Peter Hyllmans Englandsblogg

HÖRNAN #28: Hawaiifotboll på Etihad avslutade en trött fotbollshelg

Avbytarbänken:
Victor Valdes, Middlesbrough
Phil Jagielka, Everton
Antonio Valencia, Man Utd
Georgino Wijnaldum, Liverpool
Manuel Lanzini, West Ham
Sadio Mané, Liverpool
Benik Afobe, Bournemouth

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Bournemouth, Leicester och Crystal Palace. En säsong kan på sätt och vis sägas handla om vändpunkter och det gäller att få dessa punkter att vända åt rätt håll och att vända i rätt tid. Bournemouth, Leicester och Crystal Palace var alla i olika utsträckning indragna i nedflyttningsstriden, detta med tolv matcher kvar av säsongen. Dessa tre lag har nu vunnit åtta av sina senaste totalt nio matcher, varav den nionde var ett oavgjort på Old Trafford. Det håller troligtvis kvar dem alla tre i Premier League.

Chelsea. Efter slutsignalen firade Chelseaspelarna som om de visste att nu hade i praktiken vunnit ligan. Inte utan anledning. Det hade de säkert haft några tankar om redan tidigare men just den här bortamatchen mot Stoke kändes på något sätt som sista hindret. Dessutom, i en i övrigt scrappig match, med ett sent avgörande mål som floskeln säger är så typiska för blivande mästarlag.

Man Utd. För första gången på nästan ett halvår så lämnar Man Utd alltså sjätteplatsen. Det hade man förvisso gjort alldeles oavsett resultatet idag mot Middlesbrough, frågan var bara om det skulle bli sjundeplatsen eller femteplatsen som destination. Viktig seger för Man Utd borta mot ett taggat Middlesbrough som innebär att de fortfarande är med i jakten om Champions League-platser även i ligaspelet.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Arsenal. Om det var en rejäl dogfight uppe i himlen under första halvlek så var det ingen dogfight alls på fotbollsplanen. Kommentarer är egentligen överflödiga, lite som Muhammad Alis sista slag på George Foreman. Taktik, organisation, attityd, mer eller mindre allt var långt under par. Bara de fasta situationerna får det att krypa i huden på mig.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

José Mourinho. Jag är inte precis förtjust i det ständiga gnället på spelschema med mera heller, mest för att jag inte vet om det faktiskt lyfter någon press från spelarna eller om det mest fostrar negativism. Men med ett spelschema som trots allt hade fått andra tränare i ligan att kräkas, och med en stor mängd väldigt viktiga spelare borta, så får han ändå laget både att vinna och att spela fotboll på ett bra och hyfsat sömlöst sett trots det, i vad som var en tuffare bortamatch än vad nog många gav den cred för.

OMGÅNGENS MÅL

Jesse Lingard, Man Utd 2-0, Middlesbrough (b). Svår konkurrens med Alexis Sanchez mål i min bok, med vilket jag framför allt uppskattade kylan i ett trångt läge, men Lingards mål vinner i slutänden. Renheten i träffen, hårdheten och placeringen precis i krysset som gör att målvakten har absolut ingen chans att ta skottet. Vill se fler sådana mål i Premier League. Vill däremot inte se fler sådana målgester i Premier League.

:::

TRE PUNKTER

Nedflyttningsstriden. Det blev ännu en förlust i slutänden för Middlesbrough, även om det var en klar förbättring spelmässigt jämfört med tidigare. Det går så klart att se som uppmuntrande likaväl som det går att ses som typiskt för ett lag moget för nedflyttning att de inte ens vinner när de spelar bra. Sunderland är redan körda. Hull och Swansea känns som att de inte kommer ifrån den där nedflyttningsstriden. Är det mellan dessa fyra lag det står under resten av säsongen? Det börjar se så ut. Kommer Middlesbrough kunna rycka upp sig? Blir det en shoot-out mellan Hull och Swansea? Hur nära kommer Watford och Burnley flirta med katastrofens rand?

Squad game. Det pratas för mycket om startelvor. Framför allt klagas det för mycket och fästs för stor vikt vid att enskilda spelare saknas. Om Liverpool saknar Sadio Mané, Philippe Coutinho eller Jordan Henderson så är det typ omöjligt att vinna fotbollsmatcher. Dito Man City med Fernandinho eller David Silva, Arsenal med Alexis Sanchez eller Mesut Özil, Tottenham med Harry Kane och så vidare. Ja, det är viktiga spelare, men under en säsong måste man räkna med att spelare kan vara borta. Antonio Conte åker till Stoke utan Eden Hazard och vinner. José Mourinho åker utan Zlatan Ibrahimovic, Paul Pogba, Ander Herrera med flera till Middlesbrough och vinner. Att laga efter läge, att vinna även under svåra omständigheter, är även det en skill.

Talking Heads. Hur många gånger händer egentligen det här? Storklubb tar ledningen med två mål på bortaplan mot en av klubbarna runt botten av Premier League. Nu är matchen avgjord menar då prathuvudena i studion, som kommenterar, på sociala media och så vidare. Nej, det är den inte! Det här är England. Det här är Premier League. Här är sådana matcher inte avgjorda. Allt som krävs är en reducering för hemmalaget för att hela stämningen på arenan ska förändras och matchbilden bli en helt annan. Det här är inte på något sätt unikt. Det vore bra, om man jobbar med att prata om engelsk fotboll, om man i alla fall försökte lära sig något om dess kulturella särdrag.

:::

FÖR ÖVRIGT

Om Arsene Wenger har bestämt sig för sin framtid, som han säger, så bör han av respekt för Arsenal meddela sitt beslut omgående. Inte snart, inte mycket snart, omgående!

Man kan tycka precis vad man vill om Marouane Fellaini, som truppspelare har han däremot varit vare sig oviktig eller onyttig den här säsongen.

West Brom-fansen måste känna sig mycket klappade på huvudet när deras 3-1-seger över Arsenal bara leder till studiosnack om Arsenal, och studiovärden ändå avslutar segmentet med typ ”sorry West Brom, ni var jätteduktiga!”

Det känns som att Pep Guardiolas ständiga superlativer slutade vara trovärdiga för ungefär tre månader sedan.

Pontus Jansson på bänken i Leeds viktiga match mot Brighton, som slutade med vinst för Leeds. Garry Monk var något kryptisk efter matchen. Glasklara besked dock att vänta i veckan.

Cesare Prandelli – you Sir, are a rabblerouser, you rouse rabble!

På något sätt ska det ändå bli lite skönt med den andningspaus som ett landslagsuppehåll ger.

Undrar om Arsenalfansen fick mängdrabatt på flygplanshyran?!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vilket Man City kommer vi få se under resten av säsongen?

Det finns två sätt att se på Man Citys tungviktsmatch mot Liverpool ikväll hemma på Etihad. Antingen är det en typ av match som kommer vid helt fel tillfälle bara några dagar efter Man Citys smärtsamma fiasko mot Monaco. Eller så är det en typ av match som kommer vid helt rätt tillfälle bara några dagar efter Man Citys smärtsamma fiasko mot Monaco.

Vilket Man City kommer vi få se ikväll? En fråga som självklart kan förlängas till att gälla resten av säsongen. Ett hungrigt och revanschlystet Man City taggade att visa att vad som skedde i onsdags var ett engångsfall och att göra det bästa av vad som återstår av säsongen. Eller ett deppigt och demoraliserat Man City som fortfarande slickar såren på såväl säsong som stolthet.

Det har varit några turbulenta dagar för Man City. Så klart. Det har samtidigt varit några märkliga dagar där en misstänkt mängd artiklar kom ut i media mer eller mindre samtidigt som var och en hade någon form av vinkel på hur Man Citys misslyckande inte var så mycket Pep Guardiolas fel som det var spelarnas fel. Plötsligt skulle mer eller mindre hela Man Citys spelartrupp bytas ut.

Det är ett tema som har varit återkommande och som gick att skönja redan innan säsongen ens hunnit börja, och som definitivt började framträda tydligt när Man City slutade vinna fotbollsmatcher. Man har försökt förekomma ett eventuellt misslyckande genom att lasta över ansvaret på spelarna, och mer eller mindre friskriva Pep Guardiola från ansvar.

Att hantera förväntningar är så klart en sak, och att hävda att ett lagbygge behöver tid på sig för att utvecklas likaså. Att däremot publikt peka finger och påtala hur spelarna är för dåliga, eller hur de inte är taktiskt lika begåvade som spelarna i Barcelona eller Bayern München, och hur de alla ska bytas ut, är en annan. Då handlar det om PR för managern mer än något annat.

Samma tema återkom på Pep Guardiolas presskonferens och intervjuer direkt efter matchen mot Monaco. ”Anfallarna måste vara aggressiva och möta bollen, men gjorde det inte, och därför är vi utslagna”, menade Guardiola, utan att riktigt prata om defensiven. ”Jag försökte övertyga dem om att vi var tvungna att anfalla att göra mål, men lyckades inte”, lät det också.

Det kunde knappast råda någon större tvekan om var felet låg någonstans i Guardiolas uppfattning, och vad som var berättelsen efter matchen. En berättelse som under dagarna därefter alltså följdes upp av en märklig mängd artiklar och studioanalyser. Om Pep Guardiola och spelarna hängde ovanför stupet tillsammans så skar Guardiola precis av repet och lät spelarna falla.

Hur hanterar och förhåller sig spelarna till detta? Både till den offentliga hängningen och till allt prat om att de ska bytas ut. Det saknas knappast ego och prestige hos moderna stjärnspelare. Professionella fotbollsspelare är knappast några dunungar, och måste tåla kritik, men en viktig förutsättning är att de känner att managern är lojal med dem och med klubben.

Om de inte känner detta blir det svårt att hålla ihop sammanhållningen i laget och desto svårare för Pep Guardiola att motivera spelarna framöver. Och med en Champions League-plats och en FA-cuptitel som står på spel så är det några viktiga månader kvar av säsongen för Man City. Således frågan om vilket Man City vi egentligen kommer att få se under resten av säsongen?!

Pep Guardiola har självfallet rätt i att det har begåtts misstag av andra. Det vore fånigt att analysera vare sig matcherna mot Monaco eller Man Citys säsong som helhet utan att kritisera spelarna för deras insatser. Det vore omöjligt att vara något annat än djupt kritisk till Txiki Begiristains insatser på transfermarknaden under de senaste åren.

Problemet är däremot att Pep Guardiola kanske inte är riktigt lika pigg på att medge egna misstag som han är att kritisera andras. Och visst har det begåtts misstag. Målvaktsfrågan och en taktisk naivitet som har satt Man Citys försvar ur spel, sommarens värvningar liksom vilka värvningar som inte gjordes, olika laguttagningar. Där finns sådant som går att kritisera.

Både Jürgen Klopp och Pep Guardiola är hyfsat färska som managers i Premier League. Båda har sett sin bristande förmåga att organisera ett effektivt försvarsspel sätta sina lags ambitioner på spel. En skillnad är att Klopp har hunnit göra sina misstag och anpassa sig efter dem. En annan skillnad är att Liverpool under säsongen har haft sin djupdykning och sedan samlat sig.

Ett skäl till att Liverpool har kunnat göra det är att det aldrig har rådit någon tvekan, vare sig bland spelare eller bland supportrar, att Jürgen Klopp har befunnit sig tillsammans med dem i skyttegraven. Klopp är bra både på att visa lojalitet och på att inspirera lojalitet. Därför vet vi alltid vad vi kan förvänta oss av Liverpool. Det går inte alltid bra, men aldrig utan en fajt.

Finns det någon fajt kvar i Man City?!

Peter Hyllman
0 kommentarer

En sexig engelsk fotbollslördag i sex punkter

Det återstår på ett ungefär, eller möjligen lite drygt, tio omgångar av Premier League-säsongen. Det är den sista omgången vi har framför oss den här helgen innan det kommande landslagsuppehållet. Vilket innebär att det är en helg då många spelare helt säkert kommer drabbas både av fantomsmärtar och ett och annat stukat hårstrå.

Som närmast har blivit brukligt i Premier League den här säsongen så ägnas lördagarna till stor del åt nedflyttningsstriden. Kanske för att lördagarna enligt känd Skylogik är inte riktigt lika super som söndagarna. Hur som helst så är det ännu en viktig och potentiellt omvälvande omgång för Crystal Palace, Hull City, Sunderland, Swansea med flera som alla spelar idag.

Men det händer också saker med relevans för toppen av tabellen. Stoke satte som bekant en rejäl käpp i hjulet för Man Citys förhoppningar genom att klara oavgjort på Etihad. Kan de göra detsamma för Chelsea på hemmaplan? För Arsenal gäller det att visa att de faktiskt har ryckt tag i sig själva igen, och att det inte bara gäller mot motståndare från amatörligan.

Mycket spänning hittar vi också i våningen undanför, i The Championship, där det fortsätter vara högdramatiskt runt strecken i toppen av tabellen. Redan igår kväll spelade tre av de inblandade klubbarna, men Newcastle brottas med en svår bortamatch mot Birmingham, Fulham har en mycket viktig match hemma mot Wolves, och sist ikväll möter Leeds Brighton på Elland Road.

Det är med andra ord en riktigt sexig engelsk fotbollslördag vi har framför oss, och vad passar då bättre än att, utan någon större tanke på sammanhang, sammanfatta den på förhand i sex punkter?!

Tony Pulis har passerat 40-strecket

West Brom har haft en alldeles lysande säsong och jag har haft skäl att berömma deras insatser vid flera tillfällen. De har parkerat på tabellens övre halva med en europeisk cupplats som en möjlighet. Där fanns onekligen en känsla av att West Brom har tagit ett kliv framåt i utvecklingen. En insats av Tony Pulis som krävde respekt.

Men de senaste veckorna har kommit med en jobbig påminnelse varför det finns skäl att vara skeptisk till Pulis. West Brom nådde fram till 40 poäng i slutet av februari. Direkt därefter har West Brom plötsligt förlorat två raka matcher, mot Crystal Palace och Everton, utan att göra ett enda mål. Som om någon plötsligt tryckt på lagets off-knapp.

Det är i grund och botten den anledning till att jag aldrig har lärt mig att fullt ut uppskatta Tony Pulis. Allt handlar om att nå fram till 40 poäng, om att bara hålla sig kvar, där verkar inte finnas några ambitioner utöver det. Det kanske inte ska ses som garanterat riktigt än, men mycket talar för att West Broms säsong i praktiken tog slut när de nådde 40 poäng.

Dags för Leicester att ta showen on the road

Vilka veckor det har varit för Leicester och för Craig Shakespeare, lagets tillförordnade manager. Två raka vinster i ligan, mot Liverpool och mot Hull City, och naturligtvis den strålande segern mot Sevilla och avancemanget till kvartsfinal i Champions League. Hemma på King Power Stadium har Leicester vänt säsongen från fiasko till framgång.

Men det har varit hemma det. Leicester och Craig Shakespeare har ju haft den fördelen att de har fått spela tre raka matcher på hemmaplan sedan myteriet mot Claudio Ranieri. Men nu måste de alltså lämna hemmets trygga härd och visa att de klarar det också i fientlig miljö. De måste också visa att de har landat efter succén i Champions League.

Graeme Souness satt i TV-studion och lyfte fram en intressant aspekt om Leicesters myterister. ”They’ve let us down once, they will let us down again!” Leicesters spelare har redan vikt ned sig i motgång, redan haft intrycket av att vara större än sina skor, de vet att det ”fungerar” att lasta ansvaret på tränaren. Har det hänt en gång, händer det lättare en andra gång.

Nytt på båda bänkarna i Brian Clough Trophy

En tidig match i The Championship är East Midlands Derby, mellan Nottingham Forest och Derby County, ett förhållandevis ettrigt engelskt derby som även går under namnet och titeln Brian Clough Trophy. Och nu slumpar det sig alltså som så att båda klubbarna går in till den här matchen med nya managers. Här kan vi alltså tala om att slängas in i hetluften.

Under veckan blev det alltså först klart att Gary Rowett tar över Derby County sedan Mel Morris zamparinade Steve McClaren. Bara några timmar senare bekräftade Nottingham Forest att de anställer Mark Warburton, tidigare i Rangers, som sin nye manager. Båda anställningarna uttalar en ambition om en mer långsiktig satsning. The Championship tätnar alltså ytterligare.

Derby Countys snabba anställning av Gary Rowett säger oss kanske något om fotbollens växelverkan. Många häpnade ju över Mel Morris snabba sparkning av McClaren. Men Norwichs beslut att sparka Alex Neil tvingade förmodligen Morris att spela sina kort snabbare än vad som var tänkt. Morris ville inte tappa Rowett till Norwich.

West Ham brottas med sina quick fixes

Det är en lurig säsong för West Ham. Deras flytt till en ny arena har knappast gått smärtfritt. Flytten har varit planerad i flera år men har inte genomförts på ett särskilt välplanerat sätt. Formen har sviktat. Nyckelspelare har svikit och spelstrejkat och lämnat klubben. Laget har inte nått upp till förra säsongens höjder då man utmanade om en Champions League-plats.

West Ham är en klubb med både potential och ambition. Men en klubb vars potential och ambition inte motsvaras av dess strategiska planering. West Ham är en klubb som har satt i system att leta genvägar. Den nya arenan är bra business men kulturellt som att vilja ta en trappa i ett enda steg. Klubben har ingen långsiktig policy på transfermarknaden utan lappar och lagar.

Konsekvensen blir att West Ham snubblar fram från säsong till säsong snarare än att följa någon långsiktig utvecklingsplan. Arenabrådskan tvingar klubben att istället släcka ständiga småbränder. En ogenomtänkt värvningspolitik ger en felbalanserad spelartrupp som brister på flera positioner. Ständiga spelarlån fostrar kortsiktighet utan att ge West Ham något ekonomiskt värde.

Romelu Lukaku gör en ”Rooney”

Bomben slog ned under veckan att Romelu Lukaku säger sig inte vilja skriva på något nytt kontrakt med Everton. För detta kan så klart finnas både det ena och det andra skälet men centralt för Lukaku verkar i alla fall vara att han vill spela i Champions League och att han inte känner att Everton har eller visar den ambitionen som krävs för detta.

Det rörde naturligtvis om rejält i grytan. Mino Raiola har tidigare uttalat sig om att ett nytt avtal var en 99,99%-ig säkerhet. Det hela kan självklart vara föga mer än ren förhandling. Men det har naturligtvis satt både media i brand och till synes andra klubbar på full beredskap. Det pratas om mångmiljonflyttar till både Chelsea och Man Utd.

Ronald Koeman sade sig vara allt annat än glad med Lukakus uttalande. Men något får mig att undra om han ändå inte är rätt nöjd med det. Han flyttade till Everton inför säsongen bland annat med löften från Evertons ägare Farhad Moshiri och ledning om en investering och en rejäl satsning. Något som ännu inte riktigt visat sig. Lukakus ultimatum kan vara en knuff i rätt riktning.

Hissen uppåt eller nedåt för Leeds?

Två oavgjorda matcher i rad för Leeds inför den här matchen. Först en surt tappad vinst i slutminuten borta mot Fulham, och därefter en rätt trög 0-0-historia hemma mot QPR. Två resultat som ger Leeds samma känsla som ett flygplan efter dess stigning, då tyngdlösheten skapar en obehaglig illusion av att planet både kan fortsätta framåt eller falla nedåt igen mot marken.

Och ikväll är det inte vilken match som helst. Leeds spelar på Elland Road mot Brighton, tvåa i tabellen. Således en tuff match för Leeds men också en match där tre poäng är viktigt både för deras tabellplacering, helst sedan både Sheffield Wednesday och Huddersfield förlorade igår kväll, och för deras status inför ett eventuellt men ändå troligt playoff.

Leeds facit mot övriga sex klubbar som för närvarande är realistiska deltagare i jakten på uppflyttning är inte alldeles imponerande. Leeds har endast vunnit tre av dessa nio matcher och förlorat fyra. Helt säkert ett facit Leeds vill putsa till under sina tre återstående dylika matcher innan playoff. Ikväll kan de ta en bra skalp mot Brighton.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kan Reading nå playoff och fortsätta trotsa fotbollens analysmodeller?

Reading har haft en minst sagt udda och oväntad säsong. De har också haft en oväntat framgångsrik säsong. Från att ha slutat förra säsongen på en anonym sjuttonde plats så har Reading tillbringat stora delar av den här säsongen i toppen av tabellen. Med elva omgångar kvar ligger Reading på en femte plats, och således i slagläge för en playoff-plats.

Reading är även något av en udda fågel. Det är nämligen svårt att förklara deras framgång och tabellmässiga position med några av de konventionella metoder som brukar användas. Tvärtom så visar de allra flesta mått att Reading måste ses som något av en anomali. De borde egentligen inte befinna sig på en playoff-plats. Men gör det ändå.

Det görs löpande mätningar för alla lag i The Championship hur de presterar jämfört med hur de borde prestera. Det görs mätningar både på hur många mål varje lag förväntas göra och på hur många mål de förväntas släppa in, sett till volym och kvalitet på de chanser som skapas. På dessa mätningar befinner sig Reading på 22:a plats av seriens 24 lag.

Reading har hittills under säsongen gjort 49 mål. De borde ha gjort knappt 45 mål enligt dessa mätningar. Under säsongen har Reading samtidigt släppt in 49 mål, det vill säga precis lika många som de har gjort. Enligt mätningarna borde Reading ha släppt in strax över 55 mål. Mätningarna visar att Reading borde ha 44 poäng för närvarande. De har 64 poäng.

Det är på så vis att betrakta som en makalös överprestation av Reading. Jaap Stam har onekligen fått ut maximalt av sitt lag. Statistiska modeller av det här slaget är tänkt att mäta hur lag rent spelmässigt faktiskt presterar, och på så vis kunna gräva djupare än enbart tabellen. Vad modellerna visar är ett Reading som sett till sitt spel är det klart svagaste laget i playoff-striden.

Vilket också bekräftas till stor del av en genomgång av Readings möten med övriga topplag i The Championship. Reading har bara lyckats vinna två av de hittills sju matcherna under säsongen mot övriga lag som nu befinner sig på någon av de sex översta platserna, båda på hemmaplan. Det är så klart något som oroar inför ett eventuellt playoff-spel.

Eventuellt bör betonas. Readings formkurva har nämligen sett oroväckande ut den senaste månaden, vilket möjligen antyder att utdelningen på Readings prestationer är på väg att återgå till det normala. Reading har bara vunnit en av sina senaste fem matcher, och förlorat tre av dem, samtidigt som de har gått mållösa från fyra av dessa fem matcher.

Och bakifrån jagar framför allt Fulham dem i hälarna. Reading är tillsammans med Sheffield Wednesday de klubbar på nuvarande playoff-platser som löper störst risk att bli upphämtade och tappa sin plats i playoff. De flesta modeller visar att Reading, baserat på återstående spelschema, är den klubb som med störst sannolikhet kommer missa playoff.

Och ikväll möts alltså Sheffield Wednesday och Reading. Sheffield Wednesdays siffror är i mångt och mycket motsatsen till Readings. Tillsammans med Fulham hade Sheffield Wednesday med en normal utdelning på sina prestationer varit två självklara playoff-lag bakom Brighton och Newcastle. Men framför allt har Sheffield Wednesday haft problem med målskyttet.

Nu spelar både Reading och Sheffield Wednesday istället med kniven något metaforiskt mot strupen. En förlust för något av lagen ikväll innebär att de kan bli passerade i tabellen av Fulham ett knappt dygn senare om de vinner mot Wolves hemma på Craven Cottage, och därmed ramla nedanför playoff-strecket med bara åtta omgångar kvar av säsongen.

Det är med andra ord en match av stor betydelse för Reading ikväll. Det är en första match i ett återstående matchprogram som även innehåller matcher mot Leeds, Norwich, Aston Villa och Nottingham Forest. Viktiga matcher inte bara för att Reading över huvud taget ska kunna ta sig till playoff, utan också för att visa att de har en bra chans i detta playoff mot övriga topplag.

Håller verkligheten på att komma ikapp Reading, eller kommer de fortsätta trotsa fotbollens analysmodeller?

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kvartsfinalerna är lottade för de engelska klubbarna i Europa

Om någon för några år sedan hade sagt att det den här säsongen skulle vara Leicester och Man Utd som från och med kvartsfinalerna ensamma skulle försvara de engelska färgerna i det europeiska cupspelet, så hade denne någon förmodligen blivit tittad konstigt på. Om någon dessutom sagt att det var Leicester i Champions League och Man Utd i Europa League så hade det blivit tvångströja och madrasserade väggar.

Utgångspunkten för de båda klubbarna är naturligtvis väsensskild. Leicester är kraftigt nederlagstippade inför sina kvartsfinaler och måste självfallet betraktas som turneringens skrällgäng. Man Utd ses å sin sida som överlägsna favoriter att vinna inte bara kvartsfinalen utan hela turneringen, i en utsträckning som kanske inte känns helt verklighetsförankrad. Utgångspunkten är annorlunda delvis på grund av respektive turnering, delvis beroende på de båda lagen.

Barcelona, Dortmund, Bayern München, Juventus, Real Madrid, Atlético Madrid och Monaco. Det känns naturligtvis lätt sinnessjukt att addera Leicester till den skaran av fina och anrika europeiska storklubbar. Men är det något som Champions League har varit i behov av i många år så är det kanske lite av chat shit and get banged! Den stundtals tråkigt saniterade turneringen skulle helt klart kunna må bättre av mer variation.

Om förhandsfavoriterna har hållit sig kvar i Champions League så har flera av Europa Leagues förhandsfavoriter fallit ifrån. Roma, Shakhtar Donetsk, Tottenham, Inter, Villarreal, Fiorentina är några exempel. Kvar att lottas mot för Man Utd är Ajax, Lyon, Celta Vigo, Schalke, Besiktas, Genk och Anderlecht, en både varierad och eklektisk samling av europeiska klubbar. Någon lätt resa till Stockholm blir det inte för Man Utd.

ATLÉTICO MADRID – LEICESTER (10%)

Om vi utgick från att Leicester egentligen oavsett motstånd nästan helt säkert kommer åka ur Champions League i kvartsfinalen så fanns i alla fall förhoppningen att de skulle göra det och alltså få chansen att spela mot någon av kontinentens erkända superklubbar. Atlético Madrid var kanske på så vis en något småtrist lottning för Leicester. Om Leicester istället hade hoppats på att ta sig vidare så hade Dortmund eller Monaco varit en bättre lottning.

Men istället får Leicester alltså möta något av sin egen spegelbild, eller åtminstone sin spanska motsvarighet. Förvisso en motsvarighet med helt andra resurser i ryggen och en spelartrupp med en betydligt högre kvalitetsnivå från straffområde till straffområde. En motsvarighet med en nutida rutin av sådana här matcher som Leicester inte är i närheten av. En motsvarighet också i avseendet att Atlético även bygger sitt spel från en defensiv grundstruktur.

I någon mening kunde Leicester utnyttja Sevillas bristande rutin från matcher i Champions League, deras så kallade lack of composure, och i viss mening deras offensivlust och defensiva naivitet. Inget av detta kommer att vara i spel mot Atlético Madrid, vilket gör dem både till en mer formidabel motståndare och en motståndare som passar just Leicester desto sämre. Att Leicester slog ut Sevilla var ingen superskräll. Att slå ut Atlético vore det.

ANDERLECHT – MAN UTD (70%)

Man Utd spelar matcher. Många matcher, och matcher långt bort. Och det finns ingen ände på hur jobbigt José Mourinho tycker det är, vilket blir lite jobbigt att lyssna på om ungefär tre månader sedan. Den här lottningen kan Mourinho knappast klaga på. Belgien är nära och fint, motståndet är bra utan att vara bland det mest besvärliga som återstår i Europa League, Anderlecht är en gammal, fin och traditionsrik engelsk klubb.

Det var några år sedan Anderlecht vann den belgiska ligan. Men de är alltid en av de belgiska toppklubbarna, den överlägset mest framgångsrika belgiska klubben, och leder för närvarande serien som precis ska ge sig in i sitt playoff-skede, där de sex bästa klubbarna ställs mot varandra i en slags mästerskapsserie. De har hittills eliminerat bland andra Mainz, Zenit och APOEL i Europa League. De är inte något blåbärsgäng.

Det är naturligtvis inte Man Utd heller. Och med returmötet hemma på Old Trafford igen så är det självklart en kvartsfinal som Man Utd måste förväntas ta sig vidare ifrån. Att Anderlecht inte är en klubb som ska underskattas ens för engelska storklubbar kan däremot Arsenal bära vittne om. Och visst vore det frestande att se någon form av möjlig Brexit-symbolik i att en engelsk klubb stupar mot en klubb från Brüssel av alla städer.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Varför underpresterar engelska klubbar i Champions League?

Den frågan är vi oundvikligen tvingade att ställa oss själva igen sedan de engelska klubbarna i Champions League i tre av fyra fall återigen gjorde en synnerligen slät figur. Sedan Tottenham onödigt och slarvigt åkte ur redan i gruppspelet, och sedan både Arsenal och Man City passade på att åka ur i de nyss avslutade åttondelsfinalerna.

Därför att de är för dåliga så klart! Nedkokat till sin minsta gemensamma nämnare så är inte rubrikens fråga svårare att besvara än så. Det råder ingen tvekan om att de engelska superklubbarna för närvarande är tydligt sämre än de europeiska superklubbarna. Och det har också varit i huvudsak mot dessa som de engelska klubbarna har åkt ur Champions League.

Men rubrikens fråga antyder så klart att vi också vet att engelska klubbar skulle kunna prestera bättre. Det positiva i det är så klart att det fanns kanske desto större skäl att oroa sig om engelska klubbar presterade som de gjorde och vi betraktade det som normalt eller enligt plan. Men då kan man fråga sig vad underprestationen faktiskt beror på. Något som inte bara jag funderat på så klart, utan även t ex Miguel Delaney på Independent.

http://www.independent.co.uk/sport/football/european/premier-league-champions-league-a7633606.html

Balansen mellan ligaspel och Champions League är en återkommande faktor som tas upp. En faktor som både kan delas upp i ett hårdare och jämnare konkurrensläge i ligaspelet vilket påtvingar ett större fokus och en större energiinsats, och i att Champions League för de europeiska superklubbarna, till skillnad från i England, är eller har blivit viktigare än ligan.

De stora ekonomiska resurserna hos Premier Leagues klubbar används med rätta som argument för varför man anser att de underpresterar. De borde kunna göra bättre ifrån sig menar man. En konsekvens av alla dessa pengar har däremot också blivit ett slöseri med pengar och en dyrbar likgiltighet och inkompetens i scouting och rekrytering av spelare och tränare.

Det ska förvisso kommas ihåg att pengar har en avtagande marginalnytta, och de europeiska superklubbarna är sannerligen inga fattiglappar. Och det är som sagt i första hand mot dessa europeiska superklubbar som de engelska klubbarna kommer tillkorta. Det finns i sig inget ekonomiskt märkligt med att Arsenal förlorar mot Bayern München eller Man City mot Barcelona.

Tradition är en annan betydelsefull faktor. De senaste åren har framför allt kännetecknats av att Englands främsta representanter i Champions League har varit Arsenal och Man City. Man Utd och Liverpool har genomgått och genomgår fortfarande sina respektive förnyelseprojekt. Chelsea har brottats med sina besvär.

Jaha, so what? Jo, de klubbar som alltså har fallit ifrån under en period råkar också vara de engelska klubbarna med den främsta och mest framgångsrika europeiska traditionen. Arsenal och Man City, även om det är stora klubbar med väldiga resurser, har inte den traditionen på riktigt samma sätt. De vill kanske dit men är inte där.

Besläktat med denna aspekt är en taktisk naivitet som handikappar engelska klubbar och står dem oerhört dyrt i Champions League. Konsten att kunna försvara sig rynkas på näsan åt, defensiv har plötsligt blivit något omodernt, något som bara sämre klubbar ägnar sig åt. Well, verkligheten är onekligen en annan så filosofin ljuder varken stark eller fin.

Arsenals och Man Citys taktiska naivitet och defensiva inkompetens var den primära orsaken till båda lagens förluster den här säsongen. För vilket både Arsene Wenger och Pep Guardiola måste ta på sig ett stort ansvar. Inte för någon av dem kan dessa brister ha kommit ur tomma luften. Här finns alla skäl i världen för hård kritik, mot värvningspolitik såväl som taktik.

Det är egentligen ingen tillfällighet att Leicester av alla engelska klubbar är ensamma kvar i Champions Leagues kvartsfinaler. Och det är ju myntets andra sida så klart. Ett lag som är nedflyttningshotat i Premier League slår alltså ut Sevilla och går till kvartsfinal i Champions League. Men Leicester var också det enda av de tre engelska slutspelslagen med en vettig defensiv grundstruktur.

Det måste inte vara ett defensivt lag för att kunna vinna eller gå långt i Champions League, men defensiven måste vara tillräckligt bra. Vare sig Man City eller Arsenal har en tillräckligt bra defensiv. Och Arsenal är därtill en klubb som under de senaste månaderna har befunnit sig i något slags parallellt universum fast i gravitationen av sitt eget svarta hål.

Det är en märklig utveckling för engelska klubbar där konsten att försvara sig har stått högt i kurs, och vars framgångar i Champions League genom åren har varit baserade på i första hand en stark defensiv. Den enda engelska vinsten eller stora framgången i Champions League utan defensiva förtecken var Man Utds seger 1998-99, en seger som de sedan inte lyckades bygga vidare på.

Skälet till detta är naturligtvis i grund och botten rätt enkelt. Världens allra bästa spelare har egentligen aldrig spelat i Premier League, utan i någon av de spanska och italienska superklubbarna. För engelska superklubbar att kunna besegra dessa krävs alltså i första hand ett tänk byggt runt bra spelare men även taktik och organisation.

Bara en dåre ger sig in i en shoot-out med en överlägsen fiende utan något av dessa vapen, det vill säga bra spelare och en fungerande taktik och kollektiv organisation. Men tyvärr har dåraktighet blivit ett något för framträdande kännetecken bland engelska superklubbar där filosofi ges ett högre värde än resultat och där pengar har ersatt kompetens som dess viktigaste tillgång.

Pengarna finns i Premier League. Kompetensen finns där i många fall inte, vad avser fundamentala områden som taktisk idé, coaching, scouting, rekrytering av spelare och tränare etc. Därför underpresterar engelska klubbar i Champions League. När kompetensen hinner ifatt pengarna, då kommer de engelska klubbarna sluta underprestera.

Klubbar som Sevilla, Dortmund, Atlético Madrid, Monaco, Roma med flera underpresterar inte – eftersom deras viktigaste tillgång inte är pengar, utan kompetens. Och kompetens har en märklig och mycket skön förmåga att mycket ofta, betydligt oftare än vad fotbollens ekonomer vill tro, besegra pengar också på fotbollsplanen.

Vilket också var exakt vad som hände på den franska sydkusten i onsdags kväll.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Att sparka Aitor Karanka var Middlesbroughs första offensiva beslut

Det tog Middlesbrough sju år från det att de åkte ur Premier League 2009 att ta sig tillbaka till Premier League, och det var knappast utan sina sorger, bekymmer och besvär längs vägen. Det kan alltså vara på sin plats att ge ett erkännande till Aitor Karanka, den manager som till sist faktiskt tog dem tillbaka till Premier League.

Det går samtidigt inte att bli alltför förvånad över nyheten under dagen att Middlesbrough och klubbens ordförande Steve Gibson har beslutat sig för att ge Aitor Karanka sparken. Det är i själva verket ett beslut som har legat i luften i minst ett år, ända sedan Karanka under ett par dagar förra säsongen blev beordrad att lämna klubben efter bråk med spelartruppen.

Aitor Karanka gjorde ett väldigt bra The Championship-lag av Middlesbrough, en av de bättre nykomlingarna i Premier League på många år. Men taktiskt har steget upp till Premier League inte varit lätt. Karanka uppnådde en vinstprocent om 52% i The Championship, en vinstprocent som har sjunkit till ohållbara 15% i Premier League.

Middlesbrough har inte gjort mycket väsen av sig under säsongen. De har inte brottats med samma krisstämpel som Sunderland, Swansea och stundtals Leicester. De har inte varit oförutsägbara på samma sätt som Hull City och Crystal Palace. Luften har långsamt sjunkit ur Middlesbrough och de har sakta men säkert pyst ned under nedflyttningsstrecket.

Mycket har att göra med Aitor Karankas taktiska mindset. Som bara kan beskrivas som i första hand defensivt. Vilket inte måste ses enbart i ett negativt ljus. Utan att ha spenderat några stora pengar har Middlesbrough i själva verket presterat ligans fjärde bästa defensiv. Karanka kan organisera ett försvar, en nödvändig egenskap i botten av Premier League.

Men det har samtidigt tagits till sin överdrift och skett på en för stor bekostnad på anfallsspelet. Middlesbroughs matcher är målfattiga matcher, med ett målsnitt under två mål. Middlesbrough har bara gjort två ynka mål ända sedan årsskiftet. Middlesbrough producerar lägst antal skott och chanser av alla lag i Premier League. De gör minst mål av alla lag i den engelska ligafotbollen.

Det är i själva verket inte något nytt fenomen. Middlesbrough hade redan förra säsongen vad som rimligtvis borde ha betraktats som det starkaste anfallet i hela The Championship. Ändå presterade Middlesbrough bara 63 mål på 46 ligamatcher. Den här säsongen har Newcastle jämförelsevis redan gjort 70 mål på 37 matcher.

Det fanns en frustration kring Middlesbrough och Aitor Karanka redan då. Alla spelare vill spela fotboll och försöka göra mål. Vi kan vara rätt säkra på att det var precis vad förra säsongens bråk med bland andra Stewart Downing också handlade om, synen på hur laget spelade fotboll. Ett bråk som bara för några dagar sedan blossade upp igen.

Frustrationen har också varit påtaglig hos Middlesbroughs supportrar som från läktarna har vädrat sitt missnöje och sin vilja att se ett mer offensivt spel från Middlesbrough. Aitor Karanka gjorde sig här inga tjänster alls genom att kritisera supportrarna för att vilja spela långbollar, när det i själva verket är hans egen taktik som helt isolerat en skicklig anfallare som Alvaro Negredo.

Frustrationen blev inte det minsta mycket mindre när Middlesbrough mer eller mindre kastade bort kvartsfinalen i FA-cupen mot Man City, möjligheten att få spela på Wembley och en teoretisk chans till en cuptitel. Det var åtta dagar till nästa ligamatch, det var ett reservbetonat lag. Det var en bortkastad chans och inte ens ett allvarligt försök. Få saker är mer demoraliserande.

Aitor Karanka har genomgående varit en kantig figur i Middlesbrough. Utöver kritiken mot supportrarna så riktade han en skarp känga till sin styrelse efter att de inte värvat alla spelare han ville ha i januari. Där har varit utbrotten både mot spelartruppen som helhet och mot enskilda spelare. Samtidigt verkar spelartruppen alltmer ha tappat förtroendet för Karanka.

Steve Gibson, Middlesbroughs ordförande, har gjort sig känd genom åren för att vara mycket lojal med sina managers. Han har också vid ett flertal tillfällen genom åren lugnat ned situationen och räddat kvar Aitor Karanka på sitt uppdrag. En fin attityd och en riktigt bra ordförande att jobba för, men kanske var beslutet att sparka Karanka ett beslut som borde ha fattats tidigare.

Med elva matcher kvar på säsongen finns inte mycket att jobba med för Middlesbrough för att rädda sig själva kvar i Premier League. De hoppas så klart få samma effekt som Hull City och Swansea fick. Eller kanske snarare som Leicester fick med Craig Shakespeare. För liksom Leicester så befordrar nu Middlesbrough sin assisterande tränare, Steve Agnew.

Precis som Shakespeare så är Steve Agnew spelarnas manager. Hans taktik kan bara gå ut på att frigöra glädjen hos sina spelare, deras känsla av frihet och anfallslust, och hoppas att den entusiasmen kan bära Middlesbrough till tillräckligt många poäng för att hålla sig kvar i Premier League. Vi kan alltså räkna med ett mer offensivt Middlesbrough som jobbar som kaniner.

Det kan fungera. Det har i alla fall bättre förutsättningar att fungera än vad alternativet bevisligen har haft. Och även om vi absolut bör ge Aitor Karankas dennes erkännande för att ha tagit Middlesbrough tillbaka till Premier League så måste vi också konstatera detta: Att Middlesbrough verkligen inte ska behöva ligga i farozonen för att åka ur Premier League!

Att de ändå gör det är ett misslyckande. Ett misslyckande som kan vara för sent att hinna reparera. Men nu har Middlesbrough åtminstone gett sig själva chansen. Engelska storklubbar skulle helt tydligt må bra av att bli bättre defensivt och sluta betrakta defensiv kompetens och organisation som något omodernt och fult att hålla på med, mot all tradition och allt förnuft.

Men Aitor Karanka tog å sin sida defensiven för långt.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Det är bara Europa League, men det är inte så bara!

Hur skulle jag egentligen känna för Europa League som Man Utd-supporter, den här säsongen när Man Utd faktiskt till skillnad från förut faktiskt deltar i turneringen som sådan och inte slängs in i den som någon form av tröst efter att ha gjort fiasko i Champions League?! Det var en fråga jag ställde för mig själv redan inför säsongen och har fortsatt ställa under säsongen.

Skulle det vara möjligt att lyckas uppbåda något som helst genuint intresse i och engagemang för matcherna i Europa League under säsongen, eller skulle det vara mer av ett pliktskyldigt tittande som mest tjänade som en sur påminnelse av vad det var man gick miste om? Skulle jag se på Europa League som en meningslös distraktion från betydligt viktigare saker?

Det är ingen hemlighet att engelska klubbar i stor utsträckning har sett på Europa League på det sättet. Andra saker är helt enkelt viktigare, då i första hand naturligtvis ligaspelet, antingen att säkra nytt kontrakt, att jaga en plats i Champions League, eller i enstaka fall slåss om ligatiteln. Det är inte heller någon hemlighet att det är i Champions League Man Utd helst vill vara.

Men det har faktiskt känts helt normalt. Där finns precis samma nervositet inför och under matcherna som jag kommer ihåg från alla Champions League-kvällar. Gruppspelet var kanske något av en transportsträcka, men det var det ofta i Champions League också. Men när det vankas slutspel så kryper nerverna utanpå kroppen.

Där finns precis samma dramatik och samma känsla. Jag lägger precis lika mycket energi på att fundera över möjliga motståndare, på att hoppas att det laget ska vinna och det laget bli utslaget, på att se fram emot en kommande lottning av nästa omgång och hoppas på att Man Utd är med i den. Där infinner sig precis samma krypande cupspänning.

Inte beror det på någon känsla att där bara finns Europa League kvar att spela om för Man Utd. Där är fortfarande full kubbning i ligaspelet om åtminstone fjärdeplatsen, och kanske bättre än så till och med. Jag har fortfarande alla möjligheter i världen att hävda både för mig själv och för andra att det finns viktigare saker än Europa League här i världen, om jag ville det.

Det går naturligtvis att hävda att känslan för Europa League enbart beror på att det hägrar en plats i Champions League för vinnaren. Det är självfallet svårt för att inte säga omöjligt att separera glädjen över pokalen från glädjen över Champions League-platsen. Jag kan bara konstatera att jag har samma känsla som inför matcher i FA-cupen, som inte ger någon Champions League-plats.

Det är på något sätt en glädjande upptäckt att göra att jag ändå känner på det sättet för Europa League. Lite oroade jag mig nämligen för att ha blivit så cynisk under dessa år med den moderna fotbollen att jag hade låtit det perfekta bli det godas fiende. Att jag blivit så snobbig att om det inte är Champions League så får det minsann vara.

Visst kan det vara så att jag mentalt rättar munnen efter matsäcken. Hjärnan och psyket är ju flexibelt på det sättet, det finns egentligen ingen hejd på vad vi förmår rationalisera. Det handlar naturligtvis om en subjektiv upplevelse, men det är å andra sidan vad supporterskapet till fotbollen i sin kärna faktiskt handlar om – subjektiva upplevelser.

Men där finns även objektiva omständigheter. Dan Kilpatrick publicerade igår en artikel i FourFourTwo om hur den ökade konkurrensen i Premier League har ökat FA-cupens status, snarare än att ha sänkt den som normalt sett är den allmänna uppfattningen. Kilpatrick tar så klart sin utgångspunkt i hur den här säsongens fyra semifinalister samtliga är engelska superklubbar.

http://www.fourfourtwo.com/features/how-increased-premier-league-competitiveness-has-restored-fa-cups-magic

Resonemanget är både enkelt och övertygande. Det faktum att där nu finns sex superklubbar i Premier League, men bara fyra Champions League-platser, och definitivt bara en enda ligatitel, så innebär det ofrånkomligen att minst två, troligtvis fler, av dessa klubbar måste misslyckas i ligaspelet. FA-cupen blir därmed ett viktigt sätt att rädda ansiktet och kanske även säsongen.

Det slår mig att ett helt analogt resonemang skulle kunna föras om Europa League. Där kommer alltid vara åtminstone någon eller några engelska superklubbar som deltar som har haft eller är på väg att ha en misslyckad ligasäsong. De allra bästa europeiska klubbarna deltar naturligtvis inte i Europa League, det är ändå en finfin titel och en väldigt svår titel att vinna.

Precis som att vinna FA-cupen kan rädda både ansikte och säsong för en klubb så kan att vinna Europa League göra detsamma. Det är inte varje säsong det ges tillfälle att lyfta en europeisk cuptitel. Det lyfter i ett svep en säsong från att vara potentiellt misslyckad till lyckad. Om engelska klubbar har struntat i Europa League förut, så kan detta få de engelska klubbarna att ändra åsikt.

Det vore en positiv utveckling. Det är en av mina pet peeves både hur många engelska klubbar har börjat strunta i att försöka vinna cuptitlar och hur supportrar till engelska klubbar plötsligt har börjat snobbigt avfärda titlar som oviktiga. Det finns alla skäl att tro att detta har ett samband med engelska klubbars återkommande underprestationer i europeiskt cupspel.

Det kommer alltid kunna sägas att det bara är Europa League. Och i någon mening så är det naturligvis också bara Europa League, där finns något bevisligen större än Europa League. Men när jag sätter mig ner ikväll och följer Man Utds försök att besegra FC Rostov på Old Trafford och ta sig till kvartsfinal i Europa League, då är det inte så bara.

Då kommer det göra riktigt ont om de misslyckas. Precis lika ont som det har gjort när Man Utd har åkt ut ur Champions League. Och det enda jag alltså kan säga om det på förhand är att det är jag glad för.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Än har inte den nya dagen grytt, men nog finns det mål och mening i Man Citys färd

I gårdagens blogg pratade jag bland annat om falska illusioner. Då i relation till Leicester. Men där finns naturligtvis fler exempel. Ett sådant exempel blev onekligen den oundvikliga konsekvensen av den galensprakande matchen på Etihad mellan Man City och Monaco, en match Man City hann med att leda, tappa, hämta upp, tappa igen, vända och vinna innan den var färdig.

Det blev 5-3 till Man City i en orgie av mål och underhållning, även om de båda lagens defensiva coacher möjligen återfanns på en bar tillsammans timmarna efter matchen gråtandes i varandras armar. Men i den extas som rådde direkt efter matchen, och dagarna därefter, så var det hur som helst en seger som fick många att spekulera i att Man City nu kunde vinna Champions League.

Så olika är det alltså möjligt att se på en fotbollsmatch och så olika kan alltså slutsatserna därför bli. De som började spekulera i att Man City kunde vinna Champions League måste alltså ha sett matchen mot Monaco som ett bevis för att de kunde det. Jag såg å andra sidan Man Citys match mot Monaco som ett bevis för varför de inte kommer kunna vinna Champions League.

För mig är det ett enkelt resonemang. Det är absolut inte nödvändigt att vara ett defensivt spelande lag för att vinna Champions League, vi har många exempel på motsatsen. Men alla lag som ska vinna Champions League måste ha ett tillräckligt bra försvarsspel, en tillräckligt välorganiserad defensiv organisation och kompetens. Detta saknar Man City.

Pep Guardiola säger mer eller mindre så själv. Han konstaterade redan direkt efter matchen mot Monaco att Man City skulle vara tvingade att anfalla lika friskt i returmatchen eftersom de aldrig skulle kunna vinna genom att försvara sig. Även inför kvällens match har Guardiola konstaterat att anfall är bästa försvar och att han ”only knows one way”.

Min replik skulle vara att han ”only has one way”. Men i övrigt har Pep Guardiola naturligtvis helt rätt. Anfall är Man Citys bästa försvar, eftersom de i själva verket något hårdraget knappast har något försvarsspel. Åtminstone inte ett försvarsspel i meningen att Man City skulle vara kapabla att stänga ned några matcher på den här nivån.

Offensivt håller dock Man City mycket hög klass. Och den bästa taktiken för Man City måste alltså vara att blåsa full fart framåt och banka på att de har mer firepower i sin fully armed and operational battle station än vad deras motståndare har. En slutsats som Pep Guardiola verkar ha landat i fullt ut först efter förlusten mot Everton i mitten av januari.

Och gjort det med den äran ska sägas! Både prestation och resultat har höjts betänkligt efter det beslutet. Man City har stärkt sin position i ligaspelet, gått fram som en slåttermaskin i FA-cupen, och med andra ord satt sig själva i en åtminstone fördelaktig position inför returen mot Monaco i Champions Leagues slutspel. Alla kurvor pekar plötsligt uppåt igen.

Fart har blivit nyckeln. Leroy Sané och Raheem Sterling har blivit ett riktigt starkt radarpar på varsin kant och bidrar till att det går blixtrande snabbt i Man Citys anfallsspel. Ett anfallsspel i vilket David Silva, som gör en lysande säsong under Guardiola, är en viktig kugge. Och Gabriel Jesus, utöver att se mycket lovande ut själv, har varit nyttig konkurrens för Sergio Aguero.

Pep Guardiola som har ett rykte om sig, till stor del självodlat, att vara den store fotbollsideologen har alltså visat sig vara mycket pragmatisk den här säsongen. Man kan tycka att han inte har gjort sig själv några tjänster i spelartruppens sammansättning, men när truppen har givit honom lemoner så har i alla fall Guardiola bestämt sig för att göra lemonad.

Det är något jag generellt uppskattar när en manager faktiskt gör en nykter och strategisk analys av sin spelartrupp, dess styrkor och svagheter, och anpassar lagets taktik och inställning därefter. Istället för att som så ofta är fallet när en manager tvingar på en spelartrupp sin taktiska idé alldeles oavsett om han har spelarna för det eller ej, eller om det är effektivt relativt konkurrensen.

Pep Guardiola har på så vis maximerat Man Citys chanser till framgång den här säsongen. Det innebär att de kommer sluta på en framskjuten position i ligan, även om det verkar ha hunnit rinna alldeles för mycket vatten under bron för dem att faktiskt vinna ligan. Och det innebär att Man City har en mycket god chans att vinna FA-cupen.

Kanske hade Man City rimligtvis hoppats på mer inför den här säsongen, men som en första säsong med Pep Guardiola, varandes i Premier League, så är det ändå en säsong som i så fall måste betraktas som godkänd på gränsen till lyckad. Återstår gör då Champions League. Hur långt räcker Man Citys maximerade chanser där?

Ja, det kanske räcker för att besegra Monaco och i så fall ta sig till kvartsfinal, även om vi inte riktigt kan hålla det för säkert. Men Monaco kan och kanske till och med bör Man City besegra, eller i alla fall kunna slå ut. Och visst finns det några klubbar i kvartsfinallottningen som Man City borde kunna anses ha rätt goda chanser mot. De måste inte åka där heller.

Men att vinna Champions League? Nej, inte med det försvarsspelet. Inte mot klubbar som både har anfallsspelet att maximalt utnyttja Man Citys bristande defensiv och försvarsspelet att hålla Man Citys offensiv i herrans tukt och förmaning. Klubbar som Real Madrid, Atlético Madrid, Bayern München och Juventus.

Men det gör inte resan mindre spännande.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Än en gång gav Leicester det fotbollsindustriella åsiktskomplexet på käften!

Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät oss veta att en klubb som Leicester skulle aldrig någonsin kunna vinna en så pengatät fotbollsliga som Premier League. 38 långa matcher senare var det Leicester som stod där med ligatiteln och visade hur fel de hade.

Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät oss därefter veta att Leicesters osannolika ligatitel bara var möjlig eftersom storklubbarna underpresterade och att det bara visade på hur överskattad Premier League är som liga, de skulle aldrig klara sig i Champions League. Leicester vann sin grupp.

Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät sedan oss veta att mot ett spanskt topplag som Sevilla så skulle Leicester ha knappt något alls att hämta, en så rudimentär taktik skulle aldrig klara sig mot Sevillas fotbollspoesi. Två matcher senare och Leicester är klara för kvartsfinal.

Genom att ta sig till kvartsfinal gör alltså Leicester vad Arsenal har misslyckats med de sju senaste säsongerna. Leicester gör vad Liverpool inte har klarat av sedan 2009, vad vare sig Chelsea eller Man Utd har gjort sedan 2014, och vad Man City med alla sina miljarder bara klarat av en enda gång.

Craig Shakespeare, så sent som för bara några veckor sedan aldrig något mer än en assisterande manager, blir därmed den blott andre engelske managern i historien som tar en engelsk klubb till kvartsfinal i Champions League, sedan den turneringen bytte till sitt större och mer moderna format.

Vad talade för Sevilla inför den här åttondelsfinalen?

Jo, naturligtvis att de är ett lag som krigar om ligatiteln i La Liga, som har ett mycket gott anseende, samtidigt som Leicester är ett lag som slåss mot nedflyttning i vad som så många menar är ett medialt och kvalitativt överskattat Premier League.

Jo, naturligtvis att Sevilla är en klubb med en närmast enastående europeisk cuperfarenhet, de mesta vinnarna av Europa League genom tiderna, och med tre raka sådana titlar i bagaget inför den här säsongen, samtidigt som Leicester är fullständiga noviser i europeiskt cupspel.

Jo, naturligtvis att Sevilla har en alldeles underbart vackert spelartrupp med härliga spelare som Vicente Iborra, Joaquin Correa, Steven N’zonzi, Sergio Escudero, Nicolas Pareja med flera. Leicester har Danny Simpson, Wes Morgan, Marc Albrighton och Shinji Okazaki.

Jo, naturligtvis att Sevilla har en av den nutida fotbollens mest spännande, dynamiska och karismatiska poptränare i Jorge Sampaoli, omvittnat erkänd och geniförklarad. Leicester har en helt anonym coach som ny manager som bara är en propeller på ryggen från att vara mer Astrid Lindgren än Shakespeare.

Jo, naturligtvis att Sevilla är det för stunden poppiga hipsterlaget som alla hoppas på och vilka det är fint och ett tecken på god smak att vilja att de ska gå långt. Leicester är raka motsatsen till alla poppiga hipsterföreställningar, de är snarare den missnöjda arbetarklassen.

Sevilla är nog det bättre fotbollslaget av dessa båda, om detta kan vi troligtvis vara överens. Åtminstone i sina bästa stunder. Men fotbollens verklighet är inte att alltid bedömas enbart utifrån sina bästa stunder. Något som hipsteråsikterna så sällan tar med i beräkningen.

Vad talade då egentligen för Leicester inför den här åttondelsfinalen? Absolut ingenting skulle man kunna säga. Men Sevilla hade Samir Nasri i laget och Leicester hade Jamie Vardy i laget. Det räckte alldeles utmärkt, och då pratar jag inte enbart om den situation alla omedelbart kommer att tänka på.

Det räckte för att Leicester spelar kvartsfinal i Champions League. Och där gör de för närvarande Juventus, Bayern München, Dortmund, Barcelona och Real Madrid sällskap. Och aldrig någonsin har det väl varit lättare att finna ett fel i en sådan uppräkning tidigare.

Och den enda återstående frågan inför lottningen på fredag är så klart om de lyckas få något engelskt sällskap med sig.

Peter Hyllman
0 kommentarer