Peter Hyllmans Englandsblogg

Champions League är ett fint slut på Leicesters långa resa – dags att börja en ny resa!

De kan väl ändå inte, kan de?! Om Leicester skulle lyckas slå ut Atlético Madrid och ta sig till semifinal i Champions League så vore det naturligtvis en skräll utav episka proportioner. Att Leicester bara förlorade med 0-1 på bortaplan betyder så klart att kvartsfinalen lever på pappret. Många har pratat om det som ett bra resultat för Leicester.

Men var det verkligen ett bra resultat? Det är klart man kan tycka det om man sätter det i relation till farhågot om att Atlético Madrid skulle vinna den första matchen med tre-fyra mål. I så fall var det ett bra resultat. Men 0-1 är i själva verket ett betydligt sämre resultat än 1-2, som var det resultat Leicester lyckades vända mot Sevilla.

Framför allt var 0-1 ett resultat som låg helt i linje med Diego Simeones egen matchplan. Att vinna och hålla nollan på hemmaplan har varit hörnstenen i hans matchplan i Champions League i flera år. Den har aldrig misslyckats. Den enda gången Atlético åkt ur i Champions League var när de själva inte lyckades göra mål på hemmaplan, för att sedan förlora borta mot Real Madrid.

Atlético Madrid är utan tvekan ett av de två eller möjligen tre defensivt starkaste lagen kvar i Champions League. Att göra mål på dem är otroligt svårt, i synnerhet när det inte är de som själva behöver göra mål. Lägg till det att ett enda mål för Atlético Madrid tvingar Leicester att göra minst tre mål. Och Atlético saknar knappast offensiva spelare och målskyttar med kvalitet.

Redan i samband med lottningen konstaterade jag att Atlético rent taktiskt var den sämsta lottningen Leicester kunde få. Inte för att det nödvändigtvis är det bästa laget som var kvar i turneringen, men för att de är det lag som troligtvis passar Leicester allra sämst. Leicester är bäst när de själva ligger lågt, och kan anfalla med fart. Atlético ger dem inte den möjligheten.

Leicesters enda chans är att de gör första målet, om vi nu antar att det görs något mål över huvud taget. Då kan matchbilden komma att förändras och till sist tvinga Atlético att gå mer aktivt framåt. Men dessutom ska Leicester även i så fall hålla nollan, och hur troligt är egentligen det med Robert Huth avstängd och Wes Morgan synnerligen tveksam efter skada.

Tålamod måste vara Leicesters mantra, inte försöka stressa matchen och jaga det där målet. Atlético är byggt för att utnyttja misstag och bestraffa motståndets frustration. Leicester måste inte göra det där målet redan första kvarten utan kan lika gärna vänta till sista kvarten. Förstå då kan det vara läge att börja anfalla med desperation, utöver normal intensitet.

Men nej, de kan inte! Atlético Madrid är alldeles för bra, de är alldeles för rutinerade, och de har ett alldeles för bra resultat att gå på från det första mötet. Det är en underbar resa Leicester har gjort, men vad vi ser ikväll kommer vara slutstationen på denna resa. Kulmen på ett fantastiskt äventyr som började redan för åtta år sedan, och som chockat världen.

Grunderna till laget började läggas redan 2008-09. Förgrundsgestalten genom alla år har varit Nigel Pearson. Det var han som i början av den säsongen anställdes sedan Leicester för första gången i klubbens historia åkt ned i den engelska tredjedivisionen, League One. Pearson satte ihop ett lag som därefter omedelbart tog sig tillbaka till The Championship.

Det höll på att bli uppflyttning till Premier League av bara farten säsongen därefter, men i en dramatisk playoff-semifinal mot Cardiff blev det förlust på straffar sedan Yann Kermorgant fick för sig att han var Eric Cantona. Strax därefter lämnade Nigel Pearson klubben då han enligt egen utsago inte längre kände kärleken från Leicesters styrelse.

Sommaren 2010 köptes Leicester av thailändska King Power Group, under ledning av Vichai Srivaddhanaprabha. De nya ägarna gjorde och sade vad nya ägare vid den tiden skulle säga och göra, de utlovade stora investeringar och att omedelbart ta upp klubben i Premier League, och de anställde Sven-Göran Eriksson som manager. Det var helt enkelt ingen bra start.

Nigel Pearson återvände till Leicester en bit in på säsongen 2011-12. Han fick än en gång ordning på laget. Säsongen därpå tog sig Leicester till playoff och återigen var det en dyrbar straffmiss i semifinalen som omintetgjorde Leicesters förhoppningar. Ännu nästa säsong skulle det gå bättre. Leicester kunde fira slutet av 2013-14 som mästare i The Championship.

Vad som hände sedan är så klart fotbollshistoria. Leicester var på väg raka vägen ut ur Premier League redan under sin första säsong, bara för att svara för en så kallad great escape under slutet av våren. Nigel Pearson fick sparken efter olika skandaler och ersattes av Claudio Ranieri. Tippat för nedflyttning vände Leicester sedan upp och ned på allt vi trodde oss veta om fotboll.

Från League One till Premier League-titel och kvartsfinal i Champions League på åtta år. Det är en ofattbar resa för vilken som helst klubb, och inte mindre ofattbar för en klubb av Leicesters storlek och förutsättningar. Det är en resa över vilken Nigel Pearsons skugga har vilat och fortfarande vilar, på gott och på ont som Claudio Ranieri skulle komma att erfara.

Men just den resan kan omöjligen dras längre. Slutstationen är här, varje resa har sitt slut. Antingen om det slutet kommer ikväll, som är intill visshet gränsande sannolikt, eller om det slutet mot alla odds kommer om ytterligare några veckor, så kommer slutet ofrånkomligen komma. Vilken form det än väljer att ta, oavsett vinst eller förlust.

Det har varit åtta fantastiska år för Leicester – för klubben, för staden, för fansen, för ägarna som onekligen fått upprättelse, för spelarna och för all personal. Det har varit en saga. Inte en i alla avseenden helt vacker saga, men ändå en saga. Det finns inte många slut vackrare för en sådan saga än en kvartsfinal på hemmaplan i Champions League.

Vad Leicester måste börja planera för sedan Champions League-hymnen tystnat på King Power Stadium, och sedan solen gått upp under morgondagen, är vilken klubb de har för ambition att vara under de kommande åtta åren. Att påbörja en ny resa, och berätta en ny saga, istället för att leva sig kvar i minnen av den gamla.

När Vichai Srivaddhanaprabha i segeryran efter The Championship-segern 2014 sade att Leicester planerade att spendera £180m för att på tre år göra Leicester till ett av Englands fem bästa lag så avfärdade alla honom som tokig. Två år senare är det Premier League-titeln som han själv och Leicesters spelare lyfter i luften. Men är Leicester tre år senare bland Englands fem bästa lag?

Har Vichai Srivaddhanaprabha och King Power Group därmed lyckats eller inte lyckats i sin föresats? Det finns kanske inte något entydigt svar på den frågan, annat än att inte en frisk själ skulle vilja beskriva Leicesters resa som ett misslyckande. Vad vi däremot lär oss är värdet av att våga sätta höga mål och framför allt att formulera ambitioner och drömmar. Det inspirerar.

Vad vill Leicester mellan 2017 och 2022? Med vem och vilka har Leicester för avsikt att uppnå detta? Hur ska Leicester arbeta för att uppnå dessa nya mål och ambitioner? Champions League är ett bra slut på Leicesters långa resa, men måste även vara utgångspunkten för Leicester att ställa sig dessa nya frågor. För att fortsätta utvecklas.

Peter Hyllman
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER