Peter Hyllmans Englandsblogg

Crystal Palace 2014-15: (++++)

Två halvor av säsongen för Crystal Palace. Inledningen blev tuff sedan Tony Pulis kort innan ligapremiären meddelade sin avgång och Neil Warnock framstod som en nödlösning. Alan Pardew galvaniserade emellertid klubben efter nyår och lyfte laget till en väldigt fin tiondeplats. Laget består av många talangfulla spelare och har goda chanser att få behålla dem.

En mer problematisk försäsong än den som Crystal Palace hade att brottas med är svår att föreställa sig. Crystal Palace avslutade säsongen innan på ett storstilat sätt under Tony Pulis, men under sommaren, och kort tid innan säsongen skulle inledas så väljer Pulis att säga upp sig, med den underförstådda eller officiella förklaringen att Pulis inte anser att Crystal Palace investerar tillräckligt mycket i sin spelartrupp.

Sanningshalten i det beror på perspektiv. Sju spelare värvas förvisso in till ett sammanlagt värde av knappt £10m. Tony Pulis ville nog se en större investering än så, samtidigt som Crystal Palace hade en förhållandevis bra och stark spelartrupp till att börja med. Crystal Palace valde hur som helst att inför säsongen utse Neil Warnock till Tony Pulis efterträdare, ett beslut vars klokhet kunde ifrågasättas.

Höstsäsongen visade inte på klokheten. Crystal Palace förlorade hälften av matcherna under våren samtidigt som man bara lyckades vinna tre av sina ligamatcher. Laget låg fast förankrat runt eller under nedflyttningsstrecket och såg ut att vara ett av lagen dömda till nedflyttning, inte minst under en katastrofal decembermånad helt utan seger. I det läget agerar dock Crystal Palaces klubbledning och ersätter Warnock med Alan Pardew.

Precis som Pulis fick fart på Crystal Palace under våren förra säsongen så lyckades Pardew få fart på Crystal Palace under den här vårsäsongen. Crystal Palace vinner sina två första matcher med Pardew, tre av sina fyra första, och totalt under vårsäsongen vinner Crystal Palace tio av sina totalt 18 ligamatcher, en tydlig förbättring mot höstsäsongen och Crystal Palace avancerar upp till tiondeplatsen i tabellen.

Cupspelet bestod inte av några stora bedrifter. I Ligacupen blev det förlust efter förlängning på hemmaplan mot Newcastle i den tredje omgången, och i FA-cupen blev Liverpool för svåra i den fjärde omgången, också det på hemmaplan.

ÄGARE OCH LEDNING (+++)
Man kan fråga sig varför Steve Parish, Crystal Palaces ordförande, landade på Neil Warnock som ersättare till Pulis, men en bit in i augusti kan det så klart ha varit frågan mer om en brist på alternativ än ett aktivt val. Sanningen är att klubbledningen var satt i en svår situation efter Tony Pulis plötsliga avhopp och tvingades agera snabbt. Agerade man snabbt inför säsongen så agerade man emellertid beslutsamt och genomtänkt under säsongen när man tidigt efter årsskiftet anställde Alan Pardew.

MANAGER (+++)
I grund och botten är det två managers under varsin halva av säsongen som ska betygsättas. Bedömer man Neil Warnock helt själv så blir det svårt att hamna högre än ett eller möjligen två plus, men han höll åtminstone Crystal Palace runt eller strax ovanför vattenytan. Bedömer man å andra sidan Alan Pardew helt själv så blir det knappast lägre än fyra plus. Den stora skillnaden är att Pardew verkar taktiskt och psykologiskt ha fått ut betydligt mer av skickliga spelare som Yannick Bolasie, Jason Puncheon och Wilfried Zaha.

FÖRSVAR (+++)
Defensivt kan man inte ha för allvarlig kritik mot Crystal Palace som kanske inte är världens bästa lag på att kontrollera matchbilden eller bollinnehavet, men som har en tillräckligt välorganiserad backlinje för att hantera många av de målchanser som motståndarna lyckas skapa. Scott Dann, Damien Delaney, Joel Ward och Martin Kelly har utgjort grundplåten i Crystal Palaces defensiva uppställning, framför Julien Speroni i målet, vilket knappast har varit någon spektakulär besättning men ändå fullt tillräcklig för att få jobbet gjort.

MITTFÄLT (++)
Mittfältet har genomgående varit Crystal Palaces svagaste lagdel under säsongen. Då avses i huvudsak det centrala mittfältet då ytterpositionerna till stor del används för att täcka upp bakåt och snabbt vända spelet framåt när möjlighet ges. Men Crystal Palace lyckas dock sällan kontrollera bollen på mittfältet, vilket innebär att motståndarna tillåts skapa chanser framåt samtidigt som de själva inte skapar alltför många chanser framåt. Joe Ledley och Mile Jedinak är ett erkänt tufft mittlås framför backlinjen, men framåt har fart premierats framför teknik.

ANFALL (++++)
Gränsen är inte helt självklar mellan Crystal Palaces anfall och väldigt offensiva yttermittfält. Hur som helst så tillhör faktiskt Crystal Palace de mest effektiva lagen offensivt sett, trots att laget skapar förhållandevis få chanser. Glenn Murray och Dwight Gayle bidrar med sina mål i anfallet men kännetecknande för Crystal Palace är att dessa får hjälp med målskyttet från förhållandevis många olika spelare, bland dem Yannick Bolasie, Jason Puncheon och Wilfried Zaha.

HÖJDPUNKT: Liverpool (a) 3-1
Crystal Palace levererade några minnesvärda segrar under säsongen, inte minst hemma mot Man City. Deras höjdpunkt kom emellertid på bortaplan, i näst sista omgången på Anfield. Det skulle vara Steven Gerrards högtidsstund, men det blev istället en uppvisning av ett fräckt, modigt och farligt Crystal Palace.

ÅRETS SPELARE: Jason Puncheon
Hade en strålande säsong med Crystal Palace och konkurrerar om utmärkelsen huvudsakligen med Yannick Bolasie. Tog stort ansvar på en för honom ovan position på centralt offensivt mittfält och gjorde det förhållandevis bra även om hans främsta talang ligger på någon av ytterpositionerna. Det var dock en väldigt viktig insats för Crystal Palace och Puncheon var inte minst därför en mycket betydelsefull spelare under säsongen.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Jerome Williams
Talangfull vänsterback som 20 år gammal och kommandes från Crystal Palaces ungdomsled skulle kunna bli ett intressant tillskott i backlinjen. Crystal Palace har redan starka mittbackar och en skicklig högerback, men vänsterbacken är en position där laget inte är lika starkt och där Williams helt klart kan sikta på att göra den platsen till sin egen.

ATT GÖRA

(1) Centralt mittfält. Så länge inte Crystal Palace kan kontrollera en matchbild på centralt mittfält så kommer laget vara sårbart defensivt och förhållandevis lättlästa offensivt. I vilken utsträckning det ingår i Alan Pardews grundspel är oklart men James McArthur och Jason Puncheon är inte tillräckligt skickliga krafter framåt för att lyfta Crystal Palace.

(2) Bredda defensiven. Crystal Palace har en bra backlinje men samtidigt också en backlinje som framstår som ganska skadekänslig. Om exempelvis Scott Dann går sönder så faller en stor del av backlinjen. Några stora värvningar är kanske vare sig behövda eller realistiska, men Crystal Palace kommer behöva fylla ut försvaret.

(3) Behåll nyckelspelare. Crystal Palace har en lycklig situation i att både ha ett rätt högt antal väldigt skickliga spelare offensivt, dock ej tillräckligt profilstarka för att ha väckt storklubbarnas intressen, samt även tillräckligt bra ekonomi på egen hand för att hålla dem kvar i klubben. Viktigt projekt i sommar att behålla spelare som Puncheon, Jedinak, Bolasie med flera.

NIVÅ: 90%
80% under hösten och 95% under våren är väl hur man rimligtvis bäst beskriver Crystal Palaces säsong. Så värst mycket bättre än vad Crystal Palace presterade under våren med Alan Pardew är inte rimligt att tro att de kan spela utan att först komplettera spelartruppen. Pardew har visat skicklig att få ut hög effekt av sina lag på kort sikt men måste nu visa att han kan få ut effekt också under lång sikt.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Undvik nedflyttningsstrid. Det är tveksamt om övre halvan är en realistisk målbild för Crystal Palace som emellertid absolut borde kunna hoppas på en säsong i vilken de inte är indragna i nedflyttningsstriden alltför långt in på säsongen. Ett stabilt avslut runt platserna 12-15 vore att betrakta som en bra säsong.

Cup run. Crystal Palace har egentligen det mesta som normalt sett krävs för att gå långt i cupspel. Ett välorganiserat och lagom hårdfört försvar, ett lågt liggande defensivt mittfält, skickliga och framför allt snabba kontringsspelare i offensiven. Cupspel handlar om att inte förlora, och det borde Crystal Palace kunna hantera bättre än de gjort tidigare säsonger.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 83 kommentarer

Pactum turpe, nesligt avtal

Just precis som man tror att man har blivit så cynisk som är möjligt att bli gällande den moderna fotbollen så kommer en nyhet som avslöjar att det fortfarande kunde bli värre. En sådan nyhet var att Dortmund faktiskt har plockat ut en försäkring mot uteblivna intäkter på grund av missat Champions League-spel.

http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-04-22/dortmund-said-to-be-insured-for-champions-league-revenue-losses

En fundamental aspekt av all professionell idrott är att det hela tiden finns en risk inblandad, man tävlar om någonting. En sådan sak som klubbar faktiskt tävlar om är att ta sig till Champions League och de sportsliga och ekonomiska fördelar det innebär. Vad Dortmund har gjort är alltså att sätta detta helt eller delvis ur spel.

Dortmund tog ut försäkringen 2012, efter att klubben precis vunnit sin andra raka Bundesligatitel. Försäkringen går ut på att Dortmund är garanterade 70% av klubbens Champions League-intäkter, upp till någon på förväg förhandlad nivå, oavsett om de kvalificerar sig eller ej. Myntets andra sida är så klart att Dortmund löpande får betala 30% alla faktiska Champions League-intäkter.

Det är en typ av negativ försäkring som är förbjuden inom engelsk fotboll i syfte att skydda mot matchfixning eller bildandet av negativa incitament inom fotbollen. Tanken är så klart att om en klubb vet om att den inte drabbas negativt av att missa Champions League, eller något annat mål, så finns inte samma motivation att verkligen satsa allt.

Helt irrelevant är ju inte det argumentet om man i efterhand betraktar just Dortmunds säsong, som länge låg väldigt långt ner i tabellen under lång tid av säsongen. Enligt försäkringsavtalet ska bara tre direktörer i Dortmund ha haft tillåten kännedom om avtalet, för att undvika en trist situation, men frågan är så klart både om detta verkligen hölls hemligt och hur det påverkade signalerna från klubbledning till lagledning under säsongen.

Dortmund har agerat klokt kan tyckas, de har i alla fall inte brutit mot några regler. Samtidigt, i och med att reglerna är olika i olika länder, så leder det också till ett ojämnt spelfält i det avseendet. Sedan kan man som sagt ha idrottsmoraliska aspekter på ett dylikt arrangemang.

Bundesliga lyfts ofta fram som någon slags idealistisk motbild till det betydligt mer kommersiellt drivna Premier League. Det stämmer i vissa avseenden, supporterkulturen och föreningstraditionen är exempel på det. Men bakom idealbilden, och under glittret i toppen av Bundesliga, så döljer sig också rätt tuffa ekonomiska problem och den här typen av ekonomiska arrangemang som ger bilden ett annat djup och en annan nyans.

Det är naturligtvis upp till var och en att bilda sin egen uppfattning kring den här typen av försäkringsarrangemang. Personligen är jag skeptisk, av de skäl som gör att sådana arrangemang förbjudits inom engelsk fotboll, men också för att det i min mening är ytterligare ett sätt för de stora och etablerade klubbarna att rigga spelfältet och göra sig immuna mot hot underifrån.

Frågan är så klart också hur försäkringen påverkar Dortmund. De måste så klart se till att snarast möjligt ta sig tillbaka till Champions League, annars kommer inte försäkringsbolaget vara intresserade av att förlänga avtalet. Avtalet är i nuläget lönsamt för försäkringsbolaget så länge som Dortmund kvalificerar sig till Champions League minst tre av fyra säsonger.

Dortmund har prisats för ett långsiktigt arbete under många år. Men efter att precis ha missat Champions League en säsong, kommer deras agerande förändras till det mer kortsiktiga i syfte att komma undan antingen att försäkringsavtalet sägs upp eller att premien höjs kraftigt?

:::

TRANSFERKOLLEN:

Kristoffer Nordfeldt (GK), 26 år, till Swansea. Swansea har släppt sina två backup-målvakter och behöver således en andramålvakt bakom Lukasz Fabianski. Huruvida Nordfeldt, värvad från Heerenveen, ser sig som andramålvakt återstår att se, men det är så han får börja. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman
Inlägget har 67 kommentarer

Stoke 2014-15: (++++)

En bra säsong för Stoke som slutar på klubbens högsta tabellplacering i Premier League, som vinner fler matcher än de förlorar och tack vare en storseger mot Liverpool i sista matchen också slutar med positiv målskillnad. I huvudsak en taktisk prestation med begränsade resurser av Mark Hughes, en kandidat till säsongens manager.

Mark Hughes visade redan under sin första säsong med Stoke att han var på väg att lyfta laget uppåt i tabellen igen med ett spel som var mer kreativt och offensivt än vad Stoke mäktat med under Tony Pulis. Istället för att försöka spela mittbackar på varenda position på planen så investerade Hughes i mer bollsäkra spelare och Stoke började så sakteliga att anpassa sitt spel.

Inför säsongen förstärkte Mark Hughes med spelare som Phil Bardsley, Steve Sidwell och Dionatan Teixeira. I anfallet valde Hughes att komplettera med två intressanta spelare i Mame Biram Diouf och Bojan Krkic, två anfallare som båda under säsongen fick om inte ett genombrott direkt så i alla fall ett uppsving i sina respektive karriärer.

Stokes spel verkar inte ha försämrat Stokes resultat. Under säsongen vann Stoke fler matcher än de förlorade, för första gången under Stokes tid i Premier League, och slutade på klubbens högsta tabellplacering hittills i Premier League, på nionde plats. På motsvarande sätt slutade Stoke faktiskt med positiv målskillnad, även om det förvisso krävdes en 6-1-seger mot Liverpool i sista omgången för att åstadkomma det.

Om Stokes höstsäsong i bästa fall kan beskrivas som genomsnittlig så tog Stoke rejäl fart från och med julsäsongen och framåt. Från annandagen fram till början av mars förlorar Stoke bara två matcher i ligan och vinner sju matcher, vilket utgör grunden för Stokes marsch uppåt i tabellen. Även avslutningen på säsongen är stark med tre vinster och bara en förlust på lagets sista sju matcher under säsongen.

Om cupspelet finns inte mycket att säga. Stoke vinner två matcher både i FA-cupen och i Ligacupen. Vinster mot Portsmouth och Sunderland i Ligacupen följs upp av en förlust mot Southampton i den fjärde omgången. Vinster mot Wrexham och Rochdale, vinsten mot Wrexham satt långt inne, följdes upp av en förlust mot Blackburn i den femte omgången. Inga fiaskoinsatser men heller inga särskilt bra insatser.

ÄGARE OCH LEDNING (++++)
Det krävs ett särskilt mod att ändra på något som trots allt har fungerat under flera år. Peter Coates, Stokes ägare och ordförande, har investerat relativt sett stora summor pengar i Stoke, som trots det var ett lag som stannat upp i sin utveckling under Tony Pulis. Coates kunde se den utvecklingen och var även lyhörd att uppfatta att Stokes supportrar började tröttna på en i bästa fall funktionell fotboll som visade allt större tecken på att inte längre fungera. Få ägare hade haft både insynen och modet att i ett sådant läge byta vägbana, manager och spelidé.

MANAGER (+++++)
Mark Hughes har på många sätt varit en av den här säsongens obesjungna hjältar efter att ha gjort ett strålande jobb med Stoke, som självklart inte får samma uppmärksamhet som i andra större klubbar. Att framgångsrikt leda förändring är svårt, inte minst om man samtidigt förväntas åstadkomma bra resultat, men Hughes har på ett effektivt sätt fått med sig spelarna på sina idéer och förnyat spelartruppen med kloka värvningar som till skillnad från förut har varit mer av budgetalternativ. Hughes gjorde under ett par säsonger både en löjlig och förlöjligad figur i QPR och Fulham men har tagit revansch både på sig själv och sin omgivning i Stoke.

FÖRSVAR (++++)
En av Stokes största förändringar går att se i försvarsspelet. Stokes försvar har alltid varit effektivt på sitt sätt men tidigare har det mest handlat om en lågt liggande backlinje som var bra på att blockera och få bort de många målchanser som skapades. Stokes defensiva kvaliteter nu går till större del ut på att förhindra motståndaren att alls få målchanser, även om man fortfarande är bra på att hantera de målchanser som uppstår. Ryan Shawcross, Phil Bardsley, Eric Pieters, Geoff Cameron, Marc Muniesa, Marc Wilson och, under våren, Philipp Wollscheid har delat på uppgifterna framför Asmir Begovic i Stokes mål.

MITTFÄLT (+++)
Stokes mittfält har blivit bättre än förut, till största delen på grund av att laget nu i större utsträckning syftar till att kontrollera matchbilden på mittfältet med eget bollinnehav. Det har gjort att Stoke har blivit bättre på att förhindra motståndarnas målchanser men även bättre på att skapa egna målchanser, i båda avseendena är Stoke bättre än ligans genomsnitt vilket också förklarar deras slutliga tabellplacering. Glenn Whelan har varit en ständigt närvarande spelare på mittfältet, liksom Steven N’Zonzi, men det är med Charlie Adam och Stephen Ireland som Stoke hittade ett spel som lyfte dem under säsongen.

ANFALL (+++)
Stoke har genomgående ”alltid” varit ett lag som har producerat lägst antal mål och målchanser i Premier League. Gjorde man förut ett diagram över Premier League-lagens offensiva statistik så fick man expandera skalan för att få med Stoke i bilden. Den här säsongen placerar sig Stoke i samma offensiva ruta som de engelska topplagen, en anmärkningsvärd förändring. Stoke ligger förvisso väldigt nära ligans genomsnitt i båda avseenden, men det är ingen tvekan om att ett mer framåtsträvande spel på mittfältet skapar fler chanser, och spelare som Peter Crouch, Mame Biram Diouf och Bojan Krkic har varit förhållandevis bra på att utnyttja dem.

HÖJDPUNKT: Liverpool (h) 6-1
Det har faktiskt funnits ett antal möjliga höjdpunkter för Stoke under säsongen; att besegra Man City och Arsenal på hemmaplan exempelvis, liksom att göra dubbeln på Tottenham och vinna med 3-0 mot dem på hemmaplan. Men få saker lär ha varit så söta som att avsluta säsongen på Britannia Stadium och då fullständigt mosa Liverpool med tennissiffror.

ÅRETS SPELARE: Charlie Adam
Adam är inte alltid den mest sympatiske spelaren på planen men den här säsongen verkar Adam ha hittat tillbaka till mycket av det som gjorde honom till en beundrad spelare med Blackpool, vilket fick Liverpool att öppna plånboken och köpa honom för en summa som Alex Ferguson ansåg att bara hans hörnor var värda. Den kreativa kraft på centralt mittfält som Stoke alltid saknade under Tony Pulis.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Jack Butland
Stoke har haft en av ligans mer stabila målvakter i Asmir Begovic under många år men man har samtidigt värvat en av Englands mest lovande målvakter, och det vore märkligt om inte Stoke med tiden beslutade sig för att satsa alltmer på Butland. Om Butland slår igenom redan till nästa säsong beror lite på, inte minst kanske om Stoke väljer att casha in på Begovic under sommaren.

ATT GÖRA

(1) Defensivt mittfält. Det vore gnidet att vara alltför kritisk mot Stokes defensiva mittfält, som har gjort ett bra jobb med att hålla motståndarna borta från målchanser, men det är också den lagdel där Stoke förmodligen har minst kvalitet. En spetsvärvning på den positionen kan förstärka laget ytterligare en nivå utöver vad Glenn Whelan och Steven N’Zonzi mäktar med. Å andra sidan kanske Hughes kan få ut mer ur Steve Sidwell.

(2) Kanterna. En aspekt av Stokes offensiv kan tveklöst förstärkas vilket är de offensiva ytterpositionerna. Spelarna där är i mina ögon förhållandevis endimensionella och har haft svårt att hävda sig under säsongen. Istället för att bygga laget runt de klassiska snabba spelarna så bör Stoke försöka hitta yttrar med en mer teknisk och bollkreativ förmåga.

NIVÅ: 90%
Mark Hughes har gjort ett riktigt bra jobb med ett på pappret tämligen begränsat spelarmaterial. Hughes har med andra ord visat vad man kan uppnå med en genomtänkt och konsekvent taktisk plan. Ändå så har inte allt klickat under säsongen och spelare som Steve Sidwell, Marko Arnautovic, Victor Moses och Peter Odemwingie borde ha kunnat prestera bättre. Att de inte har gjort det har hämmat Stokes offensiv.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Övre halvan. Man vill så klart hävda att alla lag ska hela tiden försöka höja sina målsättningar, men för Stoke förblir det en rimlig målsättning att försöka sluta säsongen på tabellens övre halva. De europeiska cupplatserna är ännu inte helt realistiska för dem att konkurrera om.

Wembley. Stoke har å andra sidan möjligheten att ta sig ut till Europa via någon av cuperna, precis som man gjorde för fyra år sedan. Det finns både skicklighet och hårdhet i Stoke nog för att gå långt i någon av cuperna, och att ta sig till Wembley i en av dem borde inte vara någon omöjlighet.

GAME OF THRONES: House Umber
Rent visuellt finns det mycket som påminner mig om Stoke i House Umber, vars emblem är en vrålande jätte som precis har gjort sig fri från de kedjor som bundit honom fast. Om Stoke var någon jätte kan så klart diskuteras men laget har gjort sig från de kedjor som höll dem fast under Tony Pulis och upptäcker just nu att det kan röra sig mer fritt på planen.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 40 kommentarer

De fem hårdaste och elakaste klubbarna i England

Engelska och amerikanska klubbar är ju i grund och botten väldigt olika och annorlunda. Bara en sådan sak som dess namn, och då menar jag inte i första hand namnen på staden eller området som klubben kommer från, utan det tilläggsnamn som mer eller mindre varenda klubb får.

Amerikanska klubbar tar ju här ett namn som får laget att låta särskilt tufft, hårt eller skräckinjagande. Typ Kings, Giants, Cowboys, Bulls, Sharks, Eagles eller Patriots. Loggorna blir ju därefter, till och med Mighty Ducks logga ger oss intrycket av en särskilt elak ankdjävel som käkar vackra svanungar till frukost och spottar upp dem till lunch.

Engelska klubbar har andra typer av namn och så socialt stigmatiserat har den amerikanska klubbkulturen blivit att om någon klubb skulle få för sig att kalla sig för något i stil med Lions eller Tigers så skulle de bli ömsom utskrattade och ömsom utskällda. Assem Allam i Hull vet vad jag pratar om. Engelska klubbar har andra typer av namn, oftast med någon form av social, regional eller politisk betydelse såsom City, United, County, Forest eller Athletic.

Det finns vissa undantag även inom engelsk fotboll så klart. Vissa engelska klubbar har andranamn i form av djur. Men i de engelska klubbarnas fall handlar det sällan om elaka och hårda djur, utan istället små söta pippifåglar såsom kanariefåglar, ugglor, sånglärkor och svanar. Den elakaste fågeln som förekommer verkar vara en skata.

Loggorna, klubbmärken och maskotar blir så klart därefter. Några undantag kan man emellertid hitta. Så en enkel genomsökning ledde mig fram till följande lista över de fem hårdaste och elakaste klubbarna i England, åtminstone sett till deras klubbsymboler:

(5) Watfords dopade ren

Watford

Jag var länge övertygad om att det var en älg som Watford hade i sin logga även om jag inte riktigt kunde få ihop vad en älg hade att göra med just Watford. Men se det var det alltså inte, det var istället en ren, vilket syftar på grevskapet Hertfordshire där Watford är beläget. I alla fall, den renen skulle man kanske passa sig för.

(4) Derbys ilskna bock

Derby

En allmän regel verkar vara att ju mer verklighetstrogen en klubb försöker göra sin logga desto mindre hård blir den. Derby har inte bekymrat sig om någon direkt avbildning av en stenbock, men deras enkla ritning ger ändå ett skönt intryck av en riktigt pissed off brusabock. Att vara mittback när den bocken kommer rusande mot ens oskyddade mellangärde hade känts mer riskfyllt än om Ramsbottoms permanentade queer ram for a straight guy hade spänt ögonen i motståndaren.

Ramsbottom

(3) Wolves arga varg

Wolves

Enkelt är effektivt. Wolves är inte den enda klubben som använder vargen i sin klubblogga men det absolut mest vanliga är att andra vargar mest framstår som en kärvänlig schäfervalp. Det misstaget begår inte Wolves vars varg skrämmer skiten ur mig på ungefär samma sätt som den elaka vargen i Bamse skrämde skiten ur mig som femåring.

(2) Morecambes samurajräka

Morecambe

Om Pixar eller Disney hade fått för sig att göra en film om att hitta en vilsen liten räka istället för en vilsen liten guldfisk, och ge denne räka en sidekick som inte var en pårökt Ellen Degeneres, så hade de förmodligen hittat den perfekte kandidaten i Morecambes ninjaräka. En räka är normalt sett inte något man direkt blir skrämd av men den där räkan hade nog kunnat få Jaws att visa bättre bordskick.

(1) Oldhams Twin Peaks-uggla

Oldham

Om en uggla någonsin skulle vara skurk i en James Bond-film så skulle Oldhams uggla omedelbart knipa huvudrollen, helt säkert långt före Sheffield Wednesdays glosögda ursäkt till uggla. Oldhams uggla ser ut som ett ondskefullt andeväsen, direkt inflygen från den spöklika granskogen runt Twin Peaks, spridandes en känsla av att den egentligen är något annat än vad den ser ut att vara.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Maarten Stekelenburg (GK), 32 år, till Southampton. Stabilt lån av Southampton av en beprövad målvakt, inte minst nödvändigt i och med att Fraser Forster drabbades av en allvarlig knäskada i slutet av förra säsongen. Bra värvning på kort sikt. Väl godkänd (+++)

James McClean (LW), 26 år, till West Brom. Jag blir aldrig riktigt klok på West Brom som jag tycker fortsätta värva halvmediokra spelare som kanske kan hjälpa dem kvar på samma nivå men helt säkert inte kan lyfta dem till en högre nivå. Utfyllnad. Godkänd (++)

Youssuf Mulumbu (CM), 28 år, till Norwich. Samtidigt väljer West Brom att släppa Mulumbu, som kanske var för spelskicklig som mittfältare för Tony Pulis smak. Lysande för Norwich dock som får en bra spelare till väldigt billigt pris, en klar förstärkning. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 19 kommentarer

Man City 2014-15: (++)

Ännu ett väldigt blekt titelförsvar från Man City som endast under enskilda ögonblick och perioder visar upp ett spel värdigt ett mästarlag. Låg aldrig särskilt illa till i toppen av tabellen men heller aldrig riktigt i närheten av Chelsea på förstaplatsen. Ett fiasko i Champions League var nära förestående och Man City gav huvudsakligen ett intryck av att ha tagit ett steg tillbaka i sin utveckling.

Man City går in i den här säsongen som regerande mästare och skall alltså för andra gången på tre år försöka försvara sin ligatitel. Deras första försök att försvara en ligatitel blev ett tämligen blekt sådant. Frågan var om Manuel Pellegrini skulle göra ett bättre jobb i det avseendet.

En nyckelaspekt i det avseendet är hur ett vinnande lag förnyar sig genom nya spelare, högre energi och ny konkurrens. Man City var förhållandevis anonyma på transfermarknaden under sommaren, även om spelare som Bacary Sagna, Fernando och Eliaquim Mangala värvades. Ingen av dem fick däremot något större genomslag. I så fall fick det fräcka lånet av Frank Lampard större effekt på laget.

Man City inledde säsongen förhållandevis svagt. Segrar mot Newcastle och Liverpool följdes upp av tre raka matcher utan vinst, med en hemmaförlust mot Stoke som mest uppseendeväckande. Ytterligare fem poäng skulle tappas under hösten vilket skulle ge Chelsea ett stort försprång i tabellen. Åtta segrar på nio matcher under november och december skulle dock äta upp det försprånget, men en katastrofal januari och en allmänt sett svag vårsäsong gjorde att Man City till sist föll ifrån.

Ett dubbelt mönster under säsongen var att Man City mådde bra av att få möta Man Utd. Efter att ha vunnit första matchen på hemmaplan i början av november så skulle man ge sig ut på en lång vinstsvit som gjorde att de skulle ta ikapp Chelsea i tabellen. Förlusten mot Man Utd på bortaplan i mitten av april som förde dem ned till fjärdeplatsen följdes också av en vinstsvit i samtliga av säsongens sex sista matcher och andraplatsen kunde säkras med viss marginal.

Den svaga höstsäsongen återspeglade sig också i Champions League. Man City vann inte en enda av sina fyra första matcher, och efter en väldigt onödig hemmaförlust mot CSKA Moskva såg fiaskot mer eller mindre färdigt ut. Men en heroisk vändning av ett 0-2-underläge hemma mot Bayern München gjorde att de via en bortavinst mot Roma trots allt kunde ta sig till slutspel. Väl där blev processen tämligen kort mot ett pånyttfött Barcelona, precis som var fallet förra säsongen.

Det inhemska cupspelet gick inte bättre det. Trots förhållandevis lätta lottningar så åker Man City ut tidigt i både Ligacupen och FA-cupen. I båda cuperna besegrar Man City Sheffield Wednesday på hemmaplan i den tredje omgången, innan de i Ligacupen tar stryk på hemmaplan mot Newcastle och i FA-cupen, också det på hemmaplan, förlorar mot Middlesbrough.

ÄGARE OCH LEDNING (+++)
Det går knappast att ifrågasätta investeringsviljan hos Man Citys ägare, där finns inga praktiska begränsningar i det avseendet. Men med en ålderstigen spelartrupp och ett koppel av dyra värvningar som har haft endast ett begränsat inflytande på lagets prestationer så går det att ifrågasätta ledningens långsiktiga strategi. Detsamma gäller managerfrågan där det bestämda intrycket är att klubbledningen i bästa fall bara går i väntans tider eller i värsta fall tvekar mer än en holistisk Hamlet.

MANAGER (++)
Manuel Pellegrini fick mycket kritik under säsongen och en hel del av den också välförtjänt. Han anställdes av klubben till stor del för att förbättra lagets prestationer i Champions League, och även om det skett i viss utsträckning så är inte den faktiska förbättringen vare sig tillräckligt stor eller ihållande. Mycket av kritiken riktades dock mot hans taktiska beslut under säsongen som till synes kostade Man City många viktiga poäng i ligaspelet. Oförmågan att hålla spelartruppen motiverad är också ett problem som Pellegrini inte helt av egen förskyllan har haft att brottas med, utan att riktigt lyckas.

FÖRSVAR (+++)
Enkla och onödiga misstag. En viktig del i förklaringen till Man Citys stundtals svaga prestationer. Man City släpper till förhållandevis få chanser, bara Man Utd och Southampton släpper till färre. Men koncentration och organisation har stundtals brustit i försvaret vilket kan stå ett lag dyrt. Misstag på mittfältet, där både Yaya Touré och James Milner stundtals gått bort sig taktiskt, har också skapat situationer som Man Citys försvar inte lyckats hantera. Vincent Kompany, Martin Demichelis, Pablo Zabaleta, Gael Clichy och Eliaquim Mangala har utgjort de vanligaste spelarna i backlinjen under säsongen.

MITTFÄLT (++++)
Få mittfält i ligan kan kontrollera och dominera en matchbild riktigt lika bra som Man Citys. Det har dock visat sig under säsongen att motståndarna har kunnat manövrera bort Man Citys mittfält, huvudsakligen för att spelarna inte alltid har varit beredda att ta tillbakajobbet. Mittfältet bestående av Fernando, Fernandinho, Yaya Touré, Frank Lampard, James Milner, Jesus Navas och David Silva kan dock kontrollera bilden, hålla motståndarna borta från målchanser men samtidigt vara väldigt produktiva framåt själva – inget lag i ligan skapar lika många chanser som Man City.

ANFALL (+++)
Ett anfall med Sergio Agüero borde inte rimligtvis kunna få något annat än fem plus men samtidigt har Man City stundtals också varit lite för beroende just av Agüero, och ett återkommande problem Man City har haft under säsongen har varit att förvalta alla sina målchanser. Spelare som Edin Dzeko, Stevan Jovetic och Wilfried Bony har inte bidragit med mål i den utsträckningen som Man City hade kunnat förvänta sig, vilket möjligen också speglar en taktisk prioritering från Pellegrinis sida.

HÖJDPUNKT: Bayern München (h) 3-2
Det har länge pratats om att europeisk cupfotboll på Etihad inte har skapat samma energi och entusiasm som på Anfield och Old Trafford, helt enkelt för att traditionen inte riktigt finns där på samma sätt. All tradition har dock sin början och om inte Man Citys lika magiska som nödvändiga vändning mot Bayern från 0-2 till 3-2 får den europeiska temperaturen att höjas på Etihad så lär inget lyckas.

ÅRETS SPELARE: Sergio Agüero
Under en allmänt sett blek säsong för de flesta av Man Citys spelare så sticker Agüero ut i alla avseenden. En världsspelare på alla sätt, öser in mål, och utan Agüero den här säsongen så hade Man City kanske inte ens behövt besvära sig med Champions League kommande säsong.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Karim Rekik
Har varit lovande länge vilket brukar kunna vara ett tecken på att en spelare kanske aldrig kommer längre än så. Men Rekik framstår som den ende ungdom i Man City just nu med faktisk chans att slå sig in i a-laget och dessutom i en lagdel som Man City behöver förstärka, mittförsvaret. Långskott om Rekik kommer få några chanser under kommande säsong, eller lånas ut, men omöjligt är det kanske inte.

ATT GÖRA

(1) Försvaret. Ett bra anfall är vad som i slutänden vinner en liga men en stark defensiv är en hygienfaktor för att alls kunna vinna ligan. Och Man Citys försvar har haft för många skönhetsfläckar. Taktiskt behöver de bli bättre organiserade och Man City har även ett arbete framför sig att förnya sin backlinje mer eller mindre från grunden.

(2) Anfallskomplement. Spelare som Edin Dzeko, Alvaro Negredo och Stevan Jovetic lär sitta på väldigt värdefulla kontrakt och vara svåra att bli av med av den anledningen, men det känns inte längre troligt att de kommer kunna utgöra acceptabla backup-alternativ till Sergio Agüero, även det alltså en lagdel som Man City behöver förnya.

(3) Manager. Det verkar som om Man City håller fast vid Manuel Pellegrini, i alla fall för stunden. Men den längre frågeställningen är trots allt vad klubben faktiskt vill med den posten, i nuläget skapar osäkerheten mest en osund situation för Pellegrini som kan få svårt att hävda någon auktoritet gentemot spelartruppen.

NIVÅ: 85%
Kunde Man City ha uppnått särskilt mycket mer den här säsongen än vad de faktiskt gjorde? Tveksamt givet spelartruppens ålder och sammansättning och bristen på föryngring och förnyelse. Visst kan Man City höja sig något till nästa säsong men ska de göra väsentligt bättre ifrån sig nästa säsong jämfört med denna så måste de investera väsentligt i spelartruppen.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Ligatiteln. Det kommer att krävas förstärkningar så klart, men det är inte realistiskt att mena att Man City ska ha någon annan målsättning än att försöka vinna ligatiteln. Chelsea kommer knappast bli svagare till nästa säsong, och andra konkurrenter kommer bli bättre, så det kommer krävas att Man City också höjer sig.

Semifinal. Det är egentligen orimligt att en klubb som Man City ska brottas med sådana problem bara att ta sig vidare från Champions Leagues gruppspel och hittills aldrig ta sig ens till kvartsfinal. Det var inte vad som stod i reklambroschyren när Abu Dhabi köpte klubben. Semifinal är den enda rimliga och lägst ställda målbilden för Man City i Champions League.

GAME OF THRONES: House Baelish
En maktfaktor i Westeros som är att betrakta som något av en uppkomling är Petyr Baelish som genom sluga allianser har skapat sig en tung position i kampen om järntronen, på ett motsvarande sätt som Man City genom sin Abu Dhabi-allians har fått en tung position i Premier League. Man City har byggt upp stora delar av sin spelartrupp genom att köpa upp Arsenal, precis som Baelish förbättrade sin position genom att lägra Lysa från House Arryn.

BETYG: Godkänd (++)

Peter Hyllman
Inlägget har 91 kommentarer

Välkommen till den första dagen av West Hams nästa säsong

Det känns lite småfånigt att börja säga det redan i slutet av juni, mindre än en månad sedan den förra säsongen slutade. Men det känns som om nästa säsong redan ligger i sina startgropar. I onsdags släpptes spelschemat i Premier League för nästa säsong och idag kör den första lottningsceremonin igång för nästa säsongs Europa League.

Med början klockan 13:00 så kommer UEFA att lotta både den första och den andra kvalomgången. För säkerhets skull tar UEFA runt en timmes paus efter lottningen av första kvalomgången innan man drar igång med lottningen av den andra kvalomgången klockan 14:30. Man kan så klart behöva en tankepaus efter en så komplicerad process och lunch är ju ett av dagens viktigaste mål.

För West Ham är det naturligtvis så att nästa säsong redan ligger i sina absoluta startgropar. Det är faktiskt bara tio dagar, en och en halv vecka kvar, tills deras säsong inleds med den första kvalomgången i Europa League. Så idag kommer vi alltså få veta vilka som kommer vara deras motståndare huvudsakligen under juli månad.

Bara att hitta tydlig information om lottningen och dess formaliteter är inte helt enkelt. Att reda ut dem bortom gissningar än mindre enkelt. I alla fall är West Ham en av 102 klubbar som går in i den första kvalomgången och därtill det högst rankade enligt UEFA:s poängsystem. 51 vinnare från kvalomgång ett ska sedan tillsammans med 15 andra klubbar lottas mot varandra i kvalomgång två.

(Lite konstigt kan jag tycka det är att ha ett poängsystem där vissa klubbar som går in i den första kvalomgången har dubbelt så hög poäng som andra klubbar som är direktkvalificerade till gruppspelet, fyra kvalomgångar senare.)

West Ham kommer naturligtvis vara seedade både i den första och den andra kvalomgången och, om man nu tar sig så långt, kommer vara så både i den tredje kvalomgången och i ett playoff. Den objektiva målsättningen för West Ham måste således vara att kvalificera sig för gruppspelet i Europa League, något annat får ses som ett misslyckande.

Vilka roliga motståndare kan då West Ham ställas mot? I det första kvalet ser det ut som om den roligaste motståndaren kan bli Ferencvaros från Ungern, annars kanske det finns ett och annat irländskt lag. I den andra kvalomgången kan det emellertid bli lite roligare med möjliga motståndare som IFK Göteborg, Aberdeen eller Beitar Jerusalem.

Jo, jag sa lite roligare.

Den med svenskintresse kan alltså även följa IFK Göteborgs och AIK:s lottning under dagen. På sätt och vis vore det så klart en drömlottning om West Ham och IFK Göteborg stötte på varandra i den andra kvalomgången, både fotbollsmässigt och rent publikt.

Det lär inte vara helt enkelt för West Ham att pussla ihop en försäsong med ett sådant här kvalschema. Naturligtvis borde de kunna räkna med att köra alla tre kvalomgångar, men i och med att de trots allt inte kan vara helt säkra på det så behöver de ha annat försäsongsmotstånd på standby. Det hela känns lite svårplanerat, vilka andra klubbar är intresserade av en träningsmatch om någon eller några veckor … kanske, fast förmodligen inte?

Det är sista gången som lag kommer kunna kvalificera sig till Europa League via fair play-rankingen. Vilket sänder en tydlig signal om hur viktig anser att fair play egentligen är när man inte ens kan behålla tre platser till en redan enorm första kvalomgång. Å andra sidan är det kanske lite off att ha ett sätt att kvalificera till en europeisk turnering på som absolut ingen förstår.

West Hams närvaro gör i alla fall både lottningen och det kommande kvalspelet mer intressant. West Ham som jag för övrigt betraktar som ett av de mest intressanta lagen inför den kommande säsongen. De båda kvalen som nu lottas kommer inte kunna säga oss så mycket om dem, men det ger oss i alla fall en möjlighet att bekanta oss lite med dem.

Och kanske få en idé om hur Slaven Bilic tänker sig spela med West Ham­.

Peter Hyllman
Inlägget har 15 kommentarer

God Save Our Hairy Queen/Harry Kane

England var en av förhandsfavoriterna till att kanske vinna men definitivt gå långt i sommarens upplaga av U21-EM. Inte på något sätt en unik situation för ett engelskt landslag, lika lite som det är någon unik situation för ett engelskt landslag att inte motsvara sådana högt ställda förväntningar.

En förlust mot Sverige ikväll och England är med all sannolikhet utslagna ur U21-EM och detta redan i gruppspelet. Oavgjort mot Sverige och matematiken talar med öronbedövande tydlighet för att England också då har gjort sitt i U21-EM efter gruppspelet.

Inget annat än vinst mot Sverige är alltså vad som gäller ikväll.

Det blir självklart ingen lätt uppgift. England har en del stjärnskott i sitt lag men Sverige har ett bra lag. Nu känns det lätt att köra det gamla klassiskt DDR-svenska folkhemsargumentet om svensk jämlikhet och kollektiv laganda, men det svenska U21-landslaget är mer än så. Det är ett lag i det begreppets allra bästa betydelse, där helheten blir bättre eftersom profilerna och individerna ges utrymme.

Vilken skillnad att spela den här turneringen för England respektive Sverige för övrigt. Allt Sverige gör är en seger. De skulle knappt ens vara i den här turneringen, kvalvinsten mot Frankrike var lika oväntad som bragdbetonad. Att de skulle vända och vinna matchen mot Italien helt otippat. Vinst mot England och de är vidare till semifinal, vilket vore fullständig succé.

England kan inte vinna oavsett vad de gör. Nu överdriver jag lite, om de faktiskt skulle vinna U21-EM så kommer det uppfattas som väldigt positivt. Men allt annat än en vinst av hela turneringen kommer bara ses som ett bekräftande på en allmän engelsk oduglighet. Några mellanlägen existerar sällan med England, vilket inte är på gott eller ont alls egentligen, utan bara ont.

Sådana förutsättningar gör det naturligtvis inte lättare att gå ut i ett mästerskap och spela en match man måste vinna mot Sverige.

När Sverige möter England så dyker den numer rätt trötta svenska krigsretoriken upp om att England alltid tycker de är bäst fast de i själva verket är så otroligt överskattade. Just det där med överskattade dök till och med upp från det svenska U21-landslaget, vilket kan tyckas vara ett onödigt sätt att hjälpa Gareth Southgate med sitt inför matchen-snack.

Nu är så klart det där med att England tycker att de är så förbannat bra mest en övervintrad svensk fördom. Dessutom kan jag tycka att Sverige själva nu för tiden passar rätt bra in i den fördomen, ironiskt nog. Fans och media vill hela tiden tro att det egna landslaget är bättre än vad det egentligen är, pratar upp dess chanser i (eventuella) mästerskap på ett orimligt sätt baserat på historiska bedrifter, och ett landslag som chokar så fort det blir något annat än kvalspel eller gruppspel, och nu för tiden även då.

Svensk självtillräcklighet i ett hycklande nötskal.

Annars får så klart Englands U21-lag ett utmärkt tillfälle att känna på ett mästerskaps både naturliga och bisarra sidor. Skillnaden mellan ett mästerskap och kvalspel exempelvis. Skador en annan sak med såväl John Stones som Saido Berahino skadade strax innan turneringen. Hagelstorm i samband med träning, bara en sådan sak.

Gareth Southgate verkar ju vara en glad lirare. Men matematiken verkar det vara lite svårare med. ”We need five points to get out of the group, that’s still achievable!” säger han inför matchen mot Sverige. Men nja, inte riktigt. 0, 1, 2, 3, 4 eller 6 poäng är möjliga utfall. Men inte fem poäng. Otur att pricka just den enda siffran av sju som inte var möjlig.

Teknikalitet kan tyckas, men enda sättet England kan få fem poäng eller mer är genom att vinna båda sina återstående matcher, och det är liksom inte riktigt det Gareth har i huvudet när han försöker få det att se ut som om allting fortfarande går helt enligt plan, trots att förlusten mot Portugal nog var att betrakta som allt annat än helt enligt plan.

En förlust mot Sverige ikväll vore nog inte heller enligt plan. Men det vore definitivt helt enligt beprövad engelsk mästerskapsmodell. Bra så, man kan aldrig börja träna för tidigt på att krascha ut ur mästerskap på mer eller mindre storstilade sätt.

Eller så vänder Englands U21-lag på steken förvandlar en dålig början till ett lyckat mästerskap, och gör som det svenska U21-laget, visar för ett tandlöst seniorlandslag hur det faktiskt ska se ut och gå till.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joe Gomez (CB), 18 år, till Liverpool. På min lista över framtida talanger under våren så hade jag Gomez som etta, det är med andra ord en given succévärvning som Liverpool nu gjort. Mer seriöst, otroligt lovande mittback och det här är en typ av värvningar jag älskar. En värvning för framtiden, man måste göra sådana också om man är en klubb som Liverpool. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 164 kommentarer

Ursäkta röran, Londonklubbarna bygger om!

Arsenal var så klart först ut ur startblocken med närmare ett årtionde med sin flytt från Highbury till helt nybyggda Emirates. Men cirka tio år senare så verkar det som om snart sagt varenda övrig Londonklubb i och runt Premier League går i samma tankar.

West Ham är onekligen de stora vinnarna i Londons arenapussel. De betalar totalt £15m för rätten till Londons OS-arena, en arena vars totala kostnad nu uppgår till £701m. Bara kostnaderna för att göra om arenan från OS-arena till fotbollsarena uppgår till £272m, vilket är £118m över budget.

Alltså, bara budgetövertrampet på kostnaderna för att göra om arenan till fotbollsarena uppgår till över £100m mer än vad West Ham faktiskt själva behöver betala. En fantastisk deal för West Ham naturligtvis, som får den kommunala dopningen inom svensk ishockey att framstå fullständigt oskyldig i jämförelse.

Inte undra på att det blev en så bitter strid mellan West Ham och Tottenham om rätten till den arenan.

Lika bra deal var det naturligtvis inte för de brittiska skattebetalarna. Och när någon grävde fram att Newham, arenans stadsdel och en av Englands fattigare områden, har fått betala £40m för arenan, alltså en bra bit norr om dubbelt så mycket som West Ham får betala för arenan och alla framtida intäkter den medför för dem, så sticker det så klart i ögonen.

Tottenham och Chelsea är två andra klubbar som går i avancerade arenaplaner inför framtiden. Båda klubbarna har för all del pratat om nya eller utbyggda arenor under många år, men nu verkar det faktiskt som om båda klubbarna är på väg att komma till skott. White Hart Lane och Stamford Bridge är helt enkelt för små för att matcha dessa klubbars ambitioner.

En rent praktisk fråga är emellertid vad de båda klubbarna ska ta sig till under tiden som de nya arenorna ska byggas. Tottenhams arena planeras ju byggas på samma ställe som den gamla, och Chelseas planer verkar huvudsakligen gå ut på att expandera Stamford Bridge.

Tottenham har till och med gått ut med en enkät till samtliga innehavare av säsongskort i klubben och frågat dem om de skulle vara lika villiga att förnya sitt säsongskort under en säsong när den nya arenan byggs och White Hart Lane inte är tillgängligt, och arenan ligger längre bort.

Ett alternativ som Tottenham påstås överväga är Stadium MK i Milton Keynes, det vill säga MK Dons hemmaarena. Vilket möjligen fungerar sett till arenans storlek men är praktiskt och politiskt svårmanövrerat då det innebär en timmes extra resväg för Tottenhams hemmasupportrar.

En idé vore så klart att Tottenham och West Ham gör gemensam sak på OS-arenan under en säsong, även om den bittra striden mellan klubbarna om arenan kan ha gjort ett sådant samarbete osannolikt.

Ett annat samarbete känns i någon mening intuitivt i och med att Tottenham och Chelsea mer eller mindre samtidigt går med arenaplaner. Chelsea har bland annat pratat om Wembley som ett alternativ för dem under någon säsong, och det vore kanske ingen omöjlighet att Tottenham och Chelsea gjorde gemensam sak i en sådan förhandling.

Ett annat alternativ, som möjligen vore det geografiskt sett mest naturliga, vore att Tottenham under någon säsong hyrde in sig på Emirates i norra London. Vi ser sådana arrangemang fungera mellan två rivalklubbar på flera andra håll i Europa, men förmodligen vore det en väldigt hög tröskel både för Tottenhams och för Arsenals supportrar att hantera.

Det kommer hur som helst kunna bli rätt ordentligt rörligt med Londonlagens arenor under de nästkommande säsongerna.

:::

Andy Mitten på ESPN gjorde en intressant intervju med en (hemlig) agent som har hand om en handfull Premier League-spelare, som berättade lite om spelet bakom kulisserna, och bland annat levererade följande guldkorn:

”Fans of other big clubs may think otherwise, but Real Madrid is probably the pinnacle for a footballer. If Madrid or Arsenal come in for you then you’re going to take Madrid every time, even if you don’t play as much. You have the challenge of doing well at Madrid and you can always then go to Arsenal if things don’t work out at Madrid. You can’t go to Madrid if things don’t work out at Arsenal.”

“United were attractive to players when they were dominant and winning trophies. They are no longer dominant and winning trophies. City have to pay over the odds for players because Manchester is not perceived to be as desirable as the cities where the other leading clubs are based – Paris, Munich, Madrid or Barcelona, for example.”

:::

TRANSFERKOLLEN

Cedric Soares (RB), 23 år, till Southampton. En värvning som borde förespegla att Nathaniel Clyne är på väg att lämna klubben, vilket borde resultera i en väldigt värdefull rockad för Southampton. Soares har gjort två bra säsonger i La Liga och tagit en plats i Portugals landslag. Väl godkänd – (+++)

Kieran Trippier (RB), 24 år, till Tottenham. Osannolikt nog hade Trippier en utköpsklausul om blott £3,5m, bra business för Tottenham således men inte fullt så bra för Burnley. Kanonvärvning för Tottenham som får en av ligans bättre högerbackar från förra säsongen. Med beröm godkänd – (++++)

Franck Tabanou (LW), 26 år, till Swansea. Mångsidig spelare som kan spela vänsterback och vänsterytter, har gjort sex stabila säsonger i Ligue 1, i Toulouse respektive St Etienne. Intressant spelare som får bevisa om han klarar steget upp i Premier League. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman
Inlägget har 311 kommentarer

QPR 2014-15: (+)

Halkade upp i Premier League på ett bananskal men genomförde säsongen som om de drabbats av hjärnskakning. Befann sig under nedflyttningsstrecket i 28 av säsongens omgångar och åkte ur med tre omgångar kvar. Förlorade i cuperna mot lag från League One och League Two. QPR:s fyraårsplan slutade i fiasko.

Halkar man upp till Premier League på ett bananskal, vilket QPR gjorde efter att ha vunnit playoff-finalen mot Derby med ett mål helt mot matchbilden i dess sista skälvande minuter, så har man förmodligen ett mäktigt jobb framför sig att hålla sig kvar. Några föreställningar om att QPR skulle ha lärt sig något från förra gången de gick upp blev dock inte långlivade, sedan Harry Redknapp ägnat det mesta av sommaren åt att värva spelare som Steven Caulker, Rio Ferdinand, Jordon Mutch och Sandro och låna in spelare som Mauricio Isla, Eduardo Vargas och Sandro.

Det skulle visa sig vara otillräckligt. Säsongen började illa med sex förluster på QPR:s första åtta matcher, och det skulle fortsätta på samma sätt. Laget hade sin bästa period för säsongen under november och december, med fyra vinster på tio matcher, men å andra sidan en katastrofal period mellan januari och mars med blott en enda vinst och nio förluster på tolv matcher. Under 28 av ligans 38 omgångar befann sig QPR under nedflyttningsstrecket.

Mest intressant är kanske att QPR:s första seger på bortaplan kom först den 10 februari, mot Sunderland. Totalt vann QPR två matcher på bortaplan under säsongen, vilket skulle kunna ses som ett generellt problem på bortaplan om det inte var så att antalet segrar på hemmaplan bara uppgick till sex stycken, vilket inte precis är helt imponerande det heller. Harry Redknapp avgick i början av februari, strax efter januarifönstrets stängning, och hans uppdrag sköttes under våren av Chris Ramsey.

Det gick åt skogen för QPR som med tre omgångar kvar av säsongen blev klara för nedflyttning och en högst osäker framtid. Cupspelet gav ingen som helst anledning till glädje där QPR förnedrande nog åkte ut direkt i den andra omgången av Ligacupen mot League Two-laget Burton Albion, och i FA-cupen blev krossade på hemmaplan av League One-laget Sheffield United. Cuperna var aldrig något som Harry Redknapp var intresserad av.

ÄGARE OCH LEDNING (+)
Tony Fernandes framstår som en modern klubbägare, till och med aktiv på sociala media där han stundtals underhåller med olika mer eller mindre rådvilla tweets. Har dock inte utövat den strategiska ledning av klubben som är nödvändig för en klubb av QPR:s storlek att etablera sig i Premier League, vilket har gjort klubben roderlös och styrd av mer kortsiktiga managerintressen, vilket också avspeglar sig i en föråldrad, spretig, obalanserad och inte minst dyr spelartrupp.

MANAGER (+)
Harry Redknapp har sina förtjänster men helt klart också sina svagheter som manager. En sådan svaghet är att alldeles för ofta hänfalla till köp av spelare han haft hand om tidigare. Säsongen präglades av konflikter inom truppen, där vissa spelare inte ansågs dra sitt lass, men kanske var det också en signal som skickades ut från managern, där Redknapp inte såg ut att ha det nödvändiga engagemanget för uppdraget. Chris Ramsey fick ta över när Redknapp lämnade klubben men var ställd inför en svår och för honom övermäktig uppgift.

FÖRSVAR (+)
Med tämligen bred marginal kan QPR sägas ha ligans sämsta och mest ineffektiva försvarsspel. Laget släpper till otroligt många målchanser, bara Sunderland var sämre i det avseendet, och endast Newcastle är sämre på att hantera dessa målchanser. Rio Ferdinand var tänkt att vara ledargestalten i mittförsvaret, men den planen höll inte av flera olika anledningar. Ledarskapet övergick istället till Steve Caulker, Clint Hill och Richard Dunne, men de var inte den uppgiften mogen.

MITTFÄLT (++)
Matt Phillips, Leroy Fer, Karl Henry, Joey Barton, på pappret ett såväl elakt som skickligt mittfält, men dessa spelare omgavs med för mycket medelmåttighet och lagets prestationer pendlade alltför kraftfullt mellan ofokuserat uselt till mer eller mindre godkänt. Paradoxalt nog för ett bottenlag så höll QPR:s mittfält ganska bra klass offensivt, man skapade fler chanser än ligans genomsnitt framåt, men defensivt läckte laget som ett såll.

ANFALL (++)
Charlie Austin är en av den här säsongens mycket få glädjeämnen för QPR och kanske den ende spelare som lämnar säsongen med ett bättre rykte än han inledde den med. Med sina 18 mål under säsongen gjorde han tre gånger så många mål som någon annan spelare i QPR, och närmare hälften av lagets totala målskörd i ligan. Det säger på samma gång så klart att han själv är skicklig men att han varit alldeles för ensam.

HÖJDPUNKT: West Brom (a) 4-1
Hoppet tändes i och med den här imponerande segern på bortaplan i början av april. Helt plötsligt stämde spelet, Leroy Fer och Joey Barton excellerade på mittfältet, Charlie Austin var pigg och målfarlig och till och med Bobby Zamora smällde till med ett av säsongens drömmål. Det skulle visa sig inte räcka men det här var en av ytterst få höjdpunkter under QPR:s säsong.

ÅRETS SPELARE: Charlie Austin
Inget snack om saken här. Lagets absolut främste målskytt och en spelare som väckt inte bara andra Premier League-klubbars intresse, såsom West Ham, Southampton och Newcastle, men som till och med gjort att han fick debutera i landslaget i juni. Kan visa sig bli en av Premier Leagues bättre anfallare under de kommande åren.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Jack Robinson
För några år sedan lovande vänsterback i Liverpool, men sedemera såld till QPR. Lånades ut till Huddersfield under den här säsongen men i och med QPR:s nedflyttning till The Championship och behov av att rensa spelartruppen från dyrt dödkött, så finns det goda möjligheter att Robinson gör vänsterbacken till sin egen.

ATT GÖRA

(1) Rensa. Många spelare, dyra spelare, dåliga spelare, omotiverade och ointresserade spelare. Det är ett av en mängd problem som QPR har att brottas med under sommaren, och de har helt enkelt inte möjlighet att försöka hitta ännu en quick fix.

(2) Försvaret. Inte mycket fungerade i QPR under säsongen, men inget fungerade riktigt lika illa som försvarsspelet. Här har QPR ett jättejobb framför sig att bygga helt nytt och göra det dels med egna yngre spelare, dels genom att värva klokt från The Football League.

(3) Strategi. Vad vill klubben? Det har beslutats att Chris Ramsey sitter kvar som manager och Les Ferdinand är fotbollschef. Där finns en grundstruktur och klubben måste nu formulera en strategi och en realistisk målsättning för de kommande åren som får laget på fötter igen.

NIVÅ: 75%
Oorganiserat och odisciplinerat. Med den spelartrupp QPR hade under säsongen så var något annat än en nedflyttningsstrid, eller i bästa fall en något högre placering på tabellens nedre halva, knappast realistiskt. Men om laget hade hållt samman taktiskt och gruppsykologiskt så hade det funnits en avsevärt bättre chans att hålla sig kvar i Premier League. Hyfsat skickliga spelare blev sämre, inte bättre, i laget under säsongen.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Mitten. QPR:s problem är stora och både sportsliga och ekonomiska till sin karaktär. Det kan inte rimligtvis vara QPR:s målsättning att försöka ta sig direkt tillbaka till Premier League, utan den första målsättningen måste vara att undvika att gå samma öde till mötes som Wigan, Wolves, Portsmouth med flera före dem.

GAME OF THRONES: House Frey
Huvudsakligen är det kanske något med Walder Freys allmänna slemmighet som får mig att tänka på Harry Redknapp och dennes sorgsna och något hängande bassett-ansikte. Freys tjänar lika mycket på sitt strategiska läge vid en flodövergång som QPR förmodligen gör på att vara ett Londonlag, hade man varit från någon annan del av England så hade klubben förmodligen sett helt annorlunda ut, både till ägare och till spelare.

BETYG: Underkänd (+)

Peter Hyllman
Inlägget har 107 kommentarer

Spelschemat släppt – svår inledning för Liverpool och jobbig avslutning för Man City

Igår släpptes spelschemat i Premier League och The Football League. Så otåliga har vi för övrigt blivit att till och med en sådan formalitet förvandlas till något av en högtidsdag. Fixture List Day kallas den på fullt allvar i England, och det är inte utan att man undrar om det är något som Sky ligger bakom.

När inte klubblagssäsongen är igång så är det trots allt något som skapar något att prata om, och som gör att man kan börja se fram emot den kommande säsongen. Fördelar hit och nackdelar dit dryftas, nästan så att man hade kunnat önska att en liga faktiskt var så enkelt som att varje lag mötte alla andra lag två gånger under säsongen, en gång borta och en gång hemma.

Experimental 3-6-1 är förmodligen den mest intressanta fotbollssajten på internet med ett utpräglat statistiskt och grafiskt angreppssätt. Ben Mayhew, som personen bakom sajten heter, ägnade stora delar av gårdagen åt att på ett tydligt sätt visualisera Premier Leagues hela spelschema för den kommande säsongen:

Fixture List

Om jag ska bli så där gnällig som, när andra är det mot mig, efter att jag lagt ned mer tid på något mer eller mindre halvintressant än vad som är att betrakta som riktigt friskt, får mig att vilja flå dem levande, så hade jag tyckt det hade varit schysst att i bilden markera för hemmamatcher och bortamatcher. Men man kan inte få allt här i världen.

ARSENAL har fått både bra och dåliga saker. De kan knappast klaga på säsongsavslutningen som, om de fortfarande jagar något när de kommer in i april, helt klart kan tala till deras fördel. Deras säsongsinledning är dock lite halvmarig, där de framför allt har att brottas med tuffa ligamatcher i samband med Champions League-matcherna.

CHELSEA får bekänna färg tämligen omgående med tre möten mot topplagen tidigt på säsongen. Men de har likt Arsenal en förhållandevis bekväm slutspurt på säsongen, vilket kan vara till deras fördel om de samtidigt är kvar i Champions League.

LIVERPOOL har en riktigt svettig säsongsinledning med fem matcher mot något av topplagen på sina sju första matcher och åtta av sina första tolv matcher mot något av lagen som tippas hamna på övre halvan. Inte minst deras sju första bortamatcher är svettiga. Överlever Liverpool höstsäsongen så har de ett starkt utgångsläge.

TOTTENHAM har tvärtom en riktigt grisig säsongsavslutning, men å andra sidan en klart överkomlig period under månaderna runt årsskiftet. Så kan Tottenham få en bra inledning och verkligen ta fart runt december till februari så har de skaffat sig ett bra utgångsläge.

MAN UTD kan inte klaga vare sig på inledningen eller avslutningen på säsongen. Vilket naturligtvis betyder att de måste göra mesta möjliga av dem eftersom man samtidigt har strösslat med tuffa matcher under säsongens andra och tredje kvartiler. Händelsevis samtidigt som man hoppas på att få spela Champions League.

MAN CITY har en genomsnittlig inledning och raksträcka under säsongen men kan teoretiskt ställas inför en riktigt maffig avslutning på säsongen. Under mars till och med maj möter man förväntade topplag i fyra av dessa elva matcher, så de kan knappast räkna med något lugnt ligaupplopp.

BOURNEMOUTH är en nykomling som de flesta nog förväntar sig ska ha sina rejäla problem att hålla sig kvar. Men någon lång startsträcka på säsongen har de inte råd med, och de ska nog inte räkna med att kunna göra någon stor comeback i ligans slutomgångar, deras avslutning är svettig med fyra möten mot förväntade topplag på de sista sju omgångarna.

WATFORD har å andra sidan ett annat förhållande. Deras säsongsinledning är hyfsat bekväm med ett antal möten mot ligans mittenlag. Under november och december lär de få veta att de lever. Om de framåt mitten av april är indragna i nedflyttningsstriden så vet de med sig att de med tre av de fyra sista matcherna mot något av de förväntade bottenlagen har goda chanser att klara sig kvar på egen hand.

:::

TRANSFERKOLLEN

Micah Richards (RB), 27 år, till Aston Villa. Talangfull försvarare med ett antal svåra år bakom sig i Man City och senast i Fiorentina. Kan vara en förstärkning i en lagdel som Aston Villa behöver förstärka, men riskerar också vara en ”Joe Cole”-värvning. Godkänd – (++)

Peter Hyllman
Inlägget har 36 kommentarer