Peter Hyllmans Englandsblogg

Englandsbloggens alternativa årets spelare!

Igår hade PFA, spelarfacket, sin årliga galamiddag där det avslöjades vilka som vann årligen återkommande utmärkelser såsom årets spelare och årets unga spelare. De som hängde med i svängarna på sociala media kunde dock redan i förväg känna till vem som blev årets unga spelare, då Tottenham hade lyckats läcka nyheten i sitt matchprogram inför kvällens match.

Det blev alltså Dele Alli som blev Premier Leagues unga spelare den här säsongen. Inte det minsta oväntat naturligtvis. Och det är väl tur att det priset åtminstone i praktiken tar fasta på vad kategorin rimligtvis borde uppmärksamma, det vill säga de yngre spelare som faktiskt har fått sitt genombrott under säsongen.

På kortlistan för årets spelare befann sig inför prisutdelningen sammanlagt sex spelare, och det var ju inte vilka som helst: Riyad Mahrez, Jamie Vardy, Harry Kane, N’golo Kanté, Dimitri Payet och Mesut Özil. Tung Leicesterdominans med andra ord, vilket naturligtvis var precis lika väntat som att Dele Alli skulle vinna årets unga spelare.

Framåt sena kvällskvisten kablades så nyheten ut att det blev Riyad Mahrez som tog hem priset som årets spelare i Premier League. Med det blev han den förste afrikanske spelaren att vinna utmärkelsen, liksom för övrigt den första spelaren från Leicester. Det går knappast att beskriva utmärkelsen som på något sätt orättvis, Mahrez har haft en otroligt bra säsong och varit väldigt betydelsefull för sitt Leicester.

De övriga kandidaterna fick nöja sig med omnämnandet. Jamie Vardy kom tvåa i omröstningen och Harry Kane trea. Efter dem följde alltså trion med Kanté, Özil och Payet.

Nu krävs det kanske ingen superdetektiv för att titta på den där kortlistan av kandidater till årets spelare och rätt snabbt dra den listiga slutsatsen att det enda som ens liknar en defensivt orienterad spelare på den listan är N’golo Kanté. Det är med andra ord som det brukar vara med sådana här utmärkelser, där finns en tung offensiv slagsida.

Alternativa Nobelmiddagar blev något av en lustig tradition bland studenterna som inte hade någon lycka i utdelningen av biljetter till den riktiga varianten i Stockholms Stadshus. Ett slags skämtsamt studentikost trots. Så varför inte göra samma sak med den här utmärkelsen och kort och gott presentera Englandsbloggens alternativa utmärkelse till årets spelare, den defensiva varianten?!

(3) David De Gea, Man Utd

Det här med att målvakten hyllas är något av ett tvåeggat svärd. Å ena sidan är det naturligtvis otroligt skönt att ha en riktigt bra målvakt att falla tillbaka på. Å andra sidan är det som vanligt något oroväckande för ett fotbollslag när dess genomgående bästa och mest värdefulla spelare är just målvakten. Men få Man Utd-fans vill nog tänka på hur en redan besvärlig säsong hade sett ut om inte Madrids faxmaskiner hade krånglat i somras. Vem som är bäst i världen går alltid att diskutera, den här säsongen är De Gea definitivt den kanske främsta kandidaten.

(2) N’golo Kanté, Leicester

Det rasslade runt ett ganska roligt skämt på twitter under gårdagen. Nämligen att om en stor asteroid var på väg i kollisionskurs med jorden så kan vi leva trygga i förvissningen att Kanté helt säkert kommer vara där och bryta dess färdriktning. Ibland undrar man om det finns ett enda grässtrå på fotbollsplanen som Kanté inte har full täckning på. Strålande säsong och den här säsongens absolut största mittfältsupptäckt.

(1) Toby Alderweireld, Tottenham

Det kanske mest oförsvarliga med den ordinarie årets spelare-listan är frånvaron av Alderweireld. Men så är det, defensiva spelare i allmänhet och mittbackar i synnerhet göra sig icke besvär. Något tidstypiskt kan man tycka att mittbackar värderas så lågt när just riktigt bra mittbackar är något av en bristvara i Premier League nu för tiden. En riktigt bra mittback är just vad Alderweireld är. Han var bra redan under sin tid i Southampton, men det är absolut ingen tillfällighet att sedan han kom till Tottenham har lagets försvar gått från att vara ett av ligans svagaste till ligans med marginal bästa. Med alltför många mittbackar av idag tvingas man välja mellan renodlat defensiva egenskaper och spelskicklighet. Med Alderweireld behöver man inte välja.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Är det äntligen dags för Crystal Palace och Alan Pardew att vinna FA-cupen?

Om man skulle göra en lista över de som någon gång inom den engelska fotbollen har varit närmast att vinna en FA-cuptitel, utan att faktiskt ha gjort det, så borde rimligtvis Alan Pardew komma tämligen högt upp på en sådan lista.

Först som spelare 1990, i vad som var och är Crystal Palaces första och hittills enda FA-cupfinal. I semifinalen hade Crystal Palace slagit ut blivande ligavinnarna Liverpool vilket fick Alan Hansen att frustrerat utbrista att Liverpool var ”forever blowing Doubles”. Vem tror ni gjorde det avgörande målet för Crystal Palace? Jodå, Alan Pardew.

I finalen på Wembley mötte man Man Utd. Det blev en jämn och svängig match som skulle komma att gå till förlängning sedan Ian Wright kvitterat med 20 minuter kvar för Crystal Palace. Wright skulle göra mål igen i början av förlängningen och matchen tickade mot sitt avgörande innan Mark Hughes till sist kvitterade för Man Utd i 113:e minuten, vilket på den tiden betydde omspel.

Det omspelet förlorade Crystal Palace med 0-1. Som manager skulle däremot Pardew ta sig till FA-cupfinal igen, den här gången med West Ham. 2006 ställdes man i finalen mot Liverpool och chockstartade matchen med att inom en halvtimme ta ledningen med 2-0. Liverpool jobbade sig dock tillbaka i matchen, kvitterade i början av andra halvlek varmed de allra flesta nog gjorde sig beredda att föra ännu en Liverpoolcomeback till handlingarna.

Men West Ham och Paul Konchesky ville annorlunda och gjorde 3-2 vilket satte stopp för Liverpools framfart. Matchen rörde sig obönhörligen fram mot slutsignalen och en triumf för West Ham, innan Steven Gerrard långt in på tilläggstid drog till bollen på volley från distans. Kvitterat. Och till slut förlust på straffar.

Undrar just jag om Alan Pardew är lite sugen på att till sist ta hem den där jävla FA-cupen?! Det vore hans största framgång någonsin liksom det även vore Crystal Palaces största framgång någonsin. Och för Alan Pardew att få den framgången just med med Crystal Palace, där han slog igenom som spelare på allvar i slutet av 1980-talet, vore naturligtvis väldigt stort.

Tror ni Alan Pardew tycker det är viktigt? Den som tvivlade på det behöver bara slänga ett öga på vilka spelare Pardew valde att ställa över mot Man Utd på Old Trafford i veckan – Joel Ward, Scott Dann, Connor Wickham, Yannick Bolasie och Jason Puncheon. Halva startelvan med andra ord. Tydligen var alla fem småskadade men skulle vara spelklara till söndagen.

Jomentjena.

Det är kanske inte den mest förväntade situationen för Crystal Palace att befinna sig i. Det vill säga att spela semifinal i FA-cupen på Wembley och faktiskt vara favoriter, om än knappa favoriter, att vinna matchen. Det sätter så klart en annan typ av press på dem inför matchen, och Crystal Palace ger inte intryck av att gilla sådan press.

Det var kanske ingen tillfällighet att det gick som bäst för Crystal Palace under hösten när inte så många riktigt visste vad de skulle förvänta sig av dem. Men höstens succé har inte hängt kvar efter årsskiftet och vinsten mot Norwich för två veckor sedan var lagets första ligavinst sedan mitten av december. Från prat om europeiska cupplatser till snudd på nedflyttningsstrid.

Framgångarna i FA-cupen har huvudsakligen kommit just genom att Crystal Palace har slagit ur underläge. Southampton och Stoke var sannerligen inga lätta lottningar i de två första omgångarna. Men den riktiga skalpen kom i femte omgången då Crystal Palace lyckades besegra Tottenham på White Hart Lane. Mot Reading i sjätte omgången var man å andra sidan favorittippade och lyckades då vinna på det berömda håret med två sena mål.

Ligan rann ut i ingenting för Crystal Palace den här säsongen. Men sedan Crystal Palace åtminstone i praktiken säkrat nytt kontrakt så är fansen även de helt inriktade på FA-cupen. Även för dem vore det naturligtvis ett fantastiskt slut på säsongen om Crystal Palace fick vandra uppför trapporna på Wembley och lyfta FA-cupen.

I vägen står Watford. Och det är ju inte helt obekant för Crystal Palace. De båda lagen stötte ihop med varandra på Wembley så sent som för tre år sedan. Då var det playoff-final i The Championship. Den gången var Crystal Palace klara underdogs efter att mer eller mindre ha halkat in i playoff på ett bananskal, men lyckades ta sig till finalen och där vinna. Rollerna är något ombytta den här gången, samtidigt som Crystal Palace får hoppas att detsamma inte gäller resultatet.

Och i en eventuell final, den här gången precis som för 26 år sedan, väntar Man Utd på Crystal Palace.

Eller på Watford, vars säsong i mångt och mycket liknar Crystal Palaces. En väldigt bra höstsäsong som har följts upp av en betydligt svagare vår. Och med tillhörande frågeställningar om managerns vara eller icke vara. Liksom Crystal Palace har Watford aldrig vunnit någon stor titel tidigare, så båda lagen går alltså ut på Wembley och spelar varsitt stycke klubbhistoria ikväll.

Och var det en sanslös stämning på Wembley igår kväll så ska vi inte räkna med något annat den här gången.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Everton höll på att bjuda bort matchen men bjöd till slut upp till match

Det kan lätt framstå som ganska från ovan och nedsättande att efter en tung förlust berömma ett lag eller en spelare för att ha gjort en bra insats och att de förtjänade bättre än vad de till sist fick. Det  framstår inte alla gånger som helt genuint, av det enkla skälet att det inte alltid är det.

Ändå är det något man får säga till Everton så här timmarna efter att de har förlorat en cupsemifinal på vad måste vara det tyngsta sättet som går att förlora en cupsemifinal – genom att släppa in ett mål i slutminuten.

Det kunde man däremot inte säga i halvtid. Everton var då ett utspelat lag och enbart en tangent från den katastrofala insats som präglade lagets insats på Anfield för tre dagar sedan. Roberto Martinez hade kunnat få sparken innan matchen ens var över, snarare än säsongen.

Att Everton skulle hitta en väg upp ur den mörka avgrunden framstod i det läget som ett rent skämt.

Desto mer uppseendeväckande och beundransvärt hur Everton sedan faktiskt reste sig i andra halvlek. Kvitteringen kom till sist, och kunde ha kommit långt tidigare, och efter kvitteringen fanns flera chanser att ta ledningen. Det sämsta med Everton var ersatt av det bästa med Everton.

Men sedan, som så många gånger förr under säsongen, dök det sämsta med Everton upp igen i matchens sista minut. För vilken gång i ordningen är svårt att säga från huvudet, men Evertons benägenhet att släppa in mål i matchens slutminuter har förföljt dem hela säsongen.

De kan ändå lämna Wembley med stolthet. Även om det kanske väger lätt när den inte kompletteras med en finalplats.

Punkter från Wembley:

(1) Båda lagen var vinnare i varsin halvlek, och förlorare i varsin halvlek – båda lagen förblir halvfabrikat under Roberto Martinez och Louis van Gaal.

(2) Wayne Rooney visade att ryktet om hans förstörelse är väldigt överdrivet, och att han bör vara given i Englands startelva.

(3) Phil Jagielka och John Stones imponerade stort under andra halvlek på Wembley, och Stones gjorde ett bra case för startplats.

(4) Jesse Lingard är en duktig spelare, men verkar helt sakna en finishing move.

(5) Man Utd gör en mycket bra första halvlek, med samma spelare som förut men den här gången med fart, vilket visade sig ha betydelse.

(6) Otroligt imponerande av Anthony Martial att prestera som han gör under sin debutsäsong i England med ”what a waste of money!”-rubriker hängande runt halsen.

(7) Marouane Fellaini en viktig kugge idag och bland de bästa på planen, vilket gör att vi borde lära oss det dumma med att alltför kategoriskt fördöma specifika spelare i startelvan innan vi ser hur det fungerar på planen.

(8) Magnifik stämning på Wembley. Nu får vi se om den franska cupfinalen förmår matcha detta.

Peter Hyllman
0 kommentarer

FA-cupen är det enda som fortfarande kan rädda Evertons och Man Utds säsonger

I vissa avseenden utgår kvällens semifinal i FA-cupen mellan Everton och Man Utd från liknande förutsättningar. För båda klubbarna är FA-cupen i praktiken den enda återstående möjligheten att rädda vad som sett till dess större målsättningar bara kan beskrivas som ensidiga besvikelser. Det skulle vara en positiv avslutning.

Och Roberto Martinez och Louis van Gaal kan nog nicka instämmande och förstående åt varandras respektive arbetssituationer. Båda två är hårt kritiserade och våldsamt ifrågasatta. Där finns dock en viss skillnad. Om Everton vinner FA-cupen ger det Roberto Martinez en möjlighet att behålla jobbet.

Om Man Utd vinner FA-cupen har det ingen som helst betydelse för Louis van Gaals fortsatta anställning. Vad avser honom är det mycket som tyder på att det inte har någon som helst betydelse hur den här säsongen till sist slutar för Man Utd. Vad FA-cupen kan betyda för honom är att åtminstone få avsluta sin tid i klubben på ett positivt sätt.

Som tröstpris betraktat är däremot FA-cupen inte något att rynka på näsan åt för någon av klubbarna.

Det var 21 år sedan Everton senast vann en stor titel, och den gången var det FA-cupen man lyfte. Naturligtvis var det Man Utd man den gången mötte i finalen, och Everton har faktiskt ett ganska bra modernt facit mot just Man Utd på Wembley. Men naturligtvis skulle det vara en stor sak för Everton att göra slut på sin titeltorka.

Och även om det var länge sedan FA-cupen stod högst upp på Man Utds dagordning så har man ändå stolta traditioner i den turneringen. Länge var man den klubb som vunnit FA-cupen flest gånger, innan Arsenal med sina två senaste segrar gått förbi dem. Mest irriterande borde däremot vara att Man Utd inte lyckats vinna FA-cupen sedan 2004.

Everton lever fortfarande med sviterna efter veckans tunga derbyförlust mot Liverpool. Dels måste naturligtvis 0-4 svida i både själar och hjärtan. Dels blev Ramiro Funes Mori utvisad och därmed avstängd, och en redan rätt besvärlig försvarssituation i Everton blev än mer bekymmersam. Andra viktiga spelare är osäkra efter skador.

Kommer Roberto Martinez kunna omvandla veckans förnedring till något som motiverar laget ikväll? Han är hjälpt av ett flertal faktorer. Spelarna har så klart sin stolthet som är sårad. Att det är en cupsemifinal på Wembley motiverar i sig självt. Lyckas inte Martinez samla ihop sina trupper till den här matchen har han helt tappat omklädningsrummet.

Louis van Gaal å andra sidan är inne i en rätt bra period. Man Utd har vunnit fem av sina sex senaste matcher, vilket är en av den här säsongens bättre sviter. Samtidigt har Man Utd under van Gaals ledning ofta avslutat bra perioder tämligen abrupt med en själamördande förlust, så en cyniker anar så klart oråd inför en semifinal på Wembley.

Det är svårt att dra några direkta slutsatser från de båda lagens tidigare möten under säsongen. Man Utd lyckades något överraskande vinna med 3-0 på Goodison Park, i vad som var ännu ett paradexempel på Evertons naiva försvarsspel. På Old Trafford vann Man Utd igen med 1-0, men i en match där Everton spelmässigt förtjänade bättre.

Om matchen ska sammanfattas taktiskt på ett övergripande sätt så är det ett av ligans sämsta försvar som ställs mot ett av ligans sämsta anfall. Det här kan båda lagen så klart se ljusglimtar i. Evertons svaga sidor kommer förmodligen inte utnyttjas lika brutalt som mot offensivt bättre motstånd. Man Utd å sin sida kan hoppas att de inte behöver arbeta lika förtvivlat som vanligt för att komma till bra målchanser.

Man kan hävda att det är lättare att snabbt organisera upp sin defensiv till en anständig nivå än vad det är att få ordning på sitt anfallsspel. Och Everton har därtill ett betydligt bättre anfall än vad Man Utd har ett bättre försvar. I det avseendet är det i min mening mycket som talar för Everton i den här semifinalen.

Cupfinaler och cupsemifinaler mellan Everton och Man Utd brukar inte alltid vara fantastiskt välspelade matcher, men de har nästan alltid varit spännande och dramatiska matcher. Ett vanligt mönster är dessutom att det är det otippade laget som vinner och förhandsfavoriten som förlorar, vilket har visat sig flera gånger.

1966 vann Everton en semifinal med 1-0 mot en tidig upplaga av det Man Utd som två år senare skulle vinna Europacupen som första engelska klubb. Exakt på dagen 50 år sedan för övrigt. 1985 var Everton kraftigt favorittippade och på väg mot trippla titlar när Norman Whiteside avgjorde för Man Utd med matchens enda mål i förlängningen. Tio år senare var rollerna ombytta när Paul Rideout gjorde matchens enda mål för Everton. 2009 möttes Everton och Man Utd i en semifinal som gick till straffläggning, som Everton vann.

Vid vart och ett av dessa fyra tidigare tillfällen har det funnits en ganska klar och tydlig favorit. Inför den här semifinalen måste trots allt uppfattningen vara att det är tämligen svårt att utse någon speciell favorit. Det är helt enkelt en match som kan sluta precis hur som helst.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Middlesbrough, Burnley och Brighton – Oh my!

Spännande så det kryper i kroppen! Sena mål, upphämtningar och ett ständigt skiftande i inbördes tabellpositioner. Detta har varit ett ständigt återkommande mönster i The Championship under säsongen i allmänhet, och under vårsäsongen i synnerhet.

Med 43 omgångar avklarade och således med tre omgångar kvar att spela av den ordinarie ligasäsongen har flera saker utkristalliserats eller rent av blivit avgjorda.

Som till exempel vilka som åker ur The Championship. Bolton och Charlton är redan matematiskt nedflyttade, två tidigare Premier League-klubbar i total kris vilket borde få Aston Villa att dra täcket över näskanten och oroligt viska att de kan se döda människor. Och det kommer bli allas favoritklubb MK Dons som gör Charlton och Bolton sällskap ned i League One.

Man vågar också påstå att tre fjärdedelar av vilka klubbar som kommer att spela playoff är klara. Cardiff, Ipswich och Birmingham hade alla tre kunnat haft något att säga om saken men de lyckades tappa formen i precis helt fel tillfälle på säsongen. Hull City, Derby County och Sheffield Wednesday kommer alla tre, om inget fantastiskt inträffar, spela playoff i maj.

Tre klubbar brottas däremot alltjämt om två automatiska uppflyttningsplatser och, tröstpriset, den fjärde playoffplatsen. Middlesbrough, Burnley och Brighton håller sig samtliga inom två poäng från varandra och de sista tre omgångarna ser ut att kunna bli riktigt rysligt spännande. Tabellen ser mer specifikt ut som följer:

EFTER 43 OMGÅNGAR:
Middlesbrough, 86pts (+32)
Burnley, 84pts (+32)
Brighton, 84pts (+28)

MIDDLESBROUGH
Hade en rejäl svacka fram tills för någon månad sedan och drabbade av interna stridigheter mellan Aitor Karanka och spelarna. Men Middlesbrough har arbetat sig upp ur gropen de höll på att gräva åt sig själva. Ett flertal sena vinster visar att formen och moralen är god.

LÖR 23/4: Ipswich (h)
Lurig match mot ett lag som under säsongen kämpat om en playoff-plats men har uppvisat dålig form på slutet utan en vinst på sina sex senaste. Ipswich har i praktiken inget kvar att spela för och hemma på Riverside bör Middlesbrough kunna ta tre poäng.

FRE 29/4: Birmingham (b)
Betydligt tuffare match i den näst sista omgången. Birmingham har förvisso även de precis missat playoff i praktiken och är även de formsvaga, men hemma på St Andrews är de aldrig något enkelt motstånd. Uppenbar risk för poängtapp här.

LÖR 7/5: Brighton (h)
En positiv vetskap för Middlesbrough är dock, i och med att de har två poängs försprång i tabellen, att även om de förlorar någon eller båda av de två första matcherna så kommer de i slutänden alltid ha möjligheten att reparera skadan hemma på Riverside mot en av de direkta konkurrenterna.

Prognos: Best bet.

BURNLEY
Sean Dyche har byggt vidare på den stomme som spelade i Premier League förra säsongen och föryngrat vissa delar av den. Spelare som Andre Gray, Joey Barton och Michael Keane hör till de bästa i The Championship. Såg ut att springa iväg i toppen men har tappat lite på slutet, dock med livsviktig sen kvittering mot Middlesbrough i tisdags.

FRE 22/4: Preston (b)
Kvällens match är en riktig slamkrypare för Burnley. Preston har flirtat med playoff-strecket under säsongen och är inte något dåligt lag. Dessutom är det ett derby på bortaplan. Lancashirederbyn är av hävd hetlevrade historier och kommer Burnley härifrån med alla tre poäng har de tagit ett jättekliv mot uppflyttning.

MÅN 2/5: QPR (h)
För sedan blir vägen lite lättare för Burnley. Näst sista omgången spelar man hemma på Turf Moor mot för säsongen tämligen medelmåttiga QPR, som befinner sig precis mitt i tabellens ingenting. Endast rena nedflyttningsnerver borde kunna förhindra tre poäng här.

LÖR 7/5: Charlton (b)
Match mot ett krisbetonat, demoraliserat och redan nedflyttat lag, det går att ha sämre förutsättningar att gå in i en potentiellt helt avgörande sista omgång, allra helst som de båda konkurrenterna försöker ta livet av varandra. Faran är så klart att koncentrationen ligger mer på den andra matchen än på den egna matchen.

Prognos: Favorit

BRIGHTON
Chris Hughton har gjort ett stort jobb med Brighton den här säsongen. Ett lag som förra säsongen låg farligt nära nedflyttning inledde säsongen otroligt starkt. Många trodde att verkligheten kommit ikapp dem när poängen började sina runt årsskiftet, men Brighton har kommit tillbaka med en rejäl push mot slutet av säsongen. Ligans comeback kids.

LÖR 23/4: Charlton (b)
En på pappret fullt överkomlig match för Brighton mot ett Charlton som alltså redan är nedflyttade. Det är dock en match Brighton verkligen behöver vinna för att ha en vettig chans att uppnå vad som måste vara målet med deras sista matcher, att inte låta avståndet till Middlesbrough öka till mer än två poäng.

MÅN 2/5: Derby (h)
Viktigt att inte snubbla mot Charlton eftersom det blir betydligt tuffare mot Derby i näst sista omgången. Derby förbereder sig för playoff-spel där Brighton mycket väl kan vara motståndare i en eventuell final, så de kommer inte vilja förlora den här matchen. Brighton har dock fördel av hemmaplan.

LÖR 7/5: Middlesbrough (b)
Den positiva vetskapen för Brighton är att om de lyckas hålla avståndet till Middlesbrough till endast två poäng, så har de automatisk uppflyttning i sina egna händer. Det är ingen lätt uppgift, Middlesbrough har hemmaplan, men i den här matchen vore det Middlesbrough som hade mest att förlora, och som visat prov på nerver tidigare.

Prognos: Outsider

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #34: Hoppet lever fortfarande för Newcastle

Veckans lag

Bubblare:
Brad Guzan, Aston Villa
Timm Klose, Norwich
Nathaniel Clyne, Liverpool
Gary O’Neil, Norwich
Max Gradel, Bournemouth
Dele Alli, Tottenham
Graziano Pelle, Southampton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Tottenham. Det var helt nödvändigt för Tottenham att åka till Stoke och ta alla tre poäng vilket också var vad man gjorde. Att göra det på det sätt man gjorde det i ett så pass pressat läge säger oss att Tottenham för närvarande är det bästa laget i England. Ändå känns det fortfarande som om det förmodligen inte är tillräckligt mycket säsong kvar för Tottenham att bevisa detta.

Liverpool. Liverpool befinner sig onekligen på krönet av en för dem strålande formkurva, stöpta i självförtroende på ett sätt som vi sällan har sett dem tidigare under säsongen. Matchen på Anfield mot Everton började ganska öppet men när Liverpool väl fick övertaget slet de snabbt som ögat åt sig hela stycket. Liverpool behåller sitt momentum inför kommande Europa League-äventyr.

Newcastle. Newcastle hade den lilla fördelen mot Norwich och Sunderland att de faktiskt hade en hängmatch tillgodo. Nu var det sannerligen inte någon lätt hängmatch, utan Man City. Newcastle kanske i efterhand hade önskat sig tre poäng från den matchen men inför matchen hade de nog å andra sidan varit nöjda med en extra poäng här. Newcastle visar kämpafajt.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Everton. Tuffa tider för Roberto Martinez och tuffa tider för Everton. Det finns förmodligen bättre sätt att förlora derbyn på än detta. En ständig kritik mot Evertons bristande försvarsspel fick två snabba och konkreta exempel i slutet av första halvlek. En idiotisk tackling och ett rött kort senare så var det snipp, snapp, snut och så var den sagan slut.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Jürgen Klopp. Anfield osar optimism och förklaringen heter naturligtvis Klopp med sitt ständigt entusiasmerande kroppsspråk. Klopp håller snabbt på att göra sig untouchable på Anfield med vinster mot Man Utd, Dortmund och nu en derbykross av Everton på hyfsat kort tid.

OMGÅNGENS MÅL

Vurnon Anita, Newcastle 1-1, Man City (h). Jag gillar allmänt sett den här typen av mål, och det gör ju inte saken sämre att den görs av en defensiv mittfältare vikarierandes som högerback. Modigt och skickligt att hålla i bollen och bryta in i planen på det viset.

:::

TRE PUNKTER

Årets lag. Spelarnas elva för säsongen offentliggjordes under kvällen, tidigare än beräknat eftersom den tydligen redan läckt ut via sociala media. Inga stora överraskningar i den vars utseende blev David De Gea – Hector Bellerin, Wes Morgan, Toby Alderweireld, Danny Rose – Riyad Mahrez, Dele Alli, N’golo Kanté, Dimitri Payet – Harry Kane, Jamie Vardy. Och det finns väl egentligen inga spelare i den elvan man kan känna var något direkt felaktigt val, även om det också finns spelare utanför elvan som inte heller de hade upplevts som felaktiga.

Rafa. Öppen fråga om Newcastle kommer klara sig kvar i Premier League. Om de inte håller sig kvar tyder ju mycket på att Rafa Benitez inte blir kvar i klubben då han bara kan antas vara rätt ointresserad av att arbeta i The Championship. Men borde han egentligen ändå inte överväga att vara kvar? Han vill helt uppenbarligen jobba i England, och det är väl tveksamt om några större klubbar är intresserade eller ens tillgängliga. Stannar han kvar och i så fall tar Newcastle tillbaka till Premier League är han å andra sidan kung i en tämligen stor damm.

Triple Threat. Toppstriden i The Championship rullar vidare och det är en riktig nagelbitare med tre omgångar kvar. Middlesbrough (86), Burnley (84) och Brighton (84) ligger samtliga inom två poängs marginal. Middlesbrough var någon minut från att öppna upp ett tungt försprång genom att vinna borta mot Burnley i veckan, innan Michael Keane kvitterade på tilläggstid. Jordan Rhodes har visat sig bli ett viktigt januariköp för Middlesbrough, med tre direkt poänggivande mål på de fyra senaste matcherna. Brighton har kommit dundrandes underifrån senaste veckorna och räkna med en oerhört hetsig avslutning.

:::

FÖR ÖVRIGT

Minst sagt ovanligt att en förbundskapten uttalar sig, så kategoriskt dessutom, i ett disciplinärende som Roy Hodgson gjorde om Jamie Vardy. Tveksamt om det hade hänt om det varit något annat lag än Leicester.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Milan gjorde tydligen en haka inför kvällens match hemma mot Carpi. Bara en sådan sak.

Rätt sinnessjukt att det faktiskt ryktas om att Quique Sanchez Flores sitter löst i Watford. De har ju gjort en strålande säsong. Måste vara Alan Pardew som kör en destabiliseringsoperation inför helgen.

Rafa Benitez till – Watford? Arsenal? Swansea? Everton?

Det är väldigt svårt att se Roberto Martinez sitta kvar som manager i Everton om de inte vinner på lördag – samt troligtvis går vidare och vinner finalen också. Om ens det räcker.

Att fansen blir alltmer blasé gällande striden om fjärdeplatsen kan bara vara en bra sak för den engelska fotbollen – totalt naturvidrig föreställning att det är något man ska låta sig nöja med, åtminstone som toppklubb.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Arsenal och Arsene Wenger verkar ha kommit till den gula tegelvägens ände

Infödingarna är rastlösa! Ungefär så får man kanske bäst sammanfatta det allmänna stämningsläget bland Arsenals fans, varav vissa under de senaste veckorna verkar ha uppgraderat från vanlig och allmän hysteri till fullständig apoplexi.

Missnöjet med Arsenals klubbledning och med Arsene Wenger har växt lavinartat under våren och kulminerat under de senaste veckorna. Under helgens match mot Crystal Palace regnade det okvädesord från läktarna ned mot Wenger och den stora frågan inför kvällens match mot West Brom är förmodligen hur många som gör allvar av hotet att marschera ut från Emirates i protest i den 75:e minuten.

Jag är personligen kluven till hela den här inställningen. Å ena sidan, även om jag till viss del förstår Arsenalfansens frustration, ser jag det som ett inte särskilt konstruktivt beteende, och jag har ingen som helst sympati för ett både kränkande och fullständigt respektlöst beteende mot Arsene Wenger, Arsenals främste manager genom tiderna.

Å andra sidan finns det kanske få andra realistiska möjligheter för supportrar att göra sina röster hörda gentemot sina klubbar än just genom högljudda protester och genom att helt enkelt lämna arenan. Åtminstone till dess att klubbarnas ägare och ledningar visar att de tar idén om dialog med klubbens supportrar på allvar, och inte enbart som ren symbolgest.

Missnöjet lär dock bestå. Arsene Wenger kommer inte få sparken, det har jag betonat tidigare i den här bloggen. Dels kommer inte Arsenal behandla en klubbikon så respektlöst. Dels har inte klubbens ägare och styrelse något som helst skäl att vara något annat än väldigt nöjda med Wenger som fortsätter leverera Champions League-intäkter.

Vad supportrarna kan hoppas på är att skapa ett sådant klimat att Arsene Wenger själv kommer fram till att han gör det klokast att avgå, det vill säga han vill inte längre vara kvar. Enda sättet att åstadkomma en sådan situation är dock att göra situationen så förgiftad att det rimligtvis måste leda till en förbittring mellan Arsene Wenger och Arsenals supportrar, som framgent alltid skulle sitta som en tagg i foten.

Vad man rimligtvis borde fråga sig som Arsenalsupporter är om vad man tror sig kunna uppnå med ett sådant agerande verkligen är värt att förbittra två decennier med en ikonisk och framgångsrik klubbikon.

Skälen att inte ge Arsene Wenger sparken är tämligen välkända. Och de som hävdar att Wenger borde få sparken gör sig sällan besvär med att mer detaljerat motivera varför de anser detta. Amit Singh på fotbollssajten Think Football går ut däremot ut stenhårt med fyra skäl varför Arsenal borde ge Arsene Wenger sparken:

Wenger har aldrig vunnit två ligatitlar på rad. Singh menar att Wengers titelfacit i själva verket är ganska svagt under sina totalt 20 år i klubben givet att Arsenal betraktas som en toppklubb. Att Arsenal heller aldrig, till skillnad från Chelsea och Man Utd, vunnit ligan två säsonger i rad, ses som ett svaghetstecken i Arsenals lagbyggen.

Wenger utvecklar inte längre spelare. Singh kontrasterar hur Wenger lyckades utveckla spelare till världsklass i Arsenal under sina första tio år i klubben men hur han under de senaste tio åren inte alls har lyckats med detta i samma utsträckning. Spelare som Jack Wilshere, Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain med flera har snarare stagnerat.

Wenger stod inte upp mot Abramovich. När Roman Abramovich köpte Chelsea förändrades det engelska fotbollslandskapet och ställde nya krav på tidigare dominerande klubbar och på Wenger och Alex Ferguson. Ferguson tog upp kampen samtidigt som Wenger snarast kapitulerade, verkar vara Singhs syn på saken, och där grundlades lagets bristande vinnarmentalitet.

Wenger har misslyckats i Europa. Singh skjuter in sig på Wengers bristfälliga titelfacit i Europa och menar att det är ett misslyckade att med Arsenal bara vid ett enda tillfälle ha nått finalen i Champions League, och att allt som oftast ha åkt ut redan i åttondelsfinalen. Wenger når i det här avseendet inte upp i samma nivå som andra tränare som José Mourinho och Alex Ferguson.

Jaha, det är uppenbart att Amit Singh åtminstone har försökt konkretisera varför han anser att Arsene Wenger bör få sparken. Jag har egentligen inte så mycket att säga om det rena sakinnehållet i Singhs fyra punkter, som till stor del stämmer om än kanske något draget till sin spets och till viss del taget ur sitt sammanhang.

Men är det bra skäl att ge Arsene Wenger sparken? För mig är ett sådant beslut framför allt en bedömning av hur man ser på framtiden, vad har i det här fallet Wenger för möjlighet att producera de resultat man förväntar sig och önskar sig av Arsenal? Men Amit Singhs fyra konkreta anledningar har egentligen mer med historien att göra, det blir mer en utsaga om vad som har varit dåligt.

Men är det en bra anledning att ge Arsene Wenger sparken att han ännu inte har vunnit någon europeisk cuptitel? Är det verkligen i nuläget ett bra skäl att ge Arsene Wenger sparken att han under tidigare 20 år aldrig vunnit ligan två gånger i rad, eller inte svarade upp bättre mot Roman Abramovich? Vad har i själva verket dessa saker ens med huvudfrågan att göra?

Den avgörande frågan med Arsene Wenger är i vilken utsträckning han är rätt person att föra Arsenal framåt i tiden. Det är den förmågan man måste försöka värdera på ett begåvat sätt, inte genom att katalogisera vad man retroaktivt anser är tidigare tillkortakommanden.

Vad som för mig framför allt talar emot Arsene Wenger är att det är svårt att se hur han ska kunna åstadkomma en nödvändig förändring i Arsenal när så mycket av vad som verkar vara oföränderligt med laget är så nära kopplat till honom som person. Arsenal ser ut att ha kört fast i gamla mönster och gamla tänkesätt, och enda sättet att bryta dessa mönster är förmodligen att byta ledare.

En ny röst, nya idéer, nya sätt att tänka – en ny manager!

Någonstans längs vägen verkar Arsene Wenger ha gått vilse under sin tid i Arsenal. En brinnande vinnarambition ersattes eller späddes ut med andra prioriteringar och värderingar. Det blev på något sätt längs vägen mer okej att förlora, så länge man förlorade på ”rätt sätt”. Längs den stigen började Arsenal vandra för tio år sedan och ett årtionde senare ser man inte längre ut att kunna hitta tillbaka till den andra stigen.

Att Arsenals prioriteringar och värderingar de senaste tio åren riskerade bli något av en draksådd för Arsenal var tämligen lätt att se och är något jag likaväl som andra har varnat för under flera år. Det är den draksådden Arsenal och Arsene Wenger nu skördar i form av en alltmer frustrerad och förbittrad supporteropinion som utlovats den ljusnande framtid men istället tvingas svälja samma grådaskiga vardag som förut.

Fansen har under flera år troget vandrat längs den gula tegelvägen till Smaragdstaden och den store trollkarlen. Nu har draperiet dragits åt sidan, och liksom i Oz har Arsene Wenger, Arsenals egen trollkarl, visat sig vara en helt vanlig människa utan några magiska färdigheter, trots att så många under så lång tid har trott på honom.

Sådant kan vara väldigt svårt att förlåta.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Roberto Martinez och Jürgen Klopp är varandras positiva motpoler

Något var det kanske den klassiska ”han dumpade inte mig, jag dumpade honom!”-inställningen som spelade in. Evertonfansens inställning till den dessförinnan uppskattade David Moyes blev snabbt mycket njugg när det stod klart att han lämnade klubben för Man Utd. Förståeligt, men kanske heller inte hela sanningen.

För till viss del var det helt säkert att man också hade blivit lite uttråkade på att hela tiden få höra hur bra Everton minsann gjorde det, och hur nöjda Everton borde vara, med att säsong efter säsong konkurrera runt de sex bästa platserna i ligan, men aldrig riktigt in bland de fyra stora. Helt säkert sant, men inte precis the stuff dreams are made of.

Därför var det kanske inte så konstigt att Evertonfansen blev så lyriska första säsongen med Roberto Martinez. Inte bara spelade Everton en på samma gång bra och underhållande fotboll som tog dem närmare Champions League än vad David Moyes mäktat med under tio år. Dessutom andades det ambition och kaxighet i Martinez egna uttalanden.

En fotbollsklubbs främsta uppdrag är att producera drömmar, och en manager är klubbens främsta språkrör och drömmakare. Balansgången pågår ständigt mellan dröm och verklighet, romans och realism, och det gäller för varje manager att väga av detta på ett bra sätt. Drömlös realism odlar cynism. Ett verklighetsfrånvänt drömmande skapar frustration.

Evertonfansens positiva inställning till Roberto Martinez har sakta men säkert förvandlats till just frustration. Det har naturligtvis med de sviktande resultaten att göra, inte minst på hemmaplan där Everton gör sin sämsta säsong i historien. Defensiva brister har om och om igen resulterat i onödiga poängtapp och mer eller mindre en bortkastad ligasäsong.

Men frustrationen beror inte enbart på resultaten utan lika mycket på Roberto Martinez allmänna attityd och vad han säger. I det läge Everton befinner sig vill inte fansen höra hur Evertons bortaform i själva verket håller Champions League-klass. Evertonfansen vill inte höra parodiska påståenden om hur den spelaren är fantastisk, och den spelaren är bäst i Premier League-historien.

Det rimmar illa med vad man ser på planen, och med vad spelarna själva har att säga om lagets brister, när Roberto Martinez själv går ut och mer eller mindre låtsas som det regnar, och framhäver som dygder vad alla andra snarare ser som svagheter. Visst, Roberto Martinez är kanske en positiv personlighet, men som supporter vill man veta att den som är ansvarig faktiskt ser problemet och arbetar för att lösa det.

Kontrasten med Martinez kollega vid sidlinjen i kvällens Merseysidederby ligger nära till hands. Den är dessutom rätt träffsäker då Everton och Liverpool i stora drag är två lag med liknande utgångspunkter men med till synes två helt olika färdriktningar. Båda lagen har sina uppenbara defensiva brister, sitter på en hel del offensiv talang, och förväntas slåss runt samma område i tabellen.

Därifrån uppstår vissa tydliga skillnader. Evertons defensiva problem består mer eller mindre oförändrade samtidigt som Liverpools försvarsproblem, inte minst på fasta situationer, har reducerats rejält. Liverpools ligasäsong befinner sig hyfsat på par samtidigt som Evertons ligasäsong befinner sig långt ute i ruffen.

Roberto Martinez är omgärdad av missnöje och behöver förmodligen vinna FA-cupen för att få behålla sitt jobb efter säsongen. Jürgen Klopp sitter å sin sida säkert som berget och är på god väg att kunna föra Liverpool till seger i Europa League och en triumfartad återkomst i Champions League.

Både Roberto Martinez och Jürgen Klopp framstår som två väldigt positiva personligheter, men det tar sig helt olika uttryck. Martinez säger i princip aldrig något negativt utan yttrar sig om allt i positiva ordalag. Klopp drar sig inte för att med kraftord uttrycka missnöje med något han upplever som bristfälligt, även om det samtidigt görs i konstruktiv anda.

Det bidrar till intrycket att Klopp faktiskt har sett Liverpools problem, varit noga med att kommunicera detta, och arbetat med att hitta en lösning på dessa problem. Det går med andra ord att vara positiv och ärlig på samma gång. I Martinez fall vet man inte riktigt om han själv inte ser problemen, kanske inte anser att det är något problem, eller om han helt enkelt inte tror att spelarna klarar av något annat än viskande sweet nothings i sina öron.

Vad en manager säger spelar roll. Så kallade prathandlingar är ett känt sociologiskt fenomen, utvecklat av bland andra den tyske sociologen Jürgen Habermas, det vill säga hur ord i praktiken åstadkommer saker och orsakar beteende. I själva verket är det grunden för allt ledarskap, som ju utövas just genom prat i olika former.

Prat är en handling som har skapat tro, hopp och kärlek i Liverpool igen. Prat är samtidigt en handling som orsakat frustration och irritation i Everton. Här ser vi den troliga orsaken till att Liverpool är en klubb där dröm och realism återigen ser ut att ha ett nära släktskap, emedan Everton under Roberto Martinez förblir en klubb ett ständigt drömmande mest ger ett intryck av ofrånkomlig surrealism.

Om Everton förlorar ikväll kommer helt säkert Roberto Martinez ha något positivt att säga också om detta. Skulle Liverpool förlora kvällens match på Anfield så kan vi vara ganska säkra på att Klopp har ett och annat hårt ord till övers. Och både Evertons och Liverpools fans skulle förmodligen vara helt överens om vad av detta som kännetecknar en vinnarklubb respektive en förlorarklubb.

Och kanske skulle en och annan Evertonsupporter kunna tänka för sig själv att möjligen blåste inte David Moyes särskilt mycket solsken på saker och ting, men en förlust var en förlust, skit kallades för skit, och Everton kunde ha dåliga dagar, men var aldrig någonsin en förlorarklubb.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Aston Villa och det oengagerade ägarskapets förbannelse

Det var en av de återkommande farhågorna från mer neutrala bedömare, och kanske något av en behövlig snuttefilt bland konkurrerande klubbar och supportrar, när Roman Abramovich en gång i tiden köpte Chelsea att risken var att klubben bara skulle bli en rik mans leksak och att det kunde gå illa när, inte om, han tröttnade på sin nya leksak.

Det blev aldrig så med Roman Abramovich som tvärtom på det stora hela har motsvarat de flesta karaktärsdrag vi som supportrar säger oss vilja se hos en klubbägare. Men farhågan i sig var emellertid inte ogrundad, även om den måhända var missriktad. Det är istället en farhåga som kanske hade varit bättre riktad mot Randy Lerner i Aston Villa.

För Lerner motsvarar verkligen stereotypen. Rikemanssonen som ärvt pengar och ägarskapet av det amerikanska fotbollslaget Cleveland Browns. Under en studietid i Cambridge i England lärde han sig att uppskatta engelsk fotboll och när han närmare 20 år senare ärvde sin far blev ett hans allra första projekt att köpa en engelsk fotbollsklubb.

2006 lyckades han med sitt uppsåt när han gjorde klart med köpet av Aston Villa. Lerners nya leksak var rolig till en början. Men tio år senare verkar Randy Lerner onekligen ha tröttnat på leksaken. I själva verket har Lerner varit mer eller mindre ointresserad av Aston Villa åtminstone de senaste fem åren, och ända sedan 2014 har klubben mer eller mindre öppet varit till salu.

2016 är Aston Villa en klubb i fullständig kris. Och det går inte att bortse från att sex år av likgiltigt och oengagerat ägarskap och strategiskt ledarskap av klubben har fört Aston Villa från gränsen till Champions League till över gränsen ned till The Championship, och utan att ännu egentligen ha sett botten på fallgropen.

Under Randy Lerners smekmånad med Aston Villa skenade klubbens kostnader i höjden i den i slutänden fruktlösa jakten på Champions League-fotboll. Detta utan att klubbens intäkter ökade i motsvarande utsträckning. Ett tag uppgick klubbens lönekostnader till osannolika 84% av klubbens omsättning, det vill säga de totala intäkterna.

Ekonomiskt blödde alltså Aston Villa och Aston Villa beräknas hittills ha kostat Randy Lerner i krokarna £250m. 2010 beslutade sig Randy Lerner för att nu hade klubben kostat honom tillräckligt, och något Champions League-spel blev det ju inte tal om, och han drog därmed åt kranarna ordentligt. Ända sedan dess har Aston Villa handlat mer om att skära kostnader än att vinna fotbollsmatcher.

Det var ett beslut som redan 2010 fick Martin O’Neill att utan någon förvarning lämna sitt jobb som manager i klubben. Därefter har Aston Villa gått igenom en lång sekvens av dåligt researchade anställningar till managerposten, där den ene efter den andre har tvingats bidra till ett lapptäcke av budgetvärvningar som splittrat både spelartruppen och relationen med klubbens fans.

Det går att driva en klubb framgångsrikt även i samband med nödvändiga nedskärningar. Men vill man inte låta plånboken göra jobbet måste man väga upp det med desto mer kvalitet i klubbens kärnaktiviteter – träning, taktik, scouting och värvningar. Med ett distanserat och oengagerat ledarskap har Aston Villa helt saknat någon struktur för detta arbete.

Alltså befinner sig Aston Villa där de nu är. Klara för nedflyttning ur Premier League med fyra omgångar kvar av säsongen, på väg ned i The Championship med en djupt splittrad och obalanserad spelartrupp, en fullständig avsaknad av förtroende mellan klubbledning och supportrar, ingen befintlig stödstruktur bakom a-laget, och utan manager eller head coach sedan man lyckats med bedriften att sparka två av dem under säsongen.

Klubbar som åker ur Premier League och lyckas med bedriften att ta sig mer eller mindre direkt tillbaka har normalt sett det gemensamt att de har en stabil och hyfsat beständig spelartrupp samt kontinuitet i ledarskapet. Aston Villa saknar samtliga dessa beståndsdelar. När Southampton 2005 åkte ur Premier League tog det dem sju år och en vända i League One innan de lyckades komma tillbaka.

Southamptons dåtid kan vara Aston Villas framtid.

En ljuspunkt fanns trots allt mitt i Aston Villas mörker. Nye VD:n Steven Hollis hade påbörjat arbetete med att förnya klubbstyrelsen, och tagit in ny kompetens i form av Mervyn King, Adrian Bevington och David Bernstein, den senare med uppgift att göra en genomgående granskning av Aston Villas organisation med blick mot framtiden.

Igår meddelade både David Bernstein och Mervyn King att de avgår och lämnar Aston Villa med omedelbar verkan. Adrian Bevingtons position anses vara höljd i osäkerhet. Skälet menar Bernstein vara att hans arbete i klubben blev omöjligt då det i samtal med Randy Lerner visade sig att stöd och resurser för nödvändiga reformer inte var aktuella.

Tid, energi och fokus har så länge lagts på att kritisera en viss typ av profilstarka ägare inom engelsk fotboll. Men samtidigt som journalister och supportrar har stått och skällt vid röda mattan har sådana ägare som verkligen förtjänar kritik för det sätt de låter sina klubbar stagnera smygit in bakvägen och undgått all vettig kritik.

Aston Villa hade nog i det här läget varit väldigt tacksamma för en ägare som Roman Abramovich, Mansour, Srivaddhanaprabha, eller kanske till och med någon av de amerikanska riskkapitalister som tagit över ägarskapet av mäktiga engelska fotbollsinstitutioner som Arsenal, Man Utd och Liverpool. Inte utan sina brister någon av dem, men i alla fall inte ointresserade.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Typiskt Tottenham att lyckas bli boven i sin egen hjältesaga

Typiskt Tottenham brukar det heta. Och man kan så klart tycka att visst är det lite typiskt Tottenham att när de väl har vad man får se som en drömsäsong, med säkrat Champions League-spel, jagandes en första ligatitel på 55 år, och för första gången på 20 år med möjligheten att sluta före Arsenal i ligan, är det ändå inte deras säsong alla pratar om.

Om något så kanske tvärtom. Så många vill att Leicester ska få förverkliga sin sannsaga att under en säsong där det normalt sett borde vara Tottenham som fick alla neutrala på sin sida i sin kamp att få de gamla vanliga jättarna på fall, så är det snarast de själva som fått ta på sig skurkrollen i berättelsen. Jämfört med Leicester är det Tottenham som är jätten.

Något är kanske Leicester också berättelsen om de utstöttas och oönskades återupprättelse, vilken många helt säkert kan identifiera sig med. En lösker samling nomader, antihjältar och fotbollsproletärer som under en svindlande säsong blir större än summan av sina enskilda delar. Erik Niva knyter förtjänstfullt ihop berättelsen om fotbollens dirty dozen eller reservoir dogs.

Tottenham har de mer klassiskt rena hjältedragen. Det har pratats och romantiserats mycket om Man Utds klassiska ungdomsgeneration i mitten av 1990-talet som visade att man mycket väl kunde vinna med kids. Tottenham kan bli det yngsta titelvinnande laget i Premier Leagues historia, i snitt ett helt år yngre än Man Utd var 1996. Och man kan vara på väg att göra det med en mycket hög andel engelska spelare.

Tottenham befinner sig i den här positionen utan att ha kastat pengar omkring sig. Tvärtom har Tottenham ett positivt handelsnetto, man har sålt spelare för mer än vad man har köpt spelare för. Detta i bjärt kontrast med övriga fem stora engelska klubbar och till och med väsentligt ekonomiskt skilt också från Leicester som under sina två säsonger i Premier League spenderat £40m mer än Tottenham.

Bland det mest imponerande med Tottenham har dock inte så mycket med ekonomi eller med spelarnas ålder att göra. Snarare har det att göra med hur mycket bättre laget har blivit så snabbt under Mauricio Pochettino. Det är en fundamental skillnad bara jämfört med förra säsongen. Tillgänglig statistik visar bland annat på följande skillnader:

Spurs

Det är med andra ord en minst sagt markant förbättring både offensivt och defensivt för Tottenham. Man är det lag som har gjort näst flest mål av alla i ligan och samtidigt det lag som har släppt in lägst antal mål. Det är en förbättring både offensivt och inte minst defensivt, där Tottenham har gått från att släppa in mål i nedflyttningstakt till bäst i ligan.

Det är ett tydligt tecken på att Mauricio Pochettino har fått taktiken att börja fungera i Tottenham. Eric Dier som defensiv mittfältare har varit ett av den här säsongens succédrag. Offensivt är det också mycket talande att Dele Alli och Harry Kane är den spelarkombination som har producerat flest antal mål av alla i någon av de fem stora europeiska ligorna.

Det är egentligen bara i ett enda avseende som Tottenham inte har förbättrats, utan tvärtom kanske till och med försämrats. Nämligen i hur effektiva man är på att utnyttja sina målchanser. Tottenham är tråkigt nog som bäst medelmåttiga i termer av conversion rate, andelen målchanser som faktiskt resulterar i mål. Ändå gör man alltså många mål.

Om det är något som lär gräma Tottenham efter den här säsongen, om det inte slutar med någon ligatitel, så måste det vara just detta. Inte minst lär förlusten mot just Leicester på White Hart Lane i januari gnaga på deras nattsömn, den här säsongens kanske mest konkreta exempel på just slösaktigheten med sina målchanser – och lagets relativa ineffektivitet.

Utfallet i den matchen kostade teoretiskt Tottenham sex poäng i tabellen, vilket är den här titelfajten i ett nötskal.

Harry Kane befinner sig i delad ledning i skytteligan, så man kan inte lasta honom alltför tungt för denna brist. Det är övriga spelare i Tottenhams offensiva besättning som hade behövt kliva fram i större utsträckning, och som kan komma att behöva göra det om Tottenham ska ha någon möjlighet att nypa ligatiteln från Leicesters grabbnävar.

Leicester räddade en poäng i söndags, men vid sidan av hjälteretoriken i media så tappade de mer konkret två poäng. Med bara fem matcher kvar av säsongen, och åtta poängs skillnad i tabellen, måste Tottenham ta varje tillfälle i akt att äta upp Leicesters försprång. Lyckas inte Tottenham vinna mot Stoke ikväll är titelstriden med 99% sannolikhet avgjord.

Går Tottenham helt rent på sina återstående fem matcher, då finns chansen till en ligatitel som i själva verket är nästan lika osannolikt sagolik, och sagolikt osannolik, som om Leicester skulle stå som slutsegrare.

Peter Hyllman
0 kommentarer