Peter Hyllmans Englandsblogg

SPECIAL: Liverpool 2015-16

Vem är egentligen Brendan Rodgers? Är han den moderna och framåttänkande unge managern som chockade en hel fotbollsvärld genom att ta Liverpool intill en olycklig grästuva från sin första ligatitel på ett kvarts sekel? Eller är han den ständigt plattitydproducerande Mr Chance som under två av sina tre säsonger som manager har basat för ett lag berövat egen idé och energi på planen och som slutat en bra bit under klubbens ambitioner?

Den här säsongen måste Rodgers kunna ge ett tillfredsställande svar på den frågan. Hans jobb var i uttalad fara redan i slutet av förra säsongens debacle och mycket lite talar för att Rodges överlever ännu en sådan säsong i tabellens ingenmansland, eller kanske ens en höstsäsong av samma slag. Liverpools ambition i alla fall på kort sikt är naturligtvis att spela Champions League, och i den kampen måste man befinna sig.

Det har varit en förändringens sommar på Anfield. Steven Gerrard har lämnat klubben och Raheem Sterling-sagan blev utdragen på ett sätt som näppeligen var till Liverpools fördel. Ett flertal spelare har värvats. Nathaniel Clyne, James Milner, Christian Benteke och Roberto Firmino känns samtliga som kloka värvningar, men också värvningar som, möjligen med undantag för Clyne, inte med nödvändighet kommer visa sig bli lyckade.

Just spelarvärvningar har varit Liverpools akilleshäl under många år, men kanske i synnerhet under Brendan Rodgers och den transferkommittée som Liverpools klubbledning har etablerat. Lyckade spelarvärvningar är emellertid inte bara en fråga om bra eller dåliga spelare, utan hur bra en klubb och en manager är på att integrera spelaren i lagets taktik och spelidé. Och det är ett område på vilket Rodgers måste börja visa upp ett bättre facit än vad han så här långt har gjort.

Liverpools stora problem förra säsongen var bristen på mål, vilket kanske inte är så konstigt efter att man sålt Luis Suarez och Daniel Sturridge visade sig vara ständigt skadedrabbad. Den situationen ser inte ut att vara annorlunda den här säsongen men Liverpool måste ändå få igång sitt målskytte, och för det syftet har alltså Christian Benteke, Roberto Firmino och Danny Ings värvats till klubben. Det är inte långsökt att säga att Liverpools framgångar den här säsongen kommer bero mycket på vilken output Rodgers kan få ut från Benteke och Firmino.

Defensivt måste Rodgers hoppas att han har fått ordning på sin backlinje, och det mest troliga är att han den här säsongen håller sig till en rak fyrbackslinje med Martin Skrtel och Dejan Lovren som mittbackspar. Lovren var en av dessa värvningar som inte alls hittade sina fötter under sin debutsäsong men som självklart har stor potential att förbättras.

LINEUP (4-3-3)
GK – Mignolet, Simon (Bogdan, Adam)

RB – Clyne, Nathaniel
CB – Skrtel, Martin
CB – Lovren, Dejan (Sakho, Mamadou)
LB – Gomez, Joe (Moreno, Alberto)

DM – Leiva, Lucas (Rossiter, Jordan)
CM – Henderson, Jordan (Can, Emre)
CM – Milner, James

FW – Firmino, Roberto (Lallana, Adam)
ST – Benteke, Christian (Sturridge, Daniel)
FW – Coutinho, Philippe (Ibe, Jordon)

TRANSFERS
In: James Milner (Man City), Danny Ings (Burnley), Adam Bogdan (Bolton), Joe Gomez (Charlton), Roberto Firmino (Hoffenheim), Nathaniel Clyne (Southampton), Christian Benteke (Aston Villa). Ut: Steven Gerrard (Los Angeles Galaxy), Glen Johnson (Stoke), Brad Jones (Bradford), Sebastian Coates (Sunderland), Raheem Sterling (Man City), Andre Wisdom (Norwich, lån), Rickie Lambert (West Brom), Mario Balotelli (Milan, lån), Lazar Markovic (Fenerbahce, lån).

NYCKELSPELARE: Jordan Henderson
Någon måste ta ledarskapet på planen när Steven Gerrard inte längre finns i klubben och det faller sig naturligt att det är på Hendersons axlar detta främst faller, tillsammans med James Milner som centralt ledarnav på mitten. Det är inte minst viktigt eftersom övriga lagdelar i stor utsträckning består av spelare som inte ser vordna ledare ut och som inte i första hand är vana att ta ansvar i jobbiga lägen. Henderson kommer också att vara en viktig spelare i Liverpools omställningar från försvar till anfall.

VAD TALAR FÖR LIVERPOOL?
Liverpool var kanske aldrig riktigt så bra som den där andraplatsen möjligen antydde, men inte heller är man kanske riktigt så dåliga som förra säsongens sjätteplats med tillhörande spel gav anledning att tro. Det finns potential och kvalitet i Liverpool och om Brendan Rodgers kan få ordning på lagets båda ändar, försvar och anfall, så är Liverpool utan tvekan en klubb som kan utmana på allvar om Champions League-platserna.

VAD TALAR MOT LIVERPOOL?
Även om Liverpool har värvat mera stabilt den här sommaren så är ändå den kvardröjande känslan att det är ännu en sommar under vilken Liverpool framför allt har handlat bredd snarare än riktigt hög kvalitet. Det kan göra laget stabilare men frågan är om det kan lyfta Liverpool uppåt i tabellen i den utsträckning klubben rimligtvis önskar.

Liverpool under Brendan Rodgers har hela tiden varit något av ett humörstyrt lag. Under 2013-14 spelade man närmast som i ett slags lyckorus av ständig medgång. Även under 2014-15 fanns liknande känslor. Liverpool hade en lång och väldigt stark förlustfri svit ända från december in i mars. Men efter förlusten på hemmaplan mot Man Utd så föll lagets spel och självförtroende mer eller mindre samman. Liverpool kan vara riktigt bra i medgång, men består i lite för hög utsträckning av spelare som gömmer sig i motgång.

TRE NYCKELFRÅGOR

Passar Christian Benteke in i Liverpool? I samband med att Liverpool betalade klausulen för Benteke i somras så inleddes omedelbart de både orättvisa och vilseledande jämförelserna med Andy Carroll. Men Benteke är en väsentligt mer mångsidig spelare än Carroll och med helt andra kvaliteter. Ändå är det alls inte säkert att han passar in i Brendan Rodgers taktiska upplägg.

Kan Brendan Rodgers hitta ett spelsystem? Louis van Gaal håller fast vid samma spelsystem men flyttar runt spelare på fel positioner. Rodgers å andra sidan håller i grova drag koll på positionerna men byter i gengäld taktiska uppställning som andra byter strumpor. Kan Rodgers hitta ett spelsystem som han själv och spelarna blir bekväma med?

Who let the kids out? Joe Gomez har varit en upplevelse under inledningen av säsongen, Jordon Ibe ser ut att kunna bli en bra ersättare för Raheem Sterling, Jordan Rossiter ung och hungrig på mittfältet. Om Rodgers kan fortsätta ge dessa spelare speltid under säsongen så är det inte bara bra för framtiden, utan något som kan hjälpa Liverpool hantera ett tufft spelschema med bland annat Europa League.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#4) Någon titelstrid kommer inte på något sätt vara aktuell den här säsongen, så någon upprepning av 2013-14 är inte att vänta. Men Liverpool har ett starkt mittfält både defensivt med spelare som James Milner och Jordan Henderson, och kanske har Rodgers till sist insett det subtila värdet i Lucas Leivas positionsspel, men också offensivt med spelare som Philippe Coutinho och Roberto Firmino. Om Liverpool lyckas hålla sig inom ramarna, och inte falla utanför dem så grovt som man gjorde förra säsongen, så är man en vass utmanare till en av Champions League-platserna.. (3-6)

Linhem. (#5) Försvaret är fortsatt ett enormt problem tack vare östeuropeiska ”Dum & Dummare” i mittförsvaret, och trots en massiv uppgradering på högerbacken. Jag är orolig över mittfältsparet Milner-Henderson då de är  ganska lika och främst offensiva men samtidigt är de mångsidiga och Milner har imponerat inledningsvis. Rodgers saknar spelidé och beslutsamhet i vad han gör vilket kanske hör ihop med att det saknas harmoni och röd tråd från ägarna ända ned till nyanställda Gary McAllisters älskade hjässa. Coutinho gjorde för mycket på egen hand ifjol men hur passar han ihop med Firmino och Benteke? (4-7)

Peter Hyllman
Inlägget har 42 kommentarer

Om transferfönstrets tragikomik och den unge Davids lidanden

Det var kring Man Utd det mesta rörde sig under gårdagen och det europeiska transferfönstrets stängande. För tredje sommaren i rad befinner sig nämligen Man Utd i den allt annat än avundsvärda positionen att de mer eller mindre snubblar över sina egna ben under transferfönstrets sista dagar. I en sådan utsträckning att man kunde tro att de gått samma planeringsskola som SL som blir lika förvånade varje år som löven faller från träden.

Man Utd inledde dagen med en dokumenterat tunn anfallslinje. När dagen var slut så hade man å andra sidan definitivt skeppat iväg två offensiva spelare, Javier Hernandez till Bayer Leverkusen och Adnan Januzaj på lån till Dortmund, och så vi vitt vi kan utgå från här och nu värvat blott en enda, 19-årige Anthony Martial från Monaco. Vilket den matematiskt snabbtänkte fort inser betyder att man slutar dagen med en offensiv spelare mindre än man började.

Anthony Martial är självklart en spännande värvning, en av europeisk fotbolls främsta talanger på en för Man Utd högst användbar position. Prislappen varierar beroende på vem man väljer att tro på mellan £36m och £50m, men det mest troliga är nog att grundsumman är på £36m samt att olika klausuler kan föra summan vidare uppåt. Tor-Kristian Karlsen skriver mycket begåvat och intressant om en mer modern och företagsekonomisk syn på spelarvärvningar, eller kanske snarare spelarinvesteringar.

Men den kanske största affären under dagen var ändå att den ytterst långrandiga sagan med David De Gea verkade nå sin upplösning. Klubbarna verkade överens. Real Madrid skulle få De Gea och för detta skulle de betala cirka £20m samt skicka Keylor Navas i motsatt riktning. En på det stora hela bra affär för samtliga parter, givet att det nu trots allt bara var en fråga om när De Gea skulle gå till Real Madrid, inte om.

Men så träffade skiten fläkten.

Helt plötsligt meddelas nämligen att David De Geas övergång från Man Utd till Real Madrid inte blir av eftersom övergångsdokumenten inte var inskickade till La Liga i tid. Två stora och enormt professsionellt drivna fotbollsklubbar har alltså haft en hel sommar på sig att komma överens och ordna det praktiska men sitter alltså ändå där med rumpan bar under transferfönstrets absolut sista minuter, bokstavligen.

Ursäktandet och fingerpekandet inleddes omedelbart. En konspirationsteori som framfördes av spansk media av alla möjliga parter var att Man Utd medvetet vilat på avtryckaren till en minut efter midnatt som en slags hämnd för tidigare transferstrul med Real Madrid. En mer parodisk förklaring gjorde gällande att Real Madrid, eller möjligen La Liga, helt enkelt saknade uppdatering på den senaste programvaran för att kunna öppna dokumenten, vilket föranledde förseningen.

I England är det möjligt för klubbar att söka dispens för att papper kommer in något för sent. Men någon sådan möjlighet finns inte i Spanien utan tvärtom så har flera tidigare spelarövergångar just gått i stöpet för att dokument har inkommit några minuter för sent. Guillem Balague, känd spansk fotbollsjournalist, var tydlig med att det fanns inga som helst prejudikat för att affären skulle kunna gå igenom.

Nu påstår sig Man Utd förvisso ha bevis för att de skickat nödvändiga papper 23:59, och det är så klart inget de säger utan att kunna visa att det faktiskt ligger till på det viset. Helt klart är att både Man Utd och Real Madrid vill att affären ska gå igenom och båda klubbarna kommer aktivt verka både mot La Liga och mot FIFA för att så ska bli fallet. Det framstår som osannolikt att ett stackars ensamt fotbollsförbund ska kunna stå emot två så mäktiga aktörer för ett så pass impopulärt beslut.

För så är det ju, Real Madrid och Man Utd står eniga i detta. Real Madrid vill självklart ha sin spanske stjärnmålvakt till varje pris. Man Utd å sin sida har förmodligen ingen större lust att sitta fast med en målvakt som hellre vill spela för en annan klubb och som kan lämna klubben helt gratis nästa säsong. Ingen av klubbarna har något att egentligen vinna på att affären inte skulle bli av. Och det har väl egentligen inte La Liga heller.

Hänvisningarna till felaktig eller ej uppdaterad programvara kan naturligtvis framstå som parodisk till en början, något som inte rimligtvis borde kunna hända på två förmodat moderna arbetsplatser. Men ska man nu överklaga ett beslut så måste man enligt outgrundliga byråkratiska ordningar ha ett sakligt skäl för denna överklagan, och just elektroniskt missöde råkar vara ett sådant sakligt skäl. Vad som alltså pågår är en produktion av ett svepskäl för La Liga och/eller FIFA att godta överklagan och låta affären gå igenom.

Men hur det än slutar, och vem eller vilka som än bär ansvaret för det som inträffat, så inte var det någon stolt dag vare sig för Real Madrid eller Man Utd, två av världens absolut största fotbollsklubbar.

:::

Fabio Borini (FW), 24 år till Sunderland. Han tvekade länge och väl, Borini, innan han till slut ändå gjorde övergången från Liverpool till Sunderland, där han tidigare spenderat en säsong på lån. Hans lånetid i Sunderland var hyfsat lyckad och kan han bidra med samma värde även som ditflyttad så blir han en tillgång för Sunderland. Väl godkänd (+++)

Anders Lindegaard (GK), 31 år till West Brom. Blev av en anledning som stavas De Gea i huvudsak andremålvakt i Man Utd men det fanns en god anledning till att många i början av bådas karriär där trodde att Lindegaard faktiskt skulle kunna ta förstatröjan. Lindegaard är en riktigt skicklig målvakt och kan visa sig ruggigt bra för West Brom med problem på posten. Berömlig (+++++)

Dieumerci Mbokoni (ST), 29 år till Norwich på lån. Tack gode gud! Norwich gjorde till sist klart med en inlånad anfallare från Dynamo Kiev, med ett nästan lika häftigt namn som Ricky van Wolfswinkel som skeppats iväg på lån till Real Betis. Norwich behövde förstärka bakom Cameron Jerome sedan dessutom Lewis Grabban börjat strula. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman
Inlägget har 443 kommentarer

SPECIAL: Man Utd 2015-16

Förra säsongen var en säsong av ursäkter för Man Utd och för Louis van Gaal, och var det inte den ena ursäkten så var det den andra. Van Gaal hade inte spelarna som förstod hans filosofi och hade inte hunnit bygga sitt eget lag. De värvningar som gjordes kom för sent. Det restes och flögs för mycket under försäsongsträningen. Listan kunde göras längre men till sist slutade ändå Man Utd fyra.

Den här säsongen är en säsong helt utan ursäkter för Man Utd och Louis van Gaal. Ett antal spelare har rensats bort från spelartruppen, van Gaal har haft gott om tid och möjlighet att värva in spelare han tror på och litar på, alla spelare har haft över en säsong på sig att lära sig van Gaals metoder, och den här gången fick van Gaal lägga upp försäsongsträningen helt och hållet efter eget huvud.

Louis van Gaals stora stora projekt i sitt managerliv verkar vara att applicera sin systemfotboll i Man Utd. I detta system är bollinnehavet religion och spelarnas tydliga roller dess hörnstenar. Det är ett vågspel. Rätt applicerat och med rätt balans mellan kollektivt system och individuell kreativitet så kan det lyfta Man Utd tillbaka till toppen av engelsk och europeisk fotboll. Fel applicerat och resultaten riskerar offras på systemets altare.

Tecknen är något tvetydiga. Men att van Gaal beskriver en 0-1-förlust mot Chelsea som en näst intill perfekt match och en 0-0-match hemma mot Newcastle som att Man Utd var tre gånger bättre och totalt dominanta mot sina motståndare, indikerar en syn på process och resultat som lär skilja sig från vad supportrarna vill se och höra. Inledningen på säsongen antyder också en avsaknad av offensiv kreativitet.

Förberedelserna inför säsongen har dock varit goda. Överflödiga spelare har lämnat klubben och Louis van Gaal har tagit en större kontroll över spelarköpen den här sommaren. Samtliga värvningar är att betrakta som funktionella i positiv mening. Bastian Schweinsteiger och Morgan Schneiderlin tillför både bredd och kvalitet på centralt mittfält, Matteo Darmian förstärker en förhållandevis svag högerbacksposition och Memphis Depay är en spännande offensiv värvning med stor potential.

Ändå är känslan att Man Utd trots ett starkt lopp i sin helhet ändå har snubblat lite över sina egna ben på upploppet. Värvningen av Pedro slarvades bort i någon slags allmän obeslutsamhet, en spelare som tveklöst förstärkt Man Utds offensiv. Den ännu osäkra situationen med David De Gea borde rimligtvis ha benats ut för länge sedan. Och transferdeadline närmar sig med den alltjämt gnagande känslan att Man Utd hade behövt förstärka anfall och mittförsvar ytterligare.

Man Utd slutade fyra förra säsongen inte så mycket på grund av egen kraft och duglighet, utan för att andra klubbar som Tottenham och Liverpool presterade väldigt svagt i sin tur. Man tog sig över mållinjen snubblandes. Om Man Utd ska ta sig över mållinjen även den här säsongen, än hellre vara inblandade i en seriös titelstrid i slutet av säsongen, så måste laget prestera betydligt bättre, inte minst på bortaplan.

Ska det hända så måste Louis van Gaals systemfotboll börja producera de nödvändiga resultaten i form av mål framåt och poäng i tabellen. Det håller inte längre att prata enbart om en process. Den här säsongen finns inte längre några ursäkter, ens för Louis van Gaal.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – De Gea, David (Romero, Sergio)

RB – Darmian, Matteo (Valencia, Antonio)
CB – Smalling, Chris (Jones, Phil)
CB – Blind, Daley (Rojo, Marcos)
LB – Shaw, Luke

DM – Schweinsteiger, Bastian (Carrick, Michael)
CM – Schneiderlin, Morgan

RW – Mata, Juan (Januzaj, Adnan)
AM – Herrera, Ander (Fellaini, Marouane)
LW – Depay, Memphis (Young, Ashley)

ST – Rooney, Wayne (Hernandez, Javier)

TRANSFERS
In: Memphis Depay (PSV), Matteo Darmian (Torino), Bastian Schweinsteiger (Bayern München), Morgan Schneiderlin (Southampton), Sergio Romero (Sampdoria). Ut: Tom Cleverley (Everton, fri), Ben Amos (Bolton), Tom Thorpe (släppt), Saidy Janko (Celtic), Nani (Fenerbahce), Will Keane (Preston, lån), Rafael Da Silva (Lyon), Robin van Persie (Fenerbahce), Angel Di Maria (PSG), Jonny Evans (West Brom).

NYCKELSPELARE: Wayne Rooney
Den spelare som förmodligen mer än någon annan kommer utgöra skillnaden mellan om det blir en i bästa fall godkänd säsong för Man Utd eller om det exploderar till en riktigt bra säsong. Ska Man Utd avancera uppåt i tabellen och ge sig in i titelstriden på allvar igen, och dessutom hantera Champions League på ett för klubben värdigt sätt, så måste Rooney hitta både sin roll på planen och målformen. Utan Rooney är det omöjligt.

VAD TALAR FÖR MAN UTD?
Ett år i bagaget med Louis van Gaal och spelarna borde ha hunnit ta till sig de spelidéer som van Gaal vill genomföra. Med ett antal äldre och trötta spelare borta från klubben så borde mer energi kunna riktas mot de spelare som faktiskt ska göra jobbet. Under sommaren har även Man Utd förstärkt sin spelartrupp både klokt och funktionellt med kvalitetsvärvningar som Depay, Darmian, Schweinsteiger och Schneiderlin.

VAD TALAR MOT MAN UTD?
Louis van Gaal vill gärna en smart framtoning som manager men har en tendens att nästan försöka vara lite för smart för sitt eget bästa. Tendensen att vilja placera spelare på för dem helt felaktiga positioner höll på att sabotera hela förra säsongen, och den här säsongen känns det som om mycket kommer att hänga på det långsiktigt hållbara i idén med Daley Blind som mittback. För Man Utd kommer också mycket av eventuell framgång bero på lagets kreativitet framåt och förmåga att inte bara kontrollera utan också dominera en matchbild, något i vilket laget har brustit hittills under van Gaals ledarskap.

TRE NYCKELFRÅGOR

Är spelarutvecklingen beständig eller tillfällig? Under inledningen av säsongen har framför allt Chris Smalling och Luke Shaw visat upp en individuell kvalitet som vida överstiger vad de bidrog med förra säsongen, i synnerhet i Shaws fall. Om det är en beständig utveckling så är Man Utds backlinje rejält förstärkt också utan någon profilvärvning dit.

Kan Memphis Depay axla rollen som power player? Wayne Rooney kan göra målen och Juan Mata är en väldigt finessrik spelare. Men chanserna måste skapas och ibland ur ingenting. Det råder ingen tvekan om att potentialen finns i Depay, frågan är om han är redo redan under sin första säsong att axla den rollen i om inte full så i alla fall tillräcklig utsträckning.

Hur grejar Louis van Gaal spelarroteringen? Att vara tillbaka i Champions League tillför naturligtvis energi till klubben. Men det gör det också orimligt att tro att samma startelva ska kunna spela match efter match, utan att det leder till syrebrist framåt våren. Rotation har inte varit van Gaal stora styrka och där finns många viktiga poäng att hämta.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#5) Det kan gå på rätt många olika sätt för Man Utd, ovissheten känns större än kanske någonsin tidigare. Det finns potential att brottas på allvar i en titelstrid, liksom det finns en risk att spelet stagnerar i sin egen systematiska självgodhet. Kvalitet finns i mängder men har Man Utd de riktiga matchvinnartyperna, de stora spelarna, som kliver fram när skiten träffar fläkten? De finns där teoretiskt men det måste omsättas på planen och de måste tillåtas individuellt utrymme att ge uttryck för det. (2-5)

Linhem. (#4) Utan De Gea kan jag se dem missa Champions League. Å andra sidan har jag svårt att föreställa mig något av lagen bakom dem sluta fyra och även om inte Van Gaal är mest uppskattad har han åtminstone hittat vad som gör att Man Utd är världsbäst på, att vinna matcher utan att imponera. Han vet vad han gör och är envis likt en gammal skotte. Schneiderlin och Schweinsteiger (när han är frisk) hjälper ett oimponerande försvar men samtidigt tvivlar jag på en hel säsong av Daley Blind som mittback. Memphis kan bli en riktig stjärna och för anfallets skull behöver han bli det snart. (3-5)

Peter Hyllman
Inlägget har 481 kommentarer

Är det början på slutet för José Mourinho i Chelsea som vi bevittnar?

Det var kanske oundvikligt efter Man Utds förlust mot Swansea, efter ännu en uppvisning i stelbent anfallsspel, att Louis van Gaal skulle få frågan om spelare som värvats, inte värvats, och kanske ska komma att värvas. Allra helst som vi nu är blott något dygn från deadline. Van Gaals replik, att värvningarna var Ed Woodwards uppgift, kändes ansvars- och skuldfördelande på ett minst sagt bitskt sätt.

Det är med den atmosfären som vi nu rör oss in i det stadigt återkommande landslagsuppehållet i slutet av augusti. Vi har att se fram emot inte bara Louis van Gaal utan även José Mourinho, och möjligen i någon mån också Brendan Rodgers, som efter förluster är på dåligt humör, befinner sig på defensiven och således i någon slags attack mode, som är dessa herrars standardmässiga modus operandi.

José Mourinho har under augusti inte varit i närheten av den Happy One som han presenterade sig själv som i sin andra nedkomst till Chelsea. Det har varit en augustimånad som präglats av svaga resultat, av konflikt och kontroverser med den egna staben, och till sist även av bara halvt inlindad kritik av sina egna spelare. En typ av destruktiv kommunikation som har samma lyftverkan på ett lag som vilken som helst blyballong.

En av Mourinhos främsta styrkor har varit förmågan att kunna motivera sina spelare och hela tiden frammana en professionell attityd både på och vid sidan av planen. Med hans olika Chelsealag har detta alltid varit väldigt tydligt på planen, men har inte varit det den här säsongen. Crystal Palace vann till stor del matchen på grund av en bättre och mer helhjärtad inställning. Av José Mourinhos 100 matcher med Chelsea på Stamford Bridge så är det kanske den enda matchen man har kunnat säga det om.

Den klassiska synen på ledarskap fokuserar på ledarens egenskaper, såsom kunskap och karisma. En mer modern forskning om ledarskap betonar istället ledarskap som ett relationellt fenomen, det vill säga något som konstrueras och ständigt reproduceras i relationen mellan ledaren och de ledda. En sådan syn innebär att en viss ledare och ett visst typ av ledarskap är föränderligt över tid i termer av auktoritet och effektivitet.

Det kan naturligtvis vara ett teoretiskt fenomen som på sitt sätt kan förklara José Mourinhos återkommande tredjesäsongssyndrom. Han har aldrig befunnit sig i någon klubb längre än tre säsonger, och ett återkommande mönster med Mourinho är att det under den tredje säsongen börjar gå groll i maskineriet, vilket var fallet både i Chelsea 2007 och i Real Madrid under sin sista säsong 2012-13. Porto och Inter lämnade han efter sin andra säsong.

José Mourinhos ledarstil har beskrivits som driven av konflikt, där han skapar energi och momentum genom att hela tiden arbeta med bråk och konflikt som verktyg såväl internt som mot klubbens omgivning. Det är en metod som visar sig väldigt effektiv inledningsvis, naturligtvis för att det håller alla på tårna och rycker samtliga ur sin bekvämlighetszon, men det är på lång sikt också metoder som orsakar slitage och organisatorisk trötthet. Det är en metod som kort och gott tappar sin charm efter några år.

Det ringer naturligtvis varningsklockor när energinivån på Chelseas spelare är så låg den som har varit i början av den här säsongen, allra helst som en av Mourinhos stora styrkor är just att garantera en hög sådan energinivå. Om han har tappat den kraften så försvinner en stor del av det som gör honom till en vinnande manager, och om inte Chelsea vinner matcher och titlar så tappar Mourinhos metoder i trovärdighet och acceptans. Då vänds konflikten istället mot honom själv.

Förra gången José Mourinho avgick alternativt fick sparken från Chelsea var i början av säsongen 2007-08. Det var i inledningen av dennes fjärde säsong i klubben och relationen mellan Mourinho och klubbledningen, och för all del Mourinho och delar av spelartruppen, hade börjat knaka i fogarna redan under försäsongen. Det kan vara värt att hålla i åtanke att den säsongen ändå inte startade lika illa som den här säsongen har startat.

Betyder det att José Mourinho kommer avgå alternativt få sparken också tidigt på den här säsongen? Nej, inte nödvändigtvis. Om inte annat så borde Roman Abramovich ha blivit lite klokare med åren och definitivt har han släppt sina illusioner om att spela vackert för sakens egen skull. Åren i framgångsmässig passningsskugga förde honom till sådan insikt. Men känslan är att det i alla fall inte kan uteslutas, lika lite som det kan uteslutas att detta är Mourinhos sista säsong med Chelsea.

Kanske är det på sitt sätt ytterligt vältajmat om man nu är lagd åt det hållet. För som Kamrat Linhem klokt filosoferade om på twitter under gårdagen så är Louis van Gaal en gammal man, och lär näppeligen inte vara kvar i Man Utd så många år til, varmed klubben enligt sin nya logik måste hitta ett nytt stort namn och börja om från början. Och om nu Louis van Gaal inte lyckas infria klubbens ambitioner den här säsongen, så kan ju det här visa sig vara också hans sista säsong.

Ja, ni förstår.

Alternativt så ger sig Chelsea och José Mourinho ut på en helvetisk spending spree under transferfönstrets sista dagar. Varpå Chelsea kommer ut som ett helt nytt lag och José Mourinho som en helt ny människa om två veckor. Det vore ju spännande det också.

:::

Kevin De Bruyne (AM), 24 år till Man City. Just precis den unga och fortfarande utvecklingsbara spelartyp som Man City ska värva för att på fullt allvar etablera sig som en europeisk storklubb. I ett svep har man dessutom uppgraderat en i bästa fall godkänd offensiv högersida till en högersida av riktigt hög världsklass, De Bruyne var en av den europeiska fotbollens främsta målgörare och målskapare förra säsongen. Berömlig (+++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 411 kommentarer

HÖRNAN #4: Man City går till ledighet med den perfekta tabellraden

4

Bubblare:

Tim Krul, Newcastle
Damien Delaney, Crystal Palace
Joel Ward, Crystal Palace
Yann M’Vila, Sunderland
Manuel Lanzini, West Ham
Dusan Tadic, Southampton
Scott Sinclair, Aston Villa

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Crystal Palace. När Radamel Falcao nickade in kvitteringen med drygt tio minuter kvar av matchen så förväntade sig alla en forcering av hemmalaget, istället blev det en omedelbar replik från Crystal Palace. Det var en imponerande insats av Alan Pardews manskap som byggde mycket på inställning och vilja att offra sig för laget, något som inte riktigt syntes där på samma sätt i Chelsea.

West Ham. Det sades lite elakt på twitter under gårdagskvällen att West Ham kommer att sluta säsongen nedflyttade till The Championship med 18 poäng, efter att ha vunnit på Emirates, Anfield, Stamford Bridge, Old Trafford, White Hart Lane och Etihad. Märkliga turer för West Ham hur som helst som förlorat hemma mot Leicester och Bournemouth, men vinner borta mot Arsenal och Liverpool.

Southampton. Det har varit en riktig pissig inledning på säsongen för Southampton, med bara två poäng på sina första tre matcher, och därtill nesligen utslagna ur Europa League. Skönt måste det ha varit att få gå på landslagsvila med en 3-0-seger i ryggen. Lite arbetsfrid för Ronald Koeman och nya tag i september. Det såg nervöst ut mot Norwich innan det första målet förlöste krampkänslorna.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Liverpool. Det hade ju inletts så bra den här säsongen med noll insläppta mål på tre matcher och en känsla av att Liverpool och Brendan Rodgers hade fått ordning på sin defensiv igen. Men mot West Ham ringde det i baklyktan redan efter tre minuter och bättre blev det inte under matchen. Dejan Lovren fick ett återfall till förra säsongens missfall och laget som helhet fick vad man bäst får beskriva som ett defensivt hjärnsläpp.

:::

TRE PUNKTER

Red Mist. De röda korten haglade över Premier League under helgen. Närmare bestämt sex stycken på tio matcher. Och mest sjukt är kanske hur onödiga samtliga utvisningar faktiskt kändes. Var det inte onödiga tacklingar så var det fula stämplingar på liggande spelare eller, mest patetiskt av alla, en örfil på motståndaren. Det var inte en omgång för de kallt tänkande spelarna, eller domarna.

Old Time Religion. Den fundamentala skillnaden mellan Alex Ferguson och Louis van Gaal, båda två stora managers, är att Fergusons lag hade kunnat vända och vinna matchen mot Swansea, van Gaals lag var aldrig ens i närheten av att kunna det. Det beror ju inte på sämre spelare, har vi fått veta, Fergusons sista lag var ju åldersstiget och fyllt av vattenbärare vilket varit en hämsko om van Gaals hals enligt sägnen. Men det handlar heller inte bara om att ryta, det handlar om att välja och satsa på en viss typ av ledande och kulturbärande spelartyp och därefter ge dessa spelare frihet och förtroende att uttrycka sig på planen. Ferguson hade järnkoll på det. Louis van Gaal har ägnat ett drygt år att undan för undan göra sig av med dessa spelare.

Swan Song. Så här långt under säsongen är jag mäktigt imponerad av Swansea som av de lag som förra säsongen slutade på den nedre halvan av tabellens övre halva är det lag som förbättrats mest. Laget har en stabil defensiv med Ashley Williams som härförare, Jack Cork är det defensiva ankaret man inte riktigt förstår varför Southampton gjorde sig av med, Jonjo Shelvey är han vars namn inte får nämnas, och framåt imponerar både Bafetimbi Gomis och Jefferson Montero men främst Andre Ayew. Europaspel känns högst aktuellt för Swansea och se upp för dem i cupspelet.

:::

Talande målskillnad hos topplagen efter fyra omgångar:

Chelsea: 6-9
Arsenal: 3-3
Liverpool: 2-3
Man Utd: 3-2
Tottenham: 3-4

Man City: 10-0

:::

FÖR ÖVRIGT

Arsenal hade sina The Invincibles. José Mourinho vill som vanligt gå en värre och skapa sina The Invisibles.

Tony Pulis måste ha gått apskit i omklädningsrummet i halvtid sedan Salomon Rondón gjort 1-0 på tilläggstid mot ett Stoke nere på nio man, sabbandes hans perfekta 0-0-matchplan.

Vem ser inte fram emot ett landslagsuppehåll med både José Mourinho och Louis van Gaal på defensiven och således i full attack mode?!

Skön känsla när min telefon börjar vibrera i fickan i samband med slutsignal i 58 engelska ligamatcher under lördagen. Ser viss kommersiell potential.

Peter Hyllman
Inlägget har 96 kommentarer

Norwich med fyra poäng med mersmak efter tre omgångar

Norwich flyttades upp som tredje lag till Premier League efter att ha vunnit playoff i The Championship förra säsongen. Men av de tre nykomlingarna så är det Norwich som har haft den bästa inledningen i Premier League, med fyra poäng på de tre första omgångarna, jämfört med tre poäng för Bournemouth och Watford.

Fyra poäng som idag kan bli sju när man beger sig till Southampton som kanske har viss baksmälla efter att ha drabbats av dansk dynamit under veckan. Vi pratade om fördelen med att spela hemma respektive borta igår, och sett till ligan som helhet så har endast sju av 38 spelade matcher slutat med hemmaseger.

Men bortaplan verkar inte bara vara en fördel i största allmänhet utan också något som passar Norwich förhållandevis bra. Om de skulle undvika förlust mot Southampton idag så slår de sitt eget klubbrekord med 13 raka ligamatcher utan förlust på bortaplan. Det är naturligtvis imponerande i sig, även om elva av dessa matcher har spelats i The Championship.

Med fem gjorda mål på de tre första ligamatcherna kan det vara frestande att dra slutsatsen att målskyttet är ordnat. Men tre av målen kom mot ett defensivt odugligt Sunderland, samtidigt som Norwich brände mängder av chanser både mot Crystal Palace i ligapremiären och mot Stoke i den tredje omgången, en brist på output som har kostat poäng.

Det är rimligtvis anledningen till att Norwich verkar vara på jakt efter ännu en anfallare. En spelare som ihärdigt ryktats till Norwich är Jonathan Walters från Stoke, vilket vore ett kap och kanske collateral damage från Mark Hughes Barcelonarevolución i Stoke. Men efter Ibrahim Afellays med fleras tuppjuck mot West Brom så kanske Hughes håller fast vid Walters.

Då verkar det som om Norwich tittar mot Ukraina. Tack gode gud så finns där en anfallare i Dynamo Kiev som heter Dieumerci Mbokani som Norwich verkar lite frälsta på.

Anfallarbristen bakom Cameron Jerome har blivit mer påtaglig sedan Lewis Grabban tröttnat på att spela andrafiolen. När han heller inte var uttagen i startelvan till veckans match i Ligacupen mot Rotherham så valde han helt enkelt att spelvägra, och dök inte upp till spelarbussen. I bakvattnet ligger också ett bud från Bournemouth som Norwich hittills har avfärdat.

Den gubben dög inte menade Alex Neil som prompt beslutade att stänga av Grabban från alla klubbens aktiviteter fram till dess att transferfönstret har behagat stänga. De enda kvarvarande alternativen för Grabban verkar vara om Bournemouth dyker upp med högre bud, eller att krypa till korset i september och be Neil om syndernas förlåtelse.

Men målen tenderar att komma om bara chanserna produceras. Och det är en positiv sak som Norwich onekligen kan ta med sig från samtliga sina matcher hittills under säsongen – laget har onekligen skapat målchanser. Det är naturligtvis på sitt sätt talande att supportrarna närmast vädrat missnöje med den enda poängen mot Stoke. Det har varit poäng med mersmak.

Missnöje har det varit runt Southampton också. Det oväntade uttåget innan Europa League ens hann börja på riktigt, samtidigt som Southampton hittills är endast ett av sex lag utan någon seger i Premier League den här säsongen, har gjort klart att Southampton helt säkert inte kommer kunna förvänta sig en riktigt lika bra säsong som de två senaste.

Framgång är alltid lite farligt i och med att det föder förväntningar om en fortsatt utveckling framåt. Men sådana förväntningar är inte alla gånger helt realistiska. Inget lag kan prestera på den absoluta toppen av sin förmåga hela tiden och konkurrensvillkoren och styrkeförhållanden skiftar dessutom mellan lagen.

Förväntningar kan på så vis bli betungande, vilket vi förmodligen kommer att kunna se med Southampton den här säsongen. Norwich har ännu inte hunnit till det stadiet. För dem finns naturligtvis också drömmar om fortsatt utveckling och att etablera sig i Premier League, men det är förväntningar som än så länge mer har karaktären av förhoppningar än krav.

Norwich har visat att de är bra nog att hålla sig kvar i Premier League.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jonny Evans (CB), 27 år till West Brom. Joleon Lescott är på väg till Aston Villa och med Evans så värvar Tony Pulis in en riktigt bra förstärkning, dessutom i helt rätt ålder och med dokumenterade ledaregenskaper. Regelbunden speltid borde passa Evans väldigt bra i West Brom som definitivt förstärks av värvningen. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 289 kommentarer

Kan Everton förvalta bortaplansfördelen mot Tottenham?

Man får försöka stå emot frestelsen att göra ännu en blogg på temat om att nu är det en match i vilken Arsenal måste bevisa sig. Det är naturligtvis en viktig match för dem, borta mot ett hungrigt Newcastle, men det känns som om temat började bli uttjatat för rätt länge sedan.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/11831102/Arsenal-are-a-soft-touch-when-the-screw-turns-they-lack-strength-power-and-pace.html

Istället kan man vända blickarna mot White Hart Lane. Där går kvällsmatchen mellan Tottenham och Everton, två lag som man med goda skäl kan förvänta sig kommer att kriga högt upp i tabellen, på den övre halvan men förmodligen strax under den förväntade toppen.

Tottenham är på jakt efter sin första seger för säsongen. Två matcher i rad har man tappat en ledning och senast på White Hart Lane så räckte det inte ens med 2-0 mot Stoke. Laget har brustit i defensiv koncentration vid viktiga lägen och det måste ändras när man nu ställs mot om inte det bästa så åtminstone det mest formstarka anfallet hittills.

Everton har inlett säsongen starkt. Förlust senast mot Man City visserligen, men ändå en bra insats. Oavgjort i premiären mot Watford såg ut som den plump i protokollet det förmodligen var när man i andra omgången gjorde fläsksylt av Southampton.

Everton spelar med en helt ny fart i anfallsspelet och samspelet mellan Romelu Lukaku, Ross Barkley, Arouna Koné och Tom Cleverley fungerar så här långt utmärkt. Det är ett flyt i anfallsspelet som Tottenham fortfarande söker efter, och med Christian Eriksen fortfarande borta på grund av knäskada så måste Tottenham klara sig utan sin främste spelfördelare.

Tottenham jagar fortfarande offensiva spelare. Man har värvat Clinton Njie och Heung Min Son, men ingen av dem kommer att starta idag. Fortfarande pratas det om Saido Berahino från West Brom vilket antyder att ännu en anfallare i alla fall är aktuellt för klubben. West Brom verkar dock vilja kräma ut så mycket vatten som möjligt ur den stenen.

Fördelen för Tottenham är så klart att de inte är överdrivet beroende av att värva home grown-spelare, i och med att de har varit så skickliga på senare år att få fram egna produkter. Tottenham har med andra ord råd att tacka nej när klubberar kvoterar dem överpriser för engelska spelare.

Riktigt samma situation befinner sig inte Chelsea i, vilket de har fått erfara i sina försök till affärer med Everton. Everton har fått ägna en försvarlig del av sommaren åt att hålla fast i sin unge försvarsgeneral John Stones, och dragit det så långt att man vägrat sälja trots inlämnad transfer request från spelaren och ett bud om £38m från Chelsea.

John Stones kommer att spela för Everton ikväll, precis som han spelade i onsdags mot Barnsley i Ligacupen. Det är självklart inte någon lätt situation att spela i, med ett försvarsmisstag i ryggen från veckan som gick och uppretade fans som beter sig illa mot honom.

Någon av de här klubbarna måste utmana de fem klubbarna i toppen den här säsongen, annars vore det tråkigt. Kanske ger den här matchen en indikation på vilken av Tottenham eller Everton det blir. Tottenham behöver komma igång, Everton måste visa att de kan hålla igång.

:::

Det har spelats 30 ligamatcher den här säsongen. Märkligt nog har det blivit hemmavinst endast i sex av dessa matcher. Det här med hemmaplansfördel verkar ha fått sig något av en knäck.

Danny Higginbotham, den gamle försvarskämpen, har ett intressant perspektiv på hur det alltmer har blivit så i Premier League att lag eftersträvar fördelen att få spela på kontring. Något som självklart på sitt sätt gynnar bortalag som inte har samma förväntningar på sig att anfalla som hemmalag.

Ett annat sätt att se på det är kanske att en mer defensiv hållning lönar sig, då den offensiva förmågan att spela sig igenom en backlinje inte har utvecklats i samma takt som den defensiva förmågan att stänga igen sin egen backlinje och ytorna runt den.

:::

Intressant läsning om förändringsarbetet i Newcastle.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Ola Toivonen (FW), 29 år till Sunderland på lån. Läste först att Toivonen var klar för Sundsvall vilket på något sätt kändes rimligare än Sunderland. Om Sunderland genom sina värvningar ville höja sig ur nedflyttningsfajten så känns inte Toivonen som något självklart val precis, även om jag ser fram emot att han bevisar mig fel. Godkänd (++)

Heung Min Son (FW), 23 år till Tottenham. Mångsidig anfallare från Bayer Leverkusen som har varit en viktig pjäs för dem i Bundesliga och tagit dem till Champions League ett par säsonger i sträck. Tillför fart och genombrottsstyrka till ett Tottenham som är i behov av mer sådan eldkraft. Klok värvning. Med beröm godkänd (++++)

Leandro Rodriguez (ST), 22 år till Everton. Precis som Roberto Martinez aviserade så värvar Everton en anfallare, en ung sådan från Uruguay. Munkorg medföljer ej. I huvudsak en backup-värvning för framtiden kan tyckas i och med att Everton har en ganska imponerande offensiv besättning, men som sådan en bra värvning. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman
Inlägget har 706 kommentarer

SPECIAL: Everton 2015-16

Tredje säsongen gillt för Roberto Martinez i Everton. Den första säsongen blev en succé med 72 poäng och en femteplats. Men med ambitionen att förbättra denna prestation så blev den andra säsongen ett rent fiasko, en elfteplats och 47 poäng i tabellen. I stort sett allt som var bra under första säsongen var som bortblåst under den andra.

Om höga förväntningar och spel i Europa League spelade sina spratt med Evertons prestationer under 2014-15 så är det inget som Everton behöver brottas med den här säsongen. Samtidigt så var det under jul- och vintersäsongen som Everton hade sina största problem förra säsongen, när det inte var något europeiskt cupspel.

Everton brottades förra säsongen med ett taktiskt dilemma där Roberto Martinez är väldigt fokuserad på långsamt bollinnehav, samtidigt som spelartruppen är anpassad efter ett mer direkt anfallsspel. Det där orsakade både problem och konflikt förra säsongen, men avslutningen av säsongen och inledningen på den här säsongen antyder att Martinez har hittat en fungerande kompromiss.

Hittills den här sommaren har Evertons aktivitet varit minimal. Man har plockat in Tom Cleverley och Gerard Deulofeu för billiga pengar men inte i något avseende utgör detta någon större satsning. Evertons energi så här långt har huvudsakligen gått åt att försöka hålla fast i John Stones, något som återstår att se om de kommer att lyckas med.

Bristen på ambitiös satsning kan vara oroande, inte minst när klubbar som West Ham och Newcastle förstärker. Utgångspunkten kan självklart vara att Everton anser sig ha ett bra lag i grunden, om än något ospektakulärt, vilket man också har. Filosofin kan också vara att lyfta fram unga spelare såsom Brendan Galloway, Tyias Browning och Matt Pennington.

Det kan självklart fungera. Evertons spelartrupp är i grova drag samma trupp som slutade femma första säsongen, och Everton har förstärkt med några fler spelare sedan dess. Den stora förhoppningen är självklart att unga spelare som John Stones, James McCarthy och Ross Barkley ska blomma ut och ta ett stort ledaransvar i laget.

Det är friskt vågat. Roberto Martinez pratar ändå om att förstärka Everton med ytterligare två spelare innan transferfönstret stänger. Dels söker man en back till, vilket är ett behov som garanterat dubbleras om Everton inte lyckas behålla John Stones. Dels behöver anfallet breddas. Det är också förstärkningar som kan behöva göras för att övertyga ambitiösa spelare som Stones, Barkley och Lukaku att Everton verkligen har en seriös ambition.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Howard, Tim

RB – Coleman, Seamus
CB – Stones, John
CB – Jagielka, Phil
LB – Baines, Leighton (Galloway, Brendan)

DM – Barry, Gareth (Besic, Muhamed)
CM – McCarthy, James (Gibson, Darron)

RW – Koné, Arouna (Mirallas, Kevin)
AM – Barkley, Ross (Osman, Leon)
LW – Cleverley, Tom (Pienaar, Steven)

ST – Lukaku, Romelu (Naismith, Steven)

TRANSFERS
In: Tom Cleverley (Man Utd), Gerard Deulofeu (Barcelona), David Henen (Olympiakos), Mason Holgate (Barnsley). Ut: Antolin Alcaraz (släppt), Sylvain Distin (Bournemouth), Luke Garbutt (Fulham, lån), Chris Long (Burnley).

NYCKELSPELARE: Romelu Lukaku
Märkligt underskattad spelare, men så kan det bli när en anfallare av ett eller annat skäl inte lyckas i någon av storklubbarna, vilket för fansen alltid kommer vara spelarens fel. Sant är emellertid att Lukaku har gjort tre hela säsonger i Premier League och varit väldigt bra varenda säsong, vilket är få förunnat att kunna säga. I Evertons med direkta spelsystem har han hittat sin roll väldigt bra och ger nu alla intryck av att kunna vara en riktig leading striker för Everton.

VAD TALAR FÖR EVERTON?
Everton har trots förra säsongens svårigheter fortfarande ett av ligans bästa lag på pappret. Laget är helt enkelt för starkt för att man ska kunna räkna med ännu en placering på den nedre halvan. Backlinjen innehåller både defensiv skicklighet och offensivt understöd, Evertons centrallinje är imponerande med Stones och Jagielka, Barry och McCarthy tillsammans med Barkley. Och Lukaku som anfallare är inget man rynkar på näsan åt.

VAD TALAR MOT EVERTON?
Den andra sidan av myntet med Evertons spelartrupp är att den är förhållandevis tunn och lättviktig, vilket om inte annat gör Everton känsliga för skador och avstängningar. Arouna Koné, Kevin Mirallas, Gerard Deulofeu med flera är samtliga skickliga spelare men också spelare som är förhållandevis beroende av andra spelare för att kunna prestera. Det är inte spelare som lyfter ett lag, lika lite som Steven Naismith och Aiden McGeady riktigt har kvaliteten att göra det.

TRE NYCKELFRÅGOR

Kan Ross Barkley bli the main man? Roberto Martinez gick i tankebanan att göra Barkley till en defensiv mittfältare förra säsongen. Men det är som offensiv mittfältare som Barkley har inlett den här säsongen sprudlande och den roll i vilken han tillför mest till Everton som lag. Kan Barkley förverkliga sin potential den här säsongen?

Kan Everton återskapa defensiven? Den andra säsongens fall med Roberto Martinez sammanföll med att lagets defensiv fallerade. Vad som under många år varit Evertons adelsmärke var inte längre någon styrka. Martinez måste förbättra denna lagdel om Everton ska stiga i tabellen, en uppgift som helt klart påverkas av John Stones mindset.

Vad vill klubbledningen? Så här långt har Evertons klubbledning, närmast sin vana trogen, varit mycket återhållsam med investeringar. Pengar från TV-avtal etc har till stor del gått in i redovisningen. Evertons framgångar beror mycket på om klubbledningen är beredda att ge Roberto Martinez nödvändigt stöd för spelarinvesteringar för att matcha klubbens konkurrenter.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#6) Stabilitet är en underskattad egenskap och Everton har trots en skakig fjolårssäsong ändå fått behålla i grund och botten den spelartrupp som charmade Premier League för två säsonger sedan. Utvecklingen av spelare som Stones, Barkley, McCarthy och Lukaku gör att laget förmodligen är starkare än så nu. För de taktiska problem som förra säsongen medförde så såg det också ut som om Everton hittade en fungerande kompromiss mot slutet av säsongen, och den här säsongen slipper Everton dessutom brottas med Europa League. (6-8)

Linhem. (#7) Everton sitter i en konstig sits. De är i en generationsväxling och de har ett par väldigt värdefulla guldklimpar som kostar eller kostat £30m. Förra säsongen var en identitetskris och denna säsongen skulle de behöva hitta sitt nya jag och utmana om europaplatser annars de bli kvar lämnade i mitten bakom alla mittenlag som shoppar europeiska toppspelare. Ofta känt att Barkley överskattas på grund av hans fysiska egenskaper och drömmål men han har inlett säsongen som en mer komplett spelare. Glad att äntligen Cleverley hamnat i ett lag som ser han som en mer offensiv spelare. (5-9)

Peter Hyllman
Inlägget har 294 kommentarer

Allt annat än fyra engelska lag i Champions League-slutspel vore en besvikelse

Gruppspelet i Champions League lottades under torsdagskvällen. Och tycker man kanske att Champions League har utvecklat sig till något av ett spektakel så är det kanske inte att undra på att även lottningen har blivit något av ett spektakel och något slags event i sig självt.

Om själva gruppspelet kan man ha olika uppfattningar. En sådan uppfattning förs fram av Iain Macintosh som plockar fram eldkastaren för att beskriva vad han uppfattar som otyget:

”I’m not a huge fan of the Champions League group stage anyway. It’s not a competition. It’s a cash trough where the big pigs grudgingly share a bit of swill with the little piglets before forcing their snouts down hard into the swirling brown gloop and holding them there until the bubbles stop. It’s purposely designed to minimise the risk of upsets and preserve the status quo, from the extended coefficient that protects them at the start to the promise that they’ll be able to ruin the Europa League at the end should they mess up. Don’t be fooled by the new ‘champions in pot one’ tweak. How often does a minnow win a title these days? The Champions League directs the same huge revenues to the same huge clubs over and over and over again until every league in Europe is ripped asunder by the gap between the rich and the poor and the bloated one percent can stand unopposed on golden pedestals, jettisoning hot streams of contempt over the edge to soak the rest of us below.”

Något har väl det där förmildrats i och med den omgjorda seedningen där det bara är ligavinnarna från de sju högst rankade ligorna som är med i pott ett, vilket serverade en del saftiga möten den här säsongen. Gruppspelet blir i alla fall något mindre av ren transportsträcka. Personligen är jag förvisso helt för det format som Champions League nu har, helt enkelt för att jag vill se en sådan turnering snarare än den gamla och ganska gråa Europacupen, även om inget av det Macintosh faktiskt säger är felaktigt.

Jag anser bara att det är ett problem som måste lösas nationellt, om man alls menar att det är något som kan och bör lösas, genom att utforma reglerna och förutsättningarna för hur man kvalificerar sig till Champions League. Problemet vore mindre om fler klubbar hade en rimlig chans att kvalificera sig till turneringen.

:::

GRUPP B
PSV Eindhoven
Man Utd
CSKA Moskva
Wolfsburg

Lätt slemmig grupp för Man Utd. Inget av lagen i gruppen är någon egentlig mardröm men inget är heller någon promenad i parken. Det gäller att vara skärpt redan från början med match borta mot PSV och därefter hemma mot Wolfsburg; sex poäng där och en god grund är lagd. Kanske blir gruppen något lättare om Man City till sist lyckas försvaga Wolfsburg genom att värva Kevin De Bruyne. Att Memphis Depay får återvända till Philips Stadion. Man Utd är favoriter att vinna gruppen och klara favoriter att avancera, med Wolfsburg som främsta konkurrent.

Slutspel: 80%

:::

GRUPP D
Juventus
Man City
Sevilla
Borussia Mönchengladbach

Ännu en gång har Man City hamnat i vad som mest av alla grupper framstår som en dödens grupp. Ändå är det om Man Citys ambition är att sluta etta i gruppen en mer överkomlig grupp än vad man ofta stött på hittills. Till stor del är det upp till bevis för samtliga i gruppen. Juventus som måste visa att förra säsongen var mer än en lycklig omständighet men utan viktiga spelare från förra säsongen. Man City som måste visa att de kan överföra sitt spel i Premier League till den europeiska cupfotbollen. Och Sevilla som måste visa att de är mer än bara ett väldigt bra Europa League-lag. Mönchengladbachs roll i den här gruppen, i vilken Man City är knappa förhandsfavoriter, blir troligtvis inte mer än som en möjlig spoiler.

Slutspel: 70%

:::

GRUPP F
Bayern München
Arsenal
Olympiakos
Dinamo Zagreb

Det kom säkert en och annan osande svordom när Arsenal först lottades i Bayerns grupp. Men med facit i hand om de andra två lagen i gruppen så lugnade det kanske ned sig och Arsenal kanske istället kan se fram emot två riktigt intressanta matcher mot Bayern redan i gruppen. Avancemanget från gruppen känns rätt givet för Arsenal, det räcker förmodligen med att de håller koncentrationen uppe på bortaplan i Grekland och Kroatien. Det står däremot med Bayern om gruppsegern, vilket kan visa sig viktigt längre fram i turneringen. Arsenal bör kunna se möjligheterna i att hålla Bayern efter sig precis som att kunna besegra vilken som helst motståndare i slutspelet.

Slutspel: 90%

:::

GRUPP G
Chelsea
Porto
Dynamo Kiev
Maccabi Tel-Aviv

Chelsea fortsätter sin vana att skaka fram såväl enkla som intetsägande grupper i Champions League. Det finns absolut ingenting som ska kunna hindra Chelsea från att cruisa sig fram till slutspel via den här gruppen. Porto brukar kunna ställa till med saker i Champions League men de har tappat viktiga spelare i Alex Sandro, Jackson Martinez och Danilo. Gruppen är ett utmärkt tillfälle för José Mourinho att rotera sina spelare, om nu Mourinho hade trott på att rotera spelare.

Slutspel: 99%

:::

Slutsatsen ger sig självt. När krutröken har lagt sig efter gruppspelet så vore allt annat än fyra engelska lag i slutspel en besvikelse sett till vad som är att betrakta som rimliga förväntningar. Samtliga fyra engelska lag får betraktas som favoriter till avancemang.

Europa Leagues gruppspel lottas vid lunchtid under fredagen. I den lottningen finns alltså vare sig West Ham eller Southampton med, båda lagen gjorde alltså exit redan i kvalrundorna. Inget av lagen stod för några särskilt strålande bedrifter för att uttrycka det milt.

Southampton har varit engelsk fotbolls darlings under några säsonger nu, och har fått mycket beröm för långsiktighet, akademisatsning och framgångar. Men det riskerar nog bli så att den engelska kärleksaffären med Southampton riskerar få ett brutalt slut den här säsongen.

Huruvida Tottenhams och Liverpools kärleksaffär med Europa League får ett brutalt slut redan i gruppspelet återstår att se.

Peter Hyllman
Inlägget har 243 kommentarer

SPECIAL: Tottenham 2015-16

Framtiden ser ljus ut för Tottenham. Så mycket kunde vi konstatera under sommaren när Daniel Levy offentliggjorde klubbens färdiga planer på en helt ny arena bredvid nuvarande White Hart Lane, en arena som beräknas bli klar till 2018-19 och som kommer att bli Londons största arena för klubblag. Vad som emellertid är lite mer osäkert är Tottenhams nutid.

Mauricio Pochettinos första säsong med Tottenham bör rimligtvis betraktas som måttligt framgångsrik. En femteplats i ligan var förmodligen det bästa Tottenham kunde förvänta sig, om än inte hoppas på, man tog sig till final i Ligacupen samt gjorde ett genuint försök i Europa League. Ändå fanns det en hel del saker som Pochettino förmodligen inte var helt nöjd med.

53 insläppta mål på 38 matcher var nog främst bland dem, ett defensivt facit som bara var bättre än fyra andra lag i ligan – Leicester, Newcastle, Aston Villa och QPR. Mycket riktigt är det också backlinjen som varit högprioriterad för Tottenham under sommaren. Hela tre försvarare har inhandlats; Kevin Wimmer från Köln, Kieran Trippier hämtades från Burnley och det stora kapet var Toby Alderweireld från Atlético.

Annars har sommaren handlat mindre om att köpa spelare och betydligt mer om att sälja spelare för Tottenham, men det har man å andra sidan gjort riktigt bra. Dödkött som Etienne Capoué har sålts till Watford, Paulinho till Guangzhou, Lewis Holtby till Hamburg, Younes Kabou till Sunderland och Roberto Soldado till Villareal. Vad som händer med Erik Lamela återstår att se, att Tottenham stramar upp är hur som helst tydligt.

Men med allt fokus på defensiven och på att sälja spelare så har å andra sidan offensiven blivit ett problem. Det ser oroväckande tunt ut bakom Harry Kane som heller inte kan förväntas ha en lika succébetonad säsong den här gången, och det offensiva mittfältet riskerar lova mer än det kan hålla. Och med blott en knapp vecka kvar av transferfönstret så måste Tottenham försöka få lite mer kött på anfallsbenen.

Glädjande för alla Tottenhamsupportrar måste dock vara den stadiga införseln av unga spelare i laget, många av dem helt egna, och hur denna utveckling ser ut att ha ett så tydligt stöd och mandat hos Pochettino. Ryan Mason och Nabil Bentaleb ser ut att ha gjort sig hemma på mittfältet, Harry Kane naturligtvis, och om allt slår väl ut för Dele Alli, Tom Carroll och Alex Pritchard så ser Tottenhams offensiv helt plötsligt bättre ut.

Det är ingen hemlighet hur Mauricio Pochettino vill spela fotboll. En tät och välorganiserad defensiv som grundläggs redan högt upp i planen med ett intensivt presspel. Det gav blandade resultat första säsongen och kanske är det även den här säsongen något för tidigt att ha mer än förhoppningar om en av de där Champions League-platserna.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Lloris, Hugo (Vorm, Michel)

RB – Walker, Kyle (Trippier, Kieran)
CB – Alderweireld, Toby (Fazio, Federico)
CB – Vertonghen, Jan (Wimmer, Kevin)
LB – Davies, Ben (Rose, Danny)

DM – Dier, Eric
CM – Mason, Ryan (Bentaleb, Nabil)

RW – Lamela, Erik (Alli, Dele)
AM – Eriksen, Christian (Pritchard, Alex)
LW – Chadli, Nacer (Carroll, Tom)

ST – Kane, Harry

TRANSFERS
In: Kevin Wimmer (Köln), Kieran Trippier (Burnley), Toby Alderweireld (Atlético Madrid), Clinton N’jie (Lyon). Ut: Jordan Archer (släppt), Cristian Ceballos (släppt), Bongani Khumalo (släppt), Paulinho (Guangzhou Evergrande), Lewis Holtby (Hamburg), Etienne Capoue (Watford), Younes Kaboul (Sunderland), Benjamin Stambouli (PSG), Roberto Soldado (Villareal).

NYCKELSPELARE: Christian Eriksen
HARRY KANE!!! skriker förmodligen stora delar av den industrialiserade världen men problemet är bara att det gör motståndarna också. Vad Kane kan bidra med vet alla redan om, men ska Tottenham få ut allt detta så måste han helt enkelt ha ett understöd. Det understödet måste komma både i form av mål och i form av ett konstruktivt bollinnehav, och huvudsakligen måste det understödet komma från Eriksen.

VAD TALAR FÖR TOTTENHAM?
Vi är inne på andra säsongen av Mauricio Pochettinos ledarskap och han har nu både haft tid att prägla spelartruppen på sin spelidé samt forma spelartruppen mer efter egna önskemål. Ineffektiva spelare har i hög utsträckning rensats ut och Pochettino har skapat en backlinje i sin egen avbild. Något som faktiskt också kan tala till Tottenhams fördel den här säsongen är att förväntningarna på dem faktiskt inte är så höga den här gången, det pratas inte längre lika hysteriskt om Champions League för Tottenham – på gott och på ont.

VAD TALAR MOT TOTTENHAM?
Bristen på bredd och möjligen hög spetskvalitet i lagets offensiva regioner har redan berörts. Det är en svaghet som naturligtvis riskerar bli än mer markerad under säsongen i och med att Tottenham återigen ska spela i Europa League, även om intrycket som Pochettino har gett under sommaren är att den turneringen förmodligen kommer spela ännu mer av en andrafiol den här säsongen. Rytmen med torsdagsmatcher blir hur som helst omöjlig att komma undan under hösten.

TRE NYCKELFRÅGOR

Kan man förbättra hemmaspelet? Tottenham hamnade sex poäng  efter Man Utd på fjärde plats förra säsongen, och elva poäng efter Arsenal på tredje plats. Samtidigt plockade man åtta poäng färre än Arsenal på hemmaplan och elva poäng färre än Man Utd. Det säger sig själv att äter man upp denna skillnad så är mycket vunnet.

Kan Tottenham hitta alternativa spellösningar? Tottenham presterar i sina bästa stunder ett väldigt intensivt spel som är både effektivt och svårt att stå emot för motståndarna. När det fungerar. När det å andra sidan inte fungerar, vilket oundvikligen händer under en säsong, så har Tottenham haft det väldigt svårt att bryta mönstren och hitta andra vägar framåt.

Kan mittbacksparet bli Belgiens tredje bästa export? Från Belgien kommer många bra saker, främst bland dem öl och choklad. Tottenham har dock förhoppningar att konstruera ett helbelgiskt mittbackspar med Jan Vertonghen och Toby Alderweireld kan bli riktigt intressant att följa om det fungerar som det är tänkt.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#7) Tottenham är en given contender på tabellens övre halva och har potentialen att göra livet besvärligt även för klubbarna som traditionellt sett jagar Champions League-platserna. Den här säsongen tycker jag dock det ser tunt ut i Tottenham och framför allt känns det som om laget saknar den rätta energinivån. Det kan kosta dem lite extra i tabellen, allra helst som det ser ut som om inte minst de båda Liverpoolklubbarna kommer gå bättre den här säsongen än förra. (4-7)

Linhem. (#6) Harry Kane gör lite färre mål men gör klart fler assist. Övriga Tottenham behöver dock bli bättre framåt även om Chadli är supereffektiv. Dele Alli kan bidra rejält redan denna säsongen om man listar ut hans optimala position/roll. Hur länge till kan de vänta på Lamela? Försvaret kan nog inte bli sämre än ifjol men ett Spursförsvar kan heller aldrig bli alltför stabilt. Förhoppningsvis får Alex Pritchard chansen denna säsongen men på gott och ont är han ganska lik Eriksen. Lloris lär inte bli kvar länge till om man inte spelar Champions League och han fortsätter vara lysande. (4-7)

Peter Hyllman
Inlägget har 406 kommentarer