Peter Hyllmans Englandsblogg

Är en World League superklubbarnas replik på Premier Leagues TV-intäkter?

Det uppstod under gårdagskvällen en tämligen lustig situation sedan jag satt mig ner vid bordet på sportbaren i väntan på käk och onsdagens matcher i Ligacupen. Ett gäng yngre grabbar muttrade över att fler tydligen var intresserade av att se och höra Man Utd mot ”något jävla” Northampton än de båda högprofilerade matcherna i La Liga som gick parallellt.

Att så faktiskt är fallet demonstrerar mycket tydligt varför TV-avtalen i Premier League är så väldigt lukrativa, och i det avseendet lämnar alla andra ligor i det kommersiella bakvattnet. När till och med relativa småmatcher i Ligacupen kan generera ett större intresse i vissa kvarter än Barcelona mot Atlético Madrid så framstår loppet som kört.

Det har skrivits stora mängder om hur dessa nya TV-avtal omformar och blåser nytt liv i Premier League och för all del engelsk fotboll. Hur klubbarnas intäkter ökar astronomiskt. Hur detta gör Premier League allt jämnare såväl ekonomiskt som sportsligt. Och hur pengarna tricklar nedåt i seriesystemet och gör också lagen därunder starkare.

Vad som däremot börjar bli alltmer uppenbart är att Premier Leagues TV-avtal inte bara är på väg att förändra engelsk fotboll, utan i hög utsträckning är på väg att driva fram en fundamental omorganisation också av den globala fotbollen. Premier Leagues ökade intäkter har fått kontinentens superklubbar att göra i brallorna, cirkla vagnarna och ladda bössorna.

Den första åtgärden var att neutralisera den politiska reform de själva drivit fram i syfte att begränsa de engelska klubbarnas ekonomiska potential men som i själva verket mest satte dem själva i ättestupan – det vill säga financial fair play. Eller vad man också skulle kunna kalla för århundradets största fotbollspolitiska fiasko.

Den andra åtgärden blev att försöka kapa åt sig själva en större portion av kakan från Champions League-intäkterna. Vilket genomfördes dels genom att förändra fördelningsmekanismen mellan de olika TV-marknaderna, dels genom att se till så att klubbar tilldelades intäkter baserat också på historisk prestation i Europacupen eller Champions League.

Men det där riskerar vara åtgärder som till sin omfattning och betydelse är ungefär som att skjuta ärtbössa mot en skenande elefanthjord. Det större problemet ur de kontinentala superklubbarnas perspektiv är så klart att de finner sig själva bundna vid sina respektive nationella ligor som med all sannolikhet aldrig kommer vara kommersiellt konkurrenskraftiga.

Den utveckling som Premier Leagues TV-avtal med andra ord driver framåt är att dessa kontinentala superklubbar börjar utvärdera alternativ som bryter deras låsning vid sina respektive nationella ligor. Det är i denna kontext som det har pratats om en europeisk superliga, som däremot alltid kommer ha den svagheten att den befinner sig i direkt konkurrens med Champions League.

Men nu verkar några ljushuvuden bland dessa kontinentala superklubbar faktiskt ha kläckt en ny idé som inte nödvändigtvis innebär någon särskild konkurrens med Champions League. Nämligen en form av världsliga, en World League. Där klubbar som Real Madrid, Juventus, PSG, Bayern München med flera ställs mot klubbar från USA, Kina, Japan och så vidare.

Mot en globalt dominant liga som Premier League går det bara att konkurrera med ännu en global liga. Är förmodligen den inte helt orimliga strategiska analysen bakom den idén.

Det är inte en idé som bara går att fnysa åt. Helt ointelligent är det nämligen inte att bygga en egen liga runt två så kommersiellt starka marknader som USA och Kina. På pappret är det slugt, därtill ett initiativ som skulle kunna tugga i sig en god portion av Premier Leagues marknadsandelar. Mer idealistiskt kan man hävda att det sprider fotbollen och gör slut på dess eurocentrering.

Men den är självfallet inte helt lätt att genomföra. Det enda praktiska vore att ha det som en stängd liga. Men ska det bli en riktig liga snarare än ett sommarjippo så krävs också att ett fåtal klubbar från ett flertal ligor på flera kontinenter faktiskt lämnar sina respektive nationella ligasystem. Det politiska motståndet mot en sådan utveckling kommer vara massivt.

Möjligtvis skulle den långsiktigt mer hållbara utvecklingen vara att respektive nationell liga gjorde ett omtag på sin ekonomiska resursfördelning och på så vis skapade förutsättningar för en ökad nationell konkurrens. Men sådana initiativ blockeras naturligtvis av de kontinentala superklubbarna som inte vill ge upp sina respektive regionala monopol.

Då återstår självklart bara att hitta på den här typen av projekt. Antingen som alternativ eller som påbyggnad. Visst kan man vara cynisk och bara se det som ett sätt att ha något att hota med i nästa runda av förhandlingar med UEFA angående Champions League. Liksom man kan vara negativ och avfärda det som ointressanta plasttankar.

Samtidigt är det nya idéer som för fotbollen och samhället framåt. Fråga bara Arsene Wenger, som för på dagen 20 år sedan kom med en mängd nya idéer till Premier League, och har gjort mer än någon annan nu aktiv manager för att utveckla ligan.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man Utds mittfältskonundrum är Mourinhos mandomsprov

Det kan i och för sig framstå precis lika oklokt att efter tre raka förluster för Man Utd prata om krisläge och lagets oundvikliga misslyckande som det var att efter tre-fyra raka vinster under augusti prata alltför tvärsäkert om hur Man Utd minsann var tillbaka i gammal stil. Resultaten är vad de är, men då som nu finns goda skäl att bekymra sig om lagets spelidé.

Det stod skrivet i stjärnorna att Pep Guardiola och José Mourinho skulle komma att kontrasteras med varandra den här säsongen, och kontrasten är inte till Mourinhos fördel inledningsvis. Helt märkligt är inte det. Man City hade inför säsongen ett i grunden bättre fotbollslag. Och till skillnad från Man Utd fanns Man Citys nyckelspelare huvudsakligen redan i klubben.

Men det är också uppenbart att Guardiola har formulerat och genomfört sin spelidé betydligt mer effektivt än vad Mourinho har lyckats göra. Oliver Kay gav en åtminstone deskriptivt tämligen välriktad summering av Man Utds spel så här långt med sitt ”stjärnor före system, fysik före teknik” som han beskrev som motsatsen till Guardiolas filosofi.

Så har det onekligen sett ut. Det betyder så klart inte att det är så José Mourinho vill att det ska se ut, så som jämförelse mellan två idésystem blir det meningslöst. Här finns ju också en skillnad med Mourinhos företrädare, Louis van Gaal. Nu ser det ut på ett sätt lagledningen inte vill att det ska se ut. Då såg det ut ganska precis som van Gaal hade tänkt sig.

Att vara otydlig i sin spelidé eller inte få uttryck för sin spelidé på planen är förvisso inte något obetydligt problem det heller. Och det har varit tydligt hittills under säsongen, både vid segrar och vid förluster, att även om Man Utd har blixtrat till stundtals så finns det inte någon tydligt definierad offensiv spelidé, spelarna vet inte riktigt vad de ska göra på planen.

Och spelare som inte riktigt vet vad de ska göra på planen tenderar bli mer stillastående och slå längre bollar framåt på måfå. Dessa tendenser i Man Utds spel är med andra ord inte uttryck för en faktisk spelidé, utan ett uttryck för en avsaknad av offensiv spelidé. Samma mönster ser vi i många lag genom åren, inte minst kanske hos England i somras.

Det huvudsakliga problemet hittar vi på mittfältet. Föga överraskande. Där finns de bekanta problemen från förr med ett alldeles för långsamt uppbyggnadsspel. Men José Mourinho har också grävt sig djupare ned i den taktiska gropen genom att befolka mittfältet med alltför långsamma spelare, som Marouane Fellaini och Wayne Rooney.

Elefanten i rummet är naturligtvis Wayne Rooney. Hans närvaro i laget tvingar ned Paul Pogba i en alltför tillbakadragen roll. Hans närvaro på planen blockerar Pogbas rörelse framåt. Men inte minst är det så klart hans egna prestationer som i ett tilltagande crescendo höjer rösterna för att han inte längre kan vara självskriven i Man Utds startelva.

Pudelns kärna är att Rooney alltmer också har blivit en elefant på planen. Där finns inte samma fysiska acceleration som för fem-tio år sedan. Bolltouchen har delvis övergivit honom. Han saknar möjligen den spelintelligens som gjorde det möjligt för Paul Scholes att omforma sig själv till central mittfältare för drygt tio år sedan. Rooney bromsar upp Man Utds spel.

Det är inte någon helt ny utveckling. I själva verket är det något som har blivit alltmer uppenbart under de senaste tre-fyra åren. Det finns skäl att anta att en skada under hösten 2012 har bidragit till Rooneys förfall. Liksom att Rooney har varit en spelare på högsta nivån sedan han var 16 år gammal. De envisa försöken att göra mittfältare av honom bidrar också.

Det innebär naturligtvis inte att alla Man Utds problem stavas Rooney; spelet såg inte särskilt mycket bättre ut mot Feyenoord där han inte var med. Men han är en stor del utav det. Och i och med att Wayne Rooney mot José Mourinhos tidigare utfästelser fortsätter spela mittfältare så blir han också ett hinder för Mourinho att genomföra sin offensiva spelidé.

Paul Pogba har varit som bäst i en offensiv och förhållandevis fri roll på Juventus mittfält, som genomgående också har varit ett tremannamittfält. Men om vi föreställer oss att Mourinho vill uppnå något sådant med Pogba i Man Utd så går inte det att uppnå så länge som Wayne Rooney prenumerar på en offensiv mittfältsposition.

Det är i detta dilemma vi hittar en stor del av förklaringen till Mourinhos svårigheter att formulera och genomföra en tydlig spelidé, och till kontrasten med Pep Guardiola. För där Guardiola har visat mod och tydlighet genom att våga peta tungviktare som Joe Hart och Yaya Touré med flera så är det en typ av beslut som Mourinho hittills har dragit sig för med Rooney.

Vilket känns något oväntat givet José Mourinhos rykte som en hänsynslös vinnare, vorden att fatta obekväma men nödvändiga beslut. Men kanske har han bundit upp sig för hårt vid sina tidiga utfästelser om Wayne Rooney när han precis hade tillträtt. Kanske hoppades han för mycket på Rooney och nu är det svårt att backa från det ställningstagandet.

Möjligen finns där politiska hänsyn. Mourinho kommer från en erfarenhet i Chelsea där hans ställning underminerades sedan omklädningsrummet glidit honom ur händerna, något han säkert vill undvika i Man Utd. Kanske har han också minnen från en liknande situation med Raúl i Real Madrid, där han fattade det tuffa beslutet men därmed också försvagade sin ställning internt.

Kanske säger det i sin tur något om José Mourinhos ställning i Man Utd. Om han hade känt ett orubbligt stöd från styrelsen över ett antal år hade risken med dylika tuffa beslut varit betydligt lägre. Känner han däremot att han är tvingad till omedelbar leverans så drar han sig förmodligen för att fatta alltför drastiska beslut som kan skapa missnöje och osämja.

Alex Ferguson har gång på gång betonat att det absolut viktigaste för en manager är att ha fullständig kontroll. Men han har också varit tydlig med att en sådan kontroll uppnås bara genom framgång. Enligt ett sådant synsätt måste alltså José Mourinho först uppnå framgång för att köpa sig den kontroll han behöver för att kunna fatta de politiskt avgörande besluten.

Men utan den kontrollen och det mandatet blir det svårare att nå framgång. Detta moment-22 är självfallet bekant för många klubbar och många managers. Det är däremot ett moment-22 som inte Man City brottas med, som tvärtom delegerat full kontroll till Pep Guardiola. Men Man City är sedan flera år en betydligt bättre driven fotbollsorganisation än Man Utd.

Men frågorna runt José Mourinho är inte enbart en fråga om organisation och kontroll. Där finns även en taktisk dimension där Premier League står inför ett pågående taktiskt skifte där högintensiv och kollektivt systematiserad pressfotboll börjar vinna alltmer terräng, såväl på planen som i tabellen, med företrädare som Jürgen Klopp, Mauricio Pochettino, Pep Guardiola med flera.

José Mourinho befinner sig med andra ord inte längre på den taktiska frontlinjen som han kanske gjorde för tio år sedan. Den stora frågan är med andra ord om han har förmågan att hänga med i och anpassa sig till den taktiska utvecklingen. Eller om den taktiska utvecklingen kort och gott är på väg att springa honom förbi.

Och därmed återkommer vi till mittfältsproblematiken i Man Utd. För vad José Mourinho i så fall måste åstadkomma är ett mittfält som pressar högt, jobbar hårt, tar löpningar och uppvisar ett funktionellt passningsspel för att snabbt vända försvar till anfall. Vilket beskriver motsatsen till en central mittfältstrio bestående av Wayne Rooney, Paul Pogba och Marouane Fellaini.

Michael Carrick, Morgan Schneiderlin, Ander Herrera, för all del även Bastian Schweinsteiger, är samtliga spelare som i högsta grad kan bidra till ett sådant mittfält – vilket bygger på tanken att Paul Pogba flyttas fram i planen och befrias från det mer defensiva ansvaret, på ett sätt som lättare och bättre tar tillvara hans potential.

José Mourinho är inte främmande för den här typen av mittfält. Det är i själva verket sådana mittfält han har haft under sina mest framgångsrika stunder i Chelsea och Inter. Det känns med andra ord något märkligt att se den haltande mittfältskonstruktion som Mourinho så här långt har ställt ut på planen med Man Utd under augusti och september.

Det är alltså inte så konstigt att man frågar sig vad José Mourinho egentligen vill med sitt lag. Mourinho själv verkar nämligen inte i första hand försöka besvara den frågan i nuläget. Han verkar snarare besvära sig mer med vad Wayne Rooney vill. Och Rooney vill helt säkert, men viljan motsvaras inte längre av förmåga, fysik eller självförtroende.

Det är med andra ord inte så konstigt att det just nu är väldigt frustrerat i och runt Man Utd. Men det är inte en frustration som kommer att försvinna av sig självt, och att klaga på red herring-misstag av domare och spelare hjälper inte heller. José Mourinhos jobb och ansvar är att eliminera källorna för denna frustration och ge laget bästa möjliga förutsättningar att lyckas.

Att inte göra det jobbet och ta det ansvaret innebär att krisen mycket snart står för dörren. José Mourinhos mandomsprov blir alltså att visa både för sig själv och för omvärlden att han har vad som krävs, taktiskt och politiskt, för att lösa Man Utds mittfältskonundrum.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vad skulle man egentligen uppnå med att lägga ned Ligacupen? Ingenting!

Återigen är det alltså dags för Ligacupen, den engelska fotbollens kanske mest förtalade cupturnering. En cup som en del menar borde läggas ned vilket ofta motiveras med argumentet att det vore ett sätt att minska antalet matcher under säsongen – och att det på så vis skulle förbättra de engelska lagens resultat i mästerskap och europeiska cuper.

Vilket spontant känns som om man tillmäter Ligacupen en betydelse den nog i själva verket inte förtjänar. Så värst många fler matcher rör det sig inte om för en enskild klubb, och i och med att den absoluta huvuddelen av Ligacupen genomförs under höstsäsongen så borde dess inverkan på mästerskap och europeiskt cupspel vara mycket ringa.

Annan kritik gäller det allmänna intresset för Ligacupen, där den anses bli intressant egentligen först i samband med semifinaler och finaler. Något som utöver att andas ett saftigt storklubbsperspektiv egentligen inte skiljer Ligacupen så mycket från andra cuper som FA-cupen, Europa League och Champions League – så då kan man väl lägga ned dem också.

Men i en tid när ligorna och de europeiska cuperna görs allt mer ouppnåeliga att vinna för klubbar under den absoluta toppen så är naturligtvis det sista man vill göra att i ännu större utsträckning minska antalet titlar som är inte bara möjliga utan faktiskt också realistiska för klubbarna därunder att vinna. Vilket är vad man rent konkret gör om man lägger ned Ligacupen.

Det handlar för all del inte bara om att stå där som slutsegrare. För de mindre klubbarna finns en möjlighet att verkligen få mäta sig med de stora klubbarna i matcher som det kommer att kunna pratas om i åratal för dem. Bara den här veckan får Gillingham chansen att åka till White Hart Lane, Accrington Stanley till London Stadium, och Northampton tar emot Man Utd på hemmaplan.

Utöver dessa tre mindre klubbar är alla kvarvarande lag i Ligacupen hemmahörandes antingen i Premier League eller The Championship. Endast fyra Premier League-lag har så här långt blivit eliminerade. Kvar i Ligacupen är med andra ord mer precist 16 lag från Premier League, 13 lag från The Championship och tre lag från antingen League One eller League Two.

Det bäddar naturligtvis för en hel del jämna och intressanta möten redan så här i tredje omgången av Ligacupen. Några matcher som förtjänar sina särskilda omnämnanden är Everton mot Norwich, för närvarande tvåa i The Championship, Leeds mot Blackburn, Newcastle mot Wolves, i en repris på helgens möte, Stoke mot Hull och Southampton mot Crystal Palace.

En av kvällens mer intressanta matcher är Derby County mot Liverpool. Derby County som betraktades som en av förhandsfavoriterna inför säsongen i The Championship, men som har haft förtvivlat svårt att göra mål trots ett ofta omfattande spelövertag. Nigel Pearson har inte riktigt fått den början med Derby som han hoppades på.

Kanske kan det bli ändring på det ikväll, en vinst mot Liverpool skulle onekligen ge ett visst eko. För Liverpoolfansen är det kanske lite speciellt att ställas mot just Derby County vars kommunikationschef Paul Tyrrell tidigare jobbade för Liverpool och då i ett internt PM hänvisade till Liverpools supportrar som ”fotbollens version av de Röda Khmererna”.

Undrar om Derby County vågar spela något av Paul Potts innan eller under matchen…

Arsenal hade ju oskicket att bli utskickade ur Ligacupen förra säsongen av ett The Championship-lag på bortaplan, Sheffield Wednesday. Nu har lotten fallit på ett annat bortamöte mot The Championship-motstånd, Nottingham Forest. Som inte bara hoppas kunna slåss i toppen av tabellen under säsongen utan dessutom har två Arsenalbekantskaper i Henri Lansbury och kultfiguren Nicklas Bendtner.

Kvällens riktiga tungviktsmöte är så klart Leicester mot Chelsea på King Power Stadium. Där finns några roliga teman så klart. Claudio Ranieri mot Antonio Conte. N’golos Kantés återkomst till Leicester – hyllningar eller burop? Men inte minst skall det bli intressant att se om Leicester förmår prestera bättre i cupspelet den här säsongen än vad de gjorde förra säsongen.

Men framför allt blir det intressant att följa Chelseas och Antonio Contes inställning till Ligacupen den här säsongen. Utan europeiskt cupspel är det kanske en ambition att kröna den här säsongen med i alla fall en cuptitel, en väldigt konkret take-away. Eller kommer Antonio Conte använda Ligacupen till att på allvar ge lagets yngre spelare speltid?

Några problem att engagera sig i Ligacupen blir det i alla fall inte under den här veckan. Även om det envisas med att läggas något slags käppakrig vid exakt samma tid där tydligen Sverige kan komma att möta något i sammanhanget så enfaldigt som Europa och Nordamerika?! Känns som att vad som i första hand borde läggas ned i det sällskapet inte är Ligacupen.

Däremot borde alla cupvinnare runtom i Europa kvalificeras för cupen som aldrig borde ha lagts ned, det vill säga Cupvinnarcupen. Att spelas i ren utslagningsform, oseedat och i enkelmöten precis som FA-cupen. Platser i Europa League att istället fördelas via ligaspelet. På så vis slipper man dessutom otydligheten om vilka som får och inte får spela i Europa League.

Men det vore så klart att hoppas på för mycket.

Peter Hyllman
0 kommentarer

David Wagner har tagit Dortmund till Huddersfield och The Championship

Huddersfield trummar på i toppen av The Championship, som vi numer får kalla för svenskligan. Visserligen kom säsongens första förlust i ligaspelet under veckan, men i lördags återfann man vinnarspåret igen samtidigt som Newcastle tappade poäng. 19 poäng således efter åtta spelade omgångar, vilket gör att Huddersfield leder ligan två poäng före Norwich och fyra poäng före just Newcastle.

Ny tränare, sedan snart ett år tillbaka, är David Wagner. Wagner är tysk-amerikan men med sin fotbollsutbildning helt och hållet i Tyskland. Han spelade under flera år i Mainz tillsammans med Jürgen Klopp. De liknar varandra inte bara åldersmässigt utan också utseendemässigt. Deras yrkesbana följer också varandra. Wagner var assistent till Klopp i Dortmund, och var på väg att följa Klopp till Liverpool.

Istället blev det alltså Huddersfield och en egen klubb. Likheterna med och parallellerna till Jürgen Klopp är av naturliga skäl många. Wagner har i lite olika sammanhang beskrivits som den mest spännande tränaren i The Championship. Frågan jag så klart ställer mig är om det ligger mer bakom den uppfattningen än enbart just dessa likheter med och paralleller till Jürgen Klopp.

Om man är skeptiker, som jag har för vana att vara, och undrar vad, om något, som egentligen mer konkret ligger bakom den typen av fluffpåståenden så brukar en vanligt använd metod vara att vända sig till statistiken. Statistik har krossat många vanföreställningar. Så vad säger egentligen statistiken enligt Opta om Huddersfields spel under David Wagner? Jo, Opta säger oss att Huddersfield spelar och presterar annorlunda.

Huddersfields passningsspel är bättre. Huddersfield passar betydligt mer inom laget den här säsongen. Om spelet fortsätter i samma spår så genomför Huddersfield 10% fler passningar inom laget. Kvaliteten i passningsspelet har också ökat från förra säsongens 76,8% till 79,2% den här säsongen. Ett skäl är helt säkert att inläggsspelet har minskat kraftigt i omfång. Dirigenten bakom detta spel är den från Man City inlånade Aaron Mooy.

Huddersfield skjuter mindre men bättre. Hittills den här säsongen har Huddersfield dragit iväg 58 skott mot mål. Om de fortsätter skjuta i samma takt så kommer de att ha skjutit 381 skott när säsongen är slut, vilket är 59 skott färre än förra säsongen. Samtidigt har träffsäkerheten ökat från 13,4% till 15,5% vilket betyder att Huddersfield gör lika många mål som förra säsongen, troligtvis då skotten kommer från bättre lägen.

Huddersfield tacklar betydligt mer. Om skotten har minskat i antal så har däremot tacklingarna ökat i antal. Antalet tacklingar per match den här säsongen är nästan 25% högre än förra säsongen, och Huddersfield vinner därtill dessa tacklingar i markant högre utsträckning – 76,% jämfört med 72,3% förra säsongen. Vad vi har här är med andra ord David Wagners från Dortmund importerade intensiva gegenpress uttryckt i statistisk praktik.

Huddersfield släpper till färre chanser och mål. Av de 185 skott som Huddersfield släppte till förra säsongen resulterade 70 av dem i baklängesmål. Motsvarande statistik den här säsongen indikerar att Huddersfield kommer att släppa till 10% färre skott, och att andelen skott som resulterar i mål i baken faktiskt halveras. Det är en imponerande statistik, särskilt som den baseras på bland annat två tuffa bortamatcher mot Aston Villa och Newcastle.

Om man skulle sammanfatta det där i en statistik som till och med Craig Burley skulle tycka var intressant så är det lätt att konstatera att Huddersfield under sina första åtta matcher den här säsongen har vunnit sex och förlorat en enda och således plockat hem 19 poäng. Jämfört med förra säsongens facit efter samma antal matcher om sex poäng efter fyra förluster, tre oavgjorda och en enda vinst.

Så visst verkar det finnas statistiskt fog för att kalla David Wagner för den mest spännande tränaren i The Championship. Helt säkert är Huddersfield ett av de mest spännande lagen i The Championship. Vad som fascinerar mig med Wagner är inte nödvändigtvis hur han har börjat tillämpa Dortmundprinciper i Huddersfield, utan hur han faktiskt har arbetat med att förankra dessa principer i Huddersfields identitet och klubbkultur.

Inte helt oviktigt kan tänka i och med att David Wagner faktiskt är Huddersfields första icke-brittiska tränare någonsin. Men vad som till synes verkar vara ett element i Wagners tränarskap, något han har gemensamt med Jürgen Klopp i Liverpool, är att hans spelidé och fotbollsfilosofi måste accepteras inte bara taktiskt och tekniskt utan i lika stor utsträckning kulturellt och psykologiskt.

Wagner har tagit väl tillvara den lyckliga omständigheten att hans ettriga och högintensiva fotbollsidé passar mycket väl ihop med karaktärsdragen hos regionens främst kända hundart, nämligen Yorkshireterriern. Huddersfield kommer från Yorkshire och kallas för The Terriers. Det är knappast någon typ av hund som signalerar kraft, styrka och oövervinnerlighet, men Wagner får det definitivt att fungera:

”We now call it the Terriers’ identity. Exactly the style of football I love is like a terrier. We are not the biggest dog, we are small, but we are aggressive, we are not afraid, we like to compete with the big dogs and we are quick and mobile and we have endurance. We never give up. This small dog has fighting spirit for sure.”

Med denna vackra tankefigur har David Wagner lyckats formulera några väldigt centrala lagegenskaper. Att alltid kämpa och jobba hårt, att aldrig ge upp, att se fram emot snarare än att låta sig skrämmas av att ställas mot större klubbar utan istället se det som en positiv utmaning. Det är inte svårt att få med vare sig spelare eller supportrar på den, alla vill nog känna igen sig i den och leva upp till den.

Det är dessutom en tankefigur som har varit dokumenterat framgångsrik inom engelsk fotboll. Leicesters triumf i Premier League är naturligtvis den där tankefiguren upphöjd till vacker konst. Desto mer attraktiv blir naturligtvis tankefiguren för en klubb som Huddersfield, dess spelare och supportrar, när den bevisligen kan ha framgång till och med på den allra högsta nivån. Duger det till att vinna Premier League så duger det till att vinna The Championship.

Det blir naturligtvis också ett intressant litmustest om David Wagners högintensiva fotboll klarar av att uthärda under en obönhörligt lång The Championship-säsong om 46 omgångar, utan vinteruppehåll. Det har annars varit ett frågetecken kring Jürgen Klopps arbetsmetod med Liverpool, men går det att upprätthålla i The Championship så borde det vara fullt möjligt också i Premier League.

Känslan runt Huddersfield är hur som helst positiv. Lagsammanhållningen är utmärkt sedan spelarna tvingades tillbringa fyra dygn på överlevnadscamp i Dalsland under sommaren – ett öde naturligtvis värre än döden för vilken brittisk fotbollsspelare som helst. Och supportrarna flockas tillbaka till läktarna både av spelet och av att Huddersfield sänkte biljettpriserna. Antalet sålda säsongsbiljetter den här sommaren var ett klubbrekord.

Så visst, Huddersfield är utan tvekan en av den här säsongens mest spännande lag i The Championship. Liksom David Wagner även med statistiken som utgångspunkt verkar vara en av ligans mest spännande tränare. Det vill säga inte enbart för hans likheter med och paralleller till Jürgen Klopp.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #5: Mourinho och Man Utd närmar sig krisläge

veckans-lag

Bubblare:
Fraser Forster, Southampton
Jonny Evans, West Brom
Juan Zuniga, Watford
Etienne Capoue, Watford
Nacer Chadli, West Brom
Raheem Sterling, Man City
Alexis Sanchez, Arsenal

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Sju poäng av nio möjliga från tre tuffa matcher i London för Liverpool och Jürgen Klopp. Ett facit de rimligtvis måste vara riktigt nöjda med. Liverpool dominerade Chelsea under första halvlek och verkade ha en tydligare idé om hur de ville genomföra den här matchen. Väldigt bra försvarsspel matchen igenom.

Watford. Vinner för första gången på 30 år mot Man Utd, det vill säga bara några månader innan Alex Ferguson flyttade söder om gränsen. Härlig vinst för ett nedflyttningstippat fotbollslag naturligtvis, att följa upp på förra omgångens magnifika vändning. Coachkampen mellan de två gamla fienderna från Serie A vanns tydligt av Walter Mazzarri.

Crystal Palace. Det har varit ett tungt år så här långt för Crystal Palace. Men man vann senast borta mot Middlesbrough och den här dagen var det spelglädje i sin allra renaste form som låg bakom 4-1-segern hemma mot Stoke där inte minst spelare som Andros Townsend och Jason Puncheon såg ut att tycka att det här med fotboll var riktigt roligt.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Tre raka förluster har hänt några gånger för Man Utd under de senaste säsongerna, men det var första gången på 14 år som det hänt för José Mourinho. Det fanns tillfällen under andra halvlek när Man Utds spel mest påminde om en gammal Benny Hill-episod. Benägenheten att slå långa bollar på måfå framåt tyder inte på att det är spelidén, vad det i själva verket tyder på är en avsaknad av offensiv spelidé; få spelare på planen vet helt enkelt vad de ska göra på planen.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Walter Mazzarri. Det finns några riktigt fina insatser den här omgången, såsom Jürgen Klopp så klart. Men jag fastnar för Mazzarri. Möjligen för att jag blev väldigt förtjust i hans matchcoaching, inte minst då bytet med Zuniga som verkligen gav maximal utdelning. Men Watfords spel genom hela matchen såg ut att ha grundlurat Man Utd och José Mourinho.

OMGÅNGENS MÅL

Jordan Henderson, Liverpool 0-2, Chelsea (b). Ett mål värdigt vilken kapten i Liverpool som helst. Hamnar i viss konkurrens den här omgången med Granit Xhakas thunderbastard mot Hull men Henderson tar ändå hem en klar seger av flera skäl – såsom kraven på teknik och snabbhet i utförandet, matchens storlek och målets betydelse.

:::

SÄCKARACET

Mark Hughes
Tony Pulis
Francesco Guidolin
Slaven Bilic

:::

TAKTIKTAVLAN

Två insläppta mål mot Watford, ett mål insläppt mot Feyenoord, ett antal farligheter i baken, alla skapade mot Man Utd på ungefär samma sätt. Marouane Fellaini, eller den defensive mittfältaren, har en benägenhet att när motståndarna har bollen vid kanten falla ned i backlinjen. Något som skapar en mycket stor yta för motståndarna att spela snett inåt-bakåt på. Antingen ett feltänk i Man Utds försvarsspel eller en glitch i Mourinhos defensiva organisation. Kommer fortsätta kosta poäng om den inte åtgärdas.

:::

TRE PUNKTER

Everton. Tillsammans med Man City det enda kvarvarande obesegrade laget i ligan. 13 poäng från de första fem matcherna är Evertons bästa inledning på en säsong under Premier League-eran. Laget ser kompakt, disciplinerat och effektivt ut. Vad som inte minst imponerande mot Middlesbrough var förmågan att fortsätta prestera också i underläge. Visst får man vara medveten om att i princip allt måste falla på plats för dem, men härmed utfärdas en titelvarning för Everton.

First Half Champs. Liverpool har visat sig väldigt starka i början av sina matcher med ett högintensivt presspel som dels har låtit dem dominera matchbilden och dels har överraskat motståndet. En styrka naturligtvis. Men det har visat sig svårare att hålla i detta under hela matchen, och Liverpool har en tendens att mattas i andra halvlek. Liverpool kan behöva hitta ett sätt att vid behov hushålla mer med lagets krafter. Vi kan räkna med att motståndare till Liverpool kommer börja anpassa sig och sikta på att hålla dem stången under första halvlek.

West Sham. Fyra insläppta mål för andra omgången i rad för West Ham som under loppet av lite drygt två halvlekar hade 0-8 i målskillnad. Smått barockt naturligtvis. Det var ett märkligt beslut under sommaren att sälja James Tomkins till Crystal Palace, samtidigt som man behöll James Collins. Slaven Bilic fick mycket beröm för sin första säsong i West Ham, men den andra säsongen har inletts mycket svagt. Något som öppnar för samma typ av frågor som riktades mot Roberto Martinez, om han under sin första säsong hade fördelen att ha fått ärva ett starkt försvar?!

:::

FÖR ÖVRIGT

Liverpool spelar fotboll i första halvlek. Man Utd spelar nästan fotboll i andra halvlek. Slå ihop lagen…

”You say that it looks like United have gone back to 4-2-3-1, but I think they have actually gone back to 1973-74.”

Måste rekommendera TV-serien Dream Team om Harchester United. Finns bland annat på Youtube. Så dålig att den är bra.

15 minuter innan matchen får en synbart förvånad (och upprörd) Patrick van Aanholt mitt under uppvärmningen reda på av Jason Denayer att han är bortplockad från Sunderlands startelva.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Stoke måste dra snabbare än sin egen skugga om de vill rädda sin säsong

En räddad poäng i ligapremiären. Därefter tre raka förluster, varav två riktiga käftsmällar mot Man City och Tottenham på hemmaplan. Det har varit en smått katastrofal inledning på säsongen för Stoke som efter fyra omgångar befinner sig sist i tabellen, med endast en poäng och smått osannolika 2-10 i målskillnad.

Det är i själva verket Stokes sämsta start på en säsong på över 100 år. Vad som kanske är mer oroväckande än själva inledningen på den här säsongen är att det är en fortsättning på förra säsongens avslutning. Mest uppseendeväckande är hur ett lag generellt känt för sin starka defensiv har släppt in fyra mål eller fler i fem av sina senaste tio ligamatcher.

Stokes form följer på tre raka säsonger under vilka laget har slutat på mycket hedrande niondeplatser i ligan. Därmed har självklart också ambitonen och förväntningarna på laget stegrats. Frustrationen har också börjat märkas på läktarna där det alltmer har börjat mullra av missnöje och i vissa fall till och med krav på Mark Hughes avgång.

I ett utsatt läge blir ett starkt ledarskap desto viktigare. Men Mark Hughes ger snarare intryck av att själv ha svårt att hantera pressen. I förra matchen mot Tottenham blev han utvisad redan i första halvlek, en match som Tottenham därefter rusade iväg med. Lika huvudlöst som Mark Hughes agerade vid sidan av planen agerade spelarna därefter på planen.

Lika oroande är självklart rapporter att spelartruppen i någon mening har börjat ifrågasätta Mark Hughes, och då i synnerhet hans förmåga att bidra till en bra defensiv. Det leder till frågeställningen för Stokes klubbledning om Mark Hughes i själva verket har förutsättningarna att lyfta Stoke ur sin svacka och utveckla laget vidare.

Samtidigt är det svårt att blunda för förutsättningarna. Stoke har haft mängder med allvarliga skador på nyckelspelare. Inte minst har detta märkts i försvaret där det är över ett halvår sedan som exempelvis Jack Butland, Ryan Shawcross och Glen Johnson spelade samtidigt. För närvarande är dessutom viktiga offensiva pjäser som Xherdan Shaqiri och Ibrahim Afellay borta.

Det är inte ett läge i vilket man nödvändigtvis sparkar en manager för svaga resultat. Stokes kris är knappast heller så akut att det riktigt motiverar några omedelbara åtgärder i ledningsfrågan. Men det går ändå att ställa vissa taktiska frågeställningar till Mark Hughes.

För det första har det experimenterats taktiskt med laguppställningen under inledningen av säsongen, vilket kan verka desto märkligare i ett läge där viktiga spelare dessutom är skadade. I ett sådant läge vore det kanske klokare att hålla sig till det taktiska 4-2-3-1-system som faktiskt har fungerat väldigt väl för Stoke de senaste säsongerna.

För det andra börjar det bli nödvändigt att omvärdera Gianelli Imbulas roll i laget. Det börjar framstå som ett politiskt imperativ att fortsätta spela sin £18m-värvning trots att han konsekvent presterar alldeles för svagt. Stokes backlinje lämnas alltför ofta oskyddad bakom Imbula som inte heller lyckas bidra framåt.

Det börjar dock bli dags att svälja stoltheten. Joe Allen i en mer framskjuten roll på planen fungerar inte heller det särskilt bra, Allen är bättre i en mer tillbakadragen roll som nu upptas av Imbula. Jon Walters inledning på säsongen har varit katastrofal. Konsekvensen har blivit att Stokes kreativitet och anfallsspel har gått i träda.

Inte så konstigt kanske med både Shaqiri och Afellay på skadelistan. Men då blir det desto märkligare att hålla Bojan Krkic utanför laget. Krkic har under det senaste året varit en av Stokes mest kreativa spelare, och borde kunna passa alldeles utmärkt ihop med Wilfried Bony, låneförvärvet från Man City. Nu befinner sig Stoke istället i något slags taktiskt limbo.

Inte tillräckligt disciplinerade defensivt. Men inte heller tillräckligt investerade offensivt. Stuck in the middle.

Kanske är det i någon mening också en reflektion av det reformationsarbete som Stoke genomgått de tre senaste åren. En ny spelidé har gradvis införts samtidigt som gamla värderingar lever kvar både i laget samt i och runt klubben. Mark Hughes har onekligen satt sitt avtryck på Stoke men det är också ett lag som lever kvar i skuggan av Tony Pulis.

Den skuggan kommer bli alldeles särskilt påträngande för Stoke och Mark Hughes under den kommande veckan. I två ligamatcher i rad ställs man nämligen mot andra Tony Pulis-byggen. Först idag, på bortaplan mot Crystal Palace, och därefter nästa helg hemma mot West Brom och det gamla spöket i egen hög person. Två väldigt viktiga matcher för Stoke.

Som måste börja dra snabbare än sin egen skugga om de vill ta sig tillbaka in i den här säsongen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Burnley etablerar sig i Premier League om de kombinerar kontinuitet med cojones

Att inför säsongen försöka förutsäga vilka klubbar som kommer att åka ur Premier League är en psykologiskt annorlunda övning än att förutsäga vilken klubb som kommer att vinna. I fråga om titelstriden tenderar resonemangen bli mer nyanserade och betydligt fler faktorer vägas in. I nedflyttningsstriden tittar man snarare efter klubbar som motsvarar vissa enkla kriterier.

Inför den här säsongen var det naturligtvis väldigt bekvämt att snabbt kunna sätta Hull på den så kallade nedflyttningslistan. En mer eller mindre krisande klubb som knappt har ett fullt lag att ställa ut på banan. Elementärt kan så klart tyckas. En annan självklar kandidat till listan är Watford som ännu en gång har bytt både manager och ett mindre regemente av spelare.

Och så har vi så klart Burnley – ännu en på förhand given nedflyttning. En klubb som går upp i Premier League, åker ur på en gång, går upp igen och därefter förväntas åka ur ännu en gång. Till synes en klubb något för bra för The Championship men samtidigt för svag för Premier League. En klubb som har valt att agera annorlunda än många uppflyttade klubbar.

Vissa klubbar har en tendens att mer eller mindre byta ut hela det lag som faktiskt tog dem till Premier League. För en del blir det som en mindre klok runda av det gamla brädspelet Monopol, man köper gator bara för att man råkar hamna på dem. QPR är de senaste årens kanske mest spektakulära exempel, till slut med en högre lönekostnad än den säsongens Champions League-finalister.

Burnley har istället valt en mer konservativ och framför allt konsekvent klubbstrategi. De har inte lagt rekordsummor på avdankade sydamerikaner eller europeiska journeymens. Inför säsongen 2014-15 valde Burnley att istället fokusera på att göra klubben helt skuldfri. Burnley åkte förvisso ur, men utan att ha spenderat mer än £10m – för spelare som George Boyd och Michael Keane med flera.

Säsongen i Premier League gav Burnley möjligheten att komma till rätta med besvär som hängde över klubben sedan gammalt. Burnley befann sig förvisso tillbaka i The Championship, men den här gången stod Burnley starkare och hade möjlighet att investera långsiktigt i klubbens infrastruktur. Framför allt expanderades och moderniserades klubbens träningsanläggning.

Burnley flexade musklerna också på transfermarknaden. Klubben betalade £9m för Andre Gray, vilket var mer än vad Burnley dittills betalat för någon annan spelare. Det visade sig vara en klok investering. Gray blev The Championships mest framstående anfallare och sköt Burnley till seriesegern och tillbaka till Premier League. Joey Barton skrev samma säsong på för klubben, och han spelade naturligtvis inte gratis.

Kontinuitet har varit Burnleys ledord under den här resan. Sean Dyche har varit klubbens manager hela vägen. Något som också tyder på att där finns en god och förtroendefull relation mellan klubbledning och manager. Dels för klubbledningen att vilja satsa vidare på honom. Dels för Dyche att känna att han vill vara kvar i klubben och fortfarande kan utvecklas. Han har inte saknat anbud.

Kanske prövades Dyches tålamod den här sommaren. För nu var Burnley tillbaka i Premier League, utan att vara belastad av skulder som behövde rensas, och därtill garanterade än högre intäkter. Ändå agerade Burnley väldigt försiktigt. Fansen ville självklart se förstärkningar som gör det möjligt för Burnley att hålla sig kvar i Premier League den här gången, och Dyche beklagade klubbens inaktivitet under transferfönstret.

Det gav tydligen effekt. Burnley skulle komma att återigen slå sitt klubbrekord på Jeff Hendrick, en mycket talangfull mittfältare med förflutet i Derby County, samtidigt som man snodde honom framför näsan på Hull City. Men den värvning som framför allt lyfte laget under augusti var den belgiske landslagsmittfältaren Steven Defour från Anderlecht.

Defour behövde inte lång tid på sig för att visa sin kapacitet. Han styrde spelet föredömligt på mittfältet under Burnleys seger hemma på Turf Moor mot Liverpool. I den viktiga matchen mot Hull i förra omgången gjorde han en strålande mittfältsinsats av närmast klassiskt brittiskt snitt, och svarade för ett av omgångens snyggaste mål – så när vinstmålet.

Det centrala mittfältet var inför säsongen Burnleys akilleshäl. Backlinjen och anfallet fanns det däremot hög kvalitet i, med stor potential för fortsatt utveckling. Det behövdes en investering till mittfältet och Burnley beslutade också om en sådan. £18m betalades för Steven Defour och Jeff Hendrick, något som kommer betala sig många gånger om ifall det håller Burnley kvar i Premier League.

Burnley visar prov på samma konservativa men konsekventa strategi som framgångsrikt har etablerat klubbar som Southampton, Swansea och Stoke i Premier League. Som kan vara på väg att etablera Middlesbrough och Bournemouth i Premier League. Och som till sist tog Leicester inte bara till Premier League utan till Champions League, som champions.

Vad dessa klubbar förmådde göra var att behålla samma grundstrategi men gradvis skruva upp ambitionsnivån i takt med att utmaningarna blev större och målsättningarna högre. I själva verket är det ett psykologiskt test för klubbledningen. Att våga ta det klivet upp på en högre risknivå utan att kompromissa med kvaliteten i sitt eget beslutsfattande. Alltför få engelska klubbar har lyckats med den balansgången.

Burnley har gett sig själva chansen att lyckas.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Chelsea mot Liverpool är en av den engelska fotbollens moderna klassiker

Naturligtvis. Den här fredagen är det helt plötsligt fotboll i Premier League igen. Istället för förra fredagen, när det faktiskt hade kunnat vara behjälpligt för de engelska lagen i europeiskt cupspel, vilket var ett av argumenten för att införa fredagsfotboll i Premier League. Uppenbarligen var det dock bara av TV-skäl som reformen genomfördes.

Det tjänar emellertid inget till att klaga på detta. Och givet vad vi har för match att se fram emot ikväll så finns inga skäl alls att klaga. Chelsea mot Liverpool, ett riktigt höjdarmöte. En match man nu för tiden skulle kunna kalla för en modern klassiker. Och med både Antonio Conte och Jürgen Klopp vid sidlinjen känns det som ett möte som har alla förutsättningar att bli än mer eldfängt.

Någon enskilt största match inom engelsk fotboll finns ju inte på samma tydliga sätt som i många andra länder. Istället pratas det mycket om derbyn inom engelsk fotboll. Där finns ett flertal så kallade stadsderbyn; flera stycken i London, i Liverpool, Manchester, Birmingham, Sheffield med flera och andra geografiskt betingade derbyn som Tyne-Wear, Black Country, East Anglia, East Midlands, South Coast samt många andra regionala möten.

Men derbyn är självklart ett relativt och mer flytande begrepp än så. Vid sidan av geografiska derbyn så finns vad man skulle kunna välja att kalla kulturella eller politiska derbyn. Några högst relevanta exempel på detta är Man Utds drabbningar med Liverpool och Leeds. Ett mer modernt exempel är MK Dons och AFC Wimbledon.

Men hur är det egentligen med andra stora matcher inom engelsk fotboll? Matcher som inte kan beskrivas som derbyn i någon egentlig mening, utan som mest möjligen rivalmöten mellan två konkurrerande klubbar, utan någon egentlig geografisk eller kulturell koppling, vilka matcher är att beskrivas som störst och hetast i det avseendet?

(5) Stoke vs Arsenal

Två krockande fotbollsideologier på planen. Två krockande personligheter på tränarbänken. Två krockande spelare. Två krockande supporterkulturer. Det blev så klart väldigt hätskt där ett tag, och det har kanske i någon mening avtagit med tiden, allra helst som Stoke själva har förändrats tämligen omfattande under tiden, men det ligger fortfarande något lite extra i luften varje gång Stoke och Arsenal drabbar samman – och då i synnerhet på Britannia Stadium.

(4) Everton vs Man Utd

Där finns så klart spänningen mellan Liverpool och Manchester, de båda städerna. Inte riktigt lika starkt som mellan Man Utd och Liverpool men ändå så det känns. Men Everton har sin egen anrika historia att falla tillbaka på och såväl supportrar som spelare tänder till extra mot Man Utd i vad som alltid blir ett prestigemöte. Så intensivt kan det bli på läktarna i samband med dessa matcher att Alex Ferguson valde att ställa över vissa spelare, inte minst Wayne Rooney, av oro för hur de skulle hantera miljön.

(3) Man Utd vs West Ham

Det är inte helt lätt att förklara den här rivaliteten men det blir på något sätt särskilt spänt när Man Utd och West Ham drabbar samman; inte minst blev så fallet på Upton Park. Det var passande att West Hams sista match på Upton Park blev mot just Man Utd. Vare sig matchens galenskap eller galenskaperna utanför arenan inför matchen förvånade egentligen. Det följde ett mönster som går att spåra bakåt minst till 1990-talet.

(2) Arsenal vs Man Utd

Det fanns en tid, för inte så värst länge sedan, när det här var matcher som enda gången de inte befann sig vid kokpunkten var när de sedan länge passerat den. Polis fick be Arsene Wenger och Alex Ferguson att hålla igen i pratet inför matcherna. Pizzor flög i omklädningsrummen, det muckades gräl i spelartunneln och matcherna kunde urarta i rena slagfält. Prestigen mellan de båda klubbarna är stenhård. Visst, det har lugnat ned sig en aning, men det bubblar alltid under ytan när dessa båda klubbar möts och det rinner alltid över i någon utsträckning.

(1) Chelsea vs Liverpool

Ett möte mellan de här båda lagen hade inte höjt på särskilt många ögonbryn för låt oss säga 15 år sedan. Men allt detta skulle komma att förändras först i och med att Roman Abramovich köpte Chelsea och därefter en serie av matcher som skulle komma att definiera relationen mellan dessa båda klubbar under hela 2000-talet.

Det är kanske inte så konstigt att det blev särskilt frostigt just mellan Chelsea och Liverpool. Å ena sidan den första klubben i engelsk fotboll att bekanta oss med begreppet sugardaddy, köpandes sig en fribiljett upp till toppen av den engelska fotbollen. Å andra sidan den klubb som mer än kanske någon annan engelsk klubb tycker om att trycka upp sin egen historia i ansiktet på andra klubbar.

Klassperspektivet var givet. Ett nyrikt Chelsea skulle rubba föreställningarna om vilka de engelska storklubbarna egentligen var. Mot sig hade de det etablerade engelska fotbollsetablissemanget, och då inte minst Liverpool. Det går heller inte att blunda för personernas betydelse. José Mourinho, Chelseas store agitator, alltid lika ivrig att ”stick it to the Man”.

Chelseas väg till toppen kom samtidigt som Man Utd befann sig i en rejäl omställningsperiod, och Arsenal precis påbörjade en nedåtresa efter sin stora Invinciblestriumf. Under dessa år var det i första hand Liverpool som utmanade Chelseas särställning – och man gjorde det på sin symboliska hemmaplan, i Europa.

Mellan 2005 och 2009 möttes Chelsea och Liverpool smått otroliga tio gånger i Champions League, varav i fyra dubbelmöten i slutspel. Det var matcher som höll oss på helspänn med spökmål, heroiskt försvarsspel, straffläggning, bisarra självmål och all möjlig dramatik. Två gånger triumferar Liverpool på väg till sina båda finaler. Chelsea tar hem de två därpå följande.

Antalet matcher har sjunkit under 2010-talet i och med att Liverpool i en förändrad liga sakta har tagit en mer tillbakadragen roll. Men rivaliteten lever kvar mellan de båda klubbarna. Det satt knappast bra i Liverpools maggrop att det var just Chelsea och José Mourinho som gav deras titelhopp ett sådan dolk i bröstet på Anfield under senvåren 2014.

Hur ser då framtidens möten mellan Chelsea och Liverpool ut? Lustigt nog skulle man kunna säga att båda klubbarna egentligen alldeles nyligen har ömsat skinn och ruskat av sig de gamla lagbyggen som för tio år sedan var på väg att börja definiera engelsk fotboll. Chelsea och Liverpool har båda påbörjat ett nytt kapitel i sin respektive historia. Båda står inför en ny tid.

Chelsea med Antonio Conte och Liverpool med Jürgen Klopp. Två väldigt utåtriktade och karismatiska tränare. Framför allt två tränare som båda representerar något kontinentalt som håller på att utveckla den engelska fotbollen, genom att återinföra något som till viss del gått förlorat; nämligen den systematiserade, högintensiva och löpningsbaserade pressfotbollen.

Vi ser det med Chelsea och Liverpool, vi ser det med Tottenham, vi ser det delvis med Man City, vi ser det med Leicester och Southampton. Kontinentala tränare överallt, som tagit något som länge varit ett brittiskt framgångskoncept och förädlat och vidareutvecklat det, och nu har tagit sig till England och så att säga sluter cirkeln.

Chelsea och Liverpool är två klubbar med liknande ambitioner, resurser och förutsättningar. Det är två klubbar på uppgång. Det allra mesta talar alltså för att framtidens möten mellan Chelsea kommer bli precis lika heta, lika bittra, lika viktiga och lika avgörande som vi har vant oss vid under 2000-talet. En den engelska fotbollens moderna klassiker.

Jag tror vi kommer få ett smakprov på det ikväll.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Många frågetecken kring Man Utds lagbygge kan få svar i Europa League

Det låter alltid lika löjligt att sitta i efterhand och försöka hävda att en förlust är något positivt. Allra helst när förlusten kommer i ett derby, i en match med betydelse för titelstriden, mot en av lagets allra främsta rivaler. Förluster är naturligtvis alltid skit och det ska inte stickas under stol med det. Vad man gör med dem behöver däremot inte vara skit.

Man Utds förlust mot Man City i lördags var av sådant slag att den faktiskt kan föra en del gott med sig. Inte minst är det så att positiva resultat inte längre kan tillåtas skymma att Man Utd alltjämt är ett lag under konstruktion, som kanske lite var fallet innan. Ett lag med brister, med mycket kvar att jobba med och i behov av justering.

Förluster ger möjlighet att ställa frågor och få svar som vinster och mål i slutminuterna inte alltid ger. Och det har funnits flera frågor att ställa om Man Utd och om Man Utd med José Mourinho som manager.

Hur hanterar Mourinho motgång? Ett stort frågetecken kring Mourinho är hur han är som manager i motgång, något som inte minst blev aktuellt förra säsongen när Chelsea gick kräftgång. Mot Man City kom alltså hans första riktiga motgång som Man Utd-manager, och hans reaktioner i efterhand visar på både salt och peppar.

Mourinho duckade inte eget ansvar för sina taktiska beslut, men han var heller inte blyg för att betona att spelarna inte motsvarat vare sig förväntningar eller instruktioner. Direkthet måste inte vara någon nackdel med professionella spelare, mycket beror på vilken relation där finns mellan manager och spelare. Samtidigt var det något som absolut inte fungerade i Chelsea.

Man Utds första halvlek på Old Trafford mot Man City bar tydliga tecken på ett lag som drabbats av såväl kollektiv som individuell kollaps. Laget och spelarna var verkligen ”all over the place”, både taktiskt och mentalt. Mourinho ifrågasatte med rätta spelarnas förmåga att hantera matchen. Men i den utsträckning den förmågan saknas är det Mourinhos jobb att jobba fram den.

Taktisk idé och roller på planen? Det har funnits oklarheter i hur Man Utd bäst ska ställa upp sitt lag på planen. Framför allt första halvlek mot Man City exponerade dessa oklarheter mycket tydligt. Mourinhos taktiska rockader i halvtid, efter att ha fått det spektakulärt fel från början, visade sig dock vara effektiva och skapade ett bättre, mer rörligt spel.

Det var en övergång från 4-2-3-1 till 4-3-3 och en justering av Paul Pogbas position från en sittande mittfältsposition till en friare, mer offensiv. Det gav Man Utd ett bättre presspel. Var det tillräckligt för att övertyga Mourinho om att röra sig mer i riktning mot en 4-3-3-uppställning, även om det leder till några besvärliga överväganden.

I centrum för dessa överväganden står Wayne Rooney. Fortfarande lagets kapten men med allt större svårigheter att verkligen hävda sig mitt i lagets och planens maskinrum. Samtidigt en lojal lagspelare. Är Mourinho beredd att övertyga Rooney om att också kunna spela på någon av ytterpositionerna för att på så vis ge utrymme åt Pogba offensivt centralt?

A-uppställning och B-uppställning? Vad matchen mot Man City också visar är att José Mourinho inte riktigt själv verkar vara helt klar över vilka spelare han föredrar i vilka matcher. Helt plötsligt var Henrik Mkhitaryan på planen samtidigt som Juan Mata var ställd vid sidan, vilket var ett experiment som inte gick hem.

Nu kommer matcherna tätare på varandra och då kommer det ges bättre möjligheter att verkligen sätta laguppställningen. Marcus Rashford är onekligen en spelare som inte bara knackar utan rakt av bankar på dörren till den så kallade startelvan. Andra spelare, såsom Michael Carrick, Ander Herrera, Morgan Schneiderlin, Chris Smalling med flera vill ha sina ord med i leken.

Inte minst blir det intressant att se hur Man Utds spel fungerar utan Zlatan Ibrahimovic på planen. Han kommer med all sannolikhet inte att spela i Europa League eller Ligacupen. Vilket för övrigt lär leda till flera komiska situationer under säsongen, att observera irritationen i svensk press, och hos besökare på sportbarer som kommit för att titta på Zlatan i Man Utd men blir lurade på konfekten.

Man Utd inleder sitt Europa League-äventyr mot Feyenoord. Man Utd har inte fått någon lätt grupp vilket bara kan betraktas som positivt, då det ger fler spelare i Man Utd riktigt bra matchning samtidigt som det tvingar Man Utd att vara fokuserade och investerade i turneringen redan från början. Med förlusten mot Man City i ryggen är det också viktigt att snabbt studsa tillbaka.

Nu är så klart De Kuip i Rotterdam välkänd jaktmark för Man Utd. Den utgjorde en viktig station längs vägen för Man Utd att återigen etablera sig som ett engelskt och europeiskt storlag när de 1991 vann Cupvinnarcupen på den arenan genom att besegra Barcelona i finalen. Nu återvänder Man Utd alltså till De Kuip, i en helt annan tid men ett inte helt olikt läge.

Å andra sidan var det i en annan holländsk stad, vid exakt samma tillfälle under förra säsongen, som Man Utds och Louis van Gaals säsong började spåra ur på riktigt allvar. Så om Man Utd hoppas att historien ska upprepa sig så får de vara mycket försiktiga i vilken historia de i så fall väljer.

Framför allt är Europa League en alldeles utmärkt möjlighet för Man Utd att jobba med de frågor som alldeles uppenbarligen finns kring ett ofärdigt lagbygge, som extasen kring Mourinho, Ibrahimovic och Pogba kanske har dolt, och hitta de svar som kan förbättra lagets prestation och beredskap under resten av säsongen samt kommande säsonger.

Min förhoppning är att Man Utd och José Mourinho inte kastar bort den möjligheten bara för att det är Europa League.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Oändligt är inte Leicesters stora äventyr – men ikväll börjar det!

Det var en vacker lördagskväll. Det var hemmapremiär för säsongen på Anfield och invigningen av ett nytt och större Anfield. Det var optimism i luften och från läktarna rullade sången med orden ”champions, champions, champions of England.” För 25 år sedan hade det inte varit något konstigt med det alls, men nu kom sången från bortafansen.

Tre-fyra månader senare och det är alltjämt svårt att förlika sig med känslan att Leicester är regerande engelska ligamästare. Men vi får en särskild påminnelse om detta just den här dagen när vi har glädjen att bevittna den förmodligen främsta konkreta konsekvensen av den så oväntade ligatiteln – Leicesters debut i Champions League.

Det var så klart en av förra säsongens mest fascinerande frågeställningar, hur skulle detta Leicester klara sig i Champions League? Tyvärr en fråga det blir svårt att få något svar på. För just som Leicester ska påbörja sin kampanj i Champions League så spelar de inte längre som mästare. De förlorade tre av 38 matcher förra säsongen. Hittills har man förlorat två av fyra matcher.

Det kan vara frestande att jämföra Leicester med Blackburn Rovers, som under mitten av 1990-talet vann sin första och sista Premier League-titel och säsongen därpå gjorde sin första och sista säsong i Champions League. I alla fall hittills. Blackburn var kanske mer av den tidens Man City än den tidens Leicester, men där finns ändå paralleller.

En klubb utanför de traditionella storklubbarna som vann en plötslig och oväntad ligatitel. Ett lag som säsongen därpå fick svårt att hantera såväl ökade förväntningar, motivation och disciplin. En klubb som saknade infrastrukturen att bygga vidare på sin framgång. Ett lag oerfaret av skillnaden i rytm och tempo i europeiskt cupspel som åkte ut redan i gruppspelet.

Likheterna med Leicester är många. Leicester är inte minst helt oerfaret av europeiskt cupspel och hur de förmår hantera den taktiska omställningen ska bli en av höstens mer spännande frågor. Detsamma gäller för individuella spelare. Jamie Vardy måste exempelvis vara en lika effektiv målskytt i europeiskt cupspel som i engelskt ligaspel – något Alan Shearer aldrig lyckades med.

Det är så mycket som är nytt för Leicester den här säsongen. De ökade kraven som följer på att vara regerande ligamästare. Att balansera europeiskt cupspel med engelskt ligaspel och kontinuerligt spela två matcher i veckan. Den belastning och de nya rutiner Leicester som klubb måste hantera som en följd av sin framgång. Rory Smith på New York Times ger en smått fantastisk redogörelse:

http://www.nytimes.com/2016/09/13/sports/soccer/leicester-city-champions-league-quirks.html

Det vore orealistiskt att tänka sig att detta inte påverkar känslan, rutinerna och vardagen runt Leicester. Samtidigt omgärdas inte Champions League för Leicester av riktigt samma förväntningar som är fallet med ligaspelet. Det är ingen som riktigt räknar med Leicester i Champions League, liksom det inte var någon som räknade med Leicester i ligan förra säsongen.

Champions League kan bli en ventil för Leicester den här säsongen. De har inte lyckats frammana samma otvingade glädje i spelet som de visade upp under i stort sett hela förra säsongen. Hur de än presterar i ligaspelet så kommer det bli sämre än förra säsongen. En sanning lika bister som ofrånkomlig. Vad de än presterar i Champions League kommer vara bättre än någonsin tidigare.

Leicester förra säsongen var som om gamla matinéfilmer hade kommit till liv inom fotbollen. En samling ihopskrapade misfits som mot besvärliga odds har ett äventyr framför sig. Fjolårssäsongen var ett äventyr för Leicester. Den här säsongen är Champions League det stora äventyret, inte oändligt som i dikten utan tvärtom i högsta grad ändligt.

Kanske är det som för Blackburn Rovers, något av en engångsföreteelse, a once in a lifetime opportunity.

Det både skapar viss press samtidigt som det befriar från annan press. Med vetskapen att det handlar om en isolerad säsong blir det lättare att släppa på hämningarna. Sista kvällen med gänget. Leicester har den avundsvärda positionen att på samma gång ha fått en på alla sätt överkomlig grupp samtidigt som ingen egentligen förväntar sig något av dem.

Det här är blott femte gången under Leicesters 132-åriga historia som klubben deltar i europeiskt cupspel. De har vunnit två matcher i Europa tidigare, för 55 år sedan mot nordirländska Glenavon. Jamie Vardy har aldrig förut spelat i Champions League. Samma sak kan sägas om Danny Drinkwater, Wes Morgan, Riyad Mahrez med många fler.

För flera av dem är det första chansen att spela i Champions League, men också deras sista chans. Om Leicester har haft svårt att samla sig hittills den här säsongen så borde inte detta vara något problem ikväll när de ställer upp sig på Jan Breydel-stadion och hör UEFA:s hymn som de hittills bara haft möjlighet att höra på TV:n.

Claudio Ranieri är däremot inte ovan vid Champions League. Hans uppgift blir alltså att bidra med erfarenheten, att lugna ned spelarna och hålla dem koncentrerade på deras taktiska uppgifter under ovana förhållanden, att hitta en taktisk lösning på mittfältet sedan N’golo Kanté lämnat klubben, och inte minst att ruska liv och glädje i spelarna igen inför deras europeiska äventyr.

Dilly-ding. Dilly-dong. Nu börjar äventyret för Leicester. Äran och ligatiteln var möjligen höjdpunkten men samtidigt bara början. Sommarens fester och omförhandlade löner var helt säkert höjdare även det. Men nu, under höstens och kanske vårens veckonätter, under flodljusen, efter hymnen, nu kommer skatteåterbäringen.

Underbart för Leicesters nära och kära så klart. Men också fantastiskt för oss mer neutrala. För visst kan vi morra om hur Champions League har blivit alltmer förutsägbart, alltmer av en transportsträcka under hösten, och att turneringen egentligen inte börjar på riktigt förrän i mars. Men Leicester får oss att glömma det, och ger Champions League en fräschör redan från start.

Inte heller Tottenham ska förglömmas i det sammanhanget. Tottenham som beger sig till självaste Wembley för sin första match mot Monaco. Champions League känns fräschare, nyare och mer svårförutsägbart än på mycket länge redan under hösten. Hade man kunnat säga detsamma om inte för Premier Leagues utveckling under senare år?

Förmodligen inte.

Peter Hyllman
0 kommentarer