Peter Hyllmans Englandsblogg

Liverpool försökte vara för smarta för sitt eget bästa

10 december 2014 09.06, Peter Hyllman

Liverpool var tvingade att vinna matchen mot Basel igår kväll men Brendan Rodgers valde att genomföra matchen på ett sätt som mest syftade till att undvika förlust. Negativt och försiktigt istället för positivt och initiativrikt. Det var i själva verket aldrig riktigt i närheten att Liverpool faktiskt skulle vinna den här matchen, trots Steven Gerrards mål på frispark.

Brendan Rodgers gör ett klassiskt misstag i sitt upplägg inför den här matchen när han väljer att låta sig och sitt lag styras av tanke snarare än känsla. Alla matcher måste självklart genomföras med en tanke, men det finns också en risk för övertänkande. Detta ledde till att Rodgers predikade tålamod och taktik när matchpsykologin på Anfield snarare fordrade intensitet och passion.

Alla lag misslyckas, det ingår i vardagen. Men det finns en väsentlig skillnad i hur ett lag misslyckas, vilket inte minst känslan efter matchen visar på. Go down fighting vs going down without a fight; det engelska uttrycket visar inte minst på att det här är en viktig distinktion inom den engelska fotbollskulturen, och en distinktion som inte minst ägt giltighet på arenor som Anfield och klubbar som Liverpool.

Konsekvensen för Liverpool är att de spelar i Europa League efter jul. För Brendan Rodgers kan konsekvensen bli att de gör det utan honom som manager.

Man City befinner sig ikväll i en annan situation än den som Liverpool befann sig i. Delvis på grund av resultatkravet. Där Liverpool behövde vinna så ser det ut som om det skulle räcka med oavgjort för Man City, så länge det inte blir 0-0 och så länge som CSKA Moskva förlorar borta mot Bayern München. I och för sig ett riskabelt scenario att förlita sig på, så vinst förblir Man Citys absolut bästa chans.

Men även för att där känsla och passion borde ha varit Liverpools ledord igår kväll så måste tanke och taktik vara Man Citys ledord ikväll. Matchen går på Olimpico inför många tusentals fanatiska Romanistas. Atmosfären kommer vara känslofylld och hetsig, och i en känslostyrd match så talar det till Romas fördel.

Om Liverpools risk var att övertänka sin match så är Man Citys risk snarare att bli överdrivet känslomässiga i sitt förhållningssätt.

Där Liverpool hade behövt uppvisa en högre grad av passion för att vinna sin match så måste Man City å andra sidan uppvisa en tillräcklig grad av cynism för att vinna sin match. Genom ett visst mått av taktisk cynism kan Man City vända känsloläget på Olimpico till Romas nackdel och sin egen fördel, genom att låta entusiasmen förbytas i frustration.

Än viktigare blir kanske detta i och med att Man City saknar sin främste offensive spelare i form av Sergio Agüero, som tvingades utgå från matchen mot Everton på grund av skada och blir borta i närmare två månader. Med en spelare som Agüero på planen så kan det löna sig att pumpa på framåt, men med Edin Dzeko i anfallsrollen istället så krävs möjligen ett större mått av eftertanke.

Nu ska inte Dzeko underskattas. Det är en väldigt skicklig anfallare som dessutom har den otroligt värdefulla egenskapen att göra inte bara många mål för Man City utan dessutom även många viktiga mål. Det visar även på att Man City vet hur de i sitt anfallsspel bäst ska kunna ta tillvara Dzekos styrkor och kvaliteter.

En del besvärande likheter mellan Liverpool och Man City finns dock. Liverpool, precis som Man City, vann bara en av sina Champions League-matcher innan sitt avgörande möte med Basel. Man City har också bara lyckats vinna en enda match så här långt, dock med skillnaden att den matchen var deras senaste, mot Bayern München.

En annan likhet är att både Brendan Rodgers och Manuel Pellegrini har blivit ifrågasatta för taktiken i Champions League, vilken både har lett till kostsamma misstag defensivt men även misslyckats med att sätta tillräcklig press på motståndarna offensivt. Både för Rodgers och för Pellegrini riskerar även ett misslyckande i Champions League att kosta dem jobbet, om än inte omedelbart så på sikt.

Både Liverpool och Man City borde ha presterat bättre i Champions League den här säsongen. För Liverpools del så leder detta till att de åker ur turneringen utan någon direkt vetskap om när de återvänder. Man City har fortfarande chansen att reparera sin Champions League-säsong genom en vinst eller rätt resultat ikväll.

:::

Be Champions!!

Liverpool drömmer om att historien ska upprepa sig

9 december 2014 09.09, Peter Hyllman

Vid olika tidpunkter under säsongen brukar mer eller mindre ödesmättade förutsägelser göras. Om vi vinner den här matchen så är titelstriden avgjord. Om ni förlorar den här matchen så kommer ni åka ur ligan. Om vi inte vinner den här matchen så blir det svårt att ta sig till Champions League. Ibland visar sig dessa utfästelser korrekta men desto oftare visar de sig felaktiga eller i alla fall förhastade.

Men vad gäller kvällens match mellan Liverpool och Basel på Anfield så är dylika utfästelser lätta att göra. Den första är väldigt lätt uträknad. Om inte Liverpool vinner så är det slutspelat i Champions League för den här säsongen, och möjligen för ett bra tag framåt. Kanske är det till och med slutspelat i Europa över huvud taget den här säsongen, även om Europa League trots det är det mest sannolika.

Omvänt, om Liverpool vinner mot Anfield så har Liverpool uppnått sitt mål att ta sig till slutspel i Champions League. Drömmen kan leva vidare. Och med det som utgångspunkt så kan man pröva sig på en andra något mer osäker utfästelse. Det vill säga att om Liverpool vinner ikväll mot Basel och tar sig till slutspel, så kan det vara en psykologisk vändpunkt för en i övrigt så här långt bedrövlig säsong för Liverpool.

Brendan Rodgers har onekligen förstått matchens möjliga betydelse för Liverpool. Han drog till och med på sig lite välförtjänt häckel efter den senaste matchen mot Ludogorets, som trots allt slutade 2-2, genom att försöka påstå att den matchen skulle kunna vara en vändpunkt för Liverpool. Vad han rimligtvis menade, dumt uttryckt, var att den matchen gav Liverpool chansen till denna match.

Rodgers verkar onekligen vara en vän av dylika pompösa uttryck, ofta med en ödesmättad retorik. Det fungerade rätt väl förra säsongen när det återförde en känsla av grandeur till Anfield och till ett Liverpool i brist på ett kollektivt självförtroende. Men det skedde mot bakgrund av att Liverpool presterade väldigt väl. Resultatens sammanhang avgör huruvida dylika uttalanden upplevs som inspirerade eller blott förvirrade.

Rodgers uttalanden under denna säsong har sett till resultatens sammanhang framstått som mindre genomtänkta, och har väckt både förvåning och muntration i sin omgivning. En bombastisk retorik måste i någon mening hänga ihop med verkligheten, det går inte att prata om bomber och granater när det smäller knallpulver på planen.

Ändå finns skäl att hoppas för Liverpool. Det är exakt tio år sedan Liverpool spelade en i det närmaste identisk gruppspelsmatch i Champions League, en helt avgörande match på hemmaplan mot Olympiakos. Det var 2004, Liverpool gick väldigt trögt i ligaspelet. Liverpool vände och vann mot Olympiakos, och resten är europeisk cuphistoria som det brukar heta.

Det kommer inte hända igen. Men en vinst mot Basel ikväll skulle i alla fall hålla drömmarna vid liv. Och det kan vara nog så betydelsefullt.

:::

Man Utd höll sina drömmar vid liv genom att något turligt besegra Southampton på bortaplan igår kväll. Lagets femte raka seger och Man Utd gick på så vis upp på tabellens tredjeplats, före just Southampton och före West Ham.

Nu finns så klart de som pratar om mästartakter i att vinna matcher i vilka man absolut inte spelar bra, och talar om gamla Man Utd-takter. Den avgörande skillnaden är dock att förr om åren så kändes det många gånger oundvikligt att Man Utd till sist ändå skulle vinna matchen. Nu för tiden känns det allt annat än oundvikligt.

:::

Be Champions!!

Hörnan #15: Helt okej omgång för Manchesterlagen

7 december 2014 22.04, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Allan McGregor, Hull
Ryan Shawcross, Stoke
Mauricio Isla, QPR
Liam Bridcutt, Sunderland
Yannick Bolasie, Crystal Palace
Ayoze Perez, Newcastle
Papiss Demba Cissé, Newcastle

:::

Tankar och slutsatser:

Strålande ligaomgång för tabelltoppen. Chelseas till synes oöverkomliga avstånd i toppen av tabellen är nu nedskuret till tre poängs ledning före Man City. Det gör naturligtvis läget något prekärt för Chelsea som nu har tappat fem poäng på sina senaste två matcher, och som nu alltså inte längre har någon nolla i förlustkolumnen.

Stoke och Arsenal har så klart historiska skäl att inte riktigt gilla varandra, även sedan Tony Pulis lämnat Stoke. Det får alltså anses ha varit salubrin för många Stokefans själar att gå in i halvtidsvila med en 3-0-ledning, även om de säkert höll på att sätta njurpajen i vrångstrupen under andra halvlek. Typiskt att Bojan Krkic ska få sin ”återupprättelse” just mot Arsenal kan man tycka.

Resultaten i övrigt gick helt och hållet Man Utds väg den här helgen. Arsenal, Tottenham, Liverpool och Everton tappade samtliga poäng. Det bygger så klart på att Man Utd klarar av att vinna ikväll borta mot Southampton, vilket jag hade beskrivit som allt annat än en lätt match även om det var så att det fortfarande fanns lätta matcher för Man Utd.

Den största frågan inför måndagskvällen är annars vilket lag som efter matchen på St Marys ligger på tredje plats i ligan. Är det Southampton så är ligan ett tvåhästrace. Är det Man Utd så finns det en skugga av en chans att det skulle kunna bli ett trehästrace.

Den stora frågan inför tisdagskvällen är annars om The Hobbit kommer att vara ungefär så bra som jag hoppas.

:::

Be Champions!!

Kan Christian Benteke rädda Aston Villas säsong?

7 december 2014 06.00, Peter Hyllman

Aston Villa har fått lite mer luft under sina vingar den senaste veckan. Efter att Roy Keane lämnat klubben så har laget först grejat oavgjort borta mot Burnley för att därefter avbryta en nio matcher lång svit utan ligavinst och för första gången sedan september vinna en ligamatch, den här gången borta mot Crystal Palace.

Paul Lambert har fått mycket kritik för Aston Villas dåliga prestation och förblir ifrågasatt som manager. Efter vinsten mot Crystal Palace så menar han att vad som hållit honom kvar i jobbet var att han höll sig lugn under pressen. Vilket känns som en något begränsad förklaring. Lika mycket höll nog Keanes bondeoffer samt Aston Villas ovilja att bära kostnaden för ett managerbyte honom kvar i jobbet.

Vad som emellertid känns mer påtagligt positivt för Aston Villa är att Christian Benteke nu verkar ha hittat tillbaka efter sin långa skada. Det var Benteke som avgjorde mot Crystal Palace, och det har varit tydligt att Aston Villa har saknat sin anfallsstjärna.

Aston Villa är tveklöst ett talangfullt lag med flertalet snabba och tekniskt skickliga spelare. Vad laget emellertid har saknat är tyngd och förmågan att tränga igenom täta motståndarförsvar. Benteke är dessutom en hårt arbetande anfallare som både kan hålla i bollen men även pressa motståndarnas försvar till att tappa bollen långt ned i planen.

Bentekes mål mot Crystal Palace kom till just på det viset, genom att pressa Scott Dann i Crystal Palaces försvar till ett enkelt misstag i vilket han förlorade bollen. Sedan krävdes det förvisso ändå en prestation av högsta klass för att göra mål i det läget, men det är heller ingen tillfällighet att Bentekes första mål på nio månader gav Aston Villa lagets första vinst på nio matcher.

Frågan nu är om Aston Villa kan bygga vidare på några positiva resultat, med sex poäng på sina fyra senaste matcher, och vinna också på hemmaplan mot Leicester. Motståndet är ytterst formsvagt med fem förluster på sina sex senaste matcher och ingen vinst.

Delvis som ett tecken på hur jämnt det är i Premier Leagues bottenhalva så innebar Aston Villas seger mot Crystal Palace att laget till synes lämnade nedflyttningsstrecket och gick upp på tolfte plats. En vinst mot Leicester ger laget goda chanser att inom kort återvända till tabellens övre halva. Så klart är baksidan av det myntet att det motsatta också gäller, och färden nedåt kan bli lika abrupt.

I någon mening kan man alltså säga att vinsten mot Crystal Palace förändrar allt men samtidigt inget. Det mest positiva är att Aston Villa kan gå från att vara laget som inte vunnit en match på tre månader till att vara ett lag som har gått obesegrade i fyra raka matcher. En inte betydelselös psykologisk skillnad för ett hårt kämpande lag.

Även om Paul Lambert anser sig ha hållit huvudet kallt under Aston Villas problem den här säsongen så förblir han måltavla för mycket kritik, inte minst från supporterhåll. Många, bland dem även lojala livstidssupportrar, har tappat förtroendet för hans förmåga att lyckas på jobbet. Alltfler röster har börjat höjas på allvar för hans avgång.

Framför allt är det inte bara de svaga resultaten som kritiseras utan också en negativ taktik som leder fram till dem. I samtliga tre av lagets senaste oavgjorda matcher under november så har Aston Villa släppt in kvitteringen under matchernas sista tio minuter, och att Crystal Palace inte lyckades kvittera mot Aston Villa hade mer att göra med deras oskicklighet än med Aston Villas skicklighet.

Aston Villas negativa taktik illustreras också av att lagets relativa oförmåga att kontrollera bollinnehavet. Ironiskt nog är det bara Crystal Palace, mot vilka Aston Villa lyckades vinna, som har ett lägre eget bollinnehav än Aston Villas 42,3%. Aston Villa tvingas således förlita sig på långbollar, fasta situationer eller individuella insatser från spelare som Christian Benteke.

Aston Villa är inte ett lag som saknar spelare med god kvalitet, även om laget absolut inte kan anses vara för bra för att åka ur. Men vad Aston Villa så här långt saknar är en tydlig spelidé och en väl samordnad kollektiv taktik. Och det ansvaret vilar tungt på Paul Lamberts axlar.

Då räcker det inte att bara ”hålla huvudet kallt” och hoppas att Christian Benteke ska rädda laget från Lamberts problem.

:::

Be Champions!!

Liverpool har bytt bollmaximering mot riskminimering

6 december 2014 06.00, Peter Hyllman

Det finns ett ordspråk inom amerikansk fotboll som går ut på att det svåraste som finns är att ändra sin taktik när man befinner sig i halvtidsvilan mitt under Superbowl. Idén är att det krävs ett stort mod att i ett sådant skarpt läge fatta ett så stort beslut och då frångå de tankar och metoder som faktiskt tagit laget till Superbowl.

Liverpool står inför ett liknande dilemma. Förra säsongen var i det närmaste drömlik för Liverpool men den här säsongen framstår som mer eller mindre mardrömslik. Då baserade Liverpool sitt spel på två tekniska och arbetsvilliga anfallare och på att hela tiden pressa motståndarna högt för att vinna tillbaka bollen, och var en hårsmån från att vinna ligatiteln som en följd därav.

Nu fungerar samma taktik inte alls på samma vis. Till stor del så klart på grund av att Luis Suarez har lämnat Liverpool och Daniel Sturridge har varit skadad under längre tid. Och den taktik som fungerade så fantastiskt med dessa båda spelare har klart och tydligt fungerat sämre med Mario Balotelli och Rickie Lambert tillsammans eller som ensamma anfallare.

Mod i det avseendet har Brendan Rodgers visat under Liverpools två senaste matcher i det att han till stor del skiftat taktisk utgångspunkt. Och det har gett resultat i form av två vinster i rad. Först hemma mot Stoke och därefter borta mot Leicester. Tre raka förluster för Liverpool har således förbytts i två raka vinster.

Huruvida dessa tre tidigare förluster tvingat fram en större pragmatism hos Brendan Rodgers är oklart. Men istället för att gå för full fart på Anfield mot Stoke så väntade Liverpool den gången ut motståndet. Till skillnad från att pressa högt så låg Liverpool lågt och lät i någon mening Stoke ha bollen. Det var inte längre det egna bollinnehavet som var ändamålet utan att minimera risker bakåt.

Att minimera risk är förmodligen en klok taktik. Liverpool var redan förra säsongen ett lag som släppte till alldeles för mycket bakåt men hade då kvaliteten framåt att kompensera för dessa misstag, en kvalitet som laget inte längre besitter. För ett lag utan något större självförtroende är även ett mer försiktigt tänk att föredra. Bygg från grunden.

För första gången den här säsongen har Brendan Rodgers visat upp samma förmåga som manager som förra säsongen ledde laget så nära Premier League-titeln, nämligen förmågan att förändra och anpassa sin taktik efter det egna lagets och motståndets förutsättningar. Det pratas ofta om hur viktigt det är att hitta en egen spelidé, men minst lika viktigt inom fotbollens realpolitik är att prestera goda resultat.

Men Brendan Rodgers har i de två senaste matcherna inte bara förändrat Liverpools taktik, utan också gjort förändringar i sina laguttagningar. Hemma mot Stoke så befann sig Dejan Lovren, Alberto Moreno och Steven Gerrard samtliga på bänken. I deras plats presterade Kolo Touré, Lucas Leiva och José Enrique bra och gav Liverpool en större defensiv trygghet.

Mot Leicester var Steven Gerrard tillbaka i laget men då på en för honom bättre anpassad offensiv mittfältsposition. Kolo Touré och Lucas Leiva var kvar i startelvan.

Vad Rodgers visar med detta är att han nu börjar värdera spelare mer utifrån vad de presterar under match och mindre utifrån vilka de är och när de har värvats till klubben. Både Kolo Touré och Lucas Leiva presterade utmärkt också mot Real Madrid på Santiago Bernabeu men var trots detta petade till nästa ligamatch mot Chelsea.

Sådant sänder märkliga signaler till spelartruppen. Brendan Rodgers verkar nu ha bestämt sig för att skicka andra signaler. Det är klokt, precis som det är klokt att i större utsträckning försöka anpassa Liverpools taktik utifrån det spelarmaterial som laget har tillgång till den här säsongen, snarare än att hålla fast vid förra säsongens spelidé.

Liverpool har två raka vinster i ligan. Vi får se i eftermiddag om laget kan lyckas behålla sin taktiska kyla på hemmaplan mot Sunderland, och på så vis lyckas utöka sviten till tre raka segrar.

:::

Be Champions!!

Premier Leagues fem bästa målvakter

5 december 2014 06.00, Peter Hyllman

För någon vecka sedan valde jag att skriva min sammanställning över vilka tio spelare jag ansåg vara de bästa i Premier League för närvarande. Vilket självklart, så som alla sådana listor har en tendens att vara, var en källa till såväl irritation som missförstånd.

Listor är listor och förtjänas att tas på det sätt som de är avsedda. Och även om jag har svårt för de som tar listor alltför bokstavligt och med alldeles för stort allvar, så har jag förmodligen mer svårt för de som bara avfärdar listor som helt och hållet ointressanta och intetsägande. Båda ståndpunkterna är precis lika okritiska i sina förhållningssätt, men där den förra grundar sig på oförstånd så grundar sig den andra på dumdryg nonchalans och bristande vilja att leva sig in i alternativa synsätt.

En kritik som dock förblir giltig mot den typen av allmänna listor av bästa spelare som jag då publicerade, nämligen att de närmast med nödvändighet leder till att man jämför äpplen och päron. Vilket i det här fallet ska förstås som helt olika spelartyper vilka är svåra att jämföra med varandra eftersom de utför helt olika uppgifter på fotbollsplanen.

Det kan man lösa genom att publicera motsvarande listor för respektive lagdel. Fortfarande inte perfekt på något vis, men en bra bit på vägen. Men oavsett vad man nu har för intellektuell inställning till listor så går det, om man tar det på det sätt som är avsett, att se som ett intressant tankeexperiment och som en utgångspunkt, inte slutpunkt, för diskussion.

Vi börjar med målvakterna.

(5) Lukasz Fabianski, Swansea

Swanseas målvakter har väckt viss beundran under de senaste säsongerna men det har sällan varit fråga om någon mer långvarig sådan. Fabianski har dock varit ett inspirerat val av Swansea. Han är självklart inte någon novis i Premier League, tvärtom. Hans renommé har kanske tagit viss skada av att han aldrig lyckades bli lösningen på Arsenals defensiva bekymmer, och möjligen underskattas han just därför. Men i ett Swansea med en annan taktisk utgångspunkt har Fabianski i min mening visat sig vara en väldigt bra målvakt.

(4) Brad Guzan, Aston Villa

Det kan vara lätt att falla för målvakter i de mindre lagen baserat på att de gör några fantastiska insatser här och där och att det ges mycket uppmärksamhet särskilt om det snuvar något av storlagen på värdefulla poäng. Men Guzan gör inte bara några fantastiska matcher utan levererar både stora och avgörande målvaktsinsatser med hög regelbundenhet, och har gjort så under flertalet säsonger. Som en följd har han blivit uttagen i veckans lag många gånger om, och han är utan tvekan en av Aston Villas absolut viktigaste spelare.

(3) Hugo Lloris, Tottenham

Jag var rätt skeptisk till Lloris som målvakt inledningsvis, men jag har vid flera tillfällen fått anledning att käka humblepaj. Kanske låg kontrasten med Brad Friedel honom i fatet i det avseendet, men Lloris har gett Tottenham samma stadga målvaktsmässigt och försvarsmässigt men bidragit med en större teknisk skicklighet och ett betydligt mer modernt målvaktsspel. Det där har inte varit utan betydelse för Tottenham som med många managerbyten har haft en allt annat än konsekvent och välorganiserad försvarsidé.

(2) David De Gea, Man Utd

Var närmast parodiskt ifrågasatt under sina första år i Man Utd som ersättare för Edvin van der Sar av media och fans som var mer intresserade av att leta fel än att se möjligheter. Och visst fanns det fel att hitta om man verkligen ville, något annat hade varit fullständigt osannolikt, men De Gea har bevisat sina kritiker mäktigt fel under sina fyra säsonger i klubben med ett antal strålande insatser under längre tid. Någon tillfällighet att Real Madrid sägs vara ute efter hans signatur är det inte.

(1) Thibaut Courtois, Chelsea

En målvakt som vann många beundrare redan förra säsongen i och med sina heroiska målvaktsinsatser i Champions League. Men då spelade han för Atletico Madrid, även om han formellt sett tillhörde Chelsea. Hans största bedrift hittills får ändå anses vara att han petat Petr Cech som Chelseas förstemålvakt. Är bra på linjen, reaktionssnabb och kontrollerar sitt straffområde väl. Starkt att som ung och ny målvakt visa upp sådan säkerhet bakom en backlinje innehållandes centrala karaktärer som John Terry och Gary Cahill.

:::

Be Champions!!

Hörnan #14: Snart ”business as usual” i toppen av Premier League

4 december 2014 00.25, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Fraser Forster, Southampton
James Chester, Hull
Pablo Zabaleta, Man City
Kevin Nolan, West Ham
Marouane Fellaini, Man Utd
Yannick Bolasie, Crystal Palace
Danny Ings, Burnley

:::

Tankar och slutsatser:

Aston Villa bröt en dunkel svit genom att vinna sin första ligamatch sedan i september. Detta skedde borta mot Crystal Palace, i en riktigt svårspelad bortamatch för Villa. Brad Guzan storspelade i Aston Villas mål, en av många målvakter som var riktigt bra den här omgången.

Newcastle, som var inne i en sällsynt positiv formkurva, verkar ha tappat lite av sin mojo för tillfället. Helgens förlust mot West Ham följdes nu upp av en poäng borta mot Burnley. Det betyder att deras marsch uppåt i tabellen har gjort halt i maskin åtminstone tillfälligtvis.

Tungt för Southampton som nu förlorar sin andra ligamatch i rad. Först mot Man City på hemmaplan, och nu på bortaplan mot Arsenal med ett insläppt mål i matchens sista minut. Ärligt talat var Arsenal det bättre laget hela matchen och bara storspel från Fraser Forster i målet och Toby Alderweireld i försvaret gjorde att Southampton var kvar i matchen så länge.

Saker och ting börjar återgå till det normala i toppen av tabellen. Alla de stora lagen vinner sina matcher. Chelsea och Man City börjar få upp farten. Man Utd tog sin fjärde raka ligaseger, vilket inte hör till vanligheterna nu för tiden. Både Arsenal och Liverpool vann sina respektive andra ligamatcher i rad.

Kvar i mitten av tabellen, och utan att riktigt kunna få ihop någon tydlig positiv formkurva, är Tottenham och Everton.

Det ser alltmer ut att bli något av en mellansäsong för båda dessa klubbar som istället för att börja blanda sig i någon Champions League-strid istället ser ut att ha hamnat i ett getingbo med klubbar strax under den nivån innehållandes bland andra Southampton, Newcastle, West Ham med flera.

:::

Be Champions!!

Chelsea är på väg mot en provocerande bra säsong

3 december 2014 06.00, Peter Hyllman

Det finns en scen halvvägs in i den fjärde säsongen av den utmärkta TV-serien The West Wing, strax efter den avgörande presidentdebatten i vilken Jed Bartlett sopar mattan med sin motståndare, där det konstateras att om man redan uppfattas som dryg och elitistisk oavsett vad man tar sig för så kan man använda det som ett verktyg.

På vissa Arsenalforum är jag enligt uppgift ökänd som någon form av notorisk Arsenalhatare, och alla vet ju hur jag bara älskar att provocera Arsenalfans. Och eftersom ”alla vet” att det är på det viset så brukar i och för sig inte jag dra mig för att använda det till min fördel. Så därför tänkte jag ta tillfället i akt att ägna mig åt lite halvt regelbunden Arsenalprovokation, eller åt vad som åtminstone skulle kunna uppfattas som detta.

Närmare bestämt tänkte jag skriva lite om det här med så kallade obesegrade säsonger.

Det där med att gå genom en hel ligasäsong utan att förlora en match är tydligen bland det största som finns inom fotbollen, om man får tro framför allt Arsenalfans efter deras Invincible-säsong 2003-04. Så till den milda grad skulle jag säga att det lyfts fram som i viss utsträckning betydligt mer betydelsefullt än vunna titlar eller andra mått på framgång.

Grejen är bara att jag inte riktigt ser det på det viset. Det är naturligtvis en häftig grej och självklart något att lyfta fram. I det avseendet har jag absolut ingen avsikt att nedvärdera prestationen som sådan. Men kan man verkligen tala om prestationen som så väldigt enorm när det trots allt handlar om en väldigt massa tillfälligheter längs vägen som inte rimligtvis går att styra av det inblandade laget?

Exakt vad för skicklighet ligger det egentligen i att motståndarna sätter en straff i undersidan av ribban i slutminuten och matchen därför slutar oavgjort istället för med förlust?

På vilket sätt är en säsong med 26 vunna matcher, tolv oavgjorda och 90 poäng bättre än en säsong med 29 vunna matcher, åtta oavgjorda med en förlust och totalt 95 poäng? – dvs tre färre vunna matcher och fem färre poäng men en förlust mindre. På vilket sätt är en obesegrad säsong i ligan med en ligatitel som följd bättre än en säsong som slutar i vunnen ligatitel, vunnen FA-cuptitel och en vunnen Champions League-titel?

Är jag möjligen bitter och avundsjuk? Nej, inte det minsta eftersom jag ärligt och på fullt allvar anser att de två exempel jag precis tar upp är prov på bedrifter som enligt mig är bättre. Vilket inte ska förstås som att jag anser en obesegrad ligasäsong vara lite eller intet värd. Man måste självklart inte hålla med mig, men man får respektera att den uppfattningen kan finnas.

Men diskussionen slår mig eftersom vi just nu befinner oss i en säsong där Chelsea faktiskt ser ut att kunna ha en rimlig chans att verkligen uppnå samma bedrift som Arsenal gjorde 2003-04, nämligen att gå igenom hela säsongen obesegrad. Det där är ju annars ett av de främsta otygen efter just den säsongen, nämligen att frågan om ett lag kan förbli obesegrade väcks tidigare och tidigare.

Om ett ligalag förblir obesegrat någon gång ända fram till i mars någon gång så kan jag se det som meningsfullt att möjligen börja ta den diskussionen. Då börjar det bli ett realistiskt och mer påtagligt mål.

Att Chelsea skulle lyckas med bedriften att gå igenom hela säsongen obsegrade är självklart ett scenario som förskräcker de mest härdade Arsenalfans, det vore ett svårt slag mot deras självkänsla. Kanske framför allt att just Chelsea gör det, den klubb som initialt satte stopp för The Invincibles dominans för tio år sedan med enligt Arsenal och Arsene Wenger orättvisa medel.

Frågan är så klart, om Chelsea nu lyckas, och i den takt de nu håller så skulle de inte bara gå obesegrade genom säsongen utan dessutom slå sitt eget poängrekord från 2004-05, på vilket sätt Chelseas bedrift ska förminskas för att på så sätt lyfta fram Arsenals bedrift från 2003-04. Själv skulle jag ju hävda att det är svårare att gå genom en säsong obesegrad nu än vad det var för drygt tio år sedan.

Att klaga över Chelseas finansiella dopning börjar ju bli ganska gammalt, särskilt nu när de till slut faktiskt ser ut att börja få sin ekonomi i balans till sist och särskilt sedan dylika finansiella investeringar har gjorts i än högre grad i en annan klubb i Premier League. Det framstår inte som lika extraordinärt som det gjorde för tio år sedan.

Chelsea mot Tottenham ikväll på Stamford Bridge. Och sällan gläds väl Arsenalfans åt Tottenhamsegrar, men om Tottenham skulle skrälla på Stamford Bridge ikväll så vågar jag gissa rätt säkert att betydligt fler än några enstaka Arsenalfans knyter sina nävar i lycka över att de får behålla sin allra största triumf åtminstone för ännu en tid.

:::

Be Champions!!

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!

2 december 2014 09.24, Peter Hyllman

Leeds problem på och utanför planen håller i sig. Efter att redan ha hunnit avverka två managers den här säsongen så är det nu ägaren Massimo Cellinos tur att åtminstone tillfälligt tacka för sig.

Det är The Football League som har beslutat att diskvalificera Cellino för vad som kallas oärligt beteende. Det är en skatteförseelse i Italien, närmare bestämt underlåtelse att betala skatt för en båt, som gör att The Football League har fattat detta beslut vilket betyder att Cellino inte kommer kunna fungera som ägare eller som beslutsfattare för Leeds under de närmaste fyra månaderna.

Cellino har hela tiden varit en kontroversiell figur som ägare för Leeds. De misstankar som fanns om hans skattebrott gjorde att hans status som lämplig ägare diskuterades redan innan han köpt 75% av Leeds. Nu finns emellertid juridisk grund för The Football League att agera mot Cellino, vilket har saknats tidigare.

Cellino kommer naturligtvis att överklaga beslutet men det är rätt osannolikt att han kommer ha någon större framgång med detta. Emellertid så är hans suspendering endast tillfällig och tämligen kortvarig, alltså fyra månader, vilket gör den förhållandevis överkomlig även om Leeds och Cellino beskriver det hela som destabiliserande för klubben och ”inte i någons intresse” att Cellino bestraffas på det viset.

Lite småtypiskt italienskt konspiratoriskt så hänvisar Cellino också till att omvärlden hatar Leeds och hela tiden sprider rykten och försöker hitta på saker som kan skada klubben. Med andra ord är någon ute efter honom och han är offer för en komplott. Det där är ju en alltför vanlig tillflykt och bygger på en ovilja att ta ansvar för sitt eget beteende.

Utgångspunkten för hela det här resonemanget är The Football Leagues granskning av ägare och styrelseledamöter som de kräver ska vara ”fit and proper”. Både bland fans och opinionsbildare finns en frustration att denna granskning är så snäv som den är, och många menar exempelvis att det är ett test som borde utesluta uppfattat dåliga ägare som exempelvis Glazers i Man Utd, Venkys i Blackburn och motsvarande ägare i Birmingham, Portsmouth, Liverpool med flera genom åren.

Men The Football Leagues och Premier Leagues regelverk är grundat i juridiken snarare än i opinionen. Det kan så klart vara frustrerande men är i själva verket både klokare och mer rättssäkert. Det säkerställer att det måste finnas sakliga skäl att diskvalificera en ägare, och skapar ett betydligt tryggare ramverk för ägare att investera i engelska fotbollsklubbar.

Men regelverkets snäva omfång tillsammans med rådande opinionsläge att inte acceptera dåliga ägare gör självfallet att The Football League nu är tvingade att agera kraftfullt mot Cellino, om deras regelverk alls ska anses ha den minsta betydelse. Tvärtom kommer man ta i med hårdhandskarna så långt som regelverket ger dem utrymme. Förhandlingsutrymmet för Cellino och Leeds i det här ärendet är således litet.

:::

Ny omgång i Premier League under veckan. Några intressanta punkter inför kvällens omgång:

Kan Man Utds momentum uppåt i tabellen hålla i sig med seger på hemmaplan mot Stoke?

Klarar Liverpool av att följa upp sin vinst mot just Stoke med att besegra ett heltänt Leicester på bortaplan?

Kan Burnley och QPR fortsätta sina respektive sviter av positiva resultat och klättra uppåt i tabellen?

:::

Be Champions!!

Hörnan #13: Man City plockar upp Chelseas kastade handske

30 november 2014 21.27, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Hugo Lloris, Tottenham
Toby Alderweireld, Southampton
Gael Clichy, Man City
Michael Carrick, Man Utd
Gylfi Sigurdsson, Tottenham Swansea
Danny Welbeck, Arsenal
Wayne Rooney, Man Utd
Harry Kane, Tottenham

:::

Tankar och slutsatser:

Det artade sig till en bra helg för Man City. Dels vann Man City borta mot Southampton och avancerade därmed upp på andra plats i tabellen. Dels tappade Chelsea poäng borta mot Sunderland i lördags så Man City kröp i alla fall två poäng närmare i tabellen. I ett fortfarande tufft läge i matchen fick Man City dessutom en mittback utvisad, men laget hanterade den utvisningen på ett alldeles strålande sätt.

Annars var det den högljudda grannen från Salford som i övrigt imponerade mest i helgen med en emfatisk 3-0-seger mot Hull på hemmaplan, vilket känns som ungefär första gången på mer än ett år som Man Utd inkasserade en ligaseger utan bekymmer och besvär. Onekligen verkar det som om Louis van Gaals idéer börjar bära frukt och Man Utd parkerar nu på en fjärdeplats i tabellen, jagandes Southampton i hasorna.

Annars var det en god helg även för de tre andra jagande storklubbarna. Alla tre vann med uddamålet. Arsenal och Liverpool med de där typiska 1-0-segrarna som å ena sidan sitter så långt inne men som å andra sidan kan vara så förlösande för en poängmässigt förstoppad säsong. Tottenham å sin sida fick vända ett underläge till seger mot Everton, men väl så viktigt var att Roberto Soldado för första gången på länge såg ut att hittat sig själv på planen igen.

Nu är det en dags uppehåll innan den fjortonde ligaomgången sparkar igång mitt i veckan. Southampton får då en andra tuff match i rad, den här gången borta mot Arsenal. Tar sig Southampton igenom den här tuffa matchperioden med hedern och poängen i behåll så kan vi få ett rejält värdebevis för dem den här säsongen.

Man City får å sin sida försöka följa upp sin seger mot Southampton med att göra vad Chelsea misslyckades med, det vill säga besegra Sunderland på bortaplan. Vilket om jag inte missminner mig brukar vara en besvärlig uppgift just för dem. Chelsea å andra sidan får förbereda sig för ett Londonderby mot Tottenham.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Barcelona - Córdoba
Lördag 20 december kl 15:55
Barcelona - Córdoba
Lördag 20 december kl 15:55
Paris Saint Germain - Montpellier
Lördag 20 december kl 16:55
Levante - Real Soc.
Lördag 20 december kl 17:55
Sassuolo - Cesena
Lördag 20 december kl 17:55