Peter Hyllmans Englandsblogg

Strålande vecka för de engelska Champions League-lagen

27 november 2014 10.13, Peter Hyllman

Chelsea var redan klara som gruppsegrare. Och igår kväll blev det också klart att Arsenal tar sig till slutspel i Champions League för åttiotolfte säsongen i rad, naturligtvis på sitt sätt en imponerande bedrift. Nu återstår så klart att se om de lyckas ta sig vidare från åttondelsfinalerna vilket, givet att de med all sannolikhet slutar på en andraplats, är en inte helt enkel uppgift.

Samtidigt har de två återstående engelska lagen, Man City och Liverpool, i alla fall krattat manegen för att ha sina öden i sina egna händer inför den sista gruppspelsomgången. Utgångspunkten är enkel. Om de vinner, Man City borta mot Roma och Liverpool hemma mot Basel, så går de vidare. I Man Citys fall kan det till och med räcka med oavgjort.

För Liverpool är det så klart typiskt för ett lag utan självförtroende att tappa poäng på det vis de gör mot Ludogorets. Både att så tidigt hamna i ett underläge på grund av ett horribelt målvaktsmisstag och att därefter släppa in en kvittering i slutminuterna är smått typiska för ett lag som inte har vunnit på ett tag och som bara av det skälet är extra oroliga.

Ytterligare två engelska lag går i spel ikväll i Europa League. Tottenham hemma mot Partizan och Everton borta mot Wolfsburg. Både Everton och Tottenham är klara för slutspel i Europa League och det enda de spelar för ikväll är om de ska sluta etta eller tvåa i sina respektive grupper. I alla fall Everton borde ha goda chanser till det, i och med att det för dem räcker med oavgjort.

Om Everton skulle vinna mot Wolfsburg så har vi det något speciella läget under den här europeiska cupveckan att engelska lag har mött tyska lag i fyra av sex matcher och vunnit samtliga fyra. Nu ska man akta sig för att dra för tunga växlar på en sådan omständighet men det borde ses som en fingervisning för de som predikar Bundesligas allmänna överlägsenhet över Premier League.

Man City har självklart en tuff match framför sig i Rom. På samma sätt ser Liverpool knappast så stabila ut att en seger på Anfield mot Basel, ett av de engelska lagens främsta spöken, direkt framstår som någon självklarhet. Men de måste ändå betraktas som favoriter – Liverpool har varit uträknade förut men på något sätt ändå krånglat sig vidare i Champions League.

Skulle de båda engelska storklubbarna lyckas så är det alltså återigen så att fyra engelska lag av fyra möjliga tar sig till slutspel i Champions League. Vilket inte är så illa pinkat för en liga på nedgång och där kvaliteten på fotbollen anses vara så pass svag. Vad folk så klart jämför med är de fem åren i sluten på 00-talet när de engelska lagen dominerade i Champions League.

Men jämförelser kan vara luriga och vad som var skillnaden då var att under samma period så var de stora spanska och tyska klubbarna inte alls lika långt komna i sin utveckling. På samma sätt var de italienska klubbarna i början av den nedgång som skulle följa på Calciopoli. Konkurrensen i Champions League och inom den europeiska fotbollen var således svag.

Slutsatsen är sammanfattningsvis enkel. Kanske var de engelska lagen egentligen inte fullt så bra då som alla ville göra gällande. Och kanske är de engelska lagen egentligen inte fullt så dåliga nu som alla vill göra gällande. Det är lätt hänt, inte minst i diskussioner om fotboll, ligor och lag, att hamna i överdrifter och avsaknad av nyanseringar.

Emellertid bör det kunna konstateras att ryktet om Kartagos förstörelse är vida överdrivet.

:::

Be Champions!!

Alla vägar leder till Rom för Man City

26 november 2014 09.42, Peter Hyllman

Man City verkar ha gjort det till något av en vana med dramatiska vändningar i slutminuterna på Etihad. Återigen vänder Man City ett 1-2-underläge till vinst med 3-2 i matchens slutskede. Då som nu var Man City tvingade att vinna. Då som nu var Sergio Agüero den store matchhjälten.

Inför matchen nämnde jag tre punkter som var nödvändiga för Man City för att kunna vinna matchen mot Bayern. De var tvungna att hålla tätt och undvika defensiva misstag. De fick inte vara alltför försiktiga. Och de behövde ett aktivt stöd från läktarna. I efterhand kan vi konstatera att Man City lyckades vinna matchen ändå.

Man City lyckades inte undvika försvarsmisstag. Båda Bayerns mål kommer till på grund av bristande koncentration i Man Citys backlinje. Stödet från läktarna var även det märkligt nedtonat, ända fram till den osannolika avslutningen. En enda punkt lyckades Man City uppfylla och det var att undvika försiktighet, möjligen med hjälp av att de låg under och var tvungna att vinna.

Men man kan ha råd att strunta i sådana punkter om man har en spelare som Sergio Agüero i laget. Inte alltid men ibland. Det finns ett fåtal spelare i världen med både kvaliteten och karaktären att mer eller mindre på egen hand vända och bända sådana här matcher till sin egen fördel, och Agüero är en av dessa spelare.

Om inte Agüero lyckats vända matchen för Man City så hade tuffa frågor riktats till Manuel Pellegrini. Matchbilden var än en gång otroligt frustrerande. Att få spela med en spelare med på planen efter 20 minuter och dessutom ta ledningen, men sedan ändå hamna i underläge, är helt enkelt inte godkänt på den här nivån.

Den typen av hjärnsläpp kan hända undantagsvis för alla storlag, men för Man City under Manuel Pellegrini har det snarare utvecklats till undantagen som bekräftar regeln. Om Man City inte vunnit igår kväll hade kritiken och ansvaret fallit tungt på Pellegrini. Så kan fortfarande bli fallet. Man City måste ändå åka till Rom och knyta ihop säcken, men deras utgångsläge är nu betydligt starkare än förut.

Man City vet nu att en vinst mot Roma räcker för att kvalificera sig för slutspelet. Till och med oavgjort kan räcka, så länge det inte handlar om 0-0 och så länge CSKA Moskva inte lyckas besegra Bayern på bortaplan. Flera engelska lag innan Man City har baserat europeiska cuptriumfer på liknande vändningar. Var detta Man Citys motsvarande vändpunkt?

:::

Chelsea behöver inga vändpunkter. De gjorde bratwurst av Schalke på bortaplan med 5-0 och var fullständigt överlägsna. Därmed säkrade Chelsea gruppsegern men också möjligheten till ett något lugnare spelschema under en i övrigt mycket hektisk decembermånad.

:::

Arsenal och Dortmund är båda i stort behov av vändpunkter. Men inte så mycket i Champions League som i sina respektive ligaspel. I Champions League går det bra för båda lagen. Dortmund har mer eller mindre säkrat gruppsegern efter fyra segrar på fyra matcher. Arsenal har ikväll en god chans att säkra sitt gruppavancemang genom vinst eller oavgjort hemma mot just Dortmund. En uppgift de bör klara.

Liverpools situation är desto besvärligare. Fyra raka förluster gör att lagets självförtroende är på bottennivå. Samtidigt möter de Ludogorets på bortaplan som genom vinst kan öka sina chanser att få spela Europa League efter jul. Det är ett krångligt läge för Liverpool, men det är naturligtvis också en möjlighet för Liverpool att skapa sin egen vändpunkt under den här säsongen.

Vinst mot Ludogorets, samtidigt som Basel inte mäktar med att besegra Real Madrid på hemmaplan, och Liverpool har sett till att i sista gruppmatchen få möta just Basel i en helt avgörande match om vilket av de båda lagen som går vidare till slutspel. Liverpool har varit i den positionen förut, inte minst 2004-05 mot Olympiakos.

:::

Be Champions!!

Tre avgörande Champions League-punkter för Man City

25 november 2014 10.05, Peter Hyllman

Bayern München har gått obesegrade i 18 raka matcher och det var tre och en halv match sedan de över huvud taget släppte in ett mål. Men om Man City ska ha någon chans alls att kvalificera sig till slutspelet i Champions League så måste Bayern förlora ikväll på Etihad.

Man City, med mängder av spelare i världsklass och med skyhöga löner, har alltså lyckats ställa till det för sig igen i Champions League. I själva verket oförklarligt och Samir Nasris ord om att det behövs erfarenhet i Champions League klingar minst sagt ihåligt i och med att Man City nu har ett antal års erfarenhet av turneringen.

Två förluster och två oavgjorda på de fyra första matcherna är ett allt annat än godkänt resultat. Det har försatt dem i ett läge där de själva har två poäng men CSKA Moskva och Roma båda har fyra poäng. Man City har kvar att spela mot Bayern hemma ikväll och därefter en sista gruppmatch på bortaplan mot erkänt svårspelade Roma.

Man Citys hopp ikväll höjs något av att Bayern redan, efter fyra raka segrar, är färdiga gruppsegrare. Det väcker naturligtvis förhoppningen hos Man City att deras motivation och koncentration inte längre är lika hög inför den här matchen. När Man City har mött Bayern i ett liknande läge förut så hjälpte det dem till vinst vid dessa tillfällen.

Mycket hänger naturligtvis också på resultatet i kvällens andra match mellan CSKA Moskva och Roma. Det resultat Man City nog helst undviker där är en Romavinst, då det skulle innebära att oavgjort räcker för Roma i den sista matchen för att ta sig vidare. Man Citys utgångspunkt förblir dock densamma, de behöver vinna båda sina sista två matcher för att rimligtvis ha en chans att gå vidare.

Hemmaplan brukar vara en avgörande fördel i Champions League, men för Man City har så hittills inte varit fallet. De har vunnit endast två av sina senaste nio hemmamatcher i Champions League. Det är ett facit som beror på en blandning av olika orsaker. Om Man City ska vinna ikväll mot Bayern så fordras tre saker:

(1) Håll tätt bakåt. Vid flera tillfällen har ett i grund och botten stabilt Man City-försvar omintetgjorts av minst sagt löjliga individuella misstag i backlinjen som motståndarna har kunnat utnyttja. Den typen av misstag är fullständigt uteslutna ikväll, inte minst mot en motståndare som själva är så pass trygga i sin defensiv. Maximal koncentration i Man Citys backlinje är absolut nödvändigt.

(2) Släpp sargen. Både i matcherna mot Roma och CSKA Moskva har Man City om inte dominerat så i alla fall kontrollerat innan Manuel Pellegrini med en del märkliga byten och taktiska beslut lämnat över taktpinnen till motståndarna. Bakom detta ligger måhända en försiktighet som på sitt sätt blir kontraproduktiv. Man City måste våga spela hela den här matchen på sina egna villkor och inte låta motståndet diktera villkoren.

(3) Stöd från läktarna. Oavsett vilka klassiska engelska arenor man än beger sig till – Emirates, Stamford Bridge, Anfield eller Old Trafford – så brukar de avgörande europeiska cupnätterna kunna frammana en elektrisk atmosfär som inte alltid men ofta kan lyfta sina lag en extra nivå. Man City talar om brist på erfarenhet men kanske är det framför allt på läktarna som den erfarenheten saknas, för stödet därifrån har hittills varit ljummet.

Samtidigt som Man City slåss för sina liv hemma mot Bayern München så har Chelsea chansen att vid seger borta mot Schalke säkra gruppsegern. Redan oavgjort skulle betyda mycket för gruppsegern, men José Mourinho har uttalat sagt att han väldigt gärna ser att den sista gruppmatchen hemma mot Sporting är tabellmässigt betydelselös för Chelsea.

En lustig detalj i sammanhanget är så klart att José Mourinho ikväll ställs öga mot öga med Roberto Di Matteo, den ende manager som i Chelsea lyckats med vad José Mourinho aldrig har lyckats med, det vill säga att vinna Champions League.

:::

Be Champions!!

Hörnan #12: Upp som en sol och ned som en pannkaka

24 november 2014 09.42, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Ben Foster, West Brom
Jason Shackell, Burnley
Cesc Fabregas, Chelsea
Yaya Touré, Man City
Moussa Sissoko, Newcastle
Wayne Rooney, Man Utd
Diego Costa, Chelsea

:::

Tankar och slutsatser:

Det har utvecklat sig till en besvärlig säsong för både Arsenal och Liverpool på många sätt och vis. Liverpool har tre raka förluster i ligan och parkerar på en minst sagt uppseendeväckande tolfte plats i tabellen. Arsenal har två förluster i ligan i rad och innehar en något mer upplyftande åttonde plats.

Så värst upplyftande är det emellertid inte om man ser till de förväntningar som fanns på de båda lagen inför säsongen. Liverpool hade ju en fantastisk säsong förra säsongen, slutade tvåa med hugg på ligatiteln och fick återigen spela Champions League. Arsenal gjorde slut på sin titeltorka och såg ånyo ut som ett lag för den absoluta tabelltoppen.

But what goes up must come down. Det enda som är förvånande med det var att det den här gången gick så snabbt.

I såväl Arsenal som Liverpool ställs nu avgörande frågetecken mot klubbarnas respektive managers. Arsenalfansen verkar ha nått en smärtpunkt efter förlusten mot Man Utd och vissa av dem markerade till och med tydligt att de ansåg att Arsene Wenger gjort sitt i Arsenal. ”Wenger Out” har blivit vanligare än ”In Arsene We Trust”.

Brendan Rodgers å sin sida har på senare tid fått hantera jobbiga spekulationer om sitt eget jobb, och tvingats vara särskilt tydlig med hur besviken han själv är och att det är han som bär ansvaret. Sådan akrobatik brukar en manager bara behöva ägna sig åt när hans jobb verkligen hänger på en skör tråd. Enligt utsago lever Rodgers redan på lånad tid.

Båda de hypotetiska sparkningarna känns på sätt och vis fel i magen. Att sparka Arsene Wenger, eller personalpolitiskt omdisponera honom för att uttrycka det som det snarare skulle beskrivas, med all dennes historik? Att sparka Brendan Rodgers som förra säsongen presterade Liverpools bästa ligasäsong på ett kvarts sekel?

Själv landar jag trots allt i två olika resonemang och slutsatser gällande Arsenal och Liverpool i det här avseendet.

Arsene Wenger. Ikonisk manager med en strålande historia i klubben. Men han har kört fast. Lagets fel och brister är inte tillfälliga utan systematiska och till stor del en produkt av dess manager. Är det sannolikt att Wenger kommer att förändra och anpassa sig när han inte gjort det på snart tio år? Nej. Min slutsats är att vad Arsenal framför allt behöver är ett nytt och fräscht tänkesätt på managerbänken. Det skulle göra ont så klart men det bör gå att hitta en annan roll för Wenger i klubben.

Brendan Rodgers. Ung manager med en lysande inledning bakom sig. Farhågan att Liverpools förra säsong berodde mer på Luis Suarez briljans är förvisso hög men Rodgers problem handlar mycket om att tvingas ersätta sin bäste spelare samt hantera övriga skador. Liverpools problem behöver inte vara systematiska utan kan vara tillfälliga. Kanske var snarare Liverpools fjolårssäsong osannolikt bra än den här säsongen osannolikt dålig och Rodgers bedöms utifrån helt orimliga förväntningar som han själv varit med om att bygga?! Min slutsats är att det inte är rätt tillfälle för Liverpool att byta manager.

Att sedan det är betydligt mer sannolikt att Rodgers faktiskt får sparken än att Wenger faktiskt får det är en helt annan sak. Vad som är och vad som bör vara är ofta två helt olika saker. Sedan återstår ju som vanligt frågan vem som i så fall ska ta över efter Wenger och Rodgers.

:::

Be Champions!!

Att tänka rätt och snabbt är fotbollens främsta talang

23 november 2014 06.00, Peter Hyllman

Att hitta och utveckla talanger har alltid varit en viktig strategisk komponent i alla framgångsrika lagbyggen. Många klubbar bygger upp imponerande akademier just för detta syfte. Andra klubbar väljer att satsa mer på ett väldigt väl utvecklat kontaktnät och scoutingsystem. Några få större klubbar har råd att investera i både och.

Men den stora och helt avgörande frågan i ett sådant arbete är och förblir hur man egentligen vet vilka spelare som inte bara är talanger utan som dessutom kommer att slå igenom högre upp i åren. Vilka egenskaper är de mest betydelsefulla att leta efter bland unga spelare?

University of Groningen har under många år haft en forskargrupp som studerat just denna fråga. Ett tidigt svar som forskargruppen presenterade var att fart var en viktig egenskap som skiljde professionella spelare från amatörspelare. I en studie som omfattade mer än 100 unga holländska spelare så visade det sig att spelare som blev proffs var 0,2 sekunder snabbare per sträcka än de spelare som aldrig fick chansen.

Fart är till största delen biologiskt betingat och är inte något som går att träna upp i någon betydelsefull utsträckning, menar de flesta. Det skulle i sådana fall antyda ett tämligen deterministiskt synsätt på vilka spelare som kan lyckas och vilka som inte kan lyckas.

Men samma forskargrupp vid University of Groningen har också upptäckt att positionering och beslutsfattande är nyckelfaktorer för att avgöra vilka spelare som lyckas som proffs och vilka som inte gör det. Dessa resultat publicerades i Scandinavian Journal of Medicine and Science in Sports i artikeln ”Positioning and deciding: Key factors for talent development in soccer”.

I den studien, som fokuserade på unga spelare på elitnivå inom holländsk fotboll i åldrarna 17-18 år, samtliga på sina sista år i någon av de holländska klubbarnas ungdomsakademier, och lät dem genomgå ett test på taktiskt kunnande – TACSIS, Tactical Skills Inventory for Sports. Syftet var att mäta deras kunskap om fotboll, deras beslutsfattande och förmåga att genomföra dessa beslut, och spelarna följdes upp i vuxen ålder.

Vad forskarna upptäckte var att kunnandet inte skiljde sig åt mellan de spelare som blev proffs och de som inte blev det. Men de spelare som uppnådde högst resultat i positionering och beslutsfattande hade sju gånger större chans att att nå fram till och lyckas på proffsnivå. Förmågan att fatta rätt beslut och placera sig bra på planen var och är en avgörande skillnad.

Att fatta rätt beslut handlar emellertid inte bara om att kunna formulera dem i sitt eget huvud, utan att kunna omsätta det i handling på fotbollsplanen. Något som har blivit allt jobbigare inom den moderna fotbollen, som är betydligt snabbare än förut. Bara under de senaste 15 åren har antalet framgångsrika anfall som tar mindre än 20 sekunder från start till avslut ökat med närmare 400%.

Det gör kroppskoordination och förmåga att samla in och behandla information snabbt till viktiga egenskaper hos unga spelare. Båda dessa förmågor går att träna upp. En allt snabbare fotboll gör naturligtvis att snabbare spelare blir allt mer betydelsefulla, men en spelare som vid rätt tidpunkt fattar rätt beslut att passa bollen till rätt spelare är fortfarande det mer effektiva alternativet. Även om det bästa är om ”rätt spelare” i det här fallet också är snabb.

Men slutsatsen är ändå rätt enkel. De engelska fotbollsakademierna behöver bli betydligt bättre på att utveckla sina unga spelares förmåga att tänka fotboll, och inte bara se de rent tekniska och fysiska aspekterna av träningen. Här ligger engelska akademier förmodligen långt efter sina spanska, franska och tyska motsvarigheter.

:::

Be Champions!!

Tre teorier varför Arsenal har haft så svårt för Man Utd

22 november 2014 06.00, Peter Hyllman

Premier League-fotbollen är tillbaka igen efter landslagsuppehållet och den är tillbaka på allvar. Mot sena kvällen får vi ett klassiskt Premier League-möte på Emirates mellan Arsenal och Man Utd, de två klubbar som dominerat Premier League under stora delar av dess drygt 20-åriga historia, och mellan vilka det finns både historia och ont blod.

För att vara ett möte mellan två topplag i Premier League så har det emellertid på senare år varit en något ensidig affär. Inledningsvis gick resultaten mellan de båda lagen åt båda håll, möjligen med ett något övertag i interna möten för Arsenal även om Man Utd dominerade i antal vunna titlar. Men under den andra halvan av rivaliteten har Man Utd tagit över taktpinnen totalt.

Det finns lite olika sätt att kvantifiera det där. Å ena sidan kan man konstatera att det är tre och ett halvt år sedan Arsenal vann en match mot Man Utd, även då på hemmaplan och då med uddamålet. Å andra sidan kan man också ställa samman att på de senaste 20 mötena lagen emellan så har Arsenal bara mäktat med att vinna fyra matcher. Motsvarande siffra för de tio senaste matcherna är en Arsenalseger samtidigt som Man Utd vunnit sju av dessa matcher.

Utan att ha gjort någon som helst form av systematisk undersökning så känns det som rätt ojämn matchstatistik mellan två topplag. Detta under en tidsperiod när även Man Utd har ansetts vara på väg nedåt. Man kan så klart då fråga sig på vad detta skulle kunna bero, och i det avseendet har jag tre teorier som är värda att fundera på:

(1) Ekonomisk politik. Arsenal har varit hårt drabbade av en onödigt restriktiv transferstrategi som först på senare år har börjat omvärderas. Men där Arsenal i huvudsak har valt att prioritera lönsamhet genom kontroll på kostnader så har Man Utd genomgående valt att prioritera tillväxt genom högre intäkter. Det har gjort Man Utd bättre rustade både att behålla sina nyckelspelare men också konkurrera om spelare på marknaden, detta trots i grund och botten likartade ekonomiska förutsättningar

(2) Pragmatisk manager. Ändamålet helgar medlen eller när medlen blir till ett självändamål. Ungefär så kan nog den ideologiska skillnaden mellan Arsenal och Man Utd, och mellan Arsene Wenger och i första hand Alex Ferguson, beskrivas. Wenger har haft sina idéer, både om taktik och om spelarköp, som han har haft vansinnigt svårt att göra avkall på även när resultaten skriker det motsatta. Ferguson hade förvisso också sina idéer men har genomgående varit betydligt mer anpasslig och pragmatisk utifrån situation och motstånd.

(3) Vanans makt. Det är svårt att bryta mönster, det gäller inom såväl fotboll som livet i allmänhet. Om något har varit på ett visst sätt så är det lätt hänt att det blir så även fortsättningsvis bara för att så har det alltid varit. Så att Arsenal har haft svårt för Man Utd har förmodligen gjort att de fortsätter ha svårt för Man Utd. Man Utd å sin sida känner troligtvis ett visst mått av trygghet i att möta Arsenal som skillnaden i kvalitet mellan de båda lagen knappast kan anses motivera. Arsenals svårigheter för Man Utd blir på så vis till en självuppfyllande profetia.

Men om Arsenal någon gång ska bryta sin negativa trend mot just Man Utd så är det väl rimligtvis ikväll. Arsenal kan för första gången på mycket länge nog beskriva och betrakta sig själva som ett bättre fotbollslag än Man Utd, som fortfarande har något eller några år av omställning kvar innan de kan förväntas vara tillbaka på allvar. Man Utd lider dessutom svårt av skador på viktiga spelare, samtidigt som Arsenal har fördelen av att spela på hemmaplan.

Det är nog också viktigt för Arsenal att de lyckas. De behöver visa, inte minst på hemmaplan, att de kan dominera mot tabellens toppmotstånd, då detta är grunden för att kunna konkurrera på allvar. Man Utd och Arsenal är dessutom båda två allvarliga rivaler om en av de återstående Champions League-platserna, samtidigt som både Arsenal och Man Utd har haft en minst sagt haltande säsongsinledning.

De båda lagen befinner sig inte i toppen av tabellen men ändå jobbigt nära varandra sett till just Champions League-striden. Arsenal har 17 poäng samtidigt som Man Utd har 16 poäng. Arsenals möjlighet ikväll är alltså att öppna upp ett fyrapoängsförsprång till Man Utd, vilket kan vara till deras stora fördel i ett senare skede på säsongen.

Kanske är det rentav läge för Arsenal att försöka hämnas den där 2-8-förnedringen för tre år sedan?

:::

Be Champions!!

De tio bästa spelarna i Premier League

21 november 2014 06.00, Peter Hyllman

Jag skulle tro att det var rätt precis ett år sedan faktiskt, som jag senast gjorde en lista över de tio för tillfället bästa spelarna i Premier League. Och givet att jag så sent som igår anklagades för att skriva om moral, politik och värderingar så tänkte jag bara därför ägna den här dagen åt vad man lättast skulle kunna beskriva som raka motsatsen.

En del har ju hänt sedan den senaste listan för ett år sedan. Då benämnde jag, utan att direkt tveka på avtryckaren, Luis Suarez som Premier Leagues bästa spelare. Ett i mina ögon okontroversiellt val, även om spelaren naturligtvis inte kunde vara mer kontroversiell. Men nu har ju han lämnat Premier League och managen står öppen för någon annan.

I och med att det här är en lista så kan det naturligtvis diskuteras till dödsdagar vad den egentligen mäter. Den här listan representerar min uppfattning och om alla uppfattningar kan man säga att de är precis som rövhål, alla har en eller ett. Sedan finns naturligtvis de som är rövhål.

Jag kan tycka det är mer intressant att fundera över vad en sådan här lista absolut inte mäter. Nämligen hur bra ett lag faktiskt är. Man skulle till exempel kunna hävda att West Ham borde ha en spelare med på den här listan, tack vare deras höga tabellposition. Men det är en position som beror mer på lagstyrka än på kvaliteten hos individuella spelare.

Mina tio bästa spelare i Premier League vid just den här tidpunkten:

(10) Thibaut Courtois, Chelsea

Ska man peta Peter Cech så måste man vara en riktigt duktig målvakt, inte minst om man ska försöka peta Cech i Chelsea. Den här säsongen är det dock ingen tvekan om att Courtois har axlat förstatröjan i Chelsea, och han har gjort det lika imponerande som han gjorde förra säsongen i Atlético Madrid.

(9) Vincent Kompany, Man City

Man Citys försvar är inte alla gånger vad man skulle kunna önska, men Kompany är ändå den ledargestalt som håller det samman till en allra minst drägligt fungerande enhet. Viktig spelare för Man City att ha både på planen och vid sidan av planen. Modig och skicklig defensivt, och inte ofarlig framåt.

(8) Branislav Ivanovic, Chelsea

Andra spelare i Chelseas backlinje får kanske de stora orden men jag är barnsligt förtjust i Ivanovic som jag tycker förkroppsligar en härlig kombination av tuffhet och mod, spelförståelse och positionsförmåga samt teknisk skicklighet. Dessutom är han en otroligt mångsidig och nyttig spelare.

(7) Wayne Rooney, Man Utd

En spelare som minst sagt delar opinionen, av flera olika skäl. Men Rooneys värde på planen är svårt att förneka. Står för många mål men inte minst också många målgivande passningar och är det kreativa navet i Man Utds offensiv utan vilket det ovanligt ofta ser stelbent ut, trots världsspelare runt omkring honom.

(6) Eden Hazard, Chelsea

Rasande skicklig spelare som skapar extremt mycket mål och målchanser för Chelsea. Otroligt svår att få något grepp om för motståndarna och således en mardröm att spela mot. Att han inte hamnar högre på min lista är för att han ännu inte riktigt visat de lagbärande egenskaper som de riktigt stora spelarna har gjort.

(5) Dusan Tadic, Southampton

Inte bara den här listans överraskning måhända utan även i mina ögon säsongens stora överraskning. Att Tadic var en kompetent fotbollsspelare var odiskutabelt redan på förhand, men att han skulle få och ha en så avgörande roll i ett succébetonat Southampton var mer osäkert. Gör nästan allt rätt på fotbollsplanen.

(4) Alexis Sanchez, Arsenal

Arsenal har det gått trögt för hittills under säsongen men om det inte hade varit för Sanchez så hade det sett desto mörkare ut. Arsenal köpte Sanchez för att få lite mer oompf i sitt anfallsspel och det är just precis vad han har bidragit med. Kvick och teknisk, men behöver bättre eldunderstöd.

(3) Diego Costa, Chelsea

Tunga och hårdföra anfallare verkar vara Chelseas melodi. Många tvivlade på att Costa skulle kunna bli en succé i Chelsea, möjligen lurade av dennes bleka VM i ett ännu mer blekt Spanien. Men Costa har visat sig ha just precis de rätta egenskaperna för att lyckas som anfallare i Premier League, och få slår honom på fingrarna i det avseendet.

(2) Cesc Fabregas, Chelsea

Det var redan sedan tidigare välkänt vad den här spelaren kan och vad han är kapabel till på fotbollsplanen. Om någon tvivlade så har han gett svar på tal med mängder av väldigt starka prestationer och ett konstruktivt passningsspel som lyft Chelsea från titelutmanare till Premier Leagues dominanter. Tur för Chelsea att Arsene Wenger inte ville ha honom.

(1) Sergio Agüero, Man City

 

I en rättvis värld hade kanske Fabregas varit den bäste spelaren, och jag tvekade rätt länge. Men det går heller inte att komma ifrån att Agüero är en i sina stunder fullständigt magisk spelare, och i den utsträckning det alls finns någon fight i Man City den här säsongen så är det från argentinarens magiska fötter den kommer. Inte bara teknisk i konstruktiv mening, utan briljant spelförståelse dessutom.

:::

Några bubblare:

Nemanja Matic, Chelsea
Angel Di Maria, Man Utd
Cesar Azpilicueta, Chelsea
David Silva, Man City
Yaya Touré, Man City
Raheem Sterling, Liverpool

:::

Be Champions!!

Wigan låter pragmatism styra i anställningen av Malky Mackay

20 november 2014 06.00, Peter Hyllman

Ska man ställa till det för sig så kan man ju se till att ställa till det för sig själv så rejält som möjligt. Något som Malky Mackay verkar ha tagit fasta på. Mackay, som tidigare var manager för Cardiff, var i somras aktuell att ta över Crystal Palace men försvann ur racet sedan det avslöjats att han skickat mängder av olämpliga mail och SMS.

Mailen var rasistiska, mailen var sexistiska och mailen var homofobiska. Det är med andra ord nästan så man förundras över att Mackay inte samtidigt passade på att skriva någon kränkande om handikappade också så hade han tickat för alla olämplighetsrutor på en och samma gång. Än mer bisarrt var att Mackay sattes dit av Cardiffs ägare Vincent Tan på bästa Bondskurkvis.

Malky Mackay blev på så vis persona non grata. Fram tills nu visar det sig, när Wigan av alla klubbar har beslutat sig för att anställa honom. Wigan som har haft en tung inledning på säsongen, och som efter en tredjedel av säsongen ligger under nedflyttningsstrecket, valde att sparka Uwe Rösler som manager för rätt precis en vecka sedan.

Om vi ser till Malky Mackays meriter som manager så känns det som en mycket klok anställning av Wigan. Mackay har gjort ett bra jobb först med Watford och därefter med Watford, som han tog upp i Premier League och väl där presterade väl i paritet med förväntningarna på laget. Hans kompetens borde komma Wigan väl till pass, som naturligtvis hoppas på att kunna återvända till Premier League inom en nära framtid.

Men det är självklart inte en anställning som går obemärkt förbi. Kick It Out, den antirasistiska organisationen, har riktat skarp kritik mot Wigan och klubbens styrelseordförande Dave Whelan, för att ha förekommit FA:s undersökning av Mackays mailväxling. Parlamentsledamoten från Wigan, Lisa Nandy, har också kritiserat Wigan och hävdar att många motsätter sig anställningen av Mackay.

Det går naturligtvis att se en parallell mellan å ena sidan det kontroversiella i att anställa Malky Mackay och å andra sidan det kontroversiella i att låta Ched Evans spela och träna med Sheffield United. Skillnaden är dock påtaglig. Evans är dömd för ett grovt brott. Mackay är inte dömd för brott och de förseelser han har gjort sig skyldig till är över huvud taget inget lagbrott.

I och med att Mackay i någon mening bara har betett sig olämpligt men inte olagligt, så finns det också begränsningar i vad FA egentligen kan ta sig för med Mackay. Så när Wigan och Dave Whelan väljer att anställa Mackay så gör de nog det tämligen säkra på att utfallet av FA:s undersökning knappast riskerar drabba Mackay och därmed Wigan särskilt hårt.

Att det är så kan naturligtvis förklara varför FA:s utredning har tagit sådan tid, flera månader för ett hyfsat enkelriktat ärende. Men FA är en organisation som drivs av opinion minst lika mycket som andra, så ska man meddela att ett olämpligt beteende inte är straffbart så väntar man hellre tills den så kallade potatisen inte längre är riktigt lika het.

För Dave Whelan är det alltså en enkel riskkalkyl. Mackay är en erkänt skicklig manager som finns tillgänglig på marknaden, och som Wigan förmodligen inte hade haft möjlighet att få till klubben om det inte vore för sommarens skandal. Fördelarna bedöms överväga nackdelarna.

Whelan tar också Mackay i försvar för det som skett, utifrån ståndpunkten att det som skett inte var så allvarligt i själva verket och att Mackay ångrat och bett om ursäkt. Inte någon fullständigt orimligt utgångspunkt i och för sig, även om det så klart blir lite småfånigt när en äldre vit man råkar tycka att lite gammal hederlig sexism och smygrasism är liksom helt okej så där.

Vill man vara riktigt cynisk kan man tänka sig att Whelan räknar med att den syn på kvinnor, homosexuella och personer med utländsk härkomst som Mackay vädrar i sina mail, ändå inte är särskilt icke-representativ för i det här fallet Wigans supporterbas. Inget orimligt antagande naturligtvis, men i så fall onekligen en vädjan till den ”lägsta gemensamma nämnaren”.

Lika fånigt känns det alltför standardmässiga försvaret från Mackays sida om att ”ingen som känner honom” skulle säga att han var rasist. Nej, det kanske han inte är, åtminstone inte i begreppets mest tydliga form, icke desto mindre så speglar mailen ändå en viss människosyn. Vad de som ”känner honom” anser om eventuell sexism och homofobi var tydligen heller inte riktigt lika intressant.

Samtidigt tror jag de flesta kan relatera till att det kan finnas en viss jargong i sådana där frågor som, om än olämplig och i fel sammanhang kan upplevas som stötande, ändå inte behöver vara det bästa underlaget att dra slutsater av gällande en persons människosyn och grundläggande värderingar.

:::

Be Champions!!

LINHEM: The Bournemouth Identity

19 november 2014 06.00, Peter Hyllman

Inför säsongen 2008-09 varnades League Two-laget Bournemouth om att de skulle kunna uteslutas från The Football League; föregående säsong hade de åkt ur League One på grund av rejäla skulder och påföljande poängavdrag.

Sex säsonger senare ligger Bournemouth på uppflyttningsplats i The Championship. Denna säsongen har de spöat Birmingham med 8-0, slagit ut West Bromwich ur Ligacupen, och vunnit 3-2 mot sydkustkonkurrenterna Brighton i en deras få tv-sända matcher.

Nyförvärvet Callum Wilson ligger delad tvåa i skytteligan, ytterplaymakern Matt Ritchie leder assistligan, och den tidigare anonyma/hemligt brasilianska högerbacken Simon Francis har varit en av ligans bästa spelare.

Skulle de mot den mesta förmodan hålla sin uppflyttningsplats säsongen ut skulle de hamna i wikipedia-sidorna bredvid andra rekordsnabba klättrare som nutids-Swansea (sex säsonger), Hull (fem säsonger), och Toshack-Swansea (fyra säsonger, pre-Premier League) även om jag verkligen inte borde gå osannolika händelser i förväg. Det är dock lätt hänt när det gäller Bournemouth och Eddie Howe.

:::

2008-09 – 2010-11

Den tidigare nämna 2008-09 säsongen ledde förstås inte till någon uteslutning men likväl 17 minuspoäng och det började tungt med bara två poäng på de fyra inledande matcherna vilket tillsammans med nerflyttning ledde till att manager Kevin Bond fick sparken tillsammans med sin assisterande Rob Newman och reservlagsmanagern Eddie Howe.

Howe återvände dock till klubben bara en vecka senare som ungdomstränare/akademiansvarig när Jimmy Quinn tog över managerjobbet och när Quinn några månader senare inte lyckats ta dem ur nerflyttningsplatserna valdes Eddie Howe som hans tillfälliga ersättare. Varför han valdes istället för Quinns assisterande Jason Tindall (som senare blev assisterande åt Howe) eller någon som de inte sparkat från sitt jobb som reservlagsmanager tidigare under säsongen är oklart.

Men det är rimligare när Eddie Howe beskrivs som en klubbikon som spelade nästan 300 matcher för klubben innan han tvingades sluta 29 år gammal på grund av en knäskada, en publikfavorit som värvades tillbaka från Portsmouth tack vare en fansinsamling, och han brukade vara Jason Tindalls mittbackspartner.

Howe tog över vid nyår när de låg tio poäng ifrån säkerhet i League Two och höll dem kvar tack vare vad som i Bournemouth-kretsar kallas ”The Great Escape of 2009″ (för att de redan hade en annan Great Escape -95). Vars klimax var säsongens näst sista match mot Grimsby där man vände ett 0-1 underläge tack vare Liam Feeney och ett 2-1 mål i 80:e minuten av 36-åriga jätten och klubblegendaren Steve Fletcher vilket också var hans 100:e mål för klubben.

Nästa säsong vann de uppflyttning från League Two. Vilket inte var ett lika stort steg som det såg ut tack vare poängavdraget. De gjorde faktiskt bara två mål mer denna säsongen jämfört när de nästan blev nerflyttade och släppte in sju färre mål. Men de lyckades ändå ta 20 fler poäng. Skillnaden är helt enkelt en halv säsong med Eddie Howe jämfört med en hel säsong och momentumet från deras Great Escape. Brett Pitman vann visserligen nästan skytteligan men de gjorde han även säsongen innan. De hade också en fenomenal Marc Pugh i laget som värvats från Hereford.

Säsongen 2010-11 hade de alltså nått tillbaka till League One och de hade en helt lysande säsong. Trots att Pitman såldes till Bristol City efter bara ett par matcher låg man i ligatoppen i januari. Mycket tack vare det osannolika anfallsparet av Michael Symes (tvåmetersman med kassa knän) och Josh McQuoid (konverterad liten ytter) innan McQuoids plötsliga målform köptes av Millwall för en halv miljon pund och då ersattes han av en 18-årig Danny Ings som var minst lika bra.

Men då var Eddie Howe hett villebråd bland större klubbar med problem och Burnley post-Coyle(tus) behövde en ny manager.

:::

Burney Intermission

Howe tog över efter Brian Laws som inte levt upp till uppflyttningsförväntningarna men som likväl höll laget på övre halvan. Howe lyckades inte överträffa Laws men slutade ändå inom räckhåll från playoff-platserna. Mest anmärkningsvärt var värvningen av Charlie Austin från Swindon.

Följande säsong hoppades förmodligen Burnley ta ett steg framåt men Howe valde snarare att rensa i spelartruppen på gamla dyra spelare och gjorde sig av med bland andra Graham Alexander, Tyrone Mears, Chris Iwelumo, Kevin McDonald, Leon Cort, Danny Fox, Chris Eagles, Wade Elliott, och Clarke Carlisle.

Förutom ett par missar som Keith Treacy, Junior Stanislas, och Zavon Hines värvade han in Danny Ings, Kieran Trippier, Ben Mee, och Sam Vokes som argumenterbart var Burnleys fyra bästa spelare när de blev uppflyttade till Premier League förra säsongen. Burnley slutade dock bara tolva trots att Jay Rodriquez och Charlie Austin gjorde över 30 mål tillsammans i ligaspelet.

Howe lämnade eller fick sparken några månader in på nästa säsong när Burnley låg på nedre halvan efter ha sålt Jay Rodriquez och innan Danny Ings blev frisk.

Medan Howe var borta gick det tyngre för Bournemouth. De tappade andraplatsen Howe lämnade dem på men lyckades ändå knipa en playoff-plats. Förlorade på straffar i semifinal mot Huddersfield.

Andra säsongen var inte lika stark men var anmärkningsvärd för att den rika ryssen Maxim Denim köpte in sig i klubben. Delägare tillsammans med den kontroversielle Eddie Mitchell. Vilket innebar högre förväntningar och man började köpa anfallare för miljonbelopp istället för att sälja dem. Och Paul Groves tog över på slutet av säsongen.

Den tredje säsongen parallelt med Howes sista i Burnley började Bournemouth helt otroligt uselt. Under Paul Groves vann man bara en match av elva inledningsvis. Vilket ledde till att Bournemouth behövde en manager precis när Howe lämnade Burnley.

:::

Tillbaka till Bournemouth

Säsongen 12/13 kan helt enkelt delas upp i två perioder: Groves och Howe.

Groves: 1 vinst på 11 matcher, 8 av 33 möjliga poäng.

Howe: 22 vinster på 34 matcher, 75 av 102 möjliga poäng.

Under Groves låg man sist och under Howe vann man uppflyttning. Två av Howes värvningar var Brett Pitman som gjorde 20 mål på 29 ligamatcher denna säsongen och Matt Ritchie, vars försäljning från Swindon fick Paolo Di Canio att avgå. Han värvade också tillbaka en nästan 40-årig Steve Fletcher som nu är scout i klubben men när han slutade förra säsongen var han den allra första att få Football Leagues ”Sir Tom Finney Award” vilket är något slags Lifetime-achievement pris. Vilket jag nämner delvis för att Tom Finney spelade tillsammans med Fletchers morfar – Jack Howe, inte släkt med Eddie Howe men det är ett imponerande sammanträffande.

:::

En annan parallell till Bournemouth är att Rotherham har tagit ganska exakt samma resa då de hotades med uteslutning samtidigt som Bournemouth och även de ligger nu i Championship. Skillnaden är att Rotherham blev uppflyttade först denna säsongen, snarare riskerar att åka ur The Championship denna säsong, deras nybyggda arena heter ”New York Stadium”, och deras manager Steve Evans är en ohelig hybrid av Harry Redknapp och Sam Allardyce. I en mörkare tidslinje är Rotherham den större framgångssagan samtidigt som Sam Allardyce styr CL-vinnande Real Madrid med järnhand och bluetooth headset.

:::

Nutid

Förra säsongen var Bournemouth nykomlingar i Championship och det var en ganska typisk bra nykomlingssäsong. De började och avslutade starkt vilket landade dem i mitten av tabellen. Lewis Grabban gjorde 22 mål vilket ledde till att han såldes för drygt £7m till Norwich och Howe värvade in Callum Wilson från Coventry som hans ersättare.

Laget som Bournemouth har denna säsongen består till en stor del av spelare som Howe antingen värvade under sin förra sejour (Pugh, Arter) eller värvat sedan han kom tillbaka (Ritchie, Pitman, Wilson, Boruc, Kermogant, Surman) men hela backlinjen bestående av Simon Francis, Steve Cook, Tommy Elphick (lagkapten), och Charlie Daniels värvades av Lee Bradbury/Paul Groves.

De har dock spelat verkligen fantastiskt som ett lag och ingen förutom Holy Goalie Arthur Boruc har riktigt spelat på denna höga nivån innan. En del av dem har försökt men antingen inte lyckats i större lags akademier (Daniels, Ritchie, Arter), missat en straff i en playoff-semifinal (Kermogant), eller inte ansetts tillräckligt bra när deras lag vunnit uppflyttning till The Championship/Premier League (Elphick, Cook, Surman, Francis). Flera av dem har till och med spelat i lag utanför det professionella ligasystemet tidigare.

Det borde inte hålla och ett problem i längden är troligen att truppen är ganska tunn.

Ian Harte finns i truppen visserligen men som mentalt verkar ha avslutat sin karriär och gått vidare till ”Assunção” eller ”Frisparks-Elysium” vilket inte att förväxla med en regissörs Elysium vilket är andra film som var något av en besvikelse jämfört med den första. Bortom hans heliga vänsterfot-ighet får man annars hoppas att det finns ytterligare League One-spelare som kan kliva upp på Championship-nivå. Å andra sidan har gott om uppstickare klarat sig en hel säsong på en tunn trupp (Burnley post-Howe, Blackpool) utan betydande skadeproblem eller formtapp.

:::

Avslutningsvis tycker jag det är lite kul att jag faktiskt nämnde Eddie Howe i min allra första text på Fotbollskanalen.

I den inte särskilt välskrivna reseberättelsen och säsongssammanfattningen ”Gästblogg om Football League-säsongen 09-10” förklarade jag deras uppflyttning från L2 som följande.

”Bournemouth har Jersey-födde Brett Pitman som är uppfostrad i klubben och denne man gjorde 26 ligamål i år. Ifjol var de nära att åka ur League Two men unge Eddie Howe har gjort ett jättejobb som tränare.”

Fem år senare är jag inte 16 längre men Bournemouth har fortfarande Jersey-landslagsmannen Brett Pitman och den jämfört med andra managers unge Eddie Howe (37, om två veckor) gör fortsatt ett jättejobb oavsett hur denna säsongen slutar för Bournemouth.

:::

Konstgräs och övrigt

Det har varit något av en konstgräs debatt i England på sistone. Det tillåts numera på Conference-nivå och neråt samt i FA-cupen. Vilket har lett till att Football League börjat fundera på att tillåta det. Många säger nej för de har Vietnam-flashbacks till 80-talets betong-liknande konstgräs medan de pro-konstgräs tycker det borde tillåtas för att klubbar därmed utan samma slitage skulle kunna hyra ut sina arenor oftare till konserter eller liknande. Alla som sett Wembleys gräsmatta efter NFLs gästspel och konserter kan sannerligen förstå.

Spelare säger också att det ökar skaderisken och flera tror sig inte kunna fortsätta sin karriär isåfall men hittills finns det inte konkreta bevis som stödjer den allmänna sanningen då de studier som gjorts inte sett någon skillnad.

Jag som är uppväxt på konstgräs (Skarpe Nord i Kungälv, som främst är en bandyarena) är något tveksam men kan åtminstone hålla med om att det inte känns lika bra som att spela på gräs.

Värt att nämna också är att det pågår en ännu större debatt inom damfotboll gällande konstgräs då FIFA gett Kanada dam-VM där det ska spelas på konstgräs. Och väldigt många spelare, däribland storstjärnan Abby Wambach och svenska landslaget, har skrivit på en protestlista för att få FIFA att flytta VM eller åtminstone sätta in gräsplaner. Att få FIFA att flytta ett VM från ett ställe där man inte tycker det bör spelas är dock lika svårt som att få Sepp Blatter att respektera kvinnor.

:::

The Championship

Derby leder före Bournemouth. Derby är väldigt bra och har bättre bredd än vad som bör vara möjligt. Middlesbrough ligger trea med Mourinho-adepten Aitor Karanka som manager och Grant Leadbitter leder laget i allt tror jag.

Konstigast i ligatoppen är Watford som är inne på sin fjärde manager för säsongen men ligger ändå femma. Vilket är imponerande särskilt då de nu med en ”långvarig” manager i Jokanovic har sämre form än när de hade tre olika managers på tio dagar.

Brentford ligger också i toppen som nykomlingar då Andre Gray hittat målformen och de ser ut att vara favoriter inför västra London-derbyt mot Fulham på fredag.

League One

Bristol City är inte längre obesegrade. Det varade ändå 16 matcher. De förlorade mot formstarka Swindon som nu ligger två i tabellen. Matchens enda mål gjorde av den långa geordien Michael Smith som öst in mål denna säsongen och kompletterar bra ett annars väldigt spelskickligt Swindon.

Bakom ligger Preston med Simon Grayson och Joe Garners mål. Notts Co ligger fyra med en trupp som precis klarade sig från nedflyttning ifjol och som har nybörjaren Shaun Derry som manager.

I botten ligger Yeovil otroligt nog fortfarande tillsammans med Crewe, Scunthorpe, och Leyton Orient. Orient som under Italienskt ägarskap anställs Mauro Milanese som manager och han ser fortfarande ut som att han ritats av Rob Liefeld.

League Two

Luton är tillbaka i Football League och de leder nu L2 efter en obesegrad svit på elva matcher och fin målform från Mark Cullen.

De skuggas av Shrewsbury som varit lysande under Micky Mellon och Wycombe som hämtat sig från säsonger av bottenstrider. Burton ligger fyra trots att man tappat Gary Rowett, Gary Rowetts välskötta skägg, och alla Gary Rowetts välutvalda matchoutfits till Birmingham. De har dock ersatt honom med legendariskt hårt skjutande Jimmy Floyd Hasselbaink som slog Wycombe i sin engelska managerdebut. Även Plymouth ligger på playoff plats efter en imponerande tv-sänd vinst mot Portsmouth. Deras 3-5-2 var närmast perfekt tack vare Kelvin Mellor på högerkanten som låg bakom alla målen och Reuben Reid med två mål var mycket effektiv.

Tranmere och Hartlepool kvar i botten.

:::

/Peter A Linhem

Mest nostalgi när England möter Skottland i Glasgow

18 november 2014 09.52, Peter Hyllman

När The Guardian rankar de tio främsta rivalmötena inom landslagsfotbollen så placerar sig England mot Skottland på fjärde plats. Vilket kan ses om en inteckning för en eller flera av tre olika saker: 1) Att Skottland och England möts ikväll på Celtic Park, 2) Att artikelförfattarna båda två är britter, samt 3) Att rivalmöten inom landslagsfotbollen inte precis är någon våldsamt stor grej.

England vs Skottland var ett landslagsderby som helt säkert var mycket stort en gång i tiden. Men det minskade intresset och statusen för landslagsfotbollen i England, i kombination med att Skottland inte längre klarar av att hålla samma standard som förut, har gjort att intresset för matchen sakta men säkert har sjunkit.

En gång i tiden var Skottland vs England ett årligt möte, en höjdpunkt på den brittiska landslagskalendern. När de båda länderna drabbade samman på Wembley förra året i en träningslandskamp så var det å andra sidan första gången på 14 år som de båda landslagen ställdes mot varandra, i ett försök att återuppliva en sedan länge försvunnen tradition.

Rivaliteten mellan de båda länderna har naturligtvis mycket att göra med samhälle, politik och geografi. De båda länderna är naturligtvis grannar men samtidigt en del utav samma brittiska imperium. Självklart är relationen mellan de båda länderna klart påverkad av att Skottland invaderats av England och i princip har varit annekterade sedan dess.

Detta förhållande har skapat en på flera sätt välgrundad känsla i Skottland att deras nationella självbestämmande begränsas av de politiska beslutsfattarna i London. Det är inte allvarligare än att det som mest tar sig uttryck på en fotbollsplan, men väl på planen så ges uttryck för såväl ett hävdelsebehov och ett visst mått av förbittring.

På sätt och vis kan man beskriva det hela som en rätt klassisk storstad vs glesbygd-rivalitet, fast möjligen upphöjd i två på nationell nivå.

Det där kunde man se i förra årets möte på Wembley där flera av Englands spelare nog fick lite av en chock under matchen, som de skotska spelarna behandlade som allt annat än en vänskapsmatch. Det smällde rejält. Det lär bli några resor värre ikväll, på ett fullpackat Celtic Park och i Skottland där de skotska spelarna lär vara betydligt mer taggade.

Det är å andra sidan en förhållandevis enahanda rivalitet, åtminstone nu för tiden, där det är en betydligt mer betydelsefull rivalitet för Skottland än vad den är för England och de engelska spelarna. Det brukar normalt sett vara så, att för lillebror är matchen alltid lite mer betydelsefull än vad matchen är för storebror.

Men för Skottland är det stort. Och så pass inrotad i deras kulturella psyke är ändå konflikten med England att den fortfarande är en central del i deras nationalsång. Man får annars se det som förhållandevis ovanligt att ett lands nationalsång gör en så tydlig referens till ett annat land och ett annat nationellt styre.

För England handlar kvällens match kanske mest om ett tillfälle för unga och i landslagssammanhang oerfarna spelare att lära sig. Att spela för England och att spela i en fientlig och fysiskt krävande miljö. Att mentalt kunna hantera pressen att spela en viktig och prestigefylld landskamp under sådana förutsättningar.

Men att matchen mellan de gamla fienderna inte längre har samma vikt blir ändå rätt tydligt av Roy Hodgsons beslut att spela unga spelare och i huvudsak lufta de spelare som inte spelade mot Slovenien, samt ge nya spelare chansen att pröva vingarna i landslaget.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Superlive
Torsdag 27 november kl 18:59
Tottenham - Partizan Beograd
Torsdag 27 november kl 21:00
Marseille - Nantes
Fredag 28 november kl 20:25
Real Soc. - Elche
Fredag 28 november kl 20:40
Getafe - Ath Bilbao
Lördag 29 november kl 15:55