Peter Hyllmans Englandsblogg

Rivaliteterna som kommer definiera José Mourinhos tid i Man Utd

Det finns få managers i dagens fotbollsvärld som väcker lika mycket känslor och åsikter som José Mourinho. Det är på samma sätt som få managers om vilka det existerar så många och så bestämt förutfattade meningar. Man antingen älskar eller hatar José Mourinho kan det ibland tyckas, några gråskalor tillämpas sällan.

Många av föreställningarna som omgärdar José Mourinho är felaktiga, eller allra minst kraftigt förenklade. Att reducera det eller de man inte gillar till något fullständigt endimensionellt och föraktligt är vanligt psykologiskt fenomen. Krigspropaganda under världskrigen framställde exempelvis tyskar som hörntandade monster som åt spädbarn grillade över öppen eld.

En föreställning om José Mourinho är att han företräder en ultradefensiv fotboll, vilket nog främst grundar sig på den inte självklara idén att offensiv fotboll är likställt med högt bollinnehav. Mourinhos spelidé är en annan men producerar för den sakens skull inte mindre målchanser eller mål, om något så tvärtom. Michael Cox på The Guardian dekonstruerar den här föreställningen tämligen väl.

En annan föreställning om José Mourinho är att han är en garanti för att bara stanna i en klubb i tre år och därefter lämna den i kaos och ruiner. Porto och Inter lämnade han förvisso minst sagt på god fot och lämnade för större uppdrag. När Chelseas ägare och klubbledning fick hybris runt 2007 och sparkade Mourinho var det knappast någon klubb i ruiner. Inte heller kan man säga det om Real Madrid 2013.

I både Real Madrid och Chelsea har han blivit kvar betydligt längre än vad som är dessa båda klubbars genomsnitt, ändå är det alltså Mourinho som stämplas som kortsiktig. I både Real Madrid och Chelsea har problemet samtidigt varit att Mourinho har hamnat i konflikt med sin egen klubbledning, känt sig ifrågasatt och motarbetad, inte minst vad avser mandat kring viktiga frågor som spelarrekrytering.

En föreställning som å andra sidan nämligen stämmer mycket väl om José Mourinho är att han drivs av kamp och konflikt. Det kan vara synnerligen konstruktivt när konflikten enar gruppen, laget och klubben mot en tydlig yttre fiende och det skapas en stark ”vi mot världen”-känsla. Det kan också bli destruktivt när konflikten istället hittas inom den egna klubben.

Hans kampmentalitet präglar hela hans managerkarriär så här långt, där varje tid definieras av specifika rivaler. Under sin första tid i Chelsea blev Arsene Wenger den mest påtagliga rivalen och fienden. Tiden i Inter präglades av en mild rivalitet med Claudio Ranieri men en desto mer förbittrad strid med Barcelona och Pep Guardiola. Den tog han sedan med sig och utvecklade in extremis i Real Madrid.

Det är på något sätt talande att det var sedan Pep Guardiola lämnade Barcelona efter 2011-12 som José Mourinhos problem i Real Madrid verkligen började ta fart. Den stora, yttre fienden var plötsligt borta och stridsviljan fick inget riktigt utlopp. Mourinho behöver rivalerna och de yttre fienderna, han behöver kampen och konflikten med omvärlden. Och det lär han sannerligen inte lida brist på med Man Utd i Premier League från och med 2016-17:

Man City – Pep Guardiola

Manchesterderbyt har varit ett av Englands absolut hetaste under senare år, av naturliga skäl. Räkna med att temperaturen ökar långt över kokpunkten. Det var hårt nog i Spanien, nu befinner de båda kombatanterna sig i samma stad, och det finns inte plats för två sheriffer. Pep Guardiola utgår från en starkare position med sin klubb, men José Mourinho har en större vana av miljön i Premier League. Dessa båda ikontränare gillar inte varandra, de tvärtom avskyr varandra. Sid Lowe på The Guardian kartlägger en rivalitet som definierat de senaste fem-sex åren.

Liverpool – Jürgen Klopp

Man Utd gillar inte Liverpool. José Mourinho gillar inte heller Liverpool. Redan där en god matchning kan tyckas. Mourinho kommer självklart vara väldigt medveten om historiken och den djupa och intensiva rivalitet som existerar mellan dessa två anrika engelska klubbinstitutioner. Räkna med att det är något han kommer att utnyttja maximalt, som Alex Ferguson visste att göra, för att elda på spelare och supportrar. I Jürgen Klopp kommer han också att hitta en perfekt antagonist, en känslomänniska även han, som Mourinho lustigt nog har kritiserat för att leva om för mycket vid sidlinjen.

Arsenal – Arsene Wenger

En konflikt och rivalitet av tämligen personlig karaktär existerar mellan José Mourinho och Arsene Wenger, något som går mer än ett årtionde tillbaka i tiden. Relationen med Wenger är nästan lika förbittrad som med Guardiola, och även hans andra tid i Chelsea kantades av näst intill fysiskt gruff, småaktiga kommentarer och märklig handskaksteater med Wenger. Räkna med att den här rivaliteten blossar upp igen, inte minst då Man Utd och Arsenal är två minst sagt jämbördiga lag i termer av ambition och position.

Chelsea – Antonio Conte

Två gånger har José Mourinho fått sparken av Chelsea. Den första gången gick att avskriva och lämna därhän, men den andra sparkningen efter Chelseas minst sagt fiaskobetonade inledning på säsongen svider fortfarande, inte minst eftersom det för kanske första gången reste allvarliga frågetecken kring Mourinhos kompetens. Man kan räkna med att Mourinho är sugen på att bevisa sig igen och revanschlysten, och att denna revanschlusta i stor utsträckning kommer kanaliseras just mot Chelsea och den klubbledning han på slutet befann sig i öppen strid med.

Leicester – Claudio Ranieri

Förvisso inte på något sätt någon av de större rivaliteterna. Men Leicester är förvisso regerande ligamästare och med Claudio Ranieri har José Mourinho också viss historik. De spydiga kommentarerna haglade när Mourinho och Ranieri konkurrerade om ligatitlarna i Serie A. Det hela verkar ha lugnat ned sig sedan dess, men det är en intressant ödets nyck att José Mourinhos första riktiga match med Man Utd kommer vara just mot Leicester och Claudio Ranieri, i Community Shield på Wembley.

Det unika i Premier League-landskapet från och med nästa säsong, och vad som skiljer sig från José Mourinhos vanliga situation, är det rena antalet rivaliteter runtom i ligan. Det normala läget för Mourinho har varit att kunna inrikta sig på en enskild eller ett fåtal rivaliteter i respektive klubb. Utvecklingen av Premier League, och inte minst managerinflödet under senare år, skapar ett flerfrontskrig som riskerar ge ligan ett inslag som i mycket skulle kunna erinra om strategispelet Risk.

Riskerar det bli för många rivaliteter? Det är självklart en utmaning som inte bara kommer gälla José Mourinho. Eller kan det till och med visa sig så att närvaron av flera fiender får Mourinho att hålla en lägre profil gentemot var och en? Mourinho kan självfallet spelet i Premier League, vet vad som får media och supportrar att gå igång, han är inte ovan vid att jonglera flera bollar i luften.

Nu finns så klart de som menar att den här typen av hetsiga rivaliteter och metoder inte är förenligt med Man Utds värderingar. Man kan så klart bara anta att dessa är något selektiva i sina minnen, och inte riktigt erinrar sig några av Alex Fergusons mest förbittrade rivaliteter, inte minst då med Arsene Wenger. Eller Fergusons inte helt ovanliga tendens att kunna verbalt sopa till allt från domare och motståndare till journalister och förbund. Mourinho är i sina stunder mer extrovert i sitt agerande, men i grund och botten drivs han av kamp och konflikt på samma sätt som Alex Ferguson.

Samtliga de ovan nämnda rivaliteterna är exempel på kommande yttre fiender för José Mourinho och Man Utd. Så länge kampen och konflikten riktar sig mot dessa fiender kommer det i huvudsak vara en konstruktiv process, om än kanske med de enskilda snedstegen. För Man Utd kommer en viktig fråga vara att undvika de faktorer som vid några tillfällen tidigare har fått Mourinho att vända kampen och konflikten mot inre fiender inom klubben, inbillade eller verkliga.

Det finns goda förutsättningar att detta ska kunna lyckas. Som manager i Man Utd får José Mourinho fullt inflytande över alla fotbollsrelaterade frågor och över klubbens spelarrekrytering, ett mandat och ett inflytande han inte har haft tidigare under sin karriär. Mourinho har till sist lyckats få den roll i en klubb han alltid har önskat men aldrig riktigt fått.

Med Man Utd har Mourinho också till sist fått det jobb han hela tiden har sökt, åtminstone sedan det 2008 stod klart att Barcelona inte önskade hans tjänster. Kanske uppmanar det till ett mer långsiktigt perspektiv på tillvaron och en större benägenhet att betrakta klubbledningen som ett stöd snarare än ett hinder.

Elefanten i rummet, tämligen bokstavligen, riskerar dock vara att en av José Mourinhos rivaliteter kommer att finnas inte utanför klubben, utan i klubben, och att det kan komma att utgöra en destruktiv process av kamp och konflikt som stör klubben. Och det är inte fråga om vilken rivalitet som helst utan den kanske största möjliga:

Alex Ferguson

Vad anser egentligen Alex Ferguson om José Mourinho? Han har egentligen aldrig sagt något negativt om Mourinho, men det kan också vara intressant att värdera vad Ferguson inte har sagt. På senare tid har Ferguson talat väl om flera möjliga kandidater, utöver Louis van Gaal själv, bland dem Ryan Giggs, som sägs vara det förslag han förordar, och Mauricio Pochettino. Men José Mourinho har han alls inte ens nämnt.

Ferguson är självklart en ikon i Man Utd. Han är också en levande och i högsta grad närvarande ikon. Han har ett inflytande i klubben, han befinner sig på matcherna, han förekommer i media, hans namn pryder i stora bokstäver hela den ena läktaren. Mourinho är förmodligen en av få managers med den tillräckliga självkänslan att kunna hantera detta, men hur hanterar han att eventuellt känna sig oönskad och motarbetad av en personlighet som Ferguson?

Det uppstod egentligen aldrig någon riktigt hätsk och hetlevrad rivalitet mellan José Mourinho och Alex Ferguson när båda var aktiva. Något märkligt kan tyckas då Chelsea och Man Utd sannerligen var konkurrenter. Men det var alls inte samma animositet mellan dem som mellan dem och kanske framför allt Arsene Wenger. Mourinho verkade tvärtom alltid noga med att vara både artig och respektfull, möjligen noga med att inte bränna några broar för framtiden, möjligen helt genuint.

Exakt vilken relationen mellan Alex Ferguson och José Mourinho egentligen är förblir för mig något oklart. Men den känns som en förutsättning för hur väl och hur länge José Mourinho kommer att lyckas med sitt kommande uppdrag i Man Utd. Att energin läggs åt att bekämpa yttre rivaler snarare än inre rivaler, kamp utåt snarare än konflikt inåt.

Det börjar kanske ändå bli dags för klubbikoner som Alex Ferguson och Bobby Charlton att kliva ut ur klubbens beslutande forum, och verkligen lämna över Man Utd till en ny generation. Ett möjligt och viktigt sätt för José Mourinho att åstadkomma en sådan generationsväxling som Ferguson och Charlton kan känna förtroende för, vore att i så lång utsträckning som möjligt knyta till sig yngre klubbikoner som Ryan Giggs, Paul Scholes, Nicky Butt, Gary Neville med flera i viktiga klubbfunktioner.

Något som inte minst Alex Ferguson länge har betraktat som både viktigt och önskvärt.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Med Rafa Benitez är Newcastle favoriter att vinna The Championship 2016-17

Det har varit på gång under en längre tid, men ikväll runt åttatiden kom alltså det formella och officiella beskedet att Rafa Benitez blir kvar som manager i Newcastle på permanent basis.

Otroligt positiva nyheter för Newcastle naturligtvis som helt plötsligt har i ett svep eliminerat mer eller mindre all osäkerhet inför en kommande säsong i The Championship. Alternativet hade varit att behövt ge sig ut på en högst osäker jakt på ännu en ny manager, och genomgå ännu en uppslitande förändringsprocess.

Det hade varit frestande att säga att Rafa Benitez alltså valde att inte utnyttja sin exitklausul i sitt tidigare kontrakt i händelse att Newcastle skulle åka ur Premier League. Men utnyttjat den har han gjort, för att förhandla till sig full kontroll över fotbollsrelaterade frågor i klubben, och då inte minst spelaraffärer.

I ett svep är därmed en misslyckad organisationsstruktur till ända. Newcastle har varit handikappat av att ägare och VD genom åren har kringskurit mandatet för sina managers. När Benitez tar kontroll över spelarrekrytering sätts också ett streck över Graham Carrs strypgrepp på klubbens transferpolitik.

Kanske kan därmed kompetens och kunskap snarare än Carrs kontakter och nätverk tillåtas formulera Newcastles spelarrekrytering.

Det har skrivits mycket om Graham Carrs förmåga att hitta fynd på framför allt den franska marknaden. Mitt intryck har varit att detta är överdrivet. Det har gradvis framstått som alltmer troligt att Carr känner några agenter på den franska marknaden som hör av sig till honom med förslag som de vill sälja på honom.

Med andra ord, wagging the dog.

Detta har nu Rafa Benitez mandat att ändra på. Newcastle måste värva spelare utifrån en egen långsiktig tanke och plan och utifrån lagets faktiska behov. Inte fortsätta vara en spelaragenternas nyttiga idiotklubb. Det är inte hållbart för klubbkulturen att värva spelare vars enda rationalitet att välja klubben är att snarast möjligt säljas vidare.

Att Rafa Benitez bekräftas som permanent manager bör rimligtvis stabilisera även den befintliga spelartruppen. Spelare som funderade på att lämna Newcastle kan med vetskapen att Benitez blir kvar i klubben tänka om. På samma sätt har Benitez helt säkert en väldigt god idé om vilka spelare han vill ha kvar, och vilka han gärna avyttrar.

Hela den planeringsprocessen och analysarbetet har Newcastle därmed nu redan gjort inför försäsongen till The Championship. Det kommer hjälpa dem i hög utsträckning att stå starkare under nästa säsong, och öka sina chanser att ta sig tillbaka till Premier League.

Det skapar också en positiv atmosfär runt klubben och med fansen. Benitez har blivit väldigt varmt välkomnad av Newcastles supportrar och det är till honom de har förlitat sig. Nyheten att Benitez blir kvar i Newcastle vänder den nesliga nedflyttningen till The Championship till en positiv möjlighet till nystart för klubben.

Newcastle kan alltså gå in i försäsongen till The Championship i en positiv anda snarare än den atmosfär av negativism som präglat klubben så länge. Även det är något som bara kan öka lagets chanser att omedelbart ta sig tillbaka till Premier League.

Självklart ligger det också prestige i anställningen. Det säger något om Newcastles storlek och status att en manager som Rafa Benitez kan tänka sig att följa med dem också ned i The Championship. Och visst är det en stolt klubb med stor potential.

Man kan så klart hävda att Rafa Benitez inte hade så mycket att välja mellan, i alla fall inte då han ville vara kvar i England. Några andra jobb var inte riktigt tillgängliga, Everton tror jag var uteslutet. Newcastle är alltjämt en väldigt bra chans för Rafa Benitez att bygga ett bestående jobb och arv i en engelsk storklubb.

Om Rafa Benitez lever upp till sin uttalade ambition i Newcastle, att ta klubben tillbaka till Premier League och upp till dess övre halva, då har han onekligen gjort skäl för ikonstatus i klubben och bland fansen. Och visst känns Newcastle som helt rätt fit för Benitez i England, rent storleksmässigt kanske den perfekta klubben för honom.

Och vad dagens besked garanterar mer än något annat är att Newcastle därmed på förhand uppgraderades till klara favoriter att 2016-17 vinna The Championship.

Eh? Jes!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Poesi eller prosa när Everton väljer ny manager för nästa fas i klubbens historia

Vad i hela friden händer på managersidan i Premier League?

Pep Guardiola, José Mourinho och Antonio Conte går till Man City, Man Utd respektive Chelsea. Arsene Wenger och Jürgen Klopp finns där sedan tidigare. Walter Mazzarri har precis kritat på för Watford. Mauricio Pochettino, Claudio Ranieri, Ronald Koeman och Francesco Guidolin är samtliga väldigt kompetenta namn.

Mark Hughes, Sam Allardyce, Alan Pardew och Tony Pulis hör alla fyra till de mest framstående brittiska namnen. Eddie Howe är ett ungt namn som gör succé med Bournemouth, och Slaven Bilic är ett etablerat namn som gör succé med West Ham. Kort sagt är det den kanske svettigaste managerkonkurrensen i Premier League någonsin.

Det är kort och gott en ny värld. De nya TV-avtalen gör engelska klubbar till otroligt attraktiva arbetsgivare för många managers. Koncentrationen av väldigt statusfyllda managernamn gör att Premier League också blir en liga dit ambitiösa managers söker sig. Claudio Ranieri har därtill visat att det i Premier League inte på samma sätt som i andra ligor existerar ett glastak.

På längre sikt innebär detta självklart ett kompetensinflöde till England och Premier League. Det kan bara vara positivt. En återkommande kritik av engelska klubbar är att de har varit för dåliga att arbeta långsiktigt med scouting, coaching och taktik. Det är inte hela lösningen men att rekrytera tränare med ett bevisat track record av att göra detta bra är ett viktigt första steg.

Efterfrågan på den engelska managermarknaden har med andra ord ökat rejält sista året. Samtidigt ökar inte utbudet, det är alltjämt 20 klubbar som samsas om platserna i Premier League. Konkurrensen ökar således. Vi har redan sett Watford byta manager som ett försök att tänka större. Hur oroliga bör exempelvis Alan Pardew och Tony Pulis vara att Crystal Palace och West Brom börjar tänka i liknande banor?

Hur agerar nästa säsongs nykomlingar? Burnley vann The Championship och höll fast vid Sean Dyche förra gången de åkte ur, ganska lite talar för att de byter spår nu. Middlesbrough däremot har redan haft vissa besvär med Aitor Karanka och det lär definitivt diskuteras under sommaren hur man gör. Steve Bruce har levt farligt med Hull en längre tid, och det kan inte uteslutas att han får lämna över stafettpinnen om Hull tar sig till Premier League.

Den mest öppna frågan just nu är ändå vilket beslut Everton fattar. Vid sidan av Man Utd den för närvarande enda Premier League-klubben med vakans på managerposten sedan man strax innan den sista ligaomgången valde att gå skilda vägar från Roberto Martinez. Snart två veckor senare har ännu ingen given kandidat framträtt.

Det innebär inte att det inte snurrar ett antal namn runt Everton. Tvärtom surrar namnen likt en svärm bålgetingar runt Everton, och det ser onekligen ut att kunna bli något av elddop för Farhad Moshiri, Evertons nye ägare som alltså väldigt tidigt i sitt nya uppdrag måste fatta vad som mycket väl kan vara det viktigaste beslut han kommer att fatta i Everton.

Det är ett beslut som väldigt tydligt kommer att signalera Evertons ambitioner under det nya ägarskapet, något som mängder av Evertonfans fortfarande känner sig osäkra på. Vad vill egentligen Moshiri med Everton? Moshiri kan samtidigt inte enbart gå på flash och bang för att blidka folket utan måste hitta en balans mellan poesi och prosa, det vill säga någon som också kan ta ett långsiktigt grepp med klubben internt.

Av de namn som cirkulerar runt Everton bedömer jag dem på följande sätt, i fallande grad av häftighet (poesi) och intresse (prosa):

Unai Emery. Det absoluta drömnamnet. Väldigt goda meriter från både Valencia och Sevilla, två klubbar av motsvarande storlek och ambition som Everton. Står för en attraktiv fotboll och är en vinnare ut i fingerspetsarna. Att det samtidigt är en anställning som borde ge Liverpool kalla kårar längs ryggen talar inte till Emerys nackdel bland Evertonfansen. Everton ska ha upprättat dialog med Emery, som dock inte ännu inte har förbundit sig till något. Alltjämt ett långskott.

Frank de Boer. Spännande och etablerat namn. Har befunnit sig en längre tid i Ajax där han inledde väldigt starkt med fyra raka ligatitlar, men har tappat de två senaste åren till PSV. Är naturligtvis väldigt väldrillad i Ajaxskolan med fokus på bollinnehav och press av motståndaren, men det är en betydligt mer offensiv variant än Louis van Gaals. De Boer har varit väldigt tydlig med han vill hitta ett jobb i Premier League så om Everton fastnar för honom kommer de förmodligen få sin man.

Manuel Pellegrini. Blev visad bakdörren i Man City men det låter som om han har saker ogjorda i England. Givet Man Citys bekymmer med sin defensiva taktik under Pellegrinis tid i klubben kanske Everton känner att de kommer att få brottas med samma problem som under Roberto Martinez. Men i Everton kan Pellegrini också jobba med ett annat mandat som underlättar ett mer disciplinerat förhållningssätt, vilket han också visade att han behärskade till fullo under sin tid i Villareal, som tog honom upp på den stora scenen.

Ronald Koeman. Ett av de mer udda alternativen som har diskuterats i samband med Everton. Koeman har förvisso gjort det mycket bra i Southampton och det är fullt förståeligt att Everton tänker sig att försöka hitta sin motsvarighet. Det är bara svårt att riktigt föreställa sig att Koeman väljer att flytta sidleds inom Premier League till Everton. Mycket riktigt är det också en flytt som Koeman själv har baissat. Bör inte på något sätt betraktas som något troligt alternativ.

David Moyes. Återigen ett namn som Everton sägs ha sonderat terrängen med, något som verkar ha splittrat fansen hårt. Många ser så klart att Moyes har gjort ett bra jobb i Everton tidigare, men desto fler verkar betrakta det som en anställning som skulle sakna den ambition man vill att Everton ska visa. Något kan jag hålla med om att det skulle ge en känsla av att titta bakåt snarare än att blicka framåt. Alltför mycket vatten har hunnit rinna under den bron för att det här ska vara ett klokt val av Everton.

Det där är de fem namn som nämns mest frekvent i konkret samband med Everton. Det utesluter inte att Everton sonderar terrängen också med övriga, men de håller de i så fall väl dolt. Personligen skulle jag dock vilja slänga in kandidat som borde övervägas, och som Everton åtminstone borde överväga beroende på hur några av namnen ovan faller ut:

Remi Garde. Kom till Premier League och tog på sig det omöjliga uppdraget att försöka rädda Aston Villa kvar i Premier League. Men han är tillgänglig och uppenbart inte ovillig att arbeta i England. Min invändning mot Aston Villas tillsättning av Garde var att de anställde en brobyggare när de behövde en brandsläckare. Everton befinner sig dock i rakt motsatt situation, de söker en brobyggare.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Premier Leagues tio bästa värvningar, 2015-16

Det är en återkommande tradition att kort tid efter säsongens slut göra en sammanställning över de tio bästa värvningarna i Premier League. Besläktad med denna tradition är så klart ritualen att jämföra det med motsvarande blogg inför säsongen och skratta åt dumheterna på det sätt som endast den vackra efterklokheten låter oss göra.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/09/02/premier-leagues-tio-basta-varvningar-infor-2015-16/

Nu var inte det en lista som saknade sina kloka val. Fem-sex spelare får sägas vara hyfsat väl inprickade, vilket högst ovetenskapligt känns som en tämligen genomsnittlig kvot man kan förvänta sig. Sedan finns där så klart några spektakulära felgissningar, inte minst då Memphis Depay, Pedro och Chancel M’bemba. Utöver de som inte finns med alls på listan.

När jag bedömer vilka som varit de bästa värvningarna bedömer jag dem enbart utifrån hur de har varit den här säsongen. Naturligtvis kan alla de här spelarna bli ännu bättre under kommande säsonger, liksom för övrigt de vi nu betraktar som misslyckade värvningar mycket väl kan visa sig bli lyckade i framtiden, men det är inget jag kan ta hänsyn till här.

Listan bedömer hur bra värvningarna är, inte hur bra spelarna är. En distinktion jag alltid brukar lyfta fram. Det är nämligen inte samma sak. En bra värvning är för mig en värvning som fyller ett tydligt och viktigt behov för klubben, en värvning som innebär en påtaglig kvalitetshöjning på sin position, en värvning som inte blockerar andra och viktigare värvningar – eller, all of the above.

Och då kommer jag fram till följande:

(10) James Milner, Liverpool

Det är alltid lätt att underskatta en spelartyp som Milner. Men han är otroligt nyttig och mångsidig på fotbollsplanen och det har Liverpool definitivt haft nytta av under säsongen. En given pjäs i samtliga Liverpools viktigare matcher den här säsongen och en pådrivande ledarkraft i ett lag som ser ut att befinna sig i något av ledarvacuum för närvarande.

(9) Lamine Koné, Sunderland

Det är otroligt svårt att värva framgångsrikt under januarifönstret, i alla fall så att det får omedelbar effekt just den säsongen. Inte mindre svårt är det när man befinner sig i nedflyttningsstrecket. Som punktinsats var dock den här värvningen både lyckad och, skulle det visa sig, avgörande. Sunderland var i akut behov av att förstärka backlinjen, Koné blev den förstärkningen.

(8) Petr Cech, Arsenal

Inte att undra på att José Mourinho blev något förbannad när Chelseas klubbledning bestämde sig för att realisera iväg Cech till lokalkonkurrenten. Det var Arsene Wengers enda värvning inför säsongen, men det var samtidigt en väldigt klok värvning. Arsenal har haft permanenta målvaktsproblem i tio år, Cech löste hela den knuten i ett svep.

(7) Dele Alli, Tottenham

Yes, yes, I know, Alli värvades egentligen i januari förra säsongen, men han lånades omedelbart tillbaka och blev tillgänglig för Tottenham först till den här säsongen. Min lista, mina regler. Det här är en värvning som kanske inte var så lysande på förhand men som blev lysande sett till hur Tottenham omedelbart gjorde en oslipad diamant till en kronjuvel på mittfältet.

(6) Anthony Martial, Man Utd

En värvning av exakt samma typ och snitt som en gång i tiden en ung Cristiano Ronaldo, även om fotbollsvärlden sedan dess har förändrats och priserna, också för unga spelare, har skjutit i höjden. That’s economics. Sett till fotbollen har Martial visat redan under sin första säsong att det sannerligen inte är fråga om någon waste of money.

(5) Virgil van Dijk, Southampton

Det är något som görs väldigt rätt på Southamptons scoutingavdelning för de ser ut att kunna tappa hur många spelare som helst men ändå lyckas ersätta dem hyfsat sömlöst. Det finns många fördomar om att värva spelare från skotska ligan, så när man hämtar en mittback från Celtic finns frågetecken. De har van Dijk stretchat ut till utropstecken under säsongen.

(4) Kevin De Bruyne, Man City

Den mest spektakulära värvningen kallade jag De Bruyne inför säsongen. Under säsongen har han varit en av Premier Leagues allra mest spektakulära spelare, redan en spelare i världsklass med potential att bli ännu bättre. Helt orädd under sin debutsäsong och har klivit fram med ett stort antal avgörande insatser. Man Citys nutid och framtid.

(3) Toby Alderweireld, Tottenham

Det krävs något speciellt för att över loppet av endast en sommar förändra ett lag från ett av ligans defensivt svagaste till det defensivt starkaste. Alderweireld är just så speciell. Om de flesta andra mittbackar, i synnerhet i Premier League, pratar man om att de antingen är bra på att försvara eller är bra på att spela och fördela boll. Med Alderweireld får man hela paketet.

(2) Dimitri Payet, West Ham

Spillrorna i Marseille har onekligen kommit engelska klubbar tillgodo under den här säsongen. West Ham plockade upp den riktiga guldklimpen i Payet, en spelare som under säsongen lyfte dem från mittrikets anonymitet till seriösa utmanare om Champions League-platser. Spelskicklig, underbart skott, bra på inlägg och fasta situationer – idealisk för West Ham sätt att spela.

(1) N’golo Kanté, Leicester

Lika fel som jag hade om Leicester inför säsongen, lika fel får man kanske säga att jag hade om Kanté. Inte att jag sågade honom, mer att jag betraktade det som en helt intetsägande värning av en spelare jag inte kände till. Nu känner jag till Kanté. Nu känner alla till Kanté. Otrolig arbetskapacitet, men samtidigt intelligent arbetskapacitet, stor spelförståelse och helt essentiell för Leicesters taktik.

Bubblare:
Andre Ayew, Swansea
Nathaniel Clyne, Liverpool
Ramiro Funes Mori, Everton
Xherdan Shaqiri, Stoke
Jan Kirchhoff, Sunderland

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fördelar och nackdelar för Man Utd med José Mourinho

Det verkar klappat och klart. Den såpopera och följetång som pågått i ganska precis ett halvår runt Man Utd ser ut att vara på väg mot sitt slut mot det utfall som alla har sett som det troliga, även om ingen velat bekräfta eller kunnat säga med säkerhet – att Louis van Gaal lämnar Man Utd efter två säsonger och ersätts av José Mourinho.

Om det inte bekräftas under dagen så blir det klart de närmaste dagarna. FA-cupfinalen i lördags hann knappt sluta, eller bucklan lyftas, innan de första rapporterna från flertalet trovärdiga källor började dugga tätt. Huruvida det var information som kom från klubben eller från Mourinhos representanter är något oklart, men spelar egentligen mindre roll.

Det hade naturligtvis kunnat skötas på ett snyggare sätt. Det säger något om hur Man Utd  fungerar som klubb för närvarande när en FA-cupseger inom loppet av bara några få minuter urartar i mer eller mindre någon slags ovärdig cirkus. Det säger samtidigt också något om Louis van Gaals situation i klubben att de främsta frågorna omedelbart därefter gäller hans framtid.

Att Louis van Gaal inte kan fortsätta som Man Utds manager borde det råda en omfattande enighet kring. Vid sidan av att resultaten är otillräckliga så har filosofi och systemfotboll alienerat såväl spelare som supportrar, och en utveckling som borde vara uppåtgående har tvärtom och alltmer uppenbart rört sig från stagnation mot regression.

Lika stor enighet kanske inte finns kring José Mourinho som ersättare. En hel del såg säkert Ryan Giggs som ett betydligt mer romantiskt alternativ, eller hade föredragit mindre tillgängliga alternativ som Mauricio Pochettino. Helt klart är Mourinho också en personlighet som polariserar och definitivt stryker många människor mothårs.

Den här typen av privata uppfattningar om José Mourinho som person är dock sällan särskilt vidkommande, dessutom har de en benägenhet att vara nog så färgade av rivalitet och lagsympatier. En saklig analys kring Man Utds tillsättning av Mourinho måste utgå från de fördelar och nackdelar som detta har för klubben. Detta är mitt bidrag till den diskussionen:

FÖRDELAR

Status. Naturligtvis är det en prestigeanställning. José Mourinho är alltjämt en av världens mest profilstarka och karismatiska managers, med en grundmurad respekt hos världens alla spelare. Det är ingen oviktig faktor för Man Utd, som tvärtom behöver bevara sin egen sex appeal, och ge intrycket av att satsa framåt, samtidigt som de inte kvalificerat sig till Champions League. Inte blir det mindre viktigt som respons till Man Citys och Chelseas högprofilerade anställningar av Pep Guardiola och Antonio Conte.

Kompetens. Få managers i världsfotbollen är mer framgångsrika än José Mourinho, vilket naturligtvis inte är fallet utan en väldigt hög kompetens. Det är så klart frestande att avfärda honom som på väg utför baserat på Chelseas just avslutade säsong, men det är onekligen minst sagt förhastat att mena att någon tillsätts på gamla meriter när det samtidigt handlar om den kanske mest framgångsrike managern inom engelsk fotboll också under de senaste tre-fem åren.

Attityd och kultur. Många stör sig på José Mourinho som person, han passar definitivt inte in i någon slags påklistrad jantemall. Och visst kan hans personlighet ibland slå över och gå till överdrift. Han har samtidigt ett självförtroende och en övertygelse som ofta kommer både honom och hans lag väldigt väl till pass, och kanske är det inte minst en sådan attityd som krävs just i en klubb som Man Utd, där man oundvikligen kommer att jämföras med det svåraste som finns att jämföras med inom världsfotbollen. Då gäller det att kunna se jämförelsen som något stimulerande, inte betungande. Mourinho har vinnare i sitt DNA, och kommer nu till en klubb lika betingad på att vinna den.

Revanschbegär. Hur mycket vinnare José Mourinho än är så går det inte att komma ifrån att hans tid i Chelsea slutade illa, och att det har lett till att han ifrågasatts på ett sätt han inte riktigt är van vid. Mourinho, som har ett chips på sin skuldra redan från födseln, lär inte sakna en hunger att visa att vad som gick fel i Chelsea hade mindre att göra med honom och desto mer med klubben som gav honom sparken. Att det är en liga i vilken han samtidigt är omgiven av gamla rivaler, såsom Arsene Wenger och, till och med nästgårds, Pep Guardiola lär inte dämpa den känslan.

Ny utmaning. Det har varit en av de sämst bevarade hemligheterna att José Mourinho under en längre tid har eftertraktat Man Utd-jobbet. Nu har han till sist landat det förmodade drömjobbet. Det är inte en helt orimlig tanke att det i sin tur påverkar hur han förhåller sig till jobbet, att han lugnar ned sig en aning och slår sig till ro. En stor utmaning, tillika ett frågetecken, återstår nämligen för honom i hans managergärning; att visa att han är mer än bara en hit-and-run-manager utan i stil med Alex Ferguson och Arsene Wenger också kan bygga något beständigt över en längre tid. Det finns ett starkt inslag av optimism med en sådan här fördel, men det är heller inte något som helt kan avfärdas. Människor förändras, människor utvecklas. Att han nu för första gången kommer till en klubb där han själv ges fullt mandat över värvningar kan också påverka situationen.

Spelidé. Ultradefensiv är vad José Mourinho brukar beskrivas som i något nedsättande tonläge. Det är ju dock en sanning med rejäl modifikation. Visst utgår han från ett lågt och väldigt disciplinerat försvar, men det är han inte ensam om och det är heller inget som är främmande för Man Utd. Med boll levererar dock Mourinhos lag normalt sett en snabb och anfallsinriktad fotboll, väsensskild från den fotboll som präglat Louis van Gaals tid i klubben, med en högre grad av resultatbaserad pragmatism. Målproduktionen ligger normalt sett ungefär där man kan förvänta sig av ett topplag i Premier League, vare sig mer eller mindre.

NACKDELAR

Akademin. 3,803 matcher i rad har Man Utd haft någon av sina akademispelare i sin matchtrupp. Vad man framför allt kan läsa ut av det är att det här med akademin och unga spelare är en bärande idé i hela Man Utds klubbkultur. Att det däremot skulle vara någon bärande idé i José Mourinhos managerkarriär vore dock att gå till våldsam överdrift. Helt avig att spela unga spelare är dock inte Mourinho – spelare som Davide Santon, Mario Balotelli, Raphael Varane, Kurt Zouma med flera är exempel på detta.  Men det är en aspekt som onekligen kommer forma inte minst relationen mellan Mourinho och fansen.

Politik. José Mourinho är en splittrande karaktär. Det är uppenbart att han inte är Bobby Charltons kopp te. Och att döma av Alex Fergusons göranden och låtanden i managerfrågan i Man Utd finns det goda skäl att tro att Mourinho inte är någon av hans favoritkandidater det heller. Det här är så klart väldigt inflytelserika personer och maktfaktorer i klubben. Det kan skapa ett svårt arbetsklimat och inte minst få José Mourinho att redan från början känna sig motarbetad och ifrågasatt inom klubben.

Ego och motgång. En nackdel som hänger ihop med den förra. José Mourinho är inte normalt sett en person som hanterar att bli ifrågasatt på ett särskilt bra sätt, tvärtom tenderar han då mest att bli sur och motvalls. Motgångsspelare är inte ett ord som särskilt bra beskriver Mourinho, vilket givet konkurrensläget i Premier League och Man Utds försvagade utgångsläge är något som kan orsaka problem, för motgångar lär vara oundvikliga längs vägen.

:::

En vanlig aspekt vid managertillsättningar än frågan om kortsiktighet eller långsiktighet, och det är inte minst något som brukar hållas mot José Mourinho som sällan har befunnit sig i någon klubb längre än tre år. I det avseendet är han dock inte olik de flesta managers, liksom det ändå inte är särskilt relevant att anställa någon manager med mer än ett tre- till femårsperspektiv i bakhuvudet.

Bland de tramsigare frågeställningarna i nätdiskussioner i sådana här frågor brukar vara i vilken utsträckning den och den managern kommer att garantera klubben titlar. Det finns naturligtvis ingen manager i världen som kan garantera Man Utd eller någon annan klubb titlar. Alla managers har såväl fördelar som nackdelar, styrkor och svagheter, och hur det till sist går beror på en mängd olika faktorer med komplexa samband.

Det finns inga som helst garantier för att José Mourinho kommer att göra succé i och med Man Utd. Det finns en hel del som kan gå fel liksom det finns mycket som talar för att det kan bli väldigt rätt. Vad man kan begära av vilken som helst anställning är att det ger bästa möjliga chans för att det faktiskt ska kunna bli rätt.

Och utifrån det perspektivet är det svårt att se att Man Utd kan göra en bättre anställning än José Mourinho. Ryan Giggs hade varit en betydligt mer vacker anställning, men också otroligt mycket mer riskfylld. Några andra världsnamn, såsom Pep Guardiola, Jürgen Klopp och Carlo Ancelotti, bortsett från att de inte har varit tillgängliga, hade kunnat erbjuda en jämförbar kombination av möjliga fördelar och nackdelar.

José Mourinho är måhända inget managergeni. Men efter två års nära bekantskap med ett sådant tror jag det är något som få Man Utd-fans skulle beskriva som något negativt. Och managergeni eller ej, med José Mourinho kan Man Utd definitivt vinna Premier League.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vad är bättre än en cupfinal? Två cupfinaler!

Visst är det en smått otrolig cupfinalhelg vi upplever. Igår var ju ett fullständigt fyrverkeri med cupfinaler i Skottland, England, Tyskland, Frankrike och Italien, där inte minst den skotska FA-cupfinalen blev en modern klassiker, där Hibernian i sista minuten avgjorde mot Rangers. Idag rör vi oss vidare till Spanien där Barcelona ska möta Sevilla.

Men det är faktiskt inte slut med engelska cupfinaler. FA-cupfinalen är så klart den här helgens stora tillställning, den största och äldsta cupturneringen i världen. Men det är lördagen. Söndagen å andra sidan är vikt åt den engelska nonleague-fotbollen med finaler i både FA Vase (13:15) och FA Trophy (16:15) på Wembley.

FA Vase är en cupturnering för samtliga engelska lag som befinner sig under The National League, det vill säga från och med den nionde serienivån och nedåt. Det är med andra ord en nationell cup av ytterst lokal och regional karaktär, som dock ändå avslutas på Wembley. I den finalen drabbar Hereford FC samman med Morpeth Town.

Hereford FC är en klubb med en väldigt speciell historia. En ny klubb bildad ur resterna av Hereford United, som gick i likvidation för bara två år sedan. De befinner sig nu i Midland Football League Premier, det nionde steget i den engelska pyramiden efter att för bara några år sedan ha haft sin hemvist i Football League. De är dock raskt på väg uppåt igen. Utöver att ha vunnit serien överlägset den här säsongen har de vunnit två regionala cuper, och kan alltså idag ta hem säsongens fjärde titel.

https://www.theguardian.com/football/2016/may/21/hereford-reborn-quadruple-fa-vase-final

I finalen möter de Morpeth Town, en liten klubb från en minst lika liten stad uppe i nordöstra England. 3,500 supportrar kommer att resa med laget ned till Wembley, vilket innebär att en fjärdedel av stadens hela befolkning kommer befinna sig på Wembley under dagen. De är knappast favoriter i den här matchen men Morpeth, som tidigare under säsongen missade uppflyttning med minsta marginal, ser i FA Vase-finalen chansen att ta revansch och avsluta säsongen med en riktig höjdpunkt.

Hereford FC v Morpeth Town (13:15)

FA Trophy är å andra sidan en något mindre cupturnering. Den är öppen för alla lag på nivåerna 5-8 i det engelska seriesystemet, det vill säga The National League. Den anses naturligtvis som den mer prestigefulla av de båda cuperna, vilket inte minst demonstreras av att den också avslutar dagen. Dagens final utspelas mellan Halifax Town och Grimsby.

Halifax har haft en minst sagt ojämn säsong. En bedrövlig ligasäsong slutade med nedflyttning från National League Premier. Å andra sidan har cupspelet varit minst sagt succébetonat och det har för första gången i klubbens historia fört dem till Wembley. Det är få förunnat att ta hem en cuptitel samma säsong som de blir nedflyttade, men Halifax tänker göra ett bra försök.

Grimsby har sannerligen inte haft någon ojämn säsong, och det är definitivt inte klubbens första match på Wembley. De var där för bara en vecka sedan när de besegrade Forest Green Rovers i National Leagues playoff-final och spelade upp sig själva i League Two. Grimsby är den större klubben, det bättre laget och naturligtvis favoriterna i den här finalen, men säkra på någon seger kan de verkligen inte vara.

Halifax Town v Grimsby (16:15)

En väldigt speciell aspekt med den engelska fotbollen är dess enastående bredd och storleken på klubbarna också långt ned i seriesystemet. Flera av dagens finallag kommer att komma med supporterföljen runt 20,000 till Wembley, vilket med marginal motsvarar normala publiksiffror för Allsvenskan. Och nu rör vi oss runt Division 5 och 6.

Kvaliteten är det heller inget större fel på. Flera av klubbarna högst upp i alla fall i National League skulle förmodligen ha tämligen goda chanser att vinna Allsvenskan. Hur som helst är det inte konstigt, snarare en självklarhet, att FA väljer att uppmärksamma just nonleague-fotbollen och dess särskilda Final Day på det här sättet.

Å andra sidan kan man då tycka att det är ett litet märkligt beteende av samma FA att planera in en träningslandskamp på precis samma dag. England spelar mot Turkiet i Manchester med avspark 18:15. Roy Hodgson ska med andra ord börja experimentera inför EM. Rimligtvis i den här matchen dock utan spelarna från Liverpool och Man Utd.

Det är i alla fall ingen brist på spännande engelsk fotboll under dagen. Och för de som möjligen inbillar sig att säsongen är till ända – sitt still i bussen! För utöver den här dagen har vi dessutom att se fram emot nästkommande långhelg med playoff-finaler i Football League på Wembley.

Då jag faktiskt funderar på att själv vara på plats. Om möjlighet ges.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Filosofi besegrade funktion i FA-cupfinalen

En återkommande kritik av engelsk fotboll – som jag till stor del råkar hålla med om – är att längs vägen under de senaste fem-tio åren har den tappat i någon slags övergripande idé eller identitet. Kanske har den tagit så mycket intryck utifrån att den i någon mening tappat vad som alltid gjort den speciell.

Leicester, och även Tottenham, har gett oss glada och goda skäl den här säsongen att tro att en engelsk idé och identitet kan vara på väg att få en slags renässans i Premier League.

Några sådana glada och goda skäl stod inte riktigt att finna i den alldeles nyss avslutade FA-cupfinalen som knappast var särskilt välspelad, knappast var särskilt rolig att titta på, men som definitivt innehöll vad som alltid måste finnas i en cupfinal värd namnet – dramatik och spänning.

Istället serverades vi två ytterligheter i varsin ände av den skala där idé och identitet befinner sig i mitten.

På den ena extremänden Louis van Gaals filosofi, eller vision som han en gång också benämnt det. En slags självbefläckad variant av idén sammanblandad med dennes egen personkult.

På den andra änden Alan Pardews funktionalism, den fullständiga resultatpragmatismen i vilken en egen spelidé framstår som helt underordnad försöken att obstruera motståndarnas spel.

Ingen av dessa extremer är i det större perspektivet särskilt framgångsrik. Men i just den här finalen blev det i slutänden filosofin som stod som segrare över funktionen – om än kanske främst för att spelarna på planen till sist valde att ta sig egna friheter.

Louis van Gaal fick alltså stå som vinnare till sist. Alan Pardew hade redan tidigare under matchen, i samband med Crystal Palaces ledningsmål, genom en tämligen fånig dans vid sidlinjen lyckats med konststycket att skjuta över de flesta neutrala sympatier till Man Utd.

Men de sympatier Louis van Gaal möjligen hunnit med att få under matchen tog han kvickt död på direkt efter matchen. ”Jag har vunnit överallt, jag har inget att bevisa!” pyste han självgott efter matchen.

Men förmodligen är Louis van Gaal också väldigt lättad över att Man Utd faktiskt vann FA-cupen. Nu har han den givna möjligheten att till synes självmant kunna gå i pension och få avsluta med en titel, klubbens första efter Alex Ferguson, snarare än att nesligen få sparken.

Jag har naturligtvis orerat mest hela säsongen över Louis van Gaals brister och tillkortakommanden. De var helt synliga också idag. Inte minst med spelare så flagrant utanför sina egna positioner.

När 90 minuter var gångna spelade Man Utd en högerback som vänsterback, en högerytter som högerback, en mittfältare som mittback, en anfallare som mittfältare, en anfallare som vänsterytter – och med en vänsterytter som anfallare.

Filosofin. Ljuder stark och fin!

Kanske är det ändå passande att Man Utd vinner FA-cupen, och får avsluta säsongen på ett positivt sätt, tack vare det som trots allt har varit en av Louis van Gaals styrkor under sin tid med Man Utd – att våga lyfta fram de unga spelarna.

I 3,803 raka matcher har Man Utd haft minst en akademispelare med i sin matchtrupp. Ett unikt facit, och ett facit som Louis van Gaal inte bara för syns skull hållt fast vid, utan faktiskt vårdat.

Det belönades han för ikväll. Jesse Lingard kom till Man Utd som sjuåring. 2011 var han med och vann FA Youth Cup med Man Utd. Fem år senare avgör han FA-cupfinalen för Man Utd, med ett mål av det slag som förmodligen varenda spelare drömmer om att få avgöra cupfinaler med.

Inför säsongen var det nog många som tänkte sig att Man Utd skulle komma att göra en hel del sådana där mål, men att det var exempelvis Memphis Depay som skulle göra dem – inte Jesse Lingard.

Matchens stora förgrundsfigur var annars Wayne Rooney. FA-cupen är den titel han aldrig tidigare lyckats vinna. Nu var han störst på planen och det främsta skälet att Man Utd lyckades vända hotande förlust till slutlig seger. Och lyfta FA-cupbucklan som kapten!

Vackert att han gjorde det tillsammans med en annan trotjänare, som heller aldrig vunnit FA-cupen och antas lämna klubben i sommar – Michael Carrick.

Och samtidigt som Man Utd och alla dess fans firar FA-cupsegern, klubbens tolfte seger i den cup som alltid varit en del av deras DNA, så kommer rapporter också från normalt sett väldigt pålitliga källor, att det bara är en fråga om dagar innan Man Utd meddelar att José Mourinho tar över.

Vilket inte precis dämpar glädjen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man Utd mot Crystal Palace i den symboliskt mest laddade FA-cupfinalen på 20 år

Pressen är alltid tung i samband med cupfinaler. Pressen och stressen vilar dock extra tung på Man Utd som, efter att ha misslyckats med att kvalificera sig till Champions League, är i akut behov av någon framgång för att inte behöva avskriva säsongen såsom fullständigt misslyckad. Ett utskällt lagbygge söker sin upprättelse.

Pressen vilar så klart också tung på Louis van Gaal. Han sitter löst på sin position samtidigt som hans utsagor att han blir kvar i klubben motsägs av hans egna verbala ticks. Ena dagen har Man Utd-supportrar tydligen alltför höga förväntningar när de menar att laget borde kunna kvalificera sig till Champions League. Nästa dag är det viktigare att vinna FA-cupen än att kvalificera sig till Champions League.

Så pratar knappast en person som är trygg och säker på sin position, eller för den delen på det eftermäle han kommer att lämna efter sig i klubben. Nu bör förvisso vare sig en vinst eller förlust idag ha någon som helst betydelse för om Louis van Gaal blir kvar i Man Utd eller ej – den här säsongen är oavsett vilket, sett både till spel och resultat, ett alltför stort misslyckande för det.

Det har ju blivit populärt att väga ihop alla titlar och turneringar till någon slags påhittad helhet. Därigenom kommer man fram till hypoteser som att det kan vara okej att sluta si och så i ligan bara man vinner den eller den cupen. Det där är så klart nys. Det ena har inte med det andra att göra. En vinst i FA-cupen gör inte på något sätt Man Utds ligasäsong mer acceptabel, liksom en förlust inte gör den mindre acceptabel.

Däremot vore det stort i sig att vinna FA-cupen. Och kanske är det en slags magi med just cupen i sig som är värd att behålla. Den har ett egenvärde frikopplat till ligaspelet, och kanske är det ett av de större argumenten för att inte haka på Champions League-platser till FA-cupen.

Pressen blir heller inte mindre på Man Utd och Louis van Gaal av att de rimligtvis betraktas som favoriter mot Crystal Palace. Finalmotståndet innebär så klart att om Man Utd inte vinner finalen så kommer deras misslyckande bara att accentueras, allra helst som man dessutom hade en så pass bekväm lottning ända fram till kvartsfinalen.

Men hur är det egentligen med favoritskapet i den här finalen? Det kan vara lätt att tillskriva den här typen av matcher symboliska innebörder de i själva verket sällan har, men som sista och avslutande match på just den här säsongen får man ändå säga att den här FA-cupfinalen mellan Man Utd och Crystal Palace för samman två för den här säsongen genomgående teman:

FAVORITER VS UNDERDOGS

Normalt sett är det FA-cupen som brukar betraktas som skrällarnas turnering, där så kallade underdogs kan gå hela vägen. Nu har Leicester den här säsongen vänt upp och ned på hela det tänkesättet genom att vinna ligan, men det vore så klart en såväl symmetrisk som snygg avslutning på säsongen om Crystal Palace därtill skulle ta hem FA-cupen.

Spelmässigt är det heller inte helt givet att Man Utd är så stora favoriter. I själva verket representerar Crystal Palace precis allt som passar Man Utd så fruktansvärt illa. Ett lågt, välorganiserat försvarsspel. Ett snabbt kontringsspel längs kanterna. Ett av Englands bästa lag på fasta situationer. En typ av motstånd som Man Utd har snubblat på om och om igen under säsongen.

Mycket talar också för att det i en sådan här final är det effektivaste sättet för Crystal Palace att spela. De tre senaste FA-cupfinalerna visar ett tydligt mönster. Wigan spelade extremt defensivt mot Man City och vann. Hull spelade tämligen defensivt mot Arsenal och var väldigt nära att vinna. Aston Villa spelade öppet och frejdigt mot Arsenal och fick dyngpisk.

BOLLINNEHAV VS FART

Ett helt uppenbart tema den här säsongen har varit hur en mer klassiskt engelsk fotbollsidé baserad runt hårt arbete och framför allt fart har vunnit rejäl mark på den synnerligen utbredda bollinnehavsideologi som slagit rot i både engelsk och europeisk fotboll under det senaste årtiondet. Leicesters triumf är en fartens triumf över kontrollen.

Främst på det slagfältet, nedskjutna och sönderbombade, ligger de blodiga spillrorna av Man Utds säsong och spelidé. Det har varit en säsong av många misslyckanden för engelska lag, men inget misslyckande är så direkt kopplat till det egna spelsystemets riskminimerande långsamhet som Man Utds. Högst i bollinnehav och passningar bakåt och i sidled, lägst i producerade målchanser.

Crystal Palace representerar motsatsen. Inget direkt fokus alls på bollinnehav, däremot väldigt snabba omställningar i anfallsspelet, som naturligtvis riskerar leda till att motståndarna vinner tillbaka bollen. Crystal Palace är inte lika utstuderat skickliga i sin taktik som Leicester, men visst är det så att det är två dominerande fotbollsidéer som ställs mot varandra i den här finalen.

Det är ett krig vars främste förlorare den här säsongen är Louis van Gaal. Men kanske kan han ändå komma att stå som segrare i sin sista strid. Hans spelidé är normalt sett främst associerad med framgång i ligaspel. Crystal Palaces sätt att spela fotboll har större chans att röna framgång i cupspel. Leicester vände på begreppen i Premier League den här säsongen. Kanske kan Louis van Gaal vända på begreppen i FA-cupen.

Lyckas Louis van Gaal så kommer inte det ändra omdömet om den tid som har varit, men det försätter åtminstone hans eftermäle i ett ljusare sken. Så mycket med FA-cupen är heligt för Man Utd. Den första titeln Man Utd vann under Matt Busby. Den första titeln man vann efter München. Den enda titeln som höll drömmarna vid liv under en 26 år lång ökenvandring. Den första titeln Man Utd vann under Alex Ferguson.

Och nu kanske den första titeln man vinner efter Alex Ferguson. Louis van Gaal kan sätta stopp för Man Utds titeltorka, och sätta i alla fall ett positivt utropstecken både efter den här säsongen och förmodligen också efter sin egen tid i klubben. Det verkar viktigt också för spelarna – av vilka ingen, för första gången i mannaminne, har vunnit FA-cupen med Man Utd.

Och visst har man kunnat se på Man Utds spel att FA-cupen betyder något speciellt för dem den här säsongen, vid sidan av ligaspelet. Det har varit ett mer öppet och frejdigt spel i FA-cupen, man har vågat ta större risker och skapat fler målchanser. Mot Everton i semifinalen tog man exempelvis dubbelt så många skott än vad man normalt sett har gjort i ligaspelet.

På andra sidan planen står dock Crystal Palace och inte är den här finalen och den här titeln mindre betydelsefull för dem. De siktar inte på att vinna sin första stora titel på tre år, de siktar på att vinna sin första stora titel någonsin. De har inte varit så här nära på 26 år, händelsevis en tidsrymd Man Utd är väldigt väl bekanta med, då man var i FA-cupfinal och förlorade – mot just Man Utd.

FA-cupen kan komma att definiera Crystal Palaces och Alan Pardews säsong i samma utsträckning som för Man Utd, om inte större. Laget har störtdykt i ligan sedan årsskiftet och en stor anledning till det sägs vara att Pardew har blivit tillsagd av klubbstyrelsen att prioritera FA-cupen, och ge fansen en säsong att minnas. En inställning man i så fall måste beundra.

Svårigheten är så klart, vilket Liverpool och Jürgen Klopp bittert fick erfara i onsdags, att en sådan inställning bygger på att man står där som vinnare när finalen är över. Annars tvingas man avsluta som tvåa, med känslan av en hel säsong som försvunnit förbi i ett enda ögonblick utan något konkret att hålla i händerna.

Att FA-cupen saknar betydelse är i alla fall något som är omöjligt att säga en dag som denna. Inte minst denna dag, med en FA-cuptitel som skulle betyda så mycket för båda klubbarna, för samtliga spelare – och för både Louis van Gaal och Alan Pardew.

Fotboll, på den här nivån, går ut på att vinna saker. It’s the stuff dreams are made of.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Slutsatser från och sammanfattning av Premier League 2015-16

Visst kan man hävda att säsongen ännu inte är riktigt slut, men med endast FA-cupfinalen kvar att spela om för klubbarna i Premier League känns det ändå som ett läge så gott som något att försöka sammanfatta den gångna säsongen i Premier League. Om inte annat så för att mellan FA-cupfinalen och EM hinna med de traditionella klubbgenomgångarna.

Det har så klart varit en fantastisk säsong på så många olika sätt. Nu börjar det däremot bli dags att stänga igen böckerna för den säsong som varit, istället börja se framåt, och möjligen fundera på vilka lärdomar som är möjliga att ta med sig från denna säsong in i nästa. Jag har i klassisk symmetrisk anda valt att hitta tio lärdomar:

(1) Leicester händer inte igen. Vad som hände den här säsongen var otroligt. Ett lag som tippades bli nedflyttade vinner ligan, något som bedömdes som mindre sannolikt än att hitta Loch Ness-monstret. En anfallare som tidigare bara gjort fem Premier League-mål och bara några år tidigare spelat nonleague-fotboll slår ett av Premier Leagues målrekord. Även om det i sig otroliga skulle inträffa och Leicester försvarar ligatiteln nästa säsong, så överträffar det inte den här säsongen.

(2) Leicester sätter andra lag på skam. Många lag misslyckades den här säsongen men Arsenal, Man City, Chelsea och Man Utd är de klubbar som verkligen får skämmas. Var och en producerade färre poäng än förra säsongen, var och en gjorde färre mål än förra säsongen. Spelare för spelare har alla dessa klubbar bättre spelare än Leicester, men de kunde inte matcha Leicesters tydlighet, identitet, idé och arbetsetik.

(3) Arsenal missade chansen. Om vi väljer att bara titta på pappret så var det här Arsenals mest framgångsrika säsong på elva år. Men fotboll spelas på gräs. Man slutar inte tvåa på egna meriter. Striden om ligatiteln blev en alltför välbekant strid om fjärdeplatsen. Sammanbrottet runt årsskiftet visade på alltför välbekanta brister. Precis alla yttre förutsättningar inträffade för att Arsenal skulle lyckas den här säsongen. Ändå lyckades de inte.

(4) Tottenham står starka. Leicester blev ligamästare till stor del för att de lyckades hålla mästerform över 38 matcher. Tottenham gjorde det över cirka 30 matcher. Tottenham inledde säsongen långsamt, med en skadad Christian Eriksen, Dele Alli inledde på bänken och innan Mauricio Pochettino riktigt satte sin startelva. De har ligans kanske bäste anfallare, dess bäste mittback, ett av de bästa mittfälten och dess kanske främste unga spelare.

(5) Man Utd går bakåt. På pappret, inte minst tack vare andra klubbars brister, har Louis van Gaal under mer eller mindre hela säsongen kunnat odla illusionen att Man Utd är ett lag under utveckling. Men fotboll spelas på gräs. Och på gräset har Man Utds avveckling varit tydlig för alla, med ett långsamt lika tråkigt som effektlöst, och en målproduktion svagare än något annat år under Premier League-eran. Under sin andra säsong i klubben, trots att £130m spenderas under sommaren, går Louis van Gaal från fjärde plats till femte.

(6) Liverpool agerade för sent med Rodgers. Möjligen något som är lättare att säga i efterhand men som ändå sades redan förra sommaren. Det var inte särskilt klokt att spendera £88m, hålla kvar vid Rodgers och sedan ändå sparka honom i oktober. Liverpools säsong slutar nu i moll, något maskerat av två cupfinaler, men man undrar hur det hade sett ut om Jürgen Klopp istället hade anställts redan i somras.

(7) Chelsea händer inte igen. Chelseas fall från mästartronen i England är i princip lika märkligt och oförutsägbart som Leicesters triumftåg. De båda är mer eller mindre varandras respektive spegelbild. Men precis som med Leicester kan man känna att omständigheterna under den här säsongen är rätt unika för Chelsea, och att den helt säkert inte inträffar igen i något som ens liknar samma utsträckning.

(8) Newcastle sänkte sig själva. Det är få klubbar förunnat att kunna spendera £82m, tillsätta en Champions League-vinnande manager, men ändå åka ur Premier League. Det visade sig vara ett misstag att anställa Steve McClaren, men det riktigt stora misstaget var att envisas med att hålla kvar vid honom så länge, mest på grund av prestige. Det var ett misstag att än en gång spendera pengar på franska spelare via Graham Carrs telefonkontakter, liksom att värva mittfältare och anfallare när laget saknade försvarare.

(9) Norwich var inte redo. När säsongen började var tre 30-plussare tränare för varsitt Premier League-lag. När säsongen nu avslutas återstår endast en enda, en fick sparken och en blev nedflyttad. Alex Neil var vida uppskriven inför säsongen men kanske visade det sig den här säsongen att uppflyttningen till Premier League gick lite för snabbt både för honom och för Norwich. Vare sig förberedelser inför säsongen eller genomförandet under säsongen var bra nog att hålla Norwich kvar i Premier League.

(10) Aston Villas säsong var Premier League-historiens sämsta. Visst finns det klubbar som har fått färre poäng än Aston Villa. Men där talar vi om nyss uppflyttade klubbar som helt enkelt inte hade förutsättningarna att lyckas så mycket bättre. Aston Villa har befunnit sig i den högsta divisionen i 27 långa år och investerade över £50m på nya spelare i somras. Dock helt fel spelare. Att Aston Villa skulle få en tuff säsong var inte svårt att se inför säsongen, att den skulle gå så här illa var nästan omöjligt att förutse.

Det var tio lärdomar, eller slutsatser, från säsongen som gått. En säsong kanske också bäst sammanfattas i några specifika punkter. Och här står det så klart var och en fritt att antingen kommentera de befintliga punkterna, alternativt hitta på helt egna punkter i kommentarsfältet.

SÄSONGENS

MATCH: Norwich 4-5 Liverpool, 23 januari
Många mål, sena mål, många sena mål. Svängig match som vände fram och tillbaka i grova kast mellan succé och fiasko. Från euforiska scener på Carrow Road till epileptiskt och glasögonknäckande firande i Liverpool. Dramatik snarare än kvalitet. Men också betydelse, för båda lagen. Man kan hävda att det var här som Liverpool hittade det självförtroende som skulle komma att bära ända till Basel. Liksom man kan hävda att Norwich aldrig var sig riktigt lika efter den här matchen. Bubblare: Liverpool 3-3 Arsenal, West Ham 3-2 Man Utd.

MÅL: Jamie Vardy, Leicester 1-0 Liverpool
Det är väl aldrig helt lätt att utse det snyggaste, bästa eller viktigaste målet av dem alla. Rent estetiskt kan man kanske tycka att det finns snyggare mål än Jamie Vardys distansprojektil över Simon Mignolet, men jag gillar det både på grund av dess form och dess betydelse. För det första är jag förtjust i idén att våga ta skott utifrån på det viset, något som var mer vanligt förr. För det andra var det ett mål som när det kom signalerade att Leicester verkligen var på riktigt i titelstriden. Bubblare: Dele Alli, vs Crystal Palace; Harry Kane, vs Arsenal.

RÄDDNING: Petr Cech, Arsenal vs Liverpool
Matchen slutade 0-0. Men det hade den inte gjort om det inte var för Petr Cech som mitt i Liverpools värsta press i första halvlek svarade för vad jag nog ändå anser vara den räddning som var på samma gång svettigast och visade prov på skicklighet vid sidan av bara ren reflex. Med bollen spelad förbi honom parallellt längs mållinjen faller den vid fötterna på Christian Benteke som bara har att peta in bollen i mål. Men Cech kommer på något magiskt sätt ner med ena handen.

MANAGER: Claudio Ranieri, Leicester
Det vore väl mest dumt att ens försöka hyckla om någon annan vinnare i den här kategorin just den här säsongen. Det kommer inte bara att pratas i år om Ranieris bedrift, det kommer att pratas om den i århundraden. Så stort och så omöjligt är det inträffade. Och det mest imponerande av allt var att storheten kanske inte så mycket låg i allt det fenomenala som Ranieri gjorde, utan snarare i att han hade modet att inte göra så väldigt mycket. Bubblare: Mauricio Pochettino, Eddie Howe.

MANAGERFLOPP: Louis van Gaal, Man Utd
Att sikta på en fjärdeplats är ju inte precis någon överdrivet imponerande ambition i sig när man är manager för en klubb som Man Utd. Men när man dessutom misslyckas med att nå fjärdeplatsen, samtidigt som spenderar £130m bara den senaste sommaren, så blir det desto värre. Flera lag har misslyckats den här säsongen, men i få lag har dess misslyckande varit så tydligt och uppenbart orsakat av dess managers felanalyserade och dysfunktionella fotbollsidé. Bubblare: Steve McClaren, José Mourinho.

SPELARE: N’golo Kanté, Leicester
Hård konkurrens råder den här säsongen i den här kategorin, och då inte minst från ett flertal av Kantés lagkamrater. Jag fastnar dock ändå för Kanté. Delvis på grund av att han till skillnad från de flesta andra var så pass okänd som han ändå var. Men framför allt för hans enorma bidrag på planen, där han var en ovärderlig nyckel i Leicesters hela taktik. Leicesters försvarsspel bygger på att tvinga ut motståndet i för Leicesters del fördelaktiga ytor. Att man lyckas med detta är helt beroende på Kantés spelförståelse och hårda arbete. Bubblare: Toby Alderweireld, Riyad Mahrez.

PUNDIT: Danny Higginbotham
Gary Neville tog sitt pick och pack, lämnade Skystudion och drog hastigt och inte så lustigt till Valencia. Jamie Carragher har gjort ett bra jobb i hans frånvaro men det är snarare i en krönikör på Independent, den gamle spelaren Danny Higginbotham, som jag hittar den stora stjärnan den här säsongen i det så kallade expertfacket. Levererar varje vecka väldigt matnyttiga texter om de engelska klubblagen eller i för engelsk fotboll viktiga frågor, och gör det på ett sätt som väldigt insiktsfullt blandar taktisk djupförståelse med grupp- och spelarpsykologi och andra betydelsefulla aspekter. Alltid läsvärd.

DOMARE: Marc Clattenburg
Inte på något sätt felfri under säsongen, men det existerar inte en domare i denna fotbollsvärld om vilken man skulle kunna säga det. Har dock verkligen visat framfötterna under säsongen, med ett stort lugn i svåra lägen, och har blivit rätteligen belönad både med att få döma Champions League-finalen och senare även i EM. Gjorde enligt mig ett på gränsen till perfekt jobb i vad som kanske var säsongens mest svårdömda match, mellan Chelsea och Tottenham på Stamford Bridge.

UTROPSTECKEN: Dele Alli, Tottenham
Inte rimligtvis något snack om saken. Säsongens stora utropstecken är trots allt Dele Alli. Spelade League One-fotboll med MK Dons så sent som förra säsongen men har den här säsongen tagit både Premier League och det engelska landslaget med storm. Har bildat ett bra tandempar med Harry Kane och har dessutom svarat för några enastående insatser på egen hand. Många och helt säkert orimliga förhoppningar kommer knytas till honom i EM i sommar, och det är bara att hoppas att det inte tar sig samma vådliga uttryck som för unga spelare före honom.

BUSE: Aleksandr Mitrovic, Newcastle
Man kunde tycka att det vore svårt att detronisera Diego Costa i den här kategorin, men Mitrovic gör verkligen ett väldigt bra jobb. Vad som i början av säsongen sågs som ungdomlig entusiasm och oförstånd, i formen av våldsamt och stundtals brutalt agerande på planen, visade sig inte vara övergående. Man kunde undra varför Rafa Benitez placerade Mitrovic på bänken när han var deras bäste och mest produktive anfallare. Svaret var förmodligen inte svårare än att Benitez, som också skulle visa sig, inte kunde lita på att Mitrovic skulle kunna hålla sig kvar på planen.

HJÄLTE: Sam Allardyce, Sunderland
Så ofta frammålad som en slags skurk inom den engelska fotbollen, mest för att han så illa passar in i normen för hur den modernt moderiktige managern ska se ut, tycka, tänka, tala och så vidare. Den här säsongen tog han över ett Sunderland som till och med deras egen tidigare tränare, Dick Advocaat, påstod var dömda till nedflyttning – och bevisade alla fel. Att han fick göra det på Newcastles och Rafa Benitez bekostnad gör nog inte saken sämre för honom själv. Rätteligen hjälte i Sunderland efter detta.

CLIFF BARNES: Steve McClaren, Newcastle
Vad är egentligen definitionen av en Cliff Barnes? En slags välmenande loser som siktar högt men som alltid åker på stryk till sist. Man skulle kunna säga att McClaren motsvarar detta i sådan utsträckning att det kanske vore mer rättvisande att benämna Cliff Barnes för Dallas Steve McClaren. Hopplöst otillräcklig för uppgiften i Newcastle, och vid sidan av klubbledningen det största skälet till att Newcastle åker ur. Och var hans karriär i England på svaj tidigare så är den helt förstörd nu.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Äntligen ett ljus i Aston Villas kompakta mörker!

Det har tagit runt fem år för Randy Lerner att sälja den klubb han påstår sig känna sådan kärlek för att han ägnat merparten av dessa fem år åt att helt bortse från dess behov. När han väl lyckas sälja Aston Villa gör han det sedan klubben för första gången på tre årtionden har åkt ut Premier League, för ett belopp som understiger vad Man Utd betalade för Angel Di Maria.

I ett tämligen bisarrt meddelande vidrör Randy Lerner antydningsvis vad han spenderat och förlorat på sitt köp av Aston Villa. Man anar att försäljningen av klubben kom till stånd först nu därför att det var först nu som Lerner själv lyckades acceptera tanken att han aldrig skulle kunna sälja Aston Villa för något belopp som inte skulle innebära en stor förlust för honom själv.

Det blev alltså Aston Villa som blev den första engelska klubben att bli en del av det tänkta kinesiska fotbollsfenomenet. Kinesiskt ägande har sipprat in också i andra klubbar, såsom West Brom och Man City, men Aston Villa blir först med att ägas helt och hållet av en kinesisk ägare. Tony Xia, och dennes Recon Group, är alltså Aston Villas nye ägare och styrelseordförande.

Äntligen positiva nyheter för Aston Villas fans kan man tycka. För även om man inte kan vara helt säker på vad som blir utfallet med Xia som ägare så kan det inte bli sämre än det blivit sista åren under Randy Lerner. Lerner pratar varmt om sitt bidrag till klubbens infrastruktur i sitt öppna brev, samtidigt som klubbens sociala infrastruktur är fullständigt slagna i spillror.

Kinesiskt eller amerikanskt affärsägande är dock till sin natur något helt annat än exempelvis italienskt, arabiskt eller till och med amerikanskt playboy-ägande, som i någon mening karaktäriserar flera engelska problemklubbar. Det finns ett rationellt skäl att Tony Xia köper Aston Villa i det här läget, och det är inte för att ha det som leksak eller prestigetillgång.

Så när Tony Xia i sina tidiga uttalanden gör gällande att hans målsättning är att ta Aston Villa omedelbart tillbaka till Premier League, och väl där föra klubben upp till tabellens övre halva runt de europeiska cupplatserna, så finns goda skäl att ta honom på allvar. Det ligger även i hans intresse, det är så han kommer kunna få avkastning på sin investering.

Randy Lerners prat om infrastruktur har dock helt säkert haft viss betydelse för beslutet att köpa just Aston Villa. För naturligtvis är det en klubb med stor potential, vilket gör deras sentida fall desto mer onödigt. Den största klubben i en engelsk storstadsregion, en stor arena som kan byggas större, en bred supporterbas och ett starkt varumärke både i England och internationellt.

Detta lär ha vägts in i Tony Xias beslut. Med ett långsiktigt ägande, som i större utsträckning anses känneteckna just kinesiskt ägande snarare än det normalt västerländska ägandet, är detta institutionella värden som går att åstadkomma mycket med. Som köpobjekt var Aston Villa väldigt attraktivt, en storklubb med höga fasta värden men stadd med problem, och därmed tillgänglig och förhållandevis billig. Samma logik som tidigare har legat till grund för köpen av Chelsea och Man City.

Framgång handlar i underskattad utsträckning om att i någon mening ligga rätt i tiden. Något som varit flera engelska klubbar till hjälp genom åren. Det kan inte skada Aston Villa att tidigt bli en del av och få draghjälp av det kinesiska fotbollsfenomenet, och det finns en väldig potential när Tony Xia säger att han har för avsikt att göra Aston Villa till den populäraste klubben i Kina.

Ett långsiktigt perspektiv kommer också bli nödvändigt för Aston Villa. De befinner sig i The Championship. Deras organisation och infrastruktur är mer eller mindre slagen i spillror efter den här säsongen. Fördelen för Tony Xia är att det därmed samtidigt inte finns något större behov av att behöva brottas med befintliga maktstrukturer inom klubben.

Aston Villas managementteam är den första och viktigaste uppgiften inför den kommande säsongen. En kompetent sportchef behöver anställas som kan formulera en långsiktig klubbstrategi. Vad avser head coach eller manager så finns redan positiva tongångar om att Roberto Di Matteo ska vara tillfrågad att ta på sig jobbet.

Det vore en intressant anställning som vittnar om att man faktiskt har tänkt till en hel del. Roberto Di Matteos West Brom, som han tog över i The Championship sommaren 2009, var ett av de mer intressanta lagen som tagit sig upp till Premier League det senaste årtiondet. Åstadkommer han samma attraktiva fotboll med Aston Villa som med West Brom så kommer han bli en uppskattad figur på Villa Park. Hans triumf i Champions League med Chelsea gör honom till ett känt och ansett namn internationellt.

Det är fortfarande en lång väg att vandra för Aston Villa, med många tuffa beslut och svårigheter att vänta längs vägen. Men att påbörja den vandringen måste kännas betydligt lättare nu än om klubben hade varit belastat med Randy Lerners ointressade ägande och ledarskap som ett släp med kvaddade hjul.

Eukatastrof pratas det ibland om. Det oväntat positiva som inträffar i den allra mörkaste stund. Den plötsliga händelsen som leder till ett lyckligt slut. Aston Villas säsong kan bara beskrivas som den allra mörkaste katastrof, på alla tänkbara sätt. Men i den långa mörka tunneln där Aston Villa befinner sig syns nu ett tydligt ljus i vad som bara kan vara dess ände.

Hope is kindled.

Peter Hyllman
0 kommentarer