Peter Hyllmans Englandsblogg

Jürgen Klopp kan vara Arsene Wengers bästa möjlighet att ersätta sig själv

23 maj 2015 06.00, Peter Hyllman

Min teori, som jag nu upprepat fler gånger än vad som är att betrakta som helt hälsosamt, var att Bayern München skulle ta tillfället i akt och anställa Jürgen Klopp nu när han är tillgänglig, och på så vis släppa iväg Pep Guardiola till Man City. Det kan fortfarande hända ska sägas, men det framstår som alltmer osannolikt att det sker i år. Bayern München och Pep Guardiola ser ut att hålla fast vid varandra ett tag till likt ett tvåbarnspar ihärdar med sitt förhållande innan den oundvikliga skilsmässan.

Ett rykte som under veckan hann gå hela den mediala skamgången från obekräftat rykte via bekräftad skrällnyhet till dementerat rykte var att Jürgen Klopp skulle vara på väg att skriva på för Fenerbahce. Den turkiska ligan var kanske inte riktigt vad man hade förväntat sig av en manager med Klopps status, men hade möjligen kunnat ses som en medveten övergångslösning fram till nästa år då Bayern München öppnar upp sig som Klopps egentliga alternativ för framtiden.

Kanske säger det också något om Jürgen Klopps faktiska status på arbetsmarknaden, att hur uppskattad han ändå var i Dortmund så verkar flera stora europeiska klubbar vara tveksamma. Ändå borde man fråga sig om en och annan klubb ändå inte borde försöka dra nytta av Bayern Münchens velande och försöka knyta Klopp till sig.

Den tyska fotbollstidningen Kicker gick nyligen ut med ryktet att Arsenal skulle vara intresserade på riktigt av att anställa Jürgen Klopp. Kicker är förhållandevis trovärdiga så det är inte vilken struntkälla som helst. Det är samtidigt något som låter osannolikt till största delen för att i Arsenal finns Arsene Wenger och det är inte en manager man ger sparken eller byter ut. Wenger har samma status i Arsenal som Alex Ferguson hade i Man Utd, han sätter själv villkoren för sin avgång.

Det är i efterhand uppenbart, delvis för att han sagt det själv, att Alex Ferguson bestämde sig för att avgå efter att han vunnit ännu en ligatitel. Han ville sluta på topp. Det var ett ”villkor” som också var realistiskt för honom att ställa. Det finns många som menar att Arsene Wenger borde resonera precis likadant, att han väljer att avgå när Arsenal än en gång vinner ligan. Men har han realistiskt sett samma förutsättningar att ställa ett sådant villkor, ens för sig själv?

Konkurrensen är stenhård i Premier League och det finns ett antal klubbar som är beredda att spendera väsentligt mycket mer pengar än Arsenal för att vinna ligan. Det är inte en omöjlighet för Arsenal att vinna ligan inom en för Wenger överskådlig framtid, men Arsenal och Wenger kan inte likt Man Utd och Ferguson för några år sedan betrakta sig som favoriter att vinna ligan. Det vore alltså ett högst osäkert villkor.

Arsene Wengers eftermäle i Arsenal är enormt. Det är under hans ledarskap som Arsenal har förvandlats till en engelsk och europeisk storklubb, på gränsen eller till och med över gränsen till en superklubb. Hans managerinsats är en av Premier League-erans och engelsk fotbolls mest enastående. Arsenal kommer inom kort stå inför samma besvärliga frågeställning som Man Utd gjorde med Alex Ferguson.

Hur ersätter man det som inte går att ersätta?

Man Utd haltar och hostar två år senare fortfarande i sina försök att besvara den frågan på ett bra sätt. Kanske har Arsenal börjat komma underfund med att ett alternativt svar är att helt enkelt inte ersätta Arsene Wenger, utan snarare förändra och omplacera hans roll i klubben och komplettera honom med en ny kraft. Kort sagt att dela upp ett uppdrag på två.

Idéns hörnsten vore att flytta Arsene Wenger uppåt i klubben till en så kallad sportchefsroll med ansvar för klubbens fotbollsmässiga utveckling. Något som borde passa hans kynne och syn på hur en klubb bör vara organiserad och uppbyggd. Arsene Wenger är precis som Alex Ferguson mer av en klubbstrateg än en stor matchtaktiker, och på en sådan position skulle hans styrkor fortfarande komma till användning.

En sådan lösning skulle öppna upp för att anställa en head coach, eller tränare för att använda ett inte helt ändamålsenligt svenskt ord. Denna del av uppdraget har aldrig varit Wengers styrka men det är å andra sidan ett område där Jürgen Klopp har varit briljant. Han kan sin man-management, han har lätt för att vinna spelarnas förtroenden, han har en taktisk idé som han vill genomföra.

Det beror självklart på vad Jürgen Klopp själv vill. Hur seriöst och konkret är intresset från Bayern München, i år eller nästa år, och hur ser Klopp själv på det jobbet? Det är heller inte helt säkert att Klopp skulle se som en helt bra idé att ta över som huvudtränare i en klubb med sin företrädare inte bara som en skugga utan som en beslutsfattare och auktoritetsfigur i överordnad ställning; inte minst en så företrädare så framträdande som Arsene Wenger.

Samtidigt så är det inte någon helt ovanlig arbetsmodell i Tyskland med gamla spelare och ledare som vandrar uppåt och finns kvar i klubbhierarkin, så det är inte säkert att det skulle störa Klopp på samma sätt som kanske en mer brittiskt präglad manager. Wenger och Klopp skulle kanske tvärtom se det som stimulerande att låta sina delvis olikartade fotbollsfilosofier stötas och blötas med varandra i konstruktiv dialog.

Men det beror självklart också på vad Arsene Wenger själv vill. Är han beredd att avsäga sig huvudansvaret för laget i syfte för att på så vis säkra en mer långsiktig klubbstruktur och lagledning, som teoretiskt kan vara en mildare övergång än enbart hans direkta avgång, eller vill han behålla ansvaret för laget under ännu en tid?

Klarar Arsene Wenger av att ersätta sig själv? Jürgen Klopp kan vara hans bästa möjlighet att göra det, men i så fall måste Arsenal och Arsene Wenger agera snabbt och bestämt.

Att sälja Raheem Sterling vore att sälja Liverpools idé om framtiden

22 maj 2015 17.03, Peter Hyllman

Kontraktssagan runt Raheem Sterling mullrar vidare likt ett särskilt segt åskoväder. De samtal som skulle äga rum under fredagen mellan Liverpool och Sterling och dennes agent Aidy Ward ställdes in sedan Ward replikerat ilsket och inte alltför diplomatiskt mot Liverpools och Jamie Carraghers senaste uttalanden.

Det har skrivits spaltmil om hur hela den här dispyten mellan Liverpool och Raheem Sterling har utvecklats. De flesta kan vara överens om att Liverpool borde ha erbjudit Raheem Sterling en kontraktsförlängning redan för ett år eller ett och ett halvt år sedan. Och om att både klubb och spelare sedan dess har gjort sig skyldiga till blunders i en förhandling som mot allt förnuft har drivits genom media.

Lägger man allt detta åt sidan, där det hör hemma, och bara fokuserar på den för Liverpool enda relevanta frågeställningen – bör Liverpool behålla eller göra sig av med Raheem Sterling? – så verkar det emellertid cirkulera en mängd olika och skilda uppfattningar.

Den mest frekvent framförda uppfattningen bland fans och chefsideologer i media verkar vara att Liverpool på ren princip bör säga åt Raheem Sterling att dra åt helvete, sälja honom för £50m och använda dessa pengar till att värva fler och bättre spelare. Alternativt låta honom sitta ut sitt kontrakt i frysboxen. Det är en uppfattning formulerad i affekt kan tyckas, inte helt rationell och inte minst behäftad med ett flertal missförstånd.

Att låta en spelare sitta av sitt kontrakt är för det första en kostnad helt utan någon nytta, inget särskilt klokt beslut med andra ord. För det andra är den tänkta köpesumman om £50m ren fan fiction, det är inte det marknadspris som Sterling kommer betinga. Till sist finns inget som säger att Liverpool och FSG kommer förändra sin transferpolicy och värva dyrt för alla pengar bara därför, en krona in betyder inte en krona ut.

Min uppfattning är att Liverpool måste kämpa med allt vad de har för att behålla Raheem Sterling, och att det i själva verket vore betydligt mycket värre för Liverpool att förlora Raheem Sterling än vad det var att sälja Luis Suarez eller är att säga adjö till Steven Gerrard.

Att jag tycker det har inte med Raheem Sterlings nuvarande kvaliteter som spelare att göra. Sett enbart som spelare så kommer Liverpool naturligtvis kunna ersätta honom så som han är idag. Men jag ser istället till den spelare Raheem Sterling kan bli och framför allt vad Sterling symboliserar för en klubb som Liverpool – en framtid.

När Steven Gerrard tackar adjö, åtminstone för nu, till Liverpool så tackar Liverpool i sin tur av en del av sin dåtid. Att förlora den erfarenhet, auktoritet och klubbkänsla som Gerrard besitter har sitt pris, men behöver inte bara vara av ondo. Utan Gerrards närvaro ges Brendan Rodgers en annan auktoritet, och andra möjligheter att förnya laget och låta nya ledare växa fram. Vilket gör att jag betvivlar att Rodgers är så intresserad att ta tillbaka Gerrard på lån under kommande säsonger.

Att Luis Suarez lämnade Liverpool för Barcelona var tveklöst något som stod Liverpool dyrt i nutid. Med Suarez i laget utmanade Liverpool om ligatiteln, utan Suarez i laget missade Liverpool Champions League. Hans betydelse för Liverpools tabellplacering vägde tyngre än Liverpools vara eller inte vara i det europeiska cupspelet. Men att förlora Suarez till en klubb som Barcelona är ändå en naturlig utveckling när det handlar om en spelare i absolut högsta världsklass som därtill inte är en brittisk spelare.

Om Raheem Sterling lämnar Liverpool i jakt på bättre jaktmarker för sin karriär och sin ambition så är det inte på samma sätt något naturligt. Då sätter Liverpool sin framtid i pant. Liverpool vill vara en av Englands och Europas allra främsta fotbollsklubbar, då måste Liverpool vara en klubb där världens främsta talanger känner att de har möjlighet att utvecklas till världsstjärnor. Om en spelare som Sterling lämnar Liverpool tidigare än så, och på det sätt han nu lämnar, så berättar det för världen att Liverpool inte längre är en sådan klubb.

Dåtid, nutid och framtid – en klubb som Liverpool måste kunna gå vidare från vad som har varit, och kan ha råd och till och med nytta av att byta ut det som är, men en klubb med engelska och europeiska ambitioner kan aldrig pantsätta sin framtid.

Därför måste Liverpool stå på sig i den här kontraktssagan. Aidy Ward, Raheem Sterlings agent, kommer säkert låta läcka att varenda klubb i den kända världen vill köpa Sterling. Ingen klubb utanför England lär dock ha något reellt intresse och Liverpools mardröm vore att behöva sälja Sterling till en av sina engelska konkurrenter, givet ovanstående resonemang.

Det betyder alltså att hålla förhandlingarna öppna, men utanför media, och vara villiga att erbjuda ett riktigt bra kontrakt. Men också tydligt markera att man inte kommer att sälja Sterling i sommar och istället bygga ett lag med Sterling som en viktig spelare och investera vidare i spelartruppen. Markera Sterlings betydelse för laget och Liverpools framtidsprojekt, och chansen är god att Sterling skriver på ett nytt kontrakt under nästa säsong.

Det är inte kärnfysik. Liverpool kan poängtera att med sitt nuvarande kontrakt om £35,000 i veckan så är han underbetald med någonstans mellan £60-80,000 i veckan; vill han verkligen fortsätta vara det i en hel säsong till? Vore det i så fall inte klokare att skriva på ett nytt kontrakt runt £100-120,000 i veckan med klausulen att om Liverpool inte kvalificerar sig till Champions League inom ett-två år så har han rätt att bli såld då?!

Aidy Ward har öppet markerat att Sterling inte kommer att skriva på något nytt kontrakt med Liverpool, oavsett vad som erbjuds. Men det är han inte den första agent som någonsin påstått om sin spelare, vilket inte förhindrat dessa spelare att kort därefter ändå skriva på nytt kontrakt. Liverpool måste ha is i magen och lägga prestigen på is. Wards och Sterlings förhandlingsläge är inte riktigt så ensidigt bra som de vill få oss att tro.

Om Liverpool och FSG menar att detta är ett för högt pris att betala så bör de överväga vad det kommer att kosta Liverpool och dem själva att sälja iväg klubbens idé om en framtid.

Fem nyheter som skulle göra Premier League bättre

22 maj 2015 06.00, Peter Hyllman

The Guardian genom Tom Bryant publicerade i tisdags en alternativ Premier League-tabell inte baserad på klubbarnas skicklighet utan istället baserad på klubbarnas oduglighet. Det får kanske ses som svårfrånkomligt efter en säsong som så uppenbart har gått i medelmåttighetens tecken, där endast ett fåtal lag har presterat på en nivå som överträffar till och med lågt ställda förväntningar.

http://www.theguardian.com/football/blog/2015/may/19/premier-league-clubs-ineptitude-index?CMP=fb_gu

Klubbarna tilldelas här oduglighetspoäng för så uppenbart odugliga förseelser som att få gula kort för att ta av sig tröjan, göra inkast till motståndarlagets spelare, självmål, gula kort för domarprotester, tappa tvåmålsledningar, missade passningar på egen planhalva, misstag som leder till skott på mål eller mål i baken, avstängningar för förseelser på sociala media, att inte göra mål och så vidare.

Det är naturligtvis ett index eller en tabell som är gjord med glimten i ögat, även om jag kunde tycka det vore intressant att i alla fall betrakta resonemanget som ett slags yang till lönebudgetens yin när det kommer till att förklara ett lags tabellplacering. Mycket av ett lags prestation och placering över en säsong handlar  förmodligen om att undvika misstag och bibehålla en konsekvent hög prestation och koncentration.

Men där The Guardian med ett inte ringa mått skadeglädje vältrar sig i Premier League-lagens oduglighet så tänkte jag istället försöka titta framåt till nästa säsong. En Premier League-säsong är snart avslutad och vi kan därmed börja se fram mot nästa säsong. Det har varit en lång säsong som har haft sina spännande och positiva inslag men det går också att se fram att sådant händer som till nästa säsong gör Premier League ännu bättre och mer spännande.

Här är fem nyheter jag skulle se fram emot:

(5) Carlo Ancelotti till Man City. Egentligen borde man kanske tycka Pep Guardiola till Man City men det verkar alltmer som om det är något som kan bli aktuellt först efter nästa säsong. Det gör naturligtvis den som är manager i Man City under kommande säsong till något av en lame duck, men ska man nu ha en lame duck som manager under ett år så går det knappast att få en bättre sådan än Carlo Ancelotti. Man City behöver en nytändning och det har Ancelotti bättre möjligheter än Manuel Pellegrini att skapa.

(4) Retroaktiv domargranskning. En gammal käppahäst för mig sedan många år tillbaka, men jag har tröttnat på alla orimliga avstängningar och disciplinära beslut, och allt tjafs som kommer i samband med att FA ska försöka tillämpa sina trubbiga och fyrkantiga förhandsformulerade regler på vad som i grund och botten alltid är unika matchsituationer. Jag är också less på det misstroende mot domarna, en underskattad yrkeskategori, som detta system skapar. Jag vill se domarna få möjlighet att granska matchen i sin helhet i efterhand och få möjlighet att dela ut gula och röda kort i efterhand för förseelser de har missat eller feltolkat, och möjlighet att i efterhand ta bort gula och röda kort som de i efterhand anser felaktiga. Det skapar inte en perfekt värld, men det skapar en bättre värld.

(3) Rafa Benitez till West Ham. Det finns få personer inom den europeiska klubbfotbollen jag ser som mer osympatiska än Benitez, en manager med vissa förtjänster men vars taktiska begränsningar om och om igen avslöjas i Europas största klubbar. West Ham söker emellertid efter en manager som ska ta över efter Sam Allardyce och få saker tror jag skulle göra ett West Ham satsandes på framtiden, och mot ett europeiskt cupäventyr, till en besvärligare, tuffare och helt enkelt jävligare utmaning än att tvinga in laget i Benitez taktiska fotbollsmodell. West Ham är en klubb som kämpar sig uppåt ur underläge och få om någon manager gör kamp i underläge riktigt lika bra som en gnällig Benitez.

(2) Förstora målen. Många saker är som de alltid har varit inom fotbollen, men en hel del saker förändras också med tiden. Men inte målburarna. Deras mått om 2,44m x 7,33m har varit oförändrade sedan 1880-talet. Men samtidigt har den genomsnittliga längden på en människa ökat från 1,67m på 1880-talet till 1,77m idag. Relativt en målvakts storlek har alltså fotbollsmålen blivit 11% mindre. Den lätt insedda effekten är alltså att det är betydligt svårare att göra mål nu än vad det var förr. Om fotbollsmålen skulle förstoras proportionerligt sett till människans genomsnittslängd så skulle de bli 44cm längre och 15cm högre. Båda stolparna och ribban skulle således förflyttas utåt och uppåt med varsin bollängd. Uttryckt annorlunda, varje skott som vi har sett ta i ribban eller träffa stolpen hade blivit mål.

(1) En seriös Europa League-satsning. Jag börjar bli heligt trött på engelska klubbarnas styvmoderliga syn på Europa League. Nu senast var det Swanseas Ashley Williams som uttryckte lättnad över att slippa spela i Europa League nästa säsong, vilket känns som ett sjukdomssymptom när det kommer från en sådan spelare. Det handlar inte bara, även om också det är viktigt, om att rädda en Champions League-plats. Det handlar om att erfarenhet från europeiskt cupspel på den nivån är den på lång sikt bästa möjligheten för klubbar som Swansea, Everton, Newcastle, Southampton, West Ham, Tottenham med flera att utvecklas och verkligen kunna börja utmana de allra största och bästa klubbarna, och verkligen höja standarden i Premier League. Det finns problem med en sådan satsning, men det finns inga problem som inte går att lösa med bra planering.

Fredagshandsken är kastad, så det står er naturligtvis helt fritt fram att bidra med era idéer och förslag på vad ni tycker skulle göra Premier League ännu bättre.

Massimo Cellinos ego skriver checkar som Leeds saknar täckning för

21 maj 2015 17.30, Peter Hyllman

”Jag vill ta Leeds tillbaka till Premier League inom två år!” Massimo Cellino, Leeds kontroversiella ägare och president, vet i alla fall vad Leeds fans helst av allt vill höra och det är naturligtvis inget fel på målsättningen i sig. Leeds hör hemma i Premier League.

Problemet är bara att Cellino verkar mena det där rätt bokstavligt, att det är han själv som ska ta Leeds tillbaka till Premier League.

Saker ska göras på Cellinos eget sätt och det ska helst göras av han själv. Från det småttiga som att kontrollera att alla lampor är släckta vid arbetsdagens slut till stora och avgörande frågor som transferpolitik och laguttagning. Cellino bestämmer i allt vilket gör situationen problematisk för alla som vill arbeta med honom och under honom.

Cellinos problematiska relationer med managers och tränare är omvittnade och många. Under sina 22 år i Cagliari hann han med att sparka 35 managers, igår välkomnades Uwe Rösler som den femte managern, eller head coach, under Cellinos 15 månader i Leeds.

”I have made mistakes, a lot of mistakes because I make all the decisions” reflekterar Massimo Cellino, utan att samtidigt reflektera att hans största misstag kanske är att han faktiskt anser sig tvungen att fatta alla beslut.

Leeds supportrar har börjat tröttna på Cellinos egotripp och på en personlighet som kväver klubbens utveckling. Från hans skattestrul i Italien, det bisarra som hans clownerier i samband med intervjuer och presskonferenser, till det rent absurda i hans osakliga påhopp på klubbens supportrar och offentliga avrättningar av uppskattade klubbledare som Neil Redfearn.

http://www.mirror.co.uk/sport/football/news/leeds-sack-neil-redfearn-because-5709088

Massimo Cellino har egenmäktigt förfarat över Leeds hela transferpolicy där medelmåttiga italienska spelare som Marco Silvestri, Giuseppe Bellusci och Mirco Antenucci har köpts till klubben. Spelare som inte presterat något väsentligt på planen och därtill visat sig vara allt annat än positiva förebilder vid sidan av planen.

Många i och runt klubben vittnar också om hur Cellino utövar ett inflytande över själva laguttagningen. Det har gett de italienska spelarna mer speltid än vad deras prestationer förtjänat. Den head coach som varit av annan uppfattning har snart av Cellino betraktats som oduglig och icke önskvärd.

Om en head coach börjar få lite framgång så uppfattas han snabbt som ett hot av Massimo Cellino. Brian McDermott hade Leeds på femte plats i The Championship innan Cellino lade krokben för honom. Neil Redfearn hade en bra resultatsvit i samband med Cellinos avstängning från fotboll, med anledning av hans skattebrott i Italien, vilket gjorde att hans person växte sig för stor för Cellinos tycke och smak.

Det är förmodligen ingen tillfällighet att Leeds bästa resultat på fotbollsplanen har kommit när under de perioder när Cellino själv har haft en mer begränsad roll i klubben.

Varje fungerande klubb behöver en fungerande arbetsordning. En ordförandes uppgift är att, tillsammans med styrelsen, formulera klubbens mål, anskaffa och fördela resurser för att nå dessa mål och anställa de chefspositioner, VD och manager/head coach, som därefter är ansvariga för att uppnå och genomföra dessa mål.

Ordförandens absolut viktigaste uppgift består i att anställa de personer som därefter har ansvaret att genomföra arbetet. Ett facit om 36 managers på 22 år i Italien, och nu fem managers på 15 månader i England, skvallrar om att det är en uppgift som Cellino inte behärskar särskilt väl. Möjligen för att han lägger mer tid på sådant som inte är eller borde vara hans uppgifter.

Utan en fungerande organisation och arbetsordning kommer det inte hjälpa vilken manager eller head coach som än anställs. Uwe Rösler är helt säkert inte ”självmordsbenägen”, som han uttryckte det själv, han hyser säkert någon tro att det kommer gå bra. Men det gjorde garanterat också Brian McDermott, Dave Hockaday, Darko Milanic och Neil Redfearn.

En klubb som Leeds, med en ambition att ta sig upp och tillbaka till Premier League, måste ha en gemensam strategi. Inte flera olika strategier som krockar med varandra; en strategi som formuleras av klubbens ägare och ordförande och en annan strategi som genomförs av dess manager eller head coach.

Varje klok strategi utgår från vad som är klubbens eller organisationens specifika styrkor. Leeds har de yttre förutsättningarna som en egen arena, ett starkt regionalt stöd från politik och näringsliv och en bred och engagerad supporterbas. Men Leeds har också en särskild styrka i deras för tillfället väldigt framgångsrika ungdomsakademi.

Mycket av det arbete Neil Redfearn gjorde med Leeds, och som drog upp laget från ett reellt nedflyttningshot i The Championship, gick ut på att börja bygga Leeds lag runt framstående akademiprodukter som Sam Byram, Lewis Cook, Chris Dawson, Alex Mowatt, Kalvin Phillips, Charlie Taylor, Lewis Walters och Ross Killock. Spelare som kan utgöra kärnan i ett lag som arbetar sig upp mot Premier League.

Det är däremot ett arbete som nu befinner sig i farozonen. Ingen långsiktig satsning på sin egen akademi mår bra av ständiga managerbyten eller en lynnig och egensinnig ordförande. Neil Redfearn har fått ett erbjudande att gå tillbaka till sitt gamla jobb som akademichef, men det var ett erbjudande med armbågen som Redfearn knappast lär tacka ja till.

http://www.theguardian.com/football/blog/2015/may/21/neil-redfearn-leeds-united-massimo-cellino-uwe-rosler?CMP=share_btn_tw

Den allmänna uppfattningen i England är att ingen manager vill jobba under Massimo Cellino. Om Uwe Rösler var klok så ställde han som krav att Leeds utser en director of football med brittisk koppling, gärna med koppling till Leeds specifikt. Samt att Rösler själv tillsammans med denne director of football, för all del gärna i dialog med Cellino, formulerar en gemensam och långsiktig fotbollsstrategi för Leeds – spelidé, transferpolitik, scoutingorganisation – med en tydlig rollbeskrivning för varje central chef och beslutsfattare i klubben.

Lyckas Leeds formulera en sådan strategi, och skapa en sådan klubbstruktur, baserad runt en långsiktig idé att dra maximal nytta av Leeds framstående ungdomsakademi, så kan Massimo Cellino och Leeds lyckas med sin ambitiösa målsättning att inom två år ta sig tillbaka till Premier League.

Men den enda förutsättningen för det är att Massimo Cellino kan acceptera att det inte är han som tar Leeds till Premier League, utan att det måste vara klubben som tar sig dit och att han förstår sin egen viktiga men trots allt begränsade roll i detta arbete. Historien är dock full av romerska och italienska generaler och ledare som fallit offer för sitt eget ego och hybris.

Rom föll när diktaturen format verktygen för samhällets egen undergång. Rom frodades när republiken fortfarande andades och en idé om pluralism och maktbalans ännu var vid liv. Däri ligger tveklöst en lärdom för Massimo Cellino och för Leeds.

QPR måste formulera en ny fyraårsplan

21 maj 2015 06.00, Peter Hyllman

Det är svårt att hitta några direkta ljuspunkter med QPR. Nedflyttade med bred marginal. En åldrande och underpresterande spelartrupp med över tiotalet spelare vars kontrakt går ut till sommaren. En klubb vars verksamhet har framstått som något av en cirkus under allt för många år. Och lägg till det en konflikt med The Football League som kan leda till böter för brott mot financial fair play motsvarande närmare £60m.

Det har pratats mycket om detta bötesbelopp. QPR har dragit frågan inför en oberoende panel i FA och frågan förväntas bli avgjord långt innan nästa säsong ska börja, vilket rimligtvis borde betyda någon gång i början av sommaren. Det har pratats om ett scenario där QPR skulle uteslutas ur The Football League och således få börja om i The Conference, men det känns uteslutet. Frågan är mest under vilka ekonomiska förutsättningar QPR börjar om i The Championship.

Att QPR skulle uteslutas ur The Football League bygger på att de skulle vägra att betala bötesbeloppet även om sanktionen anses juridiskt bindande. Men att ta en sådan konsekvens vore det ekonomiska vansinnets motsvarighet till att skära av sig näsan för att jävlas med sitt eget ansikte. De fallskärmsbetalningar som QPR är berättigade till från Premier League under de kommande tre åren överstiger det beräknade bötesbeloppet.

Visst vore det QPR till stor hjälp att slippa betala bötesbeloppet, det skulle om inte annat kraftigt öka deras möjlighet till nyinvestering i spelartruppen. Men den stora utmaningen för QPR inför nästa säsong har mer att göra med spelartruppen och klubbens lönestruktur.

QPR:s spelartrupp är en perfekt spegelbild av det inkonsekventa och stundtals kaotiska ledarskap som präglat klubben under senare år. Många gamla och inte särskilt hungriga spelare har köpts in. Flertalet spelare har fått långa kontrakt med alldeles för höga löner. QPR:s metod liknar mer pyramidspelets än en genomtänkt och sammanhängande klubbstrategi.

Det ser med andra ord ut ungefär som det brukar göra sedan Harry Redknapp har varit manager i en klubb, åtminstone i en klubb utan en stark ordförande eller kontrollfunktion. Lappa och laga, osammanhängande spelarköp och en lönepolicy helt ur led med verkligheten. När Redknapp sedan lämnar klubben saknar spelarna någon egentlig koppling till klubben. Chris Ramsey, som tog över efter Redknapp, har knappast haft någon avundsvärd uppgift.

Joey Barton, Rio Ferdinand, Bobby Zamora och Clint Hill är bara några av de spelare vars kontrakt går ut i sommar. Ytterligare spelares lånekontrakt upphör. Det är en svaghet men kan likaväl ses som en möjlighet för QPR att rensa ut dödköttet ur klubben och börja om från början. Något som förutsätter att QPR och Tony Fernandes, klubbens ägare, faktiskt tar ett mer långsiktigt perspektiv på laget den här gången.

Det blir dock viktigt för QPR att hitta en stark ledning. Någon ägarledning att tala om verkar inte riktigt aktuellt för QPR, då Tony Fernandes egna åtaganden verkar göra det svårt för honom att utöva någon större kontroll. Harry Redknapp och den alltför snabbt snurrande managerkarusellen har visat att managerledning även den har sina svagheter i QPR. Istället måste en annan maktbalans hittas.

Ansvaret och befogenheten borde falla på Les Ferdinand, klubbens director of football. Ferdinand har en lång historia i QPR som var den klubb i vilken han fick sitt genombrott som spelare. Han verkar också ha stort förtroende från ägarhåll, är uppskattad av fansen och har ett förtroendefullt samarbete med Chris Ramsey, klubbens manager. Ferdinand har tre stora beslut att fatta i sommar:

Ett. Vilka befogenheter som ska ges Chris Ramsey, som tidigare i veckan bekräftades som QPR:s manager inför kommande säsong. Det vore å ena sidan fel att ge Ramsey alltför stort ansvar för QPR:s nedflyttning den här säsongen, laget var redan i fritt fall och Redknapps beslut att avgå en dag efter januarifönstret omöjliggjorde någon förändring för Ramsey. Å andra sidan lyckades han heller inte åstadkomma någon särskild positiv förändring. Men Ramsey har spelarnas förtroende och ett bra samarbete med Ferdinand, och det väger tungt.

Två. Hur QPR ska förhålla sig till viktiga spelare som Steven Caulker, Leroy Fer, Matt Phillips och Rob Green. Det är spelare vars kontrakt inte går ut, som är bra nog att flytta till en annan klubb i Premier League, men som därför också kan vara bra att ha kvar i The Championship. Att sälja dem skulle däremot kunna ge större utrymme för att förnya spelartruppen på lång sikt. I huvudsak handlar det alltså om ett beslut där Ferdinand måste balansera kort sikt, viljan att snabbt ta sig tillbaka till Premier League, med lång sikt, det kloka och nödvändiga i att bygga nytt från grunden.

Tre. Vilken roll spelarna från QPR:s akademi kommer att få. Ett av Les Ferdinands första uppdrag var att väcka liv i den insomnade akademin och få klubben att börja producera egna spelare. Några har redan börjat komma fram såsom Michael Doughty, Darnell Furlong, Brandon Comley, Reece Grego-Cox och Aaron Mitchell. Att bygga ett nytt lag i The Championship runt dessa spelaer vore både modigt och riskabelt. Ändå en intressant symbol och idé att byta ut ett antal spelare över 30 år med ett motsvarande antal ungdomar.

The Championship är ingen lätt division för nedflyttade Premier League-lag, även om många verkar ta för givet att just dessa lag ska vara favoriter för omedelbar uppflyttning. Den närhistoriska sanningen är emellertid att för nedflyttade klubbar som inte har sin klubb i ordning så är det motsatta minst lika sannolikt, att en nedflyttning följs av en andra. Vilket klubbar som Wolves, Portsmouth och Wigan bittert har fått erfara. QPR står inför en motsvarande risk.

QPR:s första fyraårsplan är omtalad. Den slutade med att QPR snubblade upp i Premier League inte bara en gång utan två gånger, men också i att QPR ramlade ur Premier League inte bara en gång utan två gånger. Den andra fyraårsplan som QPR och Les Ferdinand nu måste formulera bör gå ut på att stoppa klubbens fall i seriesystemet, etablera dem i The Championship och på just en sådan sikt återigen göra dem till ett lag som är redo om att utmana för att ta sig till Premier League igen.

Det är en lång och svår väg att vandra, kantad av frestelser om att försöka hitta snabba lösningar för att ta sig tillbaka till Premier League omedelbart. Varje steg bort från vägen är emellertid ett steg längre längs den väg QPR har vandrat under alldeles för många år. En väg som inte leder fram till något annat än cirkus och kaos.

Kaos utanför planen leder oundvikligen med tiden till kaos på planen. Få klubbar demonstrerar detta bättre än QPR. Uppgiften för QPR:s ledartrojka bestående av Tony Fernandes, Les Ferdinand och Chris Ramsey är att skapa ordning på planen genom att få ordning på klubben utanför planen. Och det kommer inte bli någon lätt uppgift.

Englands U21-trupp är stark men hade kunnat vara starkare

20 maj 2015 17.30, Peter Hyllman

U21

England och Gareth Southgate presenterade idag sin trupp om 27 spelare till sommarens U21-EM i Tjeckien. Innan EM måste dessa 27 spelare krympas ned till antalet till 23 spelare.

Det är en stark spelartrupp. Försvaret ser stabilt ut med en bra målvakt i Jack Butland, kompetenta mittbackar som Eric Dier, John Stones och Michael Keane, och spelskickliga ytterbackar i Calum Chambers, Carl Jenkinson och Ben Gibson. Nathaniel Chalobah, James Ward-Prowse, Will Hughes och Nathan Redmond utgör en bra kärna på mittfältet med intressanta alternativ i Alex Pritchard och Tom Carroll.

Anfallet ser däremot ut som Englands klart starkaste lagdel med Harry Kane, Danny Ings och Saido Berahino. Om samtliga lagdelar hade varit av samma kaliber så hade Englands chanser att vinna U21-EM varit väldigt goda.

Diskussionen runt Southgates uttagning snurrar mycket runt vilka spelare som inte är med. Försvaret hade kunnat förstärkas med spelare som Phil Jones och Luke Shaw. Men framför allt mittfältet hade kunnat gå från bra till toppklass med spelare som Ross Barkley, Alex Oxlade-Chamberlain och Raheem Sterling, samtliga tillgängliga men inte uttagna.

Gareth Southgate hänvisar, vad avser att han inte tagit ut dessa spelare, till ett resonemang om att inte ta ut spelare som är etablerade i a-landslaget, och att belöna de spelare som varit med och spelat i EM-kvalet.

Samtidigt är flera spelare uttagna i EM-truppen som spelat ingenting eller mycket lite under kvalspelet, så att belöna dem är inte aktuellt. Och den gängse definitionen av att vara etablerad i a-landslaget framstår som fluffig om spelare som Barkley och Oxlade-Chamberlain anses etablerade men inte spelare som Kane och Shaw.

Vad avser Luke Shaw hänvisas till medicinska skäl att han inte är uttagen. Man kan samtidigt fråga sig om dessa medicinska skäl på samma sätt hade förhindrat honom från att spela med Man Utd eller med a-landslaget. Troligen inte. Men Southgate hade förmodligen ingen större lust att ge sig in i en konflikt med Man Utd och Louis van Gaal.

Lättare verkar det emellertid ha varit att bortse från Tottenhams och Mauricio Pochettinos önskemål. Pochettino ville inte att Harry Kane skulle spela U21-EM men Southgate verkar tänka annorlunda. Kanske speglar det också de båda spelarnas status i sina respektive klubbar. Kane kan diktera villkor på ett sätt som Shaw inte kan.

Det kan också vara så att det är mindre besvärligt att trotsa en klubb som Tottenham än vad det är att trotsa klubbar som Arsenal, Liverpool och Man Utd.

Å andra sidan, EM-truppen ska som sagt bantas ned med fyra spelare, och i alla fall jag skulle inte bli särskilt förvånad om det visar sig att Harry Kane blir en av dessa fyra spelare, med hänvisning till en eller annan skada, fantomsjuka eller red fatigue zone.

Det tjänar inget syfte att plocka ned spelare från a-landslaget till U21-EM enligt Gareth Southgate, det hjälper inte deras utveckling. Jag hade haft större skäl att hålla med om detta om det gällt etablerade nyckelspelare i a-landslaget, men så är inte fallet. Jag är också av den bestämda uppfattningen att vad engelska spelare behöver mer än något annat är turneringsvana. Inte bara engelska spelare för övrigt, utan också engelska ledare och engelsk landslagsorganisation.

Detta sagt, vad kommer jag framför allt hålla ögonen på i sommar när England spelar U21-EM?

Eric Dier och John Stones. Det är oklart vilket mittbackspar som Gareth Southgate egentligen tänker sig men det hade varit intressant att se om Dier och Stones, ett högst tänkbart framtida mittbackspar i landslaget, kan bygga upp ett bra samarbete. Mittförsvaret är något av engelsk akilleshäl för tillfället så det är en aktuell frågeställning.

Alex Pritchard. Tottenhams stora mittfältslöfte har imponerat stort under två låneperioder, först i Swindon och därefter den här säsongen i Brentford. Som nykomlingar i The Championship tog sig Brentford hela vägen till playoff även om det blev respass mot Middlesbrough. Pritchard visade dock att han är redo för den stora scenen.

Danny Ings. Allt prat kring anfallarna kommer av lätt insedda skäl handla om Harry Kane, men Ings säsong står inte Kanes långt efter. Sean Dyche har redan sagt att det är osannolikt att Ings blir kvar i Burnley och flera av de engelska storklubbarna har redan sniffat nyfiket runt Turf Moor. Kane kommer dra på sig bevakning, Ings kan bli Englands offensiva joker.

En poäng till och Sunderland kan glömma ännu en säsong

20 maj 2015 06.00, Peter Hyllman

Det är ett sätt att resonera som jag normalt sett vare sig gillar eller vill använda mig av, eftersom det är i grunden rätt respektlöst, men sagt med någon form av glimt i ögat så kan man tycka att om Lee Cattermole är ett lags absolut bäste spelare under en säsong så är det knappast konstigt om det laget befinner sig indraget i en nedflyttningsstrid.

Det är emellertid konstigt att Sunderland återigen riskerar nedflyttning. Det var samma visa förra året då de långa stunder såg ut att vara dömda att åka ur innan några högst överraskande vinster borta mot Premier Leagues storklubbar vände på steken. Men det är lite typiskt Sunderland, som i alla fall sett över lite tid utan konkurrens borde anses som Premier Leagues mest underpresterande klubb.

Nu befinner sig Sunderland i en situation som i mycket påminner om förra säsongens. De riskerar åka ur Premier League och har två matcher kvar, båda på bortaplan mot några av ligans största klubbar, Arsenal ikväll och därefter Chelsea. Sunderland behöver en enda poäng till för att säkra överlevnad i Premier League, men den poängen är allt annat än en självklarhet.

Vad var det som räddade Sunderland förra säsongen? Den kanske enskilt största förklaringen då var att Connor Wickham lika plötsligt som oväntat exploderade med ett i tiden förvisso begränsat men ändå ack så betydelsefullt målfyrverkeri. Det gav Sunderland flera viktiga poäng i lägen där inga poäng alls var att vänta.

Många trodde då att Connor Wickham till sist fått sitt genombrott, det som många förväntade sig av honom redan under hans tid i Ipswich. Men det visade sig vara en felaktig förhoppning. Den här säsongen har varit en lång pina för Wickham som inte verkar ha någon egentlig uppfattning om vad han ska göra på planen.

Den spelare som den här säsongen har varit närmast att ha en liknande effekt för Sunderland är Danny Graham, en anfallare som varit så anonym under stora delar av säsongen att många nog glömt bort att han existerade, men som svarade för viktiga mål både mot Southampton och Everton.

Anfallet har dock varit en återkommande akilleshäl för Sunderland, och det är inget som Dick Advocaat har lyckats göra något åt. Matchen mot Leicester i lördags var Sunderlands åttonde 0-0-match för säsongen och summerar på så vis Sunderlands säsong i ett nötskal. Sunderland jagade ett mål, det mål som hade vunnit dem matchen och säkrat dem fortsatt spel i Premier League.

Men Sunderland kunde inte hitta målet.

Även det var ett problem som Sunderland hade förra säsongen. Då var Gus Poyet manager. Han lyckades bryta mönstret mot slutet av säsongen genom att agera offensivt med en större desperation. En sådan desperation har saknats så här långt med Dick Advocaat som manager, som har förhållit sig mer taktisk än vad Poyet gjorde.

Var sak har dock sin tid. Taktik är bra och nyttigt fram till en viss gräns men ett lag kan också nå den punkt där det gäller att slänga den taktiska disciplinen överbord och köra full fart framåt, att släppa på handbromsen och helt enkelt chansa. Det finns helt enkelt inte längre något att förlora. Det är exakt där Sunderland nu befinner sig, mot Arsenal ikväll och därefter, förmodligen, mot Chelsea på söndag.

Det går att påstå att Arsenal och Chelsea inte har något att spela för, och det stämmer till viss del men stämmer ändå inte. Arsenal kanske jagar andraplatsen men kommer hur som helst ändå inte att vilja förlora en andra raka match på hemmaplan. Chelsea var ointresserat borta mot West Brom men kommer inte vilja avsluta säsongen med något annat än en vinst på Stamford Bridge.

Det brukar heta att motivation slår klass, och det kan nog stämma för det mesta. Men rätt lite hittills talar för att Sunderland har den klass som ändå krävs för att motivation ska slå klass i dessa båda fall.

Motivation behöver emellertid inte slå klass. Det räcker med oavgjort i en av dessa matcher för Sunderland. Och min gissning skulle vara att det är kvällens match som är deras bästa chans till poäng. Arsenal har varit skakigt på slutet och brukar kunna få poäng mot tufft spelande och lågt liggande motstånd som Sunderland är.

Lee Cattermole, Sunderlands bäste spelare den här säsongen, behöver göra sin bästa match för säsongen. Då tar Sunderland den för dem så livsviktiga poängen. Om de inte lyckas ta den poängen så utsätter sig Sunderland för det absoluta skräckscenariot att låta Newcastle spela dem ut ur Premier League, vilket skulle göra deras fyra raka derbysegrar rätt meningslösa.

Om Sunderland håller sig kvar i Premier League, vilket möjligen får ses som troligt trots allt, så kommer klubben därefter ställas inför viktiga frågor under sommaren. Framför allt handlar det om att hitta en tydlig strategi för spelarvärvningar, något som saknats fullständigt i Sunderland under många år och är den huvudsakliga anledningen till lagets problem i nuläget.

Sunderlands spelarvärvningar har helt saknat riktlinjer. Från udda värvningar som Ahmed Elmohamady och andra av Steve Bruces överskottsfynd till Roberto Di Fantis och Paolo Di Canios köphysteri av utländsk medelmåttighet. Mängder av tid och pengar förslösade på spelare som inte duger i Premier League, och en spelartrupp helt utan kvalitet, identitet eller sammanhållning.

Det är heller inte pengar som Sunderland kan förvänta sig att få tillbaka. Ytterst få av dessa spelare skulle ge någon som helst transfersumma att prata om, utan det är till stor del pengar i sjön. Sunderland har blivit en klubb dit spelare har kommit för att dö, eller i alla fall inte bli bättre. Det är något som spridit sig till klubbens akademi, en av Englands främsta, men vars moderna track record att få fram spelare är mycket svagt.

Det återstår att se om Sunderland spelar i Premier League eller i The Championship nästa säsong. Det återstår att se om Dick Advocaat fortfarande är manager i Sunderland nästa säsong. Helt säkert är dock att Sunderland och Lee Congerton, klubbens Sporting Director, måste ägna sommaren åt att sätta en struktur och strategi för lagets utveckling både på kort och lång sikt.

Sunderland klarar inte av en säsong till av rasande medelmåttighet. De kan glömma den här säsongen men måste visa att de har lärt sig någonting av alla bortkastade pengar, all bortkastad tid, och alla bortkastade säsonger.

Prestige står i vägen för Liverpools och Raheem Sterlings nödvändiga Canossavandring

19 maj 2015 17.38, Peter Hyllman

När klubbar som Barcelona och Real Madrid låter sina nuvarande och tidigare spelare vandra runt i media och berätta vad bra de tycker om andra klubbars spelare så genomskådar vi det med lätthet för vad så tydligt är, ett PR-spel för att övertyga spelarna att vilja komma till deras respektive klubbar och driva igenom en flytt dit, möjligen mot den egna klubbens vilja.

Vi har normalt sett lite svårare att genomskåda när engelska klubbar i grund och botten gör likadant, även om det då betydligt oftare handlar om att övertyga spelare om att stanna kvar i klubben och skriva på nya kontrakt. Ändå är ju det vad som så ofta sker och som framför allt är vad som sker just nu med Liverpool och Raheem Sterling.

För den som likt Sterling befinner sig i ena skyttegraven av ett sådant PR-krig är det dock svårt att ta fel på. Jamie Carragher framstår möjligen som trovärdig men inte särskilt rimlig när han i grund och botten hävdar att en spelare ska ta vad klubben ger honom och hålla käften. John Barnes, som själv lämnade Watford för Liverpool, ger ett tydligt intryck av ”gör som jag säger, inte som jag gör!”

Raheem Sterling har också blivit irriterad på vad han anser vara felaktiga kontraktsuppgifter som läckts av Liverpool till media i syfte att sätta press och påverka opinionen mot honom. Sterling själv är naturligtvis inte oskyldig, även om det vore hans agent som håller i trådarna, genom att utan klubbens vetskap göra en personlig intervju med BBC och nu fortsätta sin förhandling med klubben via samordnade läckor till media.

Det är sällan särskilt produktivt när förhandlingar på det här viset förs via media. Offentlighet leder till att prestige kommer in i förhandlingen och prestige leder till låsta positioner och en ovilja att hitta gemensamma lösningar och kompromisser. Det mer än något annat talar mot att Liverpool och Raheem Sterling kommer kunna hitta tillbaka till varandra.

Om prestige styr diskussionen mellan klubb och spelare så verkar ideologi vara skiljelinjen i diskussionen i media. Många förfasar sig över hur en ung spelare, knappt torr bakom öronen, kan få för sig att försöka ”hålla en klubb gisslan”, och verkar förespråka samma hållning med sådana spelare som med terrorister, sådana med vilka man aldrig förhandlar. Ett inte helt konstruktivt perspektiv.

Prestige är självklart en stor del i problemet. Raheem Sterling ser sig själv och vill uppfattas som en framstående engelsk talang och spelare på Champions League-nivå, och vill ha en lön i paritet med detta och med klubbens bästa spelare. Liverpool å sin sida har sin prestige som en historisk engelsk storklubb och vill inte framstå som att behöva truga någon spelare att spela för dem.

Liverpool har skäl att känna sig frustrerade. De har gett Raheem Sterling en chans att utvecklas, speltid i a-laget och genom klubbens status har även Sterlings status och marknadsvärde flerdubblats. Men givet att de själva hämtade honom från QPR:s akademi så kan man vare sig förvånas eller låta sig uppröras alltför mycket över att Sterling tillämpar samma resonemang nu på Liverpool som då på QPR.

Ger man sig in i leken så får man också leken tåla.

Det hade varit klokare av Liverpool att hålla sin frustration för sig själv och inte ge sig in i en mediaförhandling. Det hade gett både klubb och spelare en out att hitta en kompromiss utan prestigeförlust. Det hade framför allt inte behövt irritera spelaren i onödan och få denne att känna att Liverpool inte har något emot att hävda sitt eget intresse på Sterlings bekostnad.

Därmed hade Raheem Sterlings avsiktsförklaring via media igår kväll kunnat undvikas. John Cross på The Mirror uttalar sig på ett så tydligt och otvetydigt sätt om hur Sterling tycker och tänker att han omöjligtvis kan ha skrivit en sådan krönika utan att ha pratat direkt antingen med Sterling själv eller dennes agent Aidy Ward. Det är kort sagt ett beställningsjobb.

I det polariserade samtalsklimat som följer på förhandlingar och uttalanden i media blir innehållet underordnat avsändaren. Ironiskt nog är det Steven Gerrard som bäst av alla, även om det riskerar begravas under misstankar att Gerrard går Liverpools ärenden, formulerar det som borde vara sakfrågan för Raheem Sterling:

”He should sign a new deal here. Brendan is a fantastic man-manager and puts a lot of time and effort into the development of an individual. The danger for these young players is they want it all too soon and they go chasing it. Then they go to another club and just become a number.”

Få har uttryckt det dilemma som drabbat så många lovande unga engelska och brittiska spelare de senaste åren på ett så tydligt sätt. Visst kan Steven Gerrard bestickas med att på sätt och vis tala i Liverpools sak, han hade aldrig oavsett läge rekommenderat Sterling att byta klubb, men det innebär inte att vad han säger för den sakens skull är felaktigt.

Det är förståeligt att Raheem Sterling vill spela Champions League och det är förståeligt att Sterling vill ha så bra kontrakt som möjligt. Men det finns fortfarande tid för allt detta och vad som är bäst för honom just här och nu är inte nödvändigtvis att lämna Liverpool. Tålamod nu kan leda till högre status, en bättre utveckling och en högre total livslön i framtiden.

Det bygger dock på förtroende mellan klubb och spelare, att Raheem Sterling känner förtroende för Liverpool och att Liverpool känner förtroende för Raheem Sterling. Prestige, låsta positioner och förhandlingar i media antyder att något sådant förtroende inte längre finns. De som vinner på det är antingen Arsenal eller Man City.

Alternativet är att antingen Raheem Sterling eller Brendan Rodgers, eller båda två, kryper till korset och gör en Canossavandring. Att titta framåt och se möjligheter och inte bara problem och oförrätter. Men då måste både klubb och spelare släppa på prestigen. Och sluta prata med varandra via media.

UEFA:s financial fair play-reträtt gör engelsk och europeisk fotboll rikare

19 maj 2015 06.00, Peter Hyllman

Det har inte varit den bästa veckan vad gäller de pågående försöken att genom regler och avtal jämna ut konkurrensläget inom den moderna europeiska fotbollen. Det nya TV-avtalet i La Liga som var tänkt att omfördela pengar från de två stora klubbarna till övriga spanska klubbar visade sig innehålla den inte helt oviktiga detaljen att dessa båda klubbar ändå är garanterade minst samma TV-intäkter som tidigare under de kommande fem åren; vilket snarare kommer leda till att avståndet till andra klubbar ökar.

Och så igår meddelade UEFA genom Michel Platini att de håller på och gör en översyn av sina omhuldade financial fair play-regler i syfte att lätta upp dessa regler så att det återigen i betydligt större utsträckning ska bli möjligt för ägare att pumpa in externt kapital. Naturligtvis en prestigeförlust både för UEFA och för Platini som investerat mycket förtroendekapital i dessa regleringar.

En cyniker kunde hävda att UEFA möjligen trodde att det först och främst var engelska klubbar som skulle ”drabbas” av dessa regleringar, men när det istället har visat sig vara huvudsakligen franska och italienska klubbar, bland de västeuropeiska klubbarna, som hamnat i kläm så är det inte längre lika intressant att hålla fast vid reglerna.

Karl-Heinz Rummenigge, ordförande i European Club Association, och VD för Bayern München, var tämligen rakt på sak i sin kommentar. Han hymlade inte särskilt mycket med att det fanns stora klubbar i Italien – läs Milan och Inter – som i nuläget fick det allt svårare att kvalificera sig till Champions League och att reglerna behövde lättas upp för att underlätta för dem. Som av en händelse står båda klubbarna på tröskeln till att bli uppköpta av nya ägare.

(Det är något jag gillar med tyskar. Det är inte så mycket rundsnack med dem, utan rakt på sak utan krusiduller.)

En teori är att det engelska nya TV-avtalet som skapat ett större tryck än tidigare inte minst från de italienska och övriga europeiska klubbarna. Det är ett avtal som naturligtvis ger dessa engelska klubbar väldigt goda möjligheter att konkurrera och i många fall dominera övriga europeiska klubbar lönemässigt utan att de därmed hamnar i brott mot financial fair play. Det säger sig självt att klubbar i ligor utan ens jämförbara TV-intäkter protesterar mot en sådan utveckling.

Det förklarar inte nödvändigtvis varför UEFA överger sin financial fair play-bebis. En annan teori är dock att UEFA har upptäckt att detta regelverk helt enkelt inte är juridiskt hållbart. Bara under den korta tid som regelverket har varit i kraft har mer än tio rättsfall blivit en följd, och UEFA:s beslut att lätta upp sitt regelverk signalerar antingen att UEFA inte tror att det är rättsfall de kan vinna, eller att de saknar tid och resurser att kraftfullt driva dessa rättsfall hela vägen, eller både och.

UEFA:s egen motivering för att se över och förändra regelverket är att de vill uppmuntra tillväxt. Naturligtvis genom att uppmuntra nya ägare och nytt kapital till fotbollen. Det är byråkratprat för att medge det som alla hela tiden har sett som regelverkets svaghet: att det skyddade de redan rika klubbarna och högg undan benen av de mindre rika klubbana, och såg denna ordning huggen i sten.

Ekonomi och politik. Det är sådana intressen som styr besluten inom fotbollen och det är kanske inte nödvändigtvis någon dålig sak. Ibland önskar man dock att man såg mindre av rena särintressen.

Personligen anser jag det är klokt att se över regelverket. Dels just för att det begränsar möjligheten till ny konkurrens och nya utmaningar för de redan etablerade klubbarna. Hur mycket rikare, på alla sätt och vis, är inte engelsk fotboll av att Chelsea och Man City tilläts växa fram?! Dels för att jag aldrig är helt förtjust i olika byråkratiers vilja att berätta för fria organisationer och individer vad de får och inte får göra med sina pengar.

Det som hela tiden har varit problemet med vad som ibland kallas för finansiell dopning, det vill säga ägarfinansierade klubbar, är att de bidrar till att inflatera pris- och lönenivåer, och skapar ett ekonomiskt tryck på klubbarna längre ned i seriesystemet att spendera över sina tillgångar. Men det problemet kan man komma åt med hjälp av regler kring lönekostnaderna specifikt.

För engelsk fotboll betyder UEFA:s dribblande med regelverket inte särskilt mycket på kort sikt. Visst blir det ett väsentligt bekymmer mindre för Chelsea och Man City, som får alla möjligheter i världen att spendera utan att behöva bekymra sig om att drabbas av ytterligare truppbegränsningar eller dryga böter.

På längre sikt öppnar det upp för spännande möjligheter. Med de nya TV-avtalen så har engelska klubbar blivit mer attraktiva än någonsin för kapitalstarka ägare som däremot hade kunnat vara tveksamma att ta över en klubb utan någon reell möjlighet att verkligen äta upp försprånget till de fem-sex främsta klubbarna. Utan financial fair plays begränsningar är det däremot möjligt för klubbar som Everton, Aston Villa, Newcastle med flera att göra samma resa som Chelsea och Man City före dem.

Visst kommer de engelska klubbarna få en större konkurrens om de bästa spelarna från några få italienska storklubbar som Milan och Inter, och möjligen Roma. Någon klubb i Spanien och Frankrike kanske tillkommer. Men på det stora hela är inte det någon allvarligare begränsning jämfört med nuläget. Det är tvärtom något som berikar det europeiska fotbollslandskapet.

Det kommer inte innebära något omedelbart inflöde av nya utländska ägare till Premier League och engelsk fotboll. Inträdesbarriärerna är trots allt rätt höga, det finns bara en viss mängd europeiska cupplatser att kämpa om och antalet storklubbar i England kan vara avskräckande. Samtidigt är intäkterna högre än någonsin tidigare och de engelska klubbarna därmed långt mycket mer självförsörjande än förr.

UEFA:s financial fair play-regelverk, likt de allra flesta regelverk, landade i att bevara och konservera det som var. Men utveckling och förbättring förutsätter möjlighet till förändring och en öppenhet för alternativa metoder och tillvägagångssätt. En omvärdering av UEFA:s regelverk möjliggör en sådan förändring.

Motståndare till den så kallade moderna fotbollen och dess grundläggande kapitalism kommer säkert förtvivla ytterligare i indignation över denna reträtt från financial fair play. Men då den ”moderna fotbollens” mest skadliga och osympatiska drag är cementeringen av en rådande ordning och en institutionaliserad förutsägbarhet mellan upstairs och downstairs, så borde dessa motståndare snarare jubla högt.

För idag har det helt plötsligt blivit svårare än igår att veta vad som kommer att ske imorgon.

Chelseas planer för sin akademi har en lång väg till verklighet

18 maj 2015 10.42, Peter Hyllman

Givet förutsättningen att inte en enda spelare från Chelseas ungdomsakademi har etablerat sig som en seniorspelare i Chelsea sedan John Terry så kan man tycka det är lite konstigt hur mycket det nu pratas om Chelseas ungdomar. Å andra sidan så är det en lovande grupp ungdomar som den här säsongen har vunnit både UEFA Youth League och FA Youth Cup.

Det kan diskuteras till dödsdagar hur man ska mäta en akademis värde. Att kvaliteten på spelarna åtminstone delvis kan mätas i hur de klarar sig i nämnda ungdomsturneringar är en sak. Det på sikt intressanta för en fotbollsklubb är emellertid hur samma spelare klarar övergången till seniorfotboll. En akademis bestående värde är också antalet spelare som produceras åt a-laget, inte vunna titlar.

För Chelsea har akademin, eller klubbens ungdomsstruktur, fått åtminstone ett ytterligare värde, nämligen som ett sätt att finansiera klubbens verksamhet genom att köpa väldigt lovande spelare billigt och därefter sälja dem dyrt. Ett perspektiv med vilket man bör betrakta exempelvis den nyss gjorda värvningen av Nathan.

José Mourinho har så sakteliga börjat prata om ett annat värde, nämligen att spelare från akademin kan ta sig till a-laget och bidra där. Det är just den kopplingen mellan akademi och a-lag som Chelsea så här långt inte har haft under Roman Abramovichs tid som ägare, men som Mourinho nu menar att man har en strategi för.

Hittills under säsongen har ord emellertid inte haft så mycket med praktisk handling att göra. Ingen av Chelseas akademiprodukter har fått någon särskilt meningsfull speltid med a-laget, även om de i flera avseenden har fått träna tillsammans med dem. Det är först sedan ligatiteln säkrats och under de därefter betydelselösa matcherna, som de verkligen har fått speltid. Det är kanske en tidsfråga men följer också ett mönster.

Att satsa på ungdomar är ett långsiktigt projekt. En manager som däremot utvärderas utifrån sin alltmer kortsiktiga framgång har inte särskilt stora incitament att satsa på en ungdomsspelare framför en etablerad redan färdig spelare. Inte minst i Chelsea, där tålamodet med deras managers har varit episkt lågt, har detta varit ett grundläggande systemfel.

Till och med José Mourinho, som har haft sådana framgångar i och med Chelsea, vet av erfarenhet att hans allt annat än underhållande fotboll kan leda till sparken om framgången av någon anledning skulle börja utebli. Mourinho agerar självklart därefter.

Supportrarna hoppas naturligtvis rätt mycket på sina lovande unga spelare och både tror och vill nog att de ska ta plats i a-laget. Men även bland dem märker man ibland hur ett annat perspektiv tillåts styra. Där finns spelare som Ruben Loftus-Cheek, Nathan Aké, Andreas Christensen, Dominic Solanke och Isaiah Brown runt a-laget, ändå pratas det om spelare som Koke och Antoine Griezmann som ska värvas till stor del som backup-spelare.

Varför det blivit så viktigt för supportrar att det finns så kallade egna produkter i laget är lite oklart. Till stor del handlar det troligtvis om att det ger en känsla av identitet, ett värde i att kunna visa inte bara att man har en stor plånbok utan faktiskt kan producera något helt själv. Kanske en förhoppning om större lojalitet mellan spelare och klubb. Immateriella värden i en alltmer materiell fotbollsvärld.

Det har varit en framstående del av identiteten hos både Arsenal och Man Utd under många år, även om det är oklart vad framtiden bär med sig där. För Chelsea har det inte varit det på riktigt samma sätt och i och med att José Mourinho heller inte verkar tro så mycket på att rotera eller gå runt på många spelare så minskar också utrymme för och behov av att få fram egna unga spelare.

Den bästa titeln för Chelseas akademi den här säsongen var inte UEFA Youth League, och inte FA Youth Cup, utan Ruben Loftus-Cheek, menar nu José Mourinho. Poängen bakom det uttalandet var så klart att det viktigaste för akademin och dess spelare är att se att det går att etablera sig i Chelseas a-lag från akademin. Vilket är helt sant.

Det är heller ingen lätt situation för Loftus-Cheek, som 19 år gammal och utan någon meningsfull erfarenhet på seniornivå, alltså görs till symbol för en hel akademisatsning och ungdomsgeneration. José Mourinho tvekar  inte att lägga detta ansvar på honom men det går att fråga sig om han gör det av förtroende för Loftus-Cheek eller som ett sätt att hävda framsteg i en akademisatsning för egen del.

Visst finns det ett positivt symbolvärde med Loftus-Cheek, att andra unga spelare kan se hur han har tagit sig uppåt och framåt och ser det som inspiration. Framgång föder framgång. Men symbolvärdet kan också bli negativt och kan användas på det viset, även av José Mourinho. Genom att använda Loftus-Cheek som alibi minskar trycket på att få fram fler spelare, och om Loftus-Cheek inte presterar perfekt kan detta användas som argument för att värva färdiga spelare snarare än att lyfta fram fler talanger.

Visst kommer Loftus-Cheek att vara omgiven av spelare i världsklass i Chelseas a-lag, men han kommer också vara väldigt ensam på ett sätt som spelare som Ryan Giggs, Paul Scholes, Steven Gerrard med flera aldrig var. Det finns ingenstans att gömma sig eller jämnåriga kamrater att dela bördan med. Han kommer bli eller rättare sagt göras till tokenspelaren för Chelseas hela akademi, varje steg bevakat och granskat av en hel fotbollsvärld, och både inom och utanför klubben.

Huruvida Ruben Loftus-Cheek faktiskt blir den spelare som många hoppas han ska bli kommer till stor del bero på hur han klarar av att hantera den press detta medför.

Ett gemensamt drag i mer eller mindre varje riktigt lyckad akademisatsning har varit att flera spelare på samma gång har vävts in i a-laget från akademin. Det innebär inte att alla dessa spelare i slutänden kommer att lyckas men det ökar chansen att någon eller några faktiskt lyckas även på lång sikt. José Mourinho ser ut att gå en annan väg.

Om José Mourinho har något kvar att bevisa som manager så är det att han förmår bygga upp en klubb utifrån en långsiktig struktur, med en tydlig koppling mellan akademi och a-lag. Nu finns i Chelsea såväl ambitionen som spelarmaterialet att göra just detta. Vad som återstår att se är om Mourinho också har metoderna att lyckas.

Framgången är möjlig men allt annat än garanterad. Chelsea har spelarna och José Mourinho påstår sig ha en strategi. Frågan är dock om där finns en struktur och kultur i och runt klubben att verkligen göra planerna för Chelseas akademi till konkret verklighet.

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv