Peter Hyllmans Englandsblogg

Hörnan #26: Dramatik på tilläggstid

22 februari 2015 21.59, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Rob Green, QPR
Wes Brown, Sunderland
Darnell Furlong, QPR
Victor Wanyama, Southampton
Jason Puncheon, Crystal Palace
Eden Hazard, Chelsea
Edin Dzeko, Man City

:::

Tankar och slutsatser:

En i det närmaste perfekt omgång för Arsenal som i och med helgens seger gick upp på tredjeplats i tabellen, i och med att både Man Utd och Southampton förlorade. Det höll på att bli bättre än så, men Liverpool visade styrka på bortaplan mot just Southampton, samtidigt som Tottenham hämtade upp ett 0-2-underläge i slutminuterna mot West Ham.

Att tappa poäng på hemmaplan mot ett lägre rankat lag är naturligtvis aldrig bra, men Tottenham firade som vinnare efter slutsignalen och de hade trots allt viss anledning att göra det. Poängen mot West Ham är den osannolika 13:e poängen de vinner i ligan den här säsongen i slutminuterna, vilket tyder på en god portion styrka och ihärdighet.

Istället för ett tungt poängtapp som tär på psyket så blev det istället en energikick. Det försvann två poäng idag för Tottenham, men det kan leda till fler poäng på sikt.

Även för Man City var det en bra omgång. Med Yaya Touré tillbaka i laget så kom också självförtroendet tillbaka och Man City gjorde köttpulver av Newcastle hemma på Etihad. Samtidigt fick Chelsea överraskande nog bara oavgjort hemma mot Burnley, och försprånget har nu krympt till blott fem poäng.

José Mourinho behövde knappast mer vatten på sin kampanjkvarn, men domare Martin Atkinson ställde ändå välvilligt upp. Både genom att missa två rätt tydliga straffar för Chelsea i första halvlek, och därefter en allt annat än fingertoppskänslig bedömning när han visar ut Nemanja Matic för att denne reagerar ilsket på Ashley Barnes kapning.

Det ledde till två tappade poäng i den här matchen, och med Nemanja Matic nu avstängd i två ligamatcher, en väldigt viktig spelare för Chelsea på det defensiva mittfältet, så riskerar det tappas fler poäng. Mourinho var inte glad efter matchen då han menade att Chelsea ”egentligen” borde ha haft ett försprång om tolv poäng i ligan.

Annars var det mycket dramatik i slutminuterna den här omgången. Och det var i huvudsak bottenlagen som drabbades av det. Aston Villa, i Tim Sherwoods första match som manager, tappar en 1-0-ledning på hemmaplan och förlorar med 1-2 efter straff på övertid. QPR släpper även de in 1-2 i slutminuterna mot Hull, som därmed tog ett gigantiskt steg mot förnyat kontrakt.

Leicester var nära att vända på steken borta mot Arsenal senast, men misslyckades. De var ännu närmare idag mot Everton, men de släpper in en sen kvittering på bortaplan. Tre poäng istället för en poäng i den här matchen, och Leicester hade i alla fall kunnat börja hoppas på ett mirakel.

:::

Be Champions!!

Kan Liverpools taktiska förändring ta dem tillbaka till Champions League?

22 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

”It’s like looking in a mirror, only… not!” som John Travoltas något psykotiska rollfigur hade att säga till Nicholas Cage i den testosteronfyllda John Woo-klassikern från 1990-talet, Face/Off, om skurk och hjälte som byter ansikte och utseende med varandra av någon anledning som i sådana där filmer egentligen spelar mindre roll.

Southamptons fans skulle ju kunna känna något i stil med John Travolta när Liverpool ikväll kommer till St Mary’s. De borde känna igen sig minst sagt rätt väl i ett Liverpool som i somras var på besök och storhandlade rejält i Saints klubbutik. Dejan Lovren, Adam Lallana och Rickie Lambert var tre nyckelpjäser i Southamptons lag förra säsongen men spelar nu i Liverpool.

De har knappast lyckats särskilt väl där. Liverpool har haft en minst sagt jobbig säsong och framför allt en besvärande säsongsinledning. Southampton å andra sidan har fått ett lyft med Ronald Koeman som ny manager och med en mängd nya spelare. När de båda lagen möts ikväll så är det Southampton som ligger på den där fjärdeplatsen som Liverpool så gärna vill åt, och som ligger fyra poäng före Liverpool i tabellen.

I det avseendet kan man påstå att Southampton och Liverpool är den här säsongens motsvarighet till Everton och Man Utd. Flera nyckelfigurer har lämnat den ena klubben för den andra, men oväntat nog så är det den första klubben som ligger högst i tabellen. Vilket var roligt för Everton och säkert inte kommer vara mindre roligt för Southampton ikväll.

Trenden har dock vänt för Liverpool som har börjat prestera märkbart bättre under säsongens andra tredjedel. Efter att ha varit hopplöst strandsatta ända fram till början av december så har Liverpool sedan dess förlorat bara två av 22 matcher, och har stadigt men säkert krympt avståndet upp till de övriga Champions League-jagande lagen.

Till stor del kan detta förklaras med en förändrad taktisk uppställning i Liverpool där Brendan Rodgers kort och gott har gått ifrån sin fyrbackslinje och istället spelar en trebackslinje. Möjligen speglar detta en obalans i Liverpools lag, med ett överflöd av kvalitet offensivt men ett underskott av defensiv skicklighet, men det har underlättat Rodgers laguttagningar.

Liverpool prövade denna nya uppställning för första gången mot Man Utd på Old Trafford. En match man förvisso förlorade med 0-3 men ändå en match i vilken man skapade väldigt många chanser, något som innan dess varit en bristvara. Med fler spelare tillgängliga offensivt så kunde Liverpool hitta tillbaka till samma offensiva stil som under förra säsongen.

Det har också underlättat för många av lagets nya spelare. Emre Can har visat sig vara en gedigen spelare i den nya formationen, kapabel att spela både på mittfältet och i försvarslinjen. Adam Lallana har börjat visa sin kapacitet på offensivt mittfält samtidigt som Mario Balotelli också har börjat visa lovande tecken, med avgörande insatser mot i lagets tre senaste matcher, mot Tottenham, Crystal Palace och Besiktas.

Kanske är det en taktisk förändring som också har underlättat för Brendan Rodgers vad avser lagets gamla spelare. I den nya uppställningen är det inte lika nödvändigt för Steven Gerrard att agera som defensiv mittfältare, en roll på planen han inte är utmärkt rustad för. Med en friare roll på planen så kan Gerrard komma mer till sin rätt med sina styrkor och samtidigt inte blottas i sina svagheter på samma sätt.

Flera har beskrivit detta som en förändring i spelfilosofi i Liverpool och hos Brendan Rodgers. I själva verket skulle jag se det som en tämligen pragmatisk taktisk förändring. Ett sätt att anpassa sig efter det spelarmaterial man nu har tillgång till, utifrån en analys av vad laget gör bra och gör dåligt, och har för styrkor och svagheter.

Liverpool har återfått en god mängd av sitt självförtroende under säsongens senaste månader. Samtidigt har spelschemat för Liverpool under den här perioden också varit någorlunda lätt, med något undantag, och det återstår för dem att bevisa att deras nya spel och taktik håller även i tuffare och mer avgörande sammanhang.

Ett första sådant test, i en mildare variant, kan sägas komma ikväll mot Southampton på bortaplan. Ett lag som ligger ovanför dem i tabellen och där en vinst skulle reducera det avståndet rejält. Southampton är samtidigt en tuff motståndare som kan ge Liverpool rejäla problem. Förlust och Liverpool kan befinna sig åtta poäng bakom Champions League-platserna.

Vilket möjligen skulle kunna få Dejan Lovren, Adam Lallana och Rickie Lambert att så här i efterhand ifrågasätta det kloka i att lämna Southampton för Liverpool för att öka sina chanser till Champions League-fotboll. Vilket helt säkert St Mary’s inte skulle ha något emot att påminna dem om.

:::

Be Champions!!

En titt på den globala fotbollens grymmaste nedflyttningsstrid

21 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

Det är naturligtvis toppstriden i Premier League som drar åt sig mest uppmärksamhet. Det är som det ska vara. Men samtidigt är det på sitt sätt en betydligt mindre oviss affär än nedflyttningsstriden i Premier League som ser jämnare och jäkligare ut än på många år.

En minst sagt intressant kontrast är att det skiljer fler poäng mellan Chelsea och Man City, på platserna ett och två i tabellen, än det gör mellan Burnley på 19:e plats och Everton på 12:e plats. Inom det poängavstånd som skiljer Chelsea från Man Utd på tredjeplatsen så ryms samtliga de nio sämst placerade lagen i ligan.

Att åka ur Premier League har alltid varit en mardröm för klubbarna i ligan, men med de hisnande höga TV-avtalen som har signerats på senare år så vore det nu värre än någonsin tidigare. Avtalen medför intäkter på en nivå som ger den sist placerade klubben i Premier League mer TV-intäkter än de regerande mästarna i Champions League. Bara en sådan sak.

Med så höga intäkter i Premier League så leder det till en frenetisk kamp i The Championship för att bli uppflyttade. Jakten på sportslig status och högre intäkter resulterar till viss del i något som nästan kan liknas vid ett fotbollens pyramidspel där klubbarna drar på sig skyhöga kostnader i förhoppningen om framtida intäkter.

Det kan göra de uppflyttade lagens situation rätt prekär. Leicester exempelvis spenderar för tillfället 133% av sin omsättning på löner. Ett problem men ett potentiellt betydligt större problem i The Championship. De ligger samtidigt sist i tabellen fem poäng under nedflyttningsstrecket. Att döma av klubbstyrelsens agerande så är de splittrade kring Nigel Pearsons framtid.

Burnley har inte riktigt samma problem i och med att de inte har spenderat så mycket eller dragit på sig så stora kostnader. Att åka ur Premier League vore naturligtvis tråkigt för dem, men inte den finansiella risk som är fallet för övriga klubbar. Inte minst QPR som redan sedan tidigare har brutit mot The Football Leagues financial fair play-regler.

Men om situationen är besvärlig för dessa tre nyligen uppflyttade klubbar så är den inte mindre ansträngande för Aston Villa och Sunderland, som båda i någon mening är stora klubbar och sedan länge etablerade i Premier League. För dem vore nedflyttning till The Championship en katastrof utav närmast bibliska proportioner.

Randy Lerner, Aston Villas ägare, har sedan flera år tillbaka försökt rensa upp i klubbens ekonomi för att på så vis göra klubben mer attraktiv för försäljning, en affärsidé som inte blir mindre gynnsam givet det nya TV-avtalet. Att i det här läget åka ur Premier League vore ett rejält väghinder i en sådan utveckling, utöver att så klart vara en sportslig fadäs för en av Englands mest meriterade klubbar.

Ändå har Aston Villa förlorat fem ligamatcher i rad och befinner sig under nedflyttningsstrecket, om än bara på målskillnad. Lerner är orolig vilket inte minst illustreras av att han gav Paul Lambert sparken för knappt två veckor sedan. Tim Sherwood har sedan dess fått i uppdrag att rädda Aston Villa kvar i Premier League.

Sunderlands situation är inte så värst mycket bättre den. Ett ledarlöst lag vid sidan av planen och i avsaknad av egen identitet på planen. Gustavo Poyet har skyllt på allt och alla i brist på resultat för vilket han fått mycket kritik. Under torsdagen skickade han ut ett till synes helt oredigerat ”öppet brev” till fansen vars syfte var oklart utöver att förklara att han ville att det skulle gå bra.

Det är samma visa varje säsong för Sunderland, en klubb i avsaknad av både riktning och organisation. Situationen har varit densamma i flera år, med fyra ordinarie managers på lika många år. Det började med Steve Bruce men är en utveckling som vare sig Martin O’Neill, Paolo Di Canio eller Gustavo Poyet har lyckats hejda.

Sunderland ligger i farozonen inte bara att åka ur Premier League utan också bli omkörda i sin region. Newcastle är förvisso en klubb som även de brottas med sina problem men som ändå presterar bättre än Sunderland och placerar sig högre än dem. Samtidigt ser Middlesbrough på väg att vara på väg upp i Premier League och kan alltså passera Sunderland i hissen. Trea i sitt närområde är knappast något som borde glädja Sunderland.

Det gemensamma för både Aston Villa och Sunderland är emellertid att de har befunnit sig i Premier League i många år, och har skaffat sig lönekonton därefter. Även om nedflyttade klubbar är behjälpta av fallskärmsbetalningar så riskerar det medföra en kostsam omställning om något av dessa lag skulle åka ur och tvingas spela i The Championship.

Vid sidan av dessa nämnda lag finns ytterligare tre lag som även de riskerar bli indragna i nedflyttningsstriden på allvar. Vare sig West Brom eller Crystal Palace har den kvaliteten eller jämnheten för att de ska kunna känna sig det minsta säkra. Everton har förvisso kvaliteten, men ingen vet hur nerverna påverkar dem om resultaten går dem emot och nedflyttning helt plötsligt börjar bli något av en realitet.

Det som framför allt borde oroa klubbar som Aston Villa och Sunderland är att deras formkurva pekar nedåt samtidigt som andra klubbars formkurvor pekar uppåt. Både Crystal Palace och West Brom har fått lyft efter nyår mycket tack vare nya managers, men även Hull och QPR har fått med sig resultat på senare tid som visar att de är på väg uppåt.

Vilka håller sig kvar?

Everton. Ligger bäst till tabellmässigt men verkar oförmögna att få till någon hållbar matchsvit i ligaspelet, med blott en vinst på sina sex senaste matcher. Bör vara alldeles för bra för att åka ur Premier League, men nedflyttningsnerver har orsakat märkligare saker. 90%

Crystal Palace. Har vunnit tre av sina sex senaste matcher och fått ett lyft med Alan Pardew som ny manager. Har ett bra försvarsspel och snabba, tekniska anfallare som kan producera mål och målchanser. Borde kunna känna sig rätt säkra på förnyat kontrakt. 95%

West Brom. Har tagit många viktiga poäng på slutet och har med Tony Pulis som ny manager blivit svåra att besegra. Viktigt är också att lagets tänkta målskytt Brown Ideye verkar ha kommit igång. Vinsten mot West Ham i FA-cupen var ett rejält styrkebesked. 80%

Sunderland. När ett lag befinner sig i motgång så är ledarskap något väldigt viktigt för att komma ur knipan. Sunderland saknar ett sådant ledarskap både på och vid sidan av planen. Poyet spelar väldigt negativt och verkar ovillig att ta risker framåt, samtidigt som laget inte är stabila nog bakåt. 40%

Hull. Det råder ingen tvekan om att Hull har bra spelare och kan göra riktiga bra fotbollsmatcher, men de kommer alldeles för sällan, och även när Hull spelar bra så har de en förmåga att ändå inte få med sig poängen. Kan Hull få fart på målskyttet så hänger de kvar. 50%

QPR. Tony Fernandes fick inte tag på sin drömmanager men Chris Ramsey verkar ändå vara ett solitt val. Fick en mycket bra start redan i sin första match med QPR:s första bortaseger för säsongen, mot Sunderland icke desto mindre. QPR saknar inte kvalitet i spelartruppen. 60%

Aston Villa. Sett till spelartruppen så borde inte Aston Villa behöva bekymra sig om nedflyttning, men så är ändå fallet. Ett skäl är att Aston Villa är ligans absolut svagaste lag offensivt, inte bara gör laget klart minst mål utan skapar också lägst antal chanser. Detta måste Tim Sherwood åtgärda, kanske genom att spela mer direkt? 40%

Burnley. Många tippade Burnley som dead men walking både inför och en bit in på säsongen. Framåt hösten så började dock Burnley överraska en hel del och fick med sig vinster och poäng. En poäng på de fyra senaste matcherna har dock fått återförenat Burnley något med verkligheten. 25%

Leicester. Jag menade för ett tag sedan att det vore en av Premier League-erans främsta “great escapes” om Leicester höll sig kvar i Premier League, något jag håller fast vid. Laget är avhängt i botten av tabellen, har ett tufft spelschema, släpper in för många mål och gör för få. 5%

:::

Be Champions!!

Engelsk fotboll har fattat värdet av PR om än ej socialt samhällsansvar

20 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

Fredagar brukar kunna bli lite mer filosofiska från min sida. Normalt sett brukar det vara fotboll, bara fotboll och inget annat än fotboll. Men fredagar brukar, ibland kunna bjuda på lite fotboll med samhälle, hur fotbollen tangerar några för dagen aktuella samhällsfrågor.

De senaste veckorna har givit upphov till några sådana reflektioner, av såväl ekonomisk som humanistisk karaktär.

Fotboll och rasism blev på något sätt omedelbart aktuellt i och med Arrigo Sacchi, den gamle tränarlegendaren från Milan och Italien, gick ut med sin alldeles egna variant av ”Jag är inte rasist, men… det finns alldeles för många svarta spelare i de italienska ungdomslandslagen”.

Knappt hann de engelska bror duktig-journalisterna svälja sin espresso innan ett gäng Chelseasupportrar skämde ut sig på en tunnelbana i Paris, där de knuffar ut en svart man från tåget samtidigt som de stolt skanderar att de minsann är rasister och det är så de vill ha det. Det som är ett problem i Italien är helt klart också ett problem i England.

Nu är det i och för sig inte första gången just Chelseas fans skämmer ut sig. I samband med John Terrys påhopp på Anton Ferdinand, för vilket Terry drog på sig fyra matchers avstängning, så valde vissa av Chelseas fans att i samband med match öppet skandera ”You know what you are, Anton Ferdinand, you know what you are!”

Chelsea som klubb hanterade kanske inte den situationen med någon större finess. Men vad avser tunnelbaneincidenten i Paris så kan ingen direkt klaga på klubbens reaktion då de tydligt markerar att detta är ett helt oacceptabelt beteende. Kanske är det lättare att göra mot fans än mot sina egna spelare och anställda.

Annars är väl detta något som trots allt är en skillnad mellan England och Italien. Den här typen av uttalanden och beteenden är legitima på ett annat sätt i Italien än vad de är i England. Det tråkiga med England är bara att det inte alla gånger känns helt genuint, utan väl så ofta mest är en inställning som har med PR att göra.

Anta att händelsen i Paris tunnelbana inte hade filmats och uppmärksammats, hade samma fans fortfarande riskerat avstängning?

Rasism är och förblir ett problem också inom engelsk fotboll. Många färgade spelare, ledare och fans vittnar om detta. Men det är så klart svårt att komma åt av många olika skäl. Ett är att det alltid är svårt att leda tankar och attityder i bevis. Ett annat är en rätt märklig åtskillnad mellan att ”vara rasist” och ”bete sig rasistiskt”.

Ett ofta använt argument mot anklagelser om rasism, särskilt när de är riktade mot spelare och tränare, är att de omöjligtvis kan vara rasister eftersom det minsann spelar svarta spelare i deras egna lag. Det där användes ju för att rättfärdiga såväl Luis Suarez som John Terry. Men argumentet är missriktat och bortser från något grundläggande i det mänskliga psyket.

Men kanske är även anklagelsen lite missriktad. För i själva verket kanske det inte handlar om rasism i sig utan mest allmän gammal hederlig intolerans och främlingsfientlighet, usch och fy för sådant som är annorlunda. ”Oss mot dom” med andra ord. Om något inte är som vi så är det inte bra, om det är något som vi inte riktigt känner till så är vi inte helt trygga med det.

Känner vi till något annorlunda så ändrar vi dock snart uppfattning om det. Och det förklarar så klart fans och spelare som häcklar andra spelare för hudfärg men uppskattar spelare med samma hudfärg i den egna lagtröjan. På samma sätt som svenskar kan säga sig tycka väldigt illa om invandrare men ytterst sällan tycker illa om invandrare de faktiskt känner. ”Alltså inte du, men alla andra…”

Sådant här är ju vanligare än vad man vill tro, det är en beklagansvärd mänsklig egenskap skulle jag säga. Ett skäl att engelsk fotboll ändå har kommit förhållandevis långt i de här frågorna är just att det är en så global liga med så många utländska spelare. Det är inte längre så mycket som är okänt och annorlunda, till skillnad från i exempelvis Italien och Spanien.

Men engelsk fotboll kan inte motarbeta rasism enbart när eller för att det är bra PR.

:::

Fotboll och ekonomi är ett annat återkommande tema på senare tid, allra helst i kölvattnet av att Premier League skrev på ett nytt TV-avtal för bara den brittiska marknaden värt en bit över hisnande fem miljarder pund.

Ännu mer pengar till Premier League har med förutsägbar självklarhet väckt en hel del debatt om pengar inom fotbollen, och den ojämlikhet som finns i ekonomiska förutsättningar inte bara mellan Premier League och andra klubbar eller gräsrotsfotbollen, utan även mellan fotbollen och samhället i övrigt.

Nu är det förvisso inte så att mer pengar till Premier League betyder mindre pengar till The Football League eller till gräsrotsfotbollen. Tvärtom faktiskt, i och med att Premier League skänker en andel av sina pengar till just dessa ändamål så betyder mer pengar till Premier League faktiskt också mer pengar till dem.

Men i ekonomins värld som i alla andra sammanhang så är allting relativt och det folk reagerar på är självklart att skillnaderna ökar. Och då är vi inte så rationella att vi ser det positiva i att alla faktiskt får det bättre än vad de har det nu, eftersom några får det ”mer bättre” än andra.

Ett antal mer eller mindre populistiska förslag har lyfts fram som en följd. Inte minst att ökade TV-intäkter borde göra så att klubbarna sänker biljettpriserna som anses alltför höga. Här kan jag delvis hålla med, även om klubbarna med viss rätta skulle hävda att de tar ut de priser som marknaden tillåter. De har inte fel i detta.

Man vill med detta troligtvis göra fotbollen mer tillgänglig även för mindre köpstarka samhällsgrupper. Men för det tror jag även andra mer omfattande förändringar behövs på de engelska arenorna, bland annat att differentiera biljetterbjudanden och tillåta safe standing-sektioner.

Något jag dock reagerat på är uppgifterna att väldigt få engelska klubbar faktiskt betalar alla sina anställda en så kallad ”living wage”, det vill säga en lön som täcker de mest grundläggande levnadsbehoven såsom mat och bostad. Av nuvarande Premier League-klubbar sägs det vara bara Chelsea som faktiskt gör det.

Vilket är något de borde vara glada för och alla andra klubbar skämmas för.

Inte minst här kommer ju någon form av samhällsansvar in i bilden och inte minst här sticker ju skillnaderna i ögonen. Engelska klubbar kan betala mediokra fotbollsspelare skyhöga veckolöner men klarar inte av att ge sina anställda en dräglig tillvaro.

Premier League, genom sin VD Richard Scudamore, menar att det där är något som är upp till klubbarna själva att bestämma. Och det stämmer förvisso att det är upp till dem, men det är samtidigt en väldigt feg tillflykt. Premier League drar sig inte för att ställa en mängd andra krav på klubbarna för att få delta, så varför skulle inte det här också kunna vara ett sådant krav?

Det vore, om inte annat, bra PR.

:::

Be Champions!!

Everton är det enda engelska laget som har råd att fokusera på Europa League

19 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

Som att se Larry Wildman köra över ett stup, i min nya Maserati. Så beskrev Gordon Gekko blandade känslor i Oliver Stones kultrulle Wall Street. Det är också med liknande blandade känslor som vi betraktar Europa League. På samma gång en prestigefull europeisk cupturnering som ett jäkla skit som det har tagit massa tid och energi att baxa ända hit.

Europa Leagues 16-delsfinaler drar igång ikväll. Tre engelska lag deltar i slutspelet. Everton och Tottenham som båda har kvalificerat sig via höstens gruppspel. Samt Liverpool som har kvalificerat sig genom att inte kvalificera sig för Champions Leagues gruppspel. Everton möter Young Boys, Liverpool möter Besiktas och, i vad som verkar vara det mest spännande mötet på förhand, Tottenham möter Fiorentina.

Engelska klubblag har normalt sett behandlat Europa League ungefär som man brukar behandla icke inbjudna gäster. Visst, man försöker vara trevlig och så gästfri som möjligt men i själva verket så väntar man bara på att de ska lämna festen. De engelska lagen har lett och varit trevliga och sagt de rätta sakerna om Europa League men har i själva verket varit minst lika glada när turneringen varit över för dem.

Status och pengar är självklart viktiga anledningar till detta. Champions League är den prestigefyllda turneringen i England och Europa League är dess fattiga kusin i dubbel bemärkelse. Det finns heller inga finansiella incitament för engelska klubbar att göra bra ifrån sig i Europa League, tvärtom så utgör Europa League snarare en finansiell risk då det gör det svårare för många lag antingen att kvalificera sig till Champions League eller till och med hålla sig kvar i Premier League.

Varje säsong undrar man om detta möjligen nu kommer vara annorlunda, men väldigt lite tyder i själva verket på att så är fallet. Everton är utan tvekan det svagaste av de tre deltagande engelska lagen men ändå kan det förmodligen vara så att det också är laget som kan förväntas gå längst. Av det enkla skälet att de helt enkelt inte har något att förlora på att ge järnet i Europa League under våren – de riskerar inte åka ur Premier League men kommer heller inte kvalificera sig för Champions League.

Både Liverpool och Tottenham är självklart klubbar med såväl kvalitet som kompetens att vinna Europa League. Men det är samtidigt mycket osannolikt att de gör det. Och en stor anledning till det är att båda lagen är inblandade i en het och väldigt tuff strid om Champions League-platserna. Både ekonomi och status talar för att Liverpool och Tottenham kommer prioritera ligaspelet långt före Europa League.

Inget av de deltagande engelska lagen kommer självklart vilja förlora. Men små närmast omärkbara signaler om att de europeiska matcherna inte är lika viktiga som ligamatcherna kommer påverka spelarnas och ledarnas mentalitet och inställning, på samma sätt som i exempelvis FA-cupen och Ligacupen. Kanske är det något som skulle förändras först vid en eventuell semifinal när den europeiska titeln faktiskt börjar bli lite mer påtaglig.

Genom åren har framför allt tyska, spanska och portugisiska lag presterat riktigt bra i Europa League. Beundransvärt naturligtvis och något som varit till fördel för dessa lag och ligor, inte minst Bundesliga som fick fler Champions League-platser till stor del tack vare de tyska lagens framfart i Europa League. I någon mening är detta säkert kulturellt betingat men där finns även både ekonomiska och sportsliga skäl.

Konkurrenssituationen i dessa ligor är en annan. Stora klubbar som Tottenham och Liverpool vet med sig att de måste göra en i det närmaste fantastisk säsong, med deras mått mätt, för att kvalificera sig till Champions League. Lag i La Liga och Bundesliga vet att de behöver göra en normalbra säsong så har de goda chanser att kvalificera sig för Champions League. Det möjliggör andra prioriteringar av ligaspel relativt europeiskt cupspel.

Vi som supportrar vill självklart att det ska gå bra för våra respektive lag, även i Europa League, men jag tror inte ens att vi själva klarar av att uppmana samma entusiasm för en match i Europa League som för en vanlig liga- eller cupmatch. Det får antas spegla klubbarnas inställning. UEFA har försökt angripa problemet genom att göra så att det vinnande laget kvalificerar sig till Champions League, men det finns andra saker som också behöver förändras.

Det är vare sig möjligt eller önskvärt att komma ifrån att Europa League är en turnering som är underordnad Champions League. Det säger sig självt. Europa League skulle dock kunna fungera som en aptitretare inför Champions League, men placeringen på torsdagar omöjliggör detta. Ingen är särskilt intresserad av en aptitretare direkt efter huvudrätten. Med Europa League på tisdagar, och Champions League på onsdagar och torsdagar, så skulle intresset kunna bli ett annat.

Av enkla ekonomiska skäl, sponsorintäkter och annonsintäkter bland annat, så lär detta knappast bli av, men formatet i Europa League skulle vinna på att bli kortare och enklare. Istället för att vara en ren karbonkopia på Champions League så skulle Europa League kunna profilera sig genom att vara en renodlad cupturnering, som i gamla tider. Det skulle också minska belastningen på spelschemat och göra det mindre kostsamt för samtliga klubbar att ta Europa League på allvar.

Nu är dock Europa League som det är, och det är så man för förhålla sig till turneringen inom överskådlig framtid. Hur går det då? Det är så klart ogörligt att säga i det här läget men Europa League har i alla fall den egenheten att i det här läget har lottat både denna och nästkommande omgång. Lite tillåts vi alltså att titta i spåkulan.

Everton. Vann sin grupp och gjorde bland annat processen kort med tyska ligatvåan Wolfsburg. Har presterat väsentligt bättre i Europa League än vad de gjort i Premier League. Utan risk att åka ur Premier League och utan chans att ta sig till Champions League så kan de också fokusera mer helhjärtat på ett europeiskt cupäventyr. Vinner mot Young Boys i 16-delen men kommer få en tuff kamp i åttondelen mot antingen Torino eller Athletic.

Liverpool. Kommer ägna våren åt att jaga Champions League men har ändå en europeisk cuptradition att falla tillbaka på. Laget är skyhöga favoriter mot Besiktas och kan även förväntas besegra antingen PSV eller Zenit i en åttondelsfinal. Få skulle bry sig alltför mycket, men ett Europa League utan Liverpool i kvartsfinalen vore lite av en skräll.

Tottenham. Förmodligen det starkaste av de engelska lagen i Europa League men också laget med den tuffaste lottningen. Fiorentina ligger i toppen av Serie A-tabellen och får även avsluta på hemmaplan. Vid vinst i 16-delen väntar antingen Celtic eller Inter i åttondelen. Samtidigt är Tottenham naturligtvis djupt inblandade i fighten om Champions League-spel. Förmodligen det lag som kommer få slita mest med sina prioriteringar.

Vad gäller Tottenham finns i min mening två frågor. Har Tottenham tillräcklig bredd i sin spelartrupp för att kunna utmana på två fronter under återstoden av säsongen? Har Tottenham erfarenheten och kunnandet att kunna utnyttja en sådan bredd? Om svaren på dessa båda frågor visa sig vara ja så kan Tottenham mycket väl vinna Europa League i år.

:::

Be Champions!!

Otydligt ledarskap är Sunderlands stora dilemma

18 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

BBC publicerade för någon vecka sedan en rätt rolig sammanställning över dumma saker som managers gör när de är utsatta för press. Bland annat togs Kevin Keegans berömda meltdown upp, Rafa Benitez fact-jakt, Phil Browns halvtidsprat med spelarna ute på planen, Paolo Di Canios hetsiga kroppsspråk och så vidare.

I vissa fall handlar det så klart om att skylla ifrån sig. Det där med att undfly ansvar är förvisso något som de flesta managers ägnar sig åt till och från, men få har gjort det fullt så ofta och genomskinligt som Sunderlands Gus Poyet på senare tid.

Resultaten har onekligen inte gått Sunderlands väg. Inte i ligaspelet där Sunderland genom sin förlust mot QPR alldeles nyligen befinner sig indragna i vad som verkar bli en väldigt tät nedflyttningsstrid. Inte i Ligacupen där Sunderland gjorde en slät figur och åkte ut i fjärde omgången på hemmaplan mot Stoke. Inte i FA-cupen där Sunderland i helgen åkte ut mot League One-laget Bradford på bortaplan.

Fansen på Valley Parade var självklart allt annat än roade och markerade både missnöje och preventiv respons genom att kollektivt skandera: ”It’s always our fault, it’s always our fault, Gustavo Poyet, it’s always our fault!”

Det hela tog sin början för någon månad sedan när Poyet bemötte fansens kritik mot ett tråkigt och fantasilöst spel med att kritisera dem för att ”leva i det förgångna”. Att som manager vända sig mot de egna fansen är sällan någon särskilt klok taktik, men som om inte det var nog så valde Poyet efter helgens förlust mot Bradford att attackera en annan mäktig intressegrupp, det vill säga media.

Enligt Poyet var det nu medias fel att fansen inte gillade honom. Enligt honom skulle fansen gilla honom om det var de som kom på presskonferenserna, inte media. Poyet menade att om man reste upp en mur runt hela Sunderland så skulle allt vara frid och fröjd med fansen, vilket i och för sig inte vore en åtgärd som skulle exkludera en minst lika kritisk lokaltidning i Northern Echo.

Efter att ha alienerat såväl fans som media så vore det kanske bra om Poyet inte också irriterade den tredje maktbasen, det vill säga klubbledningen. Men jodå: ”I’m a head coach. I don’t make the squad, that’s not my job. I’ve got four defenders, I play what I’ve got. /…/ The rest, I’m sorry, I’m not going to take.”

Att Poyet poängterar att han inte är manager är självklart en inte särskilt väl dold kritik av klubbledningen i allmänhet och Sunderlands sportchef i synnerhet. Poyet har varit kritisk mot Lee Congleton tidigare under säsongen, trots att denne värvade nio spelare till klubben varav fyra försvarare och en målvakt.

Det är lätt och kanske lite orättvist att kritisera en manager, eller head coach, för vad han säger i stundens hetta direkt efter en match, och de flesta av Poyets dummaste kommentarer har kommit direkt efter match. Han är hetlevrad, vilket inte borde vara någon nyhet för de som följt honom både i Sunderland och innan dess i Brighton. Samtidigt är det en aspekt som ingår i hans jobb och en ansvarig som hela tiden signalerar att allt är någon annans fel får till slut problem i sitt ledarskap.

Att skylla på media och fans är enbart ren och skär idioti då det bara skapar illvilja och inte kan leda till något konstruktivt alls. Att skylla ifrån sig på en sportchef eller på klubbledningen kan i alla fall ha någon form av politisk poäng, särskilt som hela konstruktionen med en sportchef istället för en allsmäktig manager faktiskt lämnar utrymme för trovärdigt tvivel.

Men en manager eller head coach som insisterat att inget är hans fel och allt är någon annans fel gör till slut sig själv till åtlöje som ingen till sist är intresserad av att lyssna på. Allra helst som det trots allt finns ett antal punkter som konkret och bevisligen måste anses vara Gustavo Poyets ansvar, såsom exempelvis:

Köpet av spelare från Brighton. Även om Poyet hävdar att han har haft inget att göra med klubbens värvningsarbete så framstår det som märkligt att Sunderland såsom av en händelse har värvat två spelare från Poyets förra klubb Brighton. Både Will Buckley och Liam Bridcutt har haft mycket begränsat framgång i Sunderland sedan de kom till klubben.

Uttagningen av Jozy Altidore. Oavsett Poyets inflytande på Sunderlands värvningar så är det ändå han som tar ut laget, och att fortsätta ta ut en allt annat än lyckad Altidore, bland annat på Steven Fletcher som bevisligen har vad som krävs i Premier League, kan inte beskrivas eller avfärdas som någon annans beslut än Poyets eget.

Förtroendet hos spelartruppen. Baksidan med att ta handen från sin egen spelartrupp och placera ansvaret för den hos sportchefen är att det lätt och rätt uppfattas som en missförtroendeförklaring av sina egna spelare. Det är knappast något som är ämnat att göra det egna laget bättre och ge dem ett större självförtroende.

Sunderland är utslagna ur båda cuperna, har endast vunnit två ligamatcher sedan november och ligger två poäng ovanför nedflyttningsstrecket när vi börjar närma oss säsongens spurtsträcka. Lagets spel är såväl energilöst som ineffektivt.

Något managerbyte ser inte ut att vara aktuellt för Sunderland under säsongen, men ska Sunderland hålla sig kvar i Premier League så behövs både spelare och ledare som tar sitt ansvar, inte en head coach som i sin iver att undvika ansvar gör sig ovän med fans, media, klubbledning och spelare. Att undvika ansvar är chefskap i sina sämre former.

Vad Sunderland behöver är ledarskap. Ledarskap handlar om att ta ansvar.

:::

Be Champions!!

Chelsea är favoriter i Paris men bör jaga ett bortamål

17 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

Med en sjupoängsledning i Premier League, en plats i finalen i Ligacupen mot Tottenham, och en stundande åttondelsfinal i Champions League, i vilken man är uttalade favoriter, så är Chelsea till synes på väg mot sin mest framgångsrika säsong i klubbens historia.

Nu är det förvisso långt kvar på säsongen, och inte minst i Champions League är vägen lång och marginalerna små, men Chelsea har en chans att den här säsongen lyckas med vad de aldrig har lyckats med förut – nämligen att vara framgångsrika i både ligaspel och europeiskt cupspel under en och samma säsong.

Chelsea har vunnit ligan flera gånger tidigare, 2005-06 samt 2010, men nådde aldrig hela vägen i Champions League, med en finalplats och ett antal semifinalförluster under den här tidsperioden. Barcelona, Liverpool och Man Utd stod ivägen för större framgång. När Chelsea 2011-12 väl lyckades vinna Champions League så slutade man sexa i ligan.

På samma sätt är José Mourinho en av de mest framgångsrika i Champions League under de senaste tio åren, han har bland annat vunnit turneringen två gånger. Men han lyckades aldrig vinna Champions League med Chelsea.

Det stora uppdraget för José Mourinho under sin andra tid i klubben är som jag ser det att göra Chelsea till en klubb som på samma gång klarar av att dominera i både Premier League och i Champions League, och utmana om och vinna titlar både i England och i Europa samtidigt. Det är en tuff uppgift som endast två engelska klubbar i historien har mäktat med, och sedan Champions League infördes endast en manager.

Chelsea första hinder i slutspelet den här säsongen är PSG, som i mångt och mycket kan beskrivas som en fransk motsvarighet till just Chelsea eller möjligen Man City. Och på samma sätt som för en gång i tiden Chelsea så är det just Champions League som är PSG:s stora målsättning.

De båda lagen möttes redan förra säsongen, fast då i kvartsfinal. PSG vann då den första matchen i Paris med 3-1, innan Demba Ba i returmatchens slutminuter såg till att Chelsea gick vidare på fler gjorda bortamål. Det var jämnt då, till viss del avgjorde Chelseas rutin, men sedan dess får man säga att Chelsea och PSG har gått lite olika vägar i sin utveckling.

Chelsea förstärkte snabbt och bestämt i somras, leder ligan med god marginal, är kvar i Champions League och befinner sig i en ytterligare cupfinal. PSG å andra sidan ligger trea i Ligue 1 några poäng bakom Lyon, är förvisso kvar i båda de franska cuperna, men anses allmänt ha betydligt mindre chans mot Chelsea den här säsongen än vad de ansågs ha för chans förra säsongen.

PSG är till stor del samma lag den här säsongen som de var förra. Åtminstone nio av de förväntade startspelarna är desamma som startade förra säsongens match mot Chelsea på Parc des Princes. De möter dock ett i stora delar annorlunda men betydligt starkare Chelsea, som har förstärkt på nyckelpositioner i laget. Både Diego Costa och Cesc Fabregas gör Chelsea till en betydligt mer formidabel motståndare i år.

Ändå tror jag Chelsea får akta sig i den här åttondelsfinalen. PSG lär vara synnerligen motiverade att gå långt i Champions League, de har rimligtvis lärt sig ett och annat från förra säsongen, och givet att favoritskapet landat så tungt på Chelsea så kan de på samma gång spela till stor del utan press. På sista tiden verkar också PSG:s spel ha skakat av sig en del av de problem som plågat laget.

Det som visade sig avgörande förra året var förmågan att göra mål på bortaplan, eller omvänt uttryckt förmågan att hålla tätt på hemmaplan. Eden Hazard gjorde det så viktiga målet för Chelsea förra säsongen. Vi vet att José Mourinho kommer att välja försiktighet först ikväll, men med spelare som Hazard, Diego Costa, Oscar och Willian har han goda chanser att trots det få med sig både mål och vinst.

Mycket med matchen ikväll känns som ett förspel där allt egentligen handlar om att skapa sig bästa möjliga förutsättningar inför returen på Stamford Bridge. Det är inte ikväll det avgörs, utan det är snarare ikväll som de båda lagens chans till avancemang kommer att bestämmas.

:::

Lorenzo Medici rankade de återstående lagen i Champions League för en knapp vecka sedan. Mot den rankingen har jag inga stora invändningar, men här är i alla fall min motsvarighet (med Medicis ranking inom parentes):

1) Bayern München (1)
2) Barcelona (4)
3) Real Madrid (3)
4) Chelsea (2)

5) Man City (9)
6) Arsenal (7)
7) Atlético Madrid (5)
8) PSG (11)

9) Juventus (6)
10) Dortmund (10)
11) Porto (8)
12) Bayer Leverkusen (12)

13) Shakhtar Donetsk (16)
14) Basel (14)
15) Schalke (15)
16) Monaco (13)

Om vi nu ska tro på den rankingen, så måste ju det betyda att de lag som går till kvartsfinal är Bayern, Barcelona, Real Madrid, Chelsea, Arsenal, Atlético Madrid, Juventus och Porto.

Fotboll är dock sällan så enkelt.

:::

Be Champions!!

Allt började en gång i tiden med Preston North End

16 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

Tradition är ett ord och ett begrepp som ofta lyfts fram i samband med FA-cupen. En av de bästa sakerna med FA-cupen är att de möjliggör för klassiska engelska klubbar att mötas igen, även om flera divisioner kanske skiljer dem åt i ligaspelet. Och med den tradition som trots allt finns både i FA-cupen och i dessa klubbar så kan man aldrig riktigt vara helt säker på hur utfallet i dessa matcher blir.

Manchester United är utan tvekan en traditionsrik klubb inom engelsk fotboll. Men när de ikväll beger sig den korta resan till Deepdale för att möta Preston North End i FA-cupens femte omgång, så möter de en klubb vars historia är om inte mer framgångsrik så i alla fall minst lika omfångsrik.

Preston North End var en av de tolv klubbar som 1888 bildade The Football League, det vill säga den engelska ligafotbollen. De var den tidiga engelska fotbollens stora dominanter. Preston vann de båda första ligatitlarna, 1888-89 samt 1889-90. 1888-89 blev Preston även det första och hittills enda engelska laget att gå obesegrade en hel säsong, det vill säga i både ligan och i FA-cupen.

Preston fortsatte vara en av de stora klubbarna inom engelsk fotboll under resten av 1800-talet. Några fler liga- eller cuptitlar blev det dock inte, och Preston skulle ta sin nästa och senaste titel 1938 när man återigen vann FA-cupen genom att i finalen besegra 1930-talets engelska fotbollsdominanter Huddersfield med 3-1.

Preston var stora i den engelska ligafotbollens begynnelse. Långt innan det vi idag kallar för den moderna fotbollen hade slagit igenom. Till och med långt innan den engelska fotboll vi själva idag tittar tillbaka på med nostalgi i våra blickar hade hunnit växa fram.

Ändå lever Prestons arv undermedvetet vidare i den engelska fotbollskulturen där deras bidrag informerar vårt eget förhållningssätt. Det var Preston som för första gången vann dubbeln – The Double – och såg det begreppet ges liv. Det var också Preston som gav liv åt begreppet Invincibles genom att förbli obesegrade under en hel säsong.

En måttstock skapades mot vilken dagens klubbar fortfarande utvärderas.

Prestons största och mest berömde spelare genom tiderna är Tom Finney, som spelade för klubben mellan 1946 och 1960. Preston är och förblir den enda klubb som Finney spelade för, och för dem gjorde han totalt 473 matcher. Han står staty utanför läktaren som bär hans namn, The Sir Tom Finney Stand. Hans storhet och betydelse för laget beskrivs kanske bäst av att Preston säsongen efter Finney slutade åkte ur högsta ligan för att aldrig återvända.

Preston lever ett betydligt mer blygsamt liv för tillfället. Laget har genom åren pendlat mellan vad som idag kallas för The Championship och League Two, det vill säga mellan andra och fjärde divisionen inom engelsk fotboll. Hittills har dock Preston aldrig åkt ur The Football League som man var med om att grunda, och med sina 116 raka säsonger i The Football League så förblir Preston resultatmässigt en av de mest framgångsrika engelska klubbarna.

Idag befinner sig Preston i League One, där man efter 29 omgångar ligger på fjärde plats i tabellen, med tio poäng ned till femteplatsen och med hugg på andraplatsen och automatisk uppflyttning. Med Simon Grayson som manager har man lyft sig från några säsongers mittenplaceringar i League One och om Preston tar sig till playoff så blir det andra säsongen i rad man ger sig själva chansen att återvända till The Championship.

Att komma tillbaka till The Championship vore dock bara det första steget för Preston North End, vars målsättning inte rimligtvis kan vara att utmana om titlar som klubben kunde i den engelska fotbollens begynnelse, men i alla fall att ta sig tillbaka till den engelska högstadivisionen som de inte bara var med om att grunda, utan att också först vinna.

Enligt en tradition som inleddes 1948 så begraver Prestons fans i samband med festligheter en kista för varje nedflyttning i Bamber Bridge, en kista som därefter tas upp ur marken när laget återigen flyttats upp. Genom åren har åtta kistor begravts men endast sex lyfts upp ur marken igen.

Kanske är detta en talande symbol för Prestons historia – två kistor i marken under Bamber Bridge. Det går emellertid att diskutera huruvida symbolen är själva kistorna eller snarare strävan att få upp kistorna ur marken igen. Preston är en klubb vars anrika historia i någon mening är begravd men som klubben och dess fans gärna vill göra levande igen.

Om Preston har en god chans att få gräva upp en av kistorna efter denna säsong så är det dock en lång väg kvar innan den sista kistan kan grävas upp. I väntan på detta är dock FA-cupen och en match mot Man Utd ett utmärkt tillfälle att återigen markera sin närvaro inom den engelska fotbollen, också på dess högsta nivå.

Det finns viss historik mellan Preston och Man Utd. De båda klubbarna har förvisso inte stött på varandra sedan 1972, men båda klubbarna har sina rötter i den engelska fotbollsfabriken i nordväst. Ett mått av förbittring finns också sedan säsongen 2010-11, när Preston åkte ur The Championship. Manager då var Darren Ferguson som fick sparken i slutet av 2010. Hans far, Alex Ferguson, beslutade då att som ren hämnd återkalla sina utlånade spelare.

Alex Ferguson ska närvara på Deepdale ikväll. Prestons klubbledning och ordningsmakt har bestämt att därför införa extra säkerhetsåtgärder, i vad som känns som en i alla fall på förhand något överdriven försiktighetsåtgärd. Men man kan i alla fall räkna med en intensiv cupatmosfär på Deepdale, och en allt annat än lätt match för Man Utd.

Många kommer att hålla Preston ikväll, förmodligen alla som inte råkar vara en Man Utd-supporter. Och det är väl okej, Preston är en klubb som är lätt att gilla tack vare dess historik och tradition, och i det här fallet också för att de slår ur förväntat underläge. Och, precis som Prestons egna supportrar kommer att sjunga inför och under kvällens match, till Elvis Presleys melodi: ”Take my hand, take my whole life too. For I can’t help falling in love with you!”

I det avseendet så är Preston North End fortfarande liktydigt med engelsk fotboll.

:::

Be Champions!!

Middlesbrough har fått ett lyft med Aitor Karanka

15 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

Middlesbrough är för många en påminnelse om de tidiga åren i Premier League under 1990-talet, när utländska spelare som Juninho och Fabrizio Ravanelli lyfte laget till ett av de mer fräscha och spännande i den engelska liga som började hitta sina fötter i ett alltmer medialiserat fotbollsklimat.

Efter att ha varit en av klubbarna som var med och grundade Premier League 1992, så kom Middlesbrough efter nedflyttning första säsongen tillbaka till Premier League 1994. Med en enda säsongs undantag, då Middlesbrough åkte ur Premier League på grund av ett poängavdrag, så deltog klubben i Premier League i 15 år mellan 1994 och 2009.

Alltsedan nedflyttningen till The Championship har Middlesbrough varit en av de klubbar som alltid nämnts för uppflyttning igen, dock utan att lyckas. Gareth Southgate, Gordon Strachan och Tony Mowbray har samtliga misslyckats med uppgiften med ett Middlesbrough som aldrig riktigt har lyckats prestera i enlighet med de förväntningar som funnits på laget.

Ny manager för Middlesbrough halvvägs in på förra säsongen blev Aitor Karanka, tidigare spansk vänsterback och även assisterande coach i Real Madrid. Karanka är den förste icke-brittiske managern i Middlesbrough och på samma gång en ung och talangfull utländsk manager i The Championship som flugit under de flestas radar.

I och med vinsten mot Blackpool i förra ligaomgången så gick Middlesbrough för första gången den här säsongen upp i ledningen i The Championship, och framstår alltså som en av de huvudsakliga kandidaterna för uppflyttning till Premier League. Men även under den här säsongens cupspel har Middlesbrough visat att de inte är något lag att leka med.

Arsenal är det tredje engelska storlaget, som därtill spelar i Champions League, som Middlesbrough drabbar samman med den här säsongen. I september for laget till Anfield och tog Liverpool till en väldigt långdragen och dramatisk straffläggning. För bara några veckor sedan svarade man för en av den omgångens skrällar när man i FA-cupens fjärde omgång besegrade Man City på Etihad.

Kan Middlesbrough ta Liverpool till straffar och vinna mot Man City, i båda fallen på bortaplan, så kan Middlesbrough självklart även vinna mot Arsenal. Men det är ingen lätt uppgift och de två tidigare matcherna gör självklart inte uppgiften lättare – Arsenal är förvarnade.

Aitor Karanka arbetade tillsammans med José Mourinho i Real Madrid och det är med denna erfarenhet i sitt bagage som Karanka har tagit sig an uppgiften att lyfta Middlesbrough. Framför allt har det handlat om att få en trupp med individuella spelare att sätta lagets prestation i första hand, snarare än att se blott och enbart till sig själva.

Att se till lagets mål i första hand har hjälpt Aitor Karanka att implementera ännu en förändring som annars hade kunnat leda till mycket gnäll, nämligen en omfattande rotationspolicy. Fördelen för Karanka och Middlesbrough är att de på så vis har 22 spelare att tillgå snarare än en alltmer sliten startelva. En stor fördel under en lång säsong där Middlesbrough ska balansera både FA-cupen och en 46 matcher lång ligasäsong.

Det har också gett resultat. Aitor Karanka överraskade de flesta genom att göra sju ändringar inför veckans viktiga ligamatch mot Blackpool på Bloomfield Road. Det hade knappast lyckats om inte Middlesbroughs spelare varit hyfsat vana vid läget. Inte heller hade Jonathan Woodgate, 35 år och skadedrabbad och utan en match på flera månader, kunnat komma in och göra en så bra match som han gjorde.

Med Daniel Ayala lårskadad, vänsterbacken George Friend tveksam på grund av sjukdom, och Tomas Kalas samt Adam Forshaw otillgängliga, så kommer Middlesbrough behöva gå runt på spelare också i dagens match mot Arsenal, och det är en styrka att de är vana vid det.

Efter att precis ha tagit ledningen i The Championship, och med chansen att ta sig tillbaka till Premier League för första gången sedan 2009 en alltmer påtaglig möjlighet, så vore det förståeligt om Middlesbrough och Aitor Karanka skulle se det som viktigare att förbereda sig inför onsdagens match mot Birmingham än en på förhand väldigt svår cupmatch.

Karanka verkar emellertid inte tänka riktigt på det viset utan betonar istället hur cupmatcher, och chansen att möta de bästa lagen och spelarna i England, faktiskt lyfter laget och ger dem självförtroende. Och resultaten bekräftar hans uppfattning. Efter att Middlesbrough vann mot Man City har laget tagit tre raka ligasegrar – mot Brentford, Charlton och Blackpool.

Arsene Wenger är den mest långvarige managern i sin klubb inom engelsk fotboll. Aitor Karanka är en av de nyaste. Han har knappast varit lika högljudd som en del av hans närmaste motsvarigheter, såsom Paolo Di Canio och Gus Poyet, som båda har eller har haft ansvar för en av Middlesbroughs närmaste rivaler, Sunderland. Inte heller nämns hans namn lika ofta som Tim Sherwood, Tony Pulis, Harry Redknapp eller andra kända brittiska hushållsnamn.

Med Middlesbrough har dock Aitor Karanka uppnått resultat som talar högt och tydligt för sig själva. Skulle Middlesbrough besegra Arsenal så vore det en överraskning men inte någon världsomvälvande sådan. Inte heller vore det någon stor överraskning om vi förr snarare än senare får göra bekantskap med Aitor Karanka i Premier League.

Kanske redan nästa säsong tillsammans med Middlesbrough.

:::

Be Champions!!

FA-cupen kommer alltid ha ett bestående värde inom den engelska fotbollen

14 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

“An FA Cup tie between Watford and Crystal Palace on a cold winter’s day in 2008 won’t stand out in your mind – even if you support one of the clubs who were involved – and it certainly shouldn’t. But it’s a day I’ll always remember.

This could be our ticket to the next round of a competition which had given me glimpses of its magic but snatched them away just as quickly. /…/ so perhaps you can imagine how I felt at training on the day before that third-round game with Watford, when Neil read out the team and we discovered that he was fielding a weakened side. My heart sank.

You wouldn’t believe the difference it makes, knowing that your team is going to be below strength. The routines were the same as they are in every game. Same pre-match food, same bed time. But as soon as we’d seen the line-up, training had a different feel. It was a lot more low key; a lot more relaxed.

The game itself, on a muddy Vicarage Road pitch, certainly wasn’t a classic. Even Watford themselves were probably not at full pelt and the 10,480 attendance was well down on their 16,000 average for that season. It was a clear sign that the FA Cup had lost some of its appeal with the public.

The 11 lads who represented Palace that day certainly didn’t let the club or supporters down. But Watford were the better team. We were trailing 1-0, with 10 minutes to go, when I can clearly remember having a chance to equalise and one of the Watford players sarcastically shouting: ‘What are you doing? Neither of us want a replay.’

Just after that, the referee ended the tie and after the formalities of shaking hands and wandering over to applaud the travelling Palace fans, I couldn’t help thinking that an opportunity had gone forever.”

Vi talar ofta om FA-cupen och vad den betyder, men allt som oftast pratar vi om det utifrån vårt eget supporterperspektiv eller, möjligen, så gör vi det utifrån någon form av klubbperspektiv, vad är så att säga bäst för klubben eller laget just den säsongen.

Mer sällan pratar vi om det utifrån ett spelarperspektiv, möjligen för att vi inte själva är spelare.

Jag ramlade över följande berättelse av James Scowcroft, som nu för tiden är ungdomstränare i Ipswich, men som vid tidpunkten för den här händelsen var en åldrande anfallare i Crystal Palace, och som ger sitt perspektiv på den eviga frågan vad gäller att prioritera ligaspel gentemot cupspel, och ambitionen att ta sig till eller hålla sig kvar i Premier League kontra att gå långt i FA-cupen eller Ligacupen.

Scowcroft var 32 år gammal vid den här tidpunkten, och han hade börjat reflektera över att han närmade sig slutet på sin karriär, och att det alltså inte skulle komma så många fler chanser att göra bra ifrån sig bland annat i just FA-cupen, en cup han fantiserat om att gå långt i sedan barnsben. Bortamatchen mot Watford var svår men alls inte omöjlig.

Crystal Palace hade fått ett lyft den här säsongen i och med att Neil Warnock tagit över som manager i början av säsongen. Laget låg näst sist i tabellen i början av oktober när Warnock tog över och låg på playoff-plats i januari när den här matchen i FA-cupens tredje omgång skulle spelas. Premier League var helt plötsligt ett realistiskt mål.

Som historien förtäljer så väljer alltså Neil Warnock att vila spelare, eller rotera laget som det också brukar kunna heta. James Scowcroft beskriver den känsla som därmed sprider sig i spelartruppen. Det är inte det att man gör saker annorlunda, men det skapas en känsla av att matchen inte är att ta på samma allvar och man gör därmed samma saker med lägre intensitet och lägre grad av ansträngning.

Crystal Palace förlorar en tämligen tam inställning mot Watford med 0-2, det blev aldrig någon riktig match av det. Scowcroft beskriver rätt väl hur känslan av oviktighet spridit sig också till läktarna och där spelarna hellre undviker ett omspel än bekymrar sig om att vinna eller förlora matchen. Efter matchen reflekterar Scowcroft över den möjlighet som gått till spillo.

Crystal Palace åkte alltså ur FA-cupen redan i den tredje omgången. Några månader senare stod det klart att de inte heller skulle lyckas ta sig till Premier League. De kom till playoffspel, men väl där förlorade man en jämn semifinal mot Bristol City efter förlängning.

Post hoc, ergo propter hoc. En av de vanligaste fällorna för ett logiskt och intelligent resonemang. Att något händer efter något annat betyder inte att det nödvändigtvis eller ens sannolikt beror på det som hände först. Men det är ändå lätt att föreställa sig att Crystal Palaces kapitulation i FA-cupen i alla fall inte var dem till hjälp rent mentalt när de några månader senare ska spela playoff mot Bristol City, en semifinal i vilken de var favorittippade.

De som menar att Crystal Palace gjorde rätt som dumpade FA-cupen måste mena att laget annars inte hade lyckats ta sig till playoff, eller väl i playoff lyckats ännu sämre än vad de nu trots allt gjorde. Men ett sådant påstående är ju inte mindre teoretiskt eller fluffigt än reflektionen att Crystal Palace kan ha förlorat på sin kapitulation.

Helt klart är dock att beslutet att vila spelare, i praktiken dumpa FA-cupen och ställa upp med ett försvagat lag, ledde till att spelartruppen, eller åtminstone vissa spelare, demoraliserades. På samma sätt som en cupvinst kan lyfta ett lag så bör en neslig cupexit kunna sänka ett lag.

Men inte minst är det också ett tragiskt beslut där väldigt snäva klubbintressen och kortsiktiga managerperspektiv tillåts våldföra sig på spelarnas drömmar och förhoppningar.

Kanske är det här ett mer påtagligt problem i de mindre och medelstora engelska klubbarna, de som befinner sig nedanför Premier Leagues absoluta toppskikt. Här finns en större andel brittiska spelare, som har en mer personlig relation till FA-cupen. Här finns spelare som inte också har möjlighet att spela i Champions League, och som inte heller har någon realistisk chans att kriga om ligatitlar.

Det är också dessa klubbar som i huvudsak måste balansera prioriteringen mellan cupspel och Premier League, antingen drömmen om att ta sig till Premier League eller kravet att hålla sig kvar i Premier League. En prioritering som blir alltmer snedvriden eller given på förhand i takt med den exponentiellt ökade mängden TV-pengar som flödar in i det engelska ligaspelet.

Chelsea, Man City och Tottenham är samtliga utslagna ur FA-cupen den här säsongen. Ytterst överraskande dessutom måste tilläggas. Jag tror inte att dessa tre lag mår så värst mycket sämre för den saken, men ingen kommer heller kunna övertyga mig om att de faktiskt har vunnit något på att åka ur FA-cupen. För många av spelarna i de här lagen borde det också vara en förlust, även om de kanske inte förstår det själva riktigt ännu.

Vi har kommit till åttondelsfinalerna. Liverpool är ett av lagen som är kvar i cupen och som drömmer om att vinna den, inte minst kanske för Steven Gerrards skull som gör sin sista säsong med klubben. Bortamatchen mot Crystal Palace är dock svettigt svår; Crystal Palace har fått ett lyft under Alan Pardew och Crystal Palace har saboterat titelförhoppningar hos Liverpool förut på Selhurst Park.

Om den matchen är oförutsägbar så måste man säga detsamma om dagens övriga tre matcher. Blackburn vs Stoke och Derby vs Reading är två matcher som kan sluta hur som helst. Blackburn har hemmaplan mot Stoke, och även om Derby nog är favoriter mot Reading så är det inte på något vis en given seger. Dagens tidiga match mellan West Brom och West Ham, en match mellan två formstarka lag, kan också den gå hur som helst.

FA-cupen är kanske inte längre vad den en gång i tiden var, men när FA-cupen är som den är just idag så ser jag inga skäl att klaga. Istället ser jag fram mot dagens och helgens matcher.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv