Peter Hyllmans Englandsblogg

Kan Man City hitta ett sätt att knäcka José Mourinho?

21 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Lite känns det som att det den här säsongen är en engelsk ”stormatch” i princip varenda omgång. Naturligtvis ökar möjligheterna till detta nu när det kan sägas finnas sex engelska storklubbar, men den misstänksamme skulle kanske också kunna ana att SKY och TV-bolagen har haft ett och annat ord med i laget angående spelschemat.

 

Hur som helst går inte dagens stormatch av för hackor. Man Utd beger sig till King Power Stadium för att möta klassiska Leicester City. Nej, jag skämtar bara. Man City och Chelsea drabbar naturligtvis samman senare på kvällen på Etihad, i vad som får betraktas som en tidig titelshowdown mellan de två lag som på förhand får anses vara favoriter till ligatiteln.

 

Chelseas inledning på ligasäsongen har ju varit i det närmaste perfekt med tolv poäng på sina fyra första matcher. Man Citys inledning har inte varit lika lysande. Oavgjort borta mot Arsenal får i och för sig betraktas som ett godkänt resultat, men förlusten på hemmaplan mot Stoke måste på samma sätt ses som en väldig missräkning.

 

Å andra sidan så kan det här sägas vara Chelseas första riktigt stora prövning i ligaspelet. En bortamatch mot Everton är förvisso alltid tuff, men har ändå inte riktigt samma dignitet som en bortamatch mot en direkt titelkonkurrent som Man City, som trots allt ändå under den här säsongen redan har avverkat både Arsenal och Liverpool.

 

Man City behöver onekligen vinna den här matchen, precis som alltid är fallet för topplag som vill vinna ligatiteln. På hemmaplan skall man vinna, alldeles oavsett motstånd. Samtidigt har Chelsea och José Mourinho viss erfarenhet av att åka till fiendens hemmaplan och åka därifrån med alla tre poäng. De gjorde det vid upprepade tillfällen förra säsongen, både mot Liverpool och Man City för övrigt.

 

Chelsea är för övrigt ruggigt bra i just sådana här toppmöten. Förra säsongen plockade de hem 16 av 18 möjliga poäng mot Liverpool, Man City och Arsenal, lagen som slutade på någon av de fyra första platserna. De har vunnit sina fem senaste bortamatcher i Premier League, och har inte förlorat på bortaplan sedan i mars.

 

Man City å sin sida har en inte lika lysande statistik. De förlorade sex matcher förra säsongen, varav tre av dessa förluster kom mot något av de fyra första lagen. De förlorade en match mot Liverpool, på Anfield, och de förlorade båda matcherna mot Chelsea. Så även om Man City är formidabla motståndare, inte minst på Etihad, så kan Chelsea ta sig an uppgiften med viss tillförsikt.

 

Man kan så klart fråga sig vad denna till synes betydelsefulla skillnad i mental karaktär kan bero på. Möjligen är Chelsea lite tuffare i motgång samtidigt som Man City möjligen är något mer beroende av medgång. En intressant omständighet, även det från förra säsongen, är att Man City hamnade i målmässigt underläge vid sju tillfällen under säsongen, och förlorade fyra av dessa matcher.

 

Att vända på en matchbild som börjar gå dem emot är således kanske inte Man Citys största styrka. Vilket vi fick ännu en indikation på i lagets senaste hemmamatch i ligan, mot Stoke. Så för Chelsea kan det alltså sägas vara viktigt att kontrollera matchbilden inledningsvis, och på så vis hindra Man City att få någon vind i sina segel.

 

Med ett ökat antal stormatcher i Premier League, och med stormatcher mer eller mindre varje helg nu för tiden, så finns så klart en ökad risk för att enskilda matchers hype och betydelse byggs upp till överdrift. Enskilda matcher är sällan helt och hållet avgörande, ligaspel är på vis skilt från cupspel. Men det fråntar inte dessa matcher att de fortfarande är väldigt betydelsefulla.

 

Och en match mellan Man City och Chelsea är för närvarande det största och det tyngsta som engelsk fotboll har att erbjuda. Motsvarande match förra säsongen lockade några av Premier Leagues högsta tittarsiffror någonsin, vilket också vittnar om matchens globala appeal. Där La Liga har El Classico så har Premier League The Cashico.

 

:::

 

Be Champions!!

Fysik och försvar har tagit Aston Villa till tabelltoppen

20 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Saker och ting blir inte alltid som man förväntar sig. Vad gäller Aston Villa så hade jag exempelvis förväntat mig ännu en säsong för dem långt ned i tabellens mörkare källarutrymmen. Nu finns i och för sig så mycket kvar av säsongen att detta fortfarande kan bli fallet, men att Aston Villa ligger tvåa i ligan efter fyra omgångar får ändå ses som oväntat.

 

Tre vinster och en oavgjord på de fyra första matcherna den här säsongen, Aston Villa är alltså obesegrade i ligaspelet så här långt och mest meriterande hittills är naturligtvis förra omgångens vinst på Anfield mot Liverpool. En seger de alls inte behöver be om ursäkt för heller. Bakom segern låg en tät och disciplinerad defensiv som Liverpool helt enkelt inte förmådde bryta ned.

 

Oväntat är kanske också Aston Villas utveckling. När Paul Lambert tillsattes för rätt precis två år sedan så såg de flesta framför sig ett snabbt och snyggt spelande Aston Villa, likt den fotboll som Norwich presterade med Lambert som manager. Vad som i själva verket har varit fallet den här säsongen är ett lågt liggande fotbollslag, som överlåter det huvudsakliga bollinnehavet till motståndarna, och därefter kontraslår reptilsnabbt.

 

Om Stoke för några år sedan var ett Stoke på höjden, så kan kanske Aston Villa nu börja betraktas som ett Stoke på längden.

 

Det är oväntat eftersom Aston Villa under senare år snarare har framstått som ett ungt lag bestående av engelska spelare som helt enkelt varit lite för tunna och lite för naiva för att på riktigt kunna hävda sig mot mer cyniskt spelande motstånd. Omställningen är således påfallande, och kanske har anställningen av Roy Keane som assisterande manager bidragit med något i den riktningen.

 

Keane själv var ju knappast känd för att ligga fingrarna mellan på fotbollsplanen, och mycket av Aston Villas inställning, kampmoral och fysiska spel på Anfield, där inte minst Mario Balotelli effektivt plockades bort från matchen, bar Keanes prägel.

 

Aston Villas framgångar hittills under säsongen har huvudsakligen varit defensiva till sin karaktär. Laget har bara släppt in ett mål hittills på fyra ligamatcher, vilket är ett enastående facit. En framträdande gestalt i Aston Villas försvar är Nathan Baker, som har översatt talang till mycket hög kvalitet i Premier League.

 

Men om Aston Villa har haft en riktigt bra säsongsinledning så markerade matchen mot Liverpool startskottet på en matchsvit som onekligen kommer visa Aston Villa och deras supportrar vad lagets status verkligen är. Dagens match mot Arsenal följs upp av matcher mot Chelsea, Man City och därefter Everton på Goodison Park. Topp fem i fjolårets ligatabell på fem matcher således.

 

En hemmamatch mot Arsenal kan i det perspektivet framstå som en relativt sett lätt match. Men så är naturligtvis inte fallet. Arsenal kommer utan tvekan sätta Aston Villas försvar på prov och frågan är om Aston Villa på hemmaplan, klarar av att spela lika lågt och disciplinerat som de fann motivationen att göra på Anfield.

 

Ska Aston Villa samtidigt försöka utnyttja Arsenals svagheter så måste de själva sätta deras försvar på prov. Det är försvaret som för tillfället är Arsenals akilleshäl men om Aston Villa blir för ivriga i att försöka dra nytta av detta så öppnar de även upp sig själva för Arsenals offensiva spelare.

 

Känslan är att Aston Villa har haft en lysande säsongsinledning baserat på en hård och säker defensiv. Men ska Aston Villas säsong fortsätta gå ungefär lika bra så behöver laget också bli mer av ett hot offensivt, bli tryggare i sitt eget bollinnehav och i större utsträckning förmå att skapa egna målchanser. Spelare som Fabian Delph och Tom Cleverley kan bidra mycket till en sådan utveckling, likaväl som Christian Bentekes återkomst från skada.

 

Men i de kommande matcherna är det kanske ändå defensiven som får anses vara det mest prioriterade. Aston Villa går knappast ut mot Arsenal, Chelsea och Man City och hoppas på att vinna mot dem i offensiv slagstyrka. Man går inte in i en shoot-out med motståndare som har obegränsat med ammunition, utan man får vara lite smartare än så.

 

En rimlig förhoppning för Aston Villa efter fem matcher mot Liverpool, Arsenal, Chelsea, Man City och Everton på Goodison Park hade kanske varit fem poäng. De har redan spelat hem tre poäng. Så efter åtta matcher, varav fem matcher mot tuffast möjliga motstånd, så kan Aston Villa fortfarande ha ett väldigt bra utgångsläge.

 

Och någon nedflyttningsstrid verkar i så fall inte alls aktuell den här säsongen.

 

:::

 

Be Champions!!

Solskjaer lämnar Cardiff på grund av resultat, inte filosofiska skillnader

19 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Efter sju omgångar spelade av säsongen, och med åtta inspelade poäng på dessa sju matcher, så avgår Ole-Gunnar Solskjaer som manager för Cardiff. Eller uttryckt annorlunda så är han och Cardiffs ägare och klubbledning helt överens om att det nu är dags att gå skilda vägar.

 

Det är knappast första eller sista gången något sådant händer inom den engelska fotbollen. Men det är ovanligt att det sker i ett sådant moln av grötiga och flummiga formuleringar, där Solskjaer först hänvisar till ”filosofiska skillnader” för att både han själv och klubbens företrädare därefter ägnar avsevärd energi åt att konstatera hur goda vänner de blivit.

 

Vilka dessa filosofiska skillnader faktiskt är som Solskjaer pratar om utvecklas aldrig riktigt. Möjligen handlar det om att Cardiffs klubbledning tyckte det var viktigt att vinna fotbollsmatcher samtidigt som Solskjaer har blivit så stöpt i modern norsk idrottsideologi att han inte längre anser det vara viktigt att vinna fotbollsmatcher.

 

Bakgrunden är alltså att Ole-Gunnar Solskjaer tillsattes vid nyår med uppgiften att rädda Cardiff kvar i Premier League. Ett uppdrag han misslyckades tämligen spektakulärt med, inte minst eftersom Cardiff förlorade tolv av de 18 ligamatcher i Premier League som Solskjaer ansvarade för. Den här säsongen har Cardiff bara vunnit två av sina första sju matcher i The Championship.

 

Solskjaer gjorde alltså succé i Molde men det visade sig också lite som väntat i Cardiff och Premier League att han inte längre befann sig i Norge. Alex Ferguson, Solskjaers mentor i manageryrket, lyfter ofta fram att man som ung manager måste vara mycket nogräknad med vilken klubb och vilken ägare man väljer att arbeta för. Man kan fråga sig i vilken utsträckning Solskjaer tog till sig det rådet i sitt beslut att arbeta för Cardiff och Vincent Tan.

 

Det är samtidigt hyfsat lätt förståeligt att Solskjaer ville ta chansen när han väl fick den att pröva sina managervingar i Premier League. Det är trots allt i engelsk fotboll han fostrats och fått sin huvudsakliga fotbollsbildning, och det är där han först och främst känner sig hemma i sitt yrkesliv. Men Cardiff just i det läget han tog över klubben var helt fel val.

 

Hans misslyckande i Cardiff sätter dock vissa perspektiv på hans kapacitet som manager i nuläget. Sådana perspektiv verkade till viss del saknas för bara några år sedan när väldigt många på allvar menade att han var den önskvärde efterträdaren till Alex Ferguson som Man Utds manager, ett betydligt mer komplicerat och krävande uppdrag än Cardiff.

 

Det går ofta romantik i sådana där önskemål. Mer sällan är de faktiskt förankrade i någon särskilt välgrundad research och bedömning. Vanligt är också att gamla spelares managerkompetens inledningsvis överskattas i en from förhoppning om att framgång på planen lätt ska översättas i framgång vid sidan av planen.

 

Positivt för Ole-Gunnar Solskjaer är emellertid att han och Cardiff ändå tar avsked i positiv anda. Det förmedlar en bra känsla och bör öka hans fortsatta anställningsbarhet inom engelsk fotboll. Kanske kände sig Cardiff och Vincent Tan tvingade, för att undvika missförstånd, att betona sin vänskap med Solskjaer efter deras mycket offentliga avrättning av den förre Cardiffmanagern Malky Mackay tidigare under säsongen.

 

Solskjaer has lost it! Men vem tar över efter honom som manager för Cardiff, vem vill ta chansen att jobba med sådana krav och förväntningar om omedelbar uppflyttning tillsammans med en ägare och klubbledning som inte alltid framstår som de mest sympatiska uppdragsgivarna att arbeta för?

 

Cardiff är för övrigt inte det enda Premier League-nedflyttade laget i The Championship det går tungt för. Fulham ligger hjälplöst sist i The Championship med blott en inspelad poäng på sina första sju matcher, och med sex gjorda mål men hela 18 insläppta. Mindre än ett gjort mål per match alltså men mer än två insläppta mål per match.

 

Jag trodde inte att Ole-Gunnar Solskjaer skulle följa med Cardiff ned i The Championship, och nu är han borta. Jag trodde heller inte att Felix Magath skulle följa med Fulham ned i The Championship, och rätt mycket talar för att inte heller han blir särskilt långlivad där efter en sådan här säsongsinledning. Så både Cardiff och Fulham ser sig nog om efter ersättare.

 

:::

 

Be Champions!!

Problemet med Skottland…

18 september 2014 10.35, Peter Hyllman

Om Sverige stod inför ett val i söndags, som slutade olyckligt på fler sätt än ett, så står för tillfället Storbritannien och Skottland inför ett om möjligt ännu större och mer olycksbådande val. Idag röstar nämligen det skotska folket om fortsatt tillhörighet i Storbritannien eller egen självständighet.

 

I vågskålarna hittar vi naturligtvis både historia och nationell självkänsla tillsammans med en säkert på flera sätt välgrundad känsla av att de politiska beslutsfattarna i London inte i första hand har Skottlands väl och ve längst fram på hjärnbarken. Historia och tradition väger säkert tungt även för de som motsätter sig att Skottland bryter sig ut, men där finns helt säkert också en ovilja att se ett uppdelat rike.

 

Nu är det där kanske mest en fråga om politisk och ekonomisk kontroll. För i själva verket så har ju det brittiska riket ändå varit uppdelat mellan England, Skottland, Wales och Nordirland under lång tid och på väldigt många områden, inte minst kanske då inom fotbollen.

 

Konstigt är kanske inte det. Få saker utgår så tydligt från en idé om nationell stolthet och självkänsla som fotbollen. Fotbollen har även organiserat sig runt nationella strukturer och organisationer som naturligtvis är väldigt svåra att bryta upp när de väl har hunnit etablera sig. Ovanlig är den maktbyråkrati som frivilligt avhänder sig sitt område.

 

Det där har ju emellertid väckt en del förundran runt om i världen. Andra länder kan kanske undra hur det kommer sig att de brittiska öarna får ställa upp med fyra landslag och inte bara ett. Vilket egentligen är en inte särskilt mycket mer begåvad invändning än att undra över varför Skandinavien får ställa upp med fyra landslag och inte bara ett.

 

Nationella gränser är i själva verket rätt godtyckliga, vilket mänsklighetens historia onekligen bidrar med många bevis på. Makt, våld, politik, ekonomi, kultur och vanans makt formar och omformar dessa kontinuerligt. Dessutom är det knappast så att England och Storbritannien historiskt sett har vunnit på att vara uppdelade på det här viset inom fotbollen, snarare tvärtom.

 

Rent landslagsmässigt är situationen naturligtvis den att England är den enda nationen som lyckas stå sig i den internationella konkurrensen på ett något så när anständigt sätt. Men från den engelska landslagskroppen har då tre smånationer brutit sig ut som var och en har väldigt marginella möjligheter att alls kvalificera sig för några mästerskap.

 

Ser vi till den på de brittiska fotbollsöarna så eftersatta tekniska och taktiska utvecklingen av unga spelare så är detta till stor del en fråga om storleken på upptagningsområdet. Det brittiska upptagningsområdet är litet nog som det är utan att splittra upp det på fyra olika områden.

 

Där Skottland idag alltså röstar om ett större mått av självständighet gentemot England och Storbritannien så borde alltså de brittiska fotbollsförbunden istället rösta om ett större mått av samhörighet. Det handlar inte bara om landslagen utan i förlängningen också om klubblagen och om ligaspelet, som skulle utvecklas av att göra gemensam sak.

 

Det vore enligt mig det bästa för den brittiska fotbollen. Men mäktiga politiska och ekonomiska egenintressen håller naturligtvis emot. Självklart är både Celtic och i förlängningen även Rangers motvilliga att ge upp närmast garanterat Champions League-spel.

 

Samtidigt skulle helt säkert de ökade intäkterna från spel i Premier League delvis kompensera för detta. Med ett som jag anser det naturligt och konsekvent antal lag i Premier League om 24 lag, och således en ökning av antalet lag, så skulle det även kunna gå att genomföra utan några större praktiska problem.

 

Längre ned skulle praktiska problem kunna börja uppstå. Men det vore inte första gången i fotbollshistorien som olika seriesystem har slagits samman, och det finns naturligtvis metoder för detta.

 

:::

 

Jobbiga resultat för de engelska lagen i Champions League. Man City hade onekligen en poäng halvvägs ned i säcken med sig hem innan de i matchens absoluta småskede släppte grisen ur säcken. Jerome Boateng av alla människor, släkten är värst.

 

Ikväll går Tottenham och Everton in i Europa Leagues gruppspel. Och inte ser det ut att bli så särskilt mycket lättare matcher. Partizan på bortaplan för Tottenham är en riktigt svår uppgift, samtidigt som Everton hemma på Goodison Park ska försöka betvinga Wolfsburg.

 

:::

 

Be Champions!!

Bayern utgör mandomsprovet för Man City i Champions League

17 september 2014 10.26, Peter Hyllman

Gruppspelet är sällan den mest upphetsande delen av en Champions League-säsong. Tvärtom så kan det i många avseenden kännas som en tämligen trälig transportsträcka. Möjligen med undantag för några grupper eller några enskilda matcher.

Kvällens match mellan Bayern München och Man City är ett sådant undantag, precis som den gruppen som även innehåller Roma och CSKA Moskva måste ses som ett sådant undantag. Det är faktiskt en grupp som kan bli spännande. Roma är ett lag med hög kvalitet och CSKA Moskva kanske inte själva kan vinna gruppen men de kan definitivt utgöra ett störningsmoment.

Det finns också den där frågan om att det faktiskt är viktigt att vinna gruppen, för att få ett något mer lätthanterligt motstånd i slutspelet. Man City har på sina tre säsonger i Champions League misslyckats med att ta sig vidare från gruppspelet två gånger och slutade tvåa i gruppen ifjol. Efter Bayern München av alla lag.

Det börjar bli något av en vana för Man City att ställas mot Bayern München i gruppspelet. Det här är tredje gången på fyra Champions League-säsonger som de möts, och Man City har ännu inte lyckats sluta före Bayern vid något enda tillfälle.

Däremot kryper de närmare. 2011-12 slutade de tre poäng efter Bayern i gruppspelet och 2013-14 slutade de på samma poäng, med blott målskillnad eller möjligen en felräkning från Manuel Pellegrini som enda skillnaden mellan de båda klubbarna. Om tendensen alltså håller i sig så vore den bedrägligt logiska slutsatsen att Man City den här gången ska komma före Bayern.

På något vis känns det som om Bayern München har blivit måttstocken mot vilken Man City måste förhålla sig för att lyckas med sin målsättning att bli en etablerad europeisk storklubb i Champions League. Ungefär som Juventus var för Man Utd för 15-20 år sedan, eller som Barcelona var för Chelsea för ungefär tio år sedan.

En sorts fotbollens mandomsprov med andra ord.

Utan tvekan är både Bayern München och Man City två stora och resursstarka europeiska storklubbar. Utan att förringa Man Citys på sitt sätt anrika historia så har emellertid Bayern en helt annan tradition inom den europeiska fotbollen än vad Man City har. Men det är heller inte allt som skiljer de båda klubbarna åt.

Båda klubbarna kan i någon mening sägas vara det bästa som tysk respektive engelsk fotboll just nu har producerat, båda klubbarna är hur som helst regerande ligamästare. Men Bayern har den för dem stora fördelen att vara helt dominerande som fotbollsklubb inom tysk fotboll, samtidigt som Man City är en av sex dominerande fotbollsklubbar inom engelsk fotboll.

Det gör konkurrenssituationen lugnare för Bayern och förenklar också en mer långsiktig planering för dem. De kan också välja att fokusera mer specifikt på Champions League, ofta säkra i vetskapen att de har mer marginal att arbeta med i det egna ligaspelet. Deras kortare ligasäsong, med endast 34 omgångar, är även det en faktor som underlättar och leder till mindre slitage och energiläckage.

Bayern har emellertid även en del viktiga institutionella fördelar. De har till skillnad från Man City inte bara fått en säck pengar slängd över klubben, utan har fått bygga upp sina resurser genom långsiktigt hårt och disciplinerat arbete både på och vid sidan av planen. Med ett sådant arbete följer också en kompetens, ett strategiskt och organisatoriskt lärande, och en hög kvalitet i allt man tar sig för.

Agerar Man City klokt, och allt tyder på att de faktiskt gör det, så är dock det där en fördel som Bayern, Barcelona, Real Madrid, Arsenal med flera inte kan räkna med att ha i all evighet. Men det är en långsiktig process som tar mer än några år att ta sig igenom.

Men ikväll är det en match mellan två fotbollslag, vare sig mer eller mindre. Och det är dessutom en match mellan två lag som försöker spela utifrån varianter av en liknande spelidé. Bayern utgår naturligtvis mycket från Pep Guardiolas tankar och idéer, och Man City valde ju för ett drygt år sedan tämligen ökänt att eftersträva spansk fotbollsholistik, där klubbledningen är rekryterad från Barcelona som därefter anställde Manuel Pellegrini som manager.

Bayern har fördelen av hemmaplan och, även om Man City vann borta mot Bayern förra säsongen, så är det den här gången inte en match där båda lagen är klara för slutspel och där även grupplaceringen är i praktiken avgjord. Mer av skarpt läge den här gången alltså och det blir således en mäktigt tuff uppgift för Man City.

Mäktigt tufft blev det även för Arsenal igår kväll som gjorde en förhållandevis blek insats borta mot Dortmund. Nu är förlust i första gruppmatchen, och just i den bortamatchen, inte någon katastrof, men det sätter onekligen en större press på Arsenal inför fortsättningen. Inte minst inför bortamatcherna mot Anderlecht och Galatasaray.

:::

Be Champions!!

Är Arsenal eller Liverpool mest framgångsrika i Champions League?

16 september 2014 10.35, Peter Hyllman

Det är kanske inte den mest glamourösa tillställningen som gick att tänka sig. Men när Liverpool ikväll sparkar av matchen på Anfield mot Ludogorets från Bulgarien så markerar det ändå en stor och välförtjänt höjdpunkt för klubben, återkomsten till Champions League efter fyra långa säsonger i europeisk exil.

Nu är det så klart inte vilken klubb som helst som återvänder till Champions League. Bara under den senaste tioårsperioden har Liverpool spelat två finaler i turneringen och vunnit den en gång. Traditionen av europeisk cupfotboll vilar tung på Anfield.

Detta mer än något annat förklarar hur Liverpool på samma gång kan vara både nykomling i Champions League men samtidigt en av klubbarna som faktiskt kan vinna turneringen. Få om någon annan klubb kan hävda detsamma, delvis så klart en indikation på styrkan på lagen i Premier League.

Liverpool tog Premier League med storm förra säsongen, med ett lysande offensivt spel baserat på både hög press och ett snabbt och kreativt passningsspel. Det var ett spel som så när tog klubben till dess första ligaguld på 24 år. Nu får Liverpool och Brendan Rodgers för första gången pröva sina vingar och sin spelidé i den europeiska fotbollen.

Samtidigt står Liverpool den här säsongen inför en besvärlig utmaning att göra spel i Champions League till mer än bara en engångsföreteelse. Nykomlingar i Premier League brukar ibland tala om andrasäsongssyndromet, att det kan vara lättare att lyckas hålla sig kvar i Premier League under den första säsongen än vad det är under den andra säsongen.

Något liknande gäller för Liverpool den här säsongen. De lyckades kvalificera sig till Champions League förra säsongen, men det kan visa sig betydligt mer komplicerat den här säsongen. Motståndet är starkare, de själva är mer inlästa och har tappat sin bäste spelare, kraven och förväntningarna på dem är större, och de måste den här gången balansera både ligaspel och europeiskt cupspel.

De engelska storklubbarna hade för fem-tio år sedan den stora fördelen att vara närmast garanterade Champions League-spel, i och med att de var fyra klubbar och det fanns fyra platser i Champions League tillgängliga. Dessa fyra lag är nu sex, vilket har ökat konkurrensen betydligt. Det förstärker de engelska lagen på sikt men gör också förutsättningarna mer osäkra.

Nu befinner sig ändå Liverpool i en grupp som de rimligtvis ska kunna ta sig vidare från utan några större problem. Real Madrid är naturligtvis en formidabel motståndare, även om deras formkurva varit allt annat än lysande hittills under säsongen. Men Basel och Ludogorets ska inte kunna rubba Liverpool sett över ett helt gruppspel.

Och väl i slutspel kan det mesta hända. Liverpool vore knappast favoriter på förhand mot särskilt många andra lag som förväntas ta sig till det slutspelet, men det finns å andra sidan knappast något lag som skulle bli särskilt lyckliga över att få just Liverpool som motståndare. Andra lag har visat sig betydligt mer lätthanterliga i europeiskt cupspel genom åren.

Ett annat engelskt lag som vägrar att vika ned sig i Champions League är Arsenal, som den här säsongen har kvalificerat sig till turneringen för den 17:e gången i rad. Ett imponerande facit, som blir ännu mer imponerande givet att laget också tagit sig till slutspel de allra flesta av dessa 17 gånger.

Förra säsongens gruppspel såg betydligt tuffare ut än den här säsongen. Den gången tog sig Arsenal till sist vidare inte minst genom att något oväntat bortabesegra Dortmund. Nu ställs de återigen mot Dortmund i gruppspelet, och den tuffaste matchen i det gruppspelet är också den första matchen. Visst, Dortmund på bortaplan.

Känslan från ifjol är att Dortmund är något svagare och att Arsenal är något starkare. Så ser tendensen och lagens utvecklingskurvor ut. Det betyder så klart inte att Arsenal garanterat vinner ikväll mot Dortmund, men det bör betyda att deras chans att få med sig ett bra resultat är mycket goda. Vilket vore en god plattform inför det fortsatta gruppspelet.

Arsenal och Liverpool går alltså båda in i Champions League ikväll. Gruppspelet är vad det är, hyfsat förutsägbart och med få sensationer. Både Arsenal och Liverpool bör ta sig vidare till slutspel. Båda lagen har ungefär lika stor chans att vinna Champions League den här säsongen, trots att Arsenal har spelat utan uppehåll i Champions League i 17 år, och Liverpool gör sitt första framträdande i Champions League sedan 2009.

Vilket så klart väcker frågan vilken av klubbarna som är att betrakta som mest framgångsrik i Champions League under Premier League-eran. Arsenal som alltid har spelat i Champions League men aldrig vunnit turneringen. Eller Liverpool som har spelat bara sporadiskt i turneringen men ändå har lyckats vinna Champions League.

:::

Be Champions!!

Hörnan #4: Liverpool tandlöst utan Luis Suarez

14 september 2014 19.35, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Cesc Fabregas, Chelsea
Graziano Pelle, Southampton
Fraser Forster, Southampton
Esteban Cambiasso, Leicester
Moussa Dembele, Tottenham

:::

Tankar och slutsatser:

Strålande match mellan Arsenal och Man City, en match med hög kvalitet rakt igenom. Arsenal visade återigen att de har mer att sätta emot i sådana här matcher, men Man City visade också att det låg en del i att förlusten i Community Shield inte sade så mycket. En välförtjänt poäng åt båda, men ett resultat som ingen av dem vann på.

Stjärnorna glänste framåt för Man Utd. Nu ska man vara lite försiktig att säga något baserat på en hemmavinst mot ett rätt tamt QPR, men det såg bättre ut i Man Utd och det kanske har inte så lite att göra med återgången till 4-4-2 som laget såg betydligt mer bekväma i.

Vilken säsongsinledning av Aston Villa som faktiskt ligger tvåa i tabellen sedan de bortabesegrat Liverpool på Anfield, omgångens stora skräll. En väldig kämpainsats av flertalet Villa-spelare som verkar ha hittat ett helt nytt självförtroende. Laget ser betydligt starkare ut än vad mina farhågor sade mig inför säsongen.

Det kan uppfattas som en simpel och något uppenbar slutsats, men att Liverpool saknar Luis Suarez känns rätt uppenbart efter en sådan match som mot Aston Villa. Förra säsongen kunde nog Liverpool hamna i liknande besvär, men då fanns Suarez där och öppnade upp motståndarförsvaret. Det ordnade sig alltid. Igår ordnade det sig inte.

Chelsea fortsätter trampa i gasen och ser oförskämt starka ut.

:::

Be Champions!!

Begränsat antal livlinor för Louis van Gaal i Man Utd

14 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Fyra matcher utan seger i Man Utd för Louis van Gaal, som alltså ger sig in i kvällens match mot QPR på Old Trafford på jakt efter sin första seger sedan han tog över som manager i somras. Något han helt säkert inte hade väntat sig under sommaren samtidigt som Man Utd presterade så pass bra under deras försäsongsturné.

Ett mått på oron som ändå finns runt Old Trafford är de ständiga påminnelser som kommer därifrån, närmast som mantran, om hur Louis van Gaal har varit framgångsrik i Ajax, Barcelona och Bayern München och hur han där har hittat och fått fram nya stora spelare. Inget fel i det så klart, men behovet av att hela tiden säga det tyder mer på att man vill övertyga sig själva än någon annan.

Två panikartade värvningar senare, av Angel Di Maria och Radamel Falcao, så råder det ändå viss optimism i Man Utd och runt omkring Old Trafford. Man har onekligen tillgång till ett anfall i världsklass för tillfället, även om försvaret är och förblir en svag punkt. Teorin skulle således vara att göra fler mål än man släpper in, något som säkert kan visa sig fungera hemma mot QPR.

Att Man Utd rörde sig bort från gamla mönster och rutiner och spenderade så spektakulärt på två stora spelare som Di Maria och Falcao ska kanske heller inte ses som någon isolerad händelse. Från Ed Woodward och klubbledningen sprids nu budskapet att Man Utd har för avsikt att värva minst ”en Suarez” varje år, i vad som får anses som en i sammanhanget något olycklig jämförelse.

Det här har inte bara fotbollsmässiga skäl.

Bakom det hela ligger även den kommersiella tanken att stärka Man Utds varumärke på marknaden genom att värva världens mest profilstarka spelare. Styrka i den moderna fotbollen mäts inte längre enbart på fotbollsplanen utan även på transfermarknaden, en arena där Man Utd aldrig behövde eller hade för ambition att mäta sig med Alex Ferguson som manager.

Det utesluter å andra sidan inte att där också finns fotbollsmässiga skäl.

Man Utd ser sin Champions League-plats hotad och då finns en viss logik i att fokusera mer på etablerade spelare och garanterad kvalitet än löften om framtida potential. I ett minst sagt tydligt uttalande angående försäljningen av Danny Welbeck så betonade Louis van Gaal också att spelare som lämnat klubben helt enkelt inte motsvarade Man Utds kvalitetskrav.

Colin Powell är USA:s före detta överbefälhavare och utrikesminister. I sin självbiografi ”It Worked For Me – In Life And Leadership” så delger han sina både underhållande och minnesvärda erfarenheter från över 50 år som militär och politisk ledare. Han blev inte minst känd för omvärlden som en karismatisk ledare i samband med det första Gulfkriget i början av 1990-talet.

Bland annat berättar Powell om en delvis skämtsam metod som den amerikanska armén har för överlämnande till nya chefer och befäl. Metoden består i att det avgående befälet vid skiftet lämnar över tre kuvert till det tillträdande befälet och ber denne öppna det ett i taget när han eller hon hamnar i svårigheter.

När det nya befälet första gången hamnar i svårigheter så öppnar han det första kuvertet. Där hittar han ett papper där det står ”Skyll på mig!”. Så det nya befälet skyller besvären på sin föregångare och köper sig på så vis tid. Men efter ett tag hamnar det nya befälet i nya trubbel och öppnar därför det andra kuvertet.

Där står det ”Omorganisera!” och det nya befälet inleder ett omfattande reformarbete som håller alla upptagna utan att för den sakens skull lösa några faktiska problem. När så det nya befälet en tredje gång befinner sig i ett svårt läge så öppnar han det tredje kuvertet i vilket det står ”Skriv tre kuvert!”. Hans tid är nu kommen.

Louis van Gaal har åtminstone indirekt till synes öppnat det första kuvertet. I och med att öppet kritisera det egna spelarmaterialet så fördelar han ansvaret för lagets svaga prestationer under hans första tid i klubben vid sina företrädares fötter.

Jag ser i och för sig inget fel med det. Louis van Gaal måste få ha sin syn på sin spelartrupp och välja de spelare han vill bygga sitt lag runt, inte vara bakbunden till någon annans idé. Alex Ferguson byggde upp generationer av mästarlag genom att få välja ut just sina spelare, som han förmodligen fick ut mer av än deras individuella kvaliteter gav anledning att tro. Van Gaal bör få samma chans.

Men man kan också känna sig säker på att om bekymren fortsätter för Louis van Gaal i Man Utd så kommer han till slut bli tvungen att öppna det andra kuvertet, vilket då skulle innebära en större genomlysning av hur Man Utd har organiserat sig. Vi kan här tänka oss tämligen omfattande förändringar på personalsidan som kan visa sig väl så uppslitande som utrangering av gamla spelare.

Men därefter så börjar Louis van Gaal också få slut på kuvert och livlinor. När det inte längre går att skylla på sina företrädare, och när det inte längre går att skylla på organisationen runt omkring sig, så landar till sist ansvaret där det i slutänden hör hemma. Vid hans egna fotknölar. Då är det dags att börja skriva tre kuvert.

:::

Be Champions!!

Skarpt läge när Arsenal och Man City möts på Emirates

13 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Det går knappast en enda omgång så här i början av säsongen utan att minst en match är att betrakta som en rejäl stormatch. I och för sig också ett resultat av att toppen i Premier League har breddats i den utsträckningen att det nu får anses finnas i alla fall sex eller sju storklubbar.

Arsenal och Man City möts idag på Emirates. Detta bara en dryg månad sedan lagen möttes senast, på Wembley i samband med Community Shield då Arsenal vann lätt och ledigt med 3-0 och på så vis fick lyfta sin andra titel på två raka matcher.

Jag skrev inför den matchen att både Arsenal och Man City var lag som hade något att bevisa. Vad man efter matchen kan säga är att Arsenal i den matchen bevisade vad som behövdes, samtidigt som Man City visade att de hade väldigt mycket kvar att bevisa.

Olika tolkningar av matchens betydelse hör naturligtvis till efter en match som Community Shield. Arsenals fans menade så klart att resultatet och spelet visar att Arsenal växt som lag och blivit tuffare i möten med storlag, även om det bara var en försäsongsmatch. Man Citys fans menade å andra sidan att matchen inte betydde någonting och hänvisade till frånvarande spelare i början på säsongen.

Med andra ord finns det en hel del att bevisa också i den här matchen. Arsenal ska bevisa att vad som hände i Community Shield alls inte var någon tillfällighet och att de kan reproducera samma insats även nu när det verkligen är skarpt läge. Man City måste bevisa att förlusten på Wembley var just den icke-händelse de påstår att den var.

Men inte minst är det ju en viktig match i tabelltoppen. Båda lagen säger sig aspirera på ligatiteln den här säsongen och i så fall är slutsatsen enkel. Det här är en match som Arsenal bör sikta på att vinna, samtidigt som det är en match som Man City bör sikta på att inte förlora.

Båda lagen har visat prov på grus i maskineriet under säsongsinledningen. Man City inledde förvisso starkt med imponerande vinster mot Newcastle och Liverpool, för att därefter närmast chockbetonat förlora hemma på Etihad mot Stoke. Arsenal vann på övertid mot Crystal Palace i ligapremiären, men har därefter tappat poäng både mot Everton och Leicester.

Känslan är hur som helst att styrkeförhållandena mellan lagen ser annorlunda ut nu än vad de gjorde inför Community Shield. Arsenal har tappat några viktiga spelare till skador och uppvisar inte riktigt samma formkurva. Man City å andra sidan har fått tillbaka flera spelare som saknades inför den matchen och visar stundtals prov på ett stort spel.

En stor del av matchbilden tror jag kommer präglas av hur väl Arsenal lyckas sätta Man Citys svagaste lagdel under press, det vill säga försvaret. Arsenal har farten i anfallsspelet för att lyckas med uppgiften, mycket tack vare Alexis Sanchez och Danny Welbeck. Men för att kunna utnyttja denna taktiska fördel så måste Arsenal kunna hävda sig i kampen på det centrala mittfältet.

Där har det sett svagare ut i Arsenal. Aaron Ramsey verkar dock ha bevarat förra säsongens form och Jack Wilshere har för första gången på länge kunnat träna utan skadeuppehåll. Båda var därtill bra i matchen på Wembley. Men Mikel Arteta är lite för svag längre ned i banan och Mesut Özil har fortsatt svårt att sätta sin prägel på matcherna inom den engelska fotbollen.

Uppgiften blir desto svårare givet att Arsenals försvar samtidigt behöver hjälp att kontrollera Premier Leagues kanske mest mångsidiga anfall. David Silva, Edin Dzeko, Sergio Agüero och Stevan Jovetic är spelare som kan skapa väldiga problem för alla försvar i världen, och Arsenal kommer behöva vara väldigt koncentrerade i sitt defensiva arbete för att hålla tätt mot dem.

Svårt ändå att inte se den positiva möjligheten för Arsenal i den här matchen. Vinst hemma mot Man City skulle innebära att deras säsong verkligen har tagit fart och fått luft under vingarna efter en något tveksam inledning. Dessutom i en positiv spiral sedan Arsenal värvat Danny Welbeck under transferfönstrets sista dag.

Förlust och de kanske redan i praktiken kan anses som borta från titelstriden, med i så fall bara en seger på de fyra första matcherna?!

:::

Be Champions!!

Hemmet är där hjärtat befinner sig

12 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Hemlösa och öppna för försäljning. Om man skulle tro de senaste dagarnas rykten som omgärdar Tottenham så vore det knappast någon särskilt munter läsning, och skulle i så fall närmast vittna om tuffa tider för den Champions League-jagande klubben.

Nu är det i och för sig oklart hur illa det egentligen är. De rykten som säger att Joe Lewis, Tottenhams majoritetsägare, skulle vara på väg att sälja klubben förnekas både av klubben och av Lewis egna representanter. Samtidigt är det svårt att tänka sig att ett sådant rykte uppstår helt och hållet utan grund.

Ingen rök utan eld.

Någon helt lätt affär skull det i så fall inte bli fråga om. Lewis köpte Tottenham för 13 år sedan för den nätta summan om £22m, och värderar nu klubben till närmare £1b. En miljard med andra ord. Den typen av pengar snyter man inte ur näsan och det är en värdering som gör det rätt osannolikt att Tottenham faktiskt byter ägare i brådrasket.

Arenafrågan är i så fall mer intressant. Att Tottenham ska bygga en ny arena meddelades i somras, med nästan fördubblad kapacitet jämfört med White Hart Lane. Det innebär självfallet helt nya kommersiella förutsättningar för Tottenham, för vilka det är ett viktigt steg närmare Champions League-status.

Den nya arenan planeras vara färdig lagom till säsongen 2018-19. Samtidigt kommer Tottenham inte ha tillgång till White Hart Lane under säsongen 2017-18 och kommer således behöva spela en säsong på en helt annan arena. Ett inte helt problemfritt scenario.

Delvis känns det som en indikation på svag planering bakom Tottenhams arenaprojekt. Det är naturligtvis ingen hemlighet att Tottenham väldigt gärna ville ha Londons OS-arena, som istället skänktes iväg för i sammanhanget en spottstyver till West Ham. Kanske var Tottenham lite för inriktade på just detta alternativ.

Att flytta till en ny arena under ett år kan ju i sammanhanget framstå som en småsak. Allra helst som ljuset i tunneln har formen av en helt ny arena som innebär nya möjligheter för klubben och för laget. Men som vi har sett i flertalet exempel där klubbar flyttat ut från sin hemmaarena, så är det absolut ingen småsak.

Det exempel som ligger mig närmast till hands är Djurgårdens IF som under 2004 års allsvenska säsong fattade beslutet att lämna Stockholm Stadion och spela sina matcher på Råsunda. Det blev långt ifrån lyckat. Publiken gjorde revolt och lade mer tid på den i slutänden framgångsrika kampanjen att ta laget tillbaka till Stadion än på lagets resultat.

Nu finns det så klart skillnader. För Tottenham skulle det vara en lösning som vore uppenbart begränsad i tid och dessutom med en guldkista i slutet av regnbågen. Så var inte fallet med Djurgården, som dessutom drog flyttlasset till Råsunda, deras värsta rivalers hemmanäste. Något som vore aktuellt för Tottenham endast om de osannolika planerna på att spela på Emirates skulle bli verklighet.

Andra, betydligt mer sannolika, alternativ vore Stadium MK och naturligtvis Wembley. Vilket alternativ som skulle bli verklighet är med största sannolikhet en rent ekonomisk fråga. Vilket arenaalternativ resulterar i den för Tottenham bästa balansen mellan publikintäkter och hyreskostnader.

För klubben och för supportrarna, och därmed även för ledare och spelare på planen, så är arenan en så stor del av klubbens och lagets identitet. Det är något som exempelvis Arsenal har fått gå igenom, det tog dem trots allt ett litet tag att helt och hållet justera sig till Emirates efter flytten från det otroligt anrika Highbury.

En säsong i hemlöshet är alltså en säsong som Tottenham också måste räkna med kan bli en förlorad säsong på fotbollsplanen och i ligatabellen, en säsong när det blir svårare än annars att konkurrera om de så eftersträvansvärda Champions League-platserna.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv