Peter Hyllmans Englandsblogg

Hörnan #27: Alla medel är tillåtna utom de dåliga

1 mars 2015 22.13, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

David Ospina, Arsenal
Scott Dann, Crystal Palace
Emre Can, Liverpool
Darren Fletcher, West Brom
Jason Puncheon, Crystal Palace
Papiss Demba Cissé, Newcastle
Diego Costa, Chelsea

:::

Tankar och slutsatser:

José Mourinho har varit manager i tolv stora cupfinaler, och vunnit tio av dessa cupfinaler. Det är ett minst sagt imponerande facit.

Bakgrunden är förhållandevis enkel. Han har insett att en cupfinal går ut på att inte förlora matchen och skäms inte för att ställa upp ett väldigt defensivt orienterat lag i syfte att vinna matchen. Det har funkat förut och det funkade även idag mot Tottenham.

Förutsättningen för framgång med detta är lika enkel den. Den bygger på idén att om bara Chelsea håller nollan så finns det tillräckligt mycket individuell kvalitet och skicklighet i laget för att garantera att man vinner matchen. Och det finns i Chelsea.

Kanske var Tottenham särskilt sårbara för just detta angreppssätt. Laget är sårbart i defensiven och har kanske heller inte världsklassnivå i sitt anfall, med all respekt för Harry Kane. Tottenham hade också en misslyckad Europa League-match i benen.

Det var cyniskt och det var stundtals lite småfult. Men det var inte över någon form av anständighetens gräns och, kanske viktigast, det fungerade. Det är vanskligt att utvärdera en taktik utifrån någon annan måttstock, och att skylla på någon för att använda en fungerande taktik är som att anklaga en anka för att den kvackar.

Min liknelse går närmast till boxningen och den klassiska Rumble in the Jungle-matchen från 1974 mellan Mohammad Ali och George Foreman. Ali visste hur hårt Foreman slog och valde att absorbera slagen med hjälp av repen, och när tröttheten tog ut sin rätt och luckorna blottade sig så attackerade Ali själv, hårt och skoningslöst.

Chelsea visste från det tidigare mötet på White Hart Lane hur de riskerade att knockas av Tottenhams slagstyrka. Alltså satt man tillbaka och absorberade inledningsvis attackerna för att därefter ta de egna chanserna när de helt enligt plan dök upp.

Många beklagade under och efter matchen hur Tottenham förlorade trots att de, enligt dem, spelade bättre. Frågan är hur många om någon som efter Alis match mot Foreman beklagade Foremans förlust för att han hade boxats bättre. Beundran av Alis mer effektiva taktik är matchens allmänna eftermäle.

Frågan är varför fotbollen ska ha någon annan bedömningsgrund än boxningen i det avseendet.

Annars var det här John Terrys cupfinal. Han har haft många bra matcher under åren och inte minst den här säsongen, men i den här cupfinalen var han tillbaka på sitt allra mest imperialistiska vis. Det brukar vara svårt för försvarare att få sådana epitet, men om vi tidigare har sett Matthewsfinaler och Gerrardfinaler så borde det här kunna beskrivas som en ”Terryfinal”.

:::

Tidigare under dagen bjöds vi på ett fantastiskt underhållande möte mellan Liverpool och Man City på Anfield.

Vi fick se två fantastiska mål för Liverpool, från i tur och ordning Jordan Henderson och Philippe Coutinho. Och även om vi länge har misstänkt det så utfäste Coutinho idag för omvärlden att han är en av Premier Leagues och kanske världens allra bästa lilla spelfördelare.

:::

Be Champions!!

Ligacupen är viktigare än Europa League för Tottenham

1 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

Det spelas fotboll på andra håll idag också. Inte minst drar sig så klart blickarna till Anfield för dagens tidiga stormatch mellan Liverpool och Man City. Viktigt med tre poäng för båda lagen i den matchen, så det är en match där mycket står på spel. Efter den matchen riktas blickarna mot Emirates där Arsenal tar emot Everton i ännu ett intressant ligamöte denna lördag.

Men, det är trots allt på Wembley som vi hittar dagens höjdpunkt. Nämligen finalen i Ligacupen mellan Chelsea och Tottenham. Londonderby således, i London, fast på neutral mark. Men inte bara derby utan alltså även cupfinal och en chans att få lyfta en pokal.

Chelsea har haft de bästa förberedelserna inför finalen. De har kunnat vila upp sig under veckan och fokusera på dagens match. Tottenham å sin sida var nödgade att bege sig till Florens för match i Europa League på torsdagen, ett möte som därtill slutade med förlust. Dubbelt illa för Tottenham således som slösat både fysisk och mental energi på detta.

Det diskuterades under torsdagen vad som var viktigast för Tottenham att vinna, mot Fiorentina i Europa League eller Ligacupen. Vad som faktiskt var viktigast såg vi på Tottenhams laguppställning, i båda mötena. Vad som borde vara viktigast är kanske mindre uppenbart, men tydligt är ändå att Ligacupen smäller högre.

Märkligt tänker kanske några, Europa League kan ändå teoretiskt resultera i en Champions League-plats. Men det är en enkel tankeövning. Tottenham lär komma över uttåget ur Europa League tämligen snabbt. En förlust i Ligacupen vore inte lika smärtfri, den lär man gräma sig över ett tag.

Delvis handlar det där så klart om investerad tid och energi. Man har lagt ned mycket tid och vunnit flera matcher i Ligacupen för att ta sig till finalen, och endast en match återstår innan man kan lyfta en titel. Lika många matcher har kanske spelats i Europa League, men där är betydligt många fler matcher kvar innan man kan lyfta någon pokal där.

Men det finns också mer konkreta skäl till varför både Chelsea och Tottenham verkligen vill vinna dagens final.

För José Mourinho skulle det bli hans första titel med Chelsea sedan han tog över klubben igen inför förra säsongen. I det avseendet vore det ett kvitto på hans insats. Han tog helt säkert inte förra säsongens pikar om Chelseas titellösa säsong med den humor som han kanske borde.

Visst utrymme för sentimentalitet finns här också. Ligacupen var den första titel som Mourinho vann med Chelsea under sin första runda i klubben. 2005 vann man mot Liverpool i finalen. Det satte tonen för Chelsea den gången och säkert är förhoppningen att det ska sätta tonen för Chelsea även denna gång.

Att fostra vinnarkultur är det stora perspektivet. Det något mindre perspektivet är att både Chelsea och Tottenham helt säkert vill skapa en positiv och vinnande känsla inför återstoden av säsongen, där Chelsea siktar på ligatiteln och Tottenham siktar på att komma bland de fyra första och därmed ta sig till Champions League.

Av motsvarande skäl så undviker helst både Chelsea och Tottenham en förlust ikväll, på grund av de frågetecken som detta väcker, både hos omgivningen och hos dem själva, om hur detta kan tänkas påverka resten av säsongen.

För Tottenham är det kanske också mer traditionellt än så. Ligacupen är en möjlighet att vinna en titel. Att Tottenham skulle vinna ligan eller Champions League är trots allt inte helt rimligt i nuläget. Ligacupen tillsammans med FA-cupen utgör därför Tottenhams få realistiska chanser att lyfta titlar.

Om en vinst i Ligacupen vore ett kvitto för José Mourinho så vore det naturligtvis så i än större utsträckning för Mauricio Pochettino. Mycket beröm har han välförtjänt fått i England för det arbete han utfört med först Southampton och därefter Tottenham. En vunnen titel skulle utgöra en konkret manifestation av detta arbete.

Det står således mycket på spel ikväll. En Ligacuptitel naturligtvis, men också mycket prestige och stolthet. Det faktum att det är två engelska storklubbar som möts, därtill lokalkonkurrenter och till viss del rivaler, ger naturligtvis finalen en extra punsch.

En vinner, och en förlorar. Sådan är cupfinalens lika enkla som obönhörliga logik. Här finns inga gråzoner eller möjligheter till vinklingar. Det är vad som gör en cupfinal speciell, till skillnad från den vanliga ligamatchen.

:::

Värt att veta om Ligacupen:

Grundad 1960 av ligaorganisationen The Football League.

Liverpool är klubben med flest Ligacuptitlar, åtta stycken, och är också den enda klubb som har lyckats vinna cupen fyra säsonger i rad, mellan 1981 och 1984.

Chelsea och Tottenham har båda vunnit Ligacupen fyra gånger vardera. Chelsea senast 2007 och Tottenham senast 2008, mot Chelsea i finalen. Fem segrar gör det vinnande laget till den näst mest framgångsrika klubben i Ligacupen, tillsammans med Aston Villa.

Med fem vinster i Ligacupen skulle antingen Chelsea eller Tottenham ha lika många som Ian Rush.

Ligacupen grundades av The Football League i ett försök att öka intresset för fotbollen i England, och för att öka klubbarnas intäkter.

Ligacupen var startskottet både för fotboll mitt under veckorna och under kvällstid, och turneringen som sådan möjliggjordes av att strålkastare infördes på engelska arenor vid den här tiden.

FA såg inledningsvis Ligacupen som en konkurrent till FA-cupen och flera av de största engelska klubbarna var skeptiska till Ligacupen.

FA tillät inte att Ligacupens final spelades på Wembley under de sex första åren. 1967 spelades den första finalen på Wembley, mellan QPR och West Brom.

Ligacupen var föregångare i engelsk fotboll inom sponsring, 1982 blev man den första cup eller liga som blev sponsrad. Det var med andra ord här det hela tog sin början som skulle bli till Barclay’s Premier League, Sky Championship och Budweiser FA Cup.

Ligacupen har sedan 1982 hetat Milk Cup, Littlewoods Challenge Cup, Rumbelows Cup, Coca-Cola Cup, Worthington Cup, Carling Cup och numer men knappast slutligen Capital One Cup.

:::

Be Champions!!

Man Utd jagar efter en ny identitet

28 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

Kan en skada någonsin komma lägligt?

För spelaren är det naturligtvis aldrig något bra tillfälle att bli skadad. Och visst kan en skada ställa till mer eller mindre skada för laget, men att påstå att den skulle vara till någon form av fördel känns ju mest som en klassisk form av politisk spin.

Ändå så medför nyheten att Robin van Persie är skadad och är borta en månad inte bara negativa känslor, som egentligen borde vara fallet när en av ligans bästa anfallare inte är tillgänglig. Där finns också en på sitt sätt svårförklarad lättnadskänsla.

Felet är självfallet inte van Persies, han gör sitt jobb utifrån de förutsättningar han har. Men under Louis van Gaal har det under säsongen växt fram en allt ihärdigare frustration bland press, experter och supportrar runt hur han har valt att ställa upp Man Utds anfall, med mittfältare som anfallare och anfallare som mittfältare.

Wayne Rooney kan naturligtvis spela mittfältare. Men det innebär inte att Rooney bör spela mittfältare. Rooney är i själva verket anfallare och har alltid varit som bäst just som anfallare. Visst kan Rooney bidra även som mittfältare, men det är som anfallare han tillför mest värde till sitt lag. Och varje managers uppgift borde vara att få ut mesta möjliga värde ur sina spelare.

När Wayne Rooney först långt in i februari mäktar med sitt första skott på mål under 2015 så borde man förstå att allt inte är riktigt som det ska med Rooneys roll på planen.

Det är uppenbart att Louis van Gaal inte anser att Man Utd har den centrala kreativa spelfördelare som behövs, och att han därför vill använda Rooney i den rollen. Han skulle hävda att han lagar efter läge. Men det är i så fall ett läge som van Gaal har haft två transferfönster på sig att åtgärda. Dessutom har han spelare som Angel Di Maria, Juan Mata och Adnan Januzaj att tillgå i truppen.

Förhoppningen som följer på Robin van Persies skada är att det ska tvinga fram en förändring i laguppställningen där Rooney i första hand kommer att få agera anfallare. Tendenser till en sådan förändring har funnits, mot exempelvis Preston var Rooney anfallare tillsammans med Radamel Falcao. Det borde göra Man Utd bättre och mer effektivt under vårsäsongen.

I det avseendet kommer kanske skadan lägligt. Men kanske var Louis van Gaal redan på väg åt det hållet. Oavsett vilket så är det knappast någon ideal situation. Det bästa hade självklart varit om Man Utd hade haft tre-fyra anfallare av hög klass som samtliga kompletterat varandra, vilket Man Utd har haft när laget varit som allra bäst.

Det läge som Man Utd befinner sig i är alltså inte på något sätt det bästa möjliga, men kanske är läget något mindre illa.

Den här helgen är det hemmamatch mot Sunderland. En sak är tydlig den här säsongen, nämligen att om något ska ta Man Utd tillbaka till Champions League så är det deras resultat på hemmaplan. För på bortaplan har Man Utd varit direkt dåliga under säsongen. Möjligen kan de inför dagens match trösta sig med att Sunderland har varit om möjligt ännu sämre.

Man Utd känns idéfattigt och identitetslöst. Man kunde tycka bra eller illa om dem under Alex Ferguson, men man visste i alla fall väldigt väl var man hade dem, vad de ville och vad de stod för. Det kan jag inte påstå att jag har någon aning om nu. Louis van Gaal har heller inte riktigt lyckats övertyga mig om att har en klar uppfattning om vad han vill med Man Utd, vare sig på planen eller på transfermarknaden.

Och att döma av vad vi ser på fotbollsplanen den här säsongen, så har han inte riktigt lyckats övertyga spelarna om det heller. Åtminstone har han inte lyckats förmedla någon sådan övertygelse. Man Utd är och förblir ett fotbollslag på jakt efter en idé och en vision. Men inget tyder på att de kommer finna vad de söker den här säsongen.

Och då blir det inget Champions League.

:::

Be Champions!!

Ineffektiva tankegångar om effektiv speltid inom fotbollen

27 februari 2015 06.00, Peter Hyllman

För rätt precis två veckor sedan fick jag uppmaningen att ta upp diskussionen om effektiv speltid inom fotbollen. Det är en idé som är uppe på tapeten från och till och kan på sitt sätt förtjäna att tjänstgöra som fredagsdiskussion här på bloggen.

Den mer konkreta frågeställningen var vad införandet av effektiv speltid skulle ha för effekter på fotbollen?!

(En annan mer tramsig frågeställning vore egentligen vad som är motsatsen till effektiv speltid – är det fotbollen har nu möjligen ineffektiv speltid?)

Jag är i grunden något så motsägelsefullt som en traditionalist som gillar att pröva nya idéer. Jag tycker inte att något har varit på ett visst sätt sedan istiden är ett skäl för att det ska fortsätta vara på det viset, men inte heller anser jag att något ska införas eller förändras utan att man har en mycket tydlig idé om vad man vill uppnå med det.

Översatt i mer konkreta och för ämnet specifika termer. Fotbollens nu gällande tidtagning är inte något självändamål. Men effektiv speltid bör heller inte införas utan att man har en mycket klar uppfattning om vilka fördelar man vill uppnå. Så vad skulle effektiv speltid kunna få för konsekvenser, positiva som negativa, för fotbollen?

Först skulle matchformen så klart förändras. En halvlek skulle inte rimligtvis kunna pågå i 45 (effektiva) minuter längre utan istället är kanske 2 x30 minuter ett mer troligt format. Det stämmer bra med aktuella mått på effektiv speltid som visar att en halvlek innehåller strax under 30 effektiva minuter. Så en fotbollsmatch skulle med andra ord pågå i en timme mellan elva spelare i varje lag och i slutet vinner alltid tyskarna.

En positiv följd med införandet av effektiv speltid vore att vi med all säkerhet skulle se ett slut på så kallat maskande, ett beteende vi alla stör oss på från och till. Hockeyälskare brukar självgott framhäva att det aldrig maskas i hockey, men det beror så klart bara på att man i hockey, till skillnad från i fotboll, inte tjänar något på att maska.

Det där är ju ett perspektiv som kan vara värt att ta med sig in i en diskussion om just maskning. Ofta är det ju spelare och möjligen lag som kritiseras vilt för detta när det i själva verket är inbyggt i spelets regler att man tjänar på ett tydligen oönskat beteende. Och i motsvarande situation skulle nog väldigt få av oss bete oss annorlunda.

Effektiv speltid skulle i ett pennstreck avskaffa detta problem. En annan väg att vandra är självklart att lita till att domarna i väsentligt högre utsträckning beivrar maskning som beteende, antingen genom att visa kortleken eller genom att bli betydligt flitigare på att lägga till minuter så att beteendet på så vis motarbetar sig självt.

Men verkligheten har gett oss mycket få och små skäl att tro att detta skulle omsättas i någon form av praktik.

En negativ följd med införandet av effektiv speltid vore att det med all trolighet banar vägen för reklamavbrott. Fotboll är otroligt attraktivt för annonsörer och TV-bolagen skulle knappast kunna hålla sig från frestelsen. Vi har sett i både ishockey och basket hur så kallade ”power breaks” har blivit standard, och det vore naivt att tro att fotbollen skulle kunna hålla detta borta under någon längre tid.

Men kanske är det för enkelt att bara säga att det är negativt. I själva verket kanske det också kan ses som positivt om det skulle betyda att mer pengar ramlade in i fotbollen via annons- och TV-intäkter. Å andra sidan är pengar knappast någon bristvara i nuläget för de klubbar som spelar de matcher som är attraktiva för annonsörer.

Men. Hela fotbollens natur är så intimt knuten till dess kontinuerliga tidsflöde, det vill säga avsaknaden av spelavbrott. Ändra det och man ändrar själva förutsättningarna för hur sporten utövas. Utmaningen med fotboll är att matchen bara rullar på, det uppstår inga avbrott under vilka spelarna kan samla andan och tankarna.

Effektiv speltid skulle leda till fler minipauser under matchen. Konsekvensen skulle med all säkerhet bli att fotboll i stor utsträckning förvandlas från ett flödande spel till alltmer av en återkommande sekvens av mer eller mindre fasta situationer. Och det skulle som jag ser det göra fotbollen betydligt fattigare.

Men frågan är som vanligt på fredagar – vad tycker ni?

:::

Be Champions!!

Orkar Tottenham vända och vinna i Florens?

26 februari 2015 16.30, Peter Hyllman

Champions League är så klart numret större. Men jag har ändå börjat få en viss uppskattning för Europa League som fotbollsunderhållning om än ej som någon särskilt prestigefull turnering. Skälet till det har kanske inte så mycket med själva turneringen att göra som formen i vilken den förmedlas mig.

Jag kan naturligtvis anklagas för att på sätt och vis vara part i målet, men jag tycker Fotbollskanalens initiativ med Superlive har höjt Europa League från ett sömnigt ”jaså?!” till en regelbunden höjdarupplevelse. Så långt skulle jag vilja sträcka mig att kalla det för svensk sportsändnings främsta innovation under i alla fall det senaste årtiondet.

Så mycket kan åstadkommas med trots allt rätt enkla och, skulle jag tro, rätt billiga grepp. Kreativt tänkande när det är som bäst, och ett bevis på att fotbollen för betraktaren kan vara lika mycket en funktion av form och paketering som av innehåll.

Det har gått åt häcklefjäll för de engelska lagen i Champions League, om detta har redan orerats i oändlighet. I Europa League har det åtminstone gått något bättre. Everton får anses vara redan klara för åttondelsfinal, och Liverpool har halva benet där efter att ha vunnit med 1-0 på Anfield. Rutinen av europeiskt cupspel borde ta dem över mållinjen.

Och om inte rutinen hjälper Liverpool så borde ett kärt återseende av Atatürk kunna vara dem till hjälp. Det var ju på denna arena i Istanbul som Liverpools kanske mest enastående bedrift gick från dröm till verklighet. Å andra sidan tror jag att kärvänligheten från läktarna möjligen är något mer begränsad den här gången.

Tuffare ser det ut för Tottenham, som bara lyckades få med sig 1-1 mot Fiorentina på hemmaplan. Det väntar med andra ord en riktigt snårig uppgift för dem borta på Stadio Artemio Franchi. Florens är en otroligt vacker stad, men det betyder inte att Tottenham kommer finna någon större skönhet i kvällens resultat.

Den stora frågan är självklart hur intresserade Tottenham egentligen är av att gå vidare i Europa League. Det syntes redan under förra veckans match att Tottenham inte tillmätte cupmötet lika stor vikt som en vanlig ligamatch, vilket inte minst syntes på laguppställningen. Visst, vinnaren av Europa League går nu till Champions League, men det är ändå en väldigt lång väg dit och en betydligt tydligare chans att ta sig dit via ligaspelet.

Tottenham har definitivt spelarmaterialet för att kunna bemästra Fiorentina, men frågan är om laget har det taktiska kunnandet och den europeiska kompetensen att lyckas. Nyckeln för att lyckas i allt europeiskt cupspel är förmågan att hålla tätt bakåt, men Tottenham måste nu lyckas med det samtidigt som man är tvingade att producera mål framåt.

Fiorentina å sin sida vet att 0-0 räcker alldeles utmärkt för dem och att de inte behöver stressa framåt. Det lär stänga ytorna för eventuella kontringsattacker från Tottenhams sida. Tottenhams uppgift blir alltså att bryta ned ett motstånd som är till stor del försvarsinriktat, något de har haft varierad framgång med i ligaspelet.

Å andra sidan har Tottenham haft en märklig förmåga att krångla med sig resultaten den här säsongen. Det återstår att se om det är en förmåga som är begränsad till ligaspelet, eller om Tottenham kan exportera denna förmåga också till Europa League.

En bra match hoppas jag i alla fall på. Men det bästa med Europa League på torsdagar är självklart att man kan följa alla matcher samtidigt. På så vis blir man ju rimligtvis aldrig helt besviken. Och med den traditionella kebaben i näven så ser jag fram emot en trevlig torsdagskväll.

:::

Be Champions!!

Finn fem fel med Arsenals förlust mot Monaco

26 februari 2015 00.11, Peter Hyllman

Ridån har fallit för den första rundan av åttondelsfinaler i Champions League för den här säsongen. Det har varit en del intressanta resultat i dessa åttondelsfinaler, och till viss del har resultaten fallit så att det är möjligt att redan nu börja inventera läget lite, kanske främst då vad gäller de engelska lagen.

  • Chelsea gjorde vad de skulle borta mot PSG, de fick med sig 1-1 vilket är ett bra resultat för dem. De får betraktas som favoriter inför returmötet på Stamford Bridge, med ett bortamål i ryggen, även om man inte ska utgå från att deras avancemang är helt självskrivet.
  • Liverpool var redan sedan tidigare utslaget i och med att de inte lyckades passera gruppstadiet. Ingen vinst på någon av de fyra första matcherna gjorde läget alltför svårt för Liverpool. Och även om det var Liverpools första säsong i Champions League på några år så får nog det ändå betraktas som ett rejält snedsteg för dem.
  • Man City tog sig ännu en gång vidare från gruppspelet, men väl där fick de se sig nesligen besegrade av Barcelona på hemmaplan. 1-2 i baken betyder att det krävs ett mindre mirakel för att de ska kunna ta sig vidare till kvartsfinal. De kan inte på något sätt vara nöjda med hur de genomförde matchen hemma på Etihad, och på så vis har Man City misslyckats.
  • Arsenal, alltid till Champions League och alltid till åttondelsfinal, men aldrig längre. Det verkar vara deras förbannelse. Den här säsongen hade de fått en på förhand bekvämare lottning än tidigare. Men 1-3 mot Monaco på Emirates ger dem ett blytungt utgångsläge inför returen. Även för Arsenal ser det alltså ut att bli respass.

En riktig näsbränna för Premier League och de engelska lagen naturligtvis, så här illa ska det inte behöva gå. De engelska lagen ska ha rutin, kvalitet och framför allt pengar att klara sig bättre än så här, men ändå så presterar de så förhållandevis svagt.

Nu är det inte så som en del var snabba med att påpeka under kvällen igår att de nya TV-avtalen har hunnit få något reellt genomslag ännu inom den engelska fotbollen. Om några år kan vi börja prata om det. Men resurserna är ändå formidabla bland de deltagande engelska klubbarna, och inte minst av klubbar som Man City och Arsenal förväntar man sig mer.

Många ser fördelarna med mycket pengar, men det finns också en baksida. Det riskerar leda till ett beteende där man hela tiden försöker köpa sig fri från problem. I viss utsträckning är detta möjligt, men svagheten med detta är att det inte fordrar någon disciplin eller eftertanke. Därmed byggs heller ingen kompetens eller struktur upp, och vad som då byggs upp är luftslott.

Fördelen med pengar som bristvara som måste hushållas med är att det ställer krav på kreativitet och att göra det mesta möjliga av de resurser man faktiskt har. Mer ofta än inte så leder detta till att man har en högre kvalitet och bättre effektivitet i klubbens aktiviteter, allt från scoutning, rekrytering, träning, taktik och så vidare.

Det skapar en grundtrygghet som pengar helt enkelt inte kan köpa.

Arsenal har inte riktigt det problemet. De har förvisso pengar så det räcker till och blir över, men det är samtidigt en klubb som onekligen också har byggt upp starka rutiner och institutioner. Ändå så går det alltså så illa för Arsenal mot Monaco igår, i vad som måste betraktas som en av Arsenals mörkare kvällar på många år.

Man skulle kunna göra en rätt lång lista över allt som gick fel för Arsenal, men vi kan sammanfatta det i fem allmänna fel:

(1) Mentalt oförberedda. Lottningen var ju lätt. Åtminstone var den inte så svår som den varit tidigare säsonger, äntligen skulle Arsenal kunna ta sig till kvartsfinal. Ja, men det där skapar självklart också press. Arsenal var helt enkelt inte förberedda på att Monaco faktiskt skulle vara en svår nöt att knäcka, och spelet låste sig.

(2) Spelade situationen. När matchen började svänga över till Arsenals nackdel så spelade laget inte längre utifrån taktik eller motstånd, utan de började spela utifrån situationen. Spelet blev stressigt och forcerat, besluten blev felaktiga och matchpsykologin gled Arsenal ur händerna.

(3) Taktisk naivitet. Arsenal har mängder av rutin från europeiskt cupspel men ändå faller de i fällan. De kontrollerar matchen helt och hållet fram till 0-1 men tappar därefter koncepterna. Laget går full fart framåt och blottar sig därmed oförlåtligt bakåt. Ett dåligt läge förvandlas därmed till ett uselt läge. En riktig bakläxa för Arsene Wenger.

(4) Otillräckligt ansvarstagande. Inför matchen lyfte jag fram det nya modiga Arsenal där spelarna tog ansvar och höjde sig i de viktiga matcherna. Det var som bortblåst mot Monaco där spelarna snarare tog ett kliv bakåt och flydde från situationen, överlåtandes till ”någon annan” att lösa uppgiften. Monaco tackade och tog emot.

(5) Bristfällig koncentration. Läget var uselt men när Alex Oxlade-Chamberlain gör 1-2 så tänds i alla fall ett visst hopp för Arsenal. Men i tron att matchen då på något sätt är över så tappar Arsenal återigen koncentrationen och tillåter Monaco att göra 1-3. Oförlåtligt naturligtvis, och inte så konstigt att Monacos manager gjorde en indianrush längs sidlinjen.

Någon kvartsfinal i Champions League blir det med intill visshet gränsande sannolikhet icke för Arsenal. Den större frågan för dem är hur detta debacle påverkar dem i kommande uppdrag den här säsongen, i FA-cupen och i Premier League, när denna smärtsamma påminnelse om deras egen dödlighet och ofullkomlighet drabbade dem som en pisksnärt över ländryggen.

:::

Be Champions!!

Det våras för Arsenal

25 februari 2015 17.09, Peter Hyllman

Någon, jag kommer inte ihåg vem, publicerade för någon vecka sedan en artikel om hur Arsenalfans konsekvent övervärderar sitt eget lag, spelarna i laget, och lagets chanser. Och även om det självklart alltid är vanskligt att uttala sig i så pass svepande och generella termer så var det svårt att komma ifrån att författaren ändå hade en viss poäng.

Men den intellektuellt hederlige måste med den utgångspunkten också fråga sig om det kan vara så att den poängen i så fall hade större bärkraft för några år sedan, men att den kanske är på väg att bli allt mindre relevant. Dels för att fansens bild blir alltmer realistisk. Dels för att Arsenal som lag faktiskt blir allt bättre.

Genom åren, och nu talar jag om de tio senaste åren, har vi hunnit lära oss hur en typisk Arsenalsäsong är utformad. Laget inleder säsongen väldigt bra och är starka under hösten, under vilken de även kan leda ligan eller ligga väldigt högt i tabellen. Förhoppningarna bland fansen, och bland spelarna, växer om att den här säsongen ska bli annorlunda. Sedan kommer våren och förhoppningarna kommer på skam.

Så vanligt är detta mönster att vi har tagit det för givet. Men den här säsongen ser faktiskt annorlunda ut. Arsenal inledde säsongen bedrövligt. Nu när våren annalkas så har dock Arsenal hittat både form och en mental uthållighet som de tidigare saknat. Om Arsenal hade haft en normal höst så hade laget mycket väl kunnat leda ligan och vara en av favoriterna till att vinna ligan den här säsongen.

De flesta är dock överens om att det är under våren som säsongen i sin helhet avgörs. Squeaky bum time, som en managerlegendar kallade det. Att vara som bäst under våren är en egenskap som de största lagen har, eller som lag behöver ha för att kunna göra anspråk på storhet. Det är en egenskap Arsenal har saknat men som de den här säsongen har återfunnit.

Någon ligaseger blir det inte den här säsongen. Hösten var alldeles för svag och Arsenals utgångspunkt därmed inte stark nog. Arsenal är dock kvar i två cuper i vilka de fortfarande kan nå framgång. I FA-cupen har de möjlighet att bli det första laget att vinna tolv titlar, mesta cupmästarna i England således. Och vi ska heller inte räkna ut dem i Champions League.

Flera år i rad har Arsenal stött på antingen Barcelona eller Bayern München i åttondelsfinalen i Champions League. Otroligt tufft motstånd naturligtvis, samtidigt som Arsenal har varit betydligt svagare än nu. Den här gången har lotten varit vänligare mot Arsenal. Motståndet i åttondelsfinalen är Monaco, i ett möte i vilket Arsenal måste betraktas som en tung favorit.

Monaco hade självklart kunnat vara en tuffare motståndare. Men det andra franska lag som hotade att bli ännu ett PSG har i själva verket runnit ut i meningslöshet. Klubben värvade storstjärnor som James Rodriguez och Radamel Falcao, bara för att något år senare se dessa spelare flytta till Real Madrid respektive Man Utd.

För Arsene Wenger innebär detta helt säkert dubbla känslor. Å ena sidan ställs han ikväll mot den franska klubb i vilken hans managerkarriär tog sin verkliga fart. Å andra sidan har Monaco som köpeklubb gått ungefär det öde till mötes som Wenger troligtvis ända sedan början hoppats att klubbar som Chelsea, Man City och PSG skulle gå men aldrig gjorde – ut i ingenting.

Arsenal har å andra sidan byggt långsamt men säkert. Det är en utveckling som har gått i glaciärtakt, i min mening en utveckling som har tagit betydligt längre tid än vad som varit nödvändigt. Den som har varit främst ansvarig för dessa dröjsmål har varit Wenger, vars faiblesse för unga, tekniska och billiga spelare har gjort våld på andra betydelsefulla egenskaper i förmodade mästarlag.

Men nu till sist så har Arsenal en spelartrupp som Arsene Wenger själv med viss rätta beskriver som den mest talangfulla sedan Thierry Henrys glansdagar. Om det kan man diskutera i oändlighet, men helt klart så uppvisar nu Arsenal flera av de egenskaper som laget har saknat i åratal. Tuffhet, hårdhet, vinnarinstinkt, målmedvetenhet.

I den förra bloggen ondgjorde jag mig över hur spelare i Man City gömde sig i avgörande lägen. Det var en svaghet som i åratal präglade också Arsenal. Men inte den här säsongen. Istället kliver flera av spelarna fram i avgörande lägen på ett sätt som inte förut varit fallet. Alexis Sanchez, Tomas Rosicky, Santi Cazorla, Olivier Giroud – samtliga har bidragit med avgörande insatser i viktiga lägen.

Min ofta framförda uppfattning om Arsenal under senare år har varit att laget har saknat en anfallare i världsklass och att detta begränsat dem och på så vis avskrivit dem från några egentliga mästarambitioner. Litmustestet för Arsenal har för mig varit om de skulle åtgärda denna upplevda brist med att värva en sådan anfallare.

Ingen skulle säga att köpet av Danny Welbeck direkt uppfyllde detta litmustest, även om det är en kompetent spelare. Men istället har Olivier Giroud faktiskt börjat visa de egenskaper som få av oss menade att han hade. Det har tagit honom ett tag att växa in i rollen, men de avgörande insatser han gjort för Arsenal hittills under säsongen är sådana man kan förvänta sig av en ledande anfallare i en storklubb.

Andra anfallare har dock visat sådana tecken i Arsenal. Det återstår att se i vilket fack Olivier Giroud placerar sig – som en anfallsstjärna i stil med Thierry Henry eller en dagslända som Emmanuel Adebayor?!

Situationen är en liknande på Arsenals mittfält. Väldigt få, om någon, spelare i Arsenal är kanske precis så bra som vissa av Arsenals fans vill tro att de är, det vill säga mittfältare i högsta världsklass. Men de är bra nog och de är flera som är bra nog, och det är viktigt i sig. Om någon har en dålig dag, eller de blir bortplockade av motståndet, så kliver någon annan fram.

Den europeiska tradition och kompetens som Man City uppenbarligen och bevisligen saknar, den har Arsenal. De har ett anfall och ett mittfält av högsta klass, och de har visat sig vara svåra att besegra den här säsongen, och under vintern och våren har Arsenal hittat vägar att vinna även när spelet inte har stämt till fullo. Värdefulla egenskaper i vilket som helst fotbollslag, inte minst i Champions League.

Det finns klubbar kvar i Champions League som är bättre på pappret än Arsenal. Men fotbollsmatcher spelas på gräs, inte på papper, och det finns inget lag kvar i Champions League mot vilket Arsenal saknar chans. Och inget lag kan gå in och känna sig säkra på avancemang om det är Arsenal som står för motståndet.

Arsenal har aldrig vunnit Champions League men har den här säsongen faktiskt chansen att göra det. Större under har definitivt hänt. Den här säsongen tar  de sig minst till kvartsfinal. Väl där, med det första mentala hindret övervunnet, och en positiv vinnarkänsla i truppen, så kan Arsenal gå hur långt som helst i Champions League.

Hur långt de tar sig beror först och främst på försvarsspelet. Om Arsenal lyckas få ihop det på ett bra sätt, så har Arsenal åtminstone en outsiderchans på klubbens första Champions League-seger.

:::

Be Champions!!

Man City saknar europeisk tradition och kompetens

25 februari 2015 01.14, Peter Hyllman

Barcelona ska enligt uppgift vara på nedåtgång. Åtminstone är de inte lika suveränt bra som de var för fyra-sex år sedan när man var den helt och hållet dominerande klubben i Europa. Samtidigt ska Man City, i alla fall om man ska bedöma deras ”projekt” över tid, vara på någon form av höjdpunkt.

Ändå är Barcelona så förkrossande överlägsna. Dessutom på ett sätt som inte enbart går att förklara med skillnader i spelarkvalitet, eller ens som kollektiva lag betraktat. När Barcelona var som bäst så spelade de ut Man Utd i två finaler i Champions League. Man Utd då ansågs allmänt vara på nedgång, ändå hade de mer att sätta emot än vad Man City nu mäktar med mot ett svagare Barcelona.

Man City är inte ett sämre fotbollslag än vad Man Utd var exempelvis under säsongen 2010-11. De är tvärtom ett betydligt bättre fotbollslag. Jag har pratat om dem som möjliga favoriter i Champions League, med vilket jag menar att de skulle kunna vinna turneringen utan att man sitter som en stum fågelholk och gapar av förvåning.

Men det är helt uppenbart något som fattas dem i europeiskt cupspel. Det gäller inte bara som lag utan även i någon mening som klubb. Kanske saknas rutinen och kompetensen vid sidan av planen. På läktarna verkar det omöjligt att skapa samma atmosfär som vi finner till vardags på Stamford Bridge, Anfield, Old Trafford och Emirates i motsvarande sammanhang.

Det var stundtals tvärtyst på Etihad igår kväll. Detta när laget behövde sin publik som allra mest. Vilket är märkligt i och med att det brukar kunna bli rätt bra stämning under ligamatcher. Men den europeiska traditionen verkar inte riktigt finnas eller vilja få fäste i Man City.

Tid brukar ofta åberopas när kritik mot Man City framförs. Som storklubb är man förhållandevis ny och man har i det avseendet inte samma förutsättningar som Arsenal, Liverpool och Man Utd. Det stämmer delvis men håller ändå inte hela vägen då Chelsea har varit i en motsvarande situation men etablerade sig i Champions League på betydligt kortare tid än vad Man City har haft på sig utan att ens komma i närheten.

Det är sant att konkurrenssituationen, både inom engelsk och europeisk fotboll, såg annorlunda ut för tio år sedan. Chelseas utgångspunkt var därmed en annan. Men läget är inte så dramatiskt annorlunda, och inte heller känner man att Man City går framåt i sin utveckling.

Gårdagens möte med Barcelona var en möjlighet för Man City att visa att de dragit lärdom av att spela i Champions League. Istället fick man intrycket av att de gjorde ett svagare jobb i år. Att förlora kan vara okej, allra helst om ett lag som Barcelona står för motståndet, men som vanligt spelar det stor roll hur man förlorar.

En läxa som Man City borde ha lärt sig från förra året var att Barcelona till stor del måste stängas ned, allra helst inledningsvis. Ett bortamål i baken och att hamna i underläge är ett väldigt svårt läge. Man Citys taktik mot Barcelona var i det naivaste laget och gav öppna landskap åt Barcelonas väldigt begåvade anfallare.

”Mumma” måste Leo Messi och Luis Suarez ha tänkt när de inför matchen hörde att Manuel Pellegrini hade kommit fram till att Man City inte hade för avsikt att anpassa sin taktik till Barcelona. Det innebar ett för Man City typiskt 4-4-2 som hade den dubbla effekten att ge både spelytor och bollinnehav till Barcelona.

Vilket fick till följd att Man City tämligen omgående förvandlades till ett lag som bäst och mest rättvist beskrivs som defensivt inkontinent och offensivt impotent.

Manuel Pellegrini anställdes med uppgift att göra Man City till en bättre och mer framgångsrik klubb i Champions League. Det såg inledningsvis ut att gå bra då han tog Man City för första gången vidare till slutspel. Väl där har Man City emellertid inte haft något att hämta. Vad värre är för Pellegrini så har han inga framsteg att visa upp.

Det gör hans tillvaro som Man Citys manager minst sagt osäker. Inte blir han avskedad under säsongen, men väl efter säsongen befarar jag att Man Citys styrelse och klubbledning än en gång kommer att börja tänka i holistiska termer och se sig om efter andra alternativ.

Det vore en förståelig utveckling. Samtidigt har Man City andra områden de också måste utveckla och förändra. Stora pengar har spenderats på nya spelare utan att dessa har haft den utveckling och det inflytande som är rimligt att förvänta sig av spelare i en klubb som Man City. Man Citys värvningspolitik får ses som om inte misslyckad så i alla fall otillräcklig.

Man City har några superstjärnor. Men det är lätt att stirra sig blind på David Silva, Yaya Touré och Sergio Agüero och se dem som representativa för spelartruppen som helhet.

Men de kompletteras inte tillräckligt bra av spelare som har tappat i jämnhet och kvalitet, såsom Vincent Kompany, och av andra spelare som har en benägenhet att gömma sig i avgörande lägen, såsom Samir Nasri, Fernandinho, Gael Clichy med flera. Ofta bär stjärnorna ändå upp laget, men till slut tar bristerna ut sin rätt.

Man City har helt enkelt inte de tuffa karaktärerna för att lyckas i Champions League, vare sig på planen eller på managerposten. De finns i Chelsea, de fanns i Man Utd, i Liverpool, och de finns i övriga europeiska storklubbar. Spelare som har varit med förr och vars vinnarvilja framhäver dem i de stora sammanhangen. En manager som tror på sin spelidé och som förmedlar ett självförtroende både till spelare och supportrar.

Man City saknar inte resurserna att åstadkomma detta. Men det kommer ta tid i och med att det förutsätter en rejäl förnyelse av spelartruppen. Inom en femårsplan skulle det dock vara möjligt att uppnå. Frågan är emellertid vem som är bäst lämpad att leda genomförandet av en sådan femårsplan. För jag tror inte det är Manuel Pellegrini.

Han har troligtvis som mest fem månader kvar på jobbet.

:::

Be Champions!!

Man City måste slå de bästa för att vara bland de bästa

24 februari 2015 09.31, Peter Hyllman

Det var stormötet som på något sätt kändes givet på förhand. Barcelona var i storform och hade vunnit mängder av matcher i rad och deras anfallstrio hade börjat hitta varandra och sig själva på planen. Med Leo Messi i storform så såg Barcelona återigen ut som de gjorde när de var som bäst.

Samtidigt verkade Man City vara ett lag i allt annat än god form. Efter att ha hämtat upp åtta poäng på Chelsea i ligan så ledde ett antal poängtapp till att Man City återigen befann sig sju poäng efter Chelsea, anfallsspelet hackade och Yaya Tourés frånvaro i de afrikanska mästerskapen stod dem dyrt.

Barcelona var således mäktiga förhandsfavoriter inför den åttondelsfinal i Champions League som inleds ikväll. Men så precis helgen innan så hände något. Barcelona snubblar till och snubblar till rejält och förlorar på hemmaplan mot Malaga. Detta samtidigt som Man City hittar formen rejält och mosar Newcastle med 5-0.

Den stora frågan är nu vad detta egentligen betyder. Man kan se det som att Barcelona har fått ett återfall till det relativa krisläge laget befann sig i tidigare under säsongen samtidigt som Man City har befriat sig från sina demoner. Det går också att se det endast som ett naturligt förspel till Champions League, att Barcelona redan hade tankarna på detta möte.

Oavsett vilket, så kan nog detta beskrivas som säsongens viktigaste match för Man City. Ändå får de kanske vara glada bara att de är här.

Champions League var ju på väg att ta slut alldeles för tidigt för Man City, som inte vann någon av sina fyra första matcher i gruppspelet. Laget såg rejält blekt ut, inte minst i matcherna mot CSKA Moskva. Det krävdes två mindre mirakel, först mot Bayern München och sedan mot Roma, för att Man City skulle krångla sig förbi gruppspelet.

Det gör så klart att förtroendet för Man City i europeiskt cupspel är begränsat för tillfället. Men historien är också fylld av lag som når stora framgångar trots att de längs vägen har varit snubblande nära att åka ut; kanske just för att de under vägen varit snubblande nära att åka ut. Liverpool, Man Utd och Chelsea är alla tre engelska lag som från en sådan utgångspunkt har vänt och vunnit Champions League.

Kan Man City vinna Champions League? En fråga som får vitt skilda svar beroende på vem man frågar. Å ena sidan har laget obestridligen tillräckligt med kvalitet i spelartruppen för att vara en av favoriterna. Å andra sidan har Man City hittills aldrig riktigt lyckats i Champions League, vilket många ser som skäl för varför de inte kan lyckas.

Det sista är ju dock ett cirkelresonemang. Man City har inte lyckats i Champions League förut och kan därför inte lyckas i Champions League eftersom de inte har lyckats förut. Men minst lika sant är att historien för varje framgångsrik klubb innehåller ett tillfälle när de lyckas med något för första gången, trots att de inte lyckats förut.

Champions League är den sista stora fronten för Man City. De har redan hävdat sin position i Premier League men vill naturligtvis hävda sig också i Europa för att legitimera sin status som europeisk storklubb. Men i det avseendet har Man City alls inte lyckats lika bra som exempelvis Chelsea före dem eller till och med PSG på senare år.

Man Citys misslyckanden i Champions League har varit besvärande för klubben och har skördat ett offer på managerposten redan. Roberto Mancini tog Man City till deras första ligaseger på 44 år men fick lämna ett år därefter sedan han kommit tillkorta i Champions League. Manuel Pellegrini anställdes just tack vare hans fina facit i just Champions League.

Pellegrinis första säsong i Champions League blev en blandad historia. Å ena sidan framgång då Man City för första gången lyckades ta sig vidare från gruppspelet. Å andra sidan känslan av ett misslyckande då Man City gjorde en så blek insats i åttondelsfinalen. Då som nu ställdes Man City mot Barcelona i åttondelsfinalen.

Denna säsong blir således en tydlig värdemätare för Man City huruvida de har gått framåt och faktiskt lärt sig något sedan förra året. Möjligen är uppgiften svårare i år då Barcelona känns som ett bättre fotbollslag men samtidigt så bör även Man City vara bättre förberedda i år.

En utmaning för alla lag som möter Barcelona är att anpassa sig samtidigt som man inte helt överger sitt eget spel. Barcelona är ett lag som är otroligt skickligt på att hålla bollen inom det egna laget vilket ställer till besvär för andra storlag som i sin tur också är vana vid att ha stort eget bollinnehav. När så inte blir fallet så skapar det ofta förvirring och frustration.

En avgörande faktor kommer också vara att inte bli alltför bolltittande och passiv. Matchen måste handla om mer än att enbart försöka begränsa ytorna för Barcelona utan Man City måste hitta och ta tillvara möjligheterna att själva sätta Barcelona under press.

Mittfältet är alltid ett avgörande område på planen i sådana här matcher, men i själva verket tror jag att det är de båda anfallen som kommer att göra den stora skillnaden över dessa båda möten. Och där skulle jag vilja påstå att läget är någorlunda jämnt på förhand.

Barcelona har naturligtvis världens kanske bäste spelare i Leo Messi och därtill en anfallstrio i absolut särklass sett till kvaliteten på spelarna, men också en trio som till viss del har sprungit i vägen för varandra under säsongen. Det är därtill tre hyfsat lika spelare så Barcelona är relativt beroende av att huvudplanen faktiskt fungerar.

Man City replikerar med en spelare som absolut förgrundsgestalt, nämligen Sergio Agüero. Det är förvisso inte vilken spelare som helst utan den spelare i Premier League som i min mening befinner sig på samma nivå som just Messi, Neymar och Luis Suarez.

Agüero är en fantastisk spelare som flankeras av en mer mångsidig anfallsbesättning än vad som är fallet i Barcelona, med Wilfried Bony och Edin Dzeko i högform, uppbackade av spelare som David Silva och Samir Nasri. Man City känns, på gott och på ont, mer oberäkneliga i sitt anfallsspel än vad Barcelona gör.

Problemet är emellertid att Man City samtidigt känns mer oberäkneliga i sitt försvarsspel än Barcelona.

:::

Be Champions!!

Hörnan #26: Dramatik på tilläggstid

22 februari 2015 21.59, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Rob Green, QPR
Wes Brown, Sunderland
Darnell Furlong, QPR
Victor Wanyama, Southampton
Jason Puncheon, Crystal Palace
Eden Hazard, Chelsea
Edin Dzeko, Man City

:::

Tankar och slutsatser:

En i det närmaste perfekt omgång för Arsenal som i och med helgens seger gick upp på tredjeplats i tabellen, i och med att både Man Utd och Southampton förlorade. Det höll på att bli bättre än så, men Liverpool visade styrka på bortaplan mot just Southampton, samtidigt som Tottenham hämtade upp ett 0-2-underläge i slutminuterna mot West Ham.

Att tappa poäng på hemmaplan mot ett lägre rankat lag är naturligtvis aldrig bra, men Tottenham firade som vinnare efter slutsignalen och de hade trots allt viss anledning att göra det. Poängen mot West Ham är den osannolika 13:e poängen de vinner i ligan den här säsongen i slutminuterna, vilket tyder på en god portion styrka och ihärdighet.

Istället för ett tungt poängtapp som tär på psyket så blev det istället en energikick. Det försvann två poäng idag för Tottenham, men det kan leda till fler poäng på sikt.

Även för Man City var det en bra omgång. Med Yaya Touré tillbaka i laget så kom också självförtroendet tillbaka och Man City gjorde köttpulver av Newcastle hemma på Etihad. Samtidigt fick Chelsea överraskande nog bara oavgjort hemma mot Burnley, och försprånget har nu krympt till blott fem poäng.

José Mourinho behövde knappast mer vatten på sin kampanjkvarn, men domare Martin Atkinson ställde ändå välvilligt upp. Både genom att missa två rätt tydliga straffar för Chelsea i första halvlek, och därefter en allt annat än fingertoppskänslig bedömning när han visar ut Nemanja Matic för att denne reagerar ilsket på Ashley Barnes kapning.

Det ledde till två tappade poäng i den här matchen, och med Nemanja Matic nu avstängd i två ligamatcher, en väldigt viktig spelare för Chelsea på det defensiva mittfältet, så riskerar det tappas fler poäng. Mourinho var inte glad efter matchen då han menade att Chelsea ”egentligen” borde ha haft ett försprång om tolv poäng i ligan.

Annars var det mycket dramatik i slutminuterna den här omgången. Och det var i huvudsak bottenlagen som drabbades av det. Aston Villa, i Tim Sherwoods första match som manager, tappar en 1-0-ledning på hemmaplan och förlorar med 1-2 efter straff på övertid. QPR släpper även de in 1-2 i slutminuterna mot Hull, som därmed tog ett gigantiskt steg mot förnyat kontrakt.

Leicester var nära att vända på steken borta mot Arsenal senast, men misslyckades. De var ännu närmare idag mot Everton, men de släpper in en sen kvittering på bortaplan. Tre poäng istället för en poäng i den här matchen, och Leicester hade i alla fall kunnat börja hoppas på ett mirakel.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv