Peter Hyllmans Englandsblogg

Real Madrids värsta motståndare på Anfield är Anfield

21 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Fotbollen är ju i högsta grad en nationalistisk företeelse. Även när det inte är landslag som ställs mot varandra i kval och mästerskap, så kopplas även klubbfotbollen till olika länder, till olika ligor, och till olika fotbollskulturer som var och en har sina olika respektive kännetecken.

Inom varje land och varje liga så kommer det att diskuteras i all evighet vilka klubbar som är de största och bästa. Och mest prestige och störst stolthet kommer alltid att vara kopplat, åtminstone i England, till att vinna ligan, även om en europeisk cuptitel säkert i sig själv kan betraktas som större och i det stora hela mer meriterande.

Således mäts en klubbs historik ofta utifrån vad de mäktat med i det inhemska ligaspelet. Och det där är en viktig aspekt. Men det märks också tydligt, med ett mer historiskt perspektiv på frågan, att för att en klubb ska tillmätas en tyngre historik, och gå från att vara en stor klubb till att bli en storklubb, så fordras det att klubben tar klivet utanför det egna landets gränser, och mäter sina krafter mot kontinentens olika storheter.

Ikväll möts alltså Liverpool och Real Madrid på Anfield. Ett möte mellan två stora klubbar med såväl tradition som modern framgång i europeiskt cupspel, allra helst då i det som nu kallas för Champions League. Real Madrid är regerande mästare och har vunnit turneringen tio gånger, jämfört med de fem titlar som Liverpool har vunnit.

Både Liverpool och Real Madrid har mäktiga och historiska rivaler i sina respektive länder. För Liverpool är det främst Man Utd, och för Real Madrid är det naturligtvis Barcelona. Att Liverpool och Real Madrid båda möjligen har övertaget i dessa jämförelser beror på deras europeiska cuphistoria. Real Madrid med sina fem raka segrar i turneringens begynnelse, Liverpool med sin dominans under 1970- och 1980-talen.

Europacupen var inledningsvis ett iskallt projekt inom engelsk fotboll där egentillräckligheten härskade långt in på 1950-talet. Det var Man Utd som ändrade detta med sitt ensidiga beslut att trotsa The Football Leagues vilja och ställa upp i den nyligen grundade Europacupen, samt 1968 som första engelska lag vinna turneringen. En triumfatorisk resa intimt sammankopplad med djup tragedi.

Men det var Liverpool som blev den engelska klubben som verkligen byggde en hel dynasti och en egen mytologi runt klubbens framgångar i Europacupen, och lade grunden till en storhet som upprätthållit klubbens status som en engelsk storhet även under snart 25 långa år utan att vinna en ligatitel. Många avundas dem denna status, inte minst då de klubbar som till stor del saknar just denna europeiska cuphistorik.

Det är också denna cuphistorik som ger Anfield en alldeles speciell känsla sådana här kvällar. Och det är den cuphistoriken som får även så pass illustra och erfarna motståndare som Real Madrid att tala med beundran och kanske också vördnad i rösten över den upplevelse som stundar. Traditionen sitter i väggarna på Anfield.

Denna känsla kan också ges ett eget liv på fotbollsplanen och bli till en väldig tillgång för Liverpool och en belastning för motståndarna. Inte minst Real Madrid har fått känna på det, som förlorade med osannolika 0-4 vid sitt senaste besök på Anfield för fem år sedan. Det där kan naturligtvis inträffa igen, även om Real Madrid på pappret är ett starkare fotbollslag.

The Guardians intervju med Alvaro Arbeloa, numer högerback i Real Madrid men som spelade i Liverpool den säsongen för fem år sedan, är för övrigt väldigt läsvärd. Tänka sig alltså, med facit i hand, att Rafa Benitez efter den säsongen, alltså med Arbeloa i klubben, bränner iväg närmare £20m på Glen Johnson som högerback.

Alvaro Arbeloa har sedan dess vunnit VM, EM och Champions League. Glen Johnson, av Benitez beskriven som ”den sista pusselbiten” i ett lag som skulle vinna ligan, har vunnit Ligacupen. Och även om den jämförelsen kanske inte är teoretiskt helt klockren, så är den icke desto mindre rolig.

:::

Be Champions!!

Angående Premier Leagues 100 största spelare genom tiderna

20 oktober 2014 12.31, Peter Hyllman

The Telegraph, i mina ögon en av de tre eller möjligen fyra bästa och mest trovärdiga tidningarna när det kommer till bevakning av engelsk fotboll, har satt samman en minst sagt imponerande panel med experter, analytiker och fotbollsskribententer och gett denna panel en enda rättfram men komplicerad uppgift.

Att ta fram en lista över Premier Leagues 100 bästa spelare genom åren, med det enda kriteriet att de behöver ha deltagit under någon av de 23 säsonger som Premier League har ägt rum. Det svar som panelen kom fram till kan ni följa mer ingående här, men sammanfattningsvis kan man säga att följande spelare blev placerade på de tio översta platserna:

Ryan Giggs, Man Utd
Thierry Henry, Arsenal
Roy Keane, Man Utd
Alan Shearer, Newcastle
Paul Scholes, Man Utd
Cristiano Ronaldo, Man Utd
Patrick Vieira, Arsenal
Eric Cantona, Man Utd
Dennis Bergkamp, Arsenal
Frank Lampard, Chelsea

Sådana här listor är självklart alltid kontroversiella och väcker alltid kritik till stor del utifrån redan uppritade partisanska gränser. Det går så klart inte att undgå att se att Arsenal och Man Utd är otroligt tunga på den här listan, med åtta av tio spelare bland de tio högsta. Det är däremot lätt att se var de stora grälen kommer att uppstå:

Ryan Giggs eller Thierry Henry? Inte minst för Arsenalfans så är säkert den här svår att smälta. För dem är självklart Henry störst av dem alla och de pekar gärna på individuella utmärkelser som argument för detta. Men fotboll är större än individuella priser, och storhet är ett mångsidigt begrepp. Den som beskriver frågan som ”enkel” eller ”uppenbar” avslöjar sig dock, det som kännetecknar just den här diskussionen är att man både kan påstå att Giggs är störst och att Henry är störst, och det går inte att säga att något av dessa båda påståenden är felaktiga.

Steven Gerrard? Liverpoolfans riskerar naturligtvis bli apoplektiska av raseri över Gerrards frånvaro bland de tio största spelarna. Upplysningsvis hamnar han i Telegraphs panel på en neslig elfteplats. Men min motfråga skulle i så fall bli vem av spelarna på de tio högsta platserna som han i så fall skulle peta. Jag förmodar att många skulle svara Frank Lampard, men vem av dessa båda mittfältare har egentligen varit mest framgångsrika under sina respektive karriärer?

Tre spelare som jag tycker ligger för högt:

(3) Vincent Kompany, Man City
(2) Dwight Yorke, Man Utd
(1) Alan Shearer, Newcastle

Tre spelare som jag tycker ligger för lågt:

(3) Fredrik Ljungberg, Arsenal
(2) Gianfranco Zola, Chelsea
(1) Tony Adams, Arsenal

:::

Be Champions!!

Hörnan #8: Storsegrar och slutminutsdramatik

19 oktober 2014 18.47, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Tim Krul, Newcastle
Nathaniel Clyne, Southampton
Graziano Pelle, Southampton
Bobby Zamora, QPR
Philippe Coutinho, Liverpool
Michael Dawson, Hull
Enner Valencia, West Ham

:::

Tankar och slutsatser:

Att förlora är aldrig bra, men att förlora väldigt stort är riktigt illa. Åtminstone om man är manager. Sunderlands Gus Poyet måste alltså vara rätt osäker på sitt jobb för tillfället, efter att ha förlorat med 0-8 mot Southampton. En sådan förlust innebär inte bara ett poängtapp utan indikerar att managern inte alls har någon kontroll över sitt lag.

Full kontroll kan man inte heller påstå att Arsene Wenger har för tillfället. I och för sig kvitterade Arsenal till 2-2 i slutminuterna hemma mot Hull, men att alls behöva befinna sig i den positionen är så klart olyckligt för ett lag med påstådda titelambitioner. Wengers reaktion under intervju efter matchen var också talande för en manager som är allt annat än tillfreds med sin tillvaro.

Ett mer lyckligt slut på tilläggsminutsdramatiken kunde Liverpool visa upp efter att borta mot QPR först ha tappat vinsten i slutminuterna, därefter återta ledningen, för att tappa ledningen en gång till, innan Liverpool fantastiskt nog gör ett tredje och sista mål. Mitt i all eufori som Liverpoolfans med rätta känner nu så måste där nog finnas en oro över varför dylika tre poäng kommer med sådana besvär.

Situationen är naturligtvis lite typisk för ett lag med QPR:s problem också, att oavsett vad man än lyckas med och gör bra, så får man ändå inte med sig några poäng. De var långa stunder bättre än Liverpool i den här matchen, men det hjälper dem liksom inte. Och med Steven Caulkers självmål i slutet så grinar oturen dem naturligtvis också i ansiktet.

Everton tog en riktig skön storseger hemma mot Aston Villa, som onekligen efter tre-fyra möten med topplagen har kommit tillbaka ned på jorden efter en strålande säsongsinledning. Men det var första matchen där Everton verkligen har imponerat och det är utan tvekan ett resultat för de blå att bygga vidare från.

Problembarnen fortsätter hålla Alan Pardew vid liv på Newcastles managerpost. Förra omgången var det Papiss Demba Cissé som bidrog till den stora saken. Den här gången var det Gabriel Obertan som lämnade sin plats i den engelska fotbollsskuggan och avgjorde för Newcastle, som därmed har börjat klättra uppåt i tabellen.

:::

Be Champions!!

Old school möter New school

19 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

QPR mot Liverpool på Loftus Road men även Harry Redknapp mot Brendan Rodgers. Två engelska managers men ungefär där upphör väl också likheterna dem emellan. Det är inte bara en åldersfråga, mellan den seniore Redknapp och den väsentligt mer juniore Rodgers, även om åldern naturligtvis är en bakomliggande faktor.

Det är lite av den gamla skolan som möter den nya skolan.

Harry Redknapp är av den gamla engelska managerskolan, ett faktum han gärna och ofta anspelar på. Hans managerapproach är till stor del grundad runt synen på managern som en inspiratör snarare än dirigent, hellfire and brimstone före taktiska detaljer. Att inte bry sig eller kunna så mycket om taktik är här snarast något man stoltserar med – även om det naturligtvis inte är så illa i själva verket.

Den nya managerskolan som bland andra Brendan Rodgers representerar är betydligt mer tekniskt utvecklad. Det är managern som taktisk mastermind och detaljkontrollen, den systematiska analysen och det vetenskapliga angreppssättet är avsevärt mer sofistikerat. Kommunikation med spelarna ingår så klart också i den nya managerskolan, men kommunikationen är mer laddad med innehåll än form.

Om man skulle välja att resonera idealtypiskt så är den gamla managerskolan att arbeta med känsla, där den nya managerskolan mer går ut på att arbeta med tanke.

Den gamla managerskolan skiljer sig också en hel del åt vad gäller relationen med sin omgivning – med spelarna, med media och med övriga. Fokus ligger betydligt mer på den personliga dimensionen i dessa relationer, och det ses som viktigt att uppfattas som en bra eller skön kille. Inte minst Harry Redknapp personifierar den profilen. Frågan är ungefär densamma som personfrågan i ett amerikanskt presidentval, skulle du kunna tänka dig att ta en öl med den här killen?!

Den nya managerskolan har en annan syn på den här relationen där fokus är klart och tydligt vikt mer åt det professionella. En viss distans hålls till såväl spelare som folk utanför klubben, och synen på dem är snarare som en form av klienter snarare än kompisar. Det går naturligtvis inte för sig att för den sakens skull vara en robot, men det sakliga förhållningssättet gör att några närmare personliga band sällan knyts.

En återgång till det idealtypiska resonemanget skulle alltså beskriva den gamla managerskolan som personlig och den nya managerskolan som professionell, även om skiljelinjen i verkligheten naturligtvis inte är fullt så kategorisk.

En lustig aspekt är så klart att observera hur media förhåller sig till dessa båda skolor och dess idealtypiska profiler. Brittisk media har ofta vurmat för den gamla managerskolan och kanske till viss del förhärligat den intuitive och personlige managern. Naturligtvis ligger det till viss del också i medias intresse att göra så, då de kan förväntas ha en för dem mer gynnsam relation med en sådan manager.

I slutänden är det så klart också en fråga om modernitet vs tradition. Den brittiska traditionen ligger djupt rotad i en äldre managerskola, där fotboll ses som en intuitiv upplevelse snarare än en intellektuell studie. Och även om media gärna framhäver sig själva som förnyare, så är de i själva verket snarare bevarare av befintliga värderingar och en konserverande kraft i samhället.

På lång sikt så tillhör den engelska fotbollen sådana managers som Brendan Rodgers. Men på kortare sikt så finns fortfarande managers som Harry Redknapp kvar, övervintrade från en snart svunnen fotbollstid, och de kan under rätt förutsättningar fortfarande göra livet surt för sina mer moderna motsvarigheter.

Liverpool riskerar få uppleva det idag. QPR har haft en mycket problematisk inledning på den här säsongen, men en vinst mot Liverpool vore naturligtvis en fin skalp för dem.

:::

Be Champions!!

Boom eller bust för Tottenham

18 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Det finns skäl för Tottenham att vara lite oroliga. Inte så mycket för det nu gällande tabelläget kanhända. Laget ligger i och för sig på samma tradiga sjätteplats som de avslutade förra säsongen med, men poängmässigt ligger de väl på nivå med såväl Man Utd som Arsenal, och det vore ju märkligt om de inte skulle lyckas håva in Southampton över en hel säsong.

Men en gnagande känsla är att den här säsongen eller möjligen nästa kan vara lite sista chansen om Tottenham vill nå Champions League med detta lagbygge, utan att behöva börja om från början igen. Med sista chansen menar jag då att man sett till managerposten har provat det mesta på kort tid, och om inte Mauricio Pochettino lyckas – sedan Harry Redknapp, Andre Villas-Boas och Tim Sherwood misslyckats – så känns möjligheterna uttömda.

Resultaten har varit av blandad karaktär för Tottenham. Ett par stjärnsmällar har laget råkat ut för, bland annat mot Liverpool och West Brom. Pochettino har emellertid gett laget en viss seghet och uthållighet, som demonstrerades både i den tuffa bortamatchen mot Arsenal som slutade 1-1, och i förra ligamatchen mot Southampton som Tottenham vann med 1-0. Sakta men säkert känns det som om Tottenham är på rätt väg.

Den känslan kommer onekligen att sättas på prov idag när Tottenham beger sig till Manchester och till Etihad för ett av säsongens absolut tuffaste bortamöten, mot Man City.

Förra säsongens resultat mot Man City var minst sagt olycksbådande. Man Citys vann med 6-0 på Etihad i motsvarande möte för rätt precis 11 månader sedan, och det var en av de svidande storförluster som utgjorde spikarna i Villas-Boas managerkista. När Tottenham två månader senare mötte Man City hemma på White Hart Lane blev inte resultatet särskilt mycket mer upplyftande, 1-5.

Det finns alla skäl i världen för Mauricio Pochettino att oroa sig över ett liknande resultat idag. Inte så mycket för förlustens skull, alla lag kan så klart förlora på Etihad och noll poäng är noll poäng, men för att en storförlust skulle signalera att Tottenham inte har gjort de framsteg som kan förväntas av dem, att de åtminstone ska kunna hålla jämna steg med sina konkurrenter i toppen av tabellen.

Det var olycksbådande när Tottenham förlorade med 0-3 hemma mot Liverpool tidigare under säsongen. Det var ett resultat som gav eko från förra säsongen och visade både på en ojämnhet och en oförmåga att täppa till stormluckorna när det blåser snålt i motvind. Det är perioder som alltid uppstår mot tufft motstånd, men lyckas man hålla ihop i dessa lägen så brukar det ändå ofta gå att producera ett positivt resultat.

Samtidigt finns det också en positiv aspekt med den här matchen för Tottenham. Deras senaste och enda besök i Champions League var en effekt av att ha fått med sig ett resultat från Etihad i den avgörande ligamatchen, och ett motsvarande positivt resultat i den här matchen kan vara en språngbräda för en fortsatt stark ligasäsong.

Det vore ett gott kvitto på att Tottenham faktiskt har gjort de framsteg som väntas av dem, och borde ingjuta ett stort mått av nödvändigt självförtroende i ett lag som alldeles för ofta har misslyckats just på grund av att ett sådant självförtroende har saknats – inte minst i möten mot konkurrenterna och de större lagen i toppen av tabellen.

Försvaret har varit en av Tottenhams ljuspunkter under säsongen, men precis som förra säsongen så är det anfallet som utgör den främsta huvudvärken. Vi kan räkna med att Man City kommer att sätta Tottenhams försvar på svåra prov under dagen, och jag tror att en förutsättning för Tottenham att få med sig någon poäng från Etihad är att deras offensiv klarar av att ställa till problem för Man City.

Annars blir det väldigt långa 90 minuter för Tottenham och dess backlinje.

:::

Be Champions!!

Supportrar i styrelsen vore ett stort steg – men framåt eller bakåt?

17 oktober 2014 11.48, Peter Hyllman

“The commitment by the Labour party to see elected supporter representatives on the board of all football clubs is a landmark step in the agonising, attritional battle to recognise that Britain’s historic clubs are sporting homes of passion and belonging, not mere businesses for financial speculators to exploit.”

David Conn på The Guardian sparar föga förvånande inte på hyperlativerna eller krigsretoriken när det ska till att kommentera det brittiska Labourpartiets besked att de har för avsikt att lagstifta om att supportrar ska garanteras i alla fall två platser i sina respektive klubbstyrelser, samt ges möjlighet att äga en minoritetsandel i dessa klubbar.

Landmark step – ett sjumilakliv? Eller ett litet steg för en människa men ett jättekliv för mänskligheten? Jag tror knappast att Labourpartier ser det på det viset, de har snarare bara hittat ett rätt bra och populistiskt sätt att nå fram med ett sympatiskt budskap till väldigt stora och röststarka folkgrupper och dramatiskt öka sina chanser att återerövra den politiska makten i England som de tappat sedan Tony Blair och New Labour regerat sönder sig själva.

För naturligtvis är det populism som ligger bakom förslaget, på samma sätt som det ligger populism bakom Stefan Löfvéns och Socialdemokraternas förslag att börja kvotera in kvinnor i svenska bolagsstyrelser om några år om det inte hinner ordna upp sig själv innan dess.

Till att börja med har förslaget egentligen ingenting med ägandet av klubbarna att göra. Att placera två supporterrepresentanter i klubbstyrelsen gör att supportrarna går in i klubbledningen, det ger dem inte något faktiskt ägande i dessa klubbar.

Det här är samma typ av reformförslag som låg till grund för den svenska lagstiftningen på arbetsmarknaden under 1970-talet, som bland annat gjorde att Medbestämmandelagen och Lagen om styrelserepresentation såg dagens ljus. Effekten blev att de svenska arbetstagarna, mer korrekt vore att säga de stora svenska fackförbunden, fick en lagstadgad rätt till representation i företagens styrelser.

Det där låter ju bra och som en ofrånkomlig seger. Men faktum är att många fackliga företrädare vid den tiden var djupt tveksamma till denna lagstiftning och såg flera risker med den. Och det med goda skäl. Man såg en rollkonflikt mellan att å ena sidan stå fria och självständiga från företagsledningen, och därmed kunna rikta kritik mot den, och å andra sidan att själva bli en del av denna företagsledning.

Den oron har visat sig mycket befogad. Fackliga styrelserepresentanter har i hög utsträckning blivit till vad som på politiskt språk brukar kallas “nyttiga idioter”, medvetet eller omedvetet anammandes ett företagsperspektiv, ovilliga att kritisera beslut de själva anser sig eller kan sägas varit med om att fatta, och i en motsvarande utsträckning har det uppstått en brist på förtroende mellan fackens medlemmar och deras förtroendevalda.

Det finns en parallell i detta som naturligtvis borde oroa det organiserade supporterskapet inom fotbollen, men det är så klart lätt att förblindas över detta när löften om vackra styrelseplatser och illusioner om makt, kontroll och inflytande tillåts styra ett mer eftertänksamt agerande.

Men det är naturligtvis till stor del illusioner. För två inkvoterade representanter i en klubbstyrelse ger självklart ingen reell makt. En styrelseordförande har så klart ett stort informationsövertag på vilka representanter som än sitter i styrelsen, och blir dessa representanter för jobbiga så är det inga större problem att marginalisera dem i besluten. Med andra ord strunta i dem.

Ingen människa gillar ju att bli marginaliserad så det aktar man sig så klart noga för och ser alltså till att inte vara för “jobbig”. Och således uppstår precis den rollkonflikt som de fackliga veteranerna under 1970-talet varnade för, men som ingen i den tidens anda lyssnade på.

Nu är tidens anda att fotbollssupportrar skall sitta i klubbarnas styrelser, även om vi inte riktigt vet vilka supportrar och hur och vilka som utser just dessa supportrar. Nu som då så finns risker med en sådan reform, men förutsättningarna är minst sagt låga för att någon tar dessa risker på allvar. Vi kommer säkert se reformer av det eller liknande slag att genomföras i någon utsträckning. Varje politiker med ett minimum av självbevarelsedrift vill ge folket vad folket vill ha. Om det så är bröd, skådespel eller opium.

Som fotbollssupporter så hoppas jag dock att det organiserade supporterskapet om 40 år inte har gjort samma trista resa som de svenska fackförbunden har tvingats till, med kraftigt vikande medlemsantal och ett sviktande engagemang i rörelsen. Till stor del på grund av beslut som fattades i euforisk glädje under ett fartblint 1970-tal.

:::

Be Champions!!

Gästblogg: Englandsbloggens stryktips

17 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Tjena!

Jag heter Fredrik Lundgren, men här på bloggen känner ni mig som ”SebastianKehl”.

Under en tid har jag funderat på hur vi som kommenterar på denna blogg kan ha någon slags tävling sinsemellan.

Under dagarna kom jag på idén att vi kunde ha våran egen version av stryktipset.

Detta fick positiv respons av flera läsare, vilket gjorde att jag nu valt att driva igenom detta.

Hur ska det hela gå till?

På fredagsbloggen kommer jag så fort den publicerats skriva ett inlägg som döps till ”Englandsbloggens stryktips”.

Ditt tipp ska vara ett svar på min kommentar och ska vara skriven senast 23.59 på fredagskvällen.

Du ska tippa 1/x/2 på alla matcher + slutresultatet.

Detta gäller endast matcher i PL som spelas under lördag och söndag. Vissa matcher spelas på veckodagar, men det blir för krångligt att hålla reda på i mitt tycke.

Det går inte att fuska, då jag tar en ”screenshot” och ser om ni ändrat något i efterhand.

Hur räknas poängen?

För varje 1/x/2 du får rätt tilldelas du 1 poäng.

Lyckas du dessutom tippa rätt resultat på matchen får du 2 extra poäng.

Med andra ord är det 3 poäng/match som är max.

Hur kommer allt sammanställas?

På måndagsbloggen kommer jag göra en 1-3 lista på dem som fått flest poäng/omgång. Vi får alltså en vinnare varje helg.

När säsongen är slut kommer jag göra en 1-3 lista på dem som fått flest poäng sammanlagt under hela säsongen, så att den som fått minst slipper skämmas… ;)

Vid varje omgång gäller följande:

3:e plats – 1 poäng
2:a plats – 2 poäng
1:a plats – 3 poäng

Notiser:

Du måste inte tippa varje helg, men dina chanser att vinna priset som ”Englandsbloggens tipskung” minskar markant .

För att detta inte ska bli överdrivet stort kommer detta ENDAST GÄLLA DE SOM KOMMENTERAR HÅR NÅGORLUNDA OFTA. (Torres, PHy, FilleP, Vmagnus, jonasarsenalfan, Marcus E, Pejlaen, Glidarn, nollbollkoll. Oijennus, Jauka, Saelen, Jejo1, OtaG m.m.) gäller detta. Jag tror att ni själva vet vilka som är kvalificerade.

Hoppas ni kommer tycka detta blir riktigt roligt.

Jag kommer ta fullt ansvar för detta, men om jag är bortrest under en helg eller liknande kommer jag meddela om jag behöver hjälp.

Allt detta startar på fredagen den 24/10.

Vid frågor är det lättast att ni skickar iväg ett mejl: fredrikl.lundgren@hotmail.com

/SebastianKehl

Premier Leagues höga biljettpriser är bad business

16 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Ännu en undersökning har nyligen publicerats som visar att det är överlägset dyrast att titta på fotboll i Premier League. Säsongsbiljetterna är väsentligt dyrare i England än vad de är i exempelvis Tyskland och Spanien, inte minst lyfts Arsenal fram som ett dåligt exempel i och med att de tar nästan tio gånger så mycket för sin billigaste säsongsbiljett än vad Barcelona och Bayern München gör.

Arsenal är kanske ett dåligt exempel även om vi använder oss av en helt engelsk skala, i och med att deras billigaste säsongsbiljett kostar mer än den dyraste i alla andra Premier League-klubbar utom Chelsea och Tottenham. Av vilket vi lätt drar slutsatsen att London i sig är en faktor, allt är dyrare i storstäder.

Den sjukaste jämförelsen är emellertid att det går att få billigare biljetter till just Barcelona och Bayern München, två av världens största klubbar som erbjuder spel både i väldigt bra ligor och i Champions League, än vad det går att få till någon av de 92 professionella fotbollsklubbarna i England. Det är alltså dyrare att kolla på Charlton och Watford.

Nu finns så klart de som ser detta som något positivt. Marknadsevangelister naturligtvis. De skulle hävda att ett högt pris är ett bevis på hög kvalitet och en överlägsen produkt, och att ett högt pris inte är något problem eftersom det är något som styrs av utbud och efterfrågan. Det senare är självklart bedrägligt i och med att det är på samma gång sakligt korrekt som intellektuellt andefattigt.

En högre prisbild styrs självklart inte bara av produktens kvalitet, utan också av sådana yttre omständigheter som kundgruppens köpkraft. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att priserna är som allra högst i London, där även den genomsnittliga intäktsnivån är betydligt högre än i andra städer i England, och inte minst i andra länder i Europa.

Men mer störande är i så fall den slentrianmässiga hänvisningen till utbud och efterfrågan, i och med att den fullständigt bortser från klubbarnas egen fria vilja och strategiska val. För att uttrycka det i enkla termer, bara för att man kan ta ut ett visst pris så betyder inte det att man måste ta ut just detta pris eller att detta pris med nödvändighet är det bästa priset.

Detta kräver dock ett visst mått av eftertanke. Samtidigt så har knappast de som rabblar marknadsekonomins budord eftertanke som sin nationalsport, de litar hellre blint på sina textboksdogmer.

Lagen om utbud och efterfrågan får oss att tro att man ska ta ut det pris som leder till de högsta möjliga totala intäkterna. Men det fordrar att man i det här fallet tittar enbart på biljettintäkter och inga andra intäkter. Genom att ta ut ett högre pris än vad man måste på biljetterna, så kan andra intäktsposter på samma gång minska.

Dumsnålhet. Att försöka spara pengar på ett sådant sätt att man på totalen är worse off än vad man varit om man sparat en mindre mängd pengar. Ett liknande argument finns vad gäller intäktssidan. Ett av de vanligaste misstagen inom företagsekonomin är benägenheten att försöka intäktsmaximera, snarare än att vinstmaximera – eller nyttomaximera.

Det man förlorar i inträdet kan man ta igen i karusellerna. Ett känt sätt att uttrycka affärslogiken för tivolis, nöjesparker och cirkusar. En fotbollsklubb har en liknande affärslogik. En sänkning av biljettpriset ökar den tillgängliga kundbasen, som självklart inte skulle bli mindre benägna att spendera pengar på plats på arenan, på klubbmerchandise, och så vidare.

Biljettintäkterna är heller inte den största intäktsposten för en fotbollsklubb på den högre nivån. Där är TV-intäkter och kommersiella intäkter i form av tröjavtal och andra sponsringsavtal betydligt större poster med en väsentligt högre potential för tillväxt. Och även detta är intäkter som växer i takt med en klubbs totala kund- eller supporterbas.

Vi ska heller inte underskatta den badwill som de höga biljettpriserna för med sig. Det ökar känslan av att fotbollen styrs av girighet och att klubbarna inte bryr sig om fansen. Jämför detta med Tyskland och Spanien. Ingen ska övertyga mig om att fotbollen skulle vinna socialt och klubbarna även ekonomiskt på att öka tillgängligheten för fler samhällsgrupper än vad som nu är fallet.

Atmosfären på arenan är därtill en del av den produkt som Premier League levererar. Alla kan vara överens om två saker. Dels att denna atmosfär var betydligt bättre för ett antal år sedan. Dels att väldigt många genom åren har fastnat för engelsk fotboll just på grund av denna atmosfär. Biljettpriserna och dess resulterande uteslutning av mindre köpstarka åskådare har inverkat negativt på denna atmosfär.

Det finns moraliska och filosofiska argument mot höga biljettpriser. En del av dem håller jag med om. Här nöjer jag mig med att konstatera att höga biljettpriser inte bara är filosofiskt tveksamt. I motsats till vad ett mer fyrkantigt ekonomiskt tänkande vill få oss att tro så är det dessutom bad business för de engelska fotbollsklubbarna.

:::

Be Champions!!

Oväntat spännande inför fortsättningen av EM-kvalet

15 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Det har varit ett landslagsuppehåll med en del minst sagt märkliga och uppseendeväckande resultat.

Världsmästarna Tyskland har inte vunnit en enda match, först förlorade de mot Polen och därefter klarade de bara oavgjort mot Irland. Alltid kvalstarka Holland gick på en riktig landmina mot Island, samtidigt som Spanien gick på torsk mot Slovakien för att därefter betrakta en seger mot Luxemburg som en meningsfull triumf. Ryssland, som först kryssat borta mot Sverige, klarade därefter bara av ännu ett kryss hemma mot Moldavien.

Om vi ser till kvalgrupperna efter tre spelare matcher så ser vi ett någorlunda tydligt mönster. Flera av de stora och favorittippade nationerna, som Tyskland och Holland och Portugal, ligger inte i toppen av sina respektive grupper utan snarare trea eller fyra. I toppen ligger emellertid outsidernationerna, som Irland, Polen, Tjeckien och Wales.

Så där kan det så klart se ut i ett kvalspel kan man då tycka. Inte minst kanske i inledningen av kvalspelet, även om man nu lite torrt skulle kunna hävda att ungefär en tredjedel av gruppspelet faktiskt är avklarat. Men den stora skillnaden är att vi i tidigare kvalspel inte har sett detta mönster, utan då har de stora och favorittippade nationerna regelmässigt tagit kommandot i sina grupper omedelbart.

Vad som möjligen skiljer detta EM-kval från tidigare europeiska kvalspel är att så många lag faktiskt kommer att kvalificera sig. När 23 av totalt 53 deltagande länder i kvalet kommer att gå till EM i Frankrike så betyder ju det att närmare hälften av alla lag som kvalspelar kommer att gå vidare.

För de stora och favorittippade länderna så gör detta möjligen kvalspelet till ännu mer av en transportsträcka. Det är något simplistiskt uttryckt nästan svårare att inte ta sig till EM än att faktiskt göra det, vilket kanske gör att hunger och motivation inte är på topp – allra helst inte i början av kvalspelet när man fortfarande lever i visshet att det kommer att ordna sig.

För outsiderlagen så har naturligtvis deras chanser att nå ända fram till ett mästerskap ökat exponentiellt. Wales exempelvis har ju länge varit mer eller mindre dömda att stå utanför mästerskapen, men vädrar nu helt plötsligt morgonluft. En ökad chans och en betydligt mer realistisk chans för dem att nå EM har helt säkert gjort dem mer ivriga att ta denna chans tillvara.

Av detta uppstår en paradoxal effekt. När man i själva verket trodde att det ökade antalet platser i EM skulle leda till ett om möjligt ännu mer förutsägbart kvalspel, så kan konsekvensen bli den rakt motsatta. Åtminstone så här första gången som kvalspelet ska slussa så här många lag vidare.

Högmod går före fall brukar det ibland heta. Nu återstår att se om det faktiskt blir några av de stora och favorittippade lagen som faller, men det högmod som de möjligen har visat upp i inledningen av detta EM-kvalspel kan så klart leda till att vi kommer att få se några riktiga avgörande matcher när kvalspelet börjar närma sig sitt slut.

Vem hade exempelvis på förhand kunnat föreställa sig Spanien, Tyskland och Holland behöva spela mer eller mindre avgörande matcher mot slutet av ett EM-kval för att över huvud taget ta sig till EM? Vi är inte där ännu, men det är ingen omöjlighet och, beroende på vad man menar med avgörande match, kanske är det till och med sannolikt.

:::

Din mamma!

Nja, man får vara försiktig med vad man twittrar. Det har Rio Ferdinand fått erfara sedan han yttrat sig sexistiskt och olämpligt som replik på en alltför vanlig näthäcklare. Och nu vet vi alltså att ”din mamma”-förolämpningar är över FA:s anständighetsgräns.

:::

Jag har egentligen inget emot att den holländske coachen Raymond Verheijen ägnar en ohälsosam mängd av sin tid åt att kritisera engelska coacher och managers. Till stor del är det säkert välförtjänt, och visst är utbildningsnivån ibland förfärande låg.

Men rimligtvis borde han väl kunna vara lite mer originell än att bara kalla dem alla för dinosaurier. Roy Hodgson är inte den förste som fått just detta epitet av holländaren, vilket får mig att känna att Verheijgen allra minst verkar lida brist på språklig fantasi.

Sedan tror jag nog Roy Hodgson tar rätt lugnt på den kritiken för tillfället, i och med att England leder sin kvalgrupp med maximalt antal poäng.

:::

Be Champions!!

Fem spelare i en stolt engelsk tradition av talangförstörelse

14 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Den moderna engelska fotbollshistorien är strösslad av spelare som aldrig riktigt levde upp till sin potential eller omvärldens förväntningar på dem, i alla fall inte med avseende på det engelska landslaget, där tvärtom mängder av spelare har kommit och snabbt passerat revy.

Under hela Premier League-eran, men inte minst under 2000-talet i takt med att den engelska fotbollen blev alltmer medialiserad, så har nya spelare mött mycket höga förväntningar som kanske inte alla gånger var helt och hållet realistiska, och till stor del har de vägts ned och blivit till intet av just dessa förväntningar.

Den filosofiska frågan man kan ställa sig är om detta fortfarande är fallet, eller om Englands upprepade misslyckanden på den internationella scenen, möjligen i kombination med Roy Hodgsons lugnare och mer långsiktiga ledarskap, har lett till att förväntningarna på Englands nya och unga spelare har blivit mer realistiska.

Fast att döma av mediareaktionen som nu pågår vad avser Raheem Sterlings ”trötthet” så är det lätt att misstänka motsatsen. I ett England som för tillfället består av flera unga spelare så är Sterling den som för tillfället ingjuter störst förhoppningar hos omgivningen, den kreativa fixstjärna runt vilken det nya England ska byggas.

Raheem Sterling, Alex Oxlade-Chamberlain, Daniel Sturridge, Danny Welbeck, Jack Wilshere, Luke Shaw, John Stones med flera. Listan är lång på unga spelare i England som ska bli lagets bärande spelare. Farhågan är så klart att de på sikt går samma öde till mötes som några av deras föregångare, som en gång i tiden också beskrevs som framtida stjärnor i England.

(5) Phil Neville

Neville kan absolut inte sägas ha misslyckats i den engelska landslagströjan, även om han blev något av en syndabock under EM 2000. Men han var heller aldrig riktigt nära att motsvara de högt ställda förväntningar som fanns på honom i samband med hans debut i landslaget.

19 år gammal debuterade Neville mot Kina, tillsammans med sin bror, och de flesta ville mena att Phil Neville var spelaren med den största framtiden av de två. Men trots 59 landskamper över det kommande årtiondet, så blev Neville aldrig mer än en nyttig lagspelare snarare än den oundgängliga nyckelspelare som många trodde eller i alla fall hoppades.

(4) Aaron Lennon

En gång i tiden var Lennon den yngsta spelaren någonsin i Premier League när han 16 och ett halvt år gammal debuterade för Leeds. Förväntningarna var naturligtvis stora på det nya stjärnskottet från Leeds, men det var först tre år senare som han fick chansen i landslaget.

21 landskamper senare så har det inte blivit särskilt många höjdpunkter alls under Lennons landslagskarriär, och mycket talar väl för att Lennon inte kommer göra några fler landskamper. Ett tråkigt utfall för en så pass lovande spelare.

(3) Gareth Barry

Precis som med Phil Neville så är det möjligen något orättvist att placera Barry på en lista över borttappad engelsk talang. Han är en stabil och pålitlig spelare, och var länge en ordinarie spelare i det engelska landslagsbygget, men tanken var att han skulle bli betydligt viktigare än så.

17 år gammal etablerade sig Barry i Aston Villa som en central mittfältare och imponerande på alla som såg honom. Han var fortfarande bara tonåring när han debuterade i det engelska landslaget och det var heller ingen tillfällighet vare sig att Liverpool försökte köpa honom eller att Man City därefter faktiskt köpte honom.

I ett på alla sätt och vis misslyckat VM 2010 blev dock Barry rejält avklädd i förlustmatchen mot Tyskland, och frågan är väl om Barry egentligen har repat sig i landslagssammanhang från den matchen.

(2) Glen Johnson

För att vara en spelare som framträtt så ofta i det engelska landslaget så kan det kanske kännas lite påklistrat att kalla Johnson för borttappad, men känslan är ändå att Johnson hade potentialen att bli betydligt bättre än vad han faktiskt har blivit.

Givet att han har spelat på en viktig position för flera stora klubbar så är det märkligt att Johnson inte har lyckats bidra med mer till Englands sak. Rafa Benitez försökte framställa köpet av Johnson som ”den sista pusselbiten” för Liverpool att vinna ligan, i en av Premier League-erans mest spektakulära överdrifter.

Johnson hade kunnat vara en dominant spelare för England på högerbacken, allra helst sedan Gary Neville avslutat sin landslagskarriär. Men det är en roll han aldrig har lyckats fylla.

(1) Micah Richards

 

Richards var en av de unga, engelska spelare som var tänkt att förankra Man City i sin tidigare stolta tradition som en framstående plantskola för talangfulla egna produkter. 18 år gammal debuterade Richards i landslaget, och han sågs allmänt som en av Englands allra mest begåvade och lovande försvarsspelare, kanske den mest lovande av dem alla.

När Richards i somras överraskande flyttade till Serie A och Fiorentina så var det som en i stora drag bortglömd spelare, både i Man City och i det engelska landslaget. Richards har haft otur med skadeproblem under åren, men har också misslyckats kapitalt med att leva upp till de förväntningar som fanns på honom.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Monaco - Reims
Fredag 31 oktober kl 20:25
La Coruña - Getafe
Fredag 31 oktober kl 20:40
Falkenberg - Mjällby
Lördag 01 november kl 12:30
Se hyllningarna till Klas Ingesson
Lördag 01 november kl 12:49
Brommapojkarna - Elfsborg
Lördag 01 november kl 12:50