Loggor
McDonalds
KIA Sony
Peter Hyllmans Englandsblogg

Chelsea framstår som tidiga favoriter inför 2014-15

22 juli 2014 22.15, Peter Hyllman

Det har varit en underhållande sommar på fler sätt än ett. Dels med ett VM som innebar mycket i termer av underhållning. Dels i form av ett transferfönster som så här långt, och med en dryg månad kvar innan det stänger, har sett ett rätt stort antal väldigt spännande spelare skriva på för Premier League.

Roligast så här långt har det i min mening varit för Chelsea. Laget var länge med i titelstriden redan förra säsongen, och har så här långt under sommaren förstärkt på exakt rätt sätt för att i min mening i nuläget framträda som de mest uppenbara titelfavoriterna.

Det som slår mig mest är att José Mourinho med några enkla svep har genomfört flertalet viktiga steg i lagets generationsväxling samtidigt som han faktiskt har lyckats att förstärka sitt lag. Ashley Cole har lämnat Chelsea för Roma, Chelsea har värvat Filipe Luis. Frank Lampard har lämnat Chelsea och ersatts av Cesc Fabregas. På målvaktsposten ser det ut som om Thibaut Cortouis kommer att ta över från Peter Cech.

Ashley Cole, Frank Lampard och Peter Cech är naturligtvis alla tre ikoner i Chelseatröjan, men det är ändå helt rätt tillfälle att släppa dem vidare. I Frank Lampards fall skulle jag dessutom bli förvånad ifall han inte i någon kapacitet återvänder till klubben inom en inte alltför avlägsen framtid. Men på ett framtida Chelseamittfält så är Cesc Fabregas en bättre spelare.

Diego Costa är en imponerande värvning. Costa har haft en alldeles utmärkt säsong i Atlético Madrid och har ett sätt att spela som anfallare som känns som klippt och skuret för ett lag med José Mourinho som manager. Chelseas omvittnade anfallsproblem har här fått en fullt möjlig lösning.

Defensivt har Chelsea redan spelare som Ramires, John Obi Mikel och Nemanja Matic, och de ryktas vara på väg att köpa Sami Khedira från Real Madrid. Offensivt har Chelsea spelare som Eden Hazard, Oscar och Willian, och de ryktas vara på väg att köpa Hulk, en ytterst mångsidig spelare.

Chelsea hade redan förra säsongen en av Premier Leauges mest konkurrenskraftiga spelartrupper. Hittills under transferfönstret har Chelsea kompletterat och väsentligt förbättrat denna spelartrupp, och Chelsea kan förväntas bli än mer konkurrenskraftiga under 2014-15.

Chelseas spelartrupp har inte bara förbättrats spelare för spelare. Både åldersstrukturen och konkurrenssituationen i Chelseas spelartrupp ser betydligt mer hälsosam ut. Hittills under transferfönstret är det Chelsea som har agerat bäst och som just i nuläget framstår som titelfavoriter inför 2014-15, därtill med god chans att konkurrera på allvar i Champions League.

Fördel Chelsea således.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Bojan Krkic (ST), Barcelona till Stoke, okänt. Att döma av de senaste åren så har Bojan Krkic ett större namn än han är fotbollsspelare. Det går dock inte att tvivla på potentialen i Krkic som anfallare, men kärnfrågan är om denna potential kommer förverkligas i Stoke. Det finns skäl att tvivla men ändå hoppas. Godkänd (++)

Steven Caulker (CB), Cardiff till QPR, £8m. Strålande försvarsvärvning av QPR som med Caulker värvar en mittback av etablerad Premier League-kaliber och som kan bilda ett väldigt bra mittbackspar med Rio Ferdinand. Med beröm godkänd (++++)

Leonardo Ulloa (ST), Brighton till Leicester, £8m. Intressant värvning av en anfallare som producerat mycket bra i Brighton och som till synes har en kapacitet som mycket väl kan hålla bra också i Premier League. Nykomlingar brukar ofta brottas med målproduktionen, Ulloa kan vara en lösning på detta. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Fem spännande talanger i Premier League 2014-15

21 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Det vimlar naturligtvis av unga talanger i Premier Leagues största klubbar som kanske eller kanske inte kommer att få sina definitiva genombrott antingen den här eller kommande säsonger. Dessa talanger är minst sagt välkända och diskuteras ju i oändlighet av alla med ett intresse i dessa klubbar.

Men det finns självklart också fler talanger lite mer i skymundan som inte tillhör de allra största klubbarna, och som det därför inte pratas lika mycket om, men som kan komma att spela en tämligen stor roll i Premier League under den kommande säsongen.

Det vore med en sådan utgångspunkt inte meningsfullt att prata om största talanger eller något annat dylikt trivialt, däremot är det kanske mer meningsfullt att tala om spännande talanger, de där som kan ha en del att bidra med utan att det för den sakens skull var väntat på samma sätt.

Här är fem talanger som jag tror vi kommer få anledning att hålla ögonen på under säsongen som kommer:

:::

(5) Diego Poyet (CM), 19 år, West Ham

West Ham värvade alldeles nyligen Poyet från Charlton, där han debuterade i januari och gjorde succé under våren. Hittills har han kanske varit mest känd för att vara son till Gus Poyet, men med ett flertal bra prestationer på mittfältet i The Championship i så ung ålder så har flera större klubbar i Premier League lärt känna honom. I och med att Matt Taylor har lämnat West Ham inför den här säsongen så är det inte omöjligt att Sam Allardyce väljer att låta Poyet bilda mittfältspar med Mark Noble, om Allardyce vågar satsa på en så ung spelare i en sådan roll.

(4) Max Clark (LB), 18 år, Hull

En väldigt spännande spelare som kommit fram från Hulls akademi som kan spela både vänsterback och mittback. Hittills har inte Clark gjort någon match med Hulls a-lag men hans framsteg under förra säsongen i Hulls reservlag och i Englands ungdomslandslag gör att Steve Bruce nästan garanterat kommer ge Clark speltid den här säsongen. Hittills saknar han möjligen lite av fysiken för att kunna vara en dominant spelare i Premier League, men med tiden kan Clark bli en av Premier Leagues bästa backar.

(3) Anthony Knockaert (RW), 22 år, Leicester

De flesta kommer möjligen ihåg Knockaert främst för att ha missat en avgörande straff i playoff-semifinalen i The Championship 2012-13, men under den gångna säsongen har Knockaert minst sagt kompenserat för detta med ett strålande och kreativt spel från sin högerkant, en säsong under vilken han svarade för ett antal matchavgörande insatser och hjälpte Leicester både vinna The Championship och flyttas upp till Premier League. En nyckelspelare för Leicester och räkna med att flera försvarare i Premier League kommer få det svettigt under kommande säsong.

(2) Liam Moore (CB), 21 år, Leicester

Moore gjorde mer än 30 matcher som mittback för Leicester, vilket är tämligen imponerande för en 21-åring i en så fysisk liga som The Championship. Inte minst i ett topplag som dessutom baserade så mycket av sin taktiska framgång på ett starkt försvar. Moore är en egen produkt i Leicester och spås allmänt sett en lysande framtid, och har vunnit mycket på att få spela mittback tillsammans med den mycket rutinerade Wes Morgan. Moore besitter viktiga egenskaper som både god spelförståelse och fysisk förmåga och kommer få mycket speltid i Premier League.

(1)    Danny Ings (ST), 22 år, Burnley

Utsågs med rätta till årets spelare i The Championship efter att ha spottat in 26 mål på 45 matcher för Burnley, och var således en bidragande orsak till Burnleys något överraskande andraplats och uppflyttning. Flertalet andra klubbar har under en tid varit och nosat på Ings men Burnleys uppflyttning till Premier League gör sannolikt att klubben lyckas behålla honom åtminstone en halv säsong till. Ings är en av de främsta unga anfallarna i England och baserar sitt spel framför allt på snabbhet och modet att utmana motståndarnas försvarare. Hur han klarar av det i Premier League ska bli väldigt spännande att se.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Brown Ideye, Dynamo Kiev till West Brom, £10m. En värvning jag gillar. West Brom behöver förstärka sitt anfall och Ideye har ett bra målfacit i sina tidigare klubbar och besitter viktiga egenskaper som snabbhet och styrka, egenskaper som passar West Broms taktik väl. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Trubbel i Blackpool med tre veckor kvar till ligapremiären

20 juli 2014 11.22, Peter Hyllman

Ett av de mest bisarra tweeten som producerats inom engelsk fotboll dök upp igår när Blackpool skulle presentera sin laguppställning inför träningsmatchen mot Penrith: ”TEAM: Trialist, Waddington, Trialist, Perkins, McMahon (C), Dunne, Zenjov, Trialist, Trialist, Grant, Trialist.”

Nu skulle man kanske kunna tro att Blackpool har lyckats värva fem italienska syskon på lite olika positioner i laget. Men icke. Situationen är alltså sådan att med blott tre veckor kvar till säsongspremiären så har Blackpool endast kontrakt med åtta spelare, varav inte en enda av dem är målvakt.

Som en konsekvens av detta har Blackpool också ställt in sin planerade försäsongsturné i La Manga för att istället fokusera på spelarrekrytering. Vilket låter som en förhållandevis klok idé. Att spela träningsmatcher är en god idé, att lyckas få ihop ett fullt lag är en ännu bättre idé.

Det är ju en rätt dramatisk utveckling för Blackpool som för bara tre-fyra år sedan ansågs vara en frisk fläkt i Premier League, men som i nuläget och med goda skäl ses som på förhand mer eller mindre givna nedflyttningskandidater i The Championship.

Blackpools ordförande Karl Oyston har beskrivit situationen som en ”möjlighet” snarare än ett skäl att oroa sig, men detta kan man bara beskriva som sådan för chefer så typisk doublespeak.

Managersituationen är något oklar i Blackpool. Paul Ince fick sparken i januari och därefter fram till slutet av säsongen innan Blackpool tillsatte José Riga. På de snart två månader som Riga haft jobbet har han inte vid ett enda tillfälle haft någon kommunikation med vare sig media eller supportrar.

En sådan omständighet skulle i sammanhanget kunna leda till att man betvivlar Rigas åtagande till Blackpool. Särskilt som Rigas två assistenter inte heller de har fått någon formell anställning i klubben ännu. Rykten går också om en konflikt mellan Riga och Oyston gällande tillgängliga transfermedel.

Flertalet spelare som lämnat klubben, bland dem Matt Gilks och Alex Baptiste, har också uttryckt sin oro för klubben. Inte så märkligt kanske sett till hur många av Blackpools tidigare spelare som klubben har släppt iväg den här sommaren, sällan något bra tecken.

Blackpool slutade på 20:e plats i The Championship förra säsongen, blott två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Detta trots en imponerande inledning på säsongen. Wolves, Brentford och Rotherham, de tre klubbar som flyttats upp från League One, ser även starkare ut än lagen som flyttats ned från The Championship, Doncaster, Barnsley och Yeovil.

Mycket talar alltså för att Blackpool blir ännu en av dessa klubbar som åker ur Premier League, bara för att några år senare åka ur också The Championship. Blackpools problem, till skillnad från exempelvis Leeds, Sheffield Wednesday och Southampton, är att de saknar infrastrukturen och supporterbasen att vända på situationen.

Frustrationen bland supportrarna är stor. Mot Karl Oyston för dennes svaga ledning av klubben. Och mot José Riga för dennes ovilja att kommunicera med supportrarna, vilket uppfattas som respektlöst. Farhågan är självklart att Blackpool faller tillbaka i det engelska seriesystemet.

Vilket paradoxalt nog kanske är bäst för supportrarna vad avser deras vilja att få en ökad kontroll över klubben, enligt samma modell som varit fallet i exempelvis Swansea och Portsmouth.

:::

Be Champions!!

Tio procent av Europas största klubbar spelar i The Championship

19 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Premier League är självklart en otroligt populär liga över hela världen. Men det som kanske är mest fascinerande med engelsk fotboll är att även divisionerna under Premier League väcker ett sådant brett och allmängiltigt engagemang. Jag skulle påstå att inte i något annat land i världen väcker andra och tredje divisionerna, ja till och med fjärde och femte divisionen, ett så stort intresse som i England.

En rätt fascinerande siffra i det sammanhanget är att The Championship, alltså Englands andra division, är den sjätte största ligan i Europa sett till det genomsnittliga åskådarantalet. Kort sagt, vid sidan av de fyra-fem största ligorna i världen så är The Championship således den mest populära.

Två faktorer förklarar detta. Dels att engelsk fotboll har varit bra på att marknadsföra sig självt och att de engelska klubbarna är kända namn och gångbara varumärken runtom i världen. Det finns en historisk relation till flera av de engelska klubbarna i de lägre divisionerna som inte finns till klubbar i andra länder. Dels den hyfsat väl utvecklade infrastrukturen inom engelsk fotboll där också mindre klubbar har bra och någorlunda stora arenor.

I en rankning av de 100 största klubbarna i Europa baserat på genomsnittligt publikantal så visade det sig att 27 av dessa 100 klubbar var engelska, alltså över en fjärdedel. 23 av klubbarna var tyska, vilket alltså betyder att exakt hälften av de största klubbarna i Europa, enligt detta sätt att mäta, är antingen engelska eller tyska.

Men av dessa 27 engelska klubbar så är nio (9) av dem klubbar som under kommande säsong spelar i The Championship. Alltså närmare 10 procent av Europas största klubbar sett till åskådarantalet spelar i The Championship, vilket egentligen är en rätt anmärkningsvärd siffra. Burnley och QPR är de enda klubbarna i Premier League som inte kvalificerar sig för denna lista.

Att det finns ett förhållandevis stort intresse att investera i engelska klubbar även nedanför Premier League är således inte så märkligt. Med sina nio klubbar på denna lista så är The Championship i det avseendet representerad i nästan samma utsträckning som La Liga och Serie A, och The Championship har fler klubbar på listan än både Ligue 1 och Eredivisie.

:::

Det här ger så klart en lite annorlunda bild från den bild som förmedlas som säger att den engelska fotbolls- och läktarkulturen är på väg att dö ut. Ofta hänvisas ju då till publiksiffror också i dessa sammanhang, men vad som då normalt sett tittas på är publiksiffrorna för de olika ländernas allra största klubbar.

Och om vi exempelvis begränsar oss till topp tio på den refererade listan så är detta en bild som bekräftas. Bara två engelska klubbar tar sig in där, Man Utd och Arsenal. Två av klubbarna är spanska, och ingen får några smartpoäng av att gissa vilka dessa två klubbar är. Nästa spanska klubb, som är Atlético Madrid, återfinner vi på 18:e plats och därefter är det Valencia på 37:e plats.

Tyskland dominerar högst upp i listan. Sex av de tio klubbarna på listan är tyska, och Dortmund är ohotad etta. Bayern finner vi på femte plats men även klubbar som Schalke, Borussia Mönchengladbach, Hertha Berlin och Hamburg solar sig häruppe. Stuttgart, Eintracht Frankfurt, Köln och Hannover ligger inte långt därefter.

Många ser detta som en produkt av den tyska supportervänliga fotbollskulturen vilket helt säkert är en del i förklaringen. Men en sak jag tänkt under en längre tid är också att där finns en annan minst lika betydelsefull men kanske betydligt enklare förklaring till det hela också – att den tyska fotbollens höga åskådarsiffror i mycket beror på att de faktiskt har stora och moderna arenor som kan ta in så här mycket folk.

Det där ska inte underskattas och betydelsen kanske enklast kan förklaras med Tottenham som exempel. De har precis fått godkänt att bygga en ny arena som beräknas ta 58,000 åskådare, att jämföra med White Hart Lanes nuvarande kapacitet om närmare 36,000 åskådare. En ombyggnad som skulle föra Tottenham från 39:e plats på den här listan upp till åttonde plats.

Liknande resonemang skulle kunna föras för Man City, Liverpool, Everton, Chelsea och West Ham som samtliga befinner sig i olika faser i ett arbete att utöka sin nuvarande publikkapacitet. West Ham har exempelvis redan fått godkänt att flytta till Londons OS-arena inom några år. Men arenafrågan har samtidigt visat sig förhållandevis komplicerad i England. Vilket självklart begränsar de stora engelska fotbollsklubbarna.

Moderniseringen av de engelska fotbollsarenorna är onekligen en viktig aspekt i den engelska fotbollsutvecklingen.

:::

Listan:

http://www.footballeconomy.com/content/top-100-european-football-clubs-ranked-average-attendance-2014

:::

TRANSFERKOLLEN:

Rio Ferdinand (CB), Man Utd till QPR, fri. Ferndinand återförenas med Harry Redknapp som en gång tog fram honom i West Ham. Inte någon dum värvning av QPR som får en våldsamt rutinerad mittback med stor ledarerfarenhet, vars enda frågetecken är hur väl kroppen håller. Med beröm godkänd (++++)

Emmanuel Riviere (ST), Monaco till Newcastle, £6m. En anfallsvärvning av Newcastle som utan tvekan behöver se över sin anfallssituation. Riviere har ett antal säsonger i Ligue 1 i bakfickan och har presterat medelmåttigt i Monaco, tveksamt om han är rätt spelare för Premier League. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Ugglorna är inte vad de verkar vara

18 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Optimismen bland Sheffield Wednesdays supportrar var stor tidigare i sommar när det meddelades att den azerbadjanske affärsmannen Hafiz Mammadov köpte klubben från den förre ägaren Milan Mandaric. Sheffield Wednesday är en klassisk engelsk klubb som länge spelat i Premier League, och som hoppades att genom Mammadovs ägarskap kunna återvända dit.

Det är naturligtvis en stor vändning för Sheffield Wednesday som för bara lite drygt tre år sedan var nära sin undergång. Milan Mandaric köpte då klubben och har därefter fått den på rätt köl. Att sälja klubben vidare var det sista steget i hans affärsplan, som verkar vara att köpa engelska renoveringsobjekt och piffa upp dem för försäljning.

Hafiz Mammadov är ingen novis inom fotbollen. Han har suttit i Azerbadjans fotbollsförbund, han äger andelar i såväl Porto som Atlético Madrid, och han äger också Lens i franska Ligue 2. Jämförelsen med Lens är kanske mest relevant för Sheffield Wednesday. Mammadov hade där som mål att ta klubben till Ligue 1, vilket Lens också lyckades med under den gångna säsongen.

Det är alltså inte det minsta förvånande att Sheffiels Wednesdays fans kände rätt stor optimism vid beskedet att Hafiz Mammadov var klubbens nye ägare.

Alltså är det naturligtvis desto mer oroväckande när Lens, som Jonas Hansson skriver om på sin blogg, blivit nekade uppflyttning till Ligue 1 av det franska fotbollsförbundet då klubben inte har kunnat ge de ekonomiska garantier som krävs för spel i den högsta divisionen. Närmare £8m, vilket motsvarar 20% av klubbens budget, saknas på kontot. Ett belopp som Hafiz Mammadov skulle ha betalat in utan att faktiskt göra det.

Det har framförts förklaringar. Först att betalningen inte inkommit i tid på grund av en azerbadjansk helgdag. Sedan att betalningen inte inkommit eftersom det blivit fel i en siffra i överföringen. Andra har menat att det bara handlar om rent slarv och dålig framförhållning, Mammadov sägs vara något ostrukturerad i sin planering.

Vad som sker härnäst är emellertid att Lens kommer att överklaga detta beslut, och anser sig säkra på att ändå få spela i Ligue 1. De menar att Mammadov kommer att betala in den nödvändiga summan pengar. Vilket äger en viss prägel av sannolikhet då Mammadov under det senaste året investerat runt £15-20m i Lens, och rimligtvis vill han inte se dem fullständigt kastade i sjön.

Men om inte, vad betyder i så fall detta för Sheffield Wednesday? Rykten cirkulerar att Hafiz Mammadov helt enkelt har fått slut på pengar, vilket kanske inte är så konstigt när pengar inte betalas in. Om kassan har sinat för Mammadov så kan Sheffield Wednesday helt säkert inte förvänta sig några större investeringar i klubben.

Nu känns i och för sig detta inte helt sannolikt. Grunden för Mammadovs förmögenhet är Baghlan Group, ett företag inom olje- och gasindustrin för vilket de belopp som nämns naturligtvis är småpotatis. Att Mammadov bara för någon månad sedan slutförde köpet av Sheffield Wednesday för £40m, mer än det dubbla vad han totalt investerat i Lens, talar inte heller för att han har slut på pengar.

Men även om det är precis som Lens och dess vicepresident Gervais Martel säger att pengarna kommer att dyka upp och Lens få spela i Ligue 1 så är det ändå inte helt uppmuntrande nyheter för Sheffield Wednesday. En ägare som är så strulig att han lyckas försätta sin klubb i en sådan situation är självklart ett rejält orosmoment och källa till osäkerhet.

Men nu är det så klart inte Hafiz Mammadov som personligen ska driva Sheffield Wednesday. Milan Mandaric sitter kvar som styrelseordförande, och kan alltså sägas gå från en ägarroll till mer av en renodlad verkställande ledningsroll. En fördel helt klart samtidigt som Mandaric icke desto mindre kommer att vara beroende av att Mammadov sköter sina åtaganden gentemot klubben.

Nu finns det också ett alternativt sätt att förstå det minst sagt motsägelsefulla i Mammadovs köp av Sheffield Wednesday och samtidiga pengastrul med Lens. Den teori som lyfts fram är att Mammadov har brist på pengar och att Sheffield Wednesdays fans förhoppningar alltså inte har med verkligheten att göra. Så behöver inte vara fallet.

En annan teori är att Mammadov i och med köpet av Sheffield Wednesday inte längre, som han tidigare sagt, ser Lens som sin högsta prioritet. Kanske ser han större sportslig och ekonomisk potential i Sheffield Wednesday än han gör i Lens, möjligen inte utan anledning. Hans motiv för att investera i fotbollsklubbar är ju att göra reklam för Azerbadjan, och engelsk fotboll har en bredare global appeal än den franska ligan.

Orimligt är det självklart inte. De förväntade intäktsströmmarna om Sheffield Wednesday lyckas nå Premier League är naturligtvis ett väldigt incitament som Ligue 1 inte är i närheten att kunna konkurrera med. För att nå detta mål förväntas dock Mammadov, enligt uträkningar av forskare vid Sheffield Hallam University, behöva investera över £25m i Sheffield Wednesday.

Det är heller inte säkert att detta räcker till. Det finns begränsningar i hur mycket som kan investeras årligen i The Football Leagues financial fair play-regleringar, samtidigt som The Championship består av flera klubbar med fallskärmsintäkter från Premier League. Konkurrensen i The Championship är således mördande och framgång absolut inte given.

Leicester är självklart ett exempel på detta, som under flera år har spenderat stora pengar men först till den här säsongen faktiskt lyckades nå sitt uttalade mål att ta sig till Premier League.

Dock kvarstår poängen att vad som nu sker i Lens inte alls behöver ha något med Sheffield Wednesday att göra, även om många självklart vill göra kopplingen. Ugglorna är helt enkelt inte vad de verkar vara.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Enner Valencia (ST), Pachuca till West Ham, okänt. Klart intressant värvning av West Ham, som värvar en av de mer spännande men samtidigt förhållandevis lågt profilerade anfallarna från VM. Har gjort många mål i Mexiko och spelade bra i VM, men håller han för Premier League? Väl godkänd (+++)

Daryl Janmaat (RB), Feyenoord till Newcastle, £5m. Smart agerat av Newcastle som hittar en klart värdig och direkt ersättare för den till Arsenal flyktade Mathieu Debuchy. Offensiv och kraftfull högerback, hade ett riktigt bra VM med Holland, passar utmärkt i Premier League. Med beröm godkänd (++++)

Mathieu Debuchy (RB), Newcastle till Arsenal, £12m. Riktigt bra om än något lynnig högerback, och Arsenal köper en etablerad spelare på positionen, vilket nog var nödvändigt sedan Bacary Sagna packat kappsäcken och flyttat norröver. Visst frågetecken kring mentaliteten. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Blir Louis van Gaal Man Utds furste eller hovnarr?

16 juli 2014 20.21, Peter Hyllman

Det måste ha varit ett av reportagen under VM, med all sannolikhet i samband med att Holland skulle spela match. Louis van Gaal var ämnet för dagen, hans personlighet den mer konkreta infallsvinkeln, och jag fastnade för ett citat från dennes nuvarande hustru:

”Louis is extremely warm-hearted, but he doesn’t get the idea of being nice to people he doesn’t think are nice. He’s also very honest and naive. Almost no one is as honest as him. It makes life difficult, but Louis has this complete belief in himself and his methods.”

Det är självklart ingen hemlighet att Louis van Gaal har haft ett stundtals stormigt förhållande till sina respektive klubbar, vilket har resulterat i konflikt med både spelare och klubbledningar. Även om, det ska också sägas, det inte har uteslutit att van Gaal har lyckats uppnå både stor framgång och goda relationer med många spelare genom åren.

Truus van Gaals citat ovan kan alltså läsas som en ursäkt eller förklaring. En insikt i Louis van Gaals psyke. Icke desto mindre är det svårt att undkomma känslan att det är samma typ av ursäkt som konfliktbenägna dokusåpestjärnor brukar häva ur sig i bikten: ”Jag säger ju bara som det är!”

Det kanske är så, det kanske inte är så, det gör dem oavsett vilket inte mer socialt begåvade för den sakens skull. Förmågan till social inlevelse, och hur man säger något, är ofta minst lika värdefull som vad som faktiskt sägs. Inte minst kanske i en politisk miljö som ett företag eller en fotbollsklubb ofta är.

Man Utd, likt flertalet stora europeiska klubbar, är ju inte bara en fotbollsklubb utan också ett storföretag. Klubben ägs av Glazerfamiljens företag och leds av den av dem tillsatte VD:n Ed Woodward, som själv relativt ny på sin post och således kan tänkas ha viss bevakning på sin egen position.

En sådan miljö är inte helt utan sina egna unika sociala regler, och ska man på ett framgångsrikt sätt navigera i denna miljö så går det inte alltid att bortse från dessa regler. ”Truth to power” är inte alla gånger den mest framkomliga vägen om man vill överleva i en sådan miljö.

Ett spännande moment blir således att se hur Glazers och Woodward hanterar Louis van Gaals beryktade ärlighet, om nu van Gaal faktiskt ihärdar med att vara just så kompromisslöst ärlig som hans fru beskriver honom. Dessa människor är inte nödvändigtvis helt vana vid att man är ärlig med dem.

Alex Ferguson, vars skugga Louis van Gaal onekligen måste vandra i, var förvisso helt säkert en i grund och botten ärlig person som inte tvekade en sekund på att driva igenom sin egen vilja, annars hade han vare sig blivit lika framgångsrik eller långlivad som han bevisligen blev.

Men en viktig skillnad är att Alex Ferguson redan hade byggt upp en väldig maktbas i Manchester långt innan Glazers köpte klubben. Han hade alltså den nödvändiga auktoriteten att kraftfullt hävda sin egen agenda utan att detta utgjorde en alltför stor risk för honom. Louis van Gaal har inte riktigt samma utgångsläge.

Men, och detta har vi sett otaliga exempel på genom åren, precis som det exempelvis framgår av hans egen självbiografi, Alex Ferguson var även han en väldigt skicklig pragmatiker och maktspelare, han visste mycket väl vilka strider som kunde vinnas och vilka strider som var värda att ta. Han var allt annat än naiv och kunde konsten att hålla inne med sin uppfattning.

Det gjorde inte nödvändigtvis Alex Ferguson mindre ärlig, men förmodligen mindre öppen och mer socialt taktisk än vad Louis van Gaal allmänt sett anses vara. Ferguson förstod värdet i att bevara och utöka sitt eget organisatoriska handlingsutrymme. Louis van Gaal har å andra sidan vid ett antal tillfällen fått se sitt eget handlingsutrymme eliminerat.

Få saker påverkar dock en managers handlingsutrymme lika mycket som lagets resultat. Om Man Utd presterar bra resultat så kommer Louis van Gaals ärlighet förmodligen inte medföra några problem. Precis som grunden för Alex Fergusons auktoritet i klubben var hans lags enorma framgång.

Men om resultaten för Man Utd inte blir särskilt bra, eller för den sakens skull inte överstiger vad som förväntas, så är Louis van Gaals påstådda ärlighet helt klart någon som kan orsaka både konflikt och turbulens i klubben. Det brukar bli så när ansvar ska utkrävas.

Louis van Gaal är tveklöst en värdig arvtagare till Alex Ferguson som manager. En stor fråga är emellertid om han är en lika god arvtagare som maktspelare och organisationsbyggare.

I den ena änden av spektrat hittar vi Machiavellis furste, som Alex Ferguson helt säkert liknar i stor utsträckning. I spektrats andra ände finner vi hovnarren, vars uppgift var att förvisso underhålla men även genom humor framställa obekväma sanningar som andra inte vågade framföra till de som styrde riket. Sådana blev ofta avsatta eller i värsta fall avrättade.

Var längs den skalan placerar sig Louis van Gaal?

:::

TRANSFERKOLLEN:

Filipe Luis (LB), Atlético Madrid till Chelsea, £20m. Man får kalla det en värvning rätt ur textboken. Med Luis får Chelsea en direkt ersättare på vänsterbacken för Ashley Cole av högsta klass, Luis var en viktig del av Atléticos strålande backlinje förra säsongen. Berömlig (+++++)

Mario Pasalic (CM), Hajduk Split till Chelsea, okänt. Målfarlig mittfältare i 19-årsåldern. Det är väl rätt osannolikt att Pasalic får någon speltid i Chelsea den kommande säsongen, men om utvecklingen går rätt så är det onekligen en spelare för framtiden. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Fulham siktar på att spela i Premier League igen 2015-16

16 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Fulham åkte något överraskande ur Premier League den gångna säsongen och förbereder sig nu som bäst för den kommande säsongen i The Championship, och ett försök att ta sig omedelbart tillbaka till Premier League.

Det är så klart något typiskt att Fulham åker ur redan första säsongen efter att klubben sålts till Shahid Khan, den amerikanske affärsmannen som köpte klubben av Mohamed Al-Fayed. Det ingick knappast i Khans affärsidé att Fulham skulle åka ur Premier League, vilket så klart är ett allvarligt slag mot klubbens intäkter.

Det är således föga förvånande att Fulham satsar rätt hårt på att ta sig omedelbart tillbaka till Premier League. Värvningen av Ross McCormack, anfallare i skotska landslaget och Leeds lagkapten, för saftiga £7m, som genom olika klausuler kan stiga till £11m, talar sitt tydliga språk.

Det är självklart också en del i förnyelsen av Fulhams spelartrupp. En annan sådan del är att göra sig av med de spelare som ses som ansvariga för förra säsongens fiasko. Utan pardon har exempelvis Fulham dumpat bland andra Brede Hangeland, vars relation med nye managern Felix Magath knappast var den bästa.

Fulham verkar således beredda att ta vissa finansiella risker för att ta sig tillbaka till Premier League. På det viset fungerar ju den engelska fotbollens pyramidspel. Nu minskas naturligtvis den omedelbara risken i och med fallskärmsbetalningen från Premier League som finns kvar i några år.

Samtidigt arbetar Fulham medvetet med att skära i sina kostnader. Över 30 tjänster i personalen har plockats bort. Samtidigt har flera spelare lämnat Craven Cottage för andra klubbar i Premier League vilket självklart ökar flexibiliteten i Fulhams lönestruktur.

Fulham gör också sitt bästa att bli av med Kostas Mitroglou som skrev på i januari för en förhållandevis hög lön. En produkt av Fulhams managerstrul under den gångna säsongen, en faktor som onekligen bidrog till lagets nedflyttning.

Det verkar som om Felix Magath stannar i klubben. Uppfattningen om dennes ledarstil varierar beroende på vem man frågar, men det är hur som helst en meriterad manager som måste jobba med att vända Fulhams negativa trend under förra säsongen om klubben ska lyckas ta sig tillbaka till Premier League.

Just denna aspekt är troligtvis en av de mer komplicerade för ett nyligen nedflyttat lag till The Championship. Att kunna ställa om från att vara ett förlorande lag till att bli ett vinnande lag. Svårt trots att man går ned en division, lagpsykologin är svår att vända.

Onekligen är detta en faktor som ligger bakom att många klubbar som åker ur Premier League har svårt att ta sig till tillbaka direkt. För rent spelarmässigt är de näppeligen sämre än konkurrenterna i The Championship, och de jobbar samtidigt med ett finansiellt försprång.

Det känns ändå som om Fulham har rätt goda förutsättningar att klara av denna omställning. Just för att klubben verkar ha gjort den utrensning av spelare som var en del av den negativa lagpsykologi som präglade förra säsongen.

Spelar Fulham Premier League igen 2015-16?

:::

TRANSFERKOLLEN:

Lazar Markovic (AM/F), Benfica till Liverpool, £20m. Frågan är om det här så att säga var ”ersättaren” till Luis Suarez. Bra spelare med hög potential men som kan behöva växa in i Premier League under någon eller några säsonger. Vilket han mycket väl kan göra. Väl godkänd (+++)

Lukas Jutkiewicz (ST), Middlesbrough till Burnley, okänt. Lite typisk värvning för en mindre nykomling i Premier League. Jutkiewics gjorde ett bra jobb i Bolton under våren och Bolton försökte också värva honom. Jag har svårt att se Jutkiewics göra särskilt många mål i Premier League. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Tottenham simmar lugnt så här långt under sommaren

15 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Det har, på grund av VM kanske något i skymundan, ändå varit en hyfsad händelserik sommar. Arsenal har värvat Alexis Sanchez och ser ut att vara på mycket god väg att också göra klart med Mathieu Debuchy. Man City har värvat Bacary Sagna och har någon till på gång.

Man Utd har plockat in Luke Shaw och Ander Herrera samtidigt som Chelsea har gjort klart både med Cesc Fabregas och Diego Costa. Liverpool har köpt halva Southampton men samtidigt sålt Luis Suarez. Newcastle har visat att de vill vara med och leka och har värvat fyra spelare hittills. Till och med Everton har agerat genom att köpa Gareth Barry från Man City.

Men med Tottenham har det hittills inte hänt det minsta lilla. Fullständig stiltje verkar råda.

Inte nödvändigtvis jättekonstigt kan tyckas. Mauricio Pochettino är ju ny manager i klubben och det behövdes så klart ordnas först. Samtidigt så har ju exempelvis Man Utd inte vilat på hanen trots att även de har behövt tillsätta en ny manager. Och till skillnad från Louis van Gaal så har ju inte Pochettino haft något VM-uppdrag.

Den mest positiva nyheten som så här långt har kommit från Tottenham är att de har fått bygglov för en ny arena, som ska stå klar till säsongen 2016-17 och som beräknas ta in cirka 58,000 åskådare, närmare 20,000 fler än vad White Hart Lane tar in i nuläget. Viktiga nyheter för Tottenham naturligtvis som därmed ges en möjlighet att rejält öka sin intäktsbas.

Med Tottenham finns heller inte de farhågor som finns runt exempelvis West Ham att en större arena ska leda till tomma platser. Tottenham säger sig ha runt 30,000 supportrar på en kölista.

Framtiden ser med andra ord tämligen ljus ut för Tottenham. Men här och nu behöver Tottenham snarare börja planera för nutiden. Inte heller de hade någon över hövan lyckad säsong förra säsongen, så där finns mycket att arbeta med. Tottenham vill självklart slå sig in bland de fyra bästa, men riskerar att hamna på efterkälken i den kampen.

Å andra sidan är kanske inte Tottenhams första problem att de saknar spelare. Många nya spelare har tvärtom kommit till klubben de senaste åren, och Pochettinos fokus ligger kanske snarare i hur dessa ska sammanfogas till en fungerande helhet.

:::

£750m för 10 år. Ett tubthumpande nytt avtal med Adidas för Man Utd. Inte så illa för ett mittenlag.

:::

Tottenhams nya arena. Man Utds nya enorma tröjavtal med både Chevrolet och Adidas. Premier Leagues nya TV-avtal.

Intäkterna bara stiger i Premier League. Vi såg effekterna av det redan förra sommaren i ett tämligen påtagligt flöde av talanger från andra ligor till Premier League, även nedanför de största klubbarna.

Vi kan räkna med att det är en utveckling som kommer att fortsätta. Newcastle, Southampton och Swansea är bara några av exemplen på detta. Nivån och konkurrenskraften i Premier League håller på att stiga rejält.

Vilket är kul. Ligan blir bara bättre och bättre. Vilket självklart inte betyder att landslaget blir bättre för den sakens skull.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Rémy Cabella (AM), Montpellier till Newcastle, okänt. Newcastle fortsätter att förstärka på det offensiva mittfältet. Förmodligen klokt, ett uppenbart problemområde under vårsäsongen sedan Yohan Cabaye lämnade klubben. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Mitt VM-lag från VM 2014

14 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

VM är över för den här gången. Tyskland är världsmästare. Argentina kom tvåa. Världens bästa landslag vann VM. Världens bäste spelare de senaste fem åren fick inte vinna VM. Som sig bör kanske, fotboll är ju ett lagspel och då är det så klart naturligt att lag snarare än spelare vinner.

Men det finns så klart ändå utrymme för att lyfta fram enskilda spelare. FIFA gör exempelvis det genom att rösta fram spelare till det så kallade världslaget, en övning som naturligtvis replikeras av egentligen samtliga större mediahus och fotbollsjournalister.

Jag ska väl inte vara sämre jag, så varför då inte avsluta VM för den här gången, för att därefter börja rikta blickarna framåt mot den kommande klubbsäsongen, genom att prestera mitt VM-lag för den nyss avslutade turneringen. De spelare jag ser som bäst under VM med andra ord.

Självklart är detta bara en uppfattning och det finns ingen sanning jadda jadda jadda…

:::

World Cup X1

:::

Några bubblare:

Leo Messi, Argentina
Paul Aguilar, Mexiko
Thiago Silva, Brasilien
Phillip Lahm, Tyskland
Keylor Navas, Costa Rica
Alexis Sanchez, Chile
Karim Benzema, Frankrike
Mario Yepes, Colombia
Sokratis Papastathopoulus, Grekland
Daryl Janmaat, Holland
Fabian Johnson, USA
Blaise Matsuidi, Frankrike

:::

Be Champions!!

Hjärtat säger 1986 men hjärnan säger 1990

13 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Argentina mot Tyskland i VM-final. Detta VM har av många lyfts fram som ett mycket bra VM. Men med den finaluppställningen så får man också säga att detta VM gör sitt allra bästa för att påminna om de VM-slutspel som ägde rum under min egen barndom. En liten nostalgikick helt enkelt.

Det var ju nämligen två VM-finaler på rad där, första gången 1986 och därefter 1990, som just Argentina och Tyskland möttes. Första gången vann Argentina med 3-2 och i den andra finalen vann Tyskland, eller egentligen Västtyskland, med 1-0.

Det var två helt olika matcher. Den första VM-finalen var en riktigt bra, dramatisk och inte minst svängig match. Den andra VM-finalen är en het kandidat till VM-historiens sämsta final. Den avgjordes på straff i 84:e minuten, en felaktigt dömd sådan dessutom, av Andreas Brehme sedan Argentina fått Pedro Monzon utvisad i 65:e minuten.

Det var en match som präglades av ett Argentina som inte alls var särskilt intresserat av att anfalla, och ett Tyskland som inte var skickliga nog att kunna skapa några vettiga målchanser. En matchbild som onekligen ligger väldigt nära till hands också för kvällens VM-final.

Förhoppningen är i och för sig att vi får se en VM-final mer i stil med den från Mexiko 1986. Det var Diego Maradonas VM, vilket tyskarna naturligtvis hade insett och valde att dubbelpunktmarkera honom. Vilket gav ytor till övriga spelare i Argentina som Jorge Valdana och dennes namne Burruchaga. 2-0 hann det bli till Argentina innan Tyskland svarade för en otroligt imponerande upphämtning. 2-2 med bara minuter kvar av matchen innan Maradona skickar iväg en öppnande och helt avgörande målpassning.

Den gången var det Argentina som var de stora favoriterna och Tyskland som förväntades behöva försvara sig. Argentinas båda mål öppnade å andra sidan upp matchen, tyskarna tvingades framåt. Om något liknande ska ske den här gången så är det istället Tyskland som måste ta ledningen och på så vis tvinga Argentina framåt.

Det vore dock en livsfarlig matchbild för Argentina i och med att det ger Tyskland möjlighet att spela på kontring, vilket de visade upp en fasansfull skicklighet i mot Brasilien. Risken är så klart att en sådan matchbild tämligen snabbt skulle kunna döda matchen, om Tyskland lyckas göra ett andra och ett tredje mål.

När jag var grabb höll jag på Argentina i dessa VM. Det blev så, Diego Maradona var ju fantastisk 1986 och det hade jag så klart inte glömt bort fyra år senare. Tyskland var ju också ett rätt ocharmigt landslag, välorganiserade naturligtvis men tråkiga på något vis.

Återigen så är situationen möjligen annorlunda den här gången. Argentina har förvisso också den här gången en individuell superstjärna i form av Leo Messi, men han är å andra sidan inte lika dominerande fenomenal som Maradona var på sin höjdpunkt. Ändå vill man på något vis att en sådan megastjärna ska få vinna VM en gång i sin karriär. Tyskland å sin sida har blivit ett betydligt mer charmigt landslag, även om man så klart ibland vill kräkas på hypen.

Jag tror dock jag håller fast vid min grabbiga sida. Ikväll håller jag på Argentina. Det vore helt enkelt roligare om de vann.

:::

Nu ska i och för sig inte det förstås som att Argentina, även om de vinner ikväll, är ett bättre fotbollslag än Tyskland. Tyskland har i min mening visat att varit detta VM:s i särklass bästa fotbollslag, med betoning på just lag.

En indikation på det är så klart att det är så svårt att plocka ut en enskild tysk spelare som varit tongivande under VM, där finns så många. I de övriga lag som befann sig i semifinal så är detta dock inte alls svårt. Brasilien hade Neymar, Holland hade Arjen Robben och Argentina har Leo Messi. Framstående individer mot Tysklands kollektiv.

Detta betyder å andra sidan inte att Tyskland med nödvändighet kommer vinna den enskilda fotbollsmatch som kvällens VM-final trots allt utgör.

Det finns en klar att Tyskland övervärderas något av deras 7-1-vinst mot Brasilien. Segern var naturligtvis stor för Tyskland, som spelade en strålande fotboll, men själva resultatet i sig riskerar leda både till felaktiga slutsatser i omgivningen om exakt hur fantastiskt Tyskland är, och till farliga tankar i de tyska spelarnas huvuden.

Pressen på de tyska spelarna blir så klart enorm. Att vinna VM är inte längre en förhoppningsfull dröm utan något Tyskland nu bara ska ”spela hem”, allt annat vore en väldig missräkning. De tyska spelarna är helt säkert inte ovana vid favoritskap men situationen är helt klart speciell. Att de argentinska spelarna i intervjuer har försökt späda på detta favoritskap är självklart inte någon tillfällighet.

Tyskland var väldigt bra i semifinalen men Brasilien var också fullständigt urusla, oavsett anledning. De gjorde inte ett rätt under hela matchen, och i det avseendet är det alltså inte ett rättvisande resultat. Tyskland var enormt skickliga på att utnyttja de chanser som uppstod, men de behövde aldrig anstränga sig särskilt hårt för att faktiskt skapa dessa chanser.

Förmågan att utnyttja sina chanser är naturligtvis beundransvärd, men mot ett Argentina som betydligt bättre än Brasilien förmår minimera dessa chanser så uppstår en helt annan matchbild. Frågan är om Argentina, med Leo Messi, förmår att utgöra ett tillräckligt hot offensivt.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Sebastien Pocognoli (LB), Hannover till West Brom, okänt. Ännu en belgisk spelare på väg till Premier League. West Brom får en skicklig vänsterback och klubben fortsätter alltså att bredda och förstärka sin backlinje, vilket är klokt tänkt. Väl godkänd (+++)

Kieran Richardson (LB), Fulham till Aston Villa, fri. Spelare fortsätter att försvinna från Fulham, vilket är naturligt. Aston Villa får med Richardson kanske inte någon stjärnförstärkning men det är tveklöst en injektion av lite välbehövlig rutin i backlinjen. Godkänd (++)

Graziano Pelle (ST), Feyenoord till Southampton, £8m. Knappast den förste målsprutan från holländska ligan som prövar sin lycka i Premier League. Men Pelle har ett väldigt imponerande målfacit i Feyenoord och har därtill levererat på samma nivå nivå två år i rad. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Fulham - Simurq PFK
Onsdag 30 juli kl 17:25
Assyriska - Öster
Fredag 01 augusti kl 19:00
Degerfors - Hammarby
Lördag 02 augusti kl 13:20
Emirates Cup: Valencia - Monaco
Lördag 02 augusti kl 14:55