bättre. Samtidigt har den potentiellt rätte spelaren lånats ut och ser nu ut att vara på väg att säljas. Det här är en fråga Chelsea måste lösa under sommaren.

(2) Hantera generationsväxlingen. Chelseas gamla garde är på väg bort från klubben, och även om det inte sker över en natt eller ens över en hel säsong så är det en process som måste hanteras, samtidigt som yngre spelare måste fylla på underifrån. Frank Lampard sägs vara på väg till New York. Att spela in yngre spelare har inte varit Chelseas stora styrka under tidigare säsonger, nu börjar det bli nödvändigt.

Det har ända sedan Roman Abramovich tog över klubben för drygt tio år sedan varit en följetong kring dennes korta tålamod och benägenhet att ge managers sparken som av än det ena och än det andra skälet inte har ansetts leva upp till krav och förväntningar. Tanken när han valde att återanställa José Mourinho var att han nu kommit till någon djupare form av insikt.

Detta bortser från att Abramovich har tröttnat på Mourinho en gång förut och i praktiken gett denne sparken. Huruvida Abramovich kommer att visa sig mer tålmodig med uteblivna resultat och en stundtals överdriven defensiv cynism återstår att se. Något säger mig att vare sig Abramovich eller Mourinho är några särskilt lyckade motgångsspelare, och att de nog kan börja tära på varandra om inte resultaten börjar komma.

:::

Betyg: Väl godkänd (+++)

Det kan knappast beskrivas som någon succésäsong för Chelsea, men heller inte något misslyckande. Chelsea befinner sig i en förnyelseprocess få om något lag kan mitt i en sådan process förvänta sig omedelbara framgångar. Att ändå utmana i titelstriden både i Premier League och Champions League visar på styrka och bibehållen konkurrenskraft. Det var från början att betrakta som en mellansäsong för Chelsea och som sådan var den mycket bra.

:::

Be Champions!!

Fulham, Norwich och Cardiff måste balansera mellan realism och optimism

2 juni 2014 05.00, Peter Hyllman

Premier League kan inte sluta lyckligt för alla. Tvärtom så ligger det i tävlingens natur att för vissa måste det sluta olyckligt, och de måste se sig själva nedflyttade till den fotbollens fundamentalistiska skärseld som går vid namnet The Championship.

Det är en sorg som hanteras på nästan identiska sätt oavsett vilken klubb det faktiskt handlar om. Man knyter nävarna, torkar tårarna med handkanten och med av undertryckt passion lätt dallrande röst så bedyrar man dyrt och heligt att vi, vi ska minsann omedelbart återvända till Premier League, landet fyllt av mjölk och honung.

Så och denna säsong. Ole-Gunnar Solskjaer pratade om vikten av karaktär för att Cardiff skulle ta sig omedelbart tillbaka. John Ruddy, Norwichs målvakt, såg fram emot att ta sig direkt tillbaka till Premier League. Och Fulham tillhör Premier League menade Martin Jol, så målet är att ta sig direkt tillbaka dit.

Stiff upper lip. Ja, men vad tusan ska man annars säga. Det enda rimliga ledarskapet i en situation när skiten så klart och tydligt har träffat fläkten är att försöka morska upp manskapet och hitta en målsättning att hänga upp sitt kommande arbete på. Annars kan man ju lika gärna lägga ner. Föreställ er en manager eller en spelare som skulle få för sig att säga något annat.

Jag misstänker att ungefär så där har nog egentligen alla från Premier League nedflyttade lag i historien sagt. Det ligger i sakens natur. Men uppenbarligen kan ju inte alla få rätt, tvärtom så får man ju intrycket av att det faktiskt är rätt svårt att ta sig tillbaka på rödaste rappet.

Guardian har gjort en genomgång av de senaste 28 säsongerna, händelsevis samma tidsperiod under vilken det har funnits playoff inom engelsk fotboll. De har kommit fram till några intressanta faktoider:

:::

(1) Av alla lag som har blivit nedflyttade från Premier League så har tre fjärdedelar, närmare bestämt 76,5%, inte blivit omedelbart uppflyttade igen säsongen därpå.

(2) Det är mer sannolikt att ett lag som flyttas ned från Premier League slutar på tabellens nedre halva i The Championship, än vad det är att de flyttas upp omedelbart under den första säsongen.

(3) Av alla lag som har blivit nedflyttade från Premier League, så har två tredjedelar, närmare bestämt 65,9%, inte blivit uppflyttade igen efter två säsonger i The Championship.

(4) Därefter blir uppgiften svårare och svårare, de lag som inte flyttas upp inom två säsonger tappar i genomsnitt 1,2 tabellplaceringar per säsong och den tredje säsongen är deras tabellplacering i genomsnitt 13,4, således är man bland de sämre lagen i The Championship.

(5) Tolv av lagen som åkt ut Premier League under de här 28 åren har vunnit The Championship inom tre år, samtidigt som elva av lagen har blivit nedflyttade en andra gång till League One. Ett lag är med andra ord lika sannolikt att vinna The Championship som att åka ur.

:::

Det här är fakta som egentligen talar emot den mer intuitiva förståelsen av hur det ligger till. Det känns på något sätt rimligt när lag i Premier League säger att de ska ta sig omedelbart tillbaka, även fast statistiken snarare menar att det är om inte orimliga så i alla fall något överoptimistiska uttalanden.

Man kan peka på flera faktorer som borde tala till dessa lags fördel. Rutinen av att ha spelat fotboll på en högre nivå. De finansiella fördelarna som kommer sig av att ha spelat i Premier League, fallskärmsbetalningar etc. Den rent sportsliga motivationen att ta sig tillbaka till Premier League.

Men kanske vägs detta upp av andra mer psykologiska faktorer. Ett lag som har åkt ur kan med viss rätt sägas vara ett lag på nedgång, en utveckling som rent mentalt inte alltid är lätt att vända. Samtidigt möter de i The Championship en kader av lag som kanske tvärtom är på uppgång, som jobbar i medvind snarare än motvind.

Ett lag som åker ur befinner sig ofta i en större grad av institutionell osäkerhet, där spelare försvinner och det är tämligen sannolikt att klubben byter manager samt börjar ägna sig åt kostnadsnedskärningar. Det är förutsättningar som var och en för sig kan påverka prestationen på fotbollsplanen.

Nu menar många att det här har förändrats över tid, att det har blivit allt lättare att ta sig tillbaka till Premier League. Spelet är ju riggat menar de, i och med fallskärmsbetalningar etc. Det låter troligt men stämmer inte riktigt överens med den statistiska verkligheten. Där är det tvärtom ett över åren tämligen konstant antal lag som klarar av att ta sig tillbaka direkt.

Norwich, Cardiff och Fulham gör helt rätt i att vara optimistiska i motgångens stund. Men den bistra sanningen är också att de har en mäktigt svår uppgift framför sig att ta sig tillbaka till Premier League. Ska jag våga mig på att säga något om detta så blir det som följer:

Fulham tror jag tar sig direkt tillbaka. Norwich kommer att greja en playoff-plats, väl där har jag ingen aning. Cardiff tror jag inte kommer att klara ens någon playoff-plats.

:::

Be Champions!!

2013-14: Tottenham (++)

1 juni 2014 16.30, Peter Hyllman

Mycket kvalitet på planen men lite tålamod utanför planen. Något som väl sammanfattar Tottenhams säsong och återkommande dilemma. Nya spelare och bristen på taktisk kontinuitet mellan Villas-Boas och Sherwood ledde till brister i både offensiv och defensiv, och gjorde säsongen till ett mellanspel.

Paulinho, Nacer Chadli, Erik Lamela, Etienne Capoué, Vlad Chiriches, Roberto Soldado och Christian Eriksen. Sju spelare som köptes till den redan befintliga spelartruppen att ersätta den i augusti till Real Madrid sålde Gareth Bale. De pengar som Bale inbringade finansierade åtminstone till stor del dessa sju köp, en situation som är inte helt olik den när Tottenham 2008 sålde Dimitar Berbatov och tog ett antal nya spelare.

Då som nu resulterade situationen i att de många nya spelarna misslyckades med att omedelbart producera och passa in i laget. Då som nu var det managern som i slutänden fick bära hundhuvudet för detta förhållande. Först Juande Ramos och den här säsongen alltså Andre Villas-Boas. Men det lag som hade satts samman under Juande Ramos översyn skulle säsongen därpå för första och hittills enda gången föra Tottenham till Champions League.

Slutsatsen kunde således vara att Rom inte byggs på en enda dag, att det kan krävas tid och tålamod att bygga ett starkt fotbollslag. Det här är en lektion som Daniel Levy, Tottenhams verkställande ordförande, verkar ha märkligt svårt att ta till sig. Beslutet att ge Villas-Boas sparken och ersätta denne med Tim Sherwood definierade den gångna säsongen och riskerar förfölja Tottenham också framåt i tiden.

Det finns tvivelsutan kvalitet i Tottenhams spelartrupp. Vad som emellertid är mer osäkert är om Tottenham har den organisation och institutionella trygghet som fordras för att uppnå klubbens mål att ta sig till Champions League. Den gångna säsongen var ett övertygande exempel på motsatsen, under en säsong när chanserna kanske var bättre än någonsin att slå sig in bland de fyra topplagen.

:::

Tottenham, 2013-14

Grafen ger en indikation på Tottenhams problem under säsongen. Laget har varit defensivt alldeles för labilt och på samma gång inte fått igång sitt offensiva maskineri. Roberto Soldado värvades för att få fart på lagets målskytte men han har i någon mening varit ett misslyckande så här långt under sin Tottenhamkarriär.

Offensivt är Tottenham också det minst effektiva av samtliga tänkta topplag i Premier League-tabellen. Även Chelsea, med sina dokumenterade anfallsproblem den här säsongen, har varit mer produktiva än Tottenham. Detta beror till viss del på att Tottenham inte producerar mängder av målchanser, men de har fortfarande producerat fler än exempelvis Man Utd, Everton och Arsenal.

De riktiga problemen är emellertid defensiva, där Tottenham uppvisar inte bara det sämsta resultatet av Premier Leagues topplag, utan i termer av effektivitet bland det sämsta i hela ligan. Bara Aston Villa och Fulham uppvisar sämre effektivitet i det här avseendet. Tottenham släpper inte till uppseendeväckande många målchanser men läcker in mål i ohemul utsträckning vilket antyder att Tottenham har haft problem med sin defensiva organisation under säsongen.

:::

Säsongens spelare: Christian Eriksen. Har varit en glädjande nyhet under en i övrigt tämligen dyster säsong. Tottenham måste så klart ha funderat på hur de skulle kunna hitta någon som kunde motsvara Gareth Bales betydelse för lagets offensiv, något som i alla fall lite överraskande visade sig vara Eriksen. Svarade för ett antal strålande insatser under vårsäsongen.

:::

Sommarfokus:

(1) Skynda långsamt. Ett av Tottenhams problem under den gångna säsongen har varit att de misslyckats med att integrera sju nya spelare i truppen och i lagets taktik. Det finns en risk att dessa problem accentueras om en ny omgång nya spelare anländer under sommaren. Tottenham har en bra spelartrupp och mest viktigt kan vara att låta denna sätta sig och komma till ro.

(2) Förstärk försvaret. Försvaret har varit en av Tottenhams akilleshälar under säsongen. Tottenham saknar inte individuellt skickliga spelare i försvaret men organisationen har stundtals varit bristfällig. Någon spelare kan säkert förstärka Tottenhams försvar, men det viktiga lär vara att ägna sommaren åt att få till defensiven, särskilt som Mauricio Pochettinos taktiska idé ställer vissa krav på det gemensamma försvarsspelet.

(3) Vem är anfallare? Roberto Soldado hade knappast någon lysande första säsong i Tottenhamtröjan. Han är å andra sidan en skicklig spelare som mycket väl kan göra bättre från sig. Emmanuel Adebayor har man lite svårt att se att han ska prestera under längre tid och med den defensiva disciplin som Pochettino fordrar. Det här är så klart en liten tankenöt som bygger på vem Pochettino själv ser som sitt huvudalternativ.

Den stora frågan inför och under den kommande säsongen är så klart i vilken utsträckning Daniel Levy faktiskt kommer förmå sig att visa något tålamod med Tottenhams lagbygge, eller kommer han att börja fingra på avtryckarknappen så fort Tottenham börjar uppvisa några svagare resultat? På något sätt känns det som att om de inte tar sig tiden nu så kommer de aldrig att göra det, i alla fall inte med det här lagbygget.

Vad Levy skulle kunna ägna sommaren åt, naturligtvis i samråd med Mauricio Pochettino, är att avlasta från klubben de spelare som inte bedöms vara centrala delar av Pochettinos planer. Tottenhams olika värvningscirkusar har lett till en rätt spretig samling spelare, som inte alldeles nödvändigtvis kommer passa så bra in i Pochettinos taktiska pussel.

:::

Betyg: Godkänd (++)

Det är en på alla sätt svårbedömd säsong för Tottenham. På något sätt är det så klart en misslyckad säsong för dem, de inte bara misslyckades med att uppnå något av de mål som laget föresatte sig, de fann sig i själva verket längre från dem än tidigare. Inte minst lagets sammanbrott i cupspelet under Tim Sherwood gnager själen. Det var samtidigt en säsong med vissa uppenbara svårigheter för Tottenham, som behövde anpassa sin taktik efter Gareth Bales frånvaro samtidigt som sju nya spelare togs in. Det finns dock en stark grund för framtiden och i det avseendet finns det en möjlighet att betrakta den här säsongen som föga mer än ett mellanspel.

:::

Be Champions!!

Inget stök och bök under sommaren för Stoke

1 juni 2014 05.00, Peter Hyllman

Inför den här säsongen var det flera klubbar som stod inför något utav ett epokskifte. Vissa klarade av det med varierande framgång. Man Utd kan sägas ha misslyckats kapital så här långt. Everton å sin sida har varit desto mer lyckosamma.

Också Stoke stod inför ett epokskifte när Tony Pulis gjorde klart att han efter tio år i klubben, varav fem i Premier League inkluderandes en FA-cupfinal och spel i Europa League, ansåg sitt arbete i klubben slutfört. Han ansåg att både han själv och kanske också klubben skulle må bra av nya utmaningar.

Det går inte att ta ifrån Pulis det jobb han uträttade i Stoke, även om det sätt han åstadkom det på har fått både sin beskärda mängd kritik och mer därtill. Han tog klubben en lång väg under sina tio år. Men man kan också med viss emfas hävda att han lyckades ta klubben precis så långt som han själv förmådde.

Frågan var då vem som skulle ersätta Pulis som manager i Stoke. Valet av ersättare föll på Mark Hughes. Ett beslut som inledningsvis väckte både ilska och glädje bland Stokes supportrar, tillsammans med många som kanske var att betrakta som neutrala men som ändå valde ”stand by your man” som ledmotiv.

Dilemmat var så klart vilken Mark Hughes som tog jobbet. Var det den Hughes som efter sitt jobb i Man City mest sökte hävda sig själv? Eller var det den Hughes som innan sitt jobb i Man City lyckades göra Blackburn till ett imponerande fotbollslag igen, och som möjligen kände precis rätt grad av revanschlusta?

Det skulle visa sig bli det senare.

:::

Det som till sist fick supportrarna i Stoke att åtminstone i viss utsträckning vända sig mot Tony Pulis var dennes funktionalism. Fotbollen var sällan estetiskt särskilt tilltalande.

Under flera år var supportrarna ändå benägna att acceptera den här funktionalismen, i viss mening så fann de säkert någon form av stolthet och identitet i den. Klassiskt ”vi mot världen”. Eftersom den ju gav resultat. Stoke inte bara tog sig upp till Premier League, de stannade kvar där.

Det har blivit mode på senare tid av olika fotbollstyckare att efterfråga ”en egen idé” i varje lags spel. Vilket mer ofta än sällan, tråkigt nog, brukar betyda att de menar att varje lag borde kopiera något för stunden särskilt framgångsrikt lags idé.

Stoke blev måhända kritiserade för den, men de hade onekligen en egen fotbollsidé. Den var framgångsrikt initialt men allt mindre med tiden. Det svåra med sådana här idéer är så klart att de efter ett tag blir lästa. Om inte ett lag som Barcelona är immuna mot en sådan utveckling så är naturligtvis inte Stoke det heller.

Idéer måste utvecklas och följa med i tiden. För Stoke handlade det om att komplettera sin stabila defensiv med ett eget mer kreativt spel. De behövde framför allt skapa fler målchanser på egen del, och kunna göra det på fler sätt än de som redan behärskades.

:::

Det vore fel att påstå att Stoke under den här säsongen har blivit något skönspelande lag, men de har ändå lyckats över förväntan med att förändra sitt spel mot ett mer kreativt spelsätt, utan att för den sakens skull kompromissa alltför givmilt med sin defensiv.

En sund värvningspolitik ligger till grund för den här utvecklingen.

Mark Hughes gjorde två spelarköp under sommaren som båda har haft stor framgång med klubben. Erik Pieters på vänsterbacken, som gav Stoke en mycket nödvändig bredd i anfallsspelet. Samt Marko Arnautovic vars teknik och bollskicklighet tillförde en ny dimension till Stokes anfallsspel.

Hans schackdrag under januarifönstret gränsade till retfull slughet när han i en swap deal med Cardiff gjorde en rockad med Kenwyne Jones ut och Peter Odemwingie in. Cardiff fick det gamla Stoke, utan att bli särskilt lyckade för den sakens skull, och Stoke kunde fortsätta sin förnyelse med Odemwingie.

Mark Hughes har således fokuserat mycket på Stokes offensiva utveckling under sin första säsong i klubben. Och han har kunnat göra det helhjärtat då han har haft mycket god hjälp med det defensiva från sina spelare.

I Asmir Begovic har Stoke en av Premier Leagues bästa målvakter. Och Ryan Shawcross har varit helt lysande som ledare och mittback, detta samtidigt som hans mittbackskollega Robert Huth har varit skadad under stora delar av säsongen.

Stoke har redan börjat planera inför kommande säsong. Phil Bardsley har köpts in till högerbacken från Sunderland, vilket är en förstärkning. I övrigt sägs det att Stoke tittar på anfallare, bland dem Mame Biram Diouf och Monacos Emmanuel Riviere.

Stoke har en viktig fördel i sin säsongsplanering. De har gjort en bra säsong, men inte så bra att deras nyckelspelare är hett villebråd för större klubbar, de kommer alltså kunna bygga vidare i relativ lugn och ro. Begovic och Arnautovic är naturligtvis kända, men det är svårt att tänka sig att de skulle vara prioriterade måltavlor för någon av de större klubbarna.

Det bådar alltså gott inför nästa säsong för Stoke.

:::

Be Champions!!

2013-14: Liverpool (+++++)

31 maj 2014 16.30, Peter Hyllman

Ett offensivt drömspel förde Liverpool upp till oanade höjder under säsongen innan den defensiva verkligheten kom ifatt dem. Snubblande nära klubbens första ligatitel på 24 år. Ändå blev säsongen långt bättre för Liverpool än vad någon på förhand hade kunnat ana.

Få gav egentligen Liverpool någon större chans inför säsongen. Laget hade under ett antal säsonger misslyckats med att ta sig tillbaka till Champions League, de hade inte lyckats förstärka nämnvärt under sommaren, och på samma gång såg det ut som om Luis Suarez när som helst skulle lämna klubben, alternativt vara en distraherande faktor under säsongen.

Men Liverpool skulle visa alla hur fel de hade. Daniel Sturridge axlade ansvaret i anfallet väl under Luis Suarez frånvaro under säsongens inledning, och därefter skulle dessa båda forma ett av den engelska fotbollens bästa och mest effektiva anfallspar genom åren. Liverpool producerade en sprudlande anfallsfotboll och var så när att vinna klubbens första ligatitel på 24 år, och den kanske mest överraskande under hela Premier League-eran.

Mycket av hedern för detta ska tillskrivas Brendan Rodgers, som med relativt små medel har skapat ett riktigt bra fotbollslag. De prestationer han under säsongen fått ut från Luis Suarez, Daniel Sturridge, Jordan Henderson, Steven Gerrard tyder på ett utmärkt man-management. Han spelade också skickligt på Liverpools tradition och mytologi för att ingjuta självförtroende i spelartruppen och bland supportrarna.

Med ju närmare ligatiteln Liverpool kom, desto mer började gamla demoner ge sig till känna. Liverpool skulle snubbla på mållinjen. Först genom Steven Gerrards bokstavliga snubbling mot Chelsea på Anfield, där titelinitiativet lämnades över till Man City. Därefter genom Liverpools kollektiva och bildliga snubbling borta mot Crystal Palace där 3-0 släpptes upp till 3-3 och Man City gavs andrum i titelstriden.

Men sikta mot stjärnorna och nå månen. Liverpool spelar nästa säsong i Champions League för första gången på flera år. Det här var också en säsong som ingjutit hopp, mod och nya drömmar inför framtiden. Liverpool kan ägna sommaren åt att skörda frukterna av den säsong som gått och drömma glatt om de säsonger som komma skall.

:::

Liverpool, 2013-14

Grafen talar sitt tydliga språk. Liverpool har under säsongen varit ett av ligans offensivt sett absolut bästa lag. De har som blott ett av två lag gjort över 100 mål i ligan, de är det lag i ligan som skapar allra flest målchanser och de är även mest effektiva i att omvandla dessa målchanser i skott på mål. Offensivt spel lönar sig med andra ord.

Defensivt lider dock Liverpool brister. Grafen visar upp ett topplag som alltså är svagare än ligans genomsnitt i termer av defensiv effektivitet. Laget släpper till alldeles för många målchanser, väsentligt fler än övriga lag i tabelltoppen, och med sina 50 insläppta mål så är Liverpool defensivt sett mer generösa än lag som Southampton, Crystal Palace och Everton.

Slutsatsen är tämligen uppenbar. Om Liverpool ska kunna hoppas på att upprepa den här säsongens bedrift, eller möjligen till och med ta ett eller några steg framåt, så är det defensiven som behöver åtgärdas och förstärkas. Ett sprudlande anfallsspel kan bära långt, glädjande nog, men ett lag som inte gör sin defensiva hemläxa når sällan ända fram.

:::

Säsongens spelare: Luis Suarez. Säsongen inleddes på läktaren och avslutades med tårar. Men allting däremellan var ljuvaste guld. Framstod som något av pantomimskurk inledningsvis efter sommarens transfercharader, men jobbade stenhårt för laget under säsongen och var ständigt produktiv. Har jobbat bort flera av sina brister och har utvecklats till en spelare av allra högsta världsklass, med marginal Premier Leagues just nu bäste spelare.

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk försvaret. Högsta prioritet för Liverpool och Brendan Rodgers under sommaren måste vara att förstärka Liverpools backlinje. Dels fylla ut med spelare i mittförsvaret. Dels förstärka rejält på ytterbacksplatserna, inte minst på högerbacken. Det kan vara viktigt att hitta individuellt skickliga försvarare, då en stor del av Liverpools defensiva luckor uppstår på grund av lagets offensiva balans.

(2) Bredda spelartruppen. Omfattningen går att diskutera, men Liverpool har varit behjälpta den här säsongen av att inte behöva navigera ett europeiskt cupspel samtidigt med ligaspelet. Den hjälpen kommer de inte ha nästa säsong, och det kommer ställa högre krav på bredden i Liverpools spelartrupp, både för att hantera slitage och skador. Liverpool har inte lyckats helt väl med sina breddvärvningar under senare år, och måste lyckas bättre den här sommaren.

(3) Behåll Luis Suarez. Det var en saga redan förra sommaren och riskerar bli det igen. Hans prestationer under säsongen kommer garanterat väcka de europeiska giganternas intresse, och det är dessa klubbar snarare än Liverpool som en spelare som Suarez drömde om som barn. Det är dock en väldigt viktig spelare att behålla, särskilt under den första säsongen tillbaka i Champions League, och även om Liverpool skulle få gräsligt mycket pengar för honom så är det svårt att bara köpa ersättare för en sådan spelare.

Sommaren kommer naturligtvis präglas av optimism och stora förhoppningar för Liverpool. Med all rätt. Men det är också värt att komma ihåg att med en sådan här säsong följer också nya krav och förväntningar, och dessa kan visa sig svåra att hantera. Liverpool kunde prestera lite ”under radarn” den här säsongen, det kommer inte vara möjligt under kommande säsonger.

:::

Betyg: Berömlig (+++++)

Till syvende och sist så har Liverpool naturligtvis haft en strålande säsong även om dess sista veckor säkert kommer gräma dem ett tag. Men laget har presterat långt utöver vad de allra flesta hade förväntat sig inför säsongen, och har samtidigt spelat den kanske mest underhållande och spännande fotbollen på många år i Premier League.

:::

Be Champions!!

Premier Leagues tio bästa värvningar under 2013-14

31 maj 2014 05.00, Peter Hyllman

Det är ju en årligen återkommande tradition att någon gång efter säsongens slut presentera vilka som har varit säsongens bästa värvningar. Rättare sagt, vilka jag anser har varit säsongens bästa värvningar. En lista som normalt sett brukar vara bland dem som orsakar mest ilska och upprörda känslor.

Det är ju så väldigt lätt att förväxla sådana här listor med en lista över vilka som är de bästa spelarna. Men det är naturligtvis inte samma sak. Huruvida en värvning är bra innehåller flera olika aspekter. Spelarens kvalitet naturligtvis, men även klubbens behov av just den spelartypen och dessutom måste man ta hänsyn till värvningens alternativkostnad. Det vill säga, vad värvades inte som en följd av den faktiskt gjorda värvningen?

Det är också relevant att ta hänsyn till tidsperspektivet. Man kan så klart hävda att en spelare har en extremt hög kvalitet, men det måste naturligtvis vara prestationerna under den gångna säsongen som ligger till grund för en sådan här lista. Så att hävda att någon spelare ju är väldigt bra ”egentligen” funkar liksom inte så bra.

En annan väldigt vanlig bias och källa till kritik brukar vara att man fäster för stor vikt vid storklubbarnas värvningar. Åt ena eller andra hållet. Sannolikt för att de allra flesta känner till just dessa klubbar bäst, och även för att de värvningar som dessa klubbar gör brukar ha en högre profil. Men nu är det ju värvningar som utvärderas, och då kan så klart en mindre klubb ha gjort minst lika bra värvningar som större klubbar, även om spelaren som sådan kanske håller en lägre profil.

Mina tio bästa värvningar under 2013-14 är hur som helst följande:

:::

(10) Peter Odemwingie, Stoke

Tusan vet om det inte var sättet som Stoke värvade honom, där de liksom lurade skjortan av Cardiff genom en bytesdeal med Kenwyne Jones. Men det går heller inte att bortse från att Odemwingie faktiskt har varit en av ligans bättre spelare under våren och har höjt Stoke ett steg.

(9) Simon Mignolet, Liverpool

Målvaktspositionen i fotboll är kanske inte lika viktig som i hockey, men det är ändå viktigt att hamna rätt på den positionen. Det är en position som har strulat för Liverpool på senare år men med Mignolet så kom de rätt redan från början. Räddade en straff i säsongens första match, och kanske satte det tonen för Liverpools hela säsong.

(8) Wilfried Bony, Swansea

Tillförde just precis det som jag trodde att han skulle göra när Swansea meddelade att de värvat Bony. Tyngd. Har visat sig vara en väldigt värdefull anfallare för Swansea under säsongen och är definitivt en spelare som Swansea kan bygga vidare runt.

(7) Tom Huddlestone, Hull

Huddlestone bytte från Tottenham till Hull för att kunna få speltid inför VM den här sommaren. Nu hjälpte inte det, men inte för att han inte har imponerat under säsongen. Med Huddlestone så har Hull fått en spelfördelande mittfältare som är skicklig på att hålla i boll och leverera passningar.

(6) Vito Mannone, Sunderland

Att gå vinnande ur en målvaktsrockad som innebär att Simon Mignolet lämnar klubben lär inte vara helt lätt, men man måste ändå säga att Sunderland faktiskt lyckades, en av få saker som Paolo Di Canio faktiskt lyckades med under sin korta tid i klubben. Mannone har växt och har nog varit Sunderlands bäste spelare under säsongen, vilket har visat sig viktigt.

(5) Christian Eriksen, Tottenham

Tottenham sökte naturligtvis efter nytt offensivt nav efter att de sålt Gareth Bale för en rekordsumma. Nu trodde jag snarare att det skulle bli Erik Lamela, men det visade sig istället bli Eriksen. Han har varit stundtals lysande under säsongen även om han också hittade fötterna lite senare under säsongen.

(4) Nemanja Matic, Chelsea

Det borde vara svårare att hamna på en sådan här lista om man anländer först i januari, men jag tycker ändå att Matic förtjänar det. Har tillfört både tyngd och kreativitet på Chelseas mittfält. Som kan behöva det, med tanke på att Lampard är på väg bort från klubben. Matic förbättrade Chelsea avsevärt.

(3) Fernandinho, Man City

Man City gjorde ett gäng spelarköp förra sommaren men man måste med facit i hand hävda att Fernandinho var det bästa. Har kompletterat Yaya Touré förtjänstfullt på planen och har gjort ligans kanske bästa centrala mittfält ännu bättre. Har presterat konsekvent bra under hela säsongen.

(2) Marko Arnautovic, Stoke

En mycket stor del i att Stoke har lyckats höja sig den här säsongen och bryta lagets negativa trend på senare år. Stoke har försökt bygga ett mer kreativt spel och Arnautovic har visat sig vara en nyckelspelare i de ansträngningarna, och svarade för ett flertal avgörande insatser under säsongen.

(1) Curtis Davies, Hull

Fantastisk värvning. Är den mittback i Premier League som har svarat för flest antal riktiga klassprestationer under säsongen och har varit en ovärderlig defensiv ledargestalt i ett Hull som var tippat för nedflyttning. Sett till värde för pengarna klart säsongens bästa värvning.

:::

Forever blowing bubbles:

Dejan Lovren, Southampton
Steven Caulker, Cardiff
Juan Mata, Man Utd
Jason Puncheon, Crystal Palace
Mathieu Flamini, Arsenal

:::

Jämfört med min motsvarande bloggprognos inför säsongen så hade jag onekligen några spektakulära felgissningar. De mest uppenbara bland dem, sett till den gångna säsongen, är naturligtvis Marouane Fellaini, Erik Lamela och Stevan Jovetic.

Alvaro Negredo är också en udda figur. Som han inledde på hösten så hade han varit närmast given som säsongens värvning, men han försvann helt och hållet till våren och på så vis försvann han så klart också från den här listan.

Marko Arnautovic, Curtis Davies och Vito Mannone är å andra sidan positiva överraskningar. Värvningar som kanske något överraskande är med på den här listan.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Falkenberg - Mjällby
Lördag 01 november kl 12:30
Se hyllningarna till Klas Ingesson
Lördag 01 november kl 12:49
Brommapojkarna - Elfsborg
Lördag 01 november kl 12:50
Djurgården - Norrköping
Lördag 01 november kl 12:50
Gefle - Helsingborg
Lördag 01 november kl 12:50