Peter Hyllmans Englandsblogg

Radamel Falcao förstärker Man Utds starkaste länk

1 september 2014 14.46, Peter Hyllman

Om vi förväntade oss bomber och granater på deadlinedagen så har förmiddagen definitivt inte gjort oss besvikna. Beskedet att Man Utd är på väg att låna Radamel Falcao, med tillhörande köpoption, detonerade som en kärnvapenladdning på både sociala och osociala medier för några timmar sedan.

Det var en minst sagt oväntad utveckling sett till att Radamel Falcao förvisso ryktades vara på väg till England, men där huvudsakligen Arsenal och Man City påstods slåss om hans namnteckning. I Man Citys fall var väl behovet kanske något tveksamt vid sidan av klubbens problem med financial fair play.

Att Arsenal skulle kunna tappa spelaren till Man City är förståeligt och i det närmaste oundvikligt. Att tappa honom till Man Utd är mindre lätt att få grepp om. Den enklaste förklaringen är förmodligen att Arsenal och Arsene Wenger helt enkelt inte är beredda att matcha Falcaos lönekrav. Att Arsenal behöver en anfallare får dock ses som oomtvistligt.

Det cirkulerar lite olika uppgifter om köpevillkoren. Den offentliga versionen är att Man Utd lånat spelaren med en köpoption efter år, till en lånekostnad om cirka £6m. Falcaos agenter menar emellertid att Man Utd värvat spelaren för strax över £50m på ett fyraårskontrakt. Sanningen är förmodligen att Man Utd lånat spelaren men har för avsikt att köpa honom, givet att inga våldsamma skadeproblem uppdagas.

Med både Danny Welbeck och Javier Hernandez på väg bort från Man Utd så finns det förvisso goda skäl för Man Utd att investera i anfallet. Särskilt som Robin van Persie verkar ha problem med skador för tillfället. Så det finns en logik i värvningen, även om den här värvningen precis som en del tidigare värvningar framstår som rena brandkårsutryckningar.

Nu är Radamel Falcao ett väldigt stort namn och naturligtvis en spelare som, tillsammans med övriga offensiva spelare i Man Utd, bildar ett åtminstone på pappret fruktansvärt anfall. Men även om man nu skulle hävda att anfall är bästa försvar, så kvarstår Man Utds uppenbara problem och behov av förstärkning i backlinje och på centralt mittfält.

Och det är kanske framför allt dessa två observationer som tillsammans förklarar varför man upplever Man Utds transferfönster som misslyckat, trots spektakulära värvningar av spelare som Radamel Falcao, Angel Di Maria, Luke Shaw och Ander Herrera. Det är svårt att urskilja någon som helst form av plan och kalkyl bakom klubbens agerande.

Om inte planen är att värva stjärnor snarare än att bekymra sig med att bygga ett riktigt bra fotbollslag. Vi har ju sett sådana filosofier tidigare, inte minst då i Real Madrid med sina olika galactico-projekt. Nu är Ed Woodward, Man Utds VD, förvisso marknadsförare i grunden, men i så fall har onekligen gränsen passerats där marknad och varumärke har blivit viktigare än fotbollen.

Så uppenbara är dessa förhållanden att värvningen av Radamel Falcao inte ens lyckas med att vara vad den allra minst skulle kunna vara, opium åt folket, en distraktion för folkmassorna som med glitter och glamour frestas att blunda för de faktiska problemen i spelartruppen.

Pengar är inte direkt någon bristvara, så på vis existerar inte någon riktig alternativkostnad för Man Utd, men man frågar sig om tid och arbetsinsats som investerats i att värva Falcao och Di Maria istället hade kunnat läggas på försvarsspelare.

Radamel Falcaos ankomst till Man Utd skulle kunna betyda att Wayne Rooney dras ned till en lägre position i anfallet, bakom de två spjutspetsarna Falcao och Robin van Persie, möjligen i en form av 4-3-3-uppställning.

Av de tre är det Rooney som är den spelmässigt mest mångsidige, och de andra två som är mer renodlade snipers. Det är också en uppställning där både Angel Di Maria och Juan Mata vid behov kan komplettera både centralt och på något av de yttre positionerna i anfallet.

Effekten är hur som helst att Man Utd har Premier Leagues både bredaste och spetsigaste anfall, även om de också har anfallet med flest olösta frågetecken och möjliga variationer. Samtidigt så ser det, trots värvningarna av Falcao och Di Maria, oroväckande tunt ut bakåt.

Radamel Falcao gör den starkaste länken i Man Utds kedja ännu starkare, men inget lag är starkare än sin svagaste länk.

:::

Be Champions!!

Det kan bli mycket action den här deadlinedagen

1 september 2014 11.22, Peter Hyllman

Vi har en lång och hektisk dag framför oss. Transferfönstrets deadlinedag vilket är det närmaste fotbollen kommer den hektiska dagen innan julafton i samband med julhandeln. Den här dagen när alla kommer på vad de möjligen har glömt bort att köpa och således rusar iväg för att köpa det, samtidigt som försäljarna myser med hela kroppen.

Samtidigt tycker jag det har varit få värvningar den här sommaren som har känts uppenbart svaga eller på annat vis märkliga, särskilt med tanke på att det har varit en mästerskapssommar, och att ett VM eller EM alltid brukar leda till att någon klubb slår till med överdrivna pengar på en så kallad mästerskapsspelare som glänste en sommar. Divock Origi är kanske det närmaste vi kommer, men där hade ju Liverpool vett att omedelbart låna ut honom igen.

Under kvällen kommer Fotbollskanalen köra sillysändningar som är tänkta att följa och bevaka allt som sker under dagen, kvällen och natten. Där kommer ett antal mer eller mindre välkända figurer från olika ligasammanhang att vandra runt under kvällen, bland annat för att diskutera några av punkter som den här bloggen innehåller.

Sommarens hetaste värvningar:

(5) Romelu Lukaku, Everton. Det är minst sagt inte varje dag som Everton bränner iväg £28m för en spelare, men de har onekligen bedömt det som att Lukaku är värd pengarna. Till Lukaku knyts nu Evertons förhoppningar om att kunna etablera sig tillsammans med de sex stora engelska klubbarna.

(4) Cesc Fabregas, Chelsea. Kontroversiell värvning i och med att Fabregas numer spelar i den blå tröjan snarare än Arsenals röda, hur man nu än väljer att vrida och vända på hur det gick till. Fabregas är emellertid en spelare som höjer Chelseas mittfält och offensiva spel från mycket starkt till världsklass, och kommer vara en väldigt viktig kugge i Chelseas spel.

(3) Alexis Sanchez, Arsenal. Den andra riktiga profilvärvningen på två somrar för Arsenal, som självklart gjorde en liten kupp som värvade den stekhete chilenske offensive spelaren. En betydligt mer målfarlig länk mellan mittfältet och anfallet, och förhoppningen är att det ska bidra till att göra Arsenal mer uthålliga under säsongen.

(2) Mario Balotelli, Liverpool. En värvning av Balotelli kan alltid per definition sägas vara stekhet. Med Balotelli följer förväntningar och om Liverpool behövde värva ett stort namn sedan Luis Suarez lämnat klubben så var få namn i så fall större än Balotelli. Balotelli medför både risk och potential men av intressanta värvningar att döma så är Balotelli bland de främsta.

(1) Angel Di Maria, Man Utd. När Man Utd spränger det brittiska transferrekordet för en spelare och pyntar närmare £60m för en enda spelare så är det kanske nog för att göra det till den hetaste värvningen. Men Di Maria var också en av Real Madrids, Europas just nu bästa lag, bästa och mest konstruktiva spelare, om än lite mer i skymundan än exempelvis Cristiano Ronaldo och Gareth Bale.

Klubbarna som lyckats bäst:

(3) Liverpool. Frågan inför sommaren var alltid om Liverpool skulle gå all-in på en ersättare till Luis Suarez eller använda hans försäljningssumma till att bredda spelartruppen. Det visade sig att de lyckades göra både och, förvisso behjälpta av en mycket hanterbar prislapp på Mario Balotelli. Det kommer självklart ta ett tag för Liverpool att spela in alla spelare i laget, men Liverpool har en så pass stark spelarstomme att de inte behöver tvinga in de nya spelarna på samma sätt som Tottenham behövde göra för ett år sedan.

(2) QPR. Säsongen har startat hyfsat svagt för QPR som ändå har gjort ett på förhand imponerande transferfönster. Backlinjen har förstärkts med spelare som Mauricio Isla, Steven Caulker och Rio Ferdinand och till mittfältet har Leroy Fer värvats. Vad QPR möjligen saknar, vid sidan av en spännande spelare som Charlie Austin, är en etablerad anfallare, särskilt sedan Loic Remy lämnat klubben för Chelsea.

(1) Chelsea. I mina ögon detta transferfönsters stora vinnare. Alla större värvningar som laget har gjort har varit otroligt funktionella. Felipe Luis, Diego Costa och Cesc Fabregas förstärker samtliga laget på väldigt viktiga funktioner, och gör Chelsea till favoriter i Premier League. Bra gjort och snabbt agerat, det märks att Chelsea och José Mourinho har lagt ned tid på att formulera en handlingsplan för den här sommaren.

Klubbarna som misslyckats:

(2) Arsenal. Visst har klubben så här långt lyckats göra några profilstarka värvningar, men det är också värvningar som riskerar maskera att Arsenal ännu en gång befinner sig på transferfönstrets allra sista dag utan att värva vad de verkligen behöver för att på fullt allvar utmana om de största titlarna i England och Europa, en anfallare i världsklass. Ett problem som förstärkts ytterligare av Olivier Girouds långtidsskada.

(1) Man Utd. Man Utd följer ett liknande mönster. Visst har klubben gjort ett antal riktigt stora och bra värvningar, men det förändrar inte det enkla och sakliga förhållandet att vi nu befinner oss på deadlinedagen utan att Man Utd på något substantiellt sätt har förstärkt en backlinje som var i desperat behov av rejäl förstärkning.

Det misstaget, om det inte korrigeras under dagen, kan stå Man Utd otroligt dyrt under både denna säsong och nästa. Och det är inget som Marcos Rojo ensam kan åtgärda. Ännu ett dåligt genomfört transferfönster av Ed Woodward och Man Utds klubbledning.

:::

Jag hoppas på:

Radamel Falcao till Arsenal. Arsenal behöver en anfallare i världsklass, och skulle de lyckas värva en sådan spelare så gör det dem omedelbart till en ny utmanare både på den engelska och europeiska arenan, vilket jag skulle se som en spännande och önskvärd utveckling. Nu sägs de konkurrera med Man City om Falcaos signatur. Arsenal kan inte knuffa bort Man City om de verkligen vill ha Falcao, men frågan är dels om Man City kan värva honom inom rådande financial fair play-regler och dels om de verkligen anser sig behöva honom i den utsträckningen givet spelarna de redan har i truppen.

Sjukast genom tiderna:

(2) Carlos Tevez till West Ham. Tevez var 2006 en het anfallare som var eftertraktad av flera av Europas största klubbar. När West Ham sedan kallade till presskonferens och stolt presenterade Tevez, tillsammans med Javier Mascherano, som West Hams nya spelare så undrade jag och säkert många med mig hur i hela helvete det egentligen gick till. Något år senare så undrade nog spelarna själva det också. Mascherano skeppades snart iväg till Liverpool och Tevez hann orsaka både den ena och den andra kontroversen innan han såldes vidare till Man Utd.

(1) Cristiano Ronaldo till Real Madrid. Många av de absurda summor vi ser för världens bästa spelare nu för tiden härstammar från den här värvningen för fem år sedan. Alla visste att Real Madrid ville och skulle köpa Ronaldo från Man Utd men när den vid den tiden osannolika summan £80m offentliggjordes så slog det de allra flesta med förvåning. Ett belopp nästan dubbelt så högt än för någon annan spelare under historien och en gräns var sprängd.

Mest förbjudna genom tiderna:

(2) Sol Campbell till Arsenal. I England är det betydligt mer förbjudet att gå mellan rivalklubbar än vad som exempelvis är fallet i Serie A, men det är också så pass ovanligt att vi sällan ser det intensiva hat som kan uppstå i exempelvis La Liga. Något av det närmaste vi kommit i Premier League är dock Campbells övergång från Tottenham till Arsenal, de historiska rivalerna i norra London, som även förstärktes av att han valde att gå som fri transfer.

(1) Luis Figo till Real Madrid. Att gå från Barcelona till Real Madrid kan nog mycket väl vara det mest förbjudna som går att hitta på inom fotbollen. Nu är det några andra spelare under historien som har gjort den resan, men ingen sådan övergång var nog mer kontroversiell än just Figos. Grishuvudet som kastades in vid Nou Camps hörnflagga sade väl egentligen allt om vad Barcelonas fans tyckte, tänkte och kände om Figo och hans svek.

:::

Be Champions!!

Hörnan #3: Arsenal behöver en anfallare

31 augusti 2014 20.20, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Dean Marney, Burnley
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Graziano Pelle, Southampton
Ron Vlaar, Aston Villa
Gabriel Agbonlahor, Aston Villa

:::

Tankar och slutsatser:

Liverpool skördade en taktisk triumf på White Hart Lane när Raheem Sterling slet Tottenhams defensiv i småstycken. Om tanken var att Mario Balotelli skulle komplettera Daniel Sturridge så visade det sig här att Balotelli och Sturridge gav helt nya ytor åt Sterling. En tydlig markör för Liverpool i toppstriden, och en smocka i solar plexus för Tottenham.

Arsenal behöver värva en anfallare. Det framstår som smärtsamt uppenbart sedan Arsenal bara mäktat med 1-1 mot Leicester, och med Olivier Giroud långtidsskadad. ”Sign a f-cking striker” regnade ned från läktarna under dagens match, och det är väl inte omöjligt att det lär kunna hända ett och annat under morgondagen.

Ibland smäller det. Och gårdagens målfest på Goodison Park var onekligen en blinkande neonreklampelare för varför Premier League är världens bästa och mest underhållande liga. Även om det nu var smått bisarrt att se två av ligans egentligen bästa försvar uppträda som om de smakat lite för mycket på en fruktpunch utan att riktigt känna till innehållet.

Fortsatt jobbigt för Man Utd som sitter på futtiga två poäng efter tre på pappret minst sagt överkomliga matcher. Sällan har ett landslagsuppehåll kommit så lägligt och sällan har ett deadlinedag i transferfönstret framstått som så panikartat som nu kanske är fallet. Försvaret är i desperat behov av förstärkning. Ryan Shawcross gjorde ju bra ifrån sig i helgen…

Swansea fortsätter vinna. Och Garry Monk som jag trodde skulle få det kämpigt den här säsongen har minst sagt fått en drömstart. Likaså Ronald Koeman har öppnat starkt med Southampton.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Alexander Song, Barcelona till West Ham, lån. Intressant värvning av West Ham som har varit på jakt efter centrala mittfältare. De värvar nu Song på ett säsonglångt lån, inte omöjligtvis med en tanke om att kunna köpa honom därefter. Spelskicklig för att vara defensiv mittfältare. Väl godkänd (+++)

Loic Remy, QPR till Chelsea, £10,5m. Som backupvärvning betraktat är det en riktigt bra värvning. En spelare som kan gå in och täcka upp framgångsrikt om Diego Costa blir skadad, har god Premier League-erfarenhet, samtidigt som han i en klubb som Chelsea knappast lär gnälla för mycket över att sitta på bänken. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Tänk om Mario Balotellis beteende motsvarar våra förväntningar?

31 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Om Mario Balotelli har det sagts många saker, men en sak man måste kunna säga om Balotelli är att han alltid har haft sitt glada barnasinne i behåll. En annan sak man bör kunna påstå är att han trots att han bara är 24 år gammal har haft en förhållandevis lång karriär, men att denna karriär har bestått av till synes aldrig upphörande problem och utmaningar.

En av de största invändningarna mot Mario Balotelli är att han trots att han bara är 24 år gammal redan har spelat för fyra klubbar. En arbetsgivare som intervjuar en jobbsökande och ser ett liknande mönster skulle ha vissa farhågor om den personens förmåga att finna sig till rätta på en arbetsplats, och sådana tankar har också funnits om Balotelli.

Som tonåring i Inter drabbades han till en början av mer eller mindre allvarliga egoproblem. Hans relation med José Mourinho och därefter Javier Zanetti, de två stora ledargestalterna i Inter vid den tiden, blev till slut kyligare. I Man City fick han svårt att känna sig hemma, dels i en ovan kultur och dels med en minst sagt sensationalistisk tabloidpress som tog varenda chans att rapportera om Balotellis olika uppsåt, på ett sätt som man undrar ifall de gjort om det varit en vit spelare.

Mer påtagliga problem med rasism mötte Mario Balotelli när han återvände till Italien, den här gången till Milan. Det kastade en skugga över hans tid i klubben och i landet trots att hans prestation för Milan faktiskt var av hög klass, där han bland annat gjorde 30 mål på totalt 54 matcher. Nu återvänder han alltså till England och Premier League, den här gången Liverpool.

En någorlunda uppenbar slutsats man kan dra av att ha observerat Mario Balotellis karriär så här långt är att det är en spelare som har stora problem med auktoriteter. Vilket kanske är fullt naturligt och förståeligt för en person som under hela sin uppväxt har fått tampas med olika allvarliga och mindre allvarliga former av diskriminering och påhopp från sådana som uppfattas vara i auktoritetsposition.

Hans problem i Inter och Man City kan åtminstone delvis förstås utifrån detta perspektiv. Både med José Mourinho och Roberto Mancini upprättades en relation som mer liknade ett mästare och lärling-förhållande, stundtals kanske till och med ett far och son-förhållande. För en spelare som har svårt för auktoritet så innebär detta att upproret är föga mer än en tidsfråga.

Mario Balotelli må säkert ha sitt glada barnasinne kvar, det finns inget ont i detta, tvärtom, men han likt de flesta andra som passerat en viss ålder vill nog framför allt betraktas och behandlas som en vuxen människa kapabel att fatta sina egna beslut och gå sin egen väg. Den vanliga frågan nu är om Balotelli har mognat som spelare. Den egentliga frågan är kanske om omvärlden har mognat tillräckligt i sin syn på Balotelli att betrakta och behandla honom på det viset.

Inom organisationsforskningen talas det lite lättvindigt om Teori X och Teori Y, som i grova drag handlar om människosyn och hur människor anpassar sig efter förväntningar. Teori X utgår från att människor är barn och ständigt behöver kontrolleras och uppmanas, med följden att de anställda också börjar bete sig som just barn. Teori Y utgår från det motsatta, människor är duktiga, pålitliga, kapabla till självständighet, och de anställda motsvarar då dessa förväntningar. Teorierna blir självuppfyllande profetior.

Här ligger förmodligen utmaningen för Liverpool och Brendan Rodgers, att strunta i rådande förväntningar på Mario Balotelli, och istället behandla honom som vilken annan spelare eller vuxen människa som helst. Liverpool är arbetsgivare och Balotelli är en anställd spelare som ska motsvara samma krav som övriga spelare. Kort sagt, utgå från att han är mottaglig för samma frihet under ansvar som alla andra. Teori Y.

Med 26 mål på 43 matcher så har Mario Balotelli precis haft den bästa säsongen under sin karriär. Vad han mäktar med som fotbollsspelare fick inte minst England uppleva under VM i somras. För att uttrycka det hela enkelt så är det lätt att fastna i en alltför endimensionell bild av Balotelli, därtill präglad av en förutsägbar medierapportering.

Idag finns det goda chanser att Balotelli gör debut för Liverpool på White Hart Lane. Han blir kanske matchvinnare, kanske blir han inte matchvinnare, men på något sätt känns det ändå som om Liverpool har fått en spelare i Balotelli runt vilken det alltid kommer att hända saker. Ibland på ont, men allra oftast på gott.

:::

Be Champions!!

Det kommer smälla när Everton möter Chelsea på Goodison Park

30 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Everton möter Chelsea på Goodison Park ikväll i vad som är lagets andra stentuffa hemmamatch på två veckor, och mitt i fokus hittar vi en anfallare som numer spelar för Everton men som bara för några veckor sedan tillhörde just Chelsea, och som kom till Chelsea för ett par år sedan som en ung och lovande spelare med potential att med tiden ersätta Didier Drogba.

Det spekulerades i samband med Romelu Lukakus flytt till Everton att han skulle sakna rätt motivation och inställning för att lyckas i Everton, nu när han inte längre hade något incitament att försöka imponera på Chelsea och José Mourinho. Ett i mina ögon rätt inskränkt argument vars utgångspunkt är att Chelsea, eller möjligen storklubbar likt Chelsea, är de enda med något egentligt värde inom fotbollen.

En del spelare är emellertid sådana att de föredrar att vara sitt lags ledande stjärna, snarare än att behöva konkurrera om en plats. Romelu Lukaku verkar vara en sådan spelare, och det var just precis också vad José Mourinho själv gav uttryck för i samband med försäljningen. Om detta kan man tycka precis vad man vill så klart, men vissa spelare behöver känna förtroende och rimligtvis kan inte alla spelare vara likadana.

Det betyder inte att Lukaku nödvändigtvis borde ha fått anfallsplatsen i Chelsea bara för att han ville ha den. Men det kan betyda att Lukaku helt enkelt var fel spelare i fel klubb vid fel tidpunkt, utan att detta för den sakens skull ska ses som någon direkt kritik av vare sig Lukaku eller Chelsea. Det ligger också något i vad Roberto Martinez säger inför kvällens match att Chelsea, kanske för att de måste, lägger större fokus vid etablerade spelare än unga talanger.

£28m var naturligtvis en väldigt stor summa pengar för Everton. Men med den summan så har de också fått en otroligt skicklig anfallare, som både kan lyfta laget till en ny nivå samtidigt som han kan inbringa ett väldigt större försäljningsvärde om några år, ifall det skulle bli aktuellt. Både ekonomiskt och sportsligt är det alltså en affär som går att räkna hem.

Romelu Lukaku har presterat bra i Evertons båda första två matcher, först mot Leicester och därefter mot Arsenal. Mot Arsenal var han dominant på planen och gav inte Arsenals backlinje en lugn stund, vilket gav mycket utrymme till övriga anfallare. Hans byte på grund av skada med ungefär 20 minuter kvar av matchen var förmodligen den vändpunkt i matchbilden som föranledde Arsenals reducering och påföljande kvittering.

Det är få spelare förunnat att kunna ta en så dominant roll på fotbollsplanen, inte minst i Premier League och inte minst när motståndet är ett lag av den allra högsta kalibern. Ikväll ställs Everton och Romelu Lukaku mot ett ännu tuffare motstånd i form av Chelsea. Lukaku själv lär vara minst sagt motiverad att visa sin gamla klubb och förre manager vad han kan. Om han nu kommer till spel.

Frågan är om Everton den här gången lyckas kontrollera matchen i hela dess 90 minuter. Mycket av det lär bero på om Romelu Lukaku faktiskt kan spela och hur stor del av matchen han i så fall klarar av att spela. Och möjligen vad en annan gammal Chelseaanfallare kan lyckas hitta på under matchen, nämligen Samuel Eto’o.

Everton och Chelsea känns som liknande lagbyggen. Ett starkt och väl organiserat försvar, ett disciplinerat men samtidigt kreativt och intensivt mittfältsspel, samt ett anfallsspel orienterat runt en kraftfull anfallare med snabba spelare på respektive sida. Roberto Martinez må vara mer fokuserad på taktik jämfört med José Mourinhos taktik, och Chelsea är definitivt ett lag med högre individuell spetskvalitet, men likheterna är många.

Två lag av lite samma skrot och korn. Helt konstigt är det kanske därför inte att det är två klubbar som verkar ha upprättat ett gott samarbete. Det är ingen tillfällighet att Everton köpte Romelu Lukaku, efter att ha först lånat honom under en säsong. Everton har den här säsongen också lånat Christian Atsu därifrån. Samtidigt är ett ihärdigt rykte i England att Chelsea har någon form av köpoption på Ross Barkley.

Men ikväll lär det bli krig om poängen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Esteban Cambiasso, Inter till Leicester, fri. Släppt av Inter under sommaren och 34 år gammal. Fortfarande naturligtvis en otroligt rutinerad och positionssäker defensiv mittfältare som Leicester kan ha stor användning av. Vi har dock sett misslyckade ”gammelvärvningar” från Serie A till mindre Premier League-klubbar förut. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Rimligtvis blir det fyra engelska lag i slutspel i år igen

28 augusti 2014 19.10, Peter Hyllman

Fyra spanska lag, fyra engelska lag och fyra tyska lag. De tre stora ligorna i Europa bistår med lite knappt hälften av lagen som deltar i den här säsongens upplaga av Champions League. Utöver dessa tolv klubbar så deltar två lag från Italien, dock inget av dem i den första seedningspotten, tre lag från Portugal, två lag från Frankrike, från Ryssland, samt ett lag vardera från Turkiet, Ukraina, Schweiz, Grekland, Holland, Belgien, Cypern, Vitryssland, Bulgarien, Slovenien och Sverige.

Förra upplagan av Champions League gick i La Ligas tecken i och med att båda finallagen kom därifrån. Barcelona slogs dessutom ut av just ett av dem, Atlético Madrid. Något i skymundan så gjorde emellertid också Premier League en godkänd uppvisning. Samtliga fyra deltagande klubbar tog sig till slutspel, där emellertid både Arsenal och Man City fick respass direkt i åttondelsfinal mot Bayern München respektive Barcelona.

Jag är emellertid av uppfattningen, som jag har utvecklat i en tidigare blogg i samband med ligapremiären, att Premier League är på rejäl uppgång igen efter att ha haft några halvtunga år bakom sig. Big Four har blivit till Sky Six och detta har börjat sätta sig. Premier League dominerade rejält under andra halvan av 00-talet och är på väg in i en liknande period igen.

Uppställningen den här säsongen känns starkare än på länge. I alla fall två av klubbarna bedömer jag vara bland favoriterna att vinna turneringen. Samtidigt som de båda andra lagen är mer än kapabla att överraska och gå hela vägen eller i alla fall väldigt långt. Väldigt få lag om något därute i Europa skulle lottas mot antingen Arsenal eller Liverpool och betrakta det som någon särskilt bekväm eller önskvärd lottning. Få lag om något därute i Europa kan lottas mot antingen Chelsea eller Man City och betrakta sig som favoriter.

Så här blev grupperna, och så här tror jag:

:::

Arsenal – Grupp D (Dortmund, Galatasaray, Anderlecht)

Väldigt överkomlig grupp för Arsenal, som måste vara mer än nöjda med den lottningen. Dortmund är naturligtvis en formidabel motståndare, även om Arsenal redan förra säsongen visade att de inte hade någon anledning att rädas det tyska andralaget. Men både Galatasaray och Anderlecht är för veka över ett gruppspel för att kunna hota Arsenals avancemang till slutspelet. En grupp som kan ge Arsenal chans att lufta och vila viktiga delar av spelartruppen.

Prognos, vinna gruppen: 60%
Prognos, gå till slutspel: 90%
Prognos, vinna Champions League: 10%

:::

Chelsea – Grupp G (Schalke, Sporting, Maribor)

Chelsea får sin vana trogen en tämligen lätt grupp som de bör mer eller mindre promenera igenom. De har mött Schalke förut och knappt behövt slå på väckarklockan för att vinna bekvämt. Sporting och Maribor ska inte kunna ställa till några problem för Chelsea alls. Ska Chelsea inte vinna gruppen så beror det på ett i så fall förståeligt koncentrationsglapp. Väl i slutspelet så är Chelsea en av huvudfavoriterna att vinna hela turneringen.

Prognos, vinna gruppen: 90%
Prognos, gå till slutspel: 95%
Prognos, vinna Champions League: 20%

:::

Liverpool – Grupp B (Real Madrid, Basel, Ludogorets)

Liverpool har en stolt europatradition även om laget har befunnit sig utanför Champions League i några år. Nu fick de ett riktigt supermöte i gruppen med Real Madrid, som jag fortfarande tror är i alla fall ett nummer för stora för ett Liverpool som kan behöva ytterligare något att återacklimatisera sig. Basel har ställt till problem för engelska lag förut, och Liverpool måste vara försiktiga när de möter dem, men Liverpool ska ändå kunna betrakta sig själva som favoriter till avancemang.

Prognos, vinna gruppen: 20%
Prognos, gå till slutspel: 60%
Prognos, vinna Champions League: 5%

:::

Man City – Grupp E (Bayern München, CSKA Moskva, Roma)

Man City mot Bayern i gruppspelet börjar bli något av en europeisk följetong. Nu tror jag att Man City står bättre rustade än förut både för egen del men också för att jag inte är helt säker på var Bayern står för tillfället när Pep Guardiolas lagbygge ska gå in i andra andningen. Bayern är favoriter till att vinna gruppen, men inte stora favoriter. Både CSKA Moskva och Roma är luriga motståndare som jag tror kan både utmana och störa om slutspelsplatserna, framför allt kan de ställa till det både för Bayern och Man City, och på så vis påverka placeringarna i gruppen.

Prognos, vinna gruppen: 40%
Prognos, gå till slutspel: 75%
Prognos, vinna Champions League: 25%

:::

Be Champions!!

Neil Warnock var knappast ett val utan en brist på alternativ

28 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

”He is the right appointment. He did a great job when he was here before and he understands the club.” Det var vad Crystal Palaces ägare Steve Parish hade att säga om Neil Warnock, som alltså under gårdagen anställdes som ny manager i Crystal Palace.

Det är på något vis ett rätt fantastiskt uttalande. Steve Parish är en av fyra ägare, eller så kallade supersupportrar, som tagit över Crystal Palace sedan klubben genomlidit två jobbiga tvångsförvaltningar och som fått klubben på fötter igen med en sparsam finanspolitik.

Crystal Palaces senaste tvångsförvaltning ägde rum 2010 och ledde i praktiken till att klubben gick från att kämpa om uppflyttning till Premier League till att slåss för att hålla sig kvar i The Championship. Laget drabbades också av ett tiopoängsavdrag i samband med detta.

Manager i Crystal Palace mellan 2007 och 2010 var Neil Warnock, som dock när den finansiella verkligheten kom ifatt både honom och klubben valde att lämna för ett jobb med till synes större framtidsutsikter i QPR. Man kan i och för sig tänka sig att Warnock förstår Crystal Palace, men man skulle också kunna tänka sig att just Steve Parish sökte efter en annan typ av förståelse.

Neil Warnock är en brittisk manager av den lite för traditionella skolan. Han kan komma in och göra ett jobb, men det kräver ofta väldigt mycket resurser av de klubbar han arbetar för eftersom han är lite för förtjust i att wheela och deala på transfermarknaden. Hans transferpolicy i QPR efter att de vann The Championship var förmodligen ett tungt vägande skäl till att klubben åkte ut två år senare.

Desto märkligare framstår en sådan anställning när Steve Parish till synes valde att låta Tony Pulis gå från klubben just på grund av Pulis krav och förväntningar på värvningar till klubben. Det blir lite som att först tacka adjö till Humle för att bara några veckor senare säga varmt välkommen till Dumle.

Nu var kanske Crystal Palaces alternativ begränsade. Det framstår som relativt uppenbart att klubbens första alternativ som ny manager var Malky Mackay, men han diskvalificerade sig själv både från Crystal Palace-jobbet och från fortsatta jobb inom engelsk fotboll i alla fall fram till nästa istid. Tiden gick och Crystal Palace fick ta vad som fanns.

Vad som är märkligt är att en manager som David Moyes inte verkade vara aktuell för Crystal Palace. En match mer eller mindre gjord i himlen. Ett betydligt bättre val av Crystal Palace än Neil Warnock, som jag knappast betraktar som rätt man att hålla laget kvar i Premier League. Den enda rimliga slutsatsen är att Moyes helt enkelt inte var intresserad.

Dumt nog i så fall, han skulle behöva komma in i jobbet igen.

:::

Räkna med en Champions League-blogg ikväll i direkt anslutning till lottningen av gruppspelet.

Starkt gjort av Arsenal att klara biffen mot ett inte alls oävet Besiktas. Och vilken bedrift av Malmö FF som gjorde wienerwurst av Red Bull Salzburg.

Senare ikväll går Tottenham och Hull in i sista kvalspelet i Europa League. Tottenham har en till synes lätt uppgift framför sig efter ha vunnit 2-1 borta mot Limassol.

Hull har en betydligt mer besvärlig uppgift framför sig efter att ha förlorat med 0-1 borta mot Lokeren. De behöver vinna och samtidigt undvika att släppa in mål.

I gruppspelet står redan Everton och väntar på dem.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Federico Fazio, Sevilla till Tottenham, £8m. Mycket meriterad mittback i Sevilla som Tottenham sägs ha betalat utköpsklausulen för. Tillför kvalitet och kompetens i mittförsvaret sedan Tottenham sålt Michael Dawson till Hull. En spelare i Mauricio Pochettinos tycke och smak. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Man Utds panikköp av Angel Di Maria är ett taktiskt kärnvapen

26 augusti 2014 21.52, Peter Hyllman

Fernando Torres värvades för £50m i januari av Chelsea från Liverpool i vad många då betraktade som ett fullständigt panikköp av en klubb som såg ligatiteln glida ur deras händer. Det var ett tämligen överlägset brittiskt transferrekord och fortsatte vara det i tre och ett halvt år, möjligen till Torres egna förtret.

När nu Man Utd spränger det transferrekordet till småbitar genom att värva Angel Di Maria från Real Madrid för grundbeloppet £60m så framstår det inte på något sätt mindre som ett panikköp. Kanske är det också vad som motiverar en sådan summa, och som möjliggör den med tanke både på att Real Madrid ville sälja spelaren men Man Utd samtidigt var den enda köparen.

Det är ett förhandlingsläge som borde ha gynnat Man Utd, men det hade förutsatt att de hade haft is i magen och kunnat på ett trovärdigt sätt ha framstått som villiga att strunta i affären. Men Man Utd befinner sig inte riktigt i en sådan position för tillfället, och det visste Real Madrid. Således ett panikköp.

Men ett köp kan förvisso vara ett panikköp men ändå vara ett bra köp. Det vet inte minst både Arsenal och Liverpool, klubbar där flera av deras bästa spelare under de senaste åren är spelare som de köpt mer eller mindre för att de varit tvungna att köpa dem. Man Utd lider knappast någon brist på pengar, så den relevanta frågan vad gäller dem är så klart om Angel Di Maria är en bra värvning rent fotbollsmässigt.

Många hyllar Di Marias mångsidighet och förmåga att spela på olika positioner i ett lags anfall. Och det är helt säkert ett stort skäl varför Louis van Gaal vill ha Di Maria i klubben, förmågan att spela både till vänster i en 3-5-2-uppställning som på någon kant i de mera klassiska 4-4-2- eller 4-3-3-uppställningarna. Han ger Man Utd alternativ.

Han ger också Man Utd ett rejält skrämselvapen från kanterna som laget till stor del har saknat sedan Ryan Giggs blivit för gammal och sedan Cristiano Ronaldo flyttade till just Real Madrid. Ashley Young värvades för några år sedan med detta i åtanke men har inte riktigt lyckats fylla ut de kläderna. Antonio Valencia är en kompetent spelare, men mer en vattenbärare och saknar fart och kreativitet.

Det är med all sannolikhet också dessa båda spelare som precis fick se konkurrensen om speltid väsentligt intensifierad och, sett till Di Marias minst sagt imposanta transfersumma, sina respektive chanser till speltid halverade. I och med att Di Maria kan utgå både från vänster- och högerkanten så är det svårt att säga vem av Young och Valencia som drabbas hårdast. Young har förvisso imponerat mer hittills under säsongen, samtidigt som Valencia också kan spela högerback.

Di Maria kan göra det fullständigt oväntade, vilket vi inte minst såg prov på i Champions League-finalen nu senast, där det var just Di Maria som låg bakom matchens avgörande mål och moment. Di Maria har bevisat vid ett flertal tillfällen att han är en matchvinnare, och Man Utd är i en i det närmaste desperat jakt på just matchvinnare.

Nu skulle många med rätta hävda att Man Utd inte bara behöver matchvinnare där framme utan en mängd andra saker, såsom exempelvis en riktigt dynamisk central mittfältare och definitivt i alla fall en mittback av hög internationell klass. Och detta stämmer naturligtvis. Men att Man Utd behöver andra typer av spelare också, gör inte behovet av en spelare som Di Maria mindre.

Andra ser monstervärvningen av Di Maria som ett tragiskt steg bort från en klubbfilosofi i vilken unga spelare ur de egna leden huvudsakligen premieras, och där Di Maria blir till en symbol för en ny tid där Man Utd, precis som ”alla andra” klubbar, istället använder plånboken för att lösa sina problem.

Förvisso har Man Utd spenderat dyra pengar på spelarköp förut, det är knappast någon blyg klubb i det avseendet, men med en sådan här typ av galactico-värvning så har Man Utd onekligen gett sig in på samma typ av arena som före dem Barcelona, Bayern München, Real Madrid, PSG, Milan, Man City och Chelsea.

Det är nya tider. Men Man Utd anställde Louis van Gaal just med uppgiften att anpassa Man Utd till dessa nya tider. Och har man gett honom detta uppdrag så måste man också ge honom de nödvändiga verktygen för att genomföra uppdraget, och det måste i så fall också tillåtas att kosta, och ses lika mycket som en investering.

I en tid av kapprustning på spelarmarknaden av ett fåtal europeiska storklubbar så har Man Utd under lång tid klarat sig märkligt bra med en förhållandevis stor arsenal av tämligen konventionella vapen. Men där en ny terrorbalans har börjat växa fram mellan storklubbarna så fordras nya vapen. I en sådan analogi är Angel Di Maria att betrakta som ett taktiskt kärnvapen.

Men fotbollen är inte alltid enkel. Den är framför allt inte lika självklar som man kan ges anledning att tro om man stirrar sig blind på FM:s attributes och gröna självlysande prickar. Som spelare är Di Maria naturligtvis av högsta klass, men det är mycket i övrigt som ska fungera också. Han ska fungera rent taktiskt, han ska kunna hantera pressen i klubben och som Premier Leagues dyraste spelare.

Det är inte alltid lätt. Fråga Fernando Torres.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Angel Di Maria, Real Madrid till Man Utd, £60m. Det är stora pengar, men Di Maria är en spelare av högsta världsklass och Man Utd behöver sådana spelare betydligt mer än de behöver pengar. Tillför väldigt välbehövlig kreativitet bakom Man Utds i övrigt högklassiga anfall. Berömlig (+++++)

Samuel Eto’o, Chelsea till Everton, fri. Den gamle håller än, det visade han inte minst förra säsongen i Chelsea. Nu har Everton signat honom på två år och vad de får är en mycket erfaren och målfarlig anfallare, utmärkt just som backup till bland andra Romelu Lukaku. Väl godkänd (+++)

Michael Dawson, Tottenham till Hull, okänt. Dawson är utan tvekan en högst kompetent mittback. Han kanske inte tillför våldsamt mycket i spetskompetens jämfört med James Chester, Alex Bruce och Curtis Davies, men han tillför för Hull värdefull breddkompetens. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Man City snuvar Liverpool på poängen, Liverpool snuvar Man City på Mario Balotelli

25 augusti 2014 23.40, Peter Hyllman

Man City visade upp sig från sin mästerliga sida, inte minst under andra halvlek, genom att i måndagskvällens stormaktsmöte besegra Liverpool på hemmaplan med 3-1. Två mål av Stevan Jovetic, som onekligen gör sitt bästa under den tidiga säsongen för att skaka av sig en inte särskilt minnesvärd första säsong i Manchester.

Ändå så var Liverpool mer än väl med i matchen under framför allt första halvlek. Att säga att de dominerade matchen vore att ta i, men de hade i alla fall ett stadigt tag om den. Men det finns mängder av individuell kvalitet i Man City, och Liverpool verkar vara något mer benägna till misstag. Sådant kan avgöra matcher på den här nivån.

Jobbigt resultat för Liverpool. Samtidigt desto jobbigare när motståndet och den kanske huvudsakliga ligatitelkonkurrenten är ett lag från Manchester. Det måste kännas lite typiskt för Liverpool, som verkar vara på väg in i något som i alla fall liknar en bra period igen samtidigt som deras mest förhatliga konkurrent har stagnerat, att då nästa klubb från Manchester bestämmer sig för att stå i vägen.

Men utanför planen får man ändå lov att säga att Liverpool har lyckats med en liten kupp mot Man City. En fräckis får man lov att säga. Igår blev det nämligen klart att Liverpool värvar Mario Balotelli, som ju tidigare spelat i just Man City, från Milan för £16m. Balotelli är en av världens mest spännande spelare, vilket kan tolkas precis hur som helst, och en otroligt intressant värvning.

Det är ju också en okej payback för Man City-fans som under sommaren har roat sig med att fnissa åt synen av Frank Lampard i en Citytröja, att nu tvingas se sin tidigare kultspelare dra på sig en Liverpooltröja. Inte på ålderns höst som fallet är med Lampard, utan snart på gränsen till Balotellis karriärmässiga höjdpunkt.

Mario Balotellis tid i Man City var minst sagt något kaotisk. Bråk var en ständigt förekommande aspekt av Balotellis tid i England, precis som mer eller mindre absurda händelser utanför fotbollsplanen. Men det var också en spelare som tillförde något till Man City, en explosivitet och en oförutsägbarhet som låg bakom flera av det lagets absoluta höjdpunkter.

Jämförelsen med Luis Suarez är på sitt sätt självklar och så uppenbar att den knappast behöver utvecklas här. En ömsesidig fördel för både Liverpool och Mario Balotelli är så klart, om man vill försöka se lite humor i det hela, att både klubb och spelare har en viss vana i att använda t-shirts som kommunikation med omvärlden. Balotellis vana är kanske mindre av en ovana än Liverpools.

Lorenzo Medici tycker jag skriver väldigt bra om de skäl som talar för att Mario Balotelli kan lyckas i Liverpool. Framför allt fastnar jag för att Balotelli nu faktiskt är äldre och med all sannolikhet mer mogen att hantera den press och uppmärksamhet som oundvikligen följer på att spela i Premier League. Det är lätt att peka på strulet från tiden i Man City och bara påstå att det kommer bli samma sak igen. Det är inte med nödvändighet sant.

Tiden i Serie A har på ett sätt säkert varit bra för Mario Balotelli. När han lämnade Man City behövde han förmodligen komma bort från England och Premier League, där han redan var inplacerad i ett tryggt och svårfrånkomligt strulputtefack. Med Milan fick han en möjlighet att landa igen, både som människa och som fotbollsspelare.

Det ekonomiska perspektivet säger å andra sidan annorlunda. Man City köpte Mario Balotelli för £24m inför säsongen 2010-11, alltså för fyra år sedan. Två år senare säljer Man City honom till Milan för £17m. Ytterligare två år senare så köper alltså Liverpool honom för £16m. Detta trots att spelarpriserna stadigt ökat under dessa år. En minst sagt dyster värdeutveckling, för vad som ansetts som en av världens mest lovande spelare.

Nu speglar förvisso spelarpriset en mängd andra faktorer. Inte minst kanske att det finns betydligt mindre pengar i Serie A än i Premier League nu för tiden, och att Milan är en klubb som har det kämpigt, som inte spelar i Champions League, och som kan behöva se över sin lönestruktur.

Liverpool tror jag har mycket att vinna på att ha Mario Balotelli i sin spelartrupp. Laget behöver star power i anfallet och de behöver ännu en helt renodlad anfallare. Laget behöver dessutom, tror jag, ännu en spelare som både kan konkurrera med Daniel Sturridge och etablera ett givande samspel med honom.

Det finns alltid ett element med risk när Mario Balotelli är en del av ekvationen. Men det är i Liverpools fall med bred marginal en risk som är väl värd att ta. Att inte ta den vore snudd på idioti.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Mario Balotelli, Milan till Liverpool, £16m. Stort namn och en stor spelare för en minst sagt rimlig peng. Det kommer finnas många åsikter om en spelare som Balotelli, och olyckskorparna vill nog gärna kraxa, men Balotelli är helt enkelt en sådan här typ av chansning som man måste göra om man är en klubb som Liverpool. Berömlig (+++++)

:::

Be Champions!!

Hörnan #2: Moralisk seger för Arsenal på Goodison Park

25 augusti 2014 00.19, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Thibaut Courtois, Chelsea
Olivier Giroud, Arsenal
Winston Reid, West Ham
Mauro Zarate, West Ham
Eric Dier, Tottenham

:::

Tankar och slutsatser:

Man kan tala om att förlora poäng och man kan tala om att vinna poäng. Arsenal vann helt klart en poäng borta mot Everton, efter att ha hämtat upp 0-2 i slutminuterna. Bara oavgjort så klart men en upphämtning som höjer moralen inför fortsättningen av säsongen. I ett i övrigt rätt blekt Arsenal så gjorde Olivier Giroud en mäktig insats.

QPR blev kanske inte någon särskilt bra värdemätare, men Tottenham imponerar stort efter två matcher av säsongen. En fundering var om Mauricio Pochettino skulle kunna få styrsel på dem, och att döma av inledningen på säsongen så är så utan tvivel fallet.

Chelsea tog vad man får beskriva som en rutinmässig arbetsseger hemma på Stamford Bridge mot Leicester. Aldrig i någon riktig fara men för den delen heller inte med mer luft ned till ribban än vad nöden krävde. Den där typen av segrar som är nödvändig under en lång säsong.

West Ham hämtade sig väl från pungsparken i premiären mot Tottenham och var dominanta hemma på Upton Park mot Crystal Palace. Tre poäng till West Ham där flera av spelarna verkar ha hittat sina roller tämligen bra. Crystal Palace å sin sida följde upp sin pungspark med en rätt blek prestation, och får sägas ha rätt stora problem för tillfället.

Två trista 0-0-matcher på Villa Park och St Marys. Och en i allmän mening lika trist 1-1-match på Stadium of Light, där vare sig Sunderland eller Man Utd direkt svarade för några inspirerande prestationer.

:::

Återstår gör naturligtvis en riktigt härlig stormatch mellan de två lag som gjorde upp om ligatiteln förra säsongen.

Man City mot Liverpool på Etihad. Just för tillfället är det ju svårt att föreställa sig en häftigare engelsk ligamatch. Nu tror ju jag att Chelsea kommer ha ett rätt starkt ord med i laget men visst är det en match mellan två förväntade titelkandidater vi nu får se redan i andra omgången.

I och med att det är så tidigt på säsongen så infinner sig en del frågor som annars kanske inte hade varit så aktuella.

Spontant känns det som om det borde vara en fördel att få spela en sådan här bortamatch tidigt på säsongen. Det kan vara lite ringrostigt i början av säsongen vilket gör det relativt svårare att bryta ned motståndet. Att det är just början på säsongen betyder att matchen inte upplevs som lika avgörande, vilket kanske sänker energinivån på hemmalaget en aning.

Det är alltså kanske en fördel att möta toppkonkurrenter på bortaplan tidigt under säsongen. Många tittar ju på spelschemat och ser hur tuff inledningen är. Men sett över en hel säsong kan det alltså snarare vara önskvärt att beta av de här matcherna tidigt.

Frågan kan formuleras rätt enkelt: Möter man helst Man City på Etihad i augusti eller i april?

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv