Peter Hyllmans Englandsblogg

Guldet blev till sand: Evertons jakt på den säsong som har flytt

Det är egentligen synd och skam att Everton inte är med uppe i toppen av tabellen och fajtas om ligatiteln den här säsongen. Just den här säsongen låg verkligen fältet helt vidöppet samtidigt som Everton besitter en spelartrupp smäckfull med talang. Något måste den här säsongen gräma Everton som just den missade jättechans den faktiskt var.

Jag har alltid gillat Everton. Av någon anledning jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske för att de alltid har lyckats att vara riktigt rejält uppkäftiga trots små medel, men på helt rätt sätt. Under den senaste tioårsperioden var det David Moyes som så att säga var Everton, en personlighetstyp som onekligen passade väldigt väl in i och med klubben.

Den ljusa punkt jag ändå ser i Evertons bedrövelse den här säsongen är att den innebär en slags återupprättelse för David Moyes. Liksom för övrigt Man Utds väldiga bekymmer även sedan de sparkat Moyes, anställt Louis van Gaal och slängt några hundra miljoner pund på nya spelare, är en form av återupprättelse.

Med Everton var det så klart Roberto Martinez första strålande säsong som fick de skadeglada olyckskorparna att kraxa om att Everton under Moyes minsann inte var så mycket att hänga i julgranen. I slutänden blev det var sig silver eller Champions League för Everton den säsongen, och sedan dess har det blivit alltmer uppenbart att framgången till stor del baserades på den organisation Moyes lämnat efter sig.

Evertons problem är inte målskyttet, endast de tre lagen i toppen av tabellen har gjort fler mål än Everton den här säsongen. Men i termer av insläppta mål måste man istället göra ett besök i botten av tabellen för att hitta klubbar med ett sämre facit än Everton. Roberto Martinez har aldrig varit känd för att vara en defensivt skicklig manager, med Everton visar han varför.

Det är lätt att fastna i fingerpekande när det gäller Evertons defensiva problem, vilket gäller alla lag, i en slags slemmig kombination av skadeglädje och jakt på syndabockar. Tim Howard har fått utstå hård kritik, på samma sång berättigad och obalanserad. John Stones häcklas också i hög utsträckning, naturligtvis till stor del för att han så lätt faller i kategorin av påstått överhypade unga, engelska spelare.

Men Evertons defensiva bekymmer är till största delen kollektiva och kan sammanfattas i några korta punkter:

Lågintensiv bollpress. Everton har en tendens att ge motståndarna alltför mycket tid med bollen. Mer energi verkar läggas på att fundera vad man ska göra med bollen när man får den tillbaka än på att faktiskt vinna tillbaka den. Leicester, Tottenham, Southampton och Liverpool är goda exempel på hur effektivt det kan vara med en högintensiv bollpress.

Press utan understöd. Ett genomgående problem för Everton är att de ger motståndarna alldeles för många öppna lägen att slå inlägg. Ytterbackarna hamnar ofta i obekväma en mot en-situationer de inte behärskar vilket i sin tur drar ut mittbackarna från sina centrala positioner. Evertons båda yttrar måste hitta sina defensiva roller på planen och hjälpa ytterbackarna.

Mentaliteten. Everton har tappat många poäng den här säsongen genom att tappa ledningar och släppa in mål i matchens slutminuter. Det uppstod en intressant kontrast mellan manager och spelare efter matchen mot Chelsea som slutade 3-3 där Roberto Martinez menade att det inte är lagets stil att spela negativt ens i ledning. Spelarna själva uttrycker frustrerat att de måste bli bättre på att spela på resultatet i dessa lägen.

Tongångarna mot Roberto Martinez har blivit alltmer negativa. Mest sticker det förmodligen i ögonen och öronen på Evertonfans när Martinez i princip slår ifrån sig kritiken och menar att det inte går att förvänta sig mer av ett, som han beskriver det, ”nytt lag”. Samtidigt gör sig Leicester, Stoke, West Ham, Watford, Southampton med flera rejält besvärliga för storklubbarna och topplagen.

Martinez egen benägenhet att prata i superlativer om laget, spelarna och sig själv sticker i ögonen på de som ser lagets uppenbara brister match efter match och vecka efter vecka. Supportrar vill känna ett förtroende att ansvariga ledare faktiskt ser problemen och arbetar med att åtgärda dem. Man vill inte tvingas lyssna på beskrivningar av att det alla känner igen som skit i själva verket är en saftig kladdkaka.

Roberto Martinez är en förbannat trevlig manager med Premier League-mått mätt, så man vill att han ska lyckas. Men trevliga och snälla kan också kossorna i hagen vara. De frågor som varje klubb efter en tid måste ställa sig gällande sin manager är följande: Är laget bättre nu än vad det var när han tog över laget och kan vi hålla för troligt att laget de närmaste åren fortsätter utvecklas och bli bättre?

Evertons supportrar, som så entusiastiskt svarade ja på båda dessa frågor under Roberto Martinez första säsong, har alltmer tvingats byta sina uppfattningar. Risken för Roberto Martinez är att Evertons ägare och ledning landar i samma slutsatser – om de över huvud taget bekymrar sig med att ställa sig själva frågan.

På pappret har Everton ett lag som i alla fall den här säsongen skulle kunna utmana om ligatiteln i toppen av tabellen. På gräsmattan spelar dock Everton en fotboll som gör att de ligger närmare nedflyttningsstriden och botten av tabellen. Den diskrepansen är svår för Roberto Martinez att förklara bort med positiva ord, hur han än försöker.

Kvällens match hemma på Goodison Park mot Newcastle blir något av ett vägskäl för Everton den här säsongen. Med en vinst kan de lämna Newcastle och en avlägset hotande nedflyttningsstrid bakom sig och istället flytta tillbaka upp på tabellens övre halva – där de hör hemma. En förlust och Everton måste istället börja se sig över axeln snarare än se framåt.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Februari avgör om Leicester ska betraktas som ett reellt titelhot eller ej

Vi har framför oss några veckor som på sitt eget lilla vis kommer att definiera den här säsongen. Leicester har envist fortsatt att trotsa alla förväntningar att de ska ramla nedåt i tabellen, de leder alltjämt ligan med tre poäng i början av februari, och ändå så väntar alla egentligen mest på att ändå till sist ska ske.

Leicester leder Premier League, men de är inte favoriter att vinna ligatiteln. I den meningen inryms två olika påståenden där minst ett av dessa kan komma att förändras under de kommande veckorna. Leicester möter Liverpool ikväll på hemmaplan, följt av först en bortamatch mot Man City och därefter ännu en bortamatch mot Arsenal.

Logiken dikterar att någon av Arsenal eller Man City, eller kanske till och med båda två, kommer att ta över taktpinnen i ligaspelet och markera sitt revir i toppen av tabellen. Men logik har haft hjärtevärmande lite att göra med Leicesters säsong så här långt. Leicester påminner mest om haren i ett 10,000-meterslopp som med ett varv kvar fortfarande befinner sig i ledningen. Ingen, inte ens haren själv, förväntade sig att möjligheten ens skulle finnas.

Februari är den sista månaden av vintersäsongen. Från och med mars börjar vårsäsongen och den riktiga slutspurten fram till ligaavslutningen. Inget lag har förlorat färre matcher i ligan än Leicester den här säsongen. Bara ett lag i Premier League-historien har lyckats samla på sig lika många poäng som Leicester efter 23 omgångar utan att ha slutat bland de fyra bästa.

Om Leicester kan behålla sin nuvarande eller åtminstone en jämförbar position i tabellen vid februaris slut som de åtnjuter nu så måste de helt enkelt börja betraktas som ett högst reellt titelhot. Definitivt måste de i så fall ses som en klar favorit att plocka en av de fyra Champions League-platserna. Claudio Ranieri har redan fått brottas med frågor om det vore en besvikelse om de nu inte lyckades ta sig till Champions League.

Det är inte första gången den här säsongen som Leicester står inför vad som beskrivs som en definierande månad. Även december sågs som en sådan, med tuffa matcher mot Man Utd, Swansea, Chelsea, Everton, Liverpool och Man City. Från dessa sex matcher plockade de med sig elva poäng. Det testet klarade de med andra ord av med luft ned till ribban.

Februaritestet ser på förhand ut att bli svårare. Två av Leicesters tre förluster den här säsongen har kommit mot Liverpool och mot Arsenal, och mot Man City blev det bara 0-0 hemma på King Power Stadium. Om övriga lag i ligan har haft det svårt att hitta motmedel mot Leicesters snabba och direkta fotboll så är det framför allt dessa tre motståndare som ser ut att ha lyckats bäst. Inte heller ska svårigheten med bortaplan underskattas.

Leicesters stora strategiska fördel under de kommande tre och en halv månaderna är att de kommer vara mycket mer pigga och utvilade. Samtidigt som Arsenal och Man City har ett hektiskt spelschema i vardera tre olika turneringar (plus en Ligacupfinal för Man City), så kan Leicester lugnt inrikta sig på att förbereda sig för och spela en match i veckan. Bara inför kvällens match mot Liverpool har Leicester haft tio dagar av vila och förberedelse, jämfört med Liverpools tre dagar.

Leicesters strategiska nackdel är så klart att om de skulle klara också februaritestet, om än bara med daller på ribban, så är de inte längre enbart den roliga överraskningen däruppe i toppen av tabellen. Från och med mars börjar kraven komma, förväntningarna ökar, frågorna haglar, det är squeaky bum time. Leicester saknar helt vanan att hantera den pressen; Arsenal och Man City, till viss del även Tottenham, gör det inte.

Februari är ett farligt bananskal precis innan Leicester ska bege sig in i den här säsongens sista kurva, och därefter upploppet. Att Claudio Ranieri ändå har tagit Leicester så här långt in på säsongen och fortfarande inte bara med i titelracet, utan i själva verket ledandes titelracet, hör till en av Premier League-erans allra största och mest oväntade bragder. Om han lyckas, om han tar sig hela vägen, om Leicester korsar mållinjen först?

Ja, då är han köng.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Januarifönstrets vinnare och förlorare i Premier League

Ett episkt långsamt transferfönster. Det är det enda rimliga sättet att beskriva vad vi precis har bevittnat i England och i Premier League. Varje försök att göra deadline day till något spännande och sensationellt föll omedelbart och obönhörligen platt till jorden. När Sky rullar i rutan att Bournemouth precis gjort klart med Rhoys Wiggins så fattar man läget.

Nu sitter man mest och försöker avgöra om det ska tolkas som något bra eller som något dåligt. Antingen är det så att de engelska klubbarna har planerat sina säsonger så bra att de i stor utsträckning helt enkelt inte känner sig tvingade att värva i januari. Eller så är det så att de engelska klubbarna helt enkelt inte fått rumpan ur vagnen och åtgärdat ens sina mest uppenbara brister.

Både och kan sägas. Arsenal, Tottenham, Liverpool och Man City är stora engelska klubbar som absolut hade kunnat förstärka under januarifönstret, mer än vad de faktiskt gjort, men som förmodligen gjorde klokast i att vänta då behovet inte är helt omedelbart. Chelsea befinner sig så klart i den besvärliga situationen att de inte vet vem som är manager nästa säsong, och då kan det vara klokt att vila på avtryckaren.

För andra klubbar är läget ett annat. Ett lag som Man Utd har så uppenbara problemområden, så pass mycket resurser att arbeta med, och därtill fortfarande en så tydlig möjlighet att nå sina mål för säsongen, att det framstår som ganska märkligt att de inget alls gör. Det går att ha flera olika idéer om vad denna passivitet egentligen beror på, men effekten talar på förhand knappast till Man Utds fördel.

Genomgående under fönstret är det klubbarna i mitten och i botten av tabellen som har varit verkligt aktiva under januarifönstret. Klubbarna i toppen av tabellen har varit betydligt mer tystlåtna. Det finns en logik i detta så klart då det utan tvivel är så att det är klubbarna i botten av tabellen som har allra mest att förlora. En misslyckad säsong för dem får oundvikligen stora konsekvenser även för kommande säsonger.

Det är svårt att vinna om man inte ger sig in i spelet. Det är däremot desto lättare att förlora. Det är en ganska enkel sammanfattning av hur jag skulle beskriva det här januarifönstrets vinnare och förlorare i Premier League.

VINNARE

(1) Newcastle

Fönstrets stora vinnare. Befinner sig indragna i en svettig nedflyttningsstrid men har börjat hitta formen på slutet. Fick kanske inte total jackpot i och med att deras bud på Saido Berahino inte accepterades, men de behöver inte vara alltför missnöjda med det. Jonjo Shelvey är en skicklig spelare av den typ de precis behövt. Andros Townsend och Henri Saivet är två spännande värvningar till mittfältet och i anfallet har man kompletterat med lånet av Seydou Doumbia från Roma. Håller sig inte Newcastle kvar i Premier League så kan i alla fall ingen anklaga dem för att inte ha försökt.

(2) Stoke

Stoke var inte den klubb som var mest aktiva det här fönstret sett till ren kvantitet av spelare, men de kan mycket väl vara den klubb som har gjort den bästa punktvärvningen. Sent på måndagskvällen meddelades det att Stoke gjort klart med Gianelli Imbula, defensiv mittfältare från Porto, för £18,3m, en rekordsumma för Stoke. Stoke som har gjort ett imponerande jobb med att förstärka sig offensivt skiftade fokus till defensiven och höjde i ett svep klassen på sitt centrala mittfält, ett av Stokes svagare områden. Mark Hughes spann som en katt när nyheten meddelades.

(3) Southampton

Hård konkurrens med framför allt Norwich och Swansea om tredjeplatsen för Southampton men jag gillar skarpt värvningen av Charlie Austin, en anfallare som varit hett villebråd för flera Premier League-klubbar under längre tid. Något är man kanske färgad av Austins succédebut för Southampton men känslan är att Austin kan vara lösningen på ett av Southamptons återkommande dilemman de senaste säsongerna, nämligen bristen på en jämn och konsekvent målskytt längst fram. Och de europeiska cupplatserna är inom klart räckhåll för Southampton.

FÖRLORARE

(3) Bournemouth

Det har inte sparats på kronorna i Bournemouth under januari. Om något så tvärtom. Eddie Howe har med viss rätta pratat om att klubben verkligen har satsat för att hålla sig kvar. Men på vad kan frågas? Benik Afobe är en bra anfallsvärvning, det ska sägas. I övrigt handlar det alltså om Juan Iturbe och Lewis Grabban, två ytterligare anfallare, vars inverkan lär bli tämligen begränsad för Bournemouth. Var tre anfallare verkligen vad Bournemouth först och främst behövde för att hålla sig kvar i Premier League?

(2) Man Utd

Det ser tunt ut i backlinjen och det ser tunt ut i anfallet. Det har man kunnat konstatera under längre tid för Man Utd. Att spelet ser ut som det gör är inget som åtgärdas av att värva spelare, men de mest uppenbara personalbristerna borde rimligtvis försöka åtgärdas. Istället har fler spelare lämnat klubben i januari än vad som har anlänt. Ett något udda beslut kan tyckas, särskilt som Man Utd befinner sig fem poäng bakom säsongens absoluta minimimål, det vill säga Champions League-platserna. Var Man Utds styrelse måhända ovilliga att låta Louis van Gaal spendera mer pengar?

(1) Aston Villa

Alla klubbar i botten av tabellen var aktiva under januarifönstret, vissa av dem till och med väldigt aktiva. Alla utom Aston Villa. Aston Villa är samtidigt den klubb som ligger sämst till av dem alla och som därmed var i absolut störst behov av förstärkningar. Det känns resignerat runt Aston Villa, som om alla mer eller mindre har gett upp säsongen, från spelare och supportrar ända upp till ägare och klubbledning. Remi Garde försökte hålla ett tappert ansikte utåt under måndagen men såg ut att koka inombords. Januarifönstret ökade inte Aston Villas möjligheter att hålla sig kvar i Premier League.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man City ritar om Premier Leagues landskap med Pep Guardiola

Det var världsfotbollens mest välkända hemlighet. Det var samtidigt ett av de märkligare besluten att alls hålla det hemligt. Argumentet var att man inte ville orsaka onödiga spekulationer som skulle sätta press på laget. I själva verket skapade naturligtvis hemlighetsmakeriet spekulationer och desto mer osäkerhet.

Man City bekräftade alltså under dagen att de har gjort klart med Pep Guardiola som ny manager och tränare från och med nästa säsong. Det kom knappast som någon överraskning och Man City bekräftade också att de har befunnit sig i samtal med Guardiola så långt tillbaka som 2012. I Man Citys klubbledning har Guardiola personer han känner väl, och som känner honom väl, sedan tiden i Barcelona.

Mycket talar för att det var Manuel Pellegrini själv som ville att beslutet nu skulle meddelas. Det var självklart ingen bra situation för honom att tvingas hålla masken när alla omkring honom vet vad som är å färde. Pellegrini har visat sig vara ett föredöme av professionalism och har utfört sitt uppdrag i klubben med en värdighet som hans företrädare aldrig var förmögen, samtidigt som han tog klubben framåt både i England och i Europa.

Beslutet att ta in Pep Guardiola som manager är trots det självklart. Guardiola är en etablerad världstränare, med ett enastående facit och ett väldigt positivt renommé. Man City har på åtta år steg för steg tagit sig hela den långa vägen fram till den europeiska eliten. Med Pep Guardiola vill man så ta nästa steg, kanske det sista steget, till att också bli en av den europeiska elitens dominerande superklubbar.

En av Pep Guardiolas viktigaste uppgifter i Man City blir att ge vad som på pappret är ett lag av världskaliber en tydlig identitet. Man City har världsspelare på de flesta positionerna på planen men på gräsmattan har alla delar inte alltid hängt samman i en effektiv helhet. Pep Guardiola måste få ihop pusslet. Man City kan stundtals vara otroligt charmiga i sitt spel, men bristerna i spelets systematik och lagets organisation har också kostat dem.

Den lagdel som Pep Guardiola framför allt måste arbeta med är Man Citys centrala mittfält. På övriga positioner har Man City mängder av högklassiga spelare men centralt mittfält består i för hög utsträckning av godkända spelare med Premier League-mått mätt, inte världsspelare. Bristerna i detta avseende har framför allt försatt Man Citys backlinje i stora problem, vilket exploaterats av motståndet såväl i Premier League som i Champions League.

Med Pep Guardiola får vi även se om den possession-fotbollen, en fotboll baserad på och driven av i huvudsak eget bollinnehav, kan vinna reell framgång också i Premier League. Inte minst Louis van Gaals form av possession-fotboll har ju misslyckats spektakulärt. Men skillnaderna är många. Guardiola har under sin tid i Bayern visat sig betydligt mer anpassningsbar och flexibel än van Gaal. Guardiolas version av possession-fotboll är därtill väsentligt mycket mer direkt än van Gaals.

Men det ska heller inte hymlas med att Man City och Premier League utgör den absolut största utmaningen hittills i Pep Guardiolas karriär. Det höga tempot, fotbollskulturen, det intensiva matchandet, inte minst den intensiva konkurrensen match efter match, vecka ut och vecka in, är något han helt enkelt inte kan vara van vid eller har upplevt förut. Det talar samtidigt till hans fördel att det är en utmaning han eftersträvar.

Barcelona och Real Madrid, kanske till viss del också Bayern München och PSG, attraherar fortsatt och av ett flertal olika skäl alltjämt världens kanske absolut bästa spelare. Med Arsene Wenger, Jürgen Klopp och nu också Pep Guardiola i Premier League, och med Chelsea jagandes ny manager samt José Mourinho vankandes otåligt runt Old Trafford, är det en tydlig trend att världens bästa managers söker sig till Premier League.

Den spontana reflektionen kring detta är att med alla dessa färgstarka karaktärer i Premier League, dessutom i klubbar som konkurrerar så hårt med varandra, så finns det alla chanser i världen att bli ganska bråkigt i Premier League de kommande åren.

Anställningen av Pep Guardiola är självklart en riktigt kraftmarkering och styrkedemonstration av Man City gentemot övriga konkurrenter i Premier League. Inte minst Chelsea och Man Utd har ett digert arbete framför sig att svara upp på denna utmaning som Man City nu lanserar. Liksom Chelsea gjorde för ett drygt årtionde sedan så har Man City i viss utsträckning med anställningen av Guardiola ritat om landskapet i Premier League.

Farhågan är självklart att beskedet att Manuel Pellegrini lämnar efter säsongen och Pep Guardiola kommer att ta över, kommer påverka Man City negativt under resten av den här säsongen. Så blev förvisso inte fallet för Bayern München när de befann sig i exakt samma situation för tre år sedan. Minst sagt tvärtom. Manuel Pellegrini är professionell, spelarna är proffs som också vill visa att de ska vara en del av Man Citys framtid, viljan att vinna försvinner inte.

För Man City är anställningen av Pep Guardiola framför allt en triumf för klubbens långsiktighet och strategiska planering. De har valt att ta det långa perspektivet och med det i sikte valt att vänta på Guardiola, och inte hastat iväg med några av de andra världstränare som blivit tillgängliga under tiden, såsom Carlo Ancelotti och Jürgen Klopp. Där det har varit spretigt och virrigt i Chelsea och Man Utd, har Man City hela tiden arbetat med en tydlig plan.

Man Citys projekt har hela tiden varit baserad på att förmågan och försöken att värva de absolut största och bästa spelarna. När Man City nu tar sista steget upp till den högsta europeiska eliten av dominerande superklubbar så tar man sitt avstamp genom att anställa en av världens absolut största och bästa managers.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Transferkollen den 1 februari

Under de sista dagarna av ett transferfönster förväntar man sig mest av allt nyheter om spelare som kommer till klubbar. Men under söndagen var istället den största nyheten om en spelare på väg att lämna sin klubb. John Terry lät meddela att Chelsea inte skrev på något nytt kontrakt med honom och att han lämnar klubben efter säsongen.

Chelsea själva var ganska noga med att påpeka att det där kan komma att förändras under de närmaste månaderna. Av det får man anta att Chelsea själva först vill avvakta dels vad en ny manager har för uppfattning och önskemål i frågan, dels kanske mer konkret hur det går med värvningar av nya mittbackar såsom exempelvis John Stones.

Ser man beslutet att inte förlänga med John Terry enbart som en slags kontraktspolicy så är det svårt att se det kloka i den. Terry borde rimligtvis få möjligheten att spela ut hela sin karriär i klubben han har personifierat i två årtionden. Han fungerar utan tvivel åtminstone som en bra backup i mittförsvaret och vore en viktig ledargestalt i spelartruppen.

Men kanske är det också där skon klämmer. Varje gång under de senaste tio åren som en manager i Chelsea har utmanat Terrys status i laget så har det medfört politiskt trubbel, och denne managers dagar har oundvikligen varit räknade. Att acceptera en förändrad och förminskad roll i spelartruppen är inte något alla spelare klarar av.

Chelsea måste självklart se till framtiden. John Terry vid 35 års ålder kan omöjligtvis spela samma roll i den framtiden som en John Terry vid 20 eller 25 års ålder hade kunnat. Vill Terry ändå fortsätta spela frekvent och regelbundet riskerar han bli en bromskloss för Chelseas utveckling. Men det känns tråkigt och kostsamt om det ska behöva bli på det viset.

Under helgen har ett antal värvningar till Premier League blivit klara. Vi kör därför ett sista uppsamlingsheat under transferfönstrets deadline day och avvaktar vad mer som sker under eftermiddagen och kvällen. Betygskalan är den vanliga för den här bloggen.

Alexandre Pato, Corinthians till Chelsea. En värvning som känns större av att det är ett så pass välkänt namn. Patos agent var på väg till mer eller mindre varenda engelsk klubb under någon månad men det blev alltså Chelsea till sist. Värvas som backup med den svaga förhoppningen att han kan växa ut till något mer än så över tid. Godkänd (++)

Patrick Bamford, Chelsea till Norwich. Bamford fortsätter att lånas ut än hit och än dit och det säger kanske något om hans status i Chelsea att Pato värvas in innan han får chansen. Lånesejouren i Crystal Palace blev helt misslyckad för Bamford och det är svårt att se att han ska få något större genomslag i Norwich. Godkänd (++)

Matt Miazga, New York Red Bulls till Chelsea. En av de mest lovande, unga amerikanska spelarna på väldigt länge. Uppfattas allmänt som en av de bästa mittbackarna i MLS redan vid blott 20 år och det är inte svårt att se att Chelsea hoppas ha värvat en långsiktig förstärkning till sitt åldersstigna mittförsvar. Väl godkänd (+++)

Alberto Paloschi, Chievo till Swansea. Det finns något charmigt välbekant med att en ny manager väldigt gärna vill värva in en egen anfallare som de är bekanta med till sitt lag. Så också Francesco Guidolin med Paloschi. Swanseas målproduktion är inte vad den borde ha varit, Paloschi har visat förmåga att göra mål i Chievo. Hans ankomst betyder att Bafetimbi Gomis dagar troligtvis är räknade. Med beröm godkänd (++++)

Mario Suarez, Fiorentina till Watford. Suarez är meriterad både från Fiorentina och Atlético Madrid, där han spelade under Quique Sanchez Flores, utan att ha gjort något större avtryck i någon av klubbarna. Kompetent defensiv mittfältare som ger Watford bättre bredd och förhoppningsvis högre kvalitet på en för dem mycket viktig position. Väl godkänd (+++)

Sandro, QPR till West Brom. För några år sedan var Sandro en beundrad spelare i Premier League och i Tottenham, innan skador satte stopp för hans fortsatta utveckling. Hans tid i QPR har knappast gjort någon lycklig, men det kan säga lika mycket om sammanhanget. West Brom jagar ett stabilt alternativ till Claudio Yacob, kan Sandro återfinna formen från Tottenham är det en riktigt bra värvning av West Brom. Väl godkänd (+++)

Emmanuel Emenike, Fenerbahce till West Ham. Kortsiktigt lån av West Ham i syfte att täcka upp för en ständigt skadad Andy Carroll, som man kan tänka sig förvandlas till något permanent om Emenike lyckas under våren. Slaven Bilic är väl bekant med Emenike som de senaste åren har varit en pålitlig målskytt både i Spartak Moskva och Fenerbahce. En värvning som kan visa sig värdefull för West Ham. Väl godkänd (+++)

:::

Fotbollskanalen kör Superlive från och med 16:00 fram till dygnets små timmar med allt snack rörande deadline day. Värvningar som fortfarande befinner sig i olika stadier av pipelinen är:

SAIDO BERAHINO – West Broms problembarn som drar åt sig intresse från flera klubbar, och då inte minst Newcastle som dragit iväg ett bud motsvarande £25m enligt ryktet. Tottenham och Stoke lurar också i vassen.

SEYDOU DOUMBIA – Newcastle verkar dock ha fler måltavlor och rapporteras i praktiken ha gjort klart med lånet av Doumbia från Roma. Oklart om och hur det påverkar deras intresse för Berahino.

GIANELLI IMBULA – Stoke sägs ligga mycket nära värvningen av den här talangfulle defensive mittfältaren från Porto. Undrar just vem som har dopat Stokes scoutingavdelning.

OUMAR NIASSE – Everton jagar anfallare och det sägs bara vara formaliteter kvar innan man gör klart med Niasse från Lokomotiv Moskva för den svettiga summan av £13,5m.

LOIC REMY – Det har inte blivit någon lyckad Chelseasejour i Chelsea för Remy och Leicester sägs rycka i honom och tror sig ha goda chanser nu när Pato har kommit till Chelsea.

ALEX TEIXEIRA – Kanske januarifönstrets mest spektakulära och utdragna saga ser ut att inte bli av. Shakhtar sägs kräva £53m för spelaren och det återstår att se om en klämtande klocka kan få parterna att närma sig varandra.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Premier Leagues tio bästa januarivärvningar

No value on the market. När det yttras brukar det antingen vara ett omdöme att det inte finns några spelare tillgängliga på spelarmarknaden för vad som är att betrakta som rimliga summor, eller ett allmänt yttrande med vilket en manager urskuldar att hans klubb inte köper några nya och häftiga spelare just under det transferfönstret.

Januari är en särskilt svår månad att handla spelare under. Det brukar de flesta vara ganska överens om. Få klubbar är villiga att bli av med sina bästa spelare mitt under säsongen. De klubbar som å sin sida är ute efter att köpa spelare i januari gör det ofta för att lösa något mer eller mindre akut problem och sitter således i ett riktigt aptaskigt förhandlingsläge.

Januarivärvningar är därför i förmodligen större utsträckning än vad man kan kalla för sommarvärvningar svårare att lyckas med. De är genomgående sämre researchade än andra värvningar, de kastas direkt in i hetluften med en betydligt kortare startsträcka, och de är i större utsträckning belastade med höga krav och förväntningar sett till säsong och transfersumma.

Det utesluter naturligtvis inte att det har funnits januarivärvningar i Premier League som har blivit riktigt lyckade. Kort sagt succéer, även om det heller inte hör till vanligheterna. De tio bästa januarivärvningarna under Premier League-eran ser, enligt mitt sätt att se på saken, ut som följer:

(10) Clint Dempsey, New England Revolution till Fulham, 2007

Blev den dyraste spelaren att värvas från MLS när Fulham köpte honom för £4m i januari 2007. Utvecklades till en av klubbens bästa och viktigaste spelare under en period när Fulham hade sina kanske största framgångar i Premier League, och dessutom tog sig hela vägen till final i Europa League. 60 mål på 232 matcher i Fulhamtröjan är ingen dålig bedrift och få amerikanska spelare kan hävdas ha gjort ett större avtryck än just Dempsey.

(9) Christophe Dugarry, Bordeaux till Birmingham, 2003

Invald i Birminghams Hall of Fame. Det säger kanske något om den kultstatus som Dugarry åtnjuter i Birmingham. Birmingham hade precis tagit sig tillbaka till Premier League för första gången på många år och kämpade med näbbar och klor för att hålla sig kvar. En inspirerad Dugarry bidrog med bland annat fem mål på fyra matcher under våren att lyfta Birmingham upp ovanför nedflyttningsstrecket till en slutlig 13:e plats.

(8) Javier Mascherano, West Ham till Liverpool, 2007

Många höjde på ögonbrynen när West Ham under sommaren 2006 meddelade att de värvat Javier Mascherano och Carlos Tevez. Lyckan skulle bli kortvarig för West Ham. Mascherano blev bara kvar ett halvår i klubben innan Liverpool blev de första att dra nytta av situationen. Under tre och en halv säsong var Mascherano en viktig del av ett av ligans bästa centrala mittfält när Liverpool kämpade i toppen av såväl Premier League som Champions League.

(7) Mikel Arteta, Real Sociedad till Everton, 2005

Det är lätt att låta efterklokheten färga minnet av saker. David Moyes har fått ett försvagat renommé av sitt misslyckande i Man Utd. Artetas begränsade framgångar med Arsenal har sänkt hans kurs i onödan. Men det fanns goda skäl varför Arsenal en gång värvade Arteta, och på Evertons centrala mittfält bidrog han med bollsäkerhet, passningsskicklighet och kreativitet på ett sätt som gjorde Everton till ett ständigt farligt fotbollshot.

(6) Robert Huth, Stoke till Leicester, 2015

Kanske den spelare på listan som har haft allra mest direkt och påtaglig impact på sitt lag. Leicester låg drop dead sist i Premier League i januari för ganska precis ett år sedan, mycket på grund av ett allt för svagt försvarsspel. Lånet av Huth från Stoke, som skulle permanentas under sommaren, blev den kanske tydligaste vändpunkten. Leicester iscensatte en anmärkningsvärd räddning av säsongen och exakt ett år senare leder Leicester Premier League.

(5) Gary Cahill, Bolton till Chelsea, 2012

Ingen spelare har med ett engelskt lag på så kort tid vunnit samtliga stora titlar sedan han kom till klubben. I tur och ordning FA-cupen, Champions League, Europa League, Ligacupen och Premier League. Det var minst sagt ett helt okej byte Cahill gjorde där januari 2012, från nedflyttningsstriden med Bolton raka vägen in i Champions League-hetluften med Chelsea. Det var inget lätt försvar att slå sig in i, Cahill lyckades.

(4) Riyad Mahrez, Le Havre till Leicester, 2014

Det här är egentligen en slamkrypare, i och med att Leicester faktiskt inte spelade i Premier League när värvningen gjordes. Men låt gå. Mahrez värvades för jordnötspengar under januarifönstret och var en bidragande faktor bakom Leicesters seger i The Championship och uppflyttning till Premier League. Han var den offensive spelare som främst bidrog till Leicesters vändning under första våren, och nu är han en av ligans mest spännande spelare.

(3) Patrice Evra, Monaco till Man Utd, 2006

Om första intrycket ska vara avgörande så hade det här snabbt avfärdats som en riktig fiaskovärvning. Utbytt redan i halvtid när Man Utd-floppförlorade ett derby mot Man City. Men Evra skulle komma tillbaka och under de kommande åtta säsongerna var han konsekvent en av ligans och världens absolut bästa vänsterbackar, bidrog starkt till en av Man Utds bästa perioder under vilket laget både vann ligan tre säsonger i rad samt spelade tre finaler i Champions League.

(2) Luis Suarez, Ajax till Liverpool, 2011

Om man skulle göra en lista över de bästa anfallarna som spelat i Premier League så skulle Suarez utan tvekan vara en av de hetaste kandidaterna i toppen av den listan. Riktigt så bra såg det kanske inte ut i början av hans tid i Liverpool och ett tag såg hans bristande disciplin ut att bli en för stor belastning för klubben. Men under en enastående säsong fick han Anfield att hoppa, skaka, koka och drömma.

(1) Nemanja Vidic, Spartak Moskva till Man Utd, 2006

Att vara mittback är aldrig lika sexigt som att vara anfallare, men kanske inte mindre viktigt. En lista över Premier Leagues absolut bästa mittbackar någonsin blir sannerligen inte lång, men Vidic är given på den. Hårdför, kompromisslös, positionssäker och brytningsskicklig, en tongivande ledargestalt i ett av världens absolut bästa försvar under dessa år. Värvad för £6m från Spartak Moskva. Där kan man snacka om value on the market.

:::

FA-CUPENS FEMTE OMGÅNG:

Reading vs West Brom/Peterborough. Tony Pulis säger sig vilja satsa på FA-cupen den här säsongen, och lottningen har onekligen gett honom hyfsat rakt spår ända fram till kvartsfinalerna. Men det gäller ju att vinna matcherna också, omspel mot Peterborough var kanske inte vad han räknat med.

Chelsea vs Man City. Omgångens stormöte och rackarrysare. Chelsea ser under Guus Hiddink piggare ut än på länge, och ser säkert det här som en möjlighet att revanschera sig för en katastrof till säsong. Tuffast möjliga möte för Man City som dock inte lär vika ner sig.

Shrewsbury vs Man Utd. Louis van Gaal kan nog klaga på att ha både det ena och det andra emot sig den här säsongen, men knappast lottningarna. Det var en rejäl vändning i slutminuterna Shrewsbury svarade för mot Sheffield Wednesday, belöningen blev alltså denna chans till cupset.

Watford vs Leeds. Det verkar vara Watfords lott att slå ut klassiska engelska lag den här säsongen. Upp poppade Odion Ighalo med ett vinstmål i slutminuterna mot Nottingham Forest, och nu är det alltså Leeds tur. Leeds ska dock inte underskattas, och de ser nog chansen att ta sig till kvartsfinal.

Tottenham vs Crystal Palace. Ingen drömlottning för något av lagen precis. För Tottenham är FA-cupen en given titelchans bland flera den här säsongen, och hemmaplan borde hjälpa dem att klara den här uppgiften. Dock måste de betvinga sin gamle nemesis alternativt hjälte, Adebayor.

Blackburn vs Liverpool/West Ham. Blackburn imponerade mot Oxford i fjärde omgången och hoppas förmodligen på ett lokalt möte med Liverpool i femte rundan. Det beror nog till stor del på hur Jürgen Klopp väljer att ta ut laget till returen på Boleyn Ground.

Bournemouth vs Everton. En riktig godbit i gottepåsen. Bournemouth är absolut inte ofarliga och det här kan bli en riktigt underhållande match mellan två spelande och öppna, stundtals förmodligen alltför öppna, lag. Oklart vilka som är vinnare när krutröken skingras.

Arsenal vs Hull. Titelförsvararna Arsenal fortsätter få ytterst överkomliga lottningar och då inte minst på hemmaplan. Arsenal självklart stora favoriter här. Hull, som leder The Championship och hoppas på uppflyttning, får ett jättetest att brottas med.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Fortsätter Chelseas tradition av misslyckade anfallsvärvningar med Alexandre Pato?

Chelsea är tvivelsutan en av Premier League-erans absolut mest framgångsrika klubbar. Ända sedan Roman Abramovich köpte klubben för snart 13 år sedan har Chelsea varit en av ligans toppklubbar, konsekvent ramstarka lagbyggen baserade på ett antal ledargestalter och runt omkring dem spelare av allra högsta kaliber.

Ett Chelsea under de senaste tio-tolv åren har varit väldigt välorganiserade och svåra att bryta ned. Det har varit ett lag präglat av extremt skickliga målvakter, försvarare och mittfältare. Petr Cech, John Terry, Ricardo Carvalho, Ashley Cole, Branislav Ivanovic, Claude Makelele, Frank Lampard, Michael Essien, Michael Ballack och så vidare – listan av världsklasspelare kan göras lång.

Men rör man sig uppåt till anfallet blir det omedelbart tunnare. Naturligtvis dyker Didier Drogba upp snabbt men därefter får man tänka länge och väl innan man till sist ger upp. Att hitta och värva anfallare har helt enkelt varit en av Chelseas svaga punkter. Man kan så klart hävda att Chelsea inte har behövt värva anfallare med Drogba i laget, men det har å andra sidan inte hindrat dem från att försöka – tvärtom!

Det är på sitt sätt uppseendeväckande eftersom Chelsea innan Roman Abramovich tog över klubben snarast var kända för sina spektakulära anfallare, med namn som Jimmy-Floyd Hasselbaink, Eidur Gudjohnsen, Gianfranco Zola, Gianluca Vialli med flera. Men den traditionen fick sig med andra ord ett något abrupt slut.

Chelsea därefter har varit om inte sämst i Premier League på att värva anfallare, så i alla fall den klubb som misslyckats mest frekvent och mest spektakulärt. Det har varit ineffektivt, det har pajat mer än vad det har lagat, och det har inte minst sagt varit obscent dyrt. Och hade man inte haft Didier Drogba att falla tillbaka på under dessa år så hade det förmodligen varit betydligt mer uppmärksammat.

Kanske började det med Hernán Crespo, stor målskytt i Serie A som däremot aldrig lyckades hitta målfötterna i Chelsea. Ungefär samtidigt med Crespo kom Mateja Kezman till klubben, vilket blev en i stora drag misslyckad historia som Chelsea brottades med juridiskt i många år därefter. Det var tidiga försök att värva stjärnor som kulminerade med det lika onödiga som misslyckade köpet av Andriy Shevchenko, en värvning som föranledde José Mourinhos första exit från Chelsea.

Åren därefter lugnade Chelsea ned sig en aning. Istället värvades något mindre profilstarka spelare som man hoppades skulle kunna utvecklas i Chelseatröjan, exempelvis Salomon Kalou och Florent Malouda, men ingen av dem kan sägas ha motsvarat klubbens förhoppningar. Värvningen av Nicolas Anelka i januari 2008 var ett första exempel på vad som skulle bli flera vad man kan kalla för nödvärvningar, och förmodligen den mest lyckade. Anelkas framgång i Chelsea var blandad.

Den mest spektakulära nödvärvningen av dem alla var med tämligen bred marginal £50m-värvningen av Fernando Torres i januari 2011. Inte minst sett till priset kommer den här värvningen under lång tid framöver rankas väldigt högt om inte högst upp av alla totalmisslyckade värvningar i Premier League, möjligen i konkurrens med den andra samtidiga anfallarvärvning den i sin tur gav upphov till.

Efter Fernando Torres har ett koppel anfallare värvats till Chelsea utan att lyckas ha gjort något som helst avtryck, bland dem Demba Ba och Loic Remy som kort tid efter att de värvats betraktats som överflödiga. En annan speciell kategori av värvningar är unga anfallare som tagits till klubben men aldrig vare sig fått eller tagit chansen – här kan nämnas Shaun Wright-Phillips, Daniel Sturridge, Romelu Lukaku, Victor Moses, Scott Sinclair med flera.

Den spelare som till sist skulle ersätta Didier Drogba blev Diego Costa, och det är kanske det närmaste Chelsea har kommit att göra en anfallarvärvning med samma kvalitet och kaliber som just Drogba. Samtidigt är juryn fortfarande ute vad gäller Costa, vars första säsong inleddes väldigt starkt men som därefter visat sig vara både skadedrabbad och humörstyrd. Hans svaga insatser är en anledning till Chelseas stora problem den här säsongen.

Vid sidan av Diego Costa har en annan kategori av anfallare börjat värvas till Chelsea, vad som skulle kunna kallas för långskottvärvningarna, stora namn med gamla meriter men tveksam effekt för Chelsea. Det började med Samuel Eto’o, fortsatte inför den här säsongen med Radamel Falcao, en spelare som redan fått chansen en säsong i Premier League utan att göra något som helst avtryck.

Det är i den kategorin som Chelsea nu gör ett nytt försök med lånet av Alexandre Pato, också han ett stort namn med gamla meriter som Chelsea väljer att ta något av en chansning på. Pato är förvisso bara 26 år gammal så här långt, men har varit väldigt skadedrabbad och har tillbringat de senaste åren i Brasilien. Det är med andra ord en spelare som befinner sig långt bort från den succé han gjorde i unga år med Milan.

Risken är självklart mindre för Chelsea i och med att de den här gången inte har köpt en anfallare utan istället valt att låna Pato. Det ger så klart dem möjlighet att utvärdera spelaren under en halv säsong innan de därefter bestämmer sig för om det är värt besväret. För Alexandre Pato är det så klart en chans att hitta tillbaka in i den europeiska elitfotbollen. För Chelsea är känslan att de fortsatt bara söker möjliga reserver till Diego Costa.

Det är ett försök värt att göra. Men det är samtidigt en värvning som inte på något uppenbart eller särskilt troligt sätt kommer göra Chelsea mindre känsliga för de brister som finns i lagets anfallsspel, som i väldigt hög utsträckning är beroende av en frisk och spelsugen Diego Costa, vilket under hans 18 månader i klubben har visat sig vara en bristvara.

Det vore fel att på förhand beskriva Alexandre Pato till Chelsea som någon särskilt bra värvning. Men det är utan tvekan en värvning som, sett till de befintliga alternativen i laget, är värd att göra, och kan visa sig vara väldigt värd att göra.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Bolton i fritt fall efter att ha trotsat stjärnfysikens lagar

Bolton Wanderers. Längst ned i botten av The Championship. Tre vinster på 28 ligamatcher, fem poäng upp till nedflyttningsstrecket. På språngmarsch ned i League One. Skuldsatta till en summa om £173m, en hiskelig summa för vilken som helst klubb, än hellre i The Championship. Sedan flera veckor tillbaka har man inte kunnat betala vare sig spelare eller anställda några löner, klubben befinner sig under ett ständigt hot om tvångsförvaltning.

Bolton utgör den engelska fotbollens just nu kanske mest talande exempel för den så kallade Premier League-drömmen. Flera klubbar har tagit stora ekonomiska risker för att ta sig upp i Premier League. Andra klubbar såsom Bolton drog på sig stora ekonomiska kostnader för att hålla sig kvar i Premier League.

För tio år sedan såg allt så annorlunda ut. Bolton slutade bland Premier Leagues åtta bästa lag fyra säsonger i rad. Flera av fotbollens världsnamn skrev på för Bolton. Youri Djorkaeff och Vincent Candela, världsmästare med Frankrike. Den japanske ikonen Hidetoshi Nakata. Fernando Hierro och Ivan Campo med bakgrund i Real Madrid. Nicolas Anelka, Jay-Jay Okocha och Jared Borgetti var andra av tidens stora namn i klubben.

Från det att Bolton gick upp i Premier League från och med säsongen 2001-02 till dess att de elva år senare, 2011-12, åkte ur Premier League igen, så var de vid sidan av de så kallade fyra stora klubbarna, den klubb som presterade de jämnaste resultaten och tabellplaceringarna. Sam Allardyce blev ett namn inom engelsk fotboll med sitt sätt att kombinera brittiskt fysisk fotboll med individuell stjärnglans.

Var och hur gick det fel är ett ständigt diskussionsämne runt Macron Stadium och Bolton Wanderers.

De flesta verkar överens om att problemen slog rot under Boltons strålande och storstilade tid i Premier League. Med ambitionen att hålla sig kvar i Premier League och fortsatt jaga på tabellens övre halva drog klubben på sig kostnader som dess intäkter inte förmådde täcka. Lagets importerade stjärnor tjänade med Boltons mått mätt enorma löner. Klubbens underskott omvandlades till lån av Boltons ägare Eddie Davies.

Davies drev klubben utan någon egentlig insyn från någon annan. Få om någon visste alltså om hur illa ekonomiskt ställt det egentligen var med klubben. Det är inte heller helt långsökt att tänka sig att klubbens framgångar, och de spektakulära spelarköpen, distraherade många från att alls ställa besvärliga frågor, och de som eventuellt ändå gjorde det tystades ned som gnällspikar av en entusiastisk majoritet. Bröd och skådespel.

Bolton åkte ur Premier League säsongen 2011-12. En redan ansträngd ekonomi knäcktes under sin egen tyngd när intäkterna sjönk som en sten efter några säsonger i The Championship. De årliga förlusterna har varit så höga som £50m bara under en enda säsong. Mattan rycktes slutligen undan under klubbens fötter när Eddie Davies lät meddela att han inte längre hade för avsikt att med egna medel täcka klubbens underskott.

Ilskan är stor i samhället och bland supportrarna. Publiken har i stor utsträckning uttryckt sin frustration genom att strunta i att gå på lagets hemmamatcher. När Bolton spelade sin omspelsmatch mot Eastleigh i förra omgången av FA-cupen kom bara drygt 8,000 åskådare. Kanske är det också så att fansen inte har lust att skicka in mer pengar i ett Bolton under nuvarande ägare och ledarskap.

Motgångarna verkar ändå ha samlat supportrarna. Snart 10,000 supportrar har skrivit upp sig medlemmar i Boltons Supporters’ Trust. Under ledning av klubbens ikoniske spelare John McGinlay vill supportrarna genom stiftelsen få inflytande över vilka som köper klubben från Eddie Davies, samt garantera en ökad transparens och ett större finansiellt ansvarstagande. Förhoppningen är att undvika att klubben sätts under tvångsförvaltning, vilket skulle mer eller mindre garantera nedflyttning.

FA-cupen brukar vara ett välkommet uppehåll från vardagens besvär för klubbar med problem. Inte för att det märktes på Bolton i tredje omgången där de var otäckt nära att åka ur mot icke-ligalaget Eastleigh, lägst rankat av alla återstående lag. Det krävdes omspel på hemmaplan för att ta sig vidare och väl i omspelet tog Eastleigh ledningen innan Bolton vände och lyckades avgöra med ett mål i slutminuterna.

Därmed tog sig Bolton trots allt till fjärde omgången. Väl där möter de en annan klubb i The Championship med en likartad historik av Premier League-relaterade finansiella bekymmer, och med samma besvärliga relation mellan fansen och klubbens nuvarande ägare. Om inte matchen i sig ger upphov till samtal så kan Boltons och Leeds fans helt säkert kunna fördriva tiden med att diskutera vilka som egentligen är fjättrade vid den sämsta ägaren.

Bolton och Leeds. Två klubbar som under olika tidsperioder lät sig förföras av stjärnglittret i Premier League, dess bröd och dess skådespel. En slags hybris som de fortfarande, flera år i efterhand, måste betala för. Leeds befinner sig betydligt längre längs den resan, och kanske kan Bolton dra lärdom av Leeds resa, både vad gäller vad som krävs och vad de absolut till varje pris måste försöka undvika.

Både Leeds och Bolton har tvingats lära sig den hårda vägen att ingen klubb i längden kan trotsa fotbollens stjärnfysik.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Transferkollen den 29 januari

Än en gång däran, bröder, än en gång däran. Trotsa vi hatet och vreden. Det är fredagskväll och därmed är det dags att än en gång, till och med en sista gång samla ihop vad som har hänt i transferväg till Premier League under den gångna veckan.

Januarifönstret stänger på måndag kväll. Vilket innebär att vi samtidigt som vi har en brinnande FA-cuphelg borde kunna se fram emot ett hyfsat aktivt veckoslut på transfermarknaden när de engelska klubbarna obönhörligt närmar sig den så kallade punkten utan återvändo.

Det finns en hel del att hålla ett getöga på under dessa tre-fyra återstående dagar. Har Arsene Wenger snöat in på ett Nigeriabrev för mycket? Lyckas Alex Teixeira gråta sig till en flytt från Ukraina till Liverpool? Blir det en flytt till England för Alexander Pato? Lyckas och vill någon klubb befria Saido Berahino från sitt slavkontrakt med West Brom? Fanns det egentligen någon säljklausul i Man Utds nya kontrakt med David De Gea?

Hittills under januari är det ju i första hand lagen i botten av tabellen som har viftat flitigast med sina kreditkort. Det är fascinerande summor inte minst sett till att tre av dessa fem lag förmodligen kommer åka ur Premier League. Hittills den här säsongen har Aston Villa spenderat £52m, Newcastle £81,6m, Sunderland £30,75m and counting, Norwich £31,5m samt Bournemouth £41m på nya spelare.

Men i princip ingen action alls med andra ord för de riktigt stora klubbarna, med något enstaka undantag. Både ovanligt och anmärkningsvärt sett till de rent reella behoven får man lov att säga. Kommer det bli ändring på detta under januarifönstrets sista dagar?

Betygskalan är den vanliga för den här bloggen.

Emmanuel Adebayor, fri till Crystal Palace. Här kan man tala om att det är svårt att bestämma sig om en värvning. Vi vet att Crystal Palace är i stort behov av en skicklig anfallare. Vi vet också att Adebayor i sina bästa stunder är en gudabenådad anfallare men att dessa bästa stunder är få och kortvariga. Så värst stor risk tar dock inte Crystal Palace med Adebayor och med 15 matcher kvar av ligasäsongen behöver man för tillfället inte titta så långt bortom Adebayors förväntade inledande effekt. Med beröm godkänd (++++)

Lamine Koné, Lorient till Sunderland. Kvantitet snarare än kvalitet verkar så här långt vara Sam Allardyces recept för att få ordning på sin felande backlinje. Det receptet har knappast varit Sunderland till hjälp genom åren. Från Lorient hämtar nu Sunderland alltså en mittback, och det känns som vanligt som att det kan bli godkänd men knappast spektakulär. Ytterst tveksamt om det är en värvning som kan göra någon betydelse för Sunderland den här säsongen. Godkänd (++)

Daniel Amartey, FC Köpenhamn till Leicester. Imponerade stort när han spelade i Djurgården under två säsonger för några år sedan innan flyttlasset drog vidare till Köpenhamn. Det råder ingen tvekan om att Amartey är en talangfull spelare, både som försvarare och mittfältare, som passar ganska väl in i den typ av värvningar som Leicester har lyckats så bra med på senare år. Steget upp till Premier League är inte något litet steg men Amartey har förutsättningarna att lyckas. Väl godkänd (+++)

Andros Townsend, Tottenham till Newcastle. Tänk att det bara vara några få år sedan som Townsend var firad ung spelare som succédebuterade i landslaget och spåddes en lysande framtid. Sedan verkar han minst sagt ha hamnat på kant med tillvaron, tränarna och Mauricio Pochettino. Talangen kan dock inte ha försvunnit det är en spännande värvning som Newcastle faktiskt gör här, och Townsend borde rimligtvis vara både revanschlysten och ivrig att visa upp sig inför sommarens EM-slutspel. Väl godkänd (+++)

Daniel Iversen, Esbjerg till Leicester. 18-årig dansk målvakt värvas alltså av Leicester. Det finns naturligtvis inga som helst skäl att förvänta sig att Iversen kommer ha någon som helst betydelse för Leicesters ligaspel den här säsongen eller någon av de närmaste säsongerna. Mest en ungdomsvärvning således som med tiden blir antingen bra eller mellanmjölk. Okänd (+)

Moussa Dembele, Fulham till Tottenham. Typiskt strulklubben Tottenham att samma dag förlänga kontraktet med Mousa Dembele som man värvar Moussa Dembele från Fulham. Man anar den framtida förvirringen. Dembele, det vill säga Moussa, ses som en mycket lovande fransk anfallare alternativt offensiv mittfältare. Har länge varit väldigt lovande i Fulhams framgångsrika akademi och har potentialen att verkligen växa ut i Tottenham. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fem frågor och svar angående Deloittes Football Money League

Det regnar pengar över Premier League. Det är den enda rimliga slutsatsen man kan dra sedan Deloitte under veckan presenterat sin årliga Football Money League-sammanställning. Fem av de tio rikaste klubbarna i världen, nio av de tjugo rikaste, är engelska klubbar. Av Premier Leagues 20 klubbar befinner sig 17 av dessa bland de 30 rikaste klubbarna. Från och med nästa år beräknas en engelsk klubb ta över tätpositionen från Real Madrid och Barcelona för första gången på över ett årtionde.

http://static.guim.co.uk/ni/1453310423410/DFML-2016.pdf

Och detta är fortfarande bara en beskrivning av nuläget. Framtiden kommer föra med sig en än mer dominerande position i ekonomiskt avseende för de engelska klubbarna, i och med att de nya skyhöga TV-avtalen börjar kicka igång från och med nästa säsong. De största engelska klubbarna kommer hamna i paritet med de europeiska gigantklubbarna, och alla andra engelska klubbar kommer finansiellt distansera samtliga europeiska motsvarigheter förutom de fyra stora, samt möjligtvis Juventus.

Det är en utveckling som skrämmer skiten ur övriga Europa. Karl-Heinz Rummenigge, Bayernhöns och ledande talesman för ECA, European Club Association, satte surkålen i halsen i sådan utsträckning att han började förfäkta idén om en separat europeisk superliga, som inte skulle inkludera de engelska klubbarna, som ett alternativ till Champions League. Ett hot lika löjligt som tomt då absolut ingen skulle vara intresserad att se eller betala för en turnering som aktivt utestängde hälften av de storsäljande klubbarna.

Den bakomliggande kritiken är därtill både föråldrad och felaktig. Kritiken mot de engelska klubbarna har genom åren varit att det har varit fråga om överspendering och det orättvisa i det. Men med kraftigt ökade TV-intäkter och med de financial fair play-regler som den engelska fotbollen självt har infört, har numer majoriteten av professionella engelska klubbar en i grund och botten stabil ekonomi och är i högsta grad självförsörjande. Något som få andra länder har möjlighet att hävda.

Nu är inte pengar i sig särskilt intressant. Men som smörjmedel för den engelska och europeiska fotbollen är det ett intressant perspektiv, och något man måste ta med i beräkningen om man vill förstå fotbollens framtid och utveckling. Alla kan läsa en rankinglista för att se vilka klubbar som hamnar högst respektive lägst i Deloittes sammanställning, mest intressant är ändå att fundera på hur dessa ekonomiska grundförutsättningar påverkar några trots allt konkreta frågeställningar.

Hur påverkas den engelska ligafotbollen, i synnerhet Premier League?

Intäkterna ökar dramatiskt i Premier League, vilket också rinner nedåt i det engelska seriesystemet. Ökade intäkter äts oundvikligen upp av ökade kostnader, framför allt spelarlöner, men inte i sådan omfattning att klubbarnas ekonomi inte förstärks.

Kvaliteten ökar och konkurrensnivån jämnas ut. Alla klubbar har råd att värva riktigt bra spelare på global nivå vilket oundvikligen ökar både lägstanivån och genomsnittsnivån i Premier League och nedanför. De största klubbarna kommer fortfarande ha mest pengar, men med avtagande marginalnytta blir skillnaderna inte alls lika betydelsefulla som förut.

Den främsta spelartalangen kommer i huvudsak att söka sig till Premier League, högre löner inom engelsk fotboll suger till sig talangen, och även stora och medelstora europeiska klubbar kommer få släppa spelare till även mindre engelska klubbar. En utveckling vi redan ser.

Hur påverkar det övriga europeiska klubbar och ligor?

Först och lättast att konstatera är kanske vilka europeiska klubbar det i grova drag inte direkt påverkar. Det handlar om de fyra europeiska superklubbarna, Real Madrid, Barcelona, Bayern München och PSG. Klubbar med sådan resursbas och tradition att de fortsatt står starka.

Men i övrigt blir effekten omfattande. De bästa spelarna i klubbarna under dessa fyra superklubbar kommer i mycket högre utsträckning söka sig till Premier League och engelska klubbar. Enskilda och tillfälliga undantag kommer alltid finnas, men knappast över tid.

Allt behöver inte vara negativt. Som Tysklandsbloggens Adam Nilsson beskriver kan de mindre klubbarna sälja vidare sina bättre spelare med god vinst och använda pengarna och skicklig scouting till att utveckla både lag och klubb, mer pengar i Premier League tricklar nedåt och utåt i systemet.

Över tid sker ändå en slags talangdränering. Hur bra ett scoutingsystem och coachprogram än är så kan det i längden inte fortsätta att utan uppehåll kompensera för att de bästa spelarna försvinner. Dock kan klubbarnas ekonomi runtom i Europa stabiliseras, vilket i sig är positivt.

Där Premier League tack vare inflödet av pengar alltså blir betydligt jämnare så är alltså den påtagliga risken att övriga ligor blir än mer ojämna än vad de redan är. På så vis kan man hävda att också de fyra superklubbarna tjänar på Premier Leagues TV-avtal.

Vad betyder det för engelska klubbar i det europeiska cupspelet?

Frågan är inte så självklar som den kan tyckas. Å ena sidan framstår det som helt uppenbart att engelska klubbar bara kan bli starkare av att få bättre förutsättningar att locka till sig de bästa spelarna, så det borde ge dem en fördel i europeiskt cupspel.

Å andra sidan förbättras inte dessa förutsättningar nämnvärt gentemot Real Madrid, Barcelona, Bayern München eller PSG. Dessa klubbar kommer även de fortsatt attrahera de absolut bästa spelarna. Därtill i än högre utsträckning med möjligheten att koncentrera sig fullt ut på Champions League.

Och å tredje sidan innebär jämnheten i Premier League att felmarginalerna i ligaspelet blir om möjligt än mindre. Det gör det väsentligt svårare, inte lättare, för engelska klubbar att konkurrera i europeiskt cupspel, de gånger man alls lyckas ta sig dit.

Det kan med rätta hävdas att kapitalövertaget i Premier League inte har motsvarats av ett kompetensövertag. Engelska klubbar har under senare år varit dåliga på att få ut ett högt värde per krona, och istället valt att lösa sina problem med plånboken, med tveksam effekt. Över tid kommer kompetensen dock komma ifatt kapitalet.

Hur påverkas planerna för en eventuell europeisk superliga?

Kapitalinflödet i Premier League har fått tankarna att börja snurra hos övriga klubbar i Europa. Karl-Heinz Rummenigge, som sagt, har luftat tankarna om en stängd europeisk superliga om cirka 12-14 klubbar, ej inkluderandes engelska klubbar.

Detta tolkades som ett alternativ till Champions League, vilket är tämligen orimligt då engelska klubbars deltagande vore helt nödvändigt för att upprätthålla intresse och marknadsvärde. Möjligen kan det betraktas som ännu ett i raden av förhandlingsmarkeringar gentemot UEFA.

En möjlighet är dock att Rummenigge inte alls tänkte sig det som ett alternativ till Champions League, utan som en insikt att övriga nationella ligor har spelat ut sin roll, åtminstone för klubbar som Bayern München, Real Madrid, PSG och Barcelona, vad gäller att kunna konkurrera med Premier League.

Men vad skulle i så fall teoretiskt kunna konkurrera med Premier League? Ja, det är klart, skapar man en liga med för resonemangets skull 16-20 av de allra största kontinentala europeiska klubbarna – ja, då börjar man faktiskt ha en riktigt intressant produkt.

Det är en idé som bryter upp de befintliga nationella ligorna och därför skulle stöta på massivt motstånd både uppifrån och underifrån. Hur kopplingen till Champions League skulle se ut är en fråga som är lika lite löst som oviktig. Men som idé är den fascinerande.

Vad betyder den ekonomiska utvecklingen för supportrarna?

Kapitalet har trängt in i Premier League men på samma gång trängt ut fansen menar skeptikerna. Matchupplevelsen och supporterkulturen har fått sig en rejäl knäck menar de allra flesta, liksom man menar att biljettpriserna i allt högre utsträckning prisar ut hela supportergrupper.

Klubbarnas intäkter brukar grovt delas in i tre kategorier. Matchdagsintäkter är en av dessa kategorier. TV-intäkter och kommersiella intäkter är de två övriga kategorierna. För tio år sedan utgjorde matchdagsintäkter i snitt ganska precis en tredjedel av en klubbs totala intäkter.

Under 2014-15 utgjorde matchdagsintäkterna i genomsnitt 19% av de engelska klubbarnas totala intäkter, en rejäl minskning. Med TV-intäkterna på väg att skjuta rejält i höjden är den logiska konsekvensen att matchdagsintäkternas andel av intäkterna kommer att fortsätta sjunka och sjunka kraftigt.

Det här gör självklart inte supportrarnas upplevelser viktigare. Den potentiella ekonomiska maktbas supportrar faktiskt har att påverka sina klubbar grävs alltså ur ytterligare. Nu finns knappast något incitament för klubbar att inte eftersträva en positiv matchupplevelse, men heller inte för aktiva reformer.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar