Peter Hyllmans Englandsblogg

Från vaggan till graven

Samtidigt som vi ser fram emot den kommande säsongen som, beroende på hur vi betraktar Community Shield in the grand scheme of things, inleds om antingen en halv vecka eller en och en halv vecka, så är det så att säsongen redan har inletts för West Ham och inleds redan ikväll för Southampton, om man med säsongen avser formella tävlingsmatcher.

The Cradle of Stars.

Det var rubriken på UEFA:s hemsida som beskrev Southampton. De syftar naturligtvis på Southamptons produktionsband som regelbundet under senare år har fått fram stora talanger och superstjärnor som Gareth Bale, Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain, Luke Shaw, Adam Lallana, James Ward-Prowse med flera. Nya produkter vi kommer se mer av den här säsongen är Harrison Reed och Matthew Targett.

Southampton är, arguably (ett ord jag älskar men inte hittar något bra svenskt ord för), den enda engelska klubb som för tillfället kan mäta sig med några av kontinentens stora namn i fråga om talangutveckling. Åtminstone sett till mängd av egna talanger och den nivå på vilken klubben samtidigt spelar. Det finns i Southampton just nu en unik kompetens, som härdats i klubbens golgata från Premier League ned till League One och upp igen.

Men. Skulle inte UEFA:s rubrik – the cradle of stars – precis likaväl kunna tillämpas på Southamptons motståndare i den tredje kvalomgången av Europa League, holländska Vitesse? Det finns flertalet potentiella stjärnor även i Vitesse, den huvudsakliga skillnaden är bara att dessa stjärnor mer specifikt tillhör Chelsea.

Att säga att Southampton ikväll ställs mot Chelseas ungdomslag i Europa League vore så klart en överdrift. Men en rolig överdrift. Fyra spelare i Vitesse i nuläget tillhör Chelsea; Lewis Baker, Nathan, Isaiah Brown samt Danilo Pantic, samtliga mellan 18 och 20 år gamla. Det är ett samarbete mellan två klubbar som har pågått i flertalet år:

2014-15: Wallace, Josh McEachran och Bertrand Traoré
2013-14: Patrick van Aanholt, Christian Atsu, Bertrand Traoré och Lucas Piazon
2012-13: Tomas Kalas, Gael Kakuta och Patrick van Aanholt
2011-12: Tomas Kalas, Ulises Dávila och Patrick van Aanholt
2010-11: Nemanja Matic, Slobodan Rajkovic och Matej Delac

Det är med andra ord den sjätte säsongen på ett nära klubbsamarbete som Chelsea nu inleder med Vitesse. Just den här typen av klubbsamarbeten är något som Chelsea har utvecklat och de är kanske den klubb som gör det bäst i Premier League. Redan tidigare har jag jämfört Southamptons och Chelseas respektive ungdomsstrategier, där Southampton arbetar in-house samtidigt som Chelsea i större utsträckningar arbetar i nätverk med andra klubbar.

Chelsea är inte först med en sådan strategi. Bland andra Man Utd hade ett motsvarande samarbete med Royal Antwerpen, men det var aldrig ett samarbete som riktigt fick någon luft under fingrarna. Swindon har under flera år varit en klubb som tagit flera spelare från bland annat Tottenham och Liverpool på lån. Få om någon klubb har dock arbetat lika systematiskt och bra med det som just Chelsea.

Just att Chelsea arbetar med icke-engelska klubbar gör också strategin spännande på lång sikt. I utbildningen och utvecklingen av unga engelska spelare så är ett kontinentalt nätverk av partnerklubbar ett intressant sätt att pusha dem ut ur deras bekvämlighetszon och göra dem mer öppna för nya intryck och metoder. Den rent normativa frågan borde alltså vara varför inte fler engelska klubbar arbetar mer medvetet på detta sätt.

Från vaggan till graven. From the cradle to the grave. Om Vitesse är vaggan för dessa unga talanger så är Chelsea därefter graven. Ett beskt skämt på det möjligen något trötta temat om Chelseas relativa svaghet att ge sina unga talanger chansen i a-laget. Ikväll för vi förhoppningsvis se hur fyra av Chelseas unga spelare hävdar sig mot Southampton.

Vi har också chansen att följa Southamptons första stapplande steg ute i det europeiska cupspelet. De måste ta sig förbi Vitesse och därefter ett playoff för att ta sig till gruppspelet.

:::

West Hams första steg i Europa League har varit minst sagt stapplande, på gränsen till snubblande.

Lusitans i första omgången var förvisso inget större problem. Men det krävdes alltså straffar i den andra kvalomgången mot maltesiska ligatrean Birkirkara för att till sist ta sig vidare.

Ett präktigt engelskt cupfiasko var alltså på gång redan där, trots att West Ham då spelade med etablerade spelare.

Mest bisarrt har kanske ändå varit att West Ham, som kvalificerade sig till Europa League genom fair play, har dragit på sig två röda kort på två bortamatcher.

West Ham måste hur som helst höja sig, nu mot rumänska Astra Giurgiu, för att ta sig vidare. Kanske underlättas det av att man nu befinner sig ytterligare någon vecka närmare säsongsstart.

:::

TRANSFERKOLLEN:

James Chester (CB), 26 år till West Brom. Bra värvning av West Brom. Chester har varit en mycket duglig mittback i Hull och har visat att han behärskar även mer oortodoxa defensiva taktiker inom engelsk fotboll. West Brom var i behov av att uppgradera sitt mittförsvar. Väl godkänd (+++)

Steven Caulker (CB), 23 år till Southampton på lån. Något förenklat kan man säga att Southampton ersätter Toby Alderweireld med Caulker, vilket få sett till förra säsongen hade beskrivit som något bra byte. Det finns dock potential i Caulker som i ett mer konstruktivt sammanhang kan få större utväxling än vad han fick i QPR. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman
Inlägget har 228 kommentarer

Everton rör sig inte framåt och riskerar därmed att istället gå bakåt

Fem klubbar var drivande i bildandet av Premier League, och utbrytningen ur vad som då var The Football League. Även den icke insatte skulle så här 25 år senare kunna gissa sig till fyra av dessa klubbar: Liverpool, Arsenal, Man Utd och Tottenham. Alla fyra var stora klubbar då och är fortsatt stora klubbar även 25 år senare.

Den femte klubben skulle det däremot kunna ta lite längre att gissa sig till. Det vill säga Everton. Rent fotbollsmässigt är det emellertid inte konstigt alls. Under 1980-talet var Everton en av Englands mest framgångsrika fotbollsklubbar och, om det inte hade varit för Heyselkatastrofen, så hade Everton också kunnat vara en av Europas mest framgångsrika fotbollsklubbar.

Nu, 25 år senare, så är emellertid Everton inte längre en av Englands största och mest framgångsrika klubbar. De hör definitivt inte till Europas största och mest framgångsrika klubbar. Det har inte varit någon långsam utveckling ned till denna punkt, tvärtom så hamnade Everton tämligen omgående på efterkälken i och med bildandet av Premier League.

Hur kommer det sig att fyra av av de fem klubbar som lade grundbulten till Premier League har utvecklats till eller behållit sin status som engelska och europeiska storklubbar, samtidigt som Everton har fallit nedåt i den engelska och europeiska näringskedjan och andra klubbar har sprungit förbi dem och blivit engelska storklubbar på bland annat Evertons bekostnad?

Den stora skillnaden mellan dessa klubbar och Everton, som många pekar på, har varit att det har investerats rejält i dessa klubbar, samtidigt som Evertons ägare och klubbledning knappt har investerat något alls i den egna klubben. Ett återkommande mönster under tre ägargenerationer i Everton under Premier League-eran har varit passivitet och brist på förändring och förnyelse.

Evertons klubbmodell var framgångsrik under 1980-talet. Everton har däremot inte lyckats vara lika framgångsrika sedan den moderna fotbollen fick sitt genombrott i början av 1990-talet, mycket tack vare bildandet av Premier League. På 1980-talet vann Everton både ligatitlar och europeiska cuptitlar. Det är ingen tillfällighet att Everton bara har vunnit en enda FA-cuptitel sedan 1990-talets början.

Everton är i själva verket en bra illustration på det påstående jag ibland har gjort att en klubb som inte rör sig framåt oundvikligen kommer att röra sig bakåt. Att stå stilla är inte ett alternativ. Everton har stått stilla i sin utveckling och de övriga engelska storklubbarna har sprungit ifrån, samtidigt som nya klubbar som Chelsea och Man City har sprungit förbi. Bakom Everton kommer nu ett antal klubbar som hotar att springa ikapp.

Everton har hamnat i den långsammare innerfilen i Premier League. Det beror på ett flertal faktorer. Goodison Park är en avsevärt mindre arena än vad de största klubbarna har tillgång till, vilket leder till mindre intäkter. Goodison Park saknar dessutom helt corporate-service vilket är mycket lukrativt för de stora klubbarna i Premier League.

Spelarkostnaderna har ökat dramatiskt i Premier League. Dels har priserna på spelarna gått upp vilket leder till högre avskrivningskostnader. Dels har inte minst lönenivån stegrats exponentiellt. Kostnaderna har ökat men Evertons intäkter har inte stigit i samma utsträckning som i övriga klubbar, vilket gör att klubben får betydligt mindre svängrum.

Konkurrenterna har samtidigt blivit både fler och betydligt starkare. Arsenal, Man Utd, Liverpool, Chelsea, Man City, i viss utsträckning också Tottenham, har alla haft mer eller mindre regelbunden inkomst genom Champions League, och bedriver ett väsentligt mer målmedvetet och systematiskt arbete på den kommersiella sidan. Oundvikligt för storklubben i Premier League, men Everton har varit väldigt sena på den bollen.

Det har samtidigt skett en generell kompetensutveckling. Alla klubbar har blivit betydligt bättre och mer professionella i sitt arbete med att scouta och utveckla unga spelare. Det är med andra ord inte i närheten av lika lätt att hitta fynd som det en gång i tiden var, i alla fall är det betydligt svårare att uppnå någon särskild konkurrensfördel därigenom.

Evertons passivitet har inte minst manifesterats just i arenafrågan. Det har länge varit tal om olika alternativ till Goodison Park. Antingen en rejäl upprustning och expansion. Eller en flytt till en helt ny och större arena. Men det har varit förtvivlat mycket prat utan några som helst resultat. Everton är inte närmare en ny arena idag än vad man var för tio år sedan.

Everton är inte heller gynnade av att i realiteten vara ”den andra” klubben i Liverpool. I det avseendet är de missgynnade i jämförelse med exempelvis likvärdiga klubbar som Aston Villa, Newcastle, Southampton, teoretiskt till och med Leeds, som var och en är största klubben i sin stad och på sin så kallade hemmamarknad. Det försvårar Evertons arbete med sponsorer och med finansiering till viktiga strategiska projekt som till exempel en ny arena.

London är en så stor stad att det inte är ett problem på samma sätt där. Det hade kunnat vara ett problem i Manchester, men där har dels Man Utd byggt upp en sådan enorm resursbas, infrastruktur och varumärke att de lever sitt eget liv, dels fick Man City obegränsad resurshjälp via sina nya ägare att skjuta upp sig själva i den engelska och europeiska fotbollsstratosfären. Men i Liverpool är det ett problem.

Möjligen kan detta förändras. Man City tog sig över denna barriär genom Abu Dhabis köp av klubben. Premier Leagues nya TV-avtal kan vara ett sätt för Everton att ta sig över barriären och tillbaka upp mot den engelska fotbollstoppen. Det ger Everton intäkter på en nivå som de tidigare saknat, vilket i sin tur kan uppmuntra möjliga investerare och nya ägare att se Everton som ett intressant projekt.

Det förutsätter emellertid en tydlig handlingsplan hos klubbens styrelse och ledning. Hade Everton faktiskt en plan eller en strategi när de för 25 år sedan var en av de fem grundarklubbarna till Premier League – eller hängde man snarare på i baksätet som en oengagerad passagerare? Mycket talar för det senare. Har Everton faktiskt någon plan idag för hur de ska jobba sig tillbaka uppåt i tabellen mot den engelska fotbollstoppen?

Väldigt lite talar egentligen för det. Den här sommaren talar snarare sitt tydliga språk för motsatsen.

Peter Hyllman
Inlägget har 289 kommentarer

Vilka är de bästa och sämsta mittfälten i Premier League?

Den andra delen i bloggtrilogin om de bästa respektive sämsta lagdelarna i Premier League fortsätter med mittfältet. Trilogins första del tog upp försvaren och publicerades i fredags. Till skillnad från många andra sammanställningar och listor så fokuserar inte dessa bloggar på individuella spelare, utan lika mycket på samspelet mellan spelarna.

Gränsdragningen mellan olika lagdelar är inte alltid eller till och med sällan självklar. Vad gäller mittfältet så finns den kanske tydligaste gråzonen mot anfallet där de offensiva mittfältarna i lika stor utsträckning skulle kunna beskrivas som en form av anfallare, exempelvis beroende på om det egna laget har bollen eller inte.

Jag värderar varje lagdel utifrån tre olika aspekter. För det första kvalitet, som fokuserar på dugligheten hos de individuella spelarna. För det andra organisation, som tar fasta på samspelet och samordningen mellan dessa spelare. För det tredje balans, som i termer av mittfältsspel bedömer hur ett lag på samma gång skyddar sig mot hot bakåt och utgör ett hot framåt.

Jag bedömer varje lag utifrån en femgradig skala för var och en av dessa tre aspekter. Men varje aspekt ges inte lika stor vikt. Kvalitet och organisation är de aspekter jag generellt sett bedömer som viktigast och jag ger dessa båda aspekter vardera en vikt om 0,4. Det resulterar i att jag ger balans en vikt om 0,2.

Med dessa tre aspekter viktade på detta vis så landar vi för varje lagdel för respektive lag i en slutlig procentsumma som visar på den, enligt mig, totala styrkan i denna lagdel. Bedömningen görs i skrivande stund utifrån de spelare som nu finns tillgängliga, och kan självklart komma att förändras inför säsongen och innan transferfönstret har hunnit stänga.

Min sammanställning över Premier Leagues bästa mittfält:

Mittfält

Där värdena har blivit lika höga har jag prioriterat det lag som har det högsta värdet i organisation, med argumentet att det är en aspekt som gör laget mindre känsligt för att enskilda spelare av någon anledning försvinner, de säljs eller skadas, samt gör det lättare för laget att integrera nya spelare. Om lagen har samma värde i organisation så kommer det lag först som slutade högst upp i tabellen förra säsongen.

Arsenal har ligans i huvudsak bästa mittfält. Framför allt offensivt finns det inget annat lag i Premier League som har deras bredd och spets i kvaliteten med spelare som Mesut Özil, Aaron Ramsey, Santi Cazorla och, beroende på hur man räknar, Alexis Sanchez och Theo Walcott. Tomas Rosicky och Jack Wilshere är heller inga dåliga saftblandare. Med Coquelin ser det också ut som om Arsenal har hittat en stabil defensiv mittfältare.

Man Utd har förstärkt sitt mittfält dramatiskt under sommaren. De båda värvningarna av Bastian Schweinsteiger och Morgan Schneiderlin, bredvid redan befintliga spelare som Michael Carrick och Daley Blind, har gett Man Utd en väldigt stark balans på mittfältet, och det offensiva mittfältet med spelare som Juan Mata, Ander Herrera, Ashley Young, Memphis Depay, Marouane Fellaini, Adnan Januzaj med flera står inte många lag efter i termer av spetskvalitet och mångsidighet.

Chelseas mittfält är i grunden väldigt starkt. I synnerhet det defensiva mittfältet håller absolut högsta klass med Nemanja Matic, Cesc Fabregas, Ramires och John Obi Mikel, för all del även Kurt Zouma, som tillgängliga balansspelare. Via offensivt mittfält finns förra säsongens bästa spelare i Premier League, Eden Hazard, men även mycket kompetenta spelare som Oscar, Willian, Juan Cuadrado med flera. En invändning är att lite för mycket ibland kan vara beroende av Hazard. Chelseas mittfält har dock fördelen att vara dokumenterat och beprövat i strid, både Arsenals och, i större utsträckning, Man Utds mittfält är till viss del pappersprodukter än så länge.

Man Citys mittfält är svårbedömt. Med en spelare som David Silva tillgänglig så finns alltid potentialen till världsklass på Man Citys mittfält. Och en spelare som Yaya Touré kan i sina bästa stunder vara i det närmaste ospelbar. Men de mer perifera spelarna som Jesus Navas, Fernando, Fernandinho, Samir Nasri med flera har fallerat. Både i termer av organisation och balans har Man Citys mittfält också visat brister de senaste säsongerna, men känslan är också att en stor del för Man City handlar om attityd och arbetsvilja.

Newcastle, West Ham och Crystal Palace har samtliga förstärkt sina respektive mittfält under sommaren, och Southampton fortsätter ha ett mittfält av hög kvalitet för dem. Mittfältet är också en styrka hos nykomlingarna Norwich vars väldigt starka avslutning i The Championship till stor del grundades på ett skickligt, väl organiserat och bra balanserat mittfält.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jordan Ayew (ST), 23 år till Aston Villa. Lovande fransk anfallare från Lorient med sin bakgrund i Marseille. Gjorde tolv mål i Ligue 1 förra säsongen, vilket inte är en tillräckligt bra målskörd för att övervinna min generella skepsis mot offensiva spelare från den franska ligan. Har mycket att bevisa i Premier League, och jag undrar om han klarar det. Godkänd (++)

Steven Berghuis (AM), 23 år till Watford. Mångsidig offensiv mittfältare som kan spela både centralt och på någon av kanterna. Har fått sitt genombrott de senaste säsongerna i AZ och var ett potentiellt villebråd för större klubbar. Ett kap för en klubb som Watford som kan få mycket nytt av honom. Väl godkänd (+++)

Chancel Mbemba (CB), 20 år till Newcastle. Lovande mittback som efter vissa frågetecken runt hans ålder slog igenom i Anderlecht samtidigt som laget vann belgiska ligan två säsonger i rad. Inväntar fortfarande arbetstillstånd vilket dock inte förutspås bli några problem för den kongolesiske landslagsmannen. En spännande värvning. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman
Inlägget har 441 kommentarer

Middlesbrough satsar på offensiven för att ta sig tillbaka till Premier League

Middlesbrough satsar hårt för att ta sig till Premier League. Förra säsongen slutade i moll sedan de tappat ledningen i tabellen bara för att till sist förlora playoff-finalen mot Norwich på Wembley. Är man så nära en plats i Premier League så är det lätt att bli desto mer beslutsam att lyckas nästa gång man försöker.

Middlesbrough var redan ett defensivt väldigt starkt lag, ett av Aitor Karankas stora bidrag. Offensivt såg det något svagare ut, något som inte minst märktes mot slutet av säsongen när deras främste offensiva kraft Patrick Bamford fick problem med skador. Och det är framför allt offensiven som Middlesbrough nu jobbar med att förstärka.

Den första stora och positiva nyheten var självklart att stadens son återvänder till klubben efter sex år på annan ort. Stewart Downing skrev på för Middlesbrough, som spenderade £5,5m för att säkra dennes namnteckning. I Downing får Middlesbrough en offensiv mittfältare som kan spela både på en kant och, som han visade i West Ham, centralt.

Stewart Downing är en spelare som skapar chanser, men Middlesbrough söker också en anfallare som gör mål på dessa chanser. Det är alltså ingen tillfällighet att de försöker värva den kanske bäste anfallaren i The Championship, den 25-årige skotske anfallaren Jordan Rhodes. Skulle de lyckas måste Middlesbrough närmast per automatik betraktas som favoriter i The Championship.

Middlesbrough lägger heller inga fingrar emellan för att få Rhodes. De har lagt ett bud om £12m för Rhodes till Blackburn, en hiskelig summa pengar för att vara på The Championship-nivå. Det är ett belopp som tydligt visar att Middlesbrough menar allvar på riktigt i sina ambitioner att ta sig till Premier League.

Som investering betraktat är det självklart en no-brainer, under förutsättning att den lyckas.

Men Blackburn nobbade Middlesbroughs bud i sin helhet, inbjöd alltså inte till vidare samtal och förhindrade därmed samtal mellan Middlesbrough och Jordan Rhodes. Rhodes själv blev förgrymmad och uttalade sig offentligt att han kände till Middlesbroughs bud och att han av ambitionsskäl ville ha möjlighet att gå till Middlesbrough.

Huruvida hänvisningen till ambition var den taktiskt mest smarta återstår att se. Venkys, Blackburns ägare, har vägrat att sälja spelare förut av skäl som närmast har med stolthet att göra. Rhodes är en av få värvningar som Blackburn har gjort under Venkys ägarskap som faktiskt har varit bra, och att sälja honom kan vara svårt att svälja för Venkys stolthet.

När Jordan Rhodes skrev på för Blackburn 2012 så var Blackburn klubben som satsade för att ta sig tillbaka till Premier League. Tre år senare så är sådana ambitioner inte längre realistiska för dem, men är det istället för en klubb som Middlesbrough. Dessa ambitioner förklarade varför Rhodes ville gå till Blackburn för tre år sedan och varför han nu vill lämna Blackburn.

Att sälja Jordan Rhodes kan därmed vara samma sak för Venkys som att medge nederlag i Blackburn ambitioner, vilket de kan vara ovilliga att göra särskilt som det sätter deras ägarskap i ett ännu mer kritiskt ljus. De har vägrat att sälja Rhodes förut, till Hull förra sommaren, och då Rhodes sitter på ett kontrakt ända till 2019 så har inte Blackburn någon direkt ekonomisk press på sig att sälja spelaren.

Omedelbart efter Jordan Rhodes offentliga utspel så inleddes bland Middlesbroughs fans en twitterkampanj med hashtaggen #FreeJordanRhodes som grundbudskap. Kampanjen cirkulerade bilder på Rhodes bakom galler och, kanske mer lustigt, instängd i ett hönshus. Det är en liknande kampanj som samma fanns förra sommaren drev igång för Jelle Vossen, som därefter kom till klubben på lån.

Om en spelare verkligen vill lämna en klubb så brukar det vara svårgörligt för klubben att behålla spelaren. Men Blackburn och Venkys kan nog vara mer intresserade av att sälja Rhodes till en Premier League-klubb. Dels kan det vara lättare att få mer pengar från honom därifrån. Dels är det en försäljning som kan göras utan den nämnda prestigeförlusten.

Att Jordan Rhodes fortfarande spelar i The Championship är i mina ögon en av de mer märkliga företeelserna inom engelsk fotboll. Rhodes är en spelare väl i paritet med andra just nu populära anfallare som Charlie Austin, Danny Ings och Cameron Jerome. Det finns flera etablerade Premier League-klubbar som borde slåss om hans signatur, bland dem Aston Villa, Sunderland, Swansea och Crystal Palace, vid sidan av de tre nykomlingarna.

Men kanske är det så att det inte längre ses som smart utan anses som en svaghet för Premier League-klubbar att värva spelare från The Championship längre.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Sergio Romero (GK), 28 år till Man Utd. Kompetent argentinsk landslagsmålvakt med flera års erfarenhet från europeisk fotboll i först AZ och därefter Sampdoria, dock oklart hur han hanterar Premier League-miljön. Som backup-målvakt en treplus-värvning, men värvningen hoppar upp till fyra plus om David De Gea skulle lämna Man Utd i sommar. Det vet vi dock inget om ännu. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman
Inlägget har 143 kommentarer

25 år senare bör The Championship följa i Premier Leagues fotspår och bilda sin egen liga

1992 grundades Premier League. Detta sedan ett antal engelska klubbar hotat med att bryta sig ut ur The Football League och bilda sin helt egna liga, trötta på att inte få någon utväxling på sin ekonomiska potential och finansiellt behöva släpa med sig övriga klubbar bakom sig. Med Premier League skapades nya möjligheter till marknadsföring och pengarna omfördelades till de större klubbarnas fördel.

Snart 25 år senare har utvecklingen av Premier League och av engelsk fotboll i allmänhet varit mer eller mindre explosiv. Fotbollen har gått från att vara engelskt lokal till global i alla avseenden. Den tekniska, taktiska och fysiska utvecklingen har varit enorm. TV-avtalen som rullar in blir bara större och större, och de engelska klubbarnas förutsättningar allt bättre.

Det kan diskuteras till tidens ände om vad man anser om denna utveckling, att den har haft sina fördelar men också sina nackdelar borde däremot de flesta kunna vara överens om. Det finns självklart de som drömmer sig tillbaka till tiden före Premier League, men chansen är också rätt god av vad man i själva verket drömmer sig tillbaka till är en ganska romantiserad bild av den engelska fotbollen.

Där många känner sig vilsna i Premier League-eran så har dessa i flera fall istället vänt sig till The Football League. Utvecklingen i Premier League har också gjort klyftorna mellan Premier League och The Football League mer markerade, något som man bland annat har försökt hantera genom så kallade fallskärmsbetalningar till klubbar som åker ur Premier League.

Mitt förslag, som för dessa personer förmodligen vore som att svära i kyrkan, är att The Championship bör gå i en liknande riktning som en gång Premier League. Det vill säga bryta sig ut, helt och hållet eller om The Football League helt enkelt väljer att göra den till ett mer separat flaggskepp. Det är ett förslag som jag tror på lång sikt skulle gagna engelsk fotboll som helhet, och fler engelska klubbar än vad som idag gagnas av Premier League.

Hur man än räknar, i termer av antal åskådare, de deltagande klubbarnas finansiella storlek, värdet på ligans varumärke, så är The Championship bland världens tio största och mest uppskattade ligor. Ändå håller den sig i bakgrunden till sin storebror och gör inte mesta möjliga av den potential som denna position medför, troligtvis bara på grund av en egenmäktig såväl som onödig blockering att man ”bara” är en andradivision.

The Championship kan naturligtvis aldrig bli lika stor och intäktsskapande som Premier League. Men det perfekta behöver inte bli det godas fiende. Som en självständig division kan The Championship förhandla om TV-rättigheter och totalt sett öka volymen på dessa. Som en gemensam liga skulle The Championship också få större möjligheter till attraktiva sponsorsamarbeten, möjligen av mer regional karaktär än Premier League.

Engelska fotbollsklubbar har i många fall ett starkt varumärke även utanför England. I The Championship eller dess närhet spelar flera klubbar som tidigare varit i Premier League, tidigare har spelat europeisk cupfotboll, kanske till och med vunnit europeiska cuper. Flertalet klubbar har utländska ägare som helt säkert är intresserade av att höja profilen på den liga i vilken deras klubbar just nu spelar.

Det vore förmodligen svårt för The Championship att hävda sig mot de fem stora europeiska ligorna, men strax där bakom borde det finnas goda chanser att positionera sig. Med större exponering blir The Championship också mer av ett vettigt skyltfönster vilket också borde göra det lättare för klubbarna där att dra till sig spelare.

Namnmässigt kan man påstå att The Football League redan har banat väg för en sådan utveckling med The Championship som deras främsta division, följt av League One och League Two. The Football League skulle fortfarande kunna vara en viktig delägare i The Championship, alternativt fokusera sina krafter helt och hållet på League One och League Two. Detta borde rimligtvis också ge dessa båda divisioner mer av egen profilering gentemot möjliga sponsorer.

Det har ofta pratats om The Championship som en slags Premier League B. I min mening är det i större utsträckning så nu, att The Championship betraktas som ett slags förrum till Premier League istället för en liga med en egen ställning. Att bryta sig ut och skapa sitt eget varumärke skulle förstärka The Championships status, inte undergräva den.

Vinnarna av The Championship borde möta vinnarna av Premier League i den kommande säsongens Community Shield, precis som faktiskt har varit fallet förut i tiden. Det skulle vara en bra morot och profilhöjare för den klubb som vann The Championship, och samtidigt tidigt på säsongen introducera dem till en bredare publik. Det blir också lite mer av ett event, en ligamästare mot en annan ligamästare.

The Championship består idag av 24 klubbar, vilket jag tycker att den borde kunna fortsätta göra. Personligen anser jag att Premier League, om inte annat så av symmetriska skäl, borde utökas till 24 klubbar. Det finns så klart problem med schemaläggningen med en sådan reform, men förläng säsongen en vecka i båda ändarna så är en stor del av det problemet åtgärdat.

Ett av de större problemen jag anser finns med The Football League och The Championship, både från klubbar och supportrar, är att det i alltför stor utsträckning dröms bakåt i tiden, man vill gå tillbaka till något som kanske aldrig riktigt var så som man nu intalar sig att det var. I min mening ligger vägen till upprättelse och ökad självständighet för The Football League och The Championship istället framåt i tiden, med samma verktyg och spelregler som en gång Premier League använde sig av.

If you can’t beat them, join them!

Peter Hyllman
Inlägget har 245 kommentarer

En VM-lottning med höga förväntningar på både England och Wales

I eftermiddag äger lottningen av VM-kvalet rum. England är som vanligt placerade i den högst seedade gruppen och kommer alltså vara toppseedade i sin grupp och således favoriter på förhand att kvalificera sig till VM 2018 i Ryssland.

Det europeiska VM-kvalet är ett betydligt tuffare kvalspel än det numer ganska enkla EM-kvalet. Till VM kvalificerar sig bara gruppvinnarna med någon form av säkerhet, och de åtta bästa tvåorna från nio kvalgrupper får därefter spela playoff om ytterligare fyra platser.

England är så klart väldigt duktiga i kvalspel, vilket helt säkert har en direkt betydelse för deras världsranking och därmed en indirekt effekt på deras seedning i sådana här sammanhang. Om det istället skulle tas hänsyn till hur långt lagen går i turneringar så skulle kanske seedningen se annorlunda ut.

Frågan som alltid med seedningar är vad det är man vill säga med den. I det här fallet kan det vara en seedning över vilka lag man tror har bäst chanser att klara kvalspelet, eller så kan det vara en seedning över vilka lag man anser är bäst och har störst chanser i kommande mästerskap.

I den första seedningsgruppen hittar vi fascinerande nog även Wales. Det är första gången i Wales fotbollshistoria som de kommer att vara toppseedade i ett kvalspel. Ett tydligt tecken på hur Wales har ett riktigt starkt landslag för tillfället. Två stjärnor i Gareth Bale och Aaron Ramsey och i övrigt duktiga lagspelare.

Sverige å andra sidan placerar sig i seedningsgrupp tre, vilket teoretiskt alltså betyder att de kommer behöva besegra minst två lag som är högre seedade än dem för att ta sig till VM.

Mardrömslottningen, för både England och Wales, vore att bli lottade mot antingen Italien eller Frankrike från seedningsgrupp två, samt Serbien och möjligen Sverige från seedningsgrupp tre. Lottningen kan bli riktigt otrevlig om samtidigt Turkiet eller Irland anländer från seedningsgrupp fyra.

Drömlottningen å andra sidan, både för England och Wales, vore om Slovakien eller Island blev motståndet från seedningsgrupp två, Ungern eller Nordirland från seedningsgrupp tre, samt Estland eller Färöarna från den fjärde seedningsgruppen.

Helt slumpmässig är nu inte lottningen. På grund av mediarättigheter så är England, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Holland garanterade att hamna i en grupp om sex lag. Det europeiska kvalspelet består av sju grupper om sex lag och två grupper om fem lag.

Hur går det då?

England är av tradition starka i kvalspel. Men den här gången tror jag de får det svårt. De kan ta sig till VM, men i så fall tror jag de kommer vara tvingade att navigera sig genom ett playoff-spel först.

Wales tar sig inte till VM. De har avancerat uppåt i rankingen till stor del tack vare ett starkt europeiskt kvalspel, men VM-kvalet har fler fällor och färre säkerhetslinor. Wales kommer i bästa fall på andra plats i sin grupp, och de får svårt att klara ett playoff.

Sverige tar sig inte till VM. Erik Hamrén tackar för sig, Håkan Ericson kommer att ta över som förbundskapten och ohemult stora förväntningar byggs upp i det svenska folkhemmet med anledning av sommarens U21-bragd.

Peter Hyllman
Inlägget har 165 kommentarer

Vilka är de bästa och sämsta försvaren i Premier League?

Det görs mängder med listor över bästa spelare, bästa målvakter, bästa försvarare, bästa defensiva mittfältare, bästa offensiva mittfältare, bästa anfallare, bästa managers och så vidare. Sådana har även jag producerat vid olika tillfällen. Mer sällan görs däremot listor över vad som kanske är mer intressant för att bedöma olika lags styrkor – nämligen bästa lagdelar.

I den första delen i en bloggtrilogi kommer jag alltså inleda med att göra en slags lista eller rangordning över Premier Leagues bästa försvar. Med lite fantasi kommer man däremot kunna lista ut vad trilogins kommande två delar kommer att behandla.

Gränsdragningen mellan vad som är försvar, vad som är mittfält och vad som är anfall är så klart flytande och inte alltid självklar. Så det får man ju hålla i åtanke när man diskuterar sådana här listor eller sammanställningar. Vad som emellertid är helt klart är att jag i försvaret räknar in målvakten, som i mina ögon är en helt väsentlig del i ett försvars alla aspekter.

Jag värderar varje lagdel utifrån tre olika aspekter. För det första kvalitet, som fokuserar på dugligheten hos de individuella spelarna. För det andra organisation, som tar fasta på samspelet och samordningen mellan dessa spelare. För det tredje balans, som i termer av försvarsspel bedömer hur försvaret används i såväl defensiva som offensiva syften.

Jag bedömer varje lag utifrån en femgradig skala för var och en av dessa tre aspekter. Men jag ger inte varje aspekt lika stor vikt. Kvalitet och organisation är de aspekter jag bedömer som viktigast för ett riktigt starkt försvarsspel och jag ger dessa båda aspekter vardera en vikt om 0,4. Det resulterar i att jag ger balans en vikt om 0,2.

Med dessa tre aspekter viktade på detta vis så landar vi för varje lagdel för respektive lag i en slutlig procentsumma som visar på den, enligt mig, totala styrkan i denna lagdel. Bedömningen görs i skrivande stund utifrån de spelare som nu finns tillgängliga, och kan självklart komma att förändras inför säsongen och innan transferfönstret har hunnit stänga.

Min sammanställning över Premier Leagues bästa försvar:

Försvar

Där värdena har blivit lika höga har jag prioriterat det lag som har det högsta värdet i organisation, med argumentet att det är en aspekt som gör laget mindre känsligt för att enskilda spelare av någon anledning försvinner, de säljs eller skadas, samt gör det lättare för laget att integrera nya spelare. Om lagen har samma värde i organisation så kommer det lag först som slutade högst upp i tabellen förra säsongen.

Chelsea har som jag ser det Premier Leagues bästa försvar. Deras försvar består av spelare med allra högsta kvalitet, det är nästintill perfekt organiserat och där finns en bra om än inte lysande balans mellan defensiva och offensiva ambitioner i Chelseas backlinje. Det var genom sitt försvar som Chelsea huvudsakligen defilerade hem ligan förra säsongen.

Sedan blir det lite mer kontroversiellt, för hur kan relativa småklubbar som West Ham, Southampton, Crystal Palace och Everton ha bättre försvar än häftiga klubbar som Arsenal och Man City? Det går ju per definition! Jo, det går faktiskt, och det är nog ingen tillfällighet att det framför allt beror på hur väl organiserat försvarsspelet faktiskt är.

Det är ju mycket möjligt att slänga viss statistik på det där, exempelvis insläppta mål och dylika isolerade siffror. Vad sådan statistik emellertid inte gör är att ta hänsyn till att försvaren i olika lag arbetar utifrån helt olika uppgifter och förutsättningar. Arsenals och Man Citys försvar ställs inför helt andra utmaningar än vad försvaren i West Ham och Southampton gör.

Därmed blir det heller inte särskilt meningsfullt att komma med invändningar i stil med att ”jag hade mycket hellre haft Koscielny och Mertesacker i mittförsvaret än Reid och Tomkins…” och se det som något slags bevis för vare sig det ena eller det andra. Det hade mycket väl jag haft också, helt beroende på vilken typ av uppgift jag förväntade mig att försvaret skulle utföra.

Liverpool, Man Utd och Tottenham behöver samtliga förstärka sitt försvar och det utifrån flera aspekter. Nu är det hela ganska svårbedömt för inte minst Tottenham har förstärkt sitt försvar sett till spelare, men det är ju hittills mycket svårt att säga hur det har påverkat och förbättrat försvarets balans och organisation. Omöjligt är det inte att Tottenham bör placeras högre upp i tabellen.

Peter Hyllman
Inlägget har 95 kommentarer

Är Aston Villa på gång att göra historiens sämsta sommarsäsong?

I en tid med helt nya intäktsmodeller för engelska fotbollsklubbar så är det inte längre någon större säkerhet i att vara gamla och stora klubbar. Senioritet i Premier League är inte längre någon större merit och ingen klubb är egentligen längre för stora för att åka ur. Något som både Aston Villa och Newcastle har fått erfara de senaste säsongerna.

Både Newcastle och Aston Villa var på olika sätt och i något olika omfattning inblandade nedflyttningsstriden förra säsongen. Båda klubbarna klarade sig till sist kvar i Premier League, men det var inte med några större marginaler. Båda klubbarna stördes av olika interna problem samtidigt som alltså båda klubbarna har varit och är i upprustningsbehov under sommaren.

Därifrån har emellertid Newcastle och Aston Villa tagit olika vägar. Newcastle har omorganiserat och Mike Ashley har till synes tagit ett kliv åt sidan, de har fått in en ny manager i Steve McClaren, de har behållt sina viktigaste spelare och samtidigt hittills värvat klokt och kvalitativt i Georginio Wijnaldum och Aleksandar Mitrovic till positioner de behövde förstärka.

Aston Villas sommarsäsong har däremot förvandlats från hoppfull till vad som närmast kan beskrivas som hopplös. Förra säsongens avslutning, med klarat Premier League-kontrakt, FA-cupfinal och rykten om en ny investeringsvillig ägare i klubben ingjöt förhoppningar om stora kliv framåt istället för försiktiga steg baklänges.

Inga av dessa förhoppningar har emellertid hittills infriats. Pratet om en ny ägare har stagnerat och det meddelas att den tilltänkte köparen har dragit sig ur affären. Aston Villas värvningar känns både osäkra och för dem något typiska, med Micah Richards som särskilt karaktäristisk för dem. En värvning som kan bli bra baserat på gamla förhoppningar men mest troligt rinner ut i sanden.

Idrissa Gueye är, vid sidan av en obeprövad fransk vänsterback, den enda andra värvningen. Han inledde sin karriär i Aston Villa ostarkt genom lite för öppenhjärtigt framföra att han var glad att komma till England och engelsk fotboll för chansen att någon gång i framtiden få spela för någon av de stora klubbarna. Aston Villas mediaavdelning var inte lika noga i sitt jobb som Man City och Liverpool brukar vara med sina.

Samtidigt har Aston Villa tappat tre av sina absoluta nyckelspelare. Även om inte Ron Vlaar hade tappat mer eller mindre hela den kommande säsongen på grund av allvarlig knäskada så var han ändå på väg att lämna Aston Villa. Fabian Delph älskade, älskade inte, älskade och älskade till sist ändå inte Aston Villa och flyttade till Man City. Christian Benteke verkar vara en läkarundersökning ifrån att bli Anfields Next Big Thing.

Aston Villa har hittills misslyckats med att göra något av det som de borde ha ägnat all kraft åt under sommaren. De har inte hittat någon rejäl förstärkning till mittförsvaret, tvärtom har mittförsvaret försvagats. De har inte investerat i spelartruppen i någon större utsträckning, tvärtom har spelartruppen som helhet försvagats rejält.

Även om det faktiskt har passerat tämligen obemärkt förbi så kan det alltså vara så att Aston Villa är på gång att göra sitt, eller någon klubbs, sämsta transferfönster i mannaminne. Något som kommer sätta den här teorin att vissa klubbar helt enkelt är för bra och för stora för att åka ur Premier League på allvarliga prov.

Aston Villa har förvisso kvar Tim Sherwood som manager. Det kan vara räddningen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Miguel Britos (CB), 30 år till Watford. Rutinerad uruguayansk mittback med flera års erfarenhet från Serie A i Bologna och Napoli. Spännande värvning av Watford som fortsätter visa framfötterna med ett flertal intressanta nya spelare. Väl godkänd (+++)

José Manuel Jurado (AM), 29 år till Watford. Offensiv mittfältare uppfostrad i Madrid som de senaste åren har tillbringat sin tid i Spartak Moskva där han gjort ett genomgående bra jobb. En spelartyp som nykomlingar i Premier League brukar lida brist på. Med beröm godkänd (++++)

Patrick Bamford (ST), 21 år till Crystal Palace på lån. Något av sista tåget för Bamford i Chelsea, måste göra en kanonsäsong för Crystal Palace om han ska få någon chans alls i den blå a-lagströjan. Imponerade inte på mig i avgörande situationer med Middlesbrough förra säsongen, och lär få marginell betydelse i Crystal Palace under säsongen. Godkänd (++)

Manuel Lanzini (AM), 22 år till West Ham på lån. Kreativ och offensiv argentinsk spelfördelare som tar sina första stapplande steg i europeisk fotboll. Kan bli ett intressant tillskott till West Ham och till Premier League, borde rimligtvis kunna utvecklas, men klokt av West Ham att pröva med ett första låneår. Väl godkänd (+++)

Christian Benteke (ST), 24 år till Liverpool. Kraftfull och mångsidig anfallare med ett bevisat målfacit i Premier League. Ger Liverpool tyngd framåt samtidigt som några frågetecken finns. Hur passar Benteke in i Liverpools spel? Samt att Benteke inte har visat sig vara den bästa spelaren i motgång. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 290 kommentarer

Müller vore det otroliga valet, Pedro det troliga valet

Man Utd har värvat Henrik Larsson från ingenstans. Likaså har Man Utd värvat Michael Owen från ingenstans. Båda värvningarna kom som fullständiga överraskningar. Så när Louis van Gaal utlovar en överraskning till anfallet så har han rätt mycket att leva upp till, ribban är för att uttrycka sig med en metafor placerad ganska högt.

Det sätter självklart också en hel del press på Louis van Gaal. För om man säger eller lovar något sådant så bygger man ju upp förväntningarna tämligen högt, och det bör man inte göra om man inte är väldigt säker på att i ett senare skede också motsvara eller kanske ännu hellre också överträffa dessa förväntningar.

Sky Sports publicerade under gårdagen en lista över vem denne överraskning skulle kunna tänkas vara. De drog upp ett antal kategorier av olika typer av anfallare. Superstjärnor, gamla van Gaal-favoriter, targetanfallare, snabba spelare, gamla spelare och engelska spelare. Till och med några så kallade wild cards, lustigt nog innehållandes Mario Balotelli och Nicklas Bendtner.

Vid sidan av den typen av sideshowjournalistik så cirkulerar det samtidigt två parallella rykten. Dels att Man Utd skulle vara på jakt efter Barcelonas Pedro, likt för övrigt Chelsea. Dels att Man Utd skulle vara på gång att lägga ett bud motsvarande £70m för Bayern Münchens Thomas Müller. Vad jag i alla fall tycker är intressant med dessa båda rykten är att de båda pekar på att Man Utd söker efter en liknande typ av anfallare, en mångsidig sådan som kan spela på flera olika positioner i anfallet och ta på sig flera olika roller.

Att de båda ryktena följer ett gemensamt mönster gör att jag fäster i alla fall en viss trovärdighet vid dem.

Det finns ju ett litet dilemma i Man Utds jakt på anfallare. Olika stjärnspelare nämns som aktuella eller önskade, men samtidigt kan inte Man Utd värva en superstar eftersom man då vore tvingade att placera antingen denne eller Wayne Rooney i bakgrunden. En värvning måste således vara ett tydligt backup-alternativ eller ett mer mångsidigt alternativ som både vid behov kan ersätta Rooney men också spela på andra positioner i laget tillsammans med Rooney på planen.

Thomas Müller vore en enorm värvning, som självklart också bara skulle komma för ett enormt pris. Men rimligtvis borde det vara högst otroligt att Bayern München låter ännu en av sina hembrända klubbikoner lämna inför den här säsongen. Inte bara skulle de tappa en väldigt skicklig spelare, det skulle dessutom späda på oroligheterna runt laget och runt Pep Guardiola som lagets tränare.

Man kan bara spekulera i vad som egentligen gör att dessa tyska ikoner nu antingen lämnar eller i alla fall till synes funderar på att lämna Bayern München, om det helt enkelt har skurit sig med Pep Guardiola som kanske anser att han måste rensa ut för att skapa något nytt. Både Thomas Müller och Bastian Schweinsteiger har å andra sidan väldigt goda relationer till Louis van Gaal.

Pedro framstår hur som helst som ett mer troligt alternativ. Till skillnad från Thomas Müller så är han inte en av sitt lags ordinarie nyckelspelare och kan inte heller förvänta sig att vara det. I likhet med Müller är han en mångsidig spelare som kan spela på flera olika situationer, kort och gott en väldigt nyttig truppspelare men med dokumenterat hög kvalitet. En i det närmaste idealisk produktbeskrivning för vad Man Utd söker – eller borde söka efter.

Men det vore ju knappast någon stor överraskning.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Aleksandar Mitrovic (ST), 20 år till Newcastle. Newcastle fortsätter agera starkt på transfermarknaden. Mitrovic är serbisk landslagsman och vann skytteligan i Belgien förra säsongen med Anderlecht. Ung och väldigt spännande anfallare som kan bli en av Premier Leagues mer intressanta anfallare. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 359 kommentarer

Är Brentford början på nästa utvecklingsstadie inom engelsk fotboll?

Är vi på väg att se något av framtiden inom fotbollens utveckling i The Championship, i den förhållandevis lilla och nyss uppflyttade klubben Brentford FC? När jag läser några artiklar från den rätt intressanta bloggen Analytics FC så börjar jag tro det.

Brentford har under den gångna säsongen gjort sig kända för två saker. Dels att ha gett managern Mark Warburton sparken, trots att det var han som inte bara tog dem upp i The Championship utan dessutom till playoff under sin första säsong där. Dels att ha en ägare som vill revolutionera användandet av statistisk analys inom fotbollen, liksom han gjort i FC Midtjylland, en annan klubb Matthew Benham äger.

Marinus Dijkhuizen är Brentfords nye manager, och kommer närmast från SBV Excelsior i Eredivisie. Excelsior slutade på 15:e plats i ligan förra säsongen men Dijkhuizen var den manager som ledde sitt lag till flest poäng per krona i den holländska ligan. Han får sällskap av Roy Hendriksen som assistent samt Flemming Pedersen från Mainz, som blir ansvarig för Brentfords filosofi och spelarutveckling.

Men Brentford har också anställt nytt folk på den tekniska sidan till klubbens tränarstab. Framför allt två nyanställningar är intressanta – Bartek Sylwestrzak och Gianni Vio. Båda är väldigt specialinriktade i sin kompetens. Sylwestrzak är helt inriktad på hur en spelare sparkar på bollen, och förordar överskruvade frisparkar framför sidskruvade. Vio å sin sida är inriktad på hur ett lag ställer upp sig och rör sig i samband med offensiva frisparkar.

En slutsats av det är att Brentford kommer att satsa stenhårt på fasta situationer och frisparkar. Och det är kanske inte någon dum idé. Titeln på Gianni Vios bok är talande: ”Dead balls: The 15 goal striker”. En tanke bakom det hela är att alla anfallare kan bli skadade eller avstängda, men frisparkar kommer att uppstå i varje match.

Det kan i det sammanhanget vara värt att konstatera att FC Midtjylland förra säsongen gjorde ett mål per match på fasta situationer, en säsong där de något otippat vann den danska Superliga. Och det där är ju en bra payoff, vilket lag skulle inte vilja vara garanterade att få ett mål per match, om så på fasta situationer eller genom en specifik anfallare?

För mig leder dock detta tankarna också i en annan riktning. Nämligen att vad Brentford rent konkret gör är att investera ganska tungt just i sin tränarstab, när den gängse metoden åtminstone inom engelsk fotboll är att det framför allt ska investeras i spelartruppen. Men på lång sikt är det kanske ett klokare sätt som Brentford nu börjar tillämpa.

En annan aspekt av samma fråga. Nämligen att engelska klubbar i genomsnitt betalar de allra högsta lönerna för spelare. Samtidigt så är det i Spanien, Italien och Tyskland som de högsta lönerna för scouter och coacher betalas ut, vilket är en rätt god signal på vilken typ av kompetens som faktiskt prioriteras och inte minst belönas.

Så istället för att slänga ut skyhöga löner på mer eller mindre duktiga spelare så borde kanske engelska klubbar istället börja fundera på att lägga mer av sin lönekaka på tränare, scouter och annan teknisk personal. Och på så vis utveckla struktur och kompetens i sina klubbar på lång sikt.

:::

Liverpool säljer Fernando Torres för £50m och köper Andy Carroll för £35m. Liverpool säljer Raheem Sterling för £49m och köper Christian Benteke för £32,5m. Vi får hoppas att likheterna upphör där.

:::

Jag gillade Raheem Sterlings förklaring till att han ringde in sjuk lagom till Liverpools träningar. Han hade tydligen diarré. Jag misstänkte liksom alltid att ett av problemen var att han var full av skit.

Peter Hyllman
Inlägget har 289 kommentarer