Peter Hyllmans Englandsblogg

Vill Ryan Giggs vara manager eller vill han vara manager för Man Utd?

Kändisskap har på något sätt blivit viktigare än kompetens. Det har blivit allt tydligare inom samhälle och politik, inte minst då så klart under det senaste året. Men det har naturligtvis också haft sitt tydliga genomslag inom fotbollen där profil och varumärke har blivit allt viktigare faktorer i rekryteringen av såväl spelare som ledare.

En vanlig företeelse inom just engelsk fotboll har varit och är benägenheten att vilja anställa före detta spelare som managers också på mycket hög nivå. Det är som om resonemanget verkar vara att taktisk kunskap och praktisk erfarenhet vore underordnat att ha haft framgång som spelare. Ofta dessutom med minst sagt förutsägbara utfall.

Vad som däremot också verkar ha uppstått är en slags förväntan att stora spelare ska få ta över stora klubbar. Ryan Giggs har exempelvis varit uttalat intresserad av att gå managerbanan, och har varit sammankopplad med ett flertal jobb, utan att riktigt verka komma till skott. Antingen av egen förskyllan eller för att klubbarna anser honom för oerfaren.

Det är kanske inte omöjligt att föreställa sig att Pep Guardiola och Zinedine Zidane har förstärkt dessa förväntningar. När exempelvis Giggs ser Guardiola och Zidane som första jobb i sin managerkarriär ta över klubbar som Barcelona och Real Madrid, är det kanske inte så konstigt om han har synen att det är den typen av jobb han bör eftersträva.

Men hur rimligt är då egentligen detta? Vad som har försvunnit över tiden är värdet av att ha jobbat sig upp längs karriärsstegen. Att själva den resan utrustar en tränare med kompetens och erfarenhet att ta sig an de allt större uppdragen. Åtminstone har synen på detta som något värdefullt kraftigt reducerats på altaret av instant gratification.

Hur har världens allra främsta managers generellt sett gjort sin karriär? Carlo Ancelotti var exempelvis tre år i Reggiana och Parma innan han tog över Juventus. Alex Ferguson slipade sin hårtork tolv år i Skottland innan han flyttade söderut. Lika länge tillbringade Arsene Wenger i Nancy-Lorraine, Monaco och Nagoya Grampus Eight innan Arsenal kallade.

José Mourinho tillbringade ett par år i União de Leiria och Porto innan han kom till England. Jürgen Klopp var som bekant i Mainz innan han tog över Dortmund sju år senare. Claudio Ranieri tillbringade ett par år i olika italienska klubbar innan Napoli anställde honom 1991. I samtliga fall handlar det alltså om managers som har valt att gå den långa vägen.

Vi hittar något liknande bland något yngre förmågor. Paul Clement i Swansea har gjort många års gröntjänst som coach och assisterande manager i ett antal olika klubbar. Hull anställer Marco Silva vars rutin från framför allt Estoril i Portugal borde ha bäring på hans tid med Hull. Detta är i själva verket standard i de flesta andra fotbollsländer, att jobba sig upp till toppen.

Men inom engelsk fotboll har alltmer vattentäta skott upprättats sedan flera år tillbaka. Att ta steget från att ha tränat ungdomslag till att bli manager på riktigt är synnerligen ovanligt för att inte säga oförekommande. Likaså kan det vara ett stigma att träna klubbar på lägre nivå då detta antas betyda att det bara är på den nivån en tränare kan vara tränare.

Det saknas helt enkelt ett naturligt flöde mellan de olika nivåerna. Istället placeras tränare i fack. Ungdomstränare är ungdomstränare. En Football League-manager hör hemma i Football League. En manager i England definieras i första hand kring vad de har varit och vad de är, snarare än vad de kan komma att bli.

Där finns inom engelsk fotboll också en helt annan syn på misslyckande. Där finns ett stigma kring att ha misslyckats i tidigare klubbar. Ett liknande stigma finns inte i många andra länder, där det snarare ses som en utbildning. En förståelse för att all bra erfarenheter kommer ur dåliga erfarenheter, som i sin tur följer av ingen erfarenhet alls.

Det är så klart bara att fråga Gary Neville. Hans utflykt till Valencia var kanske något dumdristigt men definitivt samtidigt modigt, och han borde ha beröm för detta. Vad som istället har hänt är att Nevilles tid i Valencia snarare används för att häckla honom i efterhand. Hellre lyssna till den båge som aldrig spändes verkar vara den allmänna engelska inställningen.

Ryan Giggs båge verkar inte spännas. Ett uttryck som kanske inte gjorde sig så bra med just honom, men nu är det för sent att göra något åt det. För hans del verkar det dock vara självvalt. Det var ingen hemlighet att Ryan Giggs både ville ha och aktivt lobbade för Man Utd-jobbet efter Louis van Gaal. Hans vilja att bli manager kändes uppenbar.

Han kan bara inte förvänta sig att en storklubb skall placeras i hans händer på en gång. Om Ryan Giggs verkligen ville bli manager så skulle han ta ett jobb längre ned i seriesystemet, och skaffa sig den erfarenhet vars frånvaro nu helt säkert är en sak som gör klubbar tveksamma. Detta under förutsättningen att passionen för yrket väger tyngre än prestigen i positionen.

Att Ryan Giggs inte gör det säger mig att han är mer intresserad av att bli manager för Man Utd än av att bli manager. Det finns så klart både vackra och cyniska sätt att förstå detta på. Men en påträngande farhåga är ändå att detta visar hur prestigen faktiskt väger tyngre än passionen. Och i så fall var det bara bra att Ryan Giggs inte blev Man Utds manager.

Men kanske är det också något som kan komma att ändras nu när Ryan Giggs rimligtvis vet att han inte i det här läget blir Man Utds manager. Kanske kan han då börja för sig själv acceptera andra alternativ, och tvingas börja titta sig om efter nya möjligheter. Eller så hoppas han kanske att Man Utd ska inse sitt misstag och vända sina ensamma ögon tillbaka till honom.

Någon annan klubb i Premier League kan Ryan Giggs i vilket fall som helst inte räkna med ska ta en chans på honom.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

HÖRNAN #21: Det brinner för Zlatan på Old Trafford

Hörnan

Avbytarbänken:
Tom Heaton, Burnley
Skhodran Mustafi, Arsenal
Andrew Robertson, Hull
Gareth Barry, Everton
Mousa Dembele, Tottenham
Michail Antonio, West Ham
Abel Hernandez, Hull

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Hull City. Marco Silvas tredje match med Hull men hans första ligamatch. Det blev stor succé. Chocken i inledningen mot Bournemouth med ett mål i baken efter några minuter förbyttes i glädje, tre egna mål och tre väldigt viktiga poäng. Hulls dilemma hittills under säsongen har varit att prestationer inte har omsatts i poäng. Lyckas Marco Silva rätta till den obalansen har Hull en viss chans att hålla sig kvar i Premier League.

West Ham. Med några hemska resultat i baken på hemmaplan i de senaste matcherna och ett par dagar som inte går till historien som de allra bästa i klubbens historia så var det en väldigt behövlig vinst mot Crystal Palace. Det såg länge oroligt ut också i den här matchen, mellan två oroliga lag, men i andra halvlek lossnade det med besked för West Ham.

Everton. Om vi ser enbart till resultatet så är det ett resultat som måste räknas bland Evertons främsta i ligasammanhang på många år. Att vinna mot Man City är naturligtvis alltid en bra sak för Everton, att göra det framför hemmafansen och samtidigt tillfoga Pep Guardiola dennes största förlust som manager, hör naturligtvis till ovanligheterna. Segern blir inte mindre speciell för Tom Davies genombrott.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. Swansea? Crystal Palace? Bournemouth? Man City? Många kandidater den här omgången. Utmärkelsen får gå till Sunderland som hade ett bra läge på hemmaplan att bygga vidare på poängen mot Liverpool. Istället blev det en brakförlust mot Stoke. Sunderlands pendling mellan å ena sidan uppmuntrande insatser och å andra sidan remarkabelt usla insatser kan bara sluta på ett enda sätt.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Marco Silva. Många har så klart tvivlat på Marco Silva i Hull, och det med rätta. Inte så mycket på grund av Silva utan på grund av Hull och den situation laget befinner sig i. Det är däremot inte alla ligadebuterande managers förunnat att få inleda med tre poäng, i synnerhet inte när debuten sker med ett lag av Hulls kaliber. En vinst som ger laget en chans och klubben lite hopp, stämningen på Kcom Stadium var mycket positiv under matchen. Supportrarna är villiga att ge Silva en chans.

OMGÅNGENS MÅL

Andy Carroll, West Ham 2-0, Crystal Palace (h). Om jag skulle göra en lista över de absolut bästa och mest stilrena bicycletamål jag någonsin har sett så är det här ett mål som måste vara med på den listan. I det närmaste ett perfekt genomfört fotbollsmål, med den inte betydelselösa egenskapen vad avser snygga mål att om Carroll skulle ombes göra om målet så har han mycket goda chanser att lyckas.

:::

TRE PUNKTER

Rensad luft. Ibland kan det vara bra att rensa luften. Det önskvärda hade självklart varit att Dimitri Payet ville stanna kvar och spela för West Ham, i alla fall säsongen ut. Det hade kanske också varit det moraliskt riktiga. Det besvär West Ham befinner sig i har betonats, och det har även riktats kritik mot Slaven Bilics beslut att vädra problemet offentligt, bland annat med argumentet att det drar ned värdet på Payet. Men det beslutet kan också ha rensat luften bland spelartruppen och vädrat ut en surdeg som har legat och jäst, och på sätt och vis ha gjort spelarna friare och mer lätta i sinnet.

Costa Crimes. Vad har egentligen hänt med Diego Costa? Det pratas om storbråk mellan Costa och Antonio Conte. I sammanhanget nämns en mindre skada samt ett stor bud från en kinesisk klubb. Conte spelade hur som helst inte var heller inte uttagen till matchen mot Leicester. Mycket talar för att det mest handlar om en skada och det övriga är mediarök och agentprat. Kina kommer så klart nämnas av agenter så fort tillfälle ges. I vilket fall som helst har det gett konkurrenterna förhoppningar om Chelseas sammanbrott. Chelsea ser å andra sidan till att vinna sina matcher ändå, vilket snarare borde vara djupt störande för Chelseas konkurrenter.

Big Time Charlie. Alex Ferguson kallade något infamöst en gång Paul Ince för en big time charlie, det vill säga en spelare som tycker att han själv är större än vad han i själva verket har. Drygt 20 år senare finns det kanske skäl att gräva fram det begreppet igen. Det känns som om Paul Pogba borde koncentrera sig lite mer ensidigt på fotbollen och utveckla sina färdigheter där. För det är sådana här matcher han ska ta tag i och kunna avgöra. Även om vissa säkert skulle mena att han ju var en hårsmån från att avgöra kvällens match. Men det är alltjämt lite för oprecist, lite för hafsigt och slafsigt, lite för lojt i arbetsinsatsen. Kanske lite för många ord för att uttrycka något som kanske bättre hade uttryckts i en f-cking emoji.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joey Barton, Burnley. Det var kanske inte någon större skräll när det meddelades att Barton återvände till Burnley efter sin minst sagt misslyckade tid i Skottland. Har mycket att bidra med, bland annat ett vinstmål i sin debut mot Southampton. Väl godkänd – (+++).

Jeffrey Schlupp, Crystal Palace. Har befunnit sig på marginalen i Leicester under det senaste året men besitter en stor potential framför allt som vänsterback med offensiva kvaliteter. En typ av spelare som Sam Allardyce uppskattar. Med beröm godkänd – (++++).

Ademola Lookman, Everton. Väldigt talangfull spelare från Charlton som Everton betalade den högsta transfersumma som någonsin betalats för en spelare från en League One-klubb. Lär inte göra något bestående intryck just den här säsongen men i framtiden. Väl godkänd – (+++).

Morgan Schneiderlin, Everton. Var lysande i Southampton där han spelade under just Ronald Koeman. Hans misslyckande i Man Utd är ett av de senaste årens större mysterier i Premier League. Everton värvar en väldigt skicklig mittfältare för en rimlig peng. Berömlig – (+++++).

Markus Henriksen, Hull. Norsk offensiv mittfältare hämtad från holländsk klubb. Nej, Hull har inte värvat Martin Odegaard. Henriksen får anses vara betydligt mer anonym som spelare men har visat den korta stund han hittills har spelat att han kan bli betydelsefull. Väl godkänd – (+++).

Oumar Niasse, Hull, lån. Helt säkert ett av de senaste årens allra största transfermisslyckanden, för Everton. Men kanske kan den ena klubbens olycka bli den andra klubbens lycka. Det måste rimligtvis finnas någon form av kvalitet i Niasse, vilket han har chansen att visa i Hull. Godkänd – (++).

Evandro, Hull. En spelare som Marco Silva onekligen bör känna till väl från sin tid i Estoril. Som 30-årig brasiliansk journeyman vet jag inte om det är en spelare som Hull såg framför sig att Silva skulle ta till klubben. Men Silva lär veta vad han kan få av Evandro på kort sikt. Godkänd – (++).

Wilfred Ndidi, Leicester. Saknaden av N’golo Kanté har legat som en blöt filt över Leicesters hela säsong. Köpet av Ndidi, en mycket lovande nigeriansk mittfältare, måste ses som ännu ett försök att åtgärda denna saknad. Och som försök betraktat är det ett bra försök. Väl godkänd – (+++).

Rudy Gestede, Middlesbrough. Aitor Karanka vill ha saker så som han vill ha dem och Jordan Rhodes är klart och tydligt inte en av dessa saker. Istället hämtar Karanka den nickstarke Gestede från Aston Villa. Kanske inte en värvning som inspirerar. Godkänd – (++).

Luciano Narsingh, Swansea. Mångsidig offensiv mittfältare som tillbringat de senaste åtta åren i holländsk fotboll. En typ av spelare det finns skäl att vara tveksam till i Premier League, i synnerhet kanske när det tagit dem så lång tid att lämna den holländska ligan. Godkänd – (++).

Tom Cleverley, Watford, lån. Har ända sedan han kom till Everton befunnit sig någonstans strax bakom gränsen till startelvan. Det har blivit tydligt att Ronald Koeman däremot inte uppskattar Cleverley. Kan däremot visa sig bli nyttig för Watford. Väl godkänd – (+++).

:::

FÖR ÖVRIGT

Vackra hyllningar till bortgångne Graham Taylor, inte minst på Vicarage Road av klubben han gjorde till hot stuff – Watford.

Fyra raka ligaförluster för Southampton, ingen rolig sekvens.

Fantastiskt andra mål av Stoke mot Sunderland. Ett mål som hade gjort Arsenal och Barcelona gröna av avund. Stoke alltså. Fotbollsgudarna är tokiga.

Allmänt sett var jag imponerad av José Mourinhos matchcoachning runt jul och nyår, det var jag inte ikväll.

Älskar att Zlatan brinner!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Manchester mot Merseyside präglar den engelska fotbollens historia – och framtid

Rivaliteten mellan Man Utd och Liverpool FC, de båda fotbollsklubbarna, är i lika hög utsträckning en rivalitet mellan de båda städerna, Manchester och Liverpool. Den ena rivaliteten formas av och definieras inom ramen för den andra. Det är en rivalitet som är historisk, ekonomisk, politisk, kulturell och social. Fotbollen är det kanske främsta uttrycket för denna rivalitet.

De båda städernas dominans på det området har pendlat fram och tillbaka ända tillbaka till 1800-talet. Efter krigen kan man något grovhugget konstatera att 1950- och 1960-talen till stor del dominerades av Manchester, att 1970- och 1980-talen dominerades av Liverpool, och att pendeln svängde tillbaka till Manchester igen under 1990- och 2000-talet.

Sällan om någonsin har de båda städerna fotbollsmässigt stått på sin topp samtidigt. Men vi ser tendenser till att detta håller på att förändras under 2010-talet, ett årtionde som har sett stora förändringar i dynamiken mellan de båda städerna i fotbollstermer. Man City har alltid varit en stor klubb i England men har växt fram som en ny superklubb.

Engelsk fotboll har i mångt och mycket definierats och präglats av relationen mellan Manchester och Liverpool. Dess klubbar har varit uppseendeväckande framgångsrika. Tillsammans har de fyra storklubbarna tagit hem 165 större titlar, vilket är 61 fler än alla klubbar i London sammanlagt. Det är ingen tillfällighet att nordvästra England har kallats för fotbollens maskinrum.

Med två superklubbar i Manchester, med hög svansföring, hög profil på sina nya managers, och kalibern på sina båda spelartrupper, var det med rätta stort fokus på just Manchester inför den här säsongen. Det har med rätta kunnat ses som en av Europas absoluta huvudstäder inom fotbollen. Men i bakvattnet har Liverpool hakat på i konkurrensen med både Manchester och London.

MAN UTD
Ligatitlar: 20
Europatitlar: 4
Cuptitlar: 16

Två stora dynastier präglar framför allt Man Utds historia. Först Matt Busbys och därefter Alex Ferguson. Dessa tider kommer förmodligen aldrig tillbaka men Man Utd är en klubb som står synnerligen väl rustad för den globala konkurrensen. Har snubblat i sitt förnyelsearbete efter Fergusons avgång men ser ut att vara på rätt spår igen. Andra tider innebär att svackan aldrig kan bli lika djup som efter Busby.

LIVERPOOL
Ligatitlar: 18
Europatitlar: 8
Cuptitlar: 15

Bill Shankly var arkitekten som lade grunden för det moderna Liverpool som vi känner till. Bob Paisley byggde vidare och grundmurade storheten. England hade haft sina starka klubbar också förut men Liverpool dominerade engelsk och europeisk fotboll under 1970- och 1980-talen på ett sätt som aldrig tidigare hade setts. Facklan började flämta vid 1990-talets början och övergången till Premier League blev därför jobbig. Men alltid där och ständigt starka.

MAN CITY
Ligatitlar: 4
Europatitlar: 1
Cuptitlar: 9

Ett hopplöst underpresterande under flera årtionden, och därmed de flesta under vår levnadstid, kan ha gett intrycket att Man City i och med Abu Dhabis inträde kom lite från ingenstans. Men det är inte riktigt sant. Man City har ända sedan förra sekelskiftet varit en av Englands större klubbar, med sina egna tider av storhet, innan krigen och i skiftet mellan 1960- och 1970-tal, och med en stabil supporterbas. Det var god jord att odla i för de nya ägarna.

EVERTON
Ligatitlar: 9
Europatitlar: 1
Cuptitlar: 5

Bara tre klubbar har vunnit fler ligatitlar än Everton genom åren. Hade ett par absoluta storhetstider i skiftet mellan 1920- och 1930-talet, samt kanske framför allt under 1980-talet. Har fått kämpa med omställningen till ett mer modernt Premier League men ser med nya ägare, nya kommersiella avtal och med en ny arena på horisonten ut att kunna börja utmana den absoluta toppen ännu en gång.

Konkurrens är på många sätt en motor för utveckling. Det är inte svårt att se hur konkurrensen mellan de båda städerna har drivit och fortsätter driva klubbarnas utveckling. Men det är naturligtvis inte enbart en fråga om konkurrens mellan städerna, utan också inom städerna. Fienden finns både utanför och innanför stadens murar. Kampen om prestige och herravälde måste nödvändigtvis bli ett tvåfrontskrig.

Det här betyder så klart inte att supportrarna, vare sig lokalt eller globalt, står något annat närmare än den egna klubben. Det finns inte en Man Utd-supporter som kommer att hålla på Man City mot Everton för att det skulle ge Manchester någon slags bragging right. Det är kanske lite mer splittrat vilka Liverpools, Evertons och Man Citys supportrar håller på beroende på vad de bedömer är till den egna klubbens fördel. Men bortom detta vill varje stad vara centrum i sitt eget universum.

Det går att diskutera om det är till de fyra klubbarnas hjälp, men det går knappast att diskutera att det är underhållande och en fascinerande dynamik inom en redan mycket spännande liga. Just den här dagen sätts det dessutom lite på sin spets i och med att ligabyråkraterna i all sin klokhet har kommit fram till att den här dagen skall ägnas enbart och fullständigt åt Manchester mot Merseyside.

Everton – Man City är först ut, följd av Man Utd – Liverpool. Två stora matcher mellan fyra matcher. Två matcher som var och en kommer ha betydelse för titelstriden och för topplaceringarna i ligan. Men också två matcher som betyder mycket i prestige både för fyra fotbollsklubbar och för två städer som alltid har stått i centrum för den engelska fotbollshistorien.

Och som kommer fortsätta stå i centrum för engelsk och europeisk fotbollsframtid.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vårt hem är vår borg, och vårt hem är där hjärtat är!

Det är en säsong som till viss del har präglats av prat om så kallade fördelar med hemmaplan. Jürgen Klopp har viftat värre än en speedad trafikpolis för att få igång publiken på Anfield. José Mourinho har i omgångar pratat om att få publiken på Old Trafford att vara med på planen. Och så naturligtvis West Ham vars flytt till London Stadium har skapat en initial känsla av hemlöshet.

Det finns skäl att titta med viss oro på West Hams problem den här säsongen för två andra Londonklubbar. Tottenham håller sedan ett tag tillbaka redan på att bygga sin nya arena och kommer efter den här säsongen att under ett tag spela på Wembley. I dagarna har också Chelsea fått sitt tillstånd att starta bygget av sin nya arena.

Två Londonklubbar ska alltså flytta in i nya och större hem, men kanske framför allt ska de lämna sina gamla hem. Farhågan är självklart att de ska komma att drabbas av samma känsla av hemlöshet som West Ham nu åtminstone inledningsvis har gjort. Något som kan bli dyrbart i en liga där det inte längre finns några marginaler eller utrymme för svaghet.

Det har pratats mycket om den väldigt gynnsamma affär West Ham gjorde när de tog över London Stadium. En arena med en kapacitet om 60,000 åskådare byggd och finansierad med offentliga medel för vilken West Ham betalar en mycket beskedlig årshyra, inkluderandes kostnader för underhåll. Finansiellt kan det mycket väl komma att beskrivas som århundradets affär.

Men har flytten också inneburit en kulturell kostnad? Det är för tidigt att säga något alltför definitivt för West Ham. De kommer säkert att växa in i sitt nya hem, om inte annat för att de är därtill nödda och tvungna. Men att det pågår en tid för anpassning och omställning är obestridligt, liksom att detta kommer att fortsätta för en tid framåt.

West Ham är naturligtvis inte den första Londonklubben under senare år att flytta till en ny och större arena. Arsenal har genomgått samma process. Även de hade en viss omställning om än inte i samma utsträckning som West Hams omställning. Tottenham och Chelsea måste självklart hoppas att de kan följa Arsenals exempel snarare än West Hams.

Där finns en viktig faktor som talar till Tottenhams och Chelseas fördel i det här avseendet. Precis som Arsenal så bygger de själva sin nya arena och bär själva dess finansiering. Det kan ju låta finansiellt besvärligt så klart. Kulturellt är det däremot samma skillnad som att flytta in i en hyresrätt och i eget hus. Det kommer redan från början vara deras nya hem, deras arenor.

West Ham har i praktiken fått sin nya arena. Klubben har knappast investerat något finansiellt i London Stadium och därför ska man kanske inte bli förvånad om dess supportrar inte heller har investerat något emotionellt i klubbens nya arena. Flytten och den nya arenan har inte inneburit någon större ansträngning eller arbete, ingen kostnad, därmed blir också dess värde osäkert.

Så kommer det inte vara för Tottenham och Chelsea. Så var det inte för Arsenal för ett drygt årtionde sedan. De flyttar in i sin egen arena, en arena som dessutom är byggd av dem och specifikt för dem. Det kommer självklart vara något nytt men inte lika obekvämt och främmande som för West Ham. Deras nya arenor kommer ha ett värde för dem som inte är det minsta osäkert.

Det finns alltså mindre skäl för Tottenham och för Chelsea att känna någon större oro långsiktigt för sina pågående arenaprojekt. Däremot kan det vara mer angeläget både i tid och i sak att förbereda sig för att spela på Wembley under en övergångsperiod. Inte minst för Tottenham har ju det visat sig vara ett större problem redan den här säsongen än vad man kunde tro.

Än har dock inte Tottenham lämnat sitt gamla hem. Det är deras allra sista säsong på White Hart Lane. Och ska de lyckas göra mesta möjliga av den här titelstriden så är det helt nödvändigt att de för en sista gång verkligen gör sitt hem till en borg. Matcherna hemma på White Hart Lane måste, möjligen med några få undantag längs vägen, vinnas.

Tottenham har självklart redan visat mot Man City och Chelsea att det inte på något sätt är någon omöjlighet. Det gjorde Tottenham emellertid också förra säsongen. Men det var inte mot någon av storklubbarna som benen slogs undan för Tottenhams titelutmaning den gången. Det var istället på White Hart Lane mot West Brom, som i matchens slutskede lyckades stjäla två poäng.

Idag möter Tottenham alltså samma motståndare på White Hart Lane. Liksom i förra omgången mot Chelsea måste nu Tottenham visa att de har lärt sig en värdefull läxa av slutspurten från förra säsongens titelstrid. De har inte råd att tappa poäng på hemmaplan mot en motståndare som West Brom om de ska ha en fortsatt realistisk chans på ligatiteln den här säsongen.

Tottenham har dock att räkna med en tuffare uppgift än förra säsongen. West Brom är fortsatt ett defensivt mycket välorganiserat lag men har samtidigt blivit betydligt starkare offensivt. En anledning till det är inte minst Nacer Chadli som West Brom värvade från just Tottenham inför säsongen. Något många Tottenhamfans ångrade under en målsnål höst.

De kan självklart komma att ångra detta igen idag. Släkten tenderar som bekant alltid vara värst. Hemmaplan måste dock vara avgörande för Tottenham under återstoden av säsongen, och vad det innebär mot motståndare som West Brom är först och främst att lära sig att stänga matcherna. Det var vad Tottenham misslyckades med förra säsongen.

Vill Tottenham säga tack och adjö till White Hart Lane, deras hem sedan 118 år tillbaka och under tre olika århundraden, med klubbens första ligatitel på 56 år så måste de lyckas den här säsongen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Steve McClaren har gett Derby County ordning och reda, blir det löning på fredag?

Fredagsfotbollen rullar vidare i The Championship. Och det är helt säkert inte någon tillfällighet att fredagskvällarna fortsätter producera matcher av betydelse för den rafflande toppstriden. Kvällens match på Elland Road mellan Leeds och Derby har största betydelse för kampen runt det nedre playoff-strecket.

Derby County har alltsedan Steve McClaren återvände till klubben i mitten av oktober klättrat uppåt i tabellen. Den klättringen har nu placerat dem strax under playoff-strecket, två poäng bakom Sheffield Wednesday och fem poäng bakom kvällens motståndare Leeds på femte plats. Här finns alltså både möjligheten att äta upp Leeds försprång och bli distanserade av dem.

Varje gång en ny manager tillträder och resultaten helt plötsligt börjar peka uppåt så dyker frågeställningen upp vilka taktiska eller truppmässiga nya grepp som har tagits. Att fråga sig detta gällande Steve McClaren och Derby ger dock inte något särskilt mycket mer upphetsande svar än stabilitet. Med McClaren har en taktik tillämpats och en startelva har till synes formulerats.

Det är med andra ord inte så värst mycket mer komplicerat än att McClaren verkar ha en tydlig idé om vad han vill med Derby County, till skillnad från sin omedelbara företrädare Nigel Pearson, vars claim att han hade en stor del i äran av Leicesters titelvinst fick sig en rejäl törn i Derby. Spelarnas roller och uppgifter har på så vis också blivit tydligare.

Det viktiga för Derby under januari blir att behålla grunden för denna stabilitet, vilket självklart till stor del handlar om att behålla sina spelare. Derby har en förhållandevis stark spelartrupp med namn som Cyrus Christie, Bradley Johnson, Will Hughes, Tom Ince och Matej Vydra. Framför allt har Newcastle varit framme och ryckt i Ince.

Positivt är dock att Will Hughes precis har skrivit på ett nytt kontrakt med Derby County, vilket rimligtvis betyder att han blir kvar. Derby har naturligtvis goda förhoppningar om att behålla övriga spelare också. Hittills under januari har de även förstärkt med två spelare från Middlesbrough: erfarne anfallaren David Nugent samt, på lån, talangfulle mittfältaren Julien de Sart.

Det mesta verkar med andra ord som om Derby County har både ambition och kvalitet att på allvar blanda sig in i The Championships toppstrid under våren som kommer. Det var också en positiv bekräftelse på sin egen kapacitet att de inte bara lyckades vinna mot ett starkt West Brom i FA-cupen, utan att de faktiskt vände och vann matchen på bortaplan.

Darren Bent, en av Derbys anfallare, menade att den vinsten visade att Derby har kvaliteten att kunna hävda sig i Premier League. Vad den framför allt visar är att Derby har den kollektiva organisationen defensivt, och den individuella kvaliteten offensivt, att kunna konkurrera framgångsrikt i toppen av The Championship, tillsammans med tiotalet andra klubbar som inte skulle göra bort sig i Premier League.

Derby kommer ha alla möjligheter att fortsätta få visa detta i FA-cupen, där de i den fjärde omgången har lottats att möta sina Midlandsrivaler Leicester hemma på Pride Park. Ett Leicester som alltså är regerande ligamästare och som inom kort kommer spela slutspel i Champions League. Ändå är det en match i vilken Derby County går in som favoriter?!

Mot Leeds ikväll på Elland Road är Derby inte favoriter. För den sakens skull har de ändå goda chanser att vinna matchen, eller åtminstone inte förlora den. Leeds är drabbat av skador och avstängningar, i synnerhet i backlinjen där bland andra Pontus Jansson är avstängd i två matcher. Något som förmodligen tvingar Luke Ayling att spela mittback snarare än ytterback.

Och det vet vi ju hur sådant brukar kunna gå. Med offensiva spelare som Tom Ince, Will Hughes, Darren Bent och Matej Vydra har Derby County och Steve McClaren goda möjligheter att straffa Leeds. Och göra toppstriden i The Championship om möjligt ännu mer öppen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

West Ham måste reda ut sin märkliga anfallarjinx

Mycket är märkligt med West Ham för närvarande. Laget sladdar i tabellen, misslyckas i cupspelet, spelarna verkar allt annat än harmoniska, flytten till London Stadium har inte alls fått den feelgood-faktor bland supportrarna som klubben hade hoppats på, Slaven Bilic envisas med att spela mittfältare i backlinjen med tämligen förutsägbara resultat.

(Bloggen är skriven innan torsdagens rapporter att Dimitri Payet har valt att spelstrejka och säger sig vägra att spela för West Ham igen. En nyhet som onekligen förstärker ovanstående intryck. Ett pinsamt agerande av en spelare mot den klubb som ”made his name”. Ett dilemma för West Ham.)

Mer märkligt än kanske något annat är emellertid West Hams till synes totala oförmåga att hitta ens en moderat tolerabel lösning i anfallet. Och det är milt uttryckt inte en fråga om att de inte har försökt. Tvärtom var det till och med ett uttalat pet project hos klubbens ägare under sommaren att West Ham skulle värva en anfallare av stjärnkaliber.

Av det blev däremot intet. Istället blev det till att skjuta med hagelbössa och hoppas att något skulle träffa någon vital kroppsdel. Simone Zaza lånades in från Juventus. Jonathan Calleri från Maldonado. Det betalades £20m för André Ayew. Unge Ashley Fletcher hämtades från Man Utd. Ingen av dem har lyckats göra något bestående intryck alls.

Det kan inte heller betraktas som någon olycklig tillfällighet utan det följer ett återkommande mönster. Under tre tidigare transferfönster har anfallare som Nikica Jelavic, Emmanuel Emenike, Enner Valencia, Diafra Sakho, Mauro Zarate och Marco Borriello värvats. Ingen av dem har gjort något avtryck och inte i något fall är det egentligen förvånande.

Allt som allt har West Ham spenderat cirka £50m på dessa tiotalet olika anfallare under tre säsonger, ej inräknat lön. Det är självklart alldeles för mycket pengar på alldeles för många spelare under alldeles för kort tid. Än så länge är det dessutom fortfarande Andy Carroll, köpt för tre ett och ett halvt år sedan för £15m, som måste ses som lagets främste anfallare.

För dessa £50m plus lönekostnader har West Ham i praktiken alltså fått just ingenting av bestående värde. Visst måste Andy Carroll ses som en bra anfallare men är skadad så pass länge och ofta att West Ham aldrig riktigt lyckas bygga upp ett långvarigt fungerande anfallsspel runt honom. Anfallet är och således förblir en stor huvudvärk för West Ham.

Det går självklart att i några punkter sammanfatta West Hams uppenbara transferpolitik när det kommer till anfallare, enligt sammanställningen av klubbens aktivitet under senare år. Det stora antalet köpta anfallare tyder på att West Ham helt enkelt inte vet vad de vill ha. Den låga summan per spelare tyder på att West Ham hellre checkar än bettar vid transferbordet.

Det är kanske inte så mycket transferpolitik som brist på transferpolitik. Vad är det egentligen med anfallare som får en i övrigt tämligen slipad klubb att agera som om de hade tomtar på loftet?! Och att döma av West Hams agerande hittills under januarifönstret så verkar det inte precis bli bättre. Även här får man nämligen något intrycket av en dårarnas vaktparad.

Bland annat har West Ham tydligen identifierat Jermain Defoe som en anfallare som snabbt och kvickt kan förstärka West Hams anfall. Förmodligen helt riktigt resonerat. Så West Ham erbjuder Sunderland £6m för Defoe. Vilket alla förstår givet Defoes betydelse för Sunderland, och vad att hålla sig kvar i Premier League vore värt för dem, är ett bud som väcker till skratt och löje.

West Ham är samtidigt på jakt efter Moussa Dembélé, som under hösten har gjort succé i Celtic. Dessutom håller West Ham på att försöka Scott Hogan, anfallare i Brentford, för cirka £12m, vilket spontant känns som mycket pengar för osäker avkastning på en 24-årig spelare som i praktiken har hunnit med att göra en bra halvsäsong i The Championship.

Bara antalet anfallare som West Ham är ute och hugger på förstärker snarare än nyanserar intrycket av ett West Ham som fortfarande försöker jaga storvilt med hagelbössa. Allt detta skulle så klart kunna vara lösa rykten om inte West Ham varit vänliga nog att i praktiken bekräfta dem samtliga bakvägen på sin egen hemsida, för var och en som klarar av att lägga ihop ett och ett.

Helt plötsligt verkar West Ham dessutom ha återupplivat intresset för Michy Batshuayi, som de försökte köpa i somras men nu hoppas få ta på lån från Chelsea. Varför nu Chelsea skulle vara intresserade av att låna ut anfallaren till West Ham när det finns skäl att misstänka att en stor anledning att de värvade Batshuayi var att se till att West Ham inte fick honom.

West Ham är för närvarande en klubb med många problem, men för laget är det uppenbart att anfallarsituationen är ett problem som måste åtgärdas. Men samtidigt är det inte ett område där West Ham längre kan låta sig stressas. Det vore dumt att göra en stor satsning på en anfallare nu och sedan riskera den satsningen genom att byta manager några månader senare.

Vad West Ham måste göra är att sluta lappa och laga och sluta doppa tårna i vattnet likt en badkruka. De kan inte fortsätta värva kvantitet före kvalitet. De behöver göra sin scoutresearch mycket noga, de behöver hitta en eller ett par riktigt bra anfallare, utan att vara för West Ham orealistiskt bra anfallare, och sedan verkligen vara beredd att investera i någon av dessa spelare.

Åtminstone om West Ham vill ta steget i sin utveckling mot en etablerad engelsk storklubb, stor nog att behålla sina bästa och viktigaste spelare, och stor nog att kunna fylla ut sin nya arena, att växa med den snarare än att förminskas i jämförelse. West Ham kan inte fortsätta värva anfallare som vore de en neurotisk småfisk i en för dem alldeles för stor damm.

Det räcker inte att bara flytta in i ett större hus och säga att man är en storklubb. Man måste faktiskt börja agera som en storklubb också om man vill göra ambition till verklighet. West Ham är inte den första Londonklubben att tvingas lära sig den läxan the hard way. Det återstår att se om West Ham blir den sista Londonklubben att behöva lära sig läxan.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

LINHEM: En guide till toppstriden i League One

Enligt människor som går efter vanliga kalendrar har vi nu kommit till året 2017. Året då 1980-talsklassikern The Running Man utspelar sig. Jag ser dock månaderna framför mig som den andra halvan av säsongen 2016-17. En period då jag känner att man verkligen på allvar kan börja spekulera om hur säsongen ska sluta i respektive division.

Ovanför mina skygglappar, i Premier League, ser Chelsea ut som ett oheligt barn av Mourinhos bästa Chelseaårgångar och Contes nästan oslagbara Juventus. I Championship har Brighton gått om Newcastle i toppen, trots att Newcastle enligt många vunnit ligan i oktober, och gett mig hopp om att femtiolappen jag lade på Brighton som seriesegrare kanske kan ge utdelning och väga upp för mina andra vad inför säsongen som bara ser dummare ut för varje omgång.

I League Two går Doncaster så bra att Darren Ferguson till våren kan gå upp till en 4-1-ledning mot sin far i antal uppflyttningar. Ferguson den äldre löste bara en enda uppflyttning med St Mirren i slutet på 1970-talet innan han fick annat för sig. I femtedivisionen National League är det framför allt Lincoln som imponerar.

Den engelska divisionen som fångat min fancy så här års är dock League One. Där utkämpas en hätsk toppstrid mellan främst Sheffield United, Scunthorpe, och Bolton. Men även Bradford och Rochdale är inblandade till viss grad.

Det skiljer sig från Championship där Newcastle och Brighton ser ut att vara i en klass för sig själva, det skiljer sig från Premier Leagues oundvikligt kvävande mediabevakning och supportrar som fokuserar allt för mycket på saker jag bryr mig mindre om, och det skiljer sig mot League Two där de tre automatiska uppflyttningsplatserna visserligen uppmuntrar till en bred toppstrid men som samtidigt med sina många betydelsefulla topplatser oftast ger ligaledande lag en alltför stor buffert nedåt.

League One har helt enkelt enligt mig, förutom National League, just nu den bästa toppstriden i England.

I National League slåss, i skrivande stund, fyra lag inom tre poäng om en enda direkt uppflyttningsplats (och en playoffplats) och det är blandat med nyligen nedflyttade ligalag som Tranmere och Dag & Red och ett gammalt klassiskt lag som Lincoln (klubben är nedflyttad ur Football League flest gånger), och ett udda lag som miljövänliga/nyrika Forest Green. Men räknar man bara de helprofessionella fyra ligorna i England (och delar av Wales) är det i League One vi hittar den just nu bästa toppstriden.

En utmärkande anledning är att flera (nedflyttade) favoriter inte har levererat. Charlton levererar bara ägarskandaler och protester samt sina bästa unga spelare till bättre lag (Ademola Lookman till Everton, Morgan Fox till Sheff Wed). Milton Keynes har inte lyckats återfinna sin spelglädje eller målform i League One. Jag börjar känna att Dele Alli var klart viktigare för Milton Keynes uppflyttning 2014-15 än vad Karl Robinson var. Milwall har inte levt upp till förväntningarna poängmässigt även om de enligt viss statistik, som jag återkommer till senare, har presterat bra nog för att kunna norpa en playoff-plats. Och till sist har Walsall inte kunnat återupprepa sin otroliga tredjeplats från ifjol sedan de blivit plundrade av sin förra manager Dean Smith (nu i Brentford) och andra mer resurstarka klubbar.

En annan minst lika utmärkande anledning är att Sheffield United och Scunthorpe har varit mycket bättre än ifjol.

SHEFFIELD UNITED

Sheffield United spelar och existerar överhuvudtaget ständigt med höga förväntningar på sig. De är ”för stora” för League One, som det heter. Förra säsongen var deras värsta hittills då man slutade på elfte plats och för första gången inte nådde playoff eller åtminstone en sjundeplats. Det var inte heller så att mycket inför denna säsongen nödvändigtvis talade för dem.

Chris Wilder har visserligen fina meriter som manager från Oxford och Northampton samtidigt som han är en före detta Bladesspelare. Han är i jämförelse med Nigel Clough, Nigel Adkins, Danny Wilson, eller Micky Adams inte särskilt rutinerad. Och i fallet Micky Adams var han också en manager som värvades efter en framgångsrik League Two-säsong och han var inte bara en tidigare Sheff Utd-spelare utan han var ett Sheff Utd-fan born and raised.

Vem vet varför managers lyckas men det som vi lärt oss av Wilder i Sheff Utd är att han är ”old school”. Han beskrivs som närmast diktatorisk och strikt och uppmuntrar sina spelare att kanske ta en öl ihop ibland. Men likt Antonio Conte i Chelsea denna säsongen var det en taktisk förändring som tydligt vände allt. Mot Wilders gamla lag bytte Sheff Utd visserligen bara från 4-4-2 till något mer åt 4-2-3-1 hållet men sedan dess har Wilder kört med någon variation av 3-5-2.

Det är särskilt intressant då deras innermittfältet är närmast osannolikt offensivt strålande utan att släppa till för mycket bakåt. Deras vanligaste centrala trio består av inläggsyttern Mark Duffy som tagit ett John Barnes/Ryan Giggs-steg inåt i planen, Paul Coutts som är liten och ettrig men främst en offensiv spelare, och slutligen John Fleck. Fleck leder League One i assists och är tillsammans med Peterboroughs Maddison ligans främsta playmaker.

Att de tre kan spela ihop beror mycket på att Sheffield United dominerar bollinnehavet till hög grad och deras arbetskapacitet som inte är motsatt till offensiv kreativitet men ändå förtjänar försvaret mängder av beröm. Enligt den analystiska sidan Experimental 3-6-1, som vi nämner här på bloggen ofta, är Sheffield United klart bäst i League One.

De rankas som bäst offensivt, och näst bäst defensivt bakom Bradford. Nämnda källa anser att sannolikheten att Blades slutar på en uppflyttningsplats är 85%, trots att de bara ligger fyra poäng före Scunthorpe, och sex poäng före Bolton som har en match mindre spelad.

Jag kan tycka det översäljer Blades en aning men nog känns de mest pålitliga av League Ones topplag. Ytterligare statistik som jag gillar å Blades-vägnar är det att Billy Sharp, enligt denna före jul-statistik, inte överpresterar. Han gör så många mål som han förväntas göra helt enkelt baserat på chanserna som skapas för och av honom själv. Vilket är imponerande sett till att han leder skytteligan med 17 mål. Han är dessutom nämnvärd som lagkapten sedan Wilder tog över och han har verkligen tagit uppgiften på allvar. Inte dåligt för en självbeskriven ”fat lad” som tidigare var bäst på att göra mål mot snarare än för Sheffield United.

SCUNTHORPE

Det är inte helt oväntat att Scunthorpe är bra denna säsongen. De slutade trots allt sjua ifjol. Det känns dock mer oväntat just för att Scunny är en relativt liten klubb från en mindre stad som överskuggas av grannstäderna Lincoln och Grimsby. Dessutom låter deras namn som en Noel Gallagher-förolämpning. Det känns ännu mer oväntat om man går efter det att Scunthorpe sparkade Mark Robins i januari förra säsongen när de nyss förlorat med 5-0 mot Blackpool och låg på sextonde plats i tabellen.

Besvärande för Robins började Scunthorpes lycka vända direkt efter att han lämnade. Den temporära tränarduon av Nick Daws och Andy Dawson vann nämligen sina fyra inledande matcher och det är möjligt att nuvarande succémanagern Graham Alexander inte fått jobbet om inte Daws & Dawson bara vunnit en av de nästa sju matcherna. Deras lika namn är förresten ännu roligare sett till att Tony Daws, inte släkt, är akademichef och tidigare caretaker i klubben.

Graham Alexander, en av bara två utespelare som spelat över 1,000 matcher i det engelska ligasystemet, var framgångsrik direkt. Med honom vann Scunthorpe sju av sina avslutande nio ligamatcher. Hade det inte varit för Barnsleys ännu större bragd hade Scunthorpe varit förra säsongens story i League One och antagligen fått mer respekt gåendes in till denna säsongen.

Scunthorpe har ett väldigt bra rykte om sig när det gäller målskyttar. Antingen börjar de i Scunthorpe eller så får de en nystart här. Tidigare nämnda Billy Sharp är ett bra exempel, likaså är Jermaine Beckford och Gary Hooper. Ännu färskare exempel är Wolves-produkten Sam Winnall som skjutit igång sin karriär i Scunthorpe och nu gjort elva ligamål för Barnsley i Championship denna säsongen.

I dagens Scunthorpe återfinns Paddy Madden som vann skytteligan i League One säsongen 2012-13 men som inte kunde göra ett enda mål i The Championship säsongen därefter. Hans 40 mål över de två senaste säsongerna för Scunthorpe har gett hans karriär nytt liv. Den här säsongen har han däremot bara gjort blygsamma sju mål i skuggan av Scunthorpes bästa spelare.

Jag har nämnt Josh Morris tidigare. Han är den vänsterfotade sniperyttern som länge ledde skytteligan i League One. Det stannade av något i och med en längre målsvacka vilket tillät Billy Sharp att gå förbi honom. Han gör dock fortfarande mål i ganska god takt. Hans 16 mål och 10 assist är verkligen inget att skämmas över. Det är redan på en statistiskt imponerande Matt Ritchie-nivå och det är inte otänkbart att han når Peter Whittingham-nivån (25 mål och 15 assists).

Han trots allt börjat denna säsongen med två frisparksmål på två matcher. Han är stor favorit till att utses till säsongens spelare enligt mig, den stora frågan är om hans dominans är tillräcklig för att Scunthorpe ska kunna hota Sheffield United eller ens behålla sina andraplats. De verkar dock ha insett det själva då de i förra veckan från Wigan värvade in Craig Davies, som i sann Scunthorpe-anda är en gammal skyttekung som behöver få igång karriären igen.

Enligt nämnda Experimental 3-6-1:s analys är nämligen Scunthorpe bara rankade som ligans femte bästa lag, till stor del beroende på att deras anfall inte skapar tillräckligt bra chanser. Beror det på att det inte behövs för att Josh Morris dunkar in långskott hela tiden eller är laget inte tillräckligt bra nog för att kunna skapa bättre chanser? Det är tråkigt att vara skeptisk till Josh Morris och jag tror sannerligen på att en målskytt kan vara i form men jag är inte övertygad om att Scunthorpe eller Josh Morris kommer spela i Championship nästa säsong. I värsta fall är de dock ett farligt playoff-lag till våren.

BOLTON WANDERERS

Bolton får ses som den tredje titelkandidaten i gänget. Vilket inte låter så imponerande då de spelade i Premier League tills nyligen men det är ganska imponerande sett till att de nästan gått i konkurs. De verkar ha klarat sig nästan helskinnade efter ha fått in nya ägare men de har verkligen inte investerat stort. De har snarare rensat ut mycket gammalt och överbetalt från spelartruppen.

Tidigt städade man bort de udda kvarlämningarna Emile Heskey och Eidur Gudjohnsen som Neil Lennon desperat värvade in efter febriga flashbacks till 2000-talet. Istället är det ungdomarna som står i centrum för detta nya Bolton. Zach Clough, ej släkt till mer kända Cloughs, är en pytteliten magisk (släpande) anfallare som de bara fått behålla tack vare skador och envishet.

Han har ”bara” gjorta åtta mål och två assist denna säsongen men det beror delvis på att han knappt spelade tills oktober. Man kan också undra ifall den ganska konservativa Phil Parkinson får ut det bästa av honom ute på kanten snarare än bredvid eller bakom den mer klassiska Geordie-centertanken Gary Madine.

Det är dock tack vare Boltons överfulla skåp av bra centrala mittfältare som ett sådant lyxproblem uppstår. Deras vanligaste offensiva mittfältare är nämligen en annan Bolton-produkt i Josh Vela. En tidigare vikarierande högerback som allteftersom tagit sig allt större friheter offensivt. Han har gjort sex mål denna säsongen och Parkinsons första val på mittfältet, också tack vare bra defensiva instinkter, före mer rutinerade alternativ som Liam Trotter eller Mark Davies, om han någonsin räknas som frisk.

Tidigare nämnda analytiska verktyg är inte alls imponerat av Bolton. De ses som blott ligans sjunde bästa lag. Bakom de nästa två lag jag kommer nämna men också Millwall och Oxford som ligger 12 respektive 16 poäng bakom dem. De har däremot Parkinson som visserligen inte lovar champagne-fotboll men som är högst ansvarig till att Bolton släppt in färst mål i League One.

BRADFORD

Bradford har varit ett stabilt lag på playoff-nivå några säsonger nu. Att Parkinson gick till Bolton och ersattes av Stuart McCall förändrade inte det. Att McCall är en gammal Bradfordlegendar skadar förstås inte. Han var lagkapten när de säsongen 1999-00 nådde den engelska högsta divisionen för första gången sedan mellankrigstiden. Det är min tro att lag behöver bli bättre för att inte försämra sin ligaplacering och McCall har gjort några smarta… calls.

Särskilt är deras ridderliga mittbackspar av Nat Knight-Percival och Romain Vincelot nya till denna säsongen. Vincelot har länge varit en personlig favorit men då främst som ytterback eller central mittfältare. Bradford gjorde också den komiska värvningen av Colin Doyle för £1, vilket var möjligt tack vare en nedflyttningsklausul i hans Blackpoolkontrakt. Doyle har dock varit allt annat än komisk i målet utan snarare en uttråkande stabil äldre målvakt.

En ytterligare strålande värvning var Nicky Law som leder Bradfords assistliga. Han har både historia med McCall och Bradford efter att ha varit utlånad till Bradford för nästan tio år sedan under McCalls första sejour som Bradford-manager och när McCall sedan var Rangersmanager under en kortare period var Law en nyckelspelare.

Bradford saknar en riktigt målskytt såsom Nakhi Wells som frälst dem tidigare men inlånade Jordi Hiwula är ganska målfarlig. De har dessutom nu i januari satsat ytterligare på målskyttet genom att värva Alex Jones som gjort nio mål för Port Vale under hösten.

Det stämmer bra överens med analysen av Bradford som faktiskt bedömer dem som ligans näst bästa lag överlag bakom Sheffield United. Med ett särskilt imponerande ligaledande försvar men där anfallet bara är ligans femte bästa. Kan Alex Jones räcka för att göra dem till en farlig uppflyttningskandidat? Det som kan oroa är att Jones främst spelat som en slags ytteranfallare i Port Vale medan Bradford föredrar ett mindre äventyrligt 4-4-2.

ROCHDALE

Rochdale ligger likt Bradford en bit bakom topptrion och saknar Bradfords imponerande underliggande statistik men de har alltjämt klubbens bästa manager någonsin i Keith Hill, som är ansvarig för två av klubbens blott tre uppflyttningar någonsin. Det är inte ett skämt. Rochdale spelade i fjärdedivisionen i 36 raka säsonger från början av 1970-talet innan uppflyttningen 2009-10.

Rochdale under Keith Hill är dock inte samma Rochdale. De är ett hårt arbetande lag, kända för att springa mest i League One, och ett ofta underhållande lag som nu snarare håller till på League Ones övre halva. Bra exempel på hans managergeni är att han hittade anfallaren Joe Bunney spelandes amatörfotboll och Bunney är nu kanske League Twos bästa vänsterback. Åtminstone offensivt med sina sex assist.

På innermittfältet återfinns två tvättäkta unga Rochdaleprodukter i Callum Camps och den mindre rutinerade Jamie Allen. Mest underhållande i laget är annars Ian Henderson som på ålderns höst har lite skadeproblem men ändå fortsätter att göra snygga mål. Denna wedge-chippen han gjorde för några säsonger sedan är fortfarande ett av mina favoritmål. Den får sån fin höjd att den är både retsam och ytterst effektiv. Målvaktens uppgivna reaktion innan den nuddar nätet gör det bara bättre.

Rochdale bedöms vara ligans sjätte bästa lag. Vilket nog stämmer bra och det är inte alltför mycket som pekar på att de ska vara bättre. Det kan finnas en del potential i till exempel sommarvärvningen Oliver Rathbone som också har offensiva talanger och ett öga för fina mål men framför allt är han son till Blackburnlegendaren Mick Rathbone som nästan slutade med fotboll efter att VM-vinnande Sir Alf Ramsey sa att han var ”fucking crap”.

Av: Peter A. Linhem. @linhem

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kan man inte slå Southampton, så får man köpa Southampton?!

Gareth Bale, Theo Walcott och Alex Oxlade-Chamberlain. Rickie Lambert, Luke Shaw, Adam Lallana, Dejan Lovren och Calum Chambers. Nathaniel Clyne och Morgan Schneiderlin. Victor Wanyama och Sadio Mané. Det är inte få spelare och det är inte dåliga spelare som Southampton år efter år har fått se lämna för större och mer köpstarka klubbar.

Southampton som klubb har förvisso lärt sig att fungera bra trots att spelare av det här slaget regelbundet lämnar klubben, och som en del av klubbens själva verksamhetsidé. Det går ändå inte att komma ifrån att det måste vara frustrerande, inte minst för Southamptons supportrar, att veta att så fort en av deras spelare blivit tillräckligt bra så kommer en större klubb och köper dem.

Något som kan vara värt att hålla i åtanke kanske för supportrar till klubbar som Arsenal, Liverpool, kanske Tottenham och delvis Man Utd, som är de klubbar som köpt mest från Southampton genom åren men som också är pigga på att kalla andra klubbar för köpelag. En fråga de kanske borde ställa sig, men aldrig gör, är hur Southamptons supportrar egentligen uppfattar dem.

Mest uppenbart är det kanske mellan just Southampton och Liverpool, en storklubb som har byggt sina framsteg som lag under senare år till största delen på tidigare Southamptonspelare. Adam Lallana, Sadio Mané, Dejan Lovren, Nathaniel Clyne, alla är nu viktiga Liverpoolspelare. I sådan utsträckning att Southampton lite skämtsamt har börjat kallas för Liverpool South.

Det är kanske inte ett skämt som rakt av uppskattas i Southampton, vars supportrar möjligen känner att det finns väl så goda skäl att istället kalla Liverpool för Southampton North. Dels har de båda lagen ungefär samma placering i ligatabellen de senaste säsongerna. Dels har Liverpool visat sig ha märkligt svårt mot just Southampton genom åren.

Åtminstone på bortaplan. Det blev 0-0 tidigare i höst. Det var ändå ett kliv framåt från motsvarande match förra säsongen då Southampton vände ett 0-2-underläge till seger med 3-2, en match där Jürgen Klopp kände sig tvungen att byta ut Dejan Lovren som var synbart störd av publiktrycket på honom. Där finns helt enkelt en elektricitet mellan de båda klubbarna.

Det är inte bara ett modernt fenomen. Även när Liverpool dominerade engelsk fotboll hade de svårt mot Southampton. 1989-90, samma säsong som Liverpool senast vann ligan, blev de mosade av Southampton med 1-4. En match 1994 slutar 2-4 sedan Southampton tagit en 4-0-ledning. Med en kvart kvar att spela av en match 2000 leder Liverpool med 3-0 innan matchen slutar 3-3.

Det går att fundera över orsaker till sådana här märkliga och kontraintuitiva mönster. Har det geografiska avståndet någon form av betydelse för Liverpool? Kan det vara så att namnet på klubben Liverpool genom åren har fått Southampton att tagga till lite extra? Att dessa matcher under senare år har fått en extra prestige och stolthet för Southampton känns självklart.

Därför har naturligtvis också Ligacupsemifinalen mellan Southampton och Liverpool en extra nerv. Båda klubbarna vill ta sig till Wembley. Jürgen Klopp ställde ut ett mycket reservbetonat lag mot Plymouth i FA-cupen just för att ha spelarna pigga till den här matchen. Inte minst är det viktigt för Klopp och för Liverpool att faktiskt börja vinna titlar.

Titelimperativet finns inte riktigt på samma sätt för Southampton. Ändå vore det självklart en stor framgång att vinna Ligacupen för Southampton som bara har vunnit en titel en enda gång tidigare, och det var FA-cupen för drygt 40 år sedan, då Southampton överraskande besegrade Man Utd i finalen. Samma motståndare som kan komma att vänta på dem också den här gången.

Det vore självklart en riktig höjdpunkt för Southampton som över huvud taget inte har spelat en cupfinal sedan 2003. Att dessutom slå ut Liverpool längs vägen, över två semifinaler, i kvällsmatcher under flodljusen, vore självklart ett minne som Southampton och dess supportrar skulle kunna bära med sig under många år framöver.

Båda lagen vilade spelare i helgen inför den här matchen. Det är självklart en match som kommer formas utifrån vetskapen att det kommer att spelas en returmatch på Anfield. Det är på flera sätt en fördel för Liverpool. Det kommer möjliggöra för dem att spela lite mer avvaktande samtidigt som det sätter press på Southampton att få med sig ett bra resultat.

Southamptons akilleshäl är och kommer vara att de behöver göra mål, oavsett om det är på St Mary’s eller på Anfield. Det är något de har haft kämpigt med hela säsongen, sedan de i somras tappat både Graziano Pelle och, till Liverpool så klart, Sadio Mané. Charlie Austin ser bra ut men har fått en längre skada. Nathan Redmond, Shane Long och Jay Rodriguez måste kliva fram.

Defensivt har Southampton visat redan tidigare den här säsongen att de har god kapacitet att hålla även Premier Leagues påstått bästa offensiv från att göra mål. Ska Southampton däremot lyckas slå ut Liverpool i semifinalen och ta sig till Wembley så räcker det inte för dem bara att inte släppa in mål, de måste också göra mål.

En oförmåga som redan har kostat Southampton ett Europa League-slutspel den här säsongen. Liverpool, med sin historik mot Southampton i bakhuvudet, får å sin sida hoppas att den gamla devisen fungerar: ”If you can’t beat them, then buy them!”

Peter Hyllman
0 kommentarer

Hull City, Marco Silva och en match made in hell

Mike Phelan gjorde det bästa av en mer eller mindre omöjlig situation. Han tog över ett lag hopplöst otillräckligt för att konkurrera i Premier League eller ens The Championship, och har under en halv säsong åtminstone hållit dem inom räckhåll för nedflyttningsstrecket. Hull har i många matcher spelat bra, men prestationerna har inte omsatts i poäng, ändå har laget visat god moral.

Vid sidan av ligan har Phelan på samma gång alltså tagit Hull hela vägen till semifinal i Ligacupen. Inte mot vilken motståndare som helst utan mot Man Utd, Phelans gamla klubb. En cupfinal på Wembley fanns även det inom Hulls räckhåll, för en klubb som aldrig vunnit en enda större titel. Tacken Mike Phelan får är sparken en vecka innan semifinalen.

Det är naturligtvis direkt oanständigt. Det blir inte mindre parodiskt av de rapporter som säger att Ehab Allam, Hulls ordförande, valde att sparka Mike Phelan sedan han blivit upprörd av Phelans påpekande att nedflyttning var mer eller mindre oundviklig utan omfattande investering i och förstärkning av den befintliga spelartruppen.

Vilken manager är egentligen beredd att ta jobbet under sådana villkor och med den uppbackningen av ägare och klubbledning? Jo, Marco Silva visar det sig, en portugisisk manager med mycket ringa erfarenhet från några säsonger i Estoril och därefter en säsong i vardera Sporting och Olympiakos, där han hade viss framgång men snabbt fick sparken eller avgick under märkliga former.

Det är självklart alltid lätt att fnysa och rynka på näsan åt en manager man helt enkelt bara inte har så bra koll på. Det har hänt många gånger förut och man har därefter fått stå ett tag i skamvrån. Att vinna ligan med Olympiakos är så klart en merit, men det är också en klubb som inom den grekiska fotbollen får jämförelsevis Bayern München att framstå som en uppkäftig uppstickare.

Visst vore det lite roligt att tänka sig att Hull lite från ingenstans har hittat en något förbisedd och bortglömd managerpärla i den europeiska fotbollen. Att de har gjort sin research. Men det framstår lika naivt som förhoppningen att med Marco Silva och dennes portugisiska agentur ska helt plötsligt följa ett kompani med oupptäckta spelare från okända delar av Europa.

Betydligt mer troligt är i så fall att Hull och Ehab Allam helt enkelt har saknat för dem kända alternativ, och att de har blivit uppringda och övertygade av agenten till en för stunden arbetslös manager, det vill säga Marco Silva, som fiskar efter jobb och som ser möjlighet till napp hos en problemklubb i Premier League med kända interna problem i klubben. Och Hull högg på kroken.

Det är så klart det närmaste en fotbollsklubb kan komma att anställa en manager via telefonförsäljning. Hull har i själva verket ingen aning om vad de har köpt och vad de får. Man kan så klart tycka att detta är ett cyniskt sätt att se på saken, men det är ett synsätt som inte blir mindre klarsynt av att Hull City har valt att skriva kontrakt med Marco Silva i sex månader – säsongen ut.

Det är inte precis att visa något enormt förtroende för sin nye manager, snarare ger det ett intryck av just en klubb som inte vet vad de köper, inte vill drabbas av buyer’s remorse, och därför inte vill binda upp sig längre än absolut nödvändigt. Det är en ren chansning. Vi vet inte vilken knapp vi ska trycka på så vi trycker på alla knappar på en gång och hoppas något bra händer.

Vilka signaler sänder detta beslut egentligen till spelartruppen? Först sparkar klubbledningen en manager som är väldigt uppskattad av spelarna och anställer därefter en förhållandevis omeriterad manager, utan erfarenhet från engelsk fotboll, men visar inte större förtroende för sin nye manager än att egentligen säga mer än att vi kör i ett halvår, sedan får vi se.

Det är svårt att se några spelare bli mer benägna att offra blod, svett och tårar för en klubb som agerar på det sättet. Hulls problem med spelarna blir inte precis mindre av att Ehab Allam helt unilateralt har valt att aktivera en klausul om automatisk kontraktsförlängning för viktiga spelare som Robert Snodgrass, Abel Hernandez, Jake Livermore, Michael Dawson med flera.

Det är svårt att se någon manager gå in i en sådan här situation frivilligt utan att vara desperat efter ett jobb, eller kanske snarare ett lönekuvert, alternativt ovetande om vad han ger sig in i. Inget av de båda alternativen är något bra alternativ. En klubb i nedflyttningsträsket, missnöjda spelare, ägare som vill sälja klubben och supportrar som vill ge ägarna en enkelbiljett till månen.

Desperation eller oförstånd, eller desperation och oförstånd. Det verkar vara de enda kriterier som var operativa för Hull att hitta en ny manager. Det är å andra sidan kriterier som precis lika väl skulle kunna beskriva klubben i det här fallet. Det brukar pratas om en match made in heaven. Det är svårt att inte se Hull och Marco Silva mer som en match made in hell.

I det helvetet lär Hull få brinna. För det var naturligtvis det överlägset mest sannolika alternativet redan innan säsongen att det till sist skulle gå åt helvete för Hull den här säsongen. Det var inte Mike Phelans fel, lika lite som det var Steve Bruces fel eller spelarnas fel, det var helt och hållet Allams, Hulls ägares, fel och deras ansvar.

På grund av deras inkompetens och overksamhet har sista spiken slagits i Hulls kista, kistan slängts i graven och täckts över med sex fot av jord. Så om inte Marco Silva visar sig ha fantastiska utbrytaregenskaper som The Bride i Quentin Tarantinos kultaction Kill Bill så spelar Hull nästa säsong och säsongerna därefter i Football League. Med eller utan Marco Silva.

Hulls supportrar, spelare och ledare kan bara hoppas att det sker med nya ägare. Samt kanske att de på vägen ned i helvetet lyckas med den smått fantastiska bedriften att vinna Ligacupen, eller åtminstone har att se fram emot en cupfinal på Wembley i slutet av februari. Ska de lyckas med det måste Hull först och främst göra en mycket bra match ikväll på Old Trafford.

Där väntar på dem passande nog ett gäng röda djävlar.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Om lottningen av FA-cupens fjärde omgång

FA-cupens tredje omgång är därmed avslutad. Där fanns några höjdpunkter, som Wolves, Derbys och Millwalls vinster mot Premier League-lag, och Lincolns och Plymouths oavgjorda resultat på bortaplan mot betydligt större motståndare. Där fanns även del lågvattenmärken, som Bournemouth, West Ham, eller matchen mellan Sunderland och Burnley.

Därmed kan vi, med undantag för de nio kvarvarande omspelen, lägga den tredje omgången bakom oss och istället titta framåt mot den fjärde omgången, som nyss lottades. Sex Premier League-klubbar är redan utslagna med ytterligare fem i farozonen. Återstår bland de 41 ännu ej utslagna klubbarna gör däremot elva klubbar från League One eller lägre, det vill säga en fjärdedel.

Alla dessa 41 klubbar går vidare i FA-cupen på helt lika villkor, precis som de 695 redan utslagna klubbarna. Där finns ingen som helst seedning, där finns ingen hemmaplansfördel och där finns inga dubbelmöten, ägnat att skydda de allra största klubbarna från en förnedrande utslagning. Det bidrar självklart till FA-cupens alldeles speciella känsla.

Återstår gör bara 32 bollar i en och samma färg som obönhörligen ska dras fram en i sänder för att på så vis bilda de 16 matcher som utgör FA-cupens fjärde omgång. Det kommer bes en hel del böner om lätta motståndare, att få spela på hemmaplan, att få ett derby eller stort rivalmöte, eller att få se den lilla klubben ta sig an den jättelika. Men bollarna hör inga böner.

Bollarna ger oss bara matcherna. Och det här blev alltså matcherna i FA-cupens fjärde omgång:

Tottenham – Wycombe. Wycombe har spelat tolv raka matcher utan att förlora en fotbollsmatch. Men har de inte förlorat en match innan så är oddsen goda att de gör det här. Bra lottning för Tottenham så klart men som Liverpool precis har fått erfara så ska inte topplag i League Two underskattas ens på hemmaplan.

Derby County – Leicester. På förhand den match som känns som omgångens hetaste, och även en av de mest ovissa. Derby har redan slagit ut ett Premier League-lag och ser säkert goda möjligheter att slå ut också Leicester hemma på Pride Park. Det är dessutom en riktig prestigematch mellan två rivaliserande klubbar från Midlands.

Oxford – Newcastle/Birmingham. Oxford får avvakta ett omspel på St James Park för att veta deras motståndare i fjärde omgången. De hoppas helt säkert på Birmingham som vore en mer lätthanterlig motståndare. Samtidigt som Newcastle wobblar i ligaspelet är det inte säkert att Rafa Benitez kommer vara alltför sugen på att bränna för mycket energi på cupspelet.

AFC Wimbledon/Sutton – Cambridge/Leeds. Det på pappret mest intressanta mötet här vore så klart AFC Wimbledon mot Leeds, två klubbar som de allra flesta känner igen och har en relation till. Huruvida Leeds klarar av Cambridge ser vi ikväll, Sutton visade sig vara en tuff nöt att knäcka för Wimbledon. Leeds favoriter bland dessa fyra lag.

Plymouth/Liverpool – Wolves. Vi har först att bevittna ett spännande omspel på Home Park, där Jürgen Klopp redan har indikerat att han kommer spela ett lag ungefär samma kaliber som på Anfield. Tar sig Liverpool förbi Plymouth så blir det desto mer riskfyllt att tillämpa samma strategi på Wolves, som är ett betydligt farligare lag och som redan har slagit ut Stoke på bortaplan.

Southampton/Norwich – Arsenal. Oavsett vem som går segrande ur omspelet så blir det här en tuff motståndare för Arsenal, som redan har fått känna på hur jobbigt motstånd från The Championship kan vara. De lär ändå föredra att få möta Norwich snarare än Southampton, som redan har slagit ut Arsenal ur en cupturnering den här säsongen.

Lincoln/Ipswich – Brighton. National League-ledarna Lincoln gjorde en bragdbetonad insats borta mot Ipswich och tvingade fram ett omspel på Sincil Bank. Skulle de lyckas med det mycket oväntade och slå ut Ipswich så väntar ett hemmamöte mot Football Leagues just nu bästa fotbollslag. Det är självklart en morot inför matchen.

Chelsea – Brentford. Chelseas tur med lottningar, spelscheman och precis varenda tänkbar omständighet den här säsongen fortsätter. Det är helt enkelt deras säsong. I tredje omgången gjorde de hackfärs av Peterborough. Brentford blir en något knepigare uppgift men hemma på Stamford Bridge ska inte Chelsea ha några problem i den här matchen.

Man Utd – Wigan. Storyn om återvändande klubbfigurer till Old Trafford ser ut att fortsätta. Jaap Stam i tredje omgången och så Warren Joyce i den fjärde omgången, som hyfsat nyligen har tagit över ett Wigan som kämpar runt botten av The Championship. Naturligtvis en lottning som Man Utd får vara nöjda med.

Millwall – Watford. Har man slagit ut ett Premier League-lag hemma på The Den så kan man lika gärna slå ut två. Ungefär så får Millwall försöka tänka när de nu ställs mot Watford, ett lag som inledde säsongen strålande men som har börjat hacka betänkligt på senare tid. I mina ögon en helt öppen match där League One-laget har god chans att ta sig till femte omgången.

Rochdale – Huddersfield. Huddersfield gjorde onekligen processen mycket kort med Port Vale i den tredje omgången och det är stora chanser att de kommer göra detsamma med Rochdale. Huddersfield kan bli en av de roligare berättelserna i den här säsongens FA-cup. Laget har ett spel som borde passa bra för cupspel.

Burnley/Sunderland – Fleetwood/Bristol City. Sunderland kanske grämer sig lite extra nu att de inte lyckades avpollettera Burnley hemma på Stadium of Light, i och med lottningen i fjärde omgången. Givet Burnleys form hemma på Turf Moor så måste man rimligtvis betrakta dem som favoriter att från det här fältet ta sig till femte omgången.

Blackburn – Barnsley/Blackpool. Det var glada miner bland Blackburnfansen när den här matchen lottades fram. Det går att förstå varför, även om Barnsley knappast är en lätt motståndare för dem. Det har varit en lång debatt om B-lag inom engelsk fotboll men det verkar hur som helst garanterat att vi kommer få se ett B-lag i femte omgången.

Fulham – Hull City. Fulham har ingen anledning att klaga på den här lottningen, de kan med viss rätta känna att de mycket väl kan vara ett bättre lag än Hull trots att de spelar i Premier League. Fulham har imponerat den här säsongen, framför allt med ett produktivt anfallsspel. Hull har inte imponerat, och har den här matchen blott några dagar efter en tuff semifinal i Ligacupen.

Middlesbrough – Accrington Stanley. Middlesbrough eliminerade en tuff motståndare hemma på Riverside i den tredje omgången och belönades med ännu en hemmamatch och den här gången mot en betydligt mer bekväm motståndare. Accrington Stanley är förvisso något av en engelsk kultklubb men ska inte för den sakens skull kunna hota Middlesbrough.

Crystal Palace/Bolton – Man City. Man City fick en på förhand tuff lottning i förra omgången och har fått det också den här gången, lite beroende på vem som går segrande ur Big Sam Trophy. Crystal Palace har förvisso sett riktigt bedrövliga ut hittills under säsongen men kan på sin dag vara en mycket besvärlig motståndare framför entusiastiska hemmafans.

:::

Höjdpunkt: Derby – Leicester
Skrällen: Wolves

Peter Hyllman
0 kommentarer