Peter Hyllmans Englandsblogg

HÖRNAN #25: Leicesters blitzfotboll gör mos av Man City

Veckans lag

Bubblare:
Thibaut Courtois, Chelsea
Joleon Lescott, Aston Villa
Kieran Trippier, Tottenham
Danny Drinkwater, Leicester
Tom Cleverley, Everton
Andros Townsend, Newcastle
Jamie Vardy, Leicester

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Leicester. Orden börjar snart ta slut att beskriva Leicesters säsong. Visst kände man på förhand att Leicester med sin snabba och raka spelstil skulle kunna ställa till problem för Man City, men det var svårt att på förhand föreställa sig en så imponerande genomförd match där 3-1 till sist var i underkant. Nu leder Leicester ligan med fem poäng efter 25 omgångar.

Everton. Det har varit en besvärlig period för Everton med olyckliga resultat och en växande kritik i omfattning och intensitet mot Roberto Martinez naiva fotboll. Vinsten mot Stoke ändrar inte grunden för kritiken men det var ändå en positiv vändning för Everton som därmed kan börja titta uppåt i tabellen efter två raka segrar i ligan.

Newcastle. Vinsten mot West Brom var väldigt viktig för Newcastle, till stor del för att den tog dem upp ovanför nedflyttningsstrecket i och med att Norwich samtidigt förlorade. Efter den bleka insatsen mot Everton behövde Newcastle också hitta tillbaka till spelet. Och det gjorde man här, uddamålssegern hade kunnat vara betydligt större.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Norwich. Med fem raka förluster är Norwich tillsammans med Crystal Palace ligans mest formsvaga lag. I och med förlusten mot Aston Villa ramlade Norwich dessutom ned under nedflyttningsstrecket. Minst lika oroande är sättet som Norwich förlorar matchen på, med två baklängesmål av det mest släpphänta slaget. Trenden pekar nedåt för Norwich.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Claudio Ranieri. Ranieri beskriver själv hur lagandan och atmosfären i Leicester just nu är den bästa han har upplevt under sin tid som manager, vilket säger en hel del. Det går inte att särskilja lagandan från Ranieris positiva ledarstil, som visar att man inte måste vara en sur, konspiratorisk eller trumpen. Glädje är en viktig egenskap i ett framgångsrikt fotbollslag.

OMGÅNGENS MÅL

Riyad Mahrez, Leicester 2-0, Man City (a). Man kan väl inte påstå att den här omgången sprudlade av vackra mål. Det finns dock saker att beundra i Mahrez mål mot Man City, även om han snubblade sig fram på vägen till det. Kontroll under press, undanvikningen av Demichelis och inte minst det distinkta avslutet bekräftar Mahrez höga fotbollsförmåga.

:::

TRE PUNKTER

Blue Moon. Energilöst framåt i fruktlösa försök att tränga igenom Leicesters centrala försvarslinje. Huvudlöst bakåt, inte minst i början av båda halvlekarna, där vare sig viljan eller organisationen verkade finnas att följa med i Leicesters snabba spelomställningar. Något är fundamentalt fel när man i underläge 0-2 i början av andra halvlek känner sig tvingad att byta ut sin lagkapten. Det hade, som Manuel Pellegrini själv sa, varit väldigt lätt att skylla det hela på nyheten om Pep Guardiola. Men det hade varit lögn då det knappast är första gången den här säsongen Man City ser ut på det här viset.

77. 96 brukar vara en siffra man förknippar med Anfield, numer får man addera 77. Det var i 77:e minuten som tusentals Liverpoolsupportrar genomförde en organiserad utgång från arenan och matchen mot Sunderland, i protest mot höjda biljettpriser. Liverpool befann sig då i ledning med 2-0 men skulle tappa till 2-2. Ett surt poängtapp men kanske inte helt misslyckat om man ser det ur supporterprotestens ögon. Men för att få framgång på längre sikt krävs det att fansen slutar köpa biljetter över huvud taget – och det är ju av mängder av skäl inte alls sannolikt.

Chelsea. Det var kanske inte precis som förr mellan Chelsea och Man Utd men båda visade ändå upp att det finns betydligt mer potential i dessa båda lag än vad som speglas av deras nuvarande tabellpositioner. Det kommer inte gå av sig självt men den här säsongens insatser leder inte till att man kan räkna bort något av lagen inför nästa säsong. I och med det oavgjorda resultat försvann nog även Chelseas teoretiska chanser till en plats bland de fyra, och troligtvis också möjligheten att ta sig upp bland de sex bästa. Fördelen med det är att de kan fokusera helt på Champions League. Det borde passa Chelsea väl som visat den här säsongen att de kan höja sig till stormatcher, och Chelsea kan bli en tung mina för PSG och för de motståndare som eventuellt följer på dem.

:::

FÖR ÖVRIGT

Kanske var Man City så förbannade på den där FA-cupschemaläggningen att de beslutade sig för att ge upp ligan också av bara farten?!

Nästa söndag har vi Arsenal vs Leicester och Man City vs Tottenham. Den nya tidens Super Sunday.

Joe Hart, Jack Butland, Fraser Forster – en klassisk engelsk problemposition har helt plötsligt blivit bättre än någonsin.

Om Arsenalfansen lämnade Emirates när matchuret slog över på deras högsta biljettpris så skulle de lämna en kvart efter matchens slut.

Visst kommer Nicolas Otamendi växa sig in i uppgiften med tiden, men söte jesus vilken jobbig debutsäsong han har haft i Premier League.

Leicester har aldrig vunnit ligan. Någonsin!

Det händer förmodligen inte nu heller. Snart vaknar vi upp och upptäcker Bobby Ewing i duschen, och hela säsongen visade sig bara vara en lång dröm.

Det här var första gången som en hel startelva var kandidater för omgångens elva. Förmodligen också den sista.

Nej, Leicester är inte Premier Leagues motsvarighet till IFK Norrköping. Om Tottenham vinner vore det ungefär en motsvarighet.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Chelsea och Man Utd befinner sig båda halvvägs till framtiden, men det är långt kvar än

Det var bara knappt åtta år sedan som dessa båda klubbar stod på toppen av världen och en regnig natt i Moskva kämpade in i det sista om den globala klubbfotbollens mest åtråvärda pris. Men några sådana matcher blir det inte mellan Chelsea och Man Utd den här säsongen. När de nu möts är det istället fråga om för båda lagen att rädda vad som möjligen räddas kan från en i allt väsentligt misslyckad säsong.

Om vi igår fick bevittna nästa kapitel i den sannsaga som är Leicester, där man ständigt undrar hur det egentligen är möjligt för Leicester att prestera så bra som de gör, så utgör Chelsea och Man Utd båda den raka motsatsen. Hur är det möjligt att ett lag som vann ligan i så överlägsen stil förra säsongen faller så djupt? Hur är det möjligt att en klubb som spenderat närmare £250m på nya spelare uppvisar så fundamentala brister i sitt spel?

Både Chelsea och Man Utd befinner sig i någon slags märkligt limbo. Säsongen som sådan känns mer eller mindre bortkastad för dem båda, trots det kan de ändå inte bara tillåta sig att släppa fokus. Man Utd har fortfarande viss chans att nå åtminstone en fjärdeplats och fortsatt Champions League-spel. Chelsea å sin sida har Champions League kvar att fokusera på, och kan lägga all sin energi på den turneringen.

I övrigt är det två engelska storklubbar som mest redan verkar befinna sig i planeringsstadiet inför nästa säsong. De har varsin åldrad holländsk manager som vardera förmodligen har sett sina bästa år. Det framstår som uppenbart att båda klubbarna från och med nästa säsong kommer ha en ny manager som ansvarig. Guus Hiddink försvinner eftersom han aldrig var tänkt som något annat än temporär. Louis van Gaals situation har blivit i längden ohållbar.

Man Utds vägval är ju delikat även sett med Chelseaögon. De senaste dagarna har det framstått som alltmer troligt att den som tar över Man Utd från och med nästa säsong blir José Mourinho. Chelseas darling får alltså till sist vad många länge har betraktat som hans drömjobb. Det vore så klart en rejäl replik av Man Utd till Man Citys tillsättning av Pep Guardiola. Men det skulle kanske bli lite awkward om Mourinho kom och kollade på Stamford Bridge ikväll.

(Vad jag anser om José Mourinho som Man Utd-manager får bli ett ämne för om och när det faktiskt blir verklighet.)

Även Chelsea måste hitta sin managerreplik. Med José Mourinho, Pep Guardiola, Jürgen Klopp och Carlo Ancelotti ute ur ekvationen försvinner några av de mest uppenbara namnen. Det behöver inte vara helt negativt för Chelsea som då ges möjlighet att verkligen söka efter ett nytt alternativ, deras nästa special one, utan pressen att välja något av de självklara namnen. Lite som de försökte med Andre Villas-Boas, även om det slog fel av flera skäl.

Precis som Man Citys anställning av Pep Guardiola förmodligen gjorde det betydligt mindre sannolikt att Man Utd tillsätter Ryan Giggs, så minskade det troligtvis Mark Hughes chanser att ta över Chelsea. Båda klubbarna kommer söka mer beprövade namn. Mauricio Pochettino borde stå på bådas kortlistor men förmodligen vill han bli kvar i Tottenham åtminstone en säsong till, allra helst om de kvalificerar sig för Champions League – vilket verkar troligt.

Där det har diskuterats och spekulerats till galenskap om Man Utds kommande vägval på managersidan så har det varit betydligt tystare om Chelsea, vilket också gett laget mer lugn och ro. Tystnaden utåt betyder självklart inte att Chelsea inte jobbar med frågan. Rapporterna från de som gräver i frågan gör gällande att Chelsea internt arbetar med en kortlista innehållandes fyra olika namn:

Diego Simeone. Det förmodligen största namnet på den här listan och det namn som mest omedelbart skulle replikera på Guardiola i Man City och kanske Mourinho i Man Utd. Många ställer sig frågande om Simeone skulle vara intresserad i och med att han sägs brinna för Atlético Madrid. Sådant har vi emellertid hört väldigt många gånger förut. Vad som borde tilltala Chelsea med Simeone är att han har nått framgångar med Atlético med fotbollsidé liknande den som gjort Chelsea framgångsrika. Frågan är om Simeone skulle tacka nej till högre lön, att pröva sina vingar i Premier League, och en chans att jobba i en klubb högre upp i den europeiska fotbollshierarkin.

Antonio Conte. Ett annat väldigt spännande namn är självklart Conte. Nu för tiden Italiens förbundskapten, som han har tagit till EM 2016. På så vis skulle man kunna hävda att han är tillgänglig för en ny klubb, under förutsättning att han inte får eller absolut vill fortsätta med landslaget. Conte ligger bakom den totala dominans Juventus har uppvisat inom italiensk fotboll det senaste halva årtiondet, och har byggt ett lag från grunden. Taktiskt väldigt väldrillad i en italiensk tradition, men vars 3-5-2 inte nödvändigtvis går hem i England. Båda aspekterna gör honom till en utmärkt kandidat att ta över ett Chelsea i jakt på en vision.

Massimiliano Allegri. Juventus nuvarande head coach och Contes ersättare i klubben. Kom från en i grova drag misslyckad tid i Milan och lyckades redan under sin första säsong vinna både ligan och cupen, samt tog Juventus hela den långa vägen till Champions League-final. Det finns frågetecken kring Allegris jämnhet, vilket inledningen av den här säsongen illustrerar, men han kan vara ett intressant namn som dessutom är villig att komma. Juventus är Italiens för tillfället dominerande klubb men har inte resurserna att konkurrera med sina spanska och engelska motsvarigheter vad gäller vare sig spelare eller tränare.

Jorge Sampaoli. Stekhett och populärt namn i managervärlden som de senaste fyra åren har gjort stor succé som Chiles förbundskapten. För knappt ett år sedan ledde han Chile till seger i Copa America på hemmaplan, en bragd för vilken han utsågs till en av säsongens tre bästa tränare av FIFA. Konflikter inom förbundet har därefter fått honom att avgå. En förespråkare av en anfallsinriktad fotboll med hög press i Marcelo Bielsas tradition som är så populär för närvarande. Men som en manager helt utan erfarenhet från europeisk fotboll, och då kanske Premier League i synnerhet som ett första steg, så känns det som en oerhört riskabel anställning som påminner lite för mycket om det tidigare försöket med Luis Felipe Scolari.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Bara positivt för Man City att Pep Guardiola nu är ute ur garderoben

Det var redan från början ett ganska långsökt argument. Låt oss inte berätta för någon att Pep Guardiola tar över som manager för Man City från och med nästa säsong så att vi slipper spekulation och oro den här säsongen. Problemet var så klart bara att alla ju ”visste” att Guardiola skulle ta över som manager, eller allra minst att han skulle lämna Bayern München, så lämnade det tvärtom fältet vidöppet för vilt spekulerande.

Man City förbereder sig för dagens helt oväntade och kanske just därför desto mer fascinerande tidiga seriefinal mot Leicester på Etihad. Man City ligger tre poäng efter Leicester inför matchen. Man City kan alltså spela den här matchen med vetskapen att om de vinner så tar de över ligaledningen från just Leicester, om än bara på målskillnad. Dessutom sätter man press både på Tottenham och Arsenal nedanför dem.

Den farhåga Man City naturligtvis brottades med angående att offentliggöra Guardiolas anställning eller ej var att det skulle inverka negativt på titelstriden och Man Citys ambitioner den här säsongen. Man City är dessutom kvar i alla fyra turneringar så det är ett potentiellt högt pris att betala. Oron var att allt prat om Guardiola skulle störa laget och lagledningen, och kanske att spelarna skulle slöa ur om Manuel Pellegrini genom beslutet tappade i auktoritet.

Men det var snarare pratet som uppstod av att inte ha offentliggjort Guardiola som visade sig störa Man City och Pellegrini. Till sist sägs det ha varit Pellegrini själv som krävde att beslutet skulle offentliggöras för att på så vis få slut på spekulationerna. Hans insikt var att vad som orsakar spekulation snarare är osäkerheten om framtiden än vetskapen om kommande förändring. Med grisen ur säcken kan Man City släppa frågan och istället titta framåt.

Distraktionsmomentet som alltså var Pep Guardiola är därmed skingrat. Det är vad jag ser som feltänket hos de som tror, eller kanske snarare hoppas, att nyheten kommer påverka Man Citys prestation negativt under våren. Det har inte tillkommit någon distraktion i och med nyheten, den fanns där redan innan. I absolut sämsta fall för Man City kan det kanske visa sig att det inte blev bättre, men knappast att det blev sämre.

Det finns heller inga egentliga skäl att tro att det skulle behöva inverka negativt på resultaten. Pep Guardiola har meddelats som ny tränare för en klubb mitt under brinnande säsong förut. Den säsongen visade sig bli Bayern Münchens bästa någonsin. De vann Bundesliga, de vann tyska cupen, och de vann Champions League. Något skämtsamt kan man föreställa sig att Man City kanske hoppas på liknande effekt den här gången.

Oron att spelarna helt plötsligt ska sluta lyssna på Manuel Pellegrini och i princip koppla bort resten av säsongen känns också den obefogad. De har naturligtvis också, precis som resten av världen, redan innan kunnat ana att något förmodligen var på gång. Om de sökte efter en anledning att strunta i Pellegrini så fanns den med andra ord redan där. Kanske finns det en benägenhet att betrakta spelare med alldeles för cyniska ögon.

Det är i grunden proffs vi pratar om. De har inte tagit sig hela den långa vägen dit utan anledning. Framför allt är det elitidrottsmän med en vilja att vinna när de väl befinner sig på planen. Går man ut och spelar en cupfinal så vill man vinna den. Befinner man sig i en titelstrid i ligan så går man hela vägen in i kaklet. Man vill ta sig så långt som möjligt i Champions League. En spelare går inte omkring och letar efter varje möjlighet att kunna strunta i det där.

Dessutom verkar det som om Man Citys spelare uppriktigt tycker om Manuel Pellegrini. Till skillnad från sin företrädare verkar Pellegrini ha skapat en positiv stämning i spelartruppen och även en bra relation till spelarna. Och precis som flera spelare de senaste dagarna har andats om så kan känslan i laget minst lika gärna bli att man nu gör allt för att ge Pellegrini en värdig och bästa möjliga avslutning. Motivation istället för distraktion således.

Visst är Man City favoriter inför matchen. Laget besitter tveklöst en större mängd individuell spetskompetens, laget har en betydligt större vana vid sådana här matcher, samt matchen går så klart på hemmaplan. Ändå måste man höja ett varningens finger för Leicester, vars huvudsakliga styrkor råkar vara just de områden som normalt sett är att betrakta som Man Citys svagheter.

De är bra defensivt och framför allt centralt, vilket är det område som Man City normalt sett försöker anfalla på, och där de brukar kunna köra fast när de möter ett beslutsamt motstånd. Samtidigt har Man City, med väldigt offensiva ytterbackar och centrala mittfältare som inte alla gånger gör ett optimalt jobb i att ta sina defensiva positioner när laget blivit av med bollen, visat sig vara känsliga för motståndarnas snabba omställningsspel – och inget lag i ligan gör just nu snabbt omställningsspel bättre än Leicester.

För Man City är matchen mot Leicester den första i en sekvens av tungviktiga ligamöten under våren som spelas på hemmaplan. Det kanske mer än något annat ger dem en avgörande edge i den kommande titelstriden gentemot motståndarna, som var och en har kvar att möta Man City just på bortaplan, därtill har flera andra svåra bortamatcher under våren.

Kan Leicester vinna Premier League är frågan jag allt oftare börjar få via mail och sociala medier. Ja, det kan de naturligtvis. Men det är fortfarande Man City som är favoriter, kanske till och med stora favoriter, att vinna ligan den här säsongen. Att Pep Guardiola nu har kommit ut ur garderoben gör dem inte till mindre favoriter.

Peter Hyllman
0 kommentarer

We’re not living in America, but we’re not sorry…

Vi lever i märkliga tider. Konkurrensnivån i Premier League är jämnare än på väldigt länge och ett fortsatt inflöde av TV-kapital utlovar att det är en trend som inte bara kommer fortsätta utan öka i omfattning. Vi närmar oss den sista tredjedelen av en säsong där alla begrepp om vad som är uppåt respektive nedåt i Premier League har vänts på ända.

Samtidigt fortsätter det vara ett pågående tema bland vissa opinionsbildare och inom det fotbollsindustriella åsiktskomplexet hur Premier League mer eller mindre är på väg att implodera över sig självt där kapitalet har tagit död på all form av konkurrens. Ideologi har normalt sett faktaresistens som ett av sina främsta kännetecken men här tas det till helt nya nivåer.

Normalt sett hade man kunnat strunta i det där så klart, människor ser på världen annorlunda och det går inte att göra så mycket åt det, ens om det vore önskvärt. Men det är när dessa människor tar nästa steg i sin argumentation som det passerar gränsen till parodi. Premier League borde nämligen, menar de, ta lärdom av den amerikanska idrotten, närmare bestämt alltså NFL, NBA, NHL och MLB.

Sweet cream on an ice cream sandwich!

Amerikansk lagidrott är den fria konkurrensens raka motsats. Här är det bestämt på förhand vilka klubbar som kan värva vilka spelare, där de som presterar sämst får välja först. Blir det jämnare över tid inom amerikansk lagidrott, i meningen att alla lag kan vinna Superbowl eller Stanley Cup? Ja, men på grund av en närmast socialistisk omfördelningsprincip, inte tack vare fri konkurrens på lika villkor.

Det ligger inga idrottens ädla principer bakom detta, det utgår helt och hållet från ett rent marknadstänkande, att hålla så många köpstarka marknader igång och vid liv som möjligt. Idrotten är meritokratisk. Prestera på planen, bygg klubben, planera långsiktigt, jobba med ekonomin, ge fansen skäl att drömma, och värva de spelare som framgången steg för steg tillåter. Amerikansk lagidrott är business.

Men det där är egentligen en bisats. Oavsett vad man anser om systemets bakomliggande struktur så är det onekligen så att amerikanska lag, oundvikligen, pendlar upp och ned över tid, och många nöjer sig med att se ett egenvärde i detta. Den stora poängen är följande till de som lyfter fram den amerikanska lagidrotten som ett konkurrensmässigt föredöme:

De amerikanska proffsligorna är stängda ligor!

Det krävs ett särskilt mått av verklighetsflykt att berömma något för att uppmuntra konkurrens när de professionella ligorna i praktiken är föga mer än karteller som stängt ute all annan möjlig konkurrens, och som tar in nya lag eller medlemmar i denna kartell helt utifrån eget godtycke. Tala om att inte se skogen för alla träd.

Hela förutsättningen bakom det socialistiskt utformade draftsystemet är att det råder stängda ligor, det vill säga att konkurrensen underifrån är helt bortkopplad. Försök föreställa er hur pigga New York Yankees hade varit på att låta andra klubbar värva de bästa spelarna om de hade löpt risken att faktiskt åka ur MLB. Dallas Cowboys, Detroit Red Wings, Chicago Bulls? Det hade aldrig hänt.

Men de amerikanska proffsligorna är inte bara stängda system nedåt. Det finns inga motsvarigheter till exempelvis Champions League, och kampen för att ta sig dit, inom amerikansk fotboll, basket, ishockey och baseball. De amerikanska ligorna är dessa sporters motsvarighet till Champions League. Lagen riskerar över huvud taget inte heller att tappa sina bästa spelare till några andra ligor, i vissa avseenden existerar i praktiken inte alternativa ligor.

Denna stängdhet är även en grundförutsättning för andra framhävda positiva aspekter med den amerikanska lagidrotten, inte minst lönetaken.

Den närmaste motsvarigheten till de amerikanska proffsligorna vi kommer inom den europeiska fotbollen är de stora klubbarnas prat om en stängd så kallad europeisk superliga. Det finns naturligtvis ingen vid sina sinnens fulla bruk som skulle beskriva denna idé som konkurrensbefrämjande, snarare den raka motsatsen, och jag misstänker att detsamma gäller också de som pratar sig varma om det amerikanska konkurrensföredömet.

Det är inte min sak att säga att det ena systemet är mer rätt eller fel än det andra, båda systemen är sprungna ur helt olika traditioner. Men det är två system med så fundamentala strukturella olikheter att någon analogi mellan de båda blir omöjlig, eller i bästa fall intetsägande. Jag kan bara anta att de som ojar sig över konkurrensläget i Premier League inte samtidigt förespråkar att stänga ligan, i dess båda ändar, men det ena är inte möjligt utan det andra.

Amerikanska sportfenomen är svåra att importera till Europa. Vilket också har visat sig i hur svårt många amerikanska ägare i framför allt engelska klubbar har haft att anpassa sig till och förstå drivkrafterna på den europeiska scenen. Det är två helt olika system. Men just inför denna helg, med Superbowl på söndag, så finns det kanske också anledning att fundera lite över amerikanska sportfenomen som faktiskt går att importera.

Superbowl är den amerikanska fotbollens stora spektakel. Det är inte bara en match, det är en väldig show, det är en kulturell manifestation, och det är en strålande global marknadsföring av sporten, av NFL som liga, och av de båda deltagande lagen. Det är också kulmen på en lång säsong, som avgörs i en enda match. I det avseendet har Superbowl flera likheter med den engelska FA-cupfinalen.

Det fanns en tid, faktiskt inte för så väldigt länge sedan, som FA-cupfinalen var ett väldigt stort arrangemang. Showaspekten kan tveklöst utökas i omfattning och ambition. Men FA-cupfinalen var i sig ett större ögonblick än till och med ligaavslutningen och att vinna FA-cupen upplevdes av många som om inte större så åtminstone lika stort som att vinna ligan. Det var att spela i, vinna och gärna avgöra FA-cupfinalen som barnen framför allt drömde om.

Nu har tiderna förändrats och FA-cupen kommer självklart aldrig bli större än Premier League. Det ska heller inte vara ambitionen. Men genom att titta framåt, och anamma några av de positiva amerikanska traditioner som finns runt deras Superbowl, snarare än att titta bakåt in i historien, kan man återigen göra FA-cupfinalen till en stor show, en kulturell manifestation, samt en global marknadsföring av engelsk fotboll, av Premier League, och av de två deltagande klubbarna.

Nu är Superbowl inte bara yta och form. Mycket av fascinationen med Superbowl är just det kanske något typiskt amerikanska, att det är allt eller inget. Hela säsongen avgörs i en enda match, kanske ett enda ögonblick. Hela vägen dit går inte att komma med FA-cupfinalen, inte heller vore det önskvärt, men FA-cupfinalen måste ändå fyllas med samma substans som gör Superbowl så nervkittlande.

Det löser man genom att ge den fjärde och sista Champions League-platsen till FA-cupsegrarna. Vilket man till och med kan hävda skulle jämna ut spelplanen och konkurrensläget inom den engelska fotbollen, om man nu bekymrar sig om det också i dessa tider. Helt plötsligt blir Champions League en möjlighet inte bara för fler klubbar i Premier League, utan även för klubbar i The Football League.

Dessutom är det ju ett steg mer i riktningen åt att man faktiskt måste vinna något för att ta sig till Champions League. Det är vad konkurrens handlar om för mig. Att man belönas när man lyckas med något. Inte den amerikanska varianten där man tillåts prestera sämst men ändå får välja de finaste bitarna på bordet. Rättvisa är inte att alla har lika mycket i slutänden, rättvisa är att alla har samma förutsättningar och spelregler från början.

Ja, jag skiter i Amerika!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kinas satsning på fotboll är ett stort språng framåt också för engelsk fotboll

De senaste veckorna har vår trygga fotbollstillvaro skakats om i sina grundvalar av några spektakulära spelarköp av kinesiska klubbar. Först var det Chelsea som sålde Ramires för i sammanhanget ögonvattnande £25m till Jiangsu Suning, en kinesisk mittenklubb. Kort därefter meddelades det att Guangzhou Evergrande plockade Jackson Martinez från Atlético, där han floppat under säsongen. Gervinho är ett annat välbekant namn som helt nyligen släpat sitt flyttlass till andra sidan av den kinesiska muren.

Kina har länge varit en attraktiv marknad för de engelska och europeiska storklubbarna, vilket sommartourerna har visat på. Men Kina själva har varit mer eller mindre ett u-land inom fotbollen. Nu har Kina, mer precist alltså den kinesiska staten, bestämt sig för att det ska bli ändring på detta. Och enligt ganska bekant kinesisk modell så halvt om halvt beordrar staten därmed rika kinesiska affärsmän att pumpa in pengar i den kinesiska fotbollen.

Det här har så klart stor potential att skaka om och rita om kartan för den globala fotbollen. Kina är ett enormt land på alla sätt och om den kinesiska staten bestämt sig för att göra fotboll till ett nationellt projekt så är det inget som går att skämta bort. För att göra en jämförelse som måhända ligger mig nära så är bordtennis Kinas nationalsport, förmodligen det enda land i vilket bordtennisen är det. Men det räcker för att sett till antalet utövare och TV-siffror göra bordtennisen till världens näst största sport.

Nu kommer inte världen förändras för den sakens skull. Den europeiska fotbollen kommer fortsatt vara världens största och mest dominerande. Det är här traditionen och infrastrukturen finns, de största och mest traditionsrika klubbarna, de absolut största ligorna och turneringarna. Kina kommer fortsatt framför allt värva de åldrande stjärnspelarna samt spelare som aldrig riktigt nå den absoluta toppen i Europa. Vi har sett samma utveckling förut, först i USA med Major League Soccer och mest nyligen i Ryssland och Ukraina, som även de chockade fotbollsvärlden med några spektakulära värvningar.

Det som framför allt fascinerar är den politiska aspekten av Kinas strategiska fotbollssatsning. På något sätt påminner den om en gammal kalla kriget-logik inom vilken idrotten blev ett propagandaverktyg för de båda supermakterna att demonstrera överlägsenheten i sina respektive samhällssystem. När Sovjet besegrade USA i OS-basketen 1972 skickade det chockvågor genom hela det amerikanska samhället. Sovjet gjorde under 1960-talet ishockeyn till sitt stora ishockeyprojekt, när USA besegrade dem i Lake Placid 1980 så fick det en betydelse långt utanför hockeyrinken.

Nu kan inte Kina göra en Sovjet med fotbollen. Det är för det första ett betydligt mer öppet samhälle. Och fotbollen är för det andra något helt annat än ishockey sett till spridning, storlek och utveckling. Men Kina är en blivande supermakt i världen, i den utsträckning de inte redan är det, och de ser tveklöst ut att ha för avsikt att använda sig av fotbollen, världens största och mest spridda kulturrörelse, för att demonstrera detta.

Det är en slags politisk ägarkapitalism som vi har sett bli allt vanligare under de tio senaste åren. De mest påtagliga exemplen är förmodligen Abu Dhabi, som tagit över Man City och gjort dem till ett europeiskt storprojekt, och Qatar som på motsvarande sätt tagit över PSG samt köpt in sig i såväl Barcelona som Bayern München. Ambitionen är att öka sin nationella legitimitet ekonomiskt och politiskt och integrera sig kulturellt. Vi har sett otaliga affärskonsortium från Mellanöstern och Asien som köpt in sig i engelska klubbar på olika nivåer i syfte att förstärka sina egna varumärken på sina respektive hemmamarknader.

Kinas satsning på fotboll kommer alltså helt säkert inte begränsas till att bygga upp den nationella fotbollen och den egna ligan. Kina kommer att sikta på att köpa in sig i stora europeiska klubbar, likt Abu Dhabi och Qatar redan har gjort. Det är en utveckling vi redan kunnat se. Kinesiska investerare har redan gått in i den portugisiska andraligan. Kinesiska affärsmän har redan köpt andelar i såväl Man City som West Brom. Med Premier Leagues enorma intresse i Asien och runtom världen, och med Premier Leagues gigantiska TV-avtal, så är en högst trolig utveckling att åtminstone ett par engelska klubbar inom de närmaste åren får nya kinesiska ägare.

En sådan utveckling bör man kunna se fram emot med tillförsikt snarare än oro då det kommer ge fler engelska klubbar chansen att konkurrera på allra högsta nivå. Klubbar som Aston Villa, Leeds, Newcastle, Sunderland, West Ham, Everton, Sheffield Wednesday, Sheffield United med flera har möjlighet att göra samma resa som Chelsea och Man City har gjort före dem, därtill boostrade av rejält ökade TV-intäkter. Amerikanska, ryska och arabiska ägare finns redan i Premier League, Kina står i väntrummet.

Andra möjligheter erbjuds självklart också av att Kina nu framträder som en köpstark fotbollsmarknad. Engelska klubbar tvingas ofta själva betala en premium i såväl transfersumma som lönekostnader när de köper spelare. Kina ger engelska klubbar en ytterligare möjlighet att lasta av spelare de inte längre ser något behov av utan att behöva stå en alltför tung ekonomisk smäll. Om nu Ramires befann sig i Chelseas outbox, till vilken annan klubb hade Chelsea kunnat sälja honom för den ersättningen? Jackson Martinez flopp hade blivit betydligt mer dyr för Atlético.

Där finns fördelar också ur det större perspektivet. Att Kina satsar på fotboll som stor sport bidrar naturligtvis till att sprida fotbollen över hela världen, en helt ny världsdel öppnas här upp på ett helt nytt vis. En kinesisk satsning kan förhoppningsvis dra med sig även Japan och Sydkorea på tåget. Det kan ge också den asiatiska klubblagsfotbollen ett lyft. På sikt kan klubblags-VM, för tillfället en väldigt bra idé om än bara på pappret, få sig ett rejält lyft och verkligen börja göra skäl för namnet.

Förändring upplevs ofta som något hotfullt. Men när det gäller Kinas satsning på fotboll finns egentligen bara skäl att se hoppfullt på tillvaron. Det finns alla skäl att både tro och hoppas att Kinas satsning på fotboll innebär ett stort språng framåt för fotbollen som helhet.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #24: Tottenham går förbi Arsenal rakt in i titelstriden

Veckans lag

Bubblare:
Frasier Forster, Southampton
Ashley Williams, Swansea
Cameron Borthwick-Jackson, Man Utd
Daniel Drinkwater, Leicester
Ross Barkley, Everton
Wayne Rooney, Man Utd
Jamie Vardy, Leicester

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Tottenham. Tottenham pumpar på som tåget i toppen av tabellen och insatsen mot Norwich var riktigt imponerande. Det blev till sist 3-0 men hade kunnat vara det dubbla. Det gick helt säkert inte Tottenhamfansen förbi att Tottenham i och med segern faktiskt gick förbi rivalerna Arsenal i tabellen. Tottenham är i högsta grad inblandade i titelstriden.

Leicester. Det har varit en ganska hackig period för Leicester den senaste tiden där inte minst målskyttet har klickat för laget. Inför några av lagets tuffaste matcher den här säsongen så verkar dock formen återfunnen. Leicester var formidabla i sitt presspel och i sin offensiv mot Liverpool. Riyad Mahrez var strålande och Vardy närmast oemotståndlig. Top of the league.

Man City. Spelet var kanske inte det bästa borta mot Sunderland och man låg illa till flera gånger under matchen. Ändå vinner man med 1-0 och ökar avståndet ned till Arsenal. Vad är det man brukar säga om mästarlag? Rent tabellmässigt var Man City en av omgångens vinnare den här gången, även om Leicester behöll avståndet ned till dem.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Aston Villa. Svårt att hitta någon annan kandidat den här omgången. Det är inte bara att Aston Villa förlorar, det är sättet de förlorar på. Det ser uppgivet ut på de allra flesta håll. Jordan Ayews utvisning är ett monument av dumhet men typisk sådan grej som inträffar i ett lag i Aston Villas läge, där spelarna har börjat ge upp uppgiften.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Tottenham visar upp alla kännetecken på en lugn, trygg och stabil lagmaskin. Det är Pochettinos förtjänst som har fått spelarna att köpa spelsystemet och hitta sina roller däri, och det är ett spelsystem i vilket spelarna höjer sig. Under januarifönstret satt Pochettino lugn i båten vilket visar att han tror på sitt lag och inte anser sig behöva chansa.

OMGÅNGENS MÅL

Jamie Vardy, Leicester 1-0, Liverpool (a). Det är kanske ett tidens tecken hur nätbrigaderna efter Vardys mål ägnade tid åt att kritisera Simon Mignolet (han stod för långt ut) eller Dejan Lovren (han sprang bara och tittade på) istället för att beundra målet. Att lyckas med det är svårt nog. Att komma på tanken och våga försöka genomföra den är ett tecken på en stor spelare.

:::

TRE PUNKTER

Trubbigt Arsenal. I och med 0-0 mot Southampton har Arsenal nu gått mållösa från tre ligamatcher i rad, och tappat sju poäng på dessa tre matcher. Bristen på mål beror knappast på en brist på skapade chanser. Det är måhända en trött diskussion men alltjämt aktuell. Om Arsenal hade haft en riktig toppstriker, hade de i så fall gått mållösa från dessa tre matcher? Förmodligen inte. Visst kan man titta på statistik över totalt antal gjorda mål, men kännetecknande för en riktig toppanfallare är när han gör målen.

Liket lever. Några komme så klart vilja se Man Utd som en av vinnarna den här omgången. Samtidigt är en vinst hemma mot Stoke något man måste kunna förvänta sig och lagets tabelläge förbättrades inte. Det var rejält uppfriskande att se ett helt nytt och betydligt snabbare Man Utd på ett sätt som vi hittills inte sett dem den här säsongen, och man undrar vad sambandet är med att Michael Carrick återkom till startelvan. Det är samtidigt lätt att låta sig luras att tro att nu är lagets problem lösta.

Crystal Clear. Alan Pardew lyckades i ren frustration kanalisera sin bästa José Mourinho igår kväll när han fräste ur sig att hans spelare behövde bli mördade för att de kanske skulle få en straff med sig. Crystal Palace har ligans just nu sämsta formkurva med fem raka ligaförluster och inte en vinst i ligan sedan den 19 december. Lagets höstform var tillräckligt stark för att ge dem en viss säkerhetsmarginal, men resan nedåt i tabellen kan gå snabbt om inte Pardew lyckas vända skeppet.

:::

FÖR ÖVRIGT

Var är Ryan Giggs? What does it all meeeeeeaaan? Won’t someone please think of the children?

Bland det bästa med Leicesters enastående säsong är att man får chansen att lyssna till en hemmapublik som ännu inte har hunnit börjat ta segrar, framgångar och titelstrider för givna.

”Och det är alltid samma sak med dig!” – Ronald Koemans replik när Arsene Wenger är på sitt allra mest surgnälliga humör mot domaren i spelartunneln efter matchen.

Om Diego Costa vore en katt?!

I rättvisans namn, när Gary Neville fick frågan om att träna Valencia så trodde han faktiskt de menade Antonio Valencia.

Joe Hart, Frasier Forster, Simon Mignolet, Catfish Michael, Heurelho Gomes, Mark Bunn med flera – Målvakternas omgång detta.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Guldet blev till sand: Evertons jakt på den säsong som har flytt

Det är egentligen synd och skam att Everton inte är med uppe i toppen av tabellen och fajtas om ligatiteln den här säsongen. Just den här säsongen låg verkligen fältet helt vidöppet samtidigt som Everton besitter en spelartrupp smäckfull med talang. Något måste den här säsongen gräma Everton som just den missade jättechans den faktiskt var.

Jag har alltid gillat Everton. Av någon anledning jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske för att de alltid har lyckats att vara riktigt rejält uppkäftiga trots små medel, men på helt rätt sätt. Under den senaste tioårsperioden var det David Moyes som så att säga var Everton, en personlighetstyp som onekligen passade väldigt väl in i och med klubben.

Den ljusa punkt jag ändå ser i Evertons bedrövelse den här säsongen är att den innebär en slags återupprättelse för David Moyes. Liksom för övrigt Man Utds väldiga bekymmer även sedan de sparkat Moyes, anställt Louis van Gaal och slängt några hundra miljoner pund på nya spelare, är en form av återupprättelse.

Med Everton var det så klart Roberto Martinez första strålande säsong som fick de skadeglada olyckskorparna att kraxa om att Everton under Moyes minsann inte var så mycket att hänga i julgranen. I slutänden blev det var sig silver eller Champions League för Everton den säsongen, och sedan dess har det blivit alltmer uppenbart att framgången till stor del baserades på den organisation Moyes lämnat efter sig.

Evertons problem är inte målskyttet, endast de tre lagen i toppen av tabellen har gjort fler mål än Everton den här säsongen. Men i termer av insläppta mål måste man istället göra ett besök i botten av tabellen för att hitta klubbar med ett sämre facit än Everton. Roberto Martinez har aldrig varit känd för att vara en defensivt skicklig manager, med Everton visar han varför.

Det är lätt att fastna i fingerpekande när det gäller Evertons defensiva problem, vilket gäller alla lag, i en slags slemmig kombination av skadeglädje och jakt på syndabockar. Tim Howard har fått utstå hård kritik, på samma sång berättigad och obalanserad. John Stones häcklas också i hög utsträckning, naturligtvis till stor del för att han så lätt faller i kategorin av påstått överhypade unga, engelska spelare.

Men Evertons defensiva bekymmer är till största delen kollektiva och kan sammanfattas i några korta punkter:

Lågintensiv bollpress. Everton har en tendens att ge motståndarna alltför mycket tid med bollen. Mer energi verkar läggas på att fundera vad man ska göra med bollen när man får den tillbaka än på att faktiskt vinna tillbaka den. Leicester, Tottenham, Southampton och Liverpool är goda exempel på hur effektivt det kan vara med en högintensiv bollpress.

Press utan understöd. Ett genomgående problem för Everton är att de ger motståndarna alldeles för många öppna lägen att slå inlägg. Ytterbackarna hamnar ofta i obekväma en mot en-situationer de inte behärskar vilket i sin tur drar ut mittbackarna från sina centrala positioner. Evertons båda yttrar måste hitta sina defensiva roller på planen och hjälpa ytterbackarna.

Mentaliteten. Everton har tappat många poäng den här säsongen genom att tappa ledningar och släppa in mål i matchens slutminuter. Det uppstod en intressant kontrast mellan manager och spelare efter matchen mot Chelsea som slutade 3-3 där Roberto Martinez menade att det inte är lagets stil att spela negativt ens i ledning. Spelarna själva uttrycker frustrerat att de måste bli bättre på att spela på resultatet i dessa lägen.

Tongångarna mot Roberto Martinez har blivit alltmer negativa. Mest sticker det förmodligen i ögonen och öronen på Evertonfans när Martinez i princip slår ifrån sig kritiken och menar att det inte går att förvänta sig mer av ett, som han beskriver det, ”nytt lag”. Samtidigt gör sig Leicester, Stoke, West Ham, Watford, Southampton med flera rejält besvärliga för storklubbarna och topplagen.

Martinez egen benägenhet att prata i superlativer om laget, spelarna och sig själv sticker i ögonen på de som ser lagets uppenbara brister match efter match och vecka efter vecka. Supportrar vill känna ett förtroende att ansvariga ledare faktiskt ser problemen och arbetar med att åtgärda dem. Man vill inte tvingas lyssna på beskrivningar av att det alla känner igen som skit i själva verket är en saftig kladdkaka.

Roberto Martinez är en förbannat trevlig manager med Premier League-mått mätt, så man vill att han ska lyckas. Men trevliga och snälla kan också kossorna i hagen vara. De frågor som varje klubb efter en tid måste ställa sig gällande sin manager är följande: Är laget bättre nu än vad det var när han tog över laget och kan vi hålla för troligt att laget de närmaste åren fortsätter utvecklas och bli bättre?

Evertons supportrar, som så entusiastiskt svarade ja på båda dessa frågor under Roberto Martinez första säsong, har alltmer tvingats byta sina uppfattningar. Risken för Roberto Martinez är att Evertons ägare och ledning landar i samma slutsatser – om de över huvud taget bekymrar sig med att ställa sig själva frågan.

På pappret har Everton ett lag som i alla fall den här säsongen skulle kunna utmana om ligatiteln i toppen av tabellen. På gräsmattan spelar dock Everton en fotboll som gör att de ligger närmare nedflyttningsstriden och botten av tabellen. Den diskrepansen är svår för Roberto Martinez att förklara bort med positiva ord, hur han än försöker.

Kvällens match hemma på Goodison Park mot Newcastle blir något av ett vägskäl för Everton den här säsongen. Med en vinst kan de lämna Newcastle och en avlägset hotande nedflyttningsstrid bakom sig och istället flytta tillbaka upp på tabellens övre halva – där de hör hemma. En förlust och Everton måste istället börja se sig över axeln snarare än se framåt.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Februari avgör om Leicester ska betraktas som ett reellt titelhot eller ej

Vi har framför oss några veckor som på sitt eget lilla vis kommer att definiera den här säsongen. Leicester har envist fortsatt att trotsa alla förväntningar att de ska ramla nedåt i tabellen, de leder alltjämt ligan med tre poäng i början av februari, och ändå så väntar alla egentligen mest på att ändå till sist ska ske.

Leicester leder Premier League, men de är inte favoriter att vinna ligatiteln. I den meningen inryms två olika påståenden där minst ett av dessa kan komma att förändras under de kommande veckorna. Leicester möter Liverpool ikväll på hemmaplan, följt av först en bortamatch mot Man City och därefter ännu en bortamatch mot Arsenal.

Logiken dikterar att någon av Arsenal eller Man City, eller kanske till och med båda två, kommer att ta över taktpinnen i ligaspelet och markera sitt revir i toppen av tabellen. Men logik har haft hjärtevärmande lite att göra med Leicesters säsong så här långt. Leicester påminner mest om haren i ett 10,000-meterslopp som med ett varv kvar fortfarande befinner sig i ledningen. Ingen, inte ens haren själv, förväntade sig att möjligheten ens skulle finnas.

Februari är den sista månaden av vintersäsongen. Från och med mars börjar vårsäsongen och den riktiga slutspurten fram till ligaavslutningen. Inget lag har förlorat färre matcher i ligan än Leicester den här säsongen. Bara ett lag i Premier League-historien har lyckats samla på sig lika många poäng som Leicester efter 23 omgångar utan att ha slutat bland de fyra bästa.

Om Leicester kan behålla sin nuvarande eller åtminstone en jämförbar position i tabellen vid februaris slut som de åtnjuter nu så måste de helt enkelt börja betraktas som ett högst reellt titelhot. Definitivt måste de i så fall ses som en klar favorit att plocka en av de fyra Champions League-platserna. Claudio Ranieri har redan fått brottas med frågor om det vore en besvikelse om de nu inte lyckades ta sig till Champions League.

Det är inte första gången den här säsongen som Leicester står inför vad som beskrivs som en definierande månad. Även december sågs som en sådan, med tuffa matcher mot Man Utd, Swansea, Chelsea, Everton, Liverpool och Man City. Från dessa sex matcher plockade de med sig elva poäng. Det testet klarade de med andra ord av med luft ned till ribban.

Februaritestet ser på förhand ut att bli svårare. Två av Leicesters tre förluster den här säsongen har kommit mot Liverpool och mot Arsenal, och mot Man City blev det bara 0-0 hemma på King Power Stadium. Om övriga lag i ligan har haft det svårt att hitta motmedel mot Leicesters snabba och direkta fotboll så är det framför allt dessa tre motståndare som ser ut att ha lyckats bäst. Inte heller ska svårigheten med bortaplan underskattas.

Leicesters stora strategiska fördel under de kommande tre och en halv månaderna är att de kommer vara mycket mer pigga och utvilade. Samtidigt som Arsenal och Man City har ett hektiskt spelschema i vardera tre olika turneringar (plus en Ligacupfinal för Man City), så kan Leicester lugnt inrikta sig på att förbereda sig för och spela en match i veckan. Bara inför kvällens match mot Liverpool har Leicester haft tio dagar av vila och förberedelse, jämfört med Liverpools tre dagar.

Leicesters strategiska nackdel är så klart att om de skulle klara också februaritestet, om än bara med daller på ribban, så är de inte längre enbart den roliga överraskningen däruppe i toppen av tabellen. Från och med mars börjar kraven komma, förväntningarna ökar, frågorna haglar, det är squeaky bum time. Leicester saknar helt vanan att hantera den pressen; Arsenal och Man City, till viss del även Tottenham, gör det inte.

Februari är ett farligt bananskal precis innan Leicester ska bege sig in i den här säsongens sista kurva, och därefter upploppet. Att Claudio Ranieri ändå har tagit Leicester så här långt in på säsongen och fortfarande inte bara med i titelracet, utan i själva verket ledandes titelracet, hör till en av Premier League-erans allra största och mest oväntade bragder. Om han lyckas, om han tar sig hela vägen, om Leicester korsar mållinjen först?

Ja, då är han köng.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Januarifönstrets vinnare och förlorare i Premier League

Ett episkt långsamt transferfönster. Det är det enda rimliga sättet att beskriva vad vi precis har bevittnat i England och i Premier League. Varje försök att göra deadline day till något spännande och sensationellt föll omedelbart och obönhörligen platt till jorden. När Sky rullar i rutan att Bournemouth precis gjort klart med Rhoys Wiggins så fattar man läget.

Nu sitter man mest och försöker avgöra om det ska tolkas som något bra eller som något dåligt. Antingen är det så att de engelska klubbarna har planerat sina säsonger så bra att de i stor utsträckning helt enkelt inte känner sig tvingade att värva i januari. Eller så är det så att de engelska klubbarna helt enkelt inte fått rumpan ur vagnen och åtgärdat ens sina mest uppenbara brister.

Både och kan sägas. Arsenal, Tottenham, Liverpool och Man City är stora engelska klubbar som absolut hade kunnat förstärka under januarifönstret, mer än vad de faktiskt gjort, men som förmodligen gjorde klokast i att vänta då behovet inte är helt omedelbart. Chelsea befinner sig så klart i den besvärliga situationen att de inte vet vem som är manager nästa säsong, och då kan det vara klokt att vila på avtryckaren.

För andra klubbar är läget ett annat. Ett lag som Man Utd har så uppenbara problemområden, så pass mycket resurser att arbeta med, och därtill fortfarande en så tydlig möjlighet att nå sina mål för säsongen, att det framstår som ganska märkligt att de inget alls gör. Det går att ha flera olika idéer om vad denna passivitet egentligen beror på, men effekten talar på förhand knappast till Man Utds fördel.

Genomgående under fönstret är det klubbarna i mitten och i botten av tabellen som har varit verkligt aktiva under januarifönstret. Klubbarna i toppen av tabellen har varit betydligt mer tystlåtna. Det finns en logik i detta så klart då det utan tvivel är så att det är klubbarna i botten av tabellen som har allra mest att förlora. En misslyckad säsong för dem får oundvikligen stora konsekvenser även för kommande säsonger.

Det är svårt att vinna om man inte ger sig in i spelet. Det är däremot desto lättare att förlora. Det är en ganska enkel sammanfattning av hur jag skulle beskriva det här januarifönstrets vinnare och förlorare i Premier League.

VINNARE

(1) Newcastle

Fönstrets stora vinnare. Befinner sig indragna i en svettig nedflyttningsstrid men har börjat hitta formen på slutet. Fick kanske inte total jackpot i och med att deras bud på Saido Berahino inte accepterades, men de behöver inte vara alltför missnöjda med det. Jonjo Shelvey är en skicklig spelare av den typ de precis behövt. Andros Townsend och Henri Saivet är två spännande värvningar till mittfältet och i anfallet har man kompletterat med lånet av Seydou Doumbia från Roma. Håller sig inte Newcastle kvar i Premier League så kan i alla fall ingen anklaga dem för att inte ha försökt.

(2) Stoke

Stoke var inte den klubb som var mest aktiva det här fönstret sett till ren kvantitet av spelare, men de kan mycket väl vara den klubb som har gjort den bästa punktvärvningen. Sent på måndagskvällen meddelades det att Stoke gjort klart med Gianelli Imbula, defensiv mittfältare från Porto, för £18,3m, en rekordsumma för Stoke. Stoke som har gjort ett imponerande jobb med att förstärka sig offensivt skiftade fokus till defensiven och höjde i ett svep klassen på sitt centrala mittfält, ett av Stokes svagare områden. Mark Hughes spann som en katt när nyheten meddelades.

(3) Southampton

Hård konkurrens med framför allt Norwich och Swansea om tredjeplatsen för Southampton men jag gillar skarpt värvningen av Charlie Austin, en anfallare som varit hett villebråd för flera Premier League-klubbar under längre tid. Något är man kanske färgad av Austins succédebut för Southampton men känslan är att Austin kan vara lösningen på ett av Southamptons återkommande dilemman de senaste säsongerna, nämligen bristen på en jämn och konsekvent målskytt längst fram. Och de europeiska cupplatserna är inom klart räckhåll för Southampton.

FÖRLORARE

(3) Bournemouth

Det har inte sparats på kronorna i Bournemouth under januari. Om något så tvärtom. Eddie Howe har med viss rätta pratat om att klubben verkligen har satsat för att hålla sig kvar. Men på vad kan frågas? Benik Afobe är en bra anfallsvärvning, det ska sägas. I övrigt handlar det alltså om Juan Iturbe och Lewis Grabban, två ytterligare anfallare, vars inverkan lär bli tämligen begränsad för Bournemouth. Var tre anfallare verkligen vad Bournemouth först och främst behövde för att hålla sig kvar i Premier League?

(2) Man Utd

Det ser tunt ut i backlinjen och det ser tunt ut i anfallet. Det har man kunnat konstatera under längre tid för Man Utd. Att spelet ser ut som det gör är inget som åtgärdas av att värva spelare, men de mest uppenbara personalbristerna borde rimligtvis försöka åtgärdas. Istället har fler spelare lämnat klubben i januari än vad som har anlänt. Ett något udda beslut kan tyckas, särskilt som Man Utd befinner sig fem poäng bakom säsongens absoluta minimimål, det vill säga Champions League-platserna. Var Man Utds styrelse måhända ovilliga att låta Louis van Gaal spendera mer pengar?

(1) Aston Villa

Alla klubbar i botten av tabellen var aktiva under januarifönstret, vissa av dem till och med väldigt aktiva. Alla utom Aston Villa. Aston Villa är samtidigt den klubb som ligger sämst till av dem alla och som därmed var i absolut störst behov av förstärkningar. Det känns resignerat runt Aston Villa, som om alla mer eller mindre har gett upp säsongen, från spelare och supportrar ända upp till ägare och klubbledning. Remi Garde försökte hålla ett tappert ansikte utåt under måndagen men såg ut att koka inombords. Januarifönstret ökade inte Aston Villas möjligheter att hålla sig kvar i Premier League.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man City ritar om Premier Leagues landskap med Pep Guardiola

Det var världsfotbollens mest välkända hemlighet. Det var samtidigt ett av de märkligare besluten att alls hålla det hemligt. Argumentet var att man inte ville orsaka onödiga spekulationer som skulle sätta press på laget. I själva verket skapade naturligtvis hemlighetsmakeriet spekulationer och desto mer osäkerhet.

Man City bekräftade alltså under dagen att de har gjort klart med Pep Guardiola som ny manager och tränare från och med nästa säsong. Det kom knappast som någon överraskning och Man City bekräftade också att de har befunnit sig i samtal med Guardiola så långt tillbaka som 2012. I Man Citys klubbledning har Guardiola personer han känner väl, och som känner honom väl, sedan tiden i Barcelona.

Mycket talar för att det var Manuel Pellegrini själv som ville att beslutet nu skulle meddelas. Det var självklart ingen bra situation för honom att tvingas hålla masken när alla omkring honom vet vad som är å färde. Pellegrini har visat sig vara ett föredöme av professionalism och har utfört sitt uppdrag i klubben med en värdighet som hans företrädare aldrig var förmögen, samtidigt som han tog klubben framåt både i England och i Europa.

Beslutet att ta in Pep Guardiola som manager är trots det självklart. Guardiola är en etablerad världstränare, med ett enastående facit och ett väldigt positivt renommé. Man City har på åtta år steg för steg tagit sig hela den långa vägen fram till den europeiska eliten. Med Pep Guardiola vill man så ta nästa steg, kanske det sista steget, till att också bli en av den europeiska elitens dominerande superklubbar.

En av Pep Guardiolas viktigaste uppgifter i Man City blir att ge vad som på pappret är ett lag av världskaliber en tydlig identitet. Man City har världsspelare på de flesta positionerna på planen men på gräsmattan har alla delar inte alltid hängt samman i en effektiv helhet. Pep Guardiola måste få ihop pusslet. Man City kan stundtals vara otroligt charmiga i sitt spel, men bristerna i spelets systematik och lagets organisation har också kostat dem.

Den lagdel som Pep Guardiola framför allt måste arbeta med är Man Citys centrala mittfält. På övriga positioner har Man City mängder av högklassiga spelare men centralt mittfält består i för hög utsträckning av godkända spelare med Premier League-mått mätt, inte världsspelare. Bristerna i detta avseende har framför allt försatt Man Citys backlinje i stora problem, vilket exploaterats av motståndet såväl i Premier League som i Champions League.

Med Pep Guardiola får vi även se om den possession-fotbollen, en fotboll baserad på och driven av i huvudsak eget bollinnehav, kan vinna reell framgång också i Premier League. Inte minst Louis van Gaals form av possession-fotboll har ju misslyckats spektakulärt. Men skillnaderna är många. Guardiola har under sin tid i Bayern visat sig betydligt mer anpassningsbar och flexibel än van Gaal. Guardiolas version av possession-fotboll är därtill väsentligt mycket mer direkt än van Gaals.

Men det ska heller inte hymlas med att Man City och Premier League utgör den absolut största utmaningen hittills i Pep Guardiolas karriär. Det höga tempot, fotbollskulturen, det intensiva matchandet, inte minst den intensiva konkurrensen match efter match, vecka ut och vecka in, är något han helt enkelt inte kan vara van vid eller har upplevt förut. Det talar samtidigt till hans fördel att det är en utmaning han eftersträvar.

Barcelona och Real Madrid, kanske till viss del också Bayern München och PSG, attraherar fortsatt och av ett flertal olika skäl alltjämt världens kanske absolut bästa spelare. Med Arsene Wenger, Jürgen Klopp och nu också Pep Guardiola i Premier League, och med Chelsea jagandes ny manager samt José Mourinho vankandes otåligt runt Old Trafford, är det en tydlig trend att världens bästa managers söker sig till Premier League.

Den spontana reflektionen kring detta är att med alla dessa färgstarka karaktärer i Premier League, dessutom i klubbar som konkurrerar så hårt med varandra, så finns det alla chanser i världen att bli ganska bråkigt i Premier League de kommande åren.

Anställningen av Pep Guardiola är självklart en riktigt kraftmarkering och styrkedemonstration av Man City gentemot övriga konkurrenter i Premier League. Inte minst Chelsea och Man Utd har ett digert arbete framför sig att svara upp på denna utmaning som Man City nu lanserar. Liksom Chelsea gjorde för ett drygt årtionde sedan så har Man City i viss utsträckning med anställningen av Guardiola ritat om landskapet i Premier League.

Farhågan är självklart att beskedet att Manuel Pellegrini lämnar efter säsongen och Pep Guardiola kommer att ta över, kommer påverka Man City negativt under resten av den här säsongen. Så blev förvisso inte fallet för Bayern München när de befann sig i exakt samma situation för tre år sedan. Minst sagt tvärtom. Manuel Pellegrini är professionell, spelarna är proffs som också vill visa att de ska vara en del av Man Citys framtid, viljan att vinna försvinner inte.

För Man City är anställningen av Pep Guardiola framför allt en triumf för klubbens långsiktighet och strategiska planering. De har valt att ta det långa perspektivet och med det i sikte valt att vänta på Guardiola, och inte hastat iväg med några av de andra världstränare som blivit tillgängliga under tiden, såsom Carlo Ancelotti och Jürgen Klopp. Där det har varit spretigt och virrigt i Chelsea och Man Utd, har Man City hela tiden arbetat med en tydlig plan.

Man Citys projekt har hela tiden varit baserad på att förmågan och försöken att värva de absolut största och bästa spelarna. När Man City nu tar sista steget upp till den högsta europeiska eliten av dominerande superklubbar så tar man sitt avstamp genom att anställa en av världens absolut största och bästa managers.

Peter Hyllman
0 kommentarer