Peter Hyllmans Englandsblogg

Kan Roy Hodgson hitta både rätt taktik och rätt byten mot Slovakien?

Vi är ofta så resultatstyrda när vi ska försöka förstå fotbollslag och fotbollsmatcher. Det är naturligtvis sant att det i slutänden är resultaten som faktiskt spelar roll, men det är också ett sätt att tänka som riskerar leda till felaktiga analyser och framför allt felaktiga slutsatser.

Inte minst gäller kanske detta England i detta EM.

Reaktionen efter den första matchen, då England släppte in en kvittering i slutminuterna, var besvikelse och frustration. I farten glömdes förvisso bort att även om resultatet inte blev det önskade så var det en fotbollsmatch som England i stora drag kontrollerade och borde ha vunnit.

Reaktionen efter den andra matchen, då England gjorde vinstmålet i matchens slutminuter, var översvallande glädje. I farten glömdes förvisso bort att precis samma brister i lagets anfallsspel som var synliga i första matchen var i högsta grad framträdande även i den andra matchen.

Två helt olika resultat i de båda matcherna och två helt olika reaktioner efter matcherna. Men i grunden var det två prestationer av England som var väldigt likartade. Men inga felfria prestationer. Första matchen såg rätt taktik men fel byten. Andra matchen såg fel taktik med helt rätt byten.

Blir det tredje gången gillt för England och för Roy Hodgson mot Slovakien – rätt taktik med rätt byten?

Någon undrade stillsamt men kanske något retoriskt kort efter slutsignalen mot Wales, även med hänsyn taget till glädjen över det sena målet av Daniel Sturridge, huruvida det var något med Englands insats eller sätt att spela fotboll som faktiskt var bra i någon konkret mening.

England hade i någon mening tur som lyckades vända och vinna mot Wales, det var inte ett utslag av spelmässig briljans. Kvitteringsmålet är i själva verket ett inlägg på måfå som nickas ned av en motståndare till en offsidestående Jamie Vardy. En på i bästa fall hundra. Även vinstmålet kom lite ur ingenstans, om än skickligt genomfört.

Det var för den sakens skull inte bara tillfälligheter att England till sist vann. Roy Hodgson var i någon mening sin egen lyckas smed. England hade problem i första halvlek, och under hela matchen mot Ryssland, att få in spelare i straffområdet. I halvtid bytte han in två anfallare och såg till att överbelasta straffområdet.

Roy Hodgson kan inte utgå från att sådana svepande förändringar ska kunna ge resultat i varje match. Däremot bör han ha dragit lärdom av vad förändringen gav för effekt. Rimligtvis går Daniel Sturridge in i startelvan och rimligtvis blir det ett mer målinriktat spel än tidigare.

Gruppsituationen är något oklar för England. Fyra poäng på banken betyder att England mer eller mindre säkert är helt klart för slutspel. Frågan är bara om man går in i slutspelet som gruppetta, -tvåa eller –trea. Vinst mot Slovakien och England vinner gruppen. Om Wales inte vinner mot Ryssland slutar England etta vid oavgjort mot Slovakien, och tvåa bakom Slovakien vid förlust.

Att sluta etta är självklart inte oviktigt. Det ger med all säkerhet en betydligt mer bekväm lottning i åttondelsfinalen. Närmare bestämt trean i nästan garanterat någon av grupperna A (Albanien) eller D (Turkiet eller Tjeckien), med en minimal chans på trean i grupp C (Nordirland?). Att jämföras med att sluta tvåa och förmodligen ställas mot Portugal eller Österrike.

Det är alltså en match mot Slovakien som England behöver vinna. Samtidigt nås vi av rapporter att Roy Hodgson planerar göra omfattande ändringar i Englands startelva. Båda ytterbackarna kommer bytas ut och med undantag för Eric Dier sägs mittfältet bli helt nykomponerat.

Friskt vågat kan tyckas, men knappast hälften vunnet för den sakens skull.

Greg Dyke, mannen med det något olyckliga namnet, tillika FA:s avgående ordförande, passade nämligen på att sätta lite extra press på England och Roy Hodgson genom att något opåkallat börja prata om Hodgsons framtid efter EM, som ju är osäker i och med att kontraktet går ut efter turneringen. Frågan är alltså om Hodgson blir kvar eller ej.

Givet att Dyke själv avgår under sommaren är det så klart oklart vad han har att säga om saken. Hans uppfattning var dock att Roy Hodgson behövde ta sig till semifinal med England, eller möjligen spela bra men åka ut i kvartsfinal på typ straffar, lite beroende på vilka man mötte, för att kunna känna sig någorlunda säker på att få behålla jobbet.

Själv är jag så klart av uppfattningen att skulle England lyckas ta sig till kvartsfinal har de gjort ett bra EM, och allt längre än kvartsfinal är att betrakta som ren och skär succé. Men så heter jag ju heller inte Greg Dyke och är avgående ordförande för FA.

(Finns det något mer olyckligt namn än Greg Dyke? Det skulle väl i så fall vara Dick Van Dyke.)

Parallellt med Englands match spelar så klart Wales. Hur surt vore det inte för dem att efter den succéartade inledningen mot Slovakien, och därefter det sena förlustmålet mot England, inte ens ta sig till slutspel? Ryssland såg dock helt demoraliserat ut mot Slovakien, och det vore väl tusan om inte Wales skulle kunna nypa åtminstone en poäng mot dem.

Annars ser jag faktiskt fram emot att ikväll få ännu en chans att se EM:s hittills mest spännande spelare – Marek Hamsik.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vilka är det egentligen som blir förbundskaptener?

En vanlig synpunkt är att VM och EM är om inte det största så definitivt det finaste som går att vinna inom fotbollen. Givet den utgångspunkten kunde man tro att det var the best and the brightest som fick i uppgift att försöka vinna dessa titlar åt sina respektive landslag. Men så är inte fallet. Om något är det i själva verket precis tvärtom.

I detta EM finns nu 24 förbundskaptener. Endast sex av dem har vunnit någon form av titel under de senaste fyra åren. Tolv av förbundskaptenerna har å andar sidan inte vunnit en enda titel under de senaste tio åren. Återstående sex har över huvud taget aldrig vunnit någon titel över huvud taget.

Italiens Antonio Conte är en av endast tre förbundskaptener i detta EM som vid något tillfälle har vunnit någon av de fem stora ligatitlarna, och den ende som gjort det under de senaste sex åren. I betydligt fler fall har vi förbundskaptener utan några särskilt framstående meriter över huvud taget, och som inte heller befinner sig i den taktiska framkanten.

Klubblagsfotbollen är helt enkelt större än landslagsfotbollen. Det är där pengarna finns och det är där prestigen finns. Det är i klubblagsfotbollen en manager kan ta hand om de allra bästa lagen och få jobba med världens allra bästa spelare. Kvalitet följer pengar och prestige, och där har landslagen inte längre något att hämta – om de någonsin har haft det.

Vilka är det då egentligen som blir förbundskaptener? Grovt räknat skulle man kunna säga att det finns fyra olika typer:

De unga och hungriga. En typ av förbundskaptener är de som är relativt unga och nya i branschen, och som i brist på något annat stort jobb ser ett jobb som förbundskapten som ett sätt att skapa sig ett renommé som ska kunna leda till större jobb. I EM är kanske inte minst Belgiens Marc Wilmots och Nordirlands Michael O’Neill exempel på denna typ. Danny Blind i Holland följer ett liknande spår liksom Mark Hughes en gång i tiden gjorde med Wales. Ofta är dessa förbundskaptener tämligen fattiga på konkreta och praktiska erfarenheter.

De gamla och skröpliga. En annan typ av förbundskaptener är i princip den raka motsatsen, det vill säga de som har karriären i huvudsak bakom sig och som ett sista jobb eller hedersuppdrag tar över ett landslag. Här finns så klart många exempel. Vicente del Bosque, Fatih Terim, Anghel Iordanescu och kanske i någon mån Roy Hodgson är de mest uppenbara exemplen på detta i EM. Visst kan vi se liknande tidigare exempel med Fabio Capello, Giovanni Trapattoni, Guus Hiddink med flera.

De utstötta och trötta. Sedan har vi en typ av förbundskaptener som kan hänga ihop med de båda tidigare men som mer är de som har hamnat i någon slags yrkesmässig exil i klubbsammanhang, jobberbjudandena har helt enkelt sinat efter att ha misslyckats en gång för mycket i en eller flera klubbar. Ett sätt för dem att söka sig ut ur den exilen är att ta ett förbundskaptensjobb under tiden. Martin O’Neill i Irland känns det tydligaste exemplet i EM, men genom åren ser vi många exempel som Sven-Göran Eriksson, Claudio Ranieri med flera.

De förbundna. En fjärde typ av förbundskaptener är å andra sidan de som jobbar mer eller mindre exklusivt på den internationella arenan, med landslag snarare än klubblag. Inte sällan är detta kansliprodukter som har gjort sin karriär inom förbunden snarare än i klubbarna. Ett uppenbart exempel i EM är Tysklands Joachim Löw, som bara gjorde ströjobb innan han kom i den tyska landslagsorganisationen. Och så naturligtvis Lars Lagerbäck, nu i Island, tidigare i Sverige och Nigeria, vars enda tränarmeriter på klubbnivå dessförinnan var i som högst en svensk division två-serie. Den här typen av förbundskaptener hittar man annars ofta ambulerandes runt i afrikanska och asiatiska landslag.

Det där behöver så klart inte vara något problem. Att vara tränare för ett klubblag respektive ett landslag är i grund och botten helt olika kompetenser med uppdrag med helt skilda förutsättningar, och det är inte helt lätt att röra sig från det ena till det andra. Att vara förbundskapten, inte minst i samband med ett mästerskap, ställer krav på erfarenhet. Otaliga är exemplen där oerfarna förbundskaptener har planerat det praktiska kring ett VM eller EM helt fel, med ett misslyckat mästerskap som följd.

Naturligtvis finns det enskilda undantag från dessa fyra olika typer. Antonio Conte i Italien är ett självklart sådant i detta EM. En tränare som alltjämt är ung och befinner sig i sina mer eller mindre bästa år. Han kommer ta över Chelsea efter EM, så landslagsjobbet var bara något tillfälligt för honom. Varför han valde att ta det jobbet i det här stadiet av sin karriär är inte helt klart, han verkar i alla fall inte väldigt nöjd med det beslutet i efterhand. Men det gör honom helt klart annorlunda.

Konsekvensen av det beslutet är dock att Italien är det land i detta EM som har den kanske mest framstående och, på senare tid, mest och bäst meriterade förbundskaptenen. Det var en hel del som efter matchen mellan Italien och Belgien gärna kontrasterade Conte med Marc Wilmots, som då framställdes som dennes raka motsats, och där den taktiska disciplinen i de båda lagen var till synes väsensskild.

Frågan är så klart om detta är en fördel som kan ta Italien hela vägen till guldet i detta EM. Få om något lag, vid sidan av möjligen Spanien och Tyskland, och naturligtvis Island, har sett lika taktiskt sammanhängande ut som just Italien hittills i EM.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kan Southampton lyckas med sin fjärde raka succé på managerposten?

För att vara så här tidigt på försäsongen så är det mycket som redan känns klart och bestämt i Premier League. Man City, Man Utd, Chelsea, Everton – alla dessa klubbar har redan bestämt sig för sina nya managers. I andra klubbar som Arsenal, Tottenham, Liverpool med flera är det hugget i sten att deras respektive managers sitter som berget.

Där finns så klart några mindre undantag. Framför allt då vad avser Premier Leagues nykomlingar. Burnley kommer helt säkert hålla kvar vid Sean Dyche men i Middlesbrough har det funnits viss osäkerhet kring Aitor Karanka. Men det är framför allt i Hull där det råder stor osäkerhet om Steve Bruce blir kvar i klubben – men än så länge är han ändå kvar.

Den enda vakansen för närvarande, och kanske den enda vakansen som kommer uppstå i Premier League, är Southampton. En vakans som ju uppstod sedan Ronald Koeman tagit sitt pack och sitt pack och flyttat till Everton, en flytt till synes i sidled som rimligtvis bara kan ha motiverats av att Everton erbjöd Koeman större resurser och högre ambitioner.

Oavsett vad man nu har för uppfattning om Southamptons ambitioner så är det ändå en av de mer spännande klubbarna för tillfället i Premier League. En riktigt intressant spelartrupp med kvalitetsspelare på flertalet positioner, en klubb som är kvalificerat för europeiskt cupspel och som ett antal säsonger i rad har befunnit sig högt upp i ligatabellen.

Det är också ett lag som känns tämligen välutvecklat. Till skillnad från till exempel Everton är det ett lag som producerar mål och målchanser framåt utan att läcka bakåt. Till skillnad från till exempel Crystal Palace, West Brom och i någon utsträckning West Ham är det ett lag med välorganiserad defensiv som inte är tandlösa framåt.

Vid sidan av detta är en i alla avseenden välordnad fotbollsklubb. Något annat sätt finns inte på vilket Southampton hade kunnat klara av de senaste årens omfattande tapp av lagets nyckelspelare till andra klubbar utan att tappa märkbart i slagstyrka. I synnerhet samtidigt som man tvingats till åtminstone ett managerbyte. Sådant kräver planering och stabilitet.

Southampton är med andra ord en klok fotbollsklubb, kanske en av de mest genomtänkt och långsiktigt drivna klubbarna i Premier League. Det gör det särskilt spännande att se vem som kommer att ta över som manager i Southampton.

Blir det Frank de Boer? Utan tvekan det val som hade känts mest uppenbart på förhand. Ryktades till Everton och har uttryckt intresse för att komma till Premier League. När Everton gjorde ett annat val kändes det naturligt att de Boer istället siktade in sig på Southampton. Men enligt pratet runt klubben är inte detta något troligt alternativ.

Blir det David Moyes? Det är väl svårt att ta upp någon engelsk klubb som söker en manager utan att nämna Moyes för närvarande. Så pliktskyldigast får man fundera kring honom. Men det känns vare sig som något särskilt klokt eller troligt val. Southampton har spelat en fotboll under Mauricio Pochettino och därefter Ronald Koeman som inte riktigt stämmer ihop med den fotboll Moyes brukar leverera, även om några har gjort vissa jämförelser mellan framför allt Koeman och Moyes.

Blir det Andre Villas-Boas? Mer ett önsketänkande från min sida. Har gjort ett bra jobb i Zenit de senaste två säsongerna där han vunnit en rysk ligatitel och en cuptitel, samt tagit Zenit till slutspel i Champions League. Har erfarenhet från Premier League tidigare naturligtvis i både Chelsea och Tottenham, och har en fotbollsidé som vore väldigt spännande att se hur den skulle fungera med just Southampton.

Blir det Rudi Garcia? Det är åtminstone vad vadslagningsfirmorna för tillfället verkar tro. Det vore onekligen ett spännande val. Garcia har i första hand erfarenhet från fem år med Lille, med vilka han lyckades vinna Ligue 1 vid ett tillfälle, samt närmare tre år i Roma, där han slutade tvåa i Serie A. Uppvisar tre goda egenskaper som passar bra in i Southampton:

En god förmåga att spela in unga talanger vilket passar väl ihop med Southamptons framstående akademi. Ett riktigt gott öga på transfermarknaden där sådana som Radja Nainggolan, Kevin Strootman, Mehdi Benatia, Lucas Digne och Mohamed Salah sticker ut. Samt en positiv och offensiv fotbollsidé som kan uppskattas av Southampton. Har varit förhållandevis långvarig i alla sina tidigare klubbar.

Blir det någon annan?

Det var många år sedan, om någonsin, som Southampton befann sig i en starkare position än vad de gör just nu. Samtidigt är det också en avgörande situation och något av ett vägskäl för klubben. Med Southampton mer eller mindre intill det så kallade glastaket i Premier League-tabellen, och deltagande i Europa League, blir det väldigt viktigt att denna anställning görs rätt och blir bra.

Ett högt spel således. Positivt i sammanhanget är så klart att det knappast finns någon klubb i Premier League för närvarande som kan sägas ha lyckats bättre i sin managerrekrytering än just Southampton under de senaste fem eller tio åren.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Var spelschemat storklubbarnas sätt att hämnas på Leicester och Tottenham?

Mitt i EM-febern så får vi en påminnelse om den säsong som väntar runt sommarhörnet. I onsdags var det den årliga fixture release-dagen i England då Premier League meddelade spelschemat för kommande säsong. Något som också utgör den första utgångspunkten för klubbarna att börja planera sina respektive säsonger.

Nu kommer det kanske komma vissa förändringar i det där spelschemat, som det ju alltid gör sett till krockar med cupspel och så vidare. Men det fungerar ju som utgångspunkt. Att sätta ihop spelschemat är en process som tar drygt ett halvår och kräver ett stort pusslande med alla tänkbara önskemål och särskilda omständigheter.

”Alla tänkbara önskemål och särskilda omständigheter” skulle ju kunna vara att de så kallade storklubbarna ville hämnas på Leicester och Tottenham för att ha gett dem på käften under säsongen som gått. För de hade verkligen inte tärningen på sin sida. Ja, jag skämtar, och bloggrubriken ska tas på det allvar den förtjänar.

Helt slumpmässigt är det inte och kan heller inte bli. Sådant ger så klart alltid upphov till både konspirationsteorier och urbana legender. Hur kommer det sig till exempel att Everton och Liverpool alltid (nästan) möts först på Goodison och därefter på Anfield? Eller att Tottenham nästan alltid får inleda säsongen på bortaplan?

I slutänden är det så klart så att alla lag kommer möta alla andra lag två gånger under säsongen, en gång på bortaplan och en gång på hemmaplan. Liksom alla lag helt säkert kan hitta både bra och svåra perioder under säsongen som helhet. Så det tjänar ju föga till att klaga. Däremot finns alltid några punkter att lyfta fram:

Fixtures

Värmekartan, eller vad man ska kalla den, är om jag har förstått det rätt skapad av Ben Mayhew på Experimental 3-6-1. Den är alltså tänkt att illustrera alla lags spelscheman baserat på bedömd svårighetsgrad, och i det avseendet förklarar den förhoppningsvis sig själv.

Leicester fick i princip tuffast tänkbara inledning på säsongen. Under sina första tio ligamatcher ställs man i fem av dessa mot Arsenal, Liverpool, Man Utd, Chelsea och Tottenham. Leicesters titelförsvar riskerar alltså få en skakig inledning. Å andra sidan är det en typ av matcher som Leicester trivdes med under den gångna säsongen, och nu har man flera av dem avklarade innan det europeiska cupspelet drar igång.

Tottenham hade inte riktigt samma tur med kombinationen av ligaspel med Champions League-spel. Tottenham har alltså dessa matcher direkt efter respektive Champions League-gruppmatch: Sunderland (h), Man City (h), Bournemouth (b), Arsenal (b), Chelsea (b) och Man Utd (b). Det programmet är liksom inte att leka med och Tottenhams spelartrupp och förmåga att hantera både England och Europa kommer sättas på hårda prov.

Man City har å sin sida en hyfsat tuff period under våren men om Pep Guardiola önskade sig en förhållandevis lugn inledning på sin tid i Premier League så blev han knappast besviken. Under de första 13 ligamatcherna, det vill säga fram till december, behöver han bara vid två tillfällen ta sig an någon av de förväntade toppkonkurrenterna. Det finns alltså goda möjligheter att bygga upp ett positivt momentum.

West Ham har en tuffare säsongsinledning med tidiga matcher mot Chelsea och Man City. Men det är perioden strax innan julfotbollen som borde ge Slaven Bilic gråa hår. Tottenham, Man Utd, Arsenal och Liverpool väntar i rad runt månadsskiftet november och december. Vilket så klart ställer frågan med vilket humör West Ham kommer gå in i julfotbollen med.

Arsenal brukar ju ha sina återkommande perioder under säsongen när de traditionellt sett brukar bestämma sig för att sätta sig själva i rabarberrabatten. November ser lite halvskakigt ut med matcher mot Man Utd och Tottenham, men inte tillräckligt illa för att kunna sätta käppar i hjulet. Perioden därefter dock, på båda sidor om årsskiftet känns som en typisk period under vilken Arsenal måste leverera. Mellan mitten av november fram till februari har Arsenal, vid sidan av ett annandagsmöte med Man City, endast matcher mot lägre rankat motstånd. Där har Arsenal snubblat förut, där får inte Arsenal snubbla den här gången.

West Brom kommer från en ganska knölig säsong och Tony Pulis är med viss rätt ifrågasatt på sin position. Men med de sex första matcherna av säsongen mot tämligen beskedligt motstånd så har Pulis alla chanser i världen att ge West Brom en bra start, och få mungiporna bland fansen på The Hawthorns att vända uppåt. Hur som helst kommer Pulis vilja säkra sitt nya kontrakt så tidigt som möjligt den här säsongen, för han vill inte befinna sig i nedflyttningsstrid inför de sista fem-sex omgångarna.

Everton är ett annat lag som kan veva igång säsongen på ett väldigt positivt sätt om man tittar på spelschemat. Man inleder förvisso mot Tottenham, men på hemmaplan, men därefter har Ronald Koeman sex klart vinnbara matcher i rad. Där finns alla chanser att hålla sig i toppen av tabellen en bra bit in på höstkanten och givet att Liverpools spelschema ser betydligt tuffare ut i början så kan det bli en riktig feelgood-atmosfär på Goodison Park.

Hull och Middlesbrough har onekligen drabbats av helt olika öden i detta spelschema. Det brukar ofta pratas om hur viktigt det är för nykomlingar att få en bra start på säsongen. Hull har å sin sida fått mer eller mindre värsta tänkbara med matcher mot Man Utd, Arsenal, Liverpool och Chelsea innan vi knappt ens har hunnit säga hej till september. Middlesbrough å andra sidan kan njuta av en förhållandevis vänlig säsongsinledning, men tittar nog rätt stressat mot säsongsavslutningen å andra sidan där de sista sex matcherna levererar Arsenal, Man City, Chelsea och Liverpool.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Hjärta och vilja vann England matchen – men hur långt räcker det?

Det var stora ord av Gareth Bale inför matchen. Wales spelare spelar med mer hjärta och större passion än spelarna i England menade han, i ett tämligen uppenbart försök att psyka England.

Under en halvlek såg han ut att ha helt rätt. Wales gick in i halvtid med en 1-0-ledning och Englands spel såg tröttsamt, långsamt och andefattigt ut.

Men England skulle komma att vända och vinna matchen i andra halvlek. Men det var en vändning inte baserad så mycket på skicklighet eller taktiska genidrag, snarare var det en fråga om lyckliga tillfälligheter.

England visade just hjärta och vilja – och det vann dem matchen!

Det började redan vid sidan av planen. Om Roy Hodgson fick kritik efter första matchen för att ha varit alldeles för passiv så var han den här gången raka motsatsen. Två byten i halvtid, båda anfallare. Inget att förlora, allt att vinna.

Vågar man satsa så kan man vinna. Och även om bytena i sig inte innebär någon taktisk eller spelmässig revolution så kan de ändå skicka en elektrisk signal till spelarna på planen.

Och visst var det mer puls i England i andra halvlek.

Wayne Rooney drog igång tempot i betydligt större utsträckning än innan och valde att rikta farten framåt snarare än att ständigt och jämt söka Kyle Walker i sidled. Daniel Sturridge bidrog med ett helt annat driv och självförtroende än Raheem Sterling har lyckats med på tre halvlekar.

Jamie Vardy gjorde mål och tog arbetet. Även om spelet i övrigt bekräftade misstanken att Vardy får svårt att bli delaktig i spelet mot lågt liggande försvarsspel.

För all offensiv balans i den engelska EM-truppen är det ändå märkligt att se ett lag så i avsaknad av en offensiv spelidé. Även om spelet såg bättre ut i andra halvlek syntes egentligen inte någon annan plan än att skyffla in bollen i straffområdet och hoppas på det bästa.

En positiv skillnad var dock att England i andra halvlek hade fler spelare i motståndarnas straffområde. Man undrar vilka instruktioner Harry Kane har fått av Roy Hodgson, då han snarare verkar vilja komma och möta bollen istället för att utmana i djupled in i straffområdet som han snarare gör i Tottenham.

Daniel Sturridge har rimligtvis nu spelat sig in i startelvan, på Raheem Sterlings bekostnad. Harry Kane eller Jamie Vardy som striker är en öppen fråga.

Och en debuterande Marcus Rashford visade att Adam Lallana inte bör känna sig alltför säker på sin plats.

I och med vinsten mot Wales ska det mycket till för England för att de inte ska ta sig till slutspel. Men ska de ta sig längre i EM kommer det inte räcka med hjärta och vilja – de måste få ordning på sitt anfallsspel.

Och det mest beklämmande är att England i det avseendet verkar ha kommit till EM utan någon riktig plan.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Wales och Gareth Bale skrattade först. Får England skratta bäst och sist?

England mot Wales idag alltså. Väldigt viktig match. Samtidigt en väldigt stor match, för båda parter. Men en match som genomförs i en positiv atmosfär vilket inte minst Gareth Bales lättsamma jargong indikerade. Han har med glimten i ögat både hävdat att Wales spelar med större stolthet, och att inga engelska spelare skulle platsa i Wales.

De franska EM-arrangörerna, tillsammans med UEFA får man förmoda, tänkte alltså ut i all sin klokhet att England mot Wales var en så kallad högriskmatch, samtidigt som de var till synes helt oförberedda på att England och Ryssland i Marseille kunde bli besvärligt. Det är högst oklart vad denna uppfattning egentligen grundades på.

Naturligtvis finns det en konkurrens och rivalitet i botten mellan dessa båda länder, men där finns å andra sidan heller inte det politiska arv som skulle finnas mellan England och framför allt Skottland och Irland. Men visst vill lillebror mer än något annat besegra storebror. Framför allt om det sker på den stora EM-scenen.

Och det märks ju att Wales trivs i lillebrorsrollen. Det är så klart tack vare den som Gareth Bale kan säga som han gör, i vilket annat sammanhang som helst hade sådana uttalanden sjunkit som en blyballong. Det är charmigt och roligt när det kommer från dem, men från det engelska lägret vore det närmast omöjligt att svara med samma mynt.

Hur stoppar man Gareth Bale?

Det är den fullständigt uppenbara taktiska frågan som England och Roy Hodgson rimligtvis brottas med. Wales liknar ju Sverige i mångt och mycket, ett i huvudsak tämligen medelmåttigt fotbollslag som dock förhöjs av en riktig superstjärna. England å andra sidan är snarare det omvända, väldigt många bra fotbollsspelare men kanske inte någon riktig superstjärna.

Mot Slovakien spelade Gareth Bale som anfallare, åtminstone innan Hal Robson-Kanu kom in på planen. Mot England lär vi få se honom i hans normala roll, det vill säga centralt bakom den ensamme anfallaren, förmodligen Robson-Kanu om han är hel och frisk. Bale kommer försöka hitta ytorna mellan Englands backlinje och mittfält.

Om England spelar som de gjorde mot Ryssland riskerar dessa ytor bli väldigt stora. Här återkommer vi till Roy Hodgsons beslut att endast ta med sig en enda defensiv mittfältare. Det är just i den här matchen som det beslutet kan komma att bita honom i rumpan. Mot Ryssland skapade England många chanser via de båda ytterbackarna, men Kyle Walker och Danny Rose kan behöva vara lite mer försiktiga den här matchen.

Kan England göra mål?

Den taktiska frågan är kanske inte riktigt lika uppenbar, men ändå en kanske lika central fråga för England i den här matchen. Den är inte minst aktuell sett till att lagets oförmåga i just detta avseende stod England mycket dyrt mot Ryssland, en match de borde vunnit och avgjort redan i halvtid. För att ha tagit ut en så offensivt balanserad EM-trupp så var England märkligt svaga och osynkade i sitt anfallsspel.

Roy Hodgson lär inte frångå ett enanfallarsystem mot Wales, det skulle göra ett redan tunt mittfält ännu tunnare och ge ännu mer ytor till Gareth Bale. Det borde innebära att Hodgson egentligen borde fundera på två saker inför dagens match: 1) Bör man behålla Harry Kane som anfallaren, samt 2) Ger man Raheem Sterling en ny chans?

Svaret på den första frågan känns självklart. Naturligtvis. Harry Kane har spelat till sig den platsen och möjligheten att kunna göra en svag match utan att omedelbart placeras på soptippen. Framför allt finns det ingen spelare på bänken som kan förväntas göra det bättre. Det vore en förändring som riskerar skapa mer oreda och förvirring än konkret nytta.

Den andra frågan är betydligt mer komplicerad. Raheem Sterling var inte bra mot Ryssland och har en tung fotbollsperiod bakom sig. Stundtals mot Ryssland, och det har varit fallet också i andra matcher under säsongen, kände man sig tvungen att undra om Sterling var något annat än snabb. Samtidigt är han den ende spelaren som naturligt kan bredda Englands spel, vilket kan vara ännu mer nödvändigt om ytterbackarna inte flyttar fram lika mycket som i förra matchen.

Jamie Vardy är inte särskilt effektiv i den rollen. Givet att Roy Hodgson behåller mittfältet intakt finns tre spelare som kan prövas i Raheem Sterlings position – James Milner, Daniel Sturridge och Marcus Rashford. För mig skulle valet stå mellan Milner och Sturridge, beroende på vilken balans som eftersträvas mellan offensiv och defensiv.

I övrigt gäller det för Roy Hodgson att lära sig av sina egna misstag från den första matchen. I synnerhet vad avser att bli mer aktiv i sin matchcoachning, och framför allt att ha en aktiv matchplan för olika scenarier. Mot Ryssland fick man mest intrycket att han hade planerat på förhand att byta in Jack Wilshere med en kvart kvar, oavsett vad som hände såväl innan som därefter.

Wales matchplan är på samma gång väsentligt mycket lättare. De vet mycket väl med sig att deras enda huvudsakliga kollektiva uppgift är att försvara sig tryggt och disciplinerat, och hålla England borta från det egna målet. I övrigt är spelidén att ge bollen till Gareth Bale och se vad som händer. Enkelt, men ofta effektivt, kanske inte minst i landslagsfotbollen.

Pressen är naturligtvis också betydligt mindre på Wales. Dels har de självklart lägre krav på sig till att börja med. Dels vann de sin första match, och har alltså redan en väldigt god chans att ta sig till slutspel. England befinne sig i en betydligt mer utsatt situation. Allt annat än en vinst mot Wales, och de kan befinna sig i en sista match mot Slovakien som de då är piskade att vinna. Inte någon rolig situation.

Inte att undra på att Wales och Gareth Bale kan tycka det är läge att psykas lite halvt på skämt med engelsmännen. Och inte att undra på att England, Roy Hodgson och Wayne Rooney svarade på detta med betydligt mer sammanbitna miner. Wales och Gareth Bale har definitivt varit de som har skrattat högst och framför allt först.

Återstår att se om det blir lillebror eller storebror som skrattar bäst och sist.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Bättre defensiv i de mindre landslagen gör EM roligare och mer öppet

Då är den första gruppspelsrundan avklarad i detta EM. Och det får väl sägas ha varit en öppningsomgång med både fisk och fågel. Mest sura miner får man så klart över allt som sker utanför planen och arenorna. Fotbollen har i huvudsak varit både bra och i stora drag underhållande, med kanske några få undantag längs vägen.

Det tycker så klart inte Cristiano Ronaldo för tillfället som hade följande makalöst surbittra sak att säga efter Portugals 1-1 mot Island: ”They celebrated like they had won the Euro cup or something. That’s a small mentality. That’s why they’ll do nothing.” Detta omedelbart efter att han vägrat tacka de isländska spelarna för matchen.

Otroligt småaktigt så klart. Å andra sidan rätt skönt att han är sur och står för det.

Det är en öppningsomgång där en hel del förväntningar har kommit på skam, och där de förmodade storlagen har haft både bekymmer och stora besvär med väsentligt mindre motståndare. Frankrike mot Rumänien, England mot Ryssland, Tyskland mot Ukraina, Polen mot Nordirland, Österrike mot Ungern, Portugal mot Island – exemplen har varit många.

Det var många som var kritiska mot expansionen av EM, jag befann mig själv med i alla fall ena benet i det lägret. Argumentet var att kvaliteten på turneringen skulle vattnas ur genom att ta in flera mindre länder. Men lite får man ändå säga att den uppfattningen har kommit på skam. Det är länder som är bra nog att kunna konkurrera, och vars utveckling bara kan hjälpas av en större chans att delta i ett mästerskap.

För det har ju samtidigt skett en rejäl kvalitetsutjämning mellan de europeiska landslagen. Till stor del beror detta på att de så kallade ”blåbärslagen” helt enkelt har blivit betydligt bättre på att försvara sig organiserat och framför allt disciplinerat. Och det är så klart en kollektiv kompetens som även individuellt sett sämre spelare har alla möjligheter att ta till sig.

En sådan defensiv fotboll är av naturliga skäl ännu mer effektiv när det vankas landslagsfotboll än i klubblagsfotbollen. Eftersom de stora landslagen aldrig kan bli riktigt lika bra, framför allt inte offensivt lika bra, som de allra bästa klubblagen. Där finns inte samma koncentration av individuella stjärnor, och där ges inte samma tid att spela ihop laget. Offensiv fotboll i landslaget blir mer individuell, och därmed lättare att hantera för ett defensivt kollektiv.

Usch så tråkigt! – skriker då en del. Andra pratar om antifotboll, vilket är en term jag direkt avskyr i all sin förmenta elitism. Det rör sig så klart bara om olika former av fotboll. Och istället för att gnälla på de mindre länderna, som spelar efter sina förmågor och resurser, så får man kanske kräva mer av de så kallat stora ländernas anfallsspel, som sannerligen lämnar både ett och annat övrigt att önska.

Men det är inte Islands uppgift att spela en fotboll som gör det roligare och lättare för Cristiano Ronaldo. Hur mycket nu än han själv skulle önska det, eller hur mycket de som hoppas få se många mål av sina idoler tycker att de borde göra det.

Island, ja. Bäst i Norden skulle man kunna säga. Norge, Danmark och Finland är ju inte med i EM, och oavgjort mot Portugal slår onekligen betydligt högre än ett med tvekan oavgjort mot Irland. Islands chanser att ta sig till slutspel ser dessutom betydligt ljusare ut än Sveriges för närvarande, med inte minst Ungern kvar att möta.

Få tränare vet bättre hur man spelar efter sina förmågar och resurser än Lars Lagerbäck. Det är också vad som gör honom till en så skicklig landslagstränare för de något mindre nationerna.

:::

EM-TIPSET:

Ställningen efter första gruppspelsomgången – maxpoäng är 42p.

26p: AnfieldGlory
22p: Peter Hyllman
21p: Fred Edvinsson, OtbaG

20p: SambaKenneth
19p: Jonasarsenalfan, Vatreni, Bustheller
18p: Erik Larsen, Guy, Djengiz
17p: Fotbollsexperten (COYS!), ddopeasfuck, Jonash, #WelcomeVardy
16p: Pelle, Joakim Eriksson, Viktor Hällegård Stark, Rommelman, Linus Hejdenberg, Pontusbn, Erkie

15p: Chelsealimpan, Chelsea4Ever, Hampus, Linusgrunr,
14p: TwistedTurns, Lehu, Juliusramberg, Erik Ponty Ellborg Hansson, BishopsBlaize, FirstDivisionNHLSerieA1955
13p: Vringhed, TomBlueMoon, Nollbollkoll, SimJiv, Muz, Linhem, Adam_777, Wengerout, RickardT, Trellehulla
12p: Victor Sundahl, WHUFC, BarclaysggmuBpl, Ohlssonlfc
11p: SugarOi, Oijennus
10-p: PROE, Pejlaen, Marcus E, HenkePeh

Poängen är beräknade utifrån grupptabellerna på UEFA:s hemsida. Är rätt skeptisk till om de stämmer för Grupp A, där UEFA har Albanien före Rumänien, trots att Rumänien har gjort ett mål mer. Men det lär väl bli rätt i slutänden, och ställningen efter första grupprundan spelar kanske egentligen inte så stor roll.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Godkänd första gruppomgång för de brittiska lagen i EM

Den första omgången i EM är över för de brittiska lagen, även om vi i denna kategori räknar in Irland, och man får väl säga att det har varit någon slags blandad kompott. Oroligheter utanför planen har kombinerats med blandade resultat på planen.

Först ut var Wales och i den matchen hände en hel del saker. Dels såg Gareth Bale tillsammans med Bryan Robsons och Nwankwo Kanus kärleksbarn Hal till att Wales blev det första brittiska lag någonsin att vinna sin öppningsmatch i ett EM. Dels blev Ondrej Duda den förste spelaren sedan en 17-årig Pelé att göra mål på Wales i ett mästerskap.

Succé för Wales med andra ord, men inte riktigt succé för England. Förvisso gjorde England en i stora drag bra match mot Ryssland, men man lyckades aldrig riktigt knocka dem och i slutminuten blev man också programenligt bestraffade för detta genom ett sent kvitteringsmål.

Har man inte ett bättre försvarsspel än England så måste man rimligtvis ta tillvara sina egna chanser betydligt bättre än vad England gjorde. Harry Kane hade en riktigt tung dag och hela fronttrion verkade märkligt otajmad och med uppenbara problem att förstå offsideregeln.

Den stora kritiken efter matchen mot Ryssland bör dock rimligtvis riktas mot Roy Hodgson, som åtminstone i mina ögon svarade för ett antal misstag som på den här nivån bara kan beskrivas som rena amatörmisstag. Det var på dessa misstag England tappade segern:

Att vara alldeles för passiv i matchcoachningen; där Hodgson väntade till en bit efter den 70:e minuten innan han gjorde minsta försök till ingrepp i matchbilden, och då först sedan England något oförutsägbart lyckats göra 1-0 på frispark.

Att byta ut Wayne Rooney; som var en av de absolut bästa spelarna på planen, är lagkapten och lagets ledarfigur, är en av få spelare med erfarenhet från mästerskap och sådana matcher England befann sig i, och som knappast såg mer trött ut än någon annan spelare.

Att inte utnyttja Rysslands uppflyttade positioner; Hodgson undlät att byta in en snabb anfallare – såsom Jamie Vardy, Daniel Sturridge eller Marcus Rashford – när Ryssland flyttade upp spelare i jakt på kvittering och stora ytor blottades bakom deras backlinje.

Nu ska inte allt målas i svart för England för den sakens skull. Oavgjort och en poäng mot Ryssland är ingen katastrofstart och det fanns mycket i spelet som gav skäl till optimism. Kyle Walker var magisk på högerkanten, Wayne Rooney bra på mittfältet, och Jack Wilshere visade att han fungerar som energiinhopp mot slutet av matchen.

Jobbigare blir det i så fall för Nordirland och Irland som båda har rätt svettiga uppgifter framför sig om de ska ta sig till slutspel. Nordirland stod emot bra under en längre tid mot Polen, bara för att i slutänden ändå förlora med 0-1, en förlust som knappast blir mindre kostsam av att kommande motståndare är Tyskland och Ukraina.

Ett energiskt spelande Irland kan dock gräma sig rätt rejält över att de bara fick med sig oavgjort från en match i vilken de i flera avseenden spelade Sverige av banan. Men lite likt England lyckades man bara med det fram till man faktiskt tog ledningen, sedan drog man sig lite tillbaka och blev överdrivet försiktiga i sitt spel.

En poäng blev det dock för Irland och förmodligen ökade deras hopp om att kunna snyta poäng också av Belgien efter att ha sett deras väldigt bleka insats mot Italien. Oavsett vilket, och det gäller så klart också Sverige, kan det vara så att Irland behöver vinna mot antingen Belgien eller Italien för att kunna ta sig till slutspel.

Inte precis någon lätt uppgift.

Slutspelsprognoser för öalagen

WALES – 70%
Har redan tagit en blytung trepoängare i öppningsmatchen, och det finns så klart viss chans att redan denna seger tar Wales till slutspel. En poäng till i någon av de två återstående matcherna borde i praktiken garantera slutspel för Wales. Den poängen har man alla möjligheter att ta både mot England och inte minst mot Ryssland.

ENGLAND – 60%
Visst, bara en poäng mot Ryssland i premiären. Samtidigt tog inte Ryssland heller fler poäng. England måste dock betraktas som favoriter på förhand mot både Wales och Slovakien, som inte någon av dem riktigt gav intryck av att ha ett försvarsspel som borde kunna hålla mot England. Men England måste visa större precision än de gjorde mot Ryssland.

NORDIRLAND – 10%
Det var en svår uppgift redan från början för Nordirland som gör sitt första mästerskap på 30 år. Och inte blev den uppgiften lättare av en förlust i första matchen. Mot Tyskland bör Nordirland rimligtvis var helt chanslösa. Vinst mot Ukraina på torsdag är alltså ett rent måste, och kanske räcker inte ens det till för slutspel. Långskott.

IRLAND – 20%
Räcker tre poäng till slutspel? Det är absolut inte säkert. Mycket talar alltså för att Irland måste vinna mot antingen Belgien eller Italien för att ta sig till slutspel i den här turneringen. Bäst chans har de förmodligen mot Belgien nu på lördag, ett Belgien som naturligtvis har många mycket bättre spelare men som verkar sakna lagbygget.

Peter Hyllman
0 kommentarer

England är Europas Stockholm

Det har varit tre minst sagt bråkiga dagar hittills under EM. Det har slagits, bråkats och kastats saker i Nice, i Lille och naturligtvis inte minst i Marseille där scenerna under flera dagar var minst sagt både tråkiga och tragiska. Matchen mellan England och Ryssland gick att förutse på förhand som en riskmatch, men även de lägst ställda förväntningarna skulle komma att infrias.

http://www.espnfc.com/european-championship/74/blog/post/2891011/euro-2016-fan-clashes-at-england-vs-russia-match-troubling-sign

Iain Macintosh, på plats i Marseille, bistår med en tämligen öppen beskrivning av allt som faktiskt skedde inför, under och efter matchen mellan England och Ryssland. Det är en bra beskrivning just för att den i så stor utsträckning håller sig till att vara just bara en beskrivning.

Det ska inte på något sätt stickas under stol med att England har sin beskärda del av genuina idioter som åker på sådana här mästerskap. Där finns så klart de som till stor del bara åker för att bråka och slåss, även om det är en mycket liten andel. En större grupp, om än fortfarande bara en minoritet, är dock benägna att uppvisa ett redan dåligt omdöme fördunklat av ett överflöd av testosteron och öl, upphöjt i mobbmentalitetens allt annat än begåvade beslutsfattande.

Men det finns väldigt goda skäl att fråga sig om den bild av engelska fans som än en gång drar skam över sig själva var särskilt nyanserad, eller till och med om den ens var ärlig i sin bevakning. Visst finns det historiska skäl att vilja misstänkliggöra engelska supportrar, inte minst i Marseille så klart, men här visade sig sanningen vara betydligt mer komplex än så.

Vad som skedde i Marseille var en soppa med i alla fall fyra olika grupper. De engelska fansen var en grupp. Men i soppan slängdes också fransk polis, lokala gäng i Marseille, och organiserade ryska huliganer. Och de engelska fansen skulle komma att befinna sig mitt i skottgluggen för alla tre av dessa grupper, med kaos som konsekvens.

Den franska polisen har minst sagt tagit i med hårdhandskarna, och tårgas har använts mer eller mindre urskiljningslöst. Men om polisens uppgift borde vara att försöka hålla läget så lugnt och avslappnat som möjligt så uppnår de med detta agerande egentligen mest raka motsatsen. Nu framstår de själva mest som överenergiska stridspittar som vill få användning för sina leksaker, utan att tänka på att när man behandlar människor som djur så kommer de till sist garanterat också börja bete sig som djur.

Kanske borde den franska polisen ha satsat lite mer på hederlig spaning än på mänliga män i uniform. För när hundratals ungdomar i lokala gäng ger sig ut på stan för att ge engelska fans på käften så är det svårt att förstå hur fransk polis för det första inte kan ha förutsett att något sådant skulle kunna ske, för det andra inte lyckades få någon som helst kännedom om dessa planer. Man vill tror att det bara är inkompetens för alternativet, att de bara inte brydde sig, är långt värre.

För naturligtvis är det så att lokala ungdomsgäng ser det som sport att mucka gräl med engelska supportrar. Inte bara engelska supportrar för övrigt, lokala ungdomsgäng attackerade polska och nordirländska supportrar också i Nice, och det är förmodligen ett mönster vi kommer få se under EM. Och det här att lokala gäng vill mucka gräl med tillresta bortasupportrar är så klart ett mönster vi inte heller är obekanta med i Sverige.

Organiserade ryska huligangäng är dock en helt annan sak. Det här är en grupp som enbart är ute efter att slåss, och som inte drar sig för att dra på sig engelska landslagströjor för att framstå som engelska fans. I slutänden krävdes det ändå en potentiellt livsfarlig situation på matcharenan efter slutsignalen, där ryska fans tjurrusade mot engelska supportrar, innehållandes kvinnor och barn, som tvingades fly i panik, för att börja ifrågasätta den rådande storyn om engelska fans som orsakade kravaller på Marseilles gator.

När man alltså tar ett gäng förmodligen något överförfriskade män i lämplig ålder på främmande ort så är det inte särskilt svårt att förutse den gruppens reaktion när den utmanas, provoceras och attackeras av lokala ungdomsgäng, angrips av ryska huliganer, och därefter känner sig både attackerade och inte så lite orättvist behandlade av fransk polis som åtminstone i den här gruppens ögon snarast tar gärningsmännens sida. Mobbmentalitet och manlig stolthet betingar ett utagerande och en våldsam motreaktion.

Det ursäktar måhända ingenting, men det borde rimligtvis fördela skuldbördan för det uppstådda annorlunda.

I stor utsträckning befinner sig engelska fans i Europa i ungefär samma situation som Stockholms fans gör i Sverige. En grupp fans med ett makalöst dåligt rykte som de till stor del genom åren själva har förtjänat, men ett rykte som också gör att de ofta beskrivs och granskas orättvist. Ett rykte som gör att de ofta blir utsatta för lokala gängs provokationer och attacker, ibland med rent tragiska utfall. Ett rykte som vid fler än ett tillfälle har gjort dem till måltavla för polisens övervåld. Deras supportrar kan slås ihjäl i andra städer och ändå går snacket i stugorna ute i landet om dessa förfärliga Stockholmsfans.

Det kanske de är i vissa avseenden, men långt ifrån alla av dem och långt ifrån alltid, och det finns en hel del annan förfärlighet bland andra grupper i andra städer också. Liksom vi nu ser i Marseille och i Frankrike. England är i det avseendet Europas Stockholm.

Nu hoppas vi på mycket kärlek under resten av EM. Kanske borde den franska polisen pröva det udda greppet att bjuda fansen på kanelbullar istället för tårgas. Jag är helt övertygad om att det omedelbart skulle sätta en helt annan atmosfär.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Ryktet om Football League Trophys död är väsentligt överdrivet

Under fredagen blev det klart att från och med nästa säsong kommer 16 Premier League-klubbar delta med sina akademilag (eller om man hellre vill, sina B-lag) i The Football League Trophy, den cupturnering i vilken normalt sett klubbarna i League One och League Two deltar, en sorts undervariant av Ligacupen.

Därmed är The Football League Trophy död. Åtminstone verkar det vara uppfattningen hos de som närmast reflexmässigt motsätter sig alla initiativ till att låta Premier Leagues B-lag delta på jämn fot med övriga klubbar. Den strålande lilla turnering som är Football League Trophy har tydligen inte längre något värde om till exempel Southend tvingas möta Chelseas eller Aston Villas B-lag längs vägen.

Men är det verkligen så? Det är lite svårt att ta till sig varför så måste vara fallet givet att det här med att större klubbars B-lag deltar inte bara i mindre cuper utan till och med ordinarie seriespel inte på något sätt är ovanligt i andra länder, eller att större klubbars B-lag, C-lag och så vidare utan problem deltar i vanligt seriespel i en mängd andra idrotter.

Man kan fråga sig om det är någon slags prestige i bakgrunden. Att det på något sätt skulle ses som nedvärderande och ovärdigt att behöva spela tävlingsmatcher, och riskera förlora, mot andra klubbars B-lag.

Men det hela är så klart också större än så. Klubbarna längre ned i The Football League har under en längre tid känt sig styvmoderligt behandlade av Premier League. Publikintäkter, TV-pengar, akademier och utvecklingspengar – steg för steg har Premier League hävdat sina intressen på Football League-klubbarnas bekostnad.

Det är på sitt sätt förståeligt att dessa Football League-klubbar med den bakgrunden inte är särskilt sugna på att ställa upp som sparringpartners till Premier League-klubbarnas ungdomar. Allra helst om det samtidigt uppfattas som ett första steg och en slippery-slope mot att dessa B-lag också skall få börja delta i seriespelet.

Hela problemställningen hänger egentligen samman med två i grund och botten lika rimliga men motstridiga inställningar.

För det första perspektivet från storklubbarna som tillämpar en fullt rationell strategi i termer av ungdomsutveckling. Liksom en riskkapitalist inte vet vilka startups som kommer bli framgångsrika så investerar de i mängder i vetskapen att endast någon eller högst ett fåtal kommer visa sig lönsamma. Av 100 ungdomsspelare blir kanske som bäst en av dem världsklass, och i bästa fall tio riktigt bra spelare. Alltså samlar man spelare på hög.

För det andra perspektivet från klubbarna längre ned i systemet som menar att hela problemet har uppstått eftersom storklubbarna köper spelare, och dränerar de mindre klubbarna på deras talanger, utan någon konkret plan om att spela dem i a-laget, eller över huvud taget någon fungerande väg upp från ungdomslagen till a-laget. Man kan förstå inställningen att det är som att först bli örfilade och därefter ombes vända andra kinden till och snällt be om ännu en örfil.

Några öppna frågor uppstår som en följd.

Vore det i själva verket klokare och bättre för engelsk fotboll att lämna de unga talangerna kvar i sina respektive klubbar?

Är det egentligen ett effektivt utnyttjande av Premier League-klubbarnas resurser att över huvud taget ha akademier – vore det vettigare av dem, och bättre för engelsk fotboll, att fokusera på sina a-lag och lämna akademierna till Football League, och övriga klubbar runtom världen?

Den ständiga strategiska frågan – make or buy?

Naturligtvis finns ett stort sentimentalt värde i klubbarnas akademier, det känner jag av själv och det märker man så klart i all diskussion om fotboll. Det färgar samtalet. Och visst finns det få saker i den moderna fotbollen som känns lika bra som när en egen produkt får och framför allt tar chansen. Ändå är det kanske en fråga som bör ställas – även om svaret kanske blir olika för olika klubbar.

Hur som helst – jag reagerar inte så starkt på idén att Premier League-klubbarna kan ställa upp med B-lag i Football League Trophy. Å andra sidan har jag svårt att se problemet med att de skulle delta i seriesystemet också. Jag ser det inte riktigt som så negativt som kritikerna vill göra gällande, jag ser det definitivt inte som världens ände.

Tvärtom är det ett förslag som är bra för några utan att vara konkret dåligt för egentligen någon annan. Om man betraktar och värderar enbart det här förslaget för vad det är.

Samtidigt med reformen förändras formatet på turneringen. 64 deltagande klubbar delas upp i 16 grupper om fyra lag, uppdelade geografiskt från norr till söder. Lagen möter varandra en gång, och B-lagen kommer spela en match hemma och två matcher borta. Slutspelet sker därefter i form av enkelmöten med undantag för dubbelmöte i semifinalen.

Blir The Football League Trophy mer eller mindre intressant, mer eller mindre värd att vinna av beslutet – sett ur de mindre klubbarnas perspektiv? Jag ser inte det. Men jag är å andra sidan närsynt.

Peter Hyllman
0 kommentarer