Runt lunchtid idag kommer Roy Hodgson marschera ut framför mängder av journalister och rullande kameror och presentera Englands varmt emotsedda spelartrupp till det kommande EM-slutspelet. Om detta kan man bara hålla en sak för given – att absolut ingen kommer att tycka att han har gjort helt rätt i sin uttagning.

I praktiken är beslutet så klart redan fattat och Hodgsons jobb de senaste dagarna har varit att meddela aktuella spelare vilka som kommit med och vilka som inte kommit med, innan han gör det hela offentligt idag. Naturligtvis leder denna process till läckor som dyker upp i media, och det senaste dygnet har så klart sett en lavin av mer eller mindre säkra påståenden publiceras.

De punkter som media naturligtvis fokuserat lite extra av sin rapportering på är mittbacksfrågan där striden, närmast bokstavligt talat, står mellan John Terry och Rio Ferdinand, samt den alltid lika spännande anfallsfrågan, särskilt som då Wayne Rooney är avstängd under de två första matcherna. Där får man av röksignalerna intrycket att de som dragit vinstlotten är John Terry samt Andy Carroll.

Ingen wespekt alls för pjocessen med andra ord. Vilket kan vara lite bökigt när man som jag ska försöka sätta sig och komma fram till hur man tycker att Englands EM-trupp bör se ut. Det är inte alla gånger lätt att dra en linje mellan vad man tycker av egen maskin, och vad som möjligen är reaktioner på diverse rykten man hört.

Men så här landade jag hur som helst. Och min trupp är baserad på en taktik motsvarande 4-2-3-1, det vill säga med två balanserande mittfältare och ett hyfsat centralt offensivt mittfält.

:::

Målvakter

Joe Hart är självskriven förstemålvakt i England, det borde han förmodligen han varit redan i det förra mästerskapet. Mitt val som andremålvakt hade varit Ben Foster, som haft stor framgång i Hodgsons West Brom den här säsongen, likväl som i Birmingham innan det. Foster slutade i landslaget under Capello, men Hodgson borde ha hyfsade möjligheter att övertala honom. En tredje målvakt behövs, men där har jag inga stora uppfattningar. Vill man skola in en ung målvakt så är Jack Butland ett bra alternativ. Ryktena säger dock John Ruddy, vilket känns som ett starkt kort det med.

:::

Ytterbackar

Vänsterbacken känns rätt gjuten. Där är Ashley Cole och Leighton Baines självklara kandidater. Baines är måhända det mer flärdfulla alternativet, men Cole har rutinen och kanske också något mer av den defensiva stabiliteten som jag tror är nödvändig. Dessutom ser jag en poäng i att, när möjligheten finns, bygga en backlinje som också spelar ihop på klubbnivå.

Högerbacken är ett större problem. För mig är emellertid det första valet på den positionen Micah Richards. Han har blivit bättre i sitt positionsspel defensivt, han är stark, snabb och uthållig vilket är värdefullt i ett spelsystem som bygger på överlappande ytterbackar. Kyle Walker sägs vara skadad, han vore annars mitt andraalternativ. En tredje möjlighet vore så klart Glen Johnson, men i mina ögon är han för svag defensivt.

:::

Mittbackar

Att både Rio Ferdinand och John Terry kommer med i EM-truppen är av flera olika skäl inte helt troligt. Jag tror att Hodgson kommer att utgå från, och tycker också han gör helt rätt i det, en Chelseabacklinje med Gary Cahill och John Terry som ordinarie mittbackspar bredvid Ashley Cole på flanken. Ett alternativ till Cahill är Phil Jones, som jag ser som given i EM-truppen, ett mer spelskickligt alternativ till Cahill vilket kan komplementera Terry. Dessutom kan han spela högerback.

En given squad player på den här positionen är för mig Evertons Phil Jagielka, som egentligen aldrig gör bort sig. En nog så nyttig egenskap, inte minst i mästerskapssammanhang. Mitt primära fjärdealternativ dock, om till exempel Terry skulle skada sig, är Ledley King, en stark ledargestalt och med mängder av erfarenhet. Därmed har England en god uppsättning om fem starka mittbackar i sin trupp.

:::

Balansmittfältare

Ett stort frågetecken på den här positionen är naturligtvis Scott Parkers hälsa, är han hel och frisk så är han given i EM-truppen. Är han det inte är det emellertid dumt att chansa. Om vi antar det bästa så vore mitt rätt självklara val att ackompanjera Parker som balansmittfältare Michael Carrick, en otroligt positionssäker mittfältare med ett väldigt tryggt passningsspel.

Den tredje spelaren på den här positionen jag tar med är Paul Scholes. Efter sin återkomst har han gjort succé, och det faktum att hans säsong började i januari gör honom också relativt fräsch. Otroligt erfarenhet och en av jordklotets bästa passningsspelare, precis vad England behöver. Att Hodgson plockat in Gary Neville i ledarstaben, tillsammans med uttalanden från bland andra Ryan Giggs, gör att jag ser det här som en rätt gjuten uttagning.

Gareth Barry blir ett stabilt fjärdeval till den här positionen. En kompetent spelare, som alltid kan göra ett tryggt dagsverke även om man inte heller ska förvänta sig några avgörande insatser. Om Parker visar sig skadad så bör ytterligare en spelare tas ut. James Milner ses väl som en självklar kandidat, men han är enligt mig alltför begränsad. Även här håller jag mig till rutin och inte minst passningssäkerhet, och därför landar jag här på Fulhams Danny Murphy.

:::

Offensiva mittfältare

Allting tyder på att Hodgson kommer att utnämna Steven Gerrard till kapten och det gör han så klart helt rätt i. Gerrard passar tämligen perfekt för den högra av de centrala offensiva mittfältspositionerna, en position där han excellerat tidigare i Liverpool. Också en position där han kan länka upp alldeles lysande med Carrick, Scholes och Rooney.

På den andra sidan, det vill säga vänsterflanken, borde det inte vara omöjligt att placera Frank Lampard. Han är förmodligen en av världens bästa mittfältare när det gäller att dyka upp som understöd i den offensiva boxen, vilket är helt nödvändigt i ett spelsystem baserat på en ensam anfallare.

Vem placerar man i så fall mitt i korshåret mellan eldfängda karaktärer som Scholes, Gerrard, Lampard och Rooney; det vill säga vem sätter man på den centrala offensiva mittfältspositionen? Mitt val faller här på Tom Cleverley och det av flera skäl. Hela min trupp är baserad på en idé kring ett passningsbaserat spel och där är Cleverley framstående. Hans förmåga att länka upp med Rooney är därtill bevisad.

Skador ställer så klart till det. Naturligtvis hade jag tagit ut Jack Wilshere om han varit hel, men han är bortplockad. Scholes mångsidighet gör att han kan användas också i den här positionen. I övrigt så ser jag ett värde i att på dessa positioner ta med spelare som ger England offensiva alternativ, som också vid behov kan bredda spelet. Några yttrar med andra ord. De två spelare jag främst ser här är Ashley Young samt Theo Walcott. Walcott fungerar emellertid också som anfallare och därför tar jag också med Stewart Downing i truppen, som kan operera på båda kanterna.

Sedan får det bli lite av en överraskning, en liten joker som kanske kan komma till användning under mästerskapet. Jag ger kort och gott en bonusplats till Alex Oxlade-Chamberlain.

:::

Anfallare/strikers

Avstängning eller inte avstängning, Wayne Rooney är självskriven. Att inte ta ut honom vore ren och skär idioti, och endast indikativt på en fullständig avsaknad av större ambitioner med det här mästerskapet. En ren och skär kapitulation för en fotbollsnation uppväxt med Churchills ”we shall never surrender!” i modersmjölken.

Men sen då? Theo Walcott har jag redan tagit med, med fördelen att han kan spela både som ren anfallare och som offensiv mittfältare i det föreslagna spelsystemet. En liknande logik gör att jag också tar med Danny Welbeck i EM-truppen. Han har svarat för en strålande säsong, är bra på att hålla tag i bollen och har ett etablerat samarbete med Rooney. En skada mot slutet av säsongen oroar, men han ser ut att kunna bli frisk i tid.

Återstår gör då en spelare. Jermain Defoe anser jag vara för begränsad för att hålla på internationell mästerskapsnivå. Darren Bent har därtill varit skadad under en längre tid och är matchotränad. Ett mästerskap är inte rätt tillfälle att spela sig tillbaka till någon form. Dessutom är jag lite inne på att tillföra truppen alternativ till den i övrigt något smånätta stil som präglar min uttagning så här långt. Det gör det svårt för Defoe men också för Daniel Sturridge.

Däremot öppnar det upp för någon av Grant Holt, Andy Carroll eller Peter Crouch. Form och självförtroende talar för Holt, och han vore onekligen också ett exotiskt val. Frågan är dock om man vågar ta risken att han blir avslöjad på en för hög nivå under ett mästerskap. Till ett kommande VM-kval vore han dock ytterst intressant.

Så, Andy Carroll eller Peter Crouch? Rutin och erfarenhet talar för Crouch, hans säsong i Stoke är också vida mer övertygande än vad Carrolls har varit i Liverpool. Det går också att argumentera att vad Carroll behöver just nu är inte hela Englands krav och förväntningar på sina redan nedtyngda axlar. Men ändå är det på Andy Carroll jag landar.

Han har formen och entusiasmen så här mot slutet av säsongen, vilket han inte minst visat i FA-cupen. Genomgående är han också en mer komplett spelare än vad Peter Crouch är, och tendenserna till gott samarbete med Steven Gerrard är också ett tungt vägande skäl. Och rent fysiskt kommer han så klart bli jobbig för motståndarförsvaren att hantera.

:::

Det är naturligtvis möjligt att hitta några mer genomgående klubblinjer i min uttagning. En horisontell linje hittar man i försvaret där jag gått rätt mycket på Chelsea. Lagets vertikala centrallinje lutar betydligt mer åt Man Utd, med riktiga karaktärsspelare flankerandes dessa.

Jag tror rätt mycket på att när det är möjligt bygga också ett landslag utifrån etablerade klubblinjer. Jag tror att ju mer spelarna ”känner igen sig” i situationen och omgivningen under ett mästerskap desto bättre, det reducerar osäkerhet. Att inte minst Spanien har vunnit fördelar med ett sådant synsätt är uppenbart.

:::

Joe Cole hör jag ryktas om som aktuell precis när jag tagit mig till slutskedet av det här skrivprojektet. Låter märkligt. Men tja, varför inte? Han har haft en bra säsong med Lille, och en Joe Cole i form är inte en spelare man på något sätt ska underskatta.

…………………………………………………

Kvällens match: Southend vs Crewe Alexandra

Dags att köra sista rundan av League Twos playoff-semifinaler. Ett snyggt spelande Crewe vann första matchen med 1-0 mot betydligt mer fysiskt präglade Southend. Frågan är om Crewes ungdomar klarar av att stå emot både sina egna nerver och brutala motståndare i returen på Roots Hall.

:::

Riktig limbo just nu för Kenny Dalglish där FSG än så länge vägrar att komma med några klara besked i managerfrågan. Och som alltid i sådana här ärenden, så är det som kanske talar mest vad som inte sägs. Oavsett hur det här slutar, någon stor förtroendeförklaring för Dalglish är det inte.

:::

De tyska publikproblemen fortsätter. Då föredrar åtminstone jag den helt och hållet genuina fotbollsdramatiken i Premier League. (Nåja, rent generellt i alla fall.) Om katten själv får välja.

Be Champions!!

Det är onekligen en tradition på Englandsbloggen att bland annat summera upp den gångna ligasäsongen med att komma fram till vad som varit säsongens bästa respektive sämsta värvningar. De som undrar hur jag spekulerade i detta inför säsongen kan så klart erinra sig detta genom att läsa just den bloggen, även om jag hellre sett att ni lät bli.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2011/09/01/de-blir-sasongens-tio-basta-varvningar-i-premier-league/

Om man i efterhand ska följa upp något som gjorts inför säsongen så är det alltid klokt att använda sig av samma metodik, så att det hela faktiskt blir jämförbart. Det rådet kommer jag att använda mig av till viss del. Inför säsongen vägde jag in spelarnas ekonomiska värde, det kommer jag inte att bekymra mig med här och nu.

Däremot resonerar jag mig fortfarande fram kring hur jag ser på en värvning utifrån vad jag betraktar som nuvärde, det vill säga hur bra spelaren har varit under säsongen; framtida värde, hur bra potential spelaren har inför framtiden; samt strategiskt värde, som funderar på hur betydelsefull värvningen var sett till klubbens faktiska behov. Tonvikten i bedömningen ligger på nuvärdet.

Och naturligtvis är det ju så att vad jag rankar i den här bloggen är värvningar, det vill säga inte spelare.

:::

Säsongens tio bästa värvningar

(1)    Mikel Arteta, Arsenal. Arsenal var i behov av något alldeles speciellt på transfermarknaden efter att både Fabregas och Nasri lämnade klubben i somras. Arteta visade sig vara just detta. Extremt spelskicklig på mittfältet och med ett djupare utgångsläge så har han både frigjort Song samt till viss del kompenserat dennes brister. Och med tanke på att det var en så kallad nödvärvning på sommarfönstrets sista dag. Rätt bra jobbat.

(2)    Demba Ba, Newcastle. Ett utropstecken redan förra säsongen, och när Newcastle lyckades snappa upp anfallaren på fri transfer så sågs det med rätta som en av de mer lyckade kupperna. Få trodde väl emellertid att det skulle bli sådan succé, när den knivskarpe anfallaren låg bakom en smått otrolig första säsongshalva för Newcastle.

(3)    Juan Mata, Chelsea. Inte mycket blev egentligen lyckat med Villas-Boas generationsväxling och nya giv i Chelsea, men Juan Mata är hur som helst en pjäs som verkligen blev det. Har under säsongen växt fram som Chelseas främste playmaker och en spelare som är fullt kapabel att vara ett nytt Chelseas offensive ledare för många år framöver.

(4)    Scott Parker, Tottenham. I och med värvningen av Parker gick Tottenham från att bara ha ett av ligans bredaste mittfält till att också ha ett av ligans allra bästa mittfält. Parker växte fram som den perfekte balansspelaren i ett lag som ett tag såg ut som självskrivna Champions League-kandidater och som till sist trots allt slutade fyra i ligan.

(5)    Papiss Demba Cissé, Newcastle. Om hösten var Demba Bas så har våren utan tvekan varit Cissés. Newcastles anfallsvärvningar den här säsongen har helt enkelt visat sig vara löjligt lyckade, och frågan är väl om inte Cissé gjort ännu större succé än Demba Ba. Frågetecknet är möjligen behovet, inte minst baserat på hur den här värvningen faktiskt påverkat Ba.

(6)    Sergio Agüero, Man City. Det var inte rimligtvis någon som betvivlade Agüeros kompetens när han värvades av Man City, och det är väl egentligen ingenting med hans prestationer som heller har väckt några sådana tvivel. Om inte annat så måste hans helt ligaavgörande mål i söndags ha skingrat alla dessa. Perfekt komplement till David Silva.

(7)    Nikica Jelavic, Everton. Värvades i januari av Everton från konkursfärdiga Rangers. Spelare i skotska ligan gör inte alltid succé i England, men Jelavic har verkligen gjort det på kort tid. Han har visat sig vara något utav en riktig sniper, och är det något som Everton under flera säsonger har letat med ljus och lykta efter så är det en sådan spelartyp.

(8)    Yohan Cabaye, Newcastle. Utan ett mittfält som levererar bra bollar så blir det svårt för anfallarna att producera, oavsett hur bra de är. Det kreativa maskineriet på Newcastles mittfält har personifierats av Cabaye, som kombinerat teknik med kraft. Att han själv inte är direkt ofarlig framåt heller gör inte det hela sämre.

(9)    Ashley Young, Man Utd. Den offensiva vänsterkanten har varit ett av Man Utds relativa bristområden under senare säsonger, och på den platsen har Young onekligen gjort ett värdefullt bidrag redan under sin första säsong på Old Trafford. Han har flirtat med kontrovers under säsongen, men hans utmaningar och snäva krossbollar in i boxen vittnar också om kvalitet.

(10)    Sebastian Larsson, Sunderland. Kanske den enda av Sunderlands många värvningar inför den här säsongen som verkligen levererat och det redan från början av säsongen. Larsson har bidragit med många saker till Sunderland, bredd i spelet, högkvalitativa inlägg, frisparkar, ett kreativt passningsspel. Bra för att vara svensk.

:::

Säsongens fem sämsta värvningar

(1)    Roger Johnson, Wolves. Huj, en sådan katastrofvärvning. Och det var ju därtill Wolves stora profilvärvning inför säsongen. Togs in för att styra upp försvarsspelet och gjordes omedelbart till kapten av Mick McCarthy. Styrt upp något har han inte gjort, vare sig själv eller något försvar. Intensivt oprofessionell har han däremot visat sig, och mycket av Wolves nedflyttning faller på hans ansvar.

(2)    Stewart Downing, Liverpool. Viljan är förmodligen det enda med Downing som inte kan kritiseras. För försökt har han gjort. Men förmågan och kanske framför allt vinnarskallen är det sämre ställt med. Att som offensiv spelare i ett av ligans förmodade topplag inte mäkta med ett enda ligamål under en säsong är egentligen en prestation i sig.

(3)    Stefan Savic, Man City. Det var några miljoner som Man City ändå pyntade ut på den här unge mittbacken som var tänkt att i alla fall inledningsvis bredda Man Citys försvar. Så värst mycket speltid blev det ju inte för Savic, och om Mancini under våren hade tänkt sig ändra på det så fick nog några dyrbara misstag av Savic honom på helt andra tankar.

(4)    Charles N’Zogbia, Aston Villa. Om man värvar en offensiv spelare i syfte att ersätta en annan spelare man sålt så vore det ju en bra idé att också bygga lite av spelet kring den spelaren eller, ännu hellre, faktiskt över huvud taget spela honom. Disciplinära skäl eller ej, McLeishs oduglighet eller ej, någon bra värvning blir det inte. Även om N’Zogbia så klart fortfarande har alla möjligheter att bli riktigt bra i Aston Villas tröja.

(5)    Gervinho, Arsenal. Nja, för att ha varit en av Arsenals profilvärvningar i somras så hade man nog förväntat sig mer, mycket mer. En spelare med mycket flash men desto mindre bang, och ännu mindre kyla i avgörande moment. Jag fick mycket kritik för att inte inför säsongen ha tagit med Gervinho som en av säsongens bästa värvningar, själv ser jag honom som ett varnande exempel bland flera på hur vi ibland tenderar överskatta offensiva spelare från Ligue 1.

:::

Het bubblare till säsongens sämsta värvning: Man Utds offensive playmaker på centralt mittfält. Ja just det ja, den värvningen blev ju aldrig av. För där fanns ju så många alternativ på den positionen.

:::

En annan het bubblare till samma lista var naturligtvis Wigans 20-åriga anfallslöfte Nouh Dicko.

:::

Swanseas Gylfi Sigurdsson säger ni? Tillhör Hoffenheim säger jag!

…………………………………………………

Kvällens match: Huddersfield vs MK Dons

Playoff i League One fortsätter med andra ord. Huddersfield går in till den här matchen med en 2-0-ledning från första mötet, och ska väl bara spela av matchen för att säkra ett Yorkshirederby mot Sheffield United på Wembley helgen efter denna, i och med att The Blades igår besegrade Stevenage med 1-0 på Bramall Lane.

:::

Alex McLeish är alltså inte längre manager i Aston Villa. Det är något förvånande av endast en anledning. Absolut inte sett till de resultat han lyckats mäkta med den här säsongen. Däremot utifrån att jag inte trodde att Aston Villas styrelse så snabbt skulle medge nederlag i den prestigefrågan. Det var ju de som anställde McLeish, mot fansens vilda protester.

:::

Jag har svårt att se hur man kan bli så väldigt upprörd på den där skylten som Carlos Tevez höll upp med piken till Alex Ferguson. Dels för att det väl ändå inte var så farligt i sig. Dels för att det var Carlos Tevez, att han är ett ärkepucko kan ju knappast förvåna någon vid det här laget.

:::

Och som om Steve Keans grop inte var tillräckligt djupt grävd redan, så har nu lite gammalt hederligt fyllesnack kommit tillbaka och bitit honom i rumpan. Lite roligt.

Be Champions!!

Ligasäsongen är till sist över, även om jag inte tror att alltför många egentligen ännu har hunnit smälta vad som egentligen hände igår kväll. Bakfyllan, om så av glädje eller sorg, lär ligga tung över Manchester i flera dagar framöver.

Tiden har kommit för det återkommande arbetet med att utvärdera och summera säsongen som gått. Det kommer jag att ägna stora delar av den här veckan åt. Senare under veckan kommer tämligen traditionsenliga bloggar som min utvärdering av säsongens bästa och sämsta värvningar, samt en hederlig ”säsongens…”-summering.

Men idag kommer det att handla om säsongens lag, eller startelva om man nu så vill. Ett rätt vanligt grepp så här mot slutet av en säsong. Jag gjorde något liknande förra säsongen, men då pratade jag snarare om Premier Leagues bästa spelare i allmänhet. Och det är ju inte riktigt samma sak.

Jag utgår min vana trogen från en rätt klassisk 4-4-2-uppställning av inget annat skäl än att jag tycker att en engelsk generell elva ska utgå från en sådan modell. Det betyder så klart också att jag kommer att värdera varje spelare enbart utifrån den position han normalt spelar på. Med andra ord, inga försök att knyckla in fyrkantiga spelare på runda positioner.

:::

Målvakt – Joe Hart, Man City. En ständig närvaro i Man Citys mål som utstrålar lugn och trygghet i ett väldigt stabilt försvar. Har svarat för några helt matchavgörande insatser för Man City den här säsongen.

Vänsterback – Leighton Baines, Everton. Det är svårt att titta förbi Baines på den här positionen, han levererar ständigt på Evertons vänsterback. Defensivt stabil samtidigt som han med offensiva räder, bra inlägg och dödliga frisparkar också erbjuder ett offensivt hot.

Mittback – Fabricio Coloccini, Newcastle. Klippan och kaptenen bakom Newcastles fantastiska säsong, har under säsongen lyckats stabilisera det som så länge sett ostabiliserbart ut. Det vill säga Newcastles försvar. Så nära att få kröna det med Champions League-fotboll på St James’ Park.

Mittback – Vincent Kompany. Om någon spelare i Man Citys imponerande lagbygge ska pekas ut som den mest betydelsefulla så går det i en sådan diskussion inte att bortse från den belgiske backklippan. Han organiserar sitt försvar och driver på laget som helhet.

Högerback – Bacary Sagna, Arsenal. Högerbacken är ingen paradposition inom engelsk fotboll. Sagna utmärker sig dock genom att ständigt vara ordinarie och i princip aldrig göra en dålig match. Under en tuff period av säsongen för Arsenal klev han också fram med några avgörande prestationer.

Vänsterytter – David Silva, Man City. Det lilla spelgeniet bakom Roberto Mancinis offensiva taktik. Mattades av något under säsongens sista tredjedel men fortfarande otroligt nyttig. Positionsmässigt svårdefinierad då han gillar att röra sig mellan traditionella linjer och positioner.

Centralmittfältare – Scott Parker, Tottenham. Den skicklige vattenbäraren på Tottenhams mittfält, som under stora delar av säsongen såg ut att inte bara ta Tottenham till Champions League, utan också blanda sig i titelstriden. Detta hade varit en omöjlighet utan Scott Parker.

Centralmittfältare – Yaya Touré, Man City. När gången börjar bli tuff, så börjar Yaya Touré gå. Otroligt värdefull pjäs på Man Citys mittfält, den balanserande och kreativa länken mellan försvar och anfall. Dyker alltid upp med avgörande insatser i helt rätt ögonblick.

Högerytter – Antonio Valencia, Man Utd. Det Valencia gör på planen gör han helt utan krusiduller, men ändå är det så väldigt effektivt. Ett ständigt offensivt hot på Man Utds högerkant, och en otroligt värdefull bolleverantör till lagets samtliga mer utpräglade målskyttar.

Anfallare – Clint Dempsey, Fulham. Har gjort en alldeles strålande säsong i Fulham med 17 mål under säsongen, ett utmärkt facit för att tillhöra ett lag i mitten av tabellen. Det är absolut ingen tillfällighet att rykten om större klubbar har börjat förfölja amerikanen.

Anfallare – Robin van Persie, Arsenal. En tekniskt extremt talangfull avslutare har van Persie alltid varit, dock med en tendens att försvinna i de riktigt stora matcherna. Den här säsongen har han däremot eliminerat sina egna begränsningar, sin egen skadebenägenhet, och varit en stor ledare för sitt lag.

:::

Subs:

Tim Krul, Newcastle
Laurent Koscielny, Arsenal
Jonny Evans, Man Utd
Yohan Cabaye, Newcastle
Ramires, Chelsea
Wayne Roooney, Man Utd
Papiss Cissé, Newcastle

:::

Jag kan så klart inte tänka mig att någon skulle ha några synpunkter på den här startelvan med avbytare.

Ni kan så klart också diskutera vem ni anser ska vara manager för det här laget. Själv har jag ju redan kommit fram till att jag tycker Paul Lambert är den som gjort det allra bästa jobbet den här säsongen. Det är naturligtvis en fråga om vad man anser vara svårast, eller bäst gjort givet förutsättningarna. Att hålla Norwich kvar i Premier League, med bred marginal till godo, anser jag vara det svåraste.

…………………………………………………

Kvällens match: Sheffield United vs Stevenage

Nejnej, den engelska fotbollen tar inte slut med Premier League. Hela den här veckan är en underbar playoff-vecka, där de andra matcherna i League Ones och League Twos playoff-semifinaler äger rum. Det börjar ikväll på Bramall Lane, där Sheffield United hoppas kunna bryta dödläget efter första matchens 0-0-resultat.

Därefter vankas finalspel först den här kommande helgen, i The Championship, och därefter nästkommande helg för League One och Two.

:::

Under dagarna här kommer jag så klart som utlovat försöka summera säsongen också lite mer lagspecifikt. Med andra ord, hur kom det sig att Man City vann, att Man Utd inte vann, att Arsenal grejade Champions League, och så vidare.
Det blir helt enkelt en del bloggat här framöver.

:::

För övrigt. De som under dagarna har yttrat sig i kommentarsfältet om att det skulle vara så lätt att vara Man Utd-supporter kan, med all respekt, för att använda en gammal skånsk kursares favorituttryck under viss påverkan av spirituella drycker, ”sua den”. Däremot går mina tankar även särskilt till alla de som håller på Bolton. Grymt, riktigt grymt.

Be Champions!!

Om någon undrar varför Premier League är världens bästa, mest sinnessjuka, galna och mest underhållande liga – så var det bara att slå sig ner framför bildskärmarna idag. Den dramatik och spänning som vi fick där innebar ändå att vi bara några minuter in på sändningen omöjligtvis längre kunde sitta ner.

Den här säsongen röstades fram som den bästa PL-säsongen hittills. Fram till idag trodde jag att de som röstade var helt galna i huvudet. Efter dagen är jag kanske mer benägen att i alla fall ge dem the benefit of the doubt.

:::

Aldrig i hela helvete har en liga avgjorts så dramatiskt.

Det som inte kunde hända var på väg att hända. Man City var på väg att förlora hemma mot QPR, samtidigt som Man Utd vann borta mot Sunderland. Klockan var gott och väl inne på tilläggstid. Michael Thomas har gjort ett mål på tilläggstid så att Arsenal vann ligan, Man City gjorde och behövde göra det dubbla antalet. Och firar därmed sitt första ligaguld på 44 långa år.

Mängder av fans hade hunnit lämna Etihad i tårar. Man kan bara hoppas att de fick komma tillbaka in på arenan igen för att bevittna och delta i firandet.

Under de veckor som Man City har radat upp seger efter seger, och först knappat in på för att därefter hålla Man Utd bakom sig, så har Roberto Mancini agerat mästerligt kallt. Just den här dagen spelade han dock ut alla sina kort, utan något resultat. Tvärtom gav några av hans beslut intryck av lätt panik. Den här dagen, den här matchen, var det spelarnas tur att visa att de fortfarande trodde och hoppades.

Man City fick sin ligatitel till sist. Det var väntat, även om det till sist skedde på ett oväntat sätt. Men är det något som händelseförloppet under dagens match bör ha påmint dem om så är det att förhålla sig ödmjukt till triumfen, och att de trots segern är och förblir dödliga.

Och det må i slutändan vara målskillnad som avgjorde, men visst var det också det bästa laget sett över säsongen som till sist vann.

:::

Aldrig i hela helvete har en liga heller förlorats på ett så makalöst grymt sätt. Samtidigt så var det här minst den tredje gången de senaste veckorna som Man Utd så att säga förlorade titeln, men just ikväll är jag inte säker på att det gör saken så värst mycket bättre.

89 poäng, inget lag har någonsin samlat på sig så många poäng i Premier League utan att vinna ligan.

Tilläggstid har vanligtvis varit Man Utds bästa vän. Så mycket så att begreppet Fergie Time skapats av just den anledningen. Idag var det en grym vän. Men så många gånger på senare år som Man Utd besegrat just Man City på just Fergie Time, så antar jag att det på något sätt var passande att Man City vann ligatiteln av Man Utd, på just tilläggstid.

:::

I skuggan av titelstriden så säkrade också Arsenal tredjeplatsen, genom att synnerligen imponerande vända och vinna borta mot West Brom. Det var helt nödvändigt, eftersom Tottenham helt programenligt besegrade Fulham på hemmaplan. Arsenal säkrade därmed Champions League-spel nästa säsong, och vilken bedrift det är av Arsene Wenger.

Tottenham har däremot en ytterst nervös vecka framför sig, för att se om den där fjärdeplatsen egentligen är värd något.

:::

För QPR betydde förlusten till sist ingenting. I och med att Bolton inte lyckades hålla sin ledning borta mot Stoke, utan bara fick 2-2, så klarar sig QPR ändå kvar i Premier League. Man kan naturligtvis fråga sig hur mycket de visste och inte visste om det resultatet i matchens sista skälvande minuter.

De svarade ändå för en heroisk insats, som inte blev mindre storartad av att Joey Barton såg rött, på alla tänkbara sätt och vis, ungefär 10 minuter in på andra halvlek.

Men stackars Bolton. Men kanske var det ändå indikativt att de också i den här matchen till sist tappade en ledning, och att det blev deras fall. De har tappat väldigt många poäng från ledning den här säsongen, vilket aldrig är ett positivt tecken i ligasammanhang.

:::

Mer under veckan som kommer så klart.

:::

Be Champions!!

En sista omgång, tre strider som till sist ska avgöras. Den feta damen har börjat värma upp tonsillerna.

En efter en har utmanarna fallit bort, till sist finns bara ett fåtal lag kvar i respektive kamp. Tidigt i våras, alternativt redan från början, stod det klart att titeln skulle hamna i Manchester. Våren har sett i tur och ordning Liverpool och Chelsea falla ifrån i kampen om Champions League-platserna. Och på samma sätt har först Wolves och därefter Blackburn fått ge vika i nedflyttningsstriden.

Sju lag är fortfarande inblandade i någon av dessa tre strider och dessa sju lag är utspridda på sex helt avgörande matcher under den här helgen i maj, den sista för säsongen.

:::

Titelstriden

Man City vs QPR – En match som Man City kort och gott bör, måste och med all tänkbar sannolikhet också kommer att vinna, och på vis bli engelska ligamästare med alltifrån målskillnad till tre poängs marginal. Endast två omständigheter försvårar läget, all press ligger nu på Man City, och QPR spelar för sin Premier League-existens. Men det är hemmaplan för Man City, och QPR är alldeles för svaga för att ens kunna störa det väntande titelfirandet på Etihad Stadium. – Titelchans: 99%

Sunderland vs Man Utd – En tuff uppgift till att börja med för Man Utd, som inte blir lättare av att tvingas spela den med vetskapen att chansen till ligatiteln är mikroskopisk. Gamnackar och motivationsproblem således, och bättre förutsättningar än så behövs om man ska besegra Sunderland på Stadium of Light. Sunderland har förvisso inget att spela för, annat än att avsluta säsongen på ett bra sätt inför hemmafansen. – Titelchans: 1%

:::

Nedflyttningsstriden

Man City vs QPR – Mardrömsscenariot den här säsongen torde vara att gå in i sista omgången och veta att man måste ta poäng för att vara säker på att hålla sig kvar i Premier League, och behöva göra det borta mot Man City, som själva behöver en vinst för att säkra ligatiteln. Mark Hughes måste undra vilka ödets makter han har förolämpat. QPR må hoppas för det bästa på Etihad, men deras mesta hopp står nog till vad som händer på Britannia Stadium. – Nedflyttningsrisk: 45%

Stoke vs Bolton – Måstematchernas måstematch för Owen Coyle och Bolton. En katastrofal säsong kommer till sin kulmen borta mot Stoke, liknande vad som skedde förra säsongen, och som då slutade med en av Boltons värsta förluster i mannaminne. Ska Stoke stå för ännu ett dråpslag mot Bolton eller ska Bolton lyckas gilla läget på Britannia Stadium, vinna mot Stoke, och hoppas att Man City gör sitt jobb hemma mot QPR? – Nedflyttningsrisk: 55%

:::

Champions League-striden

West Brom vs Arsenal – Om det inte varit för Chelsea så hade Arsenal nog kunnat gilla läget inför den här omgången, men i nuläget så är det alls inte säkert vad den där fjärdeplatsen egentligen är värd. Alltså måste Arsenal vinna för att vara säker på att behålla tredjeplatsen, och en bortamatch i sista omgången är alltid en slamkrypare. Hur lyckas laget hantera nerverna, hur motiverade är motståndarna, och hur mycket sanning finns det i diverse skaderykten som cirkulerar? – Champions League-chans: 40%

Tottenham vs Fulham – Tottenham har den fördelen bland de tre inblandade lagen i den här striden att få avsluta på hemmaplan. Det här är en match som Tottenham bör vinna, helst med två mål, för att hålla Newcastle bakom sig och för att kunna ta sig förbi Arsenal, men Tottenham har under säsongens sista tredjedel gjort till en konstform att inte vinna matcher de bör vinna. Nu är det absolut sista chansen, det är ”Come to Jesus”-dags för Spurs och Harry Redknapp, men nu är det inte ens säkert att det räcker längre. – Champions League-chans: 25%

Everton vs Newcastle – Det är ett fantastiskt jobb av Newcastle att ha tagit sig ända till den 38:e omgången och fortfarande ha en chans på en Champions League-plats. Men det var ingen hygglig avslutning de hade. Först hemma mot ett titeljagande Man City, för att därefter avsluta borta mot ett alltid lika vårstarkt Everton. Newcastle måste vinna borta mot Everton, svårt nog, och samtidigt hoppas att båda eller i alla fall en av Arsenal eller Tottenham förlorar eller tappar poäng i sina matcher. – Champions League-chans: 5%

:::

Något ironiskt är alltså att det så här inför den sista ligaomgången alltjämt är Chelsea, som befinner sig på sjätte plats i tabellen, som får anses ha störst chans av de fyra inblandade lagen att nå Champions League nästa säsong.

…………………………………………………

Helgens övriga matcher: Crewe Alexandra vs Southend (L2, Lör 18:30), Cheltenham vs Torquay (L2, Sön 13:00), Chelsea vs Blackburn, Norwich vs Aston Villa, Swansea vs Liverpool, samt Wigan vs Wolves.

Håll utkik efter Elviskostymerna på Liberty Stadium när Swansea möter Liverpool.

:::

Det hela verkar upplagt för ett riktigt Yorkshirederby på Wembley i League Ones playoff. Sheffield United grejade 0-0 borta mot Stevenage igår kväll, och tidigare under dagen tog Huddersfield ett järngrepp om finalplatsen genom att besegra MK Dons med 2-0 på bortaplan.

:::

Mycket av nästa vecka kommer att gå ut på att sammanfatta ligasäsongen som gått, men även att titta framåt mot den stundande Champions League-finalen, som självklart har rätt hårda implikationer också för ligan den här säsongen.

Be Champions!!

Vi närmar oss den sista helgen och den sista omgången av Premier League den här märkliga säsongen 2011/12. De tre aktuella striderna lever åtminstone delvis ända in i sista omgången. Målskillnad separerar Man City och Man Utd i titelstriden. Arsenal, Tottenham och Newcastle kämpar in i det sista om de en eller två Champions League-platserna. Bolton och QPR går en death match i nedflyttningsstriden.

Men oavsett vad som nu händer i den sista omgången så är det ändå fullt möjligt att ha en uppfattning om hur lagens olika managers egentligen har skött sig den här säsongen. Kanske är det till och med bättre att fundera kring detta nu, innan bitterhet eller okritisk upprymdhet har tagit fästa efter det att den sista omgången är färdigspelad. Möjligen kommer vi på så vis fram till mindre färgade och mer sunda slutsatser.

Början på slutet således. Låt oss gå igenom manager för manager, och se vilka betyg på en tiogradig skala vi landar på.

:::

Arsenal – Arsene Wenger. Såväl förberedelserna inför säsongen som säsongens inledning var rent katastrofala för Arsenal. Robin van Persie såg till att hålla Arsenals hopp vid liv. Nödvärvningar på transferfönstrets sista dag visade sig oväntat lyckade, och Wenger har under senhösten och våren krämat ur varenda droppe ur Arsenals lagbygge. – Betyg 8 av 10.

Aston Villa – Alex McLeish. Välkomstmattan var knappast utrullad för McLeish när han först kom till klubben, och inte har det förändrats under säsongen. Han har drabbats av skador på nyckelspelare, Darren Bent bland dem, men att han med bara omgångar kvar fortfarande hade sitt Aston Villa indraget i nedflyttningsstriden imponerar inte. Överdriven taktisk försiktighet och negativt spel ger honom inga pluspoäng. – Betyg 2 av 10.

Blackburn – Steve Kean. Man undrar om någon annan än Kean har varit så mycket utav en kontrasternas man. Hatad av fansen, till synes orubbligt förtroende hos ägarna. Har inte lyckats kommunicera vare sig taktiska direktiv eller något engagemang till spelarna, med bedrövliga resultat som följd. – Betyg 2 av 10.

Bolton – Owen Coyle. Betraktad som en av engelsk fotbolls framtidsmän på managerposten. Har vunnit viss beundran för att ha fått ”fula” Bolton att spela positiv och konstruktiv fotboll. Det här har varit en tuff säsong med nedflyttning som en ytterst reell risk inför sista omgången. Men oj vilka förutsättningar. Johan Elmander såld. Långtidsskador på Chung-Yong Lee och Stuart Holden. Och så Fabrice Muambas hjärtproblem till råga på allt. – Betyg 5 av 10.

:::

Chelsea – Andre Villas-Boas & Roberto Di Matteo. Förväntningarna på Villas-Boas var enorma; den nye Mourinho. Resultaten inte bara misslyckades med att möta dessa förväntningar, de var katastrofala, med en taktik som inte var anpassad efter spelarmaterialet. Di Matteo gick back to basics, vilket i alla fall i cuperna fått Chelsea att påminna om fornstora dagar. FA-cuptiteln är bärgad och Champions League-finalen är runt hörnet. – Betyg 1 samt 8 av 10.

Everton – David Moyes. Under inledningen av säsongen fanns anledning att undra om Moyes magi på Goodison Park möjligen tagit slut. Han såg därtill trött ut på jobbet. Men laget har lyft (igen) under våren, Everton slutar återigen på övre halvan och ser ut att ha goda chanser att komma före Liverpool i ligan. A job well done. – Betyg 7 av 10.

Fulham – Martin Jol. Fulham har utkämpat en i hög grad anonym säsong så här långt. Men i skymundan så har Jol påbörjat ett väldigt intressant lagprojekt med Fulham. Flera nya spelare har fått laget att klicka och Clint Dempsey att fullständigt explodera. Jol har utvecklat Roy Hodgsons defensiva organisation med ett mer konstruktivt anfallsspel. – Betyg 7 av 10.

Liverpool – Kenny Dalglish. En säsong svår att sätta fingret på. Lyckat cupspel uppblandat med katastrofalt ligaspel. Satsningen inför säsongen var enorm men den har inte gett förväntade resultat på fotbollsplanen. På längre sikt kan det visa sig guld värt, men på kort sikt har det inte fungerat. Framför allt finns taktiska frågetecken kring Liverpools spel, och det är Dalglishs fögderi. – Betyg 3 av 10.

:::

Man City – Roberto Mancini. Mycket förväntades av Man City den här säsongen och till viss del har Mancini också infriat dessa. Stundtals har Man City varit ligans överlägset bästa lag, vid andra tillfällen har återhållsam taktik och tveksam trupphantering stått laget dyrt. Att åka ur i Champions Leagues gruppspel var en klar missräkning. Mancini har imponerat med att få ihop Man City till ett lag, och lyckades få laget att fortsätta jaga mot slutet av säsongen. – Betyg 7 av 10.

Man Utd – Alex Ferguson. Tveksam säsong för Ferguson. Givet skadeproblem och generationsväxling så har det varit enormt imponerande att ha drivit Man City ända in i sista omgången i titelstriden. Tveksamma taktiska beslut har dock lett till viktiga poängtapp i ligan och till väldigt onödiga cuputtåg ur både Champions League och Ligacupen. – Betyg 5 av 10.

Newcastle – Alan Pardew. Absolut ingen Newcastlesupporter hade nog kunnat drömma om en sådan här säsong. Extremt lyckade värvningar har kombinerats med en väldigt gedigen taktisk uppbyggnad av laget. Har fått laget att klicka defensivt utan att begränsa dem offensivt. Chans på Champions League-spel med en omgång kvar av säsongen säger allt. – Betyg 9 av 10.

Norwich – Paul Lambert. De var ju mer eller mindre dödsdömda från start, efter att på bara ett drygt år gått från League One till Premier League. En spelartrupp utan någon som helst väsentlig Premier League-erfarenhet, Norwich har överraskat och övertygat gång på gång under den här säsongen av Premier League, aldrig i farozonen för nedflyttning. – Betyg 10 av 10.

:::

QPR – Neil Warnock & Mark Hughes. Det vore ju fel att säga att Warnock överpresterade på jobbet, men han höll hur som helst nykomlingen QPR ovanför nedflyttningsstrecket, och hade att brottas med struliga ägare I början av säsongen. Mark Hughes kom in med hög svansföring, men har fundamentalt misslyckats med att göra något bättre än vad Warnock mäktade med. – Betyg 6 samt 4 av 10.

Stoke – Tony Pulis. Likt Fulham så har Stoke fört en relativt anonym tillvaro I Premier League den här säsongen. Man är fortsatt ett stabilt mittenlag och möjligen undrar man ju om det möjligen finns några fler steg att ta för Stoke och Pulis. I Europa League hade dock Stoke vissa framgångar under sina första trevande steg i det europeiska cupspelet. – Betyg 6 av 10.

Sunderland – Steve Bruce & Martin O’Neill. Bruce fick 13 matcher på sig den här säsongen, inför vilken han gjorde kraftiga förändringar I spelartruppen med många värvningar, och lyckades bara vinna två av dem. O’Neill kom in som ett yrväder och återställde mycket av ett stukat självförtroende hos Sunderlands spelare, hittade en ny talang i James McClean, och lyfte omedelbart laget i tabellen. – Betyg 2 samt 8 av 10.

Swansea – Brendan Rodgers. En managerprestation som i mångt och mycket påminner om Paul Lamberts i Norwich. Flera intelligenta värvningar, av bland andra Danny Graham och Gylfi Sigurdsson, samt en konstruktiv taktik som fått Joe Allen och Leon Britton att ligga långt fram i statistiken över Europas bästa passningsspelare. Få trodde Swansea skulle kunna hålla sig kvar i Premier League, de passerar nedflyttningsstrecket med luft ned till ribban. – Betyg 9 av 10.

:::

Tottenham – Harry Redknapp. En magisk höstsäsong och tidig vårsäsong för Tottenham. Champions League-platsen såg säkrad ut och man talade till och med om Spurs som titelkandidater. Sedan hände något. Tveksam förmåga till rotation är en tung faktor, men Redknapp har också ställt till det för sig själv med rättegången samt spekulationerna om förbundskaptensposten. Det utmärkta tabelläget har kastats bort under våren. – Betyg 5 av 10.

West Brom – Roy Hodgson. Det är något speciellt ändå med Roy Hodgson och små eller medelstora klubbar i Premier League, han lyckas alltid få ut maximalt av dem. Hans taktiska sinnelag passar helt enkelt just den situationen alldeles utmärkt. Med en begränsad budget och en i stort sett lika begränsad spelartrupp slutar West Brom förmodligen ändå på övre halvan. Ingen dålig bonus att bli anställd som Englands förbundskapten heller. – Betyg 8 av 10.

Wigan – Roberto Martinez. Wigans säsongsavslutning har varit av det klart mer imponerande slaget, med några extremt meriterande segrar, som säkrat nytt Premier League-kontrakt och räddat ett läge som under långa stunder av säsongen har sett helt hopplöst ut. Det imponerar. Samtidigt infinner sig den något snikna frågan, hur kom det sig att det tog tre fjärdedelar av säsongen att få till allt detta positiva? – Betyg 7 av 10.

Wolves – Mick McCarthy & Terry Connor. McCarthy fick sparken i februari, efter en hemsk derbyförlust mot West Brom, och Wolves under strecket på målskillnad. Kritiken man kan rikta mot McCarthy var att detta ju inte var det minsta bättre än vad vi sett under tidigare säsonger. Connor har däremot misslyckats fullständigt, Wolves blev klara för nedflyttning med flera omgångar kvar av säsongen. Till Connors försvar ska ändå sägas att han gjort sitt bästa i ett jobb han knappast bad om att få. – Betyg 3 samt 2 av 10.

:::

I skrivande stund rapporteras det att Ståle Solbakken har tillsatts som Wolves nye manager från och med nästa säsong. Passar nog bra. Solbakken har ju varit tekniskt död i sju minuter en gång, och Wolves har ju ärligt talat sett ut att vara rätt döda i minst sju ligamatcher den här säsongen.

Och det går även rätt ihärdiga rykten om att ett uttalande från Liverpool är att vänta efter söndagens avslutande ligamatch som gäller managerposten i klubben, och att röksignalerna månne ska tydas som att Kenny Dalglish timme är slagen.

…………………………………………………

Kvällens match: Stevenage vs Sheffield United

Första matchen i League Ones playoff mellan Stevenage som med nöd och näppe tog sig till playoff, och Sheffield United som sumpade en automatisk uppflyttning i de sista omgångarna. Mot just Stevenage av alla lag. Vilket tillät värsta rivalerna Sheffield Wednesday att smita förbi dem. Ett dåligt omen eller hämnden är ljuv?

Sheffield United har rätt stora anfallsproblem i och med att Ched Evans alltså dömts till fängelse för våldtäkt, samtidigt som James Beattie drog på sig ett rött kort mot Exeter och därmed missar playoff-spelet i sin helhet. Det är alltså en tuff situation de försatt sig i, trots favoritskapet.

:::

Venkys säger sig ha inga som helst planer på att sälja Blackburn Rovers. Och Steve Kean har ju under säsongen bemästrat till närmast en konstform att låtsas som ingenting.

”Nobody is to be blamed” säger Venkatesh Rao, en av Venkys direktörer, något ironiskt och självbedrägligt. Ingen ska få skulden alltså, utom möjligen då den tillförordnade VD:n Paul Hunt, vars brev till Venkys i december med svidande kritik både mot Venkys och Steve Kean, nyligen läckt ut, och som alldeles nyss fått sparken.

På grund av kostnadsskäl naturligtvis, inte på grund av brevet!

:::

Skitkul rubrik i Daily Mail: “Fergie vs Olympics”. Alex Ferguson no like this Olympic football thing, man!

Be Champions!!

Telegraph har nyligen satt ihop relevanta ekonomiska data för Premier Leagues klubbar, baserat på senast tillgängliga siffror, som finns fram till och med säsongen 2010/11.

Det som skiljer Telegraphs genomgång från tidigare genomgångar, som mest fokuserat på resultatrelaterade mått eller skuldsättningsgraden, är att de primärt håller koll på en klubbs kassaflöde. Hur mycket pengar genererar en klubb och hur mycket pengar förbrukar den?

Det nya bidrag Telegraph faktiskt gör är att tillhandahålla ett mått på respektive klubbs solvens, det vill säga deras förmåga till långsiktig och självständig ekonomisk överlevnad.

Med dessa siffror som utgångspunkt är det möjligt att skapa en alternativ form av ligatabell, baserat på just dessa ekonomiska ingångsvärden, och utifrån denna dra vissa enkla slutsatser:

:::

:::

En snabb titt på tabellen avslöjar att fem av Premier Leagues klubbar alltså brottas med direkta solvensproblem. Det vill säga det är klubbar som som inte genererar intäkter nog för att kunna betala för verksamhetens kostnader samt räntekostnader på sina skulder.

Å andra sidan kan vi också se att den allmänna bilden av Premier League som bestående av en mängd klubbar på ruinens brant är rejält överdriven. Solvensen för Premier League som helhet är mycket god, även om det i huvudsak är ett fåtal klubbar som driver upp siffran.

:::

Flera tidigare studier har också kommit fram till att den ekonomiska faktor som bäst korrelerar med ett lags tabellplacering är lönerna. Ju högre löner en klubb betalar ut desto bättre ligaplacering. Den här genomgången av Telegraph stöder tveklöst den slutsatsen.

Baserat på den här genomgången så ser vi att också en klubbs omsättning spelar stor roll för deras ligaplacering. Omsättning, det vill säga en klubbs totala intäkter, är med andra ord ett tämligen bra mått på en klubbs styrka även på fotbollsplanen.

:::

Glazers ägande av Man Utd är en återkommande punkt för diskussion, där deras skuldsättning av klubben och hur de har dränerat klubben på runt £500m särskilt lyfts fram. Å andra sidan visar den här genomgången att bilden av nödvändighet är mer komplex än så. Även med Glazers som ägare är Man Utd alltså otroligt solventa, de genererar mycket mer intäkter än vad klubben gjorde innan Glazers tog över klubben, de har en hälsosam lönenivå sett till omsättning, och ett mycket starkt kassaflöde.

Samtidigt är Telegraphs genomgång inte fullständig. Solvensmåttet kan ses som ett indikator på klubbarnas muskler på transfermarknaden. Men rika ägare har gjort det måttet mindre relevant för klubbar som Man City, Aston Villa, Stoke och Bolton.

:::

Den mest oroväckande slutsatsen som Telegraphs genomgång ger upphov till är emellertid att det inte verkar finnas något klart och tydligt samband mellan en klubbs solvens och en klubbs framgångar på fotbollsplanen och i Premier League-tabellen.

Man City är så klart ett uppenbart exempel. Etta i tabellen, de vinner med all säkerhet ligan den här säsongen, men har en solvens som är ligans överlägset svagaste. Lika uppenbart är emellertid Wolves, som är bland Premier Leagues fem ekonomiskt mest stabila klubbar, imponerande sett till deras litenhet, men som trots detta spelar i The Championship nästa säsong.

Där finns med andra ord fortfarande klara och tydliga incitament för engelska fotbollsklubbar att strunta i sin egen finansiella solvens i syfte att öka sina chanser till snabba framgångar på fotbollsplanen. Och detta sprider sig naturligtvis som ringar på vattnet över hela den engelska fotbollen, allt längre ned i det engelska seriesystemet.

:::

Be Champions!!

Blackburn Rovers åker ur Premier League och spelar i The Championship nästa säsong. Det blev klart i måndags kväll när Blackburn förlorade på hemmaplan mot Wigan, som samtidigt säkrade fortsatt spel i Premier League. Det är en kulmen på en säsong för Blackburn som har varit alltigenom usel, med ett ytterst litet fåtal ljusglimtar under säsongen.

Vad var det som gick fel? är en vanlig fråga när ett lag på något sätt har misslyckats, man försöker ta reda på vad misslyckandet beror. I Blackburns fall är det helt fel fråga. Den mer korrekta frågan i Blackburns fall är förmodligen: Var det något som över huvud taget gick rätt?

För 18 månader sedan köpte Venkys klubben. Blackburn var då ett hyfsat stabilt mittenlag med en etablerad manager i form av Sam Allardyce. Bara en kort tid senare sparkade ägarna Allardyce med argumentet att man ville spela som Barcelona. Istället tillsatte de Steve Kean, en ren novis i sammanhanget.

Under dessa 18 månader har Blackburn under Steve Kean vunnit 13 ligamatcher, att jämföra med Wigans sex vinster sedan slutet av mars. Man har gått från mitten av Premier League till nedflyttade från Premier League. De har gjort sig av med flera av sina bästa och mest lovande spelare samtidigt som de gjort sig själva till åtlöje genom att prata om den ena värvningen mer orimlig än den andra och planer på Champions League-fotboll.

Ägarna i form av Venkys har uppvisat några enastående exempel på uselt ledarskap och obefintlig kompetens. Deras diverse mediauttalanden är bara början. Att sparka Sam Allardyce var naturligtvis helt befängt, att placera klubbens strategi i händerna på en extern agent är närmast kriminellt korkat, och att sälja bort klubbens bästa spelare leder sällan till framgång.

Det enda som varit värre än vad Blackburns ägare har gjort med klubben är när de i grund och botten gjort ingenting. Som när de utlovar investeringar i spelartruppen, för att därefter inte investera en krona. Som när de handikappar hela klubbledningen genom att lämna ordförandeposten vakant under en hel säsong. Mest parodiskt av allt är att det på goda grunder har sagts att Venkys över huvud taget inte kände till möjligheten att Blackburn kunde åka ur Premier League när de köpte klubben.

Steve Kean fick mycket beröm för sin värdighet och sin stoism när han kritiserades som allra mest och våldsamt runt mitten av den här säsongen. Att motsätta sig hot är en sak, att berömma hans managerinsats är emellertid en helt annan. Steve Kean har visat sig fullständigt otillräcklig uppgiften som manager för Blackburn, taktiskt såväl som organisatoriskt, och det är svårt att se att han har någon annan kompetens än att ha Jerome Anderson som manager, det vill säga tidigare nämnd externa agent.

Nästan allt som kan ha gått fel i Blackburn har också gått fel. Det enda som inte har gått fel med Blackburn den här säsongen är supportrarna. I slutänden är det ändå de som får betala det yttersta priset för klubbens förfall.

:::

Blackburns supportrar har varit konsekventa i sin lika bitande som ihärdiga kritik mot allt som har med Venkys att göra, alltsedan den stund de tidigt insåg att Venkys löften var värda mindre än det foder med vilket de matar sina kycklingar. Det har varit högljutt, det har stundtals gått över gränsen, det har ofta varit roligt, som i måndags när de släppte in en tuppkyckling på planen. Det har oavsett vilket varit en ständigt närvarande kuliss till Blackburns hela säsong.

Nu finns det en skola som verkar mena att supportrar har till uppgift att stötta laget, oavsett vad. I vått som i torrt, strunt samma vad som händer runt omkring, och att den typ av protester som Blackburns supportrar ägnat sig åt den här säsongen stör laget och därmed blir ett tecken på så kallat dåligt supporterskap.

Detta är enligt mig strunt. Det är en väldigt snäv syn på supporterskapet, något som förvandlar supportrar till nyttiga idioter. Supportrar är den intressegrupp, kanske den enda intressegrupp, till en klubb som har ett riktigt och genuint långsiktig perspektiv på klubben. Naturligtvis är det inte bara deras rättighet, utan kanske också deras förbannade skyldighet, att protestera och visa sitt missnöje när de upplever att deras klubb styrs på ett inkompetent och direkt skadligt sätt.

Det hela är en moralisk fråga, som handlar om relationen mellan klubb och supportrar och om vad och vilka klubben faktiskt är till för. Och moral trumfar i det här fallet resultaten på fotbollsplanen. Kort och gott anser jag att den enda klubbfunktionen i Blackburn Rovers den här säsongen som har fungerat som den är tänkt att fungera, är just supportrarna.

Det håller tydligen inte läsarna av Telegraph med om, där drygt 25% av totalt äver 2,300 svarande anser, i ett val även inkluderandes ägarna, Steve Kean samt spelarna, att det är supportrarnas fel att Blackburn åker ur Premier League.

:::

Nu kanske man vill kritisera supportrarna för att de riktar sin vrede mot Steve Kean snarare än mot ägarna Venkys, som är de som trots allt sitter på det stora ansvaret för klubbens hela förfall. Det kan ju på ytan låta klokt, kritik ska ju riktas mot de som förtjänar kritiken.

Men vad händer då när ägarna, Venkys i det här fallet, gör sig osynliga, gömmer sig i Indien närmare bestämt, mot vilka ska man då försöka rikta kritiken? Supportrarnas problem i det här fallet är att det inte finns några fysiska manifestationer av ägarna mot vilka de kan rikta sin vrede. De har inte vågat visa sig på Ewood Park under säsongen. Vill de klubben något så får Steve Kean sätta sig på ett plan tur och retur till Indien.

I brist på annan måltavla så blir alltså Steve Kean måltavlan. Och är detta därmed fel? Nej. Av i grund och botten två skäl. För det första är Steve Kean tillsatt av Venkys, uppfattas med viss rätta som deras nickedocka, deras yes-man vid rodret, och som en symbol för ett korrupt ägarskap och en inkompetent ledning. För det andra så är även anställningsförhållandet så att Kean är anställd av klubbens styrelse, det vill säga ägarna, och är i det avseendet också deras representant.

Någon Alex Ferguson eller Arsène Wenger, som har byggt upp självständiga maktbaser i sina respektive klubbar, är Steve Kean inte. Det är alltså omöjligt att betrakta och värdera honom lika självständigt gentemot klubbarnas ägare som man vill göra med Ferguson och Wenger.

:::

Albert O Hirschman är en berömd ekonom som formulerat olika strategier som konsumenter eller medlemmar kunde använda sig av som reaktion till vad de uppfattar som brister eller försämringar i en vara eller organisation; nämligen exit, voice och loyalty.

Kort och gott så kan en medlem välja att försöka påverka organisationen antingen genom att lämna den (exit), eller genom att protestera mot det man anser vara fel (voice). Graden av lojalitet medlemmen känner för organisationen påverkar vilket alternativ han eller hon väljer.

Lojalitet är bland de främsta kännetecknen hos en supporter, och därmed är exit helt enkelt inte något realistiskt alternativ. Det enda sättet en supporter således kan utöva någon form av påverkan på klubben är genom att göra sin röster hörda. Ibland annat Spanien ges supportrarna en viss minimal möjlighet att göra sina röster hörda på årsstämman, i England finns bara den möjligheten kvar på läktarna.

Låt oss för allt i livet inte förlora den möjligheten genom att använda ”laget” som en förtryckets mekanism.

:::

Den 21 december 2011 skrev Blackburns tillfällige VD Paul Hunt ett brev till Blackburns ägare, där han varnade för finansiella svårigheter i klubben, för att klubben riskerade nedflyttning, och rekommenderade ägarna att sparka Steve Kean som manager. Detta brev sammanfattas här, där ni även hittar en länk till brevet i sin helhet:

http://www.guardian.co.uk/football/2012/may/08/blackburn-rovers-letter-venkys

Brevet förblir obesvarat.

……………………………………………………

Kvällens match: Birmingham vs Blackpool

Vilka ska ersätta Blackburn i Premier League? Blackpool och Birmingham kämpar om att ta sig till Wembley och där slåss med West Ham om möjligheten. Blackpool leder med 1-0 efter första matchen, där de missade många chanser till en större ledning. Kommer det att straffa sig på bortaplan i returen?

:::

Det var inte mycket till fotbollsmatch mellan Liverpool och Chelsea igår kväll. Det såg Chelsea till genom att över huvud taget inte delta i matchen, John Terry hade en sällsynt dålig kväll. Chelseas enda chans att nå Champions League också nästa säsong är med andra ord att vinna den här säsongens final.

:::

Lite synd tycker jag ändå det är att Kentucky Fried Chicken inte finns i Sverige, när de trots allt har etablerat sig i Köpenhamn.

Be Champions!!

Med FA cup-finalerna avklarade tänkte jag återgå till spelarporträtt. Inriktningen blir på spelare var namn man känner till men som kanske inte i övrigt är speciellt välkända bland andra än lagets fans. I brist på bättre termer kallar jag dem för kultspelare. På inget sätt är tanken att dessa spelare är  bättre än andra, de viktiga är att det finns en intressant historia att berätta. Som tidigare fokuserar jag på spelare som varit stora innan Premier League-eran.

Förslag på spelare ni vill se mottages gärna, jag kan dock inte lova att de kommer med.

:::

Jag inleder med en blogg jag väntat länge på att skriva. Historien om David Rocastle är en tårdrypande sådan, så fram med näsdukarna gott folk för nu åker vi.

:::

31 mars 2001. Arsenal tar emot Tottenham på Highbury, men den vanliga stämningen vill inte riktigt infinna sig. Det beror på att detta inte är något vanligt North London Derby, på morgonen kom ett besked ingen hade väntat sig. David Rocastle hade förlorat kampen mot cancern. Slutet på en saga, en saga som handlar lika mycket om en fantastisk fotbollspelare som om en underbar människa. Men sagan, den började redan 1983…

:::

En dag 1983 skrev Arsenal kontrakt med två unga talanger, Tony Adams och David Rocastle. Medan Tony debuterade samma höst fick David vänta något år längre. En av alla fantastiska historier om David Rocastle utspelar sig under hans första år i Arsenal. David dribblade med huvudet nedböjt och hade således svårt att hitta passningar till medspelare, tränarna förstod först inte vad problemet var men snart kom man på det. Martin Keown berättar:

”They couldn’t work out why Rocastle was running around dribbling with his head down. So they took him to the halfway line and said: ‘Can you see the goal?’ and he couldn’t. His eyesight was terrible. They sorted him out with contact lenses and his career took off.”

Han fick snabbt ryktet om sig att vara den mest talangfulla spelaren i Englands södra ungdomsliga och på nyårsaftonen 1984 skrev han på sitt första professionella kontrakt. Han debuterade den 28 september 1985 mot Newcastle och spelade drygt 20 matcher under sin första säsong. Londonfödd som han var hade publiken inga problem att ta honom till sina hjärta och snart var han ”Rocky” med hela Islington. Att han dessutom var en spelare med fantastisk teknik gjorde inte heller saken värre.

Under hans tidiga karriär var det många äldre spelare som trodde sig kunna skrämma honom med tufft spel. Men ack så de bedrog sig. Rocky hade genom en tuff barndom, bland annat dog han pappa tidigt, lärt sig att ge tillbaka lika hårt. Han hade genom åren många klassiska dueller med Stuart Pearce och Alan Hansen. Efter en tuff tackling bakifrån av Hansen under den där matchen på Anfield skall Rocky bara ha studsat upp och utbrustit:

”What’s up? Getting old Alan?”

1987 kom hans första riktigt stora stund, Arsenal mötte Tottenham på White Hart Lane i ett omspel av ligacupsemifinalen. Matchen stod 1-1 och var inne på stopptid när bollen hamnade hos Rocky i straffområdet. Med en långsamt studsande vänster överlistade han Ray Clemence och skickade Arsenal till Wembley. Väl där vann han sin första titel med klubben.

Tillsammans med Michael Thomas och Paul Davis bildade han de kommande säsongerna hjärtat i det Arsenallag som vann ligan på Anfield 1989. Hans agent berättar:

”I remember David sitting in my office the day before the travelled and he looked at me and said, Jerome he saud, we’re gonna win. He said we’re gonna win by two goals, I believe it will be 0-0 at halftime . He said we will score one fairly early in the second half and then we’ll nick a goal near the end.”

Tidigt i den första halvleken vann Rocky den frispark som Alan Smith nickade in till 1-0. Här kommer också Ian Wright in i berättelsen för första gången. Ian, på den här tiden i Crystal Palace, berättar om sina känslor kring titlen och vad den betydde för hans nära vän:

”I was crying for him because I know what it meant to him to win the Championship for Arsenal at Liverpool.”

Rocky hade en fantastisk säsong, han blev utsedd till årets unga spelare och fick debutera i landslaget.

Året efter var tyngre för laget men Rocastle fortsatte leverera, säsongen avslutades med ett VM-slutspel i Italien. Rocky var en av de sista som petades ur den engelska truppen med löftet att han skulle vara stjärnan i VM 1994, en turnering England missade.

Rocastle drabbades av många skador 90/91 och spelade bara 13 matcher , men delar av hans frånvaro hade andra skäl. Efter det första av många ”Battle of Old Trafford” mellan klubbarna bestämde George Graham att skärpa disciplinen. När då Rocky i den efterföljande matchen lät en Southamptonspelare veta att han levde, efter en sen tackling på Anders Limpar, valde Graham att bänka honom. Arsenal vann dock ligan igen, Rockys andra och sista ligatitel.

Säsongen 91/92 var något bättre men David plågades av sina återkommande knäskador. Men det var under den här säsongen han stod för sitt kanske vackraste mål i karriären. Matchen var mot United på Old Trafford, Rocky vann först bollen för en Unitedspelare och lurade sedan skjortan av två till för att avsluta med att chippa bollen över Schmeichel från 25 meter. Han fick även göra sitt sista mål i Arsenaltröjan mot United, i hemmamatchen. Men det här var också säsongen när han för första gången i sin karriär fick spela med sin kanske bäste vän Ian Wright. Så här berättar Ian:

”I can’t even tell you how happy he was when we played Southampton, my league debute and I scored a hat trick and he scored the other one. He came over and, you know what I mean, that was the picture of it. It was for me a perfect match.”

Rocky avslutade sin Arsenalkarriär med en magnifik uppvisning mot Southampton på Highbury och han lämnade planen till stående ovationer.

Den sommaren sålde Arsenal honom till Leeds för £2m vilket var nytt rekord för Leeds. Han var tänkt som långsiktig ersättare till Gordon Strachan i Leeds mästarlag. George Graham kallade in David Rocastle för ett möte i hans bil på parkeringen utanför Colney. Graham förklarade att man accepterat ett bud från Leeds då man var osäker på hans knän och budet varit för bra för att tacka nej till. Rocky brast ut i gråt, han ville inte lämna Arsenal men Graham förklarade att han inte hade något val. Graham har senare nämnt detta som hans ledsammaste stund i karriären.

I Leeds blev han aldrig någon hit och han såldes bara ett och ett halv år senare till Manchester City. Karriären gick vidare till Chelsea och lån hos Norwich och Hull. Rocky nådde dock aldrig upp till den nivå han hade i Arsenal. Han skador hindrade det. Paul Davis tror att chocken att tvingas lämna Arsenal också hade stor del i det hela. Trots detta älskade fansen denna helyllekille varthän han drog fram, man kunde helt enkelt inte tyck illa om David Rocastle.

1998 när hans kontrakt med Chelsea gick ut åkte han till Malaysia och gjorde en och en halv säsong där. Finalen i 1999 års President Cup blev hans sista i karriären.

Bara ett år efter att karriären tagit slut kom det tunga beskedet. David Rocastle hade drabbats av non hodgkins lymfoma, cancer i immunförsvaret. Han sattes på en aggressiv cellgiftsbehandling. Några månader in på den samma kommer en av den här historiens mest hjärtskärande ögonblick. David Dein besöker honom och har följande budskap:

”It’s time to come home, once you’re over this illness there’s a coaching post waiting at Highbury.”

Rocastle kämpade tappert men förgäves. Tidigt på morgonen den 31 mars 2001 förlorade han kampen. Ian Wright, Michael Thomas och Paul Davis var samtliga oförmögna att kommentera. Graham Rix som spelat i Arsenal i början av Rocastles karriär, som när han lämnat för Frankrike fått ett brev med lyckönskningar och tack för all hjälp från Rocky, som nu var manager i Portsmouth lämnade inte sitt kontor på hela morgonen. David Rocastle var mannen som alla älskade, mannen med det där leendet man bara inte kunde låta bli att stämma upp i själv när man såg det.

Senare samma kväll spelade Arsenal mot Totteham på Highbury. Matchen dominerades av Robert Pires, iförd Rockys gamla nummer 7. Pires dedikerade sitt 1-0 mål till Rocky.

Arsenals sista match för säsongen är FA Cup-finalen mot Liverpool, med sig som maskot har man Davids son Ryan.

:::

David Rocastles namn och anda lever kvar i Arsenal. På Colney finns idag en träningsanläggning som är uppkallad efter honom och klubben hade 2005 David Rocastle Trust som sin ”Charity of the Year”. Än idag kan man ibland höra hans berömda ramsa ljuda över läktarna:

”Oh Rocky Rocky, Rocky Rocky Rocky Rocky Rocastle”

När Arsenal spelade sin sista match på Highbury lät det så här.

:::

Rocky hade ett ordspråk han alltid förmedlade till ungdomarna i klubben:

”Remember who you are, what you are and who you represent”

:::

31 mars 2001 Highbury, Islington, London. Matchen mellan Arsenal och Tottenham inleds med en tyst minut. Det enda som bryter tystnaden är ljudet av människor i publiken som gråter.

:::

En tribute över han karriär hittar ni här.

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Till’ then

//Martin Palmér

Äras de som äras bör, och om det är något lag som i nuläget förtjänar att äras så är det Man City. Vinsten igår borta mot Newcastle var blytung, signifikativ för ett mästarlag, och avgjorde i praktiken – som jag ser det – Premier League den här säsongen.

Det har varit oerhört jämnt mellan Man City och Man Utd den här säsongen, något som tabellen onekligen visar med all önskvärd tydlighet. Det som främst imponerat på mig med Man City är emellertid det sätt på vilket de tog sig samman efter förlusten mot Arsenal när de fann sig åtta poäng efter Man Utd, snarare än föll samman som många andra lag hade gjort.

Det kan pratas om pengar hit och legoknektar dit, något sådant lyckas man inte med om man inte är ett riktigt lag, med just betoning på lag. Endast en fullfjädrad cyniker eller partisan kan låta bli att imponeras av och beundra just detta. Det som faktiskt är Roberto Mancinis stora och mest konkreta bidrag till Man Citys framgångar, snarare än att betrakta det som en produkt utav taktisk ofelbarhet.

Yaya Touré – ett monster till spelare.

:::

Otroligt dyrbart att tappa tvåmålsledningar i slutet av matcher

Man Utd tappade en ledning med två mål hemma mot Everton och kan mycket väl ha förlorat ligatiteln av den anledningen. Bolton tappade också två mål i slutet av helgens hemmamatch mot West Brom, och det kan visa sig stå dem oerhört dyrt i nedflyttningsstriden.

De som jublar över det är Aston Villa, som med den upphämtningen av sina Midlandsrivaler, samtidigt som de själva lyckades ta en poäng hemma mot Tottenham, har säkrat en plats i Premier League också nästa säsong.

Det försätter emellertid Bolton i en extremt prekär situation. De måste nu vinna sista bortamatchen för säsongen mot Stoke, inte precis en uppgift som något lag skulle avundas dem. Om de trots allt vinner, molnets silverkant, så kan de ändå ha väldigt goda förhoppningar om att faktiskt hålla sig kvar, då något annat skulle kräva att QPR tar poäng borta mot ett titeljagande Man City.

Men det kan inte ha varit några glada miner i Boltons omklädningsrum i går kväll.

:::

Lyckan står Arsenal bi

Nio liv tycks Arsenal och Arsene Wenger ha. De tappar onödiga poäng på löpande band men rivalerna om Champions League-platserna verkar helt och hållet oförmögna att dra nytta av det. Ändock väntar en riktig slamkrypare till bortamatch i sista omgången mot West Brom, men nu har de åtminstone allting i egna händer, och oavgjort räcker för att vara helt säkra på minst en fjärdeplats. Även om det ännu är oklart exakt vad den fjärdeplatsen faktiskt är värd.

:::

Nog vore det i och för sig djupt ironiskt om det var just Mark Hughes som mot alla tänkbara odds skulle förvägra Roberto Mancini ligatiteln. Men nej, det kan helt enkelt inte hända.

……………………………………………………

Kvällens matcher: Blackburn vs Wigan, samt West Ham vs Cardiff.

Blackburns enda minimala chans till Premier League-överlevnad. De måste vinna stort mot Wigan ikväll. Förmodligen inte i hopp om att komma ifatt Wigan, som bara behöver en poäng hemma mot ett redan nedflyttningsklart Wolves i sista omgången, utan för att komma ifatt QPR, som Blackburn måste hoppas få dyngstryk av Man City i sista omgången. Samtidigt som Blackburn vinner borta mot Chelsea. Ja, ni förstår.

:::

We all dream of a team of Olsson’s. Eller: Alla heter Olsson i Sverige!

Mirror gör en grej av att Everton är intresserade av att värva West Broms svenske försvarare Jonas Olsson. Och lyckas med konststycket att illustrera den korta artikeln med en bild på Blackburns Martin Olsson. Man skulle kunna tycka att Blackburns blåvita matchtröja borde väckt någon misstanke om att allt inte stod rätt till där.

:::

Stor humor när Brendan Rodgers uppmanar samtliga Swanseas fans att till säsongens sista match, hemma på Liberty Stadium mot Liverpool, komma iklädda Elviskostymer. En syn för gudarna. Anspelandes på att folk inför säsongen sa att det var lika sannolikt att Swansea skulle hålla sig kvar i Premier League som att vi skulle få se Elvis vid liv.

Be Champions!!