Ännu en transfersaga med Wayne Rooney rullar nu på för fullt. Den andra av sitt slag på rätt precis två och ett halvt år. Alex Ferguson bekräftade efter helgens match mot Swansea att Rooney hade lämnat in en transfer request och att det var därför han inte spelade den matchen.

I media urartade diskussionen tämligen omgående till en gissningslek om vilken klubb som kan tänkas köpa Wayne Rooney. Mer precist, i vilken klubb han i så fall kommer att spela nästa säsong.

Vad som är något iögonfallande med den pågående mediadiskussionen är att den fullständigt misslyckas ta fasta på vad som drev den förra transfersagan, under hösten 2010, och hur den därefter slutade. Minnet är kort kan man väl lugnt påstå, men det vore ju inte alltför långsökt att fundera över om det kan vara precis samma sak som nu pågår.

Alex Fergusons besked att Wayne Rooney lämnat in en transfer request översattes omedelbart, åtminstone i svenska medier, till att Rooney vill lämna klubben. Men vet vi egentligen vad han vill med en sådan begäran? Vad media i sin iver att diskutera spelarövergångar missar är möjligheten att det hela blott är ett maktspel.

:::

Ett scenario är så klart att Wayne Rooney helt enkelt blivit förnärmad och förargad över att ha blivit petad en gång för mycket i viktiga matcher. Och eftersom fotbollsspelare i hög utsträckning är prestigedrivna så leder det till en markering i form av en transferbegäran: ”Om ni inte spelar mig så kan jag sticka!”

Denna möjlighet vädrade Alex Ferguson tämligen offentligt i samband med helgens titelfirande. Han passade också på att närmast övertydligt passa bollen tillbaka till Rooney genom att konstatera att han inte kommer att säljas och att han kanske borde ta och tänka om. Genom att beskriva varför Rooney lämnade in en transfer request, så flyttar Ferguson över pressen på Rooney.

Som sagt, ett maktspel.

:::

Situationen kompliceras naturligtvis till stor del av att Alex Ferguson nu avgår som Man Utds manager. Exakt vem som är den ena parten i det pågående maktspelet är med andra ord just i nuläget något oklart. I vilken utsträckning är Fergusons kategoriska uttalande att Wayne Rooney inte ska säljas något som gäller för klubben?

Kanske är det så, om man helst vill se att Wayne Rooney stannar kvar i Man Utd, att Alex Fergusons avgång och David Moyes tillträde faktiskt är till hjälp i det här läget. För med en ny manager så förändras spelbrädet och Wayne Rooney kan få någon form av upprättelse utan att någon egentligen behöver riskera att förlora ansiktet.

Föga förvånande så har David Moyes redan valt att offentliggöra sin åsikt att Wayne Rooney är en spelare av världskaliber. Allt det här är naturligtvis sådant som Rooney vill höra. Kanske behöver han till och med höra det.

:::

För en omständighet som försvårar läget för Wayne Rooney, och väsentligen minskar hans förhandlingsstyrka, är ju att han under åtminstone den här säsongen inte har gjort någon särskilt bra reklam för sig själv.

Han är fortfarande en väldigt bra spelare, och det vore fel att helt och hållet avfärda hans insatser under den gångna säsongen. Samtidigt har han under ett flertal säsonger i rad haft alldeles för svårt att upprätthålla en godkänd fysisk status.

Kanske är det personliga problem som ligger i bakgrunden. Han är nybliven far och sådant kan vara nedbrytande för såväl fysisk som mental ork. Hur som helst, vilket inte minst ett uttalande från Bayern nyligen visar på, så är frågan relevant vilken klubb som egentligen skulle vara intresserade att köpa honom från Man Utd.

Det är tveksamt om några av de spanska jättarna är intresserade i nuläget. En fundering som gäller lika för Bayern och de större italienska klubbarna. För franska klubbar som PSG och Monaco skulle det kunna vara ett prestigeköp. I sammanhanget pratas det också om Dortmund, men de grejar inte Rooneys lönevillkor.

Man Citys intresse har svalnat och Chelsea borde kanske ha bränt sig tillräckligt på att spendera enorma pengar på misstänkt utbrända anfallare. Arsenal lägger inte den lön som Rooney av lätt insedda skäl skulle kräva.

Engelska klubbar känns alltså inte väldigt troliga för Rooney, och man måste fråga sig hur väl Rooney själv egentligen skulle trivas utanför England.

Slutsatsen är egentligen rätt enkel. Wayne Rooneys alternativ vid sidan av Man Utd är begränsade och förmodligen heller inte särskilt önskvärda. Mest troligt är att han med viss rätta känner sig stött och åsidosatt, irriterad på att ha blivit petad. Det ligger samtidigt en sanning i Alex Fergusons enkla påpekande att en Wayne Rooney i fysisk form blir inte petad.

David Moyes omedelbara uppgift är att komma fram till sin syn på Wayne Rooneys roll i klubben. Delvis handlar det naturligtvis också om att försäkra Rooney om dennes betydelse för laget. Troligtvis ligger det heller inte i Moyes intresse att så omedelbart bli av med en av lagets förgrundsgestalter.

Managerbytet kan hur som helst bli en nystart i Wayne Rooneys och Man Utds relation.

:::

Chelsea firar ännu en cuptriumf, den här gången som värdiga vinnare av Europa League.

Benficas manager Jorge Jesus släppte i och för sig några episka citatbomber efter matchen om hur hela världen såg att Benfica var de värdiga vinnarna, men man får kanske ha förståelse för hans besvikelse. För mig var det ingen tvekan om att Chelsea hade mest krut när de väl växte in i matchen.

Chelsea visade ännu en gång att de har ett lag bestående av fullfjädrade vinnare. Det ser inte alltid så vackert ut, men på något sätt har de en beundransvärd förmåga att krångla sig ur säcken med både livet och segern i behåll.

Det är få spelare jag unnar mer att skicka in det avgörande målet i en europeisk cupfinal på tilläggstid än Branislav Ivanovic. En i mina ögon genomsympatisk spelare som dessutom under lång tid varit oerhört nyttig för sitt lag utan att strula eller förhäva sig själv.

Nu vet Chelseas unga spelare hur det är att vinna en titel. Det kan vara värt mycket i framtiden.

:::

Jag vet att Kerstin var på plats och såg finalen i Amsterdam, men var det någon Chelseasupporter som också var där?

:::

Be Champions!!

Vad betyder egentligen Europa League för Chelsea, en klubb som så sent som förra säsongen vann Champions League? Skulle en seger i den turneringen, tillsammans med säkrat fortsatt spel i Champions League nästa säsong, vara tillräckligt för att betrakta säsongen som lyckad, trots att målen inför säsongen var högre än så?

Chelsea kan bli lite speciella ikväll i så mening att de blir en av ytterst få klubbar som vunnit alla av UEFA arrangerade cuper. En del jämför dem med en klubb som Porto som vunnit Europa League två gånger och dessutom en gång i tiden lyckades med bedriften att inom loppet av två år vinna både Europa League och Champions League. Skillnaden är dock att de gjorde det i rätt ordning.

Men visst skulle en seger i Europa League den här säsongen betyda mycket för Chelsea. Trots allt har de lagt ned både själ och hjärta på ett beundransvärt sätt i den här turneringen. Detta i långt mycket högre utsträckning än vad Man Utd och Man City gjorde förra säsongen, och för detta måste man beundra Chelsea som visat stolthet i motgång.

Dessutom är en titel en titel. Europa League är en pot worth winning, och att lyfta en titel i slutet av säsongen är ett bra sätt att bygga självförtroende inför kommande säsong. Givet flera av lagets yngre spelare, varav flera har kommit till klubben inför den här säsongen, så vore det också en ytterst värdefull erfarenhet.

Viktigt vore det alldeles säkert också för Rafa Benitez. Att han lämnar Chelsea efter säsongen har varit klart länge och för honom är det naturligtvis värdefullt att kunna visa upp en titel till på sitt CV. Det vore ett tydligt bevis på hans kompetens som manager och en indikation på att han trots allt har gjort ett bra jobb i Chelsea, något som till och med Chelseas supportrar alltmer tvingas att hålla med om.

Lätt blir det dock inte. Benfica är ett skickligt och tekniskt fotbollslag, kapabla att hålla bollen från Chelsea och störa en stundtals skakig backlinje med snabba passningar i djupled. För Chelsea får heller inte Demba Ba spela, och det meddelades igår dessutom att Eden Hazard inte kan spela. Därmed försvinner två av Chelseas farliga offensiva hot.

Och vad som kanske mest av allt har präglat Chelsea under Rafa Benitez hittills under säsongen vad avser titlar har varit ”nära skjuter ingen hare”. Först i VM för klubblag, därefter i Ligacupen och nu senast FA-cupen. Laget går långt men inte hela vägen. Kan det bli ändring på det ikväll?

:::

De båda lagen har haft minst sagt olika helger inför finalen. Chelsea vände och vann borta mot Aston Villa och säkrade därmed spel i nästa säsongs Champions League. Benfica å sin sida förlorade seriefinalen mot Porto på tilläggstid och ser därmed ut att ha förlorat ligatiteln till ärkerivalen.

Det mentala ser alltså ut att vara till Chelseas fördel. Det fysiska emellertid kanske talar till deras nackdel. Det faktum att Eden Hazard är skadad och såväl John Obi Mikel som John Terry är ytterst osäkra om de kan komma till spel ligger dem i fatet.

Det har varit en otroligt lång säsong för Chelsea, åtminstone sett till antalet spelade matcher. Jämfört med Benficas 53 spelade matcher hittills under säsongen så har Chelsea tvingats avverka 66 matcher. Under de senaste 47 matcherna har de spelat 15 matcher. Det är en match var tredje dag i över en och en halv månads tid. Det var åtta matcher sedan de senast förlorade en match.

Det ligger nog inte riktigt för dem att bryta den trenden ikväll.

:::

Åtta år och en FA-cuptitel. Där sätter vi punkt för den här tiden för Wigan i Premier League.

Det var en big ask. Att samtidigt navigera FA-cupen och nedflyttningsstriden i ligan. Att först vinna mot Man City på Wembley och tre dagar senare vinna borta mot Arsenal. Det finns en anledning till att Wigan trots allt befinner sig i botten av tabellen, och till sist hann verkligheten ikapp dem.

Ändå så splattrade de in i det sista. Under en halvtimme av matchen, den sista kvarten i första halvlek och den första kvarten i andra halvlek, så var det de som hade initiativet på Emirates, och hade de faktiskt lyckats få 2-1 så hade det kunnat bära hela vägen.

Wigan har blivit en populär klubb, på sitt eget lilla vis, just på grund av deras förmåga under tidigare säsonger att klänga sig kvar i Premier League. Många menar att de kommer att sakna dem. Jag är inte säker på att jag känner på samma sätt.

Jag vet inte vad Wigan bidrar med till Premier League som inte något annat uppflyttat lag skulle kunna bidra med i samma eller större utsträckning.

För Wigan handlar det nu om att ladda om i The Championship. Slutet på en era också för dem, en era som trots allt fick avslutas med att lyfta en titel på Wembley. De måste samtidigt försöka kontrollera en förväntad flykt av spelare och personal.

Shaun Maloney, Arouna Koné, James McArthur, Callum McManaman, Maynor Figueroa med flera. Samtliga spelare som betyder mycket för Wigan men som inte kommer att sakna erbjudanden från andra klubbar, I Premier League och utomlands.

Det är trots allt vad man måste värdera med Roberto Martinez arbete i Wigan, det faktum att hans bästa spelare regelbundet har lämnat klubben. I och med att det sker regelbundet så kan man dock också tänka sig att det är något som går att planera för.

Roberto Martinez är också en person som sannolikt kommer att befinna sig på annat ställe nästa säsong. Det pratas inte minst om Everton. Hans misslyckande att organisera Wigans defensiv, något vi återigen såg prov på igår mot Arsenal, leder däremot till lagets nedflyttning, och det är något som intresserade klubber borde ge akt på.

:::

Får vi se Rafa Benitez dansa så här ikväll?

Be Champions!!

Om det är möjligt att tala om en enda match som definierar en hel säsong så vore det närmaste vi kan komma kvällens match mellan Arsenal och Wigan på Emirates. Åtminstone gäller detta för Arsenal och Wigan, som står inför en ödesmatch i varsin ände av tabellen. Det är onekligen en match där precis allt står på spel.

Spelets regler är otroligt enkla för Wigan. De måste vinna. Allt annat än vinst och klubben är i praktiken och realiteten nedflyttade från Premier League för första gången sedan de 2005 kom upp. De kan i så fall komma upp på samma poäng som Sunderland, men de kan aldrig nå upp till deras målskillnad.

Å andra sidan vinst mot Arsenal och Wigan får helt plötsligt betraktas som favoriter att hålla sig kvar i Premier League. För hemma mot ett redan klart Aston Villa bör de rimligtvis klara av att vinna, och samtidigt har de i så fall tre outs i sista omgången i form av Sunderland, Norwich och Newcastle.

Något mer komplicerat men inte särskilt mycket är det för Arsenal. Jag vill nog ändå påstå att poängtapp ikväll och Arsenal spelar inte i Champions League nästa säsong. De hamnar i så fall bakom Tottenham i tabellen inför den sista omgången, och jag kan inte föreställa mig att Tottenham tappar poäng hemma mot Sunderland i den sista omgången. Inte om en Champions League-plats står på spel.

Å andra sidan vinst för Arsenal och de måste ses som klara favoriter att ta sig till Champions League före Tottenham. De möter i så fall ett redan klart Newcastle i sista omgången. Förvisso på bortaplan vilket kan göra det lite kinkigt, men det finns absolut inget i Newcastles uppträdande under våren som tyder på att de utan direkt anledning skulle kunna ställa till något för Arsenal.

:::

Wigans situation är naturligtvis mycket utsatt. Jag har tidigare framfört min skepsis till att de kommer klara att hålla sig kvar i Premier League, och att deras spel i FA-cupen troligtvis försvårat för dem.

Missförstå mig inte, jag menar inte att det var en nackdel för Wigan att vinna FA-cupen. Jag tror att oavsett finalens utgång så har deras blotta närvaro på Wembley, först i semifinalen och därefter i finalen, haft och kommer att ha en trist effekt på lagets ligaspel.

Det finns två legitima sätt att betrakta Wigans FA-cupseger utifrån ett rent ligaperspektiv. Å ena sidan som en moralhöjare och tändvätska, något som ingjuter självförtroende. Å andra sidan kan det också ses som en form utav distraktion.

I enkla termer tror jag det mest handlar om en form av mental utmattning. Ofta pratar man om det mentala efter en förlust. Men även efter en vinst och större framgång kan man både som individ och kollektiv vara mentalt dränerad efteråt.

Först och främst ser jag det dock som psykologi. Wigans bragdbetonade seger på Wembley kändes som en slutpunkt av något slag. Slutet på en era är ett uttryck som använts flitigt den senaste veckan. När Wigan och Dave Whelan lyfte FA-cupbucklan på Wembley så kändes det som slutet på Wigans era.

Jag tror det finns en betydande risk att samma känsla har smugit sig in hos Wigans spelare och lagledning.

:::

Arsenal måste rimligtvis betraktas som favoriter i den här matchen. De är naturligtvis ett i grunden bättre fotbollslag, även om detta inte alltid spelar lika stor roll i sådana här sammanhang som många kanske vill tro. Men två skäl talar ändå för detta.

Dels hemmaplan. En stor fördel i dessa sammanhang. Dels det faktum att de kommer i betydligt bättre fysiskt trim än Wigan till den här matchen. Arsenal har fått vila i en vecka. Wigan spelade cupfinal för tre dagar sedan.

Det läge som Arsene Wenger har placerat Arsenal i den här säsongen, där de trots allt fortfarande har slagläge på Champions League, måste rimligtvis göra honom till i alla fall en kandidat till årets manager. Än en gång har han trollat fram en kanin ur hatten.

Det vore förmätet att säga att det här är den viktigaste matchen för en manager som deltagit i fler titelstrider och viktiga cupmatcher än vad jag rent spontant kan komma ihåg. Men så mycket av den trovärdighet som Wenger besitter beror på resultatet i den här matchen.

Trovärdigheten består i att Arsenal fortsätter nå Champions League. Om inte Arsenal vinner mot Wigan så når Arsenal med all sannolikhet inte Champions League efter den här säsongen.

Arsene Wenger brukar prata om sitt lags mognad och mentala styrka. Ikväll mer än någon annan kväll är det av yttersta vikt att hans lag och hans spelare går upp till bevis i det avseendet. Det här är helt enkelt en match som Arsenal måste vinna, och gamla synder i sådana lägen tål inte att upprepas.

Arsenal har genom åren lärt oss att de inte riktigt är att lita på i sådana här matcher där de så att säga ”ska” vinna. Ikväll måste Arsenals spelare visa att Arsene Wenger kan lita på dem.

:::

Wigan å sin sida kan gå in till den här matchen med den färska känslan av att nyligen ha besegrat Goliat. De var enorma underdogs mot Man City, egentligen ingen utom möjligen de själva trodde på seger för Wigan. Mot Arsenal på Emirates är de i princip lika stora underdogs. Men de vet i alla fall att de kan.

Ångest kommer vara en stor del i den här matchen. Båda lagen kommer att känna av den ångesten. I slutänden är det en fråga om vilket lag som mest framgångsrikt uppnår känslan av att vilja vinna, snarare än att vara rädda för att förlora.

:::

Inför den gångna helgens matcher hade Wigan att hoppas på att något eller några av de tre lagen ovanför dem i tabellen skulle tappa poäng; Newcastle, Norwich eller Sunderland.

Typiskt nog, för Wigan, blev det bara Sunderland som faktiskt tappade poäng, det enda av de tre lagen som Wigan inte passerar i målskillnad givet att de kommer upp på samma poäng.

Tänka sig ändå att det i slutänden ändå kan bli Sunderlands försvarsspel som räddar dem kvar i Premier League. Det var ju en sak som Martin O’Neill trots allt lyckades med, även om han aldrig riktigt lyckades få Sunderland att göra några mål.

Samtidigt är Wigan i så fall torsk just på att de inte har lyckats få ordning på sin defensiv. Och det misslyckandet måste först och främst vara Roberto Martinez misslyckande.

:::

Be Champions!!

Han kom från Italien för att managera Man City. Från och med ikväll vet vi med säkerhet att han inte längre gör det. Man Citys klubbledning har precis gått ut med ett officiellt statement där de förklarar att de valt att säga upp kontraktet med Mancini samt varför de valt att göra det.

Och i en fullständig antologi av dylika offentliga uttalanden som onekligen har innehållit sina pärlor av rent och skärt vansinne, så gör Man Citys klubbledning ett gott försök att i det avseendet slå ett högst tvivelaktigt rekord. För det tillhör onekligen bland det mest hjärndöda jag någonsin läst.

Jag går och fiskar.

:::

”It is with regret that Manchester City Football Club announces that Roberto Mancini has been relieved of his duties as Manchester City Manager.”

Redan i rubriken sätts nivån. Klubbledningen uttrycker här ånger över något som de helt och hållet självständigt beslutat sig för att göra. Om de verkligen ångrade sig så skulle de naturligtvis inte fatta beslutet. Istället ges vi intrycket av tonårsrelationen där flickan försöker förklara för pojken att egentligen borde han vara glad att hon inte längre vill vara tillsammans med honom, för han förtjänar ju såå mycket bättre.

”This has been a difficult decision for the owner, Chairman and Board to make and it is the outcome of a planned end of season review process that  has been brought forward in light of recent speculation and out of respect for Roberto and his extensive contributions to the Football Club.”

Jaha. Beslutet har alltså fattats tidigare på grund av spekulationerna. De kan inte ha något att göra med att klubbledningen själva har valt att iscensätta processen bakom ryggen på Roberto Mancini för tre-fyra månader sedan, med inte direkt de mest subtila metoderna. Och sedan försöker man framstå som förvånade när journalister får korn på sanningen.

”Despite everyone’s best efforts, the Club has failed to achieve any of its stated targets this year, with the exception of qualification for next season’s UEFA Champions League. This, combined with an identified need to develop a holistic approach to all aspects of football at the Club, has meant that the decision has been taken to find a new manager for the 2013/14 season and beyond.”

Alla har gjort så bra de har kunnat. Trevligt. De riktiga kodorden är dock det där med behovet av att ”utveckla ett holistiskt grepp på hela klubben”. Läs här att klubbledningen i form av framför allt Ferran Soriano och Txiki Begiristain, VD och Director of Football, har en idé om klubben i vilken Roberto Mancini inte passade in. Därav maktspelet som nu kulminerat i att Mancini fått sparken.

”Chairman Khaldoon Al Mubarak said: ‘Roberto’s record speaks for itself and he has the respect and gratitude of Sheikh Mansour, myself and the Board for all of his hard work and commitment over the last three and a half years. He has clearly also secured the love and respect of our fans. He has done as he promised and delivered silverware and success, breaking the Club’s 35-year trophy drought and securing the title in 2012. I would like to personally and publicly thank him for his dedication to the progress that he has overseen and for his support and continued friendship.’”

Vi älskar honom. Vi har i och för sig precis beslutat oss för att sparka honom under tämligen förnedrande former, men vi älskar honom ändå.

:::

På sitt sätt är det kanske ändå lite poetisk symmetri i detta. Roberto Mancini har ägnat mycket tid i Man City åt att både vilja ha kakan men ändå äta upp den. Dra nytta av resurserna men ducka det ansvar som följer med dem. När han nu får sparken så får han det av en ägare, en styrelse och en klubbledning som just som Mancini både vill äta kakan (sparka honom) och samtidigt ha den kvar (få det att se ut som att de egentligen inte vill).

Roberto Mancini är alltså sparkad på dagen ett år sedan han vann ligatiteln med Man City. Känsla för det här med tajming. Tur då att det är medias fel.

:::

Be Champions!!

Med stora krafter följer ett stort ansvar. Det är det övergripande temat i den klassiska serietidningsmytologin Spindelmannen. Ett motsvarande tema inom den moderna fotbollen är att med stora resurser följer ett stort ansvar, en klubb som har tillgång till stora resurser förväntas ständigt uppnå något och allra minst utvecklas i rätt riktning.

Man City har närmast oändliga resurser. De har inte helt utan god anledning kallats för rikare än Gud, en lustig anspelning på ett Beatles-citat. Detta överflöd har tagit dem från en mittenplats i Premier League till den absoluta toppen av tabellen vidare till cupfinaler på Wembley och spel i Champions League.

Detta överflöd har naturligtvis omfamnats. Av supportrar som rusiga av framgång och löften om en blomstertid som kommer stoltserar med att deras klubb nu kan köpa vilken spelare som helst. Av klubbledare som talar om ett projekt syftandes till att ta över världen. Av en manager som ser den snabbt framväxande klubben som en karriärsmöjlighet.

Men omfamnar man överflödet så måste man rimligtvis också omfamna dess konsekvenser. En sådan konsekvens är att kraven på prestation också är omedelbara, och att det inte lämnas utrymme för stagnation och stillastående i utvecklingen. När ett lag alltså fallerar över en hel säsong så blir faller bilan därför tungt på managern.

Den här säsongen har varit ett misslyckande för Man City och för Roberto Mancini. Tiden när de kunde låta sig nöja med att komma tvåa är förbi så fort pengarna strömmade in i klubben och omedelbart efter att Sergio Agüero sköt hem ligatiteln förra säsongen.

Värre för Roberto Mancini var dock det sätt på vilket Man City föll samman den här säsongen. Först i Champions League, därefter i Premier League, och nu senast i FA-cupfinalen på Wembley. Det var ett tecken på ett lag på nedgång när Man Citys projekt måste vara på ständig uppgång.

Att Roberto Mancini hänger löst och enligt trovärdiga källor har fått sparken för att ersättas av Manuel Pellegrini överraskar därför inte alls.

:::

Så ser inte Roberto Mancini på det. Han beklagar sig istället över att klubben inte gett honom det stöd han behövde, att de låtit spekulationerna i media ta överhanden. Så väldigt förvånad borde han dock inte vara, givet det sätt han själv anställdes på, bakom ryggen på dåvarande managern Mark Hughes.

Så såg inte heller Man Citys supportrar på det. Inför och under FA-cupfinalen vädrade de sitt tydliga stöd för Roberto Mancini, som står dem varmt om hjärtat. Men detta är naturligtvis ett motstånd som kommer vara i praktiken bortglömt så snart en ny säsong börjar och en ny manager rent konkret står vid sidlinjen.

I samband med FA-cupfinalen så försökte Roberto Mancini använda sig av supportrarnas hörbara stöd som politiskt kapital. Hans kommentarer efter matchen var en kritik mot klubbledningens agerande. Syftet var så klart att sätta press på klubbledningen, att försöka använda sig av opinionen för att få dem att fatta det populära beslutet.

Det är emellertid ett politiskt prejudikat som jag inte tror att Man Citys klubbledning vill sätta. Gör de det så gör de sig själva till Roberto Mancinis och opinionens gisslan för den förutsebara framtiden. Om man ger sig in i en maktkamp så finns bara en regel, man måste vinna. På så vis har nog Mancinis kommentarer snarare tvingat in Man Citys klubbledning i ett hörn.

:::

I grund och botten handlar maktkampen inom Man City om olika visioner gällande klubbens framtid. Roberto Mancini har sin vision samtidigt som det tandempar klubben nyss anställt i form av VD Ferran Soriano och fotbollschefen Txiki Begiristain, båda med bakgrund i Barcelona och ett spanskt fotbollstänkande, arbetar utifrån sin bild av framtiden.

Frågetecknen kring Roberto Mancinis framtid i klubben blev påtagliga så fort dessa kom till klubben. Det alla trodde på var att de skulle bana vägen för Pep Guardiolas ankomst, och att denna trio skulle omforma Man City i Barcelonas avbild. Den förhoppningen grusades dock i och med att Guardiola istället lockades av Bayern München.

I slutänden är det Champions League som fällt Roberto Mancini. Det stora nästa steget i Man Citys projekt är att bli en av de dominerande krafterna i det europeiska cupspelet. Här har Soriano och Begiristain helt enkelt inte haft något förtroende för Mancini och ärligt talat så har väl Mancini heller inte gett dem någon anledning att känna något större förtroende.

Man Citys båda prestationer i Champions League har varit bedrövliga och laget har åkt ur direkt i gruppspelet båda gångerna. Visst har lottningen varit tuff, men långtifrån omöjlig för Man City. Framför allt den här säsongen var att se som ett misslyckande, där laget misslyckades med att vinna en enda match. Även med Inter misslyckades Roberto Mancini med att nå några europeiska framgångar, trots relativ dominans i Serie A.

Roberto Mancinis europeiska trovärdighet är alltså låg. När Soriano och Begiristain alltså inte kunde locka Pep Guardiola till klubben så ser de sig därför om i Spanien efter det näst bästa alternativet. José Mourinho vore så klart ett sett till europeiska meriter naturligt val, och ännu en gång sätter kanske Chelseas supportrar sellerin i fel strupe. Samtidigt är Mourinho så inte Barcelona det går att bli.

Manuel Pellegrini är i så fall ett mer trovärdigt alternativ. Hans meriter i det europeiska cupspelet är obestridliga där han vid två tillfällen har tagit mindre bemedlade spanska klubbar långt i Champions League. Villareal ända till semifinal 2006 och den här säsongen Malaga till kvartsfinal, där de var så nära att slå ut blivande finalisten Dortmund.

Pellegrinis insatser vittnar om en förmåga att kunna maximera sina olika lags prestationer. De vittnar också om ett gott taktiskt sinnelag. Detta är värdefulla egenskaper i det europeiska cupspelet, och detta mer än något annat är vad Man City nu söker efter.

:::

Om vi inte tar supportrarna med i beräkningen så har nog Roberto Mancini dessutom lyckats skaffa sig en del ovänner, i såväl omklädningsrummet som i styrelserummet.

Hans benägenhet att skylla tillkortakommanden på andra, oavsett om det är spelarna själva eller olika personer i klubbledningen, kan möjligen tolereras i medgång när laget vinner, men om inte resultaten går lagets väg så vänds det snabbt emot honom.

Mancinis ovilja att ta personligt ansvar sänder naturligtvis ut märkliga signaler till övriga personer i klubben, inte minst spelarna, vad gäller just vikten av att ta personligt ansvar för sina egna prestationer.

Kanske bör han därför inte bli så förvånad när han upptäcker att spelarna inte längre presterar efter maximal förmåga på planen. Istället för att beklaga sig över spelare som ”inte springer” så kanske han borde fråga sig varför de inte springer och om det inte är hans jobb och ansvar att se till att de springer.

Konflikter och dåligt omdöme har präglat den gångna säsongen. Om ett av lagets problem är att anfallarna har otur som inte längre gör mål i samma utsträckning, så kan man fråga sig hur mycket tryggare och mer motiverade de blir av att höra sin manager förklara för omvärlden att laget förlorar eftersom Robin van Persie tydligen är mer värdefull än dem alla tillsammans.

Otur har varit en återkommande litania för Roberto Mancini den här säsongen, vilket är en bekväm slutsats när laget inte vinner en match i Champions League, tar blott tre poäng och kommer sist i gruppen, samt torskar ligan med tvåsiffrigt poängantal. Kanske fick det till sist Man Citys klubbledning att landa i en för Roberto Mancini betydligt mer obekväm slutsats.

Nämligen att en bra manager har tur.

:::

The Championship

Fullständigt galen semifinal i The Championships playoff igår när Watford långt in på tilläggstid gjorde det avgörande målet mot Leicester. Detta på kontring några få sekunder efter att Leicester tilldömts straff och därefter missat såväl den som returen. Kan något liknande inträffa ikväll när heta rivalerna Brighton och Crystal Palace möts i den andra semifinalreturen? 0-0 slutade det första mötet på Selhurst Park.

:::

Be Champions!!

Om Alex Ferguson hade slutat för 27 år sedan, eller varvat ned i någon mindre klubb eller mindre liga, efter att han med Aberdeen brutit Old Firms dominans i Skottland, och vunnit Cupvinnarcupfinalen mot Real Madrid, så hade han på sin höjd förblivit en mindre känd genialisk karaktär inom brittisk fotboll. Den ikon han har växt fram till skulle då aldrig ha framträtt.

Det började inte särskilt bra. Drygt tre år in på hans managerskap i Man Utd så använde supportern Paul Molyneux ett av sina lakan till att vädra sin frustration över tre år av ursäkter och ett lag som fortfarande var skräp. För att omforma Man Utd i sin avbild, som var Alex Fergusons tydligt formulerade avsikt, så var han först tvungen att smula i småbitar en klubb och kultur där festande och lättja tagit överhanden.

Tio år senare står han på Nou Camps gräsmatta och yttrar tre ord som blivit odödliga i fotbollsvärlden: ”Football, bloody hell!”. Den mentalitet Ferguson då drillat in i sitt lagbygge hade precis nått sin absoluta höjdpunkt, fullbordan på en säsong full av motsvarande höjdpunkter. Varenda spelare som under denna tioårsperiod kommit och gått från Man Utd hade tvingats utstå frågan: ”Har du vad som krävs för att spela för Man Utd?”. Vissa klarade av frågan, andra gjorde det inte.

Känslan var att Alex Ferguson likt fotbollen i sig själv var evig. Han är 71 år, har genomgått en hjärtoperation, och har varit manager för Man Utd i 27 år. Ändå kunde ingen på fullt allvar föreställa sig att han skulle gå i pension, i alla fall inte att han behövde det. Att han arbetade vidare år för år var självklart. Men med Alex Ferguson flöt år samman med årtionden.

De senaste dagarna har frågorna avlöst varandra. Hur kommer fotbollen te sig utan Alex Ferguson? Hur kommer Premier League att förändras genom Alex Fergusons frånvaro? Hur kommer Man Utd att påverkas av att deras ikoniske och omåttligt framgångsrike manager hänger upp hårtorken? Den mer mänskliga frågan är snarare hur Alex Ferguson kommer att klara sig utan fotbollen och utan Man Utd.

Alex Ferguson fruktar inte många saker, åtminstone inte som vi vanliga dödliga har kunnat uppfatta. Men pensionen är en av de saker han varit rädd för. Han har ofta pratat om sin far, frisk som en nötkärna under hela sitt liv som blott en vecka efter att han slutat sitt arbete diagnosticerades med cancer. Arbetet, eller i Fergusons fall snarare livsverket, leder till pigghet och mental spänstighet.

I en tid och i en kultur där vi inte tillräckligt värderar och respekterar de bidrag som äldre människor har att ge oss så var Alex Ferguson en ständigt närvarande påminnelse om att livet inte tar slut vid 50, att en människas värde ökar med tiden snarare än att upphöra så fort en människa fyller 60 och enligt samhällets underförstådda normer borde skeppa iväg sig själv till ett ålderdomshem och sluta besvära oss.

Alex Ferguson visade att en 70-åring kunde vara betydligt mer mentalt spänstig, nyfiken och ifrågasättande, och därtill hårt arbetande, än vilken som helst 17-åring.

:::

Alex Ferguson är en man full av motsättningar. Å ena sidan en despot ständigt sökandes att utöva kontroll över sin omgivning, oavsett om det gällde spelare, media eller konkurrenter, å andra sidan en humanist i själ och hjärta som ärligt och uppriktigt bryr sig om sina medmänniskor. Å ena sidan en fruktad och kallhamrad konkurrent, å andra sidan en trogen och lojal kollega.

Människor tycker inte om motsättningar och komplexitet. Vi vill hellre reducera det vi ser till någon endimensionellt och mer lättförståeligt. Något är antingen svart eller så är det vitt. Följaktligen var Alex Ferguson en person som mer än kanske någon annan manager i historien splittrade opinionen. Älskad eller hatad, möjligen respekterad. Så fort någon anade svaghet i hans fasad så dök kritikerna upp som gamar. Varenda gång slog han dem framgångsrikt tillbaka.

Oavsett vad man dock personligen anser om Alex Ferguson så finns en sak som skiljer honom från andra kraftfulla personligheter inom den moderna fotbollen. Allt han gjorde gjorde han för klubben. Det var aldrig sig själv han satte i det första rummet. Hans utbrott har stundtals varit cyniska och brutala, men de har alltid varit avsedda för klubbens bästa. Det är inte, som i det mest uppenbara fallet av José Mourinho, fråga om att sätta sig själv i centrum för uppmärksamheten.

Älskad eller hatad, det finns ändå en hel del som vi kommer att sakna med Alex Ferguson nu när han lämnar fotbollen. Alla gillade inte vad han sa, men han var en av ytterst få karaktärer inom brittisk fotboll som helt enkelt vågade säga just precis vad han tycker, utan fruktan för repressalier eftersom han sket i dem, och utan att först fundera över hur politiskt korrekt hans uppfattning var. Det låg sällan taktik bakom Alex Fergusons åsikter, de var istället baserade utifrån hans privata moral av rätt eller fel. Först när detta inte längre finns, kommer vi att förstå hur mycket vi saknar det.

Alex Ferguson var också ett föredöme när det gäller att som manager ta personligt ansvar för sina egna och lagets tillkortakommanden. När Man Utd förlorar ligatiteln på målskillnad så är det de egna prestationerna som granskas, poängtappet mot Everton, de onödiga baklängesmålen mot Man City, den taktiska attityden mot Man City och andra topplag. Han lär sig och förändrar sig. När Roberto Mancini förlorar ligatiteln med tvåsiffrigt antal poäng så beror det på otur och andras fel.

:::

Jag sitter och skriver den här texten och kommer på mig själv med att omedvetet, eller kanske undermedvetet, skriva i olika tempus genom hela texten.

Å ena sidan uttrycker jag mig om hur Alex Ferguson var, mer eller mindre som om han gått bort snarare än att bara sluta sitt yrkesverksamma liv. Å andra sidan kommer jag också på mig med att fortsätta skriva om hur han är som manager, som om jag alls inte ens på riktigt har kunnat börja föreställa mig Alex Ferguson som något annat än manager för Man Utd. Eller Man Utd med en annan manager än Alex Ferguson.

Det kan jag nog inte heller. Det kommer ta tid. Men lite visar det också på hur splittrad man känner sig inför dagen. Han har några dagar kvar på jobbet, men det här är sista hemmamatchen och det är idag som det stora farvälet ändå kommer att äga rum. Det kommer att bli en dag fylld av mycket motstridiga känslor.

En del jublar. Jag kommer troligtvis att gråta.

:::

Dagens matcher: Stoke vs Tottenham (14:30), Everton vs West Ham, Fulham vs Liverpool, Norwich vs West Brom, QPR vs Newcastle, Sunderland vs Southampton, samt Man Utd vs Swansea (17:00).

Titeln kommer att delas ut på Old Trafford. Men i övrigt är det idel viktiga matcher. Tottenham har en tuff uppgift borta mot Stoke och måste vinna. Norwich, Newcastle och Sunderland kan samtliga bara genom att ta poäng i sina matcher sätta en enorm press på Wigan att måsta inte förlora borta mot Arsenal på tisdag för att inte nedflyttningsstriden ska vara avgjord.

:::

Be Champions!!

Varje saga har ett lyckligt slut brukar det heta. Och visst var det verkligen något av en saga när Wigan alldeles nyligen säkrade vad som var klubbens första vinst i FA-cupen någonsin, därtill klubbens första stora titel någonsin. Dessutom mot ett massivt favorittippat Man City i finalen. Spelare och ledare firar fortfarande, firandet har precis börjat.

Men slutar varje saga verkligen lyckligt? Om vi håller oss till den disneyfierade sagostrukturen så är det onekligen så, med blott något enstaka undantag. Alla levde lyckliga i alla sina dagar. Men det mer vuxna sagoberättandet som bland andra Tolkien representerar är ofta annorlunda till sin karaktär. Där innehåller varje triumf också ett element av nederlag, varje framsteg bygger på att något också måste offras.

Mycket talar för att Wigan har att erfara detta. Blott dagar efter klubbens största triumf fortsätter kampen mot nedflyttningens alltmer säkra nederlag. Det enorma framsteg som FA-cupen representerar för Wigan, Roberto Martinez, Dave Whelan och lagets alla spelare, riskerar bygga på offret att Wigan förlorar sin plats i Premier League.

Wigan har precis vunnit klubbens första FA-cuptitel. De måste nu göra allt för att undvika att bli den första klubben någonsin som samma säsong vinner FA-cupen och blir nedflyttade från Premier League eller Division One. Tyvärr tror jag det blir så. Roberto Martinez talar fräscht nog direkt efter matchen om att göra en Double, att vinna FA-cupen och säkra fortsatt spel i Premier League.

Men det kommer bli mentalt mycket svårt för Wigan att ladda om till en bortamatch mot Arsenal på tisdag. Jag tror det kommer bli omöjligt. Om så visar sig bli fallet så kan Wigan bara hoppas att någon av Sunderland, Norwich eller Newcastle fortfarande befinner sig inom poängmässigt räckhåll inför sista omgången. Givet deras motståndare den här helgen är detta allt annat än något som går att räkna med.

Det är alltså fullt möjligt att Wigan går från FA-cupvinnare på lördagen till nedflyttade från Premier League på tisdag. Höga berg och djupa dalar. Sorg behövs dock också till viss del för att bättre sätta glädjen i perspektiv. För Dave Whelan och för Wigan är FA-cupsegern kronan på verket över en nästan 20 år lång resa som kulminerat med åtta underbara år i Premier League.

Det vore i så fall Wigans saga.

:::

The Callum McManaman Cup Final.

När jag för någon månad sedan försökte identifiera Wigans tre nyckelspelare under slutet av säsongen så tog jag upp James McArthur, Shaun Maloney och Arouna Koné. Vid det tillfället var McManaman en avskydd figur efter en brutal tackling på Newcastles Massadio Haidara. Många menade att McManaman inte borde få spela mer fotboll. I alla fall inte den här säsongen.

McManaman undkom bestraffning och hans prestationer för Wigan sedan dess har varit närmast magiska. Den här cupfinalen var hans, på samma sätt som FA-cupfinalen en gång var Stan Matthews. Och på samma sätt som Matthews 1953 vände ut och in på Bolton så vände McManaman idag ut och in på Man City.

:::

För Man City blev det något av ett antiklimax.

Matchuppladdningen präglades av intensiva rykten om att Man City redan gjort klart med Manuel Pellegrini som Roberto Mancinis ersättare. Atmosfären på Man Citys läktare var inför och under matchen klart och tydligt till Mancinis stöd, men det var en märklig inramning på en cupfinal.

På något sätt känns det också lite typiskt för Man City. Åtminstone under den här säsongen. Infighting går före fokus på vad som presteras på planen. Det är helt enkelt något som inte stämmer.

Och det är naturligtvis här som den genuina invändningen mot Roberto Mancini finns. Han har inte lyckats få ut det mesta av sitt lag. Som någon uttryckte det, han har ett lag med starka spelare men han har inte lyckats få detta lag att bli bättre eller ens lika bra som summan av dess individuella spelare.

Mot detta finns inga ursäkter. Det går inte att skylla på skador. Det går inte att skylla på vilka spelare som värvades och inte värvades. Det går inte att skylla på otur. Detta är helt och hållet Roberto Mancinis ansvar.

FA-cupen var på något vis sine qua non för Man City och Roberto Mancini den här säsongen. Den obevekliga och nödvändiga förutsättningen för att kunna betrakta säsongen som i alla fall godkänd. Problemet var kanske att alla, inklusive Man City och Roberto Mancini själva, inför finalen trodde att detta villkor var hemma.

Det trodde dock inte Wigan. Det trodde inte Callum McManaman. De ville annorlunda. Därmed skapade de historia. Nu måste de försöka undvika att historia skapas på nytt.

:::

Innan och vid sidan av dramatiken på Wembley.

Frank Lampard tangerar och passerar Bobby Tamblings målrekord för Chelsea, detta som mittfältare. Det är naturligtvis enormt. Viktigare dock, och det tror jag nog också att han tycker, var att han samtidigt vände underläge för Chelsea till en enormt viktig seger för Chelsea borta mot Aston Villa. Därmed säkrade han Champions League-spel för Chelsea.

Sign him up!

:::

Be Champions!!

Det finns någon form av ödets ironi i att samtidigt som Wigan nu står på tröskeln till den största dagen i klubbens historia så öppnar sig nedflyttningens falluckor under deras fötter.

Wigan har aldrig vunnit någon större titel. De har vunnit Football League Trophy två gånger, 1985 och 1999, men där får inte klubbar från Premier League eller The Championship vara med. De har varit nära en gång, i Ligacupen 2006, under deras allra första säsong i Premier League. De kom då till final, slog ut Arsenal på vägen, men väl i finalen stod Man Utd i vägen.

Nu, i vad som mycket väl kan vara Wigans sista säsong i Premier League, så är de återigen i final. Den här gången i FA-cupen. I vägen står än en gång en klubb från grannstaden Manchester, den här gången de ljusblå. Ingen tror egentligen att de ska vinna, men lyckas de så är det klubbhistoria.

Men om Wigan vinner FA-cupen, bara för att någon vecka senare åka ur Premier League, ska då säsongen anses vara lyckad?

Det är inte precis vanligt. Att en klubb som vinner FA-cupen samtidigt åker ur Premier League. Det har hänt i Ligacupen, så sent som 2011 när Birmingham först triumferade och därefter imploderade. Men när hände det sist i FA-cupen? Har det hänt tidigare? Åtminstone inte under Premier League-eran, även om det 1995 var ett nära skägg när Everton vann.

Kommer en eventuell FA-cupseger att fördunklas för Wigans supportrar om de samma säsong åker ur Premier League? Det alternativa synsättet vore så klart att Wigans supportrar ser en FA-cupseger som den slutliga höjdpunkten på åtta underbara år i Premier League, och därefter ställer in sig på nästa era i klubbens historia.

:::

Wigans kampmoral och kämpaglöd har vunnit många beundrare genom åren. De har till synes varit på väg ut ur Premier League nästan vid varenda tillfälle i alla fall de senaste fem säsongerna. Men på något vis har de ändå alltid lyckats krångla sig kvar.

Problemet är så klart att om en klubb tillräckligt många gånger befinner sig indragna i en nedflyttningsstrid, så närmar sig alltmer den där säsongen när saker och ting går fel, när det inte ordnar sig, när bollen och resultaten studsar åt fel håll, och klubben till sist åker ur.

Den här säsongen har det studsat åt båda håll för Wigan. Mot West Brom förra helgen hämtade de upp underläge två gånger för att därefter vinna. Mot Swansea i veckan tappade de ledning två gånger för att därefter förlora. Mot QPR vann de en poäng i slutminuterna för att därefter förlora två poäng i slutminuterna mot Tottenham.

Roberto Martinez beundras i många kvarter. Dels för att han hittills alltid lyckats rädda Wigan kvar i Premier League. Dels för hans lags sätt att spela fotboll. Och Wigan är en liten klubb med små resurser som ofta tvingas sälja sina bästa spelare.

Samtidigt har han aldrig lyckats lyfta Wigan upp ur nedflyttningsstriden. Han har heller aldrig lyckats med att förbättra vad som varit lagets akilleshäl, nämligen defensiven. Att han skulle vara redo att ta över en klubb som Everton kräver av de skälen i mina ögon ett större tankehopp än David Moyes till Man Utd. Ändå är många fler beredda att göra det.

Samtidigt vore en FA-cuptitel med Wigan naturligtvis en rätt bra jobbannons för Roberto Martinez själv.

:::

Nu är självklart inte hoppet ute för Wigan. De ligger blott tre poäng bakom tre andra klubbar: Newcastle, Norwich och Sunderland. Och skulle de hämta upp dessa tre poäng så passerar de då antingen Newcastle eller Norwich på målskillnad. Problemet är så klart att tiden, och matcherna, håller på att rinna ut för Wigan.

De fyra klubbarna får sägas ha ungefär motsvarande svårighetsgrad på sina respektive återstående matcher, så i det avseendet är det ingen klubb som har någon tydlig fördel eller nackdel.

Det som emellertid gör situationen annorlunda för Wigan jämfört med övriga klubbar är att de insprängt i sitt matchschema alltså har FA-cupen att tänka på. Först i form av en semifinal och därefter nu i helgen alltså finalen. Det är inte bara en fråga om ökat fysiskt slitage, det tär också på såväl energi som koncentration.

Wigans spelare väljer inte alls förvånande att se det på ett annat sätt. James McArthur menar att en seger i FA-cupen kan sporra laget till en ”minnesvärd avslutning på säsongen”. Hans påstående att cupspelet har varit positivt för lagets ligaprestationer haltar dock något. Laget har vunnit blott en enda match sedan mars.

Farhågan är alltså att Wigan genom sin FA-cupsatsning har grävt sin egen Premier League-grav. Förhoppningen är då att äran av en cuptitel är större än äran blott av att spela i Premier League för en klubb som Wigan, som aldrig riktigt har haft några större ambitioner i sitt fotbollsliv.

:::

Men kanske är detta också slutet på Dave Whelans engagemang i klubben.

Whelan tog över ordförandeposten i Wigan så tidigt som 1995 och har sedan dess såväl lett som följt klubben upp från den engelska fjärdedivisionen till Premier League. På vägen lyckades de både vinna det som nu heter League Two (1997-98) och League One (2002-03). Två år därefter gick Wigan upp i Premier League.

Idag leder han Wigan ut på planen, efter att ha erhållit ett särskilt tillstånd från FA att göra det. Han är samtidigt 76 år gammal och har investerat betydande delar i Wigan Athletic.

Orkar han med att börja om i The Championship? Det vet vi inte. Däremot vore det honom väl förunnat att få lyfta FA-cuppokalen.

:::

Be Champions!!

Mitt i skymundan av allt ståhej runt Man Utd och Alex Fergusons avgång, och det som i skrivande stund med intill visshet gränsande sannolikhet ser ut att bli David Moyes som hans ersättare, så uppstår naturligtvis frågan hur en annan av Premier Leagues anrika klubbar ska klara sig efter det att en långtida manager beslutat sig för att lämna klubben.

Everton alltså. För det som här är till Man Utds gagn är till Evertons förfång, sådana är tyvärr spelets regler. David Moyes var alltså den tredje mest långvariga managern i Premier League, bakom Arsene Wenger och Alex Ferguson. Vem som är den fjärde kommer jag inte ihåg så här spontant i huvudet, men vem det än är så lär han komma en bra bit bakom denna imponerande trio.

På samma sätt som Alex Fergusons avgång är ledsamma nyheter för Man Utds fans så måste man föreställa sig att Evertons fans känner en motsvarande sorg och oro när nu David Moyes lämnar deras klubb. Samtidigt kan man kanske också föreställa sig ett visst mått av stolthet över att just deras manager har blivit utvald att föra arvet efter den främste managern i brittisk fotbollshistoria vidare. Det är svårt att få ett större och mer genuint erkännande för allt bra som Everton har åstadkommit under de senaste tio åren.

Och likaväl som frågorna väcks om hur Man Utd ska kunna ersätta Alex Ferguson, så måste man rimligtvis ställa sig frågan hur Everton ska kunna ersätta David Moyes. Mer precist, vem kommer att ersätta David Moyes som Evertons manager?

:::

Roberto Martinez. Favoriten till jobbet om man ska tro de röksignaler som puffar bland engelska tyckare. Jag är tveksam. Dels till hans kapacitet givet vad han inte har lyckats uppnå med Wigan. Dels till hur väl han passar Everton, vars filosofi inte alls har mycket gemensamt med den fotboll Martinez förordar. Martinez riskerar leda till mycket förändring på lite tid. Samtidigt blir Martinez förmodligen mer tillgänglig om Wigan åker ur Premier League. (+++)

Martin O’Neill. Sett till personlighet onekligen en person som skulle kunna ta över efter David Moyes. Även hans sätt att spela fotboll kan fungera med det lagbygge som Moyes byggt upp. Men att utveckla lag med så begränsade resurser som Everton kan ställa till förfogande har aldrig riktigt varit O’Neills grej och under sin tid i Sunderland så fanns det allra minst skäl att ifrågasätta hans motivation. Sparken från Sunderland kan dock ha varit en väckarklocka. (++)

Neil Lennon. Om Everton likt Man Utd vill fortsätta på samma spår med skotska managers så är kanske Lennon ett alternativ, som har haft stora framgångar med Celtic i Skottland samtidigt som han skördat vissa framgångar i Champions League. Men alternativet känns lite taget ur luften, som om man måste ha ett alternativ från Skottland för att Moyes är skotsk. (++)

Phil Neville. Det pratas mycket om Neville, vars ledaregenskaper ofta hyllats och som har pratat om sin önskan att börja som manager. Men återigen, att ge ett jobb som Evertons manager till en person som gör sin första dag på jobbet känns inte fullständigt genomtänkt. Alternativet att Neville istället följer med Moyes till en stabsroll i Man Utd för att där se och lära låter i så fall betydligt mer trovärdigt. (++)

Rafa Benitez. Onekligen en outsider till jobbet. Men i och med att Benitez definitivt kommer vara utan jobb efter säsongen så är det kanske inte helt och hållet uteslutet, Benitez har därtill hus i området. Som manager betraktat kan Benitez tillföra mycket till Everton. Men med tanke på Benitez koppling till Liverpool, och hans tidigare allt annat än smickrande kommentarer om Everton, så känns det rätt långsökt. Å andra sidan så har ju Benitez en viss vana vid fans som inte precis älskar honom. (++++)

Gianfranco Zola. Det har inte uttryckligen pratats om Zola men jag anser att det borde göra det. Han har gjort smärre underverk med Watford som inför säsongen uppfattades som i farozonen för nedflyttning men som så sent som inför sista omgången, i själva verket sista matchminuten, stod på tröskeln till Premier League. En möjlighet som fortfarande står öppen. Har visat sig kapabel att scouta och utveckla unga spelare i laget till en sammanhängande helhet. (++++)

Mark Hughes. Har lyfts fram som en av de sannolika kandidaterna till jobbet men det tror jag till stor del är en produkt av hans agentmaskineri som kopplar Hughes till snart sagt varenda ledigt och icke ledigt jobb. Hans fullständiga misslyckande i QPR borde ligga honom rejält i fatet, likaså kan Everton inte heller känna sig vare sig finansiellt eller sportsligt bekväma med Hughes prestationer på transfermarknaden. Å andra sidan, om han återfinner sina principer från tiden i Blackburn så kan det bli lyckat. (++)

Gus Poyet. Poyet har väl snart sagt gjort sig själv tillgänglig för varenda jobb som varit tillgängligt i Premier League det senaste året. Omöjligt är det alls inte att Everton och Bill Kenwright i Poyet ser en parallell till det jobb som exempelvis Martinez har gjort i Wigan och Pochettino för tillfället står för i Southampton. I och med att han fortfarande hör hemma i The Championship så lär han kanske också vara lite billigare att lösa från sitt kontrakt. (+++)

Vitor Pereira. Portos manager står utan kontrakt till säsongen. I och med att allt som är häftigt på managerfronten numer hittas på den iberiska halvön så är det inte så konstigt att det är ett namn som nämns. Men Pereiras svaga facit i det europeiska cupspelet med Porto, och det faktum att hans Porto nu ser ut att förlora ligan till Benfica, gör att hans aktier rimligtvis inte kan stå särskilt högt i kurs. (++)

Alan Pardew. Om Newcastle åker ur Premier League så vore det snarast en sensation om ansvarets bila inte faller tungt på Pardew. Även om Newcastle klarar sig kvar så lär Newcastles styrelse ändå utvärdera Pardews insats den här säsongen med kritiska ögon. Att de söker nytt är långt ifrån otänkbart och Pardews ensamma ögon kan då riktas mot Goodison Park. Everton och Alan Pardew vore en intressant kombination. (+++)

:::

Frågan är mest – Går det att hitta en femplussare? Eller kanske är det lika omöjligt för Everton som det är för Man Utd när det gäller att hitta efterträdare till Alex Ferguson.

:::

Be Champions!!

Nyheten att Alex Ferguson avgår som Man Utds manager har onekligen rört om i grytan. Den naturliga frågan är självklart vem som ska ta över efter honom och hur detta managerbyte kommer att påverka Man Utd.

David Moyes framstår som den givne efterträdaren sett till hur röksignalerna formerar sig över den engelska fotbollens ökenlandskap. Mot honom görs invändningar som att han har föga europeisk erfarenhet, inte har vunnit några titlar, har ett svagt bortafacit mot de engelska toppklubbarna, samt saknar samma attraktionskraft som Alex Ferguson.

Och om allt detta kan man väl ungefär mest och bäst säga: ”Well duh, han har varit manager för Everton i över tio år.”

Men om vi skulle strunta i allt hokuspokus och istället bara välja att titta på ren och skär prestation. Det vill säga, relatera hur bra en manager är i termer av inspelade poäng utifrån dennes specifika förutsättningar, vilket kanske bäst mäts med hjälp av storleken på dennes lönebudget. Att just lönerna är vad som bäst förklarar framgång har vid ett flertal tillfällen konstaterats.

Adrian R. Bell, Chris Brooks och Tom Markham, tre forskare vid University of Reading, publicerade 2011 ett paper med titeln ”The Performance of Football Club Managers: Skill or Luck?” i vilket de mätte just detta och kom fram till att det fanns ett antal skickliga managers som presterar över förväntan men även att där finns ett antal managers som presterar under förväntan. En sammanfattning av resultaten ses i följande graf:

:::

:::

Läser man artikeln i sin helhet så ges man naturligtvis en bättre och mer nyanserad bild, men för enkelhetens skull kan vi säga att ett sätt att tolka den här grafen är att managers som ligger ovanför regressionslinjen presterar över förväntan, och de som ligger nedanför linjen presterar under förväntan. Ju större avstånd uppåt eller nedåt från linjen, desto bättre eller sämre presterar en manager.

Grafen visar så klart på några så kallade ”uteliggare”, det vill säga klubbar med höga löner. Arsene Wenger, Alex Ferguson, Rafa Benitez och José Mourinho presterar samtliga bra utifrån dessa löner. Alex Ferguson föga förvånande bäst. Att Roberto Mancini inte är med i grafen betyder bara att artikelförfattarna slutade använda data vid 2010.

I övrigt så hittar vi ett stort kluster mellan £20-80m där en mängd managers ingår. Några av de som presterat särskilt bra i detta kluster är David Moyes, Paul Sturrock, Steve McClaren, Sam Allardyce, Martin O’Neill, Harry Redknapp och Sven-Göran Eriksson.

Det finns en viss ironi i att David Moyes 1999 var aktuell som Alex Fergusons andreman. Man Utd valde då istället att satsa på Steve McClaren som assisterande manager. Händelsevis är också McClaren den ende tillsammans med Paul Sturrock som matchar Moyes i termer av prestation enligt detta sätt att mäta det.

Få kan förneka det jättejobb som Moyes har gjort med Everton under mer än ett decennium. Från att ha varit en nedflyttningshotad klubb har han fört dem till tabellens övre halva och nosat på Champions League-spel. Att han blott sett till prestation har gjort sig förtjänt av chansen att ta över efter Alex Ferguson känns rätt uppenbart. Frågan är egentligen mest om ett tidigare uppdrag i en mindre klubb i praktiken ska diskvalificera en manager från att få ett uppdrag i en större klubb.

:::

Jag antar att tanken är att ett jobb som manager i en klubb som Man Utd är så stort och utsatt för press att det måste till en ”erfaren” manager för att klara av det. Exakt vad som menas med erfaren preciseras sällan, oftast verkar det betyda att det är en manager som varit verksam i Champions League.

Det är dock ett perspektiv som förbiser några små detaljer.

För det första att de managers som nu ses som erfarna i det avseendet också de har varit oerfarna en gång i tiden. De blev erfarna genom att någon gång få chansen trots att de var oerfarna. Alla de vi nu ser som ”mästare” har vid minst ett tillfälle under sina karriärer fått chansen trots att de då inte var mästare.

För det andra att med ett sådant resonemang så hade Alex Ferguson aldrig blivit manager för Man Utd. Han hade ju bara haft hand om några småklubbar däruppe i Skottland innan han kom till Man Utd.

För det tredje att det absolut mest vanliga som storklubbar brukar göra är just att tillsätta ”erfarna” managers, eller ”stora namn”. Managerbranschen av idag på absolut toppnivå känns som en sluten krets av kringresande kolportörer som går från än den ena klubben till den andra. Ibland lyckas sådana tillsättningar, men ofta misslyckas de också. Många väljer dock att glömma bort dessa misslyckanden.

Då finns där skolan som menar att efterträda Alex Ferguson är ett omöjligt uppdrag, ett ”mission impossible”. Det kan mycket väl vara på det viset. Men om det är på det viset, så måste det rimligtvis då vara bättre att chansa på det som står i överensstämmelse med klubbens grundläggande och långsiktiga värderingar, snarare än ett hugskott på ett redan etablerat managernamn.

:::

Be Champions!!