Peter Hyllmans Englandsblogg

Vad är det egentligen som är så märkvärdigt med Arsene Wenger?

Ja, vad är det som är så märkvärdigt med Sofia egentligen? Det var den något spetsiga motfrågan som Hubert ställde i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. Den fick Karl att tro att Hubert var förrädaren och läsaren att tro att Hubert tyckte illa om Sofia. Jonatan var å sin sida tydlig i sin uppfattning att Hubert visste mycket väl vad som var märkvärdigt med Sofia.

Stundtals får man intrycket att José Mourinho ställer samma typ av fråga om Arsene Wenger. Vad är det egentligen som är så märkvärdigt med Arsene Wenger? Något som har fått mängder med fans av olika färger att betrakta Mourinho som den arrogante skitstöveln. Min uppfattning vore å sin sida att Mourinho vet mycket väl vad som är märkvärdigt med Wenger.

Det är ju helt självklart att Arsene Wenger och José Mourinho helt enkelt inte gillar varandra. Det må vara hänt, alla gillar inte alla, i synnerhet inte när de befinner sig i direkt konkurrens med varandra. Det har sagts och gjorts saker från båda håll som är värda att skämmas över. Men det finns också en risk att läsa in alltför mycket av det gamla i allt som därefter sägs.

Igår blev det exempelvis stora rubriker sedan José Mourinho konstaterat att media visade en betydligt större respekt för Arsene Wenger än för honom, trots att de båda i själva verket har likvärdiga meriter. Mourinho betonade att det bara var 18 månader sedan han vann en ligatitel, inte 18 år. Media såg sin chans, sant eller osant, att göra ännu en ”specialist in failure”-story.

Nu var ju det knappast intentionen den här gången, men Mourinho har ju förut trots allt gjort en poäng just av att Wenger ifrågasätts väldigt lite, till och med placeras på piedestal i vissa avseenden, trots att han inte vunnit en ligatitel på över ett årtionde. Vad som är slående med detta konstaterande är, när man lyckas bortse från sina sårade känslor, att Mourinho i sak faktiskt har helt rätt.

Det är svårt att föreställa sig någon annan manager för någon storklubb i världen som hade varit så lite ifrågasatt som Wenger trots allt är och har varit under de senaste tio åren, givet Arsenals resultat. Det innebär inte att det har saknats kritik men det har i relativa termer varit en lättare västanfläkt. Och det är inte bara att Wengers metoder inte har avfärdats, utan att de till och med idealiserats.

Ingen annan manager skulle åtnjuta en sådan ynnest. Definitivt som synes inte José Mourinho, men ingen annan skulle heller klara ett årtionde av för en storklubb så medelmåttiga prestationer. Inte Pep Guardiola, inte Antonio Conte, inte Jürgen Klopp med flera. Inte heller Alex Ferguson hade klarat det, vilket utesluter förklaringen att det enbart är en fråga om förtroendekapital.

Delvis kan kritiskt sägas att det har med klubben att göra, att ägare och supportrar i Arsenal har låtit sig nöja med lägre ställda ambitioner än i andra storklubbar. Delvis har Arsene Wenger varit skicklig i att framhäva storheten på sin egen insats, när han i själva verket under dessa år bara har lyckats motsvara minimiförväntningarna på Arsenal, inte mer men för all del heller inte mindre.

Men det kan inte vara hela sanningen. Media skulle knappast låta sig luras under så lång tid som skulle krävas i det här fallet. Till slut skulle slutsatsen vara ofrånkomlig att kejsaren helt enkelt saknar kläder. Där måste kort sagt finnas något som är märkvärdigt med Arsene Wenger, eller i alla fall vara så att brittisk media väljer att tillskriva honom vissa märkvärdiga egenskaper.

Vad är då detta märkvärdiga med Arsene Wenger? Vilka märkvärdiga egenskaper är det media tillskriver Arsene Wenger? Det är knappast något som har med resultat eller formella meriter att göra. Min beskrivning skulle vara att Wenger har kommit att representera två konkurrerande ideal på den engelska fotbollens slagfält – tradition och utveckling.

Den engelska fotbollshistorien är uppbyggd runt dess dynastier och allra största managerikoner, stora personligheter som på gott och ont är och gör sina klubbar. Matt Busby, Don Revie, Brian Clough, Bill Shankly, Bill Nicholson med flera. Arsene Wenger och Alex Ferguson var de två sista återstoderna av denna åldriga tradition. Till sist försvann också Ferguson. Kvar är bara Wenger.

Det finns en särskilt reverans i England och engelsk fotboll för den här typen av dynastiska autokrater. Den starke mannen. Det har samtidigt varit och är alltjämt en utmanad och alltmer marginaliserad karaktär inom engelsk fotboll där utländska ägare har lett till högre resultatorientering, större kortsiktighet och en mer kontinental eller amerikansk typ av organisation.

Mot den utvecklingen står då Arsene Wenger, men även den tiden är så klart utmätt. En stor del av engelsk fotbollstradition är med andra ord knuten till och förknippad med Arsene Wenger. Han representerar något större än att bara vara tränare. Han representerar ett ideal och en dominerande idé för hur engelska fotbollsklubbar skall drivas.

Myntets andra sida är att Arsene Wenger på samma gång har blivit en härold för utveckling inom engelsk fotboll. Detta har skett under en tid när engelsk fotboll har drabbats av en tilltagande identitetskris där förtroendet för engelsk taktik och traditionellt engelska spelidéer har sjunkit mot botten. Wenger har tillhandahållit en förhoppning om utveckling.

Arsenal har under Arsene Wenger varit mycket konsekvent i sin syn på hur de vill spela fotboll. Det har inte alltid varit en fotboll som har garanterat de bästa resultaten, många skulle snarare hävda det motsatta. Men det har varit en fotboll baserad runt en idé och med estetik som ett värde i det närmaste likställt med funktionalism.

Det har varit en teknisk och fantasifull fotboll, just de egenskaper som engelska fotbollslag normalt sett har ansetts sakna. Det här har gett Arsene Wenger ett skydd utöver det normala. Sportsliga misslyckanden och svaga resultat har alltid kunnat balanseras med att Arsenal i alla fall spelar väldigt bra fotboll och är trogna sitt ideal. Principens triumf över pragmatismen.

Så när man frågar sig vad som är det märkvärdiga med Arsene Wenger så är det just detta. Hans förmåga att på samma gång representera tradition och utveckling. De värden han symboliserar och förkroppsligar för de som har ordets makt inom engelsk fotboll. Detta lyfter honom över den mer renodlade kvartalskapitalism som har följt i den moderna fotbollens fotspår.

Det är här som Wenger och José Mourinho skiljer sig, och vad som förklarar skillnaden i respekt som Wenger och Mourinho åtnjuter i engelsk media. För Mourinho är i mycket Wengers raka motsats. Hans karriär bär prägeln av den kringresande supertränaren snarare än den dynastibyggande klubbautokraten. Hans fotboll är pragmatisk och resultatorienterad framför allt.

José Mourinhos respekt i engelsk media har helt och hållet haft sin grund i att han har lyckats leverera överlägsna resultat med sina lag. Hans egen attityd och svansföring har också reflekterat denna förmåga. Men det innebär i sin tur att när Mourinho inte längre kan garantera eller lyckas leverera överlägsna resultat, så har han inte längre samma grund för respekt.

Mourinhos uppgift, istället för att beklaga sig i media över hur han behandlas av media, är att visa i konkret handling med Man Utd att han fortfarande förtjänar respekt som en supertränare. Givet Man Utds utgångsläge så har han också chansen att visa att det precis som för Arsene Wenger kan finnas fler grunder än endast resultaten att respektera hans managerinsats.

Respekt får man inte. Respekt förtjänar man. Sedan är det upp till var och en att bedöma huruvida de anser att Arsene Wenger faktiskt bekräftar den regeln eller snarare ska betraktas som undantaget som bekräftar regeln.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Sweet Caroline! Brighton tar sig ton på väg mot Premier League

Steve Bruce har hunnit med fem matcher med Aston Villa sedan han tog över klubben. Han har hittills inte förlorat någon match med Aston Villa som därmed har påbörjat en klättring uppåt i tabellen. Ikväll ställs dock Steve Bruce inför sin hittills tuffaste utmaning. En utmaning som riskerar sluta med att han tvingas lyssna till en allsång av Neil Diamonds Sweet Caroline.

Det har nämligen blivit Brightons tradition sedan något år tillbaka. För varje seger är Sweet Caroline den första låten som går igång i omklädningsrummet och spelarna sjunger den tillsammans. Något säger det om sammanhållningen i laget. Liksom det säger något om att det går bra för Brighton. Sweet Caroline. Good times never seemed so good.

Brighton har ett strålande facit hemma på Amex under 2016. De har spelat 18 matcher, vunnit 13 av dem och förlorat en enda. Det har ofta handlat inte bara om vinster utan övertygande vinster. På dessa 18 matcher har de gjort 42 mål och bara släppt in tio. Något som kan kontrasteras med Aston Villa som bara vunnit en enda av sina 26 senaste bortamatcher.

Chris Hughton har gjort och fortsätter göra ett alldeles fantastiskt jobb med Brighton. Förra säsongen lyfte han dem från en nedflyttningskandidat till en grästuva från automatisk uppflyttning. Många trodde att Brighton skulle falla tillbaka efter den besvikelse som avslutade förra säsongen, men laget har fortsatt hålla samman och lyfta under Hughton.

Grunden är en stabil defensiv. Baserat runt mittbacksparet Shane Duffy och Lewis Dunk har Brightons försvarslinje hållit nollan i sju av lagets senaste nio ligamatcher. Sammanlagt har Brighton hållit nollan i elva av sina 16 ligamatcher hittills den här säsongen, fyra fler än något annat lag. Brighton är dock farliga framåt också, med Glenn Murray som hittills gjort nio mål på hemmaplan.

Det är svårt att inte låta sig imponeras av Brightons stabilitet. Mycket har helt säkert att göra med Chris Hughtons erfarenhet och personlighet. Det var en banbrytande seger för tre veckor sedan hemma mot Norwich, en annan favorit till uppflyttning. Brighton mosade dem med 5-0, ett resultat som har satt avtryck både i tabellen och i synen på Brighton.

Hughton var dock tydlig efter matchen. Säsongen i The Championship är lång och svår, där så många motståndare kan slå alla lag, att de inte har råd att slå sig till ro och tänka på sådana resultat. Omgången därefter ger sig Brighton ut och får med sig en egentligen minst lika imponerande vinst, en 2-0-seger borta mot erkänt besvärliga Bristol City.

Det visar på en mentalitet som innebär att Brighton har vad som krävs för att den här säsongen stå hela sträckan ut, och nå automatisk uppflyttning till Premier League. Att inte bara prestera enskilda resultat utan sätta samman sviter av vinster och vunna poäng. Where it began, I can’t begin to knowing. But then I know. It’s growing strong.

Med så många klubbar som slåss om uppflyttning i The Championship har inte Brighton råd att slappna av. Det fortsätter så klart ikväll mot Aston Villa och håller i sig även under nästa omgång mot Fulham. Två väldigt viktiga matcher på hemmaplan för Brighton, som med segrar i dessa båda matcher kan ha tagit ett jättekliv mot Premier League.

På sätt och vis gör kanske närvaron av alla stora klubbar och stora matcher livet lättare för Brighton och för Chris Hughton. Koncentration och motivation blir aldrig något problem. Varje match är på sätt och vis sin egen cupfinal. Det kan bli ett problem om ett lag hamnar i en dålig cirkel men för ett lag med momentum kan det skapa en helt fantastisk känsla av kunna klara allt.

Vilket mycket väl kan komma att betyda att vi nästa säsong får höra Neil Diamond och Sweet Caroline i Premier Leagues omklädningsrum. Brighton kommer dock få många chanser att öva på sin sång till dess. De vore knappast nödbedda att köra den ikväll. En vinst mot Aston Villa som skulle ta luften ur deras uppgång samt ge dem själva ännu mer fart framåt.

Sweet Caroline. Good times never seemed so good.

Peter Hyllman
0 kommentarer

De engelska storklubbarnas främsta akilleshälar inför resten av säsongen

Hurra! Stöt i valdthornet, Susanna sjunger, vädrena spela och böljorna gunga. Skjut ut. Landslagsuppehållet är till ända och i och med att detta tredje uppehåll under hösten nu når sitt slut så har vi fyra månader av outspädd, härlig, fantastisk, underbar engelsk klubbfotboll framför oss under mörka höst- och vintermånader.

Elva omgångar av ligan är redan spelade. Och med alla i stort sett alla uppehåll ur vägen så ges det inte längre något andrum under den här säsongen vare sig för klubbar som jagar titlar eller klubbar som jagar formen. Matcherna kommer obönhörligen att bara rulla på. Lagens styrkor måste komma till sin rätt och lagens svagheter kommer blottläggas.

Efter elva omgångar börjar det också bli möjligt att dra lite slutsatser gällande just lagens styrkor och svagheter. Framför allt svagheterna och bristerna är de som kommer avslöjas under en lång säsong, och definiera gränserna för vad som är möjligt för ett lag att uppnå. De ger också en signal om vilken potential som finns för förbättring.

Här hamnar fokus på storlagen. Dels är titelstriden per definition vad som väcker mest intresse. Dels av rena utrymmesskäl för bloggen. Sedan råkar det ju slumpa sig så att just i ögonblicket så är det ju just dessa sex storklubbar som råkar ockupera de sex översta platserna i tabellen, även om det är blott med målskillnad som marginal.

LIVERPOOL. Det råder ingen tvekan om att Liverpool för närvarande är ligans kanske mest produktiva och anfallsglada lag. De gör mål och skapar chanser i mängder. Jürgen Klopp har tagit feelgood-faktorn tillbaka till Anfield och även om det är för tidigt att prata om det på allvar så hoppas många att Liverpools långa titelväntan nu ska vara över.

Vad som främst talar emot det är försvarsspelet. För där finns ett antal rätt uppenbara brister. Dessa brister har så här långt kompenserats av att Liverpool har gjort fler mål än de släppt in, men det kommer inte alltid vara fallet under säsongen. Bristerna handlar i huvudsak om försvar på fasta situationer och mot inläggsspel.

CHELSEA. Det går inte att ifrågasätta Antonio Contes lyckade start med Chelsea. Framför allt måste man beundra hur han utav en korg med citroner har passat på att göra lemonad. Spelare för spelare är det så klart en helt annan backlinje än vad Conte är van vid från Juventus, men då har taktik och organisation justerats för att kompensera för detta.

Men bristerna kommer ge sig till känna under en hel säsong. John Terry är gammal och Gary Cahill misstagsbenägen. David Luiz är David Luiz. Backlinjen var i behov av rejäl förstärkning redan innan säsongen och är det fortfarande. Den ljusa punkten för Antonio Conte är dock att han inlett säsongen så bra att Chelsea inte kommer tveka att stötta honom under transferfönstret.

MAN CITY. Det börjar bli en bekant refräng. Men försvarsspelet är akilleshälen även hos Pep Guardiolas imponerande snabbt samspelade Man City-projekt som inledningsvis såg ut att springa iväg med ligan, innan en mer bister verklighet hann ikapp honom och laget tillsammans med några särskilt envisa konkurrenter.

Försvarsproblemet blir mer akut och allvarligt för Man City på grund av Pep Guardiolas benägenhet att utsätta sin backlinje för högre risk. Det är exempelvis raka motsatsen mot Antonio Contes approach i Chelsea. Högre risk i den kollektiva taktiken exploaterar individuella svagheter i Man Citys backlinje mycket mer. Vinner Man City inte ligan är det därför.

ARSENAL. Det var Jürgen Klopp som en gång sa att se Arsenal spela fotboll är som att se en symfoniorkester spela. Arsene Wenger är dirigenten som får varje sektion av orkestern att prestera i harmoni med varandra. Det finns en alldeles speciell rytm i Arsenal när de spelar fotboll. Detta är lagets stora styrka men också ett av deras dilemman.

Det tenderar nämligen göra lagets viktiga spelare mindre utbytbara. Rent fysiskt finns spelare som kan ersätta spelare som Mesut Özil, Santi Cazorla, Alexis Sanchez med flera, men det gör rytmen i Arsenals spel mer krampaktig. Det blir med andra ord väldigt viktigt för Arsenal att hålla sina bästa spelare friska och i form.

TOTTENHAM. Även för Tottenham gäller att deras akilleshäl klingar tämligen välbekant. Laget har under flera säsonger haft ett mycket gediget helhetsspel, haft mycket bollinnehav, pressat motståndarna högt, och skapat mängder med chanser. Men anfallsspelet har stundtals varit för trubbigt och laget har fallerat på sin relativa oförmåga att göra mål.

Det här är ett problem som förmodligen kostade Tottenham ligatiteln förra säsongen och den här säsongen ser problemet ut att ha förvärrats. Mycket av detta beror i och för sig på att Harry Kane har varit skadad en längre tid. Helt klart har inte Vincent Janssen varit den lyckade värvning man hoppades på, i alla fall inte på kort sikt. Kane måste tillbaka, men också lyckas ännu bättre.

MAN UTD. Det är ingen större hemlighet vad som har varit och fortsätter vara Man Utds akilleshäl den här säsongen. Backlinjen håller naturligtvis inte tillräckligt hög klass och bredd men det är på mittfältet som Man Utds stora dilemma har befunnit sig så här långt. Övergången från försvar till anfall går för långsamt och omställningsspelet har därmed blivit lidande.

Paul Pogba har stått i centrum för oklarheten. Han har normalt sett fått en roll på planen som begränsat hans insatser. Trots det har han svarat för en hel del bra insatser. Men det har blivit alltmer tydligt att José Mourinho måste ge Pogba en friare, mer offensiv roll på mittfältet, vilket innebär att spelare som Michael Carrick och Ander Herrera måste få centrala nyckelroller.

Peter Hyllman
0 kommentarer

What shall we do with a drunken sailor, early in the morning?

Att vara professionell fotbollsspelare har sina problem. När de är skygga och avståndstagande så kritiseras de för att ha tappat sitt fotfäste och för att leva i någon slags bubbla. När de å andra sidan beter sig rätt precis som unga människor normalt sett beter sig så kritiseras de av samma personer för just detta.

Wayne Rooney har alltså tagit sig en blöt festkväll efter Englands match mot Skottland i fredags. Det där blev stora nyheter under gårdagen när bilder på en uppenbart berusad Rooney kablades ut. Det var förvisso under en ledig kväll för de engelska landslagsspelarna men sådana detaljer tillåts så klart inte stå ivägen för en så här snaskig affär.

FA, som alltid lika ryggradslösa, slösade så klart ingen tid med att snabbt förvärra situationen genom att låta meddela att de skulle se över sin ”free time on international duty”-policy. Ännu ett exempel i en mycket lång rad på hur FA väljer att lägga tid och energi på en massa betydelselösa PR-frågor snarare än de frågor den organisationen framför allt borde lägga tid och energi på.

Wayne Rooney har bett om ursäkt för det inträffade. Något annat vore kanske inte att förvänta men något annat var väl heller inte möjligt sedan FA kastat honom framför den framrusande bussen enbart för att skydda sina egna känsliga rumpor. Rooneys ursäkt var både riktad offentligt och till Englands landslagsledning.

Jag är förvisso tämligen döless på den här typen av självutnämnda moralpoliser som kokett låtsas vara förfasade av sådana här saker, bara för att det råkar vara en känd personlighet inblandad. Inga lagar har brutits mot och det var inte något beteende som gick utöver ens en särskilt strängt hållen moralisk anständighet. Det var sju dagar innan nästa match. Vad är problemet?

Det var min första inställning, och den håller jag i och för sig fast vid. Vad som däremot gör situationen mer olämplig är att Wayne Rooney (och Phil Jagielka) genomför den här festkvällen på det engelska hotellet iförd officiell engelsk landslagsmundering. Samma princip som i det militära. När man är iförd uniform representerar man något större och får inte bete sig hur som helst.

Hade de haft civila kläder på sig och möjligen befunnit sig någon helt annanstans så hade det varit en icke-situation i mina ögon. Men det som gör situationen extra lurig är så klart varför då Rooney var iförd officiell engelsk landslagsmundering vid det här tillfället. Jo, för att han inledde kvällen i hotellbaren i dryckessamkväm med ett gäng FA-representanter.

Det förändrar måhända inte sakfrågan för Wayne Rooney. Men när då samma FA och samma FA-representanter några dagar senare slänger Rooney framför bussen och skenheligt säger sig vara på väg att utvärdera sin policy för spelares beteende i det engelska landslaget så kan man tycka att det möjligen riskerar slå världsrekord i hyckleri.

Vi kan så klart utgå från att dessa FA-höjdare alls inte hade något emot att tillbringa kvällen tillsammans med den engelska landslagskaptenen. Tvärtom lär det vara något de alla förväntade sig, och något som också förväntades av Wayne Rooney. Vi kan också utgå att det här inte på något sätt kan ha varit okänt för Gareth Southgate.

Det är självklart inte första gången det cirkulerar fylleskandaler kring det engelska landslaget. Den mest klassiska skandalen skedde inför EM 1996 när Paul Gascoigne tillsammans med ett antal andra spelare fotograferades under en blöt sen kväll sittandes ihällda sprit i en tandläkarstol. Något som efter Gascoignes mål mot Skottland i EM resulterade i ett ökänt målfirande.

Nu går det så klart inte att jämföra Wayne Rooney med Paul Gascoigne på något meningsfullt sätt. Det skrattades bort den gången, vilket kanske gjordes lite för ofta med Gascoigne, och det borde nog i första hand skrattas bort den här gången också. Och jag är inte helt övertygad om att Rooneys blöta kväll inte bara var ett innovativt sätt att försöka förbättra sin bolltouch.

:::

Bradford, Luton, Portsmouth, Sheffield Wednesday, Millwall… Totalt tolv klubbar har bötfällts av Football League för att ha ställt ut för svaga lag i Football League Trophy.

Något dessa klubbar har gemensamt? Well, utöver att spela i League One och League Two till vardags så vann de flesta av dessa klubbar sina grupper eller tog sig till slutspel – till skillnad från flertalet inbjudna storklubbar.

Parodin är fullständig.

Peter Hyllman
0 kommentarer

LINHEM: Var ryktet om Red Bull Swindon bara en PR-kupp?

Jeopardyämnet ”Red Bull i fotbollsvärlden” finns ständigt nära till hands. Särskilt nuförtiden då RB Leipzig utmanar Bundesligaeliten med ett ungt och spännande lag. Ett lag handplockat av deras sportchef Ralf Rangnick, som tidigare ledde Hoffenheim upp genom divisionerna till Bundesliga, och inköpt med energidrycks-miljoner.

När Twitter i förra veckan gick varmt om hur Red Bull var på väg att ta över Swindon var min tanke att skriva om Red Bulls plats i den ”Moderna Fotbollsvärlden” och nämna hur Red Bull tidigare kopplats ihop med framför allt Leeds och Nottingham. Men allt vi fick var Tim ”Tactics Tim” Sherwood som Swindons nya ”Director of Football”.

Det är ytterst oklart om det fanns ett reellt intresse från Red Bull eller om Swindon bara använde Red Bull som ett rött skynke för att lura media, både sociala media och tidningar, att ge mer uppmärksamhet till utnämningen av Tim Sherwood som klubbens sportchef. De gick så långt att de ställde ut burkar av Red Bull på deras presskonferensbord innan för att sedan ta bort dem precis innan presskonferensen började.

Vilket är precis den sorten av ”bantz” man kan förvänta sig av en klubb som anställer Tim Sherwood, som är en sån ”lad” att hans Tottenham slutade på 69 poäng, och pratar om honom som om han vore Bill Shankly i en täckväst.

Swindon har också hittat en revolutionerande roll för Tim Sherwood. Han är nämligen inte din italienska farbrors version utav en sportchef utan Sherwood kommer enligt Swindons ägare Lee Power vara med på träningarna i träningskläder och vara involverad i allt ”…including transfers, the way we play, the formations and the picking of the team”, implying a strong level of day-to-day involvement.” vilket i mångas öron låter precis som en manager.

Enligt Power kommer inte Sherwood inskränka på Luke Williams roll som ”head coach”. Flera har påpekat att Sherwoods roll liknar hur man kan anpassa graden av sitt engagemang på Football Manager och att Sherwood i detta fallet har valt att låta Luke Williams, en assisterande manager i praktiken, ta hand om lagets träningar och sköta matchsnacket och antagligen ta hand om lagets träningsmatcher.

Mer udda blir det när Power nämner att Sherwood inte är under kontrakt med klubben utan till synes gör detta pro bono, eller bara tills han hittar ett bättre jobb.

PAL IN POWER

Vem är då Swindons ägare Lee Power? Och hur kommer det sig att Tim Sherwood var best man på hans bröllop?

De som minns den av historieböckerna bortglömda tiden före Premier League kan minnas honom som en lovande anfallare för Norwich City under tidigt 1990-tal. Då bodde han tillsammans med sin lagkamrat Tim Sherwood och bildade en livslång vänskap. Sherwood var blott i början på en framgångsrik Premier League-karriär men Powers karriär tog aldrig riktigt fart och fick avslutas i förtid på grund av sjukdom och brutna ben.

Powers karriär utanför planen har varit desto mer lyckad. Han startade ett tryckföretag som tryckte matchprogram för större fotbollsklubbar och vissa mindre tidningar. Han blev framför allt en agent och satt i styrelsen för Thomas Cook Sport. Hans första roll tillbaka inom fotbollen var som ordförande för Cambridge United, där han också tillfälligt var manager under en period. Därefter var han involverad som direktör för Rushden & Diamonds några säsonger innan de gick under.

Lee Power tog över Swindon på våren under säsongen 2012-13. Efter vissa dispyter med klubbens tidigare ägare Jed McCrory blev Power till slut klubbens majoritetsägare. Hans främsta inflytande på klubben till en början var den stora mängden av spelare som lånades och köptes in från Tottenham.

Ryan Mason, Grant Hall, och Alex Pritchard spenderade säsongen 2013-14 i klubben och dåvarande unga spelare i Tottenham som Jack Barthram, Jonathan Obika, Massimo Luongo, Harry Agombar, John Bostock, och Nathan Byrne kom alla till klubben under perioden från det att Lee Power tog över Swindon till det att Tim Sherwood fick sparken från Tottenham. Powers vänskap till Sherwood hade redan då en sådan stor betydelse för Swindon att han redan då nästan var klubbens sportchef.

Det är också noterbart att Swindons mest framgångsrika säsong under Powers ledning var när de slutade fyra och tog sig till playoff säsongen 2014-15 då flera av lagets nyckelspelare var bland de ovan nämnda tidigare Tottenhamspelarna. Swindons kraftlösa uppföljning nästa säsong kan till stor del skyllas på att man inte lyckades ersätta Massimo Luongo, Nathan Byrne, Wes Foderingham, Andy Williams, och Ben Gladwin.

Lee Power hävdar att Swindon då hade divisionens minsta budget och nu har en av League Ones dyraste trupper men ser man på 2014-15:s trupp bestående av nuvarande Championshipspelare och jämför den med den nuvarande truppen av anonyma ungdomar och tidigare amatörspelare skulle jag gissa på motsatsen. Att man inte har lyckats ersätta de ”Sherwoodgodkända” spelarna man plockade in från Tottenham eller lyckats hitta ett nytt nonleague-fynd likt Ben Gladwin är den största anledningen till att man nu ligger i botten av League One.

Jag skulle också vilja hävda att Mark Cooper som tog dem till fjärdeplatsen oförtjänt fick sparken sedan han inte lyckades återupprepa bedriften med en därefter plundrad trupp. Det var minst lika oförtjänt när Lee Power själv temporärt tog över som manager efter ha sparkat Cooper.

COOL HAND LUKE

Swindons nuvarande head coach Luke Williams har bara sitt jobb då Lee Power stötte på en del motstånd under sin mest megalomaniska period som ställföreträdande manager och för att Luke Williams skötte jobbet klart bättre än Mr Power genom att vinna sex av tio matcher och hålla hotet om nedflyttning på flera poängs avstånd i slutet på förra säsongen.

Luke Williams har tidigare bara varit ungdomstränare i Brighton och i Swindon har han varit en ständigt assisterande manager, vilket han ser ut att återgå till under Tim Sherwood. Chansen finns förstås att Luke Williams lämnar självmant, eller offras när Sherwoodexperimentet går åt skogen men då Luke Williams skrev på ett femårskontrakt i mars är det antagligen bäst om Luke Williams blir kvar i sin kompromissroll som antingen head coach eller assistent till Sherwood.

TACTICS TIM IN FULL EFFECT

Sherwood har bara varit Swindons sportchef eller smygmanager i en ligamatch, men Sherwoodeffekten var tydlig när de slog Charlton med 3-0 på hemmaplan. Sherwood, en sportchef med taktiska förmåner, valde dock att göra vissa förändringar.

Han spelade inte lagkaptenen Nathan Thompson för att han var skadad och spelade istället påhittade Brandon Ormonde-Ottewill som vänsterback. Han flyttade tillbaka vikarierande mittbacken Conor Thomas tillbaka till innermittfältet och spelade Lloyd Jones, inlånad från Liverpool, som mittback och Jones belönade Sherwood med ett sällsynt mål.

Han spelade ledande assistläggaren Michael Doughty på högerkanten vilket flyttade John Goddard in i mitten och Sean Murray ut på vänsterkanten där tidigare Iandolo hållit till. Dessutom fick Luke Norris chansen istället för en ofta mållös Nathan Delfouneso. Det mest imponerande var dock att han petade Anton Rodgers framför ögonen på hans pappa Brendan Rodgers som befann sig i Swindon för dagen.

Charlton valde några dagar efter denna 0-3 förnedring av Sherwoods pojkar att sparka Russell Slade som ett offer till fotbollsgudarna i förhoppningen att även deras ägare skulle vara polare med en man, en myt, en manager lika genial som Tim Sherwood. Eller så var det ännu ett desperat försök av Charltons katastrofala ägare och styrande att försöka skifta fokus från sig själva.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Peter Hyllman
0 kommentarer

Gareth Southgate är inte den bästa men förmodligen den (enda) rätta engelska förbundskaptenen

Fatta ett snabbt beslut om förbundskaptensposten! Den uppmaningen har Gareth Southgate nu riktat till FA, som fortfarande till synes velar med vad de ska göra efter Southgates temporära anställning. Det är så klart inget märkligt med att Southgate säger så. Han vill ha jobbet och för närvarande finns just inga konkurrenter om jobbet.

Dessutom står Southgates aktier rimligtvis så högt de bara kan stå just för närvarande efter 3-0-segern mot Skottland i fredags. Det där derbyt är kanske inte riktigt vad det en gång i tiden var men vinster mot Skottland är alltjämt uppskattade och en tremålsseger nyser man inte bara bort. Det var även ett bra steg närmare VM.

Där råder även en period av smekmånad mellan Southgate och spelarna i den engelska landslagstruppen. Det har inte hunnit bli några riktiga slitningar i relationen mellan förbundskapten och spelare. Adam Lallana och Wayne Rooney är två spelare som uttalat sitt stöd för Southgate. Det här kanske är något alla spelare säger, men de får i alla fall inte betalt för att säga det.

Vad tiden lider kan Gareth Southgates relativa chanser att få jobbet med andra ord bara minska. En förlust mot världens bästa Spanien ikväll till exempel skulle onekligen resa ett och annat frågetecken om Southgates lämplighet. Och ju längre säsongen går desto fler möjliga andra kandidater blir på ett eller annat sätt lediga och tillgängliga för uppdraget.

Det saknas förvisso inte skäl att känna tveksamhet kring Southgates kompetens för uppdraget. Hans främsta och enda verkställande uppdrag av grövre kaliber ligger sju år tillbaka i tiden med Middlesbrough och slutade med att han fick sparken och laget åkte ur Premier League. Hans tid som U21-förbundskapten i England har inte varit särskilt framgångsrik.

Det kan inte heller bortses från att FA är en i grunden mycket konservativ organisation, befryndad med flertalet särintressen runtom i landet. Det har aldrig varit FA:s hävd att anställa sina förbundskaptener utanför en mindre kader av etablerade klubblagstränare i England och i Europa, vilket hänger ihop både med FA:s självbild och en föråldrad syn på landslagsfotbollen.

Det är denna hävd som Gareth Southgate måste trotsa för att bli utsedd till Englands förbundskapten på permanent bas. Han ligger bra till då FA inte har så många andra alternativ. Men dessutom har Southgate en profil som ligger tämligen bra i tiden. Ung och framåttänkande ger han samma typ av air som Chris Coleman, Joachim Löw eller kvällens motståndare, Julen Lopetegui.

England måste i grunden ändra sitt tänk kring landslaget. Där finns inte längre utrymme att betrakta det som ett hedersuppdrag eller som tack för lång och trogen tjänst till en mer eller mindre meriterad klubbtränare. Även fotbollen på landslagsnivå har blivit mer professionaliserad. De främsta länderna driver sin landslagsfotboll enligt samma principer och långsiktighet som ett klubblag.

Det talar i själva verket för att FA anställer en förbundskapten som Gareth Southgate. Mer specifikt att FA bygger upp sin egen coachstruktur och sin egen interna rekryteringsstruktur till förbundskaptensjobbet. Man uppnår med detta två saker. Dels bygger FA upp ett eget institutionellt kapital och organisatorisk kompetens. Dels gör sig FA mindre beroende av klubbarna.

Club England har under flera år varit ett begrepp i engelsk landslagsfotboll, men har aldrig varit mer än ett fint ord på ett papper. Det har aldrig fått något faktiskt genomslag i FA:s syn på hur de organiserar, leder och driver engelsk landslagsfotboll. Den politiska viljan och långsiktigheten har aldrig funnits i FA på samma sätt som hos dess tyska, franska och spanska motsvarigheter.

På så vis blir frågan om Englands förbundskapten, eller om Gareth Southgate är rätt person, tämligen perifer. Det är i sig en viktig fråga men kanske också en fråga av mer symbolisk karaktär. Den mer substantiella frågan måste ställas till FA, och måste ställas av FA till sig själva, det vill säga om de har kompetensen och är beredda att fatta de beslut som krävs för att lyfta England som landslag?!

Att kunna se bortom den allmänna och mediala hysteri som skapas runt det engelska landslaget. Att kunna avhålla sig från publikfriande och kortsiktigt orealistiska förväntningar inför kommande mästerskap. Att bevara lugnet och även efter dessa mästerskap hålla sig till den långsiktiga planen. Att få spelare och ledare att känna förtroende genom att visa dem förtroende.

Själv saknar jag allt förtroende för att FA kommer att orka, vilja och kunna ta det steget.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vinnandets vetenskap: Hur man vinner fotbollsmatcher och påverkar resultat

Engelsk fotboll är de enkla utfästelsernas hemvist. Klyschor och truismer höjs ofta upp som bevis på genialitet. ”Om du har bollen och undrar vad du ska göra med den, skjut den i mål så diskuterar vi saken senare” är ett lustigt uttryck som i olika former har tillskrivits flera managerikoner som Bill Shankly och Alex Ferguson.

Fotboll går ut på att göra fler mål än motståndaren är en annan slags förment snusförnuftiga saker man ofta lyckas höra i diskussionen. Överlag finns ett motstånd mot att intellektualisera den engelska fotbollen, att lägga alltför mycket tanke på själva spelet som sådant ses ofta på med misstanke. Det går att hitta både historiska och kulturella förklaringar till detta.

Det gäller inte bara de som utövar själva spelet utan kanske i minst lika hög utsträckning de som har till uppgift att kommentera och analysera den engelska fotbollen, paradoxalt nog. Många gamla spelare får sådana roller utan att någonsin lyfta sig över rena plattityder. Craig Burley på ESPN fick mer eller mindre ett raseriutbrott när det började pratas om expected goals.

Och det är kanske på sitt sätt lite typiskt. Att diskutera engelsk fotboll landar ofta i ett samtal som gärna håller sig kvar vid vad som har hänt men ogärna tar några djupare grepp på varför detta hänt. Utöver så klart rent simplistiska och rubrikvänliga förklaringar som att det till exempel var domarens fel. Men så faller också engelska lag ofta i Europa på att de spelar för osmart.

Varför vinner ett lag fotbollsmatcher? Det är givet det tidigare inte helt svårt att föreställa sig en och annan reflexmässig respons på den frågan. Men de tyska forskarna Daniel Weimar och Pamela Wicker angrep frågan på ett mer metodiskt sätt i artikeln ”Moneyball Revisited: Effort and Team Performance in Professional Soccer” i Journal of Sports Economics.

Weimar och Wicker studerade sammanlagt 757 matcher under tre säsonger av Bundesliga och samlade därmed på sig 1,514 observationer av lagprestationer för såväl hemmalag som bortalag, och landade i följande slutsatser vad gäller ett lags chanser att vinna fotbollsmatcher:

(1) Om ett lag ökar sin genomsnittliga löpdistans per match med en kilometer relativt sin motståndare så ökar detta lags sannolikhet att vinna matchen med 26-28%. Här har vi ett resultat som skulle kunna få saven att flöda hos de som på senare tid har fäst alltmer uppmärksamhet åt statistik över vilka lag som löper mest per match.

(2) Ett lag som genomför tio högintensiva löpningar per match fler än motståndaren, med vilket avses löpningar snabbare än 20 km i timmen, ökar sin chans att vinna matchen med 4%. Det gäller inte bara att springa utan också att springa med intensitet. Inte bara tempo utan tempoväxling vinner matcher verkar vara slutsatsen här.

(3) Ett hemmalag som lägger ner lika mycket ansträngning i löpdistans som sin motståndare har 46% chans att vinna matchen, samtidigt som ett bortalag i samma situation bara har 30% chans att vinna samma match. Ett resultat som kanske skulle få Lars Lagerbäck att börja gråta, men slutsatsen är att man helt enkelt måste jobba ännu hårdare som bortalag.

(4) Sannolikheten att vinna en fotbollsmatch för ett bortalag ökar när de vinner fler tacklingar än sin motståndare. Det gäller tydligen inte bara att jobba hårdare för ett bortalag, utan det är tydligen i proportionell grad lika mycket viktigare att bryta upp motståndarnas spel och försvåra för dem i deras egen speluppbyggnad. Mindre finspel på bortaplan med andra ord.

Spring mer, spring snabbare och tackla bättre! Det verkar mycket grovt sammanfattat vara Daniel Weimars och Pamela Wickers svar på varför ett lag vinner fotbollsmatcher. Nej visst, det är självklart inte något uttömmande svar på något sätt, och är heller inte avsett att vara det. Jo visst, naturligtvis lär det inte bara handla om hur mycket ett lag springer utan hur det springer.

Nu var ju det här en studie i Bundesliga kan man då protestera, och kanske är resultaten specifika för just det sammanhanget. Samtidigt har Premier League på senare år importerat ett antal stora influenser från just Bundesliga, så lärdomar därifrån håller på att sättas i system, och resultaten är sådana att vi känner igen dem från de lag som nu är framgångsrika i Premier League.

Det här är kanske inte insikter som exempelvis en Harry Redknapp skulle låta sig imponeras av, samme Redknapp som snarare stoltserade med att inte kunna läsa en taktiktavla. Because ignorance is cool. Eller Timmy Sherwood som nog betydligt mycket hellre skulle vilja prata om spelarnas mod, karaktär, arbetsvilja och förmåga att ”get stuck in!”

Jaha, men är inte ”get stuck in!” egentligen precis samma sak som att springa mer, springa snabbare och tackla bättre, som ju var de tyska raketforskarnas slutsatser, fast uttryckt på ett betydligt mer rustikt och burdust sätt, frågar sig då den som är sugen på ett rejält mindfuck?! Jo, förmodligen är det väl just precis samma sak.

Har vi därmed underskattat Tim Sherwood? Nja, kanske ändå inte. För det är så klart en sak att (kanske) få elva individuella spelare att jobba som vårrusiga kaniner. Det är en helt annan sak att få dessa elva spelare att jobba stenhårt tillsammans som ett organiserat kollektiv på planen. Att inte bara springa och tackla, utan springa och tackla med en kollektiv tanke i bakhuvudet.

Det vill säga sådant som taktiktavlor brukar användas till.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fiaskot i Football League Trophy har förmodligen dödat idén om B-lag i engelsk fotboll

The Checkatrade Tropy, det sponsrade namnet för The Football League Trophy, eller @checkatradetrpy som den heter på twitter eftersom namnet annars blir för långt, har på samma gång lyckats både med att motsvara de flesta förväntningar på den och med att bli till ett monumentalt och pinsamt misslyckande för Football Leagues ambitioner.

Det nya inför den här säsongen med Football League Trophy, som tidigare var som Ligacupen fast endast för klubbar i League One och League Two, var ju att Premier League-klubbar och The Championship-klubbar skulle få delta med sina B-lag. Tanken var att det skulle ge ungdomarna i dessa klubbar mer tävlingsspel på seniornivå, samt höja turneringens profil.

Herregud så fel det har gått.

Kritiska röster menade redan från början att det bara var ännu ett sätt för Premier League att kannibalisera på klubbarna i de lägre serierna. Många som ändå röstade för förslaget gjorde det som en slags kompromiss för att undvika ett mer omfattande förslag med B-lag i själva seriesystemet. Andra såg kanske värdet i att få möta de allra största klubbarna.

Men redan där gick det käpprätt åt helvete. För de allra största klubbarna ville inte ha något med turneringen att göra. Arsenal, Liverpool, Man Utd, Man City, Tottenham och Newcastle valde samtliga att inte delta. Vilket måste sägas vara en helt fantastisk felkalkylering av Football League som genomför en hel sådan här reform baserat på idén att dessa klubbar skall och vill delta.

Bemödade sig Football League över huvud taget med att fråga dessa klubbar om deras intresse innan de sjösatte projektet? Föga förvånande upplevde klubbarna som hade röstat för förslaget med löftet om att dessa storklubbar skulle delta det hela som ett bait-and-switch, och engagemanget som helhet för turneringen sjönk som en sten.

Inte för att de större klubbar som faktiskt deltar direkt gör det med något större engagemang. Chelsea, Everton, Stoke, West Ham och West Brom är alla utslagna redan i gruppspelet och vann tillsammans bara en enda match. De flesta klubbar verkar inte ens riktigt ha enats om vad det är för lag som ställer upp i turneringen – B-lag, reservlag, U21-lag, U23-lag eller whatever?!

Inte för att Football League precis har hjälpt till i det avseendet. De har olika regler för olika klubbar. Klubbarna från Premier League och The Championship är tvingade att ställa upp med minst sex spelare som var under 21 år innan säsongen började. Samtidigt är klubbarna från League One och League Two tvingade att delta med minst fem a-lagsspelare.

Som någon ganska träffande beskrev det hela för ett tag sedan så har det hela lett till att förslaget mer eller mindre har ändrat karaktär från att ha tillåtit Premier League-klubbarna att ställa upp med sina B-lag i Football League Trophy, till att istället tvinga klubbarna i League One och League Two att ställa upp med sina a-lag i Premier Leagues ungdomsturnering.

Det här har gett upphov till en hel del bisarra konsekvenser. Bradford City valde att byta ut sin målvakt Colin Doyle efter 45 sekunder i en match, för att motsvara regelverket om minsta antal a-lagsspelare och på samma gång räcka långfingret åt Football League. Straffar för bonuspoäng läggs av ointresserade spelare samtidigt som en ointresserad publik är på väg ut ur arenan.

Just publikens intresse har verkligen störtdykt. Är det en typ av rekord som Checkatrade Trophy faktiskt slår så är det publikrekord, men verkligen inte på det sätt som kan anses som positivt. 308 personer var och tittade på matchen mellan Middlesbrough och Shrewsbury. Vad avser antalet bortasupportrar så kan de oftast bokstavligt talat räknas på ena handens fingrar.

Nu kunde man tänka sig att det där bara gäller för Premier League-klubbar men i själva verket har det påverkat publikens intresse för turneringen i sig. Statistik över publiksiffrorna den här säsongen jämfört med tidigare säsonger visar att även för klubbar i League One och i League Two så är publiksnittet bara en tredjedel av det har varit förut.

Förslaget med B-lag i Football League Trophy har misslyckats på alla tänkbara sätt och vis. Det har inte gett unga spelare någon meningsfull erfarenhet av tävlingsfotboll på seniornivå. Deltagandet av Premier League-klubbar har inte ökat profilen på turneringen. Intresset för turneringen har inte blivit större på något sätt, snarare tvärtom.

Frågan man kan ställa sig är om misslyckandet var oundvikligt eller enbart en produkt av att så många hade bestämt sig på förhand för att det var en dålig idé att den aldrig gavs någon riktig chans. Idén som helhet framstår dock som en ren skrivbordsprodukt, att den inte byggde på något genuint intresse från Premier League, vilket borde ha varit ett minimikrav och grundförutsättning.

Klyschan säger att det inte finns några dåliga idéer. Och det är sant att det kan vara värt att pröva idéer just för att de åtminstone leder till någon slags förnyelse. Men när idéer är så ogenomtänkta och bristfälligt utvärderade som den här idén visar sig ha varit så kan de i själva verket visa sig inte bara inte göra någon nytta, utan till och med göra skada.

Och här har gjorts skada. Mot en välfungerande cupturnering med över 30 års tradition i bagaget vars status kanske aldrig kommer att återhämta sig. Och mot 48 klubbar i League One och League Two som till och med av The Football League, deras egen moderorganisation, har blivit betraktade och behandlade som andra klassens klubbar.

Men om fiaskot i Football League Trophy ändå för med sig något så är det kanske den svårfrånkomliga slutsatsen att det helt enkelt inte finns något utrymme för B-lag inom engelsk seniorfotboll. En framgång för Football League Trophy hade förmodligen gett mersmak. Det här misslyckandet lämnar bara en bitter smak kvar i munnen.

Om klubbarna i Football League jublar över något, så jublar de helt säkert över detta.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Gästblogg: Supporterskapets stora frågor söker goda svar

Att döma av hur vi diskuterar fotboll är det uppenbart att vi förväntar oss en konkret utväxling av vårt engagemang. Visst är det naturligt – ett engagemang kräver ju någon slags belöning för att berättigas.

De mindre självklara frågorna dyker upp när vi försöker att fastslå vilka detaljer som är direkt avgörande för detta, och när vårt engagemang egentligen är tillräckligt för att ställa krav på hur en fotbollsförening utför sitt arbete.

En av många frågor som jag aldrig funnit ett dugligt svar till är exakt när man kan anse att en fotbollsklubb står i skuld till en supporter – eller egentligen till vem som helst – förutsatt att ett ekonomiskt eller känslomässigt engagemang finns. Vad är det i slutändan som avgör om våra åsikter och krav egentligen är relevanta?

Supporterskapet är ett utbyte av stöd och engagemang, mot olika belöningar som underhållning, sportslig framgång och till och med möjlighet att identifiera sig med någonting. En logisk (men för all del intressant) följd av utbytet är att vi relativt snabb börjar känna oss lämpade att ställa högre krav på vad vi får ut som supportrar.

Vårt engagemang borde ju rimligtvis även innebära att våra åsikter får större betydelse, och någonstans där anser vi oss berättigade till att kunna ställa allt större krav på de fotbollsklubbar vi stödjer. Underhållning, titlar och spännande satsningar framstår närmast som en skyldighet från fotbollsklubb till supporter.

Men utifrån vilket bidrag gäller denna skyldighet? Supporterskap kan som bekant ta varierande skepnader.

Vi får ur ren idealistisk synpunkt resonera oss fram vad som egentligen är rimligt att förvänta sig i detta utbytet mellan supporter och fotbollsklubb.

De flesta verkar överens om att deras intresse åtminstone berättigar någon slags utväxling, det är dock sällan man får svar på exakt vad för utväxling och varför de känner sig ha rätt till den. Efter en titt i ett typiskt diskussionsforum kan vi snabbt dra slutsatsen att mer eller mindre alla anser sig dugliga till att producera åsikter och ställa relativt skarpa krav, trots att de själva ger väldigt varierande bidrag till sina fotbollsklubbar.

Detta går naturligtvis i linje med den demokratiska andan, men känns intuitivt inte särskilt rimligt.

Mitt intresse höjs där någon påstår att detta utbyte inte varit tillräckligt fördelaktigt för supportern – exempelvis när laget förlorar det lokala derbyt, fel spelare värvas, eller när fotbollen inte är så sprudlande offensiv som den kan vara. Kan exempelvis jag från nordligaste Sverige kräva Arsène Wengers omedelbara avgång om Premier League-titeln uteblir, trots att jag varken ger Arsenal ett kontinuerligt ekonomiskt stöd eller ens regelbundet besöker London? I min mening är mitt konkreta bidrag för magert för att kräva en Premier League-titel i slutet av maj. Frågan är om jag ens hade kunnat göra det som säsongskortsinnehavare.

Jag kan inte påstå att mitt stöd kommer bidra till en eventuell Premier League-titel, varken direkt eller indirekt. Jag känner inte att jag är i position att kräva det.

I en tidigare gästblogg resonerades detta utifrån ett rent kunskapsperspektiv, kort sammanfattat att de med begränsad insyn drar mindre träffsäkra slutsatser, och därför saknar trovärdighet att skjuta alltför skarpt med sina åsikter. Engagemangsperspektivet kan vara ytterligare en väg att nå slutsatser i ämnet.

Likväl vore det fel att påstå att supporterskap endast är ett privilegium för folk med goda ekonomiska möjligheter, då supporterskap idealiskt bör vara för alla. Även ett rent känslomässigt eller teoretiskt stöd bör ha rätt till utväxling, och det är väl här vi kan börja ana en viss komplexitet i frågan.

Att uppmärksamma var gränslinjen går där man förväntar sig valuta för sitt engagemang är logiskt, främst för att det lägger grund till vår egen uppfattning om hur relevanta våra åsikter och krav är. Är den som presterar ett större ekonomiskt eller känslomässigt engagemang mer berättigad att ställa dessa krav, och bör deras trovärdighet stå i proportion mot deras bidrag till klubben?

Möjligen missar jag poängen – det kanske är så enkelt att bara betala avgiften och därefter få rättigheter att kräva det ena och det andra. I mina ögon saknar dock supporterskapets stora frågor fortfarande goda svar.

Av: Simon Pääjärvi

Peter Hyllman
0 kommentarer

En vinst för England mot Skottland får många möjliga konsekvenser

Det är den äldsta av alla landskamper inom fotbollen. Redan 1872 spelades den första matchen mellan Skottland och England och hela tiden sedan dess har den varit ett i relativ mening fredligare uttryck för en nationalistisk konflikt som präglat de brittiska öarnas kultur och historia under mer eller mindre ett helt årtusende.

Som med det mesta inom landslagsfotbollen har intensiteten och rivaliteten i det här mötet avtagit med åren. Delvis kanske som en följd av att det mer än 120 år gamla årliga mötet mellan länderna, oftast inom ramen för det så kallade British Home Championship, upphörde 1989. Faktum är att kvällens möte är blott det tredje mötet i tävlingssammanhang sedan dess.

Delvis kan tänkas att intensiteten i rivaliteten har avtagit något i och med att relationen mellan England och Skottland har rört sig alltmer in i det moderna samhället. Nationsgränser spelar inte riktigt samma roll längre som det gjorde för inte alls särskilt länge sedan. Därmed inte sagt att där ingen rivalitet finns, men dess karaktär är en annan än förr.

Eller kan man lika gärna tänka sig att detta är på väg att ändras tillbaka i motsatt riktning? Vi ser exempel efter exempel på hur nationalismen vinner mark över hela världen. Det gäller inte minst Storbritannien. England låg i huvudsak bakom Brexit från EU vilket har upprört Skottland som å sin sida börjar prata alltmer allvar om sin egen nationella självständighet.

I ett sådant klimat är det kanske naturligt att landskamper mellan Skottland och England – the Auld Enemy – återigen får förnyad betydelse. Kanske bidrar det också att England och Skottland nu faktiskt drabbar samman i skarpt läge igen för första gången sedan 1990-talet, när England och Skottland möttes i EM 1996 och därefter i ett EM-playoff i november 1999.

(Utan poppys by the way.)

Varje gång England och Skottland faktiskt möts, vare sig om det är riktiga matcher eller vänskapsmatcher, brukar det leda till upprop om att återuppta de årliga matcherna länderna emellan, eller kanske till och med att återuppta det så kallade British Home Championship, inkluderandes även Wales och Nordirland, som spelades under 100 år innan sin sista säsong, 1983-84.

Det har hittills aldrig blivit verklighet. Det är inte svårt att se de praktiska skälen varför det har blivit på det viset. Matchkalendern är så klart rätt packad som den är och det lär knappast vara särskilt lätt, inte minst för FA, att övertyga klubbarna om värdet med ett sådant initiativ. Ändå går det faktiskt att se ett värde med ett sådant projekt.

Dels är det en typ av matcher som faktiskt skulle ha ganska god chans att öka intresset för landslagsfotboll i England och i Storbritannien, ett intresse som onekligen fått sig sina törnar i modern tid. Dels skulle det kunna vara ett sätt att adressera den påtagliga brist i talangutveckling som drabbat både engelsk och skotsk fotboll under senare årtionden.

Hur kommer man då runt praktiska och politiska hinder? Det råkar så klart vara ett beklagligt faktum att inget av de brittiska länderna deltar i OS, framför allt då Skottland, Wales och Nordirland inte har vågat riskera sin självständighet inom FIFA genom att inordna sig under Storbritannien i OS. Men varför då inte köra sin egen variant av British Home Championship – med OS-regler?

Det skulle dämpa kraven på klubbarna att släppa sina allra bästa spelare liksom det skulle sätta fokus på ungdomsfotbollen och skapa ytterligare ett bra steg mellan juniorfotboll och seniorfotboll på landslagsnivå. Det är en turnering som skulle kunna spelas varannan sommar när det inte samtidigt pågår en EM- eller VM-turnering.

Men nu handlar det så klart för både England och Skottland att kvalificera sig till nästa VM. Båda länderna har varit darriga i inledningen av kvalet. England har förvisso ledningen i gruppen men klarade bara 0-0 senast mot Slovenien och hade tur som vann mot Slovakien. Skottland vann mot Malta, förlorade stort mot Slovakien, och 1-1 hemma mot Litauen var en missräkning.

Nu är det så klart inte bara på planen det är darrigt. England har drabbats av sin skandal på förbundskaptensposten där Sam Allardyce fick sparken efter en landskamp och Gareth Southgate har tagit över som ställföreträdare. Han har som ambition att ta jobbet permanent men har inte fått besked. Uppfattningen verkar vara att jobbet är hans vid vinst mot Skottland.

För Gordon Strachan är situationen densamma fast den omvända. Lagets prestationer har inte varit bra nog och hans egna lättsamma uttalanden har, av just det skälet, inte väckt uppskattning. Han drabbas säkert också av en negativ kontrast med Wales, Irlands och Nordirlands framgångar i EM. Allt talar för att om Skottland förlorar på Wembley så får Strachan sparken.

Vad man kan känna med säkerhet är att om Skottland förlorar så blir det inget VM för dem den här gången heller. Vad som är mindre säkert är hur en förlust för Skottland, och sparken för Gordon Strachan, påverkar Premier League. Nu pekar inte alltför mycket på att Sunderland ska vara på väg att sparka David Moyes, men Moyes kan själv välja att lämna Sunderland för Skottland.

Vinst för England kan alltså ha en väldans massa konsekvenser. Englands nya förbundskapten heter då Gareth Southgate, en ny typ av anställning för FA, och en intressant sådan. Gordon Strachan får förmodligen sparken för Skottland och Sunderland löper i så fall risken att för andra gången på mindre än ett halvår få sin nye manager norpad av ett nationellt förbund.

Mindre än en vecka sedan Sunderland vann sin första match för säsongen och någon form av ljus kunde börja skådas i deras tunnel. Någon form av förbannelse vilar över den klubben. Å andra sidan, när man kallar sig själva för The Black Cats så har man kanske bara sig själva att skylla.

Peter Hyllman
0 kommentarer