Peter Hyllmans Englandsblogg

Är Arsenal eller Liverpool mest framgångsrika i Champions League?

16 september 2014 10.35, Peter Hyllman

Det är kanske inte den mest glamourösa tillställningen som gick att tänka sig. Men när Liverpool ikväll sparkar av matchen på Anfield mot Ludogorets från Bulgarien så markerar det ändå en stor och välförtjänt höjdpunkt för klubben, återkomsten till Champions League efter fyra långa säsonger i europeisk exil.

Nu är det så klart inte vilken klubb som helst som återvänder till Champions League. Bara under den senaste tioårsperioden har Liverpool spelat två finaler i turneringen och vunnit den en gång. Traditionen av europeisk cupfotboll vilar tung på Anfield.

Detta mer än något annat förklarar hur Liverpool på samma gång kan vara både nykomling i Champions League men samtidigt en av klubbarna som faktiskt kan vinna turneringen. Få om någon annan klubb kan hävda detsamma, delvis så klart en indikation på styrkan på lagen i Premier League.

Liverpool tog Premier League med storm förra säsongen, med ett lysande offensivt spel baserat på både hög press och ett snabbt och kreativt passningsspel. Det var ett spel som så när tog klubben till dess första ligaguld på 24 år. Nu får Liverpool och Brendan Rodgers för första gången pröva sina vingar och sin spelidé i den europeiska fotbollen.

Samtidigt står Liverpool den här säsongen inför en besvärlig utmaning att göra spel i Champions League till mer än bara en engångsföreteelse. Nykomlingar i Premier League brukar ibland tala om andrasäsongssyndromet, att det kan vara lättare att lyckas hålla sig kvar i Premier League under den första säsongen än vad det är under den andra säsongen.

Något liknande gäller för Liverpool den här säsongen. De lyckades kvalificera sig till Champions League förra säsongen, men det kan visa sig betydligt mer komplicerat den här säsongen. Motståndet är starkare, de själva är mer inlästa och har tappat sin bäste spelare, kraven och förväntningarna på dem är större, och de måste den här gången balansera både ligaspel och europeiskt cupspel.

De engelska storklubbarna hade för fem-tio år sedan den stora fördelen att vara närmast garanterade Champions League-spel, i och med att de var fyra klubbar och det fanns fyra platser i Champions League tillgängliga. Dessa fyra lag är nu sex, vilket har ökat konkurrensen betydligt. Det förstärker de engelska lagen på sikt men gör också förutsättningarna mer osäkra.

Nu befinner sig ändå Liverpool i en grupp som de rimligtvis ska kunna ta sig vidare från utan några större problem. Real Madrid är naturligtvis en formidabel motståndare, även om deras formkurva varit allt annat än lysande hittills under säsongen. Men Basel och Ludogorets ska inte kunna rubba Liverpool sett över ett helt gruppspel.

Och väl i slutspel kan det mesta hända. Liverpool vore knappast favoriter på förhand mot särskilt många andra lag som förväntas ta sig till det slutspelet, men det finns å andra sidan knappast något lag som skulle bli särskilt lyckliga över att få just Liverpool som motståndare. Andra lag har visat sig betydligt mer lätthanterliga i europeiskt cupspel genom åren.

Ett annat engelskt lag som vägrar att vika ned sig i Champions League är Arsenal, som den här säsongen har kvalificerat sig till turneringen för den 17:e gången i rad. Ett imponerande facit, som blir ännu mer imponerande givet att laget också tagit sig till slutspel de allra flesta av dessa 17 gånger.

Förra säsongens gruppspel såg betydligt tuffare ut än den här säsongen. Den gången tog sig Arsenal till sist vidare inte minst genom att något oväntat bortabesegra Dortmund. Nu ställs de återigen mot Dortmund i gruppspelet, och den tuffaste matchen i det gruppspelet är också den första matchen. Visst, Dortmund på bortaplan.

Känslan från ifjol är att Dortmund är något svagare och att Arsenal är något starkare. Så ser tendensen och lagens utvecklingskurvor ut. Det betyder så klart inte att Arsenal garanterat vinner ikväll mot Dortmund, men det bör betyda att deras chans att få med sig ett bra resultat är mycket goda. Vilket vore en god plattform inför det fortsatta gruppspelet.

Arsenal och Liverpool går alltså båda in i Champions League ikväll. Gruppspelet är vad det är, hyfsat förutsägbart och med få sensationer. Både Arsenal och Liverpool bör ta sig vidare till slutspel. Båda lagen har ungefär lika stor chans att vinna Champions League den här säsongen, trots att Arsenal har spelat utan uppehåll i Champions League i 17 år, och Liverpool gör sitt första framträdande i Champions League sedan 2009.

Vilket så klart väcker frågan vilken av klubbarna som är att betrakta som mest framgångsrik i Champions League under Premier League-eran. Arsenal som alltid har spelat i Champions League men aldrig vunnit turneringen. Eller Liverpool som har spelat bara sporadiskt i turneringen men ändå har lyckats vinna Champions League.

:::

Be Champions!!

Hörnan #4: Liverpool tandlöst utan Luis Suarez

14 september 2014 19.35, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Cesc Fabregas, Chelsea
Graziano Pelle, Southampton
Fraser Forster, Southampton
Esteban Cambiasso, Leicester
Moussa Dembele, Tottenham

:::

Tankar och slutsatser:

Strålande match mellan Arsenal och Man City, en match med hög kvalitet rakt igenom. Arsenal visade återigen att de har mer att sätta emot i sådana här matcher, men Man City visade också att det låg en del i att förlusten i Community Shield inte sade så mycket. En välförtjänt poäng åt båda, men ett resultat som ingen av dem vann på.

Stjärnorna glänste framåt för Man Utd. Nu ska man vara lite försiktig att säga något baserat på en hemmavinst mot ett rätt tamt QPR, men det såg bättre ut i Man Utd och det kanske har inte så lite att göra med återgången till 4-4-2 som laget såg betydligt mer bekväma i.

Vilken säsongsinledning av Aston Villa som faktiskt ligger tvåa i tabellen sedan de bortabesegrat Liverpool på Anfield, omgångens stora skräll. En väldig kämpainsats av flertalet Villa-spelare som verkar ha hittat ett helt nytt självförtroende. Laget ser betydligt starkare ut än vad mina farhågor sade mig inför säsongen.

Det kan uppfattas som en simpel och något uppenbar slutsats, men att Liverpool saknar Luis Suarez känns rätt uppenbart efter en sådan match som mot Aston Villa. Förra säsongen kunde nog Liverpool hamna i liknande besvär, men då fanns Suarez där och öppnade upp motståndarförsvaret. Det ordnade sig alltid. Igår ordnade det sig inte.

Chelsea fortsätter trampa i gasen och ser oförskämt starka ut.

:::

Be Champions!!

Begränsat antal livlinor för Louis van Gaal i Man Utd

14 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Fyra matcher utan seger i Man Utd för Louis van Gaal, som alltså ger sig in i kvällens match mot QPR på Old Trafford på jakt efter sin första seger sedan han tog över som manager i somras. Något han helt säkert inte hade väntat sig under sommaren samtidigt som Man Utd presterade så pass bra under deras försäsongsturné.

Ett mått på oron som ändå finns runt Old Trafford är de ständiga påminnelser som kommer därifrån, närmast som mantran, om hur Louis van Gaal har varit framgångsrik i Ajax, Barcelona och Bayern München och hur han där har hittat och fått fram nya stora spelare. Inget fel i det så klart, men behovet av att hela tiden säga det tyder mer på att man vill övertyga sig själva än någon annan.

Två panikartade värvningar senare, av Angel Di Maria och Radamel Falcao, så råder det ändå viss optimism i Man Utd och runt omkring Old Trafford. Man har onekligen tillgång till ett anfall i världsklass för tillfället, även om försvaret är och förblir en svag punkt. Teorin skulle således vara att göra fler mål än man släpper in, något som säkert kan visa sig fungera hemma mot QPR.

Att Man Utd rörde sig bort från gamla mönster och rutiner och spenderade så spektakulärt på två stora spelare som Di Maria och Falcao ska kanske heller inte ses som någon isolerad händelse. Från Ed Woodward och klubbledningen sprids nu budskapet att Man Utd har för avsikt att värva minst ”en Suarez” varje år, i vad som får anses som en i sammanhanget något olycklig jämförelse.

Det här har inte bara fotbollsmässiga skäl.

Bakom det hela ligger även den kommersiella tanken att stärka Man Utds varumärke på marknaden genom att värva världens mest profilstarka spelare. Styrka i den moderna fotbollen mäts inte längre enbart på fotbollsplanen utan även på transfermarknaden, en arena där Man Utd aldrig behövde eller hade för ambition att mäta sig med Alex Ferguson som manager.

Det utesluter å andra sidan inte att där också finns fotbollsmässiga skäl.

Man Utd ser sin Champions League-plats hotad och då finns en viss logik i att fokusera mer på etablerade spelare och garanterad kvalitet än löften om framtida potential. I ett minst sagt tydligt uttalande angående försäljningen av Danny Welbeck så betonade Louis van Gaal också att spelare som lämnat klubben helt enkelt inte motsvarade Man Utds kvalitetskrav.

Colin Powell är USA:s före detta överbefälhavare och utrikesminister. I sin självbiografi ”It Worked For Me – In Life And Leadership” så delger han sina både underhållande och minnesvärda erfarenheter från över 50 år som militär och politisk ledare. Han blev inte minst känd för omvärlden som en karismatisk ledare i samband med det första Gulfkriget i början av 1990-talet.

Bland annat berättar Powell om en delvis skämtsam metod som den amerikanska armén har för överlämnande till nya chefer och befäl. Metoden består i att det avgående befälet vid skiftet lämnar över tre kuvert till det tillträdande befälet och ber denne öppna det ett i taget när han eller hon hamnar i svårigheter.

När det nya befälet första gången hamnar i svårigheter så öppnar han det första kuvertet. Där hittar han ett papper där det står ”Skyll på mig!”. Så det nya befälet skyller besvären på sin föregångare och köper sig på så vis tid. Men efter ett tag hamnar det nya befälet i nya trubbel och öppnar därför det andra kuvertet.

Där står det ”Omorganisera!” och det nya befälet inleder ett omfattande reformarbete som håller alla upptagna utan att för den sakens skull lösa några faktiska problem. När så det nya befälet en tredje gång befinner sig i ett svårt läge så öppnar han det tredje kuvertet i vilket det står ”Skriv tre kuvert!”. Hans tid är nu kommen.

Louis van Gaal har åtminstone indirekt till synes öppnat det första kuvertet. I och med att öppet kritisera det egna spelarmaterialet så fördelar han ansvaret för lagets svaga prestationer under hans första tid i klubben vid sina företrädares fötter.

Jag ser i och för sig inget fel med det. Louis van Gaal måste få ha sin syn på sin spelartrupp och välja de spelare han vill bygga sitt lag runt, inte vara bakbunden till någon annans idé. Alex Ferguson byggde upp generationer av mästarlag genom att få välja ut just sina spelare, som han förmodligen fick ut mer av än deras individuella kvaliteter gav anledning att tro. Van Gaal bör få samma chans.

Men man kan också känna sig säker på att om bekymren fortsätter för Louis van Gaal i Man Utd så kommer han till slut bli tvungen att öppna det andra kuvertet, vilket då skulle innebära en större genomlysning av hur Man Utd har organiserat sig. Vi kan här tänka oss tämligen omfattande förändringar på personalsidan som kan visa sig väl så uppslitande som utrangering av gamla spelare.

Men därefter så börjar Louis van Gaal också få slut på kuvert och livlinor. När det inte längre går att skylla på sina företrädare, och när det inte längre går att skylla på organisationen runt omkring sig, så landar till sist ansvaret där det i slutänden hör hemma. Vid hans egna fotknölar. Då är det dags att börja skriva tre kuvert.

:::

Be Champions!!

Skarpt läge när Arsenal och Man City möts på Emirates

13 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Det går knappast en enda omgång så här i början av säsongen utan att minst en match är att betrakta som en rejäl stormatch. I och för sig också ett resultat av att toppen i Premier League har breddats i den utsträckningen att det nu får anses finnas i alla fall sex eller sju storklubbar.

Arsenal och Man City möts idag på Emirates. Detta bara en dryg månad sedan lagen möttes senast, på Wembley i samband med Community Shield då Arsenal vann lätt och ledigt med 3-0 och på så vis fick lyfta sin andra titel på två raka matcher.

Jag skrev inför den matchen att både Arsenal och Man City var lag som hade något att bevisa. Vad man efter matchen kan säga är att Arsenal i den matchen bevisade vad som behövdes, samtidigt som Man City visade att de hade väldigt mycket kvar att bevisa.

Olika tolkningar av matchens betydelse hör naturligtvis till efter en match som Community Shield. Arsenals fans menade så klart att resultatet och spelet visar att Arsenal växt som lag och blivit tuffare i möten med storlag, även om det bara var en försäsongsmatch. Man Citys fans menade å andra sidan att matchen inte betydde någonting och hänvisade till frånvarande spelare i början på säsongen.

Med andra ord finns det en hel del att bevisa också i den här matchen. Arsenal ska bevisa att vad som hände i Community Shield alls inte var någon tillfällighet och att de kan reproducera samma insats även nu när det verkligen är skarpt läge. Man City måste bevisa att förlusten på Wembley var just den icke-händelse de påstår att den var.

Men inte minst är det ju en viktig match i tabelltoppen. Båda lagen säger sig aspirera på ligatiteln den här säsongen och i så fall är slutsatsen enkel. Det här är en match som Arsenal bör sikta på att vinna, samtidigt som det är en match som Man City bör sikta på att inte förlora.

Båda lagen har visat prov på grus i maskineriet under säsongsinledningen. Man City inledde förvisso starkt med imponerande vinster mot Newcastle och Liverpool, för att därefter närmast chockbetonat förlora hemma på Etihad mot Stoke. Arsenal vann på övertid mot Crystal Palace i ligapremiären, men har därefter tappat poäng både mot Everton och Leicester.

Känslan är hur som helst att styrkeförhållandena mellan lagen ser annorlunda ut nu än vad de gjorde inför Community Shield. Arsenal har tappat några viktiga spelare till skador och uppvisar inte riktigt samma formkurva. Man City å andra sidan har fått tillbaka flera spelare som saknades inför den matchen och visar stundtals prov på ett stort spel.

En stor del av matchbilden tror jag kommer präglas av hur väl Arsenal lyckas sätta Man Citys svagaste lagdel under press, det vill säga försvaret. Arsenal har farten i anfallsspelet för att lyckas med uppgiften, mycket tack vare Alexis Sanchez och Danny Welbeck. Men för att kunna utnyttja denna taktiska fördel så måste Arsenal kunna hävda sig i kampen på det centrala mittfältet.

Där har det sett svagare ut i Arsenal. Aaron Ramsey verkar dock ha bevarat förra säsongens form och Jack Wilshere har för första gången på länge kunnat träna utan skadeuppehåll. Båda var därtill bra i matchen på Wembley. Men Mikel Arteta är lite för svag längre ned i banan och Mesut Özil har fortsatt svårt att sätta sin prägel på matcherna inom den engelska fotbollen.

Uppgiften blir desto svårare givet att Arsenals försvar samtidigt behöver hjälp att kontrollera Premier Leagues kanske mest mångsidiga anfall. David Silva, Edin Dzeko, Sergio Agüero och Stevan Jovetic är spelare som kan skapa väldiga problem för alla försvar i världen, och Arsenal kommer behöva vara väldigt koncentrerade i sitt defensiva arbete för att hålla tätt mot dem.

Svårt ändå att inte se den positiva möjligheten för Arsenal i den här matchen. Vinst hemma mot Man City skulle innebära att deras säsong verkligen har tagit fart och fått luft under vingarna efter en något tveksam inledning. Dessutom i en positiv spiral sedan Arsenal värvat Danny Welbeck under transferfönstrets sista dag.

Förlust och de kanske redan i praktiken kan anses som borta från titelstriden, med i så fall bara en seger på de fyra första matcherna?!

:::

Be Champions!!

Hemmet är där hjärtat befinner sig

12 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Hemlösa och öppna för försäljning. Om man skulle tro de senaste dagarnas rykten som omgärdar Tottenham så vore det knappast någon särskilt munter läsning, och skulle i så fall närmast vittna om tuffa tider för den Champions League-jagande klubben.

Nu är det i och för sig oklart hur illa det egentligen är. De rykten som säger att Joe Lewis, Tottenhams majoritetsägare, skulle vara på väg att sälja klubben förnekas både av klubben och av Lewis egna representanter. Samtidigt är det svårt att tänka sig att ett sådant rykte uppstår helt och hållet utan grund.

Ingen rök utan eld.

Någon helt lätt affär skull det i så fall inte bli fråga om. Lewis köpte Tottenham för 13 år sedan för den nätta summan om £22m, och värderar nu klubben till närmare £1b. En miljard med andra ord. Den typen av pengar snyter man inte ur näsan och det är en värdering som gör det rätt osannolikt att Tottenham faktiskt byter ägare i brådrasket.

Arenafrågan är i så fall mer intressant. Att Tottenham ska bygga en ny arena meddelades i somras, med nästan fördubblad kapacitet jämfört med White Hart Lane. Det innebär självfallet helt nya kommersiella förutsättningar för Tottenham, för vilka det är ett viktigt steg närmare Champions League-status.

Den nya arenan planeras vara färdig lagom till säsongen 2018-19. Samtidigt kommer Tottenham inte ha tillgång till White Hart Lane under säsongen 2017-18 och kommer således behöva spela en säsong på en helt annan arena. Ett inte helt problemfritt scenario.

Delvis känns det som en indikation på svag planering bakom Tottenhams arenaprojekt. Det är naturligtvis ingen hemlighet att Tottenham väldigt gärna ville ha Londons OS-arena, som istället skänktes iväg för i sammanhanget en spottstyver till West Ham. Kanske var Tottenham lite för inriktade på just detta alternativ.

Att flytta till en ny arena under ett år kan ju i sammanhanget framstå som en småsak. Allra helst som ljuset i tunneln har formen av en helt ny arena som innebär nya möjligheter för klubben och för laget. Men som vi har sett i flertalet exempel där klubbar flyttat ut från sin hemmaarena, så är det absolut ingen småsak.

Det exempel som ligger mig närmast till hands är Djurgårdens IF som under 2004 års allsvenska säsong fattade beslutet att lämna Stockholm Stadion och spela sina matcher på Råsunda. Det blev långt ifrån lyckat. Publiken gjorde revolt och lade mer tid på den i slutänden framgångsrika kampanjen att ta laget tillbaka till Stadion än på lagets resultat.

Nu finns det så klart skillnader. För Tottenham skulle det vara en lösning som vore uppenbart begränsad i tid och dessutom med en guldkista i slutet av regnbågen. Så var inte fallet med Djurgården, som dessutom drog flyttlasset till Råsunda, deras värsta rivalers hemmanäste. Något som vore aktuellt för Tottenham endast om de osannolika planerna på att spela på Emirates skulle bli verklighet.

Andra, betydligt mer sannolika, alternativ vore Stadium MK och naturligtvis Wembley. Vilket alternativ som skulle bli verklighet är med största sannolikhet en rent ekonomisk fråga. Vilket arenaalternativ resulterar i den för Tottenham bästa balansen mellan publikintäkter och hyreskostnader.

För klubben och för supportrarna, och därmed även för ledare och spelare på planen, så är arenan en så stor del av klubbens och lagets identitet. Det är något som exempelvis Arsenal har fått gå igenom, det tog dem trots allt ett litet tag att helt och hållet justera sig till Emirates efter flytten från det otroligt anrika Highbury.

En säsong i hemlöshet är alltså en säsong som Tottenham också måste räkna med kan bli en förlorad säsong på fotbollsplanen och i ligatabellen, en säsong när det blir svårare än annars att konkurrera om de så eftersträvansvärda Champions League-platserna.

:::

Be Champions!!

Danny Welbeck byter revolution i Man Utd till evolution i Arsenal

11 september 2014 09.44, Peter Hyllman

Den stora eller åtminstone mest uppseendeväckande kuppen på den sista transferdagen var Man Utds värvning av Radamel Falcao. Men lite grann i bakvattnet av denna värvning, och definitivt relaterad till den, så var en annan uppseendeväckande värvning Arsenals köp av Danny Welbeck från just Man Utd för £16m.

Kanske inte uppseendeväckande med tanke på att Arsenal faktiskt behövde värva en anfallare. Inte minst sedan Olivier Giroud blivit långtidsskadad så var Arsenal väldigt tunna på just det området. Nu kanske inte Danny Welbeck var just den typ av anfallare man hade förväntat sig, men givet att det är just Arsenal vi pratar om så är inte det nödvändigtvis en dålig sak.

Det finns traditionellt mycket teknik och passningsskicklighet i Arsenals offensiva spel. Men vad sommarens båda värvningar, Alexis Sanchez och Danny Welbeck, nu framför allt tillför till detta offensiva spel är fart. Det är heller ingen tillfällighet, mycket av Arsenals relativa framgångar förra säsongen byggde mer på fart i omställningsspelet än tekniskt överlägsen fotboll.

Det finns frågetecken kring Danny Welbecks effektivitet som målskytt och avslutare, även om detta helt säkert är något som kan slipas med regelbunden speltid. Vad Arsenal emellertid garanterat får med Welbeck är fart, förmåga till genombrott och en hög arbetsinsats. Vilket kan visa sig vara väl så värdefulla egenskaper.

För Man Utds supportrar var det en minst sagt rätt känslig värvning. Inte så att Welbeck var någon stor stjärna och nyckelspelare i laget. Men väl för att Welbeck var en lokal spelare från de egna leden, och försäljningen av honom tillsammans med värvningen av Falcao, signalerar ett sjumilakliv bort från en rätt vacker och hemvävd tradition av egna spelare i laget.

Mycket av supporterskap handlar om en känsla av identitet med klubben och laget. Och Danny Welbeck personifierade så mycket mer av Man Utds identitet än vad Radamel Falcao och Angel Di Maria någonsin kan göra. Det är en kanske nödvändig förändring – men även en smärtsam sådan.

Det finns också andra skäl att från ett Man Utd-perspektiv ställa sig frågande till försäljningen av Danny Welbeck. Dels framstår köpesumman £16m som rätt begränsad med tanke på vad andra spelare har sålts för under sommaren. Dels så känns det inte helt klokt att sälja honom till just Arsenal som med stor sannolikhet kommer vara en direkt konkurrent om Champions League-platserna.

De våldsamma överspenderingarna på framför allt Angel Di Maria och Radamel Falcao, tillsammans med att man förhållandevis billigt låter Danny Welbeck förstärka en direkt konkurrent, leder till att en redan etablerad uppfattning att Man Utd fullständigt saknar en genomtänkt transferstrategi förstärks. Vi kunde se det under förra sommarens transferfönster, och den här sommaren har vi sett det igen.

Arsenal å andra sidan har i så fall en mer genomtänkt transferstrategi. Men det är kanske också naturligt i och med att klubben inte genomgått samma våldsamma förändring i både organisation och resultat som Man Utd har gjort under senare år. Arsenals förändring har varit mer utdragen över tid och gett Arsene Wenger möjlighet att långsamt justera och anpassa Arsenals spelartrupp.

Man Utds försök till revolution motsvaras alltså av Arsenals evolution. Nu går det så klart att frustreras, både som supporter och observatör, över de relativa småsteg som Wenger ändå tar på transfermarknaden, och ofta önskar man att han skulle ta större grepp. Men hans mer försiktiga stil skapar också stabilitet och trygghet som ofta brukar resultera i en stabil lägstanivå.

Arsenal har alltså värvat Danny Welbeck. Det var inte världsklassanfallaren som omedelbart lyfte Arsenal upp i stratosfären, men det var en habil anfallare som tveklöst förstärker Arsenal. Det var måhända inte det stora greppet men det stabila småsteget. Det är en metod som har fungerat för Arsenal förut och en metod som kan visa sig fungera igen.

Danny Welbeck, Man Utd till Arsenal, £16m. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Bisarra turer när Football League-fogden jagar QPR i hälarna

10 september 2014 10.03, Peter Hyllman

Teoretiskt är det ju en samtidigt både fascinerande och makaber situation som skulle kunna uppstå för QPR, som på grund av sina stora ekonomiska förluster befinner sig offside med The Football Leagues financial fair play-regler, och förväntas behöva betala böter för detta om motsvarande £40m.

QPR själva säger sig beredda att bestrida alla former av böter vilket, enligt The Football Leagues VD Shaun Harvey, skulle kunna betyda att QPR inte längre skulle få spela i The Football League. Vilket då skulle placera QPR i det absurda läget att om de åker ur Premier League så åker de raka vägen ända ned i The Conference.

Där kan man tala om tidernas nedflyttning. Fyra divisioner rätt nedåt, frågan är om något liknande någonsin skulle ha inträffat. Glasgow Rangers tvångsnedflyttning i Skottland påminner om det men var ändå annorlunda på flera sätt.

Där finns också en del bisarra sidopunkter. Som exempelvis det möjligen något motsägelsefulla i att kritisera QPR för att de gör för stor finansiell förlust, QPR redovisade för förra verksamhetsåret en förlust om £65m, för att därefter slänga på dem en stor böteslapp motsvarande £40m.

Ungefär som att kritisera någon för att denne dricker för mycket bara för att ögonblicket senare fråga om han vill ha vin till maten. Artigt och by the book måhända, men inte särskilt hjälpsamt.

Det var alltså inför förra säsongen som The Football Leagues financial fair play-regler trädde i kraft. QPR spelade ju i The Championship förra säsongen, under ett år sedan den 2013 åkte ur Premier League. Det är alltså denna vistelse i The Championship som ligger till grund för den förväntade sanktionen mot dem.

Ett tungt skäl som QPR framför för varför de anser att det förväntade bötesbeloppet är felaktigt är att löneskillnaden mellan Premier League och The Championship är så stort, och att det inte är rimligt att förvänta sig att en nedflyttad klubb ska hinna anpassa sina lönekostnader på bara ett år. De menar, liksom Premier League, att nedflyttade klubbar borde få längre tid på sig.

Naturligtvis talar QPR till stor del i egen sak i detta ärende, precis som övriga nedflyttade klubbar från Premier League skulle göra. Självklart är det en i alla fall kortsiktig fördel för dem att under en övergångsperiod kunna betala betydligt högre löner än sina närmaste konkurrenter. Men något kan vara i egen sak men ändå ha viss giltighet.

Gällande dessa påtryckningar så visar The Football League upp en beundransvärd grad av institutionalisering när Shaun Harvey något ointresserat framhärdar att reglerna är vad reglerna är och inte kommer att förändras om inte de 24 klubbarna i The Championship röstar om att förändra dem. En förändring han i nästa bisats bedömer som osannolik.

Och det är kanske inte så märkligt eftersom det inte bara är de nedflyttade Premier League-klubbarna som agerar i egen sak, det gör självfallet även de befintliga Football League-klubbarna i The Championship. För dem är det ett orosmoment att Premier League-klubbarna har en så stor intäktsfördel tack vare TV-pengar och fallskärmsbetalningar, att de medvetet använder ett regelverk för att begränsa denna fördel.

Deras huvudsakliga intresse består självklart inte i att vara anpassliga till de nedflyttade klubbarnas faktiska situation. Deras intresse är mer självklart att öka sina egna chanser till uppflyttning till Premier League, och tillgång till de intäkter som finns där.

Det kan vara värt att påpeka sådant där i en tid när det så ofta är populärt att beskriva Premier League och dess klubbar som egoistiska, maktfullkomliga och beredda att trampa och stampa rakt över alla klubbar längre ned i seriesystemet. Egoism och egenintresse är framträdande också nedanför Premier League.

Nu är ju självklart farhågan att QPR skulle relegeras ända till The Conference en så kallad icke-fråga, ett ”i värsta fall” som media plockat fram mest för att sätta allt på sin spets och skapa uppmärksamhet. I praktiken kommer det självfallet aldrig att inträffa, eftersom QPR aldrig skulle låta det inträffa.

QPR behöver naturligtvis bara göra en snabb och enkel nuvärdeskalkyl för att inse att det skulle kosta dem betydligt mer än £40m över tid att flyttas ned ända till The Conference och att en sådan utveckling, oavsett hur principfast detta enligt dem är, alltså inte vore önskvärd. Bättre således att bara betala böterna om det visar sig helt nödvändigt.

Uttryckt annorlunda skulle man kunna säga att £40m för QPR motsvarar ungefär två riktigt stora värvningar. Att QPR av egen fri vilja skulle för all överskådlig framtid avsäga sig alla chanser till spel i Premier League eller ens i The Football League för motsvarande en sådan kapitalinsats faller på sin egen orimlighet.

Utöver att det hela naturligtvis blir till ett skarpt läge endast om QPR faktiskt åker ur Premier League.

:::

Be Champions!!

England är dåliga i mästerskap men fortsatt bra i kval

9 september 2014 10.08, Peter Hyllman

En trög vinst i en träningsmatch mot Norge hemma på Wembley följdes upp av en övertygande seger i den tuffa första EM-kvalmatchen borta mot Schweiz, där England vann med 2-0 efter två mål av den till Arsenal nyligen flyttade Danny Welbeck.

Englands spelare, fans, och inte minst Roy Hodgson kunde glädja sig inte bara åt resultatet utan åt en taktiskt väl genomförd match med ett snabbt och flytande offensivt spel. Anfallstrion med Wayne Rooney, Raheem Sterling och Danny Welbeck fungerade väldigt väl ihop.

En uppenbar tendens i Englands spel är att Roy Hodgson fortsatt vill spela snabbt och med blixtsnabba omställningar. Vi såg detta också under VM och det är uppenbart en spelmodell som Hodgson tror på. Och efter matchen mot Schweiz vore det svårt att säga emot honom.

Matchen avgjordes på mittplan där England var täta och höll Schweiz borta från allvarliga målchanser, samtidigt som vann bollen två gånger som ledde fram till Welbecks båda mål. Mest glädjande på Englands mittfält var kanske att Jack Wilshere verkar ha hittat sina fötter igen.

Vinsten mot Schweiz, i vad som på förhand framstår som EM-kvalets tuffaste match för England, ger självklart England ett väldigt bra utgångsläge i det här kvalspelet. Även om det nya EM-formatet, med 24 lag istället för 16, gör det på gränsen till omöjligt för ett lag som England att inte kvalificera sig.

EM-kvalet består av nio grupper om fem till sex lag. Ettan och tvåan i dessa grupper, samt den bästa trean, kvalificerar sig till EM. De åtta övriga treorna får spela playoff om fyra återstående platser. Om England alltså lyckas hålla Slovenien, Litauen, Estland och San Marino bakom sig så går de till EM.

En nyordning som gör att kvalspelet känns mer överflödigt och intetsägande än någonsin tidigare. Det finns en vacker tanke bakom kvalspelet, men det hade känts vettigare om åtminstone en grupp högt rankade nationer hade varit direktkvalificerade till EM.

England håller i övrigt i sin förmåga att prestera bra i kvalspel, för att därefter få det märkligt svårt precis när det vankas mästerskap. Det är ju en av de saker som de glömmer bort som ofta vill mena att Sverige är i princip lika bra som England, inte minst genom att peka på resultaten i mästerskap, att England har en betydligt större benägenhet att faktiskt kvalificera sig till dessa mästerskap än vad Sverige har.

Men väl i mästerskapen får England det av någon anledning svårare. Att motståndet då blir tuffare kan så klart vara en uppenbar anledning. England verkar ha bemästrat bättre än Sverige att spela av de till synes lätta matcherna. En annan förklaring kan dock också vara att pressen och förväntningarna utifrån blir så mycket större under ett mästerskap.

Av den anledningen kan man kanske undra om det nya EM-formatet, som ska introduceras till EM 2020, där turneringen spelas runtom i Europa snarare än i ett eller två enskilda länder, kan vara till Englands fördel. Möjligen gör det mästerskapet mera kvallikt men mindre kvalfyllt.

:::

Be Champions!!

Som man frågar får man svar

8 september 2014 23.19, Peter Hyllman

“Under min karriär var jag lagkamrat med Patrick Vieira, Stilian Petrov, Paolo Di Canio, Nigel Martyn, Alan Stubbs och David Beasant. Vem är jag?”

Rätt svar: Ian Wright. Detta kunde Gevez och Christopher. Fem poäng för detta.

“Sju spelare har gjort ett hattrick i Premier League vars efternamn börjar på bokstaven D. Vilka är dessa sju spelare?”

Rätt svar: Aruna Dindane, Brian Deane, Clint Dempsey, Didier Drogba, Dion Dublin, Edin Dzeko och Jermain Defoe.

Sex rätt: Christopher, jzacke. Fem rätt: Crille1, Steffe, Vmagnus, Marcus Emanuelsson. Fyra rätt: Marjoso, Sebastian Torres. Tre rätt: Pippo, FirstDivisionNHLSerieA1955, Oijennus. Två rätt: Trellehulla, Linus Hejdenberg, OtbaG. Ett rätt: Pejlaen.

“Vilka följande fyra engelska klubbar har följande latinska motton på sina klubbmärken: 1: ‘Nil satis nisi optimum’, 2: ‘Superbia in proelia’, 3: ‘Audere est facere’, 4: ‘Arte et labore’”?

Rätt svar: Everton, Man City, Tottenham och Blackburn.

Tre rätt: Sebastian Torres, Christopher, Oijennus, OtbaG. Två rätt: Marjoso, FirstDivisionNHLSerieA1955, Linus Hejdenberg. Ett rätt: Pippo, Steffe.

“Vilka åtta engelska städer kan teoretiskt arrangera derbymatcher i ligaspelet, givet att båda lagen spelade i samma division?”

Rätt svar: London, Manchester, Birmingham, Bristol, Liverpool, Sheffield, Nottingham, Stoke.

Åtta rätt: FirstDivisionNHLSerieA1955, Marcus Emanuelsson, Christopher. Sju rätt: OtbaG, Steffe, Marjoso, Crille1. Sex rätt: Linus Hejdenberg. Fem rätt: Oijennus, Trellehulla, Sebastian Torres, Pejlaen, Pippo.

“En enda spelare har gjort minst ett hattrick i samtliga de fyra högsta engelska ligadivisionerna, i Ligacupen, i FA-cupen, samt för sitt landslag. Vem är spelaren?”

Rätt svar: Robert Earnshaw. Detta kunde Crille1, Marjoso, Steffe och Marcus Emanuelsson.

“Vad har följande spelare gemensamt? – Laurie Brown, David Jenkins, Willie Young, Jimmy Robertson, Pat Jennings och Sol Campbell.”

Rätt svar: Alla har spelat för båda klubbarna i North London Derby.

Här kunde jag vara fundamentalist och kuggat alla, men godkänner för tre poäng de som svarat att de spelat för både Arsenal och Tottenham. Det grejade OtbaG, Trellehulla, FirstDivisionNHLSerieA1955, Sebastian Torres, Marjoso, Crille1 samt Pelle.

De som svarat att de har gått från Tottenham till Arsenal får fel eftersom en del har gått den andra vägen.

“Tre spelare har gjort hattrick för tre olika Premier League-klubbar. Vilka är dessa tre spelare och för vilka klubbar gjorde de mål?”

Rätt svar: Kevin Campbell (Arsenal, Nottingham och Everton), Les Ferdinand (QPR, Newcastle och Tottenham) samt Teddy Sheringham (Tottenham, Man Utd och Portsmouth).

Dessutom var några vänliga att påpeka att även Yakubu Ayegbini och Nicolas Anelka har svarat för den här bedriften. Dessa räknas även som korrekta svar. Man får två poäng för rätt spelare och en poäng per rätt lag givet spelare.

15 poäng: Christopher, Marcus Emanuelsson
Tio poäng: Oijennus, Marjoso
Fem poäng: Crille1, Pejlaen.
Två poäng: Pippo, Linus Hejdenberg, Trellehulla, Steffe.

“Vilka två engelska klubbar var de första två som mötte varandra i ligan för den 100:e gången?”

Rätt svar: Aston Villa och Everton. Ingen kunde båda lagen. Ett av lagen kunde Crille1, Pejlaen, Marjoso, FirstDivisionNHLSerieA1955, Trellehulla, Linus Hejdenberg och OtbaG. Det ger dem tre poäng var.

“Vilken spelare gjorde ett hattrick i Community Shield för de regerande mästarna för att senare samma säsong vinna ligan med det lag han gjorde målen på?”

Rätt svar: Eric Cantona.

Här har jag dock fått ett brainfart och blandat ihop korten. För det kan man bara be om ursäkt och ändå godkänna de korrekta svaren. De som svarade Eric Cantona fick alltså en poäng, i och med att han 1992 gjorde tre mål mot Liverpool i Charity Shield. Fem poäng för detta.

“Vem var den förste spelaren någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal, för vilka spelade han, vilka mötte de i finalen, och vilket år spelades finalen?”

Rätt svar: Kevin Moran, för Man Utd mot Everton, 1985.

Några kunde allt detta, alternativt var sluga nog att kolla min faktaruta. Alla fyra poängen plockar OtbaG, Linus Hejdenberg, Oijennus, FirstDivisionNHLSerieA1955, Marjoso samt Pippo. Av något ofattbart skäl så plockar alla antingen noll eller fyra poäng.

“Från vilken film kommer bloggrubriken?” 

Rätt svar: Speed.

De tre bonuspoängen plockas hem av Crille1, Marjoso, Sebastian Torres, Steffe, Trellehulla och Pelle.

:::

Bloggens vinnare är:

GULD: Christopher, 37 poäng
SILVER: Marjoso, 36 poäng
BRONS: Marcus Emanuelsson, 28 poäng

:::

Be Champions!!

Pop quiz, hot shot!

8 september 2014 09.50, Peter Hyllman

(A) “Under min karriär var jag lagkamrat med Patrick Vieira, Stilian Petrov, Paolo Di Canio, Nigel Martyn, Alan Stubbs och David Beasant. Vem är jag?” 

(B) “Sju spelare har gjort ett hattrick i Premier League vars efternamn börjar på bokstaven D. Vilka är dessa sju spelare?”

(C) “Vilka följande fyra engelska klubbar har följande latinska motton på sina klubbmärken: 1: ‘Nil satis nisi optimum’, 2: ‘Superbia in proelia’, 3: ‘Audere est facere’, 4: ‘Arte et labore’”?

(D) “Vilka åtta engelska städer kan teoretiskt arrangera derbymatcher i ligaspelet, givet att båda lagen spelade i samma division?”

(E) “En enda spelare har gjort minst ett hattrick i samtliga de fyra högsta engelska ligadivisionerna, i Ligacupen, i FA-cupen, samt för sitt landslag. Vem är spelaren?”

(F) “Vad har följande spelare gemensamt? – Laurie Brown, David Jenkins, Willie Young, Jimmy Robertson, Pat Jennings och Sol Campbell.”

(G) “Tre spelare har gjort hattrick för tre olika Premier League-klubbar. Vilka är dessa tre spelare och för vilka klubbar gjorde de mål?”

(H) “Vilka två engelska klubbar var de första två som mötte varandra i ligan för den 100:e gången?”

(I) “Vilken spelare gjorde ett hattrick i Community Shield för de regerande mästarna för att senare samma säsong vinna ligan med det lag han gjorde målen på?”

(J) “Vem var den förste spelaren någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal, för vilka spelade han, vilka mötte de i finalen, och vilket år spelades finalen?”

(K) “Från vilken film kommer bloggrubriken?”

:::

Att googla är att fuska, men är upp till var och ens samvete. Svaren kommer sent ikväll tillsammans med vinnarna!

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv