Peter Hyllmans Englandsblogg

FA måste välja mellan Arsene Wenger och Claudio Ranieri som nästa förbundskapten

Det är en i själva verket ganska knepig situation som FA har försatt sig själva i med beslutet att sparka Sam Allardyce. Det främsta skälet till det är att kön av kandidater redan i somras vare sig var särskilt lång eller för den delen befolkad av alltför spännande kandidater.

Alla kanske inte tyckte att Sam Allardyce var särskilt spännande alls. Ändå var han utan tvivel den mest spännande kandidaten som faktiskt var på samma gång aktuell och intresserad. Nu tvingas FA upprepa samma process men den här gången utan toppen på förra listan.

Samtidigt är FA mer eller mindre tvingade att nu presentera en ersättare som verkligen entusiasmerar. Det är precis som flera redan har påpekat så att FA och det engelska landslaget redan i somras har gjort sig själva till något av en driftkucku inom landslagsfotbollen. Här blev det bara värre.

I det läget är det inte hållbart att anställa någon av dem som helt uppenbart hamnade efter Sam Allardyce i sorteringen, det vill säga Steve Bruce och Alan Pardew. Det är väl lite osäkert om ens de själva skulle vilja utsätta sig för ett sådant utgångsläge.

Det finns bara ett sätt som FA och Englands landslag kan göra sig själva mer till åtlöje än vad de redan är, och det är att i det här läget tvingas tillbaka inte bara till andrasorteringen, utan till bottenlagret av andrasorteringen. Det är vad FA nu måste undvika, även om de inte nödvändigtvis kommer lyckas.

En tanke som uppvisar en slags macchiavellisk skönhet är att FA i själva verket ser beslutet att sparka Sam Allardyce som en blessing in disguise, något som kanske i själva verket styrde deras beslut. Nu har de i praktiken köpt sig själva ett år under vilket flera nu upptagna kandidater kan visa sig bli lediga.

Gareth Southgate har knutits upp för hösten och våren som en temporär övergångslösning. Hans jobb är att under den tiden navigera några tämligen överkomliga VM-kvalmatcher. Situationen är alltså inte omedelbart brådskande för FA – de har råd att avvakta.

Vad kan tänkas hända på tränarfronten under det kommande året? Jo, framför allt två managers kan visa sig bli tillgängliga, av något olikartade anledningar, som rimligtvis borde vara FA:s givna huvudkandidater. Nämligen Arsene Wenger och Claudio Ranieri.

Arsene Wenger

Wengers kontrakt med Arsenal går ut efter den här säsongen. Men mer än så har det under en tid spekulerats just i att detta ska vara Wengers sista säsong med Arsenal, och att förbundskapten för England vore ett mycket snyggt slut på karriären för en managerikon inom engelsk fotboll.

Det är ett resonemang som är tillämpligt egentligen oavsett hur det går för Arsenal den här säsongen. Vinner Arsenal ligan är det ett perfekt sätt för Wenger att avsluta på. Om Arsenal än en gång förlorar ligatiteln så vore det kanske dags för ett vaktombyte.

Arsene Wenger vore självklart ett alldeles fantastiskt namn för FA. En otroligt respekterad manager över hela världen. En tränare med globalt renommé men med en mycket personlig och intim koppling till engelsk fotboll. En auktoritet varje engelsk spelare omedelbart skulle se upp till.

Kanske finns det också möjligheter att Wengers idéer skulle kunna få ett större genomslag inom den resursmässigt betydligt mer jämnt balanserade landslagsfotbollen. Pengar och så kallad finansiell dopning har inte samma betydelse för landslagsfotboll och resultat i mästerskap.

Någon självskriven succé för Arsene Wenger med England är det naturligtvis inte. Givet Arsenals offensiva balans och omvittnade defensiva problem är det kanske inte långsökt att se hur England skulle kunna få besvär i mästerskap där så uppenbart ett defensivt tänkande prioriteras och ofta belönas.

Men Wenger har samtidigt en fördel i princip inga andra tränare har. Hans status är så hög att han i praktiken inte kommer kunna misslyckas eller ifrågasättas av en övernitisk brittisk press. Förväntningarna är så låga på det engelska landslaget, och så illa skulle Wenger helt enkelt inte kunna prestera.

I en tid när förbundskaptensjobb i allt större utsträckning blir hedersuppdrag så vore Arsene Wenger det perfekta namnet för FA. Dessutom med det viktiga tillägget att i motsats till tidens vindar så skulle FA samtidigt få en av världens bästa tränare som förbundskapten.

Claudio Ranieri

Ranieris kontrakt med Leicester går förvisso inte ut. Men det kan ändå visa sig vara ett utmärkt läge för Ranieri att lämna Leicester och avsluta karriären med ett prestigeuppdrag som Englands förbundskapten. Han har redan gjort det omöjliga med Leicester, och har dem i Champions League den här säsongen.

Nästan oavsett hur det går för Leicester den här säsongen så kommer Ranieri kunna sluta på topp och med huvudet högt. Han är ett helgon i Leicester och naturligtvis väldigt uppskattad både som tränare och som person över hela England.

Rent taktiskt kan Claudio Ranieri också passa väldigt bra ihop med England, som inom den internationella fotbollen har mer eller mindre samma typ av styrka och status som Leicester har i Premier League. Ranieri har visat att han kan få ett på pappret underlägset lag att överprestera.

Just den glädje och lättsamhet med vilken Ranieri har tagit hand om Leicester skulle också passa väldigt bra in för England, vars landslag under så många år har präglats av prestationsångest, olust och brist på spelglädje. Den tunga stämning som omgivit Englands landslag skulle kunna lätta.

Taktiskt vore kanske Claudio Ranieri ett bättre anpassat val för England än Arsene Wenger. Mer defensivt organiserat och med en offensiv taktik baserat på ett rakt och snabbt spel. I grund och botten en mycket engelsk spelidé med ett mer systematiserat defensivt tänkande.

Arsene Wenger eller Claudio Ranieri måste hur som helst vara de två kandidater mellan vilka FA väljer. Alla andra alternativ framstår som bara ännu ett i en lång rad av bekräftanden av deras eget och det engelska landslagts förfall.

Peter Hyllman
0 kommentarer

José Mourinho som den engelska fotbollens Rebel Without A Cause

Det finns en scen i ett avsnitt under den sjätte säsongen av West Wing där Leo McGarry pratar med Toby Ziegler. Josh Lyman är ute på primärvalskampanj men har blivit halvsaboterad av en annan kandidat. Det visar sig att Toby har matat rivalen med försåtliga idéer i syfte att påverka debatten. Leo förmanar Toby. ”Du och Josh”, säger han, ”ni tror fortfarande att ni är unga idealister som kämpar för att påverka Demokraterna, ni har inte fattat att nu är det ni som är Demokraterna.”

Det är något i detta som klingar mycket välbekant med José Mourinho, den engelska fotbollens enfant terrible under de senaste tolv åren. Här har vi den födde rebellen och outsidern som i sin ständiga kamp mot etablissemanget inte har förstått att han nu själv är etablissemanget. Där han har investerat så mycket av sin egen personlighet och självbild just i denna kamp mot överheten – sticking it to The Man! – att han inte helt och hållet har hunnit med att landa i sin nya roll och position som just denna överhet.

Det har ofta tidigare under hans karriär varit möjligt för José Mourinho att spela på bilden av honom som den unge, uppkäftige managern som kom för att ge det etablerade klubbetablissemanget på käften. Alla älskar en underdog som bekant. Med Porto erövrade han Europa. Han kom till Chelsea och lyfte upp dem förbi etablerade storheter som Arsenal, Liverpool och Man Utd. Med Inter räckte han långfingret åt den italienska fotbollsfamiljen. Och så Real Madrid där han skulle slåss mot den nya fotbollshegemonin i Barcelona.

I stor utsträckning var det här också något Mourinho kunde använda i sitt man-management med sina spelare. Att fostra en vi mot världen-mentalitet är ett mycket vanligt knep att svetsa samman sina lag. Desto lättare om det inte bara är ord man säger utan en föreställning man faktiskt lever efter och helhjärtat tror på själv. Som ledare blir man i det läget både mer passionerad och mer trovärdig, och får lättare att vinna sina spelares totala lojalitet. Hur viktigt kan det vara att ge sina spelare ett mål och mission större än enbart att vinna nästa match?!

Men då var då och nu är nu. Och känslan har blivit alltmer påtaglig att José Mourinho befinner sig alltmer ur led både med tiden och med sig själv. Det började redan i viss utsträckning i Real Madrid men när Mourinho kom tillbaka till England och till Chelsea så gjorde han det definitivt inte längre som den unge, uppkäftige managern, utan då var det sagan om konungens återkomst, han välkomnades tillbaka som den erövrande härföraren. Mourinho behövde den här gången inte berätta för någon att han var the Special One, det tog alla för givet.

Men att då agera och prata på exakt samma sätt som förut kommer inte längre att uppfattas på samma sätt. Andra betydelser läggs i Mourinhos ord. Att vifta på armar mot väderkvarnar, skälla på domare, prata om konspirationer och kampanjer, är på något sätt naturligt och kanske till och med beundransvärt när någon faktiskt slåss ur underläge. Att göra detsamma när man istället befinner sig i en position av makt och överläge gör att man istället lätt framstår som burdus översittare, kanske verklighetsfrånvänd. Den som förtrycker snarare än den som befriar.

Där finns självklart också den klassiska medialogiken i att först bygga upp sina hjältar för att därefter riva ned dem. Vilket alldeles tydligt är vad som har varit fallet med José Mourinho. Då var han hjälten som inte kunde göra något fel, på samma sätt som Jürgen Klopp och Pep Guardiola är det nu. Nu är allting tvärtom fel fast han förmodligen gör precis samma saker som förut. Men det hänger också ihop med medias uppgift att granska makten. Då var Mourinho en av dem. Nu är Mourinho istället makten.

José Mourinho verkar inte ha kommit tillrätta med detta rollombyte. Och han verkar inte riktigt veta hur han ska hantera det. När Man Utd vann mot Northampton för en vecka sedan, efter tio dagar av ifrågasättande och intensiv kritik i media, beslutade Mourinho att inte ge media några intervjuer alls eftersom man inte är tvingade till det i Ligacupen. Dels visar han att kritiken har berört honom, förståeligt kanske. Dels riskerar han ytterligare en mediacykel av kritik istället för att media rapporterar om det positiva med vinsten.

Nu var knappast det vad Mourinho faktiskt eftersträvade. Han upplever att media är emot honom och, som han säger, försöker ”radera 16 år av hans karriär”. Sin vana trogen slår han tillbaka, så som den unge, uppkäftige rebelltränaren skulle ha gjort. Men José Mourinho är inte längre ung och han är inte längre någon rebell, i synnerhet inte en rebell med någon form av kall eller ideal. Hans jobb är inte längre att slåss mot eliten, utan att i någon mening bevara den.

Det är kanske inte helt lätt att göra den omställningen. Kanske i synnerhet inte om man är uppväxt under diktaturen i Portugal och vad som bara kan beskrivas som ett korrumperat och förtryckande samhällssystem. Då är man uppfostrad med en misstro mot överheten och mot myndigheter, och identifierar sig i motsatsförhållande till all slags auktoritet. Då är man den lilla människan som slåss mot det stora systemet. Svårt att föreställa sig kanske om man kommer från England eller än hellre Sverige, där myndighetsförtroendet är både omfattande och kanske överdrivet.

José Mourinho har ofta beskrivits som en storklubbsmanager. Men kanske är han till mentaliteten snarare något annat. Om inte småklubbsmanager, vilket kanske vore att ta i, så åtminstone ”vill bli storklubbs”-manager. Annorlunda uttryckt. Mer Dortmund än Bayern München. Mer Inter än Juventus. Mer Chelsea än Arsenal. Mer Atlético Madrid än Real Madrid. Men nu är Mourinho i Man Utd, en klubb som kanske mer än någon annan identifierar sig som självskriven naturlig storklubb – angloversionen av den den amerikanska teorin om manifest destiny.

Passformen mellan klubb och manager känns alltså inte självklar. Å ena sidan måste José Mourinho beakta och ta tillvara klubbkulturen. Å andra sidan var kanske Man Utd som allra bäst när de själva var som hungrigast att slå sig tillbaka till den engelska fotbollstoppen och knuffa ned Liverpool från den så kallade täppan, eller återerövra den från just José Mourinhos Chelsea. Kanske är det något som har gått förlorat för Man Utd, som lag och som organisation, under åren av engelsk fotbollsdominans.

Frågan är i alla fall för mig öppen huruvida det är José Mourinho som behöver anpassa sin personlighet, eller Man Utd som behöver hitta tillbaka till något som en gång fanns men inte längre på samma sätt syns, eller båda två och i så fall i vilken utsträckning. Det svar som faktiskt presenteras på det problemet kommer avgöra om José Mourinho misslyckas eller blir framgångsrik med Man Utd – och på gott eller ont definiera Man Utds kommande årtionde.

Och det är frestande att se hur Man Utd den här säsongen hanterar Europa League som en indikation på hur de i nuläget försöker besvara den frågeställningen. Premiäromgången mot Feyenoord gav en splittrad bild. Å ena sidan var det ett förhållandevis starkt lag som José Mourinho ställde ut. Å andra sidan gav inte pratet inför matchen någon känsla av att det var med någon större entusiasm som Man Utd och José Mourinho tog sig an Europa League.

Anser man sig för fina för Europa League så menar jag att det också riskerar innebära att där saknas ödmjukheten och arbetsviljan som kommer krävas för att ta sig tillbaka till Champions League, än mindre vinna ligan.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man Citys kvalitet och karaktär sätts på prov på Celtic Park

Det må vara nya tider för Celtic. En gång i tiden var de en europeisk stormakt inom fotbollen. 1967 blev Celtic den första brittiska klubben att vinna Europacupen, det vill säga Champions League. Några år senare var Celtic tillbaka i final. Nu för tiden är Celtic småfisk i den europeiska cupdammen. När Celtic förlorade med 0-7 mot Barcelona i första omgången var det förvisso nytt klubbrekord, men knappast oväntat.

Det var 15 matcher sedan Celtic vann en europeisk cupmatch på bortaplan. Ett nästan uppseendeväckande facit. Men bortaplan är en sak, Celtic Park är en helt annan sak. En kokande, sjungande gryta av ljud som är bland de mest imponerande upplevelserna inom europeisk fotboll. Och kanske i synnerhet när det kommer storklubbar på besök. Som om det väcker till liv Celticfansens minnen av den tid som flytt.

Man Utd fick stryk 2006 och två år senare klarade laget oavgjort med ett nödrop. Under det senaste årtiondet har klubbar som Barcelona, Milan, Benfica och Shakhtar Donetsk samtliga förlorat i mot Celtic i Skottland. Detta under en period när Celtics status sakta men säkert har gått utför inom europeisk fotboll men där europeiska storklubbar gång på gång blivit påminda att vinst borta mot Celtic inte är någon självklarhet.

Det är detta Man City har att brottas med ikväll. Varje gång Celtic eller Rangers möter ett engelskt klubblag i europeisk cupfotboll så pratas det oundvikligen om ett Battle of Britain. Kriget lär i all väsentlig mening vara sedan länge förlorat för den skotska fotbollen, men det gör å andra sidan de enskilda slagen desto viktigare för skotska klubblag och supportrar. Att få ge England på käften, to send him homeward, tae think again.

Om en bortamatch mot Celtic var enbart en fråga om kvalitet så skulle Man City vara mer eller mindre garanterade segrare ikväll. Pep Guardiolas Man City har inlett säsongen resultatmässigt perfekt, och om inte perfekt spelmässigt så åtminstone så nära som rimligtvis är möjligt att komma. Celtic är snarare en samlingsplats för Man Citys avyttrade spelare som Kolo Toure, Dedryck Boyata och Scott Sinclair, samt en ung utlånad spelare som Patrick Roberts.

Men det här är inte en match som riktigt kommer påminna om någon av Man Citys tio hittills genomförda matcher den här säsongen. Det är ett test av ett annat slag. Om vi skulle fråga Brendan Rodgers, Celtics manager, om vad testet bestod i så skulle han utan att blinka två gånger och med darr på underläppen kalla det för ett test av karaktär. Att visa att man har inte bara de taktiska och tekniska utan även de mentala egenskaperna att klara atmosfären på Celtic Park.

Å andra sidan. Det är väl precis det som i det här fallet Pep Guardiolas genomarbetade taktik är tänkt att hantera. Att med hjälp av systematisk, kollektivt vetenskaplig fotbollsmetod neutralisera de mer slumpmässigt emotionella inslag som en volatil atmosfär likt den på Celtic Park kan framkalla. Kliniskt, stundtals känslobefriat, ofta effektivt. På så vis ett bra och tidigt genrep för Man City att bedöma hur de hanterar sådana här matcher på den europeiska cupscenen.

Man City får klara sig utan Kevin De Bruyne som beräknas vara borta på grund av skada i fyra veckor. Nu bör inte det störa Man City i alltför stor utsträckning så klart givet den mängd kvalitet laget har på offensivt mittfält. Möjligen är det istället en möjlighet för Raheem Sterling att visa vad han har att bidra med i en mer central position, samtidigt som Leroy Sané möjligen kan få en vettig chans att göra ett riktigt avtryck.

En vinst vore värdefull för Man City. Om vi samtidigt antar att Barcelona vinner mot Borussia Mönchengladbach så skulle det innebära att slutspelsplatsen är mer eller mindre för Man City redan innan deras kommande dubbelmöte med just Barcelona. Det gör matcherna mot Barcelona mindre tvångsladdade. Det gör även resten av höstsäsongen betryckande för Man City. Pep Guardiola kan fortsätta hålla ångan uppe i ligaspelet.

För Leicester handlar det kanske inte så mycket om att hålla ångan uppe som att faktiskt få upp ångan i ligaspelet. Och de har onekligen satt sig själva i ett väldigt bra läge att kunna koncentrera sig på ligaspelet genom att vinna sina två första matcher i gruppspelet och alltså ha full poäng efter två matcher. Visst var matchen mot Porto igår det första riktiga provet på hur Leicester skulle klara sig i Champions League. Men nu är gruppsegern nära.

Det satt förvisso ganska långt inne. Leicester kontrollerade matchbilden första timmen men mot slutet blev det oroligt i leden och mer fokus på att behålla ledningen. I det läget fanns alltid risken att Leicesters brist på rutin och europeisk cupsmartness skulle komma att kosta, men Leicester behöll disciplinen, de behöll lagformen och med en hel del skicklighet och för all del även lite tur så behöll de också ledningen och vinsten.

Tottenham har en dryg höst framför sig, men för deras del var det snarast något de hoppades på. Igår fick de onekligen resultaten med sig. Vinst mot CSKA Moskva samtidigt som Monaco kvitterade i slutminuten mot Bayer Leverkusen. Tottenham dominerade matchbilden fullständigt under lång tid utan att få utdelning och ett tag satt man och övervägde möjligheten att Tottenham skulle ha haft noll poäng efter två matcher i vilka de varit i grund och botten överlägsna.

Nu blev det inte så. Efter många om och men så var det till sist Tottenhams formspelare Heung-Min Son som krånglade in 1-0-målet efter 70 minuter. Efter det var det bara att hålla i ledningen. Nervöst även för Tottenham ska sägas men det gick vägen. Vilket inte blir mindre imponerande av att Tottenham var utan flera av sina nyckelspelare och under matchen byter in unga, oerfarna spelare som Harry Winks.

Vinst för Man City och Arsenal ikväll, som väl ändå får betraktas som programenligt, så har det varit en bra vecka för de engelska lagen i Champions League. Och man får väl trots allt säga det att givet hur värdelösa de engelska lagen tydligen är i Europa nu för tiden så fortsätter de ändå prestera förhållandevis bra i Champions League.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kan FA behålla Sam Allardyce utan att undergräva sin egen trovärdighet?

Telegraph verkar ha gjort en rejäl satsning på grävande journalistik i frågan om pengars inflytande över engelsk fotboll. Igår kväll briserade den första bomben när det avslöjades hur reportrar under cover med mikrofon och dold kamera fått Sam Allardyce, Englands förbundskapten, att säga graverande saker för honom själv.

Ett enkelt konstaterande är att olika personer drog helt olika slutsatser av det inträffade. Vissa menar att Sam Allardyce måste avgå. Andra menar att det inträffade möjligen kan betraktas som olämpligt och pinsamt för Allardyce, men att det i själva verket inte är grund för avskedande. Det fanns helt enkelt inte mycket kött på Telegraphs ben.

Den knepiga delen i samtalet för Sam Allardyce gäller frågan om så kallat tredjepartsägande, i vilket FA har haft ett förbud i kraft sedan 2008. Det för Sam Allardyce graverande är att han erbjuder sig att mot ersättning agera rådgivare för olika investerare för hur man kringgår dessa regler. Vilket sätter honom som hög representant för FA i en minst sagt märklig sits.

Vad som talar till Sam Allardyces fördel är förvisso att han samtidigt är mycket noga med att FA först måste godkänna varje sådant uppdrag. Det är alltså inte fråga om att agera i det fördolda. När reportrarna dessutom försöker få smaskiga uttalanden om mutor och otillåtna betalningar så fördömer han det i mycket tydliga ordalag.

Det går alltså inte att hävda att Sam Allardyce har brutit mot några regler eller mot något förtroende. Så av det skälet har han inte gjort något som motiverar att han ska få sparken. Att han uttalar sig oförsiktigt, odiskret och olämpligt är däremot ställt bortom allt tvivel. Å andra sidan är det ett informellt samtal i ett icke-offentligt sammanhang, då uttrycker de flesta sig mindre försiktigt.

Ändå verkar det som om Sam Allardyces framtid som Englands förbundskapten hänger i en mycket skör tråd. Utfallet beror på om FA anser att Allardyce har förbrukat förtroendet mellan honom själv och FA:s styrelse, vilket vore en möjlig tolkning om FA drar slutsatsen att Allardyce har bistått med råd om hur man ska kringgå FA:s regler.

FA kan också anse att Sam Allardyce har brutit mot deras värdegrund. Där finns framför allt två punkter om integritet (”We strive for the highest standards on and off the field. Nothing less is acceptable.”) och excellens (“We aim to be the best that we can be… Excellence is the minimum requirement.”) som Allardyce knappast har motsvarat.

Enbart att inte befinna sig utanför befintliga lagar och regler är alltså inte tillräckligt. Trovärdighet är viktigt för FA, allra helst som en av deras viktigaste uppgifter är att se till att klubbar och spelare håller sig till gällande regler och bestraffa de som inte gör det. Som vi har sett i många exempel bara under senare år – bland andra Luis Suarez, John Terry och Andre Gray.

Det är politiskt känsliga situationer som redan i nuläget brukar få inblandade parter att anklaga FA för att vara antingen biased eller hycklande. En redan svår uppgift blir knappast mindre svår om FA då själva ger kritiker ammunition i form av att de visar sig flexibla när det kommer till att själva upprätthålla sina egna regler.

Den fråga FA alltså har att ställa sig själva i nuläget är om det är förenligt med deras egen roll och funktion som fortsatt trovärdig regelinstans inom den engelska fotbollen att Sam Allardyce fortsätter förbundskapten, eller om Allardyce kan anses ha orsakat oreparerbar skada på denna roll, funktion och trovärdighet.

FA har så klart viss historisk erfarenhet. Roy Hodgson, Fabio Capello och Sven-Göran Eriksson klarade sig undan jämförbara händelser. Glenn Hoddle fick dock sparken sedan han uttalat att handikappade människor var bestraffade för synder i tidigare liv. Vad man än anser om Sam Allardyces snedsteg, så inte befinner de sig på den nivån.

Vissa har svårt att hålla isär sin uppfattning i den här konkreta frågan med vad de anser om Sam Allardyce som förbundskapten. Många av dem tar så klart tillfället i akt att påtala hur detta bara ytterligare illustrerar hur Allardyce representerar vad som är omodernt och förlegat inom engelsk fotboll, ett uttryck för Old England.

För frågan om Sam Allardyce borde få eller inte få sparken så borde detta vara en helt och hållet ovidkommande aspekt, men så är det naturligtvis inte. Det finns inget mer politiserat uppdrag inom engelsk fotboll än att vara Englands förbundskapten. Och inom all form av politisk verksamhet är perception viktigare än verklighet.

Blir Sam Allardyce sparkad som Englands förbundskapten så beror det på att han inte förstod den grundregeln.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Tottenham måste vara smartare i Moskva än vad de var på Wembley

Efter flera år av bekymmer, sorger och besvär så kvalificerade sig Tottenham alltså återigen för Champions League. Något som har varit klubbens målsättning under hela 2010-talet men som de på som vissa skulle kalla typiskt Tottenhammanér bara har lyckats med en och en halv gång tidigare. Nu har de alltså sin andra chans.

Första gången gick ju som en dans för Tottenham. Då dansade man sig hela vägen till kvartsfinal innan Peter Crouch fick för sig att robotdansa sig bort från planen redan efter några minuters spel på Bernabeu. Nu har Tottenham fått sin andra chans att pröva lyckan i världens största klubbturnering. Frågan på de flestas läppar var hur det då skulle gå den här gången.

Lite småtypiskt som det brukar gå för brittiska lag som gör sina första matcher i europeiskt cupspel blev svaret i den första matchen. Något märkligt att det blev Tottenham som föll i den fällan och inte Leicester. Dels då Leicester känns ännu färskare i sammanhanget. Dels då Tottenham genomförde hela förra säsongen på ett så taktiskt genomarbetat sätt.

Men så blev det. Mauricio Pochettino ställde ut ett mycket offensivt balanserat lag på planen mot Monaco och två löjliga misstag senare, först på mittfältet och sedan i samband med hörna, så hade Monaco helt plötsligt skaffat sig en tvåmålsledning. Tottenham var fullständigt dominanta rent spelmässigt men förmådde inte bryta ned Monacos försvarsmur.

Kanske psykade Tottenham lite grann ut sig själva. Det har gjorts en så stor grej av Champions League-spelet och här kom helt plötsligt chansen. Inte bara Tottenham är färska i Champions League, det var även Mauricio Pochettinos första erfarenhet av turneringen. Och så var det på Wembley, inför 85,000 åskådare. Tottenham spelade stunden, inte matchen.

Ikväll mot CSKA Moskva måste Tottenham spela matchen, inte stunden. Inte bara för att de har försatt sig själva i en mer knölig situation på grund av förlusten på hemmaplan i första omgången. Utan också på grund av att matchen utspelas på bortaplan i fientlig atmosfär. Ryssland och England är inte bästa vänner för tillfället, inte minst inom fotbollen.

Det innebär att Tottenham måste spela smartare än vad de gjorde mot Monaco på Wembley. Samtidigt beger sig Tottenham till Moskva med flertalet av lagets smartare spelare på skadelistan. Eric Dier och Moussa Dembele, lagets båda centrala ankare, bland dem. Då ingen av Dele Alli, Heung-Min Son eller Christian Eriksen är särskilt defensivt bevandrad vilar stort ansvar på Victor Wanyama.

Lika betungande är kanske frånvaron av Danny Rose på vänsterbacken. Även om Ben Davies är en kompetent ersättare har han inte visat sig lika stabil defensivt som Rose. I anfallet saknas Harry Kane. Vincent Janssen värvades just med den möjligheten i åtanke. Hittills har Janssen dock bara gjort ett mål på straff och har inte alltid varit särskilt smart i sitt anfallsspel.

Så vad är smart i det här fallet? Att faktiskt gå för vinst eller istället spela för att undvika förlust? Förlusten mot Monaco i den första omgången betyder att Tottenham kan behöva vinna ikväll för att inte riskera att behöva säga ett tidigt adjö till förstaplatsen i gruppen. Samtidigt vore oavgjort ett resultat som ger goda chanser till gruppavancemang.

Mauricio Pochettino menade på presskonferensen inför matchen Tottenham var piskade att vinna mot CSKA Moskva. Vilket kanske inte stämmer i bokstavlig mening men som ändå klart indikerar att ambitionen är att vinna. Troligtvis är det också den smarta målsättningen, då risken med att bli alltför passiva på bortaplan känns påträngande.

Med majoriteten av mittfältet dessutom i huvudsak offensivt skickliga spelare så är det kanske också en fråga om den gamla klassikern att anfall är bästa försvar för Tottenham. Och varför inte när det nu verkar som om Heung-Min Son har hittat storformen för Tottenham. Hans fyra mål hittills den här säsongen är lika många som han gjorde under hela förra säsongen.

Allra helst som CSKA Moskvas försvar inte precis känns som deras främsta lagdel. Någon tillfällighet är det kanske inte att det gamla superlöftet Igor Akinfeev inte har hållit nollan på 39 raka matcher. Det läcker med andra ord bakåt för CSKA Moskva, vilket även visade sig i första omgången borta mot Bayer Leverkusen. Någon större fara att luras in i en brända jordens taktik finns inte.

Däremot finns naturligtvis ett givet svenskintresse i CSKA Moskva, där både Pontus Wernbloom och Carlos Strandberg har sin hemvist. Wernblooms kanske hittills främsta insats i Champions League kom ju mot ett engelskt lag, när han delade ut en hockeytackling på Yaya Touré som hade kunnat få dennes agent att börja tala i tungor.

Och på tal om att spela smart så är det kanske examensdags för Leicester när de ikväll tar emot de europeiska cupveteranerna Porto på hemmaplan. Kanske mer ett test av hur Leicester hanterar europeiskt cupspel, och hur deras taktik håller i Champions League, än vad Club Brügge visade sig vara. En vinst för Leicester ikväll och de har greppet om gruppsegern.

Upp till bevis ikväll för båda två av förra säsongens engelska skrällgäng, och om de har smartheten att lyckas i Champions League.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fifty shades of Gray

Fyra matchers avstängning blev det alltså för Andre Gray som straff för att för cirka fyra år sedan ha twittrat synnerligen olämpliga saker om framför allt homosexuella personer. Fyra matcher är naturligtvis en rejäl avstängning, kännbar för både spelare och för klubben, det vill säga Burnley.

Det måste sägas på en gång att tweetsen som sådana utan tvekan var helt oacceptabla. Det går inte på något sätt att rättfärdiga dem. Så i det rent strikta avseendet känns avstängningen förvisso befogad. Enligt samma typ av regler som för några år sedan fick Luis Suarez avstängd.

Men det går att ifrågasätta sett till sammanhanget. Inte minst att de nesliga tweetsen gjordes för så länge sedan. I själva verket är preskriptionstiden för vissa lagbrott kortare än så. Det gör att bestraffningen känns mer motiverad av PR-skäl än mer formella skäl.

Det finns så klart alla skäl i världen för FA och Premier League att markera att den här typen av uttalanden inte är acceptabla. Men det markerades rimligtvis redan genom att Andre Gray själv trots allt bad om ursäkt. Vilket knappast är något man gör för någon som anses okej.

För mig är dock en annan aspekt mer beklämmande. Det vill säga vad som egentligen är syftet med avstängningen. För vi ska ju inte inbilla oss att den på något sätt bidrar i kampen mot homofobin. Det enda Gray och andra spelare lär sig av bestraffningen är att man gör bäst i att inte uttrycka sina åsikter högt, inte att åsikterna är fel.

Då är vi tillbaka till PR-skälen. För vad jag ser som de reella skälen till att FA beslutar om denna avstängning har mycket lite med att faktiskt kämpa mot homofobi inom engelsk fotboll att göra, men desto mer med att själva framstå som mot homofobi.

Om FA verkligen ville ta upp kampen mot homofobi inom engelsk fotboll så skulle de ägna sig mindre åt bestraffning och mer åt utbildning. Ett mer konstruktivt sätt att hantera Andre Grays gamla tweets hade varit att skicka ut honom i sällskap med andra spelare som ambassadörer bland unga spelare, för att prata om tolerans och öppenhet.

Två flugor i en smäll med ett sådant grepp. Det hade dock förutsatt att FA själva verkligen arbetade systematiskt med dessa frågor snarare än att använda sig av bestraffning som en form av läpparnas bekännelse. Det förutsätter också att det går att få med spelarna på sådana projekt.

Och det vore kanske lättare sagt än gjort. Det har lyfts fram flera exempel där spelare som är uppsatta att göra sociala hjälpinsatser för sina klubbar vägrar att ta på sig uppdrag relaterade till HBTQ-arrangemang. Samtidigt ökar snarare än sjunker antalet anmälningar om homofobiska ramsor från läktarna.

Homofobin är med andra ord tämligen utspridd inom fotbollen. Även om det helt säkert inte är lika öppet fientligt som det en gång i tiden var. Det här kan knappast vara någon överraskning. Omklädningsrumskulturen är vad den är och den förändras inte i första taget.

Av det skälet ser jag Andre Grays avstängning som godtycklig. Han har utan tvivel sagt väldigt dumma saker, men han är knappast ensam om att ha tänkt och sagt samma saker. Men till skillnad från övriga spelare i Premier League har han inte mediacoachats av storklubbarnas mediaavdelningar om vad man får och inte får säga offentligt.

Gray betalar i själva verket ett pris för, utöver dumheten i sina uttalanden, att ha tagit den långa vägen till Premier League. När han tweetade dessa dumheter spelade han nonleague-fotboll för Hinckley United och Luton Town, troligtvis med ganska begränsad mediaträning.

Med den bakgrunden inom fotbollen är det inte svårt att föreställa sig hur Gray också har en annan bakgrund i livet. Uppväxt under tuffa familjeförhållanden i Wolverhampton, med våld och gängbråk som en alltför vanlig del av hans uppväxt, något de flesta av oss förmodligen skulle ha väldigt svårt att ens föreställa oss.

En uppväxt med upplevelser som kanske inte rättfärdigar de attityder Gray ger uttryck för, men som åtminstone förklarar en svårgreppbar ilska. Kanske är det inte någon tillfällighet att Gray tweetade de flesta av sina dumheter bara några veckor efter att ha fått ett knivhugg som gav honom det ärr som löper längs hela hans vänstra kind.

Andre Gray befinner sig på en helt annan plats nu än vad han gjorde för fyra-fem år sedan. Både inom fotbollen och i livet i stort. Det är kanske inte bara en floskel och tom ursäkt när han säger att han inte är samma person nu som han var då. Att människor faktiskt kan förändras.

Men på sociala medier glöms mycket lite och än mindre förlåts. I synnerhet när en spelare har fräckheten att göra det avgörande målet när Burnley slår en storklubb som Liverpool, med mängder av sura supportrar. Då grävs gamla synder obönhörligen fram. Vad som göms i snö kommer fram i tö.

Och Burnley tvingas klara sig utan sin främste anfallare i fyra matcher på grund av något de vare sig haft något med att göra eller ens hade en rimlig möjlighet att kunna förutse. Ett billigt pris att betala så klart för FA:s tappra insatser mot homofobin i engelsk fotboll.

Burnley borde egentligen vara tacksamma!

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #6: Himmel och helvete för Southampton och West Ham

veckans-lag

Avbytarbänken:
Ben Foster, West Brom
Virgil van Dijk, Southampton
Craig Dawson, West Brom
Joe Allen, Stoke
Mesut Özil, Arsenal
Philippe Coutinho, Liverpool
Charlie Austin, Southampton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Arsenal. Det var nödvändigt för Arsenal att komma med ett styrkebesked i den här matchen, och det gjorde man ordentligt. Chelsea har varit ett spöke för Arsenal under ett drygt årtionde men den här gången var det inte Arsenal som lät sig skrämmas. Viktig seger för Arsenal som håller sig kvar i Premier Leagues tätklunga.

Tottenham. Med Danny Rose, Eric Dier, Moussa Dembele och Harry Kane samtliga skadade befinner sig Tottenham i en för laget kritisk period för närvarande. Här gav man sig själva ett riktigt positivt besked, det vill säga att man trots att dessa fyra spelare är borta kan åka till Middlesbrough och inte bara vinna, utan vinna övertygande.

Man Utd. Det har varit så nära en hell week som går att komma för Man Utd och José Mourinho. Därför var det så klart något alldeles särskilt förlösande med vinsten mot Leicester och framför allt målexplosionen under första halvlek. Matchen ändrar karaktär när Man Utd gör sitt första mål vilket visar på psykologins betydelse.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. När Jermain Defoe en bit in i andra halvlek gör sitt andra mål och ger Sunderland ledningen med 2-0 så ser det onekligen ut som om Sunderland är på väg mot lagets första seger för säsongen. Istället bryter man ihop totalt och tillåter, ordet är inte felvalt, Crystal Palace att vända och vinna matchen. Det andas en vekhet över Sunderland som luktar nedflyttning.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

José Mourinho. Det var en riktigt fin vinst mot Leicester. Framför allt var det en triumf för modet att faktiskt fatta det tuffa beslutet att placera Wayne Rooney på bänken, tillsammans med Marouane Fellaini. Resultatet blev ett betydligt rörligare mittfält och ett mycket mer flytande spel. Kanske behövde man inte vara Einstein för att se beslutet, men det är en sak att prata om det, en helt annan sak att faktiskt fatta beslutet.

OMGÅNGENS MÅL

Demarai Gray, Leicester 4-1, Man Utd (b). Det var kanske inte något betydelsefullt mål in the great scheme of things, men det var väldigt snyggt och gav i alla fall Leicester någon form av heder tillbaka. Sorteras mer in under facket screamer än thunderbastard, men som sådan lär den inte överträffas av många mål den här säsongen.

:::

SÄCKARACET

Mark Hughes
Francesco Guidolin
Slaven Bilic
Tony Pulis

:::

TAKTIKTAVLAN

Det kan sägas mycket om Chelseas försvarsspel, eller brist på sådant, mot Arsenal. Hur Chelsea i två matcher i rad helt har misslyckats med att pressa motståndarnas mittfält. Mest frapperande var dock Arsenals andra mål, ett flödande anfall som dock görs möjligt av att Eden Hazard helt glömmer bort att följa Hector Bellerin. Hazard är en gudabenådad spelare offensivt men defensivt en återkommande säkerhetsrisk. Fler motståndare kommer försöka utnyttja den akilleshälen hos Chelsea.

:::

TRE PUNKTER

Side Show. Det borde egentligen inte vara möjligt för en klubb att spendera totalt £119m under ett transferfönster och så sitter man ändå när det stänger och känner att tränaren ifråga inte alls har fått de spelare han helst ville ha. Men så är läget med Chelsea. N’golo Kanté och Michy Batshuayi känns som kloka och researchade köp. Till backlinjen blev det desto sämre. Chelsea brände iväg £60m under fönstrets sista dag sedan de misslyckats med att få in de spelare Conte faktiskt sökte efter i första hand.

Minnet är kort. Det räckte tydligen med att N’golo Kanté gjorde en svag match mot Arsenal, i vilken han vare sig var bättre eller sämre än sina medspelare, för att twitter skulle explodera om hur dålig och överskattad han är. Något liknande kan sägas om Hull och Mick Phelan. Inför säsongen gav ingen Hull den minsta chans över huvud taget. Lovorden var många sedan Hull vunnit sina två första matcher men därefter har det alltså räckt med förluster mot Man Utd, Arsenal och Liverpool för alla Einstens att prata om hur Hull borde byta ut en tränare de knappt ens hunnit tillsätta än.

Moyes Boys. Pojkar mot män var ett populärt uttryck under helgen, om än kanske i lite fel sammanhang. Men är det ett karaktärsdrag det inte går att blunda för hos Sunderland för närvarande så är det att de spelar som just pojkar. Så fort Crystal Palace reducerade mot Sunderland så framstod det som oundvikligt att där skulle komma en kvittering och förmodligen också ett förlustmål. Försvarsspelet i samband med målen var oförlåtligt. David Moyes ser ut att ha resignerat om sin spelartrupp och olika bisarra konflikter förstärker bara intrycket. Moyes chans till upprättelse med Sunderland ser allt tunnare ut, även om han nog sitter säkert på jobbet. För vem skulle i ärlighetens namn vilja ta över hans jobb?

:::

FÖR ÖVRIGT

Didier Drogba till Theo Walcott på twitter igår kväll: ”Congratulations on your win bro but it is easy to dance when the cats aren’t there. J”

Det verkar märkligt svårt för norrlänningar att förstå att Klopp heter Jürgen, inte Jörgen.

Säsongens genombrott i fotbollsstudion är Bojan Djordjic – klar, koncis och hela tiden relevant.

Wayne Rooneys form var så dålig att så fort han satte sig på bänken så gjorde Man Utds lagkapten mål.

Jamie Vardys uppfattning om Mike Deans kroppsbehåring borde innebära att det ligger en avstängning och väntar på honom.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Southampton har gått från mållöshet till målmedvetenhet

Det var ju tänkt att samtalet skulle handla om toppstrider i ligatabellen, om europeiskt cupspel och om nya stjärnanfallare. Men med flytten till London Stadium så har samtalet istället rört sig kring andra och betydligt tråkigare frågor som publikproblem och säkerhetsfrågor.

Det har varit bråkigt på läktarna under West Hams första matcher den här säsongen. Hanteringen av dessa frågor har hamnat mellan stolarna då West Ham till skillnad från övriga klubbar inte själva behöver ta tag i dessa frågor längre, utan de är själva arenans ansvar.

Man får vad man betalar för brukar det heta. Och givet att West Ham betalar i sammanhanget ynkliga £2,5m per år för att få nyttja arenan så finns kanske skäl att misstänka att arenabolaget inte riktigt har de ekonomiska incitamenten att tillhandahålla tillräcklig säkerhet.

Olyckligt inte minst i dessa tider när det faktiskt till sist börjar föras en seriös diskussion inom engelsk fotboll om safe standing.

Det är till London Stadium vi ska idag. Där möts West Ham och Southampton, två klubbar som förra säsongen slogs om europeiska cupplatser på tabellens övre halva, men som har inlett den här säsongen mer darrigt och så här långt befinner sig på tabellens nedre halva.

Det är ändå två lag som befinner sig på olika kurvor. West Hams säsong visar tidiga förtecken till kris. En knapp hemmavinst mot Bournemouth har omgärdats av fyra förluster på fem matcher, varav i synnerhet de två senaste mot Watford och West Brom har varit särskilt demoraliserande.

Southampton har likt West Ham också bara vunnit en match hittills. Men i deras fall pekar kurvan uppåt. De gjorde en bra match mot Arsenal, som de förlorade tämligen orättmätigt, och sedan dess har Southampton tre raka segrar i tre olika turneringar.

Southampton har naturligtvis, till skillnad från West Ham, behövt anpassa sig till en ny manager och ett delvis nytt spelsystem. Det är rimligt att det tar sin lilla tid men positivt är i alla fall att Southamptons spelare verkar ha tagit till sig Claude Puels spelidé – och föredrar den framför Ronald Koemans.

Southampton har blivit mer offensiva under Claude Puel, som har börjat tillämpa en liknande typ av högintensivt presspel som exempelvis Jürgen Klopp och Mauricio Pochettino. Southampton vinner mycket boll och skapar många chanser.

Märkligt nog är det inte så laget riktigt har uppfattats under säsongsstarten där de istället beskrivits som lite tråkiga. Förklaringen till det finner vi i målkolumnen där Southampton hittills bara har gjort fyra mål på sina första fem matcher, med tre hemmamatcher mot Watford, Sunderland och Swansea.

Problemet är inte att Southampton inte skapar målchanser. Hittills har laget skapat 56 chanser mot mål, varav 25 har träffat mål. Det är i själva verket bara Man City och Everton som har skapat fler chanser innan helgens omgång än Southampton.

Däremot har Southampton haft stora problem att göra mål på sina chanser. I det avseendet har Southampton i själva verket varit sämst i Premier League så här långt med en målratio om endast 7,1% – där ligans genomsnitt är mer än det dubbla på 15,3%.

Kanske är det därför ingen tillfällighet att Southamptons uppsving under den senaste veckan sammanfaller så tydligt med att Charlie Austin har fått speltid och ser ut att ha hittat formen med fyra mål på de tre senaste matcherna. Tre matcher som Southampton också har vunnit.

Southampton har blivit mer målmedvetna.

Är alla problem därmed ur världen för Southampton? Nej, det vore kanske för tidigt att säga. Men med Charlie Austin har laget en skicklig anfallare som går att bygga offensiven runt, och det vore ett betydligt större problem om spelet alls inte stämde och inga chanser skapades.

Claude Puels spelidé börjar sätta sig i Southampton, laget ser allt bättre ut, och det är harmoniskt i spelartruppen med flera nya, yngre spelare som visar framfötterna. Southampton kommer bara bli bättre vad den här säsongen lider och är ett lag på uppgång.

Kommer vi kunna säga detsamma om West Ham?

Peter Hyllman
0 kommentarer

Chelsea är på väg att falla tillbaka i förra säsongens mönster

Det var John Brewin som twittrade någon gång under halvtid mellan Arsenal och Chelsea att Chelsea ser ut som ett gammalt lag, och att det är ett väldigt svagt betyg för en klubb som under de senaste åren har mer eller mindre prenumererat på FA Youth Cup.

Antonio Conte förmådde knappast dölja sin ilska efter kvällens match på Emirates. Chelsea är ett bra lag på pappret menade han, men inte på fotbollsplanen. Och ikväll var det svårt att hitta något att säga emot det, Chelsea blev helt enkelt utspelade.

Viss sympati kan man kanske känna för Antonio Conte. Istället för en backlinje med Leonardo Bonucci, Andrea Barzaghli och Giorgio Chiellini så har han nu att försöka organisera det som helt enkelt inte låter sig organiseras, Gary Cahill och David Luis, tillsammans med en åldrad Branislav Ivanovic.

Det är svårt att slå ifrån sig känslan att Chelseas försvarsspel mer eller mindre rämnat sedan John Terry blev skadad. Och visst är det ett gott omdöme om Terry, men också ett underkännande av Chelsea, att laget ska vara så beroende av en 35-årig mittback.

Där finns, framför allt under de två senaste försäsongerna, stora frågetecken kring hur Chelsea har förstärkt och förnyat sitt lag. Det var definitivt en källa för missnöje inför förra säsongen. Och inför den här säsongen fanns liknande tveksamheter där Conte inte fick de spelare han faktiskt ville ha.

Vissa saker måste dock belastas Antonio Contes personliga konto. För Chelsea såg märkligt håglösa ut den här kvällen, liksom de har gjort under de tre senaste ligamatcherna. Både mot Liverpool och mot Arsenal såg flera spelare ut att inte riktigt vara med i matchen mentalt eller fysiskt.

Det borde vara synnerligen oroväckande för en manager som har gjort sig känd just för att kräva väldigt hög energi från sina spelare. Och det är helt säkert något som förklarar Antonio Contes ilska och frustration. Men det är också ett problem vi känner igen från förra säsongen.

Den lätta versionen av Chelseas fiasko förra säsongen var så klart att allt var José Mourinhos fel. Riktigt så enkelt var det väl egentligen aldrig, och det börjar kanske framgå nu. Sant är dock att Antonio Conte måste lyckas med vad Mourinho inte lyckades, att vända omklädningsrummet.

Klarar Antonio Conte av det utan att vända omklädningsrummet emot honom själv? Ett öde som har drabbat mer eller mindre varenda Chelseamanager sedan Roman Abramovich köpte klubben. Det är egentligen bara Chelseas klubbledning som kommer kunna svara på den frågan.

Om Antonio Conte lyckas med just detta som ingen annan hittills har lyckats med så är det kanske bara att damma av utmärkelsen för årets tränare på en gång.

Alltid i samband med sådana här matcher med den här typen av ensidiga utfall är det lätt att underskatta matchbildens betydelse. Arsenal fick två snabba mål vilket satte matchbilden betydligt mer än att det var män mot pojkar, divisioner av klasskillnad, och övriga floskler som sportjournalister kläcker ur sig.

Vissa kommer vilja betona hur otroligt bra Arsenal var. Andra kommer hellre betona hur dåliga Chelsea var. Naturligtvis har i all väsentlig mening båda sidor rätt. Och det är mer eller mindre ogörligt att påstå det ena oberoende av det andra.

Slutsatser för framtiden är därför vanskliga. Vad som däremot inte är vanskligt är matchens resultat och effekter. För Arsenal är det tre poäng och en väldigt skön seger mot en lokalrival och konkurrent i ligatabellen, och ett fullpumpat självförtroende vidare i toppstriden.

För Chelsea, med två förluster och tre demoraliserande poängtapp i rad i ligaspelet, är det bara tillbaka till ritbordet som gäller. Det är för den här typen av läge som Antonio Conte måste utnyttja spelledigheten i veckan. Han har tid att jobba med problemen.

Återstår att se om Antonio Conte har lösningen på problemen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Arsenals årtionde av skräck för Chelseaspöket måste få sitt slut ikväll

Det är något med milstolpar i Arsene Wengers karriär som tenderar att sammanfalla med Chelsea. Arsenal mötte Chelsea när Arsene Wenger gjorde sin 1,000:e match som Arsenals manager. Och nu när Arsene Wenger ska göra den match som markerar hans 20 år som Arsenalmanager så är det ännu en gång Chelsea som står för motståndet.

Det är kanske på sitt sätt passande. Om Alex Ferguson var Arsene Wengers stora fiende under Wengers första årtionde i Arsenal så är det till allra största delen Chelsea som representerar ondskan i Wengers föreställningsvärld under dennes andra årtionde. Två klubbar som i mångt och mycket var varandras motsatser i spelidé såväl som klubbfilosofi.

Den inbördes matchstatistiken mellan Arsenal och Chelsea speglar mycket tydligt det förändrade förhållandet mellan klubbarna. Arsenal vann 15 av 25 matcher, och förlorade bara tre matcher, mot Chelsea innan Roman Abramovich luftlandsatte i London. Därefter har Arsenal vunnit endast fem och förlorat 17 av de 29 senaste matcherna lagen emellan.

Det är med andra ord inte svårt att se hur bitterheten mellan de båda klubbarna har uppstått. Chelsea måste ses som den mest direkta orsaken till att Arsenal så omedelbart efter sin bedrift med Invincibles petades ned från sin täppa, och till att Arsene Wengers ungdomsprojekt under åren därefter visade sig i längden ohållbart.

Det har varit förbittrat på ren personnivå. Inte minst mellan Arsene Wenger och José Mourinho, en relation som verkar sakna varje form av i alla fall motvillig respekt som ändå fanns begravd någonstans långt ner mellan Wenger och Alex Ferguson. Så djup är konflikten att media närmast njutningsfullt använder Mourinhos namn för att piska upp stämningen inför matchen.

Media har, får man förmoda, ännu inte lyckats hitta någon vinkel mellan Arsene Wenger och Antonio Conte. Alltså drar de fram sina greatest hits och golden oldies. Det känns så klart något andefattigt att reducera vad som faktiskt är en på förhand mycket viktig fotbollsmatch mellan två direkta konkurrenter till en ganska gammal och trött personkonflikt.

För där Arsene Wengers andra årtionde med Arsenal började ser Wengers andra årtionde med Arsenal också ut att sluta – det vill säga i konflikt och konkurrens med Chelsea. Det är ett andra årtionde under vilket Chelseas managers har kommit och gått, samtidigt som Arsene Wenger hela tiden har bestått.

Nu är inte Premier League riktigt så okomplicerad att det är möjligt att, i alla fall på förhand, säga att det står enbart mellan en klubb och en annan, det är alltid flera som vill blanda sig i leken. Men att Arsenal och Chelsea är två av de huvudsakliga konkurrenterna, definitivt om en av Champions League-platserna, möjligen också om ligatiteln, framstår som uppenbart.

I den konkurrensen befinner sig på märkligt jämn fot efter fem avklarade omgångar. Båda lagen har tio poäng efter fem omgångar. Arsenal har en något bättre målskillnad, men inte är det med mycket. Både Arsenal och Chelsea har förlorat varsin match så här långt – båda på hemmaplan mot Liverpool, en annan av deras direkta konkurrenter.

Skillnaden kan tyckas vara att Arsenal hade sina poängtapp under sina två första matcher samtidigt som Chelsea har tappat sina poäng under sina två senaste matcher. I det avseendet är det Arsenal som går in till den här matchen med momentum och hemmaplan i ryggen. För Chelsea handlar det mer om att hitta vinnarspåret igen.

Men det är en viktig match för både Arsenal och Chelsea. Båda lagen har förlorat sin hittills enda match mot en direkt konkurrent och båda lagen behöver visa att de är kapabla att vinna matcherna mot sina direkta konkurrenter. Att inte tappa poäng i dessa möten ser ut att bli särskilt viktigt just den här säsongen.

Chelsea mer än kanske någon annan av de engelska storklubbarna har varit Arsenals och Arsene Wengers spöke under hans andra årtionde. Det är inte helt sannolikt att det blir något tredje årtionde. Frågan är alltså om sagan och säsongen faktiskt slutar lyckligt, om Arsene Wenger faktiskt till sist får sista ordet och övertaget på Chelsea, och jagar iväg spöket.

Jag tror så måste ske den här säsongen. För Arsenals och för Arsene Wengers skull. Skillnaden i narrativ vid vinst eller förlust för Arsenal i den här matchen är minst sagt omfattande.

Peter Hyllman
0 kommentarer