Peter Hyllmans Englandsblogg

Årets lag och årets spelare i Premier League

Premier League-säsongen är över och förbi. Chelsea vann ligan. Tottenham är en minst sagt stolt tvåa. Bakom dem kommer ett fyrtal av storklubbar som alla behöver göra bättre ifrån sig nästa säsong. Man City och Liverpool har i alla fall det att trösta sig med att de får spela i Champions League nästa säsong. För första gången lyckades Burnley hålla sig kvar i Premier League.

Sammanfattningar av säsongen kommer att ske i olika former. Försommaren kommer ägnas åt utvärderingar lag-för-lag som har blivit standard under de senaste åren. Så här omedelbart efter säsongsavslutningen kan det däremot vara läge att städa av det mest uppenbara, det som i andra sammanhang redan har bestämts – årets lag och årets spelare med mera.

Jag har inte gjort mig känd som någon större supporter av den här typen av utmärkelser som årets lag och årets spelare. Ofta tycker jag de leder tankarna fel när det kommer till att förstå och värdera fotboll. Bäst med det är dock att det inte finns något absolut rätt eller fel, att det är så öppet just för subjektiv värdering, vad man faktiskt anser är viktigt och mindre viktigt.

Här är således mina utmärkelser:

:::

ÅRETS SPELARE: Alexis Sanchez, Arsenal

Det är smått oförståeligt att det under februari-mars faktiskt pågick någon slags kampanj om att Alexis Sanchez inte riktigt höll måttet, att han var lat på planen som en del ville mena. Obestridligt är däremot intrycket att Alexis Sanchez under långa stunder den här säsongen har burit Arsenal mer eller mindre på sina egna axlar, och om han hade presterat lika svagt och oregelbundet som några av sina lagkamrater så hade Arsenals svaga säsong istället närmat sig det fullständigt katastrofala. Sanchez bidrar med väldigt mycket på fotbollsplanen, energi, teknik och spelsinne, fart och kraft, han är bra som avslutare och bra som framspelare, och han visar upp både mångsidighet och spelintelligens. Det senare är framför allt vad som för mig särskiljer honom från Eden Hazard, som möjligen kan vara mer briljant men stundtals också mer begränsad.

:::

ÅRETS LAG

:::

ÅRETS MANAGER: Antonio Conte, Chelsea

Där finns alltid frestelsen att vilja vara pretto och utse Sean Dyche som årets manager. Det var naturligtvis en stor bedrift att hålla Burnley kvar i Premier League. Och visst måste man beundra det jobb Mauricio Pochettino fortsätter göra med Tottenham. Men det går i slutänden ändå inte att förbise Antonio Contes bedrift med Chelsea, som om än den heller inte ska överskattas är djupt imponerande. Att så snabbt lyckas samla ihop en till synes splittrad spelartrupp, hitta rätt balans mellan lojalitet och auktoritet, fatta de stora besluten i motgång samt taktiskt träffa så mitt i prick som Conte gjorde under sin första säsong med Chelsea är beundransvärt. Vann inte bara ligatiteln utan har också höjt ribban för de engelska storklubbarna.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #38: Chelsea historiska mästare och Liverpool till Champions League

Avbytarbänken:
Jack Butland, Stoke
Toby Alderweireld, Tottenham
Victor Moses, Chelsea
Alex Tuanzebe, Man Utd
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Jordan Ayew, Swansea
Sergio Aguero, Man City

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Ångestfyllt och krampaktigt i en knapp halvlek innan Georginio Wijnaldum lättade på bördan som tyngde ned Liverpools axlar. I halvtid förutspådde jag 3-0 efter 55 minuter och med några sekunders marginal så var det också exakt vad som skedde. Den så kallade ketchupflaskan. Det kan ha betraktats som en formalitet inför matchen men det ska göras också. Nu spelar Liverpool Champions League igen, eller åtminstone playoff, och dessutom är de seedade i detta playoff.

Chelsea. Man kan så klart tycka precis vad man vill om den regisserade avskedsföreställningen till John Terry i den 26:e minuten, men som match betraktat var det en värdig avslutning på en strålande ligasäsong för Chelsea, även om Sunderland knappast bjöd på det tuffaste motståndet. I och med vinsten slår Chelsea även sitt eget vinstrekord i Premier League med 30 segrar under säsongen.

Man City. Det vore väl att ta i att säga att Man City hade så värst mycket att vinna den här säsongen, eller snarare förlora kanske, men med vinsten mot Watford såg de åtminstone till att säkra tredjeplatsen i ligan, och därmed en direktplats till Champions Leagues gruppspel nästa säsong. Inga bortamatcher i Rumänien i augusti för Pep Guardiola den här gången alltså. Det får väl räcka som framsteg.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Hull City. Hård konkurrens med Watford om den här tveksamma utmärkelsen men ett lag som släpper in sju mål får svårt att undvika den. På sitt sätt är det kanske förståeligt att Hull City inte orkade med att prestera en fotbollsmatch i sista omgången, sedan deras nedflyttning blivit klar förra omgången. Men det var ett tråkigt och ovärdigt avslut på en i övrigt imponerande genomförd säsong av dem.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Återkommer till något jag varit inne på tidigare att det säger något om Tottenhams utveckling hur de har avslutat den här säsongen jämfört med förra säsongen, sedan det stod klart att de inte skulle kunna komma ifatt Chelsea i titelstriden. Jag vill tro att det är något som kommer visa sig värdefullt under inledningen av nästa säsong.

OMGÅNGENS MÅL

Georginio Wijnaldum, Liverpool 1-0, Middlesbrough (h). Vill ni se det snyggaste målet, eller ironiskt nog samtidigt det mest meningslösa, så kollar ni Aaron Ramseys mål för Arsenal. Vill ni däremot se omgångens mål så är det bara att sätta Wijnaldums förlösande mål på repeat. Jag ser det inte som någon tillfällighet att det var just Wijnaldum som dundrade in målet, en spelare som visat ledarskap säsongen igenom.

:::

TRE PUNKTER

Beach 2017. Visst går det att förstå varför Arsene Wenger gick ut i veckan och kritiserade olika lag för att mer eller mindre ha tagit semester innan säsongen var slut. Han hoppades så klart på hjälp av Middlesbrough, även om piken mot West Ham var onödig och obefogad. Nu var inte Middlesbrough på någon strand idag, även om det inte hjälpte. Påpekandet känns kanske också lite tveksamt då Arsenals spurt under säsongens sista omgångar, som trots allt gav dem chans på Champions League in i slutomgången, till stor del berodde på att de mötte lag som i olika utsträckning befann sig på stranden.

Vårat glada barnasinne. Det var Man Utds yngsta startelva i Premier League-historien. Och ja, det var bara en i det stora hela betydelselös avslutning mot Crystal Palace, men alla tar ju inte ens sådana tillfällen i akt. Det är hur som helst något speciellt och elektriskt med när Man Utd vädrar egna talanger på Old Trafford, och det märktes också under dagens match. Förhoppningen är så klart att José Mourinho tar både spelarnas insats och atmosfären på Old Trafford som utgångspunkt för att i större utsträckning våga lita på och integrera dessa spelare nästa säsong.

Målrekord… not. Det behövde göras 40 mål den här omgången för att Premier League skulle slå sitt målrekord. Med en kvart kvar att spela återstod tio mål att göra. Nedräkningen rullade på, hela vägen ända ned till tre. Till sist saknades alltså tre mål för ett nytt målrekord. Ändå lite fascinerande hur det under en säsong där några menar att tråkfotbollen har fått sådant fäste även bland topplagen ändå visar sig bli en av de mest målrika säsongerna i Premier League någonsin. Å andra sidan hjälper det kanske när andra topplag väljer att spela utan målvakt stora delar av säsongen.

:::

FÖR ÖVRIGT

7-1… Tottenhams förbannade tur blir bara värre och värre!

I Watford beror lagets tillkortakommanden på ägaren och fansen ropar på managern ut. I Arsenal beror lagets tillkortakommanden på managern och fansen ropar på ägaren ut.

Kan inte påstå att John Terry är någon personlig favorit, men obestridligt är att han är en av Premier League-erans giganter.

Harry Kane – vilken anfallare!

Inte riktigt säker på varför det ser ut att bli ”en grej” att Sunderland visste om och medvetet spelade ut bollen i 26:e minuten på Stamford Bridge.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Återstår bara för Liverpool att slå sista spiken i säsongens kista

Ett år senare befinner sig Liverpool och Jürgen Klopp i nästan samma position som de befann sig i förra säsongen. Deras sista match för säsongen samtidigt en match de måste vinna för att ta sig till Champions League. Den gången gällde det en Europa League-final mot Sevilla. Den här gången gäller det en hemmamatch mot Middlesbrough.

Om det är en kritik som har framförts mot Jürgen Klopp så är det att han både med Liverpool och dessförinnan med Dortmund har haft svårt att vinna de sista, avgörande matcherna. Champions League-finalen med Dortmund ligger nära till hands. Med Liverpool kommer vi ihåg båda förlusterna förra säsongen mot Man City i Ligacupen och Sevilla i Europa League.

Om någon annan kritik har framförts mot Jürgen Klopp så är det att hans taktik har en tendens att bli ensidig. Något som har gjort att Liverpool ofta har haft problem att bryta ned lågt försvarande motståndare. Den som vore intresserad av att måla fan på väggen skulle alltså inte behöva sakna argument för vad som talar mot Liverpool den här dagen.

Men det där är så klart i huvudsak rent trams. Det krävs en god portion fantasi för att kunna se hur Liverpool skulle kasta bort Champions League i den allra sista omgången hemma på Anfield mot ett redan nedflyttningsklart och synbart demoraliserat Middlesbrough. Det var matchen mot West Ham som var det stora, sista hindret för Liverpool den här säsongen.

Det vore i själva verket anmärkningsvärt om matchen fortfarande lever i halvtid. Det finns dessutom en god poäng för Liverpool att inte bara försöka vinna matchen utan dessutom vinna den stort. De ligger tre mål back på Man City. Om Man City förlorar mot Watford går Liverpool förbi dem. Men även om Man City spelar oavgjort kan Liverpool passera dem på målskillnad.

Det kan tyckas vara rätt betydelselöst enbart sett till ligatabellen. Men om Liverpool lyckas rycka åt sig tredjeplatsen så skulle det betyda att de slipper spela playoff för att ta sig till gruppspelet i Champions League. Något som kan ha stor betydelse eftersom de för närvarande riskerar att i ett sådant playoff lottas mot svåra motståndare som Sevilla, Napoli eller Dortmund.

Det är en risk baserat på att Liverpool vore oseedade i ett sådant playoff. Något de kan undvika om två eller fler av Dortmund, Napoli och Ajax vinner sina respektive sista matcher för säsongen. I så fall vore Liverpool seedade i ett dylikt playoff men kan i så fall ändå komma att lottas mot motståndare som Roma, Besiktas, Nice eller Hoffenheim.

Nu vore inte det något omöjligt motstånd för Liverpool, liksom dessa klubbar helt säkert inte heller vill möta Liverpool i ett dylikt playoff. Men det är ändå ett playoff med ett synnerligen osäkert utfall, där Liverpools långa förhoppning om Champions League löper hög risk att ta slut innan den knappt ens hunnit börja. Men ett eventuellt sådant playoff kan även ha bredare konsekvenser.

För hur påverkas Liverpools försäsong och transferplaner av att ett ovisst playoff fortfarande står mellan dem och Champions League? Liverpools trupp har bara med lappande och lagande varit stark och bred nog att klara av enbart inhemskt liga- och cupspel den här säsongen. Nu vet visserligen Liverpool att europeiskt cupspel blir det oavsett nästa säsong, men av vilken valör?

Den osäkerheten gör det svårare för dem både att planera och realisera den kommande sommarens transferaktivitet. Det påverkar i själva verket både antalet spelare som kan tänkas komma att värvas, men inte minst vilka spelare Liverpool kommer kunna attrahera. Kommer de främsta spelarna vilja ta risken att skriva på för Liverpool utan garanterat Champions League-spel?

Det kanske å andra sidan inte påverkar Liverpools faktiska transferbeslut. De fem spelare som påstås vara Liverpools huvudsakliga måltavlor inför sommaren är Ryan Sessegnon från Fulham, Timo Werner och Naby Keita från RB Leipzig, Andy Robertson från Hull City samt Virgil van Dijk från Southampton. Andra köpare lär vara större hot mot dessa planer än brist på Champions League.

Men det är vad det är. Mark Ogden gör i en artikel under veckan en klok poäng i att ju längre en klubb befinner sig utanför Champions League, desto svårare blir resan för den klubben att ta sig tillbaka till Champions League. Det visar sig inte minst för Liverpool. Det har varit tufft nog bara att sluta bland de fyra bästa i ligan. Ändå är de ännu inte riktigt framme.

Även om Liverpool skulle ta sig hela vägen fram till Champions League, de gör inga misstag idag och de navigerar framgångsrikt ett eventuellt playoff, så återstår fortfarande utmaningen att hålla sig kvar där. Det är så klart just den utmaningen som superklubbar i andra länder inte behöver brottas med, de riskerar i praktiken aldrig missa Champions League.

Det kanske inte riktigt känns så utifrån de höga förhoppningar som fanns runt Liverpool vid årsskiftet, då Liverpool fortfarande i allra högsta grad var med och slogs om ligatiteln. Men det är en säsong som vid vinst mot Middlesbrough idag måste betraktas som en stor framgång och som ett tydligt kvitto på de framsteg Liverpool har gjort under Jürgen Klopp.

Att framtiden kan komma att bära ännu tuffare utmaningar i sitt sköte ändrar inte på detta. Det har varit en lång säsong för Liverpool som förtjänar att skörda frukterna av sitt hårda arbete. Tillsammans med Chelsea och Tottenham är det Liverpool som har kommit längst av storklubbarna med sin spelidé och sitt taktiska system.

Om alla dessa tre klubbar spelar i Champions League nästa säsong är det inte någon tillfällighet, utan snarare en logisk följd utav just detta.

Uppmärksamheten under säsongens sista omgång kommer alltså riktas mot främst tre arenor. Anfield där Liverpool alltså möter Middlesbrough. Emirates där Arsenal möter Everton. Samt Vicarage Road där Watford avslutar mot Man City. Hur det går i dessa tre matcher avgör den inbördes placeringen mellan platserna 3-5 i ligan. Kanske inte den största showstoppern!

Annat har det varit tidigare, som vi kan se här där Miguel Delaney på Independent har rangordnat de tio bästa säsongsavslutningarna i Premier League, även om jag för egen del kan sakna både 1994-95 och 1998-99.

Annars återstår säsongens sista hörna under kvällen. Därefter har vi kvar en långvecka att se framför oss med två cupfinaler på programmet samt två playoff-finaler på Wembley, innan vi alla tar ett djupt andetag inför vad som i alla fall på förhand känns som den bästa, jämnaste och mest ovissa Champions League-finalen sedan 2008.

It’s the show that never ends!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Bradford har storheten i sig men måste leva upp till den på Wembley

Det här med Tyskland är kinkigt i England, av måhända simpla men lätt insedda skäl. Jämfört med tränare av andra nationaliteter är det mycket få tyska tränare som har prövat sina vingar i England eller i Premier League. Även bland spelare är det inte många tyska stjärnor som prövat livet i England, jämfört med exempelvis franska och spanska spelare.

Det fanns en tid för inte alls särskilt länge sedan då själva idén om ett tyskt ägande av en engelsk fotbollsklubb skulle ha väckt både protester och öppen misstänksamhet. Fortfarande hör det inte till vanligheterna. Men tyskt ägande ligger bakom en av Premier Leagues mest progressiva klubbar i Southampton, och tyska ägare hittar vi även i Bradford City i League One.

Edin Rahic och Stefan Rupp köpte Bradford City för ett år sedan. De kom inte in med några väldiga utfästelser. Det utlovades inga väldiga investeringar eller loftiga målsättningar om titlar och europeiskt cupspel. Där dribblades inte med lagfärger eller med klubbmärken. Där kom aldrig något galet förslag om att byta namn på klubben till Bratwurst City.

De kom istället med klokhet och kompetens. Det var en potentiellt svår säsong Bradford hade framför sig sedan Phil Parkinson beslutat sig för att lämna som manager. Rahic och Krupp gjorde dock två smarta anställningar. Dels Stuart McCall som Bradfords nye manager. Dels Greg Abbott som chefsscout. Båda två med nära och personliga kopplingar både till varandra och till Bradford.

Det är två anställningar genom vilka Edin Rahic och Stefan Krupp har uppnått två saker. För det första har de skapat en personkemi som är nödvändig för att få deras struktur med en transferkommitté att fungera effektivt. För det andra har det varit symboliskt viktiga anställningar för att få Bradfords supportrar att känna förtroende för och en relation till Bradfords ledarskap.

Det förtroendet är kanske inte det lättaste att få, vilket har sina skäl. Bradfords supportrar har nämligen redan blivit tagna på en rejäl åktur tidigare. De fick se en överambitiös ägare ta Bradford till Premier League i slutet av 1990-talet men överspendera i sådan omfattning att det därefter bara tog sju år för Bradford att ramla raka vägen ned i League Two.

“Fool us once, shame on you! Fool us twice, shame on us!” Kanske är det lite så Bradfords supportrar resonerar. Åtminstone var det inte alldeles självklart när Edin Rahic nyligen i en längre intervju formulerade det långsiktiga syftet med sitt ägarskap i Bradford som att inom tio år ta klubben till Premier League, att det var något supportrarna faktiskt önskade sig.

En tioårsplan låter förvisso inte som något hastverk eller som ett ogenomtänkt utlovande av guld och gröna skogar. Men bland Bradfords supportrar råder en vanlig uppfattning att det är i The Championship som Bradford hör hemma, att det är deras rätta nivå. Att det vore en form av hybris att sikta högre än så, och att Bradford redan en gång har betalat ett högt pris för sådan hybris.

Nu finns i och för sig alla möjligheter att den melodin förändras om Bradford väl befinner sig i The Championship, om de etablerar sig där och börjar hävda sig också i toppen av den tabellen, och förtroendet för Bradfords ägare och klubbledning har hunnit bli ytterligare några år starkare. Men det kan för stunden sägas råda delade meningar om var Bradford verkligen hör hemma.

Men för stunden spelar det också mindre roll. För stunden finns nämligen inga delade meningar i Bradford. Bradfords ägare och klubbledning vill på lång sikt ta klubben steg för steg till Premier League, ett av dessa steg måste per definition innebära att ta sig till The Championship. Bradfords supportrar anser å sin sida att klubben hör hemma i The Championship.

För stunden finns bara Wembley och dagens playoff-final i League One mot Millwall. Tusentals och åter tusentals av Bradfordsupportrar vallfärdar till Wembley för att se om deras lag förmår spela en lika positiv och underhållande fotboll när det gäller som allra mest. Vilken succé det vore för Edin Rahic och Stefan Krupp, och för Stuart McCall, och deras första år med Bradford.

Det var 13 långa år sedan Bradford åkte ur The Championship. De har sedan dess varit nere och vänt i League Two, till och med varit på väg att åka ur League Two och Football League. Nu är de en enda match från att ta sig tillbaka till The Championship. Millwall står i vägen, samma Millwall som besegrade Bradford i playoff förra säsongen.

Men dagens playoff-final på Wembley är också kulmen på fyra framgångsrika år för Bradford. För fyra år sedan vann Bradford motsvarande playoff-final i League Two och tog sig tillbaka till League One. Bara några månader tidigare hade de som första klubb från den fjärde divisionen spelat Ligacupfinal på Wembley, efter att ha slagit Arsenal och Aston Villa längs vägen.

För drygt två år sedan svarade Bradford för en av FA-cuphistoriens största skrällar när de besegrade självaste Chelsea på Stamford Bridge i FA-cupens fjärde omgång, efter att ha vänt ett 0-2-underläge till vinst med 4-2. Chelsea skulle några månader senare krönas som Premier League-mästare. Bradford är en klubb med storhet i sig.

Men det gäller att leva upp till sin storhet. Det är vad Bradford har möjlighet att göra på Wembley idag. Till icke ringa del tack vare ett gott exempel på tysk ingenjörskonst.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Gästblogg: Vilken betydelse får Chelseas akademi de närmaste säsongerna?

Så nalkas till slut dagen då Chelsea kommer stå inför en ny säsong utan John Terry i sin trupp. I praktiken kom den dagen redan den här säsongen, efter en inledande fortsättning på föregående säsongs midtable-form, innan trebacklinjen blev så poppis och Terry faktiskt spelade.

Det är svårt att sätta i ord hur mycket John Terry har betytt för Chelsea som klubb och lag under en tid då vi gick från relativ ”nästan i toppen”-klubb till att bli den främsta utmanaren till den galaktiska dominanten och förgöraren av Premier League-motstånd Manchester United. I ett slag kom en Roman Abramovich till klubben och hämtade in en ung och fräsch portugis som redan hade erövrat den storörade trofén med Porto för att med Chelsea, som vid det här laget köpt halva Europas befintliga spelarkrets, erövra nämnda kontinent för Londonlaget.

Att Terry har varit en permanent del av ett lag som under några år spenderade summor som vare sig innan och efteråt har motsvarats i relativa termer, är en sak man kan peka på. Att han varit kapten för ligatitelvinnande lag under ett rekordantal av fem gånger är en annan. Att ha gjort vad Sergio Ramos nuförtiden gör i Real Madrid, att som försvarare vara direkt avgörande inte bara som defensiv pjäs utan även som en offensivt, är en tredje.

Utan att lägga straffar eller frisparkar är John Terry den som gjort flest mål av alla försvarare i Premier Leagues historia. Fem ligatitlar, en Champion League, en Europa League, fem FA-cuptitlar (i skrivande stund) och tre Ligacuptitlar och individuella utmärkelser i dröser kräver en hel del putsande och är verkligen ett kvitto på vad Jonn Terry har åstadkommit i sin karriär.

Det går dock inte som supporter att tänka på Terry med samma rosa skimmer som en Gerrard eller Scholes åtnjuter. Med John Terry får man även ta det mörka med det ljusa och det mörka överskuggar för väldigt många vad Terry egentligen har åstadkommit på plan.

Kontroverser utanför planen kring 9-11, påstådda otrohetsaffärer och rasistiska glåpord är förmodligen det som de allra flesta tänker på när de tänker John Terry. Även på plan minns nog framförallt många Unitedsupporters med varma känslor en halkning i Moskva, mindre skadeglädje tillskrivs hans korkade utvisning mot Barcelona (som enligt mig var tio gånger värre) eftersom den sagan slutade lyckligt ungefär som ingen minns Ronaldos missade straff i nyss nämnda Moskva.

Kanske minns några andra hur han gör sin bästa lax-som-simmar-mot-strömmen-härmning för England eller hans försök att nicka in bollen mot Arsenal i en cupfinal bara för att belönas med en spark i ansiktet. Uppoffrande inga fingrar emellan-attityd kanske är orden som bäst beskriver John Terry. Med en underskattad passningsfot såklart! På plan var han Chelsea och han kommer fortsatt vara Mr. Chelsea var han än spelar härnäst. Nåväl. John Terry och betydelsen han haft för Chelsea tror jag få ifrågasätter men nu lämnar han, och det leder mig in på mitt favoritämne vad gäller Chelsea: Akademin!

Sedan influxen av pengar, och jag väljer att inte börja räkna från Arsenals externa finansiering i slutet av 1990-talet, kring just en viss rysk ankomst till ligan noterar jag att inget titelvinnande lag har vunnit titlar med spelare från den egna akademin som kom fram under den tiden som bärande spelare Jag vill även slänga in en brasklapp här. Busby Babes eller Class of 92 som tog sina respektive tider med storm är inte längre något man kan förvänta sig eller ens tro är rimligt, oavsett hur mycket framgång ungdomslagen åtnjuter (även om jag vägrar att acceptera det).

Vid en snabb genomgång av FA Youth Cup-vinnarna de senaste 15 åren hittar jag bara några som gjort avtryck i fotboll på hög nivå: Francis Coquelin, Jack Wilshere, Daniel Sturridge, Kieran Trippier, Danny Welbeck, Danny Drinkwater, Jeffrey Bruma, Paul Pogba, Jesse Lingard, Michael Keane och Andreas Christensen. En majoritet av dessa slog inte igenom i sin moderklubb.

Det vi sett som har gett utdelning är att köpa supertalanger i unga år för att se dessa blomma ut till tungorna på vågen under en dynastisk framgångsera: en Wayne Rooney, en Arjen Robben, en Cristiano Ronaldo, en Frank Lampard. Det som man rimligen kan tro, hoppas och kanske förvänta sig är att få fram en John O’Shea, en Darren Fletcher eller mer nutida exempel, en Jesse Lingard som nyttiga komplement till en pengastinn trupp. Tills Tottenham med framförallt Harry Kane firar med en tung titel håller jag det ovan som sanning.

Så vad ska det till för att en akademi som slår så många rekord på klubb, nationell och till och med internationell nivå att det är omöjligt att hålla reda på alla, ska kunna ge utslag även i a-laget? Jag, som försöker hålla isär känslor med logik i denna bloggen, kan bara se till behovet. Vad finns det för behov och möjligheter i Chelsea nuvarande trupp för att någon ska kunna ta sig in, jag bortser från om det så sker via lån eller direkt ifrån U18, så länge det sker är jag nöjd.

I Chelsea sätter man inte längre hoppet till en ensam ståthållare som då en Michael Mancienne, Lassana Diarra, Robert Huth, Josh McEachrean, Gael Kakuta eller Ryan Bertrand ansågs som den nya stora talangen. Nej, talangen finns på bred front och på alla positioner. Återigen, var finns det då möjligheter i Chelseas a-lag?

Om jag för en sekund bortser från eventuella spelare in eller ut och tittar på positioner där det inte finns bredd eller där spelarna börjar komma till åren så tänker jag tre saker:

Du petar inte Eden Hazard, N’golo Kanté, Thibaut Courtois eller Cesar Azpilicueta och Chelsea skulle skjuta sig själva i fötterna om de skulle få för sig att sälja någon av dessa. Det finns frågetecken för framtiden för Willian, Pedro, Diego Costa och Cesc Fabregas vara eller icke vara i ett lite mer långsiktigt perspektiv. Även om de fungerat lysande i år förvånar det inte mig om David Luiz, Gary Cahill, Victor Moses och Marcos Alonso av ett eller annat skäl till säsongen 2019-20 inte längre spelar i Chelsea eller inte längre är förstaval.

En sammanfattning, som jag tänker, är att det finns störst möjlighet att som mittback eller som wing-back för en ”one of our own” att bli en bidragande spelare till Chelsea. Jag väljer således att lyfta fram två spelare i varje position som jag har förutsättningar för att inför nästa eller efter den följande säsong vara en nyttig del av Chelsea:

Ytterbackar:

Dujon Sterling: Han må fylla 18 först i oktober men vilken spelare! Redan förra säsongen kom han in som ett yrväder och var en vital del i FA Youth Cup- och UEFA Youth League-segrarna, och har i år varit minst lika framträdande i en domestic treble för U18-gänget. Välväxt, kraftfull, snabb, bra teknik och en mogenhet som får mig att tro att det är något alldeles speciellt med Dujon. Bra både offensivt och defensivt, liknar Antonio Valencia i sin spelstil och det är alltså som höger wingback jag ser honom, där han också spelar en majoritet av tiden.

Jay DaSilva: Ian Wright sa redan förra säsongen infamöst att Jay ”är bättre än alla andra vänsterbackar i Premier League. Hyperboler till trots, Jay har spelat vänster wingback men även innermittfältare denna säsongen, den som sett Chelseas akademilag spela förstår alltså att det är en spelare med snabbhet och lungor värdigt en kantlöpare men även en spelare med mjuka fötter och spelintelligens. Har huserat i Charlton i vår där han till en början fick skralt med speltid men sedan har gjort positionen till sin med närmare tio raka starter som vänsterback, där hans influens på Charltons spel bara har ökat efter varje match. Till skillnad från Dujon Sterling är Jay DaSilva väldigt kort i rocken, något som jag kan tänka mig gör att det är tveksamt om han kommer få chansen i Chelsea. Spelar som Danny Rose utan att vara Danny Rose.

Innerbackar:

Andreas Christensen: Efter två säsonger på lån i ryggen, och vilka säsonger!, i något tyskt lag så kommer Andreas återvända till Chelsea. Det pratades om något slags lånebyteköp med Southampton med Van Dijk vilket jag ser som direkt nonsens. Spelskicklig, positionssäker och men bra individuell statistik på nickdueller, dueller och passningsprocent med en Chelseaesque förmåga att göra mål framåt kommer han ingå i Chelseas trupp nästa säsong.

Fikayo Tomori: Svårt att välja spelare här. Men till slut gick Nathan Aké bort och Chalobah jr. är ett par år yngre så Tomori blir naturliga valet. Det här är ett långskott, Tomori har spenderat en vår i Brighton där han trots allt fått sparsamt med speltid. Har ändå nio framträdanden med en knapp handfull starter för laget där han fått vikariera som högerback, mittback och även vänsterback. Blev direkt förste reserv in från bänken efter sitt lån till sydkusten och Brightonfans verkar mer än nöjda med honom. Hård, tacklingssäker, snabb och om än inte Christensenfötter, en spelare som är bekväm med bollen vid fötterna. Kommer definitivt inte spela med Chelsea kommande säsong, men säsongen därefter? Kanske. Kanske inte.

Det finns så många andra talanger väntandes i leden, Tammy Abraham kanske den mest välkände, men jag nöjer mig här. Jag tror Chelseaungdomsdosen är mer än fylld för idag.

Av: Sebastian, ”Saelen”

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #37: Tottenham gjorde much ado about Craig Shakespeare

Avbytarbänken:
Sergio Romero, Man Utd
Toby Alderweireld, Tottenham
Seamus Coleman, Everton
Emre Can, Liverpool
Dele Alli, Tottenham
Heung-Min Son, Tottenham
Oumar Niasse, Hull CIty

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Man City. Det var en väntad seger hemma mot West Brom, men det var även en seger som innebär att Man City har matchboll att sluta trea, och därmed den här gången faktiskt slippa genomlida ett playoff-spel för att ta sig till Champions Leagues gruppspel. Det enda de behöver göra är att besegra Watford på söndag. Det kan väl debatteras hur stor nackdel det vore för Man City att behöva playoff-spela, men ändå en vinst.

Everton. När alla andra passade på att FA-cupspela i mitten av mars så passade Everton istället på att besegra West Brom hemma på Goodison Park med 3-0. Kanske inte en vinst som betyder så väldigt mycket om 100 år men som i alla fall den här säsongen var Evertons stora avstamp från resten av klungan som utmärkte dem själva som odiskutabelt best of the rest.

Tottenham. Fantastisk insats av Tottenham borta på King Power Stadium där de spelade ut hela sitt register. Att vinna med 6-1 på bortaplan är naturligtvis alltid minnesvärt – eller svårt att förtränga! – och det demonstrerar tydligt hur Tottenham har mognat den här säsongen jämfört med förra, som istället slutade i en liknande förlust mot ett nedflyttningsklart Newcastle.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

West Brom. Var det här det började? Nu frångår jag min precis formulerade regel att inte låtsas om vad som hände sedan, men West Broms torsk med 0-3 mot Everton var precis i början av deras totala förfall, sedan de precis nått 40 poäng och därefter ansåg sig ha uppnått allt som gick att uppnå på en fotbollsplan.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Eddie Howe. Meriterande seger mot West Ham men också en match där Bournemouth fick maximal utdelning på sitt offensiva passningsspel, låt gå mot en givmild motståndare. Josh King är en spelare med stor potential som passar väldigt bra in i Howes spelsystem. Mot West Ham gjorde King tre mål och vann matchen åt Bournemouth.

OMGÅNGENS MÅL

Kevin De Bruyne, Man City 2-0, West Brom (h). Snyggt mål. Snyggt spel, bestämt skott. Precis den typ av fotbollsmål jag gillar. De Bruyne har mer i skymundan än vad som kanske var förväntat ändå gjort en småputtrig säsong för Man City.

:::

TRE PUNKTER

Dive Job. FA klubbade under dagen igenom att spelare från och med nästa säsong kommer kunna bli avstängda i två matcher i efterhand för filmningar som lurar domaren att antingen tilldöma deras lag en straff eller andra laget ett rött kort. Vilket spontant känns som framsteg, om än inte ett beslut utan praktiska problem. Bland annat ska krävas ”klara och överväldigande” bevis för att spelaren filmar, vilket känns lite öppet vad det betyder och vem som ska bedöma det. Där finns även risk för populism där vissa fall som drar särskild mediauppmärksamhet bestraffas samtidigt som mer anonyma fall går fria. Men det är värt att prova för att sedan utvärdera.

Exit, voice, loyalty. Hur ska supportrar egentligen vädra missnöje? Det var närmast halvbesatt på Emirates när Arsenal besegrade Sunderland. Genast dök det upp prominenta mediafigurer som ondgjorde sig över fansen som inte var riktiga fans eftersom riktiga fans är på plats i vått och torrt. Samma figurer har redan tidigare ondgjort sig över samma fans protester via affischer, plakat och sociala media. Följer vi således kritiken till dess logiska konklusion så kan vi bara konstatera att supportrar ska gå på matcherna och i övrigt hålla käften, vilket är en rätt märklig inställning hos de som har sitt yrke inom press och media. På samma gång vrider dessa pressväck sina händer i förtvivlan när de pratar om hur supportrar inte har något inflytande över klubbarna.

Mouning Myrtle. Man Utds spelschema har naturligtvis varit en sorglig ballad mest hela våren från José Mourinhos sida. Men den här gången har han faktiskt även presterat en tänkvärd idé i frågan. Matchen mellan Man Utd och Crystal Palace borde flyttas menar han, mer specifikt till lördagen. Ja, det kan man väl verkligen anse att den borde göras med tanke på Europa League-finalen på onsdag. I den ena vågskålen har vi att resultatet i matchen inte kan påverka något som helst av värde i tabellen. I den andra vågskålen har vi det här helgade att den sista omgången ska spelas i sin helhet samtidigt. Visst, men regler har heller inget egenvärde. Vad anser ni?!

:::

FÖR ÖVRIGT

Tre spelare över 20 mål den här säsongen för Tottenham – för första gången. Imponerande.

Säsongsutvärderingar lag-för-lag – bu eller bra?

Årets playoff-finalister har sammanlagt +2 i målskillnad under säsongen. De tidigare åtta årens målskillnad är +55, +71, +48, +38, +53, +51, +35 och +44.

En fjärdedel av The Championship kan nästa säsong komma från Yorkshire.

Skytteligan inför sista omgången:
Harry Kane, 26
Romelu Lukaku, 24
Alexis Sanchez, 23

Vi kanske ska utgå från att Craig Shakespeare inte blir kvar i Leicester efter säsongen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Luton måste trotsa historien för att ta sig till League One

Att släkten är värst fick Luton Town erfara i den första playoff-semifinalen mot Blackpool, då deras tidigare spelare Mark Cullen inte bara gjorde ett mål mot dem, inte heller två mål, utan hela tre mål i en match som Blackpool till sist vann med 3-2. Lök på laxen kom efter matchen när Cullen lät meddela att det var en av hans karriärs höjdpunkter.

Om playoff-semifinalerna i The Championship har varit förhållandevis låsta historier så var de första semifinalerna i League Two deras raka motsats. Fem mål mellan Blackpool och Luton visade sig vara den målsnåla matchen då det slutade 3-3 mellan Carlisle och Exeter. Mycket riktigt var Nathan Jones, Lutons manager, också allt annat än nöjd med det egna lagets försvarsspel.

Trots förlusten var Luton långa stunder det bättre laget på Bloomfield Road och ledde också matchen med 2-1. Förståeligt således att Luton känner sig särskilt besvikna både på sin egen insats och på domarens insats när de inte vinner matchen. Samtidigt borde det också ge Luton gott hopp om att kunna vända semifinalen hemma på Kenilworth Road.

Offensivt lider Luton Town möjligen för stunden av något av överflödets förbannelse. Danny Hylton, lagets stora målskytt, har varit avstängd i Lutons två senaste matcher, inklusive matchen mot Blackpool. Men under dessa båda matcher har Luton ändå gjort sju mål, varav Jack Marriott och Isaac Vassell har gjort fem.

Lidandet må betraktas som relativt. Det vore ändå ett absurt beslut av Nathan Jones att ställa över sin överlägset bäste målskytt i Lutons hittills viktigaste match den här säsongen, en match laget måste vinna. Jack Marriott har varit spelaren som i första hand har fått lämna plats åt de andra två, och blir troligen den som gör det igen.

Luton var en av League Twos förhandsfavoriter inför säsongen. På så vis kan kanske ses som en besvikelse att Luton bara lyckades ta sig till playoff. En känsla som helt säkert förstärks av Lutons bistra erfarenheter av playoff. Fyra gånger har Luton deltagit i playoff och förlorat samtliga, bland annat tre raka playoff i National League mellan 2010 och 2012. Inga goda omen precis.

Ändå anser sig Luton redo för att ta klivet upp till en högre nivå. Nathan Jones poängterar inte minst lagets positiva facit mot League Twos tre topplag den här säsongen, liksom att Luton under säsongen i cupspel har slagit ut lag som Aston Villa, Millwall och Swindon. Lutons taktik och spelstil skulle passa utmärkt i League One menar Nathan Jones.

Positiva besked från ännu en manager ur den yngre generation av brittiska managers som håller på att göra sitt avtryck i Football League och så sakteliga rör sig uppåt i det engelska seriesystemet. Influerad av moderna fotbollsidéer och av utländska intryck, mer vidsynt, i en betydligt större utsträckning än vad den äldre generation är som börjar kännas alltmer passé.

Laget speglar sin manager. Där finns en eklektisk blandning av ungt och erfaret, klassiskt och progressivt. Centralt finns erfarna spelare som Johnny Mullins och Scott Cuthbert i försvaret samt Danny Hylton i anfallet. Runt dem finns yngre spelare som ytterbackarna James Justin och Dan Potts, på mittfältet och framåt Pelly Ruddock Mpanzu, Isaac Vassell, Ollie Palmer, Olly Lee med flera.

Luton var en av förhandsfavoriterna att ta sig upp till League One inför säsongen. De slutade fyra. De är definitivt favoriten i detta playoff. Där finns alltså alla chanser i världen för Luton att fortfarande ta sig upp i League One till nästa säsong. Men för att lyckas med det så måste Luton först lyckas med något de aldrig tidigare lyckats med.

Att vinna ett playoff. Mer än något annat är kanske Lutons playoff därför en balans mellan historisk prestation och framtida ambition. Att trotsa historien för att nå en lovande framtid.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Craig Shakespeare behöver en vinst mot Tottenham för att övertyga Leicester

Allt är väl som slutar väl. Om vi höll fast vid den filosofin så skulle slutsatsen trots allt bli att Leicesters säsong måste ses som en framgång. Det är en säsong under vilken de som regerande ligamästare vann sin Champions League-grupp och spelade kvartsfinal i Champions League, bland annat efter att ha slagit ut Sevilla längs vägen.

Samtidigt har Leicester fortfarande makten i egna händer att sluta så högt upp som på åttonde plats. Det innebär två saker. För det första att Leicester på slutspurten kan undvika den nesliga utmärkelsen som det sämsta titelförsvaret under Premier League-eran. För det andra att Leicester till sist kan motsvara vad som var de realistiska förväntningarna på dem inför säsongen.

Vad sades egentligen om Leicester inför säsongen? Ingen förväntade sig så klart på allvar att Leicester återigen skulle utmana om ligatiteln på allvar, än mindre vinna den. Vad de flesta förväntade sig var att Leicester skulle kunna hålla till runt mitten av tabellen, ta en plats på den övre halvan, kanske till och med utmana om europeiskt cupspel.

Uppdraget utfört kan Leicester snart säga. Vinner de sina två återstående matcher på hemmaplan, mot Tottenham ikväll och Bournemouth på söndag, så är en plats på övre halvan garanterad. I själva verket räcker det att vinna mot Bournemouth. Men att avrunda säsongen med en vinst också mot Tottenham vore så klart en fin skalp för Leicester.

Men är det verkligen på det sättet, eller är det bara ett typiskt case av att enbart betrakta utfallet på bekostnad av helheten? När det pratades om Leicester inför säsongen var tanken att de skulle utmana på tabellens övre halva under säsongen, inte att de skulle spurta under vårkanten och med nöd och näppe kämpa sig upp på den övre halvan under säsongens sista vecka.

Det stod sannerligen inte på dagordningen att Leicester ända in på våren skulle vara indragna i nedflyttningsstriden. På så vis är Leicesters säsong ändå en besvikelse, även bortsett hela röran runt och med Claudio Ranieri. Men det är inte vad som efter säsongen kommer betonas i Leicesters storytelling, och här försöker jag undvika det uppenbara Craig Shakespeare-skämtet.

Craig Shakespeare har så klart gjort ett piggt och bra inhopp i Claudio Ranieris ställe. Det ska inte tas ifrån honom. Han avkomplicerade Leicester och tog dem tillbaka till förra säsongens framgångsrika grunder. Back to basics var vad som vann Leicester ligan förra säsongen, och den här säsongen höll det dem kvar i Premier League. Han fick spelarna med sig.

Men Shakespeares insats ska inte heller överdrivas. Han har varit behjälpt av ett förhållandevis lätt spelschema under våren. Han fick inleda med tre matcher på hemmaplan och vinster mot Liverpool och Sevilla gav vind i seglen. Därutöver har däremot Leicester inte besegrat någon av Premier Leagues toppklubbar, istället har det blivit förluster mot Everton, Arsenal och Man City.

Om våren således har varit något av en utdragen anställningsintervju för Craig Shakespeare så vore det inte orimligt att anse att han nog ännu inte har övertygat sina thailändska arbetsgivare. Har Craig Shakespeare vad som krävs för att verkligen få Leicester att utmana på den övre halvan av Premier League, det vill säga även storklubbarna i Premier League?

Craig Shakespeare behöver en vinst mot Tottenham ikväll för att kunna göra i alla fall ett trovärdigt case på det temat. Han måste visa att han kan få Leicester att besegra klubbar som Liverpool, Man City, Chelsea och Tottenham, precis som Leicester gjorde under Claudio Ranieri. Inte nödvändigtvis sluta före dem, men i alla fall kunna besegra dem.

Precis som var min andemening runt Leicester i samband med deras modiga försök mot Atlético Madrid så var det sista kapitlet i Leicesters saga som pågått de senaste fyra åren. Härifrån måste Leicester bestämma vad som blir deras nästa saga och börja skriva det första kapitlet i denna. Det kommer säga något om vad de ser sig själva som för typ av klubb.

På kort sikt får det naturligtvis betydelse för vilka spelare som blir kvar i Leicester och vilka spelare som lämnar Leicester. Men ett av de första besluten Leicesters ägare och styrelse har att fatta är vem som ska leda skeppet, om Craig Shakespeare ska få fortsatt förtroende eller om Leicester ser sig om efter andra och enligt dem bättre alternativ.

Leicesters fiaskosäsong i ligaspelet har åtminstone den goda saken med sig att ingen efterträdare kommer behöva hantera den omöjliga uppgiften att upprepa eller värderas mot Leicesters fullständigt osannolika ligaseger under Claudio Ranieri. Vem som än är manager för Leicester från och med nästa säsong kommer ha ett tomt blad att börja skriva på.

Längre än så lyckades jag alltså inte undvika det uppenbara Craig Shakespeare-skämtet.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Watford kommer inte sakna Walter Mazzarri

Höjden av ironi vore så klart om Watford valde att gå hela varvet runt och återigen anställa Slavisa Jokanovic, som ju gjort succé med Fulham under säsongen men föll i tisdagens playoff-semifinal. Det var ju Jokanovic som för två år sedan tog Watford till Premier League, innan Watford av olika skäl kom fram till att han inte var rätt man för dem.

Den slutsatsen är förvisso en slutsats som Watford har satt i system. När Watford alltså meddelade tidigare idag att Walter Mazzarri lämnar klubben efter säsongen så är det deras sjunde manager de byter ut sedan Pozzo köpte klubben för fem år sedan. Under de senaste 32 månaderna har Watford haft fem olika managers.

Att Walter Mazzarri får sparken av Watford kommer i och för sig inte som någon överraskning. Det känns som något som varit på gång under en längre tid. Dels på grund av resultaten som efter en stark inledning på säsongen har varit rejält dalande. Dels på grund av ett spel som ju längre säsongen har lidit har sett desto mer förvirrat och osammanhängande ut.

Rapporterna från Watford talar även om ett utbrett missnöje i spelartruppen med Mazzarris taktiska dispositioner. Både att han var för defensiv i sitt mindset och att taktiken skiftade alltför mycket. Missnöjet med Mazzarri sägs ha förvärrats av hans oförmåga att kommunicera med spelare och övrig klubbpersonal på engelska.

Konflikterna har blivit allt tydligare med tiden. Inte minst Troy Deeney verkar ha stått i förgrunden, en spelare som är älskad av supportrarna men som varit petad vid ett antal tillfällen under våren, bland annat senast mot Chelsea. En match i vilken Walter Mazzarri gav ett rätt märkligt och hysteriskt intryck på sidlinjen. Som om han då visste vad som var å färde.

Det är med andra ord inte mycket som talar för att det här var ännu en så kallad okynnessparkning av Watford och Pozzo, som har varit fallet med framför allt Mazzarris två företrädare – Quique Sanchez Flores och Slavisa Jokanovic. De ville ha Mazzarri kvar i Watford flera år, men relationen med spelarna och Mazzarris egen ambitionsnivå bedömdes för svag.

Det har uppstått en i mina ögon något märklig syn på Watford som om deras metod att byta managers ungefär med vårstädningen mest är ett uttryck för ett annorlunda tillvägagångssätt. Som om det fanns ett värde i den metoden vi eventuellt inte ser. Det är för mig något oklart vad man i så fall anser att det värdet faktiskt består i.

Det är för mig en metod som med tiden kommer resultera i att Watford åker ur Premier League. Deras båda säsonger i Premier League så här långt har båda följt samma mönster, en stark inledning och en säsong som därefter ramlar ihop, men Watford räddas kvar i Premier League av sin inledning. Till sist kommer ofrånkomligen säsongen då inledningen visar sig inte stark nog.

Det där har kanske Watford även insett. Det är nog inte någon tillfällighet att klubbledningens motiv för att sparka Walter Mazzarri uttrycktes som att de inte var överens om klubbens mål och ambitioner. Mazzarri gav inte intryck av att ha några ambitioner med Watford, eller egentligen ens något engagemang i och för Watford.

Watford kommer inte sakna Walter Mazzarri. Lika lite som jag misstänker att Walter Mazzarri kommer sakna Watford och Premier League.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kravet är att Sheffield Wednesday ska gå upp till Premier League

Reading har bokat sin plats på Wembley. Vilket de gjorde med två synnerligen disciplinerade och välorganiserade matcher mot ett offensivt men inte alla gånger särskilt effektivt Fulham. Det var kanske inte den mest uttrycksfulla fotbollen som Reading och Jaap Stam bjöd på, men det var en hyllning till vikten av att inte förlora i ett playoff.

Den vikten hade Carlos Carvalhal tydligt insett inför Sheffield Wednesdays match mot Huddersfield på John Smiths Stadium. Det var en match planerad för ett enda syfte, att inte förloras. Det var en på så sätt perfekt genomförd match av Sheffield Wednesday. Huddersfield kom knappt till några chanser och då gjorde det mindre att Sheffield Wednesday själva inte heller gjorde det.

Det vore alltså naturligt om Sheffield Wednesday kände sig mest nöjda med resultatet inför returen. Carlos Carvalhal var förvisso försiktig i sina uttalanden på det temat. Han upprepade inte Billy Davies klassiska misstag med Preston efter att de 2006 klarat 1-1 borta mot Leeds i den första semifinalen då han valde att kläcka ur sig ”job done!”

Jobbet är knappast gjort. Men som Reading precis har demonstrerat så är oavgjort ändå ett bra resultat att gå på inför en retur på hemmaplan. Bortamål är inte heller en faktor i dessa playoff som Sheffield Wednesday behöver bekymra sig om. För den sakens skull ska vi inte räkna med någon offensiv sluggerfest på Hillsborough ikväll.

För även om vi sannerligen inte ska underskatta Sheffield Wednesdays anfall med spelare som Fernando Forestieri, Steven Fletcher, Sam Winnall och Jordan Rhodes, så är det i huvudsak defensiven som har lagt grunden till Sheffield Wednesdays framgångar under de två senaste säsongerna. Defensivt är Sheffield Wednesday ett topplag i The Championship. Offensivt ett mittenlag.

Det är en kombination av taktisk prioritering och svaga avslut. Men framför allt går också att se en markant skillnad mellan bortaplan och hemmaplan för Sheffield Wednesday. Hemma på Hillsborough gör de proportionellt sett lika många mål som övriga topplag, samtidigt som de är avsevärt mer konservativa på bortaplan. Men i detta är de förhållandevis lika som Huddersfield.

Hillsborough betyder mycket för Sheffield Wednesday. Bara Brighton och Reading har vunnit fler hemmamatcher den här säsongen. Hemma på Hillsborough har Sheffield Wednesday den här säsongen vunnit 65% av sina matcher, mer konkret 15 matcher. Den tryggheten var själva förutsättningen för Carlos Carvalhals brända jorden-taktik på bortaplan.

Hemma på Hillsborough har Sheffield Wednesday i själva verket aldrig förlorat en playoff-match. Nu är förvisso det en historisk statistik vars betydelse går att ifrågasätta. De har bara spelat två playoff genom åren. 2005 vann de med 1-0 mot Brentford. Och så naturligtvis förra säsongen när Sheffield Wednesday överraskande vann med 2-0 i första semifinalen mot Brighton.

Hillsborough nämns kanske nu för tiden oftare i tråkigare samtal. För Sheffield Wednesday är Hillsborough däremot betydligt mycket mer än så. Det är deras hem. En klassisk engelsk fotbollsarena som på sina kvällar fortfarande är bland de mest elektriska engelsk fotboll har att erbjuda. 40,000 åskådare skapade förra säsongen en storm som blåste bort Brighton.

Den här gången är det Huddersfield som inväntar stormen. Det är playoff men det är inte bara playoff. Det är dessutom Yorkshirederby. Det är lokal patriotism, det är stadskamp, det är känslor, kultur och prestige. Det är två klassiska engelska fotbollsklubbar med varsin stolt historia som slåss för en ljusnande framtid.

Premier League må ses som mer av ett imperativ för Sheffield Wednesday än för Huddersfield. Det är inte deras första försök att klättra sig upp till toppen av glasberget. Den thailändske affärsmannen Dejphon Chansiri köpte Sheffield Wednesday 2015 och satte omedelbart målsättningen att Sheffield Wednesday inom två år skulle ta sig till Premier League.

Två år är nu. Kraven på Sheffield Wednesday minskar inte av att Chansiri säkert har en annan thailändskt ägd klubb som benchmark. Vichai Srivaddhanaprabha har tagit Leicester till oanade höjder från en position inte alls olik Sheffield Wednesdays. Chansiri vill helt säkert inte se Sheffield Wednesday lyckas sämre, i synnerhet inte misslyckas med att ta sig till Premier League.

För det ändamålet har Dejphon Chansiri investerat stora belopp i Sheffield Wednesday, både på spelare och investeringar i klubben som sådan. Med investeringar kommer krav på avkastning. Carlos Carvalhal var en playoff-final från att ta Sheffield Wednesday till Premier League förra säsongen. Han vet att han med all sannolikhet inte har råd att bara komma nära en gång till.

Det här är säsongen då Sheffield Wednesday ska ta sig tillbaka till Premier League. Då måste de först vinna ikväll på Hillsborough. Framför allt får de inte förlora. Att hitta den balansen, och att göra Hillsborough till en styrka och en tillgång, blir Sheffield Wednesdays och Carlos Carvalhals viktigaste nyckel till framgång ikväll.

Oavsett utfall så har vi ett engelskt fotbollsdrama framför oss.

Peter Hyllman
0 kommentarer