Peter Hyllmans Englandsblogg

Risk eller möjlighet med Qatarskt ägande i Tottenham

16 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

Arsenal, Liverpool och Man Utd har sina respektive ägare och organisationer och kommer arbeta vidare utifrån sina respektive modeller. Chelsea och Man City har sina oljeägare med vilka de har byggt upp sina respektive klubbar och nått både kortsiktig framgång och långsiktig utveckling. Dessa fem klubbar kommer förbli som de är inom överskådlig framtid.

Bakom dem smyger dock en sjätte klubb som ändock befinner sig i alla fall ett klart och tydligt steg framför det övriga kopplet av konkurrenter, nämligen Tottenham. En klubb som aspirerar på att nå upp till den högsta nivån i Premier League men som hittills saknat kanske både resurser och organisation för att göra ambition till verklighet.

Tottenham är en anrik klubb med ett en bred supporterbas och ett starkt globalt varumärke. Som klubb betraktat har Tottenham alla immateriella förutsättningar att stå lika starka som övriga fem superklubbar i Premier League. Men hittills så har Tottenham inte haft samma finansiella förutsättningar som exempelvis Arsenal och Liverpool som är de som ändå ligger närmast dem rent ekonomiskt.

Nu kan det vara på väg att ändras. Arenan är en viktig aspekt i denna förändring. White Hart Lane är en traditionsrik arena där klubbkulturen sitter i väggarna. Men med en kapacitet om blott lite drygt 36,000 åskådare så är det en begränsning för Tottenham på samma sätt som Anfields förhållandevis ringa kapacitet har varit en begränsning för Liverpool.

Tottenham har dock bestämt sig för att göra samma typ av resa som Arsenal en gång i tiden gjorde. Beslutet är fattat med en helt ny arena precis bredvid White Hart Lane som är tänkt att rymma drygt 56,000 åskådare, vilket skulle öka Tottenhams matchintäkter rejält. Arenan utgör en väldigt stark orealiserad potential i Tottenham som klubb.

Externa variabler kan också komma att spela en avgörande roll för Tottenhams utveckling. Qatar har investerat rejält i den europeiska fotbollen, huvudsakligen av politiska skäl får man förmoda. Utöver att ha köpt hem VM 2022 så har de gått in kraftigt både i spansk och fransk fotboll. Men hittills har Qatar hållit sig utanför den engelska fotbollen, vilket mycket talar för att de inte har för avsikt att fortsätta med.

Om Qatar skulle gå in som ägare i en Premier League-klubb så ligger Tottenham väldigt nära till hands. Det har förvisso ryktats om qatarskt ägarskap i Man Utd tidigare, men kostnaden vore hisnande och klubbens ekonomiska potential är i hög grad redan utvecklad. På motsvarande sätt har inte klubbar som Everton och Newcastle samma inneboende potential, vare sig sportsligt eller ekonomiskt, som Tottenham.

Tottenham har redan i grunden ett väldigt starkt fotbollslag, som redan ligger på gränsen till att slå sig in bland de fem stora superklubbarna. De har en ny stor och modern arena i pipelinen. Klubben har en bred supporterbas, ett globalt varumärke och är dessutom lokaliserade i världsmetropolen London. Det vore en klubb som inte vore förtvivlat dyr att köpa. Allt detta är faktorer som talar för att Tottenham vore en ideal kandidat för en köpare från Qatar att ta över.

De nya reglerna för financial fair play sätter inte nödvändigtvis några avgörande käppar i hjulen för detta. Tottenham har redan sin ekonomi i ordning, och höga intäkter i form av förbättrade TV-avtal samt förväntat högre framtida intäkter genom den nya arenan ger ett tämligen omfattande handlingsutrymme för nya ägare att investera rejält i klubben.

Om så blir fallet skulle Tottenham omedelbart ta klivet upp som en av de stora engelska superklubbarna. Frågan är emellertid vad Tottenhams fans egentligen anser om en sådan möjlighet eller risk?! Vore det en önskvärd utveckling eller är det något man motsätter sig, även om alternativet skulle vara att fortsätta trampa vatten strax nedanför de allra största?

:::

Be Champions!!

De rika klubbarna gör financial fair play till ett nesligt avtal

15 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

För några år sedan öppnade en helt ny sportbutik i en köpstad strax norr om Sundsvall. Den kallades Usports och var verkligen the shit när den öppnade, folk vallfärdade dit och premiärdagens köer var så långa att butiksledningen bjöd på varmkorv och underhållning under dagen. Det var på något sätt affären som hade allt.

Jag gick omkring i butiken några dagar efter att den hade slagit upp dörrarna och konstaterade torrt för mig själv och några bekanta att Usports skulle få max ett år på sig innan butiken skulle tvingas slå igen dörrarna. Mycket riktigt så tog det 10 månader innan nedläggningen var ett faktum. Ett skäl var att Usports just var affären som hade allt, de hade över huvud taget inte bekymrat sig om att rikta in sig till någon specifik kundgrupp alls utan försökte vara allt för alla, vilket är en fin tanke men kostar dyrt.

Men det som verkligen var spiken i kistan var att Usports hade placerat sig precis bredvid en stor Stadiumbutik. En direkt konkurrent således, och dessutom en konkurrent med mängder av butiker runtom i landet. Möjligheten för Stadium att låta sin butik under viss tid gå med negativt resultat, och låta detta absorberas av den övriga kedjans resultat, är ett kraftfullt verktyg när det gäller att konkurrera med nykomlingar.

Föga förvånande så visade det sig under Usports högst tillfälliga tillvaro att Stadium på något märkligt sätt alltid prissatte sig strax under dem. Ren och skär priskonkurrens med andra ord. Inte så värst svårt att åstadkomma heller då någon anställd bara behövde knalla 20 meter och gå in och kolla upp vad grannarna hade för pris på vilken som helst vara. Stadium kunde leva med de minimala marginalerna, USports kunde det inte.

Det är något med detta som får mig att tänka på UEFA:s regler om financial fair play. Ett regelverk som är tänkt att skapa någon form av finansiell rättvisa och jämvikt inom den moderna fotbollen, men som i själva verket har blivit till ett sätt för de stora klubbarna att befästa sin ställning ytterligare på de mindre klubbarnas bekostnad. Dessutom ett regelverk som de stora klubbarna har möjligheter att ta sig runt på ett sätt som inte står de mindre klubbarna till buds.

Man City illustrerar detta på ett bra sätt. De har naturligtvis haft sina bekanta problem med financial fair play men anser sig nu ha kommit på ett genialiskt sätt att ta sig runt UEFA:s regler. Likt Stadium så försöker de jobba med en butikskedjemodell. Genom att köpa upp klubbar runtom i världen, New York City, Melbourne City, Yokohama F-Marinos med flera, så skapar de en koncernstruktur där andra delar i koncernen kan absorbera Man Citys egna förluster och sprida klubbens risk över flera enheter.

Genom att skapa en holdingstruktur inom vilken man skapar separata bolag så är det möjligt för en klubb att låta dessa bolag bära särskilda kostnader, så att själva klubbens kostnadsbörda till synes lättas och på så vis lättare passerar genom financial fair plays nålsöga. Självklart finns inget som hindrar andra stora klubbar i England och runtom i Europa att skapa liknande strukturer och system för att komma runt UEFA:s regelverk.

Men det som är möjligt för exempelvis Man City, Man Utd och Arsenal är helt enkelt inte möjligt för de mindre och medelstora klubbarna i Europa, som istället tvingas anpassa sig till UEFA:s regler. Ett system som alltså är skapat med de stora klubbarna i åtanke i syfte att jämna ut spelplanen mellan olika klubbar leder alltså bara till att ytterligare öka skillnaden i förutsättningar mellan dessa klubbar.

Farhågan med financial fair play var alltid att det skulle bli ett förhållandevis tandlöst regelverk och att det bara skulle leda till att de klubbar som påverkas skulle försöka lista ut olika sätt att ta sig runt systemet. Man City visar med all önskvärd tydlighet att det var en välgrundad farhåga. Det visar även på en gammal sanning att ett regelverk bara påverkar de som inte har möjlighet att köpa sig fria från det.

:::

Be Champions!!

Knepigt läge för Newcastle som söker ny manager

14 januari 2015 10.29, Peter Hyllman

Sir Bobby Robson fick sparken från Newcastle under mer eller mindre förnedrande former 2004. Fem år senare gick denne engelske managerikon bort i sin kamp mot cancern som slet i hans kropp.

Men Robsons ande fortsätter att sväva över klubben som han tvingades lämna för tio år sedan och med John Carver som ställföreträdande manager så är det den femte managern för klubben i ordningen som någon gång har varit assistent åt Robson och haft denne som chef och förebild.

John Carvers första match var tuffast möjliga, borta mot Chelsea. Den första halvleken var mycket uppmuntrande där Newcastle skapade många chanser och där Remy Cabella visade sällsynt god form. Men som lite för ofta är fallet så tilläts Chelsea göra första målet strax innan halvtidsvilan och i andra halvlek så stängde Chelsea bara ner matchen innan de till sist dödade den med 2-0-målet av Diego Costa.

Att vinna borta mot Chelsea kan knappast ingå i Newcastles säsongsplanering, men resultatet försätter ändå Newcastle i en besvärlig situation med 27 poäng efter 21 matcher. Tabellmässigt befinner sig Newcastle på en betryggande tiondeplats men poängmässigt är det fortfarande bara åtta poäng ned till nedflyttningsstrecket.

Någon direkt fara för nedflyttning bör det inte vara för Newcastle, men med managerpositionen hängande i luften så är det ändå ett potentiellt oroväckande läge att Newcastle ännu inte har säkrat sin fortsatta Premier League-status. Managerfrågan behöver lösas men frågan är vad som i så fall är den bästa lösningen.

En möjlighet skulle så klart kunna vara att låta John Carver vara Newcastles ställföreträdande manager säsongen ut. Dels skulle det ge Carver en riktig chans att visa sin duglighet. Dels skulle det ge Newcastle möjligheten att vänta till i sommar med att anställa en ny manager, när fler är tillgängliga och valmöjligheterna fler. Newcastles marginal nedåt i tabellen är också så pass stor att man kan anse risken vara värd att ta.

Men en sådan lösning verkar allt mindre trolig. Carver har blivit tillsagd att han är ställföreträdande manager ”tills vidare” men samtidigt så sägs Newcastles klubbledning arbeta intensivt på att hitta en ordinarie manager. Remi Garde är den manager som nämns mest frekvent, och som sägs befinna sig i samtal med Newcastles klubbledning.

Mycket med Remi Garde känns som rätt val för Newcastle. Han arbetade under svåra förhållanden i Lyon i tre år innan han till sist fick nog i somras och valde att inte förnya sitt kontrakt med klubben. Han har viss vana att arbeta med svåra klubbägare i form av Jean-Michel Aulas och borde således inte bli helt förskräckt av att arbeta också med Mike Ashley i Newcastle.

Till skillnad från förra gången som Newcastle sökte ny manager så är det den här gången ingen brist på intresse. Då fick Alan Pardew uppmaningar från sina kollegor om att hålla sig borta från Newcastle och andra lediga kandidater gjorde sig snabbt onåbara. Den här gången är det flera managers som visat ett visst intresse, vilket ändå är en signal om att Newcastle har utvecklats och stabiliserats under dessa år.

Men Newcastle och Mike Ashley verkar inte vilja skynda fram något beslut, vilket kan vara både klokt och riskabelt. Klokt för att det ökar möjligheten att hitta och rekrytera rätt person. Riskabelt eftersom det bland annat gör Newcastle något roderlöst under ett transferfönster i vilket Newcastle både skulle behöva förstärka, inte minst i försvaret, men också bevaka vilka spelare som ska stanna kvar i klubben.

Både Moussa Sissoko och Papiss Demba Cissé har pratat om att lämna klubben i januari, vilket är oroväckande. Framför allt är det viktigt för Newcastle att behålla Sissoko. Newcastles resultat föll samman förra säsongen ungefär vid den här tiden sedan man sålt Yohan Cabaye vidare, och givet tabelläge och managersituation så måste Newcastle undvika en liknande kollaps denna säsong.

:::

Be Champions!!

Still Got The Blues

13 januari 2015 10.06, Peter Hyllman

Tröjor och tröjfärger är på tapeten i England. Inte bara för att Halmstad tydligen har lyckats införskaffa en neongrön kvarleva från 1990-talet som ny bortatröja, vilket uppmärksammats i The Guardian. Utan även för att Cardiff till slut har bestämt sig för att återgå till sin klassiska blåa matchtröja, snarare än den röda som klubben använt i närmare tre år.

Cardiffs ägare Vincent Tan bestämde för tre år sedan att Cardiff skulle byta tröjfärg till rött. Den främsta anledningen till detta påstods vara att göra klubben mer attraktiv och populär i Asien, där tydligen blåa klubbtröjor ansågs utgöra ett hinder. Exakt varför det var på det viset förklarades aldrig närmare bestämt, men man kan anta att Chelsea hade varit nyfikna på svaret.

Det var en reform som gjordes mot fansens vildsinta protester. Inte så konstigt så klart. Klubbtröjan och dess färger är en av de kanske tydligaste symbolerna för klubbens identitet. Med sitt till synes helt historielösa beslut så gjorde sig Tan till en tydlig representant för det ointresserade utländska ägandet som många engelska fans vänder sig mot.

Nu, tre år senare, så rivs beslutet alltså upp och Cardiff återgår till sina blåa klubbtröjor. Det lyfts fram som en seger för fansen. Och visst är det väl på sitt sätt en seger för fansen som har kritiserat den röda klubbtröjan under dessa år och hela tiden velat få beslutet ändrat tillbaka. Men frågan är om det, som några varit inne på, egentligen ska ses som någon större seger för supporterinflytandet över det utländska ägarinflytandet.

För även om nu Vincent Tan har ändrat sig gällande klubbfärgerna så krävde ändå beslutet att just han ändrade sig. Det var inte supportrarna som fattade ett beslut och så fick Tan anpassa sig därefter. All makt ligger fortfarande hos Tan, Cardiffs befriare, och klubbtröjan är inte mindre utsatt för Tans nycker bara för att han nu fattar ett beslut som är mer populärt än det förra.

Så abrupt kommer dessutom beslutet att man i alla fall till viss del undrar vad Tan vill med det och om det var ett sätt att blidka fansen eller rikta deras uppmärksamhet bort från något annat. En nära jämförelse är Newcastle som i samband med kritiken av Wongas som tröjsponsor helt plötsligt valde att ändra arenanamnet tillbaka till St James’ Park. En klassisk red herring.

Lite krasst ställer man sig frågan om Vincent Tan precis dinglar en köttbit framför näsan på Cardiffs suktande supportrar samtidigt som han obemärkt kör en Deliverance på dem i ett helt annat ärende. Skälet till min undran är inte minst att Tan förut varit så obekymrad för att inte säga ointresserad av supporterreaktioner att jag inte riktigt förstår varför han har börjat bry sig om dem nu.

Alternativet är så klart att Tan har tagit sitt så kallade förnuft till fånga och ändå gjort något positivt, det vill säga förändrat sig. Det som skiljer den vise från den envise är förmågan att ändra sig brukar det sägas. I så fall kan man anse att detta förtjänar visst beröm det med, på samma sätt som det första beslutet förtjänade kritik, istället för att lätt populistiskt formuleras som en seger för supporterbestämmandet.

Å andra sidan så blir jag personligen rätt trött på klubbägare som för att motivera sina beslut, om det så är att byta klubbtröja i Cardiff eller byta namn på klubben till Hull Tigers, kastar ur sig helt orimliga marknadsföringsfloskler om att göra klubben populär i Asien. Vad som i själva verket säljer är framgång, vilket inte minst märks på de stora engelska klubbarna som händelsevis går rätt bra i Asien både med gamla klubbnamn och, hör och häpna, blåa klubbtröjor i vissa fall.

Man kan undra vad som har förändrats. Är inte Vincent Tan, i och med tröjbytet, längre intresserad av att göra klubben mer populär och kommersiellt gångbar i Asien? Eller är det möjligen så att det var struntprat och mumbojumbo redan från början att tröjbytet skulle ha något konkret med marknadsföring att göra?

:::

Be Champions!!

Hörnan #21: Ny manager-effekt för Crystal Palace och West Brom

12 januari 2015 08.42, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Gareth McAuley, West Brom
Jose Fonte, Southampton
Kieran Trippier, Burnley
Lazar Markovic, Liverpool
Remy Cabella, Newcastle
Steven Naismith, Everton
Saido Berahino, West Brom

:::

Tankar och slutsatser:

I toppen av tabellen fick Chelsea till slut resultaten med sig. En något krampaktig seger mot Newcastle följdes upp av ett poängtapp för Man City borta mot Everton, och Chelsea drar ifrån med två poäng. Delvis kanske en tidig effekt av den fördel i spelschema som man kan anse att Chelsea har under våren.

Strax under den absoluta toppen i tabellen så drabbades både Tottenham och Man Utd av varsin tung förlust. Crystal Palace fick till ett riktigt bra resultat med Alan Pardew som ny manager, och Southampton vann på Old Trafford för första gången sedan istiden. Därmed går Southampton förbi Man Utd i tabellen och upp på tredje plats.

Arsenal och Liverpool glädjer sig naturligtvis lite extra åt dessa förluster, i och med att de vann sina respektive matcher och därmed kryper närmare i tabellen.

Everton vann inte den här gången heller. Men det finns i alla fall tendenser till positivt spel i Everton i och med att laget har börjat återgå till ett mer direkt spel snarare än det mer kortpassningsbaserade spel som Roberto Martinez har försökt implementera i laget. Nöden har ingen lag, och resultat trumfar principer i Premier League.

I botten av tabellen så vann Burnley det viktiga bottenmötet mot QPR, vilket befäster något av det man kände efter förra omgången, att Burnley har en sportslig chans att hänga kvar i Premier League samtidigt som det ser alltmer hopplöst ut för QPR.

Två lag med nya managers i Premier League den här omgången. Crystal Palace med Alan Pardew, och West Brom med Tony Pulis. Båda lagen vann sina matcher med uddamålet. En bra början för båda således, men det återstår att se om den nya manager-effekten också kan få någon mer bestående betydelse för de båda lagen.

:::

Be Champions!!

Spanish Caravan

11 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

Två matcher idag. Först Arsenal mot Stoke i en match som Arsenal onekligen bör vinna, även om Stoke är väl så kapabla att ställa till med problem. Men den tabellmässigt på förhand mest spännande matchen är den mellan Man Utd och Southampton, två lag i toppen av tabellen som skiljs åt av blott en enda poäng.

Vinst för Man Utd, och de skapar ett försprång ned till fjärdeplatsen. Vinst för Southampton och de passerar Man Utd upp på tredje plats. Det var ett tag sedan något av lagen förlorade i ligaspelet, men samtidigt har flera oavgjorda resultat bromsat upp de båda lagens fart i viss utsträckning.

För Man Utd har veckans nyheter i övrigt handlat mest om värvningen av Victor Valdes från Barcelona, som andremålvakt om man får tro Louis van Gaal, som var noga med att påpeka just detta.

Ett av de mer övertydliga exemplen på de stora klubbarnas överflöd och förmåga att samla spelare på hög är just dessa andramålvakter. David Ospina, Peter Cech, Pepe Reina, Keylor Navas, Marc-André ter Stegen, Willy Caballero och Victor Valdes är samtliga exempel på andramålvakter i storklubbar som istället hade kunnat förstärka många andra lag inom den europeiska fotbollen.

Victor Valdes är onekligen i sig en profilvärvning, och sådana ägnar sig ju Man Utd åt nu för tiden. Valdes har vunnit Champions League vid två tillfällen och spanska ligan ännu fler gånger. Han har av flera beskrivits som Barcelonas främsta målvakt genom tiderna. Som målvakt har han vid 32 år inte uppnått någon betungande ålder utan kan ha flera år framför sig.

Ändå går han alltså till Man Utd, som andremålvakt om man nu ska tro Louis van Gaal. Men ska man tro Louis van Gaal?

De flesta har ju valt att tolka Valdes ankomst till Man Utd som dödsstöten för Anders Lindegaard, den alls inte oävne danske målvakten som värvades strax innan David De Gea till Man Utd och som inledningsvis såg ut att ha en riktigt god chans att ta målvaktströjan från De Gea. Lindegaard är mycket riktigt också på väg att lämna Man Utd.

Det skulle ju kunna vara en anledning till van Gaals påstående så klart. Han menar att Valdes är värvad som andremålvakt helt enkelt därför att han har värvats som ersättare för Lindegaard och således är andremålvakt. Mer eller mindre postmodernt listigt kan tyckas. Ingenting förvirrar liksom mer än den oförblommerade sanningen.

Om vi antar att Victor Valdes ändå har någon form av ambition kvar i sin fotbollskarriär, så är det ändå märkligt av dennes manager att så kategoriskt beskriva spelaren som tvåa. Ingen spelare med någon form av tävlingsskalle skulle uppskatta en sådan beskrivning. Så det lär ju knappast vara med tanke på Valdes som van Gaal gör den förtydlingen.

Mer troligt är i så fall att uttalandet görs med tanke på David De Gea. Dels i syfte att inte uppröra lagets målvaktsstjärna. Dels för att inte hälla bensin på den brasa av rykten som gör gällande att David De Gea ska vara på väg tillbaka till den spanska ligan, där Real Madrid enligt djungeltelegrafen påstås vara klubben som ligger närmast till hands.

Om man skickar budskapet att man redan har värvat en ersättare för David De Gea så medger man indirekt att spelaren kommer att lämna klubben. Något som utan tvivel försämrar förhandlingsläget gentemot den köpande klubben, det går inte längre att trovärdigt framhålla som ett alternativ att man vill behålla spelaren i klubben. Därmed uppstår ett chicken race som man är dömd att förlora.

Budskapet om Valdes som andremålvakt är helt säkert också till för att lugna fansen, ”nej, vi ska inte sälja De Gea”. Men även om många nu ändå har dragit en lättnadens suck att Valdes inte ersätter De Gea utan istället Lindegaard, så finns det fortfarande en stor risk att Valdes ankomst till Old Trafford signalerar De Geas avsked.

:::

Be Champions!!

LINHEM: Wich is Wich och Ched Evans

10 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

Ipswich ligger tvåa i tabellen, en poäng bakom Bournemouth, med en vida omskrivet billig trupp (bara spenderat £10,000 i transfersummor) medan deras värsta rivaler Norwich ligger tio poäng bakom dem under playoff-strecket, med en Premier League-dyr trupp, och nyligen avgick deras manager. De landskapen där Norwich (Norfolk) och Ipswich (Suffolk) är för östra England vad Wales är till västra England fast med traktorer istället för får.

Ipswich-Big Ipsmick

Dagens Ipswich påminner mycket om Mick McCarthys Wolves men de är inte alls identiska. Jag skulle säga att det beror på att Big Mick förlitat sig mer på unga spelare och mindre på Karl Henry-typer. Kollar man på den trupp Wolverhampton hade när de tog steget till Premier League hittar man många unga spelare som inte fick mycket speltid men som i andra klubbar utvecklats till bra spelare – Mark Davies, Jason Shackell, Mark Little, Darren Potter, Stephen Gleeson, Elliott och Kyle Bennett, Scott Malone, och Danny Batth – medan Wolves i Premier League istället värvade en busslast av äldre spelare av varierande kvalité.

Det är också precis vad Ipswich gjort sedan Marcus Evans tog över 2007. Ipswich har spenderat miljonbelopp på Tamas Priskin som var en skämtspelare i Watford innan Brendan Rodgers tog över Watford och var fortsatt en skämtspelare i Ipswich förutom när han avgjorde en Ligacup-semi mot Arsenal. Säsongen 11-12 hade de Paul Jewell som manager och värvade fem spelare som var över 30 år (Lee Bowyer! Jimmy Bullard! Nathan Ellington!) vilket ledde till en 15e plats. Lite sämre än när man slutade på 14e plats med Paul Jewell och lite sämre än när man slutade på en 13:e plats efter ha sparkat Paul Jewell och lika dåligt som den säsong man slutade på 15e plats med Roy Keane. Ipswich har i flera år varit klubben där åldrande anfallare kom för att göra sina sista mål.

Sedan Mick McCarthy tog över har man som sagt bara spenderat £10,000 på värvningar. Och den värvningen var Tyrone Mings från Chippenham Town. Mings som tagit över efter Aaron Cresswell och är nu Englands mest eftertraktade vänsterback. Hans uppskattade längd varierar mellan 1.91-1.96 beroende på vilket av hans ytteroffer du frågar efter att han tagit bollen av dem och trots sin fysik är han också en offensiv ytterback som slår många inlägg och har samlat på sig en handfull assist.

Flera spelare i Ipswich är dock spelare som liknar spelare McCarthy hade i Wolves. I mål är det oklart ifall Hipster-skägg Gerken är bättre än Bialkowski men likt i Wolves är det framför allt den som råkar vara frisk som står. I backlinjen finns Christophe Berra som påminner en del om den Christophe Berra som tidigare spelade i Wolves och bredvid honom finns Nya Zeeländaren Tommy Smith som länge varit lovande men som verkligen blivit bra de senaste säsongerna eller lagkaptenen Luke Chambers som dock vanligtvis är en mittback som spelar högerback(tänk Elokobi, Craddock, Stearman). Även Jonathan Parr finns att tillgå till båda ytterbacksplatserna.

På mittfältet finns en härlig liten tuff figur som kallas ”Jay Tabb” som bara är 1.70 och egentligen innermittfältare men i Ipswich spelar han ute till vänster och mot Middlesbrough gjorde han ett nickmål trots att han var markerad av två försvarare som åtminstone var 15 cm länge än honom. Han är vad Stephen Hunt inte har varit på flera år och passande nog är zombie-Stephen Hunt Tabbs backup i dagsläget. Centralt finns Cole Skuse som en gång i tiden var en lovande mittfältstalang som skulle leda Bristol City till Premier League men nuförtiden är han mest en generisk engelsk mittfältare som jag antar att Big Mick kallar ”Kevin Foley”. De har också den typen av mittfältare som Mick inte litade på i Wolves (”Mark Davies-typer”) i form av Luke Hyam, Jonathan Williams, och 18-åriga Teddy Bishop som visserligen kan tackla men som också är spelskickliga och håller i bollen. Ibland får Paul Anderson spela på högerkanten och du kan inte urskilja han ifrån Kightly eller Adam Hammill. Sedan har man också den levande legenden Darren Ambrose som mycket väl kan vara ett spöke.

Allra viktigast för denna säsongens framgångar har Daryl Murphy varit. Han är över 30 och på de ungefär tio säsongerna han spelade innan han fyllde 30 gjorde han sammanlagt 20 mål. Trots att han är anfallare och bedömdes tillräckligt bra för att spela för Sunderland och Celtic. När Ipswich först lånade in honom tänkte jag att man var samma gamla desperata Ipswich med en touch av att Big Mick gillar robusta anfallare. Han var heller inte särskilt bra de första två säsongerna på lån i Ipswich vilket förklarar varför Celtic var så villig att låna ut honom och inför förra säsongen gick han kontraktslös till Ipswich.

Sedan Daryl Murphy fyllde 30 har han på två säsonger gjort 40 mål. Eftersom detta antagligen bara kan beskrivas med film magic-logik är min förklaring att det sedan förra säsongen faktiskt är Steven Fletcher i Murphys kropp medan Daryl Murphy är i Fletchers kropp som helt slutat att göra mål i Sunderland de senaste två säsongerna. De som kan sina Judge Reinhold-filmer känner till detta fenomenet som ”Vice Versa”.

Bredvid Murphy-Fletcher spelar David McGoldrick som är en rutinerad hårt arbetande anfallare som fortfarande bara är 27 år gammal. Ipswich har dessutom nyligen värvat Noel Hunt som i Leeds inte gjorde ett enda mål, men som gjorde mål i sin Ipswichdebut. De har också Conor Sammon för att ibland har McCarthy svårt att se skillnaden mellan en hårt arbetande anfallare och någon som springer mycket för att dölja att de inte kan göra mål.

:::

Norwich-f.d. Neilwich Adams, numera Alex Neilwich

För det första är det väldigt, väldigt noterbart att Norwich sparkade sin manager Neil Adams för att sedan anställa Alex Neil. Det kan vara ofta man anställer en ny manager vars efternamn är hans företrädares förnamn. Skulle de gifta sig skulle Neil Adams kunna bli Neil Neil eller Alex Neil bli Alex Neil-Adams eller Neil Adams-Neil och sedan när Neil Adams gifter sig med serietecknaren Neal Adams blir han Neil Adams-Neil-Adams. Hade inte äntligen homoäktenskap blivit tillåtet på många platser hade inte sådana namn varit lika möjliga.

Vad det gäller laget Norwich är tajming för Neil Adams avgång oväntad då Norwich i december vunnit mot Wigan, 5-0 vunnit mot Huddersfield, spelat oavgjort mot Derby, och 6-1 vunnit mot Millwall. Femmålsvinster brukar traditionellt vara försäkring mot att bli sparkad/avgå och Norwich ligger på sjunde plats trots allt.

Från Norwich-håll låter det som att man helt enkelt länge väntat sig att Adams skulle lämna och att man på grund av sina imponerande trupp inte borde ligga tio poäng bakom uppflyttningstrecket, särskilt inte när ärkerivalerna Ipswich ligger ovanför det strecket.

Det som talar för Norwich är att de uppenbarligen har många bra spelare. Bradley Johnson har varit sig själv och dessutom gjort mål denna säsongen, Nathan Redmond leder laget i assist tillsammans med Hoolahan, Cameron Jerome har gjort elva mål, och försvaret ser säkert ut förutom John Ruddy som spelat likt någon som förväntade sig att bli såld.

Jag kan inte säga mycket om deras nya manager Alex Neil som nyligen tagit över för att jag inte följer skotsk fotboll tillräckligt. Men Alex Neil känns onekligen som en i raden av unga skotska managers som har lite framgång i en mindre skotsk klubb och som sedan får ett Championship-jobb på det. Jag vill kalla den sortens managers ”St Johnstone Trophy Managers” eller ”Copy-Coyles” för att tre av St Johnstones senaste managers lämnade St Johnstone för ett jobb i The Championship. Owen Coyle i Burnley vilket var en succé och det ledde till att hans efterträdare Derek McInnes tog över Bristol City och hans efterträdare Steve Lomas tog över Millwall.

Alex Neil var dock inte tidigare i St Johnstone utan i Hamilton Academical som är mest känd för en lysande akademi ansvarig för James McCarthy och James ”King” McArthur och under Neil har nästan hela Hamilton elvan bestått av egna produkter.

Vilket är imponerande, särskilt då Hamilton för närvarande ligger trea i Skotska PL trots att de är nykomlingar. Lite kul är det dock att notera att Aberdeen som faktiskt leder före Celtic har tidigare nämnda ”Copy-Coyle” Derek McInnes som manager.

Det är dock värt att fråga sig hur bra Alex Neil passar detta Norwich. Alex Neil är bara 33 år och han var spelande manager i Hamilton. Han är alltså inte särskilt rutinerad och innan han tog över i Hamilton hade han spelat där sedan 2005. När han tar över Norwich är det ett lag av främst rutinerade spelare som inte är mycket yngre än han själv, som spelade i PL ifjol, och som inte är egna produkter införstådda med någon särskilt klubbfilosofi. Norwich förväntar sig dessutom uppflyttning. Enligt alla tillgänglig information är det en diametralt motsatt situation för Neil i Norwich jämfört med i Hamilton. Vilket inte måste betyda att han kommer att misslyckas men jag förstår inte hur Norwich ser Neil och hans meriter som passande för Norwich.

Visst för att jag tror att framgångsrika managers är en blandning av magiker, forntida krigshjältar, och ”con men” men anställer klubbar bara managers för att de ger en bra intervju och för att deras lag presterat bra oavsett kontext?

:::

#ChedEvens

Sluta inte läsa på grund av de följande tre orden. Hashtaggen ovan symboliserar en del av alla problemen kring diskussionen om Ched Evans vara och inte vara i fotbollsvärlden.

Den är som ni märker felstavad och vad jag sett verkar de flesta som använder den stödja Ched Evans. För mig säger det att dessa personer antagligen inte har jättebra koll på Ched Evans som spelare, kanske inte ens är särskilt fotbollsintresserade men de är väldigt benägna att behandla alla våldtäktsanklagelser (och våldtäktsdomar) som falska och använda missvisande/felaktiga bevis för att stödja sitt argument. Är de inte personer som fullt ut hävdar att Ched Evans är oskyldig är de åtminstone dem som tycker att han har all rätt i världen att återuppta sin fotbollskarriär.

Och de har en poäng i att Ched Evans faktiskt lagligt får börja jobba igen. Han skulle till och med tekniskt sett kunna bli Premiärminister vad jag vet. Anledningen till varför klubbars försök till att värva honom möts med kritik, namnlister, och hot om allt från bojkott till mord är snarare moralisk. Även om det faktumet att någon i styrelsen i Oldham hotats med att hans dotter skulle bli våldtagen ifall de värvade Ched Evans verkligen är oacceptabelt och även det en del av våldtäktskulturen.

Det är inte så att Ched Evans situationen är unik för honom och att alla andra som begår allvarliga brott kommer lindrigt undan efter de avtjänat sitt straff. De som ofta nämns är Lee Hughes och Luke McCormick som båda suttit i fängelse på grund av vållande till andras död genom vårdslös körning. Men det vore antagligen mer passande att jämföra med hur politiker ofta måste avgå på grund av offentliga skandaler eller hur dömda pedofiler/mördare/allvarliga brottslingar har svårt att få jobb och närmast i regel inte kan få vissa jobb som är särskilt offentliga/viktiga eller som involverar barn. Något passande dock vore att nämna Marlon King (kvinnomisshandel bland annat) eller Graham Rix (sex/våldtäkt av minderårig) men snarare än att ”amen dom då?” åt dem kanske man kan hoppas det innebär att vi blir bättre på att uppmärksamma denna typen istället för att sopa dem under mattan. Dessutom känns det bevisat att bara dålig pr/protester är de som stoppar klubbar från att värva vem som helst ifall de tror den spelaren är bra nog.

Det kanske avgörande är att Ched Evans fortfarande hävdar att han är oskyldig och hans uttalanden tyder på att han likt många andra unga (och/eller rika) män inte förstår sig på definitionen av våldtäkt. Man kan hävda att han avtjänat sitt straff men poängen med straff för brott är också rehabilitering och uppenbarligen är han inte rehabiliterad.

Det har skrivits mycket om detta. Det jag tycker skrivits bra/tänkvärt om den kan ni läsa här, här, här.

:::

Övrigt

Swindon är ett av fyra lag i toppen av L1 som ser ut att ha skapat en toppklunga men nu i januari tappar de två spelare till de Asiatiska mästerskapen. Massimo Luongo (Australien) och Yaser Kasim (Irak) som är två av deras bästa spelare. Spännande att se hur det påverkar. Swindon har agerat kvickt genom att låna in John Swift och jag tror de jobbar på att klona Ben Gladwin som spelat på alla positioner förutom målvakt och mittback denna säsongen.

Watfords länge väntade nya läktare döps efter Sir Elton John. Vars historia som engelsk fotbolls bästa ägare under en längre tid är vida känd men också nämnvärt är att Watford kunde värva Troy Deeney tack vare inkomsterna från en Elton John-konsert och ytterligare donationer av Sir Elton John.

Sheffield United ligger bara sexa i L1 men de är i semifinal i Ligacupen efter ha slagit Southampton och gick vidare till fjärde rundan i FA-cupen efter ha slagit Harry Redknapps FA-cup-zombies. Vilket uppenbarligen är bra saker men det känns som att dessa framgångar blottar att svagheterna hos Sheffield är att de är bäst som ett ”kontringslag” mot PL-lag än de är på att föra matcher i L1.

 

En analys som kanske är lite Vicious men Nigel Clough’s Claim to Fame som manager är dock att han är bra på att släppa fram The Kids och mot QPR spelade unge Louis Reed som hade en Perfect Day.

Den moderna fotbollens ekonomiska geografi

9 januari 2015 10.43, Peter Hyllman

Jag och Jesper Hussfelt hamnade i ett kort meningsutbyte på twitter för några dagar sedan efter att han twittrat hur Bayern München bara släppt in fyra mål i en liga där Dortmund låg under nedflyttningsstrecket, och att det kanske var tur för Bayern att inte Harry Kane spelade i Bundesliga. En pik mot Premier League på sitt sätt naturligtvis, även om den faktiskt är lite rolig.

I alla fall ledde det där till en diskussion om vad en tabell egentligen säger. För i Jespers resonemang ingick ju att eftersom Dortmund låg under strecket, på näst sista plats i tabellen, så fanns ju 16 lag som alltså är bättre än Dortmund, bara Freiburg är eller var för tillfället sämre. Samt ett resonemang om styrkan i Bundesliga, när Dortmund som går så bra i Champions League ligger på nedflyttningsplats.

Jag protesterade lite mot det där och menade att fullt så enkelt var det väl kanske inte. Dortmund är inte näst sämst i Bundesliga som fotbollsklubb betraktat utan det som nu sker med Dortmund säger väsentligt mer om Dortmund än vad det gör om Bundesligas allmänna konkurrenskraft. På samma sätt skulle jag tro som Man Utds fall till sjundeplats förra säsongen nog sa mer om Man Utds unika situation än om Premier Leagues konkurrenskraft.

Men det som skett med Dortmund skulle aldrig ha kunnat ske i Premier League eller i Serie A menar Jesper då och det ligger något i det så klart. Men vad det säger något om är i min mening snarare klubbarnas institutionella utveckling och den ekonomiska koncentrationen i ligan. Det ser olika ut i olika ligor och möjligheterna, vad som kan hända, är således även de annorlunda.

Jag försökte göra en karta för att illustrera detta förhållande.

Europe Map

Kartan är självklart vare sig perfekt eller fullständig. De stora fyrkanterna ska symbolisera superklubbarna, exempelvis Bayern München, Real Madrid, PSG och Man City. De något mindre cirklarna representerar stora klubbar såsom Dortmund, Tottenham, Napoli, Marseille med flera som ändå resursmässigt spelar på en annan och lägre nivå.

Självklart finns det fler stora klubbar (alltså cirklar) än vad jag markerat på kartan. Kanske finns det också någon superklubb jag missat. Dessutom finns det så klart ett helt koppel av medelstora klubbar och småklubbar som jag helt enkelt valt att inte markera alls, även om de har en viss betydelse för mitt resonemang i den här bloggen.

Men i grova drag ger kartan ändå en övergripande bild, och fram träder en intressant syn på de olika ligornas institutionella situation. Inte minst den ekonomiska koncentrationen ser helt annorlunda ut. Stora superklubbar är förhållandevis fåtaliga. Det finns två i La Liga, en i Bundesliga och med lite god vilja tre stycken i Serie A. Men i Premier League finns fem sådana klubbar och därtill en uppsjö av storklubbar vid sidan av dem.

Det vore så klart lätt att likställa Dortmund som tvåa i Bundesliga med tvåan i exempelvis Premier League. Men det är två klubbar med väsensskilda institutionella förutsättningar. Så det som kan hända Dortmund, om de krisar så kan de åka ända längst ned i tabellen, kan inte på samma sätt hända exempelvis Man Utd eller Liverpool, som i institutionell och ekonomisk mening är betydligt större. De kan också falla, men inte falla riktigt lika djupt.

Bilden säger också något om konkurrenssituationen i toppen. Bayern Münchens totala dominans i Bundesliga befästs av att de är den enda egentliga superklubben i ligan, samtidigt som det inte bara finns ett förhållandevis stort antal storklubbar som konkurrerar ut varandra utan där dessutom många finns inom samma geografiska område och ekonomiska zon. Bayern behöver således inte förvänta sig många fiender och de fiender som dyker upp lär komma hyfsat försvagade.

Situationen är en liknande i Ligue 1, även om PSG är betydligt nyare som superklubb och institutionellt sett mer bräckliga än Bayern München. La Ligas situation är densamma som Bundesliga, fast med två superklubbar istället för en. Det skapar en något större dynamik i La Liga, men i själva verket är det över sikt dessa båda klubbar, Real Madrid och Barcelona, som alltid kommer vara de dominanta.

Serie A har en delvis annan situation, vilket nog beror på att den ligan har varit professionell och utvecklad under så lång tid, betydligt längre än någon annan liga. Där finns tre superklubbar och ett antal andra storklubbar. Serie A:s problem är emellertid att ligans totala ekonomiska kaka har sjunkit i relativa termer jämfört med övriga ligor, så dess stora fiskar tvingas simma omkring i en allt mindre damm.

Premier Leagues institutionella situation ser dock ut på ett helt annat sätt än i övriga ligor. På relativt liten geografisk yta trängs åtminstone fem så kallade superklubbar, därtill med ett stort antal övriga storklubbar. Att som mindre klubb slå sig upp i toppen av tabellen där blir således näst intill omöjligt. Men det leder också till en del andra effekter:

Konkurrenssituationen blir en helt annan. Även som superklubb blir det betydligt svårare och mer energikrävande att kämpa uppe i toppen av tabellen än vad som är fallet i andra ligor. Risken finns till och med att, vid en dålig säsong, helt och hållet missa Champions League, med allt vad det innebär både ekonomiskt och sportsligt. En risk som är i praktiken obefintlig för andra superklubbar i andra ligor.

Variationen i tabelltoppen blir lägre. I andra ligor är kanske förstaplatsen och andraplatsen i någon mening låsta men det är i princip full huggsexa om platserna strax därunder. I Premier League är istället kanske de fem-sex översta platserna låsta på motsvarande sätt åt superklubbar och de främsta storklubbarna. Från övriga ligor ges således flera olika lag chansen till europeiskt cupspel, men i Premier League tenderar det bli i hög grad samma lag som hela tiden ges chansen även på lägre nivå så att säga.

Med en betydligt mer intensiv konkurrenssituation i den inhemska ligan så blir det relativt sett mer ansträngande för engelska klubbar att balansera ligaspel med europeiskt cupspel. Spelschemat blir mer intensivt och energinivån som krävs i respektive match blir genomgående högre. Vilket skapar en rätt speciell utmaning för engelska klubbar som också vill lyckas i det europeiska cupspelet, och som också förklarar varför det blivit en så tydlig motsättning mellan exempelvis ligaspel och Europa League.

På vad beror då dessa institutionella skillnader? Delvis historia och tradition naturligtvis, men den stora och övergripande förklaringen har nog mest med ekonomi och kapitalflöden att göra. Premier Leagues institutionella situation har växt fram i och med att kapitalet har kunnat flöda så fritt in i ligan och dess klubbar, i betydligt högre utsträckning än vad som har varit fallet i andra ligor såsom La Liga och Bundesliga.

Premier Leagues globala appeal är en stor anledning till detta som leder till att TV-avtalen är kontinentalt större än för någon annan liga. Ett annat ägarförhållande i engelska klubbar än i exempelvis spanska och tyska klubbar har gjort att kapital i betydligt högre utsträckning har kunnat komma in också på det viset. Superklubbarna har alltså blivit starkare, och även storklubbarna och numer också de medelstora klubbarna har börjat få rejält med muskler och mjölktänder.

Kapitalet ger självklart andra effekter och skapar också andra mönster av ekonomisk geografi inom den moderna fotbollen. Superklubbarna tar självklart de spelare de vill ha, men mängden av kapital i Premier League gör att merparten av övriga spelare, som fortfarande kan vara väldigt bra spelare, i huvudsak rör sig dit. Och i takt med att den ekonomiska styrkan även i storklubbar och medelstora klubbar ökar så får även sådana klubbar tillgång till dessa spelare.

:::

Be Champions!!

Diffus diskussion om domarstandarden i Premier League

8 januari 2015 10.20, Peter Hyllman

Något som ofta är föremål för diskussion inom den engelska fotbollen är domarna och deras insatser. Jag tycker allmänt sett det där är en rätt svår diskussion både att ha och att följa. Så väldigt ofta är den präglad av olika lagsympatier eller särintressen att det känns som om diskussionen aldrig riktigt förs med helt ärliga uppsåt.

Diskussionerna runt domarnas insatser har även ökat exponentiellt med tiden, och blir alltmer intensiva. Det svåra att bedöma är huruvida ifall detta beror på att domarnas insatser faktiskt blir sämre, om fotbollen i sig har blivit snabbare och mer svårdömd för en enskild domare, eller om det helt enkelt är så att mångfalden av TV-bilder och repriser gör att många fler misstag lyfts fram och förstoras.

Julfotbollen i England har föranlett en bred diskussion om domarnas kvalitet efter en förhållandevis stor mängd uppseendeväckande misstag. Utan tvekan är det ju också så att mycket har gått fel just nu. Frågan är då om detta är en tillfällighet eller ett uttryck för något mer systematiskt i sammanhanget.

Keith Hackett, den förre domarbasen, gick i dagarna ut med ett rejält angrepp på domarna och deras standard, på den officiella domarorganisationen PGMOL, för vilken han alltså tidigare var chef, samt på den nya chefen för samma organisation, Mike Riley. Han menar att domarstandarden har sjunkit sedan hans tid som chef, och menar att Riley bör avgå att fem namngivna domare bör avsluta sina domarkarriärer efter den här säsongen.

Man kan tycka att det är intressant hur Hackett som av en händelse anser att domarstandarden började sjunka först efter att han avgått som chef. Man kan likaväl tycka det är märkligt att Hackett nu framför samma kritik som han offentligt har fördömt flera managers för. Man anar att Hackett har sin egen agenda och sina egna skäl att säga det han gör.

Han får dock medhåll i den offentliga opinionen. BBC gjorde en enkät under gårdagen där det visade sig att 67,5% av de tillfrågade ansåg att domarna presterar sämre den här säsongen än den förra. Nu går i och för sig kunskapsvärdet i en sådan undersökning verkligen att ifrågasätta, men det ger ändå en bild över det allmänna stämningsläget.

Paradoxalt nog beskriver PGMOL en helt annan verklighet. Deras statistik visar hur domarnas prestationer har förbättrats stadigt sedan Hackett avgått som chef för organisationen. 95% (tidigare 94,1%) av de stora besluten fattas nu korrekt, 98% av beslut som fattas inne i straffområdet är nu korrekta, och 99% (92%) av alla offsidebeslut är korrekta. Domarnas fysiska status har dessutom förbättrats.

Det där är en verklighetsbeskrivning som alltså snarare stödjer uppfattningen att misstagen till viss del är tillfälligheter, och att uppfattningen att domarnas standard har sjunkit mer beror på hur enskilda misstag lyfts fram och förstoras. Inte helt onaturligt kanske. Få tänker på när ett beslut fattas korrekt, när däremot ett beslut fattas fel så väcker det mer uppmärksamhet. Och när fem procent av ”stora beslut”, som kan tänkas vara avgörande, fattas fel så blir det självklart en stor grej av det.

Samtidigt så tror jag att man i rätt många andra sammanhang, tänk exempelvis politiska beslut och myndighetsbeslut, skulle vara rätt nöjd med en sådan statistik som PGMOL visar upp. Om 95% av alla stora beslut där var korrekta så kändes det spontant som ett rätt stort fall framåt. Nu kan förvisso dessa beslut vara betydligt mer komplexa, men de behöver heller inte fattas under samma tidspress och offentliga uppmärksamhet.

Man kan självklart ifrågasätta objektiviteten i PGMOL:s siffror, självklart har de ett intresse av att framställa sig själva så bra som möjligt. Men man kan då tycka att det vore rätt lätt att kritisera den metod eller de nyckeltal med vilka de genomfört sin undersökning, en rätt uppenbar måltavla. Att detta inte har gjorts, utan att kritiken är fortsatt allmän och generell, tyder på att det inte har funnits några större anledningar att kritisera undersökningen som sådan.

Keith Hackett blir ju rätt personlig i sin attack. Han namnger fem domare som bör avsluta sina karriärer – Mike Jones, Andre Marriner, Lee Mason, Chris Foy och Lee Probert. Det är oklart varför just dessa fem lyfts fram, om de bevisligen då har presterat sämre än övriga domare och på vad exakt detta omdöme i så fall baseras. Eller om Hackett möjligen har andra personliga skäl att verbalt avrätta just dessa fem.

Så länge som det görs misstag så kommer domarna att vara föremål för diskussion. Och misstag kommer vara oundvikliga, idén att dessa skulle kunna elimineras helt och hållet är i det närmaste vansinnig. Vad man däremot kan påverka och förändra är själva beslutsprocessen, så att effekten av dessa misstag begränsas så mycket som möjligt.

Ett led i detta är att möjliggöra för domare att gå igenom matcher i efterhand och revidera de disciplinära beslut som fattades under matchen. Spelare som fått felaktiga gula och röda kort under matchen slipper då bestraffas för det i efterhand. Likaväl som spelare som orättmätigt klarat sig undan kort under matchen får vad de förtjänar. Det skulle också ge domarna möjlighet att i efterhand tydligare förklara sina beslut.

Videoteknik måste också gå att använda på ett bättre sätt. Målkamera har redan införts. En snabb videogranskning av övriga potentiellt avgörande situationer skulle ge domarna väsentligt bättre förutsättningar att fatta bra beslut. En sådan granskning skulle inte behöva ta många sekunder, och det är en väntan som rimligtvis vägs upp att vi med större sannolikhet slipper några av de främsta upplevda orättvisorna på planen.

Min slutsats är följande. Innan man kritiserar domarna alltför hårt så bör man i alla fall fråga sig om man har gett domarna bästa möjliga förutsättningar och verktyg för att fatta bra beslut. Jag anser inte att domarna någonsin har haft detta och alltså skulle jag hellre rikta min kritik mot detta grundläggande förhållande.

:::

Be Champions!!

Chelsea är fortsatta ligafavoriter av tre skäl

7 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

Det som under lång tid såg ut att bli ett ensamt sprintlopp mot mållinjen har förhållandevis kvickt förvandlats till ett maratonlopp under vårsäsongen mellan två klubbar. Chelsea såg ut att ha tagit ett rejält kommando i tabelltoppen med ett stort poängförsprång, men Man City lyckades på relativt få omgångar knapra upp alla dessa poäng. Endast gjorda mål skiljer nu de båda lagen åt, med exakt 18 omgångar kvar av säsongen.

Det är väldigt imponerande av Man City, som efter vinsten mot Bayern München i Champions League har prickat en rejäl formkurva samtidigt som Chelsea till synes har tappat momentum. Man City har kunnat jobba relativt ostört samtidigt som Chelsea har tvingats hantera en del negativt tumult runt domslut och liknande frågor.

Till synes har således pendeln svängt över till Man Citys fördel i titelstriden, men jag skulle ändå hävda att Chelsea fortfarande är favoriter att vinna Premier League den här säsongen. Och jag skulle vilja påstå att det finns tre tungt vägande skäl till detta:

Spelschemat. Alla matcher är svåra på sitt sätt i Premier League, men Chelsea har det till synes lättaste spelschemat. Den främsta anledningen till detta är en hemmaplansfördel. Chelsea möter Man Utd, Man City, och Liverpool på hemmaplan. Man City å sin sida måste spela borta mot Chelsea, Man Utd, Liverpool och Tottenham. Den mentala bördan att spela på bortaplan kommer väga tungt på Man Citys axlar under våren.

Chelsea är mer effektiva. Trots att de båda lagen för närvarande ligger på exakt samma poäng och målskillnad så finns ändå en del viktiga skillnader om vi ser till lagens resultat. Chelsea har ännu inte vunnit en enda match med 1-0 och har totalt tre uddamålssegrar, Man City har fem. Chelsea håller dessutom betydligt fler nollor. Det må verka betydelselöst men det betyder att Chelsea har en tendens att vara mer effektiva i sitt spel och ha mer marginal i sina vinster, och utslaget över en hel säsong brukar det kunna få viss betydelse.

Skador. Chelsea är omvittnat svåra att göra sönder. Laget är måhända slitet men skador är de förhållandevis befriade ifrån. Man City å andra sidan måste oroa sig över att de har Premier Leagues förmodligen mest begåvade spelare i form av Sergio Agüero, som har betytt väldigt mycket för lagets form och positiva resultat, men som samtidigt har visat sig vara väldigt skadebenägen. Man City framstår som mer känsliga för skador än Chelsea.

Min känsla, lite drygt halvvägs in på ligasäsongen, är att det går hyfsat lätt att hitta sådana här yttre och sakliga skäl för varför Chelsea kommer vinna Premier League. Men det känns betydligt svårare att hitta motsvarande skäl för varför Man City skulle vara favoriter att vinna ligan. Men det är ju det bästa med en blogg med ett levande kommentarsfält, man kan få hjälp med sådana frågor.

:::

Be Champions!!

 

 

 

 

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Assyriska - Hammarby
Onsdag 28 januari kl 18:25
Atletico Madrid - Barcelona
Onsdag 28 januari kl 21:55
Athletic Bilbao - Malaga
Torsdag 29 januari kl 19:55
Getafe - Villareal
Torsdag 29 januari kl 19:55
Sevilla - Espanyol
Torsdag 29 januari kl 21:55