Peter Hyllmans Englandsblogg

Gör om och gör rätt! Petr Cech är Arsenals bästa värvning sedan Sol Campbell

Det finns mycket jag gillar med Serie A. Passionen, taktiken, furbon, smartnessen. Men är det en sak jag ogillar med Serie A så är det ovanan att de stora spelarna kan gå mellan de stora klubbarna som om det inte hade någon betydelse alls. Zlatan Ibrahimovic till exempel har spelat i alla tre; Juventus, Inter och Milan. Ronaldo har spelat i både Milan och Inter, Filippo Inzaghi i både Juventus och Milan, Andrea Pirlo har gått den andra vägen. Exemplen kan göras många.

Det ska inte vara så. Så är det definitivt inte i Premier League eller i engelsk fotboll över huvud taget. Övergångar mellan storklubbarna eller rivaliserande klubbar är otroligt ovanliga. Mellan vissa klubbar är det helt och hållet otänkbart och även när det sker mellan större klubbar som kanske saknar den historiska rivaliteten med varandra så är det alltjämt kontroversiellt och något som helst undviks.

Chelseafans kan så klart av den anledningen känna sig milt sagt förbistrade över att Petr Cech nu har beslutat sig för att gå till Arsenal. En toppkonkurrent från samma stad, och ett på förhand genuint hot mot deras kommande försvar av ligatiteln. Ändå känns det som en småaktig och missriktad reaktion, i och med att Chelsea själva har skapat situationen genom att tydligt prioritera en annan spelare som förstamålvakt. Cech själv har dessutom skött det hela mycket snyggt och Chelsea som klubb visade genuin klass genom att låta Cech välja ny klubb helt själv som tack för trogen tjänst.

Borde Cech ha valt en annan klubb? Mja, svårt att säga varför. Han vill vara kvar i Premier League och han vill forsätta spela på högsta nivån. Han är bara 33 år gammal, med potentiellt sett många år kvar, så det är en förståelig ambition från hans sida. Vilken klubb han i så fall än hade valt hade försatt honom i samma konfliktsituation med Chelsea som nu blev fallet. Det hade näppeligen varit bättre för Chelsea om han istället hade gått exempelvis till Man Utd. Även som supporter måste man respektera den individuelle spelarens önskemål och intressen.

Arsenal gjorde alltså klart med Petr Cech igår, för en rapporterad summa om £10m. Därmed åtgärdar Arsenal en av sina grövre missbedömningar på transfermarknaden sedan man valde att inte värva honom 2002 när Cech spelade för Sparta Prag. Arsenals scoutnätverk kom då fram till slutsatsen att Cech inte var bra nog för Arsenal. Cech gick istället till Rennes i Frankrike, och två år senare köptes han av Chelsea och blev en av hörnstenarna i deras väldiga lagbygge. Cech var onekligen bra nog. Arsenals kanske största misstag på transfermarknaden under Arsene Wengers tid som manager.

Ett misstag blir dock aldrig bättre av att upprepas. Någon kanske rynkar på pannan åt att Petr Cech är 33 år gammal. Det är emellertid ingen större ålder för en målvakt, Cech har i själva verket minst fem år kvar i den absoluta toppen av världsfotbollen. Man Utd värvade Edwin van der Sar när denne var 35 år gammal och fick ut sex väldigt bra år av honom, ingen skulle i efterhand komma på tanken att beskriva det som ett dåligt beslut. Cechs ålder och rutin är snarare en styrka och fördel med värvningen, inte någon nackdel.

Arsene Wenger är inne på sitt fjärde stora lagbygge med Arsenal. De två första av dessa lagbyggen är utan tvekan Arsenals bästa någonsin och bland engelsk fotbolls bästa någonsin. Gemensamt för båda dessa lagbyggen var att de hade sin utgångspunkt i två målvakter av världsklass. David Seaman i det första lagbygget, Jens Lehmann i det andra lagbygget. De tillförde stadga, stabilitet, självförtroende och vinnarinstinkt. Arsenals och Wengers tredje lagbygge hade storhet i sig men saknade en bra lösning på målvaktssidan, och Arsenals hela defensiva organisation led som en följd, och storheten blev aldrig mer än en obesvarad förhoppning.

Petr Cech är en utmärkt värvning som utgångspunkten och hörnstenen i Arsenals och Wengers fjärde lagbygge, och en värvning som tar Arsenal ett stort steg närmare att inte bara kunna lova storhet utan också högst konkret, på plan och i tabell, kunna leverera storhet. Cech saknar möjligen Jens Lehmanns dominerande och kraftfulla personlighet, men han lär inte för den sakens skull sakna auktoritet i omklädningsrummet eller förmåga att organisera sitt försvar.

En av Cechs stora styrkor som målvakt och fotbollsspelare är och har varit hans attityd, hans inställning och förmåga till koncentration. Egenskaper som mer eller mindre samtliga managers som haft honom i sitt lag har lyft fram som väldigt värdefulla. Arsenal har samtidigt under fler år än vad som kan räknas på handens fingrar haft återkommande problem med just koncentration och trygghet i sitt försvarsspel. Det är med andra ord en klubb och en spelare som för tillfället passar varandra väldigt bra.

Nu är det inte riktigt så enkelt som att Arsenal får exakt samma målvakt som har stått i Chelsea i drygt ett årtionde. Jag är rätt skeptisk när jag ser eller lyssnar på uppräkningar om hur många gånger Cech har hållit nollan och dylikt i det underförstådda antagandet att så kommer det nu bli också i Arsenal. Det kan bli så men det är långt ifrån säkert. En målvakt är sällan bättre än det försvar han har framför sig, och i Chelsea hade Petr Cech ett väsentligt bättre försvar framför sig och därtill ett under de flesta åren betydligt mer defensivt inriktat lag.

I Arsenal kommer Cech vara betydligt mer utsatt som målvakt. Arsenal är ett avsevärt mer offensivt inriktat lag än vad Chelsea har varit under hans tio år i den klubben. Det kommer försätta honom i för honom nya och ovana situationer, men det kan också på sitt sätt vara positivt, en ny utmaning att hantera. En sak är emellertid säker, ett Arsenal med Petr Cech som målvakt är defensivt och målvaktsmässigt betydligt tryggare än ett Arsenal utan Petr Cech som målvakt.

Arsenal ska så klart fortsätta vara offensivt inriktade, fortsätta ha ambitionen att göra fler mål än de släpper in, snarare än att likt Chelsea ha ambitionen att släppa in färre mål än de gör. Den enda intressanta frågan är om Petr Cech hjälper Arsenal i den ambitionen. Och det mycket enkla svaret är att självklart gör han det.

Berömlig (+++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 98 kommentarer

Viktigt vägskäl för Tottenham under sommaren

Det ligger en slags bitter ironi som en sorts våt filt över Tottenhams utveckling under de senaste två åren. Nämligen att efter alla pengar som har spenderats på nya spelare genom den stratosfäriska försäljningen av Gareth Bale till Real Madrid, så är det framväxten av unga och hembrända spelare som Harry Kane, Ryan Mason, Nabil Bentaleb och Danny Rose som för tillfället är det bästa och mest spännande med Tottenham.

Det där kan man välja att betrakta som något i stil med att glaset i alla fall är halvfullt. Det är naturligtvis väldigt kul, och något positivt i sig, att sådana spelare kommer fram från de egna leden. Men i denna ironi, högt spenderande på spelare som övertrumfas på planen av unga talanger, finns också för Tottenham oroväckande dilemma.

Erik Lamela värvades för £30m, en rekordvärvning för Tottenham. Roberto Soldado köptes för den närbesläktade summan £26m, Paulinho för £17m, Etienne Capoué för £9,3m, Vlad Chiriches och Nacer Chadli värvades för £8,2m vardera och Christian Eriksen värvades för £11,3m. Totalt £110m med andra ord, och av dessa spelare är det egentligen bara Christian Eriksen och möjligen Nacer Chadli som presterat på en nivå i närheten av valuta för pengarna.

Det börjar bli alltmer uppenbart att om Tottenham ska lyckas bryta de senaste säsongernas slentrian, så kommer nya investeringar i spelartruppen vara nödvändiga. Kanske är det för tidigt att ge upp på vissa spelare som Lamela exempelvis, men det är inte längre realistiskt att tro att spelare som Soldado, Paulinho, Chiriches och Capoue ska kunna sätta eld på White Hart Lane och Tottenhams liljevita tröja.

Vad är då dilemmat? Jo, att Daniel Levy är en affärsman och en tämligen skicklig sådan dessutom. Ska han finansiera nya investeringar i spelartruppen så vill han åtminstone till största delen göra det genom spelarförsäljningar, och ska han sälja spelare så vill han ha betalt för dem på ett sätt som motsvarar vad Tottenham betalade för spelarna.

Men det kommer troligtvis vara omöjligt. Tottenham betalade inflaterade priser för dessa spelare till att börja med, mycket eftersom de säljande klubbarna visste att Tottenham var flush med cash sedan de sålt Gareth Bale och därför kunde ta bra betalt. Spelarnas prestationer i Tottenhamtröjan, eller rättare sagt brist på prestationer, gör också att deras värde på marknaden har sjunkit.

Då är självklart risken att Daniel Levy hellre väljer att behålla dessa spelare än att sälja dem för vad han uppfattar som ett underpris. Och därmed skulle det heller inte bli frågan om några mer omfattande investeringar i spelartruppen, det vill säga spelarköp. Alternativet är självklart att Levy faktiskt väljer att betrakta åtminstone några av dessa spelare som sunk costs, och väljer att sälja dem för vad han faktiskt kan få ut för dem.

Men hur sannolikt är det alternativet? Ett annat alternativ är att Daniel Levy väljer att finansiera spelarköp genom att sälja de spelare som nu förmodligen skulle kunna betinga ett riktigt högt värde på spelarmarknaden, då tänker jag framför allt på Hugo Lloris och Harry Kane. Men börjar Tottenham sälja sådana spelare så befinner man sig i en väldigt dålig spiral, om ambitionen alltjämt är att kvalificera sig till Champions League.

Det har varit konstigt tyst om Tottenham under sommaren. De har förvisso gjort några värvningar, inte minst köpet av Kieran Trippier var bra. Men givet säsongens ljumma avslutning så hade i alla fall jag förväntat mig att det skulle dundra från djungeltrummorna om Tottenham lika mycket som det gör om Arsenal, Liverpool och Man Utd.

Utan att vilja låta överdramatisk, så framstår den här sommaren alltmer som ett slags vägskäl för Tottenham, punkt noll eller den neutrala zonen mellan att å ena sidan göra en rejäl satsning framåt och uppåt mot Champions League, eller att å andra sidan sjunka tillbaka, fortsätta vara något av en halvsäljande klubb, och låta sig nöja med att vara en som mest uppkäftig uppstickare strax under de fem stora engelska klubbarna.

För några år sedan kändes det som om Tottenham var på väg att klivet upp bland de stora klubbarna, då fanns där ambition och framåtanda. Kommer vi om några år känna samma sak, eller kommer känslan istället vara den motsatta, att Tottenham har gjort reträtt från dessa höga ambitioner? Kanske i väntans tider på den nya arena som förhoppningsvis kommer.

Full speed ahead eller cruise control. Det är vad Tottenham och Daniel Levy har att välja mellan den här sommaren. Vill man försöka nå Champions League så är full fart nödvändigt.

Peter Hyllman
Inlägget har 430 kommentarer

Att vinna Champions League kostar minst £140m om året

Pengar styr allt inom fotbollen brukar det sägas. Men nej, inte riktigt. Chris Anderson och David Sally valde i sin bok The Numbers Game att studera olika klubbars prestationer under tio år mellan 2001-02 och 2011-12. Deras slutsats blev att en klubbs totala lönebudget, mer precist hur mycket en klubb faktiskt spenderar i lön, förklarar 81% av hur en klubb presterar i sina respektive inhemska ligor.

Det betyder att en manager eller en klubbledning med ett kompetent ledarskap fortfarande har närmare 20% handlingsutrymme kvar att leka med, och självklart är det i dessa 20% vi hittar varför klubbar som Chelsea och Man City inte har vunnit varenda ligatitel de senaste tio åren, varför Arsenal har presterat så konsekvent under många år, och varför Dortmund åtminstone tillfälligtvis kunde bryta Bayern Münchens monopol.

Den globala revisionsbyrån KPMG räknade på ett motsvarande sätt ut att för att vinna Champions League så måste en klubb spendera minst £140m i lönekostnader varje år. Alla vinnare sedan 2011-12 har spenderat minst denna summa. Den här säsongens vinnare, Barcelona, spenderade exempelvis drygt £175m i lönekostnader under det senaste räkenskapsåret, och beräknas ha spenderat ännu mer under 2014-15.

Tre av fyra klubbar som tog sig till semifinal i Champions League den här säsongen hade lönekostnader över £140m. Det enda undantaget var så klart Juventus, som förlorade finalen, men som ändå alltså presterade betydligt bättre än vad lönebudgeten motiverade. Kanske är det ett undantag som gjorts möjligt av att Juventus samtidigt är den för tillfället enda dominerande klubben i Serie A.

Lustigt nog så har samtliga tre finalister under de tre senaste säsongerna: Juventus, Atlético och Dortmund, spenderat mindre än £140m i lönekostnader under sina respektive säsonger. De har kommit långt men inte riktigt kunnat ta sig hela vägen fram. Med så förhållandevis låga lönekostnader så kan man så klart fundera över hur de trots det lyckades ta sig hela vägen fram till final, andra klubbar borde ha satt stopp för dem.

Men det var så klart det där med att lönekostnaderna bara kan förklara 81% av ett lags prestation. 20%, eller en femtedel, förklaras av bra management, och det har Dortmund, Atlético och Juventus visat upp i överflöd. Samt så klart att Champions League är och förblir en cupturnering där enskilda händelser inträffar och de bästa lagen inte alltid vinner.

Det betyder att KPMG:s någon luddiga slutsats, att endast nio klubbar totalt sett realistiskt kan konkurrera om Champions League-titeln, klubbar som alltså spenderar mer än £140m om året i lönekostnader, inte riktigt visar sig stämma med verkligheten. Enligt KPMG skulle endast fyra engelska klubbar, två spanska klubbar, en tysk klubb, en italiensk klubb och en fransk klubb kunna vinna Champions League. Siffrorna säger oss kanske att det är sant, men siffrorna i sitt sammanhang säger oss också att det inte är hela sanningen.

Trots det så utgör Champions Leagues format en fördel och ett skydd för de allra största klubbarna. Seedning, gruppspel, flera lag från samma land, dubbelmöten i slutspelet, allt det där är faktorer som skyddar de större klubbarna och isolerar dem från risken att åka ur. Det har blivit betydligt ovanligare i Champions League än vad det var i den gamla Europacupen att mindre lag skräller och går långt.

Delvis beror det så klart också på att Champions League har blivit ännu större och ännu mer prestigefull än vad Europacupen en gång i tiden var. Vad som redan då var viktigt för de största klubbarna har alltså blivit ännu viktigare. En viktig förklaring till det är naturligtvis också de pengar det medför för en klubb, både direkt via prispengar och indirekt via kommersiella intäkter, att gå långt i Champions League.

Ett förslag att jämna ut det där har varit att återgå till det klassiska formatet med cupspel och direkt utslagning, kanske till och med hålla sig till enkelmöten snarare än dubbelmöten. Men det förslaget missar en rätt viktig aspekt. Nämligen att en direkt förutsättning för Champions Leagues tillväxt, och dess väldiga marknadsvärde hos TV-bolag och sponsorer, var att garantera att många fler av de största klubbarna deltar, att dessa klubbar får spela många matcher, samt att de största klubbarna garanterat spelar mot varandra.

Jag kan förstå de principiella resonemangen varför man föredrar Europacupens gamla format. Personligen kommer jag dock inte ifrån att Champions League är en betydligt häftigare turnering, att den är väsentligt svårare att vinna nu och att standarden uppenbart är bättre, och att jag helt enkelt inte vill vara utan en europeisk klubbturnering där samtliga de bästa europeiska klubbarna är med från början.

Klubbarna med störst ekonomiska resurser kommer alltid ha en fördel inom fotbollen. Det är egentligen ingenting nytt, så har det i själva verket alltid varit av lätt insedda skäl, även om skillnaderna också har blivit större. Men, precis som Dortmund, Atlético och Juventus har visat, om man gör det bästa av sitt 20% managementkapital, så finns goda möjligheter att faktiskt konkurrera med superklubbarna.

Allra helst som överlägsna ekonomiska resurser inte alltid för med sig de bästa incitamenten för att verkligen jobba disciplinerat med frågor som organisation, ledning och management. Vilket inte minst engelska klubbar har visat med överdriven tydlighet de senaste säsongerna.

Peter Hyllman
Inlägget har 143 kommentarer

Aston Villa står i startblocken i väntan på en ambitiös ny ägare

West Ham står inför en intressant tid under de närmaste åren, men det är inte den enda klubben i claretblått som anar förändringens vindar. Aston Villa är på väg att säljas under sommaren i och med att Randy Lerner enligt uppgift förhandlar exklusivt med en köpare om ett pris runt £150m, och som just nu genomför sin så kallade due diligence.

Det skulle markera slutet på en nio år lång period för Aston Villa som började i dur och slutar i moll. Randy Lerner köpte Aston Villa 2006 och investerade inledningsvis rejält i klubben. Det köptes nya spelare både till a-lag och till ungdomslag, ungdomsakademin utvecklades och Villa Park moderniserades; totalt investerade Lerner under sina första fem år drygt £200m i klubben.

Med investeringarna följde höga ambitioner, och Aston Villa pratade på allvar om att utmana om Champions League-platserna. Med Martin O’Neill som manager kom Aston Villa i närheten men aldrig riktigt hela vägen. Efter fem år skulle dock investeringarna reduceras rejält, till stor del på grund av Lerners egna ekonomiska situation, och Aston Villas resultat såväl som ambitioner förändrades.

Aston Villas sjuttondeplats den här säsongen är klubbens sämsta ligaplacering på exakt 20 år. Det är samtidigt kulmen på en stadigt nedåtgående kurva ända sedan Martin O’Neill valde att lämna klubben bara någon dag innan säsongen 2010-11 skulle börja, som en följd av att Lerner inte längre var villig att fortsätta investera i spelartruppen.

Lerners ambition med Aston Villa från och med 2010 har inte varit att ta klubben till Champions League. Den har istället varit att göra klubben finansiellt hållbar igen, och skära ned kostnaderna på ett sätt som gjorde klubben mer intressant för en köpare. Netto har Aston Villa under Lerners fyra sista år spenderat knappt £10m per år på spelare, en rejäl nedgradering.

Vad händer med en ny ägare, kommer Aston Villas ambition återigen bli att ta sig till Champions League eller åtminstone till Europa League? Så borde så klart vara fallet, Aston Villa är en engelsk storklubb. Men mycket handlar om hur mycket en ny ägare faktiskt är villig att investera.

Aston Villa har fallit tillbaka i tabellen för att de investerat betydligt mindre än sina konkurrenter. Av de tolv klubbar som spelat i Premier League samtliga säsonger mellan 2010 och 2015 så är det bara Tottenham, Newcastle och Everton som netto har spenderat mindre än Aston Villa; och Tottenham har bara gjort det på grund av försäljningen av Gareth Bale. Stoke, Sunderland och West Brom har samtliga investerat mer, likaså flera nykomlingar i Premier League under denna tidsperiod.

En ny ägare måste alltså investera, och under den närmaste femårsperioden dubbla eller tredubbla Aston Villas årliga budget för förstärkning av sin spelartrupp. Det för inte upp Aston Villa på samma nivå som någon av de fem-sex stora klubbarna, men väl upp ovanför övriga klubbar. En ny ägare måste alltså låta TV-intäkterna arbeta.

Samtidigt har inte Aston Villa råd att upprepa samma misstag som Randy Lerner gjorde under sina första fem år. Att försöka konkurrera med de engelska superklubbarna enbart genom att spendera pengar på spelartruppen är som att försöka vinna en pistolduell med kniv. Det måste jobbas mer medvetet med Aston Villas akademi, som är bra men som underutnyttjats framför allt under Paul Lambert.

Läget ser ändå ljust ut för Aston Villa. Randy Lerner har gjort ett viktigt och lyckat arbete med att sänka klubbens kostnader och sälja av dyra och otillräckliga spelare. Laget består av en kärna av skickliga spelare och talangfulla yngre spelare. Aston Villa är den största klubben i sin region med en stor supporterbas, en stor och modern arena som kan utvecklas ytterligare, och har sin hemvist i Englands näst största stad.

Aston Villa värderas som ett av de 25 starkaste varumärkena inom den globala fotbollen, trots magra framgångar under många år och trots de senaste fyra-fem årens svältkur. I en sådan värdering ligger dock Aston Villas anrika och välkända historia, intäktsströmmarna i Premier League, deras arena, och inte minst dera stora supporterbas i och utanför Birmingham och England, och den ekonomiska potential som denna medför.

En ägare med ambition och vision har alltså goda möjligheter att göra något riktigt stort med Aston Villa.

Min personliga vision av Premier League är en liga där klubbarna med tiden blir bättre och bättre, och detta på bred front. Jag föreställer mig en liga med fem-sex superklubbar som i nuläget. Men också att det under dessa superklubbar växer fram en kader om cirka tiotalet välskötta, resursstarka, ambitiösa och drivna storklubbar.

Vilken liga det skulle utgöra grunden till! Omöjligt? Knappast. Everton, Aston Villa, Southampton, Sunderland, Newcastle, Swansea, Watford, Norwich och Leicester utgör i sig själva en intressant plattform för en sådan utveckling. Bakom dem cirklar andra klubbar som också har potential att utvecklas i rätt riktning, såsom Middlesbrough, Crystal Palace, West Brom, QPR, Nottingham, Leeds, Sheffield Wednesday och Sheffield United, Wolves, Derby, Ipswich, med flera.

Det är inte en utveckling som kommer ske allt på en gång, helt och hållet linjärt eller för den delen på kort tid. Det kommer ta tid, och det kommer gå både upp och ned längs vägen, men bara den här sommaren så vore West Ham, Aston Villa, Newcastle och Everton en väldigt bra början på ett sådant äventyr.

Peter Hyllman
Inlägget har 23 kommentarer

FA målar ränder på en häst och försöker kränga en zebra

Englands uttåg ur U21-EM irriterar mig fortfarande. Inte för att det på något sätt var oförtjänt utan tvärtom för att det var på samma gång så väldigt välförtjänt och så fantastiskt förutsägbart.

När FA invigde sitt St George’s Park, det nya landslagskomplexet där samtliga landslag skulle träna, och där utbildning av tränare skulle ske, så var det med högtflygande planer för framtiden.

På den tekniska sidan, det vill säga hur man jobbar med att utveckla fotbollen och spelarna i England, så har Gareth Southgate haft huvudansvaret, och det har storstilat pratats om att genom St George’s skapa ett ”England DNA”.

Hittills får man emellertid mest intrycket av att arbetet har gått ut på att skrubba engelsk landslagsfotboll ren och från allt som är engelskt i dess DNA, och rakt av plagiera en spansk eller kontinental spelstil.

Det är inget fel i att analysera och arbeta med sina egna brister, lika lite som det är något fel med att ta till sig andras styrkor och intryck utifrån. Men det måste ske i samklang med vad som faktiskt är sina egna styrkor och bästa egenskaper.

Glömmer man bort sina egna unika styrkor kan man aldrig bli något mer än en blek kopia.

Kanske är det orealistiskt att tro att några djupare tankar ska kunna komma från FA. Man kan så klart fråga sig, om man nu försöker tillgodogöra sig till exempel spansk eller tysk kompetens, varför man då inte anställer tysk eller spansk kompetens på vad som nu är Gareth Southgates position?!

Det är rimligtvis där sådan kompetens kan göra betydligt mer nytta än när FA beslutar sig för att anställa först Sven-Göran Eriksson och sedan Fabio Capello på förbundskaptensposten, inte minst i tron att man då kommer tillgodogöra sig utländsk kompetens.

Luftlandsätt ett utländskt tränarteam med erfarenhet från dylik utveckling från något annat land. Ge det teamet ett långsiktigt mandat över fem-tio år att efter eget huvud och egen kompetens reformera engelsk utbildningsstruktur och landslagsorganisation.

Men det är som det är med FA. Det är mycket vackert prat men samtidigt också tomt på tankar. Och man är olidligt fast i ett institutionaliserat tänkande. Det märks i personaltillsättningen likaväl som i deras olika försök till regleringar.

Längre utanför boxen klarar inte FA av att ta sig än att genom reglering kvotera in engelska spelare i engelska klubbar. Idén att ett mer grundläggande problem kan vara att engelska spelare inte ens överväger att spela i andra klubbar än i engelska klubbar föresvävar dem inte ens.

Om FA verkligen skulle vilja åstadkomma någonting av värde, så skulle de skapa program som uppmuntrade unga engelska spelare att flytta utomlands för att få speltid och söka nya intryck i sin fotbollsutbildning.

Det finns kulturella skäl till att engelska spelare är ovilliga att söka sig utanför landets gränser. Och det finns ekonomiska skäl till att de föredrar engelska klubbars löner. Men inga av dessa skäl borde behöva vara oöverstigliga för alla spelare.

På sikt skulle det vara ett betydligt mer effektivt utvecklingsarbete än att som nu försöka importera kontinentala idéer till det engelska förbundet, men med engelska tränare som något slags politiskt filter. Idéer som spelarna redan stöter på i betydligt mer utvecklad form i sina klubbar.

In med utländsk tränarkompetens till det engelska fotbollförbundet, och ut med engelska spelare till utlandet. Vill man integrera så ska man integrera på riktigt, inte måla ränder på en häst och påstå att det är en zebra.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Tyrone Mings (LB), 22 år, till Bournemouth. Otroligt uppskattad både som spelare och som person i Ipswich, en lovande och skicklig vänsterback som Bournemouth nu har sprängt sitt eget transferrekord för att värva. Kan vara en framtida storback. Väl godkänd (+++)

Gerard Deulofeu (ST), 21 år, till Everton. Everton behöver komplettera sitt anfall och med Deulofeu får man ett sådant komplement, en spelare som kan spela både som anfallare och som offensiv yttermittfältare. Deulofeu har varit i klubben förut och bör därför trivas. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 116 kommentarer

Man Utd 2014-15: (++)

Tveksam första säsong under Louis van Gaal som misslyckades med att formulera en tydlig spelidé. Minimimålet för säsongen uppnåddes men mycket som en följd av andra lags brister och tillkortakommanden. Man Utd visade upp ett betydligt bättre självförtroende på hemmaplan men var bedrövligt svaga på bortaplan. Säsongen visade på framsteg men också att det finns mycket kvar att jobba på, och förra sommarens misslyckanden på transfermarknaden får inte upprepas.

Efter att ha presterat klubbens sämsta säsong på närmare 25 år så stod Man Utd inför en för dem annorlunda situation innan den här säsongen, att försöka bygga upp laget igen och genomföra en säsong utan att samtidigt besvära sig med något europeiskt cupspel. Louis van Gaal var managern som fick uppdraget att ta över efter David Moyes.

Det blev en händelserik sommar för Man Utd, även om den inte heller den här gången kändes alltför genomtänkt. Van Gaal kom sent till klubben efter att ha följt Holland hela vägen till semifinal i VM, vilket gjorde att både värvningar och viktiga personalbeslut fattades sent. Ander Herrera och Luke Shaw var två tidiga spelarköp men det var värvningarna som gjordes senare som skulle chocka många, inte minst Angel Di Maria och Radamel Falcao.

Det blev inte någon bra inledning alls på ligan för Man Utd, som faktiskt bara lyckades vinna tre av sina tio första matcher, samma antal matcher som man för övrigt förlorade under den perioden. Under en lång tid av säsongen skulle det visa sig svårt att se någon resultatmässig skillnad mellan van Gaal och Moyes, men i och med att andra lag presterade väsentligt sämre den här säsongen så låg Man Utd ända från slutet av november på en eftertraktade Champions League-platsen.

En förbättring var dock uppenbar, nämligen Man Utds spel och självförtroende på hemmaplan, som varit okaraktäristiskt bedrövligt under Moyes. Men under Louis van Gaal vann Man Utd 14 av sina 19 hemmamatcher, och spelade oavgjort mot Chelsea och Arsenal. Det vägdes emellertid ner av ett helt bedrövligt facit på bortaplan under säsongen, där Man Utd bara lyckades vinna sex matcher på bortaplan, förlora fem och spela åtta oavgjorda.

I slutänden lyckades Man Utd med viss marginal säkra fjärdeplatsen, vilket i alla fall motsvarade minimimålet för säsongen. Till stor del lyckades man dock tack vare andra lags brister och tillkortakommanden. Lika frustrerande som oroväckande var också att se hur laget hade möjlighet på andraplatsen med sex matcher kvar av säsongen bara för att helt bort med tre raka förluster i ett avgörande läge.

Cupspelet växlade mellan bedrövligt och sorgligt för Man Utd under säsongen; den tidiga matchen i andra omgången av Ligacupen mot MK Dons satte tonen för hela höstsäsongen sedan Man Utd förlorat med 0-4 i vad som måste betraktas som den enskilt sämsta insats av något Man Utd-lag sedan någon gång på tidigt 1970-tal. I FA-cupen gick det något bättre i meningen att Man Utd snubblade sig fram mot bekvämt motstånd som Yeovil, Cambridge (omspel) och Preston. I kvartsfinalen blev det dock tvärstopp på hemmaplan mot Arsenal.

ÄGARE OCH LEDNING (+++)
Om Glazers visade något under sommaren så var det att de absolut inte var blyga att spendera stora pengar på transfermarknaden om behovet och viljan fanns att göra det. Juan Mata hade redan värvats för dyra pengar, och under sommaren skulle Man Utd betala stora summor för i tur och ordning Ander Herrera, Luke Shaw, Daley Blind och Marcos Rojo, slå det brittiska transferrekordet för Angel Di Maria, samt skriva på ett formidabelt låneavtal med Radamel Falcao. Genom anställningen av Louis van Gaal visade Glazers också att de kanske hade lärt sig läxan från sitt första försök att hitta en ersättare till Alex Ferguson.

MANAGER (+++)
Hyllades som en frälsare vid beskedet om att han var Man Utds nye manager, men efter förra säsongen sökte Man Utds supportrar förmodligen efter varje halmstrå de kunde finna. I själva verket blev Louis van Gaals första säsong hyfsat medelmåttig både spelmässigt och resultatmässigt. Under stora delar av säsongen såg van Gaal ut att sakna en taktisk spelidé likaväl som han envisades med att antingen inte spela vissa spelare, eller spela vissa andra spelare på positioner som inte passade dem. Van Gaal lyckades dock bibehålla en viktig faktor som Moyes misslyckades med, förtroendet från spelarna och stödet från fansen.

FÖRSVAR (+++)
Sju sorger och minst lika många besvär var vad Man Utds försvar erbjöd under säsongen. Backlinjen framstod genomgående som virrig och oorganiserad och regeln var att motståndarna alldeles för ofta bjöds på chanser som de aldrig hade kommit i närheten av för några år sedan. Flera olika spelare prövades i backlinjen men en enda känsla var bestående, nämligen att det kändes som en risk varje gång bollen befann sig i eller i närheten av backlinjen. Otaliga var de situationer som räddades upp av David De Gea.

MITTFÄLT (++++)
Den lagdel som huvudsakligen presterade för Man Utd under säsongen. Laget var hela tiden skickligt på att behålla och kontrollera bollinnehavet vilket reducerade motståndarnas chanser i defensiven. Vad som emellertid också avslöjades var Michael Carricks fortsatta betydelse på Man Utds mittfält för att omvandla defensiv och bollinnehav till offensiv slutprodukt. Ander Herrera och Juan Mata var också två spelare som hittade sina respektive roller på Man Utds mittfält, samtidigt som både Ashley Young och Marouane Fellaini visade sig bli viktiga offensiva krafter på lite olika sätt.

ANFALL (+++)
På pappret fick Man Utds anfall det att vattnas i munnen av läckerhet, med spelare som Wayne Rooney, Robin van Persie och Radamel Falcao. Det vattnades i munnen under säsongen också, av kräksmak. Van Persie hittade aldrig formen men verkade hitta tillbaka till skadebänken, Falcao var en skugga av sitt forna jag, samtidigt som Rooney under stora delar av säsongen av skäl lika oförklarliga som korkade härjade runt på mittfältet. Kapaciteten finns i anfallet men precis som i defensiven så måste det finnas en organisation och en taktisk idé.

HÖJDPUNKT: Man City (h) 4-2
Många skulle säkert vilja nämna bortasegern mot Liverpool också, och det är naturligtvis en het kandidat, men det här var trots allt matchen som i huvudsak fick Man Utds fans att känna att det faktiskt hade skett seriösa framsteg under säsongen och något återställde självförtroendet på Old Trafford. Kölhalningen av de högljudda grannarna är i princip det enda Man Utd kan och bör ta med sig till nästa säsong.

ÅRETS SPELARE: David De Gea
Inget snack om vilken spelare som hade den bästa säsongen i Man Utd. Det är inte så ofta i fotboll som just målvakten kliver fram som den så uppenbart bästa och mest betydelsefulla spelaren, det brukar vara vanligare i typ ishockey, men De Gea lyckades under säsongen genom att rädda poäng och vinst i en rad matcher under säsongen.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Adnan Januzaj
Upp och ner, ner och upp, likt göken som galer i granens topp. Januzaj var en av få ljuspunkter under en mörk fjolårssäsong under David Moyes men förde en betydligt mer anonym tillvaro under Louis van Gaal. Fortfarande dock löjligt talangfull och kan han hitta sin plats i van Gaals spelsystem, vad nu det är för spelsystem, så har Man Utd en stjärna i sina led.

ATT GÖRA

(1) Mittförsvaret. Man Utds enorma misstag på transfermarknaden förra sommaren var att man inte prioriterade värvningen av minst än till mittback av hög klass. Behovet var lätt insett sedan både Rio Ferdinand och Nemanja Vidic lämnat klubben. Man Utd har helt enkelt inte råd att göra om det misstaget den här sommaren.

(2) Anfallet. Robin van Persie och Radamel Falcao är inte längre alternativ som går att bygga upp ett anfall runt. James Wilson är för grön och då är Wayne Rooney för ensam i truppen, även om Javier Hernandez fortfarande är en mer än intressant spelare, även om jag tvivlar på att van Gaal ser det så. En anfallare till bör dock Man Utd försöka hitta.

(3) Centralt mittfält. På offensivt mittfält har Man Utd ett överflöd av väldigt kompetenta spelare, inte minst med köpet av Memphis Depay. Mer av ett problem finns dock på centralt mittfält, inte minst då Carrick börjar bli till åren och mer skadedrabbad. Ander Herrera och Daley Blind kan göra jobbet, men Man Utd behöver en djupt liggande spelfördelare.

NIVÅ: 70%
Det finns mycket kapacitet kvar att hämta i Man Utd jämfört med Louis van Gaals första säsong som manager. Spelare som inte presterar på topp tillsammans med en inte helt tydlig taktisk organisation skapade ett lag som mycket sällan under säsongen nådde upp till sin högsta nivå. Frågan som fortfarande förblir obesvarad är om Louis van Gaal är managern som kan ställa detta tillrätta.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Titelstriden. Minimimålet uppnåddes den här säsongen men att sluta fyra kan inte vara någon rimlig målsättning för Man Utd. De går knappast in i nästa säsong som någon favorit till ligatiteln, och det behöver inte nödvändigvis vara så att man faktiskt vinner ligan, men man måste åtminstone vara med i striden in på säsongens upplopp.

Kvartsfinal. Först ska Man Utd så klart ta sig till Champions Leagues gruppspel, vilket kan bli krångligt nog, men sett till säsongen som helhet så vore allt annat än slutspel i Champions League att betrakta som ett misslyckande för Man Utd, och kvartsfinal den omgång där Man Utd kan känna att man gjorde en bra comeback i Champions League.

Cupvinst. Det är lite tragiskt att Man Utd faktiskt inte har vunnit FA-cupen på över ett årtionde, även om man sedan dess har varit i två finaler, en cup i vilken man har haft en sådan tradition. Louis van Gaal har en hel del kvar att bevisa i termer av cupspel med Man Utd, och målsättningen bör vara att vinna i alla fall en av Ligacupen eller FA-cupen.

GAME OF THRONES: House Targaryen
Dominant hus i Westeros historia som erövrade hela kontinenten för länge sedan, enade de sju kungarikena under en krona, och under flera hundra år besatt järntronen. Avsattes i samband med ett rebelluppror ett antal år innan händelserna i Game of Thrones inleds, och vandrar nu över landet i sökandet efter upprättelse. Så mäktigt var deras styre under så lång tid att det fortfarande viskas oroligt om dem i tron att de inom kort kommer att  resa sig igen.

BETYG: Godkänd (++)

Peter Hyllman
Inlägget har 136 kommentarer

Samma gamla story för England i mästerskap

Samma gamla story.

England sopar rent i ett kval och tar sig till ett mästerskap. I mästerskapet snubblar England krokben över sig själva, begår ofattbart naiva defensiva misstag och misslyckas ständigt och jämt med att hitta ett fungerande offensivt spel. Det är så det ser ut på seniornivå och det är så det tydligen ser ut på juniornivå också.

Det är självklart ingen tillfällighet. Mästerskapskompetens är en faktisk skicklighet som ett landslag måste ha. Men det är en kompetens som England helt saknar.

Mest irriterande är att vi nu kommer få ägna de närmaste dagarna åt att höra Gareth Southgate spinna historien att det viktigaste var hur England spelade, som om vi någonsin skulle få höra något liknande från ett portugisiskt, italienskt eller till och med svenskt landslag. Det viktiga är att hitta ett sätt att spela som fungerar.

Något fungerar som leder till att man vinner. Något fungerar inte när man knappt gör några mål och när man släpper in mål efter mål efter defensiva hjärnsläpp.

Det har blivit till någon slags religion med bollinnehav. Gareth Southgate verkar ha ramlat i den fällan. För det första både överdrivs och missuppfattas ofta tanken med bollinnehav, som vi alla vet. För det andra så känns det som om England försöker påtvinga sig själva en spelstil som helt enkelt inte passar för dem.

Engelsk fotboll har under årtionden handlat om fart, om hög press, om att kontrollera yta och tempo minst lika mycket som bollen. Från varje teori i moderation, men jag tror mycket på att spela på sina styrkor, och det är något som England och engelsk fotboll helt har tappat bort, också på klubblagsnivå men främst tydligt är det på landslagsnivå.

Harry Kane må ha haft en fantastisk säsong, och visst kan han fortfarande utvecklas till den stjärna som alla hoppas, men nog är det ett svaghetstecken av honom att gå ifrån U21-EM utan att göra ett enda mål eller ens något särskilt avtryck.

På samma tema så är det så klart oroväckande att Englands anfallspar, som består av de två kanske hetaste unga engelska anfallarna i Premier League, Harry Kane och Danny Ings, kopplade till Tottenham respektive Liverpool, alltså inte lyckas göra ett enda mål ens tillsammans. Engelska stjärnor som faller platt i ett mästerskap.

Samma gamla story.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Dimitri Payet (ST), 28 år, till West Ham. Kanonvärvning av West Ham, snudd på fem plus, men mina fördomar mot offensiva spelare från Ligue 1 som flyttar till England gör sig sällande. Målfarlig, passningssäker, kreativ och mångsidig anfallare som kan bli otroligt nyttig för West Ham. Med beröm godkänd (++++)

Roberto Firmino (ST), 23 år, till Liverpool. Har jag väl sagt att Liverpool behöver värva fler ”Luis Suarez” så kan man inte snåla med berömmet när de faktiskt gör det. En mångsidig anfallare som både kan göra mål och skapa chanser, en värvning som både fyller ett behov i Liverpool och visar på ambition. Berömlig (+++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 140 kommentarer

Crystal Palace 2014-15: (++++)

Två halvor av säsongen för Crystal Palace. Inledningen blev tuff sedan Tony Pulis kort innan ligapremiären meddelade sin avgång och Neil Warnock framstod som en nödlösning. Alan Pardew galvaniserade emellertid klubben efter nyår och lyfte laget till en väldigt fin tiondeplats. Laget består av många talangfulla spelare och har goda chanser att få behålla dem.

En mer problematisk försäsong än den som Crystal Palace hade att brottas med är svår att föreställa sig. Crystal Palace avslutade säsongen innan på ett storstilat sätt under Tony Pulis, men under sommaren, och kort tid innan säsongen skulle inledas så väljer Pulis att säga upp sig, med den underförstådda eller officiella förklaringen att Pulis inte anser att Crystal Palace investerar tillräckligt mycket i sin spelartrupp.

Sanningshalten i det beror på perspektiv. Sju spelare värvas förvisso in till ett sammanlagt värde av knappt £10m. Tony Pulis ville nog se en större investering än så, samtidigt som Crystal Palace hade en förhållandevis bra och stark spelartrupp till att börja med. Crystal Palace valde hur som helst att inför säsongen utse Neil Warnock till Tony Pulis efterträdare, ett beslut vars klokhet kunde ifrågasättas.

Höstsäsongen visade inte på klokheten. Crystal Palace förlorade hälften av matcherna under våren samtidigt som man bara lyckades vinna tre av sina ligamatcher. Laget låg fast förankrat runt eller under nedflyttningsstrecket och såg ut att vara ett av lagen dömda till nedflyttning, inte minst under en katastrofal decembermånad helt utan seger. I det läget agerar dock Crystal Palaces klubbledning och ersätter Warnock med Alan Pardew.

Precis som Pulis fick fart på Crystal Palace under våren förra säsongen så lyckades Pardew få fart på Crystal Palace under den här vårsäsongen. Crystal Palace vinner sina två första matcher med Pardew, tre av sina fyra första, och totalt under vårsäsongen vinner Crystal Palace tio av sina totalt 18 ligamatcher, en tydlig förbättring mot höstsäsongen och Crystal Palace avancerar upp till tiondeplatsen i tabellen.

Cupspelet bestod inte av några stora bedrifter. I Ligacupen blev det förlust efter förlängning på hemmaplan mot Newcastle i den tredje omgången, och i FA-cupen blev Liverpool för svåra i den fjärde omgången, också det på hemmaplan.

ÄGARE OCH LEDNING (+++)
Man kan fråga sig varför Steve Parish, Crystal Palaces ordförande, landade på Neil Warnock som ersättare till Pulis, men en bit in i augusti kan det så klart ha varit frågan mer om en brist på alternativ än ett aktivt val. Sanningen är att klubbledningen var satt i en svår situation efter Tony Pulis plötsliga avhopp och tvingades agera snabbt. Agerade man snabbt inför säsongen så agerade man emellertid beslutsamt och genomtänkt under säsongen när man tidigt efter årsskiftet anställde Alan Pardew.

MANAGER (+++)
I grund och botten är det två managers under varsin halva av säsongen som ska betygsättas. Bedömer man Neil Warnock helt själv så blir det svårt att hamna högre än ett eller möjligen två plus, men han höll åtminstone Crystal Palace runt eller strax ovanför vattenytan. Bedömer man å andra sidan Alan Pardew helt själv så blir det knappast lägre än fyra plus. Den stora skillnaden är att Pardew verkar taktiskt och psykologiskt ha fått ut betydligt mer av skickliga spelare som Yannick Bolasie, Jason Puncheon och Wilfried Zaha.

FÖRSVAR (+++)
Defensivt kan man inte ha för allvarlig kritik mot Crystal Palace som kanske inte är världens bästa lag på att kontrollera matchbilden eller bollinnehavet, men som har en tillräckligt välorganiserad backlinje för att hantera många av de målchanser som motståndarna lyckas skapa. Scott Dann, Damien Delaney, Joel Ward och Martin Kelly har utgjort grundplåten i Crystal Palaces defensiva uppställning, framför Julien Speroni i målet, vilket knappast har varit någon spektakulär besättning men ändå fullt tillräcklig för att få jobbet gjort.

MITTFÄLT (++)
Mittfältet har genomgående varit Crystal Palaces svagaste lagdel under säsongen. Då avses i huvudsak det centrala mittfältet då ytterpositionerna till stor del används för att täcka upp bakåt och snabbt vända spelet framåt när möjlighet ges. Men Crystal Palace lyckas dock sällan kontrollera bollen på mittfältet, vilket innebär att motståndarna tillåts skapa chanser framåt samtidigt som de själva inte skapar alltför många chanser framåt. Joe Ledley och Mile Jedinak är ett erkänt tufft mittlås framför backlinjen, men framåt har fart premierats framför teknik.

ANFALL (++++)
Gränsen är inte helt självklar mellan Crystal Palaces anfall och väldigt offensiva yttermittfält. Hur som helst så tillhör faktiskt Crystal Palace de mest effektiva lagen offensivt sett, trots att laget skapar förhållandevis få chanser. Glenn Murray och Dwight Gayle bidrar med sina mål i anfallet men kännetecknande för Crystal Palace är att dessa får hjälp med målskyttet från förhållandevis många olika spelare, bland dem Yannick Bolasie, Jason Puncheon och Wilfried Zaha.

HÖJDPUNKT: Liverpool (a) 3-1
Crystal Palace levererade några minnesvärda segrar under säsongen, inte minst hemma mot Man City. Deras höjdpunkt kom emellertid på bortaplan, i näst sista omgången på Anfield. Det skulle vara Steven Gerrards högtidsstund, men det blev istället en uppvisning av ett fräckt, modigt och farligt Crystal Palace.

ÅRETS SPELARE: Jason Puncheon
Hade en strålande säsong med Crystal Palace och konkurrerar om utmärkelsen huvudsakligen med Yannick Bolasie. Tog stort ansvar på en för honom ovan position på centralt offensivt mittfält och gjorde det förhållandevis bra även om hans främsta talang ligger på någon av ytterpositionerna. Det var dock en väldigt viktig insats för Crystal Palace och Puncheon var inte minst därför en mycket betydelsefull spelare under säsongen.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Jerome Williams
Talangfull vänsterback som 20 år gammal och kommandes från Crystal Palaces ungdomsled skulle kunna bli ett intressant tillskott i backlinjen. Crystal Palace har redan starka mittbackar och en skicklig högerback, men vänsterbacken är en position där laget inte är lika starkt och där Williams helt klart kan sikta på att göra den platsen till sin egen.

ATT GÖRA

(1) Centralt mittfält. Så länge inte Crystal Palace kan kontrollera en matchbild på centralt mittfält så kommer laget vara sårbart defensivt och förhållandevis lättlästa offensivt. I vilken utsträckning det ingår i Alan Pardews grundspel är oklart men James McArthur och Jason Puncheon är inte tillräckligt skickliga krafter framåt för att lyfta Crystal Palace.

(2) Bredda defensiven. Crystal Palace har en bra backlinje men samtidigt också en backlinje som framstår som ganska skadekänslig. Om exempelvis Scott Dann går sönder så faller en stor del av backlinjen. Några stora värvningar är kanske vare sig behövda eller realistiska, men Crystal Palace kommer behöva fylla ut försvaret.

(3) Behåll nyckelspelare. Crystal Palace har en lycklig situation i att både ha ett rätt högt antal väldigt skickliga spelare offensivt, dock ej tillräckligt profilstarka för att ha väckt storklubbarnas intressen, samt även tillräckligt bra ekonomi på egen hand för att hålla dem kvar i klubben. Viktigt projekt i sommar att behålla spelare som Puncheon, Jedinak, Bolasie med flera.

NIVÅ: 90%
80% under hösten och 95% under våren är väl hur man rimligtvis bäst beskriver Crystal Palaces säsong. Så värst mycket bättre än vad Crystal Palace presterade under våren med Alan Pardew är inte rimligt att tro att de kan spela utan att först komplettera spelartruppen. Pardew har visat skicklig att få ut hög effekt av sina lag på kort sikt men måste nu visa att han kan få ut effekt också under lång sikt.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Undvik nedflyttningsstrid. Det är tveksamt om övre halvan är en realistisk målbild för Crystal Palace som emellertid absolut borde kunna hoppas på en säsong i vilken de inte är indragna i nedflyttningsstriden alltför långt in på säsongen. Ett stabilt avslut runt platserna 12-15 vore att betrakta som en bra säsong.

Cup run. Crystal Palace har egentligen det mesta som normalt sett krävs för att gå långt i cupspel. Ett välorganiserat och lagom hårdfört försvar, ett lågt liggande defensivt mittfält, skickliga och framför allt snabba kontringsspelare i offensiven. Cupspel handlar om att inte förlora, och det borde Crystal Palace kunna hantera bättre än de gjort tidigare säsonger.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 83 kommentarer

Pactum turpe, nesligt avtal

Just precis som man tror att man har blivit så cynisk som är möjligt att bli gällande den moderna fotbollen så kommer en nyhet som avslöjar att det fortfarande kunde bli värre. En sådan nyhet var att Dortmund faktiskt har plockat ut en försäkring mot uteblivna intäkter på grund av missat Champions League-spel.

http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-04-22/dortmund-said-to-be-insured-for-champions-league-revenue-losses

En fundamental aspekt av all professionell idrott är att det hela tiden finns en risk inblandad, man tävlar om någonting. En sådan sak som klubbar faktiskt tävlar om är att ta sig till Champions League och de sportsliga och ekonomiska fördelar det innebär. Vad Dortmund har gjort är alltså att sätta detta helt eller delvis ur spel.

Dortmund tog ut försäkringen 2012, efter att klubben precis vunnit sin andra raka Bundesligatitel. Försäkringen går ut på att Dortmund är garanterade 70% av klubbens Champions League-intäkter, upp till någon på förväg förhandlad nivå, oavsett om de kvalificerar sig eller ej. Myntets andra sida är så klart att Dortmund löpande får betala 30% alla faktiska Champions League-intäkter.

Det är en typ av negativ försäkring som är förbjuden inom engelsk fotboll i syfte att skydda mot matchfixning eller bildandet av negativa incitament inom fotbollen. Tanken är så klart att om en klubb vet om att den inte drabbas negativt av att missa Champions League, eller något annat mål, så finns inte samma motivation att verkligen satsa allt.

Helt irrelevant är ju inte det argumentet om man i efterhand betraktar just Dortmunds säsong, som länge låg väldigt långt ner i tabellen under lång tid av säsongen. Enligt försäkringsavtalet ska bara tre direktörer i Dortmund ha haft tillåten kännedom om avtalet, för att undvika en trist situation, men frågan är så klart både om detta verkligen hölls hemligt och hur det påverkade signalerna från klubbledning till lagledning under säsongen.

Dortmund har agerat klokt kan tyckas, de har i alla fall inte brutit mot några regler. Samtidigt, i och med att reglerna är olika i olika länder, så leder det också till ett ojämnt spelfält i det avseendet. Sedan kan man som sagt ha idrottsmoraliska aspekter på ett dylikt arrangemang.

Bundesliga lyfts ofta fram som någon slags idealistisk motbild till det betydligt mer kommersiellt drivna Premier League. Det stämmer i vissa avseenden, supporterkulturen och föreningstraditionen är exempel på det. Men bakom idealbilden, och under glittret i toppen av Bundesliga, så döljer sig också rätt tuffa ekonomiska problem och den här typen av ekonomiska arrangemang som ger bilden ett annat djup och en annan nyans.

Det är naturligtvis upp till var och en att bilda sin egen uppfattning kring den här typen av försäkringsarrangemang. Personligen är jag skeptisk, av de skäl som gör att sådana arrangemang förbjudits inom engelsk fotboll, men också för att det i min mening är ytterligare ett sätt för de stora och etablerade klubbarna att rigga spelfältet och göra sig immuna mot hot underifrån.

Frågan är så klart också hur försäkringen påverkar Dortmund. De måste så klart se till att snarast möjligt ta sig tillbaka till Champions League, annars kommer inte försäkringsbolaget vara intresserade av att förlänga avtalet. Avtalet är i nuläget lönsamt för försäkringsbolaget så länge som Dortmund kvalificerar sig till Champions League minst tre av fyra säsonger.

Dortmund har prisats för ett långsiktigt arbete under många år. Men efter att precis ha missat Champions League en säsong, kommer deras agerande förändras till det mer kortsiktiga i syfte att komma undan antingen att försäkringsavtalet sägs upp eller att premien höjs kraftigt?

:::

TRANSFERKOLLEN:

Kristoffer Nordfeldt (GK), 26 år, till Swansea. Swansea har släppt sina två backup-målvakter och behöver således en andramålvakt bakom Lukasz Fabianski. Huruvida Nordfeldt, värvad från Heerenveen, ser sig som andramålvakt återstår att se, men det är så han får börja. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman
Inlägget har 67 kommentarer

Stoke 2014-15: (++++)

En bra säsong för Stoke som slutar på klubbens högsta tabellplacering i Premier League, som vinner fler matcher än de förlorar och tack vare en storseger mot Liverpool i sista matchen också slutar med positiv målskillnad. I huvudsak en taktisk prestation med begränsade resurser av Mark Hughes, en kandidat till säsongens manager.

Mark Hughes visade redan under sin första säsong med Stoke att han var på väg att lyfta laget uppåt i tabellen igen med ett spel som var mer kreativt och offensivt än vad Stoke mäktat med under Tony Pulis. Istället för att försöka spela mittbackar på varenda position på planen så investerade Hughes i mer bollsäkra spelare och Stoke började så sakteliga att anpassa sitt spel.

Inför säsongen förstärkte Mark Hughes med spelare som Phil Bardsley, Steve Sidwell och Dionatan Teixeira. I anfallet valde Hughes att komplettera med två intressanta spelare i Mame Biram Diouf och Bojan Krkic, två anfallare som båda under säsongen fick om inte ett genombrott direkt så i alla fall ett uppsving i sina respektive karriärer.

Stokes spel verkar inte ha försämrat Stokes resultat. Under säsongen vann Stoke fler matcher än de förlorade, för första gången under Stokes tid i Premier League, och slutade på klubbens högsta tabellplacering hittills i Premier League, på nionde plats. På motsvarande sätt slutade Stoke faktiskt med positiv målskillnad, även om det förvisso krävdes en 6-1-seger mot Liverpool i sista omgången för att åstadkomma det.

Om Stokes höstsäsong i bästa fall kan beskrivas som genomsnittlig så tog Stoke rejäl fart från och med julsäsongen och framåt. Från annandagen fram till början av mars förlorar Stoke bara två matcher i ligan och vinner sju matcher, vilket utgör grunden för Stokes marsch uppåt i tabellen. Även avslutningen på säsongen är stark med tre vinster och bara en förlust på lagets sista sju matcher under säsongen.

Om cupspelet finns inte mycket att säga. Stoke vinner två matcher både i FA-cupen och i Ligacupen. Vinster mot Portsmouth och Sunderland i Ligacupen följs upp av en förlust mot Southampton i den fjärde omgången. Vinster mot Wrexham och Rochdale, vinsten mot Wrexham satt långt inne, följdes upp av en förlust mot Blackburn i den femte omgången. Inga fiaskoinsatser men heller inga särskilt bra insatser.

ÄGARE OCH LEDNING (++++)
Det krävs ett särskilt mod att ändra på något som trots allt har fungerat under flera år. Peter Coates, Stokes ägare och ordförande, har investerat relativt sett stora summor pengar i Stoke, som trots det var ett lag som stannat upp i sin utveckling under Tony Pulis. Coates kunde se den utvecklingen och var även lyhörd att uppfatta att Stokes supportrar började tröttna på en i bästa fall funktionell fotboll som visade allt större tecken på att inte längre fungera. Få ägare hade haft både insynen och modet att i ett sådant läge byta vägbana, manager och spelidé.

MANAGER (+++++)
Mark Hughes har på många sätt varit en av den här säsongens obesjungna hjältar efter att ha gjort ett strålande jobb med Stoke, som självklart inte får samma uppmärksamhet som i andra större klubbar. Att framgångsrikt leda förändring är svårt, inte minst om man samtidigt förväntas åstadkomma bra resultat, men Hughes har på ett effektivt sätt fått med sig spelarna på sina idéer och förnyat spelartruppen med kloka värvningar som till skillnad från förut har varit mer av budgetalternativ. Hughes gjorde under ett par säsonger både en löjlig och förlöjligad figur i QPR och Fulham men har tagit revansch både på sig själv och sin omgivning i Stoke.

FÖRSVAR (++++)
En av Stokes största förändringar går att se i försvarsspelet. Stokes försvar har alltid varit effektivt på sitt sätt men tidigare har det mest handlat om en lågt liggande backlinje som var bra på att blockera och få bort de många målchanser som skapades. Stokes defensiva kvaliteter nu går till större del ut på att förhindra motståndaren att alls få målchanser, även om man fortfarande är bra på att hantera de målchanser som uppstår. Ryan Shawcross, Phil Bardsley, Eric Pieters, Geoff Cameron, Marc Muniesa, Marc Wilson och, under våren, Philipp Wollscheid har delat på uppgifterna framför Asmir Begovic i Stokes mål.

MITTFÄLT (+++)
Stokes mittfält har blivit bättre än förut, till största delen på grund av att laget nu i större utsträckning syftar till att kontrollera matchbilden på mittfältet med eget bollinnehav. Det har gjort att Stoke har blivit bättre på att förhindra motståndarnas målchanser men även bättre på att skapa egna målchanser, i båda avseendena är Stoke bättre än ligans genomsnitt vilket också förklarar deras slutliga tabellplacering. Glenn Whelan har varit en ständigt närvarande spelare på mittfältet, liksom Steven N’Zonzi, men det är med Charlie Adam och Stephen Ireland som Stoke hittade ett spel som lyfte dem under säsongen.

ANFALL (+++)
Stoke har genomgående ”alltid” varit ett lag som har producerat lägst antal mål och målchanser i Premier League. Gjorde man förut ett diagram över Premier League-lagens offensiva statistik så fick man expandera skalan för att få med Stoke i bilden. Den här säsongen placerar sig Stoke i samma offensiva ruta som de engelska topplagen, en anmärkningsvärd förändring. Stoke ligger förvisso väldigt nära ligans genomsnitt i båda avseenden, men det är ingen tvekan om att ett mer framåtsträvande spel på mittfältet skapar fler chanser, och spelare som Peter Crouch, Mame Biram Diouf och Bojan Krkic har varit förhållandevis bra på att utnyttja dem.

HÖJDPUNKT: Liverpool (h) 6-1
Det har faktiskt funnits ett antal möjliga höjdpunkter för Stoke under säsongen; att besegra Man City och Arsenal på hemmaplan exempelvis, liksom att göra dubbeln på Tottenham och vinna med 3-0 mot dem på hemmaplan. Men få saker lär ha varit så söta som att avsluta säsongen på Britannia Stadium och då fullständigt mosa Liverpool med tennissiffror.

ÅRETS SPELARE: Charlie Adam
Adam är inte alltid den mest sympatiske spelaren på planen men den här säsongen verkar Adam ha hittat tillbaka till mycket av det som gjorde honom till en beundrad spelare med Blackpool, vilket fick Liverpool att öppna plånboken och köpa honom för en summa som Alex Ferguson ansåg att bara hans hörnor var värda. Den kreativa kraft på centralt mittfält som Stoke alltid saknade under Tony Pulis.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Jack Butland
Stoke har haft en av ligans mer stabila målvakter i Asmir Begovic under många år men man har samtidigt värvat en av Englands mest lovande målvakter, och det vore märkligt om inte Stoke med tiden beslutade sig för att satsa alltmer på Butland. Om Butland slår igenom redan till nästa säsong beror lite på, inte minst kanske om Stoke väljer att casha in på Begovic under sommaren.

ATT GÖRA

(1) Defensivt mittfält. Det vore gnidet att vara alltför kritisk mot Stokes defensiva mittfält, som har gjort ett bra jobb med att hålla motståndarna borta från målchanser, men det är också den lagdel där Stoke förmodligen har minst kvalitet. En spetsvärvning på den positionen kan förstärka laget ytterligare en nivå utöver vad Glenn Whelan och Steven N’Zonzi mäktar med. Å andra sidan kanske Hughes kan få ut mer ur Steve Sidwell.

(2) Kanterna. En aspekt av Stokes offensiv kan tveklöst förstärkas vilket är de offensiva ytterpositionerna. Spelarna där är i mina ögon förhållandevis endimensionella och har haft svårt att hävda sig under säsongen. Istället för att bygga laget runt de klassiska snabba spelarna så bör Stoke försöka hitta yttrar med en mer teknisk och bollkreativ förmåga.

NIVÅ: 90%
Mark Hughes har gjort ett riktigt bra jobb med ett på pappret tämligen begränsat spelarmaterial. Hughes har med andra ord visat vad man kan uppnå med en genomtänkt och konsekvent taktisk plan. Ändå så har inte allt klickat under säsongen och spelare som Steve Sidwell, Marko Arnautovic, Victor Moses och Peter Odemwingie borde ha kunnat prestera bättre. Att de inte har gjort det har hämmat Stokes offensiv.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Övre halvan. Man vill så klart hävda att alla lag ska hela tiden försöka höja sina målsättningar, men för Stoke förblir det en rimlig målsättning att försöka sluta säsongen på tabellens övre halva. De europeiska cupplatserna är ännu inte helt realistiska för dem att konkurrera om.

Wembley. Stoke har å andra sidan möjligheten att ta sig ut till Europa via någon av cuperna, precis som man gjorde för fyra år sedan. Det finns både skicklighet och hårdhet i Stoke nog för att gå långt i någon av cuperna, och att ta sig till Wembley i en av dem borde inte vara någon omöjlighet.

GAME OF THRONES: House Umber
Rent visuellt finns det mycket som påminner mig om Stoke i House Umber, vars emblem är en vrålande jätte som precis har gjort sig fri från de kedjor som bundit honom fast. Om Stoke var någon jätte kan så klart diskuteras men laget har gjort sig från de kedjor som höll dem fast under Tony Pulis och upptäcker just nu att det kan röra sig mer fritt på planen.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
Inlägget har 40 kommentarer