Peter Hyllmans Englandsblogg

LINHEM: En guide till toppstriden i League One

Enligt människor som går efter vanliga kalendrar har vi nu kommit till året 2017. Året då 1980-talsklassikern The Running Man utspelar sig. Jag ser dock månaderna framför mig som den andra halvan av säsongen 2016-17. En period då jag känner att man verkligen på allvar kan börja spekulera om hur säsongen ska sluta i respektive division.

Ovanför mina skygglappar, i Premier League, ser Chelsea ut som ett oheligt barn av Mourinhos bästa Chelseaårgångar och Contes nästan oslagbara Juventus. I Championship har Brighton gått om Newcastle i toppen, trots att Newcastle enligt många vunnit ligan i oktober, och gett mig hopp om att femtiolappen jag lade på Brighton som seriesegrare kanske kan ge utdelning och väga upp för mina andra vad inför säsongen som bara ser dummare ut för varje omgång.

I League Two går Doncaster så bra att Darren Ferguson till våren kan gå upp till en 4-1-ledning mot sin far i antal uppflyttningar. Ferguson den äldre löste bara en enda uppflyttning med St Mirren i slutet på 1970-talet innan han fick annat för sig. I femtedivisionen National League är det framför allt Lincoln som imponerar.

Den engelska divisionen som fångat min fancy så här års är dock League One. Där utkämpas en hätsk toppstrid mellan främst Sheffield United, Scunthorpe, och Bolton. Men även Bradford och Rochdale är inblandade till viss grad.

Det skiljer sig från Championship där Newcastle och Brighton ser ut att vara i en klass för sig själva, det skiljer sig från Premier Leagues oundvikligt kvävande mediabevakning och supportrar som fokuserar allt för mycket på saker jag bryr mig mindre om, och det skiljer sig mot League Two där de tre automatiska uppflyttningsplatserna visserligen uppmuntrar till en bred toppstrid men som samtidigt med sina många betydelsefulla topplatser oftast ger ligaledande lag en alltför stor buffert nedåt.

League One har helt enkelt enligt mig, förutom National League, just nu den bästa toppstriden i England.

I National League slåss, i skrivande stund, fyra lag inom tre poäng om en enda direkt uppflyttningsplats (och en playoffplats) och det är blandat med nyligen nedflyttade ligalag som Tranmere och Dag & Red och ett gammalt klassiskt lag som Lincoln (klubben är nedflyttad ur Football League flest gånger), och ett udda lag som miljövänliga/nyrika Forest Green. Men räknar man bara de helprofessionella fyra ligorna i England (och delar av Wales) är det i League One vi hittar den just nu bästa toppstriden.

En utmärkande anledning är att flera (nedflyttade) favoriter inte har levererat. Charlton levererar bara ägarskandaler och protester samt sina bästa unga spelare till bättre lag (Ademola Lookman till Everton, Morgan Fox till Sheff Wed). Milton Keynes har inte lyckats återfinna sin spelglädje eller målform i League One. Jag börjar känna att Dele Alli var klart viktigare för Milton Keynes uppflyttning 2014-15 än vad Karl Robinson var. Milwall har inte levt upp till förväntningarna poängmässigt även om de enligt viss statistik, som jag återkommer till senare, har presterat bra nog för att kunna norpa en playoff-plats. Och till sist har Walsall inte kunnat återupprepa sin otroliga tredjeplats från ifjol sedan de blivit plundrade av sin förra manager Dean Smith (nu i Brentford) och andra mer resurstarka klubbar.

En annan minst lika utmärkande anledning är att Sheffield United och Scunthorpe har varit mycket bättre än ifjol.

SHEFFIELD UNITED

Sheffield United spelar och existerar överhuvudtaget ständigt med höga förväntningar på sig. De är ”för stora” för League One, som det heter. Förra säsongen var deras värsta hittills då man slutade på elfte plats och för första gången inte nådde playoff eller åtminstone en sjundeplats. Det var inte heller så att mycket inför denna säsongen nödvändigtvis talade för dem.

Chris Wilder har visserligen fina meriter som manager från Oxford och Northampton samtidigt som han är en före detta Bladesspelare. Han är i jämförelse med Nigel Clough, Nigel Adkins, Danny Wilson, eller Micky Adams inte särskilt rutinerad. Och i fallet Micky Adams var han också en manager som värvades efter en framgångsrik League Two-säsong och han var inte bara en tidigare Sheff Utd-spelare utan han var ett Sheff Utd-fan born and raised.

Vem vet varför managers lyckas men det som vi lärt oss av Wilder i Sheff Utd är att han är ”old school”. Han beskrivs som närmast diktatorisk och strikt och uppmuntrar sina spelare att kanske ta en öl ihop ibland. Men likt Antonio Conte i Chelsea denna säsongen var det en taktisk förändring som tydligt vände allt. Mot Wilders gamla lag bytte Sheff Utd visserligen bara från 4-4-2 till något mer åt 4-2-3-1 hållet men sedan dess har Wilder kört med någon variation av 3-5-2.

Det är särskilt intressant då deras innermittfältet är närmast osannolikt offensivt strålande utan att släppa till för mycket bakåt. Deras vanligaste centrala trio består av inläggsyttern Mark Duffy som tagit ett John Barnes/Ryan Giggs-steg inåt i planen, Paul Coutts som är liten och ettrig men främst en offensiv spelare, och slutligen John Fleck. Fleck leder League One i assists och är tillsammans med Peterboroughs Maddison ligans främsta playmaker.

Att de tre kan spela ihop beror mycket på att Sheffield United dominerar bollinnehavet till hög grad och deras arbetskapacitet som inte är motsatt till offensiv kreativitet men ändå förtjänar försvaret mängder av beröm. Enligt den analystiska sidan Experimental 3-6-1, som vi nämner här på bloggen ofta, är Sheffield United klart bäst i League One.

De rankas som bäst offensivt, och näst bäst defensivt bakom Bradford. Nämnda källa anser att sannolikheten att Blades slutar på en uppflyttningsplats är 85%, trots att de bara ligger fyra poäng före Scunthorpe, och sex poäng före Bolton som har en match mindre spelad.

Jag kan tycka det översäljer Blades en aning men nog känns de mest pålitliga av League Ones topplag. Ytterligare statistik som jag gillar å Blades-vägnar är det att Billy Sharp, enligt denna före jul-statistik, inte överpresterar. Han gör så många mål som han förväntas göra helt enkelt baserat på chanserna som skapas för och av honom själv. Vilket är imponerande sett till att han leder skytteligan med 17 mål. Han är dessutom nämnvärd som lagkapten sedan Wilder tog över och han har verkligen tagit uppgiften på allvar. Inte dåligt för en självbeskriven ”fat lad” som tidigare var bäst på att göra mål mot snarare än för Sheffield United.

SCUNTHORPE

Det är inte helt oväntat att Scunthorpe är bra denna säsongen. De slutade trots allt sjua ifjol. Det känns dock mer oväntat just för att Scunny är en relativt liten klubb från en mindre stad som överskuggas av grannstäderna Lincoln och Grimsby. Dessutom låter deras namn som en Noel Gallagher-förolämpning. Det känns ännu mer oväntat om man går efter det att Scunthorpe sparkade Mark Robins i januari förra säsongen när de nyss förlorat med 5-0 mot Blackpool och låg på sextonde plats i tabellen.

Besvärande för Robins började Scunthorpes lycka vända direkt efter att han lämnade. Den temporära tränarduon av Nick Daws och Andy Dawson vann nämligen sina fyra inledande matcher och det är möjligt att nuvarande succémanagern Graham Alexander inte fått jobbet om inte Daws & Dawson bara vunnit en av de nästa sju matcherna. Deras lika namn är förresten ännu roligare sett till att Tony Daws, inte släkt, är akademichef och tidigare caretaker i klubben.

Graham Alexander, en av bara två utespelare som spelat över 1,000 matcher i det engelska ligasystemet, var framgångsrik direkt. Med honom vann Scunthorpe sju av sina avslutande nio ligamatcher. Hade det inte varit för Barnsleys ännu större bragd hade Scunthorpe varit förra säsongens story i League One och antagligen fått mer respekt gåendes in till denna säsongen.

Scunthorpe har ett väldigt bra rykte om sig när det gäller målskyttar. Antingen börjar de i Scunthorpe eller så får de en nystart här. Tidigare nämnda Billy Sharp är ett bra exempel, likaså är Jermaine Beckford och Gary Hooper. Ännu färskare exempel är Wolves-produkten Sam Winnall som skjutit igång sin karriär i Scunthorpe och nu gjort elva ligamål för Barnsley i Championship denna säsongen.

I dagens Scunthorpe återfinns Paddy Madden som vann skytteligan i League One säsongen 2012-13 men som inte kunde göra ett enda mål i The Championship säsongen därefter. Hans 40 mål över de två senaste säsongerna för Scunthorpe har gett hans karriär nytt liv. Den här säsongen har han däremot bara gjort blygsamma sju mål i skuggan av Scunthorpes bästa spelare.

Jag har nämnt Josh Morris tidigare. Han är den vänsterfotade sniperyttern som länge ledde skytteligan i League One. Det stannade av något i och med en längre målsvacka vilket tillät Billy Sharp att gå förbi honom. Han gör dock fortfarande mål i ganska god takt. Hans 16 mål och 10 assist är verkligen inget att skämmas över. Det är redan på en statistiskt imponerande Matt Ritchie-nivå och det är inte otänkbart att han når Peter Whittingham-nivån (25 mål och 15 assists).

Han trots allt börjat denna säsongen med två frisparksmål på två matcher. Han är stor favorit till att utses till säsongens spelare enligt mig, den stora frågan är om hans dominans är tillräcklig för att Scunthorpe ska kunna hota Sheffield United eller ens behålla sina andraplats. De verkar dock ha insett det själva då de i förra veckan från Wigan värvade in Craig Davies, som i sann Scunthorpe-anda är en gammal skyttekung som behöver få igång karriären igen.

Enligt nämnda Experimental 3-6-1:s analys är nämligen Scunthorpe bara rankade som ligans femte bästa lag, till stor del beroende på att deras anfall inte skapar tillräckligt bra chanser. Beror det på att det inte behövs för att Josh Morris dunkar in långskott hela tiden eller är laget inte tillräckligt bra nog för att kunna skapa bättre chanser? Det är tråkigt att vara skeptisk till Josh Morris och jag tror sannerligen på att en målskytt kan vara i form men jag är inte övertygad om att Scunthorpe eller Josh Morris kommer spela i Championship nästa säsong. I värsta fall är de dock ett farligt playoff-lag till våren.

BOLTON WANDERERS

Bolton får ses som den tredje titelkandidaten i gänget. Vilket inte låter så imponerande då de spelade i Premier League tills nyligen men det är ganska imponerande sett till att de nästan gått i konkurs. De verkar ha klarat sig nästan helskinnade efter ha fått in nya ägare men de har verkligen inte investerat stort. De har snarare rensat ut mycket gammalt och överbetalt från spelartruppen.

Tidigt städade man bort de udda kvarlämningarna Emile Heskey och Eidur Gudjohnsen som Neil Lennon desperat värvade in efter febriga flashbacks till 2000-talet. Istället är det ungdomarna som står i centrum för detta nya Bolton. Zach Clough, ej släkt till mer kända Cloughs, är en pytteliten magisk (släpande) anfallare som de bara fått behålla tack vare skador och envishet.

Han har ”bara” gjorta åtta mål och två assist denna säsongen men det beror delvis på att han knappt spelade tills oktober. Man kan också undra ifall den ganska konservativa Phil Parkinson får ut det bästa av honom ute på kanten snarare än bredvid eller bakom den mer klassiska Geordie-centertanken Gary Madine.

Det är dock tack vare Boltons överfulla skåp av bra centrala mittfältare som ett sådant lyxproblem uppstår. Deras vanligaste offensiva mittfältare är nämligen en annan Bolton-produkt i Josh Vela. En tidigare vikarierande högerback som allteftersom tagit sig allt större friheter offensivt. Han har gjort sex mål denna säsongen och Parkinsons första val på mittfältet, också tack vare bra defensiva instinkter, före mer rutinerade alternativ som Liam Trotter eller Mark Davies, om han någonsin räknas som frisk.

Tidigare nämnda analytiska verktyg är inte alls imponerat av Bolton. De ses som blott ligans sjunde bästa lag. Bakom de nästa två lag jag kommer nämna men också Millwall och Oxford som ligger 12 respektive 16 poäng bakom dem. De har däremot Parkinson som visserligen inte lovar champagne-fotboll men som är högst ansvarig till att Bolton släppt in färst mål i League One.

BRADFORD

Bradford har varit ett stabilt lag på playoff-nivå några säsonger nu. Att Parkinson gick till Bolton och ersattes av Stuart McCall förändrade inte det. Att McCall är en gammal Bradfordlegendar skadar förstås inte. Han var lagkapten när de säsongen 1999-00 nådde den engelska högsta divisionen för första gången sedan mellankrigstiden. Det är min tro att lag behöver bli bättre för att inte försämra sin ligaplacering och McCall har gjort några smarta… calls.

Särskilt är deras ridderliga mittbackspar av Nat Knight-Percival och Romain Vincelot nya till denna säsongen. Vincelot har länge varit en personlig favorit men då främst som ytterback eller central mittfältare. Bradford gjorde också den komiska värvningen av Colin Doyle för £1, vilket var möjligt tack vare en nedflyttningsklausul i hans Blackpoolkontrakt. Doyle har dock varit allt annat än komisk i målet utan snarare en uttråkande stabil äldre målvakt.

En ytterligare strålande värvning var Nicky Law som leder Bradfords assistliga. Han har både historia med McCall och Bradford efter att ha varit utlånad till Bradford för nästan tio år sedan under McCalls första sejour som Bradford-manager och när McCall sedan var Rangersmanager under en kortare period var Law en nyckelspelare.

Bradford saknar en riktigt målskytt såsom Nakhi Wells som frälst dem tidigare men inlånade Jordi Hiwula är ganska målfarlig. De har dessutom nu i januari satsat ytterligare på målskyttet genom att värva Alex Jones som gjort nio mål för Port Vale under hösten.

Det stämmer bra överens med analysen av Bradford som faktiskt bedömer dem som ligans näst bästa lag överlag bakom Sheffield United. Med ett särskilt imponerande ligaledande försvar men där anfallet bara är ligans femte bästa. Kan Alex Jones räcka för att göra dem till en farlig uppflyttningskandidat? Det som kan oroa är att Jones främst spelat som en slags ytteranfallare i Port Vale medan Bradford föredrar ett mindre äventyrligt 4-4-2.

ROCHDALE

Rochdale ligger likt Bradford en bit bakom topptrion och saknar Bradfords imponerande underliggande statistik men de har alltjämt klubbens bästa manager någonsin i Keith Hill, som är ansvarig för två av klubbens blott tre uppflyttningar någonsin. Det är inte ett skämt. Rochdale spelade i fjärdedivisionen i 36 raka säsonger från början av 1970-talet innan uppflyttningen 2009-10.

Rochdale under Keith Hill är dock inte samma Rochdale. De är ett hårt arbetande lag, kända för att springa mest i League One, och ett ofta underhållande lag som nu snarare håller till på League Ones övre halva. Bra exempel på hans managergeni är att han hittade anfallaren Joe Bunney spelandes amatörfotboll och Bunney är nu kanske League Twos bästa vänsterback. Åtminstone offensivt med sina sex assist.

På innermittfältet återfinns två tvättäkta unga Rochdaleprodukter i Callum Camps och den mindre rutinerade Jamie Allen. Mest underhållande i laget är annars Ian Henderson som på ålderns höst har lite skadeproblem men ändå fortsätter att göra snygga mål. Denna wedge-chippen han gjorde för några säsonger sedan är fortfarande ett av mina favoritmål. Den får sån fin höjd att den är både retsam och ytterst effektiv. Målvaktens uppgivna reaktion innan den nuddar nätet gör det bara bättre.

Rochdale bedöms vara ligans sjätte bästa lag. Vilket nog stämmer bra och det är inte alltför mycket som pekar på att de ska vara bättre. Det kan finnas en del potential i till exempel sommarvärvningen Oliver Rathbone som också har offensiva talanger och ett öga för fina mål men framför allt är han son till Blackburnlegendaren Mick Rathbone som nästan slutade med fotboll efter att VM-vinnande Sir Alf Ramsey sa att han var ”fucking crap”.

Av: Peter A. Linhem. @linhem

Peter Hyllman
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER