Peter Hyllmans Englandsblogg

En VM-lottning med höga förväntningar på både England och Wales

I eftermiddag äger lottningen av VM-kvalet rum. England är som vanligt placerade i den högst seedade gruppen och kommer alltså vara toppseedade i sin grupp och således favoriter på förhand att kvalificera sig till VM 2018 i Ryssland.

Det europeiska VM-kvalet är ett betydligt tuffare kvalspel än det numer ganska enkla EM-kvalet. Till VM kvalificerar sig bara gruppvinnarna med någon form av säkerhet, och de åtta bästa tvåorna från nio kvalgrupper får därefter spela playoff om ytterligare fyra platser.

England är så klart väldigt duktiga i kvalspel, vilket helt säkert har en direkt betydelse för deras världsranking och därmed en indirekt effekt på deras seedning i sådana här sammanhang. Om det istället skulle tas hänsyn till hur långt lagen går i turneringar så skulle kanske seedningen se annorlunda ut.

Frågan som alltid med seedningar är vad det är man vill säga med den. I det här fallet kan det vara en seedning över vilka lag man tror har bäst chanser att klara kvalspelet, eller så kan det vara en seedning över vilka lag man anser är bäst och har störst chanser i kommande mästerskap.

I den första seedningsgruppen hittar vi fascinerande nog även Wales. Det är första gången i Wales fotbollshistoria som de kommer att vara toppseedade i ett kvalspel. Ett tydligt tecken på hur Wales har ett riktigt starkt landslag för tillfället. Två stjärnor i Gareth Bale och Aaron Ramsey och i övrigt duktiga lagspelare.

Sverige å andra sidan placerar sig i seedningsgrupp tre, vilket teoretiskt alltså betyder att de kommer behöva besegra minst två lag som är högre seedade än dem för att ta sig till VM.

Mardrömslottningen, för både England och Wales, vore att bli lottade mot antingen Italien eller Frankrike från seedningsgrupp två, samt Serbien och möjligen Sverige från seedningsgrupp tre. Lottningen kan bli riktigt otrevlig om samtidigt Turkiet eller Irland anländer från seedningsgrupp fyra.

Drömlottningen å andra sidan, både för England och Wales, vore om Slovakien eller Island blev motståndet från seedningsgrupp två, Ungern eller Nordirland från seedningsgrupp tre, samt Estland eller Färöarna från den fjärde seedningsgruppen.

Helt slumpmässig är nu inte lottningen. På grund av mediarättigheter så är England, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Holland garanterade att hamna i en grupp om sex lag. Det europeiska kvalspelet består av sju grupper om sex lag och två grupper om fem lag.

Hur går det då?

England är av tradition starka i kvalspel. Men den här gången tror jag de får det svårt. De kan ta sig till VM, men i så fall tror jag de kommer vara tvingade att navigera sig genom ett playoff-spel först.

Wales tar sig inte till VM. De har avancerat uppåt i rankingen till stor del tack vare ett starkt europeiskt kvalspel, men VM-kvalet har fler fällor och färre säkerhetslinor. Wales kommer i bästa fall på andra plats i sin grupp, och de får svårt att klara ett playoff.

Sverige tar sig inte till VM. Erik Hamrén tackar för sig, Håkan Ericson kommer att ta över som förbundskapten och ohemult stora förväntningar byggs upp i det svenska folkhemmet med anledning av sommarens U21-bragd.

Peter Hyllman
Inlägget har 165 kommentarer

Vilka är de bästa och sämsta försvaren i Premier League?

Det görs mängder med listor över bästa spelare, bästa målvakter, bästa försvarare, bästa defensiva mittfältare, bästa offensiva mittfältare, bästa anfallare, bästa managers och så vidare. Sådana har även jag producerat vid olika tillfällen. Mer sällan görs däremot listor över vad som kanske är mer intressant för att bedöma olika lags styrkor – nämligen bästa lagdelar.

I den första delen i en bloggtrilogi kommer jag alltså inleda med att göra en slags lista eller rangordning över Premier Leagues bästa försvar. Med lite fantasi kommer man däremot kunna lista ut vad trilogins kommande två delar kommer att behandla.

Gränsdragningen mellan vad som är försvar, vad som är mittfält och vad som är anfall är så klart flytande och inte alltid självklar. Så det får man ju hålla i åtanke när man diskuterar sådana här listor eller sammanställningar. Vad som emellertid är helt klart är att jag i försvaret räknar in målvakten, som i mina ögon är en helt väsentlig del i ett försvars alla aspekter.

Jag värderar varje lagdel utifrån tre olika aspekter. För det första kvalitet, som fokuserar på dugligheten hos de individuella spelarna. För det andra organisation, som tar fasta på samspelet och samordningen mellan dessa spelare. För det tredje balans, som i termer av försvarsspel bedömer hur försvaret används i såväl defensiva som offensiva syften.

Jag bedömer varje lag utifrån en femgradig skala för var och en av dessa tre aspekter. Men jag ger inte varje aspekt lika stor vikt. Kvalitet och organisation är de aspekter jag bedömer som viktigast för ett riktigt starkt försvarsspel och jag ger dessa båda aspekter vardera en vikt om 0,4. Det resulterar i att jag ger balans en vikt om 0,2.

Med dessa tre aspekter viktade på detta vis så landar vi för varje lagdel för respektive lag i en slutlig procentsumma som visar på den, enligt mig, totala styrkan i denna lagdel. Bedömningen görs i skrivande stund utifrån de spelare som nu finns tillgängliga, och kan självklart komma att förändras inför säsongen och innan transferfönstret har hunnit stänga.

Min sammanställning över Premier Leagues bästa försvar:

Försvar

Där värdena har blivit lika höga har jag prioriterat det lag som har det högsta värdet i organisation, med argumentet att det är en aspekt som gör laget mindre känsligt för att enskilda spelare av någon anledning försvinner, de säljs eller skadas, samt gör det lättare för laget att integrera nya spelare. Om lagen har samma värde i organisation så kommer det lag först som slutade högst upp i tabellen förra säsongen.

Chelsea har som jag ser det Premier Leagues bästa försvar. Deras försvar består av spelare med allra högsta kvalitet, det är nästintill perfekt organiserat och där finns en bra om än inte lysande balans mellan defensiva och offensiva ambitioner i Chelseas backlinje. Det var genom sitt försvar som Chelsea huvudsakligen defilerade hem ligan förra säsongen.

Sedan blir det lite mer kontroversiellt, för hur kan relativa småklubbar som West Ham, Southampton, Crystal Palace och Everton ha bättre försvar än häftiga klubbar som Arsenal och Man City? Det går ju per definition! Jo, det går faktiskt, och det är nog ingen tillfällighet att det framför allt beror på hur väl organiserat försvarsspelet faktiskt är.

Det är ju mycket möjligt att slänga viss statistik på det där, exempelvis insläppta mål och dylika isolerade siffror. Vad sådan statistik emellertid inte gör är att ta hänsyn till att försvaren i olika lag arbetar utifrån helt olika uppgifter och förutsättningar. Arsenals och Man Citys försvar ställs inför helt andra utmaningar än vad försvaren i West Ham och Southampton gör.

Därmed blir det heller inte särskilt meningsfullt att komma med invändningar i stil med att ”jag hade mycket hellre haft Koscielny och Mertesacker i mittförsvaret än Reid och Tomkins…” och se det som något slags bevis för vare sig det ena eller det andra. Det hade mycket väl jag haft också, helt beroende på vilken typ av uppgift jag förväntade mig att försvaret skulle utföra.

Liverpool, Man Utd och Tottenham behöver samtliga förstärka sitt försvar och det utifrån flera aspekter. Nu är det hela ganska svårbedömt för inte minst Tottenham har förstärkt sitt försvar sett till spelare, men det är ju hittills mycket svårt att säga hur det har påverkat och förbättrat försvarets balans och organisation. Omöjligt är det inte att Tottenham bör placeras högre upp i tabellen.

Peter Hyllman
Inlägget har 95 kommentarer

Är Aston Villa på gång att göra historiens sämsta sommarsäsong?

I en tid med helt nya intäktsmodeller för engelska fotbollsklubbar så är det inte längre någon större säkerhet i att vara gamla och stora klubbar. Senioritet i Premier League är inte längre någon större merit och ingen klubb är egentligen längre för stora för att åka ur. Något som både Aston Villa och Newcastle har fått erfara de senaste säsongerna.

Både Newcastle och Aston Villa var på olika sätt och i något olika omfattning inblandade nedflyttningsstriden förra säsongen. Båda klubbarna klarade sig till sist kvar i Premier League, men det var inte med några större marginaler. Båda klubbarna stördes av olika interna problem samtidigt som alltså båda klubbarna har varit och är i upprustningsbehov under sommaren.

Därifrån har emellertid Newcastle och Aston Villa tagit olika vägar. Newcastle har omorganiserat och Mike Ashley har till synes tagit ett kliv åt sidan, de har fått in en ny manager i Steve McClaren, de har behållt sina viktigaste spelare och samtidigt hittills värvat klokt och kvalitativt i Georginio Wijnaldum och Aleksandar Mitrovic till positioner de behövde förstärka.

Aston Villas sommarsäsong har däremot förvandlats från hoppfull till vad som närmast kan beskrivas som hopplös. Förra säsongens avslutning, med klarat Premier League-kontrakt, FA-cupfinal och rykten om en ny investeringsvillig ägare i klubben ingjöt förhoppningar om stora kliv framåt istället för försiktiga steg baklänges.

Inga av dessa förhoppningar har emellertid hittills infriats. Pratet om en ny ägare har stagnerat och det meddelas att den tilltänkte köparen har dragit sig ur affären. Aston Villas värvningar känns både osäkra och för dem något typiska, med Micah Richards som särskilt karaktäristisk för dem. En värvning som kan bli bra baserat på gamla förhoppningar men mest troligt rinner ut i sanden.

Idrissa Gueye är, vid sidan av en obeprövad fransk vänsterback, den enda andra värvningen. Han inledde sin karriär i Aston Villa ostarkt genom lite för öppenhjärtigt framföra att han var glad att komma till England och engelsk fotboll för chansen att någon gång i framtiden få spela för någon av de stora klubbarna. Aston Villas mediaavdelning var inte lika noga i sitt jobb som Man City och Liverpool brukar vara med sina.

Samtidigt har Aston Villa tappat tre av sina absoluta nyckelspelare. Även om inte Ron Vlaar hade tappat mer eller mindre hela den kommande säsongen på grund av allvarlig knäskada så var han ändå på väg att lämna Aston Villa. Fabian Delph älskade, älskade inte, älskade och älskade till sist ändå inte Aston Villa och flyttade till Man City. Christian Benteke verkar vara en läkarundersökning ifrån att bli Anfields Next Big Thing.

Aston Villa har hittills misslyckats med att göra något av det som de borde ha ägnat all kraft åt under sommaren. De har inte hittat någon rejäl förstärkning till mittförsvaret, tvärtom har mittförsvaret försvagats. De har inte investerat i spelartruppen i någon större utsträckning, tvärtom har spelartruppen som helhet försvagats rejält.

Även om det faktiskt har passerat tämligen obemärkt förbi så kan det alltså vara så att Aston Villa är på gång att göra sitt, eller någon klubbs, sämsta transferfönster i mannaminne. Något som kommer sätta den här teorin att vissa klubbar helt enkelt är för bra och för stora för att åka ur Premier League på allvarliga prov.

Aston Villa har förvisso kvar Tim Sherwood som manager. Det kan vara räddningen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Miguel Britos (CB), 30 år till Watford. Rutinerad uruguayansk mittback med flera års erfarenhet från Serie A i Bologna och Napoli. Spännande värvning av Watford som fortsätter visa framfötterna med ett flertal intressanta nya spelare. Väl godkänd (+++)

José Manuel Jurado (AM), 29 år till Watford. Offensiv mittfältare uppfostrad i Madrid som de senaste åren har tillbringat sin tid i Spartak Moskva där han gjort ett genomgående bra jobb. En spelartyp som nykomlingar i Premier League brukar lida brist på. Med beröm godkänd (++++)

Patrick Bamford (ST), 21 år till Crystal Palace på lån. Något av sista tåget för Bamford i Chelsea, måste göra en kanonsäsong för Crystal Palace om han ska få någon chans alls i den blå a-lagströjan. Imponerade inte på mig i avgörande situationer med Middlesbrough förra säsongen, och lär få marginell betydelse i Crystal Palace under säsongen. Godkänd (++)

Manuel Lanzini (AM), 22 år till West Ham på lån. Kreativ och offensiv argentinsk spelfördelare som tar sina första stapplande steg i europeisk fotboll. Kan bli ett intressant tillskott till West Ham och till Premier League, borde rimligtvis kunna utvecklas, men klokt av West Ham att pröva med ett första låneår. Väl godkänd (+++)

Christian Benteke (ST), 24 år till Liverpool. Kraftfull och mångsidig anfallare med ett bevisat målfacit i Premier League. Ger Liverpool tyngd framåt samtidigt som några frågetecken finns. Hur passar Benteke in i Liverpools spel? Samt att Benteke inte har visat sig vara den bästa spelaren i motgång. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 290 kommentarer

Müller vore det otroliga valet, Pedro det troliga valet

Man Utd har värvat Henrik Larsson från ingenstans. Likaså har Man Utd värvat Michael Owen från ingenstans. Båda värvningarna kom som fullständiga överraskningar. Så när Louis van Gaal utlovar en överraskning till anfallet så har han rätt mycket att leva upp till, ribban är för att uttrycka sig med en metafor placerad ganska högt.

Det sätter självklart också en hel del press på Louis van Gaal. För om man säger eller lovar något sådant så bygger man ju upp förväntningarna tämligen högt, och det bör man inte göra om man inte är väldigt säker på att i ett senare skede också motsvara eller kanske ännu hellre också överträffa dessa förväntningar.

Sky Sports publicerade under gårdagen en lista över vem denne överraskning skulle kunna tänkas vara. De drog upp ett antal kategorier av olika typer av anfallare. Superstjärnor, gamla van Gaal-favoriter, targetanfallare, snabba spelare, gamla spelare och engelska spelare. Till och med några så kallade wild cards, lustigt nog innehållandes Mario Balotelli och Nicklas Bendtner.

Vid sidan av den typen av sideshowjournalistik så cirkulerar det samtidigt två parallella rykten. Dels att Man Utd skulle vara på jakt efter Barcelonas Pedro, likt för övrigt Chelsea. Dels att Man Utd skulle vara på gång att lägga ett bud motsvarande £70m för Bayern Münchens Thomas Müller. Vad jag i alla fall tycker är intressant med dessa båda rykten är att de båda pekar på att Man Utd söker efter en liknande typ av anfallare, en mångsidig sådan som kan spela på flera olika positioner i anfallet och ta på sig flera olika roller.

Att de båda ryktena följer ett gemensamt mönster gör att jag fäster i alla fall en viss trovärdighet vid dem.

Det finns ju ett litet dilemma i Man Utds jakt på anfallare. Olika stjärnspelare nämns som aktuella eller önskade, men samtidigt kan inte Man Utd värva en superstar eftersom man då vore tvingade att placera antingen denne eller Wayne Rooney i bakgrunden. En värvning måste således vara ett tydligt backup-alternativ eller ett mer mångsidigt alternativ som både vid behov kan ersätta Rooney men också spela på andra positioner i laget tillsammans med Rooney på planen.

Thomas Müller vore en enorm värvning, som självklart också bara skulle komma för ett enormt pris. Men rimligtvis borde det vara högst otroligt att Bayern München låter ännu en av sina hembrända klubbikoner lämna inför den här säsongen. Inte bara skulle de tappa en väldigt skicklig spelare, det skulle dessutom späda på oroligheterna runt laget och runt Pep Guardiola som lagets tränare.

Man kan bara spekulera i vad som egentligen gör att dessa tyska ikoner nu antingen lämnar eller i alla fall till synes funderar på att lämna Bayern München, om det helt enkelt har skurit sig med Pep Guardiola som kanske anser att han måste rensa ut för att skapa något nytt. Både Thomas Müller och Bastian Schweinsteiger har å andra sidan väldigt goda relationer till Louis van Gaal.

Pedro framstår hur som helst som ett mer troligt alternativ. Till skillnad från Thomas Müller så är han inte en av sitt lags ordinarie nyckelspelare och kan inte heller förvänta sig att vara det. I likhet med Müller är han en mångsidig spelare som kan spela på flera olika situationer, kort och gott en väldigt nyttig truppspelare men med dokumenterat hög kvalitet. En i det närmaste idealisk produktbeskrivning för vad Man Utd söker – eller borde söka efter.

Men det vore ju knappast någon stor överraskning.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Aleksandar Mitrovic (ST), 20 år till Newcastle. Newcastle fortsätter agera starkt på transfermarknaden. Mitrovic är serbisk landslagsman och vann skytteligan i Belgien förra säsongen med Anderlecht. Ung och väldigt spännande anfallare som kan bli en av Premier Leagues mer intressanta anfallare. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 359 kommentarer

Är Brentford början på nästa utvecklingsstadie inom engelsk fotboll?

Är vi på väg att se något av framtiden inom fotbollens utveckling i The Championship, i den förhållandevis lilla och nyss uppflyttade klubben Brentford FC? När jag läser några artiklar från den rätt intressanta bloggen Analytics FC så börjar jag tro det.

Brentford har under den gångna säsongen gjort sig kända för två saker. Dels att ha gett managern Mark Warburton sparken, trots att det var han som inte bara tog dem upp i The Championship utan dessutom till playoff under sin första säsong där. Dels att ha en ägare som vill revolutionera användandet av statistisk analys inom fotbollen, liksom han gjort i FC Midtjylland, en annan klubb Matthew Benham äger.

Marinus Dijkhuizen är Brentfords nye manager, och kommer närmast från SBV Excelsior i Eredivisie. Excelsior slutade på 15:e plats i ligan förra säsongen men Dijkhuizen var den manager som ledde sitt lag till flest poäng per krona i den holländska ligan. Han får sällskap av Roy Hendriksen som assistent samt Flemming Pedersen från Mainz, som blir ansvarig för Brentfords filosofi och spelarutveckling.

Men Brentford har också anställt nytt folk på den tekniska sidan till klubbens tränarstab. Framför allt två nyanställningar är intressanta – Bartek Sylwestrzak och Gianni Vio. Båda är väldigt specialinriktade i sin kompetens. Sylwestrzak är helt inriktad på hur en spelare sparkar på bollen, och förordar överskruvade frisparkar framför sidskruvade. Vio å sin sida är inriktad på hur ett lag ställer upp sig och rör sig i samband med offensiva frisparkar.

En slutsats av det är att Brentford kommer att satsa stenhårt på fasta situationer och frisparkar. Och det är kanske inte någon dum idé. Titeln på Gianni Vios bok är talande: ”Dead balls: The 15 goal striker”. En tanke bakom det hela är att alla anfallare kan bli skadade eller avstängda, men frisparkar kommer att uppstå i varje match.

Det kan i det sammanhanget vara värt att konstatera att FC Midtjylland förra säsongen gjorde ett mål per match på fasta situationer, en säsong där de något otippat vann den danska Superliga. Och det där är ju en bra payoff, vilket lag skulle inte vilja vara garanterade att få ett mål per match, om så på fasta situationer eller genom en specifik anfallare?

För mig leder dock detta tankarna också i en annan riktning. Nämligen att vad Brentford rent konkret gör är att investera ganska tungt just i sin tränarstab, när den gängse metoden åtminstone inom engelsk fotboll är att det framför allt ska investeras i spelartruppen. Men på lång sikt är det kanske ett klokare sätt som Brentford nu börjar tillämpa.

En annan aspekt av samma fråga. Nämligen att engelska klubbar i genomsnitt betalar de allra högsta lönerna för spelare. Samtidigt så är det i Spanien, Italien och Tyskland som de högsta lönerna för scouter och coacher betalas ut, vilket är en rätt god signal på vilken typ av kompetens som faktiskt prioriteras och inte minst belönas.

Så istället för att slänga ut skyhöga löner på mer eller mindre duktiga spelare så borde kanske engelska klubbar istället börja fundera på att lägga mer av sin lönekaka på tränare, scouter och annan teknisk personal. Och på så vis utveckla struktur och kompetens i sina klubbar på lång sikt.

:::

Liverpool säljer Fernando Torres för £50m och köper Andy Carroll för £35m. Liverpool säljer Raheem Sterling för £49m och köper Christian Benteke för £32,5m. Vi får hoppas att likheterna upphör där.

:::

Jag gillade Raheem Sterlings förklaring till att han ringde in sjuk lagom till Liverpools träningar. Han hade tydligen diarré. Jag misstänkte liksom alltid att ett av problemen var att han var full av skit.

Peter Hyllman
Inlägget har 289 kommentarer

Swansea försöker köpa sig framgång på bortaplan

Swansea är en klubb som är till 20% supporterägd, så det är kanske mer än en ren tillfällighet att det är just de som har kläckt idén att subventionera biljettpriserna på bortaplan för sina supportrar. En vuxen supporter som vill se alla Swanseas bortamatcher kan göra det för totalt £418, vilket innebär en besparing om £250 per supporter, till en kostnad för klubben om totalt cirka £300,000.

Satsningen innebär att en bortaplatsbiljett för en Swanseasupporter aldrig kommer kosta mer än £22. Det där kan självklart ses som ett inlägg i den ständigt pågående debatten om höga biljettpriser i Premier League, och ett sätt att kringgå problemet. Visst finns det också ett ganska tydligt PR-värde för Swansea i satsningen, och det är ju definitivt något som kommer göra fansen lyckliga.

Men kan det faktiskt också vara så att det finns en sportslig nytta med denna satsning? Fotbollsfans brukar ju ibland beskrivas som, och inte minst beskriva sig själva som, den ”tolfte spelaren”, stödet från läktarna som hjälper det egna laget att vinna fotbollsmatcher.

Boken Statistical Thinking In Sports av Jim Albert och Ruud H. Koning innehåller en studie av 9,000 fotbollsmatcher mellan 1993 och 2004. Den studien visar att det finns en tydlig hemmaplansfördel inom fotbollen, och att detta är lika över alla stora ligor. Hemmalaget vinner mellan 45-50% av sina matcher, samtidigt som bortalaget bara vinner runt 25% av matcherna. Ju viktigare matcherna blir, mot slutet av säsongen, så stiger hemmavinsterna till 60% och bortavinsterna sjunker till 20%.

Det har gjorts många studier som försöker förklara fenomenet. En del studier visar på hur domare systematiskt och undermedvetet favoriserar hemmalaget, därtill påverkade av ljudkulissen och stämningen från läktarna. Andra studier tar upp hur miljön på bortaplan kan vara främmande och fientlig för en spelare, och att bortaplan kan störa de normala rutiner som en spelare går igenom inför match.

Hittills har inga studier gjorts som visat på kopplingen mellan att ett lag har med sig fler fans på bortaplan och att samma lag också vinner fler, eller färre, bortamatcher. Intuitivt borde det dock vara så att fler supportrar på plats borde få spelarna att känna sig mer ”hemma” och mindre utsatta, ett stöd som hjälper på hemmaplan borde vara till hjälp också på bortaplan om än i mindre skala.

Om det faktiskt kommer hjälpa Swansea under säsongen återstår att se, till någon skada kan det hur som helst knappast vara. Kostnaden för Swansea är £300,000, vilket väl på ett ungefär motsvarar en månadslön för en av deras bättre spelare. Det är en klok och prisvärd investering för Swansea, med en möjlig fördel på planen och i tabellen tillsammans med den PR och det goodwill det ger hos supportrarna.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Patrick Roberts (AM), 18 år till Man City. Talangfull engelsman som kan spela både offensiv mittfältare och anfallare. En kvotvärvning för framtiden som näppeligen kommer få se någon som helst speltid i Man City under den kommande säsongen, men som kan visa sig bli bra i framtiden. Godkänd (++)

Peter Hyllman
Inlägget har 243 kommentarer

Sergio Ramos är blott en pjäs i spelet om David De Gea

Det har varit en sommar med ett förhållandevis stort antal hyfsat tröttsamma transfersagor. Raheem Sterling till Man City, en förhållandevis enkel historia med Fabian Delph till samma adress tog åtminstone en runda för mycket, till vilken klubb i ordningen skulle Morgan Schneiderlin gå, vad händer med David De Gea och så vidare?!

Just David De Gea, och rättare sagt dragkampen om honom mellan Man Utd som vill behålla honom och Real Madrid som enligt uppgift vill köpa honom, har skapat en av de mest tröttsamma transfersagorna. Nämligen den att Sergio Ramos skulle vara på gång till Man Utd. En saga som får huvuden att snurra okontrollerat på vissa samtidigt som den mest utgör ett spel mellan två stora klubbar.

Det ska väl redan från början sägas att jag personligen är skeptisk, milt sagt, till det kloka i att Man Utd skulle värva Sergio Ramos. Nog för att Man Utd behöver värva en mittback. Men en mittback som börjat komma uppåt i åldern, värderar situationer på planen tveksamt trots sin ålder, och som knappast själv tar initiativ till en sådan flytt, kan inte vara det bästa alternativet.

Dessutom betraktar jag värvningen som djupt osannolik, och något som man därför inte bör slösa energi på. Det har framstått som uppenbart att Sergio Ramos har varit missnöjd med sakers tillstånd i Real Madrid och hotat med Man Utd för att få till stånd förändring. När till och med Mamma Ramos säger att Sergio bör bli kvar i Madrid så vet man att det är kört, man bråkar inte med mödrarna i sydeuropeiska länder.

Allt det där är dock kosmetika. Vad spelet i själva verket handlar om är David De Gea. Real Madrid ville värva honom, och Man Utd ville behålla honom. Vi kan nog rätt lugnt utgå från att De Gea själv ville flytta. Däremot tror jag inte det är bortom De Geas tankevärld att stanna en säsong till och flytta nästa sommar.

Men hur ska man då få en spansk storklubb som är van att få precis som de vill att fatta läget, dra sig tillbaka och låta sig nöjas utan att kunna börja göra ljud om att motparten är oresonlig? Jo, man gör som kan göra i förhandlingar när man i själva verket inte vill komma överens, man begär någonting i gengäld som man vet att motparten inte kan eller vill lämna ifrån sig.

Alltså låter Man Utd meddela Real Madrid att en flytt för David De Gea den här sommaren kan bara bli aktuellt om den flytten medför att Sergio Ramos flyttar åt andra hållet. Man Utd vet att Real Madrid inte vill bli av med Sergio Ramos, Man Utd vet att Sergio Ramos inte har någon lust att flytta från Real Madrid, de vet att det inte kommer att ske. Och det är bara bra, eftersom det är precis vad de vill inte ska ske.

Men där tar det bisarra bara sin början. För när sedan det där schackspelet sipprar ut i media så börjar media och supportrar humma och nicka och å ena sidan tycka att det är ju bra att Man Utd sätter ned foten, och å andra sidan att om nu den affären blir av så är det ju till Man Utds fördel. Om David De Gea flyttar till Real Madrid så får man Sergio Ramos, bra så liksom.

Det är väl bara det att det vore förmodligen ett av de mest befängda ”bytena” i fotbollshistorien. Man Utd skulle alltså byta bort världens förmodligen bästa målvakt mot en mittback av tveksamt värde, och därtill med blott tre veckor kvar till ligapremiären försätta sig själva i rätt rejäla målvaktsbryderier inför den kommande säsongen. Och det här sitter folk och nickar klokt åt och tycker vore en bra lösning?

Det vore naturligtvis långt mycket mer värt för Man Utd att behålla David De Gea en säsong till. Även till priset att De Gea kan gå i praktiken gratis till Real Madrid. På kostnadssidan i den ekvationen ligger cirka £30m, vilket motsvarar en bra värvning mer eller mindre. På ekvationens intäktssida hittar vi en hel säsong med en väldigt bra målvakt, och ytterligare ett år för klubben att hitta ett bra alternativ till De Gea.

Sergio Ramos är struken i ekvationens båda led.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jordan Amavi (LB), 21 år till Aston Villa. Lovande och talangfull landslagsmeriterad vänsterback som Aston Villa värvar från Nice. Återstår att se hur Amavi acklimatiserar sig till Premier League, men en intressant spelare på den nivå som Aston Villa troligtvis kommer värva i sommar. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman
Inlägget har 436 kommentarer

Än slank han hit, och än slank han dit, och än slank han ned i diket

Det kan svänga snabbt inom fotbollen och inte minst kan det svänga snabbt under silly season. Först är Fabian Delph så gott som klar och påskriven för Man City. Därefter gör han en märklig helomvändning och förklarar att han istället blir kvar i Aston Villa. Till sist ytterligare några dagar senare så är han helt plötsligt klar för Man City på riktigt.

Jag varnade faktiskt lite för det där i förra söndagens blogg när jag skrev om Fabian Delphs diss av Man City. Bloggen avslutades med följande flaggning: ”Å andra sidan. Fabian Delph har ändrat sig en gång. Det är ju inte omöjligt att han ändrar sig igen.” Det kändes på sätt och vis redan för en vecka sedan att sista ordet i sagan kanske inte var sagt.

Olika förklaringar till Delphs andra helomvändning på bara några dagar började cirkulera tämligen omgående. Från Man Citys och Fabian Delphs sida vill man så klart spela ned tidigare utspel och beslut att stanna kvar i Aston Villa, så en version som snabbt kom ut var att det bara blivit något strul i samband med läkarundersökningen. En version som inte på något vis stämmer ihop med Delphs agerande och uttalanden.

Den bästa förklaringen är oftast den enkla förklaringen. På vilket sätt man lite grovt kan sammanfattade den så kallade Occam’s razor, en vanlig filosofisk princip. Och skulle man försöka tillämpa sig av denna princip för att på enklast möjliga vis beskriva och förklara vad som egentligen hänt med Delph och Man City så skulle det förmodligen se ut så här:

Man City och Delph är överens om en övergång motsvarande spelarens klausul om £8m. Det var en av övergångarna det pratats om redan innan sommaren och det kom inte som någon överraskning när det meddelades att Man City beslutat att betala Delphs utköpsklausul. Resten sågs som en ren formalitet.

Fabian Delph ändrar sig och meddelar att han stannar i Aston Villa. I lördags skedde dock en helomvändning. Delph dyker enligt uppgift inte upp på den inplanerade läkarundersökningen. Lite senare meddelar han: ”I’m not leaving. I’m staying at the football club.” Några direkta skäl anges inte men man utgår från att han valt en ledande roll och mycket speltid i Aston Villa framför en biroll och tveksam speltid i Man City.

Aston Villa diskombobulerar. Okej, det där är egentligen inget ord, i alla fall inget svenskt ord. Men det har faktiskt hänt saker i Aston Villa under veckan sedan Delphs första helomvändning. Först kom nyheten att köpet av Aston Villa ser ut att ha gått i stå, och att nuvarande ägare Randy Lerner fortsatt inte har någon ambition att investera i spelartruppen. Kort därefter meddelades det att Christian Benteke var så gott som halvvägs till Liverpool och med all säkerhet inte blir kvar i klubben.

Welcome to Manchester, Fabian Delph. Det kan så klart vara så, det är nog till och med troligt, att Delph har pendlat fram och tillbaka mellan vad han vill, så även när han meddelade att han blev kvar i Aston Villa så var han inte riktigt säker på vad som var rätt eller fel. Och med nyheterna som därefter kom fram i Aston Villa så började helt plötsligt det där Man City-kontraktet se betydligt mycket mer frestande ut, oavsett om det sockrades lite till eller ej.

Det där är ingen svår förklaring. Det är framför allt inte någon förklaring som förutsätter att Fabian Delph i det här fallet har begått något slags medvetet masochistiskt karaktärsmord på sig själv inom loppet av en enda vecka egentligen utan någon som helst motiv eller anledning. Det är en förklaring som bara utgår från att fotbollsspelare inte alltid har de lättaste besluten att fatta, och att omständigheter under vilka beslut fattas faktiskt kan förändras.

Man Citys andra värvning av engelsk spelare den här sommaren. Och lite oroväckande kan det ju tyckas vara att båda dessa spelare har lyckats genomföra dessa övergångar på ett sätt som definitivt bara kommer att öka pressen på dem och göra livet allmänt svårare. Vare sig Raheem Sterling eller Fabian Delph verkar riktigt tro på värdet i att göra det lätt för sig.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Younes Kaboul (CB), 29 år till Sunderland. Uppskattad och rutinerad fransk mittback som har haft ett antal ganska bra år i Tottenham. Kommer med mycket Premier League-rutin till Sunderland, är emellertid inte riktigt den ledargestalt jag tror Sunderland behöver, och jag har aldrig riktigt lyckats uppskatta Kaboul på riktigt samma sätt som en hel del andra trots allt gör. Godkänd (++)

Peter Hyllman
Inlägget har 259 kommentarer

Hårfin skillnad mellan att vara hardass och att vara en hard ass

Är man målvakt, 33 år gammal, nyss genomlidit en rätt allvarlig knäskada, är på väg att bli petad i sin nuvarande storklubb, erbjuds ett nytt kontrakt och bra chans till rehab i en annan storklubb, och samtidigt har en gräddfil till den första målvaktströjan inom en snar framtid då nuvarande målvakt är på väg att flytta, då kunde man tänka sig att det vore klokt att sitta still i båten och spela sina kort rätt.

Riktigt så klok verkar nu inte Victor Valdes ha varit. Louis van Gaal sparade inte på krutet på presskonferensen i USA när han förklarade varför Valdes inte var med på Man Utds turné och varför han skulle komma att säljas. Valdes har, enligt van Gaal, vägrat att spela någon av reservlagets matcher, och placerade sig därmed i skamvrån. ”Följer man inte klubbens filosofi så finns det bara en väg kvar att gå – ut!” menade van Gaal.

Huruvida det där är sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen är inte helt lätt att svara på. Vad som däremot är lätt att konstatera är att van Gaals skarpladdade uttalande omedelbart tolkades enligt ytterst förutsägbara mönster. Är man inte för Man Utd så sågs det som klumpigt. Är man för Man Utd så myspyste man över hårdheten och den förmodade principfastheten samtidigt som givna paralleller drogs till Alex Ferguson.

Jag inbillar mig inte att det är någon dans på rosor att vara fotbollsmanager och jag tror inte man kan vara någon snäll dununge för att lyckas på ett sådant jobb. Jag inbillar mig heller inte att jag är tillräckligt insatt i det konkreta fallet för att dela ut vare sig beröm eller kritik gällande sakinnehållet i van Gaals policy. Däremot väcker det inom mig en viss känsla av olust hur denna policy faktiskt tillämpas.

Det råder nog ingen tvekan om att Alex Ferguson kunde vara både hård och hänsynslös, och fullständigt hängiven sina principer, när han ansåg det vara till fördel för klubben. Han lät ingenting inkräkta vare sig på klubbens integritet eller managerns auktoritet, som för honom var ett och detsamma. Men jag upplevde heller aldrig att denna hårdhet applicerades for show eller för att uppnå någon slags ”effekt”. Det sköttes i mesta möjliga mån internt och vad som kom ut sipprade ut som rykten.

Det går inte riktigt att säga detsamma om Louis van Gaal. Istället får man av honom snarare intrycket att han gillar att klämma åt avtryckaren offentligt bara för att visa att han kan och vågar, och tycker det är lite roligt. (”De säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i!”) Det kan vara så att van Gaal i större utsträckning än Alex Ferguson behöver signalera hårdhet såväl utom som inåt, men det finns också nackdelar.

Dels kan det självklart väcka ont blod hos spelarna. Den spelare som tvingas bort från klubben på det viset kommer inte ha något positivt att säga om sin upplevelse där. De spelare som är kvar i klubben riskerar, om av kollegialitet eller egenintresse, känna att deras manager inte täcker deras rygg. Dels skapar det rubriker och diskussion, konflikter och kontroverser i omgivningen som bara kan störa laget och spelarna.

Det sätter naturligtvis också press på Louis van Gaal. För ju hårdare han går åt gamla spelare, ju hårdare attityd han har mot journalister, ju fler personer han mer eller mindre idiotförklarar, desto fler ovänner skapar han sig själv och desto större uppdämt hämndbegär skapas hos dem. Hårdheten mot honom själv, och mot laget, när resultaten går mot honom, som de oundvikligen någon gång kommer göra, blir då mångfalt tuffare.

Så visst går det att machomysa lite åt hårdheten i Louis van Gaals uttalanden om man vill. Det går till och med göra jämförelser med Alex Ferguson. Men med Ferguson visste man att han gjorde vad han gjorde, och sade vad han sade, rätt eller fel, för vad han uppfattade som klubbens bästa. Med Louis van Gaal är i alla fall inte jag alltid riktigt lika säker.

:::

Det tog sin lilla tid, men efter ett antal månader så visade det sig i alla fall att FA kom fram till … ingenting.

Malky Mackay och Iain Moody, som garotterats under uppseendeväckande former för att ha skickat rasistiska och sexistiska mail och textmeddelanden under sin tid i Cardiff City, disciplineras över huvud taget inte av FA eftersom dessa olika meddelanden skickades ”privat”.

Det är så klart oerhört lätt att rikta våldsam kritik mot FA för detta. Samtidigt kan jag tycka att det nog också kan vara klokt att FA håller sig utanför den privata sfären. Resten är och kanske bör vara upp till klubbarnas eget ansvar.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jeremain Lens (LW), 27 år till Sunderland. Holländsk manager värvar holländska spelare, ett återkommande mönster den här sommaren. Mångsidig offensiv mittfältare som kan spela både centralt och på vilken som helst av kanterna. Rutinerad, meriterad och begränsad. Väl godkänd (+++)

Jordy Clasie (CM), 24 år till Southampton. Southampton agerar snabbt för att ersätta den flyktade Morgan Schneiderlin. Bra värvning, har varit en strålande mittfältare i Feyenoord och kan fortfarande utvecklas. Ett intressant tillskott till Southamptons mittfält. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 252 kommentarer

The stuff that dreams are made of

West Ham marscherar vidare i Europa League. Ikväll är det dags för den andra kvalomgången, West Ham befinner sig hemma på Boleyn Ground, och för motståndet den här gången står Birkirkara från Malta. Vad man får betrakta som endast marginellt tuffare motstånd än förra omgångens Lusitans från Andorra.

Kvällens match mot Birkirkara utgör även Slaven Bilics hemmapremiär som ny manager i West Ham. Klubbledningen beslutade ju efter förra säsongen att inte förnya Sam Allardyces utgående kontrakt, istället så skulle man söka efter en ny manager som bättre passade in på ”The West Ham Way”, och denne någon blev alltså Bilic.

The West Ham Way, vad man på svenska kanske kan kalla för West Hams klubbfilosofi, anses bestå av två komponenter. Dels att West Ham ska spela en offensiv och underhållande fotboll. Dels att West Ham ska bygga mycket av sin utveckling på unga spelare från den egna akademin, en tradition som går långt tillbaka i klubben.

Mycket av intresset kring West Ham under sommaren har kretsat kring deras spännande värvningar. Spelare som Dimitri Payet, Pedro Obiang och Angelo Ogbonna har anlänt till klubben och bådar gott inför den kommande säsongen, som för West Hams del redan har börjat. Lika spännande är kanske att se vilka av West Hams lovande unga spelare som kan få sitt genombrott under säsongen.

Mot Lusitans spelade sammanlagt tio av West Hams ungdomar i någon eller båda av matcherna. En måttstock på vilket förtroende dessa unga spelare åtnjuter hos Slaven Bilic är självklart hur länge de kommer fortsätta få speltid i kvalet till Europa League, mot som man får förmoda allt tuffare motstånd. De sex spelare som befinner sig främst i ledet är:

Diego Poyet (CM), 20 år. Den ende spelaren som räknades in i West Hams a-lag redan förra säsongen. Talangfull central mittfältare som kom till West Ham från Charlton för ett år sedan, där han 2013-14 utsågs till säsongens spelare. Spelade båda matcherna mot Lusitans och borde kunna ha goda förhoppningar om fortsatt speltid och att under säsongen etablera sig i West Hams a-lag.

Elliot Lee (ST), 20 år. Kom in efter 62 minuter i det första mötet med Lusitans och spelade hela returmötet på bortaplan, där han gjorde matchens enda mål med West Ham reducerade till tio spelare. Kom till West Ham 2012 och har varit utlånad först till Colchester och förra säsongen till Luton i League Two, där han stannade säsongen ut, efter att ha gjort mål med sin första bolltouch.

Lewis Page (LB), 19 år. Offensiv vänsterback som har visat genomgående hög klass i West Hams olika akademilag, från U18 till utvecklingslaget. Har ett väl utvecklat passningsspel och mycket bra inlägg. Får svårt att peta bort Aaron Cresswell från den positionen under säsongen men bör ha goda chanser till speltid när Cresswell behöver vila.

Reece Burke (CB), 19 år. Storväxt ledargestalt i mittförsvaret som befunnit sig I West Ham i tio år. En framtida nyckelspelare för West Ham som gjorde flera framträdanden för a-laget redan förra säsongen. Debuterade för West Hams U21-lag redan som 16-åring och har varit kapten i både West Hams U18- och U21-lag. Räkna med mer speltid den här säsongen.

Josh Cullen (CM), 19 år. Ett energiknippe på centralt mittfält som bland mycket annat utsetts till årets spelare i West Hams akademi. Liten men ettrig spelare som är bra på att vinna boll likaväl som han är kreativ och målfarlig med bollen vid fötterna. En ledargestalt på planen. Hoppade in efter en timme i den första matchen mot Lusitans, spelade från start den andra matchen.

Reece Oxford (CB), 16 år. 15 år gammal var Oxford en av avbytarna när West Ham spelade mot Sheffield United i Ligacupen förra säsongen. Bilic verkar även han värdera Oxford högt och lät honom spela båda matcherna mot Lusitans. En bollsäker mittback mångsidig nog att även kunna spela högerback eller som mittfältare. Kapten för Englands framgångsrika U17-lag.

Vid sidan av dessa spelare har även Kyle Knoyle, Amos Nasha, Sam Westley och Djair Parfitt-Williams luftats hittills i Europa League. West Ham lider alltså inte brist på unga och lovande spelare, och det jag ser som mest spännande i det här tidiga skedet av säsongen är just att följa hur mycket speltid dessa spelare fortsättningsvis får i Europa League-kvalet.

Det lär kunna säga en hel del om hur Slaven Bilic ser på West Hams spelartrupp inför och under den kommande säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Moha El Ouriachi (LW), 19 år till Stoke. Stoke har vittjat Barcelonas ungdomsled förut och gör det igen sedan den unge vänsteryttern valt att inte skriva på nytt kontrakt med Barcelona. Talangfull, men orimligt att förvänta sig något direkt avtryck redan den här säsongen. Godkänd (++)

Peter Hyllman
Inlägget har 289 kommentarer