Peter Hyllmans Englandsblogg

LINHEM: Mittenlagen som blev topplag

Många har genom historien frågat sig hur ett mittenlag plötsligt kan bli ett topplag, eller i vissa sorgliga fall – ett bottenlag. Där finns de som likt vetenskapsmän hävdar att alla lag hör ihop och kommer nästan alla, oavsett andra kritierier, att statistiskt sannolikt någon gång ha en säsong när de slutar på en högre placering än vad de tidigare gjort eller förberett sig på.

Efter ha bevittnat Preston North Ends obesegrade säsong och Blackburns tre raka FA-cup-segrar på 1880-talet kom Fredrich Engels att publicera The Condition of the Mid-Table in England baserat på sina observationer av fotbollen i det större Manchesterområdet. Hans teori var att topplagens dominans endast var temporär och att historien bevisade att vi skulle få en fotbollsvärld i framtiden där inga lag skulle kunna gå obesegrade eller vinna flera titlar i rad. Många hävdar att Premier League är det främsta argumentet som verkligen motbevisar fotbollshistorikern Engels; andra menar att Premier League-bubblan kommer spricka så småningom.

Religiösa ledare i fotbollsvärlden förklarar mittenlagens förvandling som resultatet av form, ett spirituellt fenomen som appliceras på lag som vinner oftare än de brukar under en viss tidsperiod, vilket den stora fotbollsbibeln (bestående av mängder av separata så kallade ”managerbiografier”) hävdar bara kan komma av att man tror på sin manager, spelidén, och ger allt för laget. Mittemellan det vetenskapliga, det politiska och det religiösa finns alla möjliga idéer som till olika grad kan placeras längs denna skala.

Vissa vill radikalt hävda att det bara handlar om att göra mer mål än motståndarna i sina flesta matcher. Andra hävdar att mittenlag är mittenlag och kommer alltid förbli mittenlag i det långa loppet. De senare är starkt kritiska till Keith Hill som lett Rochdale till flera uppflyttningar från League Two efter att Rochdale tillbringat nästan 40 år i League Two och blivit ett exempel för många på mittenlagens oföränderliga plats i universum.

Det tar oss naturligt till frågan om denna säsongs mittenlag som i nuläget placerat sig i ligatabellernas övre regioner är där för att stanna säsongen ut eller är där för att ta sig upp och bli en annan divisions mittenlag eller om de snart kommer störta ner mot sin naturliga eller av gud givna plats nedanför playoff-strecket.

FULHAM

Man skulle kunna nämna Huddersfield, Reading, eller Leeds här men de känner ni nog till vid det här laget. Och de lär få än mer uppmärksamhet när vi närmar oss playoff-spel. Mest fascinerande och tematiskt passande är Fulham som på sistone på riktigt blandat sig in i uppflyttningstriden. Sedan december har de bara förlorat tre matcher och innan veckans match mot Blackburn är de obesegrade i sju raka matcher. Det vore oschysst att helt skylla på Scott Parker som äntligen petades i oktober men han är nu 36 år och det syntes på planen.

(Gästbloggen är alltså skriven innan Fulhams förlust mot Wolves i helgen. /Hyllman)

Det är imponerande efter att man förra säsongen nästan blev nedflyttade och på det förlorade två av ligans bästa anfallare i Ross McCormack och Moussa Dembele. Men Slavisa Jokanovic har bevisat sig vara en kompetent manager och försäljningarna dolde att man gjorde bra värvningar i somras. Särskilt sent på sommaren efter att till exempel undertecknad tippade dem som fortsatt bottenlag.

David Button är en strålande och pålitlig målvakt. Chris Martin var ligans bästa, och ur Derbyperspektiv oförklarliga, lån innan Steve McClaren satte griller i huvudet på honom. Förutom Tomas Kalas håller försvaret ännu inte topplagskvalitet då varken Ragnar Sigurdsson eller Michael Madl riktigt lyckats peta den tveksamma Tim Ream i mittförsvaret.

Det som förklarar Fulhams framgångar och varför dom kanske når playoff är att deras mittfält är fantastiskt bra. Ryan ”Tonårs-Jesus” Sessegnon har rättmätigt fått mycket uppmärksamhet då han är bara 16 år och spelar regelbundet för Fulham. Jag hoppas han får fortsatt förtroende som vänsterytter efter showen mot Newcastle, även om Jokanovic tanke nog snarare var att spela Sessegnon där för att skydda sig defensivt mot Matt Ritchie och DeAndre Yedlin.

Men bortsett från Sessegnon har man ett imponerande mittfält som gör allt. Tom Cairney utvecklades till en av divisionens bästa mittfältare i Blackburn och denna säsongen står han nu på nio mål och nio assists. Ofta som central offensiv mittfältare men ibland ute till höger för att ge yta åt sin vassa vänsterfot. Han backas upp av Kevin McDonald som tidigare varit assistkung men fått en mer defensiv roll i Fulham eftersom han spelar tillsammans med briljanta Stefan Johansen (sju mål, sex assists). Dessa tre har spelat som ligans bästa centrala mittfält.

En liten svaghet är deras kantspel och anfallet. Sone Aluko har återfunnit formen från sin första säsong i Hull och det vore fantastiskt om Sessegnon får fortsatt förtroende som vänsterytter men Chris Martin har varit svag eller petad sedan slutet på januari och varken Floyd Ayite, Lucas Piazon, eller Neeskens Kebano har tagit en ordinarie plats. Frågan för dem är ifall mittfältstrion kan fortsätta bära dem framöver eller om de behöver en pålitlig anfallare för att ta sig till playoff och göra avtryck när de väl är där.

FLEETWOOD

Många gillar när gamla kultspelare blir managers och särskilt när det går bra inledningsvis. När det sedan går upp och ner för dem som med de flesta managers blir de lätt bortglömda. Uwe Rösler har haft en riktig berg- och dalbana på sina snart sex år som manager i England. Han påbörjade Brentfords förvandling till Championship-lag, han tog Wigan till Championship-playoff men lämnade ett lag som senare blev nedflyttat, och han var i Leeds ett tag.

Den här säsongen tog han över Fleetwood som slutade på nittonde plats ifjol. Det började dåligt också med väldigt varierande resultat under hösten. I november bytte man dock från en fyrbackslinje till en trebackslinje (”stop me if you think you’ve heard this one before”) och därefter förlorade man inte på 18 raka matcher tills man föll med 2-4 mot Bolton förra helgen. Detta med en ganska osmickrande trupp av journeymen och fortsatt mittbackskapten är Nathan Pond som gör sin fjortonde säsong i klubben.

Det finns mängder av spelare i Fleetwood jag känner igen, nästan till gränsen att jag blir uttråkad, men Rösler har också hittat några bra unga spelare, det hjälper ju att ha kontakter. På mittfältet är det främst Kyle Dempsey, inlånad från Huddersfield men tidigare stjärna i Carlisle, tillsammans med George Glendon som började säsongen på lån från Man City men som sedan januari är Fleetwood-spelare.

I deras formation sedan november spelar man längst fram i stort sett en offensiv mittfältare bakom två anfallare. I klassisk italiensk stil snarare än post-modern Conte. Oftast David Ball som leder interna skytteligan bredvid antingen Ashley Hunter, som Fleetwood hittade i Ilkeston, eller Devante Cole som ursprungligen kommer från Andy Coles testiklar, och trequartistan (nåja) bakom dem är Bobby Grant som är mest känd för att han blev arresterad tillsammans med Steven Gerrard efter DJ-incidenten i Southport. Viktigast är dock kanske deras wingback Amari’i Bell som tidigare släpptes av Birmingham men som fått ett genombrott i sin mer offensiva roll, varifrån han gjort fem assist.

EXETER

Paul Tisdale är engelsk fotbolls näst längst varande managerinstitution och kan komma att bli krönt den längst sittande om ”Wexit” blir genomröstat. Likt Arsene Wenger påminner han mer om långt sittande coacher i amerikansk collegesport. Som finns top of mind för mig i och med det stundande March Madness. Där är det vanligt för coacher att bli kvar i många år nästan oavsett resultat. Mycket till stor del tack vare hur bra de är på att rekrytera spelare till kommande säsonger.

Väldigt talande exempel är Collegebasket-coachen Lorenzo Romar i Washington (läs vidare). Kortfattat kan det summeras som om de bör sparka han för att hans lag spelar så dåligt trots många väldigt bra spelare som går vidare till NBA eller om resultaten inte är lika viktiga som de många framtida stjärnor som han har stor del i att rekrytera. Exeter har nämligen inte varit särskilt bra i flera säsonger före denna.

Efter Tisdale tog över lyckades han på två raka säsonger ta dem från Conference National till League One och inte långt därefter nästan nå League One-playoff. Efter det tog det inte lång tid innan Exeter föll ur League One och de fyra senaste säsongerna har man slutat mellan tionde och sextonde plats i League Two. Många klubbar hade antagligen bytt manager. Liknande klubbar som Yeovil, Cheltenham, Dag & Red, eller Stevenage förlorade antingen sin manager på vägen uppåt eller så bytte man i fallet.

Man är dock väldigt bra på att fostra unga spelare och spelar gärna underhållande och offensiv fotboll. För några år fanns till exempel 19-åriga Matt Grimes som kom med i Årets Lag trots att Swansea köpte han mitt under säsongen. Hans lagkamrat i både Exeter och Englands ungdomslandslag var Christy Pym som visserligen inte fick samma sensationella genombrott, men som målvakt är det imponerande att han 21 år gammal står regelbundet för Exeter.

Han har dock hamnat ytterligare i skymundan för anfallaren Ollie Watkins från samma årskull. Han gjorde redan nio mål på ungefär 20 matcher ifjol men denna säsongen har han fått ett stort genombrott med (i skrivande stund) 14 mål och nio assist. Han är en stor förklaring till varför Exeter gick tolv raka matcher (varav tio var segrar) utan förlust under vintern och för närvarande innehar en playoff-plats. Han har väckt intresse från större klubbar i högre divisioner och kollar man på hans höjdpunkter är det nästan lika imponerande som Dele Alli i Milton Keynes.

Watkins blir inte långvarig i Exeter, troligen spelar han åtminstone i Championship nästa säsong, men bakom honom finns ytterligare en Exetertalang i den defensiva mittfältaren Ethan Ampadu. En 16-åring vars pappa Kwame spelade i West Brom, Swansea, och Exeter främst på 1990- och 2000-talet men nu tränar Exeters U18-lag. Empadu Jr har redan denna säsongen spelat några matcher i League Two och väckt intresse från de största lagen i Premier League.

Övrigt

Rekommenderar den här analysen av nya Derbymanagern Gary Rowett. Det jag drar av den är att det kan bli väldigt fascinerande att se om Tom Ince passar lysande eller inte jobbar tillräckligt mycket defensivt, och om Derby kan få tillbaka Chris Martin och byta ut Darren Bent kan det bli bra nästa säsong.

Rekommenderar också bandet Los Campesinos nya album ”Sick Scenes”. Jag började lyssna på dem för flera år sedan på grund av deras fotbollsreferenser (likt Half Man Half Biscuit) men de är genuint bra och vad jag nästan oavbrutet lyssnat på sistone. Kan också rekommendera podcast-intervjun deras frontman Gareth David gjorde. Att han sitter i styrelsen för Welton Rovers är rätt coolt.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Peter Hyllman
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER