Peter Hyllmans Englandsblogg

Gästblogg: Finns det fortfarande plats för Wayne Rooney i Man Utd?

I oktober 2013 skrev jag en gästblogg om Wayne Rooney, och vad som gör honom till en speciell spelare. Då hade han visserligen börjat dala lite i form och jämnhet, men han var nog fortfarande att betrakta som en världsspelare. Hans Manchester United hade vunnit sin 20:e ligatitel i tämligen överlägsen stil tidigare samma år, där Sir Alex Fergusons värvning av Robin van Persie kanske framstod kanske som den allra största anledningen till triumfen. Holländaren lyckades konservera sin fina målform från de sista åren i Arsenal och fortsatte ösa in mål även för sin nya klubb, där hattricket mot Aston Villa (ni minns det där spektakulära volleymålet på Rooneys långa passning) i den avgörande matchen blev som grädden på moset.

Strax bakom van Persie fanns Wayne Rooney, som fortfarande gjorde sina mål och alltjämt var en viktig spelare för sitt lag, men något var inte riktigt som förut. Det pratades om klubbyte för Rooney, där ledningen i PSG ville förena honom och Zlatan Ibrahimovic på Parc des Princes. Stenrika kineser och amerikaner fanns också i faggorna och viftade med miljontals dollarsedlar. Sir Alex Ferguson släppte bomben om sin pension, och spekulationerna om Rooneys framtid eskalerade ytterligare samtidigt som hans prestationer på planen inte riktigt nådde upp till samma nivåer som tidigare. David Moyes tog över, och han lyckades få Rooney att skriva på ett ruskigt dyrt kontrakt, en förlängning som enligt många var Moyes bästa prestation under sin korta tid på Old Trafford. Fansen ville behålla sin klubbikon och idol, en önskan som slog in. Men efter den 20:e ligatiteln var inte Rooney samma spelare längre, trots att han inte ens hade fyllt 30. Något hade hänt, och jag ska nu prata lite om hur jag ser på saken.

Först tänkte jag ta upp lite självklarheter. Rooney är en av Englands bästa spelare någonsin, kanske till och med den bästa. Han har kallats ”världens mest kompletta spelare” och har jämförts med självaste Duncan Edwards. Han debuterade och började göra mål för Everton vid 16 års ålder. Han har dessutom varit Manchester Uniteds enda konstant i över 10 år, och har bildat anfallspar med väldigt många världsspelare genom åren. Han har charmat fotbollsvärlden med sin energi, sin vinnarskalle och sin förmåga att göra viktiga mål, där helvolleyn mot Newcastle och cykepsparken mot Manchester City kanske är de främsta. Rooney peakade tidigt, redan vid 24-25 års ålder, medan de flesta peakar mellan 27 och 30. Det är inte så konstigt att han peakade tidigt om man tänker efter, med tanke på hans tidiga genombrott. Han har liksom alltid legat ett par år före de flesta andra i hans årskull, både vad gäller genombrott och peak.

De faktorerna gör det ju ganska naturligt att han också börjar varva ner tidigare, redan vid 30-sträcket. Spelare som slår igenom vid 21-22 års ålder brukar ju hålla en bit över 30, även om sådan här statistik alltid är en generalisering och teorin är absolut inte applicerbar på alla. Ryan Giggs och Javier Zanetti är välkända undantag, men de har en betydligt annorlunda kroppstyp och spelstil än Rooney. Sådant spelar också en stor roll när man pratar om hur länge en spelare kan tänkas hålla. Rooneys kropp har tagit stryk under åren, med brutna fotleder, djupa köttsår i låret, och diverse huvudskador. Sir Alex Ferguson pratade för några år sedan om att det kan vara en naturlig del av Rooneys utveckling att ta några steg tillbaka i planen, en teori som José Mourinho verkar ha förkastat fullständigt. Återkommer till det.

Det har givetvis funnits kontroverser runt Rooney , inte minst när han lämnade in en övergångsbegäran 2010 och ville flytta, en incident som retade upp Uniteds fans ordentligt och många har nog fortfarande svårt att förlåta honom för det. Rooneys bakgrund som ”scouser” har nog inte alltid gynnat hans karriär i United heller, trots att han kommer från den blå delen av Liverpool där rivaliteten med United inte alls är på samma nivå som med den röda. Hans utbrott i samband med VM-fiaskot samma år, när han sågade de engelska fansen rakt in i en TV-kamera, var inte heller snyggt och spädde på spekulationerna ytterligare. Som utomstående betraktare var det ganska enkelt att dra slutsatsen att Rooney inte mådde helt bra under den här perioden.

Under de senaste åren har han inte längre varit lagets stora stjärna. Robin van Persie öste in mål, och samtidigt utvecklades David de Gea till en av världens bästa målvakter. Anthony Martial höll lagets målskytte flytande under förra säsongen, och i somras värvades Paul Pogba, Henrikh Mkhitaryan, Eric Bailly och Zlatan Ibrahimovic till laget. Samtidigt har Antonio Valencia haft en smått otrolig utvecklingskurva under Mourinho och har varit en av Uniteds bästa och jämnaste spelare under säsongen. Rooney har helt enkelt fått se sig petas flera gånger, något som sällan hände tidigare. Och han har haft väldigt svårt att prestera när han väl har fått chansen. Kapten Rooney ser segare ut, tajmingen finns inte där och förstatouchen sviker honom oftare än någonsin. Vissa gånger har det nästan gjort ont att se Rooney spela, då han ibland har varit så pass formsvag att man undrar hur han ens får vara på planen när unga hungriga spelare står bredvid och knackar på dörren.

En teori till denna säsongs formdipp skulle ju kunna stavas målrekord. Han har närmat sig Sir Bobby Charltons rekord sakta men säkert under de senaste åren och det har bara varit en fråga om månader innan rekordet skulle vara slaget. Möjligt att detta har bidragit till någon slags mental barriär för Rooney, och det är inte otänkbart att det lossnar en aning nu när han har satt sitt 250:e mål och gått förbi Sir Bobby en gång för alla. Det är en väldigt fin bedrift och han förtjänar verkligen alla hyllningar han får.

Jag har en känsla av att José Mourinho inte har underlättat för Rooney heller. I början av försäsongen uttalade sig portugisen, som alltid har varit en stor beundrare av Uniteds lagkapten, och sade att Rooney absolut ska spela anfallare, och att han inte kommer spela längre ner än 10:a. Argumentet var att det är dumt att placera en extremt målfarlig spelare som 6:a eller 8:a, 50 meter från mål. Absolut, det är givetvis sant. Zlatan Ibrahimovic ska inte spela 50 meter från mål. Samma gäller Messi, Ronaldo, Higuaín, Lewandowski och alla andra målsprutor runtom i världen.

Men en spelare som kanske inte är en målspruta längre, varför får inte en sådan befinna sig 50 meter från mål? En spelare som har en fin passningsfot, som är stark i kroppen och har ett vasst distansskott? Låter inte det som en central mittfältare? Ryan Giggs gick den vägen. När han tappade fart och driv längs kanten flyttades han in centralt, där man istället kunde dra nytta av hans fina vänsterfot och lämna plats åt yngre, hungrigare spelare på vänsterkanten. Paul Scholes tog några kliv tillbaka på äldre dagar, och han var minst lika bra i den mer tillbakadragna rollen. Det är i många fall naturlig utveckling att dra sig tillbaka något när kroppen inte klarar av att spela som man gjorde under sina glansdagar.

Nu säger jag inte alls att Rooney ska kliva ner och få en given plats på mittfältet bara sådär, det finns bra spelare i den positionen, men det bör i alla fall vara ett alternativ. Kanske är det bättre att ge Rashford speltid på topp, när Zlatan vilar alternativt när han kliver ner som 10:a. Vi är många som har åsikter om hur man ska formera ett fotbollslag, men i slutändan är det, som alla vet, tränarens jobb att göra det. Kanske kan Mourinho vara mannen som väcker den gamla Rooney till liv igen, vilket skulle vara en boost som heter duga.

Oavsett hur det blir med Rooney, så är en sak säker. Ingen nekar hans storhet. Han är med i toppen både vad gäller flest mål och assist i Premier Leagues historia, och han är fortfarande lagkapten och tröja nr 10 är fortfarande hans. Förhoppningsvis kan Rooney, med sin erfarenhet, hjälpa de yngre spelarna i klubblag och landslag att utvecklas åt rätt håll. Jag är övertygad om att engelsk fotboll behöver en Wayne Rooney, precis på samma sätt som engelsk fotboll behöver en Steven Gerrard. Arbetet med att ersätta dessa stöttepelare i landslaget (och i deras respektive klubblag) kan ta tid, för sådana spelare föds inte varje år.

Av: Adam Lorentzon

Peter Hyllman
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER