Peter Hyllmans Englandsblogg

Man Utd behöver fortfarande sitt stora break den här säsongen

Under fem år mellan 2006 och 2011 var Man Utd mot Chelsea en rivalitet som definierade inte bara engelsk utan även europeisk fotboll. Säsong efter säsong brottades de båda klubbarna med varandra i toppen av Premier League, med olika utfall. Allting sattes på sin spets och nådde sin höjdpunkt en regnig majnatt i Moskva.

När Chelsea med Roman Abramovich och José Mourinho som drivkrafter i mitten av 2000-talet ritade om det engelska fotbollslandskapet var det Arsenal som var inte bara regerande mästare utan dessutom ett av de mest hyllade lagen i engelsk fotbollshistoria. Men det var alltså inte Arsenal utan Man Utd och Alex Ferguson som främst skulle ta upp kampen med det nya Chelsea.

Då var då. Sedan dess har både Man Utd och Chelsea i omgångar brottats med sina respektive problem och utmaningar. Nya konkurrenter har kommit fram och om inte ersatt dem så åtminstone gjort dem sällskap på glasberget. Men mycket talar för att rivaliteten mellan Chelsea och Man Utd kan komma att definiera även den kommande femårsperioden i Premier League.

Nu som då är det Chelsea som i första hand går in i den perioden av rivalitet i överläge. Om inget alldeles oförutsett inträffar är de regerande ligamästare inför kommande säsong. De är det lag som tillsammans med Tottenham befinner sig högst upp och längst fram på sin utvecklingskurva. De har varit ligans bästa lag över hela säsongen, men kan fortfarande utvecklas.

Med Antonio Conte som manager verkar Chelsea dessutom ha genomgått ett viktigt paradigmskifte. Om Chelsea vinner ligatiteln den här säsongen är det den första ligatitel de vinner under Premier League-eran utan minst tre eller egentligen någon av John Terry, Frank Lampard, Petr Cech och Didier Drogba som ledargestalter, spelare som var helt centrala under José Mourinho.

Antonio Conte är i det avseendet den första managern som har tagit Chelsea bort från José Mourinhos lagbygge. Chelseas framgångar sedan dess har alla i någon mening direkt eller indirekt varit ett derivat av det lagbygge som José Mourinho byggde upp. Conte är den första managern i Chelsea att göra avsteg från detta lag och bli framgångsrik med det.

Öm punkt naturligtvis för José Mourinho. Allra helst som hans sista säsong i Chelsea slutade som den gjorde. Kontrasten mellan den säsongen och den här säsongen för Chelsea har även bidragit till att placera Mourinho och Conte på kollisionskurs med varandra. Det är uppenbart att båda två ser på varandra just som rivaler – än så länge alldeles strax under kokpunkten.

Mindgames brukar det ju pratas om, i synnerhet i media som ju älskar att koka soppa på till och med de mest harmlösa kommentarer. Alla kommentarer den här säsongen mellan Antonio Conte och José Mourinho har förvisso inte varit helt harmlösa. Men prat är bara prat. Det finns inget mer effektivt mindgame än att vinna fotbollsmatcher.

Vilket så klart sätter scenen för dagens match. Chelsea har vunnit de båda matcherna tidigare under säsongen, om än båda på Stamford Bridge. Man Utd och José Mourinho vet naturligvis att den här matchen inte kan förändra tabelläget mellan de båda lagen, men det här är en match som först och främst måste ses som en markering inför nästa säsong.

En plantering av flaggan på fiendens territorium. Man Utd vill självfallet inte förlora alla tre matcherna mot Chelsea den här säsongen. Liksom Chelsea så klart skulle värdesätta att vinna mot Man Utd även på Old Trafford. För Man Utd och för José Mourinho skulle det helt säkert också smaka sött att vinna och på så vis lägga krokben för Chelsea i titelstriden.

Det är alltså en match av framför allt symbolisk betydelse. Men symboler spelar stor roll. Framför allt blir matchen viktig på så vis för Man Utd som ännu den här säsongen inte riktigt har hittat sin signaturvinst, denna säsongens mantelpjäs. Alla andra toppklubbar kan sägas ha sina sådana vinster, men Man Utds resultat övriga toppklubbar har varit blandade och halvljumna.

Att få en sådan vinst med sig mot Chelsea vore betydelsefullt för Man Utd. Av flera olika skäl. Inför kommande säsong naturligtvis, en sorts markering av att man befinner sig på kartan. Men även inför avslutningen på den här säsongen med bortamatcher mot Man City, Arsenal och Tottenham kvar. Samt naturligtvis inför kommande stormatcher i Europa League.

Man Utd har helt enkelt aldrig riktigt fått sitt break den här säsongen. Spelet har varit stundtals bra och resultaten och poängen har trots allt trillat in ändå, men det har aldrig riktig lossnat för Man Utd som det exempelvis gjorde för Arsenal, Liverpool och Tottenham mot Chelsea, eller som det gjorde för Man City mot Barcelona. Alla lag och alla spelare behöver sådana break.

Chelsea fick naturligtvis också sitt break den här säsongen. Det måste sägas ha kommit just mot Man Utd på Stamford Bridge, en match som Chelsea vann med 4-0. Det var en av de första matcherna sedan Antonio Contes taktiska reform efter förlusterna mot Liverpool och Arsenal. Chelsea fick sitt stora break mot Man Utd och har därefter bara öst på mot ligatiteln.

Man Utd behöver sitt stora break.

Peter Hyllman
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER