Peter Hyllmans Englandsblogg

Oväntat spännande inför fortsättningen av EM-kvalet

15 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Det har varit ett landslagsuppehåll med en del minst sagt märkliga och uppseendeväckande resultat.

Världsmästarna Tyskland har inte vunnit en enda match, först förlorade de mot Polen och därefter klarade de bara oavgjort mot Irland. Alltid kvalstarka Holland gick på en riktig landmina mot Island, samtidigt som Spanien gick på torsk mot Slovakien för att därefter betrakta en seger mot Luxemburg som en meningsfull triumf. Ryssland, som först kryssat borta mot Sverige, klarade därefter bara av ännu ett kryss hemma mot Moldavien.

Om vi ser till kvalgrupperna efter tre spelare matcher så ser vi ett någorlunda tydligt mönster. Flera av de stora och favorittippade nationerna, som Tyskland och Holland och Portugal, ligger inte i toppen av sina respektive grupper utan snarare trea eller fyra. I toppen ligger emellertid outsidernationerna, som Irland, Polen, Tjeckien och Wales.

Så där kan det så klart se ut i ett kvalspel kan man då tycka. Inte minst kanske i inledningen av kvalspelet, även om man nu lite torrt skulle kunna hävda att ungefär en tredjedel av gruppspelet faktiskt är avklarat. Men den stora skillnaden är att vi i tidigare kvalspel inte har sett detta mönster, utan då har de stora och favorittippade nationerna regelmässigt tagit kommandot i sina grupper omedelbart.

Vad som möjligen skiljer detta EM-kval från tidigare europeiska kvalspel är att så många lag faktiskt kommer att kvalificera sig. När 23 av totalt 53 deltagande länder i kvalet kommer att gå till EM i Frankrike så betyder ju det att närmare hälften av alla lag som kvalspelar kommer att gå vidare.

För de stora och favorittippade länderna så gör detta möjligen kvalspelet till ännu mer av en transportsträcka. Det är något simplistiskt uttryckt nästan svårare att inte ta sig till EM än att faktiskt göra det, vilket kanske gör att hunger och motivation inte är på topp – allra helst inte i början av kvalspelet när man fortfarande lever i visshet att det kommer att ordna sig.

För outsiderlagen så har naturligtvis deras chanser att nå ända fram till ett mästerskap ökat exponentiellt. Wales exempelvis har ju länge varit mer eller mindre dömda att stå utanför mästerskapen, men vädrar nu helt plötsligt morgonluft. En ökad chans och en betydligt mer realistisk chans för dem att nå EM har helt säkert gjort dem mer ivriga att ta denna chans tillvara.

Av detta uppstår en paradoxal effekt. När man i själva verket trodde att det ökade antalet platser i EM skulle leda till ett om möjligt ännu mer förutsägbart kvalspel, så kan konsekvensen bli den rakt motsatta. Åtminstone så här första gången som kvalspelet ska slussa så här många lag vidare.

Högmod går före fall brukar det ibland heta. Nu återstår att se om det faktiskt blir några av de stora och favorittippade lagen som faller, men det högmod som de möjligen har visat upp i inledningen av detta EM-kvalspel kan så klart leda till att vi kommer att få se några riktiga avgörande matcher när kvalspelet börjar närma sig sitt slut.

Vem hade exempelvis på förhand kunnat föreställa sig Spanien, Tyskland och Holland behöva spela mer eller mindre avgörande matcher mot slutet av ett EM-kval för att över huvud taget ta sig till EM? Vi är inte där ännu, men det är ingen omöjlighet och, beroende på vad man menar med avgörande match, kanske är det till och med sannolikt.

:::

Din mamma!

Nja, man får vara försiktig med vad man twittrar. Det har Rio Ferdinand fått erfara sedan han yttrat sig sexistiskt och olämpligt som replik på en alltför vanlig näthäcklare. Och nu vet vi alltså att ”din mamma”-förolämpningar är över FA:s anständighetsgräns.

:::

Jag har egentligen inget emot att den holländske coachen Raymond Verheijen ägnar en ohälsosam mängd av sin tid åt att kritisera engelska coacher och managers. Till stor del är det säkert välförtjänt, och visst är utbildningsnivån ibland förfärande låg.

Men rimligtvis borde han väl kunna vara lite mer originell än att bara kalla dem alla för dinosaurier. Roy Hodgson är inte den förste som fått just detta epitet av holländaren, vilket får mig att känna att Verheijgen allra minst verkar lida brist på språklig fantasi.

Sedan tror jag nog Roy Hodgson tar rätt lugnt på den kritiken för tillfället, i och med att England leder sin kvalgrupp med maximalt antal poäng.

:::

Be Champions!!

Fem spelare i en stolt engelsk tradition av talangförstörelse

14 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Den moderna engelska fotbollshistorien är strösslad av spelare som aldrig riktigt levde upp till sin potential eller omvärldens förväntningar på dem, i alla fall inte med avseende på det engelska landslaget, där tvärtom mängder av spelare har kommit och snabbt passerat revy.

Under hela Premier League-eran, men inte minst under 2000-talet i takt med att den engelska fotbollen blev alltmer medialiserad, så har nya spelare mött mycket höga förväntningar som kanske inte alla gånger var helt och hållet realistiska, och till stor del har de vägts ned och blivit till intet av just dessa förväntningar.

Den filosofiska frågan man kan ställa sig är om detta fortfarande är fallet, eller om Englands upprepade misslyckanden på den internationella scenen, möjligen i kombination med Roy Hodgsons lugnare och mer långsiktiga ledarskap, har lett till att förväntningarna på Englands nya och unga spelare har blivit mer realistiska.

Fast att döma av mediareaktionen som nu pågår vad avser Raheem Sterlings ”trötthet” så är det lätt att misstänka motsatsen. I ett England som för tillfället består av flera unga spelare så är Sterling den som för tillfället ingjuter störst förhoppningar hos omgivningen, den kreativa fixstjärna runt vilken det nya England ska byggas.

Raheem Sterling, Alex Oxlade-Chamberlain, Daniel Sturridge, Danny Welbeck, Jack Wilshere, Luke Shaw, John Stones med flera. Listan är lång på unga spelare i England som ska bli lagets bärande spelare. Farhågan är så klart att de på sikt går samma öde till mötes som några av deras föregångare, som en gång i tiden också beskrevs som framtida stjärnor i England.

(5) Phil Neville

Neville kan absolut inte sägas ha misslyckats i den engelska landslagströjan, även om han blev något av en syndabock under EM 2000. Men han var heller aldrig riktigt nära att motsvara de högt ställda förväntningar som fanns på honom i samband med hans debut i landslaget.

19 år gammal debuterade Neville mot Kina, tillsammans med sin bror, och de flesta ville mena att Phil Neville var spelaren med den största framtiden av de två. Men trots 59 landskamper över det kommande årtiondet, så blev Neville aldrig mer än en nyttig lagspelare snarare än den oundgängliga nyckelspelare som många trodde eller i alla fall hoppades.

(4) Aaron Lennon

En gång i tiden var Lennon den yngsta spelaren någonsin i Premier League när han 16 och ett halvt år gammal debuterade för Leeds. Förväntningarna var naturligtvis stora på det nya stjärnskottet från Leeds, men det var först tre år senare som han fick chansen i landslaget.

21 landskamper senare så har det inte blivit särskilt många höjdpunkter alls under Lennons landslagskarriär, och mycket talar väl för att Lennon inte kommer göra några fler landskamper. Ett tråkigt utfall för en så pass lovande spelare.

(3) Gareth Barry

Precis som med Phil Neville så är det möjligen något orättvist att placera Barry på en lista över borttappad engelsk talang. Han är en stabil och pålitlig spelare, och var länge en ordinarie spelare i det engelska landslagsbygget, men tanken var att han skulle bli betydligt viktigare än så.

17 år gammal etablerade sig Barry i Aston Villa som en central mittfältare och imponerande på alla som såg honom. Han var fortfarande bara tonåring när han debuterade i det engelska landslaget och det var heller ingen tillfällighet vare sig att Liverpool försökte köpa honom eller att Man City därefter faktiskt köpte honom.

I ett på alla sätt och vis misslyckat VM 2010 blev dock Barry rejält avklädd i förlustmatchen mot Tyskland, och frågan är väl om Barry egentligen har repat sig i landslagssammanhang från den matchen.

(2) Glen Johnson

För att vara en spelare som framträtt så ofta i det engelska landslaget så kan det kanske kännas lite påklistrat att kalla Johnson för borttappad, men känslan är ändå att Johnson hade potentialen att bli betydligt bättre än vad han faktiskt har blivit.

Givet att han har spelat på en viktig position för flera stora klubbar så är det märkligt att Johnson inte har lyckats bidra med mer till Englands sak. Rafa Benitez försökte framställa köpet av Johnson som ”den sista pusselbiten” för Liverpool att vinna ligan, i en av Premier League-erans mest spektakulära överdrifter.

Johnson hade kunnat vara en dominant spelare för England på högerbacken, allra helst sedan Gary Neville avslutat sin landslagskarriär. Men det är en roll han aldrig har lyckats fylla.

(1) Micah Richards

 

Richards var en av de unga, engelska spelare som var tänkt att förankra Man City i sin tidigare stolta tradition som en framstående plantskola för talangfulla egna produkter. 18 år gammal debuterade Richards i landslaget, och han sågs allmänt som en av Englands allra mest begåvade och lovande försvarsspelare, kanske den mest lovande av dem alla.

När Richards i somras överraskande flyttade till Serie A och Fiorentina så var det som en i stora drag bortglömd spelare, både i Man City och i det engelska landslaget. Richards har haft otur med skadeproblem under åren, men har också misslyckats kapitalt med att leva upp till de förväntningar som fanns på honom.

:::

Be Champions!!

Tre vinster men ändå tvivel kring Englands förmåga

13 oktober 2014 09.36, Peter Hyllman

Om det var Englands förmåga till snabba omställningar som sattes på prov mot Schweiz så var det snarare Englands förmåga att diktera bolltempot och nysta upp lågt liggande försvar som skulle sättas på prov mot de båda motståndarna under detta landslagsuppehåll, San Marino och Estland.

Betyget i efterhand får väl sägas bli ett rättframt ”mjeh!”. San Marino var så klart för dåliga för att erbjuda några som helst problem, men mot Estland syntes det att England inte var helt och hållet bekväma med uppgiften. Visst, de höll i bollen bra på mittfältet, men hade det å andra sidan väldigt svårt att skapa några vettiga chanser längst fram i planen.

Det krävdes en tidig utvisning på en estländsk spelare, och till slut en frispark från Wayne Rooney, för att England skulle vinna den här matchen med dess enda mål.

Rent resultatmässigt har England alltså inlett detta EM-kvalspel på ett perfekt sätt. Nio poäng från de tre första matcherna, de båda bortamatcherna mot Schweiz och Estland avklarade, på det stora hela är England i praktiken redan klara för ett EM som ligger nästan två år bort i tiden. Ändå så känns det som om något fortfarande saknas i Englands spel.

Möjligtvis är det attityd som är den felande länken. Roy Hodgson brukar kritiseras för att vara alltför defensivt försiktig i sitt angreppssätt, och kanske slog det igenom också här. Man kan tala om taktisk uppställning och teknisk skicklighet tills ögonen blöder, men om inställningen är defensiv så har detta naturligtvis stor genomslagskraft på planen.

Englands centrala bollinnehav hade kunnat ges större genomträngningskraft om det hade funnits bredd i Englands spel. Så som England nu är uppställt så är det från ytterbackarna en sådan bredd måste komma, men mot Estland precis som i VM så lämnade Englands ytterbackar sällan sina defensiva utgångspunkter.

Det skapar defensiv trygghet men reducerar offensiv slagstyrka.

Delvis är det också en fråga om vad man förväntar sig från Englands centrala mittfältare. Visst har de kompetensen att hålla i bollen och diktera bolltempot, men kanske är detta ett minimikrav. Vad man också måste förvänta sig är att dessa bidrar aktivt till produktionen av mål och målchanser, att de blir ännu ett hot i djupled för motståndarna att bekymra sig för.

Ändå så har England tre vinster på sina tre första matcher i EM-kvalet, så man får ändå vara nöjd med vad som är. Lite märkligt blir det också med rubriker efter dessa tre segrar som till största delen är kritiska. England saknar ”killer instinct”, Raheem Sterling är trött, Wayne Rooney på väg att bli utbytt, Rooney räddar Roy Hodgson från skamvrån.

Men det är väl så. Om Englands nationalsport en gång i tiden var att överskatta sitt landslags chanser i mästerskap, även om också detta helt säkert överdrevs i Sverige, så är nationalsporten nu för tiden att ständigt överträffa varandra i pessimism gällande samma landslags chanser. I få andra länder skulle samma resultat generera samma typ av negativism.

Men ska vi ändå se något positivt i det hela så är det väl att landslagsuppehållet är slut för den här gången, med en månad kvar till nästa, och vi kan nu se fram emot att klubblagssäsongen fortsätter – med Premier League, med Champions League och Europa League, och med Ligacupen.

:::

Be Champions!!

Bra med nya seedningsregler i Champions League även om Premier League drabbas

12 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Mot slutet av veckan kom beskedet från UEFA att de kommer att förändra seedningen av Champions League till nästa säsong. Seedade i den första krukan kommer från och med 2015-16 vara Champions Leagues regerande mästare, samt mästarna i de sju främsta europeiska ligorna i enlighet med UEFA:s egen rankning.

Bakgrunden är självfallet en kritik av att flera länder har haft flera lag med i den första seedningskrukan, däribland England och Spanien. Vilket har väckt den principiellt intressanta frågeställningen hur det kommer sig att ett lag som är regerande ligamästare i ett land är seedat sämre än ett lag som är rankat trea eller fyra i ett annat land.

Det är inte en fråga med ett helt och hållet självskrivet svar, i alla fall inte om man med någon form av trovärdighet kan hävda att det tredje- eller fjärderankade laget faktiskt är bättre än ligamästaren ifråga. Men intressant är hur som helst frågeställningen.

Ligor med fler än ett lag i den första seedningskrukan drabbas således. Både La Liga och Premier League är worse off med en sådan här seedning, inte minst drabbas Arsenal och kanske Man Utd inom en viss framtid. Men även för Man City och Chelsea är det så klart ett relativt nedköp. Ändå skulle jag betrakta det som en bra reform.

Dels så håller jag med om det principiellt riktiga i att ligamästare ska belönas framför övriga kvalificerade. Det ska vara mer meriterande att faktiskt vinna en liga än att bara lyckas komma bland de tre-fyra bästa ständigt och jämt. Det har riktats kritik mot Champions League att det inte är en turnering för mästare, vilket jag tycker är struntprat, men det här är onekligen ett förslag till fördel för mästare.

Dels medför det en potential för en klar uppryckning av Champions Leagues gruppspel, som i nuläget ofta känns som en alltför lång transportsträcka. Det öppnar upp för betydligt häftigare grupper och tungviktsmöten under gruppspelet. Tänk er den här säsongen med vare sig Barcelona eller Real Madrid toppseedade i sina grupper.

Det är helt enkelt en uppfräschning av Champions League. Dessutom en reform som leder till större sportslig rättvisa, och därtill ett större incitament för deltagande klubbar att verkligen vinna sin inhemska liga. Tidigare har det ju snarare varit en tradeoff, i alla fall i Premier League, mellan att å ena sidan försöka vinna Champions League och å andra sidan Premier League.

Kort och gott en väldigt bra reform. Vilket om inte annat visar att en organisation som UEFA faktiskt kan åstadkomma ett och annat positivt, och att detta inte måste vara kornet som den blinda hönan råkade hitta.

:::

Be Champions!!

Biografier är viktiga verktyg för öppenhet och ärlighet inom fotbollen

11 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Det finns alltid frågetecken när en känd gammal fotbollsspelare släpper en ny bok i form av en självbiografi, och media mattbombas med tuffa citat och åsikter, och kontroversiella rubriker. Hur mycket av det där är faktiskt genuina uppfattningar och hur mycket av det där sägs huvudsakligen med syfte att sälja boken?

Det är väl närmast den fråga man kanske ställer sig och bör ställa sig, i sådana sammanhang.

Men nu när Roy Keane släpper sin nya bok The Second Half så vet jag inte riktigt om det är en fråga man faktiskt behöver ställa sig. Eller man bör kanske i alla fall ställa frågan, men chansen finns att man helt enkelt kommer fram till att den inte var aktuell. Man kan nämligen tycka precis vad man vill om Keane, men han har alltid framstått som ärlig.

Boken lyfter fram många lika intressanta som obekväma påståenden. Inte minst vad avser intrigerna i Man Utd runt Alex Fergusons konflikt med Man Utds tidigare aktieägare John Magnier, samt den konflikt som ledde till att han själv under 2005 fick sparken från Man Utd. Men även en återblick på det ökända överfallet på Alf Inge Haaland har skapat rubriker.

(Med tanke på att konflikten med Magnier handlade om ägarskapet av hästen Rock of Gibraltar, så kan det ju ses som något av en händelse att Irland just ikväll möter just Gibraltar i EM-kvalet.)

Roy Keane är helt säkert ärlig i meningen att han helt uppriktigt säger vad han tycker, tänker och tror. Men det utesluter så klart inte att han säger saker utifrån sitt perspektiv, sitt sätt att se på saker, utifrån den information han själv har tillgång till och möjligen i ett mänskligt försök att i efterhand rationalisera egna beslut och handlingar.

Man ger sig självklart inte på Alex Ferguson helt och hållet ostraffat. Inte ens om man heter Roy Keane. Båda två är så klart ikoner för Man Utds supportrar, men till och med Keane, säkert också med viss rätta, har framställts och framstått som något förbittrad i sina uppfattningar om såväl Ferguson själv som Man Utd.

Båda två är självfallet explosiva personligheter. Men det råder heller ingen tvekan om att det är främst Ferguson av dem två som är maktspelaren, den slugare och lurigare av dem två. Keane framstår mest som okontrollerbart uppriktig, en uppfattning om att man i varje givet läge ska säga precis allt man tycker och helst med så hårda ord som möjligt.

Det gör förmodligen Roy Keane till en betydligt sämre, eller åtminstone mindre inflytelserik, manager än Alex Ferguson. Men det gör inte att Keane har helt fel i det han säger om sin tid i Man Utd och i sin kritik av Ferguson. Det förstår nog alla som tillämpar ett kritiskt tänkande.

Ferguson själv har vid upprepade tillfällen sagt att framgångsrikt managerskap handlar om att utöva kontroll över klubben, och att managern alltid måste vara överordnad enskilda spelare. Att Ferguson skulle kunna tänka sig att ta till smutsiga knep för att behålla kontrollen framför en spelare borde inte vara en orimlig utgångspunkt.

Vi har ju sett det förut. Inte minst under hans sista tid i klubben gentemot Wayne Rooney. Att Rooney skulle ha begärt en transfer, som Ferguson påstod, har i efterhand visat sig vara en direkt felaktighet. En omskrivning av verkligheten, eller lögn enklare uttryckt, som syftade till att vända opinionen mot Rooney.

Att Ferguson alltså, i samband med Man Utds beslut att bryta Roy Keanes kontrakt med klubben, som Keane säger valde att läcka felaktigheter utåt till väl valda journalister om vad som egentligen skett internt i klubben, känns således inte direkt långsökt. Vilket inte heller utesluter att Keane själv faktiskt betett sig på ett icke acceptabelt sätt.

Jag har egentligen inga särskilt moraliserande uppfattningar i den där frågan. Visst, man ska inte ljuga. Men fotbollsspelare själva är knappast dygdiga dunungar, och det politiska spelet i ledningen av de stora fotbollsklubbarna är kallt och kalkylerat. Är man inte beredd att ta till smutsiga knep i den kampen så är man förmodligen inte rätt man eller kvinna för jobbet till att börja med.

Men desto bättre då att Roy Keane i det här fallet har valt att förmedla sin version av det som skett i form av en självbiografi. Många väljer ju annars att rynka på näsan åt sådana skrivprojekt, i meningen att de i något avseende är egodrivna och på något vis sätter spelaren före klubben. Lite grundar det sig väl i en machoidé att man inte ska snacka så mycket, att vad som sker i grottan ska stanna i grottan.

Men det är självklart också ett sätt att fostra öppenhet och ärlighet.

Det är inte nödvändigtvis ”sanningen” som förmedlas i en självbiografi, men det är onekligen författarens version eller bild av verkligheten, där denne ges chansen att utveckla sitt sätt att se på saken. Läsaren ges på så vis chansen att självständigt värdera båda sidor av saken och komma fram till vad som känns mest rimligt och trovärdigt.

Det är det jag främst gillar med alla former av självbiografier, vilket gör genren till en av dem jag läser mest – såväl inom fotboll som inom politik, näringsliv och kultur. Även om jag föredrar självbiografier från personer som lämnat sina uppdrag. Det gynnar ärligheten och distansen skänker också nya och välbehövliga perspektiv.

:::

Be Champions!!

Det är hög tid att reformera det europeiska kvalspelet

10 oktober 2014 09.24, Peter Hyllman

5-0. Ett mål var 18:e minut. Är det egentligen godkänt mot ett lag av San Marinos kaliber, borde det inte snarare landa någonstans runt tvåsiffrigt för ett lag som England? Nåja, det är väl kanske godkänt ändå, i alla fall sett till att det slås av på takten när man leder med ett par mål, väl medvetna om att det är ny match några dagar senare.

Det pågår ju en rullande debatt inom europeisk fotboll vad avser just kvalspelet och förmodligen är det väl den här typen av matcher, England mot San Marino, som utgör foder i den diskussionen. Vad finns det för mening, vem tjänar på en fotbollsmatch där England tvingas möta San Marino? Är det inte snarare något som pekar på kvalspelets meningslöshet?

Det där framställs ju lätt som en von oben-frågeställning, som om man från de etablerade länderna anser sig för fina för att kvalspela, eller som om man anser att de mindre länderna över huvud taget inte ska ges chansen att kvala in till ett mästerskap. Men problemet är inte att just San Marino deltar i kvalspelet, utan att det är ett lag vars enda ambition är att hålla siffrorna nere.

Vad är fördelen för England att spela dylika kvalmatcher? Det blir ytterligare en match för redan tungt belastade fotbollsproffs, det devalverar och späder ut kvalspelet till en ren och skär transportsträcka, och det är en match som inte på något sätt är utvecklande för dem rent fotbollsmässigt. Samma resonemang kan självklart tillämpas på ännu större fotbollsnationer som Spanien, Tyskland eller Italien.

Vad är fördelen för San Marino att spela dylika kvalmatcher? Det blir ännu en match mot fullständigt överlägset motstånd, det fostrar inte någon form av utveckling som det idealistiska argumentet vill göra gällande utan snarare en förlorarkultur där det har blivit okej att förlora men helst med så lite som möjligt. Ett ständigt och stort förlorande landslag drar självklart inte till sig vare sig publik eller nya utövare i någon meningsfull utsträckning.

Inom idrott i övrigt talar man ofta om betydelsen av att mäta sig i tävling, om den utveckling som sker i själva matchsituationen. Inte minst är detta en viktig aspekt inom bordtennisen där jag är verksam. Men man vet också att det handlar om att tävla och matcha på rätt nivå. Att matcha och tävla på fel nivå kan tvärtom vara direkt skadligt för utvecklingen.

Självklart ska alla länder få möjlighet att kvalspela till ett EM eller ett VM, det betraktar jag som ett demokratiskt och meritokratiskt imperativ. Men detta kvalspel måste rimligtvis gå att organisera på ett annat sätt än det som för tillfället är rådande.

I mer eller mindre alla former av större fotbollsturneringar eller cuper, om det så är Champions League, Europa League, FA-cupen och så vidare, så finns det i någon form ett kvalspel. I dessa kvalspel finns det olika omgångar, där de svagaste lagen är de som går in i de tidigaste omgångarna, och vinnarna där därefter stöter på allt tuffare motstånd innan det till sist är dags för själva huvudturneringen.

Varför gör man inte på ett motsvarande sätt när det gäller kval till EM eller VM? Visst, det finns ett helt annat tidsprogram för landskamper, men med den makt och det inflytande som ändå står UEFA och FIFA till buds, de brukar ju inte vara blyga när det kommer till att utställa direktiv, så ska ingen inbilla mig att det inte vore en praktisk möjlighet.

Det vore naturligtvis mycket mer meningsfullt för exempelvis San Marino att i ett första läge mäta sina krafter med andra nationer som Andorra, Luxemburg, Liechtenstein, Moldavien med flera. För att därefter, när man behärskar denna nivå, börja ställas mot de lite större fotbollsnationerna. Det är mer långsiktigt och hållbart.

Det vore självfallet mer meningsfullt för exempelvis England att i sina kvalmatcher faktiskt ställas mot meningsfullt motstånd, att tvingas matcha mot länder som Spanien, Belgien, Sverige, Grekland, Serbien, Ryssland med flera. I samtliga fall motstånd som är en utmaning, som stimulerar spelarna och som skapar intresse bland allmänheten.

Vi skulle i alla fall slippa landskamper och kvalmatcher som är helt och hållet ointressanta och meningslösa. Något som rimligtvis bara kan skada ett redan skadskjutet och skamfilat rykte hos det europeiska kvalspelet och de så kallade landslagsuppehållen.

:::

Be Champions!!

England bör vinna ”irrelevanta” och ”knappast betungande” matcher

9 oktober 2014 10.15, Peter Hyllman

Landslagsuppehåll igen. Så här under tidiga höstkanten duggar de ju tätare än sparkade managers. För oss svenskar så drar sig kanske framför allt kvällens match mot Ryssland till sig uppmärksamheten, en nog så viktig match för Sverige för att ta sig till EM.

Nu är det i och för sig allt annat än svårt att ta sig till EM. Det nya EM-formatet, med 24 deltagande lag men lika många kvalgrupper, har gjort det näst intill omöjligt för i alla fall de något större och bättre lagen att missa EM. Vilket helt säkert var en tanke. Således har ett redan tämligen tradigt kvalspel blivit än mer meningslöst i sin fullständiga förutsägbarhet.

England har inte en riktigt lika saftig uppgift som Sverige. Istället möter de ikväll San Marino för att på söndag bege sig till Tallinn för ett potentiellt tufft möte med Estland. Det är inte lett att vara est, men det är balt. San Marino har England mött två gånger de senaste åren, och vunnit med 8-0 respektive 5-0. Det förväntas således bli en minst sagt enkel match.

England inledde naturligtvis EM-kvalet på för dem bästa möjliga sätt, med en 2-0-seger borta mot den på förhand tuffaste kvalkonkurrenten, Schweiz. Det ger dem självklart ett väldigt bra utgångsläge och det borde krävas ett totalt sammanbrott för England för att de ska misslyckas med att nå EM 2016 i Frankrike.

Risken ligger så klart i att förvänta sig lätta segrar, inte minst i matcherna under detta landslagsuppehåll, och inte ta uppgiften på allvar. Det kan England möjligen komma undan med ändå mot San Marino ikväll, men borta mot Estland på söndag kan det kosta värdefulla poäng.

Någon direkt hjälp av engelsk media får de inte i det avseendet, som snarare målar matcherna mot San Marino och Estland med samma pensel. Matchen mot San Marino beskrivs som ”irrelevant” och matchen mot Estland i nästa andetag som ”hardly onerous” – vilket väl närmast översätts som ”knappast betungande”.

Mot Schweiz låg mycket av nyckeln bakom Englands seger i deras förmåga att vara disciplinerade defensivt men samtidigt väldigt snabba i sitt eget omställningsspel. Fart, precis som under VM, var den vinnande komponenten i Englands spel.

Men fart kommer inte vara det som avgör för England i dessa båda matcher, för den här gången möter de två motståndare som själva kommer att lägga sig medvetet mycket lågt och själva kommer försöka satsa på snabba kontringar och omställningar. Den här gången är det Englands förmåga att skapa chanser och bryta ned motståndarförsvar som kommer att sättas på prov.

Wayne Rooney är en viktig spelare i det avseendet. Likaså kan det öppna upp för Adam Lallana, som är omvittnat skicklig som central mittfältare just framför motståndarnas försvarslinje. Nu går pratet i och för sig som om Roy Hodgson föredrar James Milner, vilket möjligen minskar chanserna till spel för Lallana.

Annars tror jag att ytterbackarna kommer kunna visa sig viktiga för England i dessa båda matcher. Kieran Gibbs har tagits ut på vänsterbacken och det ser jag som ett bra val. Arsenalförsvararen är skicklig i sina offensiva raider längs vänsterkanten och kan utgöra ett både snabbt och kreativt vapen. På högerbacken ser det ut som om hans Arsenalkollega Calum Chambers ges chansen till spel.

England har tre poäng efter sin första kvalmatch. Det har väckt optimism och förväntningar i England. Allt annat än nio poäng efter tre kvalmatcher borde dock leda till att denna optimism och dessa förväntningar skruvas ned en aning. Som vi har sett förut med England, det är en sak att vara bra i ett kvalspel. Det är en helt annan sak att vara bra i mästerskapet.

:::

Be Champions!!

LINHEM: Det var en gång en tysk, en norrman och en Neil Adams

8 oktober 2014 09.54, Peter Hyllman

Fenomenet med ”nedflyttade nykomlingar” är något exklusivt för lägre divisioner, och Europa League, vilket hjälper att öka ovissheten och det etablerar också ett par ”provisoriska/falska topplag” som förväntas gå hem divisionen.

Men statistiken jag hittade i en halvårsgammal Telegraph-artikel, som skrevs innan förra säsongens playoff-spel vilket innebär att inte QPRs uppflyttning inte är medräknad, säger tydligt att nedflyttade PL-lag sällan vinner uppflyttning tillbaka till PL på bara en säsong.

Drygt 20-25% vinner uppflyttning tillbaka direkt, vilket inkluderar de få lagen som kommit tillbaka via playoff. Den mest intressanta statsen är dock att nedflyttade PL-lag bara får det svårare om de inte blir uppflyttade direkt. Deras snittposition är sämre den andra och tredje säsongen än den första och det är nästan lika många lag som blivit nedflyttade till League One inom tre säsonger som det är nedflyttade lag som vunnit The Championship inom tre säsonger av nedflyttning.

Vilket gör att denna säsongens nykomlingar hittills lever upp till de statistiska förväntningarna.

:::

En tysk – Nytt är alltid bättre för Felix Magath?

Tysken är Felix Magath. Vars man-managment bygger på medicinbollar och en stark tro på att varje enskild spelare är lika oviktiga som de är ersättningsbara.

Under Magath använde Fulham 39 spelare i Premier League, vilket var mer än något annat lag. Och innan han fick sparken från Fulham hade han använt 29 olika spelare på sju matcher i The Championship. På de matcherna tog Fulham bara en poäng. Vilket ledde till att Magath fick sparken, såklart.

Spelet och en del spelare såg rätt lovande ut under perioder. sex av de nämnda 39 spelarna var tonåringar och Patrick Roberts samt amerikanen Darren Hyndman imponerade sporadiskt.

Men man brukar stöta på problem om man ställer upp en elva där ingen av spelarna spelat med varandra tidigare. De flesta framgångsrika managers brukar prata om vikten av kontinuitet och att de tar tid att lära känna varandra på planen. Magath verkar snarare tro att det viktigaste är vilka som överlever hans stenhårda träning och att talang eller tidigare prestationer är oviktigt.

Ett intressant sidospår är att Fulhams ägare Shahid Khan också äger det NFL-laget Jacksonville Jaguars som förlorat fem av fem matcher hittills denna säsongen efter att de var ett av ligans sämsta lag även förra säsongen. Don’t quit your day job, Khan!

:::

En norsk – Solskjaer bättre som spelare på bänken än som manager?

Det råder ingen tvekan om att Vincent Tan är en speciell ägare. Antagligen växte han upp med att tvingas se Bond-filmer och valde att revoltera genom att acceptera Ernest Stavro Blofeld som sin personliga herre och frälsare. Att Solskjaer valde att acceptera det jobbet måste tyda på desperation eller övertro på sina egna managerförmågor.

Hans företrädare Malky Mackay har även fått känna det att Tan inte är nådig i officella uttalanden. Jag kan tänka mig att ifall Vinny Tan Jr skulle få underkänt på ett prov i mellanstadiet skulle han antagligen släppa ett pressmeddelande om hur Vinny Jr slösat bort hans pengar, är en medioker elev, och kommer ersättas av någon mer värdig uppdraget.

Kanske var det helt rätt att sparka Solskjaer, de flesta Cardiffsupportrar har varit tveksamma till hans udda taktiska beslut och konstanta spelarförändringar.

Men att han fick gå såpass tidigt på säsongen tyder på att Tan är destruktivt kortsiktig (likt fotbollssupportrar generellt), inte riktigt bryr sig om vem som är manager, och att han antagligen har mycket att säga till om gällande värvningar.

Vilket gör mig orolig för hans efterträdare Russell Slade. Slade som sa upp sig från Leyton Orient (med vetskap om Cardiffs intresse) efter att deras nya ägare dumdristigt hotat Slade med sparken helt i motsats med hur Leyton Orient tidigare med framgång stöttat Slade i flera år och varit väldigt nära uppflyttning till Championship.

Att Slades Orientlag tenderade att starta säsongen svagt (för att senare avsluta väldigt starkt) lär rimma uselt med hur Vinny Tan anser sig bara behöva ett par omgångar på sig att sparka en manager.

:::

Vad är skillnaden mellan Magath, Solsjkaer, och Neil Adams?

Norwich leder tabellen efter elva omgångar. Cameron Jerome och Lewis Grabban har gjort sex mål med Nathan Redmond och Wes Hoolahan som främsta framspelare och mittfältsduon bestående av Bradley Johnson och Alex Tettey har varit en av ligans bästa.

Fulham har post-Magath vunnit två matcher vilket tagit dem upp till den sista nerflyttningsplatsen. Kit Symons – vilket låter väldigt påhittat – är caretaker manager för stunden men så här tidigt i säsongen lär det finnas andra mer högprofilerade kandidater intresserade.

Cardiff ligger kvar i mitten på tabellen på en 13:e plats och under caretaker Danny Gabbidon har man spelat fler spelare i sina naturliga positioner till hyfsade resultat jämfört med Solskjaers.

Vad är då skillnaden?

Det enkla svaret vore – Wes Hoolahan. För att Neil Adams har Hoolahan och de har inte Magath eller Solskjaer. Och det är inte helt fel. Vad Hoolahan symboliserar är dock att Adams lyckas återuppliva spelare från förra säsongen och sedan toppat med ett par passande värvningar – Lewis Grabban och Cameron Jerome – jämfört med till exempel Magath som snarare medvetet alienerade spelare från förra säsongen och köpt spelare i blindo.

Därmed inte sagt att det är två tillvägagångsätt som alltid leder till respektive resultat. Lag som Wolves (under Jackett), Burnley, Hull, eller Southampton ur ett längre perspektiv har lyckats med att fullständigt ”purga” laget på de spelare som fick dem nerflyttade och byggt nytt efter att de först misslyckats försöka ta sig upp igen med de nerflyttade spelarna blandat med spetsvärvningar.

Den viktiga skillnaden verkar vara att faktiskt ha en plan, en bra start, och Wes Hoolahan, eller att slippa usla ägare. För att det verkar inte gå att veta om vissa managers faktiskt är bra utan rätt omgiving.

:::

Övrigt

League 1

Bristol City var ett ganska förväntat topplag trots Steve Cotterill men har överträffat de förväntningarna tack vare Steve Cotterill. Deras gamla stora anfallare Aaron Wilbraham som inför säsongen bara gjort tre mål på lika många år har hittills denna säsongen redan gjort åtta mål. Visserligen var det dock bara fyra-fem år sedan Wilbraham gjorde 15 mål per säsong i Mk Dons.

Bristol är dessutom obesegrade med sju vinster och fyra oavgjorda. Bakom dem ligger liknande halv-överraskningar som

Swindon där Loungo och Kasim dominerar, Peterborough där två före detta amatörspelare ersatt Assombalonga, Preston, och nykomlingarna Chesterfield. Chesterfield har också ligans skyttekung i Eoin Doyle som gjort tolv mål på elva matcher.

Vad det gäller nerflyttade nykomlingar ligger Doncaster, Yeovil, och Barnsley alla på nedre halvan. Och likt Chesterfield ligger även de andra uppflyttade nykomlingarna Rochdale och Fleetwood på övre halvan.

I botten ligger Crewe rejält sist då de släppt in nästan tre mål per match.

:::

League 2

Bury leder ligan efter en nystart under David Flitcroft före Wycombe Wanderers som fått en nystart trots att man behållit managern Gareth Ainsworth, kanske tack vare uppflyttningspecialisten Paul Hayes? Bakom dem är Burton som är etablerade i toppen numera. Mindre väntad topplag är Morecambe som slutade 18:e ifjol och Northampton som slutade på 21:a plats.

Trevligt är det att även se Luton, Plymouth, och Portsmouth i toppen av tabellen än så länge. Även om Luton helt klart känner av saknaden av skyttekungen Andre Gray.

Mindre oväntat är att Oxford tappat sin etablerade plats i toppen sedan man nu har Michael Appleton som manager. Sist i tabellen är två nykomlingar – Carlisle och Tranmere samt Hartlepool som var nykomlingar ifjol.

:::

Managernytt

Hittills har 14 managers i The Football League förlorat/lämnat sitt jobb. Åtta av dem i Championship och tre av dem var Watford-managers trots att Watford ligger trea i tabellen. Först blev Beppe Sannino osams med spelarna, sedan lämnade Oscar Garcia för att han blev sjuk, och nyligen efter drygt en vecka på posten lämnade caretakern Billy McKinley troligen för att Watford letade efter någon annan. Och någon annan visade sig vara Slavisa Jokanovic som varit manager i Partizan där han tog de obligatoriska ligatitlarna men också vunnit Thailändska PL med Muangthong som obesegrade mästare.

För närvarande finns det fem vakanta managerposter i Football League – Bolton, Port Vale, Fulham, Hartlepool, och Leyton Orient. Phil Brown är en tänkbar kandidat till alla de lagen.

Jag hade helst sett:

Bolton – Chris Hughton
Port Vale – Neil Aspin(Halifax)
Fulham – Billy Davies
Hartlepool – Mick Wadsworth
Leyton Orient – Terry Butcher

Det enda positiva i managerväg hittills är att John Coleman är tillbaka i Accrington Stanley där han tidigare var manager i 13 år och ifall trenden att anställa f.d. Yugoslaviska-landslagspelare (Milanic i Leeds och Jokanovic i Watford) fortsätter hoppas jag på någon ur Kroatiens VM-lag -98 eller Dragan Stojkovic.

:::

/Peter A Linhem

When push comes to shove

7 oktober 2014 09.52, Peter Hyllman

Handväskor. Eller handbags som det av någon anledning kallas när det blir gruff och gräl på eller vid sidan av fotbollsplanen. Förmodligen eftersom det ofta ser så pass löjligt ut att det mest påminner om gamla tanter som börjar svinga sina handväskor. Fotbollsspelare är just fotbollsspelare, inte några fighters, och det märks.

Nu fick vi ju en sådan där incident under helgen när Arsene Wenger av någon anledning som troligtvis bara han själv känner till beger sig in i Chelseas tekniska område och knuffar till José Mourinho. Kanske var det, som Wenger själv sa efteråt, inte någon ”särskilt allvarlig knuff”, men det är ju ett försvar vi hade betraktat som ihåligt om det så kommit från en tioåring.

Själv tycker jag mest det är en rolig incident, även om det så klart blir lite fel när en manager som är så utåtriktat mot fotbollens mer fysiska aspekter på fotbollsplanen väljer att hantera konflikter på det sättet vid sidan av fotbollsplanen. Men så länge det inte leder till skador eller är grövre våld än vad som nu var fallet så kan jag tycka att det tillhör och tillför spelet.

Nu finns det ju flera tillfällen genom Premier League-historien där det har uppstått gräl och bråk. Handbags med andra ord. Några är ju omskrivna och omtalade, som bråken mellan Arsenal och Man Utd exempelvis mellan åren 2001 och 2005. Och hade vi haft en kamera inne i Old Trafford i samband med Pizzagate så hade ju den sekvensen varit given i det här sammanhanget.

Mer aktuell är kanske i så fall bråket mellan Roy Keane och Alf Inge Haaland, som ju Roy Keane nu återigen berör i samband med att hans nya självbiografi The Second Hand publiceras. Men det bråket har kanske heller inte riktigt de komiska undertoner som jag söker efter på denna sammanställning över andra roliga så kallade handbags genom Premier League-historien:

Arsene Wenger vs Alan Pardew

Wenger har varit i hetluften förr, och det är på sitt sätt intressant att det är just han och hans Arsenal som varit inblandade i flera av bråken under Premier League. Inte dem man först skulle vänta sig.

Under hösten 2006 var Alan Pardew indragen i en bitter nedflyttningsstrid med West Ham, vilket möjligen låter välbekant för tillfället, och varje poäng var alltså viktig.

Något förståeligt är det kanske att Pardews målfirande blir något överdrivet när Marlon Harewood avgör matchen med sitt mål i sista matchminuten. Wenger hade dock lätt att hålla sig för skratt, grälet ledde till en varning för olämpligt uppträdande samt £10,000 i böter.

Alan Pardew vs David Meyler

Pardew är en hetlevrad karaktär vid sidan av planen, så det är kanske inte så konstigt att han dyker upp en andra gång. Det märkliga med den här incidenten är möjligen att den uppstår ur ingenting, fullständigt oprovocerad.

Newcastle ledde mot Hull med 3-1 och matchen var i huvudsak en ren och skär transportsträcka. Med mycket god vilja skulle man kunna säga att Meyler knuffar sig fram för att hämta en boll som gått ut till inkast.

Varje aktion har en reaktion säger en av fysikens grundläggande lagar. Men de säger ingenting om vilken typ av reaktion, och inte ens Albert Einstein hade nog kunnat förutse just den reaktionen från Alan Pardew.

Paolo Di Canio vs Paul Alcock

En annan hetlevrad karaktär inom den engelska fotbollen är Paolo Di Canio, vilket han minst sagt har visat under sin tid som manager. Men det var som spelare som han stod för ett av de mer minnesvärda ögonblicken i Premier Leagues historia.

När ett massgräl uppstod mellan Di Canios Sheffield Wednesday och Arsenal (igen!) under en match 1998, efter en tackling på Patrick Vieira, så slutar det med att domaren visar Di Canio och Nigel Winterburn det röda kortet.

Di Canio, fortfarande skitförbannad och till naturen något galen, tar ut sin spontana ilska på domaren med en knuff. Händelsen är klassisk och förseelsen kostar Di Canio otroliga elva matcher i avstängning.

Att knuffa en domare en gång är således värre än att bita en motståndare två gånger. Vilket så klart väcker den självklara frågan vad det skulle medföra att bita en domare.

Men det roliga tar inte slut där. Den stora humorn består självklart i Alcocks fall efter knuffen. Mentalt oförberedd på knuffen så ramlar han, ramlar han, ramlar han, för att därefter falla i en liksom krypande rörelse bakåt. Ytterst förnedrande.

En annan komisk aspekt i det hela är Nigel Winterburns reaktion när Di Canio liksom måttar ett knytnävsslag mot honom. Winterburn var en av Arsenals främsta hårdingar som här såg ut att vara på väg att göra i brallorna.

:::

Be Champions!!

José Mourinhos triumf och Arsene Wengers historiska misstag

6 oktober 2014 11.30, Peter Hyllman

Cesc Fabregas övergång till Chelsea var en av sommarens kanske mest uppseendeväckande värvningar, i och med att han lämnade Barcelona och valde att gå just till Chelsea och inte till Arsenal, hans förra klubb i Premier League och där han fick sin huvudsakliga fotbollsmässiga uppväxt och utveckling.

Versionen från Arsenalhåll, åtminstone om vi ska lyssna på fans runtom i världen, har varit att Arsenal helt enkelt inte ville ha honom. Vissa menar kallt att Fabregas inte är bra nog. Andra menar istället att Arsenal redan har spelare på de positioner på vilka Fabregas kan spela. En version som för övrigt rimmar rätt illa med att grupper av Arsenalfans under gårdagens match valde att bua och häckla spelaren.

Att han inte är bra nog alternativt inte behövs är ju också ett påstående som borde ha fått sig en viss törn under gårdagen. Man kan utan att gripa efter halmstrån påstå att Fabregas utgjorde en stor del av skillnaden mellan lagen igår. Chelsea dominerade mittfältsspelet och lät inte Arsenal komma till någon riktig målchans, till stor del Fabregas förtjänst. När Chelsea avgör matchen med sitt 2-0-mål sker det efter en avgörande passning från just Fabregas.

Fabregas prestationer hittills under säsongen har varit lysande. Han ligger bakom mer än ett mål var 90:e minut, vilket är ett strålande facit, och har alltså på säsongens sju första matcher skapat sju mål. Han har hittills inte gjort en enda dålig match, och hans passningsspel har gett Chelsea en helt ny dimension på deras mittfält.

En jämförelse mellan hans och Mesut Özils insatser på planen igår vore minst sagt snabbt överstökad. Fabregas erbjuder dessutom fler alternativ, med förmåga att spela både som en offensiv kraft på mittfältet och som ett mer balanserande alternativ. Om Arsene Wenger alltså tackade nej till Fabregas i somras så är det att betrakta som ett gravt och kanske historiskt misstag.

Det hela kan självklart ses på ett mer konkret och resultatorienterat sätt. Cesc Fabregas kan mycket väl vara spelaren som återigen propellerar upp Chelsea som ligavinnare under flera år framåt i tiden. Indirekt betyder det att han i så fall är spelaren som eliminerar, eller åtminstone kraftfullt reducerar, Arsenals chanser att vinna ligatiteln under samma period.

Såväl taktiskt som strategiskt så framstår det alltså som galenskap av Arsenal att tacka nej till Cesc Fabregas. Det är man kanske inte som supporter så värst sugen på att medge, då efterrationaliserar man hellre blandat med kanske något romantiska föreställningar om kvaliteten på de spelare som redan finns i laget.

Alternativet är så klart att Arsene Wenger inte tackade nej. Att Cesc Fabregas, precis som José Mourinho säger, inte behövde tänka mer än tio minuter sedan han fått frågan på ifall han ville gå till Chelsea eller ej. Att när väl frågan kom från Chelsea så var andra alternativ inte längre aktuella, och vad som därefter sägs av Arsenal och Fabregas handlar mer om prestige än verklighet.

Men det är självklart bara en teori, även om den också bär sannolikhetens prägel.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Europa league: Superlive
Torsdag 23 oktober kl 18:29
Lille - Everton
Torsdag 23 oktober kl 18:55
PAOK - Fiorentina
Torsdag 23 oktober kl 18:55
Inter - Saint Etienne
Torsdag 23 oktober kl 21:00
Tottenham - Astreas
Torsdag 23 oktober kl 21:00