Peter Hyllmans Englandsblogg

De engelska lagen som lyckades bäst och sämst i Europa

20 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

Everton fick smisk av Dynamo Kiev igår kväll och om det inte i dessa tider hade varit vansinnigt politiskt inkorrekt så hade jag kanske varit frestad att med avseende på de engelska lagens deltagande i europeiskt cupspel den här säsongen dra något skämt om tio en efter en försvinnande små pojkar av afrikansk etnicitet.

Många har ju de senaste veckorna axlat den självpåtagna manteln att tycka till om de engelska lagens insats i Champions League och i Europa League. Sällan dock med någon annan avsikt att antingen försvara eller häckla, eller möjligen hyckla. Försöken att bara förhålla sig rent saklig till en dylik utvärdering är dock få och långt emellan.

Sju engelska lag har under säsongen deltagit i det europeiska cupspelet. Man City, Liverpool, Chelsea och Arsenal har spelat Champions League. Tottenham, Everton och Hull har spelat Europa League. Senare under säsongen bytte Liverpool glittret och glamouren i Champions League mot Europa Leagues falukorv och makaroner.

Hur har dessa sju lag egentligen presterat i det europeiska cupspelet under säsongen sett utifrån sina egna respektive förväntningar och förutsättningar, vilka engelska lag har lyckats bäst respektive sämst? Det är vad denna blogg ska försöka svara på.

(1) Everton, åttondelsfinal i Europa League

Sist ut ur europeiskt cupspel av de engelska lagen, med en dags marginal, och högst upp på den här listan. I mina ögon var det möjligt för Everton att ha högre förhoppningar på sitt deltagande i Europa League, men inte rimligtvis högre förväntningar. Att Everton skulle ta sig vidare från gruppspelet var väntat och infriades också, men därefter var det mer oklart.

Everton vann sin grupp som bestod av alls inte enkelt motstånd i form av Wolfsburg, Lille och Krasnodar. Inte minst de båda vinsterna mot Wolfsburg imponerar. I 16-delsfinalen mot Young Boys var Everton i stora drag överlägsna och gick enkelt till åttondelsfinal. Dynamo Kiev är ett bra lag, och Everton hade behövt skaffa sig ett större försprång på hemmaplan för att ha ett verkligt bra läge inför returen.

Everton får godkänt för sitt europeiska cupspel den här säsongen.

(2) Chelsea, åttondelsfinal i Champions League

Det är lätt att definiera Chelseas prestation i Champions League endast utifrån hur det slutade. Men det är kanske inte helt rättvist. I själva verket så har Chelsea gjort en rätt stabil Champions League-säsong, med undantag för den allra sista matchen mot PSG. Chelsea vann sin grupp enkelt före bland andra Schalke och Sporting.

Chelsea var också favoriter mot PSG och fick med sig ett önskat resultat från första matchen. Men kanske blev Chelsea ett offer för sin egen säkerhet, eller så försökte kanske José Mourinho vara för smart för sitt eget bästa. PSG ledde aldrig vid något enda tillfälle i det här mötet och fick fördelen över på sin sida först med några minuter kvar av förlängningen av det andra mötet. Chelsea hade vunnit om de spelat mindre på säkerhet och mer på egna styrkor.

Givet Chelseas förväntningar så är det lätt att beskriva deras europeiska cupspel i termer av misslyckande, och resultatmässigt har man rätt. Sett till prestation dock så är det så lite som ändå gått fel att Chelseas Champions League-säsong får beskrivas som knappt godkänd. Det ligger dock i cupspelets natur att man kan åka ut ändå.

(3) Hull, playoff i Europa League

Hull tog sig till Europa League genom sin starka prestation i FA-cupen förra säsongen. Finalplatsen där kvalificerade Hull till kvalspelet i Europa League där de gick in i tredje kvalrundan. De vann denna runda mot Trencin från Slovakien och tog sig till playoff, den sista rundan innan gruppspelet. Där förlorade de mot belgiska Lokeren, ironiskt nog på bortamål.

Man kan debattera vad som egentligen var rimligt att förvänta sig av Hull. De hade själva helt klart förhoppningar på att i alla fall ta sig till gruppspelet och ge hemmapubliken på KC Stadium regelbunden europeisk fotboll under säsongen, något de knappast är bortskämda med för att uttrycka det milt. Förlusten mot Lokeren var helt säkert något av en missräkning och Hull borde ha kunnat klara av den matchen.

Hulls insats i Europa League får beskrivas som ytterst svagt godkänd.

(4) Tottenham, 16-delsfinal i Europa League

Tottenham tog sig till Europa League genom att sluta sexa i Premier League, vilket gjorde att de fick starta i playoff. Tottenhams vilja är så klart att spela Champions League, men nu råkar det vara en särskilt kinkig uppgift att kvalificera sig dit via Premier League. Alltså fick Tottenham nöja sig med att spela på torsdagar istället.

Vad som var Tottenhams förväntningar går att debattera tills man blir blå i ansiktet. Det faktum att Europa League numer ger en plats i Champions League innebär att Tottenham borde ha prioriterat turneringen. Men ligaspelet och Ligacupen verkar ha stått högre på dagordningen. Tottenham gjorde sitt jobb i gruppspelet men knappast mer, och tog sig till slutspel som tvåa i sin grupp bakom Besiktas.

Väl i slutspelet så visade sig dock Fiorentina vara ett betydligt mer fokuserat och organiserat lag. Tottenham tog sig till slutspel, borde rimligtvis ha kunnat gå betydligt längre än vad de gjorde, men gav sig själva heller aldrig riktigt chansen att göra det. Min slutsats är att Tottenhams europeiska cupspel får beskrivas som under förväntan.

(5) Arsenal, åttondelsfinal i Champions League

Ständigt till Champions League. Ständigt till slutspel. Men under de senaste fem säsongerna ständigt också ut direkt i åttondelsfinal. Så också denna säsong och det som kommer vara det bestående minnet från den här säsongen är hur onödigt detta i själva verket var. Arsenal åker ut mot ett sämre lag och det gör så klart att det svider extra.

Arsenals förväntningar var naturligtvis betydligt högre än att återigen åka ut i åttondelsfinal. Inte minst sedan åttondelsfinalerna faktiskt lottats. Monaco var ju en betydligt mer överkomlig motståndare än Barcelona eller Bayern. Så i den utsträckning som lottningen påverkar förväntningarna på ett lag så var det inte den här gången till Arsenals fördel.

Arsenals öde är samtidigt en erinran om det lilla som krävs för att åka ur en turnering som Champions League. I själva verket är det en enda match under vilken de skjuter sig själva i foten. Vill man vara riktigt gniden så är det kanske ett enda ögonblick när de i oförlåtlig okoncentration släpper in Monacos tredje på Emirates.

Samtidigt var det en prestation som inte helt och hållet bröt ut från mönstret under säsongen. Redan i gruppspelet i hemmamatchen mot Anderlecht visade Arsenal prov på den bristande koncentration som skulle fälla dem desto hårdare mot Monaco. Rent resultatmässigt var det också ett poängtapp som kostade Arsenal gruppsegern och ännu bättre förutsättningar inför slutspelet.

Det är skälen att Arsenal får underkänt den här säsongen.

(6) Man City, åttondelsfinal i Champions League

Manuel Pellegrini anställdes av Man City för att ta laget vidare till nästa nivå i Champions League. Efter två säsonger med Pellegrini som manager så måste slutsatsen bli att han misslyckats med sitt uppdrag. Detta trots att han båda dessa säsonger mäktat med vad Roberto Mancini misslyckades med, att ta Man City till slutspel.

Dock var det ju otroligt nära att Man City åkte ut redan i gruppspelet. Svaga insatser mot såväl Roma och CSKA Moskva hade Man City med endast sina näsor ovanför gruppgraven. En magnifik vändning hemma mot Bayern och därefter en seger mot Roma räddade dock ära och heder åt laget, åtminstone för stunden.

För den äran och hedern gjorde nämligen Barcelona sitt bästa för att beröva Man City i åttondelsfinalen. Det är inte orimligt att förlora mot ett lag som Barcelona men det finns olika sätt att göra det på. Det som var uppenbart i Man Citys prestation var att laget inte gått framåt sedan förra säsongen, inte lärt sig något från tidigare Champions League-deltagande, utan de har stått stilla eller i värsta fall till och med gått bakåt.

Ett lag som Man City måste ha som förväntningar att ta sig långt i Champions League, och de har resurserna och förutsättningarna att göra det, oavsett motståndets tuffhet i gruppspel såväl som slutspel. Men man lyckas inte när man ständigt presterar som sämst när det gäller som mest.

(7) Liverpool, gruppspel i Champions League, 16-delsfinal i Europa League

Att utvärdera Liverpools europeiska cupspel den här säsongen är inte helt självklart. Å ena sidan så är det flera år sedan Liverpool deltog i Champions League så till viss del får man se det som en uppvärmningssäsong, som dock riskerar bli den enda på ett tag. Å andra sidan investerade Liverpool rejält i att bredda och spetsa sin spelartrupp just för att framgångsrikt hävda sig i det europeiska cupspelet.

Domen över Liverpools deltagande blir inte mildare av att de faktiskt fick en överkomlig grupplottning. Visst var Real Madrid kanske tuffast möjliga gruppetta men såväl Basel som Ludogorets var överkomligt motstånd. En svag höst i allmänhet och en enda seger i gruppspelet skulle dock visa sig otillräckligt. När Liverpool planerade sin återkomst i Champions League så räknade de inte med att enda segern skulle komma hemma mot Ludogorets tack vare en straff på tilläggstid.

Uttåget ur Champions League var en missräkning som dock inte vägdes upp av insatsen i Europa League. Att komma trea i gruppen bär med sig fördelen av att få chansen att vinna en fin titel och ta sig tillbaka till Champions League bakvägen så att säga. Något Liverpool bespetsade sig på att göra. Det blev dock uttåg omedelbart på straffar mot Besiktas, som därefter passade på att göra exit i nästa runda mot Club Brügge.

Jag vägde länge om jag skulle placera Liverpool eller Man City på denna listas jumboplats. Liverpool har sina förmildrande omständigheter, men Man Citys relativt tuffa grupplottning och det faktum att de vände på steken i gruppspelet gör ändå att de petar ned Liverpool på sista platsen.

Everton kan satsa helhjärtat på Europa League

19 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

Till att börja med ska ju så klart sägas att Barcelona var magnifikt bra igår kväll, och de är utan tvekan bättre för närvarande än något lag som spelar i Premier League. Men detta sagt, när Man City trots allt får någon slags livlina tillbaka in i matchen i form av en straff så får man ju helt enkelt inte förvalta den så illa som nu gjordes.

Kvartsfinallagen i Champions League är därmed klara. Tre lag från La Liga, två lag från Ligue 1, ett lag vardera från Bundesliga, Serie A och portugisiska Primeira Liga. Inget lag alls från Premier League. De som vill gotta sig åt detta och gärna hyllar inte minst Bundesliga bör ju dock betänka att skillnaden inte precis är enorm, och att två engelska lag åker ut på bortamål.

Kvar i europeiskt cupspel är nu endast ett enda engelskt lag. Nämligen Everton, som ikväll ska försvara en 2-1-ledning borta mot Dynamo Kiev i ett europeiskt cupmöte som fullständigt skriker 1980-tal, det årtionde då dessa båda klubbar verkligen var stora och framgångsrika, om än inom helt olika samhällssystem och vi vet betydligt mer Everton än vad vi kanske anade om Dynamo Kiev.

Normalt sett när det ska spelas Europa League så brukar det ju trist nog finnas skäl att ifrågasätta hur motiverade och intresserade de deltagande engelska lagen egentligen är. Dock goda skäl. Antingen är Europa League en dålig tröst för de som slagits ut ur Champions League, eller så anses Europa League krocka med viktiga ligaåtaganden.

Men nu finns faktiskt inga sådana skäl för Everton. Nu vet i och för sig inte jag hur högt Europa League kommer på Evertons dagordning för den sakens skull, men de kan verkligen koncentrera sig helhjärtat på Europa League. Inga andra åtaganden krockar. De är utslagna ur båda cuperna. De har ingen chans att nå Champions League eller Europa League. Men det finns heller ingen reell risk att de åker ur Premier League.

Eller? Nej, det vare sig vill eller kan jag tro.

Alltså kan de gå helhjärtat på Europa League. Och då ska det ju bli särskilt intressant att se hur väl ett lag som Everton faktiskt står sig i europeiskt cupspel utan sådana frågetecken hängande över sig. För några år sedan tog sig Fulham hela vägen till final i Europa League, och några år dessförinnan befann sig Middlesbrough i final. Båda dessa klubbar spelar nu i The Championship.

Nu är detta förvisso att betrakta som en riktigt svag säsong för Everton. Laget som förra säsongen var ett nålsöga från att kvalificera sig till Champions League är den här säsongen inte ens i närheten. Förra säsongens utropstecken har blivit till denna säsongens frågetecken. Säkerheten i försvarsspelet och farten i mittfältsspelet är långt ifrån detsamma.

Ändå finns det styrkor i detta Everton. Leighton Baines och Seamus Coleman är två riktigt bra och offensivt skickliga ytterbackar. Förmågan att hålla boll på centralt mittfält är god. Och längst fram visar Romelu Lukaku att han är en anfallare på god europeisk nivå. Kanske spelar Everton också lite friare i Europa League, möjligen för att de inte har samma press på sig där som i det inhemska ligaspelet.

Everton är i mina ögon ett mittenlag i Premier League. Detta är deras kapacitet nu och på sådan sikt som vi kan se. Några säsonger kan de överträffa sig själva och hamna högre upp, andra säsonger går det sämre än väntat. Men Everton är ingen rik klubb, de är inte ens störst i sin egen stad, och till skillnad från klubbar som Tottenham och West Ham så väntar inte Everton på att få någon ny och inkomstbringande arena.

Ändå skulle jag mena att Everton mycket väl har kapaciteten att på allvar utmana samtliga kvarvarande lag i Europa League. De är inte favoriter till att vinna turneringen, men det finns heller inget lag kvar i Europa League som det vore någon överraskning ifall Everton besegrade. Sevilla ser formidabla ut, Wolfsburg och Fiorentina imponerar, men Everton kan bli en obehaglig bekantskap för dem alla.

Den klubb som vinner Europa League spelar nästa säsong i Champions League, ett av UEFA:s bättre beslut. För Everton vore det en något ironisk dröm. Dels för att de då skulle spela i Champions League samtidigt som två av de engelska storklubbarna inte gör det. Dels för alla säsonger de varit nära i ligaspelet men det är först den säsong de presterar som sämst i ligan som de faktiskt tar sig till Champions League.

På något sätt vore det i och för sig en form av upprättelse för Everton, som aldrig fick chansen att delta i Europacupen, det som då var Champions League, när laget var som allra bäst på 1980-talet. Heyselkatastrofen, engelsk huliganism och konservativ moralpanik satte den gången effektivt stopp för deras ambitioner.

Sätter Dynamo Kiev stopp för Evertons ambitioner ikväll? Knappa in Superlive, fram med kebaben, så följer vi all av kvällens action!

:::

Be Champions!!

Man City kan inte köpa förnyelse och föryngring

18 mars 2015 10.06, Peter Hyllman

Cynikern som innan matchen mellan Monaco och Arsenal fick frågan om hur det skulle gå i matchen hade med all sannolikhet prickat mitt i prick. Arsenal gör en bra insats, kommer nära, vinner med 2-0 men lyckas inte få in det tredje målet och åker därför ut på färre gjorda bortamål. Det var liksom skrivet i stjärnorna och hugget i sten.

Med gårdagens vinst såg Arsenal till att, för tredje säsongen i rad, åka ur Champions League men göra det till ett positivt ackompanjemang. Ord som modiga, kämpandes, stolta och så vidare plockas fram ur den journalistiska adjektivhögen för att rubricera Arsenals insats. I själva verket var det så klart bara onödigt, korkat och naivt.

Idén att Monaco är ett bättre eller lika bra fotbollslag som Arsenal är självklart bara trams, det bevisades om inte annat igår. Desto mer måste Arsenal fråga sig hur de egentligen lyckades ställa till det så ordentligt för sig i den första matchen att de alls befann sig i den här situationen. Mot Barcelona och Bayern München fanns måhända ursäkter, den här gången finns inga sådana att tillgå.

Chelsea ut på bortamål och Arsenal ut på bortamål. Nu fattas bara att Man City vinner ikväll med 1-0 så har alla tre engelska lag i slutspelet åkt ur Champions League på just bortamål. Det vore en form av ödets ironi som i alla fall tilltalade mig mitt i all eländighet. Det finns knappast något mer retfullt än att vara så nära att man kan ta på målsnöret men ändå snubbla någon meter innan.

Chelsea var favoriter mot PSG. Arsenal ansågs i alla fall ha en okej chans att vända på steken mot Monaco. Man City däremot får nog anses ha endast en snöflingas chans i skärselden att vända på 1-2 på bortaplan mot Barcelona, ett av Europas bästa fotbollslag som återfunnit lite av sin mojo. Även här är kanske det bästa Man City kan hoppas på att åka ut med hedern i behåll snarare än med svansen mellan benen.

För Manuel Pellegrini är det med all sannolikhet hans sista strid som Man Citys manager. Det enda som förmodligen kan rädda honom kvar på jobbet är någon form av mirakel ikväll, att Man City svarar för en vändning som ingen kunde se komma. Utan Champions League och med ligaspelet i ruiner så finns inga skäl för Man Citys klubbledning att hålla fast vid honom.

Allting talar för att Pellegrini har förstått detta. Hans intervjuer under veckan har varit mer personliga än tidigare, vilket i sådana här sammanhang alltid kan ses som någon form av vädjan om förståelse. Mycket handlar om att fördela ansvaret för Man Citys uppfattade misslyckande, där Pellegrini nu pratar om omotiverade spelare och en bristande vinnarkultur i klubben.

Telegraphs Mark Ogdens analys av Man Citys värvningspolitik under de fyra senaste åren ger dock en mer strategisk bild av Man Citys misslyckande. Han konstaterar inte minst att trots att Man City sedan början av säsongen 2011-12 har spenderat £327m på nya spelare så är alla utom två spelare kvar som var med mot Napoli i början av den säsongen.

Andra europeiska lag har förändrat och förnyat sig i betydligt högre omfattning. Jämförelsevis har Arsenal tio nya spelare i sin trupp, Chelsea har genomgått en rejäl förnyelse. Liverpool har byggt nytt. Man City å sin sida har den äldsta spelartruppen i Premier League. Spelare får vara kvar i Man City trots att deras prestationer alls inte motsvarar kraven hos en klubb som siktar på att vara Englands och Europas bästa.

Att ständiga förnya sig är en viktig och oundgänglig egenskap hos alla lag som gör anspråk på att fortsätta vara mästare. Förnyelsen är ett sätt att undvika den likstelhet och liknöjdhet som annars uppstår så lätt hos ett lag som har vunnit och uppnått sina målsättningar. Det ger energi och håller spelarna på tårna och utsätter dem för ny konkurrens.

Varför inte detta skett i Man City är ett mysterium. Även om klubben som sådan möjligen saknar den organisatoriska kompetensen så finns där individer som  borde vara väl medvetna om problematiken. En del skulle kanske skylla på UEFA:s bestraffning för brotten mot financial fair play, men Man City har under dessa fyra år som sagt spenderat stora summor på nya spelare som dock inte haft någon önskad effekt.

Lika sannolikt är kanske att Man City har blivit offer för sin egen lönepolicy. En förnyelse försvåras av att de har märkligt svårt att bli av med spelare, som är ovilliga att byta klubb och därigenom gå ner i lön och ersättning. Man City har använt lönekuvertet för att locka de bästa spelarna till klubben men det är också lönen som gör dem svåra att bli av med.

Det är en kortsiktighet som institutionaliserades i Man City redan i början av Mansours ägande i Man City och som cementerades under Roberto Mancini som manager. Manuel Pellegrini hade kunnat se som sitt uppdrag att bryta upp och förändra detta förhållande men har av skäl som vi inte känner till undvikit att göra det.

Den stora uppgiften för Man Citys klubbledning, och för Man Citys näste manager, blir att efter den här säsongen inleda det mödosamma arbetet att förnya spelartruppen. Inkrementalism är att föredra i sådana här sammanhang men Man Citys agerande under de senaste tre-fyra åren har gjort sådan omöjlig. Istället måste de stora greppen tas till.

Frågan är om ett mirakel i Barcelona ikväll skulle underlätta eller förhindra en sådan utveckling.

:::

Be Champions!!

Arsenals uppgift är svår men inte omöjlig

17 mars 2015 10.43, Peter Hyllman

”We will attempt what is hard, and we will achieve what is great.” Citatet är ett av de mer inspirerande från den politiska TV-serien West Wing. Innebörden är att aldrig låta sig avskräckas från att försöka det som verkar nästan omöjligt eftersom det är vad som leder till storhet. Ett mer svenskt uttryck skulle kanske vara att sikta mot stjärnorna och nå månen.

Arsenal har onekligen en till synes svår och omöjlig uppgift framför sig. Inget lag har någonsin lyckats vända på ett tvåmålsunderläge från det första mötet på hemmaplan i Champions League. Monaco har inte förlorat på hemmaplan i Champions League sedan 2005 och har bara släppt in sju mål på sina senaste 22 matcher.

Arsene Wenger har lyckats med mycket under sin tid i Arsenal. Ingen glömmer så klart den obesegrade säsongen. Tre ligatitlar och sex FA-cuptitlar kan bokföras på hans konto. Det mest bestående arvet från Wengers tid som manager är dock Arsenals säkrade status som engelskt storlag. Arsenal hade haft höjdpunkter innan Wenger, men aldrig särskilt regelbundet.

Regelbundenhet och stabilitet har varit ett av Wengers bestående bidrag som Arsenals manager. På gott och på ont. Arsenal har aldrig riktigt fallit ur mallen, aldrig särskilt dåliga men kanske heller aldrig helt fantastiska. Arsenal har aldrig missat Champions League under Arsene Wenger men heller aldrig lyckats eller vunnit något i Europa. Arsenal har vunnit ligan under Arsene Wenger men heller aldrig lyckats försvara en ligatitel.

Lyckas Arsenal vända mot Monaco ikväll så bör det rätteligen betraktas som en av de främsta europeiska cupbedrifterna inte bara av Arsenal under Arsene Wenger, utan som en av de främsta av något engelskt lag. Men ska Arsenal lyckas så måste Arsene Wengers återkommande ord om självförtroende och vilja omsättas i väldigt konkret handling på fotbollsplanen.

Ändå känns ju uppgiften inte helt omöjlig. Arsenal måste göra tre mål, javisst, men det är ju ingen omöjlighet precis och om Olivier Giroud hade haft kyla, nerver och erfarenhet av de stora europeiska matcherna så hade han kanske gjort tre mål redan i den första matchen. Arsenal måste fortfarande hålla tätt bakåt, javisst, men Monaco kommer helt säkert vara så inställda på att försvara sig att Arsenals backlinje borde klara av den uppgiften.

Om Arsenal inte lyckas med det till synes omöjliga och åker ur Champions League ikväll, så är det svårt att komma över känslan att de lämnar turneringen på grund av deras egna svagheter. Oförmågan att göra mål, bristen på koncentration i det egna försvarsspelet, den taktiska naiviteten som gav Monaco tre mål på Emirates. Arsenal har i så fall förlorat den här matchen snarare än att Monaco har vunnit den.

Kanske var det tillfället som spelade Arsenal ett spratt. För en gång skull hade ju Arsenal fått en till synes överkomlig åttondelsfinal på sin lott, den här gången skulle de ju bara gå vidare. Kanske satt det mer eller mindre medvetet i Arsenalspelarnas huvuden att de redan var vidare, och det glömdes bort att jobbet fortfarande skulle göras och matchen spelas.

Vi befinner oss i Champions Leagues slutspel. Det finns inga lag på den här nivån som är dåliga och som inte är kapabla att vinna en match mot vilket som helst annat lag, särskilt om det laget inte går in med full koncentration på sin uppgift. Ikväll kan vi räkna med att båda lagen kommer uppvisa full koncentration på sin uppgift.

Nu är det upp till Arsenal att visa om de har kvaliteten och självförtroendet att göra match av det här igen, och kanske på vägen lyckas uppnå det som alla påstod var omöjligt.

:::

Gus Poyet fick inte oväntat sparken som Sunderlands manager under gårdagen och ersätts i alla fall tillfälligtvis av Dick Advocaat, den 67-årige holländske managern.

Advocaat har aldrig tidigare varit manager i Premier League men har nu alltså fått till uppgift att med nio matcher kvar av säsongen rädda Sunderland kvar i Premier League. Och det framstår verkligen alltmer som ett räddningsarbete.

Jag säger tillfälligtvis eftersom Advocaat inte förväntas fortsätta längre än fram till sommaren. Men i själva verket så har ju ingen manager i Sunderland på många år varit något annat än just tillfälligtvis på posten.

Självklart återfinner vi klubbens problem där.

Kontinuitet kan ibland vara något överskattat, men det betyder inte att ständiga managerbyten är nyttigt det heller, med taktisk förvirring och osammanhängande spelarvärvningar som oundviklig följd.

Dick Advocaat är en bra lösning på kort sikt. Sunderlands klubbledning har nu cirka tre månader på sig att hitta en bra lösning på lång sikt. Den här gången måste de lyckas.

:::

Be Champions!!

Hörnan #29: Många storlag i Premier League men inget stort lag

15 mars 2015 21.53, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Thibaut Courtois, Chelsea
Michael Dawson, Hull
Leighton Baines, Everton
Darren Fletcher, West Brom
Jamie Vardy, Leicester
Aaron Lennon, Everton
Christian Benteke, Aston Villa

:::

Tankar och slutsatser:

När jag tänker tillbaka på Premier League genom åren, från dess grundande i början av 1990-talet, så kan jag erinra mig sex så kallade stora lag. Det kan så klart diskuteras vad man egentligen menar med stora lag, men de stora lag jag ser under denna tidsperiod är Man Utd 1992-94, Arsenal 1997-99, Man Utd 1998-01, Arsenal 2002-04, Chelsea 2004-06 och Man Utd 2006-09. Lag som alla haft stora framgångar och som dessutom i någon mening har fört fotbollen framåt.

José Mourinho menade för inte särskilt länge sedan att hans nya Chelsealag var ett stort lag. Men väldigt lite talar hittills för att så faktiskt är fallet, åtminstone når inte Chelsea av idag upp till samma nivå som de sex stora lag jag räknade upp i det förra stycket. Jag vet inte hur mycket som ligger i påståendet att de stora engelska lagen har blivit sämre, men vi kan i alla fall konstatera att storhet för tillfället är en bristvara inom den engelska fotbollen.

För även om topplagen i England fortfarande är de förväntade, och fortfarande är bra i någon form av mening, så begränsas de i mångt och mycket av sin egen otillräcklighet. Man City förlorar under helgen mot Burnley samtidigt som Chelsea dagen därefter bara klarar oavgjort hemma mot Southampton. Två resultat som helt enkelt inte ska vara rimliga för två storlag som jagar poäng i titelstriden.

Jag sa mot slutet av Chelseas match mot Southampton att om Chelsea gjorde 2-1 så var ligan avgjord. Inte precis något riskfyllt påstående. Nu är förvisso Chelseas chanser ändå väldigt goda. Det ska otroligt mycket till för att något annat lag ska komma ikapp dem, hur mycket hö media och fans än vill göra av framför allt Arsenals så kallade momentum, eller det faktum att Man City hämtat upp till synes omöjliga poängunderlägen tidigare.

Mourinho har ju för övrigt varit på sitt mer spydiga humör efter veckans torsk mot PSG. Udden riktas som så ofta förr mot konkurrenterna. Manuel Pellegrini kallas ännu en gång för Pellegrino, till synes omotiverat, och vid frågan om Arsenals momentum så frågar sig Mourinho retoriskt ”Vilket momentum, 1-3 mot Monaco?” Lite barnsligt förvisso, men en viss poäng har han ju i att det faktum att Arsenal gått bra efter jul inte innebär att de kommer gå så betydligt bättre än Chelsea under säsongsavslutningen.

Med Michael Carrick tillbaka på planen så hittade Man Utd sitt spel och med spelet kom också målen. Därmed spelade Man Utd med all säkerhet också bort Tottenham från Champions League-striden, även om det är för tidigt att säga det med säkerhet. Tottenham har onekligen haft två riktigt ruttna veckor där mer eller mindre alla deras förhoppningar med säsongen har grusats.

Statistik är lögnens välgjödda halvsyskon. Men en rolig och intressant tanke är att Man Utd med Michael Carrick på planen den här säsongen har tagit 2,2 poäng per match, jämfört med 1,6 poäng per match utan honom. Carrick har spelat 15 av Man Utds 29 matcher. Givet samma poängsnitt, och om Carrick spelat Man Utds samtliga matcher och inte bara hälften, så hade Man Utd nu legat lika med Chelsea på 64 poäng.

Märkligt nog har ju Michael Carrick aldrig riktigt ”platsat” på Englands mittfält, trots att hans styrkor är just de brister England alltid har haft. Men så har det ju gått som det har gått för England i landslagssammanhang också. Uttagningen till det landslaget har aldrig riktigt skett på rent fotbollsmässiga grunder, där finns mängder av politik med i spelet.

Vad som annars drog till sig mest uppmärksamhet under helgen var annars Sunderlands fullständiga kollaps mot Aston Villa. Det stod 4-0 till Aston Villa innan halvtid och publiken började lämna Stadium of Light redan efter en knapp halvtimme. Det var en prestation som drog in Sunderland helt och fullt i nedflyttningsstriden, allra helst som Burnley alltså tog tre mycket överraskande poäng mot Man City.

Det är också en prestation som gör det ytterst osannolikt att Gus Poyet förblir Sunderlands manager länge till.

:::

Be Champions!!

Liknande strategier bakom Chelseas och Southamptons framgångar

15 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

Tanken inför helgen var att Chelsea var sårbara. De förlorade, eller rättare sagt åkte ut, mot PSG i Champions League i veckan och såg allmänt sett rätt trötta och håglösa ut. Under helgen, närmare bestämt idag, möter de Southampton som imponerat under säsongen och fortfarande är med hjälpligt i fajten om Champions League-platserna.

Chelseas försprång skulle kunna minskas. Men det byggde självklart på idén att Man City skulle vinna mot Burnley. Nu blev inte så fallet, utan Burnley tog istället tre för dem otroligt viktiga poäng. Chelseas fem poängs försprång och en match i handen blev därmed till två matcher i handen. Möjligheten finns alltså att arbeta fram ett med all säkerhet helt ointagligt försprång om elva poäng.

För Southampton vore så klart tre poäng en jackpot. Men i mina ögon är det föga sannolikt. De har haft en ovana den här säsongen att inte ta några poäng alls mot lag i toppen av tabellen, och det är nog ingen tillfällighet att så är fallet. Men det är poäng de hade behövt ta, eller poäng de hade behövt förhindra dessa lag från att ta, om ville lyckas med bedriften att ta sig till Champions League.

För Chelsea måste återstoden av säsongen nu handla om att samla ihop sig och avsluta jobbet i ligan. Chelseas spelare, och inte minst José Mourinho, drabbades av ett bakslag lika tungt som oväntat i helgen, men måste lägga det bakom sig. Lyckligtvis för Chelsea så har de ett poängmässigt försprång samtidigt som eventuella utmanare brottas med sin egen otillräcklighet.

Men just mötet mellan Chelsea och Southampton är på sitt sätt intressant, för det är två klubbar som något oväntat har en del gemensamt. International Centre for Sports Studies (CIES) presenterade i veckan en undersökning som visade att Southampton var den klubb i världen med den mest lönsamma ungdomsakademin.

Academy Profit

Nu ska inte slutsatserna av den där sammanställningen överdrivas. Att säga att en ungdomsakademi är mest lönsam är inte detsamma som att säga att den är bäst. För det första bygger höga intäkter i den där tabellen på att man säljer sina främsta produkter, vilket exempelvis inte Barcelona gjort. För det andra så hjälper det också att verka på en marknad där det finns köpare som kan och inte har något emot att betala dyrt, kanske för dyrt, för spelare.

Men sammanställningen säger ändå något intressant om Southamptons strategi och hur en välskött och effektiv ungdomsakademi verkligen kan vara ett konkurrensmedel. För även om Southampton till sist säljer sina främsta produkter så säljer de dem dyrt och intäkterna finansierar verksamheten och lagets utveckling. Strategin går ut på att utveckla spelare och sedan sälja dem vidare.

När vi pratar om Chelsea så är bilden ofta den rakt motsatta. Den gas- och oljefinansierade klubben som köper in färdiga spelare för dyra pengar, går med stora underskott som ägaren täcker upp med eget kapital, och som får Arsene Wenger att morra och väsa om så kallad finansiell dopning. Men med tiden har den bilden av Chelsea blivit föråldrad.

Ekonomiskt är inte Chelsea längre något förlustprojekt. I sitt senaste bokslut så redovisade Chelsea faktiskt vinst, vilket inte minst är en god sak givet UEFA:s införande av financial fair play-regler. Chelseas strategi påminner till stor del om Southamptons. Inte nödvändigtvis för att de utvecklar så värst många spelare i sin akademi men väl att de använder spelarförsäljningar som ett finansiellt verktyg.

Chelsea har varit väldigt duktiga på att få mycket bra betalt för de yngre spelare de sålt. Dessa spelare har förvisso inte kommit fram genom Chelseas akademi men har ändå köpts i ung ålder för en förhållandevis låg penning och därefter sålts vidare för en betydligt högre peng. Strategin går alltså ut på att köpa spelare och sedan sälja dem vidare.

Vanligtvis när vi diskuterar värvningar så värderar vi dem utifrån om spelaren lyckas eller inte lyckas slå sig in i laget och göra det bättre. Chelseas metod gör att vi bör tillföra en dimension. Om exempelvis Kevin De Bruyne lyckas slå sig in i Chelsea så är det självklart strålande, men om inte så kan värvningen ändå i slutänden visa sig finansiellt lönsam.

Det bygger dock fortfarande på en grundläggande förutsättning, nämligen att Chelsea faktiskt utvecklar de spelare som värvas till klubben. Annars finns rimligtvis inga köpare till dessa spelare som är villiga att betala ett högre pris för en spelare som är blott äldre men inte bättre. Det påslag som Chelsea får ut reflekterar det marknadsmässiga värdet av hur mycket spelaren utvecklats under sin tid i klubben.

Både Southampton och Chelsea har alltså lärt sig att på ett framgångsrikt och effektivt sätt slå mynt av sin förmåga att utveckla unga fotbollsspelare. Det är definitivt den gängse bilden av Southampton men stämmer definitivt inte in på den allmänna bilden av Chelsea. Men Chelsea har förändrats, och kanske måste vår syn på klubben förändras på motsvarande vis.

:::

Be Champions!!

Osannolikt jämnt i toppen av The Championship

14 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

En dag som denna kan det vara värt att inte bara kasta blickarna på Premier League utan också på The Championship. Med tio matcher kvar av den ordinarie ligasäsongen så är tabellen osannolikt jämn i toppen, med endast målskillnad som håller isär lagen på första till fjärde plats, och endast fem poäng skiljer ettan Bournemouth från sjuan Ipswich.

Ni kan så klart drillen. De två bäst placerade lagen flyttas upp direkt till Premier League och lagen på plats tre till sex får spela playoff om den tredje och sista uppflyttningsplatsen. Att sluta trea istället för tvåa i The Championship får nog betraktas som kanske den suraste tabellplaceringen inom den engelska och moderna fotbollen.

Naturligtvis, inte minst med tanke på att det är engelsk fotboll, så har det här resulterat i en massproduktion av floskler. Brentfords Mark Warburton menar att det är en otrolig liga som kommer hålla på ”to the last kick of the last game”, Derbys Steve McClaren säger snusförnuftigt och lätt orealistiskt att ligan ”really starts with ten games to go”, samtidigt som Mick McCarthy i Ipswich bara skrattar och säger ”it’s bonkers!”

Bournemouth, Derby, Watford och Middlesbrough är de fyra lagen som alla har 66 poäng. Målskillnaden sprider sig från +35 (Bournemouth) till +28 (Watford och Middlesbrough). Bakom dessa fyra lag hittar vi Norwich jagandes på 65 poäng, Brentford på 62 poäng och Ipswich på 61 poäng. Brentford och Ipswich har båda markant sämre målskillnad än övriga fem lag.

En flygande start går ju alltid snabbare än en stillastående, så man kan undra vilket eller vilka lag som går in i dessa tio sista matcher med momentum, det vill säga vilka som har formen på sin sida. Där är det Norwich som för tillfället har övertaget då de har vunnit sju av sina senaste åtta matcher, tätt följt av Watford med sex segrar. Motpolerna är Middlesbrough och Ipswich, där tidigare ledarna Middlesbrough förlorat tre av sina fem senaste matcher. Derby å sin sida har inte vunnit någon av sina tre senaste.

Det återstående spelschemat är också en tung faktor. Middlesbrough och Derby har det jobbigast i det avseendet. Middlesbrough möter sex av de åtta högst placerade lagen under sina tio sista matcher och Derby möter fyra av dessa åtta lag. Bournemouth, Brentford och Norwich har alla tre något lättare program framför sig. Å andra sidan har The Championship hittills under säsongen visat att absolut inga resultat verkar gå att förutsäga.

Min gissning:

(1) Bournemouth. Manager: Eddie Howe. Nyckelspelare: Matt Ritchie. Målspruta: Callum Wilson. Det utgångsläge som Bournemouth har anser jag vara det på förhand bästa. De har en extrapoäng i sin målskillnad, de har en god och jämn form och ett hanterligt återstående spelschema. Eddie Howe anses också vara en up and coming engelsk manager. Avgörande blir om spelartruppen lyckas hålla sig hyfsat skadefri.

(2) Watford. Manager: Slavisa Jokanovic. Nyckelspelare: Gabriele Angella. Målspruta: Odion Ighalo. En av de märkligare klubbarna i The Championship på senare år och det är väldigt svårt att veta var man har Watford. Formen är dock mycket god och det återstående spelschemat är inte överdrivet brutalt. Det som dock talar för Watford i min uppfattning är att laget sprudlar av målskyttar, utöver Ighalo så finns både Troy Deeney och Matej Vydra att tillgå. Det kan visa sig avgörande.

(3) Middlesbrough. Manager: Aitor Karanka. Nyckelspelare: Grant Leadbitter. Målspruta: Patrick Bamford. Hade slagläge i tabellen för bara några veckor sedan men kanske har cupframgången drabbat dem i ligan där de förlorat tre av sina fem senaste matcher. Laget har en bred spelartrupp och Karanka har roterat friskt, men kanske för friskt?! Formen är svag och Middlesbrough har ett mäktigt tufft återstående spelschema. Det kan kosta dem en plats bland de två första.

(4) Derby. Manager: Steve McClaren. Nyckelspelare: George Thorne. Målspruta: Chris Martin. Derby föll oerhört tungt i förra årets playoff-final och vill nog helst undvika ett ovisst playoff den här gången. Frågan är om George Thorne kan komma tillbaka efter långt skadeuppehåll och lyfta Derby igen, vars form har vacklat mer än en aning på slutet. Frågan är om ungdomlig entusiasm kan väga upp för ett tufft återstående spelschema. Osannolikt i min mening och McClaren gör nog klokt i att förbereda Derby på ännu ett playoff.

(5) Norwich. Manager: Alex Neil. Nyckelspelare: Wes Hoolahan. Målspruta: Cameron Jerome. Norwich är The Championships spurtgäng som för bara någon månad eller två sedan inte såg ut att ha särskilt mycket med pratet om uppflyttning att göra. Alex Neil kom liksom från ingenstans men har lyckats få med sig laget på ett strålande sätt. Formen är strålande och det återstående spelschemat är inte fy skam, men lite känns det som om Norwich ändå saknar hårdheten att gå hela vägen den här säsongen.

(6) Brentford. Manager: Mark Warburton. Nyckelspelare: James Tarkowski. Målspruta: Andre Gray. Egentligen har väl Brentford inte något häruppe att göra, de är nykomlingar i The Championship den här säsongen och tippades inför säsongen inte ha något med toppstriden att göra. Warburton har redan meddelat att han lämnar klubben efter säsongen på grund av oenighet med klubbens ägare om värvningsfilosofi. Lämnar han ifrån sig en Premier League-klubb i Brentford? Vacker tanke, men inte särskilt trolig.

(7) Ipswich. Manager: Mick McCarthy. Nyckelspelare: Tommy Smith. Målspruta: Daryl Murphy. Mick McCarthy har förvisso god erfarenhet från slutspurter i The Championship i och med att han vid två tidigare tillfällen har tagit sitt lag till uppflyttning. Mycket lite talar dock för att han lyckas med Ipswich nu. Han sitter med en tämligen tunn spelartrupp och det har börjat ta ut sin rätt mot slutet av säsongen där Ipswich resultat har börjat dala. McCarthy gör ändå ett bra jobb i klubben och kan bygga vidare inför nästa säsong.

Toppstriden i The Championship lovar alltså att bli något alldeles extra. Redan idag kan vi se två toppmöten. Dels den tidiga matchen mellan Middlesbrough och Ipswich och, några timmar senare, den otroligt betydelsefulla matchen mellan Norwich och Derby. Frågan är om Derby dels kan återfinna sin form och dels bromsa Norwichs framfart i tabellen. Mycket som kan avgöras på Carrow Road ikväll.

:::

Be Champions!!

Louis van Gaal får sparken, Alex Ferguson återvänder till Man Utd

13 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

Det brukar sägas att historien aldrig upprepar sig, men att människor alltid gör det. Men historien måste ändå kännas besvärligt välbekant för den som av ett eller annat skäl är insatt i Man Utds klubbhistoria. För det är ju inte första gången som klubben befinner sig i den här situationen.

Under sin långa historia har Man Utd haft två managerikoner som skapat klubbens etos, patos och logos. Matt Busby var den förste som kan sägas vara för Man Utd vad Bill Shankly senare skulle bli för Liverpool. Alex Ferguson är den andre som med Busbys gamla värderingar som grund förde in Man Utd i ett modernt tidevarv.

Deras betydelse för Man Utd kan vare sig bestridas eller överskattas. Men med denna betydelse har då som nu följt ett frö av oersättlighet som gjort klubben sårbar när avskedets stund är kommen. Det finns en styrka med en person som så intimt förkroppsligar en klubbs identitet, men styrkan blir till en svaghet när personen lämnar.

Man Utd brottas med detta dilemma nu och Man Utd brottades med detta dilemma då. Matt Busby valde att gå i pension 1969, ett år efter att han tio år sedan den fatala Münchenkatastrofen ledde Man Utd till Europacupen. Efter det falnade glöden. Ersättaren rekryterades internt, Wilf McGuinness, men denne lyckades aldrig frigöra sig från sin företrädares väldiga skugga.

Ett år senare var McGuinness borta och tillbaka till managerposten kom Matt Busby. Återseendet var säkert kärt men det blev kort. Glöden som falnat var inte mer livkraftig ett år senare och Busbys andra period vid rodret varade bara under en säsong. Sedan följde 15 långa år av ökenvandring med fyra managers innan klubben till sist hittade hem.

Man Utds situation just nu är inte mycket bättre nu än vad den var då. David Moyes förmådde aldrig frigöra sig från sin företrädares väldiga skugga. Louis van Gaal kom med ett gott renommé men i en metafor om Snövit och de sju dvärgarna så framstår han alltmer antingen som Snövit eller som en av de sju dvärgarna, där inget av alternativen är särskilt bra.

Historien väcker dock idéer och tankar. Om Matt Busby kunde komma tillbaka till managerposten ett år efter att han lämnade den så borde ju Alex Ferguson kunna göra detsamma. Och varför inte, att det gick illa den gången måste inte betyda att det går illa den här gången.

Naturligtvis vore det ett scenario som skulle få de flesta Man Utd-supportrar fuktiga både här och där, men även den som av sentimentala skäl skulle tacka ja i ett ögonblick till en sådan möjlighet gjorde klokt i att i alla fall fundera över om detta skulle vara ett bra alternativ och om det vore ett helt och hållet önskvärt alternativ.

Åldern måste inte vara något problem. Förvisso valde Ferguson att avgå delvis på grund av sin ålder, men han är fortfarande pigg och fräsch i huvudet och skulle så klart mäkta med arbetet på så vis. Någon sluddrande gubbe har han inte hunnit bli på sina två års frånvaro, även om vissa här säkert skulle kunna komma på ett och annat rödvinsrelaterat skämt.

Resultaten tror jag inte heller man skulle behöva tvivla på. Jag är nämligen helt övertygad om att ifall Alex Ferguson hade varit manager i år så hade Man Utds spel och resultat sett helt annorlunda ut, och både Chelsea och Man City hade allra minst fått höja sig rejält för att vinna ligan. Den sorgliga ursäkt till fotboll vi nu bjuds på veckovis hade aldrig inträffat.

Så långt skulle man kunna tycka att valet vore enkelt. Men ändå inte riktigt. För även om det på kort sikt vore frestande att ta till den lösningen så visste vi då desto bättre att det bara vore att skjuta dagens problem på framtiden. Om några år skulle Man Utd då befinna sig i samma sits, fast betydligt värre och det vore då ännu svårare att hitta en bra lösning.

Någonstans vill man också vårda sina minnen. Ferguson slutade som en legend och med flaggan i topp och det är så man vill komma ihåg honom och så han bör kommas ihåg. Det finns inget i en återkomst som skulle kunna förbättra denna bild av honom, däremot finns desto mer som skulle kunna försämra bilden. I något sådant finns ingen vinst och inget värde, således bättre att titta framåt än bakåt.

Men men, fredag och hyfsat fotbollsfritt så jag slänger ut frågan – Alex Ferguson tillbaka, jaförtusan eller nejförhelvete?!

:::

Be Champions!!

LINHEM: Den engelska fotbollens värsta ägare

12 mars 2015 10.00, Peter Hyllman

I och med att tv-avtalet för Premier League nyligen har förnyats till värdet av en obscen summa pengar, en markant ökning från den tidigare hiskeliga summan pengar, tar journalister och folk på twitter i från tårna för att bästa avfärda, hylla, eller förlöjliga situationen.

Är det bra för engelsk fotboll? Hjälper det gräsrötterna? Kommer man höja eller sänka biljettpriser? Kommer fotbollsklubbar börja betala sina mindre offentliga anställda den så kallade ”living wage”? Vad betyder de för nästa gyllene generation av engelska kvartsfinalister? Finns det något som helst självändamål i att ha engelska spelare och lokala supportrar eller är PL ett så pass långt gånget post-modernt Baudrillardskt experiment att det är lönlöst att försöka applicera någon form av autenticitet? Kommer klubbar som Hull eller Norwich i ännu högre utsträckning kunna utbuda alla icke-engelska klubbar som inte tillhör Champions League-eliten?

Det är stora frågor. För stora för att prata om under denna kork-eken. Vad som däremot intresserar mig vad det gäller Premier Leagues nya tv-avtal är dess påverkan på The Championship, allas våran andradivision, dit spekulanter flockas för att kunna köpa sig en lovande framtida-Premier League klubb. Som en fotbollsmotsvarighet av gentrifiering med Saudiska oljebaroner och Malaysiska pseudo-diktatorer istället för majonnäs-butiker, chalmerister på andra lång, eller vad som Vice tycker är det värsta med någon stadsdel i Östra London denna månaden.

Med ännu mer tv-pengar på horisonten lär vi få ännu fler Portsmouths eller Blackpools men tills Leicester King Power Foxes ligger med poängavdrag i L1 kan vi roa oss med den nuvarande samlingen av kriminella och megalomaner. Hur jag bedömer vilka som är värst är ganska godtyckligt men den främsta av mina kriterier är att det verkligen går dåligt för klubben, vilket utesluter alla ägare av Premier League-klubbar såvida de inte är på ruinens brant á Portsmouth när de fortfarande var ett PL-lag. Vilket jag inte gör för att förminska PL-supportrar men ha i åtanke att Massimo Cellino till och med förbjudits att äga en engelsk fotboll klubb och inte ens han lyckades placera sig på listan. Det är en lista där det inte räcker att du har Bond skurk-aura, eller anställt Michael Appleton utan du måste vara en kriminellt dålig ägare, likt några av de dömda brottslingarna på listan.

Hedersomnämnanden

Eddie Mitchell (delägare, Bournemouth), Venky’s (Blackburn), Peter Ridsdale (Lifetime Achievement), Massimo Cellino (Leeds), Vinny Tan (Cardiff), Jenkins m.fl. (Carlisle United), Randy Lerner (Aston Villa), Shahid Khan (Fulham), Francisco Bechetti (Leyton Orient).

Owen Oyston (delägare, Blackpool)

Man ska inte döma folk efter deras utseende men här är en bild av Owen Oyston. Och Oyston är mycket riktigt en dömd våldtäktsman som spenderade slutet av 90-talet i fängelset.

Han köpte klubben i slutet på 80-talet men klubben åtstadkom inte mycket att notera tills 2006 då en stor del av klubben köptes upp av Lettiska krösusen Valeri Belokon. De gick upp till Blackpool tack vare L1-specialisten Simon Grayson och i Championship valde Belokon att skjuta in lite pengar och med mycket tur tog de sig under Ian Holloways ledning till Premier League.

Vad har Owen Oyston gjort för Blackpool sedan de tog sig till PL? Han och hans son Karl, som är klubbens ordförande, har tagit ut engelsk fotbolls högsta löner för styrelsemedlemmar/direktörer(£11 miljoner enligt David Conn) och envist valt att inte förstärka laget med pengarna de tjänade på sitt kortlivade PL-äventyr. Vilket ledde till att Holloway lämnade klubben och inför säsongen hade man inte tillräckligt med seniorspelare för en hel startelva.

Far-och-son Oyston har valt att svara på kritiken med att stämma diverse internetforum och supportergrupper. Karl Oyston har dessutom via sms trakasserat supportrar med innovativt många nedsättande synonymer för ”funktionsnedsatta”.

Klubben ligger dessutom just nu på sista plats i The Championship, 17 poäng nedanför nerflyttningstrecket.

David Keyte, Tommy Agombar m.fl (Hereford United)

För ett par säsonger sedan spelade Hereford i L2. De var länge på väg ner och tillsammans med Barnet låg de på gränsen länge. Mest känd är Hereford för lagets FA-cup skräll mot Newcastle 1972(Ronnie Radford!) och för att deras maskot var en levande Hereford-tjur men sedan december 2014 finns inte Hereford United längre. Efter förra säsongen blev de tvångsnerflyttade från Conference och efter ett par månader i Southern League(div 7) blev man till slut avstängda från engelsk fotboll på grund av obetalda skulder.

Det är inte tydligt på vem eller exakt vilka ansvaret ligger på men likt de flesta fall finns det gott om inblandade i grov misskötspel. Men enligt före detta managern ligger det främsta på de tidigare ägarna, däribland David Keyte, som lämnade klubben med över £1M när han sålde klubben till Tommy Agombar vars intåg ledde många Hereford-supportrar att dödsförklara klubben.

Agombar som är en tidigare dömd brottsling som inte borde ha kunnat passera Fit and proper-testet men ändå kunde ta över klubben. Även hans ägarpartner Andy Lonsdale är en dömd brottsling och blev till synes Herefords sista ägare efter Agombar tvingats lämna klubben. Lonsdale lovade likt Agombar att de hade pengarna att betala av skulderna och inte köpt klubben för att nyttja marken arenan står på till andra syften eller rent av sälja den. Men FA likt supportrarna trodde honom inte mycket tack vare att Lonsdale för inte alltför många år sedan köpte upp amatörklubben Feltham och plöjde ner deras arena. Lovade en ny arena som hans byggföretag skulle bygga men år senare fanns ingen ny arena och Lonsdale hade istället till den platsen importerat illegallt mycket jord, ungefär fem gånger så mycket av vad som är lagligt.

En så kallad ”fenix klubb” startad av supportrarna har uppstått i Hereford och de har nyligen nått ett avtal med staden/kommunen(”council”) att få hyra sin egen arenan de kommande fem åren och rimligen ska de spela ligafotboll nästa säsong.

Carson Yeung (Birmingham City)

För många tidigare dömda brottslingar hittills? Här kommer Carson Yeung som faktiskt aktivt just nu sitter i fängelse för pengatvätt. Yeung har officiellt avsagt sig alla uppdrag kopplade till Birmingham men hans företag äger fortfarande klubben och minst två av klubbens direktörer är släkt med Yeung. Och det pågår en Football League undersökning för att se hur mycket påverkan Yeung har på klubben från fängelset.

Sedan Yeung häktades avgick hans ordförande Peter Pannu från klubben och verkställande var en Panos Pavlakis som sägs ha legat bakom rekryteringen av den briljanta och välklädda Gary Rowett från Burton som stabiliserat klubben på planen. Men några månader senare tog återigen Pannu över klubben inröstad av styrelsen.

Birmingham ligger just nu på en ganska uppmuntrande medioker 14e plats i tabellen vilket är ett tydligt uppsving från när de låg på nerflyttningsplats efter ha sparkat Lee Clark. Deras yngling Demarai Gray ser mycket lovande ut och kan liknas med Nathan Redmond.

Otail Touzar (Salisbury City)

Salisbury i Conference Premier började förra säsongen bra, åtta raka segrar-bra. Till den gräns att jag faktiskt börjat skriva en text med gott om pannbiff-vitsar (Salisbury steak=pannbiff) och hur de i Mikey Harris, 28 år, hade engelsk fotbolls yngsta manager.

Men efter förra säsongen blev man tvångsnedflyttade och senare helt uteslutna från Conference på grund av obetalda skulder.

Otail Touzar är inte enskilt ansvarig då klubben hade skulder när han tog över men utan Touzar hade det varit möjligt att betala av skulderna och kanske låta en ansvarsfull vuxen ta över.

Touzar vars förmögenhet är okänd men sade sig ha kontakter bland oljebaroner anlände till Salisbury i en dyr sportbil och det första han gjorde var att värva en saudisk prins för att förstärka mittfältet. Nämnde Saudiska prins var dock inte helt oäven som fotbollspelare då han spelade för Bromley utan att ha berättat för dem att han var en saudisk prins. Likt en blandning mellan Al-Saadi Gaddafi och Eddie Murphy’s karaktär i ”Coming to America”.

Touzar fortsatte sedan lova att han hade pengar att betala av lån och strida mot att han blev avstängd från engelsk fotboll. Lovade att värva en av medlemmarna från One Direction, men inte han som är involverade med Doncaster tydligen.

 

Trots Touzars envishet finns dock inte klubben Salisbury City FC längre men deras supportrar jobbar på att återuppstå som en ny klubb till nästa säsong, helt utan inblandning av saudiska prinsar.

—————————————————————————

Övrigt

The Championship

Dave Whelan kan tyvärr inte räknas som en av de värsta ägarna såpass nära inpå deras FA-cup seger men sedan han tillsammans med Malky Mackay försökte förolämpa alla minoriteter i England har Wigan varit förankrade i botten, just nu åtta poäng under strecket. Whelan har dessutom lämnat klubben nyligen och gett den till ett av hans barnbarn.

En rimlig förklaring är denna elvan.

Al-Habsi; Tavernier, Ramis, Kiernan, Espinoza; McArthur, Watson, Forshaw; McManaman, Riera, Maloney

Ser inte det ut som en hyfsad startelva för ett Championship lag? Problemet är att det är alla spelare som Wigan gjort sig av med denna säsongen. Al-Habsi har visserligen återvänt från sitt lån men laget behövde en målvakt. Resten har lämnat som en del av klubbens nedrustning. Och de har ersatts av inlånade spelare och gratisspelare. Däribland unga lovande Harry Maguire från Hull, Sheyi Ojo från Liverpool, Leon ”två-klubbar-per-säsong” Clarke, Kim Bo-Kyung(omnämnd i Mackays sms som en ”asiatisk orm”), och allas våran Jack Daniels-halsande, olåst sportbils glömmande Jermaine Pennant. De har bara en spelare i laget som gjort fler än fem mål denna säsongen och det är James McClean som bara är bra när han gör mål/assist och vars mål mot Blackburn tidigare denna säsongen gjorde att jag bara fick 12 rätt på stryktipset.

Annars händer inte mycket i The Championship förutom att Bournemouth, Derby, Watford, och Middlesbrough alla ligger i delad ledning på 66 poäng. Alla spelar mestadels underhållande fotboll men likt många Championship-topplag genom tiderna tappar de poäng likt ingen av dem vill vinna ligan. Derby har varit något av en favorit men deras target man-målspruta Chris Martin är skadad och nu likaså hans ersättare Darren Bent. Har också lånat in ytterligare toppspelare likt Tom Ince.

Bournemouth är Eddie Howes Bournemouth, Watford har Deeney & Vydra igen som öser in mål, Middlesbrough har imponerande Aitor Karanka som manager och Grant Leadbitter spelar som en superhjälte.

Och på femte plats ligger Norwich med Alex Neil som jag inte alls trodde på för att han hade framgångar med en klubb där han var en ikon och truppen bestod av unga spelare medan Norwich mestadels är spelare med dyra Premier League löner som inte verkade passa ihop men sedan Neil tog över har de vunnit 9 av sina 12 matcher och gott om Ipswich.

Nottingham Forest sparkade Stuart Pearce efter de föll av playoff-kartan. Ersättaren Dougie Freedman ser ut att kanske kunna utmana om en playoff-plats. Millwall ligger som väntat under strecket, åtta poäng till säkerhet, och har sparkat Ian Holloway till slut.

:::

League 1

Den ostoppbara vinstmaskinen Bristol City leder ligan med tio poäng till godo på Preston som tillsammans med Swindon och Mk Dons har ett gap ner till Sheff Utd, Barnsley, Doncaster, och Peterborough trots att de sparkat Darren Ferguson och därmed gjort engelsk fotboll helt Ferguson-lös. Från Doncaster på sista playoffplatsen ner till 15e plats är det bara fyra poäng. Och tabellen är förstås rejält haltande vilket gör det svårt att urskilja lagen från varandra.

Allt som är tydligt är att Bristol City lär vinna ligan och Preston, Swindon, och Mk Dons lär sluta topp fyra i någon ordning. Bakom dem är det alltså tio lag som gör upp om två playoffplatser. Inget lag kommer vara ligans femte bästa lag utan det är bara de som råkar vara femte bäst efter 46 omgångar och ifall ligan fortsatt tio omgångar till hade de lika väl kunnat ligga på nedre halvan.

Även botten är väldigt jämn med fem lag inom tre poäng. Skulle Leyton Orient åka ur under det första året med Becchetti som ägare skulle han i efterhand bli den femte värsta ägaren på listan ovan.

:::

League 2

Burton har fortsatt ånga på med Jimmy Floyd Hasselbaink som manager. Tätt följda av Shrewsbury och Wycombe. På playoffplats finns Phil Browns Southend, nykomlingarna Luton ledda av John Still, Bury, och det restaurerade skeppsvraket Plymouth på sjunde plats.

Gladaste nyheten är att min personliga favorit Ryan Harley är tillbaka och dominerar på Exeters mittfält. Steget var för långt för honom till PL när han gick till Swansea innan de blev uppflyttade och sedan blev han ständigt felanvänd och utan självförtroende i diverse klubbar.

Delad trea i skytteligan är Jamie Cureton med 13 mål trots att han fyller 40 år i augusti och tack vare att L2 är hans alldeles eget Lazarus Pit.

Hartlepool ligger fortfarande väldigt sist och Tranmere är också under strecket.

————————————————

För en liten, liten uppdatering av hur det ser ut under Football League i Conference så leder Bristol Rovers i ovanligt bra fotbollsår för Bristol-lagen men bakom lurar Barnet i vassen tillsammans med Grimsby, Macclesfield, och Forest Green som fått ut 19 ligamål av Jon ”The Beast” Parkin antagligen tack vare en mer ekologisk kosthållning.

:::

Denna texten skulle publiseras förra månaden men min dator fungerade som att den hade Paul Jewell som manager och jag var därefter tvingad att leva nästan tre veckor i en dator-lös dystopia där jag bara kunde se fotboll på min iphone eller på pubar där du får konstiga blickar ifall du frågar om de kommer visa Brentford-matchen. Lär därför antagligen återkomma igen med det senaste om hur lätt man kan koppla Jordon Ibe till John Beck(en fornhistorisk Tony Pulis) och Eric Lichajs mustach-situation senare denna månaden.

/Peter A Linhem

Franska nerver fällde Chelsea

12 mars 2015 00.34, Peter Hyllman

Det tog stopp redan i åttondelsfinalen för Chelsea, och de som skulle bli det sista engelska laget kvar i Champions Leagues slutspel blev i själva verket det första engelska laget som åkte ut.

Om det kan inte sägas så värst mycket mer än att man verkligen måste berömma PSG, som gör en av de bättre insatser i alla fall jag har sett ett lag med tio spelare göra.

José Mourinho höll en lågmäld och reflekterande profil efter matchen. Han oroade sig över att spelarna helt enkelt inte hade klarat trycket och pressen, förväntningarna att de skulle vinna.

Och lite var det nog där skon klämde. Det kändes som att Chelsea redan, mer eller mindre omedvetet, hade räknat hem den här matchen. Laget hade låg energi och kom aldrig riktigt upp i nivå. Ett sladdrigt försvarsspel tydde på bristande koncentration och nerver.

Det kan självklart vara en jobbig situation att befinna sig i, att spela inför 40,000 hemmafans som alla förväntar sig vinst, inte mindre när motståndarna dessutom får en spelare utvisad. Om saker då inte går enligt plan är det lätt och mänskligt att det låser sig.

Återstår Premier League för Chelsea den här säsongen. Många kommer säkert vilja prata om ett misslyckande för dem, ett fiasko, och dra stora växlar kring lagets tillkortakommanden. Men Champions League är lite av-på och inget man ska dra så stora växlar av.

Skillnaden mellan succé och fiasko i Champions League är hårfin och föränderlig från år till år. En förlust visar inte på katastrof lika lite som en vinst visar på storhet. Inte minst för engelska lag kan det vara värt att påminna sig om att:

Säsongen innan Man Utd vann The Treble 1998-99 så åkte man nesligen ut mot ett grovt nederlagstippat Monaco i kvartsfinalen, för övrigt på just bortamål, och säsongen efter åkte man även då i kvartsfinalen mot Real Madrid.

Säsongen innan Liverpools mirakel i Istanbul så spelade Liverpool över huvud taget inte Champions League, och säsongen därefter åkte man oväntat redan i åttondelsfinalen mot Benfica.

Säsongen innan Chelsea för första gången triumferade i Champions League så åkte man i kvartsfinalen mot Man Utd, för att säsongen efter segern inte ens ta sig vidare från gruppspelet.

Lärdomen? – Det spelas Champions League nästa säsong också.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv