Peter Hyllmans Englandsblogg

Är Aston Villa för stora för att åka ur The Championship också?

Newcastle mot Aston Villa. Måndagen den 20 februari. En match som nog de allra flesta när spelschemat blev klart inför säsongen tittade på och tänkte att den skulle nog kunna komma att få en mycket avgörande betydelse för utgången av toppstriden i The Championship. En tidig seriefinal. En jättarnas kamp ovanför alla de andra små lilliputtarna.

Det var en tvekamp som gjordes desto mer påtaglig i och med att de båda klubbarnas managers var Rafa Benitez respektive Roberto Di Matteo. Det vill säga två managers som tidigare i sina karriärer båda vunnit Champions League, och som den här säsongen skulle göra avtryck i The Championship. Det förstärkte onekligen intrycket av två väldigt stora klubbar.

Men på det viset blev det alltså inte. Roberto Di Matteo fick efter några månader sparken efter en väldigt svag inledning, för att istället ersättas av den betydligt mindre glamouröse men desto mer pragmatiske Steve Bruce. Och även om Newcastle som förväntat befinner sig i täten av The Championship så kämpar Aston Villa i nuläget en helt annan strid, att undvika nedflyttning.

På det viset är det alltså. Aston Villa befinner sig blott sex-sju poäng ovanför nedflyttningsstrecket till League One. Det må låta som ett hyfsat betryggande avstånd men givet att Aston Villa befinner sig i en avgrundsdjup formsvacka utan en enda vinst på sina nio senaste matcher, och inte en enda vinst under 2017, så är det ett försprång som riskerar ätas upp i ett nafs.

Det var knappast vad Tony Xia såg framför sig i somras när han pratade om att göra Aston Villa till en av Europas största klubbar. Det kan knappast vara vad han förväntade sig efter att ha spenderat £60m på nya spelare i somras, mest av alla klubbar i The Championship. Den investeringen i den spelartrupp Aston Villa redan hade borde omöjligtvis kunna riskera League One.

Ägarens inställning riskerar dock vara någon av en del i problemet för Aston Villa. Idén att Aston Villa inom fem år skulle vara en av Europas största klubbar var positiv men orealistisk. Men föreställningen bakom idén har fotfäste runt klubben som helhet, bland spelara, gamla spelare, media och supportrar, med ett ständigt prat om klubbens storlek och hur spelartruppen är ligans bästa.

Det är ett prat som har dolt de faktiska problemen bakom en dimridå. Aston Villa brottas fortfarande, trots nedflyttningen från Premier League, med ett rejält ”too big to fail”-syndrom. Det är som om ägarbytet under sommaren ledde till en övertro att med den gamle ägaren så skulle också alla de problem som plågat Aston Villa under flera år försvinna av sig själva även de.

Visst är Aston Villa en stor klubb i många avseenden. Historiska meriter som få engelska klubbar kan matcha. Den största klubben i Englands näst största stad och mängder av supportrar. En stor arena och en av hävd och tradition mycket framstående akademi. Ett globalt känt varumärke. Men i den stora klubben spelar för närvarande ett mycket litet lag.

Steve Bruce har ett stort kulturarbete framför sig att återskapa en vinnarkultur i Aston Villa som lag och att få ihop en spretig spelartrupp till en kollektivt fungerande taktisk enhet. För att lyckas måste han rensa bort ett antal destruktiva spelarkaraktärer som Aston Villa har lyckats värva på sig. Aston Villa har blivit en lätt payday för spelare utan några större ambitioner.

Rafa Benitez har något av det motsatta problemet. Han leder ett stort lag i en liten klubb. Inte liten i termer av arena, supportrar eller historik så klart, i det avseendet är Newcastle en av Englands allra största, men liten i termer av dess organisation och ledning, alltför snäv i sitt perspektiv. Benitez behöver inte hamra in en vinnarkultur i sitt lag utan istället in i själva klubbhierarkin.

Båda problemen kan visa sig vara tuffa utmaningar men innebär en väsentlig skillnad i förmåga att lyckas med det som alltid är viktigast för genuint stora klubbar – att vinna fotbollsmatcher. Det är en skillnad som förklarar varför Newcastle jagar uppflyttning till Premier League, och Aston Villa slåss för att undvika nedflyttning till League One.

Och varför Newcastle är så stora favoriter på St James’ Park ikväll.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Arsenal ställs mot den engelska amatörfotbollens bästa sida

Från det stora till det lilla. Från det höga till det låga. Det blir onekligen skilda världar för Arsenal som bara några dagar sedan de befann sig på magnifika Allianz Arena i München ikväll ska spela fotboll på pyttiga Gander Green Lanes konstgräs mot Sutton United i FA-cupens femte omgång. Den moderna fotbollens kontraster är ofta otroliga.

Det kan inte vara någon lätt situation för Arsenal att bara några dagar efter förnedringen i München kliva ut och spela en fotbollsmatch igen. Åtminstone en match av det här slaget som oavsett utfall inte kommer kunna reparera något av skadan. Tvärtom finns risken att göra ont värre. Förnedringen mot Bayern München var total. En förlust mot Sutton vore förkrossande.

För Sutton United är matchen naturligtvis ett fantastiskt ögonblick. Nyss uppflyttade till National League befinner sig laget på tabellens nedre halva. De har ändå lyckats få till en smått sensationell cuprunda. Längs vägen har de besegrat idel Football League-klubbar. Cheltenham, AFC Wimbledon, och senast alltså Leeds. Nu är det alltså dags för självaste Arsenal.

Det var inte en typ av motståndare som Suttons manager Paul Doswell tidigare sade sig se särskilt mycket fram emot. Det var med ett visst förakt för alla svårfrånkomliga sociala ritualer och formella krumbukter runt de engelska storklubbarna som Doswell menade att han hellre såg AFC Wimbledon komma på besök. Illa belönades han därmed för den inställningen.

Däremot var inställningen helt säkert genuin. Sutton har bevarat mycket av sin kvartersklubbskänsla. Paul Doswell är i själva verket mer eller mindre Suttons raka motsvarighet till Arsene Wenger, med över 500 genomförda för klubben, som han arbetar för utan lön. Doswell är tillsammans med Bruce Elliott, ordförande i 20 år, klubbens starka män.

Tillsammans har de inte bara sett Sutton avancera framåt och uppåt i seriesystemet. De senaste fem åren har inneburit två uppflyttningar för Sutton som nu alltså gör sin första säsong i National League. Men de har samtidigt vårdat kontakten med sina lokala supportrar genom att sänka priset på sina säsongsbiljetter till £100.

Det fanns många fina skäl att göra det men det visade sig också vara ett både smart och värdefullt beslut. Antalet säsongsbiljettsinnehavare multiplicerades med tio från drygt 100 till över 1,000. Det har inneburit minst fyrdubblade biljettintäkter bara på säsongsbiljetterna, men även resulterat i att många fler har tagit på sig att engagera sig ideellt för klubben.

Även konstgräset på Gander Green Lane ska ses ur det perspektivet. Det pratas om det som enbart en fotbollsfråga. Ekonomiskt är det emellertid en viktig investering för Sutton då de får intäkter genom att kunna hyra ut planen under dagar då klubben inte använder den. Socialt har det på så vis också integrerat klubben mer med sitt omgivande samhälle.

Det finns många sätt att beskriva skillnaderna mellan Sutton och Arsenal. Att Suttons snittlön ligger runt £500 i veckan och en av de lägsta lönerna i Arsenal lär vara runt £50,000. Att Gander Green Lane snällt räknat tar in 6,000 och Emirates 60,000. Att där Arsenals spelare är professionella elitidrottare så kan Suttons spelare bara träna två dagar i veckan.

Ändå är alltså det här en match som Sutton kan vinna. Alla räknar självklart med en Arsenalvinst och de är naturligtvis enorma favoriter. Men för bara några veckor sedan åkte Leeds till Gander Green Lane och kanske tog Sutton på lite mindre allvar än de förtjänade, och åkte med dunder och brak ut ur FA-cupen som en konsekvens av detta.

Vad som kan hända Leeds kan självfallet även hända Arsenal. Det är det fina med FA-cupen och det är det fina med engelsk nonleague-fotboll. Arsenal representerar det finaste med den engelska proffsfotbollen. Sutton kanske det finaste med den engelska amatörfotbollen. Med Paul Doswell som den engelska amatörfotbollens motsvarighet till Arsene Wenger.

Världens strålkastare och TV-kameror ligger ikväll på Sutton Utd och på Gander Green Lane. Där förtjänar de vara. Ska vi tro Paul Doswell så säger han sig inte vilja ha dem där. Men det skulle förvåna mig om han inte efteråt ändå kommer sakna dem i alla fall en aning. Om hans Sutton nu inte ställer till med den här säsongens hittills allra största FA-cupskräll.

I så fall kommer Paul Doswell knappast sakna några TV-kameror under den närmaste framtiden. Arsene Wenger å andra sidan kommer för andra gången på bara några få dagar tvingas att svettas i dödsångest framför dess kalla, svarta, livlösa dockögon. Inte på Allianz Arena i München den här gången. Utan på Gander Green Lane i Sutton, strax utanför London.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Champs och chumps från FA-cupens femte omgång – och lottningen av sjätte

Det har varit något av skrällarnas säsong så här långt i FA-cupen. Något som fortsatte också den här helgen. Lincoln City svarade för en av FA-cuphistoriens stora skrällar när de med ett mål i slutminuterna lyckades besegra Burnley på Turf Moor. Några timmar senare plockade Millwall, med en spelare utvisad, sin tredje raka Premier League-skalp genom att slå ut Leicester.

Det är alltså över 100 år sedan ett så kallat nonleague-lag har tagit sig hela vägen till FA-cupens kvartsfinaler. På den tiden var dessutom antalet divisioner inom den organiserade proffsfotbollen lägre så avståndet var mindre för amatörlagen. Det är självklart just precis en sådan saga som en för stunden tämligen baktalad FA-cup mår mycket bra av.

José Mourinho såg antalet utländska managers i engelsk fotboll som en förklaring till det höga antalet skrällar i FA-cupen. Att inte alla utländska managers var tillräckligt införstådda i den engelska cupkulturen och att detta färgas av på spelare, och som jag ser det även supportrar. Att de av egen vana helt enkelt inte värderar cupspel särskilt högt.

Det ligger något i vad Mourinho säger men mitt intryck är snarare att brittiska managers har blivit ännu mer benägna att prioritera bort FA-cupen. Eddie Howe, Tony Pulis, Mark Hughes, Chris Hughton, Garry Monk är några exempel bara den här säsongen. Vilket i mina ögon är att betrakta som om möjligt ännu mer upprörande.

Den här helgen har dundrat i ytterligare några spikar i massrotationens likkista. Chelsea med flera ställde exempelvis upp med förhållandevis starka lag mot lag från en lägre serie och tar sig vidare, alternativt i alla fall lever för att fajtas en annan dag. Claudio Ranieri, för vilken gång i ordningen, byter ut hela startelvan och ett redan krisdrabbat Leicester gräver ner sig ännu djupare i skiten.

Den femte omgångens champs och chumps:

CHAMPS

Lincoln City. En smått otrolig bragd av Lincoln City naturligtvis, särskilt som Burnley helt klart ställde ut ett starkt lag och verkligen gick för vinsten. De som tänker att det bara var mot Burnley trots allt bör betänka att de håller sig i mitten av Premier League och bara tre andra klubbar har lyckats besegra dem på Turf Moor hittills den här säsongen. Bara några dagar tidigare gick Chelsea på en mina på samma gräsplätt. Fantastiskt kyligt av Lincolns amatörspelare att lyckas med en intränad och planerad hörnvariant i matchens slutminuter.

Millwall. Först Bournemouth, sedan Watford, och nu alltså Leicester. Det är tre raka Premier League-klubbar som Millwall nu har slagit ut på vägen till FA-cupens sjätte omgång. Mot Watford kom vinstmålet i slutminuterna. Så också den här gången men under besvärligare omständigheter sedan Jake Cooper blivit utvisad i början av andra halvlek. Utvisningen fick däremot Millwall att höja sig och vad som blev avgörande var till sist att de vågade fortsätta attackera mot Leicester. Shaun Cummings avslutade kyligt inför ett kokande The Den.

Chelsea. Det går inte att riktigt komma ifrån hur starka Chelsea faktiskt ser ut den här säsongen. När Wolves dominerade matchens första timme var en allmän uppfattning att Chelsea såg tröga ut när det snarare var Wolves som spelade riktigt bra. Chelsea har däremot ett väldigt bra försvar, även när de byter ut alla tre centrala backar. Systematiskt bättre än Man Citys, Arsenals och Liverpools försvar och den här säsongen mindre benägna till huvudet i händerna-ögonblick än Tottenhams och Man Utds försvar. Deras snabba, svepande, expansiva och kreativa anfallsspel är också ögongodis och blev till slut för svårt för Wolves att klara av.

CHUMPS

Leicester. Ja, var någonstans börjar man egentligen med detta Leicester, som bara faller djupare och djupare ned i sin egen misär. Claudio Ranieri envisas med taktiken att massrotera bort hela sin startelva med resultat som snart bara kan betraktas som högst förutsägbara. Nu är alltså Leicester uteslagna också ur FA-cupen, ännu en motgång som knappast kan förstärka lagets självförtroende eller känslan av misslyckande som omger klubben. Var idén att sätta allt på ett kort inför veckans match mot Sevilla så ska vi komma ihåg att samma taktik inte alls fungerade mot Swansea.

:::

FÖR ÖVRIGT:

BBC massroterade klart och tydligt sin studiouppställning i Match of the Day den här helgen. Synd att de inte respekterar FA-cupen!

Känns som att graden av upprördhet mot Joey Barton hade minst lika mycket att göra med att det var mot just Lincoln City han konstrade.

Ja, BBC-kommentaren kanske ska läsas sarkastiskt snarare än bokstavligt.

Mer eller mindre ofattbart att ett lag av Wolves kvalitet harvar omkring i bottenträsket av The Championship. Helder Costa!

Verkade inte som att José Mourinho var helt förtjust i tanken på ett omspel.

:::

LOTTNING AV SJÄTTE OMGÅNGEN:

Chelsea – Man Utd. Det stora gigantmötet. Några omspel är inte längre aktuella från och med den sjätte omgången, så det är på Stamford Bridge det ska avgöras, att spela oavgjort och ta matchen tillbaka till Old Trafford är alltså inte aktuellt. Chelsea måste betraktas som favoriter, men en intressant värdemätare för Man Utd att jämfört med i höstas se sina eventuella framsteg.

Middlesbrough – Huddersfield/Man City. Ett något ovisst cupmöte oavsett hur omspelet än slutar mellan Huddersfield och Man City. Skillnaden blir om Middlesbrough spelar som favoriter eller som underdogs hemma på Riverside, men oavsett vilket ser de nog en åtminstone vettig chans att ta sig till FA-cupsemifinal och Wembley. Oddsen talar dock nu för Man City.

Tottenham – Millwall. Det blir ett fjärde Premier League-lag i rad för Millwall, men nu för första gången på bortaplan. Det blir självklart en helt annan upplevelse för dem, och de drabbades dessutom av en av de absolut tuffaste motståndarna. Tottenham är stora favoriter att för första gången på fem år ta sig till semifinal i FA-cupen.

Sutton/Arsenal – Lincoln. Här kan vi tala om ett möte som verkligen kan få två helt olika karaktärer. Att Arsenal har fått en närmast historiskt lätt lottning från den fjärde omgången till semifinal är så klart en sak som är säker. Arsenal kan självklart bara vara jättefavoriter. Den fotbollsgalna varianten är så klart en match mellan Sutton och Lincoln, där vinnaren får åka till Wembley.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Blackburns stål har fortfarande bettet i behåll

Kontrasten är så klart väldigt tydlig. Då fullpumpade med Jack Walkers stålmiljoner byggde Blackburn Rovers upp ett lag som under en femårsperiod gick från vattenbärare i andradivisionen till engelska ligamästare. Nu är Blackburn Rovers en klubb på fallrepet i The Championship, ägd och styrd av fågelfarmare som de senaste åren brottats med financial fair play-problem.

Från stålindustri till kycklingskit med andra ord. En utveckling som har drabbat Blackburn Rovers på många plan. Det är inte första gången i Blackburns historia som klubben har grävt sin egen grav med dåliga och inkompetenta beslut, men det är första gången det har gjorts utan känsla. Vad som en gång var Venkys prestigeprojekt behandlas nu snarare som något de helst inte låtsas om.

Ägarna och därmed klubbens högsta beslutsfattare har över huvud taget inte synts till i Blackburn under de två senaste åren. Klubbens strategiska beslut fattas alltså i Indien samtidigt som VD Mike Cheston och klubbens manager Owen Coyle driver en fotbollsklubb i Blackburn. Knappast de bästa förutsättningarna att jobba under.

Supportrarnas missnöje har naturligvis varit manifest. Många har bojkottat Blackburn Rovers hemmamatcher för att de inte vill bidra till att stödja Venkys ägande. Protesterna är många. I samband med matchen i FA-cupens fjärde omgång mot Blackpool gjorde de båda supportergrupperna gemensam sak och bojkottade Ewood Park helt och hållet.

Det ställer så klart frågan hur Blackburns supportrar ska använda för strategi i FA-cupens femte omgång mot Man Utd? Starkare strålkastarljus än så kan de naturligtvis aldrig någonsin få för sin sak. Utnyttjar de detta bäst genom ännu en bojkott utanför arenan eller genom att protestera högljutt och synbart på arenan framför världens alla TV-kameror?

Det finns naturligtvis även ett dilemma att hantera. Hur engagerade Blackburns supportrar än är i sina protester mot klubbens inkompetenta och indifferenta ägarskap så väger inte det helt säkert upp mot passionen för laget och viljan att se sitt Blackburn Rovers för första gången på sex år mäta krafterna med en av sina allra främsta rivaler.

Konstanten är nämligen också väldigt tydlig. Då tog nyrika och positiva Blackburn Rovers upp kampen med stora och mäktiga Man Utd, som bara några år tidigare tagit sig tillbaka upp till toppen av engelsk fotboll, en kamp som kanske var kortlivad men desto mer intensiv. Nu möts de igen, kanske inte som jämlikar på samma sätt men fortfarande som heta rivaler.

Det kokade på Ewood Park när dessa båda klubbar drabbade samman under 1990-talet. Och stämningen har alltid varit het sedan dess, även som ett minne från den tid som flytt. Matcherna har ofta haft en betydelse utöver bara dem själva. Ligatitlar har vunnits och förlorats på Ewood Park. Blackburn har åkt ur och räddat sig kvar mot Man Utd på Ewood Park.

Det är ett Lancashirederby, en av dessa stekheta regionalrivaliteter som gör fotbollen uppe i nordvästra England speciell. Det är kanske inte en match som står högst upp på agendan för Man Utd eller Liverpool, men den betyder allt för klubbar som Blackburn, Burnley, Bolton och Preston, för vilka det är årets match, och därmed blir matchen ofrånkomligen speciell också för de stora drakarna.

Det är också en match som kan bli något av en vattendelare för Blackburn. För märkligt nog, trots ägarprotester och att klubben är på god väg att ramla ned i League One, så håller stämningen runt klubben och bland supportrarna att bli mer positiv. Eller kanske mer konstruktiv. Det är som om laget och spelarna genom sina kämpainsatser har gett supportrarna ny energi.

Vinsten mot Newcastle strax efter nyår gav mycket positiv energi, men det är lustigt två förluster under de senaste veckorna som höjt stämningen. Blackburn pressade både Leeds och Sheffield Wednesday hårt och visade att de inte tänkte vika ned sig. Kanske var det något med spelarnas kamp mot överheten som supportrarna kände att de kunde känna igen sig själva i.

Owen Coyle, som fick lämna Burnley, Blackburns värsta fiender, sågs från början som ännu ett fundamentalt felbeslut av Venkys. Men Coyle har lyckats vinna över många Blackburnsupportrar genom att ha fått laget att sluta sig samman också i motgång. Kanske började de också känna igen sig själva i Owen Coyle. Coyle har längs vägen börjat rehabilitera sin managerkarriär, liksom relationen mellan laget och supportrarna har börjat rehabiliteras.

Vad som faktiskt sker på planen är vad som i slutänden är viktigast både för laget och för supportrarna. Dessutom har Venkys inte gett några indikationer på att låta sig påverkas av supporterprotesterna. Kanske är i så fall det mest konstruktiva, i alla fall det minst destruktiva, att låta ägarnas intresse blåsa ut av sig självt och ge laget fullt stöd från läktarna.

På lång sikt biter stål alltid hårdare än kycklingskit.

Vad dagens match mot Man Utd på Ewood Park är för Blackburn är alltså kanske inte bara en stekhet match mot en gammal rival, utan en slags maning till samling, ett call-to-action. En match runt vilken Blackburns supportrar återigen kan ena sig och hitta gemenskapen med laget igen, och börja titta framåt med tillförsikt, oavsett vilken väg den närmaste framtiden tar.

I så fall kommer det bli svettigt för Man Utd på Ewood Park. Det här var redan från början betydligt mer än bara en halvljummen bortamatch mot ett bottenlag i The Championship. Det kan i själva verket ta en ända med förskräckelse. På fler sätt än ett. Förlust vore värst av allt, men ett omspel betraktas nog med gällande spelschema av José Mourinho som inte särskilt långt därefter.

Bara att slå ut Man Utd ur FA-cupen vore så klart värt att fira för Blackburn, som knappast har haft så mycket att fira de senaste åren. Kontrasten må vara tydlig men även konstanten. Då tog Blackburn sin främsta triumf i modern tid på Man Utds bekostnad. Nu kan deras största triumf på många år även den komma på Man Utds bekostnad.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Feel the Burnley!

Den här säsongens solskenshistoria i Premier League torde kanske ändå vara Burnley. Delvis på grund av deras framskjutna position i tabellen, på gott avstånd från den nedflyttningsstrid många trodde de skulle vara med i. Men framför allt på grund av Burnleys splittrade personlighet som både ett av ligans allra bästa hemmalag och ligans absolut sämsta bortalag.

Om bara hemmamatcher räknades i tabellen så skulle Burnley nu ligga fyra i ligan, på samma poäng som Arsenal strax ovanför men med en match mer spelad. Burnley har ett bättre hemmafacit den här säsongen än Liverpool, än Everton, än Man City och än Man Utd. Bara Chelsea och Tottenham är markant bättre. Burnley är katten bland hermelinerna.

Om däremot bara bortamatcherna räknades så skulle Burnley befinna sig deadsist i samma tabell. De har inte lyckats vinna en enda match på bortaplan och därtill bara lyckats ta en enda poäng. Naturligtvis tog de då den poängen på Old Trafford. Om matcherna spelades på bortaplan så skulle Burnley åka ur Premier League med expressfart.

Turf Moor har med andra ord blivit ett riktigt fort för Burnley. De har vunnit nio av 14 matcher på hemmaplan den här säsongen. De mest meriterande förvisso mot Liverpool och Everton. Men andra storklubbar har också haft sina tydliga problem. Ett ramstarkt Chelsea åkte exempelvis till Turf Moor förra helgen och fick i slutänden vara glada att ta sig därifrån med en poäng.

Det är att Burnley idag spelar på hemmaplan mot Lincoln City som gör dem till skyhöga favoriter att ta sig till den sjätte omgången. Hemma på Sincil Bank hade Lincoln, som alltså leder National League och som på vägen till den här matchen har slagit ut först Ipswich och sedan Brighton, haft goda chanser att vinna också mot Burnley. Men inte på Turf Moor.

Vad är det så som gör Burnley så svårhanterade hemma på Turf Moor? Mark Thompson på StatsBomb gör en både spännande och upplysande analys av detta i artikeln ”Burnley: Doing it Differently?”. Vad är det då som Thompson menar att Burnley eventuellt gör annorlunda? Framför allt handlar det om deras förmåga att placera många spelare mellan motståndare och målet.

Det är relativt mycket sällan som någon motståndare lyckas göra mål på Burnley utan att behöva brottas med minst fyra-fem försvarare. Det tyder så klart på ett lag som är skickliga på att få hem spelare. De är dock inte bättre än normalfallet i det avseendet mitt framför målet. De är däremot fantastiskt skickliga på att täcka skott som kommer från snävare vinklar i straffområdet.

Det kan så klart låta som om Burnley bara ser till att packa sitt straffområde med egna spelare. Men det förklarar inte varför Burnley är så mycket bättre på detta än andra lag, som exempelvis Sunderland och Southampton. Vad Thompson lyckas visa är att och hur Burnleys försvarare rör sig systematiskt och planerat för att minimera målets öppna ytor för en motståndare.

Ett sådant synkroniserat försvarsspel kräver naturligtvis en stor mängd träning. Det är självklart också behjälpt av att Burnley har spelat samma fyrbackslinje mer eller mindre hela säsongen. Kanske är Burnleys backlinje för närvarande det närmaste vi kommer Arsenals gamla klassiska Full Monty-försvar med Tony Adams och grabbarna, åtminstone i termer av samordning.

Men det förklarar inte heller varför Burnley gör detta så väldigt mycket bättre på hemmaplan än på bortaplan. Tvärtom känns det nästan kontraintuitivt, den gamla klyschan om att man förväntas anfalla mer på hemmaplan. Ändå är skillnaden så markerad. Burnley har tagit 29 av sina sammanlagt 30 poäng hittills den här säsongen hemma på Turf Moor.

Turf Moor är en förhållandevis tät och trång arena av allra bästa och klassiska brittiska fotbollsformat. Och visst kan vi tänka oss att Burnley och Sean Dyche har varit lite listiga i det här avseendet också, och gjort själva planen på Turf Moor så tät och trång som möjligt samtidigt som de förhoppningsvis håller sig inom lagens råmärken. Sådant rävspel ska inte underskattas.

Här kan vi så klart hitta en del av förklaringen. Andra arenor i Premier League har större och bredare planer vilket gör det svårare för Burnley att täppa till luckor, skära av vinklar och stänga passningsvägar. Det handlar förmodligen inte om några dramatiska skillnader, men tillräckligt för att kunna påverka utfallet i enskilda matcher.

Varför tycker jag då detta är så underbart? Jo, för att det sätter fingret på värdet av förberedelser och att verkligen ta hänsyn till alla aspekter. Och på sambandet mellan till synes disparata fenomen som taktik och fysisk miljö, eller om vi ska kalla det för arkitektur. När vi alla pratar taktik i termer av olika sifferkombinationer så gör Sean Dyche sin egen arena till en taktisk tillgång.

Det vore lätt att fnysa åt den saken om det inte vore för att det tänkesättet med vad som verkar vara en mycket god sannolikhet kommer hålla Burnley kvar i Premier League den här säsongen. Det kommer med ännu högre sannolikhet ta Burnley till kvartsfinal i FA-cupen den här säsongen. Och det är inte precis varje år Burnley kan stoltsera med det. En match från Wembley.

Om inte Lincoln City kan ställa till med ännu en rejäl skräll. Ska de däremot lyckas med vad bara tre Premier League-klubbar – Man City, Arsenal och lustigt nog Swansea – har lyckats med hittills den här säsongen, att besegra Burnley på Turf Moor, så behöver de framför allt åstadkomma en sak, att skapa chanser mitt framför Burnleys mål.

Det intressanta blir så klart hur Burnley lyckas anpassa sig till en sådan här match där det är de som är storklubben, de som är favoriterna och förväntas föra spelet. Ändrar det något av matchlogiken för dem? I grunden bör så klart kvalitetsskillnaden vara tillräckligt stor för Burnley, men Lincoln anar helt säkert i alla fall möjligheten att ta med sig Burnley tillbaka till Sincil Bank.

Och på bortaplan är Burnley en betydligt mer beskedlig motståndare. De har i själva verket inte vunnit en enda match på bortaplan den här säsongen. På bortaplan har Burnley till och med förlorat mot Accrington Stanley. Som sagt, Burnleys splittrade personlighet måste räknas som en av den här säsongens främsta solskenshistorier.

Och det är något som gör det särskilt roligt och extra spännande att följa hur långt de kan ta sig i FA-cupen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fria fredagsreflektioner kring Mark Clattenburg och Arsene Wenger

Det var ett besked vars chockvärde bestod i dess nyhet. Det vill säga att Mark Clattenburg meddelade att han slutade som domare i Premier League för att istället ta ett jobb som domarchef i Saudiarabien. Ett annat land, helt säkert oändligt mycket bättre betalt.

Det var ett besked som lämpade sig att skoja med. Jaha, är det nu dags att börja köra en silly season för domare också? Det var så klart dessutom många som kom med skämt på temat hur Clattenburg tackade för sig efter tolv år i Man Utds tjänst, eller liknande.

Men det är också ett besked som innehåller element som är på samma gång intresseväckande som oroväckande.

Intresseväckande eftersom det öppnar upp ett nytänkande inom fotbollen på domarområdet. Ett område som i mycket har stått andra delar av fotbollen efter i utveckling. Och varför inte, om man nu värvar de bästa spelarna och de bästa tränarna, varför då inte också värva de bästa domarna?!

Varför klamra sig fast vid en nationsbunden föreställning just specifikt och enbart på det området? Visst vill man som Premier League säkerställa att varje domare har för dem relevant kompetens, men det görs naturligt genom att bara anställa domare som motsvarar deras kriterier.

Å andra sidan vore det kanske knappast någon god sak för dem som, likt många gånger mig, uppskattar fotbollens nationella särart. Det vore ännu ett sätt att konformera fotbollen om även bedömningssättet globaliseras. Har man någon gång blivit frustrerad på domare i Champions League så vet man vad jag menar.

Nu talar kanske inte mycket för att det omedelbart skulle bli någon större import av domare till Premier League. Vilka löjliga uppfattningar det än finns om Mark Clattenburg så talar hans meritlista för sig själv, och det säger så klart något att det är en engelsk domare som Saudiarabien anställer.

Oroväckande eftersom engelsk fotboll förlorar ännu en av sina allra bästa domare i förtid. Innan Clattenburg så har exempelvis både Howard Webb och Mark Halsey slutat tidigare än vad som var nödvändigt. Oron är ifall detta beror på att något i systemet är ruttet.

Det sägs att ett skäl att Mark Clattenburg nu lämnar Premier League är att han inte har känt att hans branschorganisation PGMOL, typ domarförbundet, har backat upp honom och, får man förmoda, andra domare i kontroversiella situationer. Visat feghet således och kastat domarna åt vargarna.

En annan farhåga är att Premier Leagues nya bedömningssystem, med vilket domarna sägs vara allmänt missnöjda, har skapat ett negativt arbetsklimat för domarna. Ett system som anses vara mer inriktat mot negativ betygssättning snarare än konstruktiv utveckling och förbättring.

Det går inte heller att komma ifrån arbetsmiljön i stort för domare i Premier League. De utsätts för en konstant och många gånger helt orimlig kritik, som inte sällan antar kränkande toner. Detta från managers, från spelare, från experter och från media som lite för ofta knappt verkar regelkunniga.

Domare har blivit ett lätt byte för managers och därmed också supportrar som letar syndabockar för det egna lagets svaga prestationer och resultat. Media skriver och pratar om vad de vet att supportrarna vill läsa och höra, de vet vilka som ger dem mat på bordet. Arbetsmiljön blir snabbt olidlig.

Paradoxen är självklart följande. Att ju mer vi klagar på för ”dåliga domare” och ju mer vi bidrar till att göra domarnas arbetsmiljö outhärdlig, och därför ger dem skäl att börja se sig om efter bättre alternativ, desto sämre och sämre domare kommer vi få.

But, whatever tickles your feet I guess!

:::

Det är ju en något underlig känsla att försöka pumpa upp sig för en FA-cuphelg med allt detta pågående hallaballå kring Arsenal och Arsene Wenger.

Jag har skrivit så mycket om hela den där situationen innan och inför onsdagens pinsamhet mot Bayern München att jag inte såg det som särskilt givande vare sig för mig eller eventuella läsare att mer eller mindre upprepa det hela igen.

Det mesta verkar väl nu peka på att det inte blir någon fortsättning för Arsene Wenger i Arsenal. Som jag bloggade i onsdags så kändes det som om matchen mot Bayern München skulle ha en avgörande betydelse för detta. Då trodde jag i och för sig inte det skulle bli fullt så brutalt och omedelbart.

Det mesta tyder däremot också på att det slutliga beskedet låter vänta på sig till april, det vill säga närmare slutet av säsongen. Nu verkar däremot desto fler röster höjas för att Arsene Wenger bör ge besked i den frågan redan nu, för att på så vis dämpa spekulationerna och negativismen.

Min teori och uppfattning har varit att Wenger inte kommer ge något besked i den frågan så länge säsongen fortfarande lever. Att han lärde sig något viktigt av vad som gick fel för Alex Ferguson under dennes första och därefter ångrade avgångsförsök.

Med alla spekulationer i frågan, och att det trots allt ändå börjar se så pass givet ut att Arsene Wenger kommer lämna Arsenal efter säsongen, börjar jag nog ändå omvärdera den frågan. Det bästa vore förmodligen att go public och så att säga desarmera den frågan.

Detta är så klart om Wenger har bestämt sig för att lämna Arsenal. Om han å andra sidan har bestämt sig för att vara kvar och förlänga med Arsenal är det ju mer eller mindre obegripligt att han inte redan har meddelat det, så det känns inte som ett troligt alternativ.

Däremot valde Arsene Wenger att släppa något av en handgranat på dagens presskonferens: ”No matter what happens I will manage next season – here or somewhere else. That’s absolutely for sure.”

De flesta har ju tagit för givet att Wengers beslut står mellan att fortsätta eller gå i pension. Så är alltså inte fallet. Detta stämmer också med observationen att Wenger verkar rädd för att gå i pension. Lämnar han Arsenal är det alltså inte för att han ser sig färdig som manager.

Det bekräftar känslan att Wenger fortfarande söker upprättelse och kanske bekräftelse som manager. Men att han inte längre ser det som sannolikt eller möjligt med Arsenal, på grund av konkurrensen eller negativismen. Eller att han helt enkelt känner sig pressad av opinionen bort från Arsenal.

Det är en tråkig situation en manager som Arsene Wenger befinner sig i. Han har till stor del försatt sig i den själv och har därför att reda ut den, men det går ändå att känna och visa sympati. Definitivt prata om hans managergärning med respekt, om man är en människa och inte bara en liten lort.

Om inte annat så av det skälet så väntar jag med att i mer utförligt format diskutera eventuella ersättare och deras respektive kvaliteter.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Gästblogg: Finns det fortfarande plats för Wayne Rooney i Man Utd?

I oktober 2013 skrev jag en gästblogg om Wayne Rooney, och vad som gör honom till en speciell spelare. Då hade han visserligen börjat dala lite i form och jämnhet, men han var nog fortfarande att betrakta som en världsspelare. Hans Manchester United hade vunnit sin 20:e ligatitel i tämligen överlägsen stil tidigare samma år, där Sir Alex Fergusons värvning av Robin van Persie kanske framstod kanske som den allra största anledningen till triumfen. Holländaren lyckades konservera sin fina målform från de sista åren i Arsenal och fortsatte ösa in mål även för sin nya klubb, där hattricket mot Aston Villa (ni minns det där spektakulära volleymålet på Rooneys långa passning) i den avgörande matchen blev som grädden på moset.

Strax bakom van Persie fanns Wayne Rooney, som fortfarande gjorde sina mål och alltjämt var en viktig spelare för sitt lag, men något var inte riktigt som förut. Det pratades om klubbyte för Rooney, där ledningen i PSG ville förena honom och Zlatan Ibrahimovic på Parc des Princes. Stenrika kineser och amerikaner fanns också i faggorna och viftade med miljontals dollarsedlar. Sir Alex Ferguson släppte bomben om sin pension, och spekulationerna om Rooneys framtid eskalerade ytterligare samtidigt som hans prestationer på planen inte riktigt nådde upp till samma nivåer som tidigare. David Moyes tog över, och han lyckades få Rooney att skriva på ett ruskigt dyrt kontrakt, en förlängning som enligt många var Moyes bästa prestation under sin korta tid på Old Trafford. Fansen ville behålla sin klubbikon och idol, en önskan som slog in. Men efter den 20:e ligatiteln var inte Rooney samma spelare längre, trots att han inte ens hade fyllt 30. Något hade hänt, och jag ska nu prata lite om hur jag ser på saken.

Först tänkte jag ta upp lite självklarheter. Rooney är en av Englands bästa spelare någonsin, kanske till och med den bästa. Han har kallats ”världens mest kompletta spelare” och har jämförts med självaste Duncan Edwards. Han debuterade och började göra mål för Everton vid 16 års ålder. Han har dessutom varit Manchester Uniteds enda konstant i över 10 år, och har bildat anfallspar med väldigt många världsspelare genom åren. Han har charmat fotbollsvärlden med sin energi, sin vinnarskalle och sin förmåga att göra viktiga mål, där helvolleyn mot Newcastle och cykepsparken mot Manchester City kanske är de främsta. Rooney peakade tidigt, redan vid 24-25 års ålder, medan de flesta peakar mellan 27 och 30. Det är inte så konstigt att han peakade tidigt om man tänker efter, med tanke på hans tidiga genombrott. Han har liksom alltid legat ett par år före de flesta andra i hans årskull, både vad gäller genombrott och peak.

De faktorerna gör det ju ganska naturligt att han också börjar varva ner tidigare, redan vid 30-sträcket. Spelare som slår igenom vid 21-22 års ålder brukar ju hålla en bit över 30, även om sådan här statistik alltid är en generalisering och teorin är absolut inte applicerbar på alla. Ryan Giggs och Javier Zanetti är välkända undantag, men de har en betydligt annorlunda kroppstyp och spelstil än Rooney. Sådant spelar också en stor roll när man pratar om hur länge en spelare kan tänkas hålla. Rooneys kropp har tagit stryk under åren, med brutna fotleder, djupa köttsår i låret, och diverse huvudskador. Sir Alex Ferguson pratade för några år sedan om att det kan vara en naturlig del av Rooneys utveckling att ta några steg tillbaka i planen, en teori som José Mourinho verkar ha förkastat fullständigt. Återkommer till det.

Det har givetvis funnits kontroverser runt Rooney , inte minst när han lämnade in en övergångsbegäran 2010 och ville flytta, en incident som retade upp Uniteds fans ordentligt och många har nog fortfarande svårt att förlåta honom för det. Rooneys bakgrund som ”scouser” har nog inte alltid gynnat hans karriär i United heller, trots att han kommer från den blå delen av Liverpool där rivaliteten med United inte alls är på samma nivå som med den röda. Hans utbrott i samband med VM-fiaskot samma år, när han sågade de engelska fansen rakt in i en TV-kamera, var inte heller snyggt och spädde på spekulationerna ytterligare. Som utomstående betraktare var det ganska enkelt att dra slutsatsen att Rooney inte mådde helt bra under den här perioden.

Under de senaste åren har han inte längre varit lagets stora stjärna. Robin van Persie öste in mål, och samtidigt utvecklades David de Gea till en av världens bästa målvakter. Anthony Martial höll lagets målskytte flytande under förra säsongen, och i somras värvades Paul Pogba, Henrikh Mkhitaryan, Eric Bailly och Zlatan Ibrahimovic till laget. Samtidigt har Antonio Valencia haft en smått otrolig utvecklingskurva under Mourinho och har varit en av Uniteds bästa och jämnaste spelare under säsongen. Rooney har helt enkelt fått se sig petas flera gånger, något som sällan hände tidigare. Och han har haft väldigt svårt att prestera när han väl har fått chansen. Kapten Rooney ser segare ut, tajmingen finns inte där och förstatouchen sviker honom oftare än någonsin. Vissa gånger har det nästan gjort ont att se Rooney spela, då han ibland har varit så pass formsvag att man undrar hur han ens får vara på planen när unga hungriga spelare står bredvid och knackar på dörren.

En teori till denna säsongs formdipp skulle ju kunna stavas målrekord. Han har närmat sig Sir Bobby Charltons rekord sakta men säkert under de senaste åren och det har bara varit en fråga om månader innan rekordet skulle vara slaget. Möjligt att detta har bidragit till någon slags mental barriär för Rooney, och det är inte otänkbart att det lossnar en aning nu när han har satt sitt 250:e mål och gått förbi Sir Bobby en gång för alla. Det är en väldigt fin bedrift och han förtjänar verkligen alla hyllningar han får.

Jag har en känsla av att José Mourinho inte har underlättat för Rooney heller. I början av försäsongen uttalade sig portugisen, som alltid har varit en stor beundrare av Uniteds lagkapten, och sade att Rooney absolut ska spela anfallare, och att han inte kommer spela längre ner än 10:a. Argumentet var att det är dumt att placera en extremt målfarlig spelare som 6:a eller 8:a, 50 meter från mål. Absolut, det är givetvis sant. Zlatan Ibrahimovic ska inte spela 50 meter från mål. Samma gäller Messi, Ronaldo, Higuaín, Lewandowski och alla andra målsprutor runtom i världen.

Men en spelare som kanske inte är en målspruta längre, varför får inte en sådan befinna sig 50 meter från mål? En spelare som har en fin passningsfot, som är stark i kroppen och har ett vasst distansskott? Låter inte det som en central mittfältare? Ryan Giggs gick den vägen. När han tappade fart och driv längs kanten flyttades han in centralt, där man istället kunde dra nytta av hans fina vänsterfot och lämna plats åt yngre, hungrigare spelare på vänsterkanten. Paul Scholes tog några kliv tillbaka på äldre dagar, och han var minst lika bra i den mer tillbakadragna rollen. Det är i många fall naturlig utveckling att dra sig tillbaka något när kroppen inte klarar av att spela som man gjorde under sina glansdagar.

Nu säger jag inte alls att Rooney ska kliva ner och få en given plats på mittfältet bara sådär, det finns bra spelare i den positionen, men det bör i alla fall vara ett alternativ. Kanske är det bättre att ge Rashford speltid på topp, när Zlatan vilar alternativt när han kliver ner som 10:a. Vi är många som har åsikter om hur man ska formera ett fotbollslag, men i slutändan är det, som alla vet, tränarens jobb att göra det. Kanske kan Mourinho vara mannen som väcker den gamla Rooney till liv igen, vilket skulle vara en boost som heter duga.

Oavsett hur det blir med Rooney, så är en sak säker. Ingen nekar hans storhet. Han är med i toppen både vad gäller flest mål och assist i Premier Leagues historia, och han är fortfarande lagkapten och tröja nr 10 är fortfarande hans. Förhoppningsvis kan Rooney, med sin erfarenhet, hjälpa de yngre spelarna i klubblag och landslag att utvecklas åt rätt håll. Jag är övertygad om att engelsk fotboll behöver en Wayne Rooney, precis på samma sätt som engelsk fotboll behöver en Steven Gerrard. Arbetet med att ersätta dessa stöttepelare i landslaget (och i deras respektive klubblag) kan ta tid, för sådana spelare föds inte varje år.

Av: Adam Lorentzon

Peter Hyllman
0 kommentarer

Europa League är en pot worth winning!

Manchester mot Frankrike. Den kombinationen kommer vi få vänja oss vid under de närmaste veckorna. Dels då Man City drabbar samman med Monaco i Champions League. Dels då mötet i Europa League mellan Man Utd och Saint Etienne som inleds redan ikväll. På det viset slumpade sig alltså lottningarna i det europeiska cupspelet.

Kanske ska vi för ovanlighetens skull inte utgå från att fransmännen bara ger upp? Både Monaco och Saint Etienne har tillräckligt mycket krut i baguetten för att ställa till med rejäla besvär för de engelska storklubbarna. Monaco leder naturligtvis för närvarande Ligue 1, men Saint Etienne ligger femma och jagar värsta konkurrenterna Lyon i hälarna för en av Europaplatserna.

Det är inget oproblematiskt spelschema som Man Utd och José Mourinho har att brottas med. De är den enda engelska klubben som fortfarande har spel på fyra fronter. Hur sker balansen och prioriteringen mellan dessa fronter? Det går inte att slänga bort Europa League, då den potentiellt kan erbjuda en plats i Champions League, men det går inte heller att lägga allt krut där.

I det läget gäller det att se möjligheterna. Man Utd har trots allt en bred och bra spelartrupp, dags att använda sig av den. Ligan är en given närvaro under säsongen. Att ta sig långt i cuperna är och måste ses som något fundamentalt positivt. Dessutom hänger prestationerna ihop. Exemplen är många där svaga cupinsatser översätts i försämrad ligaprestation.

Det är därför minst sagt frustrerande att tvingas lyssna på José Mourinho prata om hur svårt och jobbigt spelschemat är. Det kanske det är, men det finns knappast något positivt värde med att prata högt om det. Dels ger det en gnagande känsla att han helst hade sluppit i alla fall någon match. Dels ger det ett intryck av att han vill hedga sina bets – om det skulle gå illa.

Ingen tuff uppgift har någonsin blivit lättare av att man först ojat sig över hur jobbig den är. Tvärtom. Vill José Mourinho att spelarna ska visa glädje på planen så måste han i sin tur ge dem en anledning att känna glädje. Nu är han förvisso något av en buttersmurf som personlighet, så man ska inte alltid läsa in djävulskap i allt han säger eller hur han säger det.

I sina tidigare stadier är Europa League något av ett chicken race. Gruppspelet är ren transportsträcka, med slutspelet blir det skarpt läge. Egentligen är det däremot först vid kvartsfinalerna som det börjar bli lönt att verkligen satsa fullt ut på Europa League. Guldet vid regnbågens slut är då närmare. Innan dess gäller konsten att vara bara precis tillräckligt bra för att inte åka ur.

Den balansgången måste nu Man Utd vandra under de närmaste veckorna och de en eller två snabba slutspelsomgångarna som utgör sextondel och åttondel i Europa League. De har en viss fördel av att sextondelen omgärdas av inhemska cupmatcher. Man Utd har till och med fått lite draghjälp av UEFA och får spela sitt returmöte mot Saint Etienne på onsdag nästa vecka.

Det formella skälet till den draghjälpen torde vara att Man Utd har att spela cupfinal söndagen efteråt. Den cyniske tänker kanske att UEFA så gärna vill ha kvar Man Utd i Europa League att de för allt i världen vill undvika att Man Utd roterar bort turneringen helt. En Ligacupfinal i handen byter man naturligvis inte bort mot Europa League. Inte i det här läget.

(För inte tusan var UEFA så vänliga att ge Tottenham samma fördel för två år sedan, när de skulle spela sextondel mot Fiorentina och tre dagar senare Ligacupfinal mot Chelsea.)

Ändå gör nog Man Utd klokast i att försöka skaffa sig ett så bra utgångsläge som möjligt från Old Trafford inför returen. Inte bara för att lätta på trycket inför ett returmöte några dagar inför en cupfinal. Men också för att Man Utds bortafacit i europeiskt cupspel under senare år är rent bedrövligt. De höll i själva verket på att missa slutspelet efter två bortaförluster i gruppen.

Samtidigt har José Mourinho en krånglig balansgång framför sig just de här dagarna. Han vill nog ställa ut ett riktigt starkt lag ikväll. Samtidigt måste han hålla höjd inför en tuff bortamatch i FA-cupen på söndag, det regionala derbyt mot Blackburn. En match han självklart inte vill förlora, men heller inte spela oavgjort eftersom det då blir omspel och ännu en match.

Läget måste gillas! Europa League känns trots allt lite speciellt. Det är så klart ofrånkomligt att koppla samman en vinst där med Champions League. Men faktum är att det också är en turnering i sig väl värd att vinna. Det är om inte annat en turnering som Man Utd faktiskt aldrig lyckats vinna, av antingen det ena eller det andra skälet. En märklig lucka i titelskåpet.

Europa League är helt enkelt en pot worth winning. Det är så Man Utd måste se på turneringen, och på chansen till europeiska cupkvällar under våren, och hitta glädjen i detta. Där det finns glädje i matchandet så blir inte spelschemat längre ett lika stort problem. Europa League må orsaka en del praktiska problem, men är en stor möjlighet.

Det är dags för Man Utd och för José Mourinho att reservationslöst börja se det på det sättet. För vem vet, det är ju inte precis omöjligt att Man Utd och Europa League kommer att återse varandra igen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Arsene Wenger spelar för sin framtid i matcherna mot Bayern München

Mycket står på spel när Arsenal nu möter Bayern München i Champions Leagues åttondelsfinal. Mest uppenbart är det självklart ett möte mellan två av Europas storklubbar om att gå vidare till kvartsfinal. Vad mötet mellan Bayern München och Arsenal däremot också kan komma att avgöra är om Arsene Wenger blir kvar i Arsenal efter den här säsongen eller ej.

Det håller på att utveckla sig till den här säsongens kanske allra främsta cliffhanger. Kommer Arsene Wenger skriva på ett nytt kontrakt med Arsenal eller ej? Wenger har uppenbarligen inte själv bestämt sig ännu, i alla fall inte för att skriva på. Han kan ha bestämt sig för att inte skriva på, men väljer att hålla det för sig själv så länge som säsongen fortfarande är vid liv.

Teorin är så klart att Arsene Wenger vill avsluta sin tid i Arsenal på topp. Det skulle i så fall tala för att Wenger vill stanna kvar. Missnöjet med honom och kritiken mot honom har däremot tvingat honom att åtminstone överväga situationen igen. Att i det här läget låta meddela att han stannar kvar riskerar att tas emot på helt fel sätt.

En drygt årsgammal Arsenalrap av några supportrar beskrev Arsenal bland annat med orden ”making something out of nothing”. Vilket jag på något sätt tyckte var mycket passande, även om jag säkert inte tänker på samma sak som dem. Men som många har konstaterat många gånger, Arsenal har lyckats bli de hedersamma förlusternas okrönta mästare.

Exemplen kan göras många i stort såväl som i smått. De kan hämta upp 0-3 till 3-3 mot Bournemouth och få det att framstå som något positivt. De kan reducera i slutminuten mot Bayern München och känna att de nästan slog ut dem trots att de i själva verket aldrig var ens nära. De kan vinna sina sista matcher och lyckas sluta tvåa, och lura sig att detta var framsteg.

Making something out of nothing. Det är ett i grunden positivt uttryck men riskerar också passera gränsen för självbedrägeri. Tillräckligt bra resultat för att kunna inte se de problem som ändå för öppna ögon är påtagliga. Tillräckligt bra resultat för att kunna spinna dem som tecken på framsteg snarare än ännu ett misslyckande. Arsenals vardag har blivit mer spin än win.

Det ska emellertid också lyftas fram som en styrka Arsenal och Arsene Wenger alltid har haft. Visst går det att med rätta kritisera Arsenal för att alltid i slutänden falla ifrån och komma tillkorta, men de bryter å andra sidan heller aldrig riktigt samman. När laget är som allra mest odugligförklarat, och Wenger som allra mest idiotförklarad, brukar de normalt sett ta hem en seger.

Efter regnet kommer oftast solsken. Även om Arsene Wenger säsong efter säsong ger kritikerna massor med ammunition så lyckas han alltid producera precis tillräckligt antal ljusglimtar att hänga upp hoppet om framtiden på. Det är vad som i alla dessa år har gjort honom så svårbedömd, och fått åsikterna om honom att gå så vilt isär.

Visst är det vad Arsene Wenger nu hoppas kunna uppnå i dessa möten med Bayern München. För inte är det någon orimlig tanke på något sätt. Lyckas Arsenal besegra Bayern München kommer det tas som en stor triumf och som ett tecken på stora framsteg, ett bevis för att Arsenal är på jämn fot med de allra bästa. Därmed vore kanske säsongen räddad.

I det läget skulle Arsene Wenger kunna låta meddela att han precis har valt att förlänga sitt kontrakt med Arsenal i två år. Då skulle inga alltför högljudda protester höras. Detta trots att ligasituationen är helt och hållet oförändrad för Arsenal. Detta även om Arsenal därefter åker ut med ett brak ur Champions League redan i kvartsfinalen.

En vinst mot Bayern München gör det möjligt att spinna säsongen som ett framsteg, inte som det misslyckande det i allt väsentligt fortfarande vore, allt annat lika. Det ger en ursäkt för att än en gång blunda för de problem som allt fler betraktar som självklara – bekväma spelare, spelare som låter sig nöja med nästan bäst, för låga krav och ett för vekt ledarskap.

Fast å andra sidan gäller också motsatsen. Åker Arsenal ut mot Bayern München lika klent som de har tagit för vana att åka ut i det här stadiet av Champions League, i all synnerhet om de låter mötet vara avgjort redan efter kvällens match på Allianz Arena, så kommer det blåsa stormvindar i den negativa opinionens redan fulla segel.

Mycket står alltså på spel i detta Champions League-möte mellan Arsenal och Bayern München. Inte bara Arsenals eventuella plats i en kvartsfinal. Utan i själva verket Arsenals närmaste framtid. På det möjligen överdramatiserade sättet väljer jag att betrakta denna åttondelsfinal i Champions League mellan Bayern München och Arsenal.

Det ska å andra sidan sägas att Arsenals möjligheter att besegra Bayern München är större än på länge. För det första är Arsenal trots allt ett bättre fotbollslag, när det flyter, än vad de varit under tidigare år. Bayern München har heller inte riktigt samma air av formidabilitet. Arsenal har den här gången fördelen att få avsluta på hemmaplan.

Den fördelen bygger så klart på att åttondelsfinalen inte redan är förlorad efter bortamatchen. Just det ödet drabbade så klart Barcelona med största tydlighet igår kväll. Min känsla är ändå att Arsenal faktiskt på något sätt kan hämta med sig något positivt från den matchen. För liksom PSG visade hur det var möjligt att vinna mot ett omöjligt Barcelona, kan Arsenal göra detsamma.

De flesta har så klart tagit för givet att Arsenal inte kommer kunna lyckas med detta. Men det är just när de flesta har tagit för givet att det kommer att skita sig för Arsene Wenger som han på något sätt brukar lyckas dra fram ett ess ur rockärmen. Den här gången behöver han ett fyrtal!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Från Champions League till Championship

Då är det alltså dags för Champions League igen. Inga engelska klubbar är i action just den här kvällen – Tack för det, Tottenham! – men det står så klart ändå underhållande fotbollsmatcher på programmet. Själv ser jag mest fram emot Benfica – Dortmund.

Med Champions League så brukar däremot under våren följa en mer eller mindre ofrånkomlig diskussion, på ett eller annat sätt centrerad runt hur de engelska klubbarna faktiskt presterar. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att i någon mening förekomma den diskussionen.

(1) Om Bayern München slår ut Arsenal så bekräftas egentligen bara det vi nog alla redan visste, nämligen att Bayern München är allmänt sett starkare som klubb och som lag än Arsenal. Inget annat än det bekräftas. En observation som för övrigt inte förändras om Arsenal skulle lyckas vinna.

(2) Om Sevilla lyckas besegra Leicester så vore inte det märkligare än att La Ligas extremt europarutinerade nya stora hopp vinner mot ett i europeiska sammanhang helt orutinerat, självförtroendebefriat, krisande nedflyttningslag. Allt annat vore i själva verket uppseendeväckande. Dock ej omöjligt.

(3) Om Man City däremot inte vinner mot Monaco så måste det betraktas som en rejäl missräkning för Man City specifikt och de engelska klubbarna allmänt. Det betyder absolut inte att Monaco vore en lätt motståndare för Man City, som mycket väl kan få se sig utslagna. Men Man City ”ska” vinna.

(4) Det är alltså fullt möjligt, kanske till och med troligt, att vi får se som mest en engelsk klubb i Champions Leagues kvartsfinaler den här säsongen. Men det går alltså inte att säga något alls mer eller något alls nytt om ligornas så kallade slagstyrka för den sakens skull.

Vilket så klart inte kommer hindra folk från att försöka.

:::

Nästan full omgång i The Championship ikväll – elva matcher!

Höjdpunkten är naturligtvis Norwich – Newcastle, reprisen på den fantastiska matchen på St James Park i höstas som slutade 4-3 till Newcastle och fick Norwichs säsong att spåra ur. Viktig match för Newcastle och för Norwich, som ligger playoff-lagen hack i häl och hoppas kunna ta en moraliskt viktig seger.

Bristol City satte rejäla käppar i hjulen för Derby Countys playoff-förhoppningar i helgen och kan ikväll göra detsamma för Leeds. Pontus Jansson är tillbaka från sjukdom vilket är viktigt för Leeds som nu måste hitta tillbaka till winning ways efter två raka förluster.

Derby och Fulham har båda viktiga hemmamatcher mot Cardiff respektive Nottingham Forest om de vill hänga på i playoff-racet. Fulham vände och vann hemma mot Wigan i helgen och Derby tappade poäng hemma mot Bristol City men hämtade trots allt upp ett 0-3-underläge.

Brighton skakade av sig senaste veckornas besvär mot Burton Albion senast och bör kunna fortsätta vinna mot Ipswich ikväll. Har goda chanser att återta serieledningen om Norwich samtidigt ser till att fixa i alla fall en poäng hemma mot Newcastle.

Preston med en riktigt viktig match för dem hemma mot Birmingham. Där finns alltjämt en chans för Preston att kriga om en playoff-plats men i så fall gör de klokast i att vinna den här matchen mot Birmingham, vars sista förhoppningar om en playoff-plats just krossades i förra omgången.

Charmiga Barnsley har även de viss chans på playoff och att där göra sina tre Yorkshiregrannar sällskap. Snortuff match för dem ikväll borta mot Aston Villa men en seger som verkligen kan ge laget en positiv knuff framåt efter att precis ha tappat flera av sina nyckelspelare i januari.

Bloggrubriken för så klart tankarna till Aston Villa och Nottingham Forest. Vilken annan andradivision har två tidigare Champions League-vinnare bland sina klubbar?!

Högsta nivå på Wolves matchprogram!

Peter Hyllman
0 kommentarer