Peter Hyllmans Englandsblogg

Sheffield United befinner sig i politiskt blåsväder

13 november 2014 10.33, Peter Hyllman

Ched Evans är dömd för våldtäkt. 2012 dömdes han till fem års fängelse för att ha våldtagit en 19-årig kvinna. Domen överklagades men bifölls senare av en annan domstol. Ched Evans har tillbringat två och ett halvt år i fängelse innan han släpptes fri för någon månad sedan. För några dagar sedan började han träna igen med sin gamla klubb Sheffield United.

Beslutet att låta Evans träna med klubben har väckt ramaskri och moraliska protester över hela England. Flera av klubbens kvinnliga företrädare har valt att lämna klubben i protest. Den lokale parlamentsledamoten Paul Blomfield har skrivit ett öppet brev till klubbledningen i vilket han uppmanar klubben att ompröva sitt beslut.

Mer än 160,000 personer har skrivit på en online-protest mot Sheffield Uniteds beslut att låta Ched Evans träna med klubben. Nick Clegg, biträdande premiärminister från Sheffield, har varnat Sheffield United för politiska konsekvenser samtidigt som flera av klubbens sponsorer på samma sätt har varnat för ekonomiska konsekvenser.

I längden kommer detta med all säkerhet bli fullständigt ohållbart för Sheffield United, som kommer tvingas avhysa Evans från sin anläggning. De kan inte ta en sådan organisatorisk risk för någon enskild spelare, i synnerhet inte en spelare som inte är anställd för klubben. Frågan är hur de ens tänkte från första början.

Men det väcker så klart en moraliskt intressant frågeställning. Nämligen om personer som är dömda för den här typen av brott ska ges möjlighet att fortsätta träna och spela för professionella fotbollsklubbar. Eller om de i någon mening ska anses dömda för evigt.

Sheffield United blev tillfrågade av spelarfacket, Professional Footballers’ Association, att låta Evans träna med klubben. PFA menar att de fördömer våldtäkt och våld mot kvinnor fullt ut men också att de anser att en människa ska anses ha fullgjort sitt juridiskt utdömda straff utan att drabbas av vidare bestraffning.

Det är så klart lätt hänt att hamna i en snurrig diskussion om skyldig eller oskyldig. Å ena sidan vet vi att professionella fotbollsspelare löper viss risk att anklagas för just våldtäkt utan att nödvändigtvis vara skyldiga till det och än mindre dömas skyldiga för det. Å andra sidan kan vi vara övertygade om att det visste även de brittiska domstolar som trots detta fann Evans skyldig till brottet.

Om samhället genom dess rättsväsende dömer Ched Evans till fängelse i fem år, med möjlighet att bli frisläppt efter halva den avtjänade tiden, så är en utgångspunkt att Evans då också har avtjänat sitt straff när han väl kommer ut ur fängelset. Alla människor ska vara lika inför lagen, och Evans skall därefter behandlas som alla andra.

Att i praktiken ålägga honom yrkesförbud, vilket det självklart innebär när man inte vill tillåta en professionell fotbollsspelare att ens träna och än mindre spela för någon klubb, är naturligtvis detsamma som att fortsätta bestraffa Evans för ett brott som han enligt det brittiska rättsväsendet redan har sonat. Vilket känns principiellt fel.

En form av social bestraffning vid sidan av den rent juridiska bestraffningen. Ett skamstraff helt enkelt.

Å andra sidan är det inte självklart någon mänsklig rättighet att Evans ska få tillbaka just sitt gamla jobb. Det är helt sant att professionella fotbollsspelare i viss utsträckning är sociala förebilder. Även inom andra samhällssektorer, som i vissa företag och definitivt inom politiska organisationer, så är det omöjligt för personer som dömts för vissa typer av brott att fortsätta representera dessa organisationer.

En fotbollsklubb är en social företeelse på samma sätt som exempelvis politiska partier, kanske till och med i än större utsträckning. Som sådan är den beroende av att uppfattas som legitim i sin omvärld, vilket omfattar sponsorer, supportrar, media och politiska beslutsfattare. En klubb både formas av sociala normer och bidrar till att forma dem.

Och med den utgångspunkten blir Sheffield Uniteds beslut att låta Sheffield United träna med klubben desto märkligare.

:::

Be Champions!!

Den spanska karavanen inom brittisk fotboll

12 november 2014 10.01, Peter Hyllman

Det hör knappast till vanligheterna att etablerade managers i England och Premier League beger sig utomlands för att jobba. Än mindre då kanske att de i så fall beger sig till Spanien. David Moyes som manager i Real Sociedad känns som att inte många hade gissat i förväg att det skulle bli fallet.

Men fullt så ovanligt är det ändå inte. Och jag skulle nog nästan vilja påstå att det är vanligare än vad de flesta tror och tänker sig. Bara till spansk fotboll har engelsk fotboll i modern tid faktiskt exporterat drygt tio olika managers, med varierande grad av framgång.

Ron Atkinson. Den karismatiske Ron Atkinson visade onekligen vägen för David Moyes. Efter att ha fått sparken från Man Utd 1986 så tog det ett litet tag, men 1988 tog han över som manager i Atletico Madrid under den då nya ordföranden Jesus Gil. Tre månader fick Atkinson behålla jobbet, innan hans assistent Colin Addison enligt Atkinson stal jobbet från honom.

Chris Coleman. Strax efter att Real Sociedad åkt ur La Liga 2007 så tog Coleman över managerjobbet i klubben. Coleman lyckades föra upp det baskiska laget upp till femteplats innan han efter ett halvår oväntat sade upp sig, och menade att han inte kom överens med klubbens ordförande.

Jock Wallace. Efter två lyckades säsonger med Glasgow Rangers i mitten av 1980-talet så prövade Wallace sin lycka i Spanien och Andalusien. Det blev en säsong med Sevilla under vilken han slutade på nionde plats i La Liga.

Colin Addison. Var först manager för Celta Vigo och förde upp dem i La Liga säsongen 1986-1987. Därefter var han assisterande manager till Ron Atkinson i West Brom, innan han följde med Atkinson tillbaka till Spanien och Atletico Madrid. Några år senare blev Addison även manager i Cadiz, som han såg till att hålla kvar i La Liga.

Ronnie Allen. Klubblegenden i West Brom Allen flyttade som manager till Spanien i slutet av 1960-talet. 1969 vann han Copa Del Rey med Athletic Bilbao, som han säsongen därpå förde upp på andra plats i ligan. Efter den framgången tog han sitt pick och pack och flyttade till Portugal och Sporting.

Howard Kendall. Kendall var en av brittisk fotbolls hetaste managers under 1980-talet, med två ligatitlar med Everton. Kendall ville dock pröva sina vingar i Europa, vilket var omöjligt med Everton, och flyttade till Athletic Bilbao där han under två säsonger slutade fyra respektive sjua. Längre kom han dock inte och menade att Bilbaos policy att bara spela baskiska spelare hindrade honom från framgång. Kendall flyttade tillbaka till England och Man City.

Vic Buckingham. Buckingham påstås ha planterat de första frönen till det som i Holland skulle komma att kallas totalfotboll i början av 1960-talet. Via Ajax och Holland begav sig den förre Tottenhamspelaren till Grekland, innan han 1970 tog över i Barcelona. 1971 vann han Copa Del Rey med Barcelona, och något år senare var han också manager i Sevilla.

Bobby Robson. En ikon inom manageryrket vars storhet bland annat kan mätas i att han var framgångsrik i flera länder. Under en säsong var han manager för Barcelona och vann då Copa Del Rey, den spanska supercupen samt Cupvinnarcupen. Strax därefter blev han dock sparkad snett uppåt vänster till en direktörsroll i samband med att Louis van Gaal tog över laget. Strax därefter återvände Robson till PSV Eindhoven.

Terry Venables. Många var överraskade när Venables, som dessförinnan varit manager i QPR, tog över Barcelona 1984. Men han vann snabbt en första ligatitel ett år senare och säsongen därpå förde Venables Barcelona ända fram till final i Europacupen, på vägen besegrandes IFK Göteborg i en dramatisk straffläggning. I finalen förlorade man dock på straffar mot Steaua Bukarest. Barcelonas form dippade också i ligan och 1987 fick Venables sparken.

John Toshack. Den walesiska veteranen reste runt jorden som Caine i Kungfu. Utöver Spanien så spenderade Toshack tid i Portugal, Turkiet, Frankrike, Makedonien, Azerbadjan och Marocko. Under två decennier var Toshack manager i Real Sociedad tre gånger, två gånger i Real Madrid, samt en gång i Deportivo La Coruna och Murcia. 1987 vann han Copa Del Rey med Real Sociedad och 1990 La Liga med Real Madrid.

:::

Be Champions!!

Brittisk karantän efter misslyckanden för både McClaren och Moyes

11 november 2014 06.04, Peter Hyllman

Att fly landet verkar vara den föredragna karriärsstrategin för brittiska managers som misslyckats på något av den engelska fotbollens så kallade toppjobb.

Steve McClaren tankade rejält som Englands förbundskapten och tog därefter ett uppehåll innan han begav sig ut i Europa. Först till Holland med FC Twente och därefter Bundesliga och Wolfsburg. Efter viss framgång, bland annat vann han Eredivisie med Twente, så gjorde han så smått sin återkomst till engelsk fotboll, med blandade resultat.

David Moyes tankade minst lika spektakulärt men förmodligen mer utdraget och plågsamt som Man Utds manager innan han fick sparken i april. Han följer nu McClarens exempel och väljer efter ett kort uppehåll att lämna landet, och utsågs igår till manager för La Liga-laget Real Sociedad.

Det var möjligen en något oväntat beslut för David Moyes, som många nog skulle beskriva som en klassiskt brittisk manager. Sådana brukar man sällan se lämna de brittiska öarna, av såväl goda som dåliga skäl. Men Real Sociedad har å andra sidan en viss historia med just brittiska managers, så att de tar chansen är kanske inte så märkligt.

Sedan är det lätt att vara fördomsfull runt en manager som David Moyes, vilket inte minst det senaste årets diskussioner kring hans person har visat. Men han är såväl berest som beläst i europeisk fotboll, och har gjort många studieresor ut i europeiska klubbar. Något som faktiskt särskiljer honom från en hel del andra samtida brittiska motsvarigheter.

Att det är en kontrast med David Moyes i La Liga är uppenbart. Det ska dock bli spännande att se om det är en kontrast som stör och förstör eller om det istället kan bli en konstruktiv kontrast.

Men varför agerar först McClaren och därefter Moyes på det här viset, att de flyr landet efter ett misslyckande? För lite är det ju så det känns, även om det i själva verket inte är något fel med att söka jobb utomlands. Tvärtom tror jag att brittiska managers och brittisk fotboll skulle ha mycket att vinna på om fler managers sökte sig utåt i världen i större utsträckning.

Till stor del är det säkert så att de vet med sig att de vid ett nytt första jobb i England skulle förföljas av frågor och negativa jämförelser. Det gamla jobbets misslyckanden skulle oundvikligen smitta ned det nya jobbets förutsättningar. En tid i utländsk karantän gör att de å ena sidan kan börja jobba igen, men å andra sidan lägga tid och distans mellan sig själva och en ohälsosam medial bevakning.

Självklart är det även så att engelska klubbar också förstår att det med i de här båda fallen Steve McClaren och David Moyes, direkt efter deras respektive misslyckanden, följer en klart oönskad uppmärksamhet. Bara av det skälet drar sig säkert ett antal klubbar för att vara de första som anställer dem igen, så utbudet av arbetsgivare är säkert även det begränsat till en början.

Ett trist perspektiv, men kanske ett förståeligt perspektiv i en modern fotbollskultur som är på samma gång extremt resultatorienterad som oerhört känslig för medial bevakning.

:::

Landslagsuppehåll nu. Jag ser att det pratas ibland i kommentarsfältet om att skriva gästbloggar, och just landslagsuppehållen är ju utmärkta tillfällen att göra slag i saken, att släppa sargen och komma in i matchen. Att liksom pröva era vingar.

:::

Jag får en hel del mail från personer som undrar hur man ska göra för att börja skriva om fotboll.

Någon journalist är inte jag, så jag kan inte ge några karriärtips i det avseendet, annat än att söka alla tänkbara jobb och praktikplatser som finns, det värsta man kan få är ett nej och all erfarenhet och alla ingångar är värda guld, men om själva skrivandet i sig kan jag ha några tankar:

– Börja skriva! Prata inte om att börja skriva utan börja bara skriva. Alla som skriver utvecklar sitt skrivande och det tar lång tid att bygga upp en vana och rutin som gör skrivandet naturligt.

– Det finns inga färdiga texter! Den text har aldrig funnits som inte hade kunnat bli lite bättre om man lagt mer tid på den. Många författare bakbinder sig själva med prestationsångest och jakt på perfektion som inte existerar. Sätt ned foten, bestäm när texten är tillräckligt bra, och tänk på att det alltid kommer nya texter där man kan vidareutveckla sina tankar.

– Håll alltid koll på för vilka du skriver! Var medveten om vilka som läser dig eller vilka du vill ska läsa dig, vad de kan och vad de vet. Know your audience! Men försök inte börja skriva vad du tror att de vill höra, sådant avslöjar en smart läsare blixtsnabbt. Dagtinga inte med din övertygelse!

– Ta inte din egen text personligt! Ett vanligt misstag är att ta påhopp på sin text som påhopp på sin person. Vilket syftet säkert kan vara ibland, inte minst inom fotbollen. Men det kan till slut bli rätt jobbigt att gå omkring och ständigt känna sig kränkt, och det lär påverka ditt fortsatta skrivande negativt. Så håll distansen till texten.

:::

Be Champions!!

Hörnan #11: Sjuk tabelltopp i Premier League

9 november 2014 22.43, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Joe Hart, Man City
Nathaniel Clyne, Southampton
Fabricio Coloccini, Newcastle
Emre Can, Liverpool
James McCarthy, Everton
Eden Hazard, Chelsea
Jon Walters, Stoke
Charlie Austin, QPR

:::

Tankar och slutsatser:

Liverpool, Arsenal och Tottenham passade samtliga på att förlora med 1-2 den här helgen, i vad som närmast är att likställa med svensk marschtakt. För Liverpool var det måhända en tuff match mot Chelsea, men för de båda Londonklubbarna måste nu varningsklockorna börja ringa på allvar. I synnerhet Tottenham måste börja känna att den här säsongen är på väg käpprätt åt helvete.

Man City är svindlande nära ännu ett fiasko i Champions League. Det spordes i samband med förlusten mot CSKA Moskva att det också skulle krävas ett misslyckande i ligaspelet för att Manuel Pellegrini skulle sitta löst till som manager. Och med ännu ett onödigt poängtapp på bortaplan i London, den här gången mot QPR, så ser ligamisslyckandet lika säkert ut som ett brev på posten.

Topp fem i Premier League just nu:
Chelsea
Southampton
Man City
West Ham
Swansea

Sinnessjukt!

Fest hos Mange drog tydligen in 13 rätt på stryktipset under helgen om jag förstått det rätt. Undrar om han möjligen satt och var lite orolig att Man City skulle göra en favorit i repris mot QPR vid underläge 1-2 i slutet av matchen. Men grattis i alla fall!

Stort med första segern för säsongen för Burnley. Nu tvivlar jag på att det kommer att hjälpa, men helt plötsligt kom de i alla fall inom räckhåll för det där förhatliga nedflyttningsstrecket.

Landslagsuppehåll… Jippi!

:::

Be Champions!!

Det finns inget försvar för Arsenals tunna försvar

9 november 2014 06.00, Peter Hyllman

”Om vi inte hade målet att vinna ligan så skulle jag ta livet av mig när jag gick iväg härifrån.” Ungefär så drastiskt valde Arsene Wenger att uttrycka sig som svar på en i hans tycke kanske något insinuant fråga på fredagens presskonferens om Arsenal egentligen hade som genuin målsättning att vinna ligan igen, för första gången sedan 2004.

Det låter naturligtvis bestämt och otvetydigt. Vilket är bra. Möjligen lite väl drastiskt. Mindre bra. Men talande, och kanske mest obra, är att de där frågorna över huvud taget ställs.

Men ord är ord och handling är handling. Naturligtvis finns det historiska skäl att undra om Arsenals reella målsättning verkligen är att vinna ligan. På samma sätt finns det skäl att utifrån den här säsongens förutsättningar ifrågasätta, om ambitionen verkligen var att utmana om eller vinna Premier League, hur Arsene Wenger har förberett sin spelartrupp.

Arsenals brist på bredd i den egna backlinjen var en brist som stod skriven i sten innan säsongen ens börjat, och således långt innan transferfönstret stängde. Ändå står vi här nu, en bit in i november, och Arsenal har bara tillgång till en enda naturlig mittback, och en total försvarsuppställning om endast fyra spelare.

Laurent Koscielny kan tydligen fortfarande inte springa, vilket får anses som ett problem för en fotbollsspelare, än mer en mittback. Båda hans hälsenor är inflammerade, ett problem som såväl Arsenal som den franska landslagsledningen har haft kännedom om i flera månader. Det är heller inget plötsligt uppdykande problem.

Enligt Arsene Wenger kommer Koscielny att vara borta i åtminstone tre-fyra veckor till. Vilket de flesta som har lärt sig Arsenalspeak genom åren vet betyder att han kan vara borta i allt från sex veckor till typ fyra månader. Det ser inte alltför ljust ut, och Arsenals förhandlingsläge under januarifönstret lär inte vara det bästa.

Hur försätter man sig egentligen i en sådan här situation? Problemet kan knappast ha varit okänt för Arsene Wenger. Allra helst inte som omvärlden påtalade problemet för honom om och om igen.

Men en av världens rikaste klubbar, en manager som enligt utsago drar in cirka £8m om året i lön, stora kapitalreserver på banken och supportrar som betalar världens högsta biljettpriser, sitter alltså bara några månader in på säsongen med endast en hel och frisk mittback. Ta i trä, är kanske bäst att säga, för säkerhets skull.

Föreställ er någon som helst annan bransch. McDonalds-chefen som glömmer att lägga en beställning och står utan hamburgare. Bankdirektören som godkänner lån men saknar en bra stab med kreditrådgivare. Byggherren som anställer en massa folk innan han vet att han har tillräckligt med uppdrag åt dem.

Man skulle kunna tänka sig att den styrelsen och företagets ägare hade varit minst sagt kritiskt inställd till VD:n. På grund av ansvarslöshet och att ha försummat sina uppgifter. Man skulle kunna förvänta sig att den VD:n eller chefen nog inte blir särskilt långlivad på sitt uppdrag.

Arsenal har ett halvjobbigt läge i tabellen. Från titelstriden är de redan avhängda, sedan länge frånsprungna av Chelsea. Deras räddning så här långt i kampen om Champions League-platserna är att deras närmaste utmanare har varit precis lika ojämna och odugliga de. Kvällens motståndare, Swansea, ligger strax under detta koppel av lag.

Ändå har Swansea chansen att vid vinst faktiskt gå förbi Arsenal och upp på en femte eller möjligen till och med fjärde plats. Och det får man väl säga att Swansea har rätt goda chanser att göra, inte minst när Wilfried Bony, en av ligans bättre och tuffare anfallare, ska ställas mot Arsenals ende och ensamme mittback.

Jag skulle tro att Swansea har goda möjligheter att lyckas. Bättre än vad de borde ha i alla fall.

:::

Be Champions!!

”The expert in battle moves the enemy, and is not moved by him”

8 november 2014 06.00, Peter Hyllman

Luis Suarez har varit på hugget de senaste veckorna. För en person som normalt sett, om än av mer eller mindre onormala skäl, ofta befinner sig i rubrikernas blickfång, så har Suarez kanske mer ofta än vanligt befunnit sig i just rubrikerna – detta i och med publiceringen av hans biografi som till stor del behandlar hans tid i Liverpool.

Jag har haft mina åsikter om Luis Suarez vilket är allmänt känt. Jag var minst sagt och med väldigt goda skäl kritisk till hans sätt att bete sig i samband med bråket gällande honom och Patrice Evra. Hans återkommande dentala attacker på sina motståndare har föranlett såväl kritiska hugg som bitande sarkasm från min sida. Att jag ser honom som en av världens absolut bästa fotbollsspelare har jag däremot heller inte gjort någon hemlighet av.

Men även om jag knappast betvivlar Luis Suarez tekniska kompetens som fotbollsspelare, så menar jag att han han i sin bok visar svåra prov på att vara rätt blind för det taktiska och psykologiska spel som faktiskt sker inför och under så kallade stormatcher.

Vad har då detta att göra med dagens stormatch mellan Liverpool och Chelsea på Anfield undrar vän av ordning?! Jo, för Luis Suarez tar som av en händelse upp just förra säsongens motsvarande match, den match som kanske mer än någon annan under den säsongens avslutning faktiskt avgjorde titelstriden till Liverpools nackdel och Man Citys fördel.

Suarez hänvisar här till att han påstår sig ha pratat med en av Chelseas spelare under matchen som även han uttryckt missmod under matchens gång över lagets taktik att börja maska redan tidigt i matchen. Suarez säger sig inte alls förstå varför Chelsea och José Mourinho agerade på det viset, allra helst som Chelsea ju också behövde vinna matchen.

Men, säger då den snusförnuftige, Chelsea vann ju också matchen.

Jaha, menar så Luis Suarez. Men det berodde ju bara på ett oförutsebart misstag av Steven Gerrard och sedan när Chelsea väl tagit ledningen var det omöjligt att komma någon vart. Utan misstaget hade Chelsea aldrig gjort mål enligt honom, utan det enda Chelseas maskande ledde till var att göra Liverpool frustrerade.

Men… Tänk om… Vad Chelsea och José Mourinho faktiskt ville med sin taktik att maska, utöver att vinna tid, var att få just Liverpool frustrerade och genom sin frustration bli stressade och kanske mer benägna att fatta dåliga beslut och till sist begå misstag? Kanske just genom att skapa denna frustration så ökar Chelsea sina chanser att faktiskt vinna matchen.

Bland det dummaste man kan göra är att låta en motståndare spela en match på sina villkor. Allra helst när man befinner sig på motståndarens hemmaplan. Vad Mourinho helt enkelt eftersträvar är att inte låta motståndaren göra det, utan istället spela matcherna på sina villkor.

Det där känns som något som kan vara värt att hålla i åtanke för Liverpool också den här matchen. Chelsea visade på Old Trafford att när det gäller bortamatcher mot tufft motstånd så tillämpar José Mourinho grovt räknat samma taktik som förra säsongen.

Om Liverpool ska vara mer framgångsrika än vad Man Utd lyckades vara, och inte minst då mer framgångsrika än vad de själva var förra säsongen, så räcker det inte att bomba framåt med massor av vilja och testosteron. Detta finns naturligt för Liverpool på Anfield kan tyckas, men det måste kombineras med disciplin och tålamod.

Är det något som Brendan Rodgers mäktar med? Hittills under säsongen har Liverpool försökt spela samma typ av spel som de gjorde förra säsongen med Luis Suarez i laget. Fortfarande med samma mängd av småklantiga defensiva misstag men nu väsentligt mer ofarliga framåt. Om samma mönster upprepas i den här matchen så är halva matchen vunnen för Chelsea.

Rodgers har dessutom bundit lite ris åt egen rygg inför den här matchen. Han har kritiserats rätt hårt under veckan för att inte ha mönstrat sitt bästa lag inför matchen mot Real Madrid på Bernabeu. Av det till synes rationella skälet att vara bättre förberedda inför dagens match mot Chelsea. Kritiken lär inte bli mindre giftig om det i efterhand visar sig vara till ingen nytta.

Och jag skulle heller inte räkna med att José Mourinho skulle undvika att peka media i den riktningen.

:::

Be Champions!!

Paul Lamberts misslyckande belönades med nytt fyraårskontrakt

7 november 2014 10.13, Peter Hyllman

Att vara manager i Premier League eller The Championship får anses vara jobbigare och mer stressfyllt än någonsin. Kraven är höga och omedelbara och mycket lite krävs för att jobbet ska bli ifrågasatt och sparken ligga mycket nära till hands.

När mer eller mindre allvarlig kritik riktas mot managers såsom Alan Pardew, Sam Allardyce och Manuel Pellegrini, med flera naturligtvis, så är det desto mer märkligt hur tyst det faktiskt talas om Paul Lambert, vars Aston Villa har förbytt en lovande säsongsinledning i en helt katastrofal formkurva i vilken de har förlorat sina sex senaste matcher.

Vad värre är så ser Aston Villa ut att för tredje säsongen i rad med Paul Lambert bli indragna i en ångestladdad nedflyttningsstrid, således med sin Premier League-status balanserandes på en slak lina.

En ibland framförd teori är att Paul Lambert inte har det så lätt. Att han saknar ett bra stöd från en engagerad ägare. Att han inte har möjlighet att spendera särskilt mycket pengar på nya spelare. Att spelartruppen är för tunn och i brist på kvalitet. Och så vidare.

I ett avseende har Lambert haft otur och det gäller Christian Bentekes skada som följdes upp av ytterligare tre matchers avstängning. Men inget lag i Premier League har råd att vara ett enmanslag, vilket i och för sig fler klubbar än Aston Villa nu får erfara, och om Aston Villa har blivit alltför beroende av Benteke så är det i själva verket ännu en kritik mot Lambert.

Att Paul Lambert inte har kunnat spendera pengar på nya spelare är dessutom något av en myt. Han har spenderat pengar på Yacouba Sylla, Ashley Westwood, Jordan Bowery, Joe Bennett, Matthew Lowton, Karim El Ahmadi, Jores Okore, Leandro Bacuna, Aleksander Tonev, Nicklas Helenius och Antonio Luna.

Fem av dessa spelare är ivägskeppade till andra klubbar på lån. En har redan hunnit med att lämna klubben för en summa som var betydligt lägre än den han köptes in för. Bortkastade pengar med andra ord. Paul Lamberts problem är inte så mycket att han inte har haft pengar att köpa spelare för, utan att han har använt pengarna på ett allt annat än bra sätt.

Det ska i sammanhanget inte heller glömmas bort att inte heller de lyckade och framgångsrika spelarna Christian Benteke, Libor Kozak och Ron Vlaar kom gratis till Aston Villa, utan tvärtom värvades för hyfsat höga summor. Lambert har inte saknat medel till sitt förfogande.

Inte heller ställdes Paul Lambert inför en helt talanglös spelartrupp. Där fanns spelare som Gabriel Agbonlahor, Fabian Delph, Charles N’Zogbia, Andreas Weimann, Alan Hutton och Darren Bent. I många fall spelare som varit etablerade i Premier League och som har spåtts en god framtid, men som under Lamberts managerskap har vissnat bort.

Egentligen är det kanske bara Fabian Delph som kan sägas ha tagit några kliv framåt på senare år, vilket å andra sidan sett till hans ålder kan ses som i det närmaste oundvikligt. Men en manager bör till stor del bedömas utifrån i vilken utsträckning han förmår göra sina spelare bättre, och även där kan man anse att Paul Lambert brister.

Även taktiskt finns frågetecken. Aston Villas brist på mål är omvittnad, men mer oroande och symptomatiskt för ett lag utan någon egentlig offensiv spelidé är att Aston Villa har Premier Leagues lägsta grad av bollinnehav, med endast 43 procent, att de har skapat färre målchanser än något annat lag i ligan, att de har både minst antal skott mot mål i hela ligan och lägst andel av dessa skott som faktiskt går på mål.

Allt det här målar upp en bild av en manager som borde vara rätt rejält ifrågasatt. Verkligheten är dock en annan. För blott någon månad sedan erbjöds och skrev Paul Lambert istället på ett nytt fyraårsavtal med klubben, vilket brukar vara förbehållet managers som i någon mening har lyckats bra på sitt jobb.

Kanske såg situationen bättre ut då, inte särskilt lång tid efter att Aston Villa faktiskt hade haft en rätt bra säsongsinledning. Två vinster på fyra matcher i augusti och därefter inleddes september med en strålande seger på Anfield mot Liverpool. Men därefter har det varit mörker, delvis naturligtvis på grund av ett tufft spelschema.

Nu är inte ett fyraårskontrakt direkt något som gör Paul Lambert immun mot att få sparken. Men det gör det betydligt dyrare för Aston Villa att faktiskt ge honom sparken, och därmed kan man tänka sig att de blir betydligt mindre benägna till det. Kontraktet känns således förhastat och som om Aston Villas klubbledning nog har minskat sin egen handlingsfrihet den här säsongen.

Ett beslut som kan visa sig minst sagt dyrbart vad säsongen lider.

:::

Be Champions!!

Man Citys märkliga mönster i Champions League

6 november 2014 10.23, Peter Hyllman

Man City fortsätter att göra sig själva otjänster i Champions League. Nu inne på sin fjärde säsong så ser det i och med den närmast chockbetonade förlusten på hemmaplan mot CSKA Moskva ut som om klubben återigen missar slutspel i Champions League, och således åker ur turneringen redan under gruppspelet, för tredje gången på fyra år.

Nu är förvisso inte det kokta fläsket stekt riktigt ännu för Man City, men det fordrar närmast en nödvändighet att Man City vinner hemma mot Bayern München. En tuff uppgift om än rimligtvis inte omöjlig mot ett Bayern som redan är klart för slutspel. Därefter måste Man City också vinna borta mot Roma, eller allra minst inte förlora beroende på hur resultaten faller i övrigt.

Kanske hade optimismen gällande dessa möjligheter varit större om man känt att Man City över huvud taget hade varit redo att ta dem tillvara. Men precis som Manuel Pellegrini frustrerat beklagade sig för efter gårdagens match så verkar det som om Man City kollektivt saknar självförtroende i Champions League. Och utan ett sådant självförtroende blir det svårt att vinna mot först Bayern och därefter Roma.

Man City har hittills inte vunnit en enda match i Champions League den här säsongen, de har förlorat två matcher och spelat två oavgjorda. Nu måste de vinna sina två sista gruppspelsmatcher.

Det är självklart lätt att låta frustrationen ta ut sin rätt i sådana här situationer. Man Citys spelare gjorde det vid upprepade tillfällen under gårdagens match. De båda utvisningarna på Fernandinho och Yaya Touré var indikationer på detta, och de följdes upp av ett antal minst sagt uppenbara försök att ramla till sig straffsparkar.

Risken finns alltid för dolkstötslegender. Redan innan matchen florerade ett utbrett missnöje mot UEFA bland Man Citys fans. Hymnen buades ut efter noter innan matchen och det pratades inför matchen också om att fansen kollektivt skulle vända ryggen till. Domarens insats under matchen föranledde också fansen att högljutt ropa om fusk från UEFA.

Förvisso har Man City bestraffats av UEFA inför säsongen med restriktioner både på hur mycket de får värva och hur många spelare de får använda. Men detta för att medvetet ha brutit mot regler som de kände till långt i förväg. Att då i efterhand klaga på att man blivit orättvist behandlade klingar ihåligt, oavsett vad man nu anser om reglernas rättfärdighet.

Dessutom kan man hävda att betydelsen av dessa restriktioner också överdrivs till stor del. Genomgående inför säsongen var närmast en nöjdhet bland Man Citys fans att restriktionerna minsann inte påverkade laget så mycket. I efterhand, när resultaten går illa, så vill man bekvämt använda sig av restriktionerna som en förklaring.

Likaväl så blir det löjligt att påstå, med den spelartrupp som trots allt står till Man Citys förfogande, att Man City inte skulle ha en minst sagt bra möjlighet att hävda sig i Champions League ändå. De står knappast likt Oliver Twist med mössan i handen, knackandes på dörren till Champions League, blygt frågandes om de kan få lite mer mat.

Den typen av rationalisering i efterhand leder inte laget framåt. Lika lite som den atmosfär av negativism som fansen lyckades skapa på Etihad igår kväll förmodligen inte heller hjälper laget. Burop och negativism mot UEFA var med all säkerhet inte vad Man Citys nervösa spelare bäst behövde. Fokus kom på UEFA istället för på matchen och på uppgiften.

Domaren hade inte sin bästa dag på jobbet igår kväll, även om Man City knappast kan klaga alltför högljutt på utvisningarna. Klokare är dock att som Manuel Pellegrini efter matchen istället fokusera dels på vad man själva faktiskt kan kontrollera och dels på det som mer än något annat faktiskt avgjorde matchen, den egena prestationen.

Det håller inte med UEFA som förklaringsmodell när Man City är på väg att åka ur i gruppspelet för tredje gången på fyra säsonger. Då är det inte längre en tillfällighet utan ett pågående mönster. Dessutom ett mönster som tar sig mycket likartade uttryck i form av bristande disciplin, enkla och oförklarliga misstag och taktisk tafatthet.

Nog kan det vara en tröst för Man Citys fans att gömma sig bakom den gamla bohemiska mytbilden om klubben som alltid slår krokben för sig själv och som slår ur underläge. Men vill Man City faktiskt göra skäl för sin ambition som en europeisk storklubb så måste de lyckas med två saker.

De måste på allvar börja hävda sig i Champions League. Och de måste klara av att prestera både bra fotboll och bra resultat mer än en säsong i taget.

:::

Be Champions!!

Sista halmstrået för Man City och Manuel Pellegrini

5 november 2014 10.14, Peter Hyllman

Att tappa till synes bekväma ledningar har varit mer vanligt än tidigare för engelska lag i Champions League den här säsongen. Arsenals tapp av 3-0 hemma mot Anderlecht igår kväll är ju i det närmaste otroligt, och berövar laget möjligheten att faktiskt vinna gruppen och på så vis få en lättare resa i åttondelsfinalen.

Även Man City har fått det jobbigare i sin grupp genom att tappa en 2-0-ledning i andra halvlek mot CSKA Moskva i förra omgången. Man City har nu bara tagit två poäng på sina första två matcher, och befinner sig i ett utsatt läge oavsett om de vinner ikväll hemma mot CSKA Moskva eller ej.

Om Man City vinner ikväll, samtidigt som Roma förlorar mot Bayern München, så går Man City tillfälligtvis förbi Roma och upp på andra plats i gruppen. Allt ser dock ändå upplagt ut för en sista helt avgörande gruppmatch borta mot just Roma, i och med att Man City möter Bayern i nästa omgång samtidigt som Roma möter CSKA Moskva.

Man City har ju haft det märkligt svårt i Champions League sedan de först började kvalificera sig till turneringen. Roberto Mancini misslyckades två säsonger i rad att alls ta sig till slutspel, vilket i slutänden gjorde att han fick sparken från klubben för att sakna rätt grad av holism. Manuel Pellegrini tog förvisso Man City till slutspel för första gången, men väl där blev det ett rätt energilöst uttåg mot Barcelona.

Det går så klart att spekulera i vad detta beror på, men att Man City inte skulle vara bra nog eller inte ha tillräckligt bra spelare känns som en möjligen lustig sak att hävda i efterhand, men en inte alldeles förnuftig sak att påstå på förhand. En klubbkollektiv orutin kan vara en förklaring, både vad avser att spela Champions League i sig, men även orutin i att balansera och kombinera Champions League med Premier League.

Manuel Pellegrini har ju fått sin beskärda del av kritiken för att enligt vissa vara alldeles för oanpasslig i sitt taktiska upplägg. Han vill att Man City ska spela sitt spel och vill helst inte anpassa sig efter motståndet. Något som har försatt Man City i vissa taktiska bryderier. Pellegrini placeras här i samma fack som Arsene Wenger och Brendan Rodgers.

Det där är i och för sig en märklig sak att säga om Manuel Pellegrini, i alla fall sett utifrån ett Champions League-perspektiv, i och med att Pellegrini anställdes just utifrån sin dokumenterade förmåga att kunna få lag att fungera taktiskt i Champions League. Hans taktiska kunnande lär knappast ha blivit mindre med åren.

Men måhända är det också en väsentlig skillnad att vara ansvarig för Villareal i La Liga jämfört med Man City i Premier League. Rent taktiskt är det kanske ingen större skillnad att spela med Villareal i La Liga eller spela med Villareal i Champions League. Behovet av taktisk anpassning å ena sidan, och fysisk vila å andra sidan, är möjligen där inte lika stort.

Med Man City förhåller det sig annorlunda. Skillnaden mellan att spela i Premier League och i Champions League är omvittnad och har varit en utmaning egentligen för samtliga engelska topplag genom åren. Konkurrensen är mer mördande i Premier League och ligan är fysiskt mer krävande än andra ligor vilket ställer större krav på fysisk återhämtning.

Men även taktiskt är det större skillnad mellan en match i Premier League och en match i Champions League. Matcherna spelas för det första i ett annat tempo och för det andra ställs vitt skilda taktiska krav på ett lag som Man City i Premier League jämfört med Champions League. Det ställs således större krav i Man City på att klara av en taktisk balans och flexibilitet än vad som möjligen var fallet i Villareal.

Enklare uttryckt, den taktik som fungerar och är nödvändig på lördag kan visa sig vara direkt kontraproduktiv på onsdag. Och på motsvarande sätt, den taktik som visar sig framgångsrik på onsdag kan leda till förlust eller poängtapp på söndag.

Många managers i England har brottats med den här ekvationen. Det tog Alex Ferguson nästan ett helt 1990-tal att något så när lyckas hantera den här dubbelheten. Arsene Wenger, som är mer teoretiker och mindre pragmatiker, kan sägas delvis ha lyckats, efter flera års försök, men kanske till priset av att aldrig gå riktigt hela vägen i vare sig ligaspel eller europeiskt cupspel. Rafa Benitez var lysande i europeiskt cupspel men betydligt mer begränsad i sitt ligaspel.

Här framträder en annan enkelt uttryckt skillnad. Ligaspelet i Premier League går huvudsakligen ut på att vinna, det europeiska cupspelet i Champions League går i huvudsak ut på att inte förlora. Semantik kan tyckas men det är en distinktion som inrymmer en rätt stor skillnad i såväl taktisk filosofi som matchattityd.

Den som troligtvis har lyckats bäst i den här balansgången är José Mourinho, som naturligtvis är en mästerlig pragmatiker. Alex Ferguson från och med några år in på 2000-talet började också bemästra konsten på ett stundtals lysande sätt. Manuel Pellegrini har nog möjligheten att lära sig detta också med tiden, men det kan helt säkert ta några år.

Frågan är om han har några år på sig. Om Man City inte vinner ikväll mot CSKA Moskva, och Man City därefter inte lyckas med att gå vidare från gruppen, så kan det med rätta uppfattas som att Man City på två år faktiskt inte har gjort några framsteg alls på det som trots allt var Pellegrinis huvuduppgift när han anställdes.

Blir han i så fall kvar som Man Citys manager?

:::

Be Champions!!

Liverpool måste tänka mer på möjligheten och mindre på ”damage control”

4 november 2014 09.51, Peter Hyllman

Ikväll ser vi Real Madrid mot Liverpool i en upprepning av samma stora europeiska cupmatch för två veckor sedan. För säkerhets skull så dubbelkollar jag spelschemat och upptäcker att jo, mycket riktigt så är det alltså ikväll dessa båda lag drabbar samman, inte imorgon. Man kan tydligen aldrig vara nog försiktig.

Att Liverpool inte vill se någon repris på förra matchen är rätt uppenbart. De fick tämligen ordentligt med spö hemma på Anfield med 0-3. Inte för att de var ofarliga i matchens inledning men när väl Real Madrid fått upp ångan så var det inte längre något snack om saken.

Om det var på Anfield så kan man så klart tänka sig att det riskerar bli än värre på Bernabeu. Och det hörs nog också på förhandspratet att de allra flesta förväntar sig inte bara en seger för Real Madrid ikväll, utan troligtvis också en storseger. Det är närmast så att till och med Liverpool själva ger intryck av att förbereda sig för en förnedring.

Om inte så känns det annars lite märkligt att redan så här innan en match mot Real Madrid börja prata om en kommande match mot Chelsea. På samma sätt är det märkligt att fundera på att vila spelare som Steven Gerrard, eller inte vilja riskera att använda sig av spelare som Daniel Sturridge. Det blir ett sätt att på förhand beskriva kvällens match som inte så väldigt viktig.

Rent gruppmatematiskt så är kanske inte matchen så värst viktig heller, givet att Liverpool redan har räknat med matchen som en förlust. De kan förlora kvällens match och fortfarande ha ett bra utgångsläge för att gå vidare, oavsett hur det går i matchen mellan Ludogorets och Basel. Men inte heller helgens match mot Chelsea på Anfield är någon ödesmatch rent tabellmässigt.

Det innebär även en tveksam signal både till spelare och fans. Liverpool kämpade hela förra säsongen, och har strävat under fyra långa säsonger, för att komma tillbaka till Champions League och få spela dessa matcher, och även visa att de kan hävda sig i dem. Det är inte säkert att de får någon ny chans särskilt snart. Då bör man ta chansen när man har den.

Dessutom känns det som defaitism att lägga sig platt på ryggen. Samma prat om att Real Madrid skulle göra mos av sitt engelska motstånd på Bernabeu fanns för en och en halv säsong sedan, när Man Utd mötte dem i Champions Leagues åttondelsfinal. Verkligheten blev en annan. Liverpool är självklart inte favoriter, men sköter de sina kort rätt så kan de ändå vinna matchen.

Det fordrar emellertid två saker. Att Liverpools backar klarar av att hålla sig mer defensivt disciplinerade än vad de har visat upp hittills under säsongen, något som kanske underlättas i en match där de inte förväntas eller själva förväntar sig att behöva tänka framåt särskilt mycket. Samt att Liverpools anfallsspel blir mer effektivt.

Förra säsongen hade Liverpool råd med ett slackt försvarsspel av det enkla skälet att laget normalt sett gjorde fler mål än de släppte in. Liverpool fick flera gånger under förra säsongen kritik för att vara ett enmanslag, och även om det alltid i någon mening är en orättvis kritik så har den här säsongen så här långt visat att det också var en kritik som var om än inte sann så i alla fall alldeles för nära sanningen.

Hittills under säsongen har Liverpool gjort 13 mål på tio ligamatcher, vilket är alldeles för lite. Jamie Carragher pekar på att Liverpools anfallstrio av Fabio Borini, Mario Balotelli och Rickie Lambert tillsammans har producerat noll mål och endast 45 bollmottagningar i motståndarnas straffområde under säsongen, något som Sergio Agüero ensam dubblerar.

Självklart är det en faktor att Daniel Sturridge har varit skadad, men det är också lite naivt att tro att hans frånvaro skulle vara det enda problemet, utöver att det sätter en orimlig press på honom när han väl kommer tillbaka. Ett väl så viktigt problem är att Liverpool inte skapar chanser på samma sätt den här säsongen.

Delvis kanske för att motståndarna nu har läst Liverpools spel på ett bättre sätt än under förra säsongen. Delvis för att Luis Suarez var en så viktig del både i skapandet och avslutandet av målchanser under förra säsongen. Hittills har i alla fall inte Brendan Rodgers hittat ett sätt att kompensera för dennes frånvaro, vilket alltmer framstår som hans stora utmaning.

Arsenal har mindre av en utmaning framför sig ikväll. I och med att de vände och vann bortamatchen mot Anderlecht så börjar deras avancemang till slutspel alltmer se ut som en formalitet. Om de vinner ikväll hemma mot Anderlecht, samtidigt som Dortmund inte förlorar mot Galatasaray, så är det dessutom en realitet.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv