Peter Hyllmans Englandsblogg

Arsenals transfersommar på god väg att fastna i business as usual

Det brukar något elakt sägas att Arsenals säsonger nu för tiden följer mer eller mindre samma mönster av stora förhoppningar som aldrig riktigt infrias. På samma sätt skulle många säkert kunna hävda att Arsenals somrar även de följer ett mycket liknande mönster. En idé är så klart att det ena tenderar att hänga ihop med det andra.

En lovande början skruvar upp förväntningarna (exempelvis värvningen av Granit Xhaka) innan man missar ett upplagt läge och tappar viktiga poäng (den inställda värvningen av Jamie Vardy), följt av en längre tids passivitet och avvaktande, innan man hänfaller till mer eller mindre lyckade nödlösningar precis innan det är för sent.

En match, en säsong, en transfersommar – oavsett vilket så har Arsenal en tendens att följa detta återkommande mönster.

Försöket att värva Jamie Vardy var på sitt sätt talande både för en attityd och för en brist på slughet på transfermarknaden. Att försöka köpa Vardy för dennes köpklausul var ett sätt att söka maximalt värde på marknaden. Att försöka värva Vardy så tidigt på sommaren var förmodligen ett misstag. Kanske hade det varit klokare att låta andra pjäser lämna Leicester först och låta det informera Vardys beslut.

Det har till synes blivit en sorts grej för Arsene Wenger att försöka värva anfallare genom att trigga deras köpklausuler. Min enda förklaring till det skulle vara att det är enda sättet att nu för tiden kunna köpa en anfallare av klass för vad Arsene Wenger skulle betrakta som värde för pengarna. Annars tvingas man ofta i någon mening ”överbetala” för sådana spelare.

Överbetala är dock ett lustigt ord som antyder att varje spelare har ett objektivt värde oberoende av det pris han betingar på marknaden. Alternativt att varje spelare har ett korrekt värde i Arsene Wengers huvud. Men en spelares värde är det pris marknaden bestämmer, och den marknaden har genom framför allt rejält ökade TV-intäkter förändrats väldigt mycket på väldigt kort tid.

Det där vägrar Arsene Wenger till synes att acceptera. Han vill inte anpassa sig efter den rådande marknaden vilket leder till att Arsenal befinner sig i en simtävling simmandes motströms. Wenger arbetar med samma filosofi han gjorde för 10-15 år sedan med den skillnaden att filosofin då hade mer gemensamt med den tidens marknad.

Givet att Arsenal befinner sig i en position där de har möjlighet att spendera och betala betydligt mycket mer än de allra flesta andra klubbar så är detta en filosofi som begränsar dem. Det begränsar definitivt Arsenal gentemot deras främsta konkurrenter.

Där andra klubbar i större utsträckning söker efter bra spelare och är beredda att betala för dem, söker Arsenal och Arsene Wenger istället efter vad som enligt dem är bra värde, vilket har lite för mycket gemensamt med billigt. Det är en annorlunda målbild. Det hade varit en klok målbild om Wenger vore ekonomichef, men han är manager för en fotbollsklubb.

Nu är inte sommaren på långa vägar slut. Men vi vet alla att sannolikheten är rätt hög att vi mycket snart kommer höra välbekanta uttalanden komma från Arsene Wenger. Hur han har fullt förtroende för sin redan befintliga spelartrupp. Hur det är viktigt med kontinutitet och stabilitet, och att spela samman spelartruppen.

Om vi börjar höra detta, för att inte säga när vi börjar höra detta, så kan vi vara rätt säkra på att det blir ännu en sådan sommar för Arsenal. Det händer inte så värst mycket mer, Arsene Wenger hittade inte så mycket värde på marknaden, vilket besvärligt nog inte längre riktigt existerar. Beroende på resultaten i säsongsinledningen följer sedan nödköp, med vilka man kan få tag i en Mesut Özil men oftare fastnar med Per Mertesackers eller Marouane Chamakhs.

Kanske är det lätt att vara för pessimistisk. Granit Xhaka har trots allt värvats och det kan stadga upp lagets centrala mittfält. Den värvningen till trots återstår alltjämt för Arsenal att stadga upp de två lagdelar som verkligen är i behov av förstärkning – mittförsvaret och anfallet. Men det är inte första sommaren vi väntar på att Arsenal ska åtgärda dessa brister.

Hittills har vi väntat förgäves.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jordon Ibe, Bournemouth (++++). Håller Eddie Howe på med sitt alldeles egna ”suffer the little children”-projekt i Bournemouth? Han samlar hur som helst på sig mycket lovande, ung talang. Rekordköpet av Ibe kan vara ett genidrag, en mycket lovande spelare som är i behov av speltid för att utvecklas och som bör passa perfekt in i Bournemouths spelidé.

Antonio Barragán, Middlesbrough (++++). På pappret en kanonvärvning till högerbacken av Middlesbrough. Barragán kommer från Valencia vilket till synes fortsätter vara något av en problemklubb. Där har han fått mycket speltid de senaste åren. Känns som en värvning på en nivå ovanför vad man normalt brukar få se från nykomlingar.

Ashley Fletcher, West Ham (++). West Ham skulle värva en stjärnanfallare. Nej, det är inte Fletcher som avses med detta. I framtiden är det dock inte omöjligt att Fletcher faktiskt blir en stjärnanfallare för West Ham, men det är svårt att se hans bidrag som alltför omfattande den här säsongen. Tillbringade våren på lån i Barnsley som han var med om att skjuta upp i The Championship.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kulturella dimensioner och personligheter i Premier Leagues klubbar

Hemska bilder från Nice upplyser oss ännu en gång om hur hat och våld baserat på intolerans och förakt för ”alla andra” förmörkar vår värld. Detta i en tid när den typen av unkna värderingar får alltmer utrymme också i vardagspolitiken och skamlöst utnyttjas av mer eller mindre skickliga politiker inte bara i Sverige utan också i världens största länder.

Fotbollen kan på många sätt vara en motkraft till detta. Man kan säga mycket illa om den globala, moderna fotbollen – men den mer än kanske något annat borde kunna upplysa världen om det enorma värde som kan uppstå när unga människor från alla delar av världen spelar i samma lag för att uppnå ett gemensamt mål.

Kulturell förståelse, och förmågan att kunna hantera olika personer från olika kulturer, har blivit en allt viktigare egenskap i framgångsrikt management. Men även tränarna själva har så klart sina respektive kulturella ursprung som färgar hur de ser på fotboll, på relationen med sina spelare, och på hur en klubb ska drivas.

Premier League är den mest globaliserade ligan i världen. I flera avseenden är det inte längre ens meningsfullt att prata om den som en engelsk liga. På sitt sätt är det så klart paradoxalt att i en tid där främlingsfientlighet och isolationism vinner alltmer mark så är ett mångkulturellt fenomen som Premier League mer populärt och mer värdefullt än någonsin tidigare.

Identitet är ett ord som ofta används runt fotbollsklubbar. Och inte minst i Premier League är det managern som har rollen som identitetsbärare, den som är tänkt att ge klubben och laget en personlighet. Sådan herre, sådan hund är till synes teorin. Men vad är det i så fall för typ av personlighet som dessa managers i Premier League ger sina klubbar?

Geert Hofstede har gjort den överlägset största kartläggningen av nationella skillnader i kulturella värderingar. Arbetet inleddes under hans tid på IBM redan under 1960-talet och tog rejäl fart under 1970-talet, och hans resultat och modeller har kontinuerligt utvecklats sedan dess. Hans stora teoretiska bidrag är sex kulturella dimensioner som anses särprägla nationell kultur:

Maktdistans – Den utsträckning i vilken mindre inflytelserika individer i ett samhälle accepterar att makt och inflytande är ojämnt fördelat. Kan också sägas vara ett mått på ett samhälles grad av hierarki.

Individualism – Den utsträckning i vilken individer i ett samhälle agerar utifrån en självbild definierad i termer av jag eller vi. Kan också sägas gälla synen på ömsesidigt beroende mellan människor i ett samhälle.

Maskulinitet – Den utsträckning i vilket ett samhälle drivs av värderingar såsom konkurrens och ambition, eller mer feminina värderingar som omsorg och livskvalitet. Är det viktigast att vara bäst eller tycka om vad man gör?

Osäkerhetsundvikande – Den utsträckning i vilken individer i ett samhälle känner sig hotade av osäkra och okända situationer och syftar till att undvika detta genom etablerandet av normer och institutioner.

Tidsorientering – Den utsträckning i vilken ett samhälle tenderar att prioritera mellan traditionella värderingar å ena sidan och en mer pragmatisk syn på förändring å andra sidan.

Tillfredsställelse/Återhållsamhet – Den utsträckning i vilken människor i ett samhälle försöker kontrollera och reglera sina drifter och önskemål, alternativt är mer liberala i tillfredsställandet av dessa drifter.

(Lär dig mer!)

Alla nationella kulturer är normalt sett framträdande på ett eller annat sätt längs åtminstone någon av dessa kulturella dimensioner. I Premier League finns samtidigt ett stort antal olika nationella kulturer representerade i respektive manager. England (och Wales) naturligtvis, men också Frankrike, Tyskland, Spanien, Italien, Portugal, Argentina, Holland och Kroatien.

Frågan är alltså: Vad säger oss Geert Hofstedes kulturella dimensioner om den personlighet och identitet som respektive manager i Premier League bidrar med till sin klubb och sitt lag?

Arsene Wenger – Arsenal. Det mest framträdande kännetecknet i den franska kulturen är en hög grad av osäkerhetsundvikande. Det finns en vilja att ha koll på allt som händer och att vilja ha full information innan man fattar beslut och agerar. Många skulle nog kunna känna igen dessa drag i Wengers totala kontroll över allt som sker i Arsenal (och omtalade brist på förmåga att delegera), i hans stundtals enerverande ovilja att ta ens den minsta chans på transfermarknaden, och i lagets tämligen rigida taktiska grundidé. Arsenal bär en fransk prägel.

Jürgen Klopp – Liverpool. Tysk kultur har höga poäng i individualism, maskulinitet och osäkerhetsundvikande. Men det som framför allt kännetecknar den tyska personligheten är en hög poäng i tidsorientering, att inte vara bundna vid traditioner i sin strävan efter måluppfyllelse. Visst anar vi en intressant spänning här mellan Klopp som den store reformatorn av vad som kan vara en av Englands mest traditionsstyrda klubbar. Men visst är Klopp i första hand pragmatisk i sin fotboll, orädd att förändra, och förmodligen anställd just för sin förmåga att förändra.

Antonio Conte – Chelsea. Italiensk kultur har mycket höga poäng längs framför allt tre dimensioner – individualism, maskulinitet och osäkerhet. Man står med andra ord sig själv närmast, det är viktigt med framgång och statussymboler, och man ogillar osäkra situationer. En komplicerad kombination som skapar eldfängda personligheter. Något hjälper det oss att förstå Conte som person, den intensitet och noggrannhet med vilken han fick Juventus att återuppstå, och vad han eventuellt kommer kunna bidra med till Chelsea. Betänk också hur Leicesters kontinuitet i spelschema och startelva kan ha varit till hjälp för Claudio Ranieri.

Pep Guardiola – Man City. Vad som framför allt kännetecknar spansk kultur är en hög grad av osäkerhetsundvikande. Förändring är stressfullt. Man eftersträvar stabila system och tydliga regler i allt man gör. Kanske är det inte någon tillfällighet att Pep Guardiola är den moderne manager som av många menas ha tagit fotbollens systematiserande längst av alla. Spanjorer eftersträvar harmoni och skyr konflikt, något som går att känna igen i andras beskrivningar av Guardiola. Det är också något som kan komma att ligga honom till last i en tuff Premier League-miljö.

José Mourinho – Man Utd. Inget annat land får så hög poäng vad gäller osäkerhetsundvikande som Portugal. Man gillar helt enkelt inte osäkerhet och överraskningar, och ägnar mängder av tid och planering åt att helt undvika detta. Det finns många beskrivningar av Mourinho som manager som ger stöd åt dessa personlighetsdrag. Omfattande och detaljerade förberedelser inför varje match är normalfallet, tillsammans med tydliga försök att kontrollera varje matchbild, i någon mening undvika risk. Trygghet är en viktig motivationsfaktor – något Mourinho har saknat i tidigare klubbar.

Mauricio Pochettino – Tottenham. Argentina påminner, föga förvånande, mycket om Spanien och Portugal. Osäkerhetsundvikande framför allt. Och på samma sätt som vi kan upptäcka detta i Pep Guardiolas och José Mourinhos tydligt systematiserade spelidéer, så kan vi se samma drag hos Pochettino. Vad som framför allt har adderats Tottenham, sedan länge en individualiserad bohemklubb, är organisationen och spelsystemet. Pochettino har på så vis gjort Tottenham lite mer argentinskt.

Ronald Koeman – Everton. Den holländska kulturen är mycket individualistisk, vilket betyder att man ser till sig själv först och relationer med andra människor är kontraktsbaserade runt ömsesidiga fördelar. Kanske var det dumt att bli förvånad över att Koeman inte hade några större problem med att byta klubb från Southampton till Everton. Kanske var detta också ett skäl till att Koeman var relativt ovillig att ge unga spelare speltid i Southampton – det var inte i första hand till fördel för honom själv att göra det. Men var det i så fall det för Louis van Gaal i Man Utd, eller var han därtill nödd och tvungen?

Slaven Bilic – West Ham. Den välvillige diktatorn. Ungefär så skulle man kunna beskriva den föredragna ledarstilen i den kroatiska kulturen, en kultur präglad av hög hierarki och maktdistans. Och visst stämmer detta i någon mening in på Bilic, eller åtminstone på hur man gärna vill uppfatta Bilic. Klart och tydligt är det han som bestämmer, även om han samtidigt verkar vara mycket omtyckt av sina spelare. En anledning till det kan vara en tydlighet i vad han förväntar sig av varje spelare, vilket hänger ihop med behovet av tydlighet och reducerad osäkerhet i kroatisk kultur.

England. Konkurrens och ambition är viktiga engelska egenskaper, vilket gör England till en tämligen maskulin kultur. Det är samtidigt en kultur vars främsta kännetecken är en mycket hög grad av individualism, där finns inte någon större benägenhet att tänka i termer av kollektiv. Kan detta förklara varför taktik och organisation står så förhållandevis lågt i kurs hos många engelska tränare, om vilket det ibland till och med stoltseras med ignorans. Istället görs det fetisch av att gå in och kämpa, och i slutänden ska matchen vinnas genom något individuellt hjältemod.

Det ligger något i den beskrivningen av engelsk fotbollskultur. Samtidigt visar den också på faran med att generalisera – eller rättare sagt dra slutsatser om individer baserat på generella och aggregerade data. Eddie Howe, Alan Pardew och Sam Allardyce är alla exempel på engelska managers som betonar just taktik och organisation. Vilket i och för sig kan vara ett tungt vägande skäl att de är några av trots allt få brittiska tränare i Premier League, och flertalet från den ”gamla skolan” har fått det allt svårare att hävda sig.

Geert Hofstedes kulturteori har naturligtvis fått sin beskärda del av kritik, vilket är sakers normala tillstånd i den vetenskapliga världen. Att det där med vad som är maskulint och feminint skulle kritiseras av genusvetare var väl närmast givet. Annars gäller det mest att se dimensionerna för vad de är och för vad de utges för att vara – uttryck för generella drag, inte specifika för enskilda individer.

I det avseendet kan det vara lite vanskligt att göra någon större grej av vad dessa kulturdimensioner kan säga om en managers personlighet och i längden ett lags identitet. Vad är det exempelvis som säger att Arsene Wenger egentligen är så värst fransk i just sin personlighet, eller att Antonio Conte är allt igenom italiensk och så vidare?

Men som utgångspunkt för att förstå våra olika klubbar kan det vara på samma gång upplysande som lite småroligt.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kanté Partiro?

Vi har alla förundrats över de succévärvningar som lade grunden till Leicesters makalösa framgångar förra säsongen. Jamie Vardy från amatörspelare till landslagsman och ligavinnare. Riyad Mahrez och N’golo Kanté köpta för McNuggets från Frankrike och utvecklade till världsspelare i Leicester och i Premier League.

Men hur genomförde Leicester egentligen de här spelaraffärerna? Var det nödvändigt att införa förhållandevis låga köpklausuler i kontrakten för att övertyga spelarna att skriva på för just Leicester, det vill säga ett nödvändigt ont, eller var det bara ett rent misstag där man aldrig lyckades förutse lagets makalösa framgång och spelarnas omedelbara attraktionskraft?

Helt enkla verkar klausulerna heller inte vara. Det pratas om en köpklausul motsvarande £20m för N’golo Kanté samtidigt som bland andra Chelsea bjuder högre summor än så. Det förmodas att Leicester bara behöver tacka ja till det högsta budet, inte alla bud om £20m eller högre. Men vad händer om Kanté inte vill gå till en annan klubb än den som betalar mest?

Att Chelsea alltså jagar N’golo Kanté verkar vara uppenbart. Helt naturligt att de gör det, lagets centrala mittfält var märkligt energilöst förra säsongen och Kanté skulle onekligen vara en förstärkning där. Det är heller inte svårt att se hur Antonio Conte söker en hårt arbetande terrier till Chelseas centrala mittfält, en viktig defensiv kugge.

För Leicester skulle det dock vara djupt olyckligt att tappa N’golo Kanté redan efter en säsong. Kanté fyller precis samma viktiga lagfunktion för Leicester som han skulle kunna göra för Chelsea, och det är inte lätt att ersätta en sådan spelare. Vad som dock talar för att Leicester har förberett sig på att förlora honom är man till synes har värvat en ersättare i Nampalys Mendy.

Time to say goodbye?

Nu har Leicester redan lyckats avvärja ett försök att kapa en av deras spelare med hjälp av köpklausul den här sommaren. Och på ytan kunde man tänka sig att det skulle kunna vara svårare att hålla Arsenal stången än Chelsea, i alla fall för tillfället. Å andra sidan besitter Leicester ett större socialt kapital att kunna hålla fast vid en spelare som Jamie Vardy än N’golo Kanté.

Ändå borde Leicester kunna vara framgångsrika i att hålla fast också vid N’golo Kanté, åtminstone om det är Chelsea som rycker i honom. Visst kan Chelsea erbjuda Kanté en högre lön men under den kommande säsongen kan de inte erbjuda Champions League. Kanté är bara 25 år och har precis slagit igenom på världsscenen, det kommer komma fler stora kontraktserbjudanden.

Det pratas mycket om en slags ketchupeffekt för Leicester.

Att om en av deras nyckelspelare lämnar så kommer fler nyckelspelare lämna en efter en. Ett något överdrivet perspektiv. Men där kan också finnas en omvänd ketchupeffekt. Lyckas Leicester avstyra Chelseas försök att rycka Kanté ur nävarna på dem, efter att tidigare ha avstyrt Arsenals försök att köpa Jamie Vardy, så kan man ha satt effektivt stopp också för kommande försök.

Viktig strid för Leicester detta med andra ord. Samtidigt är det ännu en strid där Leicester till synes inte har så mycket att själva sätta emot, utan de har än en gång gjort sig helt och hållet beroende av vad spelaren själv vill. Leicester har fått mycket välförtjänt beröm för sina succévärvningar – men de har också genomfört dem på ett sätt som nu har försatt dem i ett icke önskvärt läge.

Vilket förmodligen mest visar att Leicesters makalösa framgångar förra säsongen nog kom som en lika stor överraskning för dem själva som för resten av världen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

The Big Sam: Englands bröd är Sunderlands död

But you know what the funniest thing about England is? / What? / It’s the little differences. I mean, they got the same shit over there that we got here, but it’s just … a little different. / Example? / You know what they call a Quarter Pounder with Cheese? / What do they call it? / They call it a Royale with Cheese. / What do they call a Big Sam? / A Big Sam’s a Big Sam, but they call it The Big Sam.

Så pass synonym med en slags arketypisk engelsk fotboll har Sam Allardyce lyckats bli att han verkar ha antagit närmast mytiska egenskaper. Kanske är det något som klubbägare använder att skrämma olyckliga tränare i andra länder, skärp till dig annars kommer Big Sam och tar dig! Pep Guardiola lyckades till och med förhöja honom med en särskild bestämd form. Inte bara Big Sam. The Big Sam.

I England och inom ramarna för engelsk fotboll har han dock blivit närmast förtalad. Hans enkla och funktionella, stundtals hårdföra, fotboll är inte precis ägnad att få supportrarna att njuta av hänförelse lika lite som den tilltalar motståndarlag och deras supportrar. Alla som följt Allardyce genom åren vet att det där är något som irriterar honom, och som han menar har legat honom i fatet när det har handlat om de större jobben.

Alltså säger det trots allt något om Englands situation att det nu ändå verkar som om det är Sam Allardyce som är den främste kandidaten att ta över Roy Hodgson. Det vore ett beslut som helt säkert vore lika populärt hos vissa spelare som leverstuvning och broccoli. Inte heller är det ett beslut som direkt kommer få ögonen att tindra och drömmarna att spira hos Englands redan hårt prövade fans.

Men det kan trots allt vara helt rätt beslut. Det finns ett värde för engelsk fotboll att landslaget leds av en engelsman, England är trots allt inte något fotbollens u-land där det kan finnas ett långsiktigt värde med att hämta hem kompetens utomlands. Likaså har inte minst ett nyss avslutat EM visat att vad England kanske mer än något annat behöver är att gå back to fotbollens basics i termer av taktik och organisation – vilket exakt motsvarar Allardyces profil.

Nu är det kanske inte enbart tillfälligheter eller strukturell diskriminering som gör att Sam Allardyce har fastnat som manager i klubbar runt Premier Leagues nedre regioner. Han har en spelfilosofi som passar bättre för lag som vanligtvis siktar på att trotsa oddsen. Nu kan det möjligen vara så att en sådan inställning inte helt och hållet passar in i den engelska självbilden, men rent kallt befinner sig England i världsfotbollen på ungefär samma status som Blackburn, Bolton och Sunderland gör – eller gjorde – i Premier League.

Sedan finns det självklart också en benägenhet att bara vilja se en sida av en manager som Sam Allardyce, och då närmare bestämt den sida som motsvarar föreställningarna om honom. Men han har visat i både Bolton och Blackburn att han har fler strängar på sin lyra än enbart disciplinerad defensiv, och att han inte är främmande för att kombinera taktiskt organisation med individuell profil.

Och den som såg Sunderlands torpedfotboll i slutet av den gångna säsongen, som till sist också räddade dem kvar i Premier League, kan knappast säga att Sam Allardyce inte vågar eller kan spela offensivt. England kan göra betydligt sämre val av nästa förbundskapten än Sam Allardyce. England kan bara inte göra ett sämre val av nästa förbundskapten för Sunderland.

Det finns ett gäng engelska klubbar runt vilka det har uppstått en populär mytbildning om hur de alltid misslyckas, alltid råkar ut för olyckor och drabbas av all otur – Tottenham och Man City är två framträdande exempel. I båda de fallen handlar det om inte alltid så i alla fall rätt ofta om koketteri. Sunderland däremot får en att undra om de krossat speglar och gått under stegar, helt säkert gör de skäl för tilltalsnamnet black cats.

Nu brukar det sägas att var man är sin egen lyckas smed – och detsamma får man anta gäller för olycka. Och Sunderland har onekligen smidit sin egen olycka under ett stort antal år. Någon långsiktig idé eller riktning har över huvud taget inte funnits i klubbens verksamhet eller hos klubbens ledning. Den ene efter den andre managern har kommit och gått, med en osammanhängande, splittrad, ledarlös och lealös spelartrupp som följd.

Sam Allardyce såg ut att kunna sätta stopp på den onda cirkel i vilken Sunderland hamnat. Nya krav började ställas på spelartruppen, och laget började under säsongen visa väsentligt bättre organisation och inte minst kondition. Spelare som inte höll måttet eller motsvarade förväntningarna förpassades till skamvrån. Sakta men ändå säkert såg Allardyce till att börja vända Sunderland åt rätt håll igen.

Det vore så klart väldigt typiskt för just Sunderland om just precis när de till sist har fått ordning på skeppet, och hittat en manager med långsiktig potential, om han då efter mindre än ett år roffas bort av yttre omständigheter från klubben och handplockas som Englands förbundskapten. Helt plötsligt skulle Sunderland befinna sig på ekorrhjulet igen – fast den här gången helt utan egen förskyllan.

Det hade inte behövt vara något problem. Det verkar finnas många möjliga managers som väldigt gärna jobbar i Premier League, och Sunderland vore så klart ett frestande prospekt. I själva verket finns det väldigt spännande möjligheter för Sunderland att ta vara på om det alltså skulle öppnas upp ett arbetstillfälle hos dem i Premier League. Livet ser ut att ha gett Sunderland en hink citroner, men där finns alla chanser att av dem göra god lemonad.

Det är bara det att Sunderlands klubbledning aldrig tidigare har visat upp någon större skicklighet i att lyckas med det. En klubblednings viktigaste uppgift kan vara att anställa en manager, men den uppgiften har Sunderland normalt sett misslyckats fullständigt med. Det blev bra med Sam Allardyce, men då ramlade omständigheterna mer eller mindre ned i knäet på dem. Det gick inte att strula till.

Sådant är inte läget den här gången. Sunderland har mängder av skäl att hoppas att FA väljer ett sexigare alternativ än vad som mycket väl kan vara det bästa alternativet.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Ensam måste vara stark är premissen för Tottenhams anfallaridé

Att spela med en enda regelrätt anfallare har blivit vansinnigt populärt under i alla fall de senaste tio åren. Den taktiska tanken bakom detta är naturligtvis att det gäller att inte släppa till numerära underlägen på mittfältet, så därför offrar man rent numerärt en anfallare – normalt sett med tanken att mittfältarna, och ytterbackarna, ska fylla på när det egna laget har bollen.

Rent taktiskt på planen finns det goda skäl för ett sådant system. Men sett ur ett trupperspektiv skapar det också vissa problem, inte minst för engelska klubbar som ska försöka navigera en hel lång säsong med mängder av högintensiva matcher. Det minskar, eller snarare försvårar, möjligheterna till effektiv rotation.

Skälet är intuitivt och ganska självklart. De allra flesta lag vill ha en så bra anfallare som möjligt, en produktiv målskytt brukar vara bland det första varje lag söker. Har en klubb väl hittat den anfallaren vill man normalt sett spela honom när det vankas viktig match. Men då blir det också besvärligt att ha fler än en stjärnanfallare i truppen – eftersom ingen stjärnanfallare kommer vilja sitta på bänken under viktiga matcher.

Alltså tvingas ett lag som tillämpar ett enanfallarsystem att kompromissa, ungefär på samma sätt som man ofta gör med målvakter. Andreanfallaren får gärna vara så bra som möjligt, men inte så bra att han börjar gnälla och skapa problem om han ofta får sitta på bänken. Men är han inte bättre än så kan det också bli problem för laget med målskyttet när försteanfallaren måste vilas, eller råkar ut för en skada.

Här finns en fördel med de system som bygger på två anfallare. Det ger helt enkelt fler möjligheter till rotation. Det går att spela stjärnanfallaren i mer eller mindre varje match och ändå ge andra anfallare vettigt med speltid. Det är kanske inte så konstigt att Alex Ferguson aldrig riktigt tog steget fullt ut att börja spela med en anfallare.

Tottenham har ett litet problem i det här avseendet, som förvisso ur ett större perspektiv skulle kunna beskrivas som något av ett lyxproblem. Mauricio Pochettino spelar som bekant med en anfallare, och i detta Tottenham är det Harry Kane som har tagit den rollen och gjort det mycket förtjänstfullt. Men i det avseende som beskrivs ovan begränsar det också i någon utsträckning Tottenham.

Kanske är det till och med i någon mån tydligare än normalt i just Tottenham, för Harry Kane är ju liksom inte vilken stjärnanfallare som helst – han är one of their own. Om en stjärnanfallare normalt sett är orörbar i ett lag så gäller det kanske dubbelt upp för Harry Kane i Tottenham. Det är oklart om någon anfallare existerar som skulle göra det okej för Tottenhamfansen att peta Harry Kane.

Tottenham har så klart alla möjligheter i världen för närvarande att verkligen gå på offensiven sett till vilka spelare de värvar. De är en trovärdig titelutmanare i Premier League, de kommer att spela i Champions League under kommande säsong, och ekonomin ger dem möjlighet att erbjuda konkurrenskraftiga löner till de allra flesta spelare i världen.

Trots det blir det svårt för Tottenham att förstärka sitt anfall på samma sätt som exempelvis Man Utd, Arsenal, Chelsea, Liverpool, även West Ham, Everton och Southampton kommer kunna göra – eller i alla fall försöka göra. De kan inte värva en anfallare av riktig stjärnkaliber utan att samtidigt skapa en klart problematisk intern situation för sig själva med tiden.

Många var konfunderade över att Roberto Soldado misslyckades i sådan utsträckning i Tottenham. Han var riktigt bra i Valencia innan han kom till Tottenham, och har varit bra i Villarreal sedan han lämnade Tottenham. Nu finns det fler än en enkel orsak till detta, men att han hamnade i bakvattnet av Harry Kane är helt säkert en av dem.

Alltså blir det till att värva ungt och spelare på väg uppåt och framåt i karriären som kan tänkas må bra av att spela i ett engelskt topplag utan att vara bärande i laget. Vincent Janssen, den holländske anfallare som i dagarna sägs vara på väg att bli klar för Tottenham, motsvarar i stor utsträckning en sådan beskrivning.

Även här är det dock en vansklig balansgång. Unga spelare brukar behöva spela mycket för att utvecklas på rätt sätt. Det går inte att vara säkra på att Janssen riktigt får den speltid han behöver och att han därmed utvecklas i den riktning som Tottenham helt säkert hoppas. Lika osäkert är det om Janssen klarar av att prestera i rollen som backup-anfallare.

Det är utan tvekan en bra värvning, och den typ av anfallarvärvning som Tottenham kan och bör försöka göra. Men lagets spelsystem, tillsammans med Harry Kanes status på White Hart Lane, gör att det samtidigt är en typ av värvning som för med sig mer risk och osäkerhet än vad som normalt sett är fallet.

Vilket inte heller gör trycket – fysiskt såväl som psykiskt – på Harry Kane mindre. Ensam måste vara stark.

:::

TRANSFERKOLLEN

Vincent Janssen, Tottenham (+++). Bra värvning av Tottenham. Mycket lovande anfallare från Tottenham som har fått mycket beröm för sin förmåga att kunna hålla i och fördela bollen vidare, och för sin styrka inne i straffområdet. Kommer inte peta Harry Kane men har kapaciteten att komplettera honom och ge honom andrum.

Gökhan Töre, West Ham (++++). Ännu en spännande yttermittfältare till West Ham. Slaven Bilic håller på att sätta ihop en spännande offensiv. Töre känner han till sedan tidigare från Besiktas, och Töre kan engelsk fotboll sedan sina år i Chelsea. Inlånad till West Ham med köpoption, kan vara med och lyfta West Ham till nya höjder.

Pierre-Emile Hojbjerg, Southampton (+++). Mycket talangfull mittfältare som har tillhört Bayern München i ett antal år samtidigt som han varit utlånad till andra klubbar i Bundesliga. Southampton värvar honom rimligtvis som en slags ersättare till Victor Wanyama och hoppas helt säkert att Hojbjerg ska infria de stora förhoppningar som finns på hans karriär.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Resultat i Englandsbloggens EM-tips

Då har jag hunnit sammanställa resultaten i Englandsbloggens EM-tips:

VINNARE: SambaKenneth, med 71 poäng.

Hårfint i slutänden. Men SambaKenneth lyckades pricka båda finallagen rätt samt skytteligavinnaren. Det avgjorde i slutänden den här tävlingen. SambaKenneth får höra av sig till mig via mail för att ordna med det praktiska. Stort grattis!

SLUTSTÄLLNING:

71p: SambaKenneth
69p: Peter Hyllman
68p: Oijennus
66p: Fred Edvinsson
65p: Fotbollsexperten (COYS!), AnfieldGlory

64p: Hampus, Bustheller
63p: Viktor Hällegård Stark, Jonasarsenalfan
62p: Rommelman
60p: Chelsea4ever, Erik Larsen, Erkie
59p: Pelle, Vringhed, Jonash

58p: Nollbollkoll, Ddopeasfuck, Linhem, Adam_777, BarclaysggmuBpl
57p: OtbaG, Marcus E, Trellehulla
56p: SimJiv, HenkePeh
55p: #WelcomeVardy, Linus Hejdenberg
53p: Djengiz, RickardT

52p: TomBlueMoon, Vatreni
51p: TwistedTurns, Juliusramberg, Guy
50p: Wengerout
49p: Chelsealimpan, Ohlssonlfc
48p: Pontusbn

47p: SugarOi, BishopsBlaize, FirstDivisionNHLSerieA1955
46p: Lehu, PROE
45p: Victor Sundahl
44p: Linusgrunr, Erik Ponty Ellborg Hansson
41p: Muz
40p: Joakim Eriksson, WHUFC
38p: Pejlaen

Kolla gärna så att poängsammanställningen har blivit rätt. Poängfördelningssystemet går att hitta i EM-tipsets ursprungsblogg, här: http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/06/09/englandsbloggens-em-tips-2016/

Tack för deltagande!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kommer West Ham lyckas plocka ned sin stjärna från himlen?

Det är sexigt att värva anfallare. Få inom engelsk fotboll borde veta hur man säljer sexighet lika väl som David Gold och David Sullivan, nu för tiden West Hams båda delägare men sedan tidigare välkända erotikentreprenörer. Och vad de främst allt ser ut att vilja ägna sommaren åt är att ragga en profilstark anfallare.

Det var ett ganska lustigt uttalande som David Sullivan gjorde för ett tag sedan när han bekräftade att West Ham skulle komma att lägga mellan £25-30m på en anfallare den här sommaren. Märk väl att vad som betonades inte var vilken anfallare, eller ens vilken typ av anfallare, utan just ungefär vilken köpesumma anfallaren var tänkt att betinga.

Bakgrunden är så klart West Hams flytt till den nya arenan. David Gold och David Sullivan vill kröna sin första säsong, och markera starten på en ljus ny tid för klubben, med att prestigevärva en tolvtaggare till anfallet. Visa att West Ham verkligen är att räkna med inte bara i Premier League utan även i Europa League.

Nu saknar detta så klart inte helt funktion. West Ham har varit förhållandevis svaga just på anfallssidan. Andy Carroll är i sina bästa stunder en anfallare på West Hams tänkta nivå, men är samtidigt lite för opålitlig sett till form och skador. Så att West Ham jagar en riktigt bra anfallare kan utan tvekan bidra till att höja laget.

Och jagat anfallare har West Ham minsann gjort. Dock utan att riktigt få något rejält napp. Namnen har dock surrat som bålgetingar runt West Ham. Ett tidigt rykte var att West Ham försökte värva Jamie Vardy från Leicester, något som dock försvann när en annan Londonklubb gav sig in i leken. Michy Batshuayi var ett tag aktuell också han, men valde till sist istället Chelsea.

Vincent Janssen och Christian Benteke är två andra namn som paraderat runt West Ham. Dock tveksamt om det vore värvningar som skulle uppfylla Gold och Sullivans ambition om en riktig profilvärvning. Bra spelare helt säkert, men det signalerar inte så mycket styrka att värva ännu ett kapitel i Liverpools pågående antologi av värvade anfallare som inte alls passar in i lagets spelidé.

Andra namn vore desto större profilvärvningar. Inte minst Zlatan Ibrahimovic kanske, som David Sullivan faktiskt pratade om i början av sommaren. Helt säkert delvis på skämt, delvis dagdrömmandes. Alexandre Lacazette och Alvaro Morata är andra namn som nämnts runt West Ham och som definitivt vore att betrakta som rejäla styrkebesked.

En riktig bomb vore om West Ham skulle lyckas hämta tillbaka Carlos Tevez från Argentina. Tevez gjorde ju en firad säsong i klubben 2006-07 och lämnade en hjälte. David Sullivan säger sig ha gjort ett allvarligt försök men att Tevez tydligen krävde alldeles för hög lön för att det skulle vara helt realistiskt. Men det ger en bra aning om vilken typ av namn som Sullivan tänker sig.

Carlos Bacca är nästa namn att fastna på West Hams radar. Och visst är väl det ett namn och en spelare som skulle passa in i Gold och Sullivans planer om en riktig prestigeanfallare. Guldglittret har knappast försvunnit från Bacca under en säsong i Milan och Serie A, en notoriskt svår liga att göra mål i, och han var en av Europas mest hyllade anfallare för bara något år sedan.

Milan ska ha accepterat ett bud från West Ham om – jodå, ni gissade rätt, någonstans mellan £25-30m. Återstår gör att se om West Ham kan övertyga Carlos Bacca själv om att en flytt till London, till Premier League och till West Ham är rätt sak för honom. Men det borde finnas mycket i det alternativet som skulle kunna tilltala honom.

Pengar naturligtvis. Han skulle tillsammans med Dimitri Payet bli den bäst betalde spelaren i klubben, helt säkert mer än vad han får i Milan. Spel i Premier League för det andra. Oavsett om det i sig är någon dröm för honom så är det ett väsentligt större skyltfönster än vad Serie A är för tillfället. Och för all del också spel i Europa League, något inte Milan kan erbjuda.

Listan börjar möjligen ta slut om man skulle fundera över andra möjliga namn som på samma gång uppfyller Gold och Sullivans krav på att vara ett stort nog namn, men också är realistiskt. Det räcker med att titta sig runt omkring i Europa. Kanske vore inte Kevin Gameiro någon omöjlighet. Pierre-Emerick Aubameyang – surely not. Javier Hernandez i så fall ett troligare alternativ.

Farhågan, så klart, är att West Ham, genom Gold och Sullivan, blir så inlåsta i en jakt på en ren profilanfallare att de biter över för mycket och därmed mister hela stycket – och därtill slösar bort värdefull tid på vilda gåsjakter. Det finns rimligtvis många anfallare som skulle kunna bli väldigt värdefulla för West Ham, men som bara inte är ”stora” nog.

West Ham gör dock inte fel som jagar ett stort anfallarnamn. I alla fall inte så länge de har koll på tidtabellen och inte låter tåget åka med West Ham kvar på perrongen. Där måste finnas en alternativ handlingsplan ägnad att åtminstone uppfylla det sportsliga behovet, även om inte det symboliska behovet lyckas uppfyllas.

Realism är väl så viktigt som sexig symbolism. West Ham gör rätt som siktar mot stjärnorna, men kan också behöva inse att det absolut inte behöver vara så illa att låta sig nöja med månen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Englandsbloggens EM-elva

En EM-turnering närmar sig sitt slut. En EM-turnering som har delat åsikterna bland dem som följt den under sommaren. Många har kunnat glädja sig åt hur mindre lag har överraskat under turneringen, spänningen och jämnheten i många matcher. Mer eller mindre lika många är besvikna på den ofta försiktiga och enligt dem tråkiga fotboll som mästerskapet har bjudit på.

Vare sig Frankrike eller Portugal var bland de stora favoriterna inför EM. Fler hade i så fall gissat på Tyskland, Spanien eller Belgien som de som skulle spela EM-final i Paris. Men både Spanien och Belgien visade sig vara betydligt mer begränsade än vad ryktet gjort gällande, samtidigt som Tyskland förlorade en öppen semifinal mot värdnationen.

Cristiano Ronaldo gör för Portugal  i detta EM vad Leo Messi gjorde i VM för Argentina. Båda dessa globala superstjärnor saknar den riktigt stora triumfen inom landslagsfotbollen som både Argentina och Portugal längtar efter. Messi släpade Argentina hela vägen till VM-finalen liksom Ronaldo nu har släpat Portugal till EM-final. Dock finns risken att slutet blir detsamma.

Eller kanske vill Renato Sanches annorlunda. Många mästerskap ser en ung stjärna slå igenom på världsscenen. 2004 var det exempelvis Wayne Rooney som fick sitt stora internationella genombrott. I detta EM har Renato Sanches demonstrerat att han kommer vara en storspelare inom världsfotbollen under de kommande 10-15 åren.

Det är EM som avslutas liksom det började – som en folkfest. Det var ett EM som innan det startade var präglat av rädsla och oro. Men med några få undantag har det blivit den somriga festival av förbrödring över gränser och folkslag som varje mästerskap borde vara. Och skönt trots allt att Paris bara ett drygt halvår sedan tragedin får skäl att samlas runt en EM-final.

Min EM-elva:

Veckans lag

Bubblare:
Gianluigi Buffon
Jerome Boateng
Bacary Sagna
Paul Pogba
Andres Iniesta
Mesut Özil
Eden Hazard

Peter Hyllman
0 kommentarer

En tysk, en fransman och Bellman gick på anställningsintervju hos FA…

Är du sugen på att förmodligen få sämre betalt än vad du skulle kunna få på de flesta andra jobb, att utsättas för en betydligt tuffare och stundtals kränkande kritisk granskning, utan att egentligen ha någon större kontroll av vilka spelare som finns att tillgå? I så fall skulle du kanske vara sugen på att ta över som förbundskapten för England.

FA har hur som helst satt igång jakten på Roy Hodgsons efterträdare och det snurrar onekligen mängder av rykten. Först sa Gareth Southgate tack men nej tack då det förmodligen framgick också för honom att han som bäst skulle ha varit en mellanlösning. Ungefär samtidigt fick Alan Shearer för sig att det var en bra idé att i direktsändning meddela att han var intresserad.

Det dröjde inte länge innan det bisarra tog överhanden. Helt plötsligt framstod Glenn Hoddle som en av favoriterna att ta över jobbet. Det vill säga samma Hoddle som utan vidare ceremonier sparkades från samma jobb 1999 efter att ha yttrat sig kränkande om handikappade, och som inte varit i närheten av ett riktigt tränarjobb på ett årtionde.

Neil Custis på The Sun tyckte efter några dagar att det var en bra idé att återlansera idén att Harry Redknapp vore den perfekta kandidaten som Englands förbundskapten. Något som Alex Ferguson dock tog snabb död på genom att peka ut Sam Allardyce som den främsta och kanske enda vettiga engelska kandidaten.

Det ligger kanske något i det. I och för sig skulle det vara riktigt tråkigt om Sam Allardyce lämnade Sunderland precis när det såg ut som om han skulle kunna få ordning på den strulklubben. Men är det en engelsman man söker till jobbet så är det få om någon som är bättre lämpad att få ut något vettigt av spelarmaterialet än just Allardyce.

Det håller dock inte de engelska landslagsspelarna med om. De hann knappast lämna Frankrike innan det rapporterades att de föredrog en utländsk förbundskapten efter Roy Hodgson. Budskapet i det var lätt att förstå. Något större förtroende finns inte för engelska tränare. Spelare som Wayne Rooney, Harry Kane, Jack Wilshere med flera kanske inte är så förtjusta i tanken att spela fotboll enligt Allardyce, Pulis eller Pardew.

Oavsett varför känns det hur som helst som ett rätt klassiskt exempel på när patienterna har tagit över dårhuset. Men det saknas trots allt inte utländska namn som verkar vara intresserade av posten, eller som FA av någon anledning verkar vara intresserade av.

Arsene Wenger är ett namn som snurrar runt jobbet som en bloddopad sommarmygga. Kanske inte så konstigt. Otroligt välrenommerad manager som därtill har en speciell relation till England. Det är lite som att ha en engelsk förbundskapten, fast ändå inte. För England skulle det så klart vara ett riktigt klipp om Wenger ville ta på sig jobbet.

Men varför skulle han det? Något säger mig att Arsene Wenger är en tämligen typisk klubblagstränare som vill ha den dagliga kontakten med sina spelare. Det skulle han inte få i landslaget. Men visst, som en slags nedtrappning på karriären vore det ingen omöjlighet. Det pratas ju om att Wenger eventuellt lämnar Arsenal efter kommande säsong.

Roberto Mancini, en annan engelsk bekantskap, har tydligen också slängt in sin hatt i ringen. Det vore självklart ett spännande val på flera sätt, men man undrar varför inte Mancini i första hand siktar in sig på förbundskaptensjobbet i Italien om nu landslagsfotbollen lockar.

Jürgen Klinsmann är dock den det pratas allra mest om just nu. Han är ju tysk, hur skulle det kunna gå fel? Tja, beroende på vilka man frågar som har lite koll på fotbollen i USA så kan rätt mycket gå fel. Klinsmann har under sina fem år som förbundskapten i USA brottats med ständiga frågetecken kring såväl taktik som spelaruttagningar.

Reaktionen kan bäst beskrivas som road hos dem som är kritiska till Klinsmanns jobb som förbundskapten i USA när de hör att han skulle vara aktuell för England. Andra skulle kanske mena att Klinsmann var startskottet på den nya tyska vågen inom landslagsfotboll, men han var förbundskapten för Tyskland under begränsad tid och man kan undra vilken omfattning hans roll egentligen hade.

Sam Allardyce, Arsene Wenger, Roberto Mancini, Jürgen Klinsmann, eller någon helt annan – vem och varför?

:::

TRANSFERKOLLEN

Ahmed Musa, Leicester (++++). Andrej Kramaric lämnar Leicester efter en helt och hållet misslyckad tid i klubben. Leicester förstärker istället anfallet med den 23-årige nigerianske anfallaren Musa som har haft ett par bra år i CSKA Moskva i ryska ligan. Leicester fortsätter värva ungefär som om de höll på att sätta ihop gänget i Dirty Dozen, men jag gillar tänket och vad jag har sett av Musa.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Storklubbarna lämnade Football League ensamma vid altaret

Att göra det möjligt för engelska B-lag, närmare bestämt deras akademilag, att få spela i The Football League Trophy. Ett förslag som klubbade som beslut för bara någon månad sedan. Ett förslag tänkt att ge unga spelare i större engelska klubbar fler chanser till riktig tävlingsfotboll, och som skapat mängder av irritation bland fans till klubbar i The Football League.

Det var ett beslut som sågs som ännu ett exempel på hur klubbarna i Premier League inkräktade än mer på de mindre klubbarnas domäner. Många såg det så klart bara som ett steg på vägen mot att samma Premier League-klubbar skulle börja kräva att få spela sina B-lag i det ordinarie seriesystemet.

Igår kom dock det märkliga beskedet att Chelsea, Arsenal, Liverpool, Man Utd och Tottenham samtliga har tackat nej till inbjudan att delta i The Football League Trophy under kommande säsong. Vilket onekligen är ett slag rätt i solar plexus för hela idén att andas nytt liv i turneringen, men också förslaget att alls låta Premier League-klubbarnas B-lag delta.

Men det väcker onekligen frågeställningen: Vem eller vilka var det egentligen som drev det här förslaget?

Antagandet har ju hela tiden varit att det har varit Premier League-klubbarna, och då i synnerhet de största klubbarna, som drivit förslaget. Men när de nu tackar nej till att delta så kan den enda återstående slutsatsen vara att deras intresse i det hela var begränsat redan från början. Annars kan man onekligen börja tala om att lämna någon vid altaret.

Det är ju lika svårt att tänka sig att Football League själva skulle få för sig att driva igenom ett förslag, som de vet om kommer att stöta på stort motstånd och tuff kritik, utan att först vara säkra på att det är ett förslag som klubbarna i Premier League faktiskt vore intresserade av. Något slags yttre skäl måste trots allt finnas.

Farhågan är att det då är en ren politisk skrivbordsprodukt. Att FA i all sin strålande vishet har gett i uppdrag till de båda ligaorganisationerna, Football League och Premier League, att formulera sina förslag på hur man ska stimulera utvecklingen av unga spelare i England. Och detta var Football Leagues svar på detta uppdrag.

Det vore helt typiskt för den dysfunktionella engelska fotbollsfamiljen. FA skjuter å sin sida ifrån sig en helt avgörande fråga till övriga parter. Dessa parter formulerar ett förslag helt utan förankring eller någon särskilt tydlig koppling till själva grundproblemet. Samtidigt förs ingen dialog alls med klubbarna i vilka de unga spelarna finns som ska utvecklas.

Och så undrar man varför det blir som det blir i engelsk fotboll. Ska det ske någon utveckling och förändring så är det i klubbarna det måste ske. Det är den strukturella skillnaden jämfört med exempelvis fransk och tysk fotboll, där förbunden spelar en betydligt mer aktiv roll.

:::

TRANSFERKOLLEN

James Tomkins, Crystal Palace (++++). Ingen dålig värvning av Crystal Palace. En spelare som onekligen passar bra in i lagets profil, och gör laget mindre känsligt för skador i mittförsvaret, där det har sett oroväckande tunt ut bakom inte minst Scott Dann. Bör rent taktiskt inte vara det minsta främmande för hur Alan Pardew vill spela fotboll.

Victor Valdés, Middlesbrough (+++). Ett stort namn naturligtvis, inte minst för en klubb som Middlesbrough. Värvningen beror lite på vilken Valdés det är Middlesbrough har värvat. Har han motivationen kvar att verkligen slugga på också på den här nivån? I så fall har Middlesbrough gjort en kanonvärvning. Om inte så finns känslan att Middlesbrough inte hade någon större svaghet just på målvaktspositionen.

Peter Hyllman
0 kommentarer