Peter Hyllmans Englandsblogg

Premier Leagues fem bästa spelare under 2013-14

23 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Det här med att utse säsongens bästa spelare, managers och liknande är kanske något man kan anse ska vänta till dess att säsongen faktiskt är slut, om man faktiskt vill utvärdera något i sin helhet snarare än enbart till största delen. Hur en säsong faktiskt slutar kan ju onekligen också vara en del i motiveringen varför man anser vissa spelare bättre och andra sämre.

Samtidigt finns det en risk med att vänta till efter säsongen i det att alla dylika resonemang blir fullständigt utfallsstyrda. Uttryckt annorlunda, det enda som egentligen utvärderas i en sådan diskussion riskerar bli hur det faktiskt gick för en viss spelares lag, vägen dit blir mindre relevant i diskussionen trots att det kanske utgör den absoluta merparten utav säsongen.

Jag är en varm anhängare av uppfattningen att resan fram mot säsongens slut är minst lika intressant och säger väl så mycket om både ett lag och en spelare som säsongens faktiska utfall. Ett utfall kan dessutom bero på en mängd olika faktorer som var och en för sig egentligen har mycket lite både med enskilda lag och enskilda spelare att göra.

Dessutom är det ju ungefär vid den här tidpunkten som den här diskussionen ändå är aktuell, i och med att spelarorganisationen och fotbollsskribenterna ska till att utse sina olika spelare för säsongen. Dessa utmärkelser resulterar ju oundvikligen i diskussion, och är man inte intresserad av att köra samma diskussion om och om igen så gör man kanske bäst i att anpassa sitt egna tidsschema.

Självklart är det här en tidsbunden diskussion. Det här handlar enbart om vilka spelare som i min mening har varit bäst under den här säsongen. Mina fem bästa spelare i Premier League 2013-14 är i följande ordning:

:::

(5) Eden Hazard, Chelsea

Har kanske inte riktigt lyckats vara den där talismaniske spelaren vecka ut och vecka in för Chelsea, men visar ändå upp flertalet tillfällen av ren och skär briljans på fotbollsplanen. En tung anledning att Chelsea har lyckats hantera sina tämligen uppenbara anfallsproblem har varit just Hazards offensiva bidrag från sin offensiva mittfältsposition. Föga förvånande är det kanske också Hazards frånvaro i slutet som kan göra att Chelsea inte vinner ligan.

(4) Aaron Ramsey, Arsenal

En av den här säsongens stora utropstecken som jag ser det. Det pratades i början av säsongen väldigt mycket om Mesut Özil, men i själva verket var det Ramsey som var Arsenals bäste och mest betydelsefulle spelare, och som länge såg till att hålla Arsenal med i titelstriden. Vårkanten har varit kantad av problem med skador för Ramsey, och det är också under våren som Arsenal framför allt fått problem.

(3) Steven Gerrard, Liverpool

Har varit bra under mest hela säsongen, men har inte minst under vårsäsongen, när Liverpool hittills har vunnit smått sanslösa elva matcher i rad, varit fullständigt fenomenal. Har lyckats hitta fullständigt rätt i Liverpools nu mer offensiva lagbygge och utgör den perfekta länken mellan Liverpools defensiv och offensiv. Alla framgångsrika lag behöver erfarna spelare och ledare på planen, och den uppgiften uppfyller Gerrard till fullo.

(2) Adam Lallana, Southampton

I mina ögon den strålande stjärnan i ett Southampton som i övrigt har gjort en bra och stark men avstannande ligasäsong. Även när Southampton har varit mindre bra så har dock Lallana alltid varit en konstruktiv och kreativ kraft på lagets mittfält. Det är ingen tillfällighet att Lallana förmodligen har lyckats spela till sig en landslagsplats till sommarens VM, vilket får anses som mycket svårt att göra när man inte tillhör någon av Englands sex-sju största klubbar.

(1) Luis Suarez, Liverpool

Motiveringar är egentligen överflödiga för Suarez. Man kan tycka vad man vill om människan men som fotbollsspelare är han gudabenådad. Som spelare ligger han i mina ögon på samma stratosfäriskt höga nivå som Leo Messi och Cristiano Ronaldo, även om han ännu inte uppnått lika mycket som dessa. Hur som helst Premier Leagues klarast lysande fixstjärna just nu. Blir odödlig på Anfield om Liverpool vinner ligatiteln.

:::

Bubblare:

Yaya Touré, Man City
Daniel Sturridge, Liverpool
Christian Eriksen, Tottenham
Gary Cahill, Chelsea
Gareth Barry, Everton

:::

Be Champions!!

Beslutet att sparka David Moyes var vare sig fel, orättvist eller oundvikligt

22 april 2014 12:28, Peter Hyllman

Det känns egentligen som en meningslös diskussion huruvida det var ett sakligt sett korrekt beslut av Man Utd att sparka David Moyes efter blott tio månader på jobbet. Allra minst får man beskriva det som en diskussion som sparkar in en redan öppen dörr.

Sakligt sett så har David Moyes naturligtvis misslyckats med allt som gick att förvänta sig av både honom och laget den här säsongen. Rent realistiskt var det nog få om någon som trodde att det redan den första säsongen skulle gå att fortsätta vinna ligatiteln, men fallet från första plats till sjunde plats har varit onödigt brutalt. Att påstå något annat vore missvisande.

Lägg till detta en på sin höjd godkänd prestation i Champions League, och därtill två tämligen själlösa insatser i de båda cuperna. Inte heller spelet har varit särskilt uppmuntrande och det visar heller inga som helst tendenser att gå mot det bättre, snarare det rakt motsatta.

Det har rapporterats tidigt att David Moyes aldrig riktigt lyckades uppnå kontrollen över omklädningsrummet, att spelarna fostrade under Alex Fergusons styre aldrig hade någon respekt för det nya ledarskapet. Ryan Giggs, som var tänkt att fungera som en länk mellan laget och den nya ledningen, har öppet övervägt att lämna klubben. För några dagar sedan kom det fram att Danny Welbeck funderar på att söka sig därifrån.

Efter matchen mot Everton tangerade David Moyes en rätt farlig punkt när han till synes valde att offentligt kritisera enskilda spelare. Hur rättfärdig sådan kritik än kan vara så brukar det vara ett tabu inom fotbollen och ofta ett tecken på allt inte står rätt till. Känslan då var att David Moyes delvis förlorat greppet om situationen. Ett intryck som förstärktes av hans kommentarer om att Man Utd hade spelat bra under första halvlek på Goodison Park.

Det är inte sådant som en person som känner sig trygg i sin position häver ur sig. Nu är det alltså bekräftat att David Moyes får sparken av Man Utd, och att han alltså inte överlevde ett år på positionen som Alex Fergusons efterträdare.

:::

Det går knappast att hävda att beslutet är orättvist mot David Moyes, eller för den delen att det saknades motiv för beslutet. Som sagts har Man Utds prestationer den här säsongen knappast talat till Moyes fördel, och han har heller inte gjort sig själv några större tjänster med en rad tämligen märkliga uttalanden.

Kanske gjorde David Moyes ett grundläggande misstag redan förra sommaren när han beslutade att mer eller mindre fullständigt byta ut den befintliga och etablerade tränarstaben på Old Trafford.

Det är å ena sidan förståeligt att han vill omge sig med för honom bekanta ansikten, det ger en känsla av trygghet, men det eliminerar nödvändig erfarenhet och ställer större krav på den kulturella anpassningen.

Samtidigt vore det väldigt lättvindigt att påstå att beslutet på något sätt var oundvikligt. Det är ett sätt att hävda en uppfattning utan att egentligen se situationen som den är. Likaväl som det går dåligt nu så finns det egentligen inget som säger att om David Moyes skulle ha getts chansen att bygga vidare med laget, byta ut spelartruppen över tid och befästa sin auktoritet i klubben, att ett Man Utd med David Moyes som manager inte skulle ha kunnat bli framgångsrikt även det.

Och det faktum att beslutet faktiskt gick att undvika gör ju att känslan blir än mer påtaglig att Man Utd genom sitt beslut att ge Moyes sparken så tidigt blir en klubb likt alla andra i dessa avseenden. Emellertid är det så klart som många har påpekat väldigt lätt att vara långsiktig när man är framgångsrik.

:::

Många har tagit det här tillfället i akt att kritisera Glazers som ägare för det som inträffat. Till stor del handlar det så klart om de som av rent ideologiska skäl skulle kritisera Glazers oavsett vad de än gjorde och oavsett utfall. De har redan bestämt sig på förhand.

Det är dessutom en kritik som var de höll märkligt tyst om när det väl annonserades att David Moyes skulle bli Man Utds näste manager. Det är alltid lätt att sitta i efterhand facit på hand och framställa sig själva som otroligt kloka.

Det som emellertid gör kritiken fullständigt banal är att den undlåter att presentera en alternativ lösning. Det finns ju nämligen ett väldigt starkt argument för att vem som än hade efterträtt Alex Ferguson hade fått precis samma problem som Moyes fick. Vilken manager hade egentligen kunnat gå in och bara ta över det uppdraget?

Gary Lineker uttryckte det förmodligen klokt när han menade att drömjobbet inte var att efterträda Ferguson, utan att vara den som efterträder efterträdaren till Alex Ferguson.

Det här är så klart inte något direkt skäl att tycka synd om David Moyes. Han är så klart en vuxen människa och kunde se den svårigheten redan innan han tog på sig jobbet. Men det är en omständighet som gör att man både bör ha viss förståelse för hans prestation och en förmåga att nyansera kritiken mot de som anställde Moyes.

En annan sådan omständighet är att det under samma tid var mycket annat som hängde i luften för Man Utd. Det var förmodligen olyckligt att på en och samma gång byta både manager och VD, särskilt när det handlar om två så långvariga karaktärer. David Moyes hade varit behjälpt av att den rutinerade David Gill som VD under sina första två-tre år på jobbet.

:::

Framtiden är emellertid oviss men intressant för Man Utd. Klubben är naturligtvis alldeles för stor och har alldeles för stark ekonomi för att under någon längre tid vara borta från Premier Leagues toppstrid. Så Man Utd kommer definitivt tillbaka, frågan är bara i vilken form och tappning detta sker, och med vem vid rodret.

Många namn kommer så klart att nämnas. Det pratas redan om Jürgen Klopp. Ett annat namn som nämns är Louis van Gaal som kommer bli tillgänglig under sommaren. José Mourinho var ett aktuellt namn innan David Moyes tillsattes, och lär nog kunna bli aktuellt igen.

Experimentet med ”långsiktighet” och den nye managern i Alex Fergusons egen avbild är dock misslyckat och lär knappast upprepas. Nu är det ett etablerat namn som kommer anställas. Den här säsongens resultatmässiga katastrof har garanterat det.

Kanske var det här en nödvändig process för Man Utd att ta sig igenom. Kanske var det nödvändigt att Ferguson skulle utse sin efterträdare och kanske var det nödvändigt att denne skulle vara dömd att misslyckas så att klubbledningen på så sätt skulle kunna bryta sig fri från Fergusons auktoritet över klubben. En form av kreativ förstörelse.

Vad Alex Ferguson anser i frågan förblir dock oklart. David Moyes var ju på fler sätt än ett hans man och man kan tänka sig att det därför kan finnas vissa meningsskiljaktigheter inom klubbstyrelsen. Samtidigt är Ferguson en tämligen pragmatisk man, så några principfasta raseriutbrott är åtminstone av det skälet osannolika.

Man Utds transformation till en tid efter Alex Ferguson går vidare. Det här var inte början. Det var inte heller slutet. Vad supportrar och omgivning nog mest frågar sig är ifall vad vi ser är slutet på början eller början på slutet av Man Utds omställningsproblem. Steg ett är passerat och vi går in i steg två. Man Utds stora fråga är hur många steg som faktiskt kommer visa sig vara nödvändiga.

:::

Be Champions!!

Chelsea är numret större än Atlético

22 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Det brukar sägas att jag gillar att retas. Och det kan förvisso stämma i så måtto att om något jag faktiskt tycker händelsevis skulle reta någon eller några, så har jag verkligen ingenting emot att framföra just den uppfattningen. Däremot skulle jag ju aldrig välja att tycka någonting enbart för att reta någon. Det vore knappast intellektuellt hederligt.

Nu har vi ett sådant tillfälle igen så klart. Det ska ju sägas att dessa tillfällen brukar dyka upp just i samband med Champions League-matcher, i och med att så otroligt många väljer att fästa en överdriven betydelse vid vilka ligor som råkar vara bäst, inte sällan baserat på enskilda matcher mellan enskilda lag i Champions League för övrigt.

Rubriken avslöjar mig så klart. Jag menar att Chelsea fick en mycket bra lottning som drog Atlético i semifinalerna, och jag tror att Chelsea är tämligen stora favoriter till spela sin tredje Champions League-final under de senaste sju åren, mot antingen Real Madrid eller Bayern München. Chelsea är helt enkelt ett nummer större än Atlético.

Det händer så klart att jag har fel i dylika uttalanden. Napoli visade sig vara lite mer än Nemo jämfört med Man Citys Jaws. Schalke eller vad det nu var för tyskt lag lyckades ta sig lite längre i Champions League än vad jag trodde innan de ändå obönhörligen eliminerades lagom till våren började titta fram. Och visst kan det visa sig att jag har fel här.

Atlético är så klart ännu en sådan här fotbollens darling som det brukar dyka upp i alla fall en utav varje säsong. Tidigare har det kanske varit Bilbao, Napoli, Dortmund eller Schalke. Vi älskar dem därför att de utmanar det till synes självklara, men själva utgångspunkten för denna kärlek är att det kommer de inte kunna göra i all framtid.

Men det gör i alla fall att jag är medveten om att det förmodligen är en mäkta impopulär uppfattning att hävda att Chelsea kommer att göra iberisk köttfärs av Atlético. Det är en uppfattning som garanterat kommer att få min mentala kapacitet ifrågasatt av de som verkligen vill se Atlético slå ut Chelsea och gå till final. Vem vet, det kanske jag också vill.

Jag tror bara inte att det sker.

:::

Och det finns naturligtvis ett flertal skäl till detta. Och då tänker jag inte ge mig in på den här typen av självklara skäl som att Chelsea har fördelen av att avsluta semifinalen på hemmaplan, något som i det här sammanhanget har visat sig vara mycket betydelsefullt.

Erfarenhet är det främsta skälet. Atlético har helt säkert den nödvändiga entusiasmen för uppgiften, men såväl spelarna, laget, managern och klubben som helhet saknar erfarenhet av den här typen av matcher. Chelsea å andra sidan har mängder av erfarenhet, både institutionellt som klubb men även individuellt i form av inte minst José Mourinho. Även spelarna på planen har i flera fall ”varit där förut”.

Visst, men det hade väl Barcelona också kan man då hävda. Och det är helt klart en god poäng. Men för det första tror jag det finns ett begränsat antal sådana matcher som entusiasmen räcker till för, och för det andra så är det en sak att lyckas med det i en kvartsfinal men en annan sak att göra det i en semifinal när målsnöret och finalen börjar närma sig på horisonten.

Om inte annat så börjar det ju nu faktiskt komma lite press och förväntningar på laget.

En annan aspekt som hade kunnat tala till Atléticos fördel är att engelska lag traditionellt sett brukar ha det lite tufft mot spanskt motstånd. Det är två olika fotbollsstilar som möts och det brukar ta ett tag för engelska lag att anpassa sig. Samtidigt har José Mourinho en betydande taktisk erfarenhet från spansk fotboll och om det är något engelskt motstånd som passar Atlético särskilt illa så är det förmodligen Chelsea.

Chelseas ligasituation kan också tala till deras fördel. Förlusten mot Sunderland i helgen skapar helt säkert en viss revanschlystnad i Chelsea, Mourinho brukar inte gilla dåliga resultat och lär inte vara mer förtjust i att följa upp med ett lika dåligt. Chelseas känsla att Premier League kanske håller på att glida dem ur händerna kan också göra att de blir mer fokuserade och ”desperata” på Champions League.

:::

Chelseas stora taktiska problem kommer bli att göra hål på Atlético, vars nyckel till framgång den här säsongen inte har varit en förmåga att producera fler mål än sina konkurrenter, utan snarare att bättre kunna strypa motståndarnas attackförsök. Det märks i La Ligas målstatistik likaväl som det gick att se i de två matcherna mot Barcelona.

Det är samtidigt naturligtvis bekymrande för Chelsea som har tämligen väl dokumenterade anfallsproblem. En spelare som Samuel Eto’o har dock gett vissa indikationer att höja sig mot högkalibrigt motstånd även om han har haft vissa problem mot några av de mer medelmåttiga motstånden som Chelsea till vardags stöter på i Premier League.

Den första nyckeln för Chelsea kommer bli att inte förlora med för stora siffror ikväll. Får de med sig ett hanterbart resultat till Stamford Bridge så talar psykologin till deras fördel. Att göra ett bortamål kan visa sig väldigt värdefullt, i övrigt är det upp till Chelseas försvarslinje att hålla stånd mot Atléticos offensiv.

:::

Be Champions!!

Läget i de lägre serierna

21 april 2014 15:30, Peter Hyllman

Med endast två-tre matcher kvar i den engelska fotbollens lägre serier, rättare sagt i serierna närmast under Premier League, så kan det vara läge att stanna upp och hålla koll på vad som händer, vad vi så att säga redan vet, samt vilka frågetecken som fortfarande finns kvar.

Det som är lite speciellt med de här serierna är så klart att de, till skillnad från Premier League, kommer att resultera i ett playoffspel som avgörs egentligen från början av maj och framåt. I min mening ett fenomen jag är delad kring. Å ena sidan ser jag det som förkastligt och i motsatsförhållande till ligafotbollens hela själ och idé. Å andra sidan går det inte att förneka den spänning och dramatik som den här kvalfotbollen faktiskt har att erbjuda.

Vad vet vi då redan? Jo, vi vet att Leicester redan är klara för uppflyttning till Premier League. I praktiken är de förmodligen klara mästare i The Championship också. I andra änden av spektrat vet vi också att Luton Town till slut efter många sorger och besvär till sist har lyckats vinna The Conference Premier och återvänder till The Football League och League Two.

Men hur ser det ut i övrigt?

:::

The Championship

Uppflyttning. Leicester är som bekant redan klara. Burnley står på tröskeln och behöver bara två poäng till för att matematiskt säkra Premier League-spel nästa säsong. Något de kan lyckas med redan ikväll hemma mot Wigan, eller därefter mot Ipswich. Det enda laget som teoretiskt kan komma ifatt dem är Derby som alltså ligger åtta poäng efter dem.

Playoff. Här vågar jag påstå att tre lag är i praktiken klara för playoff-spel: Derby County, Queens Park Rangers och Wigan. Deras poängförsprång är oupphämtligt. Om den fjärde och sista playoff-platsen är striden desto hetare. Där ligger inte minst tre lag inom en poängs marginal. Brighton har platsen just nu, en poäng före Reading och Ipswich. Två poäng bakom dessa båda lag jagar Nottingham och Bournemouth, och Watford med en match mindre spelad kan komma upp på 63 poäng, två poäng bakom Brighton, om de vinner sin hängmatch.

Nedflyttning. Här måste vi konstatera att både Barnsley och Yeovil ligger väldigt illa till i nedflyttningsstriden, med tre-fem poäng upp till Charlton på 21:a plats, samtidigt som Charlton har en match mindre spelad. Men det är en fruktansvärt jämn nedflyttningsstrid i övrigt, med fem lag inom en poäng som samtliga vill undvika den tredje och sista nedflyttningsplatsen: Blackpool, Charlton, Millwall, Doncaster och Birmingham.

:::

League One

Uppflyttning. Här är allt redan spikat och klart. Wolves och Brentford är redan matematiskt klara för uppflyttning till The Championship, och med intill visshet gränsande sannolikhet så kommer Wolves att bli mästare i League One. Viktigt för Wolves som på blott två korta säsonger alltså följde med hissen ända ned från Premier League till League One.

Playoff. Mycket är klart också här. Leyton Orient, Rotherham och Preston kan ställa in sig på playoff-spel. Inget av de lagen kan sluta sämre än femma som är fallet nu. Peterborough har också ett jätteläge på playoff-spel i och med att de ligger sexa, fyra poäng före Swindon som förvisso visar upp en riktigt god formkurva. Men det mesta talar ändå för Peterborough.

Nedflyttning. Fyra lag åker ned från League One till League Two, i en av den engelska fotbollens mer märkliga inkonsevenser. Här ser det ut som om både Stevenage och Shrewsbury är klara för nedflyttning. De har fem-sju poängs hopp upp till nedflyttningsstrecket. De två återstående platserna slåss dock fem klubbar om att undvika: Notts County, Carlisle, Crewe Alexandra, Tranmere och Colchester. Endast tre poäng skiljer dessa lag åt. Både Crewe och Notts County visar upp goda formkurvor på slutet, så en hel del talar kanske för att dessa båda klarar sig kvar.

:::

League Two

Uppflyttning. Tre lag flyttas upp direkt från League Two, och i nuläget ser det ut att bli Scunthorpe, Chesterfield och Rochdale. Dessa har ett tre-fem poängs försprång på Fleetwood nedanför dem, där emellertid Fleetwood har en till synes bättre form än de övriga tre. Anmärkningsvärt är hur Scunthorpe bara har förlorat fyra matcher den här säsongen, men ändå lyckas med konststycket att vinna mindre än hälften av sina matcher. Vilket de är helt ensamma om i toppen av tabellen, som de leder.

Playoff. Fleetwood och Burton jagar de tre lagen ovanför dem men ser för tillfället ändå ut att bli de som hamnar i playoff. På playoff-platserna i nuläget befinner sig även Southend och York, som ligger sex-sju poäng söderut i tabellen jämfört de övriga två. I grund och botten är det bara ett lag som kan hota dessa om en plats i playoff-spelet, nämligen Oxford som ligger två poäng bakom York på sjunde plats. York vann i senaste omgången borta mot Oxford med 1-0 efter en straff i 48:e minuten. Kan visa sig vara en viktig seger.

Nedflyttning. I botten av League Two utspelas kampen om att undvika vad som brukar kallas för engelsk fotbolls jävligaste nedflyttning. Torquay är mer eller mindre helt avskurna i botten, de kommer närmast garanterat att åka ur League Two och The Football League. Därmed återstår en plats för övriga lag att oroa sig för. Där är det desto jämnare. Tre lag ligger på samma poäng ovanför Torquay: Northampton, Bristol Rovers och Wycombe. Strax ovanför dem hittar vi Exeter och Hartlepool. Hartlepools form är förfärlig, de har förlorat sina sex senaste ligamatcher.

:::

The Conference

I toppen av tabellen vet vi som sagt redan hur det kommer att sluta. Luton är mästare i The Conference och flyttas upp automatiskt till League Two och The Football League. En gammal klassisk klubb som återvänder. Håll i hatten får man väl då säga.

Om den andra platsen ska det spelas playoff. Till detta playoff är Cambridge redan klara. Halifax ligger fyra poäng ovanför strecket med två matcher kvar av säsongen, så jag bedömer dem som rätt säkra i playoff de med. Grimsby (74pts), Gateshead (73pts) och Braintree (72pts) är den trio lag som gör upp om de två sista platserna. Grimsby och Gateshead är helt klart de två lag som är mest underhållande att se på.

:::

Be Champions!!

Premier Leagues fem största kaptener

20 april 2014 21:18, Peter Hyllman

För någon vecka sedan fick jag förslaget via twitter att göra en blogg om vilka jag ansåg vara Premier League-erans största, bästa, mesta och vackraste kaptener. En idé vore så klart att tolka det förslaget helt bokstavligt, men lika roligt är kanske att låta er spinna vidare på det spåret själva. Istället väljer jag tolkningen att beskriva vilka jag anser vara Premier League-erans största och bästa kaptener.

Kaptenens roll och betydelse känns som ett hyfsat typiskt engelskt eller brittiskt fenomen. Kanske är det en produkt av ett mer individualiserat samhälle. Kanske är det en produkt av diverse fotbollsserier som vi läste om i Buster, Roy of the Rovers och så vidare. Lagkaptenen känns i alla fall inte som en lika dominerande gestalt inom till exempel spansk, italiensk eller tysk ligafotboll.

Bäst eller störst? Det där är ju ett lite lurigt ordval som kan betyda både det ena och det andra. Jag väljer att använda mig av adjektivet störst i den här bloggen, till största delen för att signalera att det är mer än enbart vilka som är de bästa fotbollsspelarna som bedöms. En kapten är mer än bara en fotbollsspelare, vilket rimligtvis är själva utgångspunkten att vi över huvud taget diskuterar kaptener som en enskild spelarkategori.

En kapten ska naturligtvis leda sitt lag, men en kapten ska i någon mening också inspirera sitt lag. Det handlar inte bara om att svara för enastående insatser på egen hand, utan om att göra sina egna medspelare större och bättre än vad de vore helt på egen hand. Kort och gott, en stor kapten får sitt lag och sina medspelare att växa.

:::

(5) John Terry, Chelsea

Älskad av de egna, som mest respekterad av andra. Terrys storhet som kapten är i mina ögon omstridlig. Men han har ändå varit kapten för ett lag som under ett helt årtionde har befunnit sig i toppen av Premier League, vilket kan sägas om få andra spelare. Det som framför allt imponerar på mig är att Chelsea under stora delar av denna tid har presterat bra på planen trots all turbulens vid sidan av planen. Det tror jag inte hade varit möjligt utan ett väldigt starkt ledarskap inom spelartruppen.

(4) Patrick Vieira, Arsenal

Det brukar ibland sägas att man inte riktigt kan veta veta värdet av någon innan denne inte längre finns där. Få spelare illustrerar detta bättre än just Vieira, som med sin sista spark för klubben för nio år sedan också såg till att skjuta Arsenals senaste titel till klubben. Vieira kan sägas ha varit precis allt som Arsenal har saknat och fortfarande saknar på sitt centrala mittfält, en ledargestalt och en samtidigt hårdför och kreativ spelare. En både teknisk och modig spelare, som ingjöt mod och självförtroende i det egna laget.

(3) Steven Gerrard, Liverpool

Captain Fantastic kallas han av de egna. Likheterna är samtidigt slående, även om jämförelsen säkert inte uppskattas av alla, med Captain Marvel som han kallades under sin tid i Man Utd, Bryan Robson. Båda var långvariga kaptener för varsin engelsk storklubb, men som först mot sin karriärs skymning fick möjlighet att höja ligatiteln för sin klubb. Gerrard är inte riktigt där än, men på god väg, och om han faktiskt skulle lyckas med den bedriften så vore det inte helt uteslutet att höja honom ett steg eller två på den här listan.

(2) Eric Cantona, Man Utd

Inte en spelare som normalt sett brukar återfinnas på listor av det här slaget, till stor del eftersom han inte riktigt motsvarar den engelska schablonbilden på en kapten. Men för mig är Cantona självskriven, och framför andra kaptenstorheter i Man Utds historia. Med sin blotta personlighet lyfte han Man Utd från hoppfulla utmanare till dominanter inom engelsk fotboll, och lade grunden för ett fotbollsimperium som sträckte sig över årtionden. Med sin närvaro var han en inspiration för en hel generation av unga spelare som växte upp i klubben och bar hans arv vidare långt efter att han själv slutat spela fotboll.

(1) Tony Adams, Arsenal

Fostrad i klubben sedan barnsben. Adams formades som spelare och ledare i ett Arsenal skapat i George Grahams anda. Redan som tonåring utsågs han till kapten i laget vilket säger något om hans ledaregenskaper. Därefter var han under tre decennier lagets oomstridde ledare på planen, central gestalt i det kanske bästa försvar som engelsk fotboll någonsin skådat, och förmådde förankra de förändringar mot att bli en modern fotbollsklubb som Arsenal genomgick under Arsene Wenger med klubbens historiska traditioner och värderingar. Få spelare personifierar en klubb likt Tony Adams.

:::

Bubblare:

Roy Keane, Man Utd
Alan Shearer, Newcastle
Matthew Le Tissier, Southampton

:::

Be Champions!!

David Moyes måste skaffa sig kontroll över Man Utd

20 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Det är en påskhelg utan de här egentligen riktigt stora matcherna. Det betyder i och för sig inte att matcherna för den sakens skull är mindre viktiga. Chelsea spelade mot Sunderland igår kväll och under dagen möts Norwich och Liverpool på Carrow Road, två matcher med mycket stor betydelse för den här säsongens titelstrid.

Ändå känns det som att dagens mest intressanta match är den mellan Everton och Man Utd. Inte så mycket med tanke på Man Utds minimala chans att ta sig förbi Everton i tabellen, utan snarare med tanke på att det är David Moyes återkomst till Goodison Park. Ett Everton som alltså ligger ovanför hans Man Utd i tabellen.

Mycket talar för att Moyes kommer få ett tämligen kyligt mottagande på Goodison Park. Vilket så klart är direkt sorgligt med tanke på de tio år han tillbringade i Everton och vad han trots allt åstadkom med det laget. Det var heller ingen vid sina sinnens fulla bruk som kunde påstå att han gjorde fel när han erbjöds Man Utd-jobbet för rätt precis ett år sedan.

Situationen hade förmodligen varit annorlunda om Everton legat sämre till i tabellen. Eller kanske snarare, om Man Utd hade legat bättre till i tabellen. Nu kan däremot Evertonfansen ge uttryck för en känsla av självupprättelse, hur efterklok och kortsiktig den än kan verka.

:::

Självklart, med tanke på Man Utds resultat, har det diskuterats spaltkilometer huruvida David Moyes är rätt man som Man Utds manager. Det som diskuterats mer frekvent på senare tid är det sätt på vilket Man Utd anställde Moyes, till synes på rekommendation från en enda person, hans företrädare Alex Ferguson.

Det känns så klart som en förenkling. Alex Ferguson har säkert haft sin uppfattning men David Moyes blev knappast anställd som manager för Man Utd utan att först ha haft tämligen ingående samtal med Man Utds styrelse och ägare. Fergusons uppfattning var helt säkert betydelsefull, men Moyes själv måste också ha övertygat sina blivande arbetsgivare.

Sedan kan man undra vad som låg bakom Fergusons rekommendation och uppfattning. Där finns så klart de som cyniskt menar att Ferguson medvetet skulle ha utsett en undermålig efterträdare, så att han själv skulle framstå i bättre dager. En uppfattning som bekvämt bortser från att det snarare får honom att framstå i sämre dager. Vilket skulle bevisas. Alex Ferguson har förvisso ett ego, men han är knappast dum i huvudet.

:::

Det kan ändå vara intressant, givet betydelsen av Fergusons rekommendation av Moyes, att se hur väl den rekommendationen passar ihop med Fergusons egen uppfattning om vad som krävs för att en manager ska lyckas i en klubb som Man Utd.

Alex Ferguson formulerar en sådan uppfattning i sin senaste biografi My Autobiography som kom ut efter hans avgång. Kontroll är helt nödvändigt för en manager menar Ferguson, och denna kontroll bygger på tre faktorer, att spelarna i klubben svarar ja på var och en följande tre frågor:

(1) Kan han göra oss till vinnare?
(2)
Kan han göra mig till en bättre fotbollsspelare?
(3)
Är han lojal med oss?

Enligt Ferguson, om spelarna svarar nej på en eller flera av dessa tre frågor så tappar managern en del av den kontroll han behöver för att på effektivt sätt kunna leda laget och klubben. Viktigt att betona är att Ferguson här talar om spelarna som ett kollektiv, enskilda spelares avvikande uppfattningar kan hanteras så länge de i så fall också åtgärdas.

Alltså måste man tänka sig att Alex Ferguson i sin rekommendation av David Moyes har dragit följande slutsatser. Ja, David Moyes kan göra Man Utd till vinnare. Ja, David Moyes kan göra spelarna i Man Utd till bättre fotbollsspelare. Ja, David Moyes kommer att vara lojal med spelarna i Man Utd. Om han har sett annorlunda på saken så kan han inte ha ansett att Moyes skulle kunna bygga upp den kontroll som erfordras för uppdraget.

Men hade Ferguson rätt i detta? I själva verket spelar det ju egentligen ingen roll vad han själv anser. I hans egen mening är det ju spelarna som måste svara ja på dessa tre frågor. Och mycket tyder ju på att spelarna i Man Utd alls inte svarar ja på dessa tre frågor. De svarar tvärtom nej. Man tvivlar på att Moyes kan göra Man Utd till vinnare, och på att Moyes kan göra dem till bättre fotbollsspelare.

:::

Det här känns både som naturligt och svårundvikligt. Få om någon manager skulle komma helt upprätt från en jämförelse med Alex Ferguson i frågan om vinnarförmåga, kapacitet för spelarutveckling och lojalitet med laget. I alla fall inte när det är Fergusons gamla spelare som står för jämförelsen.

Men i och med att det är naturligt så är det också lätt att inse. Alex Ferguson själv har knappast kunnat undgå att tänka den tanken. Det enda vi kan tänka oss då är att Fergusons och kanske Man Utds tidsperspektiv är längre. Att han svarar ja på dessa tre frågor vid en okänd punkt i framtiden, när David Moyes skapat sitt eget lagbygge i Man Utd, när det är ”hans” spelare som utgör kärnan i klubben.

Det perspektivet vore onekligen långsiktigt. Det låter så klart väldigt lovande för de som värdesätter just en sådan långsiktigt, men definitivt mindre lovande för de som möjligen hoppas att Man Utds resultat på kort sikt ska leda till att David Moyes får sparken och en ny manager anländer.

Sedan är det självfallet också så att det hela bygger på att Man Utds styrelse arbetar med samma perspektiv på frågan som Alex Ferguson. Och det är ju långtifrån självklart att så är fallet.

:::

Be Champions!!

Kan nya ägare ge Aston Villa vingar?

19 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Aston Villa förlorade förra helgens nyckelmatch mot Crystal Palace och kan alltså ännu inte känna sig helt trygga med avseende på den här säsongens minst sagt omfattande nedflyttningsstrid. Dagens match äger rum hemma på Villa Park mot Southampton och man kan på mer än ett sätt säga att Aston Villa i någon mening spelar för sin framtid.

Bakgrunden är naturligtvis de ihärdiga rykten som fick ny luft under veckan som gått att Aston Villa är på väg att köpas upp av ett affärskonsortium. Randy Lerner sägs vara på väg att sälja klubben, men konsortiet sägs å andra sidan bara vara intresserade att köpa Aston Villa om klubben faktiskt lyckas hålla sig kvar i Premier League.

Randy Lerner själv har berett marken för en försäljning. Hans krav att klubben skär i sina kostnader och i högre utsträckning kan bära sina egna kostnader kan ses som ett sätt att göra klubben mer attraktiv på marknaden för potentiella köpare. De som hellre håller fast vid den ägare klubben redan har kan också fråga sig, om Lerner fortsätter som ägare, hur intresserad han är att investera i en klubb han egentligen helst vill sälja.

Mycket står alltså på spel för Aston Villa. Kraven på Paul Lambert att hålla klubben kvar i Premier League är alltså så höga de kan bli. För någon vecka sedan hajade jag till när Aston Villa kom ut med ett så kallat statement. Det normala i ett sådant läge är att klubben meddelar att de sparkat sin manager, men Villas uttalande var istället att de höll fast vid Lambert och att klubben gemensamt skulle göra allt för att hålla sig kvar i Premier League.

Vilket måste anses som ett av de mer märkliga opåkallade uttalanden en klubb någonsin gjort. I alla fall om man väljer att inte läsa mellan raderna. Gör man det så är det lätt att tolka uttalandet som ett stilfullt sätt av en medlem i Oxford Debate Club att säga till Paul Lambert: ”Håll oss för helvete kvar i Premier League, you feckless whimp!”

:::

Oavsett utfallet i den här säsongens ligatabell, och vad som nu sker med ägandet av klubben, så ser det ut som om mycket kommer att förändras i och med Aston Villa till nästa säsong.

Kritiken mot Paul Lambert har varit stundtals hård. En kritik har varit mot hans oförmåga att lotsa in unga spelare som Callum Robinson och Jack Grealish i laget. Aston Villa vann den prestigefyllda NextGen Series förra säsongen, och det är kanske ingen tillfällighet att klubbens långvarige ansvariga för deras akademi, Bryan Jones, väljer att lämna klubben efter den här säsongen.

Även klubbens transferpolicy kan komma att förändras. Aston Villa har under senare år framför allt försökt värva spelare billigt. Paul Lambert har öppet sagt att om klubben ska undvika en årlig nedflyttningsstrid så måste mer etablerade och således dyrare spelare köpas in. Frågan är vad Randy Lerner anser om Lamberts beslut att torgföra den uppfattningen.

Nya ägare vore troligtvis mer villiga att investera mer omfattande i Aston Villas spelartrupp. En sådan utveckling skulle kunna se Aston Villa segla upp som ännu en seriös utmanare på tabellens övre halva, och göra en redan jämn liga ännu mer svårförutsägbar.

:::

Det är inte första gången som rykten om att Aston Villa skulle säljas cirkulerar. Så sent som i november så pratades det om att Aston Villa skulle köpas upp av Red Bull, som ju redan äger två fotbollsklubbar – Salzburg i Österrike och New York i MLS.

Huruvida Red Bull har någon koppling till det amerikanska affärskonsortium som nu sägs vara intresserade av att köpa Aston Villa är oklart, eller om Red Bulls intresse möjligen återuppväcks av att Aston Villa till synes är tillgängliga på marknaden.

Aston Villa är å andra sidan en välkänd och traditionsrik engelsk fotbollsklubb med en stor supporterbas och hemvist i Birmingham, Englands andra största stad. Klubben har ett väl inarbetat varumärke och således fullt godkänd kommersiell potential. Deras Premier League-status garanterar dem £40m bara i årliga TV-intäkter och Villa Park tar in över 40,000 åskådare.

Det är med andra ord en klubb som bör ligga bättre till än i Premier Leagues nedflyttningsstrid. Det är således ett value buy för en investerare, och därför vore det märkligt sett till Premier Leagues kommersiella dragkraft om det inte fanns intresserade köpare av Aston Villa.

Men av rätt precis samma skäl så är det naturligtvis betydligt mindre intressant att köpa en The Championship-klubb.

:::

Be Champions!!

Klassiskt men stereotypt Burnley på väg tillbaka till Premier League

18 april 2014 11:40, Peter Hyllman

Leicester City är redan klara. Under dagen kan ett annat klassiskt lag även de bli klara för nästa säsongs Premier League. Burnley ligger tvåa i The Championship, åtta poäng före Derby County och tio poäng före Queens Park Rangers, med fyra matcher kvar att spela.

Det betyder att om Burnley vinner ikväll borta mot Blackpool, som kämpar i botten av tabellen för att undvika nedflyttning, samtidigt som Derby tappar poäng borta i den sena kvällsmatchen borta mot Doncaster, så spelar Burnley i Premier League igen. De var ju där senast där för första och hittills enda gången 2009-10 när de trots en stark inledning av säsongen ändå till sist åkte ned i The Championship igen.

Det mesta var egentligen upplagt för uppflyttning redan förra helgen, i deras hemmamatch mot Middlesbrough. Det var en match där det i princip var spel mot ett mål, Burnley manglade Middlesbrough hemma på Turf Moor. Men det var Middlesbrough som gjorde matchens enda mål, och vann med 0-1. Festen fick vänta.

Frustrationen var ljudlig på Turf Moor under den matchen. Kanske kände spelarna själva av nerverna under matchen och möjligen låste sig det i den sista delen av planen av det skälet. Det kan alltid vara svårt att knyta ihop säcken när så mycket står på spel.

Burnleys poängförsprång ned till Derby och QPR är ändå så stort att det ska till ett smärre underverk för att de ska misslyckas med att nå automatisk uppflyttning till Premier League. Återstående hemmamatcher mot Wigan och Ipswich, innan en bortamatch mot Reading i sista omgången, ger Burnley flera chanser att smasha in matchbollen.

Tuffa matcher i och för sig, i och med att samtliga tre av de lagen befinner sig i full jakt på playoff-platserna.

Burnleys fans kanske oroar sig över alla tänkbara möjligheter som återstoden av ligasäsongen möjligen kan erbjuda. Supportrar oroar sig, det är inget nytt och inget unikt för The Championship, det sker på alla nivåer. Lycka och glädje är relativa fenomen. Ändå kan Burnleys fans tänka tillbaka till början av säsongen, när många tippade dem i botten av tabellen, och betänka att det hade kunnat vara betydligt värre.

Sean Dyche, Burnleys manager, har dock gjort ett stort jobb. Ett jobb som till stor del har grundats i en förhållandevis stark defensiv. Burnley är det lag som släppt in lägst antal mål i hela The Championship. Deras 35 insläppta mål på 42 matcher betyder att de släpper in 0,83 mål per match.

De är samtidigt det lag av de tre högst upp i tabellen som gör klart minst mål, endast 66 mål på 42 matcher. Burnley tappade inför den här säsongen de två senaste säsongernas främste målskytt i Charlie Austin, som till sist såldes till QPR.

Burnley kan lätt framstå som ett tämligen klassiskt brittiskt lag, med i stort sett enbart brittiska och irländska spelare i truppen. De bygger mycket av sitt spel på en snabb offensiv längs kanterna, och de söker ofta avslut och tar sig in i straffområdet genom krossbollar. En viktig spelare i sammanhanget är den väldigt spännande högerbacken Kieran Trippier, 23 år gammal och ett framtida landslagsämne.

Spelaren som bryter av mönstret enligt mig är den offensive mittfältaren Danny Ings, som från sin position mellan mittfält och anfall den här säsongen har gjort 20 mål, närmare en tredjedel av Burnleys hela målskörd. En spelare som tvingar motståndarna att ta hänsyn till fler faktorer än endast Sam Vokes farlighet inne i boxen.

Långfredagen anses av hävd vara årets längsta dag, även om vi så klart vet att så inte är fallet. Till stor del är det väl vi själva som samhälle som får dagen att kännas lång, i och med att det finns en tradition att butiker, biografer, teatrar, barer och så vidare har stängt under dagen. Så värst mycket mer än att begrunda och reflektera är det tydligen inte tänkt att vi ska göra en sådan här dag.

Det riskerar alltså bli en väldigt lång fredag även för Burnley. Inte minst riskerar den att kännas väldigt lång. Å andra sidan finns det goda chanser att Burnley när långfredagen närmar sig sitt slut kan fira klubbens återuppståndelse som Premier League-klubb.

:::

Be Champions!!

LINHEM: We moving on up like Elevators

17 april 2014 06:00, Peter Hyllman

Jag tror jag gillar idén av specialister. Folk som är den rätta pusselbiten för denna bilden. Att vara The Wolf från Pulp Fiction eller vara den som man frågar när det gäller ett speficikt ämne. Att vara anfallaren man lyfter in från bänken när det behövs ett sent mål, målvaktsreserv eller gästen i en talkshow/morgon-tv/podcast du kallar in när det gäller ett speficikt aktuellt ämne. Jag gillar också verkligen när de i särskilda filmer samlar olika sorts specialister för att till exempel råna en bank eller stjäla en diamant.

Å andra sidan finns också risken när man tar in ormar för att lösa sitt råttproblem måste man sen ta in någon slags iller för att ta hand om ormproblemet och sedan har man ett illerproblem. Eller så blir man orättvist kategoriserad som bara en specialist och överflödig därmed när problemet är löst.

:::

Fergivicious

Det säger mycket om turneringens låga status, snarare än att Man Utd försökt gömma nyheten, att det inte är särskilt välrapporterat att Darren Ferguson – son av Alex, riddare av den kaotiskt offensiva fotbollen, ovän av domare, samlare av udda spelare – och hans Peterborough har vunnit en titel denna säsongen.

Det är tveksamt vad Football League Trophy egentligen har för existensberättigande men den existerar och är mest känd för sina sponsornamn/udda troféer som: Johnstone Paint Trophy; Auto Windscreens Shield; Sherpa Vans Trophy; och Leyland DAF Trophy. Och turneringens mest framgångsrika lag är Carlisle med två segrar och ytterligare fyra finalframträdanden.

Men det är en titel och det är Peterboroughs första och Fergie Jr har tidigare bara vunnit den som spelare. Skämtet ämnat för retweets här är förstås att även efter Sir Alex lämnat Man Utd har Ferguson (Jr) vunnit fler titlar än David Moyes denna säsongen.

Vad som är mer betydelsefullt är att Peterborough – när blott fyra omgångar kvar – ligger på L1′s sista playoff-plats med sju poängs försprång. Vilket betyder att Darren Ferguson har möjlighet att vinna sin fjärde uppflyttning med Peterborough och för tredje gången vore det upp till The Championship.

Det är antagligen det svagaste laget Ferguson isåfall skulle ta till The Championship. Man har visserligen skyttekungen Assombalonga som gjort 26 mål(21 i ligan) och för att vara Peterborough har man släppt in förhållandevis få mål. Man har släppt in fler än alla ovanför dem i tabellen men lika många som deras konkurrenter nedanför dem vilket är i stark kontrast mot 10/11 då man visserligen vann uppflyttning via playoff men å andra sidan släppte man in flest mål i hela League 1. Man har heller inte gjort särskilt många mål då nästan bara Assombalonga gör mål och under säsongen tappade man dessutom Lee Tomlin.

:::

It’s the Wolf Gang

Wolves blev i helgen klara för The Championship då man tack vare en 2-0 seger borta mot Crewe bibehöll sitt försprång på 13 poäng ner till Leyton Orient nu när det bara är tolv poäng kvar att spela om.

Det är visserligen förväntat då Wolves inte borde ha spelat i L1 från början men det är också rätt imponerande av managern Kenny Jackett att han tydligt har tagit avstånd från många mer högprofilerade spelare i truppen och istället byggt ett mästerlag av yngre spelare eller åtminstone billiga spelare. Man har en hel startelva utlånad/såld till PL och lag i Championship/europeiska toppdivisioner. Man värvade visserligen Leon Clarke i vintras vilket aldrig är ett bra beslut då han bara är framgångsrik varannan säsong och varannan säsong är han bråkig/dålig i en klubb som värvat honom efter att han presterat i en mindre klubb.

Men i vintras värvade man också James Henry från Jacketts förra klubb Millwall och han har gjort nästan båda 10 mål och 10 assist(double-double i baskettermer) och nästan lika framgångsrik men än mer lovande är Michael Jacobs som gjort sju mål och ett gäng assists.

Man har också Bakary Sako som gjort elva mål och lika många assist från sin ytterposition. Vilket är vad han minst borde göra på denna nivån men imponerande är att han fortsätter prestera trots att han redan ifjol borde ha gått till en PL-klubb. När man sålde den problematiska Leigh Griffiths tog inte bara Sako över målskyttet utan man har också fått nio mål från fenomenet Nouha Dicko som av namnet att döma behövde en B.Sako för att få ordning på sin karriär.

Detta är andra gången Jackett vinner uppflyttning till The Championship som manager då han innan Wolves etablerade Millwall i The Championship.

Men han var också betydelsfull för Watford när de tillsammans med legenden Graham Taylor ledde laget tillbaka till PL från L1 efter ett tungt 90-tal. Han var dessutom Swanseas manager när de gick upp till L1 och påbörjade sin nuvarande framgångsperiod.

:::

The worst guys och The Spiteful Chant

Nyligen arresterades ett par Gillingham-supportrar för att ha skrikit rasistiska ramsor mot Rotherham-managern Steve Evans. Min reaktion var någon grad av gapskratt då det bara kan betyda att Steve Evans faktiskt räknas som mördarsnigel eller att Vita kränkta män äntligen fått sin Rosa Parks men tydligen var de rasistiska ramsorna riktade mot att han är skotte. Dock kan man väl fråga sig om inte fotbollsmanagers ifrån Glasgow verkligen är en utsatt minoritet inom engelsk fotboll.

Steve Evans är annars mest känd för att han vid tre olika tillfällen har blivit avstängd/fått böta för olika former av bedrägeri under tiden han var manager för Boston United. Böterna var löjligt låga men om man kombinerar avstängningarna för det brottsliga vid sidan om planen och de gångerna han blivit avstängd för sitt ”beteende” mot domare/spelare/publikvärdar/närvarande poliser så var han avstängd i nästan fyra år mellan 2002 och 2007. Kan inte heller tänka mig att någon blivit uppvisad på läktarn fler gånger än Steve Evans men de avstängningar de lett till skulle säkert också täcka en hel säsong.

Men fotbollsvärlden är väldigt förlåtande mot brottslingar, särskilt om de är rika brottslingar. Och förutom allt som gör honom till den Steve Evans vi känner har han faktiskt varit en ganska framgångsrik manager under hela sin karriär. Om vi bortser Boston Utd-tiden som bevisligen inte var laglig så tog han Crawley från Conference National till toppen av L2(lämnade innan de säkrade uppflyttning till L1) och tagit Rotherham till L1 där de nu också är klara för playoffspel.

Man ska kanske inte underskatta Steve Evans framgångar då han inte bara nått en uppflyttning med klubbarna utan två uppflyttningar med Crawley och har nu i playoffspelet möjligheten till en andra med Rotherham. Precis likt med Boston finns det dock tveksamheter kring de uppflyttningarna. Inte ren brottslighet men både Crawley och Rotherham har haft väldigt stark ekonomisk backning av sina ägare.

:::

L1nce again

Simon Graysons managerkarriär påminner något om Carter Hall-versionen av Hawkman. Från början en egyptisk prins men tillsammans med sin älskare och sin nemesis hamnat under en förbannelse. Som innebär att de i oändlighet kommer återuppstå, finna varandra igen och uppleva sin äkta kärlek men därefter bli mördade igen. Rinse and repeat.

När Grayson avslutade sin spelarkarriär fick han ganska snart möjligheten att ta över managerjobbet i Blackpoll och det gjorde han framgångsrik med en uppflyttning till The Championship. Men efter ett par säsonger på nedre halvan i The Championship kom han inte längre och lämnade han till förmån för Leeds, i League 1.

Under hans första säsong i Leeds tog man sig till playoff-final men förlorade där mot (Kenny Jackett) Millwall. Under den andra säsongen gick det dock bättre då man slog Man Utd borta på Old Trafford i FA-cupen och dessutom vann man uppflyttning till The Championship.

I Championship etablerade man sig snabbt på övre halvan men efter ett par säsonger där man aldrig nådde ända fram till playoff fick Grayson sparken. Istället fick han möjligheten att ta över Huddersfield som låg i toppen av L1. Huddersfield som länge var obesegrade den säsongen men som två säsonger i rad förlorat i playoff-spelet under Lee Clark. Grayson lyckades inte ta en uppflyttningsplats direkt men slutade fyra och slog Sheffield Utd på straffar i playoff-finalen.

I The Championship började det bra och man hotade till och med om en playoff-plats tack vare en imponerande defensiv men redan senare samma säsong fick Grayson sparken efter en lång svit vinstfria matcher.

Denna säsongen tog Grayson över ett Preston som haft ett par väldigt misslyckade säsonger i L1 trots stora investeringar. Och som förväntat blev Preston denna månaden klara för playoff. Till stor del tack vare att Grayson lyckats få det bästa ur anfallaren Joe Garner som aldrig lyckades i varken Nottingham eller Watford men som tidigare varit framgångsrik i Carlisle och Scunthorpe.

:::

m.A.A.d city

Cellino klar för Leeds nu efter ha överklagat. Jag vet inte vad det kommer betyda utan jag överlåter ordet till rockstjärnan/majskungen Cellino själv.

”Leeds is potentially a Ferrari, now it’s a Cinquecento. I want to transform Leeds from Highway to Hell to Stairway to Heaven. You are not going to be bored with me.”

:::

Övrigt

Traditionsenligt i dessa vårtider har jag börjat skriva om topplagen i The Championship inför slutstriden/playoffspelet. Vilket antagligen är intressant för er som läst hela vägen hit ner.

Leicester are Premier League?: The Nigel Pearson Story – http://www.fotbolldirekt.se/2014/04/01/championship-kollen-omgang-39-leicester-are-premier-league/

Uwe Rösler: Canceröverlevare och Wigan-manager – http://www.fotbolldirekt.se/2014/04/07/championship-kollen-omgang-40-om-canceroverlevaren-roslers-lag/

Burnley: Englands bästa högerback och Southampton-pojkarna som Saints nobbade – http://www.fotbolldirekt.se/2014/04/12/championship-kollen-omgang-41-burnley-nasta-lag-upp/

Jag rekommenderar verkligen den om Burnley. Inte själva skrivandet men spelarna är väldigt spännande. Å andra sidan är det som vanligt väldigt stor chans att om ni missar det jag skriver om ett uppflyttat lag kommer ni kunna läsa det hårdare vinklat av journalister om ett halvår när ämnet blivit intressant.

:::

Klara?

Leicester klara för uppflyttning, Burnley inte klara riktigt ännu, Wolves klara, Luton klara(läs vidare här), och Torquay är antagligen klara för nedflyttning till Conference.

Det är dock väldigt jämnt ovanför Torquay där åtta lag ligger inom fem poäng men L2 har bara två nerflyttningsplatser. Även spännande att York utmanar Oxford och Southend om en playoff-plats. Dock har York misslyckats att faktiskt ta chansen och spelat oavgjort tre matcher i rad.

Mycket jämn bottenstrid även i L1 där fyra blir nerflyttade men bara Stevenage och Shrewsbury ligger under strecket på andra grunder än målskillnad och ingen av dem är heller avsågade.

I The Championship jämnades bottenstriden sedan Barnsley slog Charlton på bortaplan. Yeovil ser tyvärr kanske körda ut men Barnsley och Millwall kan mycket väl sluta ovanför Charlton, Blackpool, Doncaster eller Birmingham.

:::

JFT 96

/Peter A Linhem

Gästblogg: Roberto Martinez succé

16 april 2014 06:00, Peter Hyllman

När Bill Kenwright utsåg Roberto Martínez som ersättare till David Moyes motiverade han det till stor del med att spanjoren lovade honom att ta Everton till Champions League: ”Finishing in the top six was magnificent for Everton but we need to achieve more. There are six teams who are competing at a different financial level to the others. What is true is not always you need the money to achieve your aims.” 

33 matcher senare konstaterar vi att Martínez har övertygat alla tvivlare att detta är sant. Det är fullt realistiskt att Everton når Champions League till nästa säsong. Även nu när jag skriver detta måste jag nypa mig själv i armen. Aldrig trodde jag att det skulle gå så här bra.

:::

De senaste säsongerna har ändå känts helt okej sett ur blåa ögon, man har blivit van med att inte hoppas för mycket som Evertonsupporter. Men så klart känner även vi av plumpar, inte minst i våra derbyn. Har inte Gerrard gjort hattrick så har Carroll nickat in ett mål på övertid. Vitala spelare i truppen har lämnat varje säsong; Arteta, Rodwell, Lescott, Fellaini och Cahill (även om han var på nedgång) är exempel på detta.

Inför denna säsong lämnade även David Moyes klubben och en ny era skulle ta sin början. Många experter samt fans var tveksamma till Martínez ankomst, inte minst med tanke på att Evertons försvar varit vår kanske allra starkaste egenskap, samtidigt som det var nedflyttade Wigans akilles häl. I skrivande stund är Everton det lag som släppt in minst mål i ligan. Moyes poängrekord under en säsong är även det slaget.

Hur har det då kunnat gått så otroligt bra redan under Martínez första säsong?Jo, det är främst tre faktorer som jag tror har bidragit till succén detta år:

1. Everton sprudlar av positiv anda

Jag har alltid varit ett stort fan av David Moyes, men karismatisk kan man inte kalla skotten. Tråkiga ”inom ramen” intervjuer var det enda som sågs via media. Martínez är tvärtom, han har alltid ett leende på läpparna. Det höjer känslan runt klubben något enormt. Titta bara på senast när Lukaku dunkade in 2-0 mot Arsenal för att sedan springa till bänken och krama om tränaren. Martínez missar aldrig en möjlighet att hylla spelare eller tränare runt om. Alla verkar fått en dos av spanjorens optimism. Och i The People’s Club är det otroligt uppskattat.

2. Förmågan att få spelare att nå sin ”peak”

Roberto Martínez har lyckats höja många spelares prestationer denna säsong. Redan i första matchen fick vi se hur stor påverkan Ross Barkleys potentiellt kunde stå för under årets upplaga av Premier LeagueTim Howard har fått en ordentlig pånyttfödelse och hålls som årets spelare av många supportrar, precis som Séamus ColemanPhil Jagielka har blivit den kapten man hoppats på. Men inte minst är det rotationsspelarna, ”the impact subs” som han har lyckats motivera. Oviedo, Deulofeu, McGeady, Naismith, och Stones är spelare som kanske inte nödvändigtvis är ordinarie, men det är just tack vare deras höga nivå när de väl fått chansen som vi har lyckats uppnå så bra resultat som vi faktiskt har. 

3. Matchcoachningen

Något som många fans har tröttnat på de senaste säsongerna är att Moyes inte är kapabel till att göra är att förändra matcher. Fingertoppskänslan när det gäller byte av spelare och anpassning av taktiska ändringar har liksom aldrig funnits där. Tidigt denna säsong minns vi när Martínez byter in Lukaku redan i halvtid borta mot West Ham, där han senare gör segermålet. Steven Naismith byttes in efter en trött första halvlek mot Fulham och ordnade segern för oss. Deulofeu kastades mot Arsenal och fixade oavgjort med ett lysande skott förbi Szczęsny. Just fingertoppskänslan har räddat oss många poäng och även en stark tro hos spelarna på bänken, som vet att när de kommer in så finns det en tanke bakom det.

:::

Denna säsong har jag sett matcher med Toffees i Sverige, England och USA. Det är så klart lätt att vara klok i efterhand, men många hävdar att Moyes borde lämnat för flera säsonger sedan. Även om vi aldrig egentligen gick ner oss, så gick vi ju inte uppåt heller. Det stod ganska stilla. Istället för att gnälla om dåliga resurser, så har Martínez övertygat oss alla att även i tider då stora lag köper ihop en superelva, så finns det öven hopp för mindre lag att ta sig till toppen. Tack vare en briljant spelíde och en väldig tro på sig själva så har man nått långt. 

Det var länge sedan man fortfarande fick hoppas på någonting som Evertonsupporter så här långt in på säsongen. Så varför sluta hoppas nu? Så länge Mr. Martínez tror, så tror även jag.

:::

Avlutningsvis vill jag även tillägga att Liverpool (tyvärr) spelar ligans absolut roligaste fotboll och är värdiga mästare. Även om jag så klart inte kan unna dem en titel.

Justice for the 96!

COYB!!!

:::

Jag som skrev detta heter Anton Brandberg och jobbar som radiojournalist.

Sida 1 av 16312345...102030...Sista »
  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv