Peter Hyllmans Englandsblogg

Tro måste förflytta berg för Chelsea

8 april 2014 09:42, Peter Hyllman

Om den första matchen var ett exempel på Chelseas och José Mourinhos vilja och förmåga att försvara sig kompakt så var det också en match som tydligt visade på riskerna med en sådan taktik. Chelsea hade under matchens nästan samtliga minuter ett helt acceptabelt resultat i ryggen. 1-2 på bortaplan är mer än godkänt i Champions League.

Men i matchens allra sista minut fick PSG in ett mål till, genom Javier Pastore, och vann med 3-1, ett resultat som är att betrakta som betydligt svårare att vända. Visst har Chelsea fått med sig ett värdefullt bortamål men ett tvåmålsförsprång är psykologiskt betydligt bekvämare att försvara för PSG än uddamålet.

José Mourinho verkar inför matchen ha förläst sig på Jan Guillous Arn-böcker i sitt prat om vikten av att tro. ”Ni måste tro! Endast med tron kan vi besegra dansk…”, hrrmm. Nåja, PSG. Mourinho älskar så klart att framställa sina lag som underdogs men han har så klart inte helt fel i att ett kokande Stamford Bridge bara kan vara Chelsea till hjälp.

Huruvida den mentala bilden av José Mourinho som en moraliskt fullkomlig korsriddare är till någon hjälp är mer oklart.

:::

Om Chelsea ska lyckas ikväll så förutsätter det en helt annan taktik och ett helt annat upplägg än deras första matchen. Den andra matchen måste snarare bli ett exempel på Chelseas och José Mourinhos vilja och förmåga att anfalla snabbt och intensivt.

Om det finns risker med ett defensivt upplägg så finns det naturligtvis risker också med ett för vidlyftigt offensivt. Det kommer uppstå större ytor framför Chelseas backlinje än vad som var fallet i Paris, och Chelseas backlinje måste med nödvändighet flytta fram en bit. Snabba spelare som Esequiel Lavezzi kan utnyttja detta faktum.

Men det finns inga större möjligheter för Chelsea att hålla fast i handbromsen den här matchen. De måste framåt, de måste skapa målchanser, och de måste försöka skapa en sådan atmosfär på och runtom planen att de skrämmer PSG till underkastelse.

:::

Chelsea kan också dra viss trygghet från det faktum att de under åtta raka matcher på Stamford Bridge inte har släppt in ett enda mål. Backlinjen med Gary Cahill och John Terry har varit enastående stabil, understödda av två bra ytterbackar.

Denna stabilitet i backlinjen ger så klart övriga i laget förtroende att veta att de kan gå rejält framåt utan att de behöver känna att det därför med nödvändighet kommer att leda till katastrof bakåt. Ett sådant förtroendekapital är oerhört värdefullt i ett fotbollslag, att spelarna litar på varandra.

PSG har så klart även de ett formidabelt mittbackspar i Thiago Silva och Alex, den gamle Chelseabekantingen. Frågan är emellertid hur de reagerar om Chelsea lyckas sätta dem under rejäl press. Samt vilket stöd de i så fall kan få av övriga i laget.

För PSG brottas ju också med en annan utmaning, de är omöjligtvis vana vid att spela under hård press. I ligaspelet är det i nästan samtliga fall de som styr och dominerar spelet, och så har också varit fallet hittills i Champions League. Har de karaktär, disciplin och organisation nog att vara det försvarande laget?

Vi vet på ett ungefär hur kvällens match kommer att se ut rent taktiskt. Det som i slutänden kommer att vara avgörande för matchens utseende och utfall är snarare psykologi, precis som José Mourinho är inne på. Att skapa ett scenario på Stamford Bridge där det bara kan bli en enda segrare.

Chelsea kan naturligtvis dra på sentida exempel för att mentalt frammana ett sådant scenario. Det var bara två år sedan de befann sig i nästan exakt samma läge mot Napoli. 1-3 efter första matchen som sedan vändes på Stamford Bridge.

Vad som hände därefter är modern Chelseahistoria.

:::

Åkte Sunderland ur Premier League igår kväll? Risk för det.

:::

Be Champions!!

Wembley har gjort Sunderland spökrädda

7 april 2014 13:41, Peter Hyllman

Lite har det genom åren pratats om Ligacupförbannelsen. Det vill säga det mönster eller den tillfällighet, vad man nu väljer att tro på, som gör att en klubb som går hela vägen till Wembley och kanske också vinner cuptiteln, därefter gör en tämligen platt figur i ligaspelet.

Vi har naturligtvis sett det vid några tillfällen genom åren. Det mest kända exemplet är naturligtvis Birmingham som vann Ligacupen 2011 för att därefter åka ur Premier League samma säsong. De slog Arsenal i finalen för vilka detta var startskottet för den säsongens sammanbrott.

Sunderland beger sig ikväll till White Hart Lane satta under rejäl press. De befinner sig sist i tabellen, långt bakom Norwich strax ovanför nedflyttningsstrecket. Det skiljer sju poäng mellan de båda lagen, samtidigt som Sunderland å andra sidan har tre hängmatcher till godo.

Men givet att två av dessa tre hängmatcher är mot Tottenham och Man City på bortaplan så är det kanske en tämligen substanslös fördel. Utöver dessa matcher så måste Sunderland dessutom bege sig både till Stamford Bridge och Old Trafford innan säsongen är över, så det återstående spelschemat är allt annat än generöst.

Sunderland hade som bekant en katastrofal inledning på säsongen. Paolo Di Canio fick fem ligamatcher på sig, av vilka han förlorade fyra och fick med sig en enda poäng, innan han fick sparken. Han avslutade alltså med ett poängsnitt om 0,2 poäng per match.

Några veckor därefter tillsattes Gus Poyet som manager. Totalt har han ansvarat för 23 ligamatcher för Sunderland. På dessa matcher har Sunderland tagit 24 poäng, vilket betyder ett rejält förbättrat poängsnitt om 1,04 poäng per match – fem gånger bättre än under Di Canio.

Men efter Ligacupfinalen, som Sunderland förlorade hedersamt mot Man City på Wembley, så har Sunderlands form sjunkit dramatiskt. På fyra matcher har Sunderland plockat en enda poäng. Ett poängsnitt om 0,25 poäng betyder att Sunderland efter Wembley således har återvänt till nivån under Di Canio. En förlust ikväll, och detta är sant med matematisk precision.

Spelschemat är inte heller någon större del i förklaringen. Tre av dessa fyra matcher har varit mot Crystal Palace och West Ham hemma, samt mot Norwich borta. Endast Liverpool på Anfield får anses vara en match där Sunderland rent logiskt inte ska kunna ta några poäng.

Koncentration och slitage framstår inte heller som någon alltför trolig förklaring. Under januari och februari, när cupspelandet var som mest intensivt med dubbelmöten i semifinalen samt FA-cupen, så spelade Sunderland sju ligamatcher och tog tio poäng. Det vill säga säsongens bästa poängsnitt med 1,43 poäng per match.

Har alltså Wembleys förbannelse den här säsongen drabbat Sunderland?

:::

Fem matcher kvar av säsongen och Norwich beslutar att ge Chris Hughton sparken. Möjligen inte alldeles oväntat sett till lagets resultat under senare tid, men man undrar vad klubbledningen egentligen tror de kan uppnå med att inte vänta med detta beslut till efter säsongen.

Norwich har en av fotbollshistoriens grymmaste säsongsavslutningar med sina fyra sista ligamatcher mot i tur och ordning Liverpool, Man Utd, Chelsea och Arsenal. Dessförinnan, nu till helgen den 12 april, så åker man till Fulham och Craven Cottage för en otroligt viktig match i nedflyttningsstriden. Fulham är en av klubbarna som jagar bakom Norwich, som har fem poängs marginal att jobba med.

Det talas ju ibland om ny manager-effekt. Kan det vara så enkelt att Norwichs klubbledning sätter allt på ett kort på en sådan effekt inför helgens match mot Fulham?!

Fulhams säsongsavslutning är inte i närheten av lika tuff som Norwichs. Fem poängs marginal för Norwich kan visa sig lite bara det. Två poängs marginal är knappt något alls. Åtta poängs marginal emellertid vore troligtvis för mycket för Fulham.

Kanske har vi här själva definitionen av en sexpoängsmatch.

:::

Be Champions!!

Hörnan: Bara andra lags hjälp kan ta Arsenal till Champions League

6 april 2014 19:20, Peter Hyllman

:::

Välkomna till Premier League, Leicester City!

Efter sju sorger och minst lika många bedrövelser så lyckades Leicester till sist gå upp i Premier League, något som varit en ambition och ett projekt för klubben under flera år, som sett klubben spendera många miljoner och avyttra en hel managerlegion på vägen dit. Den här säsongen har det dock inte varit något snack om saken, att säkra uppflyttning med sex matcher kvar på säsongen talar sitt tydliga språk. Det är stabilitet och lagsammanhållning som framför allt tagit Leicester till Premier League. Utmaningen för klubbstyrelse och klubbledning är att slå vakt om denna stabilitet och sammanhållning och inte likt så många klubbar före dem tämligen bokstavligt talat investera ihjäl sig inför sin första säsong i Premier League.

Klockan tickar för Arsenal

Det pratas mycket om lång sikt i och om Arsenal. Efter varje säsong som inte slutar riktigt så som supportrarna kanske önskar så finns alltid de som påtalar just att Arsene Wenger jobbar långsiktigt och att om några år minsann så kommer framgångarna, detta i ett av de mer övertydliga exemplen på att flytta målstolparna som den engelska fotbollen har att erbjuda.

Men med tanke på att det nu har pratats om lång sikt i Arsenal i rätt snart exakt ett årtionde utan att dessa framgångar har kommit, alltså inte ens en enda cuptitel, så undrar man lite grann vad för tidsperspektiv som Arsenal egentligen jobbar med. Det är naturligtvis inget fel att tänka långsiktigt i en alltför kortsiktigt tänkande fotbollsvärld, men när man börjar röra sig mer än tio år framåt i tiden så börjar man snart framstå långsiktiga på ungefär samma sätt som Sovjetunionen en gång i tiden var med sina 25-årsplaner, där de inbillade sig en framtid som aldrig blev verklighet.

Visst har Arsenal under alla dessa år nått Champions League, och gör det trots förlusten idag mot Everton troligtvis även den här säsongen, och det är så klart betydelsefullt. Men för det första så kan inte detta vara tillräckligt för en klubb som Arsenal, och för det andra så har vi nu passerat gränsen för när vi ska börja förvänta oss mer av Arsenal. Inte minst inför eller i början av den här säsongen var det ju nu det var dags.

Känslan är också att Liverpools bedrift den här säsongen faktiskt sätter Arsenals prestationer under det senaste årtiondet i ett annat ljus. Arsenal och Arsene Wenger har hela tiden hävdat att det givet konkurrenternas ekonomiska läge har varit orealistiskt för Arsenal att uppnå något bättre än de klarat av. Men Liverpool har inte bättre ekonomiska förutsättningar och utmanar den här säsongen om ligatiteln på ett sätt som Arsenal inte har varit i närheten av sedan The Invincibles.

Men så har Liverpool heller aldrig pratat öppet om att det är bra nog att komma fyra och med detta skola vi oss låta nöja.

:::

Omgångens vinnare: Everton, Fulham, West Brom.

Omgångens förlorare: Arsenal, Cardiff.

Omgångens manager: Tony Pulis. När säsongen summeras så måste Pulis vara en av de hetaste kandidaterna till säsongens manager. Alla trodde att Crystal Palace var dead meat i nedflyttningsstriden, men Pulis har visat annorlunda. En imponerande och viktig 3-0-seger borta mot Cardiff i lördags.

Omgångens mål: Kieran Richardson, 1-0 vs Aston Villa. Utmanat av Willians mål mot Stoke, men den närmast fulländade tekniken i Richardsons skott, för att inte tala om placeringen, gör ändå att hans mål får det den här veckan.

:::

Be Champions!!

Roberto Martinez lever sin egen anställningsintervju

6 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Vi har två spännande matcher under dagen. Den jag betraktar som mest öppen och spännande är emellertid matchen på Goodison Park mellan Everton och Arsenal, en match som på förhand ser ut att vara tämligen betydelsefull med avseende på kampen om den fjärde och sista Champions League-platsen.

Everton ligger fyra poäng efter Arsenal men har samtidigt en match mindre spelad. Om Everton vinner mot Arsenal på hemmaplan idag så betyder det alltså att de vid vinst i sin hängmatch faktiskt går förbi Arsenal i tabellen. Ett Arsenal som i det läget inte längre har sitt Champions League-öde i egna händer.

Att Everton med blott sju matcher kvar av säsongen konkurrerar så högt upp i tabellen är ett monument över det goda arbete som Roberto Martinez har gjort med Everton inför och under säsongen. Nu har Everton ett tufft program kvar, så även vid vinst idag mot Arsenal så kan de näppeligen betraktas som favoriter att sluta bland de fyra första, men det är ändå en imponerande bedrift att vara så nära.

Spelarna själva talar om hur Roberto Martinez har infört ett nytt tänkande och ett nytt självförtroende i laget. Ett tänkande som mer går ut på att utveckla det egna spelet snarare än att stoppa motståndet. Det faller sig naturligt att ett sådant tänk resulterar i en större spelglädje.

:::

Det finns dock ett annat perspektiv på matchen mellan Everton och Arsenal som faktiskt gör den rätt intressant. Nämligen att Arsene Wenger förvisso kommer att vara Arsenals manager ett tag till, men knappast i evighet. Vi har sett slutet på Alex Fergusons managerkarriär och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer vi se slutet också på Wengers karriär.

Vem som då efterträder Arsene Wenger kommer vara en fråga som självklart kommer väcka nästan lika mycket uppmärksamhet och frågetecken som blev fallet när Ferguson aviserade sin avgång. Med sitt sätt att tänka fotboll, den spelstil som han klart och tydligt föredrar, och med de framsteg han gjort med Everton så framstår Roberto Martinez alltmer som den ideale kandidaten.

Martinez har åtminstone visat att han sömlöst klarat av steget uppåt i den engelska fotbollshiearkin från Wigan till Everton. Det var annars ett frågetecken inför den här säsongen. Har man väl bevisat sig på den nivån så känns det rimligt att nästa steg bör bli att pröva sig själv på den nivå där Arsenal faktiskt befinner sig.

Man kan också hävda sig att Martinez har en personlighet som passar för uppdraget. Han är en tänkande manager till stor del på samma sätt och i samma utsträckning som Arsene Wenger är det. Att det är två managers som till synes verkar komma bra överens visar både på detta och är samtidigt ännu ett hinder mindre för Martinez att efterträda Wenger. Arsenal väljer knappast en efterträdare som Wenger inte är bekväm med.

Det är dessutom två managers som i mångt och mycket delar både spelidé och klubbfilosofi. En tydlig skillnad på Everton den här säsongen är att de håller bollen inom laget mer än tidigare och att de mer uttalat hela tiden försöker spela sig ur och fram till situationer. Roberto Martinez har dessutom medvetet satsat på Evertons unga spelare.

Allt det här är så klart värderingar och principer som ligger Arsene Wenger varmt om hjärtat.

:::

Föreställ er så att Everton faktiskt lyckas med konststycket att spela bort Arsenal från Champions League den här säsongen. Nu tror ju inte jag att sådant direkt tas personligt inom fotbollen, allra helst inte inom fotbollen, fansen kan det vara värre med. Men är det något som skulle tala till Martinez fördel eller nackdel vad avser ett framtida Arsenaljobb?

Man kan tänka sig att även fansen skulle känna viss olust vid tanken. De har ju med viss förtjusning kunnat studera vad som kan hända när en engelsk storklubb ska ersätta en managerikon och väljer att försöka göra det med en manager från Everton som i allt väsentligt är att betrakta som en avbild av denne ikon.

Nu är det där så klart lite medvetet tramsigt resonerat och det är självfallet inget som säger att det måste gå för Roberto Martinez i Arsenal som det hittills har gått för David Moyes i Man Utd. Arsene Wenger kommer emellertid vara nästan lika svår att efterträda som Alex Ferguson, men möjligen är Arsenal en lättare klubb att göra det i?!

Everton har hur som helst avgörandet i egna händer vad avser att kvalificera sig till Champions League nästa säsong. De har varit i närheten förut men mitt möjligen felaktiga intryck är att de haft svårt just i de avgörande matcherna, de har aldrig riktigt lyckats knyta ihop säcken. Inte minst mot Arsenal för övrigt så upplever jag att de ofta förlorat även när de tillskrivits goda vinstchanser.

Med sju matcher kvar av säsongen så är det kanske också läge att se ifall det är ännu något som Roberto Martinez har lyckats förändra med Everton, att de nu lyckas i dessa avgörande lägen. Om så visar sig vara fallet så måste man säga att Roberto Martinez förmodligen har levererat en i det närmaste perfekt anställningsintervju.

Om inte till Arsenal så åtminstone till någon av de europeiska storklubbarna.

:::

Be Champions!!

Den enes död är den andres bröd

5 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Ut i andra matchen i Ligacupen, efter förlängning mot Man City. Ut redan i tredje omgången av FA-cupen mot Cardiff på hemmaplan. En bra start i Premier League har inte riktigt tagits tillvara utan Newcastle har sakta men säkert fallit nedåt och tillbaka i tabellen ackompanjerat av alldeles för många halvkassa eller i värsta fall undermåliga resultat och insatser.

Det kan knappast beskrivas som en lyckad säsong för Newcastle. Premier League är förvisso en öppen historia och att sluta på övre halvan av tabellen är inte nödvändigtvis i sig något misslyckande, även om känslan är att Newcastle bättre hade kunnat ta tillvara sin starka säsongsinledning. Men en klubb som Newcastle bör kunna konkurrera om de inhemska cuptitlarna, men även där har laget fallit igenom.

Vad som är mest iögonfallande är hur Newcastle i ett flertal matcher har fullständigt fallit samman. Som exempelvis nu senast mot Southampton när de förlorar 0-4 och blir fullständigt överkörda av ett lag som de bör kunna hålla allra minst jämna steg med. Det är en typ av resultat som har gett managers sparken i andra klubbar.

Ändå känns det som om Alan Pardew på något vis har undsluppit kritik för Newcastles prestationer den här säsongen. Kanske finns det en normaliserad syn inom klubben att lagets problem mer beror på ägaren än på managern, helt klart har Joe Kinnear som fotbollschef varit en distraherande och kanske något ursäktande faktor den här säsongen.

Kanske är det också så att den managerkollega som Alan Pardew garanterat kommer att hälsa på inför dagens match och möjligtvis, om inga kontroverser har inträffat, också kommer att hälsa på efter matchen, har bidragit till att hålla det granskande strålkastarljuset borta från Alan Pardew.

David Moyes våndor och bekymmer under sin första säsong i Man Utd har presenterats grundligt i media, vilket placerat övriga managers i en för dem synnerligen bekväm medial passningsskugga. Åtminstone vad avser managers i klubbar nedanför de allra största. Media verkar bara ha tid för ett byte i taget, så småvilt kan leva hyfsat tryggt.

Jag tvivlar på att Alan Pardew känner någon större tacksamhet mot David Moyes för den sakens skull. Och varför skulle han det, det är knappast Moyes avsikt att på något sätt skydda Pardew.

:::

Är det sista chansen för Cardiff idag? De möter Crystal Palace på hemmaplan, de ligger fem poäng bakom dem med en match mer spelad. Efter dagens match har Cardiff blott fem matcher kvar att spela. Jag sträcker mig så långt som att påstå att om inte Cardiff vinner mot Crystal Palace så är de i praktiken borta från Premier League nästa säsong.

:::

Vilket praktfiasko man ändå måste säga att Fulham har gjort den här säsongen. På sitt eget sätt lika mycket fiasko som exempelvis Man Utds och möjligen Sunderlands säsonger.

Oklart vilken nytta Felix Magath egentligen har gjort i Fulham. Undrar just hur länge han blir kvar i klubben, om han egentligen följer klubben med ned i The Championship.

Inte ens vinst borta mot Aston Villa idag lär ge Fulham någon chans att rädda kontraktet.

:::

Livsviktig kvällsmatch för Chelsea. De bara måste lyckas bryta igenom Stokes försvar. Det är framför allt målskyttet som de måste få ordning på. Och naturligtvis se till att kunna ladda om efter veckans halvjobbiga förlust mot PSG. Chelsea har dock av hävd haft hyfsat lätt för Stoke.

:::

Två utsatta och ifrågasatta managers stöter på varandra även på Carrow Road när Norwich möte West Brom.

Chris Hughton har börjat bli alltmer ifrågasatt av både supportrar och den egna klubbledningen, men Norwich har alltjämt en någorlunda betryggande marginal till nedflyttningsstrecket. Pepe Mel i West Brom har hittills gjort en lustig figur i West Brom och inte alls fått någon karaktär på lagets spel, vars prestationer blivit stadigt sämre.

:::

Be Champions!!

Tre managers som inte borde fått sparken och tre managers som borde fått sparken

4 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Säkert som ett brev på Posten. Jag kan inte bestämma mig för om det uttrycket ska uttrycka en oerhört hög grad av säkerhet eller om det, i dessa moderna tider efter DDR-Sveriges fall när Posten framstår som allt annat än felfria, möjligen för att vi fått så mycket mer att jämföra med, snarare är att se som ett ironiskt påstående. Säkert som amen i kyrkan är kanske ett bättre uttryck med en högre grad av garanti.

Så säkert är det hur som helst att det varje säsong är ett antal managers i Premier League som får sparken. Eller som det så vackert brukar heta, att klubben och managern gemensamt har kommit fram till att det är bäst att gå skilda vägar. Eller något liknande. En manager som får sparken är så klart alltid ett ämne för diskussion, och ofta kan en sparkning framstå som tämligen orättmätig, inte minst sett till hur laget presterar därefter.

Likaväl kan man ibland bli förbluffad över hur svagt andra managers kan prestera utan att de får sparken. I några lägen är det kanske till och med så att man misstänker att en klubb hade tjänat på att faktiskt separera från sin manager. Det är egentligen en motsvarande felkälla hos en klubbledning, men en felkälla som inte alls kritiseras i samma utsträckning.

Enkelt uttryckt. Det finns helt klart en alltför stor benägenhet hos många klubbar att ge en manager sparken, men det finns också en inte lika väl dokumenterad tröghet hos andra klubbar som leder till att de irrationellt länge håller fast vid en sittande manager. Det här är min sammanställning över sådana fel som begåtts i Premier League under säsongen.

:::

Tre managers som inte borde fått sparken

(3) Steve Clarke, West Brom. Det finns skäl att vara kritisk till West Broms utveckling under Clarkes managerskap, laget presterade väldigt bra under hans första tid i klubben men har därefter fallit tillbaka. Katastrofalt har det däremot aldrig varit och man kan sannerligen inte påstå att det blivit bättre utan honom. Sparkningen av Clarke är ett skolboksexempel på en sparkning som är dålig inte minst för att det inte finns någon tydlig handlingsplan om vad man ska hitta på därnäst.

(2) Andre Villas-Boas, Tottenham. Det är en sak att prata om att vara långsiktig men en helt annan sak att faktiskt vara långsiktig i såväl tanke som handling. En sanning som Tottenham och Daniel Levy ännu inte verkar ha insett. Att ge Villas-Boas sparken kändes som en ryggmärgsreflex efter några svaga resultat och att istället anställa Tim Sherwood gav kanske en kortvarig effekt men har uppenbarligen skapat värre problem på längre sikt. Med många nya spelare i klubben är det oklokt att samtidigt byta namn på managerposten.

(1) Malky Mackay, Cardiff. Om andra namn på den här listan har fått sparken av till synes fotbollsmässiga skäl så måste Mackay vara det närmaste vi kan komma ett politiskt offer. Den konflikt som uppstod mellan klubbens ägare och dess managerstab ger mest intryck av att handla om personlig prestige och kontroll. Vincent Tan menar att det köptes spelare utan hans godkännande, vilket givet att det är han som håller i pengarna är ett tämligen bisarrt påstående. Cardiff har därefter ramlat ihop som ett korthus i tabellen.

:::

Tre managers som borde fått sparken

(3) Gus Poyet, Sunderland. Det är kanske lite hårt att mena att en manager bör få sparken när han kommer in efter säsongsstart, får ta över en helt nyligen sammansatt spelartrupp utan några större chanser att sälja av eller ta in nya spelare. Samtidigt har Sunderland underpresterat även sett till dessa förutsättningar, Poyets taktik verkar inte alltid anpassad efter spelarmaterialet och han har misslyckats med att motivera och kommunicera med flera av lagets nyckelspelare.

(2) David Moyes, Man Utd. Vi kan vara rätt övertygade om att ifall det rört sig om nästan vilken som helst annan klubb så hade Moyes inte längre varit manager i den klubben. Rent objektivt har det gått så dåligt för Man Utd den här säsongen, särskilt sett till lagets utgångspunkt. Huruvida man anser att Moyes borde få sparken beror helt och hållet på om man väljer att se på saken endast utifrån detta mer sakligt baserade perspektiv, eller om man lägger an ett mer subjektivt perspektiv på frågan om hur man vill att en stor fotbollsklubb faktiskt bör agera.

(1) Alan Pardew, Newcastle. Newcastles positiva inledning på säsongen, där det ett tag såg ut som om de skulle kunna upprepa sin prestation från två säsonger sedan, maskerar en hel del skönhetsfläckar. Säsongen har förvisso komplicerats av det märkliga beslutet att först anställa och därefter sparka Joe Kinnear som fotbollschef, men Newcastles prestationer under framför allt säsongens andra halva har stundtals varit så utstuderat viljelösa att det närmast väcker anstöt att titta på. Få saker talar för att Pardew längre är rätt manager att få Newcastle upp på banan igen.

:::

Be Champions!!

Premier Leagues tio främsta talanger

3 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Är man bra nog så är man gammal nog. Ungefär så replikerade Matt Busby när han ifrågasattes av det brittiska fotbollsetablissemanget för att han hade fräckheten att bygga upp ett lag bestående helt och hållet av unga spelare, som skulle komma att vinna två ligatitlar i rad, fullständigt dominera den engelska fotbollen, innan ödet till sist ville annorlunda.

Unga talanger inom fotbollen är ett kärt och återkommande samtalsämne, tillika något som jag tror har blivit än mer populärt i och med det ökade individfokuset inom den moderna fotbollen. Lite handlar det kanske om att drömma om framtiden. Det är alltid en bekväm övning att föreställa sig hur bra allt kommer att bli, utan att behöva besvära sig med en krass verklighet.

Engelska fotbollsklubbar scoutar kontinuerligt hela jorden på sin jakt efter de mest lovande unga talangerna. Spelarmarknaden har i det avseendet blivit fullständigt global. I klubbarnas akademier trängs spelare på hög från alla delar av världen. Förhoppningen är enkel, att man av tio intagna spelare lyckas hitta en kommande världsstjärna och kanske en och annan stabil lagspelare.

Vilka är då de för tillfället största och främsta unga talangerna i Premier League? Det är en fråga som styr denna blogg. Svaret beror så klart på vad man menar med talanger. I den här bloggen syftar jag då på spelare som är födda 1994 eller senare. En talang rör sig också i gråzonen mellan att vara en etablerad fotbollsspelare och att enbart vara en ren råprodukt.

Så här landade jag:

:::

(10) Serge Gnabry, Arsenal. 18-årig yttermittfältare som fått lite speltid den här säsongen, framför allt under dess inledning. Med sin snabbhet utgör han en för Arsenal något annorlunda spelartyp jämfört med standardmallen, och hans prestationer under säsongen har gett honom ett nytt femårskontrakt.

(9) Bertrand Traoré, Chelsea. Betraktas allmänt som en av de mest spännande unga spelarna i Chelseas ungdomsled. Som så många andra Chelseatalanger är han för tillfället utlånad, men han är en av dem som anses ha störst chans att ta en plats i a-laget.

(8) Nathaniel Chalobah, Chelsea. Har under ett antal år setts som den stora talangen och guldklimpen i den generation av unga spelare som växt fram inom Chelseas akademi. Har så här långt varit en stamgäst på lånecirkusen men hans ledarskap, både som mittback och mittfältare, bör se honom få chansen i Chelsea.

(7) Nabil Bentaleb, Tottenham. En av de unga spelare som verkligen har slagit igenom i Tottenham den här säsongen, efter att först ha presterat bra i Tottenhams ungdomslag. En ljuspunkt i en hittills tveksam säsong. Att för en ung spelare prestera bra under två olika managers tyder på en hög grad av inre styrka, även om det är under Sherwood han fått sitt genombrott.

(6) Gedion Zelalem, Arsenal. Det fanns stora förhoppningar på Zelalem när han gjorde bra ifrån sig under Arsenals sommartour, men hans speltid hittills den här säsongen har varit begränsad, delvis på grund av skada. Zelalem anses ändå vara ett framtidslöfte på en position där Arsenal kommer behöva föryngra.

(5) Gerard Deulofeu, Everton. Den spanske anfallaren tillhör egentligen Barcelona men har den här säsongen varit utlånad till Everton och varit en bidragande orsak till deras fina säsong. Har varit makalöst framgångsrik på ungdomslandslagsnivå och spås en lysande framtid.

(4) Karim Rekik, Man City. Rekik har länge varit ett samtalsämne på den blå sidan av Manchester och som mittback gjort ett antal imponerande insatser, en position där Man City knappast har något överflöd. Den här säsongen är han utlånad till PSV där han tagit en ordinarie plats. Har all potential att bli en av ligans största spelare.

(3) Raheem Sterling, Liverpool. Fick kanske en något för snabb och tidig start i Liverpool där han under förra säsongen möjligen mattades av. Den här säsongen har han dock använts klokare och börjar visa tydliga tecken på hur stor nytta Liverpool kommer ha av honom. En egen spelare i a-laget är heller inte oviktigt för en klubb som Liverpool.

(2) Adnan Januzaj, Man Utd. Lovorden har varit många från Man Utds hierarki och även om det kan vara lätt att överskatta en spelares insatser i unga år så har Januzaj varit en av de kreativt sett mest lysande krafterna på Man Utds mittfält den här säsongen. I det avseendet således redan en etablerad spelare.

(1) Luke Shaw, Southampton. Det är sällan man hör så många samstämmiga röster om en spelare. Shaws insatser som vänsterback i Southampton beundras av många och har gjort honom till högvilt för de stora engelska klubbarna, samt gjort honom aktuell för en VM-plats till sommaren. Defensivt solid och offensivt konstruktiv, det bästa England producerat på många år.

:::

Be Champions!!

Erfarenheten blir avgörande mellan PSG och Chelsea

2 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Mötet mellan PSG och Chelsea känns på pappret som ett tämligen jämnt möte mellan två superlagbyggen som befinner sig på lite olika positioner i sina respektive livscykler. PSG kan sägas befinna sig i början på sin första upplaga samtidigt som vi troligtvis bevittnar inledningen på den andra generationen i Chelseas utveckling.

Erfarenhet känns spontant som en avgörande egenskap i det här mötet. PSG har naturligtvis många väldigt bra spelare och därtill entusiasm i och med att det är deras första säsong där de på allvar utmanar i Champions League. Men de kanske saknar just erfarenhet av europeisk cupfotboll på den här nivån, vilket Chelsea å andra sidan har massvis av.

Men erfarenhet är samtidigt ett lite lurigt begrepp. För vad är det egentligen man avser med detta?

Å ena sidan kan man så klart och korrekt konstatera att Chelsea som klubb under det senaste årtiondet har samlat på sig en betydligt mer omfattande erfarenhet i Champions League, och för den delen även i Europa League, än vad PSG har lyckats göra. Som klubb betraktat måste Chelsea alltså ses som mer erfarna än sina motståndare.

Å andra sidan kan man utvärdera de båda lagen spelare för spelare och på så vis komma fram till att spelarna i PSG troligtvis har mer erfarenhet av Champions League-spel på den här nivån än vad spelarna i Chelsea har. Det går att hitta exempel på motsatsen naturligtvis, men i grova drag skulle det troligtvis stämma.

Mötet mellan PSG och Chelsea kan alltså vara en ledtråd till en rätt intressant fråga huruvida det är klubbens eller spelarnas erfarenhet som betyder mest i sammanhanget. Uttryckt på ett annat sätt, är det strukturkapitalet eller humankapitalet som är viktigast?

:::

Naturligtvis måste vi räkna med att Zlatan Ibrahimovic kommer att få en helt central roll i det här mötet.

Han har så klart haft en fantastisk säsong med sitt PSG och har formligen öst in mål i Champions League, tio stycken från och med gruppspelet. Till dessa kan läggas 25 mål i Ligue 1. Det är med andra ord en anfallare i världsklass som Chelsea ställs mot.

Chelsea å sin sida har uppvisat turneringens förmodligen mest kompetenta försvarsspel. På sina åtta matcher i Champions League den här säsongen har Chelsea endast släppt in fyra mål, till stor del tack vare det mycket stabila mittbacksparet Gary Cahill och John Terry.

Så särskilt svårt att hitta den relevanta matchen i matchen är det alltså inte. Tät defensiv mot kraftfull offensiv.

Det finns emellertid några omständigheter som komplicerar den bilden mer än bara lite. För det första Ibrahimovic själv som, även om han har haft få problem i sin långa karriär, traditionellt har haft oproportionella problem mot just engelskt motstånd. Nu ställs han kanske inför tuffast möjliga dylikt motstånd, i alla fall defensivt.

Men Chelsea saknar naturligtvis inte offensiv kompetens heller. Så den fråga som PSG måste besvara är inte enbart huruvida de kan nysta upp Chelseas defensiv, utan också huruvida deras eget försvar är kompetenta nog att hantera Chelseas snabba anfallsspel.

Chelsea har den lilla fördelen att få avsluta på hemmaplan. Det ställer vissa krav på PSG att faktiskt få med sig ett bra resultat i form av en vinst hemma på Parc des Princes. Dessa krav kan få dem att bli något oförsiktiga och alltför lättvindigt släppa kontrollen i sitt försvarsspel. Räkna med att det är något som José Mourinho kommer försöka exploatera.

Det är i det läget som erfarenheten blir en avgörande egenskap.

:::

Oavgjort på Old Trafford mellan Man Utd och Bayern München. De värsta domedagsprofetiorna slog inte in, men fortfarande en rejält stabil fördel i mötet till Bayern så klart.

:::

Be Champions!!

Bara drömmar som återstår för Man Utd mot Bayern

1 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Till sommaren släpps en ny version av Godzilla ut, vilket jag ser fram emot med barnslig förtjusning. Enorma monster och massiv förstörelse är underhållning jag gillar. Den senaste amerikanska versionen, från 1998, var däremot en katastrof lika omfattande till sin storlek som dess huvudperson.

Det enda som talade till den filmens fördel var en av dess teaser trailers där vi får följa en grupp turister på ett museum som tittar på ett skelett till en T-Rex där guiden entusiastiskt berättar om det största och mest dominanta rovdjuret som någon gång levt på jorden. Plötsligt börjar marken skälva, skalven blir kraftigare och kraftigare innan till sist en enorm dinosauriefot kommer kraschande genom taket och fullständigt pulvriserar det stora skelettet.

Det är kanske ingen tillfällighet att jag kommer att tänka på den trailern inför kvällens match mellan Man Utd och Bayern München på Old Trafford. Inte minst den holländske galenpannan Raymond Verheijen har ju gjort en grej av att benämna Man Utd som en utdöende dinosaurie, och med tanke på Man Utds säsong och Bayern Münchens allmänna dominans så ligger ju liknelsen mellan trailerns T-Rex och Godzilla nära till hands.

Man Utd betraktas allmänt som Jurassic Park och Bayern München får väl då iträda rollen som Godzilla, ett monster vars muterade form skulle kunna ses som en metafor för Bayerns sätt att kombinera idealism och professionalism, sitt omhuldade föreningsideal med en närmast extrem kommersialism.

:::

Alla tror naturligtvis på Bayern München, både inför kvällens match och inför dubbelmötet som helhet. Naturligtvis med goda skäl. Bayern München har varit förkrossande dominanta under ett par års tid och representerar den yttersta framkanten på fotbollens utveckling, såväl fotbollsmässigt som organisatoriskt. Man Utds utveckling eller avveckling har samtidigt diskuterats till leda.

Men det kan naturligtvis vara vanskligt att spela med de förutsättningarna. Att bara gå in och vinna på beställning är svårt nog, inte minst på den här nivån där skillnaden i kvalitet aldrig är så stor att det givet en allt annat än hundraprocentig insats alltid kan bli stryk. För Bayern har det snart nått nivån att det inte räcker att bara vinna, de ska numer vinna med fyra-fem måls marginal också.

Det går så klart också att se det hela utifrån Man Utds perspektiv. Om absolut alla tror att de ska förlora så betyder det så klart att de har absolut ingenting kvar att förlora, men desto mer att vinna. De kan således spela helt utan press och känna sig fullständigt frigjorda. Detsamma gäller säsongen som helhet, den har varit katastrof och kan egentligen bara bli bättre än vad den är nu. Den kan inte bli sämre.

Rent psykologiskt är det med andra ord inte särskilt svårt att se vad som kan hända ifall matchen och dubbelmötet börjar glida över till Man Utds fördel, vilka låsningar som då kan uppstå för Bayern. Märkligare saker har vi minst sagt sett inom fotbollen.

Det kommer för övrigt även en ny Jurassic Park-film i sommar. Den andra filmen hade ju ett sardoniskt citat från Ian Malcolm, filmens lustigkurre tillika moraliska kompass: ”Oh, yeah. Ooh, aah, that’s how it always starts. Then later there’s running and screaming.”

Med andra ord, det kan vara lite lustigt och fascinerande att betrakta dinosaurier på avstånd. Men det kan också komma en punkt när de helt enkelt bryter sig igenom stängslen och barriärerna och själva tar kontroll över situationen. Vad Malcolm alltså menar är att det är omöjligt att känna sig säker med en så kraftfull varelse som en dinosaurie.

:::

Man Utds defensiva problem, med skador och avstängningar, är naturligtvis något som bekymrar rätt rejält inför matchen, särskilt som de alltså möter det offensivt förmodligen mest framstående laget i världen. Det känns som om ett antal bortamål är närmast oundvikliga.

Problemet är så klart att Man Utd knappast den här säsongen har visat Liverpools förmåga att helt enkelt bara göra fler mål än vad de faktiskt släpper in, så mycket kommer alltså att hänga på Man Utds förmåga att organisera sin defensiv mot Bayern.

Samtidigt har Man Utd knappast råd att bli alltför försiktiga och tillbakadragna, då bjuder de in Bayern och lämnar över allt initiativ till dem. Om Man Utd alls ska ha någon chans att rubba eller i alla fall störa Bayern så måste de dra nytta av Old Trafford-faktorn, ta hjälp utav något av den europeiska mytologi som ändå finns som partiklar i luften på arenan.

Det är möjligt att det är en dröm att tro att Man Utd i nuläget ska kunna besegra Bayern München. Men det måste samtidigt också finnas en anledning till att Old Trafford kallas för The Theatre of Dreams. En sak är hur som helst säker, om man inte vågar tro att något är omöjligt så är det helt garanterat omöjligt.

:::

Be Champions!!

Centrala problem gör att Sunderland riskerar nedflyttning

31 mars 2014 11:18, Peter Hyllman

Med två-tre matcher tillgodo på lagen närmast ovanför dem i tabellen, och fyra poäng upp till West Brom som är det närmaste laget ovanför nedflyttningsstrecket, så börjar tiden så smått att rinna ut för Sunderland. De måste helt enkelt börja vinna fotbollsmatcher, och hemma mot West Ham ikväll är en sådan fotbollsmatch.

Det har varit en märklig säsong för Sunderland som inleddes med Paolo Di Canios misslyckade start på sin första hela säsong med klubben. Redan där blev kanske några av lagets spelare desillusionerade. Därefter har Gus Poyet kommit in och förvisso gjort ett bra jobb, men utan att riktigt ha lyckats uppnå någon större stabilitet i spelet eller lagets prestationer.

Ett allmänt problem för Sunderland hittills under säsongen har varit att flera av lagets centrala spelare inte har presterat som de ska. Steven Fletcher, Jozy Altidore, Sebastian Larsson, Ki Sung-Yeung och Jack Colback har samtliga misslyckats med att åstadkomma något vettigt och konsekvent för Sunderland hittills under säsongen.

En taktisk analys av Sunderland så här långt visar att de är det lag i Premier League som har producerat lägst antal skott på mål både inne i straffområdet och på planens sista tredjedel. Detta visar på en kombination att Sunderland både är tämligen svaga på att skapa målchanser och på att ta tillvara de chanser som ändå skapas.

Till viss del beror det på att Gus Poyets taktik inte är anpassad efter lagets spelarmaterial. Det sker alltför ofta att Sunderlands anfallare kommer för långt ned i planen, vänd med ryggen mot mål, uppvisar en dålig första touch, lägger en för svag passning vidare eller tar löpningar som är lätt förutsedda och därför lätta för försvararna att kontrollera.

Centralt saknar Sunderland spelare som är villiga och kapabla att bryta ned ett motståndarförsvar. Alltför ofta väljer spelare som Ki Sung-Yeung, Sebastian Larsson och Jack Colback det enkla passningsalternativet snarare än att söka den öppnande och avgörande passningen. Vilket betyder att Sunderlands spel går för långsamt och saknar spets.

Det är på kanterna som Sunderland har visat mest kvalitet under säsongen. På vänsterkanten har Fabio Borini allmänt sett gjort ett mycket bra jobb, och även Adam Johnson har tagit sitt ansvar på högerkanten. Borini är den mer tekniske av de båda och Johnson försöker alltid få in bollen i straffområdet, även om kvaliteten på inläggen inte alltid håller högsta standard.

West Ham är ett av de bättre lagen i Premier League på att försvara sig, och de är särskilt skickliga på att försvara sig mot en ensam anfallare, som de ofta lyckas isolera från övriga laget. De är även väldigt skickliga att försvara sig mot inlägg in i straffområdet, vilket betyder att Sunderland har en nöt att knäcka ikväll om de ska vinna matchen.

Sunderland förlorade senast mot Liverpool, men lyckades under matchens sista halvtimme ändå rubba hemmalaget på Anfield. Nyckeln bakom den scenförändringen var beslutet att spela Ki Sung-Yeung högt upp på planen, som en länk mellan mittfältet och ett anfall bestående av två spelare. På så vis fick Sunderland ett större flöde i sitt anfallsspel och mäktade med att sätta mer press på Liverpools försvar.

Detta förutsätter en kanske något mer expansiv taktik från Gus Poyets sida. Men med fyra poäng upp till nedflyttningsstrecket och färre än tio matcher kvar av säsongen så börjar läget kanske bli sådant för Poyet och Sunderland att de inte längre har så mycket kvar att förlora på en sådan approach.

:::

Be Champions!!

Sida 2 av 16212345...102030...Sista »
  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Atlético - Elche
Fredag 18 april kl 20:25
St Etienne - Rennes
Fredag 18 april kl 20:25
Milan - Livorno
Lördag 19 april kl 14:55
Milan - Livorno
Lördag 19 april kl 14:55
Parma - Inter
Lördag 19 april kl 14:55