Peter Hyllmans Englandsblogg

De tio bästa spelarna i Premier League

21 november 2014 06.00, Peter Hyllman

Jag skulle tro att det var rätt precis ett år sedan faktiskt, som jag senast gjorde en lista över de tio för tillfället bästa spelarna i Premier League. Och givet att jag så sent som igår anklagades för att skriva om moral, politik och värderingar så tänkte jag bara därför ägna den här dagen åt vad man lättast skulle kunna beskriva som raka motsatsen.

En del har ju hänt sedan den senaste listan för ett år sedan. Då benämnde jag, utan att direkt tveka på avtryckaren, Luis Suarez som Premier Leagues bästa spelare. Ett i mina ögon okontroversiellt val, även om spelaren naturligtvis inte kunde vara mer kontroversiell. Men nu har ju han lämnat Premier League och managen står öppen för någon annan.

I och med att det här är en lista så kan det naturligtvis diskuteras till dödsdagar vad den egentligen mäter. Den här listan representerar min uppfattning och om alla uppfattningar kan man säga att de är precis som rövhål, alla har en eller ett. Sedan finns naturligtvis de som är rövhål.

Jag kan tycka det är mer intressant att fundera över vad en sådan här lista absolut inte mäter. Nämligen hur bra ett lag faktiskt är. Man skulle till exempel kunna hävda att West Ham borde ha en spelare med på den här listan, tack vare deras höga tabellposition. Men det är en position som beror mer på lagstyrka än på kvaliteten hos individuella spelare.

Mina tio bästa spelare i Premier League vid just den här tidpunkten:

(10) Thibaut Courtois, Chelsea

Ska man peta Peter Cech så måste man vara en riktigt duktig målvakt, inte minst om man ska försöka peta Cech i Chelsea. Den här säsongen är det dock ingen tvekan om att Courtois har axlat förstatröjan i Chelsea, och han har gjort det lika imponerande som han gjorde förra säsongen i Atlético Madrid.

(9) Vincent Kompany, Man City

Man Citys försvar är inte alla gånger vad man skulle kunna önska, men Kompany är ändå den ledargestalt som håller det samman till en allra minst drägligt fungerande enhet. Viktig spelare för Man City att ha både på planen och vid sidan av planen. Modig och skicklig defensivt, och inte ofarlig framåt.

(8) Branislav Ivanovic, Chelsea

Andra spelare i Chelseas backlinje får kanske de stora orden men jag är barnsligt förtjust i Ivanovic som jag tycker förkroppsligar en härlig kombination av tuffhet och mod, spelförståelse och positionsförmåga samt teknisk skicklighet. Dessutom är han en otroligt mångsidig och nyttig spelare.

(7) Wayne Rooney, Man Utd

En spelare som minst sagt delar opinionen, av flera olika skäl. Men Rooneys värde på planen är svårt att förneka. Står för många mål men inte minst också många målgivande passningar och är det kreativa navet i Man Utds offensiv utan vilket det ovanligt ofta ser stelbent ut, trots världsspelare runt omkring honom.

(6) Eden Hazard, Chelsea

Rasande skicklig spelare som skapar extremt mycket mål och målchanser för Chelsea. Otroligt svår att få något grepp om för motståndarna och således en mardröm att spela mot. Att han inte hamnar högre på min lista är för att han ännu inte riktigt visat de lagbärande egenskaper som de riktigt stora spelarna har gjort.

(5) Dusan Tadic, Southampton

Inte bara den här listans överraskning måhända utan även i mina ögon säsongens stora överraskning. Att Tadic var en kompetent fotbollsspelare var odiskutabelt redan på förhand, men att han skulle få och ha en så avgörande roll i ett succébetonat Southampton var mer osäkert. Gör nästan allt rätt på fotbollsplanen.

(4) Alexis Sanchez, Arsenal

Arsenal har det gått trögt för hittills under säsongen men om det inte hade varit för Sanchez så hade det sett desto mörkare ut. Arsenal köpte Sanchez för att få lite mer oompf i sitt anfallsspel och det är just precis vad han har bidragit med. Kvick och teknisk, men behöver bättre eldunderstöd.

(3) Diego Costa, Chelsea

Tunga och hårdföra anfallare verkar vara Chelseas melodi. Många tvivlade på att Costa skulle kunna bli en succé i Chelsea, möjligen lurade av dennes bleka VM i ett ännu mer blekt Spanien. Men Costa har visat sig ha just precis de rätta egenskaperna för att lyckas som anfallare i Premier League, och få slår honom på fingrarna i det avseendet.

(2) Cesc Fabregas, Chelsea

Det var redan sedan tidigare välkänt vad den här spelaren kan och vad han är kapabel till på fotbollsplanen. Om någon tvivlade så har han gett svar på tal med mängder av väldigt starka prestationer och ett konstruktivt passningsspel som lyft Chelsea från titelutmanare till Premier Leagues dominanter. Tur för Chelsea att Arsene Wenger inte ville ha honom.

(1) Sergio Agüero, Man City

 

I en rättvis värld hade kanske Fabregas varit den bäste spelaren, och jag tvekade rätt länge. Men det går heller inte att komma ifrån att Agüero är en i sina stunder fullständigt magisk spelare, och i den utsträckning det alls finns någon fight i Man City den här säsongen så är det från argentinarens magiska fötter den kommer. Inte bara teknisk i konstruktiv mening, utan briljant spelförståelse dessutom.

:::

Några bubblare:

Nemanja Matic, Chelsea
Angel Di Maria, Man Utd
Cesar Azpilicueta, Chelsea
David Silva, Man City
Yaya Touré, Man City
Raheem Sterling, Liverpool

:::

Be Champions!!

Wigan låter pragmatism styra i anställningen av Malky Mackay

20 november 2014 06.00, Peter Hyllman

Ska man ställa till det för sig så kan man ju se till att ställa till det för sig själv så rejält som möjligt. Något som Malky Mackay verkar ha tagit fasta på. Mackay, som tidigare var manager för Cardiff, var i somras aktuell att ta över Crystal Palace men försvann ur racet sedan det avslöjats att han skickat mängder av olämpliga mail och SMS.

Mailen var rasistiska, mailen var sexistiska och mailen var homofobiska. Det är med andra ord nästan så man förundras över att Mackay inte samtidigt passade på att skriva någon kränkande om handikappade också så hade han tickat för alla olämplighetsrutor på en och samma gång. Än mer bisarrt var att Mackay sattes dit av Cardiffs ägare Vincent Tan på bästa Bondskurkvis.

Malky Mackay blev på så vis persona non grata. Fram tills nu visar det sig, när Wigan av alla klubbar har beslutat sig för att anställa honom. Wigan som har haft en tung inledning på säsongen, och som efter en tredjedel av säsongen ligger under nedflyttningsstrecket, valde att sparka Uwe Rösler som manager för rätt precis en vecka sedan.

Om vi ser till Malky Mackays meriter som manager så känns det som en mycket klok anställning av Wigan. Mackay har gjort ett bra jobb först med Watford och därefter med Watford, som han tog upp i Premier League och väl där presterade väl i paritet med förväntningarna på laget. Hans kompetens borde komma Wigan väl till pass, som naturligtvis hoppas på att kunna återvända till Premier League inom en nära framtid.

Men det är självklart inte en anställning som går obemärkt förbi. Kick It Out, den antirasistiska organisationen, har riktat skarp kritik mot Wigan och klubbens styrelseordförande Dave Whelan, för att ha förekommit FA:s undersökning av Mackays mailväxling. Parlamentsledamoten från Wigan, Lisa Nandy, har också kritiserat Wigan och hävdar att många motsätter sig anställningen av Mackay.

Det går naturligtvis att se en parallell mellan å ena sidan det kontroversiella i att anställa Malky Mackay och å andra sidan det kontroversiella i att låta Ched Evans spela och träna med Sheffield United. Skillnaden är dock påtaglig. Evans är dömd för ett grovt brott. Mackay är inte dömd för brott och de förseelser han har gjort sig skyldig till är över huvud taget inget lagbrott.

I och med att Mackay i någon mening bara har betett sig olämpligt men inte olagligt, så finns det också begränsningar i vad FA egentligen kan ta sig för med Mackay. Så när Wigan och Dave Whelan väljer att anställa Mackay så gör de nog det tämligen säkra på att utfallet av FA:s undersökning knappast riskerar drabba Mackay och därmed Wigan särskilt hårt.

Att det är så kan naturligtvis förklara varför FA:s utredning har tagit sådan tid, flera månader för ett hyfsat enkelriktat ärende. Men FA är en organisation som drivs av opinion minst lika mycket som andra, så ska man meddela att ett olämpligt beteende inte är straffbart så väntar man hellre tills den så kallade potatisen inte längre är riktigt lika het.

För Dave Whelan är det alltså en enkel riskkalkyl. Mackay är en erkänt skicklig manager som finns tillgänglig på marknaden, och som Wigan förmodligen inte hade haft möjlighet att få till klubben om det inte vore för sommarens skandal. Fördelarna bedöms överväga nackdelarna.

Whelan tar också Mackay i försvar för det som skett, utifrån ståndpunkten att det som skett inte var så allvarligt i själva verket och att Mackay ångrat och bett om ursäkt. Inte någon fullständigt orimligt utgångspunkt i och för sig, även om det så klart blir lite småfånigt när en äldre vit man råkar tycka att lite gammal hederlig sexism och smygrasism är liksom helt okej så där.

Vill man vara riktigt cynisk kan man tänka sig att Whelan räknar med att den syn på kvinnor, homosexuella och personer med utländsk härkomst som Mackay vädrar i sina mail, ändå inte är särskilt icke-representativ för i det här fallet Wigans supporterbas. Inget orimligt antagande naturligtvis, men i så fall onekligen en vädjan till den ”lägsta gemensamma nämnaren”.

Lika fånigt känns det alltför standardmässiga försvaret från Mackays sida om att ”ingen som känner honom” skulle säga att han var rasist. Nej, det kanske han inte är, åtminstone inte i begreppets mest tydliga form, icke desto mindre så speglar mailen ändå en viss människosyn. Vad de som ”känner honom” anser om eventuell sexism och homofobi var tydligen heller inte riktigt lika intressant.

Samtidigt tror jag de flesta kan relatera till att det kan finnas en viss jargong i sådana där frågor som, om än olämplig och i fel sammanhang kan upplevas som stötande, ändå inte behöver vara det bästa underlaget att dra slutsater av gällande en persons människosyn och grundläggande värderingar.

:::

Be Champions!!

LINHEM: The Bournemouth Identity

19 november 2014 06.00, Peter Hyllman

Inför säsongen 2008-09 varnades League Two-laget Bournemouth om att de skulle kunna uteslutas från The Football League; föregående säsong hade de åkt ur League One på grund av rejäla skulder och påföljande poängavdrag.

Sex säsonger senare ligger Bournemouth på uppflyttningsplats i The Championship. Denna säsongen har de spöat Birmingham med 8-0, slagit ut West Bromwich ur Ligacupen, och vunnit 3-2 mot sydkustkonkurrenterna Brighton i en deras få tv-sända matcher.

Nyförvärvet Callum Wilson ligger delad tvåa i skytteligan, ytterplaymakern Matt Ritchie leder assistligan, och den tidigare anonyma/hemligt brasilianska högerbacken Simon Francis har varit en av ligans bästa spelare.

Skulle de mot den mesta förmodan hålla sin uppflyttningsplats säsongen ut skulle de hamna i wikipedia-sidorna bredvid andra rekordsnabba klättrare som nutids-Swansea (sex säsonger), Hull (fem säsonger), och Toshack-Swansea (fyra säsonger, pre-Premier League) även om jag verkligen inte borde gå osannolika händelser i förväg. Det är dock lätt hänt när det gäller Bournemouth och Eddie Howe.

:::

2008-09 – 2010-11

Den tidigare nämna 2008-09 säsongen ledde förstås inte till någon uteslutning men likväl 17 minuspoäng och det började tungt med bara två poäng på de fyra inledande matcherna vilket tillsammans med nerflyttning ledde till att manager Kevin Bond fick sparken tillsammans med sin assisterande Rob Newman och reservlagsmanagern Eddie Howe.

Howe återvände dock till klubben bara en vecka senare som ungdomstränare/akademiansvarig när Jimmy Quinn tog över managerjobbet och när Quinn några månader senare inte lyckats ta dem ur nerflyttningsplatserna valdes Eddie Howe som hans tillfälliga ersättare. Varför han valdes istället för Quinns assisterande Jason Tindall (som senare blev assisterande åt Howe) eller någon som de inte sparkat från sitt jobb som reservlagsmanager tidigare under säsongen är oklart.

Men det är rimligare när Eddie Howe beskrivs som en klubbikon som spelade nästan 300 matcher för klubben innan han tvingades sluta 29 år gammal på grund av en knäskada, en publikfavorit som värvades tillbaka från Portsmouth tack vare en fansinsamling, och han brukade vara Jason Tindalls mittbackspartner.

Howe tog över vid nyår när de låg tio poäng ifrån säkerhet i League Two och höll dem kvar tack vare vad som i Bournemouth-kretsar kallas ”The Great Escape of 2009″ (för att de redan hade en annan Great Escape -95). Vars klimax var säsongens näst sista match mot Grimsby där man vände ett 0-1 underläge tack vare Liam Feeney och ett 2-1 mål i 80:e minuten av 36-åriga jätten och klubblegendaren Steve Fletcher vilket också var hans 100:e mål för klubben.

Nästa säsong vann de uppflyttning från League Two. Vilket inte var ett lika stort steg som det såg ut tack vare poängavdraget. De gjorde faktiskt bara två mål mer denna säsongen jämfört när de nästan blev nerflyttade och släppte in sju färre mål. Men de lyckades ändå ta 20 fler poäng. Skillnaden är helt enkelt en halv säsong med Eddie Howe jämfört med en hel säsong och momentumet från deras Great Escape. Brett Pitman vann visserligen nästan skytteligan men de gjorde han även säsongen innan. De hade också en fenomenal Marc Pugh i laget som värvats från Hereford.

Säsongen 2010-11 hade de alltså nått tillbaka till League One och de hade en helt lysande säsong. Trots att Pitman såldes till Bristol City efter bara ett par matcher låg man i ligatoppen i januari. Mycket tack vare det osannolika anfallsparet av Michael Symes (tvåmetersman med kassa knän) och Josh McQuoid (konverterad liten ytter) innan McQuoids plötsliga målform köptes av Millwall för en halv miljon pund och då ersattes han av en 18-årig Danny Ings som var minst lika bra.

Men då var Eddie Howe hett villebråd bland större klubbar med problem och Burnley post-Coyle(tus) behövde en ny manager.

:::

Burney Intermission

Howe tog över efter Brian Laws som inte levt upp till uppflyttningsförväntningarna men som likväl höll laget på övre halvan. Howe lyckades inte överträffa Laws men slutade ändå inom räckhåll från playoff-platserna. Mest anmärkningsvärt var värvningen av Charlie Austin från Swindon.

Följande säsong hoppades förmodligen Burnley ta ett steg framåt men Howe valde snarare att rensa i spelartruppen på gamla dyra spelare och gjorde sig av med bland andra Graham Alexander, Tyrone Mears, Chris Iwelumo, Kevin McDonald, Leon Cort, Danny Fox, Chris Eagles, Wade Elliott, och Clarke Carlisle.

Förutom ett par missar som Keith Treacy, Junior Stanislas, och Zavon Hines värvade han in Danny Ings, Kieran Trippier, Ben Mee, och Sam Vokes som argumenterbart var Burnleys fyra bästa spelare när de blev uppflyttade till Premier League förra säsongen. Burnley slutade dock bara tolva trots att Jay Rodriquez och Charlie Austin gjorde över 30 mål tillsammans i ligaspelet.

Howe lämnade eller fick sparken några månader in på nästa säsong när Burnley låg på nedre halvan efter ha sålt Jay Rodriquez och innan Danny Ings blev frisk.

Medan Howe var borta gick det tyngre för Bournemouth. De tappade andraplatsen Howe lämnade dem på men lyckades ändå knipa en playoff-plats. Förlorade på straffar i semifinal mot Huddersfield.

Andra säsongen var inte lika stark men var anmärkningsvärd för att den rika ryssen Maxim Denim köpte in sig i klubben. Delägare tillsammans med den kontroversielle Eddie Mitchell. Vilket innebar högre förväntningar och man började köpa anfallare för miljonbelopp istället för att sälja dem. Och Paul Groves tog över på slutet av säsongen.

Den tredje säsongen parallelt med Howes sista i Burnley började Bournemouth helt otroligt uselt. Under Paul Groves vann man bara en match av elva inledningsvis. Vilket ledde till att Bournemouth behövde en manager precis när Howe lämnade Burnley.

:::

Tillbaka till Bournemouth

Säsongen 12/13 kan helt enkelt delas upp i två perioder: Groves och Howe.

Groves: 1 vinst på 11 matcher, 8 av 33 möjliga poäng.

Howe: 22 vinster på 34 matcher, 75 av 102 möjliga poäng.

Under Groves låg man sist och under Howe vann man uppflyttning. Två av Howes värvningar var Brett Pitman som gjorde 20 mål på 29 ligamatcher denna säsongen och Matt Ritchie, vars försäljning från Swindon fick Paolo Di Canio att avgå. Han värvade också tillbaka en nästan 40-årig Steve Fletcher som nu är scout i klubben men när han slutade förra säsongen var han den allra första att få Football Leagues ”Sir Tom Finney Award” vilket är något slags Lifetime-achievement pris. Vilket jag nämner delvis för att Tom Finney spelade tillsammans med Fletchers morfar – Jack Howe, inte släkt med Eddie Howe men det är ett imponerande sammanträffande.

:::

En annan parallell till Bournemouth är att Rotherham har tagit ganska exakt samma resa då de hotades med uteslutning samtidigt som Bournemouth och även de ligger nu i Championship. Skillnaden är att Rotherham blev uppflyttade först denna säsongen, snarare riskerar att åka ur The Championship denna säsong, deras nybyggda arena heter ”New York Stadium”, och deras manager Steve Evans är en ohelig hybrid av Harry Redknapp och Sam Allardyce. I en mörkare tidslinje är Rotherham den större framgångssagan samtidigt som Sam Allardyce styr CL-vinnande Real Madrid med järnhand och bluetooth headset.

:::

Nutid

Förra säsongen var Bournemouth nykomlingar i Championship och det var en ganska typisk bra nykomlingssäsong. De började och avslutade starkt vilket landade dem i mitten av tabellen. Lewis Grabban gjorde 22 mål vilket ledde till att han såldes för drygt £7m till Norwich och Howe värvade in Callum Wilson från Coventry som hans ersättare.

Laget som Bournemouth har denna säsongen består till en stor del av spelare som Howe antingen värvade under sin förra sejour (Pugh, Arter) eller värvat sedan han kom tillbaka (Ritchie, Pitman, Wilson, Boruc, Kermogant, Surman) men hela backlinjen bestående av Simon Francis, Steve Cook, Tommy Elphick (lagkapten), och Charlie Daniels värvades av Lee Bradbury/Paul Groves.

De har dock spelat verkligen fantastiskt som ett lag och ingen förutom Holy Goalie Arthur Boruc har riktigt spelat på denna höga nivån innan. En del av dem har försökt men antingen inte lyckats i större lags akademier (Daniels, Ritchie, Arter), missat en straff i en playoff-semifinal (Kermogant), eller inte ansetts tillräckligt bra när deras lag vunnit uppflyttning till The Championship/Premier League (Elphick, Cook, Surman, Francis). Flera av dem har till och med spelat i lag utanför det professionella ligasystemet tidigare.

Det borde inte hålla och ett problem i längden är troligen att truppen är ganska tunn.

Ian Harte finns i truppen visserligen men som mentalt verkar ha avslutat sin karriär och gått vidare till ”Assunção” eller ”Frisparks-Elysium” vilket inte att förväxla med en regissörs Elysium vilket är andra film som var något av en besvikelse jämfört med den första. Bortom hans heliga vänsterfot-ighet får man annars hoppas att det finns ytterligare League One-spelare som kan kliva upp på Championship-nivå. Å andra sidan har gott om uppstickare klarat sig en hel säsong på en tunn trupp (Burnley post-Howe, Blackpool) utan betydande skadeproblem eller formtapp.

:::

Avslutningsvis tycker jag det är lite kul att jag faktiskt nämnde Eddie Howe i min allra första text på Fotbollskanalen.

I den inte särskilt välskrivna reseberättelsen och säsongssammanfattningen ”Gästblogg om Football League-säsongen 09-10” förklarade jag deras uppflyttning från L2 som följande.

”Bournemouth har Jersey-födde Brett Pitman som är uppfostrad i klubben och denne man gjorde 26 ligamål i år. Ifjol var de nära att åka ur League Two men unge Eddie Howe har gjort ett jättejobb som tränare.”

Fem år senare är jag inte 16 längre men Bournemouth har fortfarande Jersey-landslagsmannen Brett Pitman och den jämfört med andra managers unge Eddie Howe (37, om två veckor) gör fortsatt ett jättejobb oavsett hur denna säsongen slutar för Bournemouth.

:::

Konstgräs och övrigt

Det har varit något av en konstgräs debatt i England på sistone. Det tillåts numera på Conference-nivå och neråt samt i FA-cupen. Vilket har lett till att Football League börjat fundera på att tillåta det. Många säger nej för de har Vietnam-flashbacks till 80-talets betong-liknande konstgräs medan de pro-konstgräs tycker det borde tillåtas för att klubbar därmed utan samma slitage skulle kunna hyra ut sina arenor oftare till konserter eller liknande. Alla som sett Wembleys gräsmatta efter NFLs gästspel och konserter kan sannerligen förstå.

Spelare säger också att det ökar skaderisken och flera tror sig inte kunna fortsätta sin karriär isåfall men hittills finns det inte konkreta bevis som stödjer den allmänna sanningen då de studier som gjorts inte sett någon skillnad.

Jag som är uppväxt på konstgräs (Skarpe Nord i Kungälv, som främst är en bandyarena) är något tveksam men kan åtminstone hålla med om att det inte känns lika bra som att spela på gräs.

Värt att nämna också är att det pågår en ännu större debatt inom damfotboll gällande konstgräs då FIFA gett Kanada dam-VM där det ska spelas på konstgräs. Och väldigt många spelare, däribland storstjärnan Abby Wambach och svenska landslaget, har skrivit på en protestlista för att få FIFA att flytta VM eller åtminstone sätta in gräsplaner. Att få FIFA att flytta ett VM från ett ställe där man inte tycker det bör spelas är dock lika svårt som att få Sepp Blatter att respektera kvinnor.

:::

The Championship

Derby leder före Bournemouth. Derby är väldigt bra och har bättre bredd än vad som bör vara möjligt. Middlesbrough ligger trea med Mourinho-adepten Aitor Karanka som manager och Grant Leadbitter leder laget i allt tror jag.

Konstigast i ligatoppen är Watford som är inne på sin fjärde manager för säsongen men ligger ändå femma. Vilket är imponerande särskilt då de nu med en ”långvarig” manager i Jokanovic har sämre form än när de hade tre olika managers på tio dagar.

Brentford ligger också i toppen som nykomlingar då Andre Gray hittat målformen och de ser ut att vara favoriter inför västra London-derbyt mot Fulham på fredag.

League One

Bristol City är inte längre obesegrade. Det varade ändå 16 matcher. De förlorade mot formstarka Swindon som nu ligger två i tabellen. Matchens enda mål gjorde av den långa geordien Michael Smith som öst in mål denna säsongen och kompletterar bra ett annars väldigt spelskickligt Swindon.

Bakom ligger Preston med Simon Grayson och Joe Garners mål. Notts Co ligger fyra med en trupp som precis klarade sig från nedflyttning ifjol och som har nybörjaren Shaun Derry som manager.

I botten ligger Yeovil otroligt nog fortfarande tillsammans med Crewe, Scunthorpe, och Leyton Orient. Orient som under Italienskt ägarskap anställs Mauro Milanese som manager och han ser fortfarande ut som att han ritats av Rob Liefeld.

League Two

Luton är tillbaka i Football League och de leder nu L2 efter en obesegrad svit på elva matcher och fin målform från Mark Cullen.

De skuggas av Shrewsbury som varit lysande under Micky Mellon och Wycombe som hämtat sig från säsonger av bottenstrider. Burton ligger fyra trots att man tappat Gary Rowett, Gary Rowetts välskötta skägg, och alla Gary Rowetts välutvalda matchoutfits till Birmingham. De har dock ersatt honom med legendariskt hårt skjutande Jimmy Floyd Hasselbaink som slog Wycombe i sin engelska managerdebut. Även Plymouth ligger på playoff plats efter en imponerande tv-sänd vinst mot Portsmouth. Deras 3-5-2 var närmast perfekt tack vare Kelvin Mellor på högerkanten som låg bakom alla målen och Reuben Reid med två mål var mycket effektiv.

Tranmere och Hartlepool kvar i botten.

:::

/Peter A Linhem

Mest nostalgi när England möter Skottland i Glasgow

18 november 2014 09.52, Peter Hyllman

När The Guardian rankar de tio främsta rivalmötena inom landslagsfotbollen så placerar sig England mot Skottland på fjärde plats. Vilket kan ses om en inteckning för en eller flera av tre olika saker: 1) Att Skottland och England möts ikväll på Celtic Park, 2) Att artikelförfattarna båda två är britter, samt 3) Att rivalmöten inom landslagsfotbollen inte precis är någon våldsamt stor grej.

England vs Skottland var ett landslagsderby som helt säkert var mycket stort en gång i tiden. Men det minskade intresset och statusen för landslagsfotbollen i England, i kombination med att Skottland inte längre klarar av att hålla samma standard som förut, har gjort att intresset för matchen sakta men säkert har sjunkit.

En gång i tiden var Skottland vs England ett årligt möte, en höjdpunkt på den brittiska landslagskalendern. När de båda länderna drabbade samman på Wembley förra året i en träningslandskamp så var det å andra sidan första gången på 14 år som de båda landslagen ställdes mot varandra, i ett försök att återuppliva en sedan länge försvunnen tradition.

Rivaliteten mellan de båda länderna har naturligtvis mycket att göra med samhälle, politik och geografi. De båda länderna är naturligtvis grannar men samtidigt en del utav samma brittiska imperium. Självklart är relationen mellan de båda länderna klart påverkad av att Skottland invaderats av England och i princip har varit annekterade sedan dess.

Detta förhållande har skapat en på flera sätt välgrundad känsla i Skottland att deras nationella självbestämmande begränsas av de politiska beslutsfattarna i London. Det är inte allvarligare än att det som mest tar sig uttryck på en fotbollsplan, men väl på planen så ges uttryck för såväl ett hävdelsebehov och ett visst mått av förbittring.

På sätt och vis kan man beskriva det hela som en rätt klassisk storstad vs glesbygd-rivalitet, fast möjligen upphöjd i två på nationell nivå.

Det där kunde man se i förra årets möte på Wembley där flera av Englands spelare nog fick lite av en chock under matchen, som de skotska spelarna behandlade som allt annat än en vänskapsmatch. Det smällde rejält. Det lär bli några resor värre ikväll, på ett fullpackat Celtic Park och i Skottland där de skotska spelarna lär vara betydligt mer taggade.

Det är å andra sidan en förhållandevis enahanda rivalitet, åtminstone nu för tiden, där det är en betydligt mer betydelsefull rivalitet för Skottland än vad den är för England och de engelska spelarna. Det brukar normalt sett vara så, att för lillebror är matchen alltid lite mer betydelsefull än vad matchen är för storebror.

Men för Skottland är det stort. Och så pass inrotad i deras kulturella psyke är ändå konflikten med England att den fortfarande är en central del i deras nationalsång. Man får annars se det som förhållandevis ovanligt att ett lands nationalsång gör en så tydlig referens till ett annat land och ett annat nationellt styre.

För England handlar kvällens match kanske mest om ett tillfälle för unga och i landslagssammanhang oerfarna spelare att lära sig. Att spela för England och att spela i en fientlig och fysiskt krävande miljö. Att mentalt kunna hantera pressen att spela en viktig och prestigefylld landskamp under sådana förutsättningar.

Men att matchen mellan de gamla fienderna inte längre har samma vikt blir ändå rätt tydligt av Roy Hodgsons beslut att spela unga spelare och i huvudsak lufta de spelare som inte spelade mot Slovenien, samt ge nya spelare chansen att pröva vingarna i landslaget.

:::

Be Champions!!

Där det finns en politisk vilja finns också en väg

17 november 2014 11.01, Peter Hyllman

EM-kvalet gick bra för England. Ett underläge i halvtid på hemmaplan mot Slovenien förbyttes till en seger med 3-1 vid full tid, efter mål av Wayne Rooney och Danny Welbeck. England toppar sin kvalgrupp sex poäng före en trio av lag bestående av Slovenien, Schweiz och Litauen. Utan att i alltför hög utsträckning sälja skinnet innan björnen är skjuten så får man alltså betrakta England som i praktiken klara för EM 2016 redan.

Men, som har blivit alltför vanligt i samband med de internationella landslagsuppehållen, så har den allmänna diskussionen i för liten utsträckning gällt fotboll men i desto större utsträckning rört problem, skandaler och misstankar om korruption inom fotbollens organisationer. Inte minst då den sammanfattande rapport av en granskning av beslutsprocessen runt vilka länder som skulle få VM 2018 och 2022, och som avfärdats som ett rent försök till cover-up.

Att ge VM till Ryssland är kontroversiellt nog. Delvis på grund av misstankar om fusk i samband med deras kampanj. Men kanske främst av politiska skäl givet Rysslands olika politiska beslut samt aggressiva agerande mot sina grannar och tidigare sovjetrepubliker. Men samtidigt är Ryssland ett stort land och en etablerad fotbollsnation, som aldrig förut arrangerat ett VM, så att de får chansen känns ändå på sitt sätt rimligt utifrån det perspektivet.

Annorlunda är det dock med Qatar. Även här finns politiska skäl att motsätta sig dem som VM-arrangörer. Men där finns även mer praktiska skäl. Qatar har absolut ingen VM-historia, till skillnad från samtliga andra tidigare arrangörer, så det är ingen särskild anledning. Likaledes ifrågasätter många det rimliga i att arrangera ett VM i ett land där hettan kommer nå temperaturer som riskerar vara direkt skadliga och farliga för spelarna.

Just denna fråga väcker ont blod av flera skäl. För när Qatar sålde in sin VM-kampanj till omvärlden så avskrevs det där som ett problem, och det var då aldrig tal om att flytta VM i tiden. Då skulle istället helt nya klimatanläggningar hålla kylan nere på Qatars VM-anläggningar så värmen skulle inte vara några problem. En teknik som inte var möjlig då och som sedan dess har avfärdats som ett realistiskt alternativ.

Det där är ju en rätt klassisk bait-and-switch, det vill säga bedrägligt beteende med andra ord. Man säljer in en lösning innan beslutet är fattat med tron på ett gynnsamt utfall. När så beslutet är fattat så förkastar man den lösningen och börjar istället prata om att flytta VM till vintern istället. Man säger en sak och det blir en annan, och man förlitar sig på att omvärlden ser det som för jobbigt och uppslitande att riva upp beslutet att ge VM till Qatar.

Man förlitar sig också på att mäktiga intressen arbetar för deras sak, självklart på grund av de pengar som är inblandade. FIFA vill naturligtvis ha VM i Qatar, man kan tänka sig många miljoner eller till och med miljarder skäl till det, vid sidan av rent privata anledningar för FIFA:s beslutsfattare. För de som ifrågasätter och faktiskt vill riva upp beslutet att ge Qatar VM är det alltså en stor kamp i politisk motvind som skulle krävas.

Vi ska inte hymla om att det finns både ekonomiska och politiska intressen inblandade även för de europeiska länder som huvudsakligen är de som protesterar både mot VM i Qatar i sig men även mot lösningen att lägga VM mitt i den europeiska vintern. De vill självklart inte bryta upp sin säsong för att ge plats för ett VM. Men att Europa protesterar mest högljutt beror så klart också på att där spelar högst andel VM-aktuella spelare.

Som alltid i sådana här sammanhang så finns en viss uppgivenhet i möjligheten att påverka FIFA:s beslut i frågan. Men vid sidan av det ibland moraliskt tveksamma i att acceptera något felaktigt bara för att man inte tror sig ha någon framgång med det principiellt rätta, så är det där en undergivenhet som ofta underskattar de möjligheter som ändå står till buds, givet att man är beredd att tillgripa kraftfull och radikal handling.

Någon gjorde exempelvis i kommentarsfältet i fredags jämförelsen mellan FIFA och VM och Ryssland. Denne någon menade att Europa absolut kan hota Ryssland med att strypa deras gastillförsel, en förvisso något omvänd syn på beroendeförhållandet men det funkar som teoretiskt exempel, men att Ryssland då bara kan sluta ett gasavtal med Kina istället. Ryssland, i det här fallet, har alltid alternativ och är således inte beroende av Europas godkännande på det viset.

Det där må vara sant när det gäller gas, eller vilka som helst andra former av naturresurser. Men är det sant när det gäller VM är frågan man måste besvara med ett jakande för att jämförelsen ska hålla. Nej knappast, skulle däremot jag vilja påstå. Om Europa som ett samlat kollektiv, eller åtminstone en grupp av de allra största och mest prestigefulla fotbollsländerna i Europa, skulle hoppa av VM i protest om inte Qatar som arrangör omprövades, så skulle Qatar knappast kunna ersätta dem med Kina eller vilket som helst annat land. VM skulle då helt tappa både sin trovärdighet och sin ekonomiska dragkraft.

Flera nuvarande och gamla beslutsfattare inom framför allt engelsk och tysk fotboll har betonat ett sådant alternativ. Men utmaningarna är många. Att faktiskt gå från hårda ord till konkret handling brukar vara svårt i sådana här sammanhang, då det fordrar politisk vilja och faktiskt risktagande. Ska man välja den linjen så måste man faktiskt vara beredd att verkligen ta kostnaden det skulle innebära att stå utanför exempelvis ett VM. När det ramlar ned i konkreta budgetsiffror så brukar den politiska viljan kunna sjunka rätt snabbt och de stora orden ombytas i betydligt mindre kraftfull handling.

Poängen är dock denna – möjligheterna finns faktiskt där. Frågan är istället om någon eller några europeiska länder över huvud taget är beredda att göra vad som krävs istället för att bara slå sig själva för bröstet och ta till de stora och svävande orden.

:::

Be Champions!!

Roy Hodgson fortsätter välja spelare från de engelska storklubbarna

16 november 2014 06.00, Peter Hyllman

Roy Hodgson har haft vad i princip ingen engelsk förbundskapten före honom har haft. Nämligen ett mandat för förändring, en sorts frihet att radikalt förändra den engelska landslagstruppen, och satsa mer på unga spelare än vad som tidigare har varit fallet.

Den relevanta frågan är i så fall i vilken utsträckning Hodgson har använt sig av detta mandat. Delvis har han fått beröm för att medvetet satsa på några av Englands yngre och mest talangfulla spelare. Raheem Sterling, Danny Welbeck och Lule Shaw är några exempel på detta.

Men det finns uppenbarligen gränser för Hodgsons satsning i och med att han inför det här landslagsuppehållet fortsätter att ta ut Rickie Lambert som en av Englands anfallare. Lambert som är 32 år gammal har hittills inte gjort ett enda mål för Liverpool den här säsongen.

Delvis är det säkert fråga om att Roy Hodgson själv inte vill förnya Englands spelartrupp för radikalt på en och samma gång. Men det blir ändå märkligt att inkludera Lambert i landslagstruppen sett till att han på samma gång saknar såväl historiska meriter i Englands landslag som framtida potential.

Rickie Lambert slog igenom inför VM 2014 och var ett intressant val vid det tillfället. Men i och med att Hodgson, felaktigt enligt mig, valde att knappt alls utnyttja Lambert i samband med VM, så uppstår naturligtvis den relevanta frågeställningen varför Hodgson alls fortsätter att ta ut Lambert.

Om man i samband med ett världsmästerskap väljer att inte visa något förtroende för en 32-årig etablerad målskytt, så uppstår frågan varför man ska fortsatta på samma spelare efter detta världsmästerskap.

Det hela är för mig inte en fråga om Rickie Lambert i sig. Alla spelare förtjänar förtroendet att få fler chanser för att få bästa möjliga förutsättningar att lyckas och utvecklas. Men det måste finnas en idé från lagledningens sida om hur spelaren ska användas, men den idén verkar Roy Hodgson sakna.

Till viss del känns det också som ett gammalt syndrom för Roy Hodgson, och även hans företrädare på förbundskaptensposten, att okritiskt ta ut spelare från de engelska storklubbarna. Det går onekligen att fråga sig vilken Lamberts merit i nuläget egentligen är utöver att han spelar för Liverpool.

Hade han fortsatt bli uttagen till England om han fortfarande hade spelat för Southampton?

Det som väcker mest frågetecken är att Roy Hodgson genom att ta ut Lambert väljer att blunda för andra spelare som visar betydligt bättre form och framtidspotential än Lambert. Inte minst då Charlie Austin i QPR som både har gjort flest mål av samtliga engelska anfallare i absoluta tal som högst andel av sitt eget lags målproduktion.

Rickie Lambert är 32 år gammal. Charlie Austin är 25 år gammal. Lambert är på nedgång samtidigt som Austin är på uppgång. I det läget känns det naturligt för Roy Hodgson att snarare ta ut Austin i landslagstruppen än Lambert, ändå väljer han att agera på motsatt vis.

Kanske är sanningen den att Roy Hodgson möjligen håller på att förnya och föryngra det engelska landslaget, men den gamla strukturen att i huvudsak ta ut spelare från de största klubbarna lever kvar. Det är en struktur som historiskt har begränsat England.

Tråkigt nog har Roy Hodgson hittills visat sig oförmögen att bryta denna struktur.

:::

Be Champions!!

Vilka är Englands tre största spelare genom tiderna?

15 november 2014 06.00, Peter Hyllman

England har ett i det närmaste perfekt facit så här långt i EM-kvalet, med tre segrar på tre matcher. I tur och ordning mot Schweiz, San Marino och Estland. Ikväll siktar de på att göra det fyra vinster på fyra matcher hemma mot Slovenien.

Det känns spontant som allt annat än en omöjlig motståndare. Samtidigt är Slovenien ett av de lag som ligger närmast England i grupptabellen, med sex poäng och två vinster på tre matcher. I korthet kan man alltså säga att England vid vinst ikväll har plockat tre poäng mot tre av fyra möjliga konkurrenter i kvalgruppen.

Helt enkelt blir det däremot inte. England har haft det jobbigt mot Slovenien förut. Mest påtagligt kanske under VM 2010 där England vann en ångestladdad sista gruppmatch mot Slovenien med 1-0, efter mål av Jermain Defoe. En vinst som tog England till slutspel och en episk överkörning signerad Tyskland och ribbans undersida.

Känslan annars inför det här landslagsuppehållet och den här EM-kvalmatchen är att ointresset är mer kompakt än någonsin tidigare. Det skrivs ytterst lite om matchen i media exempelvis, ett mått så gott som något. Det skrivs snarare mer om Sheffield United och om FIFA än om England. Inte ens någon mer eller mindre påhittad skandal har dykt upp i media.

Likgiltigheten är självklart en produkt både av att EM-kvalet redan i någon mening är avgjort, och kanske till och med kändes avgjort redan på förhand, och av att England trots allt har presterat så förhållandevis bra i kvalet. Om Englands resultat hade varit dåliga så hade det självklart varit en källa till diskussion.

Något säger det kanske också om mediaklimatet runt det engelska landslaget. Det skrivs när det går dåligt men när det går bra så är det tyst.

En sådan atmosfär gör det så klart svårt att lyckas i det engelska landslaget, vilket också har visat sig genom åren. Misstag lyfts fram snarare än positiva prestationer och det skapas en form av negativ press som gör att spelare som är otroligt skickliga i sina klubblag blir på sin höjd medelmåttiga när de drar på sig landslagströjan.

En spelare som man kan diskutera i evighet i cirklar om han har lyckats eller varit misslyckad i England är Wayne Rooney. Han har under många år varit en av eller kanske till och med den bäste spelaren i det engelska landslaget, men få skulle å andra sidan säga att han har levt upp till de, möjigen orimliga, förväntningar som fanns på honom för ungefär tio år sedan.

Lite tragiskt kan man så klart också tycka det är att Wayne Rooney själv, när han uppmanas att tänka tillbaka på sina tio år som engelsk landslagsspelare, betraktar sin allra första turnering, EM 2004, också som höjdpunkten i sin landslagskarriär, i alla fall sett till mästerskapen. En bra början som lovar mycket, därefter besvikelse.

Wayne Rooney gör ikväll sin 100:e landskamp. Han är bara 29 år gammal och får således anses ha goda chanser att innan sin karriärs slut slå två gamla engelska landslagsrekord. Dels Bobby Charltons målrekord om 49 mål för England. Dels Peter Shiltons rekord om 125 landskamper. Rooney behöver alltså göra 26 ytterligare landskamper samt sju mål för att i någon mening bli historisk i landslagströjan.

Statistiken skulle då lyfta fram Wayne Rooney som Englands kanske största spelare genom tiderna. Inte för att jag tror att Rooney själv skulle hålla med om det, och själv skulle jag nog också dra mig för att nämna Rooney i en sådan diskussion. För mig finns det genom den engelska landslagshistorien betydligt större förgrundsgestalter:

(3) Gordon Banks, Leicester och Stoke. En av historiens mest namnkunniga målvakter. Var målvakt i England under VM 1966 och således världsmästare med England. Men det han kommer kommas ihåg mest för är alltid den otroliga räddningen på Pélés nick under VM 1970.

(2) Bobby Moore, West Ham. Var lagkapten för England under ett helt årtionde och anses av många vara Englands, och en av världens, kanske främsta försvarare någonsin. Kan sägas representera själva sinnebilden av den store försvarsledaren i ett engelskt fotbollslag.

(1) Bobby Charlton, Man Utd. Anfallare och offensiv mittfältare i ett, den kreativa kraften på det engelska mittfältet under tolv år och fyra världsmästerskap. En väldig förebild både på och vid sidan av fotbollsplanen, Englands kanske främste spelare genom tiderna.

Dessa tre spelare har alla en sak gemensamt. De var samtliga nyckelspelare i det enda internationella mästerskap som England någonsin har vunnit. Stora spelare vinner mästerskap.

:::

Be Champions!!

FIFA har utrett FIFA och kommit fram till att FIFA inte har gjort något fel

14 november 2014 10.22, Peter Hyllman

FIFA gör sitt allra bästa för att framstå som just den parodi på öppenhet och ärlighet som organisationen faktiskt är. Vilket man ironiskt nog skulle kunna betrakta som själva definitionen av öppenhet. ”Hey, vi är smutsiga och oärliga och vi vet att vi är det, men vi är liksom minsann ärliga med det!”

I kölvattnet av de kontroversiella besluten att först tilldela VM 2018 till Ryssland som dels inte har pengar nog att betala sin förbundskaptens lön samt som nation bedriver halvvarma krig i östra Europa och centrala Asien, och sedan tilldela VM 2022 till en människorättskränkande diktatur i form av Qatar, så har integriteten i FIFA:s beslutsprocess stått under granskning.

Först anlitar FIFA advokaten Michael Garcia för att gå igenom och utvärdera FIFA:s beslutsprocess. Han producerar en utredning om 430 sidor i vilken han både framför kritik och förslag till förändring. Istället för att publicera den utredningen så låter man istället Hans-Joachim Eckert, ordförande i FIFA:s etikkommitté, publicera en 42-sidig sammanfattning av Garcias rapport.

Frågan är emellertid vad Eckert sammanfattade. För Garcia riktade omedelbart tung kritik mot Eckert för att hans sammanfattning innehöll ”ofullständiga och felaktiga beskrivningar av fakta”. Många utanför FIFA beskriver ärendets hela hantering som en enda coverup.

Bisarrt nog så finner inte Eckert några fel i Rysslands och Qatars respektive kampanjer. Detta trots att alla mail på de datorer som den ryska kampanjen använde på ett mystiskt sätt har raderats. Detta trots omfattande bevis för otillåtna betalningar som gjorts såväl av Qatar själva som av Mohamed Bin Hammam, en inflytelserik person med kopplingar till Qatars VM-kampanj.

FIFA utreder FIFA och FIFA kommer otroligt nog fram till att FIFA inte har gjort något fel.

Qatars inflytande inom världsfotbollen växer. För några år sedan skrev jag en blogg om hur de medvetet investerar i världsfotbollen i syfte att skaffa sig själva inflytande inom den globala politiken, och göra sig mindre sårbart för militära angrepp utifrån.

Som en otroligt oljerik nation så har Qatar naturligtvis väldiga ekonomiska resurser. Men olja är en eftertraktad resurs och som liten arabnation kan det innebära att man befinner sig under hot både från andra arabiska nationer, som exempelvis i fallet Kuwait för snart 25 år sedan, men också från den mer västerländska oljeimperialismen.

Ett sätt att göra sig mer immun mot sådana påhopp är att bli en kulturellt accepterad nation i omvärldens ögon. Fotbollen, som når väldigt breda skikt och grupper inom vårt samhälle, är ett effektivt sätt att investera och snabbt uppnå ett positivt rykte, och har under senare år blivit en allt vanligare strategi för olika ekonomiska och politiska intressen runtom i världen.

Qatar äger eller stödjer redan stora europeiska fotbollsinstitutioner såsom PSG och Barcelona. Qatar investerar i fotbollsrättigheter och ska alltså arrangera VM om knappt åtta år. Många menar att det är en tidsfråga innan de köper någon av de engelska jättarna i form av Arsenal, Liverpool eller Man Utd, och tar upp kampen med sina grannar Abu Dhabi i Man City.

Mängden pengar som Qatar pumpar in i den europeiska fotbollen gör dock att många förblir blinda för brister i den människosyn som dessa pengar representerar. Investeringarna blir som en form av avlatsbrev i vilka Qatar köper sig fria från närmare granskning. För i vems intresse ligger det att skåda given häst i munnen och därmed riskera bli av med en sådan finansiering?

:::

Be Champions!!

Sheffield United befinner sig i politiskt blåsväder

13 november 2014 10.33, Peter Hyllman

Ched Evans är dömd för våldtäkt. 2012 dömdes han till fem års fängelse för att ha våldtagit en 19-årig kvinna. Domen överklagades men bifölls senare av en annan domstol. Ched Evans har tillbringat två och ett halvt år i fängelse innan han släpptes fri för någon månad sedan. För några dagar sedan började han träna igen med sin gamla klubb Sheffield United.

Beslutet att låta Evans träna med klubben har väckt ramaskri och moraliska protester över hela England. Flera av klubbens kvinnliga företrädare har valt att lämna klubben i protest. Den lokale parlamentsledamoten Paul Blomfield har skrivit ett öppet brev till klubbledningen i vilket han uppmanar klubben att ompröva sitt beslut.

Mer än 160,000 personer har skrivit på en online-protest mot Sheffield Uniteds beslut att låta Ched Evans träna med klubben. Nick Clegg, biträdande premiärminister från Sheffield, har varnat Sheffield United för politiska konsekvenser samtidigt som flera av klubbens sponsorer på samma sätt har varnat för ekonomiska konsekvenser.

I längden kommer detta med all säkerhet bli fullständigt ohållbart för Sheffield United, som kommer tvingas avhysa Evans från sin anläggning. De kan inte ta en sådan organisatorisk risk för någon enskild spelare, i synnerhet inte en spelare som inte är anställd för klubben. Frågan är hur de ens tänkte från första början.

Men det väcker så klart en moraliskt intressant frågeställning. Nämligen om personer som är dömda för den här typen av brott ska ges möjlighet att fortsätta träna och spela för professionella fotbollsklubbar. Eller om de i någon mening ska anses dömda för evigt.

Sheffield United blev tillfrågade av spelarfacket, Professional Footballers’ Association, att låta Evans träna med klubben. PFA menar att de fördömer våldtäkt och våld mot kvinnor fullt ut men också att de anser att en människa ska anses ha fullgjort sitt juridiskt utdömda straff utan att drabbas av vidare bestraffning.

Det är så klart lätt hänt att hamna i en snurrig diskussion om skyldig eller oskyldig. Å ena sidan vet vi att professionella fotbollsspelare löper viss risk att anklagas för just våldtäkt utan att nödvändigtvis vara skyldiga till det och än mindre dömas skyldiga för det. Å andra sidan kan vi vara övertygade om att det visste även de brittiska domstolar som trots detta fann Evans skyldig till brottet.

Om samhället genom dess rättsväsende dömer Ched Evans till fängelse i fem år, med möjlighet att bli frisläppt efter halva den avtjänade tiden, så är en utgångspunkt att Evans då också har avtjänat sitt straff när han väl kommer ut ur fängelset. Alla människor ska vara lika inför lagen, och Evans skall därefter behandlas som alla andra.

Att i praktiken ålägga honom yrkesförbud, vilket det självklart innebär när man inte vill tillåta en professionell fotbollsspelare att ens träna och än mindre spela för någon klubb, är naturligtvis detsamma som att fortsätta bestraffa Evans för ett brott som han enligt det brittiska rättsväsendet redan har sonat. Vilket känns principiellt fel.

En form av social bestraffning vid sidan av den rent juridiska bestraffningen. Ett skamstraff helt enkelt.

Å andra sidan är det inte självklart någon mänsklig rättighet att Evans ska få tillbaka just sitt gamla jobb. Det är helt sant att professionella fotbollsspelare i viss utsträckning är sociala förebilder. Även inom andra samhällssektorer, som i vissa företag och definitivt inom politiska organisationer, så är det omöjligt för personer som dömts för vissa typer av brott att fortsätta representera dessa organisationer.

En fotbollsklubb är en social företeelse på samma sätt som exempelvis politiska partier, kanske till och med i än större utsträckning. Som sådan är den beroende av att uppfattas som legitim i sin omvärld, vilket omfattar sponsorer, supportrar, media och politiska beslutsfattare. En klubb både formas av sociala normer och bidrar till att forma dem.

Och med den utgångspunkten blir Sheffield Uniteds beslut att låta Sheffield United träna med klubben desto märkligare.

:::

Be Champions!!

Den spanska karavanen inom brittisk fotboll

12 november 2014 10.01, Peter Hyllman

Det hör knappast till vanligheterna att etablerade managers i England och Premier League beger sig utomlands för att jobba. Än mindre då kanske att de i så fall beger sig till Spanien. David Moyes som manager i Real Sociedad känns som att inte många hade gissat i förväg att det skulle bli fallet.

Men fullt så ovanligt är det ändå inte. Och jag skulle nog nästan vilja påstå att det är vanligare än vad de flesta tror och tänker sig. Bara till spansk fotboll har engelsk fotboll i modern tid faktiskt exporterat drygt tio olika managers, med varierande grad av framgång.

Ron Atkinson. Den karismatiske Ron Atkinson visade onekligen vägen för David Moyes. Efter att ha fått sparken från Man Utd 1986 så tog det ett litet tag, men 1988 tog han över som manager i Atletico Madrid under den då nya ordföranden Jesus Gil. Tre månader fick Atkinson behålla jobbet, innan hans assistent Colin Addison enligt Atkinson stal jobbet från honom.

Chris Coleman. Strax efter att Real Sociedad åkt ur La Liga 2007 så tog Coleman över managerjobbet i klubben. Coleman lyckades föra upp det baskiska laget upp till femteplats innan han efter ett halvår oväntat sade upp sig, och menade att han inte kom överens med klubbens ordförande.

Jock Wallace. Efter två lyckades säsonger med Glasgow Rangers i mitten av 1980-talet så prövade Wallace sin lycka i Spanien och Andalusien. Det blev en säsong med Sevilla under vilken han slutade på nionde plats i La Liga.

Colin Addison. Var först manager för Celta Vigo och förde upp dem i La Liga säsongen 1986-1987. Därefter var han assisterande manager till Ron Atkinson i West Brom, innan han följde med Atkinson tillbaka till Spanien och Atletico Madrid. Några år senare blev Addison även manager i Cadiz, som han såg till att hålla kvar i La Liga.

Ronnie Allen. Klubblegenden i West Brom Allen flyttade som manager till Spanien i slutet av 1960-talet. 1969 vann han Copa Del Rey med Athletic Bilbao, som han säsongen därpå förde upp på andra plats i ligan. Efter den framgången tog han sitt pick och pack och flyttade till Portugal och Sporting.

Howard Kendall. Kendall var en av brittisk fotbolls hetaste managers under 1980-talet, med två ligatitlar med Everton. Kendall ville dock pröva sina vingar i Europa, vilket var omöjligt med Everton, och flyttade till Athletic Bilbao där han under två säsonger slutade fyra respektive sjua. Längre kom han dock inte och menade att Bilbaos policy att bara spela baskiska spelare hindrade honom från framgång. Kendall flyttade tillbaka till England och Man City.

Vic Buckingham. Buckingham påstås ha planterat de första frönen till det som i Holland skulle komma att kallas totalfotboll i början av 1960-talet. Via Ajax och Holland begav sig den förre Tottenhamspelaren till Grekland, innan han 1970 tog över i Barcelona. 1971 vann han Copa Del Rey med Barcelona, och något år senare var han också manager i Sevilla.

Bobby Robson. En ikon inom manageryrket vars storhet bland annat kan mätas i att han var framgångsrik i flera länder. Under en säsong var han manager för Barcelona och vann då Copa Del Rey, den spanska supercupen samt Cupvinnarcupen. Strax därefter blev han dock sparkad snett uppåt vänster till en direktörsroll i samband med att Louis van Gaal tog över laget. Strax därefter återvände Robson till PSV Eindhoven.

Terry Venables. Många var överraskade när Venables, som dessförinnan varit manager i QPR, tog över Barcelona 1984. Men han vann snabbt en första ligatitel ett år senare och säsongen därpå förde Venables Barcelona ända fram till final i Europacupen, på vägen besegrandes IFK Göteborg i en dramatisk straffläggning. I finalen förlorade man dock på straffar mot Steaua Bukarest. Barcelonas form dippade också i ligan och 1987 fick Venables sparken.

John Toshack. Den walesiska veteranen reste runt jorden som Caine i Kungfu. Utöver Spanien så spenderade Toshack tid i Portugal, Turkiet, Frankrike, Makedonien, Azerbadjan och Marocko. Under två decennier var Toshack manager i Real Sociedad tre gånger, två gånger i Real Madrid, samt en gång i Deportivo La Coruna och Murcia. 1987 vann han Copa Del Rey med Real Sociedad och 1990 La Liga med Real Madrid.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Metz - Paris Saint Germain
Fredag 21 november kl 20:25
Ath Bilbao - Espanyol
Fredag 21 november kl 20:40
Atlético - Málaga
Lördag 22 november kl 15:55
Bastia - Lyon
Lördag 22 november kl 16:55
Atalanta - Roma
Lördag 22 november kl 17:55