Peter Hyllmans Englandsblogg

David Moyes har gjort sig till dead man walking i Sunderland

Det kan hävdas att det inte är David Moyes fel att Sunderland åker ur Premier League. Att det bara är den oundvikliga konsekvensen av över fem års vanskötsel av klubben. Av en brist på långsiktigt ansvarstagande från ägare, från klubbledning och från tidigare managers. Att Sunderland kunde, kanske till och med att de borde, ha åkt ut under vilken som helst av de fem senaste säsongerna.

Allt detta stämmer så klart. Det stämmer även att David Moyes absolut inte ens fick förutsättningarna att kunna hålla Sunderland kvar den här säsongen, med en ägare i Ellis Short som helt enkelt inte var villig att investera mer pengar för att förstärka en spelartrupp som redan drar bland Premier Leagues högsta lönekostnader. Ellis Short som redan i början av säsongen lät meddela att han hade för avsikt att sälja klubben.

Däremot kan hävdas att det sätt på vilket Sunderland åker ut till stor del är David Moyes fel. Att det har känts uppgivet och negativt redan från första början. Många reagerade negativt när Moyes redan efter två omgångar tog till orda att Sunderland löpte stor risk att åka ur. Att taktiken har känts stelbent och idéfattig. Många har karaktäriserat Sunderlands anfallsidé som föga mer komplicerad än att ge bollen till Jermain Defoe och hoppas på det bästa.

Att som David Moyes vara manager i ett krisläge likt det Sunderland befinner sig i är självfallet aldrig enkelt. Men i alla fall två saker måste åstadkommas för att lyckas hantera situationen, och visa på ett ledarskap som inger förtroende att kunna vända krisen till något positivt. För det första att ge intryck av att förstå situationens allvar, det vill säga kunna tala klartext. För det andra att kunna förmedla en vision om dit man vill nå, ett ljus i slutet av tunneln.

David Moyes har så här långt grundligen misslyckats på båda punkter. Den senaste tidens undermåliga prestationer av Sunderland har av Moyes beskrivits som bra insatser samt han har berömt spelarna och laget på ett sätt som får honom att framstå som antingen clueless eller som om han helt enkelt inte riktigt bryr sig. Det känns hur som helst inte genuint. Fans som ser att något är skit vill höra att deras manager inser problemet, inte sopar det under mattan.

Strået som däremot definitivt har knäckt kamelens rygg verkar vara att ingen har någon som helst tro på att David Moyes längre kommer kunna vända på krisen. Lika viktigt som att tala klartext om nuläget är att kunna förmedla en tro på dit man vill, och en gemensam glädje i att tillsammans kämpa sig igenom svårigheterna på vägen dit. Mycket av detta ligger i managerns personlighet. David Moyes förmedlar ingen sådan tro eller någon sådan glädje.

David Moyes har på sätt och vis haft ett bra utgångsläge. Han har fått hand om en storklubb. Han har haft en ovanlig anställningstrygghet i det att han inte har riskerat sparken trots att Sunderland var på väg mot nedflyttning. Han har haft en unik möjlighet att ta ett långsiktigt grepp med Sunderland. Men han har tagit sig an uppgiften som vore han den dödens lieman som hemsökte honom på Goodison Park under hans sista dagar som Man Utd-manager.

Vem följer en sådan manager? Spelarna gör det uppenbarligen inte. Deras prestationer har varit osammanhängande och utan övertygelse mest hela säsongen och flertalet rapporter talar om bråk och stridigheter med spelarna och mellan spelarna. Supportrarna gör det inte heller längre. Det har hörts rop i flera månader om ”Moyes out”, vilket de senaste veckorna har förvandlats till upprorsstämning. Kvar är ägaren och styrelsen.

Det har kommit kritik från många håll under säsongen, inte minst från gamla spelare i Sunderland, att laget helt har saknat hjärta och kampvilja. De flesta har nog insett att Sunderland även brister i kvalitet, efter åratal av oengagerat värvande, men det är en sak att förlora, det kan hända alla, att däremot förlora utan att bjuda upp till kamp är något helt annat. Få saker kan vara mer demoraliserande för lagmoral och klubbkultur än det.

Det är den som är manager som sätter dagordningen för ett lags hjärta och kampvilja. Den dagordning som David Moyes satte bara några veckor in på säsongen var emellertid att en nedflyttningsstrid var i princip oundviklig, och ända sedan dess har han gett ett alltmer uppgivet intryck. När generalen ger upp striden så kan man inte förvänta sig att soldaterna ska offra liv och lem för den goda sakens skull.

Det här är dagen då nedflyttningen blir verklighet. Om Sunderland den här omgången tar färre poäng än Hull City så är Sunderland matematiskt klara för The Championship. Med andra ord, förlorar Sunderland mot Bournemouth hemma på Stadium of Light, samtidigt som Hull klarar oavgjort borta mot Southampton, så finns inte längre ens ett teoretiskt hopp. Eller om Hull vinner samtidigt som Sunderland bara klarar oavgjort.

Det är naturligtvis ändå bara en tidsfråga. Sker det inte idag så sker det i nästa omgång, eller omgången därpå. Men det kommer ske. Sunderland kommer spela i The Championship nästa säsong. Det kommer markeras tydligt från läktarna på Stadium of Light under dagens match att supportrarna inte vill se Sunderland i The Championship med David Moyes som manager. ”Om Moyes har ett uns av självrespekt så lämnar han frivilligt”, låter opinionen.

Det här är dagen då Sunderland kan åka ur Premier League. Det kan också vara dagen då David Moyes karriär som manager inom engelsk fotboll, åtminstone i Premier League, i praktiken kan vara över. Efter hans bedrifter med Everton, hans omöjliga uppgift och oblida öde med Man Utd, och därefter hans modiga om än misslyckade äventyr med Real Sociedad, hade det varit något jag faktiskt hade beklagat.

Men med Sunderland fick David Moyes faktiskt en riktigt bra chans till personlig upprättelse. En chans han inte bara har misslyckats med utan i allt väsentligt även valt att inte ta. Sunderland kommer spela i The Championship från och med nästa säsong. Sunderland kommer vilja ta sig tillbaka till Premier League om inte redan nästa säsong så inom de närmaste säsongerna. Det finns inte längre rimliga skäl att tro att David Moyes kommer klara av den uppgiften.

Det finns kanske inte ens rimliga skäl att tro att David Moyes verkligen vill ta sig an uppgiften. Sunderland behöver en kapten som är villig att sjunka med skeppet, men kapabel att få skeppet stridsdugligt. Den kaptenen är inte längre David Moyes, som är dead man walking i Sunderland.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vad vill Newcastle ikväll och vad vill Neil Warnock med Cardiff?

Tusentals överlyckliga Newcastlesupportrar gör den långa resan ned till Cardiff ikväll för att följa Newcastle, sedan dessa säkrat uppflyttningen till Premier League i måndags kväll hemma på St James Park. De vet att Newcastle troligtvis måste vinna mot Cardiff för att ha en realistisk chans att kunna vinna serien före Brighton. Men vilket Newcastle kommer de få se?

Rafa Benitez flaggade på presskonferensen inför matchen att sex spelare kände av skador och skulle inte kunna delta. Det handlar om Jamaal Lascelles, Matt Ritchie, Vurnon Anita, Dwight Gayle, Grant Hanley och Jesus Gamez. Flera viktiga spelare bland dem. Och kanske är en rimlig fråga hur många av dem som hade spelat ikväll om uppflyttningen ännu inte var säkrad.

Rafa Benitez bedyrade flera gånger på presskonferensen att kvällens match var viktig, och det var svårt att inte lite få känslan av att the Rafa doth protest a little too much. De skulle försöka vinna matchen, menade Benitez. Vilket de säkert på sätt och vis kommer göra, men Benitez har låtit på precis det här sättet förut när hans lag inte har visat sig vara överdrivet motiverade.

Då pratade Benitez med desto mer hetta om vad Newcastle har uppnått den här säsongen, och det är rätt uppenbart att uppflyttningen i sig väger betydligt tyngre för Benitez och för Newcastle än seriesegern. Inte så märkligt så klart då det är just Newcastle, där det endast är uppflyttning som räknas. Lite visar det även det tveksamma värdet i seriesegrar i lägre divisioner.

Det vore kanske fel att säga att Rafa Benitez inte har haft fokus på kvällens match mot Cardiff, men han har i alla fall fokuserat mycket energi på att kratta inför sommaren och den kommande Premier League-säsongen. Det gick inte mycket tid till spillo där, då han alltså redan hunnit konstatera att huruvida han blir kvar i Newcastle beror på ägaren Mike Ashleys ambition med klubben.

Naturligtvis är det en del i ett politiskt maktspel. Rafa Benitez vill säkerställa att Newcastle och Mike Ashley tillhandahåller tillräckligt med pengar för att på allvar kunna förstärka laget inför Premier League. En viktig markering att göra kan tyckas. Benitez förhandlar med sin viktigaste tillgång, sig själv. Det kommer onekligen avslöja vad Ashley egentligen vill med Newcastle.

Det visar emellertid hur Newcastles, Rafa Benitez och därmed förmodligen även spelarnas fokus ligger längre framåt i tiden än specifikt dessa två sista omgångar på säsongen. Det är med andra ord kanske inte aktuellt att förvänta sig några sång- och dansnummer av Newcastle i deras två sista omgångar, ikväll mot Cardiff och så nästa helg mot Barnsley.

Egentligen hade jag tänkt ägna den här matchbloggen åt Cardiff. Men det är svårt att hitta något vettigt att säga om dem. En fullständigt anonym klubb för närvarande som för en anonym tillvaro i mitten av tabellen. Vincent Tan är fortfarande klubbens ägare och därför ska man kanske inte låta sig förvånas att Neil Warnock är manager. Han har jobbat åt flertalet galna ägare.

Neil Warnock är förvisso en på flera sätt underskattad manager på den här nivån. Kanske skulle han kunna beskrivas som The Championships Sam Allardyce. Cardiff hade en katastrofal säsongsinledning innan Paul Trollope fick sparken i början av oktober och ersattes av Warnock. Något som snabbt betydde säker mark för Cardiff.

Det är ändå inte alldeles lätt att se vad Cardiff egentligen vill som klubb. Och kanske är det invändningen som är möjlig mot en manager som Neil Warnock, att det är en utmärkt manager för en klubb som bara har som ambition att överleva, inte mer. Och att Cardiffs och Vincent Tans anställning av Warnock visar på att klubben för närvarande saknar mål och riktning.

Förhoppningsvis är jag för elak mot Neil Warnock. Hos honom kan det så klart mycket väl finnas både mål och riktning. Han har påbörjat ett förnyelsearbete med spelartruppen, där flera spelares kontrakt ska förhandlas i sommar. Bland annat är det inte omöjligt att trotjänaren Peter Whittingham gör sin sista hemmamatch för Cardiff ikväll.

Kanske vore det nyttigt för Cardiff och för Neil Warnock att få den draghjälp det skulle innebära om Swansea ramlade ned i The Championship, med den rivalitet som då skulle uppstå. Det skulle ge dem en motpol i toppen av tabellen istället för den motpol runt botten av tabellen som Bristol City för närvarande utgör.

But I digress… Cardiff – Newcastle ikväll alltså. Säsongens sista fredagsmatch i The Championship.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Den engelska fotbollens 4P och fotbollens teori om allting

Teorin om allting. En beundransvärd ambition att förstå världen i sin helhet eller ett uttryck för människans arrogans och vetenskapens hybris att vilja sätta sig själva i gudstrons och mysticismens plats? En fråga av existentiell karaktär som lika väl skulle kunna appliceras på varje försök från min sida att formulera en fotbollens teori om allting.

Det finns mängder av teorier om fotbollen. Likaså mängder av modeller och metoder för att försöka bryta ned fotbollen i sina olika beståndsdelar. Men det görs betydligt färre försök att förstå fotboll som helhet. Förmodligen för att det blir alltför komplicerat med konventionella verktyg. Alltså saknas teorier som försöker förklara fotbollens viktigaste och mest grundläggande fråga:

Varför vinner (och förlorar) fotbollslag matcher?

Nu syftas så klart på teorier något mer djuplodande än att konstatera att ett lag vinner eftersom det gör fler mål än det släpper in. Sådant måste naturligtvis betraktas som rena självklarheter, sådant som inte på något sätt gör oss klokare än vad vi var innan, och som inte besvarar frågan, utan bara formulerar om den. Ändå är det på den nivån många engelska tränare befinner sig.

Utan att göra anspråk på uttömmande och fulländad sanning så har jag ändå med åren lyckats formulera min egen fotbollens teori om allting, mitt eget svar på varför fotbollslag vinner eller förlorar fotbollsmatcher. Det är så klart en teori bland andra, varken mer eller mindre, men ska kanske framför allt förstås som mitt sätt att se på och förstå fotboll.

Influerad som jag möjligen är av klassisk managementteori så kan även min fotbollens teori om allting sammanfattas i fyra p:n (4P) – position, possession, pace och penetration. Fyra beståndsdelar med sina olika respektive inbördes förhållanden, där två av dem (position och penetration) kan ses som core values, och de två andra (pace och possession) som olika core strategies.

Position. Ett kärnvärde som i huvudsak ska ses som ett mått på ett lags system och organisation. Ett viktigt värde inte minst för ett lags defensiv, då centralt för ett lags försvarsspel är att spelarna ligger rätt i sina positioner och laget därför kan fungera som en helhet. Viktigt även offensivt då goda positioner underlättar ett snabbt och penetrativt anfallsspel.

Penetration. Ett andra kärnvärde som framför allt är ett mått på effektiviteten i ett lags anfallsspel. För att ett anfallsspel ska vara framgångsrikt i längden krävs att det lyckas tränga genom motståndets försvarspositioner. Huvudsakligen är det alltså ett mått som riktar in sig på ett lags förmåga att omsätta bollinnehav i konkreta och farliga målchanser.

Pace. Ett lag behöver alltså position och penetration för att vinna matcher. En strategi att uppnå dessa värden är pace, det vill säga fart. Där finns en mest uppenbar relation till penetration. Fart i sitt eget uppbyggnadsspel och i sitt anfallsspel gör det lättare för laget att tränga genom motståndarförsvaret, bland annat för att det därmed oftare befinner sig ur position.

Possession. En annan strategi är possession, det vill säga bollinnehav. Detta är en strategi med både defensiv och offensiv koppling. Defensivt är det ett sätt att minimera risken för att det egna laget befinner sig ur position i händelse av bollförlust. Offensivt är det framför allt en metod för att dra motståndet ut ur position. Däremot hamnar possession ofta i motsatsförhållande till pace.

Hur kommer det sig att Chelsea vinner fotbollsmatcher? Ett väsentligt exempel då Chelsea har vunnit flest matcher av alla i Premier League, vilket troligtvis betyder att de vinner ligan. Chelsea vinner fotbollsmatcher då de är otroligt trygga och stabila i sitt eget positionsspel, samtidigt som de genom sitt snabba anfallsspel är väldigt penetrativa i sitt anfallsspel.

Varför lyckas inte Man Utd vinna fotbollsmatcher? Av de sex storklubbarna har ingen annan klubb i närheten av så många oavgjorda matcher som Man Utd, vilket är skälet att de inte varit med i titelstriden. Den främsta orsaken är mängder av missade chanser, en produkt av för långsamt och icke-penetrativt anfallsspel, och ett stundtals otydligt definierat positionsspel.

Hur kommer det sig att Sunderland förlorar fotbollsmatcher? Sunderland är det lag som har förlorat flest fotbollsmatcher i Premier League den här säsongen och det är ingen tillfällighet att de åker ur. Det går att spåra orsakerna i deras förluster till ett bristfälligt och odisciplinerat positionsspel tillsammans med en oförmåga att upprätthålla egen possession.

Varför lyckas Crystal Palace undvika att förlora fotbollsmatcher? Än en gång har Sam Allardyce lyckats få ordning på ett nedflyttningshotat fotbollslag, utifrån principen att i första hand undvika att förlora fotbollsmatcher. Att han lyckas så konsekvent beror på hans fokus på disciplin i det egna lagets positionsspel, vilket så ofta neutraliserar motståndarens anfallsspel.

Är det här komplicerade punkter? Nej, det är i själva verket grundläggande begrepp, men där det framför allt tydliggörs hur de hänger samman. Det ger en utgångspunkt att förstå varför jag ofta uttrycker en skepsis till mer isolerade nyckelmått som bollinnehav, passningsprocent eller löpmeter för att förstå en fotbollsmatch. Det är mått som helt enkelt inte alltid är valida.

De fyra p:na i fotbollens teori om allting är en begreppsapparat med vilken det är möjligt att förstå varför fotbollslag vinner eller förlorar fotbollsmatcher. Den kanske mest grundläggande frågan av dem alla. De fyra fallen ger, mycket kortfattade, exempel på hur begreppsapparaten kan användas rent praktiskt som analytiskt verktyg. De ger oss följande modell:

Den engelska fotbollen har många exempel på lag som normalt sett är bra på det ena eller på det andra. Lag som är bra på position men sämre på penetration. Alternativt lag som är bra på possession men inte lika bra i termer av pace. Detta är naturliga motsättningar. Svårigheten, och vad som definierar så kallade mästarlag, ligger i förmågan att balansera dessa motsättningar.

Det vill säga att kunna kombinera position och penetration, och kunna kombinera pace med possession. Det lag som behärskar alla fyra dessa beståndsdelar kommer ha goda chanser att vinna Premier League, och även ha goda chanser att hävda sig i Champions League. Att behärska samtliga fyra beståndsdelar ger även möjlighet till en annan värdefull egenskap.

Anpassningsbarhet. Survival of the fittest.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Manchesterderbyt som reducerats till ett race-to-the-bottom!

Förra gången Man City och Man Utd skulle drabba samman i ett derby så gjorde det som etta och trea i tabellen, som obesegrade och båda lagen med tre raka vinster på sina tre första ligamatcher. Förutsägelserna inför säsongen att dessa båda klubbar skulle slåss om ligatiteln gav alla intryck av att ha träffat mitt i prick.

När Man City och Man Utd drabbar samman i det här derbyt, det andra för säsongen, så gör de det istället som fyra och femma i tabellen. De båda lagen slåss inte om någon ligatitel utan istället om att kvalificera sig till Champions League. Det är med andra ord med goda skäl som kvällens Manchesterderby något elakt har kallats för loserderbyt – förlorarderbyt.

Man Utds säsong skulle börja krackelera redan under och direkt efter derbyt på Old Trafford. Man Citys säsong skulle fortfarande rulla på ytterligare några veckor innan de strukturella svagheterna i laget skulle börja synas, och den tidiga entusiasmen hade hunnit lägga sig. Båda Manchesterklubbarna har fått finna sig i att bli frånsprungna av både Chelsea och Tottenham.

Alltså är det kanske inte så konstigt att både Pep Guardiola och José Mourinho har hållit så låg profil som de har gjort inför kvällens match. Båda två vet nog om att ingen av dem, och inget av deras lag, har presterat eller levererat den här säsongen som rimligtvis borde ha förväntats av dem. Det är alltså inte läge att slå sig själva för bröstet.

Manchesterderbyt har istället – den här säsongen, är värt att påpekas – blivit ett slags race to the bottom. Vem eller vilka har egentligen misslyckats minst, eller möjligen mest? Vilka kommer efter säsongen och under sommaren kunna spinna storyn inte minst för sig själva att deras säsong faktiskt inte var så värst misslyckad eftersom någon annans säsong var ännu mer misslyckad?

Champions League blir en viktig måttstock. Den som lyckas placera sig bland de fyra bästa i tabellen kommer självfallet hävda detta som vad som gör säsongen i alla fall dräglig. Alldeles oavsett att förväntningarna var så mycket högre inför säsongen. Lyckas båda placera sig bland de fyra bästa så blir det svårt att särskilja dem. Likaså om båda hamnar utanför.

Titlar blir den andra stora måttstocken. Det svider så klart för Pep Guardiola att för första gången i sin managerkarriär lämna en säsong helt utan titlar. Här har José Mourinho och Man Utd till synes övertaget med två silverlyftningar på Wembley redan, och goda chanser på en tredje fin titel. En seger för Man Utd i Europa League skulle göra en tidigare underkänd säsong väl godkänd.

Kanske är det till och med så enkelt att det i slutänden landar i vem av de båda klubbarna som går segrande ur mötena lagen emellan. Pep Guardiola och Man City har ett övertag här i och med att de redan vunnit den första matchen. Om de vinner även det andra ligaderbyt tar de inte bara ett gigantiskt kliv mot att säkra Champions League, de kan utan problem hävda att de är det bättre laget.

Vilket Man City förmodligen är. Åtminstone i meningen att de kan sägas ha det överlag bättre spelarmaterialet, den bredare spelartruppen, och det bättre fungerande anfallsspelet. Både Man Citys och Man Utds strukturella och kulturella problem underskattades av de allra flesta inför säsongen, men Man Utds problem underskattades nog mer.

Och kanske är det därifrån en av den här säsongens kanske viktigaste slutsatser kan hämtas. Nämligen att hela den här idén om så kallade demonmanagers är våldsamt överdriven. Man Citys och Man Utds stora problem underskattades eftersom alla, eller nästan alla, tog för givet att Pep Guardiola och José Mourinho var andar i flaskan, den omedelbara lösningen på alla problem!

Det var de inte. Varken José Mourinho eller Pep Guardiola visade sig vara de mirakelarbetare vi möjligen tillskrivit dem att vara. Däremot finns alla skäl att misstänka att de är väldigt skickliga managers, var och en på sitt sätt. Det finns också alla skäl att tro att både Pep Guardiola och José Mourinho kommer visa sig bli framgångsrika med Man City respektive Man Utd.

Men när de blir det kommer det inte vara fråga om något mirakel. Bara en funktion av hårt och envist arbete. Och pengar skulle förmodligen många vilja inflika. Inte minst Antonio Conte som trots att hans Chelsea spenderade £120m på nya spelare inför säsongen ändå tyckte det var läge att skicka iväg en pik till de båda Manchesterklubbarna om att pengar inte var allt.

En välförtjänt pik. Precis som förlorarderby är ett välförtjänt epitet. Antonio Conte och Chelsea befinner sig i den positionen att de kan skicka iväg sådana pikar. De kan slå sig för bröstet. Befinner man sig däremot där Pep Guardiola och Man City, och José Mourinho och Man Utd, är så är man bara i position att ta emot pikarna, bita ihop och ge sig fan på att aldrig hamna där igen.

Samt se till att försöka vinna derbyt. För att därefter möjligen försöka undvika att förnedra sig med att stoltsera över att vara den klubb som misslyckats minst.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #33: Veckans resultat ger oss en fantastisk supersöndag

Avbytarbänken:
Petr Cech, Arsenal
Gabriel Paulista, Arsenal
Jose Fonte, West Ham
Harry Arter, Bournemouth
Jordan Ayew, Swansea
Anthony Martial, Man Utd
Diego Costa, Chelsea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Hull City. Sanslöst tung seger för Hull City mot Watford, särskilt sedan Oumar Niasse något orättfärdigt fått ett rött kort redan i första halvlek. Att ändå vinna matchen och ta tre poäng vittnar om bra organisation i laget och stark kampmoral. Marco Silva har varit en frisk fläkt i Premier League, men det här var första gången vi såg en riktig glädjeexplosion vid sidlinjen.

Man Utd. Läget i tabellen har ju knappast sett särskilt ljust ut för Man Utd om man dessutom kombinerar det med återstående spelschema. Alltså finns det inga skäl att klaga när man plockar poäng både absolut och relativt från oväntade håll, som att vinna borta mot Burnley samtidigt som Liverpool tappar poäng.

Crystal Palace. Har blivit något av Liverpools boogylag under senare säsonger, även om det kanske framför allt har varit på Selhurst Park. Vinsten på Anfield var en produkt av utmärkt försvarsspel och ännu en markering för att Crystal Palace under Sam Allardyce har hittat formen. Bra insats även ikväll mot Tottenham.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Middlesbrough. Kvällens vinst mot Sunderland förändrar så klart inte den brutala bortatorsken mot Bournemouth som i praktiken förpassade dem ut ur Premier League. Om något så gör kvällens vinst bara det hela värre, eftersom det gjorde den så mycket mer dyrbar. Det känns som en i stora drag bortkastad säsong för Middlesbrough.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sam Allardyce. Strålande defensiv insats av Crystal Palace borta på Anfield, och det gick verkligen att se en enastående skillnad mot hur det såg ut för Crystal Palace tidigare under säsongen. Det var försvarsspel i sin kanske allra finaste form, vilket betyder att även om Crystal Palace har ett tufft spelschema kvar så ska vi inte underskatta deras chanser att ta en hel del poäng där också.

OMGÅNGENS MÅL

Diego Costa, Chelsea 4-1, Southampton (h). Strålande mål av Costa som med sina två mål gjorde slut på sin så kallade måltorka, vilket borde vara blåbärssylten i Chelseas muffins inför säsongsavslutningen. Kanske ett sätt för Diego Costa att avsluta sin tid i Chelsea på bästa möjliga sätt.

:::

TRE PUNKTER

Hull vs Swansea. Det står och väger i nedflyttningsstriden. När Hull förlorar så förlorar även Swansea. När Swansea vinner så vinner även Hull. Så har det sett ut de tre senaste omgångarna. Hull har två poängs försprång på Swansea, som däremot har något bättre målskillnad. Vi kommer säkerligen inte få se någon great escape den här säsongen, men däremot kommer vi få se en härlig tvekamp mellan Hull och Swansea, mellan Marco Silva och Paul Clement, om vilket lag som ska sluta ovanför strecket. Att något annat lag ska blanda sig i (Middlesbrough) eller bli indraget (Burnley) i kampen känns osannolikt, om än kanske inte helt omöjligt.

Death and taxes. Bara två saker är säkra inom engelsk fotboll, döden och skatter. Skattmasen kom och bankade på dörren hos både Newcastle och West Ham under dagen med anledning av vad som rapporteras om misstankar om skattefiffel i samband med spelarvärvningar. Upprörda röster har hörts under dagen om hur det är ännu ett exempel på hur den engelska fotbollen inte kan styra sig självt, men det känns väl spontant som att det är så här det rimligtvis måste fungera, att det är samhällets rättsväsende som kontrollerar så att klubbarna följer samhällets regler. Och det systemet ser ju åtminstone ut att fungera rätt effektivt. Vilket är mer än man kan säga om FA:s och Football Leagues olika försök att agera myndighet.

Derby of Doom. Det har pratats om torsdagens Manchesterderby som ett förlorarderby, med viss rätt. Men vad ska vi då använda för ord om det derby som utspelades ikväll mellan Middlesbrough och Sunderland? Louise Taylor, tror jag, hade ett rätt bra uttryck – derby of doom. Och det var sannerligen en match som gav levde upp till epitetet. Middlesbrough vann i alla fall matchen och kan ta det med sig, för Sunderland var det möjligen upplevelse att upptäcka att jovisst kunde faktiskt säsongen bli värre än vad den redan var. Det var ”Moysie out”, det var ”you’re not fit to wear the shirt!”, på vilket Fabio Borini såg ut att replikera med att ge bort sin Sunderlandtröja till en Middlesbroughsupporter. Hur ska Sunderland kunna gå upp i Premier League igen när det ser ut så här?

:::

FÖR ÖVRIGT

Hur katastrofal hade Arsenals säsong egentligen sett ut om de inte hade haft turen på sin sida mest hela säsongen?

Fjärde raka segern i FA Youth Cup för Chelsea ikväll.

Vilken söndag vi har framför oss efter veckans matcher – först Everton mot Chelsea, sedan Tottenham mot Arsenal. Avgörande, på flera håll.

Väldigt starkt av Tottenham att vinna kvällens match.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Middlesbrough och Sunderland slåss om att undvika sistaplatsen

Kanske finns det något passande och symboliskt med att bara dagar sedan Newcastle i eufori firat sin återkomst till Premier League så drabbar Middlesbrough och Sunderland samman i ett nordöstderby som bäst kan jämföras med en likvaka. Det är allra minst ett tecken på hur snabbt pendeln kan svänga inom fotbollen.

Både Middlesbrough och Sunderland kommer åka ur Premier League, båda lagen vet om det, allt som finns kvar att spela om är att undvika sista plats i tabellen. Det är inte precis något som är ägnat att entusiasmera ens de mest inbitna supportrarna, och det bistra tabelläget gör det inte ens särskilt relevant att sträva efter den lokala prestigen att sluta ovanför varandra.

Det finns ingen försoning för säsongen att finna för vare sig Sunderland eller Middlesbrough i att vinna det här derbyt. Det är i själva verket en slags generalrepetition inför kommande säsong eller säsonger i The Championship, och i det avseendet kan matchen ha en betydelse. Att sätta stämningen för den säsong som följer.

Steve Agnew vet nog redan att hans tid som manager för Middlesbrough blir kortlivad och slutar efter säsongen. Hans försök att göra Middlesbrough mer offensiva har misslyckats samtidigt som laget har tappat sin defensiva form, och laget har inte svarat på hans ledarskap på det sätt som Middlesbrough rimligtvis hade hoppats.

David Moyes situation är en annan. Han är manager i en klubb vars ägare och ledning redan inför säsongen bestämde sig för att hålla fast vid honom oavsett säsongens utfall, nedflyttning en redan hemräknad möjlighet. Något som har mer med kortsiktigt ointresse att göra än engagerad långsiktighet. Men vilken anda kommer prägla hans tid som manager?

Det är kanske främst i det avseendet som kvällens match faktiskt spelar någon roll för Sunderland. Att åtminstone avsluta säsongen på en positiv not. Att ta med sig i alla fall en pust av frisk luft in i nästa säsong. Det är väl tveksamt om det i sig gör fansen mer positivt inställda till en trumpen David Moyes, men kanske mildras då i alla fall kritiken av en glimt av hopp.

Kontrasten med Newcastle känns ändå påtaglig. Newcastle blev nedflyttade till The Championship med en helt ny optimism runt klubben tack vare att Rafa Benitez hade kommit till klubben och valt att stanna kvar. Där fanns trots en svag säsong fortfarande en framåtanda. Någon sådan optimism har Moyes inte lyckats uppbåda runt Sunderland.

Den optimismen hjälpte Newcastle i sitt ombyggnadsarbete inför säsongen och att övertyga spelare att gå till Newcastle, alternativt stanna kvar i Newcastle, trots att de alltså spelade i The Championship. Det i sin tur lade grunden till deras omedelbara uppflyttning. Utan den optimismen blir det desto svårare för Sunderland och för Middlesbrough att upprepa Newcastles bedrift.

Både Middlesbrough och Sunderland kommer förlora viktiga spelare. Det har redan pratats om att bland andra Leicester rycker i Middlesbroughs viktiga mittback Ben Gibson. Vare sig Jordan Pickford eller Jermain Defoe, de två spelare som ändå har haft bra eller godkända säsonger, lär följa med Sunderland ned i The Championship.

Men vilka spelare kommer vilja gå till Middlesbrough eller Sunderland? Hur skulle Middlesbrough kunna övertyga en anfallare som Dwight Gayle att ta ett kliv tillbaka i karriären ned till The Championship från Crystal Palace? Hur skulle Sunderland kunna övertyga en etablerad yttermittfältare som Matt Ritchie att lämna Bournemouth och följa med den ned i The Championship?

Newcastle lyckades med detta eftersom de kunde sälja in en vision och ett projekt om The Championship som något tillfälligt och övergående, och om att spelarna därefter skulle tillhöra en av Premier Leagues större klubbar. Ett steg bakåt för att ta två steg framåt. Med vilken trovärdighet skulle Middlesbrough eller Sunderland kunna sälja in en liknande vision?

Det är med andra ord en annan typ av spelare som Middlesbrough och Sunderland i första hand kommer kunna värva. Deras återuppbyggnad måste ske runt egna talanger, redan etablerade spelare i The Championship eller lovande spelare i Football League. Vilket ställer krav på bra scouting, något som borde vara oroväckande inte minst för Sunderland.

Det kan visa sig bli det sista derbyt i Premier League på många år för både Sunderland och Middlesbrough. Däremot kommer vi garanterat nästa säsong få uppleva samma derby åtminstone två gånger i The Championship. Frågan är om det är besvikelsen över det första eller insikten om det andra som kommer prägla atmosfären på Riverside ikväll.

Och hur viktigt blir det att vara laget som undviker sistaplatsen? En position från vilken det traditionellt sett har varit svårt att uppnå omedelbar och automatisk uppflyttning igen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Det blev Antonio Conte som stod för den taktiska (r)evolutionen i Premier League

Det sades att Pep Guardiola skulle revolutionera Premier League. Han skulle komma som ett yrväder en aprilmorgon och svepa oss alla med i fluffiga moln av anfallsglad fotboll. Han skulle omdefiniera hur offensiv fotboll skulle spelas och han skulle dra alla Premier League-vurmare ut ur sitt medeltida mörker och dra dem in i upplysningens tidevarv.

Premier League skulle komma att se en revolution, eller kanske snarare en evolution. Men den som skulle stå för den och i någon mening personifiera den var Antonio Conte. Han har fört in pragmatismen i engelsk fotboll igen. Han har omdefinierat hur defensiv fotboll spelas i Premier League och han har därmed dragit engelsk fotboll in i en ny renässans.

Antonio Conte är inte den förste managern som tillämpat en trebackslinje i Premier League, men han är den förste att göra det konsekvent och definitivt den förste att dominera ligan med systemet. En trebackslinje hade den här säsongen använts vid tio tillfällen i Premier League innan Antonio Conte gjorde sitt taktiska skifte i början av oktober. Därefter över 100 gånger.

När ett lag som vinner Premier League använder ett taktiskt system så sprider det sig också snabbt. 17 av Premier Leagues klubbar för närvarande prövat en trebackslinje åtminstone någon gång under säsongen, att jämföra med blott hälften av klubbarna förra säsongen. Vinstprocenten är också betydligt högre för lag med trebackslinje (47,3%) än med traditionell fyrbackslinje (36,7%).

Vad är motivet bakom den taktiska förändringen? I första hand är det en fråga om ökad defensiv stabilitet. Det som kallas trebackslinje är i själva verket, det vill säga när det egna laget inte har bollen, en fembackslinje. Tre mittbackar gör det lättare att täcka upp för varandra och laget mindre känsligt om motståndet lyckas dra en av mittbackarna ur position.

Trebackslinjen ger ett numerärt överläge i backlinjen, men ger med flexibla wingbackar även ett numerärt överläge på mittfältet när det egna laget har bollen. Det vore ett misstag att se det enbart som ett defensivt taktiskt grepp, vilket vem som helst kan intyga som har sett Chelsea spela med Marcos Alonso och Victor Moses som wingbackar den här säsongen.

Anfallsmässigt är det en fortsättning och vidareutveckling på en trend vi sett inom världsfotbollen under senare år, där fart (pace) snarare än bollinnehav (possession) har blivit den dominerande idén. Lagets låga utgångspunkt och spelarnas positioner och rörelser (position) begränsar motståndets utrymme samtidigt som offensiven blir snabb, direkt och effektiv (penetration).

Det här är egentligen inga nyheter inom engelsk fotboll. Ett välorganiserat försvarsspel kombinerat med ett anfallsspel baserat runt snabba omställningar har i själva verket varit grunden för de flesta engelska mästarlag och alla större engelska framgångar i europeiskt cupspel. Tvärtom är det de senaste årens experiment med imititativ possessionboll som är det främmande.

Det skulle alltså kunna verka som om Antonio Conte kanske i själva verket inte har introducerat något nytt alls. Men kanske skulle man kunna säga att Conte har återfört till Premier League en slags insikt om försvarsspelets betydelse, i en liga som under den senaste femårsperioden har sett en rejäl försämring i just det klassiska försvarsspelet.

För försvarsspelet har stor betydelse i Premier League och har i själva verket alltid haft det. Det finns i själva verket inte ett enda lag som har vunnit Premier League de senaste 40 åren som inte har haft ett bra försvarsspel. Det enda lag som eventuellt utgör undantaget är Man City 2013-14 men som vann ändå eftersom laget som jagade dem hade ett ännu sämre försvarsspel.

Det finns däremot mängder med exempel på lag som har excellerat med ett fantastiskt anfallsspel men som aldrig har vunnit Premier League – eftersom de inte hade ett tillräckligt bra försvarsspel. Newcastle, Liverpool, Arsenal och Man City har samtliga genom åren gett exempel på detta. Det är ofta vackert, men det räcker inte till.

Det betyder inte, vilket är en distinktion jag redan har gjort i samband med Champions League, att det är nödvändigt att vara ett defensivt lag för att vinna Premier League. Tvärtom är högklassigt anfallsspel helt nödvändigt. Men det är nödvändigt att vara ett defensivt skickligt lag. Finns inte den grunden blir laget alldeles för sårbart över en hel säsong.

Det finns alltså alla skäl för Antonio Conte att känna stolthet. Han har slagit den första spiken i kistan för ett förhärskande tankemönster i vilket defensiven har blivit någon slags trist eftertanke, händelsevis sammanfallandes med de engelska klubbarnas tomgång i europeiskt cupspel. Den taktiske revolutionären i Premier League blev inte Pep Guardiola utan Antonio Conte.

Det är triumfens dagar för Chelsea och för Antonio Conte. Prestigekampen på Wembley mot Tottenham slutade med seger. Det var ett tungt slag i debatten om vilket som är Englands just nu bästa fotbollslag. Det vore nu omöjligt för någon att beröva Chelsea det epitetet om de dessutom bevarar sitt försprång och även vinner Premier League.

Men försiktigt där. Chelsea må ha triumferat över Tottenham på Wembley en dag, men den triumfen skulle blekna illa kvickt om de över de kommande veckorna skulle tappa ligatiteln till Tottenham. Alltså gäller det att hålla fokus i de kommande matcherna. En match mot Southampton på Stamford Bridge kan låta överkomligt, men bedrägligt bara dagar efter en cupmatch på Wembley.

Tappar Chelsea poäng mot Southampton ikväll så kommer det naturligtvis ge Tottenham förnyat och förstärkt hopp i titelstriden. Helt plötsligt skulle då försprånget kunna krympa ännu mer. Mycket av det positiva momentum som Chelsea byggde upp i helgen skulle då dessutom gå upp i rök. En vinst skulle däremot öka den psykologiska pressen på Tottenham.

Kanske finns det två sätt att se på det här med att vara taktisk revolutionär. Att det är ett slags tröstpris som delas ut till managers som inte vinner för det första. Eller att det är omöjligt att bli någon taktisk revolutionär utan att vinna för det andra. Antonio Conte ser inte ut att behöva bekymra sig om den distinktionen den här säsongen.

Han har redan taktiskt (r)evolutionerat Premier League. Han ser dessutom ut att vinna Premier League. Det är inte så illa under sin allra första säsong i Premier League. Det blev med andra ord precis så som så många trodde inför säsongen. Fast på helt motsatt sätt och med en helt annan huvudrollsinnehavare.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Newcastle är tillbaka i Premier League om de vinner mot Preston. Fact!

Tala om en smutt lördag för Newcastle. Brighton hade redan förlorat i fredags men det som framför allt gladde Newcastle och Rafa Benitez måste ha varit att både Huddersfield och Reading förlorade i lördags. Vilket både plötsligt och i alla fall något oväntat innebär att Newcastle i och med vinst på St James Park mot Preston ikväll kan säkra sin återkomst till Premier League.

Det kan med andra ord löna sig att få avvakta med sin match. Newcastle har svajat oroväckande mot slutet och har bara en poäng på sina tre senaste matcher. Det är deras smala lycka att Huddersfield samtidigt har svajat precis lika mycket det, annars hade Newcastles uppflyttning varit i allvarlig fara. Nu ska det till en smärre katastrof för att missa uppflyttning.

Det ska å andra sidan till ett smärre mirakel för att Newcastle på sina tre återstående matcher skulle kunna passera Brighton och således vinna The Championship. Det innebär att de sannolikt slutar och blir uppflyttade som tvåa i serien. Något som gett upphov till en rätt märklig diskussion om Newcastles säsong egentligen ska betraktas som särskilt framgångsrik.

Det är en diskussion som naturligtvis bottnar i förväntningarna inför säsongen att Newcastle med Rafa Benitez som manager mer eller mindre skulle promenera genom The Championship. Uppflyttning skulle vara föga mer än en formalitet. Som det lät på vissa så borde övriga klubbar i The Championship ha ordnat med hedersvakt redan från säsongens början.

Det finns flera skäl till den attityden. Newcastles status som storklubb. Rafa Benitez som manager ger eko av en Premier League-klubb i The Championship-tvångströja. Framför allt ekonomiskt spelar Newcastle i en annan division än de flesta andra klubbar i The Championship. De spenderade mer än Real Madrid på nya spelare inför säsongen. Deras lönebudget är seriens klart högsta.

Men å andra sidan. The Championship är en notoriskt svår serie att vinna. För de lag som finns i serien är det goda chanser att det faktiskt är den svåraste serien i världen att vinna. 24 klubbar där alla i princip kan slå alla. 46 långa omgångar som spelas utan uppehåll under en säsong som är ett par veckor kortare än en säsong i t ex Premier League. Det är ingen cakewalk.

Det går att göra jämförelser med de två tidigare Newcastleupplagor som har gått upp i Premier League. När Kevin Keegan tog upp Newcastle 1992-93, ett mytomspunnet lag på Tyneside, så hade de 87 poäng på 43 omgångar, två fler än dagens Newcastle. Chris Hughtons Newcastle 2009-10 hade 95 poäng efter 43 omgångar, men avslutade å andra sidan säsongen otroligt bra.

Rafa Benitez Newcastle håller sig trots allt ganska bra i den jämförelsen. Vad som kanske oroar är att till skillnad från Hughtons uppflyttning så är Newcastles säsongsavslutning inte lika imponerande. Å andra sidan är också The Championship betydligt tuffare nu än då. Och sedan dess har bara fyra andra klubbar, varav Brighton är en, tagit fler än 85 poäng efter 43 omgångar.

De senaste fem säsongerna så har, av således totalt 15 nedflyttade klubbar, bara en enda klubb lyckats bli omedelbart uppflyttade igen. Nämligen Burnley inför den här säsongen. Med Newcastle skulle den statistiken gå upp till två klubbar av 18 möjliga. Det om något bör illustrera att det är sannerligen inte någon enkel uppgift, som görs på beställning.

Vilket självfallet de båda andra nedflyttade klubbarna inför den här säsongen kan demonstrera. Aston Villa är naturligtvis en klubb med samma status som storklubb, som hade en Champions League-meriterad manager, och relativt sett omfattande ekonomiska resurser. De befinner sig på tolfte plats. Norwich ligger inte särskilt mycket bättre till de. Ingen av dem når ens playoff.

Det blir på något sätt småaktigt att inte ge Newcastle och Rafa Benitez det beröm de faktiskt förtjänar. Dessutom kanske det snarast nedvärderar Brightons insats. Benitez har tagit över ett nyss nedflyttat lag, med de problem detta ofrånkomligen medför, och gjort ett synnerligen kompetent fotbollslag av dem. Han har haft ett bra lag, men inte något fullkomligt lag.

Man måste rimligtvis också ställa sig frågan, om Newcastle och Newcastles supportrar efter förra säsongen, eller inför den här säsongen, hade fått välja att uppnå uppflyttning, men sluta tvåa – hade de accepterat detta? Naturligtvis skulle jag säga, de hade ryckt erbjudandet ur handen innan Rafa Benitez ens hunnit säga ”eh… fact!” Så varför då inte vara glada och nöjda i efterhand?!

Vad som däremot har visat sig under säsongen är att Newcastle förvisso har mycket att jobba med för att kunna känna sig trygga i Premier League. De har haft några av seriens bästa spelare i Jonjo Shelvey, Dwight Gayle och Matt Ritchie. Men där finns också, framför allt i backlinjen, tydliga brister som behöver åtgärdas och förstärkas.

Rafa Benitez är naturligtvis helt rätt manager att ta sig an den uppgiften, det har han bevisat den här säsongen, som måste definieras som om inte succé så i alla fall framgång. Först gäller det däremot att faktiskt ta sig till Premier League. Och vill Newcastle klara det ikväll så måste de vinna mot Preston. Hemma, inför vad jag hoppas är ett kokande St James Park.

Och vem vet, kanske vårens succéspelare i The Championship, Prestons Tom Barkhuizen, som spelade i League Two så sent som i höstas, imponerar så mycket att han blir engelsk fotbolls nästa solskenshistoria och får göra Newcastle sällskap upp i Premier League. Newcastle hoppas så klart på en måndagskväll minst lika smutt som lördagen.

:::

N’golo Kanté utsågs av PFA, det vill säga spelarna, till årets spelare i Premier League. En ren ”spelförstörare” vinner alltså utmärkelsen. Bra eller dåligt? Diskutera!

Eden Hazard tvåa, Zlatan Ibrahimovic trea. Dele Alli tog den unga.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Arsenal stod inte att känna igen på Wembley, det tog dem till final

Visst, Arsenal var under långa perioder underlägsna under matchens första halva mot Man City. Visst, Arsenal hade ett och annat domslut som onekligen gick med dem under samma halva. Visst, Arsenal hade en hel del tur med ribba och stolpe i andra halvlek. Ändå gick det inte när röken skingrade sig att säga att Arsenal vann något annat än välförtjänt.

Arsenal gjorde en riktig fightermatch. Och det enda kritiska man skulle kunna säga om det var att det var inte riktigt vad man hade förväntat sig. Men det var mycket med matchen som inte var vad man hade förväntat sig av Arsenal. De tog sig an matchen med en ultradefensiv uppställning. De spelade fysiskt småfult på ett sätt som de själva tidigare beskrivit som rugby eller antifotboll.

Trebackslinjen var kvar. Eller som den mer rätteligen kallas, i synnerhet i den här varianten, fembackslinjen. Det var alla spelare bakom bollen på egen planhalva. Där fanns inte längre några illusioner om vackra sätt att spela fotboll på, endast en idé om hur Arsenal lättast skulle vinna matchen. Och det visade sig effektivt mot Man City som gång efter gång körde fast i spelargröten.

Det är svårt att hålla isär attityd och taktik. Genom att göra sin taktiska förändring signalerar Arsene Wenger klart och tydligt att det är in och slåss på planen som gäller. Det bygger kanske på ett mer realistiskt förhållningssätt till det egna lagets styrkor och inte minst svagheter i relation till motståndarnas styrkor.

Det hjälpte på fler sätt än ett. Inte bara gjorde samtliga defensiva spelare bättre insatser i denna nya uppställning än vad vi har vant oss vid. Naturligt i en taktisk formation som ger bättre täckning åt varandra. Dessutom kämpade sig Arsenal tillbaka från underläge i matchen och vände och vann, för första gången på fem år mot någon av de sex stora klubbarna.

Glädjen efter slutsignalen gick knappast att ta miste på vare sig hos spelarna eller hos Arsene Wenger själv. Han har vandrat omkring med hela världen på sina axlar den senaste tiden och det var inte svårt att se vad den här segern betydde för honom personligen. Det förändrar inte grundanalysen av Arsenal, men det kan förändra bedömningen av Arsene Wengers möjlighet att adressera den.

Om en dryg månad har vi alltså att se fram emot en FA-cupfinal mellan Chelsea och Arsenal. Det blir knappast någon lättare uppgift för Arsenal än vad den här semifinalen blev, om något så tvärtom. Men Arsenal och Arsene Wenger gav i alla fall med den här segern besked om att de inte kan räknas ut i den finalen, att de faktiskt kan trivas i rollen som underdog.

”Det här var inte Arsenal”, sade Theo Walcott efter förlusten mot Crystal Palace för två veckor sedan, och den unisona reaktionen hos oss alla var att jo, det var Arsenal! Alltför väl kände vi igen just det vi då precis hade sett på planen. ”Det här var inte Arsenal”, skulle någon kunna säga efter den här matchen utan att vi skulle kunna protestera alltför högljutt.

Det var ett Arsenal som var svårt att känna igen. Och för närvarande har jag svårt att komma på ett bättre beröm än just det. Det tog dem hur som helst till FA-cupfinal på Wembley.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Både Arsenal och Man City måste vinna FA-cupen för att ge sina säsonger legitimitet

Arsenal ställde upp med en så kallad trebackslinje mot Middlesbrough och twitter höll på att smälta. Det var som om vi sett igenom verklighetens slöja och fått reda på varför det alltid blir en udda strumpa över i tvättmaskinen, varför mackan alltid landar med smörsidan nedåt, och varför Tottenham alltid förlorar på Wembley. It’s all so clear now!

Världen utbrast i ett unisont ”Arsene Wenger kan förändra sig!” Och det är väl frågan om det egentligen var en taktisk förändring som i första hand gjordes för lagets bästa, som trots resultatet knappast såg särskilt bättre ut, eller mer av politiska motiv för Wenger, både för att bemöta extern kritik om att vara omodern och interna krav på förändring.

Att vinna mot Middlesbrough är en sak. Att vinna på Wembley mot Man City är en helt annan. Det är knappast läge att dra snabba slutsatser om Arsenals återfunna självförtroende efter segern i måndags. Även Arsene Wenger själv lät påskina att lagets självförtroende inte var så bra som det kunde vara, men även att FA-cupen är en annan arena än ligaspelet.

Det är inte svårt att förstå varför Wenger säger så. Men det betyder inte för den sakens skull att det är helt med sanningen överensstämmande. Visst kan det vara befriande att spela en cupturnering istället för ligalunken med alla dess krav. Men det ena påverkar också det andra, och att tro att alla tvivel försvinner bara för vilken turnering man deltar i vore rätt naivt.

Både Arsenal och Man City, och både Arsene Wenger och Pep Guardiola, har sina pågående försök att definiera den här säsongens framgång. Egentligen har de båda ett liknande förhållande till FA-cupen. Att vinna FA-cupen vore så klart en riktigt trevlig bonus, men inte något som ensamt kan rädda säsongen åt någon av dem. Men läget är ett helt annat för Pep Guardiola.

När Pep Guardiola har sitt utvärderingssamtal med sina chefer och med Man Citys ägare och styrelse efter säsongen så finns inga förutsättningar att undvika ett visst missnöje. Att inte heller den här säsongen delta på riktigt i titelstriden tillsammans med uttåget ur Champions League stod inte på dagordningen, och FA-cupen kan inte ändra på detta.

Men Pep Guardiola befinner sig precis i början av sin managergärning i Man City. Hans förtroendekapital är naturligtvis enormt, och Man City har investerat sig både emotionellt och strukturellt i Guardiola. Att vinna FA-cupen samtidigt som Man City slutar på Champions League-plats vore tillräckligt för att kunna kalla det för en godkänd första säsong.

Arsene Wenger befinner sig inte i början av sin managergärning, snarare är det slutet han bevittnar. En alltjämt avlägsen plats bland de fyra bästa den här säsongen skulle inte dämpa det missnöje som har uppstått just med Arsenals benägenhet att därmed låta sig nöja. Det enda som kan ge Arsenals säsong, och Arsene Wenger själv, någon legitimitet är att faktiskt vinna FA-cuptiteln.

Inte för att FA-cupen är en titel stor nog att mätta Arsenalfansens titelhunger. Som konstaterades efter den senaste FA-cupsegern för två år sedan så var det ett steg på vägen mot större ting. Men för att det ändå innebär att faktiskt ha vunnit något. Den här FA-cuptiteln skulle också ge större legitimitet än de båda tidigare då Arsenal måste besegra både Man City och Chelsea för att ta den.

Det är viss skillnad på Wigan, Hull City, Reading och Aston Villa. Det skulle skicka en tydlig signal att Arsenal med Arsene Wenger, tvärtemot rådande uppfattningar, absolut är kapabla att gå tå mot tå i de riktigt stora matcherna mot de riktigt stora klubbarna. Och vi skulle kunna vara rätt säkra på att Arsene Wenger då påpekar hur en vinst kan hjälpa deras självförtroende i ligaspelet.

Allt prat från Arsene Wenger om hur pressen på honom och på laget egentligen var större för tre år sedan är egentligen nys. Ja, då hade det rått en närmare nio år lång titeltorka, men Arsenals förmåga att vinna de stora titlarna är fortfarande en issue. Och då sågs Arsenal, rätt eller fel, som ett lag på uppgång till skillnad från dagens syn på Arsenal som en klubb i stagnation.

Pressen vilar alltså tung både på Arsenal och på Man City den här matchen. För likaväl som en förlust för Arsenal bara skulle väcka till liv samma gamla vanliga kritik och prat om lagets brister, så skulle ännu en cupförlust för Man City ge ännu mer ammunition till de som kritiserat Pep Guardiolas första säsong med Man City, kanske särskilt om den sker just mot Arsenal.

De båda lagens matcher tidigare under säsongen säger oss att Man City bör ses som favoriter. De vann på hemmaplan sedan Arsenal totalt fallit samman i andra halvlek. De hade också övertaget på Emirates, innan de två gånger om spelmässigt släppte Arsenal tillbaka in i matchen, en match som till sist mest påminde om två slagtrötta boxare som inte längre orkade hålla uppe garden.

De är någonstans samma andas barn, Arsene Wenger och Pep Guardiola, och det är inte svårt att föreställa sig att båda kommer förlita sig på sina anfall den här matchen. Men om den första semifinalen mellan Chelsea och Tottenham avgjordes på vilket lag som var mest effektivt framåt, så är det hög risk att den här semifinalen avgörs på vilket lag som gör flest misstag bakåt.

Vi får se om det förmår Arsene Wenger att behålla sin trebackslinje också den här matchen. Att göra det mot Man City på Wembley i en FA-cupsemifinal är så klart något annat än att göra det mot Middlesbrough. Det är samtidigt ett sätt att täppa igen luckorna och öka säkerhetsmarginalen i försvarsspelet, vilket förvisso inte låter som något Arsene Wenger normalt sett skulle göra.

Men när fan blir gammal så blir han religiös.

Peter Hyllman
0 kommentarer