Peter Hyllmans Englandsblogg

Svåra men bästa möjliga semifinaler för Man City och Liverpool

Det har ju blivit något av en sport under senare år att hacka ned på Premier League som en överskattad och mer eller mindre oduglig liga. Ändå blir det lite svårt att käfta när samma ligas fjärdelag eliminerar en av kontinentens superklubbar, fullständigt överlägsna i Ligue 1 och tippade att kunna utmana om slutsegern. Eller när det åttonde placerade laget slår ut vad som kollektivt och för all del rättmätigt anses vara ett av Europas absolut bästa fotbollslag den här säsongen.

Både Man City och Liverpool var ensamma engelska lag in i kvartsfinalerna, och både Man City och Liverpool är ensamma engelska lag in i semifinalerna. Båda visade i sina kvartsfinaler att de kan hålla jämna steg också med de bästa klubbarna i Europa, även om båda också kan sägas ha haft en och annan marginal med sig längs vägen.

Både för Man City och för Liverpool var det två vinster som signalerade ett slags hopp för framtiden, om än på olika sätt. Man City kommer naturligtvis byta manager till nästa säsong men Manuel Pellegrini har i sitt taktiska upplägg och i sin laguttagning under kvartsfinalserien redan gett en tydlig nickning åt vilka spelare som utgör lagets framtida ryggrad. Det har varit stort att se Pellegrini få en slags upprättelse och lyckas uppnå vad som var föresatsen när han en gång anställdes – att lyfta Man City i Europa.

Liverpool har naturligtvis ända sedan Jürgen Klopp tillsattes som manager sett kommande säsong an med tillförsikt. Men om detta hopp var som en gnista innan matcherna mot Dortmund så blev den igår till en flammande brasa. Det är självklart lätt att hänfalla till klischéer efter en match som den igår men att Klopp har återgett Liverpool självförtroendet är inte för mycket att säga. Och med vinsten mot Dortmund lever Liverpools hopp om Champions League-spel i allra högsta grad.

Men för allt prat om framtiden så återstår ju fortfarande denna säsong. Både Man City och Liverpool har varsin semifinal att spela och båda klubbarna går in i dem med chans att vinna dem och även att vinna sin respektive turnering i slutänden. Det blir självklart allt annat än någon lätt uppgift men möjligheten finns för båda klubbarna att avsluta vad som i övrigt har varit tämligen medelmåttiga säsonger med en strålande europeisk triumf.

På förhand återstår naturligtvis bara tufft motstånd oavsett vilket lag Man City respektive Liverpool än får möta. Av bara den anledningen kan man så klart tycka att lottningen egentligen spelar mindre roll, det finns inga uppenbara slagpåsar att möta. Vågar man ändå på sig en tankegång så borde Man City i min mening föredra att lottas mot i fallande ordning Real Madrid, Atlético Madrid och Bayern München. Är den ordningen skakig för Man City så är den desto mer så för Liverpool.

Dock viktigt, som vi har sett med all önskvärd tydlighet, att lottas så att man får avsluta på hemmaplan.

Kort om de här kvalificeringsreglerna till Champions League. Så här ligger det alltså till: England har fyra platser till Champions League nästa säsong. Om Liverpool vinner Europa League så går de till Champions League och England har i så fall fem lag med. Men det är omöjligt att ha sex lag med. Så om Man City samtidigt vinner Champions League, men av någon anledning slutar femma eller sämre, då kommer det lag som slutar fyra i Premier League inte få spela i Champions League utan i Europa League.

Så här blev de båda engelska semifinalerna:

MAN CITY v REAL MADRID

Man City fick bästa möjliga lottning i Champions League-semifinalen när man ställdes mot Real Madrid, om än med undantag att det rimligtvis hade varit bättre att få avsluta på hemmaplan. Å andra sidan kan Real Madrid förmodligen känna och säga samma sak de.

Det är mycket med det här mötet som för Man Citys räkning påminner om den nyss avklarade kvartsfinalen mot PSG. Real Madrid är defensivt tillräckligt labila för att det ska vara fullt möjligt att göra mål på dem, både hemma och borta. Å andra sidan är de inte tillräckligt kollektivt skickliga i sitt anfallsspel att det inte går att försvara sig mot dem.

Inte för att Real Madrid för den sakens skull ska underskattas. De har mängder med rutin från den här nivån vilket Man City saknar, och laget är naturligtvis knökfullt av otroligt skickliga spelare av högsta världsklass. Men frågan är om inte Man City ändå är ett bättre balanserat lagbygge.

Får Man City med sig ett bra resultat från hemmaplan tror jag de har alla förutsättningar att ta sig till final. Real Madrid kommer inte kunna hantera Man City som de hanterade Wolfsburg. Ett bra resultat är antingen 1-0 eller annars en tvåmålsvinst eller mer.

Man City: 48%

VILLAREAL v LIVERPOOL

Någon lätt lottning existerande inte i den här rundan av Europa League, alla fyra lag är jobbiga på sitt sätt. Utöver möjligen då chansen att få avsluta på hemmaplan, vilket vi ju såg så sent som igår vad det kan ha för betydelse. Och den fördelen lyckades alltså Liverpool få med sig också i semifinalen.

Beatlesreferenserna haglade så klart efter gårdagens vinst mot Dortmund och det finns ju alla möjligheter i världen att dessa kommer öka i frekvens till rent hysteriska nivåer. För helt säkert är det ju så att vi alla verkligen kommer vilja bo i en gul ubåt.

Villareal har presterat bra den här säsongen och ligger bra till för att kvalificera sig till Champions League nästa säsong. Förklaringen ligger till stor del i ett effektivt spelande och bollsäkert fotbollslag, inte minst säkra defensivt. Hittills under Europa League har Villareal bara släppt in ett enda mål hemma på El Madrigal.

Marcelinho är kanske inte riktigt lika karismatisk som sin motsvarighet i Liverpool men står definitivt på jämn fot med denne taktiskt. Han är för närvarande en av de bäst presterande tränarna i La Liga, särskilt imponerande i och med att Villareal tappat flera viktiga spelare inför säsongen.

Villareal, likt många spanska lag, baserar sitt spel på eget bollinnehav, vilket i alla fall till viss del skiljer dem från Dortmund. Det blir alltså en ny utmaning för Liverpool och Jürgen Klopp att brottas med, en utmaning som måhända kommer ställa högre krav på tålamod och högre kvalitet när tillfälle väl ges.

Liverpool: 56%

Peter Hyllman
0 kommentarer

Viljans triumf på Anfield

Det är ändå något speciellt med att vända och vinna matcher på tilläggstid mot just tyska lag. Om det är något med den irriterande självsäkerheten i överläge som förbyts i glasartad panik i ögonen. Hur som helst något av en stolt engelsk tradition.

Dortmund är ett alldeles strålande fotbollslag. Det måste man konstatera efter att ha följt matchen på Anfield. Men att vara ett strålande fotbollslag räcker inte alltid till.

Dortmund inledde matchen med en frenetisk energi och Liverpool blev fullständigt tagna på sängen. Jürgen Klopp sa efter matchen att han hade en plan för matchen men den planen fick han slänga på sophögen efter tio minuter. Då hade Dortmund gjort två mål.

Men Dortmund skulle inte orka eller vilja behålla den energin. Liverpool kom in i matchen igen, borde förmodligen gjort något eller några mål redan innan halvtid. Målet kom direkt efter halvtid istället. Liverpool var inne i matchen, sedan ute ur den igen.

Men man skulle leta sig in i den igen. Känslan fanns hela tiden där, till och med vid 1-3, att det skulle kunna vara möjligt.

Historien kommer säkert återberätta i allt mer episka beskrivningar exakt vilka ord Jürgen Klopp använde sig av i omklädningsrummet i halvtid för att få vändningen tillstånd. Att skapa ett ögonblick som spelarnas barn och barnbarn, som alla de som var på plats på Anfield, skulle kunna tala länge om.

En sak är säker. Det existerar inte det listiga bonussystem i den här världen som hade kunnat motivera spelarna i Liverpool att genomföra den dramatiska vändning de nu gjorde.

Joe Allen var på samma gång Liverpools problem och frälsning.

Han var bristen i Jürgen Klopps matchplan. Klopp som pratat om mod inför matchen levde onekligen som han lärde med att använda James Milner i neddragen position och gå all-out offensivt med Roberto Firmino, Philippe Coutinho, Adam Lallana och Divock Origi.

Klopps beslut ska inte kritiseras i onödan, det är lätt att vara efterklok. Jag gillade själv modet. Men på det viset fick inte Joe Allen plats på planen. Och Liverpool blev planlösa på centralt mittfält, utan någon spelare som kunde hålla tag i bollen och diktera vare sig spelbild eller matchtempo.

Med Joe Allen på planen från och med den 62:a minuten, strax efter Dortmunds till synes avgörande 1-3-mål, vände matchen. Inte enbart på grund av honom men omöjligt utan honom, även om rubrikerna helt säkert tillfaller andra spelare.

Han måste ha spelat till sig en ordinarie plats på det mittfältet nu.

Det är lätt att ställa sig frågan om en sådan här vändning hade varit möjlig med Brendan Rodgers som manager. Den är något orättvis kan tyckas. Under en fantastisk 2013-14-säsong hade det kanske gått. Men Liverpool därefter var alltför präglat av grubbel och tvivel.

Med Jürgen Klopp har grubblet och tvivlet ersatts av självförtroende och entusiasm. Det är inte på något sätt felfritt men måste heller inte vara det. Ett fel går alltid att åtgärda.

Kontrasten mellan Klopp och Thomas Tuchel var fascinerande. Inledningsvis under Dortmunds inledning såg han ut att inte bara försöka efterlikna utan överträffa Jürgen Klopp vid sidlinjen, målfirandena var teatraliska på gränsen till tillgjorda. Intrycket blev nästan ett spel för galleriet.

Men hettan steg kanske Tuchel åt huvudet. Agerandet under andra halvlek var allt annat än lugnt och sansat. Grundfelet att göra ett byte precis i samband med en defensiv fast situation gav Liverpool den livsviktiga kvitteringen. Och därefter, istället för att mana till lugn, kom ett dubbelbyte till synes utan såväl mål som mening.

Jürgen Klopp stod betydligt lugnare vid sin sidlinje. Det var det gamla lejonet som visade den yngre hannen, sin tilltänkte efterträdare, hur en match på den här nivån ska genomföras.

Lugnt var det knappast i Liverpool. Efter 3-3 var huvudena i rejäl gungning hos spelarna och Dortmund kunde spela av tiden. Passningarna och anfallen blev stressade och rann ut i ingenting. Men till sist, ett ögonblick av klarsynthet och eftertanke. En frispark.

Istället för att mer eller mindre planlöst lyra in bollen i straffområdet spelade man sig fram till ett bättre läge. Inlägget kom mot bortre stolpen och där nickade den utskällde Dejan Lovren in sig i Liverpools europeiska historiebok för alltid.

Det blev en kväll på Anfield som kommer pratas om i samma andetag som Istanbul och Olympiakos.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Psykologin talar till Liverpools fördel på Anfield

En av den här europeiska säsongens tråkigare händelser var när Tottenham, fem poäng efter ligaledarna Leicester, väljer att rotera bort över halva laget mot Dortmund i åttondelsfinalen i Europa League, och således prioritera bort Europa League för ligan. Ett fenomen vi sett både i engelsk och italiensk fotboll men inte alls i tysk och spansk fotboll.

Vilket vi fick ett tydligt bevis på i helgen när Dortmund, fem poäng efter ligaledarna Bayern München, väljer att vila och spara många spelare i ett tungt Ruhrderby mot Schalke på bortaplan, och naturligtvis en viktig match om man hoppas kunna komma ikapp Bayern. Det blev 2-2 och där dog förmodligen Dortmunds chans på ligatiteln. Men Dortmund, till skillnad från Tottenham, prioriterade alltså Europa League före ligan.

Utan att på något vis göra någon värdering av rätt eller fel i det här avseendet, även om jag gärna hade sett Tottenham göra ett mer allvarligt försök, så är det på något sätt talande för en fundamental skillnad.

Men mellan Dortmund och Liverpool existerar ingen skillnad i det avseendet, båda lagen är djupt investerade i Europa League. För Liverpool är Europa League den bästa och helt säkert enda chansen att förvandla en i övrigt tam säsong till succé. Att vinna Europa League i sig naturligtvis, men även att ta sig den vägen tillbaka till Champions League.

Liverpool fick med sig ett bra resultat från bortaplan. Anfield kommer att koka ikväll som arenan brukar kunna göra under europeiska cupkvällar. Och det kan definitivt få Dortmund ur balans, för hur vana de än är vid tyska arenor och andra större europeiska arenor så är det ändå en speciell form av atmosfär som kan bildas på engelska arenor som Anfield och Old Trafford, som Dortmund inte är vana vid.

Det betyder inte att Dortmund inte kommer kunna hantera den. Likaväl som 1-1 i bortamatchen inte betyder att Dortmund fortfarande kan vinna den här kvartsfinalen. Det är i själva verket en helt öppen match, men Liverpool bör ha upptäckt under den första matchen att de har kvaliteten att hålla jämna steg med Dortmund.

I den första matchen var det Liverpoolspelarna som faktiskt lyckades få hyfsat tyst på den så kallade gula väggen på Westfalenstadion. Deras uppgift den här kvällen är att se till att Anfield aldrig tystnar, att den där elektriska atmosfären skapas som nästan kan dra bollen, medspelare och motspelare, gräsmattan och delar av läktarna in i motståndarmålet.

Att lyckas med det är mer en fråga om inställning än om aktuell ställning i matchen. Mycket riktigt pratar också Jürgen Klopp om det viktiga i att visa mod på planen och på så vis styra ljudnivån på läktarna: ”With each pass and offensive action your opponents grow in confidence and, if you just try to defend, your’s becomes smaller and smaller, so it’s really important you have your moments.”

Thomas Tuchel ger å sin sida ett enligt mig märkligt intryck när han menar att Dortmund var hämmade i det första mötet på hemmaplan i och med att det var Jürgen Klopps hemkomst, och att Dortmund var bättre rustade att möta Liverpool på bortaplan. Okej för att försöka se det positiva i situationen men det känns också ganska tillkämpat och gripandes efter halmstrån.

Bakledes leder det ju också till att ifrågasätta de egna spelarnas mentala förmåga, och kanske sin egen. Kan man inte hantera en sådan sak på hemmaplan lär man inte nödvändigtvis kunna hantera en främmande miljö på Anfield. Dessutom blir det lite som att blåsa upp en struntsak, så påträngande var faktiskt inte den där hemkomsten.

Kanske är det särskilt jobbigt för Thomas Tuchel att ställas mot just Jürgen Klopp, och kanske var den där hemkomsten i själva verket jobbigast för honom själv. Dortmund var naturligtvis väldigt framgångsrika under Jürgen Klopp och det är stora skor att fylla för Tuchel, något som är god grogrund för ett rätt förståeligt mindervärdeskomplex.

I ett sådant läge kan det självklart vara ett tungt läge att redan under sin första säsong ställas mot just Jürgen Klopp i match. Man kan nog rätt lugnt räkna med att det är en match som Thomas Tuchel verkligen inte vill förlora. Dynamiken kan påminna lite om lillebrorsan som absolut inte vill förlora mot storebrorsan men ändå oftast gör det just för att han är lillebrorsan.

Den dynamiken, mellan de båda tränarna och möjligtvis också mellan de båda klubbarna, är något som Liverpool kan hoppas på att kunna utnyttja under kvällens match. Lyckas Liverpool sätta Dortmund under press finns alla möjligheter att Liverpool går segrande ut ur den här kvartsfinalen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kan FA-cupen rädda Louis van Gaals jobb eller sätta sista spiken i hans kista?

En populär del i mytbildningen runt Alex Ferguson är att han i början av 1990 var på väg att få sparken men räddades kvar på jobbet av ett mål av Mark Robins som gjorde att Man Utd vann en FA-cupmatch på bortaplan mot Nottingham Forest. Den säsongen skulle avslutas med att Ferguson vann FA-cupen, sin första titel med Man Utd.

Kan det vara så att en annan FA-cupmatch på bortaplan kan rädda också Louis van Gaals jobb i Man Utd? Klockan har ju klämtat för van Gaal mest hela säsongen men en vinst mot West Ham ikväll och chanserna är rätt goda att säsongen faktiskt kan avslutas med en FA-cupseger, vilket i så fall vore van Gaals första titel med Man Utd.

Det är så klart lite svårt att veta exakt vad som kommer hända med managerposten i Man Utd på lite längre sikt, även om det inte saknas alternativ. På kort sikt skulle en vinst mot West Ham helt klart ge Louis van Gaal ytterligare tid på sitt jobb. Vi kan nämligen vara helt säkra på att inget kommer meddelas från klubben så länge FA-cupen är vid liv och kampen om fjärdeplatsen i ligan pågår.

Att ett omspel i sjätte omgången av FA-cupen kan komma att definiera Man Utds säsong, som några uttrycker det, snarare än en avgörande ligamatch i titelstriden eller en match i Champions Leagues slutspel, säger självklart det mesta om den riktning som Louis van Gaals ledarskap har tagit Man Utd. Det går åt fel håll.

Sådan verkar även uppfattningen vara i omklädningsrummet. Rapporter efter matchen mot Tottenham talar om hårda ord och upprörda känslor mellan spelare å ena sidan och Louis van Gaal å andra sidan. Det har redan sagts mycket om Man Utds spelsätt under säsongen, sammanhängande med detta är självklart lagets totala brist på spelglädje och självförtroende.

Det har fått vissa uppenbara konsekvenser. Man Utd är förhållandevis svaga på att försvara ledningar en hel match, där man tidigare har tenderat att vinna matcher i slutminuterna tappar man nu istället oroväckande många. Och Man Utd tenderar att rasa samman i motgång, vilket inte minst helgens match mot Tottenham demonstrerade.

Slutsatsen inför kvällens match mot West Ham är därför ganska enkel. Tar West Ham ledningen i den här matchen har de väldigt goda möjligheter att vinna den eftersom Man Utd förmodligen inte kommer kunda vända matchen. Ska Man Utd komma ifrån Boleyn Ground med en seger och en semifinalplats gör de nog bäst i att inte hamna i underläge.

Nu finns det så klart två olika sätt att försöka åstadkomma detta. Antingen att försöka undvika att släppa in mål. Eller att satsa framåt och själva försöka göra mål. Vi kan vara helt säkra på vad som är Louis van Gaals ansats. Och vi kan vara förhållandevis övertygade om att detta troligtvis kommer få rätt precis motsatt effekt.

Räcker en FA-cuptitel för att rädda Louis van Gaal kvar på jobbet? Det borde inte rimligtvis vara så, men i och med att det verkar råda delade meningar i Man Utds klubbhierarki om vem som skulle vara en lämplig ersättare till van Gaal, och då Edward Woodward kan se det som en personlig prestigeförlust att ge van Gaal sparken, så går inte riktigt att utesluta att det blir så.

Vill man som Man Utd-supporter vinna FA-cuptiteln om man samtidigt vet att det innebär att Louis van Gaal blir kvar som manager? Ja, absolut. Om Man Utds klubbledning är så kortsynta att de fattar ett sådant beslut på så lösa grunder så har de i så fall just precis den manager de också förtjänar. Även om det i så fall inte vore den klubbledning som fansen förtjänar.

West Ham saknar å sin sida varken spelglädje eller självförtroende. Något inte minst helgens match mot Arsenal visade. Ikväll kan de skjuta sig själva till Wembley och en FA-cupsemifinal mot Everton. De vet att de är duktiga på att behålla ledningar och de vet numer att de är väl så kapabla att hämta upp ett underläge.

Man Utd får betraktas som nederlagstippade. Liksom man var 1990 mot Nottingham Forest.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Rättvis semifinal väntar för Man City och Manuel Pellegrini

Det pratas mycket om ”nivåer” inom fotbollen. Den och den spelaren befinner sig på den nivån. Den klubben befinner sig på den nivån och en annan klubb befinner sig flera nivåer under den nivån. Och med dessa nivåer organiserar och rangordnar vi därefter med ofta ett högt mått av tvärsäkerhet in hela fotbollskartan.

Det är en rangordning som många gånger är märkligt fakta- och resultatresistent. Därför är jag tämligen övertygad om att vi ganska många gånger under det närmaste året kommer få höra många påståenden att PSG egentligen är flera nivåer bättre än Man City eller något engelskt lag, trots att man försvarar sig som yra höns på hemmaplan, och inte förmår göra ett enda mål på ett defensivt labilt Man City på bortaplan.

Man City är i semifinal i Champions League. Naturligtvis en stor framgång för dem. Och en fullt rättvis sådan. De visade i Paris att de med sin offensiv gott och väl kunde störa och straffa PSG. Hemma i Manchester visade de å andra sidan att de faktiskt förmådde hålla sig koncentrerade i sin defensiv och i sitt positionsspel. Tillsammans avgjorde detta dubbelmötet.

(Observera gärna för övrigt att det alltså visade sig fullt möjligt att slå ut PSG i ett dubbelmöte under ett intensivt spelschema utan att göra några våldsamma roteringar i laget. Vem vet, kanske hade det varit möjligt mot Dynamo Kiev också.)

Det såg knappast lugnt och säkert ut i Man Citys försvarsspel, men det var tillräckligt lugnt och tillräckligt säkert för att PSG skulle få svårt att hitta något utrymme eller några chanser alls. Eliaquim Mangala gjorde sin kanske bästa match i en Man City-tröja. Fernando och Fernandinho fick fortsatt defensivt förtroende på mittfältet – vilket nog var klokt.

Framåt var det uppenbart att Man Citys främsta prioritet var att hålla i bollen och kontrollera matchtempot. Det gjorde dem omständliga och gav intrycket att de mer eller mindre försökte passa sig över mållinjen. Trots detta var Man City överlag farligare när de gick till anfall än vad PSG var. Men det var intressant att se ett trots allt europeiskt orutinerat Man City spela så taktiskt avvaktande.

Det var nervöst i Man City den här kvällen – på planen, vid linjen och på läktarna. Det gick nästan att ta på. Men kvällen slutade i lättnad och glädje, efter flera års misslyckanden och tidiga uttåg tog man sig till sist till en semifinal. Det går därmed inte längre att hålla emot Man City att de minsann aldrig har lyckats i Champions League, även om ambitionen naturligtvis måste vara högre än så här.

Och Manuel Pellegrini får avsluta på ett bra sätt i Man City med huvudet högt, han behöver inte smita ut bakvägen. Det känns på något sätt bra att det blir på det viset. Han är värd det.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man City spelar för semifinal och en värdig avslutning åt Manuel Pellegrini

Om vi skulle tro Yaya Tourés agent Dimitri Seluk så vore Man Citys spelare och ledare mer eller mindre ointresserade av att vinna fotbollsmatcher längre sedan Man City meddelat att Pep Guardiola tar över klubben från och med nästa säsong. Varför skulle de bry sig, frågar sig Seluk retoriskt, om de ändå inte ska vara kvar i klubben nästa säsong?!

(En fullkomligt vansinnig bredsida för övrigt.)

Nu har självklart Seluk sina anledningar att säga vad han säger, och hans resonemang är inte precis klockrena. Är det verkligen så att alla spelare är omotiverade för att de inte är kvar nästa säsong, är det inte snarare så att flertalet borde vara motiverade att bevisa för klubben och för sin blivande tränare varför de ska vara kvar?!

Är det inte i själva verket så att det möjligen är specifikt Yaya Touré som inte är motiverad då han kanske på goda grunder känner på sig att han själv förmodligen inte är kvar i Man City nästa säsong?

Man Citys resultat har varit hopplöst ojämna under vårsäsongen. Något som resulterat i att Man City gått från titelstrid till kamp om Champions League-platser. Det har varit frestande att skylla detta förfall just på vetskapen att Pellegrini kommer lämna Man City efter säsongen. Samtidigt presterade Man City svaga resultat också tidigare.

Även om ligaspelet kanske inte förmår väcka den största entusiasmen bland Man Citys spelare och ledare, så är det klart att Champions League verkar kunna göra det. Man City har aldrig tidigare tagit sig förbi åttondelsfinalerna i turneringen och i Champions League har Man City alltjämt en möjlighet att göra Manuel Pellegrinis sista säsong till en bra säsong.

Genom Champions Leagues historia har ett lag som spelat 2-2 i första matchen på bortaplan också gått vidare fyra av fem gånger. Statistiskt är det alltså ett fördelaktigt läge Man City har skaffat sig mot PSG. Men det är ingen särskilt lätt uppgift Man City har framför sig. PSG är naturligtvis fullt kapabla att vinna på Etihad ikväll.

Första matchen blev en öppen och svängig historia. Både Man City och PSG är två bristfälliga lagbyggen och demonstrerade detta med all önskvärd tydlighet på Parc des Princes. Laurent Blanc bedyrade i efterhand lite väl entusiastiskt att PSG egentligen borde ha vunnit matchen, i själva verket hade de lika gärna kunnat förlora den.

För båda lagen är anfall bästa försvar, då inget av lagen ger intryck av att ha särskilt trygg defensiv. Båda lagen har dock väldigt hög kvalitet i offensiv riktning av planen. Det lag som alltså förmår göra lägst antal misstag defensivt ikväll har med andra ord en fördel.

Taktiskt sett hittade Man City en bra balans i det första mötet med PSG. Det är talande att Yaya Touré inte ingår i denna balans. Fernando och Fernandinho hade i uppgift att skydda sin backlinje på centralt mittfält samtidigt som man släppte loss fyra spelare i anfallsspelet. Balansen blev bra, även om de individuella misstagen undergrävde Man Citys arbete.

Blaise Matuidi är avstängd för PSG, vilket är en klar försvagning för dem. Att David Luiz också är avstängd är en mer öppen fråga om det är till fördel eller nackdel för PSG.

Manuel Pellegrini menar att Man City måste spela för att vinna matchen och att de förmodligen förlorar den om de försöker spela 0-0, något som helt säkert stämmer. Pellegrini menar också att tidigare matcher under säsongen nu är betydelselösa, vilket kan stämma sett till att det trots allt är Champions League, vilket är matcher med sin egna dynamik.

Ändå borde det vara lite oroande för Man City hur svårt de har haft mot likvärdigt motstånd under säsongen. De är bäst i Premier League mot motstånd i tabellens nedre tredjedel men samtidigt sämst i topplagens interna tabell under säsongen. Mot Juventus förlorade de både hemma och borta. Kan de ändra mönster mot PSG?

Lyckas man är Man City i semifinal i Champions League, vilket definitivt är detta nya Man Citys största framgång på den europeiska scenen. Det skulle garantera att Manuel Pellegrinis sista säsong med Man City åtminstone blir en bra avslutning på en managertid som trots allt medfört en ligatitel och två Ligacupvinster till Man City, och ett sista steg framåt för den manager som blev först med att ta Man City till slutspel i Champions League.

Manuel Pellegrini har sina brister som tränare men har skött sin managerroll i Man City med värdighet i både framgång och motgång. Om Man City tar sig till semifinal garanterar det Manuel Pellegrini en värdig avslutning där han kan lämna klubben med högt huvud. Och med möjligheten att ta sitt Man City hela vägen till en Champions League-final.

Det är han värd.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Leicesters möjligheter i Champions League ska inte underskattas

Alla pratar naturligtvis om hur Leicester står på tröskeln till vad som kan vara en av fotbollshistoriens största bragder – att vinna Premier League. Om några omgångar kan denna omöjliga dröm visa sig bli verklighet. Hyllningstalen och festskrifterna håller redan på att författas, för både Leicesters spelare och för Claudio Ranieri.

Redan igår blev dock en nästan lika stor milstolpe passerad. Då blev det matematiskt klart att oavsett hur de kommande fem-sex omgångarna än går så kommer Leicester nästa säsong att spela i Champions League, allra minst med början i playoff-spelet. Leicester, tippade för nedflyttning inför säsongen, blir alltså klara för Champions League redan i mitten av april.

Det är självklart alldeles makalöst.

Den monstervåg som under den här säsongen har drabbat England kommer alltså nästa säsong rulla vidare över Europa och Champions League. Ett scenario som borde få det att vattnas i munnen till och med på den mest förhärdade fotbollscyniker. Leicester i Champions League? Max Lundgren, författare av Åshöjdensagan, framstår som fantasilös i jämförelse.

Frågan många därmed börjar brottas med är hur det egentligen kommer gå för Leicester i Champions League?! Det är ju ett fascinerande tankeexperiment så klart. De som till vardags följer engelsk fotboll har ju hunnit med att läsa in vad det är som gör Leicester så effektiva. Andra, som oundvikligen har sina fasta storklubbsperspektiv, ser bara den lilla klubben de knappt hade hört talas om för något år sedan, och utgår därför från att de vore chanslösa.

Det svåra i frågan är att det är mer eller mindre omöjligt att säga exakt vilket Leicester som nästa säsong ställer upp i Champions League. Det enda vi vet är att det  på ett eller annat sätt inte kommer kunna vara exakt den här säsongens Leicester. Får de behålla viktiga spelare som Riyad Mahrez, Jamie Vardy, N’golo Kanté med flera?

Mycket annat kommer självklart också vara annorlunda nästa säsong. Inte minst att Leicester då kommer tvingas kombinera engelskt spel med europeiskt cupspel, något de är helt ovana vid. Det i sig borde sätta stopp för vad som varit en av deras styrkor den här säsongen, att kunna ställa upp med mer eller mindre oförändrad startelva i så många matcher. Slitaget på spelartruppen blir större och den tur man haft med skador kan vända.

Det magiska momentum, den medgång, till och med det goda mått av tur, som har drivit Leicester uppåt och framåt under säsongen och under mer eller mindre ett helt år måste rimligtvis ta slut någon gång.

Men att Leicester har spelarkvaliteten att kunna lyckas i Champions League står bortom allt tvivel. Sämre lag än så har lyckats ta sig långt i Europas mest prestigefyllda turnering. Vad som möjligen ligger till Leicesters nackdel i en sådan jämförelse är att de är hopplöst orutinerade i sammanhanget. Till och med Man City kunde ju en gång i tiden i alla fall hävda att deras spelare åtminstone hade rutin från Champions League.

Rent taktiskt är Leicester dock väl rustade att kunna bli exakt samma trevligt otrevliga överraskning för europeiskt motstånd som de har varit för engelska motståndare den här säsongen. Deras låga och extremt disciplinerade försvar samtidigt som de brutalt och blixtsnabbt utnyttjar motståndarnas blottor kan visa sig fungera alldeles utmärkt inom den europeiska doktrinen baserad runt eget bollinnehav.

Leicesters framgångar bygger på förmågan att förvandla motståndarnas styrkor till svagheter och deras egen undergång. De har konsekvent och effektivt vänt motståndarlagens egen taktik till deras nackdel. Ju mer press motståndarna har försökt sätta Leicester under desto farligare har Leicester blivit. Ett mål av Leicester görs märkligt ofta trots en rådande matchbild, inte som en till synes logiskt oundviklig följd av den.

Leicester har vänt upp och ned på matchbildsbegreppet. Vi har vant oss vid att utvärdera en matchbild utifrån termer som bollinnehav, antal passningar, spel på sista tredjedelen och så vidare. Leicester har å sin sida inget emot att lämna över bollinnehavet till motståndarna, lura motståndarna till att ta initiativet längre uppåt i planen, pressa dem till misstag och effektivt utnyttja dessa misstag.

Så visst har Leicester på förhand alla förutsättningar att kunna lyckas också i Champions League. Deras kommande europeiska motståndare har fördelen att i alla fall ha blivit förvarnade. Men det är väl ytterst tveksamt om det kommer ha någon betydelse för hur de själva sedan väljer att spela, en filosofis grundläggande svaghet är att den så sällan är föränderlig.

Om Leicester faktiskt vinner Premier League, ett utfall vars sannolikhet har börjat flirta skamlöst med säkerhet, kommer de dessutom ha fördelen att seedas i den första potten, vilket ger dem en förhållandevis lättare lottning i gruppspelet. Vinner de inte Premier League blir förutsättningarna förvisso helt annorlunda för Leicester, men för den sakens skull inte ohanterliga.

Leicester spelar i Champions League nästa säsong. Att ta sig till slutspel är den enda rimliga ambition Leicester kan ha under sin debutsäsong i Champions League, mycket möjligt deras enda säsong. Men att ta sig till slutspel är också fullt rimligt att förvänta sig av Leicester. Att tro något annat vore att underskatta deras kvalitet, deras arbetsmoral och deras taktiska klokhet, som så många har gjort inför och under den här säsongen.

Men, som den här säsongen också borde ha lärt oss, det passar förmodligen Leicester alldeles utmärkt att underskattas på det sättet.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #32: Tottenham är Leicesters enda kvarvarande hot

Veckans lag

Bubblare:
Vito Mannone, Sunderland
Toby Alderweireld, Tottenham
Aaron Cresswell, West Ham
Ben Watson, Watford
Jason Puncheon, Crystal Palace
Alex Iwobi, Arsenal
Divock Origi, Liverpool

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Crystal Palace. Det dröjde ända till april innan årets första seger kom för Crystal Palace och det var verkligen vid helt rätt tillfälle. Nedflyttningsstrecket började hota underifrån men med seger mot just det närmast hotande motståndet så säkrade Crystal Palace förmodligen nytt kontrakt i ett svep. Så lättad var Alan Pardew att han tydligen var tvungen att få bekräftat av sin assistent att det verkligen var slutsignalen som gick.

Leicester. Femte raka vinsten för Leicester, femte raka matchen de håller nollan. Den här gången passade de iskallt på att göra två mål istället för ett bara för skojs skull. Segertåget fortsätter med andra ord för Leicester och det ser ut att vägra vilja stanna på några stationer längs vägen. Det återstår bara fem omgångar. Antalet återstående omgångar blir bara färre, men försprånget i poäng blir bara större.

Man City. Det vore väl kanske en idé att betrakta Tottenham som en av den här omgångens vinnare, om inte för den lite jobbiga detaljen att man faktiskt inte knappade in på Leicester. Man City ryckte däremot ifrån både West Ham och Man Utd, detta trots att man faktiskt hade en liten slamkrypare till ligamatch mot ett defensivt starkt West Brom inklämt mellan två väldigt viktiga matcher i Champions League.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Newcastle. Good lord. Det är så klart inte matematiskt över för Newcastle men det är svårt att inte uppfatta det hela som moraliskt över. Rafa Benitez har haft märkligt svårt att få någon som helst positiv effekt på Newcastle, som tydligen har varit bortom all räddning. Kapitulationen i första halvlek mot Southampton, med en sekvens av rent juniorbetonade försvarsmisstag, var obegriplig och begriplig på en och samma gång.

Man Utd. Sweet Jesus.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Claudio Ranieri. Balanserar för närvarande mästerligt på den hårfina gränsen mellan optimism och fokus på uppgiften. Det hade varit så lätt för Leicester att låta pressen störa deras spel men de ser mer eller mindre helt oberörda ut och radar upp vinst efter vinst. Att åka till ett nedflyttningsjagande Sunderland och försöka ta tre poäng på bortaplan är ingen lätt uppgift, och hade kunnat gå fel för vilket lag som helst.

OMGÅNGENS MÅL

Andros Townsend, Newcastle 1-3, Southampton (b). Jag valde i huvudsak mellan detta mål och Shane Longs soloraid i fjärde minuten från samma match, ett mål som däremot reduceras något av att försvaret ger Long en så obesvärad väg fram mot mål. Svårt att klaga på Townsends mål dock, vänder in från högerkanten och curlar in den i bortre krysset.

:::

TRE PUNKTER

Avgjort? Jag kan absolut hålla med om att sannolikheten talar för att det blir Leicester som till sist står där som ligamästare. Men att som vissa tyckare gör beskriva det som färdigt är för mig förhastat. Leicesters försprång är sju poäng vilket innebär att om tre av fem återstående omgångar inte slutar med vinst för dem, varav en av dessa tre är en förlust, så kan detta försprång vara inhämtat och uppkäkat. Tre matcher alltså. Och ingen kan övertyga mig om att Leicester absolut inte skulle kunna tappa poäng mot till exempel West Ham, Man Utd och Chelsea. En förlust, ett poängtapp, och magin kan få sig en knäck.

Sons of Sam. Det är inte alla gånger lätt att vara Sam Allardyce. Han har understundom tämligen svårt att lära sig dölja sitt uppenbara missnöje med sina egna spelares prestationer. Och det är klart, vad ska han egentligen göra när spelarna missar de mest öppna lägen. Det är väl inte helt självklart att Allardyces kroppsmimik, allt från missnöjda huvudruskningar till full-tilt, ”jag kan inte tro detta händer!”, händerna-på-huvudet, faktiskt hjälper. Men givet de chanser som missas kan man förstå hans frustration.

Leva i Europa. Det är kanske inte något som specifikt har med just Premier League att göra, men det var ändå en rätt intressant känsla av kulturkrock som uppstår när man tvingas lägga märke till att Dortmund snarare verkar prioritera Europa League före ligaspel. Ruhrderby mot Schalke idag, trots allt bara fem poäng från Bayern München, och Dortmund ställer inte upp med starkast möjliga manskap med sikte på torsdagens retur på Anfield. Bevisligen raka motsatsen till hur ett engelskt lag i motsvarande situation hade agerat. Det sätter vissa saker i sitt rätta perspektiv.

:::

FÖR ÖVRIGT

På gränsen till nedflyttning från League Two förra säsongen. Igår säkrade Northampton uppflyttning till League One.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Martinez Out. Igår dök de första öppna demonstrationerna ut mot Roberto Martinez bland Evertonfansen.

Swansea är på väg att få nya amerikanska ägare. Återstår att se vad supportertrusten har att säga om det, och vad de kan säga om det.

Samir Nasri: ”When Kevin De Bruyne has been on the sidelines with me and Silva has been playing with pain, our game has been predictable with Navas and Sterling” – Meeoow!

Craig Pawson hade verkligen en förskräcklig match på Boleyn Ground i lördags.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Tottenhams riskkalkylering kan vinna Premier League, Man Utds riskminimering kan det inte

Det kändes inte som någon tillfällighet att Louis van Gaal tog sig tid och ge beröm till det arbete som Mauricio Pochettino har lagt ned i Tottenham. ”I think he has made a team of this squad of individual players. They are pressing high and are playing a very good positional game. They also have a lot of clean sheets, so it’s a very good team in organisation structures.”

Både Tottenham och Man Utd har defensivt varit de två bästa lagen i ligan under säsongen. Leicester har förvisso varit oerhört täta bakåt mot slutet men sett över hela säsongen är det dagens båda motståndare på White Hart Lane som imponerat mest. Man Utd har hållit nollan flest gånger, Tottenham har släppt in lägst antal mål totalt sett.

Vi ser framför allt en förändring och förbättring i Tottenham. Förra säsongen släppte laget in mål i nedflyttningstakt i ligan, lika många eller fler än både Burnley och Hull som åkte ur Premier League. Att på en säsong gå från att vara bland de lag som släpper in flest mål till det lag som släpper in minst är på alla sätt imponerande.

Men Tottenham har inte stabiliserat sin defensiv på bekostnad av sitt offensiva spel, tvärtom är det Mauricio Pochettino och Tottenham som, jämfört med Man Utd och Louis van Gaal, framstår som mer proaktivt och offensivt. För även om Man Utd genomgående de senaste säsongerna har varit defensivt stabila så är det de som den här säsongen har gjort mål i nedflyttningstakt i ligan.

Båda lagens defensiva grundstruktur är uppbyggd runt fyra spelare, men på helt olika sätt. För Man Utd är det fortfarande fyrbackslinjen, skyddad av en defensiv mittfältare och bevakad av en tämligen fristående målvakt. Tottenham å sin sida är mer vertikalt integrerade i sitt försvar, deras fyra kärnspelare är målvakten, de båda mittbackarna samt den defensive mittfältaren.

Det här ger ytterbackarna helt olika roller i de båda lagen. Paradoxalt nog har Louis van Gaal experimenterat mycket med att få Antonio Valencia och Ashley Young att fungera som ytterbackar, båda är i grunden yttermittfältare, samtidigt som ytterbackarna i Man Utd är betydligt mer tillbakadragna och försiktiga i Man Utds spelsystem.

Tottenham å sin sida har betydligt mer offensivt inriktade ytterbackar. Det ställer fysiska krav på dem och det är ingen tillfällighet att Mauricio Pochettino har dubblat upp på den positionen med Kyle Walker och Kieran Trippier som högerbackar, och Danny Rose och Ben Davies som vänsterbackar.

Det har också producerat resultat framåt där Tottenhams ytterbackar både gör fler mål och fler assists än Man Utds motsvarigheter. Men att Tottenham får med ytterbackarna bättre i det offensiva spelet är på samma gång en orsak till och effekt av en mer positiv fotboll i Tottenham och en mer offensiv inställning som gjort att Tottenham inte bara är bäst defensivt i ligan, man är också ett av lagen som gjort flest mål.

Detsamma kan inte sägas om Man Utd där man alltså hittills aldrig under Premier League-eran har gjort färre mål än vad de har producerat hittills den här säsongen. Kontrasten i kvalitet i respektive lagbygges taktiska upplägg minskar inte av att Mauricio Pochettino och Louis van Gaal tog över sina respektive lag mer eller mindre exakt samtidigt.

Att den fundamentala skillnaden mellan lagen är offensiven, och således i huvudsak taktisk, är uppenbar. Men det går också att hävda att en väsentlig styrkeskillnad i mittförsvaret skiljer de båda lagen åt. Det var mer eller mindre en självklarhet att Man Utd behövde förstärka med en riktigt bra mittback i somras, istället valde Louis van Gaal att låta sig nöja med vad han hade och istället skola om en mittfältare.

Tottenham och Mauricio Pochettino värvade Toby Alderweireld, framför näsan på Southampton. Och där kom mycket av vändningen för Tottenham i defensiv mening. Alderweireld har upprättat ett bra samarbete med Jan Vertonghen, och jämfört med Man Utds mittbackar kombinerar och överträffar Alderweireld både Chris Smallings defensiva statistik och Daley Blinds mer offensivt inriktade siffror.

En mer konstruktiv och klart formulerad taktik och spelidé. En tydligare och mer väldefinierad värvningspolitik. En minst lika utvecklad policy för att slussa in unga spelare, präglad av framsynthet snarare än reaktivitet. Någon tillfällighet är det således inte att det är Tottenham som jagar ligatiteln den här säsongen, och Man Utd som panikjagar en fjärdeplats.

Louis van Gaals misslyckande kan inte göras tydligare än just i kontrast med dagens motståndare. Hans strävan efter kontroll och riskminimering kan inte vinna Premier League. Mauricio Pochettinos metodiska riskkalkylering kan däremot fortfarande göra det.

Ändå är det Man Utd som kommer på besök till White Hart Lane ikväll. Och även om Tottenham rent spelmässigt borde ses som favoriter så är det psykologiskt ingen helt lätt uppgift för dem. Det var 15 år sedan Tottenham senast besegrade Man Utd på White Hart Lane. Ikväll är det en svit som måste brytas.

Tottenham befinner sig inslängda i vad som ändå måste vara en på förhand tämligen oväntad titelstrid, med tillhörande frågeställningar om de verkligen har nerverna och förmågan att kunna hantera pressen i en sådan titelstrid, jagandes bakom Leicester och å sin sida jagade av Arsenal bakom dem. Få saker kan nog besvara dessa frågor bättre, både för dem själva och för omvärlden, som att besegra just Man Utd.

Och personligen, för vad som mycket väl kan vara första, och förhoppningsvis sista, gången i hela mitt supporterskap, sitter jag med den här känslan i maggropen att jag faktiskt inte är helt säker på om jag egentligen vill att Man Utd ska vinna matchen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

West Hams drömmar har överträffat säsongens verklighet

Sam Allardyce presenterade sin självbiografi i oktober och i kapitlet om sin tid i West Ham, som tog slut inför den här säsongen, hade han följande att säga om varför han egentligen fick sparken: ”What exactly do the the board and the fans think they can achieve? UEFA Champions League football? A top-six finish? It will take a long time.”

Det tog sex månader, åtminstone att på allvar konkurrera om detta. Allardyce är en av dessa nya tidens managers som inte har insett att deras främsta uppdrag är att få sina klubbar och sina fans att våga drömma, eller att en alltför kallhamrad realism i själva verket begränsar vad en klubb är kapabel till snarare än hjälper till att utveckla den.

Allardyce fnös åt den kritik som menade att han inte spelade enligt ”the West Ham Way”, vilket han betraktade som luddigt nonsens. Vilket det förvisso på sitt sätt är, men det är också poängen. The West Ham Way, liksom dess motsvarighet i andra klubbar, är just den abstrakta föreställningen om att våga drömma, se möjligheterna och ta dem – en positiv syn på fotboll.

Vad som från början var tänkt som en ren omställningssäsong, med en ny manager i Slaven Bilic och med flyttkartongerna packade inför nästa säsongs flytt till OS-stadion, har alla förutsättningar att sluta med succé. Den kommande veckan kan vara en språngbräda mot två jättetriumfer: Champions League-fotboll och en FA-cupseger.

Så hög är tuppkammen just nu på West Ham att man bara halvt på skämt spekulerar i om det möjligen är Zlatan Ibrahimovics nästa klubbadress, en ren absurditet för bara ett år sedan.

Nu är det så klart lätt att titta på Sam Allardyces uttalanden å ena sidan, och jämföra det med West Hams faktiska resultat den här säsongen å andra sidan, och komma fram till de var både felaktiga och något att narras med. Men svaret är kanske i själva verket mer komplicerat än så. Utan att ta ifrån West Ham deras strålande säsong finns några underliggande problem i deras spel.

West Hams stora styrka är mittfältet, samtidigt som vare sig anfallet eller försvaret imponerar i någon större utsträckning. Med 1,58 mål per match är deras anfall bara det sjunde bästa i ligan samtidigt som försvaret är blott nionde bäst i ligan genom att släppa in 1,19 mål per match. Men West Ham har lyckats kombinera detta på ett för dem effektivt sätt hittills den här säsongen.

I just det här avseendet skiljer sig West Ham från båda Manchesterlagen, som de jagar för att ta sig till Champions League. Både Man City och Man Utd har sina uppenbara brister. Men det är ensidiga brister. Man Citys defensiv brister konsekvent men samtidigt överträffar inget annat lag deras 1,81 mål per match. Och även om Man Utd är väldigt trubbiga offensivt är det bara Tottenham som släpper in färre mål per match än dem.

Om man istället väljer att titta på producerade målchanser och förväntade mål framträder bilden desto mer klar. West Ham är nia i ligan sett till förväntade mål per match (1,39) och smått otroliga sextonde lag i ligan när man räknar förväntat antal insläppta mål per match. Det är bara Aston Villa, Newcastle, Sunderland och Norwich som släpper till fler målchanser än West Ham.

(Statistiken i bloggen är från Opta.)

Det här målar en bild av West Hams säsong som inte en produkt av ett särskilt balanserat och taktiskt genomtänkt spel, utan som en effekt av att West Ham i flertalet matcher lyckas omsätta halvchanser i oväntade mål, samtidigt som deras motståndare har misslyckats att ta tillvara både fler och bättre chanser mot dem.

Offensivt finns vissa tydliga förklaringar. Dimitri Payet är den mest uppenbara, inte minst med sina högst frekventa frisparksmål. Endast Riyad Mahrez har överpresterat mer av alla spelare i Premier League den här säsongen, jämfört med förväntningarna. Även Manuel Lanzini har levererat betydligt fler mål än förväntat, sett till sina chanser.

Defensivt har Adrian haft en mycket bra säsong. Bara Leicester har vunnit fler gånger med uddamålet än West Ham den här säsongen. Och ett av West Hams problem är att de tenderar dra sig tillbaka och bli tämligen endimensionella när de väl tar ledningen, dock utan att lyckas förhindra motståndarna från att skapa chanser. Adrian har haft mycket att göra.

Det vore väl dumt att klaga på detta så klart, men oron gäller vad som händer när drömmålen möjligen uteblir, när den offensiva produktionen återgår till mer det normala, och om Adrian också han börjar stå för mer normala insatser och motståndarnas chanser resulterar i mål.

En mer uppmuntrande omständighet är att West Ham ovanligt nog är som bäst när en match är målmässigt oavgjord. De producerar en större andel målchanser och skott på mål då än när de leder en match eller när de ligger under. Ironiskt nog, i och med att Adrian så ofta gör att de kan behålla sina ledningar, får West Ham alltså oftare spela med ett resultat som spelmässigt passar dem sämre. Vilket så klart påverkar deras siffror.

På samma sätt som det vore förhastat att rakt av förklara West Hams säsong med deras enastående spel och taktiska upplägg vore det alltså förhastat att bara avskriva deras fantastiska säsong som ren tur och tillfällighet, vilket kan vara frestande att göra sett till en del av statistiken. Det är ett lag som har den individuella kvaliteten och det kollektiva självförtroendet att fånga dagen, att vara positiva och våga ta en chans, och ta tillvara möjligheterna när de ser dem.

The West Ham Way med andra ord. Man blåser sina bubblor, vackra bubblor upp i luften, de flyger högt, nästan ändå upp till himlen, innan de sakta sjunker undan. Men West Hams lycka kanske inte längre är den hägring som sången säger oss?

Det ger hur som helst vissa uppenbara idéer om vad West Ham måste förändra och förbättra inför nästa säsong. Det vore orättvist att betrakta den här säsongen som något annat än det första steg det trots allt är för Slaven Bilic. Frågan är om det första steget kan ge dem en FA-cuptitel, och om det andra steget inkluderar Champions League och Zlatan Ibrahimovic?!

I så fall behöver de nog vinna matchen mot Arsenal idag.

Även Arsenal måste så klart vinna den här matchen. I en tidigare blogg pratade jag om de fem återstående bortamatcher som skulle komma att avgöra Arsenals titeldrömmar – mot Man Utd, Tottenham, Everton, West Ham och Man City. Mycket riktigt, de har spelat tre av dessa matcher med utfallet en vinst, en förlust och en oavgjord. Ska de ha någon chans på ligatiteln måste de vinna både mot West Ham och Man City.

Av gammal, personlig och smärtsam erfarenhet vet jag dock att Boleyn Ground, eller Upton Park, är en arena dit titeldrömmar ofta kommer för att dö.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar