Peter Hyllmans Englandsblogg

LINHEM: Är Jaap Stam The Championships Pep Guardiola?

Barnetmanagern Martin Allen, fotbollsvärldens främsta galna nanny, extraknäckte som radiopratare i helgen där han hävdade, efter en övertygande 3-0-seger mot Burton, att Reading var det närmaste han sett ”ett [Football League-lag] spela som Barcelona eller Manchester City”. Är Jaap Stam The Championships Pep Guardiola?

Sedan tidigare har George Elek, fotbollsanalytiker för Squawka och co-host för den duktiga Football League-podden ”Not the Top 20”, jämfört Jaap Stams Reading med Louis Van Gaals Man Utd. I det senaste avsnittet av nämnda podcast pratar de också inledningsvis om Reading och deras vinst i helgen.

Jag vill följa upp med att säga att Reading enligt mig påminner starkt om Swansea under Paulo Sousa, och senare med Brendan Rodgers. Det vill säga ett kortpassningspelande lag med en stark defensiv identitet. Ett lag som i högre grad använder sitt bollinnehav för att kontrollera en match och inte för att komma till mängder av avslut. Vilket också förklarar varför de leder The Championship överlägset sett till bollinnehav. Mer statistik i slutet!

Men det som framför allt gjort att folk fått upp (läsglas)ögonen för Reading är att de tidigare smugit i övre-mittendelen av tabellen men nu ligger på tredje plats efter fyra raka segrar i ligaspelet. Och det kan inte bortförklaras med att de har en het anfallare som öser in mål eller någon spelare överhuvudtaget som lockat intresse från större klubbar. De är nästan samma lag som slutade på 17:e plats ifjol och rutinerade yttern Garath McCleary är deras bästa målskytt med sex mål på femton ligamatcher.

De har den gamla mittbacksgiganten Jaap Stam som manager och olikt Jaap Stams egna spelstil är laget typiskt holländskt. Lagets förfader är de olika youtube-klippen där Johan Cruyff förklarar dygderna i 3-4-3-formationen och på släktträffar är Steve McClarens Derby din systers pojkvän som försöker för hårt att passa in.

De senaste åren innan Stam kom till Reading spenderade han i Ajax och där träffade han också Readings nuvarande sportchef Brian Tevreden. Tillsammans har de gjort flera fina och framför allt billiga nyförvärv: Liam Moore har varit en lovande mitt-/högerback i Leicester i flera säsonger men var inte lika pålitlig eller gammal nog för Ranieris Leicester.

Roy Beerens och Joey van der Berg är två holländare som kanske inte har glänst men som kan spela på flera olika positioner och som Stam litar på. John Swift plockades från Chelseas lånarmé efter ha imponerat ifjol i Brentford och är nu Readings kreatör på mittfältet.

Det är förstås inte förvånande att hans Reading nästan uteslutande spelar 4-3-3. Mer förvånande är hur bra vissa spelare har passat in. Han har hjälpt Al-Habsi bli en bättre spelande målvakt, Liam Moore har fått det förtroende som ”spelande mittback” han aldrig fick i Leicester, Garath McCleary har fått frihet att spela mindre som en klassisk ytter och mer som den Ronaldo-wannabe han bör vara, och flera spelare har imponerat i flera olika roller. Det är Total Voetbal, you Berk!

Kanske mest imponerande, vilket Reading-bloggen Tilehurst End visualiserar, är att de också kan anpassa sig taktiskt till motstånd och sina egna skadebekymmer. Mot Burton i helgen var de utan sin naturliga nia Kermorgant, utan sin mest naturliga defensiva mittfältare/extra mittback i van der Berg, och utan sin främsta kreativa mittfältare John Swift ändrade Stam sin 4-3-3 till 3-5-2. Moore fick axla ett ännu större ansvar med bollen som en libero i stort sett, Roy Beerens fick en (speedad) trequartista-roll, och Garath McCleary fick spela på topp tillsammans med unge anfallaren Dominic Samuel som gjorde sitt första ligamål för Reading.

REQUIRED READING

Reading leder The Championship i bollinnehav med ett snitt på 59,3%, vilket är nästan tre procentenheter före Fulham. I en annan artikel som jämför Reading med Barca tar Martin Laurence upp det att Bournemouth 2014-15 med 56,4% är det enda laget de senaste tre säsongerna i The Championship som snittat över 55% bollinnehav över en hel säsong.

Delvis beror det på som Laurence nämner att lag i toppen av Championship, åtminstone de senaste säsongerna, är mer direkta. Burnley och Hull som topplag är mer Atletico Madrid, än Barcelona till exempel. Men det beror också på att Championship, som andradivision, saknar den etablerade eliten som de flesta högstadivisionen har.

Även lag som till stor del defineras av sitt spel utan bollen, Liverpool och Tottenham, har högt bollinnehav eftersom de är topplag som dominerar nästan alla sina matcher. I The Championship har det klart bästa laget Newcastle, som folk redan förhastat förklarat som ligasegrare, inte mer än 53%. The Championship har visserligen ett par riktiga bottenlag; Hi Rotherham, nice Jackett! Men ännu fler lag som ligger på nedre halvan men är övertygade att de bara är lite momentum från en playoff-push.

Över en hel säsong vore det väldigt imponerande statistik. Även om man förstås kan ifrågasätta det egenvärdet i bollinnehav så är det en annan sak när bollinnehavet är grunden i din spelstil. Det är också bara Barcelona, PSG, och Bayern München, i de stora ligorna, på senare år som över en hel säsong brukar snitta över eller på gränsen till 60%.

Antagligen är Readings uppflyttningschanser starkt kopplade till om de kan bibehålla spelövertaget över sina motståndare i kommande matcher eller om deras motståndare kan börja lyckas använda det emot dem som Leicester.

Vad som verkligen skiljer Reading från alla dessa stora bollinnehavselefanter är att Reading inte ligger i toppen av mer offensiv statistik. Reading (12,9) är bara tionde lag i skott per match, lika nära botten (10,1) som de är toppen (15,5). De är lika mediokra på att faktiskt träffa mål ofta, och vad det gäller ”skapade chanser” ligger de på nedre halvan.

Det är först efter tre raka segrar med sammanlagt 8-0 i målskillnad som de är ett lag på övre halvan sett till gjorda och insläppta mål, och ett lag poängmässigt i närheten av Brighton och Newcastle i tabellen. Det mest oroande är antagligen att Ben Mayhews ”effektivitetsgrafer” enbart bedömer Reading vara mer utav ett mittenlag som haft flyt/ohållbart tagit mer poäng än vad de borde ha gjort hittills.

Frågorna man får ställa sig är om Reading bara är ett mittenlag som framgångsrikt eller turligt närmat sig playoff-strecket tack vare en tydlig och framgångsrik spelstil? Eller ett lag på uppgång som först på de senaste matcherna lyckats leverera offensivt och som kommer utmana i toppen resten av säsongen?

Oavsett är det bättre än Readings senaste säsonger av att sluta på nedre halvan och oroa sig över nedflyttning för att lagets bästa spelare lämnar och ersätts av billigare alternativ.

ÖVRIGT

Newcastle har vunnit åtta raka ligamatcher, Dwight Gayle leder skytteligan med 13 mål på 13 matcher, Jonjo Shelvey och Matt Ritchie ligger i delad ledning i assistligan. Men det är inte klart än! Det är inte ens december, tabellen ljuger tills nyår! På andra sidan tabellen ligger Rotherham elva poäng ifrån säker mark, inte ens Kenny Jackett verkar kunna hålla dem på det torra.

Scunthorpe leder fortsatt League One och har vunnit sex raka ligamatcher. Framför allt leder fortfarande deras ytter Josh Morris skytteligan med 14 mål. Sheffield United ligger tvåa bakom dem med fyra raka vunna ligamatcher, som om de vore ett lag som inte alltid är favorittippat men ändå missar playoff-spelet. Deras hemvändare Billy Sharp är tvåa i skytteligan. Blades John Fleck, son till Norwich-legendaren Robert, leder assistligan.

Swindon har förlorat två raka ligamatcher sedan Timmy Sherwoods inledande bragdvinst.

Som uppföljning till min Grimsby-text vill jag nämna att de nu ligger sexa och Omar Bogle har börjat göra mål igen! Dock ligger han bakom John Akinde i skytteligan som gjort 15 av Barnets 24 ligamål. Det finns dock bara ett lag som har Darren Ferguson som manager i League Two och det Doncasterlaget har gjort flest mål av alla.

Carlisle ligger tvåa i tabellen och de galna nästan-skotska Carlislefansen älskar sin manager Keith Curle bortom all fattning. Varning för en förhastad tatuering.

Alberto Cavasin har fått sparken från Leyton Orient (22:a i League Two) efter mindre än två månader och åtta förluster på tio matcher i alla turneringar. De är Orients åttonde sparkade manager sedan Becchetti tog över 2013-14. Orient är också nu blott det andra Football League-laget någonsin som förlorat nio av sina tio första hemmamatcher, enligt BBC.

Managernytt: Steve ”utgången färskost fylld paprika” Evans är ny manager i Mansfield. Russell Slade har fått sparken som manager i Charlton och ersatts av Karl Robinson. David Flitcroft är sparkad av Bury, och Ian Holloway är tillbaka i QPR efter drygt tio år sen sist och tillbaka efter några mindre stolliga säsonger i The Championship.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fotbollens siste Captain Fantastic har tackat för sig och vi tackar honom!

Steven Gerrard har varit en ofrånkomlig del av Premier League och engelsk fotboll ända sedan fyrverkerierna exploderade för övergången från ett årtusende till nästa. När han avslutar sin karriär gör han det både som en av Premier Leagues absolut bästa spelare någonsin, och som eventuellt Liverpools störste spelare någonsin.

Andra kan skriva betydligt mer om de ögonblick av magi som Steven Gerrard gav oss och definierade både hans karriär och person. De engelska tidningarna är smockfulla av sina hyllningar den här dagen. Vi får höra om Englands match mot Tyskland i München, matchen mot Olympiakos, miraklet i Istanbul, Gerrardfinalen i FA-cupen 2006 med mycket mer.

Mitt bestående intryck av Steven Gerrard är däremot hans förmåga eller förbannelse, beroende på hur man ser på det, att gestaltas som symbol och mytologisk hjälte utöver som enbart spelare. Han var Captain Fantastic för Liverpool, en klubb präglad av messiaskomplex mer än kanske någon annan klubb, den siste av sitt slag inom den moderna fotbollen.

Hjältemyten är framträdande i engelsk fotbollshistoria. Varje stort lag har sin kapten och store ledare. Det är en hjältemyt som till och med har tagit sig serieform. Roy Race är helyllekaptenen som med sina hjältedåd räddar dagen åt sitt Melchester Rovers om och om igen. Kanske är Steven Gerrard spelaren som kommit närmast att göra fiktion till verklighet.

Det är samtidigt en hjältemyt som är hopplöst föråldrad. Fotbollen har utvecklats, professionaliserats och blivit alltmer kollektivt organiserad. Det starka laget besegrar alltid den store spelaren. Den sorgliga aspekten av Steven Gerrards karriär är hans position just i denna utvecklings vägskäl, en tragisk hjälte fången i ett kollektivt tillstånd av permanent otillräcklighet.

Där har självklart funnits triumfer och höjdpunkter längs vägen. Men Gerrards karriär definieras lika mycket av vad som aldrig uppnåddes. Desto tydligare i och med Liverpools anrika och ärofyllda historia. Steven Gerrard var ett strålande ljus i ett allt djupare mörker. En påminnelse om en bättre tid under en tid av förfall. Utkämpandes det långa nederlaget.

Liverpools besvär som klubb under Steven Gerrards tid i klubben gjorde den roll han tvingades bära tyngre, liksom ansvaret på hans axlar. Det är kanske inte någon tillfällighet att mytbildningen runt den fantastiske kaptenen blir mer intensiv i lågpresterande klubbar. Matt Le Tissier i Southampton, Bryan Robson i Man Utd, Alan Shearer i Newcastle är andra exempel.

Inget av detta är naturligtvis Steven Gerrards fel. Det är omgivningen som har tillskrivit honom den här roll genom åren. På så vis har Gerrard varit en produkt av de föreställningar som råder inom engelsk fotboll. Det är föreställningar som över tiden är omöjliga att leva upp till. Det magiska med Gerrards karriär är hur ofta han trots det har lyckats leva upp till dem.

Det är vad vi bör prata om när Steven Gerrard nu har meddelat att han slutar med fotbollen, snarare än att älta vad han aldrig fick uppnå och varför andra spelare därför är att betrakta som större eller bättre. Fotbollen lider av ett fundamentalt attributionsfel, där vi beundrar och belastar enskilda spelare alltför mycket för ett lags triumfer och tragedier.

Kanske kan den engelska fotbollens föreställning om Den Store Hjälten ta ett stort kliv närmare historiens skräphög, där den hör hemma, nu när fotbollens siste Captain Fantastic har tackat för sig.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Ett fiasko i Europa League vore en pest på Man Utds hus

En helt okej vecka för England men en kass vecka för London. Så kan vi kanske hittills sammanfatta den europeiska cupveckan för de inblandade engelska klubblagen. Leicester blev klara gruppsegrare och Man City blev klara för slutspel. Samtidigt passade Tottenham på att åka ur Champions League och Arsenal såg till att spela bort gruppsegern.

Om den tendensen håller i sig så borde det så klart båda gott i Europa League för de engelska klubbarna där, från Manchester och Southampton. För Southampton ser det ljust ut med slutspelschansen, och de kan i praktiken säkra avancemang ikväll genom att vinna mot Sparta Prag. Men även en förlust skulle fortfarande ge dem matchboll i sista omgången.

Det ser inte riktigt lika ljust ut för Man Utd, även om chanserna fortfarande måste bedömas som goda. Men det är definitivt press på Man Utd inför kvällens match mot Feyenoord på Old Trafford. Förlust för Man Utd och de är utslagna ur Europa League, om inte Fenerbahce samtidigt ser till att snubbla på sig själva hemma mot Zorya.

Den pressen känner förmodligen också UEFA av. De har gjort en stor sak den här säsongen av att marknadsföra Europa League med att Man Utd deltar i turneringen. Det vore ett hårt slag för UEFA om inte Man Utd är med i turneringen under våren. Här är det naturligtvis fritt fram för vilken som helst cyniker att börja smida dolkstötslegender.

Annars är det lite halvskumma förutsättningar för Man Utd. Vinst ikväll och det räcker med oavgjort borta i sista omgången för att vara säker på slutspel, gruppseger vid vinst med två mål. Oavgjort ikväll och Man Utd måste å andra sidan vinna borta mot Zorya i sista omgången för att gå vidare till slutspel, då som grupptvåa.

Samtliga scenarier utgår från att Fenerbahce vinner ikväll. Lättast för Man Utd vore så klart att vinna båda matcherna. Då är man garanterat vidare till slutspel, som gruppsegrare om inte Fenerbahce samtidigt vinner borta mot Feyenoord i sista omgången. Det kan faktiskt räcka med vinst ikväll, även vid förlust i sista omgången, men då får inte Feyenoord vinna mot Fenerbahce.

Men att vinna på beställning i Europa League är lättare sagt än gjort. Och är det något Man Utd dessutom har upptäckt den senaste månaden så är det att det är lättare sagt än gjort att vinna hemma på Old Trafford på beställning. Laget har tappat tre matcher och sex poäng under den tiden, och det har till och med börjat mullras om otur runt Old Trafford och Man Utd.

Vilket snarare leder tanken till Eric Cantonas gamla stryktipsreklam där han klart och tydligt deklarerar att tur inte har något med saken att göra. En betydligt mer produktiv inställning. Tur skapar man. Det är inte otur att inte lyckas stänga matcher man dominerar på hemmaplan för att sedan släppa in ett kvitteringsmål. Det är oskicklighet i någon form.

Just sådan oskicklighet för övrigt som Man Utd visade upp i sitt första möte med Feyenoord den här säsongen. I den allra första omgången av Europa League. Även i den matchen körde Man Utd fast i ett mycket välorganiserat försvarsspel från Feyenoords sida, för att sedan visa sig alldeles för sårbara i sitt eget försvarsspel.

Sådan oskicklighet har inte Man Utd råd med i den här matchen. Förvisso har Man Utds spel börjat se bättre och bättre ut under den senaste månaden, definitivt betydligt bättre än vad som var fallet i mitten av september. Men det gäller samtidigt för Man Utd att visa upp samma skärpa i Europa League som de gjort i ligaspelet. Annars vinner inte Man Utd mot Feyenoord.

Och förlorar Man Utd mot Feyenoord så är de alltså med största sannolikhet utslagna ur Europa League. Vilket onekligen vore ett fiasko utav närmast episka proportioner, för både Man Utd och för UEFA. Man Utds och José Mourinhos inställning till Europa League har så klart varit ett frågetecken från start. Ikväll är det dock för första gången skarpt läge för den frågeställningen.

Det finns en något kokett föreställning om hur Europa League borde vara betydelsefullt för engelska klubbar. Och jag håller helt med om att det borde vara på det viset. Men det är inte på det viset, och varenda människa vet det, även om vissa spelar ovetande. Och det är inte särskilt givande att låta hur man tycker att något borde vara, dölja hur detta något faktiskt är.

Nu tror jag Man Utd kommer göra allt vad som står i sin makt för att ta sig till slutspel. Inte för att jag tror att José Mourinho hyser någon större kärlek till Europa League. Utan just för att jag tror att de absolut vill undvika den väldiga fiaskostämpel som skulle komma att belasta dem om de misslyckades, allra helst som laget under Mourinho precis har börjat visa tecken på framsteg.

Problemet med detta är dock detta. Att värdet med Europa League för dem alltså ligger mer i att undvika det negativa i att inte längre vara med, snarare än det positiva i att faktiskt vara med. Uttryckt annorlunda är Europa League en turnering i vilken Man Utd egentligen inte har något att vinna, men däremot allt att förlora. Det är ingen bra grund att stå på mentalt.

Men kanske är detta också en situation Man Utd och José Mourinho har lyckats skapa åt sig själva. Genom ett cyniskt förhållningssätt, vissa skulle till och med säga ett direkt negativt förhållningssätt, till Europa League. Vad som kunde vara en möjlighet görs till en belastning. Mourinho har ifrågasatts som taktiker under senare år, men har åren även sprungit förbi honom som psykolog?

Föreställningen bakom frågeställningen är att den moderne managern är mer positiv och har karaktären av glädjespridare än vad Mourinho framstår som. För den moderne managern – här nämns så klart Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Antonio Conte, Diego Simeone med flera som exempel – vore det bara skitkul att få spela fotboll och oj vilken utmaning med Europa League!

Men för att föreställningen ska gälla måste vi hålla det för rimligt att Guardiola, Klopp, Conte med flera faktiskt skulle ha ett sådant förhållningssätt till Europa League, och prioriteringen gentemot ligaspelet. Men är det rimligt? Attityden att det är ”skitkul med matcher” är i alla fall inget vi har sett i Guardiolas och Klopps inställning till det inhemska cupspelet.

Med den utgångspunkten blir alltså frågeställningen följande: Tror vi att Man City, Chelsea, Liverpool, Arsenal med flera, om de befann sig i exakt samma position som Man Utd nu gör, med allt fortfarande ståendes på spel i ligaspelet, faktiskt skulle förhålla sig till Europa League och agera på ett fundamentalt annorlunda sätt än vad Man Utd nu har gjort?

Om svaret är ja, så är det ett problem som är specifikt för Man Utd och i det här fallet en brist i José Mourinhos ledarskap. Om svaret är nej, det vill säga andra klubbar och managers skulle inte agera annorlunda, så är det snarare att betraktas som ett fel med Europa League och som ett kollektivt systemfel i de engelska klubbarnas incitamentsstruktur.

Det är en incitamentsstruktur som med tiden har gjort det alltmer okej för engelska klubbar att förlora fotbollsmatcher. Om det så är i Ligacupen, FA-cupen, Europa League, eller i vissa fall till och med i Champions League. Men det är inte okej. Det är aldrig okej! Normalisering är ett frekvent ord i dessa dagar, här har vi den engelska fotbollens motsvarighet.

Åker Man Utd ur Europa League i gruppspelet vore det ett gigantiskt fiasko, en pest på deras hus. Det är inte okej. Det är inte ”bra för ligaspelet” eller vilken som helst annan rationalisering som är så populär i dessa dagar. Den klubb som tänker på det viset är redan förlorare. Den har möjligen bara inte riktigt fattat det själv ännu.

En sann storklubb lyckas inte alltid vinna. Men den försöker alltid vinna. Det är ett manifest som José Mourinho blandade in i cementen i Chelsea för tolv år sedan, med stor framgång. Hans jobb är att göra detsamma i Man Utd med en spelartrupp som under tre års tid har tappat många viktiga karaktärer, tagit in ett flertal tveksamma karaktärer, samt utvecklat en dysfunktionell lagkultur.

Den tredje punkten således i José Mourinhos arbetsbeskrivning, vid sidan av taktiker och psykolog – arkitekt!

Peter Hyllman
0 kommentarer

”Arsenal, c’est moi!”

Givet det antal år Arsene Wenger har varit manager för en storklubb som Arsenal så är hans facit i Champions League som bäst medelmåttigt. Där finns naturligtvis den olyckliga omständigheten att det är en turnering han aldrig har lyckats vinna. Värre än så är kanske att han så väldigt sällan har varit ens i närheten av att vinna Champions League.

Det brukar lyftas fram till Arsene Wengers fördel hans starka facit i att alltid kvalificera sig till Champions League, och hans mångåriga facit av att lyckas ta Arsenal till slutspel. Vackert så kan tyckas. Men i andra änden går det också att konstatera att under 18 säsonger har Wenger tolv gånger misslyckats med att ta sig till kvartsfinal, och vid bara två tillfällen tagit sig längre än kvartsfinal.

Med ett så magert facit i Champions League kan det så klart framstå lite bakvänt att placera ett så stort värde i att kvalificera sig för Champions League som Arsene Wenger har gjort de senaste tio åren. Men det vore att missa den större bilden eftersom Champions League har varit och alltjämt är hans på samma gång kanske största besatthet och besvikelse.

Det är en turnering Arsene Wenger verkligen vill vinna. Dels för att det är en titel han trots en lång karriär saknar. Dels för att en Champions League-titel onekligen skulle verifiera Arsenals status som europeisk storklubb. Där har funnits flera tillfällen genom åren. Finalen 2006 så klart. Men inte minst säsongen 2003-04 måste ha känts som en särskilt tung förlust.

Det är annars något ironiskt att de gånger Arsenal faktiskt har gått längst i Champions League så har det inte varit med något av de lag som normalt sett räknas till Arsene Wengers bästa. Visst fanns många bra spelare kvar 2006 men det var ett lag på nedgång. 2009 hade Arsenal ett mycket skickligt fotbollslag men utan riktigt samma hårdhet som tidigare upplagor.

Här finns däremot något positivt. Det känns nämligen uppenbart att det inte är nödvändigt för Arsenal att ha sitt bästa lag någonsin för att verkligen kunna ta sig riktigt långt i Champions League. Kunde Arsenal ta sig till final 2006 och till semifinal 2009 så finns naturligtvis inga ytterligare begränsningar för Arsenal i Champions League 2016.

Och det är ju med den utgångspunkten som kvällens match på Emirates mot PSG betyder så mycket både för Arsenal och Arsene Wenger. Arsenal har ofta varit sina egna värsta fiender i Champions League. En vinst mot PSG betyder dock att gruppsegern därmed skulle vara säkrad. En seger mot PSG bör också vara en skön bekräftelse för Arsenal inför ett kommande slutspel.

Nu finns där så klart en och annan cyniker som tar för givet att även om Arsenal skulle lyckas komma etta i gruppen så kommer de ändå att ställas mot till exempel Real Madrid eller Bayern München i åttondelsfinal. Inte för att Arsenal vore utan chans mot någon av dem. Men slutsatsen vore då frestande att det i det här läget spelar mindre roll att sluta etta eller tvåa i gruppen.

Den slutsatsen vore felaktig. Under de senaste sex säsongerna har 36 av 48 lag som slutat tvåa i sina grupper blivit utslagna redan i åttondelsfinal. Under samma period har endast två lag som slutat tvåa i sina grupper lyckats ta sig till semifinal eller final. Det har blivit betydligt viktigare än förut att vinna gruppen för ett lag som vill gå långt i Champions League.

Den stora skiljelinjen i det avseendet är åttondelsfinalerna. De lag som väl tar sig vidare till kvartsfinal lottas ändå fritt mot varandra. Men i åttondelsfinalerna spelar placeringen i gruppen faktiskt en konkret roll. Att vinna gruppen betyder att laget får spela returmötet i åttondelsfinalen på hemmaplan. Något som är guld värt i Champions League.

Koncentrationen av finansiella resurser och spelare hos de allra största klubbarna har gjort det allt vanligare att de utan några större problem också slutar etta i sina respektive grupper. Arsenal har dock varit en klubb som normalt sett har varit toppseedade under den här perioden men ändå tenderat att sluta tvåa i sina grupper. För vilket de betalat ett högt pris.

Kvällens match mot PSG handlar för Arsenal och för Arsene Wenger om att skapa sig själva ett gynnsamt läge inför åttondelsfinalen. Men framför allt handlar kanske matchen om att återfå känslan runt klubben och i laget att de i avgörande europeiska cupmatcher faktiskt har kvaliteten att besegra de europeiska superklubbarna.

Att Arsenal faktiskt är en av dessa engelska och europeiska superklubbar. Och inte bara en klubb som låter sig nöja med att delta ett tag, för att sedan kliva åt sidan och titta på när de stora pojkarna gör upp om medaljerna. Något som har tillåtits bli acceptabel standard för Arsenal under Arsene Wengers senaste tio år i klubben. Dags att återvända till utgångspunkten.

Det som var själva rättfärdigandet för att lämna Highbury och bygga den nya, större arenan. Att Arsenal ska vara en av dessa engelska och europeiska superklubbar. Det är det Arsenal som Arsene Wenger vill lämna ifrån sig när han slutar som manager. Det är det arvet han vill lämna efter sig efter drygt två årtionden i Arsenal.

En seger mot PSG vore ett litet steg den här säsongen, men ett jättekliv närmare ett sådant arv. Ett stort steg närmare den perfekta slutsatsen för Arsene Wengers tid i Arsenal: ”Arsenal, c’est moi!”

Peter Hyllman
0 kommentarer

Tottenhams fiasko i Champions League är Mauricio Pochettinos första bakslag

Om Tottenham hade varit ett spanskt klubblag så hade de nu så klart kunnat glädja sig åt över att inte ha blivit utslagna ur europeiskt cupspel trots att de precis har blivit utslagna ur europeiskt cupspel. Men nu är inte det riktigt ett relevant resonemang för engelska klubblag i Champions League eller europeiskt cupspel.

Tottenham var piskade att vinna mot Monaco. De förlorade. Vilket betyder att Tottenham är utslagna ur Champions League redan i gruppspelet, redan efter fem matcher, efter att ha vunnit en enda, förlorat tre, och endast lyckats göra tre mål på dessa matcher. Besvikelsen är naturligtvis stor, och misslyckandet är monumentalt.

Känslan av misslyckande minskar inte av att Tottenham har väntat i fem år på den här chansen att få spela Champions League. Men det känns som om chansen till stor del har kastats bort. Tottenham i Champions League har varit mer eller mindre oigenkännbart från det Tottenham vi varje vecka ser i Premier League. Laget har inte gjort sig självt rättvisa.

Vad ville Tottenham är det bestående frågetecknet från kvällens match mot Monaco. Men i det större perspektivet är det också det bestående intrycket från Tottenhams deltagande i Champions League den här säsongen: Vad vill egentligen Tottenham?

Man bör för rättvisans skull påpeka att Tottenham har haft en mäktig otur med skador på helt fel spelare vid helt fel tillfälle under säsongen. Harry Kane, Erik Lamela, Toby Alderweireld – det är inte vilka spelare som helst. Det går inte att komma ifrån att det har påverkat Tottenham, både i ligaspelet och i Champions League.

Men det räcker inte för att förklara den enorma disparitet vi har sett mellan Tottenhams prestationer i ligan och i Europa. Tottenhams kanske allra största styrka har de senaste säsongerna varit lagets organisation, både defensivt men också i det offensiva presspelet. Presspelet i Champions League har varit obefintligt och defensiven en hönsgård.

Det kan pratas om att Tottenham verkar ha lidit av en form av scenskräck i Champions League. På något sätt har lagets ungdomlighet och brist på rutin i sådana här sammanhang gjorts mycket tydligt. Dele Alli har varit en belastning för lagets säkerhet snarare än en tillgång. Flera andra spelare har regresserat i sina prestationer.

Minst lika betydelsefullt har kanske bristen på rutin varit vid sidan av linjen. Det glöms kanske lätt bort att det här också är Mauricio Pochettinos allra första säsong som manager i Champions League. Och det har på något sätt märkts, för det har varit ett antal minst sagt märkliga beslut längs vägen.

Det var exempelvis ingen hemlighet på förhand att Tottenham var piskade att vinna den här matchen. Det är märkligt att se fram så länge mot att få spela i Champions League men då välja att vila viktiga spelare i avgörande matcher. När ungdom och orutin tydligt drabbar laget negativt gör man ont värre av att bänka erfarna spelare som Jan Vertonghen och Christian Eriksen.

Visst, det är nödvändigt att vila spelare under en säsong. Men vore Vertonghen unfit för att spela mot Chelsea om fyra dagar om han spelade ikväll? Nej, naturligtvis inte. Hade Vertonghen varit en väldigt viktig tillgång i ett ytterst oorganiserat Tottenhamförsvar ikväll trots att han spelade en match mot West Ham för tre dagar sedan? Ja, naturligtvis.

Och visst kan man förstå att ligaspelet är viktigt för Tottenham, och det är ingen lätt match de har framför sig. Men utgångspunkten är och var samtidigt mycket enkel. Det var vinna eller försvinna i Champions League ikväll. Samtidigt som, även om en förlust mot Chelsea på lördag självklart vore negativ, så tar den inte död på Tottenhams fortsatta chanser i ligaspelet.

Mauricio Pochettinos tid i Tottenham har så här långt enbart präglats av framgång och framsteg. Men kvällens klena uttåg ur Champions League, misslyckandet att ta sig till slutspel, måste betraktas som hans allra första riktiga bakslag som manager i Tottenham. Hans förmåga att balansera och prioritera spelartruppen och spelschemat måste konstruktivt ifrågasättas.

Det där kan man så klart betrakta som en inlärningsfråga. Utmaningen för Tottenham i Premier League är självklart att det inte alls finns någon garanti för att Mauricio Pochettino och Tottenham tillsammans kommer få fler möjligheter att visa att de har lyckats lära sig något av den här säsongens misslyckande.

Det gäller att göra det bästa av chansen när den kommer. Och det måste gräma Tottenham mer än kanske något annat just nu. Känslan av att inte på något sätt ha gjort det bästa av den här chansen i Champions League. Att inte ha gjort sig själva rättvisa.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Tottenham måste skaka av sig scenskräcken och vinna mot Monaco

Det här var säsongen som Tottenham har väntat så länge på. Tottenham har ägnat de senaste fem åren åt att återigen få chansen i Champions League. Och förra säsongen lyckades de äntligen. Englands under långa stunder bästa fotbollslag förra säsongen skulle äntligen få möjligheten att visa sina framsteg också på den europeiska scenen.

Nu är Champions League-säsongen på god väg att ta slut innan den knappt ens hunnit med att börja. Tottenhams spelare befann sig ute på den stora scenen under de starka strålkastarna och drabbades av akut scenskräck. Ett lag vars stora styrka är samspelet förstod inte längre varandra på planen. Enskilda spelare som gjort stora framsteg regresserade åratal av utveckling.

Hugo Lloris har gett ett osäkert intryck i målet. Kyle Walker har svarat för okaraktäristiskt skakiga insatser. Försvaret som helhet har uppvisat en anmärkningsvärd naivitet. Dele Alli har drällt med bollen. Christian Eriksen, normalt sett en intelligent spelare, fattar dumma beslut. Vincent Janssen har inte varit någon frestelse. Mauricio Pochettinos märkliga byten.

Att förlora är en sak, det tillhör sporten. Det finns dock inget mer frustrerande att förlora utan att lyckas göra sig själva rättvisa. Det måste vara en frustration som Tottenham känner för närvarande. För ikväll kan det nämligen ta slut, det de har väntat på och arbetat för i fem år. Allt annat än vinst mot Monaco ikväll och Champions League-äventyret är med all sannolikhet över.

Den stora scenen har inte enbart visat sig vara Champions League, den har i minst lika stor utsträckning visat sig vara Wembley. Det är där Tottenham har spelat sina matcher i Champions League, med anledning av arenabygget intill White Hart Lane. Tottenhams Wembleyfacit är bedrövligt och de har lyckats förlora båda sina hemmamatcher.

Kanske ska vi därför inte betrakta bortaplan som någon nödvändig nackdel för Tottenham ikväll. Kanske är det så att bortaplan eliminerar någon av den scenskräck som paralyserat Tottenham på Wembley. På bortaplan har de hittills inte förlorat i Champions League. Ikväll räcker det dock inte med att inte förlora, ikväll måste Tottenham vinna.

Att vinna fotbollsmatcher har dock inte varit Tottenhams specialitet på senare tid. Sedan vinsten mot Man City i början av oktober gick de sju matcher i rad utan att vinna en enda match. Det var på god väg att bli en åttonde match i lördags när West Ham ledde med 2-1 i 89:e minuten. Men då, plötsligt, föll allt på plats under tre-fyra turbulenta minuter på White Hart Lane.

Kan den dramatiska vändningen och vinsten mot West Ham hjälpa Tottenham mot Monaco ikväll? De måste vinna matchen, nu vet de rent mentalt igen att de kan vinna fotbollsmatcher. Det betyder mycket. Viktiga spelare som har varit skadade för Tottenham börjar återvända. En seger i slutminuterna ger laget energi, självförtroende och glädje.

Det bör hjälpa Tottenham utifrån vad som ändå är förhållandevis enkla förutsättningar. Vinner Tottenham mot Monaco så har de själva matchboll och upplägg att ta sig till slutspel. Wembley må vara ett spöke för Tottenham men i en helt avgörande match mot CSKA Moskva på Wembley måste Tottenham anses vara storfavoriter att vinna.

I så fall tar sig Tottenham till slutspel. Men hur ska vi beskriva och betrakta Tottenhams säsong om de inte vinner mot Monaco och därmed i praktiken är utslagna ur Champions League? Det vore naturligtvis ett monumentalt misslyckande, en halv säsong åt helvete. Tottenham är inte Sevilla, Europa League ses som en belastning, inte som någon titel värd beundran.

Vart tar Tottenhams säsong vägen efter ett sådant misslyckande? Den fromma förhoppningen vore så klart att det skulle vara till hjälp för Tottenham i den hårda ligakonkurrensen, att de liksom Chelsea och Liverpool skulle kunna skörda frukterna av att kunna koncentrera sig mer på ligaspelet. Verkligheten riskerar dock bli en annan.

Den mentala knäcken, och de frågetecken som skulle bli den ofrånkomliga konsekvensen av ett Champions League-uttåg, för Tottenham skulle bli väldigt svår att återhämta sig från. Det kan ha varit så att Tottenhams deltagande i Champions League tyngde ned dem i ligaspelet. Jag tror däremot inte att frånvaro av Champions League-spel skulle göra ligalivet lättare för dem.

Samtidigt som Tottenham fortsätter spela för sin fortsatta existens i Champions League, och möjligen för hela sin säsong, spelar Leicester för att vinna sin grupp. Vinst hemma mot Club Brügge ikväll samtidigt som Porto inte vinner borta mot Köpenhamn, och gruppsegern är säkrad. Leicesters debut i Champions League går alltså bättre än Tottenhams återkomst.

Leicester har å andra sidan haft fördelen att kunna spela Champions League utan att behöva koncentrera sig på ligaspelet.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Burnley dansar med drakar

Egentligen borde det inte finnas något utrymme för en klubb som Burnley i Premier League. Inte bara råkar det vara en i sammanhanget förhållandevis liten klubb med synnerligen blygsamma resurser. I samma närområde som Burnley hittar vi dessutom fyra av den engelska fotbollens giganter i Man Utd, Liverpool, Man City och Everton.

Ändå spelar Burnley i Premier League på samma villkor som dem. Det vore, för att göra en slags liknelse, som om en helt vanlig svensk gädda skulle försöka nafsa på ett knölvalskadaver samtidigt som fyra vithajar av ungefär samma proportion och aggression som i filmen festade loss på samma kadaver. Med andra ord, förenat med livsfara.

Ändå lyckas inte Burnley bara hävda sig i Premier League, utan till och med nypa en och annan skalp i denna regionala konkurrens. De har redan plockat 14 poäng den här säsongen. De har besegrat både Liverpool och Everton hemma på Turf Moor. En hypotetisk interntabell mellan de fem inblandade klubbarna skulle fantastiskt nog så här långt ha Burnley som etta.

Det här skulle man så klart kunna avfärda som tillfälligheter. Men nu råkar jag ha en särskilt svag punkt för klubbar som agerar genomtänkt och strategiskt smart utifrån sina egna förutsättningar. Och Burnley är ett alldeles utmärkt exempel på en klubb som gör just det. Konsekvensen är att de har lyckats förvandla närheten till fyra mastodonter till en fördel.

De fyra stora vithajarna må så klart festa på sitt kadaver. Men det flyter alltid iväg små köttbitar till dem runt omkring. De fyra storklubbarna dammsuger så klart marknaden och fyller sina akademier med flera av landets mest lovande spelare, ofta lokala spelare dessutom. Men det finns naturligtvis inte en chans att alla dessa spelare kommer få en plats i deras a-lag.

Där har Burnley hittat sitt jaktområde. De sopar det bästa av resterna. De kan erbjuda Premier League-fotboll eller hög The Championship-fotboll. De kan erbjuda spelarna möjligheten att bo kvar där de bor. Och det är självklart inga dåliga spelare de kan erbjuda detta till, det finns trots allt en anledning att de rekryterades av storklubbarna till att börja med.

Men mer än så. De kan få tag i spelare med attityd. Spelare som känner sig dissade, kanske känner att de aldrig riktigt fick chansen att visa vad de kunde i någon av storklubbarna, och som drivs av revanschbegär och en vilja att bevisa sig i Premier League. Samtidigt är det naturligtvis spelare med en förstklassig fotbollsutbildning i bagaget.

Alex Ferguson berättar om hur han en gång under 1990-talet rådgjorde med en känd psykolog om hur han skulle få sitt lag som då var det bästa laget i England att behålla hungern och fortsätta vara det. Agera och spela som om ni var det näst bästa laget! – blev svaret. Burnley befinner sig måhända vid en annan punkt längs den skalan, men de tillämpar samma tänkesätt.

Vi har sett samma sociala sammansättning av en spelartrupp få maximal utdelning redan förra säsongen i Leicester. Att nå de höjderna är naturligtvis väldigt osannolikt, men Burnley har ändå dragit samma slags nytta om än i något mer normal utsträckning. Framför allt defensivt har Burnley byggt en stomme runt sådana spelare.

Tom Heaton var länge tredjemålvakt i Man Utd, och har så här långt visat i Burnley att han nog hade kunnat vara mer än så. Michael Keane var länge en jättetalang i Man Utd som givet sin nuvarande mittbackssituation nog redan ångrar att de släppte honom. Ben Mee tog aldrig klivet upp i Man City och Jon Flanagan, på lån från Liverpool, spelar troligtvis snart permanent i Burnley.

Burnley tillämpar samma typ av hungerprincip i övriga värvningar. Oftast handlar det om etablerade spelare i Football League som vill visa att de duger till i Premier League. Stephen Ward, George Boyd, Michael Kightly, Dean Marney, Scott Arfield, Andre Gray, Sam Vokes och Ashley Barnes känns som tydliga exempel på just detta.

Spelare med attityd och spelare som gärna slåss med världen. Givet den arbetsbeskrivningen är det kanske inte så konstigt att Joey Barton såg ut att trivas så bra i Burnley förra säsongen. Kanske ska vi heller inte bli förvånade om Barton gör en återkomst i januari. Steven Defour känns som en spelare med attityd som så att säga tar sista chansen i en stor liga.

Tillsammans bildar dessa ett lag som blir väldigt jobbigt att möta. Inte för att de försöker spela någon bländande fotboll nödvändigtvis, utan för att de jobbar stenhårt och för att det är smutsigt och gör ont att möta dem. Det här är inte Premier Leagues glitsiga framsida. Det är rutan bakom köket klockan tre på eftermiddagen och den som inte slåss är en råtta.

Möter man större och starkare motståndare måste man vara smartare och ettrigare för att kunna vinna. Alldeles för många engelska klubbar faller på att de försöker vara något de inte är eller har förutsättningar att vara. Burnley vet precis vilka de är, vad de kan, och de försöker inte vara eller göra något annat. Självinsikt på klubbnivå, en tillgång som inte syns i balansräkningen.

Det pratas så ofta om betydelsen av identitet i fotboll utan att det egentligen betyder något mer än att alla förväntas vara helt olika fast på exakt samma sätt. Burnley försöker inte efterlikna några andra. Tvärtom försöker Burnley snarare formulera sin egen identitet som ett slags motsatsförhållande till den moderna fotbollens stora modehus.

Det är inte modernt, det är inte intellektuellt, det är inte estetiskt, det kommer inte vinna några priser för skönhet och god smak, det är inte alltid populärt eller uppskattat. Men det är smart, och det är effektivt. Tony Pulis och Sean Dyche har säkert ett och annat att prata om efter kvällens match mellan West Brom och Burnley.

Burnley har dock något som Tony Pulis lag aldrig riktigt har haft. Burnley har charm.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #12: Blått i topp igen i Premier League

veckans-lag

Avbytarbänken:
Petr Cech, Arsenal
Jordi Amat, Swansea
Antonio Valencia, Man Utd
Harry Winks, Tottenham
Jack Wilshere, Bournemouth
Nordin Amrabat, Watford
Jermain Defoe, Sunderland

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Tottenham. Sju raka matcher utan seger sedan Tottenham vann mot Man City i början av oktober. Det var laget som inte längre såg ut att kunna vinna och som inte såg ut att göra det den här gången heller. Två underlägen i matchen som fortfarande stod 1-2 när den tickade in mot slutminuten. Därefter dramatik och kalabalik när Tottenham vände hotande förlust till seger och tre poäng. En vinst som kan vända säsongen för Tottenham.

Sunderland. The mother of all six-pointers. En match som Sunderland helt enkelt var tvingade att vinna, på hemmaplan mot ett Hull som Sunderland måste lämna bakom sig i tabellen om de ska ha någon som helst realistisk chans att hålla sig kvar. Det började nervöst men sedan Jermain Defoe tagit tag i matchen och gjort sitt 150:e ligamål så tog matchen rätt riktning för Sunderland, som vinner sin andra raka match.

Man City. På pappret en tuff bortamatch även om Crystal Palace verkar vara inne i en av sina stundtals svårförklarliga förlustsviter, med fyra raka förluster inför den här matchen. Den stora överraskningen var dock Yaya Touré som var tillbaka i startelvan och som onekligen gjorde en comeback värd att pratas om under lång tid. Vi får se vad, om något, det bär i skötet för framtiden, men för Man City innebar det tre poäng samtidigt som flera konkurrenter tappade poäng.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Leicester. Det var 1938 när de regerande mästarna, i det fallet Man City, senast åkte ur direkt säsongen därefter. Säsongen därpå var det världskrig. Något man skulle kunna tro aldrig kommer kunna hända igen så klart. Samtidigt som vi tror det så har vi då Leicester i Premier League, och Donald Trump har precis valts till president i USA. Dags att börja hamstra konserver och sopa rent i skyddsrummen. Och börja skriva Leicesters eulogi.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Eddie Howe. Mycket imponerande seger för Bournemouth borta mot Stoke, med mersmak dessutom. Andra säsongen spåddes bli svår för Bournemouth men det verkar istället som om Howe har lyckats få laget att istället att ta ett steg till i utvecklingen. Viktigt med avståndet ned till nedflyttningsstrecket.

OMGÅNGENS MÅL

Yaya Touré, Man City 1-0, Crystal Palace (b). Skickligt genomfört mål mot lågt liggande Crystal Palace-försvar. Det fanns inte mycket utrymme att spela på i Crystal Palaces straffområde men Yaya Touré förmådde på ett snabbt och smart sätt, desto mer imponerande givet att han inte har spelat match på länge, hitta de ytor som ändå fanns. Inget våldsamt spektakulärt mål men skönheten sitter i detaljerna.

:::

TRE PUNKTER

Dirty Harry. Uh huh, I know what you’re thinking. Did he fire three shots or only two? Well, to tell you the truth, in all this excitement I kinda lost track myself. Som om det inte var nog med en Harry som är one of their own så har Tottenham helt plötsligt två Harry. Winks gjorde igår sin ligadebut från start och målade. Two of their own. Måste också vara en fantastisk känsla göra sitt debutmål i en match som man också vinner på det sättet. Efter målet sprang Winks rakt i famnen på Mauricio Pochettino, som med sitt fortsatt strålande arbete med unga spelare ställer följande fråga till sina konkurrenter: Do you feel lucky?!

Light in the Dark. Ironiskt nog så försattes Stadium of Light i mörker under en knapp kvart av gårdagens match sedan ljussystemet pajat. Ljuset kom dock strax tillbaka, både bokstavligt och bildligt. Ljuset i Sunderlands mörker är ett nykomponerat anfallspar. Jermain Defoe fortsätter göra mål och gjorde alltså sitt 150:e Premier League-mål igår, en imponerande bedrift. Och bredvid honom har Victor Anichebe återfunnit målformen, och rättfärdigat David Moyes beslut att inför säsongen värva honom för andra gången.

Chelsea. Sex raka segrar utan att släppa in ett enda mål. Livet leker för närvarande för Chelsea och för Antonio Conte som i och med segern borta mot Middlesbrough hoppar hela vägen upp i tabelltoppen. Det är värt att påminna än en gång om likheterna mellan Chelsea den här säsongen och Leicester förra säsongen. Magin verkar inte riktigt finnas kvar i Leicester den här säsongen, men Leicesters magi lever fortfarande kvar i Premier League den här säsongen, om än i ett annat blått lag.

:::

FÖR ÖVRIGT

Spelare blir bättre av sex menar Pep Guardiola. Låter som spännande träningar i Man City.

Hur blir man en mittbacksstjärna i Premier League? Man spelar bredvid José Fonte!

Säkerhetsskäl, jaddajadda… Pinsamhet att spelare blir varnade för att fira mål tillsammans med fansen.

21 november, 2015: Leicester är etta och Chelsea på 15:e plats. 21 november, 2016: Chelsea är etta och Leicester på 14:e plats.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Garry Monk har gjutit olja på Leeds vågor

Den här säsongen var tre matcher gammal när de första rubrikerna började hävda att Garry Monk var på väg att få sparken från Leeds, som då hade lyckats samla på sig en poäng. Vilket hade kunnat vara ganska lustigt om det inte vore för att det hela, givet att det var just Leeds, framstod som inte bara möjligt utan till och med sannolikt.

Leeds har varit ett pågående cirkusnummer ända sedan Massimo Cellino för två år sedan köpte klubben. Manager efter manager har fått sparken, av det ena skälet mer löjeväckande än det andra. Varje ny managers tid i klubben kunde räknas i antal matcher snarare än antal år eller månader. Leeds såg ut att vara dömda till en anonym tillvaro på The Championships nedre halva.

Men sedan har något hänt. Rubrikerna blev aldrig verklighet. Garry Monk sitter kvar som manager. Elaka röster skulle göra gällande att Massimo Cellino har varit mer upptagen med att försöka sälja klubben än med att ägna tid åt att sparka managers. Oavsett vilket har Monk och Leeds i alla fall lyckats med att hålla fokus trots turbulensen runt klubben.

Mitt i stormens öga har Leeds med andra ord lyckats hitta ett visst mått av stabilitet. Garry Monk har tillsammans med sin assistent Pep Clotet försökt implementera ett tålmodigt och konstruktivt uppbyggnadsspel likt det han etablerade med Swansea. Föga förvånande har det första steget mot stabilitet i spelet varit en trygghet i försvarsspelet.

Mer uppseendeväckande är i så fall att bakom den tryggheten ligger en svensk mittback. Pontus Jansson har på kort tid antagit något av en hjälteroll i Leeds, vars fans knappast har haft historiska skäl att vara positivt inställda till svenska spelare. Men den attityd och den energi som Jansson tillför laget får till och med pensionärerna på Elland Road att nicka igenkännande.

Bredvid Kyle Bartley bildar Pontus Jansson ett stabilt mittbackspar. Men Leeds har fått ordning på hela försvarsspelet. Och det har gett resultat. Leeds vann fem av de sex matcherna innan det nyss avslutade landslagsuppehållet och befinner sig hastigt och lustigt på playoff-plats. Optimismen har återvänt till Elland Road.

Nu är förvisso fansen på Elland Road luttrade nog att hålla fötterna kvar på jorden. De har varit med om brustna förhoppningar och om att kraschlanda i verkligheten förut. Och med en ägare som Massimo Cellino vet de helt säkert att Leeds bara är en dålig natts sömn eller en mindre bra affärslunch från att återigen destabiliseras.

Ett orosmoln vad avser stabiliteten i Leeds är också att flera av deras viktigaste spelare bara är i klubben på lån. Det gäller både Pontus Jansson och Kyle Bartley men även viktiga offensiva spelare som Matt Grimes, Pablo Hernandez och Hadi Sacko. Lagets hela ryggrad löper risken att ryckas ifrån Leeds inom en snar framtid.

Det innebär att mycket av pratet om förstärkningar under januarifönstret inte har handlat så mycket om att hämta in nya spelare, även om Leeds onekligen skulle behöva bredda sin spelartrupp i såväl försvaret som anfallet, utan desto mer om det nödvändiga i att permanenta övergångar för de spelare som redan är inlånade.

Kanske är det bisarrt nog något som gör Garry Monks position i klubben tryggare än vad som annars hade varit fallet. Flertalet inlånade spelare har valt att komma till Leeds mycket på grund av personliga relationer antingen med Monk eller med Pep Clotet. Där finns den underförstådda terrorbalansen att gör man sig av med tränarna så försvinner även spelarna.

Man måste annars låta sig imponeras av det mod som Garry Monk visar hittills i sin managerkarriär. Att sedan han fått sparken från Swansea välja att som första jobb ta på sig managerkyrkogården Leeds, och ta på sig det till synes omöjliga uppdraget att återupprätta den fallna storklubbens anseende och status, andas självförtroende och oräddhet inför en tuff utmaning.

Det är kanske ingen tillfällighet att samma självförtroende har börjat sprida sig i Leeds spelartrupp och på läktarna. Elland Road är regelbundet slutsålt och från läktarna hörs inte längre främst burop och nidvisor om ägaren utan tro och stöd för laget. Kanske har det också stärkt Monks ställning gentemot Cellino, som har visat sig vara notoriskt känslig för offentlig kritik.

Det påminner med andra ord om något av en positiv spiral för Leeds för närvarande. Stabilitet har genererat resultat som i sin tur genererar än tryggare stabilitet. Men idag ställs Leeds inför ett riktigt eldprov när tabellettan och storfavoriten Newcastle kommer på besök till Elland Road. En match av stor betydelse för båda lagen.

Leeds mot Newcastle skulle naturligtvis utan minsta problem kunna vara inte bara en Premier League-match, utan till och med en av de större Premier League-matcherna. Istället bjuds vi denna godbit i The Championship. Båda klubbarna vill tillbaka till Premier League. Men antalet platser upp till Premier League är begränsade, antalet konkurrenter dock närmast obegränsat.

Det betyder att Leeds förmodligen får det svårt att nå en automatisk uppflyttningsplats den här säsongen. Spelartruppen är förhållandevis tunn, säsongen är lång, och Garry Monks lagbygge, hur imponerande det än har inlett, är trots allt i sin linda. Att sikta på playoff vore dock en realistisk ambition för Leeds, och inför ett playoff är alla förutsättningar nollställda.

Avgörande för ett lags framgångar i ett playoff brukar dock vara hur laget har lyckats i stora matcher tidigare under säsongen, matcher med cupkaraktär. En sådan typ av match är just dagens match. En vinst mot Newcastle skulle inte bara ge Leeds en bättre position i tabellen, utan även göra dem bättre förberedda för kampen om uppflyttning.

Det är viktigt. Dilemmat för Leeds är ju nämligen att de inte kan känna sig säkra på att få möjligheten att bygga vidare en andra säsong på framstegen under den här säsongen. Det är inte säkert att Leeds och Garry Monk får någon andra chans. Desto mer betydelsefullt blir det att de verkligen gör mesta möjliga av den chans de nu har, så länge de har den.

Det vill säga så länge Massimo Cellino lyckas hålla sitt eget ego och sin egen personlighet i schack, och lyckas hålla kvar vid insikten att allt här i världen inte nödvändigtvis är i behov av hans speciella kompetens. Att han istället kanske gör saker bäst när han gör ingenting alls. När han förstår sin egen roll och håller käft.

Då finns chansen att vi återigen ser den vita rosen i Premier League. Just nu en dröm man bara vågar viska om på Elland Road. Något mer än en viskning och drömmen kan försvinna. Så ömtålig är den. Risken är att den inte överlever vintern. En vinst mot Newcastle på Elland Road skulle göra drömmen påtaglig och ge röst åt viskningen.

En uppflyttning till Premier League skulle eka i evigheten.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vad är det egentligen som är så märkvärdigt med Arsene Wenger?

Ja, vad är det som är så märkvärdigt med Sofia egentligen? Det var den något spetsiga motfrågan som Hubert ställde i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. Den fick Karl att tro att Hubert var förrädaren och läsaren att tro att Hubert tyckte illa om Sofia. Jonatan var å sin sida tydlig i sin uppfattning att Hubert visste mycket väl vad som var märkvärdigt med Sofia.

Stundtals får man intrycket att José Mourinho ställer samma typ av fråga om Arsene Wenger. Vad är det egentligen som är så märkvärdigt med Arsene Wenger? Något som har fått mängder med fans av olika färger att betrakta Mourinho som den arrogante skitstöveln. Min uppfattning vore å sin sida att Mourinho vet mycket väl vad som är märkvärdigt med Wenger.

Det är ju helt självklart att Arsene Wenger och José Mourinho helt enkelt inte gillar varandra. Det må vara hänt, alla gillar inte alla, i synnerhet inte när de befinner sig i direkt konkurrens med varandra. Det har sagts och gjorts saker från båda håll som är värda att skämmas över. Men det finns också en risk att läsa in alltför mycket av det gamla i allt som därefter sägs.

Igår blev det exempelvis stora rubriker sedan José Mourinho konstaterat att media visade en betydligt större respekt för Arsene Wenger än för honom, trots att de båda i själva verket har likvärdiga meriter. Mourinho betonade att det bara var 18 månader sedan han vann en ligatitel, inte 18 år. Media såg sin chans, sant eller osant, att göra ännu en ”specialist in failure”-story.

Nu var ju det knappast intentionen den här gången, men Mourinho har ju förut trots allt gjort en poäng just av att Wenger ifrågasätts väldigt lite, till och med placeras på piedestal i vissa avseenden, trots att han inte vunnit en ligatitel på över ett årtionde. Vad som är slående med detta konstaterande är, när man lyckas bortse från sina sårade känslor, att Mourinho i sak faktiskt har helt rätt.

Det är svårt att föreställa sig någon annan manager för någon storklubb i världen som hade varit så lite ifrågasatt som Wenger trots allt är och har varit under de senaste tio åren, givet Arsenals resultat. Det innebär inte att det har saknats kritik men det har i relativa termer varit en lättare västanfläkt. Och det är inte bara att Wengers metoder inte har avfärdats, utan att de till och med idealiserats.

Ingen annan manager skulle åtnjuta en sådan ynnest. Definitivt som synes inte José Mourinho, men ingen annan skulle heller klara ett årtionde av för en storklubb så medelmåttiga prestationer. Inte Pep Guardiola, inte Antonio Conte, inte Jürgen Klopp med flera. Inte heller Alex Ferguson hade klarat det, vilket utesluter förklaringen att det enbart är en fråga om förtroendekapital.

Delvis kan kritiskt sägas att det har med klubben att göra, att ägare och supportrar i Arsenal har låtit sig nöja med lägre ställda ambitioner än i andra storklubbar. Delvis har Arsene Wenger varit skicklig i att framhäva storheten på sin egen insats, när han i själva verket under dessa år bara har lyckats motsvara minimiförväntningarna på Arsenal, inte mer men för all del heller inte mindre.

Men det kan inte vara hela sanningen. Media skulle knappast låta sig luras under så lång tid som skulle krävas i det här fallet. Till slut skulle slutsatsen vara ofrånkomlig att kejsaren helt enkelt saknar kläder. Där måste kort sagt finnas något som är märkvärdigt med Arsene Wenger, eller i alla fall vara så att brittisk media väljer att tillskriva honom vissa märkvärdiga egenskaper.

Vad är då detta märkvärdiga med Arsene Wenger? Vilka märkvärdiga egenskaper är det media tillskriver Arsene Wenger? Det är knappast något som har med resultat eller formella meriter att göra. Min beskrivning skulle vara att Wenger har kommit att representera två konkurrerande ideal på den engelska fotbollens slagfält – tradition och utveckling.

Den engelska fotbollshistorien är uppbyggd runt dess dynastier och allra största managerikoner, stora personligheter som på gott och ont är och gör sina klubbar. Matt Busby, Don Revie, Brian Clough, Bill Shankly, Bill Nicholson med flera. Arsene Wenger och Alex Ferguson var de två sista återstoderna av denna åldriga tradition. Till sist försvann också Ferguson. Kvar är bara Wenger.

Det finns en särskilt reverans i England och engelsk fotboll för den här typen av dynastiska autokrater. Den starke mannen. Det har samtidigt varit och är alltjämt en utmanad och alltmer marginaliserad karaktär inom engelsk fotboll där utländska ägare har lett till högre resultatorientering, större kortsiktighet och en mer kontinental eller amerikansk typ av organisation.

Mot den utvecklingen står då Arsene Wenger, men även den tiden är så klart utmätt. En stor del av engelsk fotbollstradition är med andra ord knuten till och förknippad med Arsene Wenger. Han representerar något större än att bara vara tränare. Han representerar ett ideal och en dominerande idé för hur engelska fotbollsklubbar skall drivas.

Myntets andra sida är att Arsene Wenger på samma gång har blivit en härold för utveckling inom engelsk fotboll. Detta har skett under en tid när engelsk fotboll har drabbats av en tilltagande identitetskris där förtroendet för engelsk taktik och traditionellt engelska spelidéer har sjunkit mot botten. Wenger har tillhandahållit en förhoppning om utveckling.

Arsenal har under Arsene Wenger varit mycket konsekvent i sin syn på hur de vill spela fotboll. Det har inte alltid varit en fotboll som har garanterat de bästa resultaten, många skulle snarare hävda det motsatta. Men det har varit en fotboll baserad runt en idé och med estetik som ett värde i det närmaste likställt med funktionalism.

Det har varit en teknisk och fantasifull fotboll, just de egenskaper som engelska fotbollslag normalt sett har ansetts sakna. Det här har gett Arsene Wenger ett skydd utöver det normala. Sportsliga misslyckanden och svaga resultat har alltid kunnat balanseras med att Arsenal i alla fall spelar väldigt bra fotboll och är trogna sitt ideal. Principens triumf över pragmatismen.

Så när man frågar sig vad som är det märkvärdiga med Arsene Wenger så är det just detta. Hans förmåga att på samma gång representera tradition och utveckling. De värden han symboliserar och förkroppsligar för de som har ordets makt inom engelsk fotboll. Detta lyfter honom över den mer renodlade kvartalskapitalism som har följt i den moderna fotbollens fotspår.

Det är här som Wenger och José Mourinho skiljer sig, och vad som förklarar skillnaden i respekt som Wenger och Mourinho åtnjuter i engelsk media. För Mourinho är i mycket Wengers raka motsats. Hans karriär bär prägeln av den kringresande supertränaren snarare än den dynastibyggande klubbautokraten. Hans fotboll är pragmatisk och resultatorienterad framför allt.

José Mourinhos respekt i engelsk media har helt och hållet haft sin grund i att han har lyckats leverera överlägsna resultat med sina lag. Hans egen attityd och svansföring har också reflekterat denna förmåga. Men det innebär i sin tur att när Mourinho inte längre kan garantera eller lyckas leverera överlägsna resultat, så har han inte längre samma grund för respekt.

Mourinhos uppgift, istället för att beklaga sig i media över hur han behandlas av media, är att visa i konkret handling med Man Utd att han fortfarande förtjänar respekt som en supertränare. Givet Man Utds utgångsläge så har han också chansen att visa att det precis som för Arsene Wenger kan finnas fler grunder än endast resultaten att respektera hans managerinsats.

Respekt får man inte. Respekt förtjänar man. Sedan är det upp till var och en att bedöma huruvida de anser att Arsene Wenger faktiskt bekräftar den regeln eller snarare ska betraktas som undantaget som bekräftar regeln.

Peter Hyllman
0 kommentarer