Peter Hyllmans Englandsblogg

De som inte lär sig av historiens misstag är dömda att upprepa dem

FA-cupmatch. Det är de hetaste biljetterna i staden. En publikfest som inom kort ska utbytas i sorg och apati. Publiken strömmar in på arenan. Arrangörer och polis har ingen riktig ordning eller organisation. Insläppen överbemannas och supportrar med biljetter liksom supportrar utan biljetter tränger sig in på arenan.

Utrymmet på läktarna blir trängre och trängre. Publiken längst fram trycks obönhörligt framåt också mot sin vilja. Hela tiden strömmar nya människor in bakifrån på läktaren. Att röra sig börjar bli omöjligt. Trängseln börjar övergå i ett malande tryck. Barnen börjar gråta. Föräldrar börjar bli rädda. En pappa tar sitt barn och lyckas hitta en nödutgång. De kommer ut. Flera hundra fler tar sig in via nödutgången.

Bristningsgränsen är nådd. Matchen påbörjas men kort därefter rämnar läktarnas barriärer. En långt mer än tusenhövdad människomassa faller kollektivt framåt. Hundratals av dem kommer inte att resa sig igen. På andra delar av arenan är det svårt att se vad som händer. Det ser ut som om många människor har svimmat av den hårda trängseln.

Domaren pausar matchen och spelarna ger sig in i omklädningsrummen. Det är polisens uppgift att flytta de avsvimmade åskådarna bort från och till sidan av planen. Många i publiken börjar känna olusten krypa på. Något står inte rätt till. På inrådan av polisen blåser domaren ändå igång matchen igen. Men under tiden har planen krympt.

Framför läktarna och intill planen ligger alltjämt de som ännu inte har klivit upp från den krossande och fallande människomassan. 33 av dem kommer aldrig mer resa sig upp. Över 400 människor ligger skadade. Med hjälp av sågspån har nya sidlinjer improviserats fram. En polis går fram till domaren och meddelar att han tror att människorna där borta är döda.

Skärrade spelare slutför mot all rim och reson en match som slutar 0-0 inför en publik delvis med ögon som inte längre ser, öron som inte längre hör och halsar som inte längre sjunger. Först efter matchen börjar katastrofens omfattning sjunka in. Chock blir förskräckelse, blir till djup sorg och till ett stort trauma för alla inblandade.

Eftermälet till katastrofen blir det vanliga. Det letas orsaker och det letas syndabockar. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Som ett slags historiens eko visar sig snabbt en gångbar metod vara att lägga ansvaret på supportrarna som tog sig till arenan. Supportrar utan biljetter och supportrar som bröt sig in på arenan orsakade trängseln och den ohanterliga människomassan.

Vi känner självklart igen beskrivningen alltför väl, men ändå inte. De som kan detaljerna vet redan att det här inte handlar om Hillsborough. Men det hade lika gärna kunnat göra det. Det här var en match mellan Bolton och Stoke i FA-cupen 1946, och en av historien nästan bortglömd läktarkatastrof som kom att kallas för The Burnden Park Disaster.

Utredningar i efterhand har gett en mer total bild över denna katastrof och hur den gjordes möjlig. Det är utredningar som visar på stora brister i polisens och arrangörernas organisation och kommunikation, liksom i säkerhetsrutinerna på och utanför arenan. Där fanns ingen kontroll på hur många som passerade in och ut, ingen radiokommunikation, inga utrymningsmöjligheter.

Det var strax efter kriget. Fotboll var fortfarande något nytt återkommet och Bolton var dessutom den enda klubben i regionen som spelade i den högsta divisionen. Storstjärnor som Stanley Matthews i Stoke och Nat Lofthouse i Bolton lockade rekordpublik. Arrangörerna annonserade i tidningarna om att alla var välkomna, med eller utan biljetter!

Tillsammans såg dessa omständigheter till att det på en arena som möjligen kunde ta in 60,000 supportrar med lite god vilja så trängdes den här lördagseftermiddagen mer än 85,000 supportrar. Det var på alla tänkbara sätt och vis en katastrof som bara väntade på att hända. Desto mer otänkbart var i så fall att det på samma gång var en katastrof som bara väntade på att hända igen.

För det är så klart de båda sidorna av tragedin med Burnden Park. Den ena sidan är självklart alla döda, skadade, deras anhöriga och alla berörda. Dess andra sida är att den glömdes bort, den bortglömda katastrofen som den kallas. De bistra lärdomar som drogs togs aldrig tillvara, viktiga slutsatser om arenornas organisation och säkerhetsrutiner gav ingen förändring.

Den som inte lär sig av historiens misstag är dömd att upprepa dem brukar det sägas. Mellan Burnden Park 1946 och Hillsborough 1989 går det en tunn, röd linje. 43 år senare, ytterligare 96 döda. Och för allt som har sagts om tragedin kring Hillsborough så gör inte det tragedin mindre – att den inte bara var fullt möjlig att förutse och förhindra.

Den hade i själva verket redan inträffat en gång tidigare.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #22: Liverpools titelhopp tog ett svandyk

Hörnan

Avbytarbänken:
Tom Heaton, Burnley
Ryan Shawcross, Stoke
Seamus Coleman, Everton
Matt Phillips, West Brom
Tom Carroll, Swansea
Alexis Sanchez, Arsenal
Andy Carroll, West Ham

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Swansea. Fantastisk bedrift naturligtvis av Swansea. Viktig dessutom. Swansea låg drypsist i tabellen men lyckades med en synnerligen oväntad vinst på Anfield ta sig hela vägen upp ovanför nedflyttningsstrecket. Det var dessutom Swanseas första ligavinst någonsin på Anfield. Det tog någon match eller två men Paul Clement har till sist fått något slags genomslag sedan han tog över den krisdrabbade klubben.

West Ham. Andra vinsten i rad för West Ham sedan de outade sitt problembarn Dimitri Payet. Dessutom en skön vinst på bortaplan vilket alltid bådar gott. Andra positiva tecken är självfallet att Andy Carroll ser ut att ha kommit igång med målskyttet samt att Michail Antonio har hittat sin rätta plats som anfallare bredvid honom. West Ham har helt plötsligt hittat upp på övre halvan. Imponerande att hålla fast vid Slaven Bilic.

Arsenal. Det kanske inte hjälpte så mycket för själva titelstriden, men en vinst samtidigt som majoriteten av konkurrenterna runt omkring dem tappade poäng är naturligtvis inget att rynka på näsan åt. Men det var självklart otroligt nära att utfallet blev helt annorlunda. Det går så klart att prata om tur och domslut tills man blir blå i ansiktet, vissa har ju inget bättre för sig, ändå starkt att jobba till sig en straff efter käftsmällen några minuter tidigare.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Leicester. Är man ond och elak om man nästan börjar halvhoppas att Leicester ska åka ur Premier League för ”storyns” skull? Förmodligen. Grejen är bara att det faktiskt ser ut att kunna bli verklighet, eller allra minst ligga i den rejäla farozonen. Om samtidigt klubbarna nedanför Leicester, exempelvis Swansea med flera, börjar vinna matcher igen, då kan det här bli riktigt kämpigt för Leicester.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Paul Clement. Det är klart att man måste ha en engelsman som gör jobbet, inte någon jäkla jänkare. Skämt åsido. Engelska managers har knappast haft någon särskilt rolig säsong så här långt så det är naturligtvis kul när det ändå dyker upp en framgång. Vinsten på Anfield betyder inte att alla problem helt plötsligt är lösta för Swansea, men nu finns i alla fall något positivt att utgå ifrån.

OMGÅNGENS MÅL

Wayne Rooney, Man Utd 1-1, Stoke (b). Visst, det får villigt medges att det här målet utses både för sin estetik och för sin symbolik. Målet går knappast att klaga på estetiskt, ett frisparksmål av den högre skolan rätt upp i det bortre krysset. Men det är heller inte precis varje dag som ett målrekord slås i en klubb av Man Utds storlek. Det bästa med att rekordet nu är slaget är att allt tjafs om rekordet därmed kan upphöra.

:::

TRE PUNKTER

Rensad luft. Det är domarnas fel att spelare filmar! Det var onekligen vad som verkade vara allmän uppfattning efter lördagens matcher, och då i synnerhet matchen på Etihad. Det är till och med en uppfattning som torgförs som allmän sanning i Match of the Day. En enastående simplistisk uppfattning. Visst, det är en växelverkan, men om spelare inte filmade eller försökte tillskansa sig fördelar så behövde domarna heller inte tveka. Lika mycket handlar det självklart också om att domare ska hinna med att se de situationer de har att döma, eller allra minst har tillgängliga tekniska hjälpmedel till sitt förfogande.

Attityd. Liverpools facit mot övriga storklubbar i toppen av tabellen är om inte fantastiskt så i alla fall väldigt bra, de har inte förlorat en enda. Däremot är Liverpools facit mot de betydligt mycket mer slagbara klubbarna i ligan klart sämre. Det görs med viss rätta stor sak av spelarnas arbetsvilja under Jürgen Klopp, men frågan är om det gäller varje match. Liverpools spel ger i vissa fall ett intryck av viss arrogans mot motståndare som de på förhand anser sig ska besegra, uttryckt i inte samma noggrannhet och inte samma hårda arbete som i de riktigt stora matcherna.

Hög press. Två managerreaktioner jag reagerade på efter den här omgången. Claudio Ranieri som efter förlusten mot Southampton väldigt noga påpekar att förlusten var hans fel. Vilket gav mig ett intryck av något slags sista försök att i alla fall ta ansvar för det som pågår och möjligen hålla bödeln vid dörren ett tag till. Aitor Karanka som verkar slå runt omkring sig när han är under press och den här gången har riktat sin ilska mot hemmapubliken. En fajt han absolut aldrig kan vinna. Gemensamt för de båda två är självklart att nedflyttningsstrecket börjar komma obehagligt nära.

:::

TRANSFERKOLLEN

Omar Elabdellaoui, Hull, lån. Hull behöver förvisso alla spelare de kan få, och Marco Silva har ännu en gång vittjat en av sina tidigare klubbar för ett lån, den här gången till högerbacken. Okänd kvalitet för mig, men Hull behöver definitivt bredden. Godkänd – (++).

Patrick Bamford, Middlesbrough. Tveksam värvning för mig. Bamford har självklart förflutet i Middlesbrough där han bland annat tillbringade förra säsongen på lån. Nu blev flytten från Chelsea permanent. Aitor Karanka vet vad han får men det känns mer som en The Championship-värvning. Godkänd – (++).

Saido Berahino, Stoke. Var det världens längsta transfersaga som till slut nådde sin slutpunkt när Stoke till sist kunde räkna hem den här affären? Berahino har gjort sig helt omöjlig i West Brom och får vara tacksam att någon klubb är beredd att ge honom en ny chans. Har potential, men attityd? Väl godkänd – (+++).

Martin Olsson, Swansea. Värvad från Norwich. En värvning som något ger intrycket av att Norwich, Olsson själv, eller möjligen både och, har gett upp förhoppning om uppflyttning. Fick spela från start redan i debuten mot Liverpool vilket tyder på att Paul Clement tror på Olsson. Väl godkänd – (+++).

Tom Carroll, Swansea. Succédebut för Carroll mot Liverpool. Carroll är inte obekant med Swansea efter att ha varit utlånad där sedan tidigare. Flyfotad och teknisk kantspringare som kan komma att bidra med mycket för Swansea, även om vi kanske inte ska räkna med samma utdelning varje match. Väl godkänd – (+++).

Jake Livermore, West Brom. Hull värvar spelare men gör sig också av med spelare. Inte så konstigt kanske att Hulls spelare börjar se sig om efter andra alternativ. Med Livermore förstärker West Brom på centralt och offensivt mittfält, en intressant värvning. Väl godkänd – (+++).

José Fonte, West Ham. En av Premier Leagues bästa mittbackar under senare år. Vad som talar emot honom är åldern. En något märklig övergång från Southampton kan tyckas, men lönekuvertet var förmodligen större och West Hams potential måhända större. Desto viktigare värvning med Angelo Ogbonnas långtidsskada. Med berömd godkänd – (++++).

:::

FÖR ÖVRIGT

Det fanns någon slags glad ironi över Jürgen Klopps taktiska beslut att slänga in Joel Matip som centerforward mot Swansea.

Det är rätt magstarkt av Aitor Karanka att banna de egna supportrarna för att vilja ha långbollar när han själv för bara några veckor sedan värvade Rudy Gestede.

Är det ändå inte fantastiskt märkligt hur olika vi applicerar det här med ”the benefit of the doubt” angående domslut beroende på lagtröja?

Ryktet om Diego Costas död är betydligt överdrivet.

Det slår mig nästan varje gång jag ser honom hur lik Skhodran Mustafi är Doug Guggenheim.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar

Är Antonio Conte svaret på Roman Abramovichs alla drömmar?

Det var som sagan låter berätta under eller efter en match mellan Man Utd och Real Madrid som Roman Abramovich bestämde sig för att köpa en engelsk fotbollsklubb. 2003 köpte han Chelsea. Därefter har inget varit sig riktigt likt inom engelsk fotboll. Abramovich ville i grund och botten två saker med sin nya fotbollsklubb. Först ville han vinna. Sedan ville han spela vackert.

Det första visade sig vara förhållandevis rakt på sak. Det tog två säsonger för Roman Abramovich att med sitt Chelsea erövra den engelska ligatiteln. Det köptes nya spelare. Och den vid den tiden hetaste och hungrigaste managern anställdes med pompa och fanfar. Tillsammans skapade ägare, manager och spelare ett alldeles formidabelt fotbollslag.

Det andra visade sig snabbt vara mer komplicerat. Det formidabla fotbollslaget var formidabelt för att det i första hand betonade funktionalitet och effektivitet snarare än något estetiskt skönhetsideal. Spelet väckte dock aldrig riktigt den beundran som kanske framför allt de spanska superklubbarna åtnjöt. Roman Abramovich var visserligen en vinnare, men inte längre nöjd.

Abramovich började drömma om något annat. I vägen för dessa drömmar stod managern som fått klubben att börja vinna. Han fick lämna. Därmed inleddes åratal av jakt efter den manager som skulle förena det till synes oförenliga, att både vinna och vinna vackert. Det var en jakt som skulle visa sig fruktlös, med tillfälliga ljusglimtar snabbt skingrade av nya och mörka moln.

Kanske visade sig jakten fruktlös eftersom dess byten alltid i någon mening var andrahandsalternativ. Pep Guardiola var under långa stunder den manager som Roman Abramovich helst ville ha till Chelsea, men Guardiola gick av olika skäl aldrig att locka till klubben. När Guardiola istället gick till Man City grusades kanske till sist Roman Abramovichs förhoppningar.

Istället blev det Antonio Conte. Men tror vi att det är något som Roman Abramovich ångrar för närvarande, med Chelsea i ensamt majestät i klar serieledning och Man City med Pep Guardiola kämpandes för att hålla sig kvar i Champions League?! Kanske är det så att det är Antonio Conte, Guardiolas motsats, som hela tiden var svaret på Roman Abramovichs drömmar.

Vi befinner oss blott drygt halvvägs in på Antonio Contes första säsong med Chelsea, så mycket kan hinna ändras. Men Chelseas spel och makalösa resultat under säsongen tyder på att Antonio Conte så här långt är på väg att lyckas med just det som ingen av hans företrädare i Chelsea lyckades med, att förena det oförenliga, att både vinna och vinna vackert.

Det kommer alltid gå att ha invändningar mot att den fotboll som Antonio Conte tillämpar är vacker i begreppets faktiska betydelse. För det är definitivt en taktik med mycket tydlig defensiv disciplin. För allt prat om trebackslinje så handlar det i själva verket om en fembackslinje. Vad Conte demonstrerar är att det är fullt möjligt att både vara defensivt starka och offensivt sprudlande.

Det är inte i närheten av den typ av vacker fotboll som vi så tydligt har kommit att associera med främst Barcelona och Pep Guardiola. På många sätt är det en helt annan typ av fotboll. Men det demonstrerar å sin sida något annat, att skönhet inte är en typ av fotboll förunnad utan går att finna i många olika typer av fotboll. Så vad gör då Antonio Contes och Chelseas fotboll vacker och vinnande på samma gång?

Fart och finess

Chelseas framgångar den här säsongen har mycket att göra med att de tillsammans med Tottenham har visat upp ligans klart bästa försvarsspel. Det är baserat på en lågt liggande fembackslinje. För att kunna kombinera detta med ett konstruktivt anfallsspel är Chelsea tvingade att anfalla i mycket hög fart, något som blivit ett av lagets signum under säsongen.

Det är i själva verket antitesen både till den bollinnehavsstinna fotboll som varit på modet under många år och till de mer dagsaktuella tankarna om intensiv och hög press. Det gör inte Chelseas fotboll mindre vacker. Det gör den inte heller mindre effektiv. På många sätt är Chelseas taktik den här säsongen en förlängning och förbättring av vad som vann Leicester ligan förra säsongen.

Mål over the place

Ett vanligt kännetecken för de riktigt stora vinnarlagen är att de är kapabla att göra mål alla möjliga och olika sätt, och att det är fler än bara ett litet fåtal spelare som utgör konkreta målhot. Det gör det otroligt svårt för motståndarna att försvara sig, och det ger även de bästa lagen hela tiden en utväg ur de problem de för stunden kan råka befinna sig i.

Chelsea är utan tvivel det lag i Premier League för närvarande som bäst motsvarar den här beskrivningen. Mål kan komma från nästan alla spelare på planen, oavsett om vi nu till och med pratar om backlinjen. Chelsea är också mycket kapabla på att göra mål på de allra flesta sätt. Raka kontringar, smånätt kombinationsspel, skott utifrån, inlägg och fasta situationer.

Spelare växer

Vi ser flera managers i Premier League kämpa med detta för närvarande. Det pratas så mycket om deras smarta taktiska system att det döljer hur deras runda spelare så ofta måste knackas ned i fyrkantiga hål. Antonio Conte har i grund och botten gjort något som borde vara varje managers ABC, att anpassa sitt taktiska system utifrån de spelare han har tillgång till.

Conte har formulerat mycket tydliga roller för sina spelare. Tydliga roller gör spelare trygga och får dem att växa. Få trodde nog att David Luiz skulle få en så dominant roll som han han faktiskt har haft i Chelsea. Ingen hade gissat att Victor Moses och Marcos Alonso skulle bli så effektiva wingbackar. Pedro har hittat sig själv igen. Diego Costa och Eden Hazard är tillbaka på topp.

Ledare på planen

En baksida med det väldigt starka managerfältet i Premier League den här säsongen är att när det pratas om ledarskap så fokuseras nästan enbart på ledarskapet vid sidan av linjen. Spelarna på planen framställs nästan som viljelösa bönder som flyttas runt av allvetande och allsmäktiga managers. Men i bra lag finns också ledare på planen.

Dessa ledare finns i Chelsea. John Terry är formellt kapten och Gary Cahill är kapten i praktiken, men även David Luiz har tagit ett stort ledaransvar i spelet på planen. Diego Costa leder anfallet på ett föredömligt sätt och går alltid att räkna med i både medgång och motgång. Pedro och Eden Hazard är andra spelare som kan ta tag också i besvärliga matchbilder.

Ny ryggrad

Det talas kanske inte så mycket om det men Antonio Conte är i själva verket den förste Chelseamanager som har haft möjligheten att bygga sitt lag utan att behöva förhålla sig till från klubbens gamla trotjänare som varit kvar ända sedan José Mourinhos första tid i klubben – John Terry, Didier Drogba, Petr Cech och Frank Lampard. Terry är kvar men ensam och förpassad till sidan.

Det vore helt fel att förminska dessa spelares betydelse för Chelsea, på alla sätt fantastiska spelare som under många år var lagets hjärta och ryggrad. Men de var också så betydelsefulla på och vid sidan av planen att det gjorde det svårt för nya managers både att bygga upp en egen auktoritet och att genomföra större spelmässiga förändringar.

Antonio Conte har genomfört tydliga spelmässiga förändringar i Chelsea. Mer än kanske någon annan manager i Chelsea före honom har han lyckats göra sig själv till Chelseas förste genuine ersättare till José Mourinho. Kanske är han också den förste managern som visar sig vara svaret på Roman Abramovichs drömmar när han köpte Chelsea.

Idag kan Chelsea ta ett nytt stort kliv mot att återigen vinna Premier League. Och det finns inte en människa som i så fall kan säga att de inte har vunnit vackert.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fråga inte bara vad Pep Guardiola kan lära Premier League, fråga också vad Premier League kan lära Pep Guardiola

Befinner sig Man City och Pep Guardiola i en pågående kris? Svaret på den frågan kommer oundvikligen bero på vad man egentligen menar med ordet kris. Men givet att målsättningen för säsongen bara kan ha varit att vinna ligan, och att en Champions League-plats närmast togs för given, så är den nu högst påtagliga risken att missa Champions League om inte full kris så i alla fall ett mycket tydligt kristecken.

Vad som däremot inte på något sätt kan ifrågasättas är att Pep Guardiolas första säsong med Man City, eller Man Citys första säsong med Pep Guardiola om man hellre vill se saken på det sättet, har utvecklats till att bli något av en besvikelse. Det var självklart ett helt annat ljud i skällan under säsongens första tio matcher, när Man City gick fram som en slåttermaskin, men den sviten gör det också svårt att hävda att Man Citys problem bara är en tidsfråga.

Snarare beror Man Citys problem på att motståndarna i Premier League i allt större utsträckning har räknat ut hur de ska hantera Man Citys taktik och framför allt hur de ska exploatera Man Citys exponerade försvar. Var vi hittar vändpunkten i det här avseendet är inte svårt att räkna ut. Det var i det förra mötet med Tottenham, som på White Hart Lane synade och höjde Man Citys höga press med sin egen.

Inför matchen mot Tottenham hade Man City vunnit samtliga sina sex ligamatcher. Efter matchen mot Tottenham på White Hart Lane har Man City å andra sidan bara vunnit sju av sina 14 efterföljande ligamatcher. Från att vinna alla matcher till att bara vinna hälften av sina matcher. Från att göra mos av sina motståndare till att vid upprepade tillfällen bli mosade av sina motståndare. Från högst upp i tabellen till femte plats i tabellen.

Det är mot bakgrund av just detta fall i prestanda, och i synnerhet i det allt större gapet mellan prestation och förväntningar, som den begynnande kritiken mot Pep Guardiola måste ses. Kritiken är i alla högsta grad sakligt grundad. Det kanske inte i själva verket är en kritik som är betingad av att England inte gillar utländska tränare. En smått bisarr tankegång, inget land i världen gillar sina utländska tränare mer.

Det mest uppseendeväckande är däremot att Pep Guardiola helt enkelt inte ger något intryck av att veta hur han ska hantera situationen. Han verkar inte van vid ett sådant här läge, vilket så klart kan bero på att han inte är van vid ett sådant här läge. Uppenbara problem, såsom med målvakten, med backlinjen, och med försvarsspelet i allmänhet, lämnas mer eller mindre utan åtgärd. En slags uppgivenhet verkar ha krupit in.

Man Citys och Pep Guardiolas misstag inför och under säsongen har förvisso ältats på många håll. Värvningspolitiken, truppbalansen, målvaktsfrågan och så vidare. Det finns ingen större poäng att fortsätta upprepa dem. Desto mer upplysande är för mig att kontrastera Pep Guardiolas arbete i Man City med det arbete som Mauricio Pochettino har gjort i Tottenham, därför att där finns i mina ögon en viktig skillnad som få tar upp.

Den skillnaden har med unga spelare att göra. Med Mauricio Pochettino har en slags ungdomsrevolution ägt rum i Tottenham. Harry Kane, Dele Alli och Eric Dier är spelare som inte bara har fått chansen utan nu måste betraktas som stjärnor i Premier League. Bakom dem finns spelare som Harry Winks, Josh Onomah, Cameron Carter-Vickers med flera. Unga spelare får betydelsefulla roller i Pochettinos långsiktiga arbetsplan.

Det är inte av idealistiska skäl som Mauricio Pochettino väljer att arbeta på det sättet, även om idealet trots det är fint. Istället är det en fråga om att skola in unga spelare i Pochettinos egen fotbollsfilosofi, att coacha dem rätt från början, och få dem att ta till sig taktik och krav på arbetsinsats. Detta hänger ihop med varför Tottenham till skillnad från de flesta andra storklubbar väljer att inte låna ut sina bästa unga spelare.

Det är ett arbetssätt som skiljer sig markant från hur Pep Guardiola har tagit sig an Man City den här säsongen. Ytterbackarna presterar illa och är åldersstigna men ändå lånar man ut den unge och mycket talangfulle Pablo Maffeo. Pep Guardiola väljer att spela en ständigt misstagsbenägen Aleksandar Kolarov som mittback istället för att pröva Tosin Adarabioyo. Ytterbacken Pablo Zabaleta prövas på centralt mittfält istället för unge mittfältaren Aleix Garcia.

Mönstret fortsätter. Claudio Bravo har varit allt annat än lyckad som målvakt men det verkar inte finnas några tankar på att istället lufta Angus Gunn. Tittar vi istället framåt så verkar Pep Guardiola å ena sidan ha sina mycket tydliga tvivel på Sergio Agueros kapacitet, men har å andra sidan inte valt att satsa helhjärtat på extremt talangfulle Kelechi Iheanacho. Alla fem i ett svep vore kanske att överdriva, men där verkar finnas en slags allmän beslutsångest.

Det vore naturligvis inte utan sin lilla risk att satsa på bland andra dessa fem unga spelare. Men heller inte utan sin möjlighet till hög avkastning. Dessutom, om nu Pep Guardiolas pitch är att han bedriver ett långsiktigt arbete som ska börja ge resultat först om något år eller två, så vore det snarare ett argument för att i större utsträckning ge dessa spelare chansen nu. Och då inte enbart som kanonfoder i cupmatcher man knappt bryr sig om att vinna.

Vid sidan av de £160m som redan har investerats i Man Citys spelartrupp med Pep Guardiola så pratas det om fortsatta utrensningar och köp av nya spelare. Kommer det unga spelare så lär de således i första hand komma utifrån. Detta följer samma mönster som Guardiola visade upp i Bayern München där inte en enda spelare hämtades upp från de egna ungdomsleden. Även om det kanske snarare motsvarar världens bild av José Mourinho än av Pep Guardiola.

Vad Pep Guardiola emellertid håller på att upptäcka är att Premier League håller på att förändra den allmänna bilden av honom. Kanske både vad gäller hans status som coach och utvecklare av unga spelare men inte minst utifrån det spel och de resultat han presterar med Man City. Det är uppenbart att det är en förändring han vare sig hade förutsett i sådan utsträckning eller känner sig helt bekväm med.

Därmed inte sagt att det inte på sikt kan visa sig bli en förändring av godo. Här är Mauricio Pochettino en förebild för vad som krävs för att verkligen lyckas i Premier League, också med begränsade resurser. Anpassning, hårt arbete, inte minst ödmjukhet inför uppgiften. Men, som Pochettino onekligen också har visat, hur en medveten och systematisk satsning på egna, unga spelare även i vår moderna fotbollsvärld alltjämt är en nyckel till långvarig framgång.

Mauricio Pochettino visar för övrigt också hur det är fullt möjligt att inom loppet av några år bygga upp ett renommé som inte bara Premier Leagues kanske bästa manager, utan också som en av Premier Leagues mest sympatiska och tillgängliga managers. Detta alltså trots att han har fräckheten att inte vara brittisk. Visst var Pochettino ifrågasatt när han kom till Southampton, eftersom han var okänd. Men med spel och resultat tystade han snabbt tvivlarna.

Det kan Pep Guardiola också göra. Om det nu inte är så att han anser sig vara så känd att han borde stå över alla tvivel utom möjligen sina egna.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Sheffield Wednesday har gjort Englands bästa och mest betydelsefulla januarivärvning

Sheffield Wednesday krossade Brightons hjärtan förra säsongen när de besegrade Brighton i The Championships playoff-semifinal. De fick fira efter matchen på Amex Stadium den gången, och ikväll har de möjligheten att få fira igen. Det är inte en match med riktigt samma omedelbart avgörande betydelse som den gången, men matchen är för den sakens skull inte oviktig.

Det är tvåan mot sexan i The Championship. Det här är en säsong i The Championship med nästan enbart viktiga matcher, men vissa matcher är ofrånkomligen lite viktigare än alla andra. Det här är en av dem. Brighton vill studsa tillbaka från förlusten mot Preston senast och inte släppa Newcastle förbi sig. Sheffield Wednesday vill minst behålla försprånget nedåt.

Det är en på pappret mycket svår match för Sheffield Wednesday. Bortaplan mot vad som mycket väl kan vara seriens bästa lag, som teoretiskt med sin match i handen leder serien. Sheffield Wednesday har å sin sida satt i system den här säsongen att knäcka serieledare på deras hemmaplan. De besegrade Newcastle på annandagen. Och i oktober besegrade de Huddersfield. Det är inte lätt att vara serieledare mot Sheffield Wednesday.

Säsongens andra match mot Huddersfield, i lördags på Hillsborough, var även det en viktig vinst. Det satte stopp för en svag period för Sheffield Wednesday, med vinsten mot Newcastle som lysande undantag, med svaga prestationer och onödiga poängtapp. Det såg jobbigt ut också mot Huddersfield innan Ross Wallace bokstavligt sköt lagets självförtroende i höjden med en rackarrökare från 30 meter.

Vinsten mot Huddersfield var inte bara viktigt för självförtroendet. Den ledde även till två andra saker. Dels en känsla hos Sheffield Wednesday att de står starka också mot tänkbara kommande playoff-motståndare. Dels öppnade den i och med Derby Countys förlust mot Leeds upp ett fem poängs försprång ned till Derby strax under playoffstrecket.

Januari har däremot inte enbart inneburit tunga segrar på fotbollsplanen. Även vid sidan av planen har Sheffield Wednesday firat triumfer. De kan mycket väl ha gjort Football Leagues och hela Englands bästa och mest betydelsefulla januarivärvning i och med köpet av Sam Winnall från Barnsley. En värvning som i ett svep ritar om landskapet på The Championships övre halva.

Sam Winnall var en helt instrumentell spelare och anfallare för Barnsley under deras fjolårssäsong, då de både vann Football League Trophy samt playoff-finalen i League One på Wembley mot Millwall. Den här säsongen har Winnall varit en av Barnsleys tongivande spelare när Barnsley som nykomling har växt fram som en utmanare om The Championships playoff-platser.

Winnall var en ledargestalt i Barnsley. Den egenskapen visade han också under en fantastisk debut för Sheffield Wednesday mot Huddersfield, där han kom in direkt efter halvtid och vände matchbilden till Sheffield Wednesdays fördel. Med köpet av Sam Winnall förstärker Sheffield Wednesday inte bara sitt eget anfall, de kastrerar och neutraliserar dessutom en av sina konkurrenter i ligan.

Den karamellen smakar inte mindre sött för att Barnsley samtidigt är en av Sheffield Wednesdays lokala rivaler i Yorkshire. Köpesumman om £500,000 är även den ett fynd, en följd av att Winnalls kontrakt med Barnsley går ut efter säsongen. Det är bara att berömma ägaren Dejphon Chansiri som gör det köpet snarare än att betala troligtvis tvåsiffrigt antal miljoner för Jordan Rhodes.

Det är ett strategiskt klokt köp av Sheffield Wednesday. Carlos Carvalhal har redan skapat ett av The Championships allra bästa försvar, ett försvar väl i klass med tabelltoppen. Ett försvar som under de senaste tio matcherna bara har släppt in fem mål och hållit nollan i sex av dessa tio matcher. Det centrala låset med Tom Lees, Glenn Loovens och Sam Hutchinson håller mycket hög klass. Carvalhal håller den portugisiska flaggan högt.

Men offensivt har inte Sheffield Wednesday varit alls lika framstående. Det betyder inte att anfallet lider brist på kvalitet. Fernando Forestieri är en av seriens mest framstående anfallare, men stundtals alltför isolerad. Bredvid honom har däremot vare sig Steven Fletcher eller Gary Hooper lyckats övertyga. Och självklart är det här Sam Winnall blir en mycket viktig pusselbit.

https://experimental361.com/2017/01/15/scatter-graphics-championship-14-jan-2017/

Sheffield Wednesday har enkelt uttryckt lidit brist på högpresterande anfallare som både skapar chanser och framför allt tar chanser i hög utsträckning. Det är en typ av anfallare som Brighton, Newcastle och Leeds ovanför dem i tabellen har. Men tillsammans med just Glenn Murray, Dwight Gayle och Chris Wood är Sam Winnall den högst rankade anfallaren i The Championship i det avseendet.

Hur viktigt kommer detta att bli för Sheffield Wednesdays fortsatta jakt på en playoff-plats? Det gör dem till favoriter att ta en av platserna! Hur viktigt kommer detta bli för Sheffield Wednesday i ett playoff? Det gör dem till favoriter, tillsammans med Leeds i nuläget! Hur viktigt kommer detta bli för Sheffield Wednesday i jakten på en automatisk uppflyttningsplats?

Det gör dem till en farlig outsider! Men vill de placera ett riktigt utropstecken bakom det påståendet så kommer de kommande tre matcherna kunna ge ett riktigt eftertryck till värvningen av Sam Winnall. Sheffield Wednesday har tre matcher i rad på bortaplan, mot i tur och ordning alltså Brighton, och därefter Bristol City och Wigan. Tre tuffa matcher.

Men tuffast och viktigast av dessa tre matcher är självfallet kvällens match mot Brighton. Sheffield Wednesday krossade Brightons hjärtan på Amex Stadium redan förra säsongen. Vinner Sheffield Wednesday mot dem igen ikväll så finns det onekligen alla skäl i världen för Brighton att få lite hjärtklappning och ana ugglor i mossen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Tretton brittiska managers i Football League bäst lämpade för Premier League

De kommer hit och tar våra jobb! Det är väl så det brukar låta ibland när samhällsdebatten allt oftare plockas ner på lågstadienivån och politiker spelar på medborgarnas allra lägsta gemensamma nämnare. Det var definitivt en byggkloss i den kampanj som i somras fick britterna att mot såväl sans som förnuft rösta för ett utträde ur den europeiska unionen – Brexit.

Förvisso är det också så att varenda gång en person som röstat för Brexit ställs inför en mer praktisk, personlig konsekvens av att Storbritannien lämnar EU så blir tonläget på samma gång upprört som förvånat, därför att det hade man så klart inte tänkt på. På det temat hade det så klart varit lite kul att se hur folk hade reagerat om deras klubbar helt plötsligt bara fick anställa brittiska spelare och ledare.

Nu ska det där bara betraktas som en något löskokt inledning till vad som i själva verket ska vara den här bloggens ämne. Nämligen vad som skulle hända i ett högst hypotetiskt läge där dagens Premier League-klubbar inte längre fick anställa en utländsk manager. Vilka brittiska, samt för enkelhetens skull irländska, managers från Football League skulle i så fall stå på tur att ta över vilka klubbar?

Desto enklare uttryckt, med sju klubbar i Premier League redan under brittisk manager: Vilka tretton brittiska managers i Football League är för närvarande bäst lämpade att ta över en klubb i Premier League?

DARRELL CLARKE
Med bara 39 år under bältet är Clarke en av de yngre tränarna på den här listan men har under två och ett halvt år gjort ett lysande jobb med Bristol Rovers, som han tog över i mars 2014, med laget redan på väg ur Football League. Han rensade därifrån ut mer eller mindre hela spelartruppen och har därefter nått uppflyttning två säsonger i rad, inte bara upp i Football League utan upp till League One där Bristol Rovers nu befinner sig på övre halvan. Få känner till att Clarke faktiskt erbjöds managerposten i Leeds i somras före Garry Monk, men tackade nej. Chelsea?

KENNY JACKETT
55 år gammal har Jackett haft framgångar på mer eller mindre varenda jobb han har haft. Han ledde Swansea till både uppflyttning från League Two och till seger i Football League Trophy. Han tog Millwall till två raka playoff-finaler, och vann en av dem, samt till FA-cupsemifinal 2013. Med Wolves lyckades Jackett ordna omedelbar uppflyttning tillbaka till The Championship säsongen 2013-14 med poängrekord i League One om 103 poäng. Där hade han fortfarande varit manager om inte nya kinesiska ägare inför den här säsongen hade tyckt att Walter Zenga var ett häftigare namn. Middlesbrough?

PAUL TISDALE
42 år gammal har Paul Tisdale ändå lyckats vara manager för Exeter i nio år redan, endast Arsene Wenger är mer långvarig i en och samma klubb inom engelsk fotboll, inte minst imponerande givet att League Two är en notoriskt besvärlig division att bli långvarig i som manager. Fanns det dessutom en utmärkelse för Football Leagues coolaste manager så vore Tisdale en mycket het kandidat till den. Med Tisdale tog sig Exeter hela vägen från National League till League One, baserat på offensiv fotboll och unga spelare. Exeter har därefter ramlat tillbaka till League Two, där de med sina mycket begränsade resurser förmodligen hör hemma. Arsenal?

GARRY MONK
Klarar man av att få ordning på Leeds så borde det inte rimligtvis finnas något jobb man klarar av. Fick ironiskt nog sparken från Swansea bland annat med argumentet att han var alltför oerfaren för uppgiften, ett beslut som med facit i hand för Swansea inte precis framstår som helt briljant. Monk har visat både med Swansea och med Leeds att han är bra på att få sina lag att spela ett lugnt och metodiskt passningsspel. Rimligtvis är det självfallet helst av allt med Leeds som vi nu vill se Monk i Premier League, men om vi nu ändå för sakens skull måste välja en av de befintliga klubbarna. Southampton?

CHRIS HUGHTON
Basar för närvarande för Football Leagues förmodligen bästa fotbollslag, och ett lag som helt säkert inte skulle göra bort sig i Premier League, det vill säga Brighton, med vilka han har gjort ett smått enastående arbete. Var för en tid manager i Newcastle innan han föll offer för den klubbens galenskaper. Bygger normalt sett mycket starka lag som är stabila defensivt utan att för den sakens skull alltför ensidigt kringskära kreativiteten och friheten hos lagets offensiva spelare. Nu finns det så klart väldigt goda chanser att vi får se Hughton i Premier League redan nästa säsong med Brighton. West Ham?

PHIL PARKINSON
Har hunnit med mycket trots att han bara är 49 år gammal. Började som manager redan 2003 i Colchester, som han med små medel tog upp i The Championship, innan han tillbringade tre år med Charlton. Men det var med Bradford som Parkinson verkligen gjorde sig ett namn under fem säsonger fram till och med den förra. Under sin andra säsong tog han Bradford hela vägen till Wembley och Ligacupfinal, efter att längs vägen ha slagit ut Aston Villa och Arsenal. Samma säsong avslutades med att Bradford återvände till Wembley för playoff-final i League Two, en final Bradford vann och gick upp i League One. Tre säsonger på övre halvan i League One kulminerade i förra säsongens playoff-spel, innan Parkinson inför den här säsongen tog över Bolton, nu med goda chanser till uppflyttning. Everton?

DARREN FERGUSON
Football Leagues stora entertainer. Har framför allt gjort sig ett namn med Peterborough som han hade hand om i två omgångar mellan 2007 och 2015, och med vilka han pendlade fram och tillbaka mellan The Championship och League One. Trots tio års erfarenhet är Ferguson bara 44 år gammal. Har framför allt blivit känd för en mycket offensiv fotboll där målen flödar både framåt och bakåt. Mitt under förra säsongen tog Ferguson över Doncaster Rovers, som skulle avsluta säsongen med nedflyttning till League Two. Ferguson har däremot vänt på skeppet i Doncaster, som nu har tagit täten i League Two och ser ut att återvända omedelbart till League One. Man Utd?

GARY ROWETT
Tog sina första managersteg i karriären i Burton Albion i League Two, där han spenderat tre år som assisterande tränare. Redan under sin första säsong tog han Burton till fjärde plats i League Two innan laget förlorade i playoff, men det var ändå en tydlig förbättring jämfört med förra säsongens sjuttondeplats. Den påföljande säsongen tog Rowett återigen Burton till playoff, och den här gången hela vägen till Wembley, där emellertid Fleetwood blev för svåra. Den framgången gjorde att Birmingham fick upp ögonen för honom. Med Rowett som manager vände Birmingham en negativ cirkel och gick på två säsonger från att stirra League One i vitögat till playoff-platser i The Championship. Sedan fick Birminghams nya ägare för sig att Gianfranco Zola lät häftigare. Rowett har redan hunnit med att ryktas till både Swansea och Hull. Leicester?

SIMON GRAYSON
Med 47 år på nacken och tiotalet säsonger som manager redan under bältet har Grayson hunnit med tre uppflyttningar med tre olika klubbar – Blackpool, Leeds samt Preston, som han fortfarande sedan 2013 har hand om och med vilka han i nuläget jagar en playoff-plats i The Championship. En manager med dokumenterad förmåga att åstadkomma mycket också med begränsade resurser och ingjuta sina spelare med ett gott självförtroende. Tre vunna playoff-finaler av tre möjliga är inte något dåligt facit. Watford?

GRAHAM ALEXANDER
Långlivad som spelare, ända upp över 40-årsåldern, och har hunnit med att göra över 150 matcher för fyra olika klubbar. Det var i den sista av dessa klubbar, Preston, som Alexander inledde sin managerbana som ställföreträdare under 2011-12. Därmed var hans spelarkarriär till ända. Säsongen därefter tog han över Fleetwood Town i League Two, och under sin första fulla säsong tog han Fleetwood upp i League One. Första säsongen slutade Fleetwood tia i League One men efter en svag inledning på nästa säsong fick Alexander till sist sparken. I början av 2016 tog Alexander över Scunthorpe som nu är en av favoriterna i League Ones uppflyttningsstrid. Man City?

NIGEL CLOUGH
Liksom för Darren Ferguson så har Nigel Clough ett namn som förpliktigar, och liksom för Ferguson så har Clough förvisso spelat i Premier League, men aldrig varit manager i Premier League. Det är med Derby County som Clough troligtvis har gjort sitt allra största namn som manager, en klubb han hade hand om mellan 2009 och 2013. En tid då Derby flirtade med uppflyttning till Premier League utan att vid något tillfälle lyckas ta sig hela vägen. Till slut blev kanske historiens bagage i klubben alltför betungande. Istället återvände Clough till sist till Burton Albion, där han inledde sin managerkarriär på ett framgångsrikt sätt, som han höll kvar i The Championship förra säsongen, klubbens allra första i The Championship och som bara något år tidigare aldrig spelat högre än i League Two, och den här säsongen krigar för att hålla kvar. Tottenham?

CHRIS WILDER
En med Football League-mått mätt mycket erfaren manager som 49 år gammal har varit manager för fem klubbar under totalt 15 år. Har gjort sig mest känd för sitt arbete med Oxford och i synnerhet Northampton. Inför den här säsongen tog däremot Wilder på sig ett av den engelska fotbollens till synes omöjliga uppdrag, det vill säga att ta Sheffield United tillbaka till finrummet i The Championship. Många har försökt med den uppgiften under många år men misslyckats. Men drygt halvvägs in på sin första säsong så leder nu Sheffield United League One med Wilder som manager. Har den speciella egenskapen att kunna ta hand om klubbar med ekonomiska problem men ändå hålla sig älskad av supportrarna. Liverpool?

KARL ROBINSON
Blott 35 år gammal har Robinson ändå sex års erfarenhet som manager i Football League. De flesta av de åren har Robinson tillbringat i MK Dons, den föga älskade klubben som han ändå såg till att lyfta upp från League One till The Championship. Under sina sex år i MK Dons såg Robinson till att steg för steg bygga upp laget med ett bra öga för nya spelare, och en god taktisk förmåga. MK Dons krigade tappert i The Championship men fick ändå se sig nedflyttade tillbaka till League One efter en säsong. En tuff inledning på den här säsongen fick MK Dons att sparka Robinson, som därefter har tagit över Charlton i just League One. Hull?

Cred till Kamrat Linhem som har bidragit med tankar och idéer till den här bloggen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Lätt att ha kort stubin när långbollstjafsandet går för långt

Det går inte att komma ifrån känslan att fotboll mer och mer har blivit en bedömningssport. Att vi kommer allt längre ifrån det klassiska synsättet att placera bollen i motståndarnas mål så pratar vi om hur efteråt. Istället för att låta resultatet på måltavlan avgöra så är det viktigare att den mer eller mindre självutnämnda domarpanelen håller upp poängtavlor efter matchen med höga poäng för utförande, svårighetsgrad och stilrenhet.

Kanske är det en oundviklig slaggprodukt från allt modernt tjafs om filosofier och ideologier inom fotbollen. Ett tjafs som i slutänden ändå aldrig verkar koka ned i något annat än att alla lag ska förväntas spela likadant, och så kallar man detta ironiskt nog för att ett lag ska ha sin egen identitet. Kanske är det i själva verket betydligt mer pragmatiskt än så. Ett gnäll över att motståndare har fräckheten att ta till en taktik som det egna laget råkar ha svårt att hantera.

Långbollandet har blivit någon slags representation för detta. Där finns så klart en viss tradition inom engelsk fotboll att slå bollen långt på den stora anfallaren därframme. Men det är också en tradition som ligger farligt nära att bara vara en stereotyp. Vad som fascinerar är däremot hur detta har lyckats bli något normativt, hur vissa typer av passningar är rätt eller fel. Det rimliga synsättet borde vara att alla typer av passningar är bra så länge de är funktionella och effektiva.

Men normativt har det blivit. Vi hör manager efter manager klaga på att bollar passas långt, från Jürgen Klopp och Pep Guardiola till Arsene Wenger. Och självklart hakar media och supportrar på vad de säger. Louis van Gaal blev så upprörd över Sam Allardyces skojfriska påpekande att Man Utd slog långa bollar att han passade på att göra sig själv till åtlöje genom att försöka bevisa att det gjorde han minsann inte!

Men hur ser det egentligen ut i Premier League, hur stor andel av de passningar som varje Premier League-lag slår är en så kallad långboll? Utan att vara helt insatt i hur en långboll har definierats, jag låter mig nöja med att oavsett hur den har definierats så har den definierats lika för alla lag, så ser det enligt Premier Leagues officiella statistik ut på följande sätt:

Arsenal – 8,84%
Man City – 9,76%
Liverpool – 11,22%
Man Utd – 11,85%
Chelsea – 12,43%

Southampton – 13,32%
Tottenham – 13,54%
Bournemouth – 13,91%
Swansea – 14,60%
Stoke – 16,89%

Hull – 16,98%
West Ham – 17,11%
Everton – 17,54%
Middlesbrough – 17,98%
Crystal Palace – 18,43%

Leicester – 19,74%
Watford – 19,97%
Sunderland – 21,24%
West Brom – 23,23%
Burnley – 24,65%

(Observera att Premier League har producerat tabellen så att ett lag leder den ju färre långbollar det gör. På tal om att vara fast i en subtil föreställning. Å andra sidan reproducerade jag den själv först utan att egentligen tänka på det, så jag är väl fast i den jag också. Och innerst inne viskar nog en liten röst att ni vill se ert lag högt upp här också.)

Vad säger oss då dessa siffror? Dels är det kanske intressant att konstatera att bilden av engelsk fotboll som i huvudsak ett ständigt långbollande känns något överdriven. De allra mest långbollande lagen slår i själva verket bara var fjärde eller var femte passning långt. Ligans topplag slår i runda slängar var tionde passning långt. Utan att veta statistiken för övriga ligor så är det ändå svårt att tänka sig att det skiljer sig väldigt mycket.

Dels kan vi konstatera att det inte skiljer sig så otroligt mycket mellan toppen och botten av tabellen. Det lag som bollar mest långt av de alla bollar bara dubbelt så mycket långt som det som bollar minst långt. Den tungvrickaren kan i och för sig låta rätt mycket, men det handlar i själva verket bara om 10-15% av lagets totala antal passningar som slås långt istället för kort. När vi pratar om att lag spelar olika så rör det sig alltså inte om stora skillnader i grunden.

Någon uppenbar kausalitet med framgång och funktionalitet verkar inte heller finnas. Visst är det så, av hyfsat lätt insedda skäl, att storklubbarna har bättre förutsättningar att tillämpa ett mer tekniskt och kort passningsspel. Men Chelsea leder Premier League klart trots att de spelar fler långbollar än de flesta av sina konkurrenter. Swansea ligger sist trots att de slår förhållandevis få långbollar. Hull, West Brom och Everton och så vidare.

Det finns inte heller någon tydlig koppling till rätt eller fel här. Vad är det som säger att t ex Arsenals 8,84% och Tottenhams 13,54% är det bästa för dem? Tottenham är det enda laget som har lyckats besegra ”nya Chelsea” och det var med två långbollar in på huvudet de gjorde det. Men skulle både Tottenham och Man Utd vinna på att bli bättre på att kortpassa sig igenom motståndarförsvar? Utan tvekan.

Hur många gånger har vi å andra sidan sett Arsenal, Liverpool och Man City köra fast rejält på låga motståndarförsvar utan att komma egentligen någonstans?! Kanske skulle de i sin tur vinna på att i större utsträckning kunna använda sig av den längre bollen mer systematiskt. När det gäller Arsenal finns kanske med Olivier Giroud alla skäl i världen att göra just detta. Den ideologiska frågan borde vara varför man ska tacka nej till ett redskap i verktygslådan.

Mest konkret blir kanske frågan om långbollar när det kommer till målvaktens agerande vid utsparkar och eget bollinnehav. Hur ska målvakten fördela bollen vidare inom det egna laget? Här finns så klart den gamla klassiskt brittiska skolan som säger att ju högre upp i planen målvakten kan få bollen desto bättre då man därefter befinner sig närmare målet. Där finns den mer moderna skolan som snarare värnar bollinnehav och uppbyggnadsspel.

Jared Young på American Soccer Analysis har gjort en imponerande analys av alla utsparkar under säsongen 2016 i MLS, vilket innebär en datamängd motsvarande totalt 4,800 utsparkar. Young skiljer på utsparkar som passerar mittlinjen samt utsparkar som håller sig inom lite drygt inom planens första tredjedel (40%). I första fallet behåller det egna laget bollen var tredje gång jämfört med nästan alltid i andra fallet.

http://www.americansocceranalysis.com/home/2016/12/7/attention-goalkeepers-stop-kicking-those-long-balls

Utifrån denna observation kalkylerar Young sannolikheten både för att det egna laget gör mål beroende på hur målvakten fördelar bollen och för att motståndarna istället gör mål. Slutsatsen blir att när en målvakt fördelar bollen långt, det vill säga förbi mittlinjen, så finns en 1,2% chans att själva göra mål inom två sekvenser av eget bollinnehav, men på samma sätt en 2,1% risk att släppa in ett mål.

När målvakten däremot fördelar bollen kort, det vill säga inom laget på egen planhalva, så är risken att släppa in ett mål i stort sett oförändrad (2,2%) men däremot ökar möjligheten att själva göra mål väsentligt (2,3%). En tämligen intuitiv analys är att när målvakten fördelar bollen kort så är förväntat antal gjorda mål högre än förväntat antal insläppta mål, till skillnad från en längre distribution där förväntat antal insläppta mål är högre än antalet gjorda.

Det finns således en högst uppenbar och rationell funktionalitet i att ha en målvakt som är säker på att kunna fördela bollen på ett effektivt sätt till egna spelare på egen planhalva, inte minst centralt i banan. Det utesluter självklart inte att det samtidigt finns en högst uppenbar och rationell funktionalitet i att samtidigt ha en målvakt som förmår rädda ett och annat skott som inte går rakt på denne.

Men nu är den här bloggen på väg att bli lite långrandig. Jag måste bli bättre på att hålla mig kort.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Omspel mot Plymouth och Liverpool återvänder till sydkusten

Sydkusten har inte varit några lyckliga jaktmarker för Liverpool hittills den här säsongen. Det var på sydkusten som Liverpool tappade momentum i ligan borta mot Southampton. Det var på sydkusten som Liverpool tappade matchen mot Bournemouth och fick Jürgen Klopp att yra om Manchesterkonspirationer mot Loris Karius. Det var på sydkusten som Liverpool förlorade med 0-1 mot Southampton och gav sig själva ett tufft utgångsläge att nå Ligacupfinalen.

Nu tvingas Liverpool återvända till sydkusten, och den här gången är det verkligen extra mycket sydkust. Den lilla kust- och hamnstaden Plymouth hittar vi nästan längst söderut och västerut i England, nästan ända längst ut i kanten av den blåa atlanten. Men i den lilla staden råder det nu en närmast elektrisk atmosfär. Matchen på Anfield gav mersmak. Nu drömmer Plymouth om att slå ut självaste Liverpool hemma på Home Park.

Hemma på Anfield ställde Liverpool ut sin yngsta laguppställning någonsin med en genomsnittsålder runt lite drygt 21,5 år. Det blev däremot snabbt tydligt att det inte låter sig göras att underskatta motstånd från League Two, ens på hemmaplan. Liverpool var självfallet alltid närmast att vinna matchen, men ändå aldrig riktigt nära. Den dryga frågan nu är om Jürgen Klopp vågar utsätta samma unga lag för en ytterst fientlig atmosfär i Plymouth.

Att göra det skulle självfallet kunna vara en riktigt bra utbildning för de många unga och lovande spelarna som för närvarande snurrar som satelliter strax utanför Liverpools a-trupp, varibland Trent Alexander-Arnold, Ben Woodburn, Ovie Ejaria, Kevin Stewart och Harry Wilson är de mest framträdande. Att göra det skulle också innebära en klar risk och på förhand kanske alltför hög risk att Liverpool går på en riktig mina mot Plymouth.

En annan dryg fråga som Jürgen Klopp för närvarande har att ta ställning till är om han ska chansa på att spela Joel Matip även utan FIFA:s formella tillstånd för det. Matip är skadefri men alltså förhindrad från att spela eftersom FIFA:s regler innebär att spelare som är tillgängliga för landslagsspel inte samtidigt får spela för sin klubb. Matip var ju uttagen till Kameruns trupp till afrikanska mästerskapen men tackade nej till att delta.

Det där kan så klart låta som en otroligt fånig regel. En spelare borde ju själv få välja vilka han vill spela för. Men FIFA:s regel är i själva verket till för att skydda både landslagsfotbollen men även spelarna själva. Den finns där för att ge spelarna något att hänvisa till och undvika en situation där de känner sig tvingade att tacka nej till landslagsspel för att undvika att göra sig ovän med sin arbetsgivare, det vill säga klubben.

Men Joel Matip har ju valt att pensionera sig från landslaget verkar då vara en invändning. Men att pensionering från landslaget kan vara något högst tillfälligt har vi sett många exempel på genom åren, inte minst i svensk fotboll. Det riskerar med andra ord bara bli ett sätt för en klubb att komma runt FIFA:s regelverk, om inte samma regel tillämpas konsekvent. Är spelaren pensionerad på riktigt så blev han inte uttagen i landslagstruppen.

Däremot finns det ju skäl att tycka att FIFA borde kunna vara snabbare i sin beslutsprocess för om en spelare faktiskt är tillgänglig för spel eller ej. Det ska inte behöva råda någon oklarhet i den frågan. Nu verkar det som att bara den tid det ska ta för FIFA att nå klarhet dröjer nära nog lika länge som om Matip faktiskt åkt iväg till de afrikanska mästerskapen. Här är det förståeligt att Liverpool och Jürgen Klopp suckar över FIFA:s byråkrati.

Vore det då en klok idé av Jürgen Klopp att chansa på att spela med Joel Matip mot Plymouth även utan FIFA:s formella tillstånd? Nej, det kan jag verkligen inte tycka. Visst kan man se det som ett sätt att sätta tryck på FIFA, och så att säga placera dem inför fait accompli, men att välja att ta den risken i en FA-cupmatch mot Plymouth har jag svårt att se värdet med. Får FIFA i så fall för sig att visa sig på styva linan så innebär det Liverpools uttåg ur FA-cupen.

Vissa rapporter menar att Liverpool till och med riskerar poängavdrag i ligaspelet om Matip spelar mot Plymouth, och FIFA senare slår fast att han inte var formellt tillgänglig för spel. Någon sådan risk bör Liverpool och Jürgen Klopp självfallet inte vara villiga att ta. Om de hade varit villiga att ta den risken hade det naturligtvis varit betydligt klokare att ta den risken i en riktigt tuff och viktig ligamatch mot Man Utd på Old Trafford där Matips mervärde vore högre.

Osäkerheten kring Lucas Leiva gör läget besvärligare för Jürgen Klopp. Lucas måste prövas inför matchen med anledning av en knäskada. Klopp vill helt säkert vila det i Joel Matips frånvaro ordinarie mittbacksparet Dejan Lovren och Ragnar Klavan, men det blir svårt. Lucas Leiva var mittback mot Plymouth på hemmaplan, och utöver dessa spelare återstår bara en matchrostig Joe Gomez samt en djupfryst Mamadou Sakho som mittbacksalternativ.

Mot Plymouth på Anfield utsattes inte Liverpools mittbackar för några större test, Plymouth var uppenbart mest intresserade av, och egentligen bara kapabla till, att försvara sig med hela laget och i övrigt utnyttja fasta situationer och en och annan kontring. Mot Plymouth på Home Park finns alla förutsättningar att Liverpools backlinje kommer att ställas inför betydligt hårdare prov.

Det finns så klart både fördelar och nackdelar med detta. En större anfallsvilja från Plymouth på hemmaplan kan innebära att Liverpool får de ytor de aldrig fick på Anfield. Hade Liverpools unga lag fått dessa ytor i den matchen hade de helt säkert lyckats vinna matchen. Det kan tala för att ge samma unga startelva chansen också i omspelet. Vad som talar emot det är naturligtvis att miljön är den rakt motsatta, fientlig snarare än hemvan.

Direkt efter matchen på Anfield, utöver att beklaga sig över League Two-laget Plymouths defensiva och tråkiga inställning, menade Jürgen Klopp att han skulle spela samma lag också i omspelet. I försnacket inför kvällens match har det låtit annorlunda. Kanske är det så att Klopp känner att lördagens ligamatch mot Swansea på Anfield ger honom lite utrymme att vila några spelare till den matchen, och att mer finns att vinna på att rusta upp mot Plymouth.

Gårdagens omspel producerade ett antal skrällar. Blackpool besegrade Barnsley. Sutton Utd besegrade AFC Wimbledon. Båda på bortaplan. Och Lincoln City besegrade dramatiskt Ipswich med ett mål i slutminuterna hemma på Sincil Bank. Plymouth ser helt säkert möjligheten att producera ännu en skräll i den här omspelsrundan. En skräll som onekligen skulle skramla betydligt högre än någon annan skräll hittills den här säsongen.

Något säger mig att Jürgen Klopp gärna undviker just den ljudupplevelsen. I så fall har han förmodligen inte råd att ställa ut några tomma tunnor på Home Park ikväll. De har en benägenhet att skramla mest och högst.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Managerbröderna Danny och Nicky lyfter Lincoln City mot Football League – och en cupskräll

Det brukar pratas om FA-cupromantikens död. Men det där är självklart mest bluff och båg. Det är sant att FA-cupen inte är lika betydelsefull som den en gång i tiden var för de allra största klubbarna i England, andra saker har blivit desto mer betydelsefulla för dem, men för majoriteten av övriga klubbar kan FA-cupen fortfarande vara deras allra största upplevelse.

Lincoln City är den här säsongens kanske främsta exempel på just detta. 5,000 av deras supportrar begav sig till Ipswich och Portman Road för att se sitt lag vara en hårsmån från att besegra The Championship-laget Ipswich på bortaplan och ta sig till fjärde omgången. Under stora delar av matchen spelade Lincoln i själva verket ut Ipswich.

Det var en dag av fest för Lincolns supportrar. Ett väldigt bra resultat mot en betydligt högre rankad motståndare och den lilla klubben från National League fick första parkett på Match Of The Day. En dag som Lincolns supportrar kommer kunna prata om på puben under många år. Dessutom belönades insatsen med ett omspel mot Ipswich hemma på Sincil Bank.

Köerna utanför Sincil Bank ringlade längre än kanske någonsin tidigare när biljetterna till kvällens FA-cupomspel mot Ipswich släpptes. Entusiasmen runt Lincoln City är för närvarande stor. Det har självklart inte bara med FA-cupen att göra, det faktum att Lincoln City leder National League och börjar se en återkomst till Football League framför sig har bidragit till entusiasmen.

Att optimismen flödar runt Lincoln City är förhållandevis nytt för den här säsongen. Pessimismen har i själva verket varit påfallande ända sedan Lincoln åkte ur League Two och Football League efter 2010-11. Förra säsongen slutade Lincoln på en intetsägande mittenplacering i National League, vilket i mångt och mycket beskriver deras fem år utanför Football League.

Danny och Nicky blev botemedlet för Lincoln City. Danny och Nicky Cowley, brödraparet och managerduon, med Danny som manager och Nicky som assisterande manager, kom till Lincoln City inför säsongen från en framgångsrik säsong i National League med Braintree. Detta är samtidigt deras allra första säsong som managers på heltid.

Det är ett stort steg att ta för en person att ge upp sitt ordinarie yrke och försörjning för att bli manager. De flesta var nog också förvånade att valet föll på Lincoln, att det fanns större klubbar med desto större resurser som skulle vara det tryggare valet. Men succén är så här långt given och alldeles nyligen förlängde Lincoln City avtalet med Danny och Nicky Cowley med fem år.

Det är inte så konstigt. Fotbollen är mer underhållande än på mycket länge för The Imps. I matchen mot Ipswich hade det inte varit självklart att kunna peka ut vilket av lagen som spelade i The Championship. Fotbollen är också mer effektiv då Lincoln leder National League med två poäng med en match mindre spelad än konkurrenterna, och med drygt två gjorda mål per match i snitt.

Lincoln City har också valt att satsa på sina nya tränare. Utöver det förlängda kontraktet så tillhandahålls också alla möjliga resurser för uppflyttning. De pengar som spelas in via FA-cupen kan användas för att investeras i nya spelare. De har inte varit blyga med sådana investeringar tidigare heller. Det betalas för alternativa träningsmöjligheter. Ändå är ekonomin stark.

Det finns med andra ord en framåtanda runt klubben. Det är självklart något som lockar både Danny och Nicky Cowley, men också många spelare, att stanna kvar i Lincoln City. Att följa en sådan klubb på deras framgångsvåg ända upp i Football League och kanske till och med League One kan vara både roligare och bättre för karriären än att hoppa över till en mer namnstark klubb.

Media har också börjat lägga märke till Lincoln Citys framfart. Tabloiderna har skriva om dem, måhända en något tveksam ära. Engelska fotbollspoddar har börjat diskutera Lincoln City och intervjua personer därifrån. TV-kamerorna har börjat dyka upp på Lincolns matcher. Inte minst ikväll i och med att BBC har valt ut omspelet mot Ipswich som kvällens TV-sända match.

Om det är optimism som är tillståndet för Lincoln City så gäller raka motsatsen för Ipswich. Flertalet Ipswichsupportrar såg nästan fram emot att Ipswich skulle förlora mot Lincoln på Portman Road då det skulle innebära att Mick McCarthy kom närmare att få sparken. När Lincoln Citys supportrar sjöng ”sacked in the morning!” var det många på Portman Road som valde att sjunga med.

Visst ska man inte underskatta skillnaden i kvalitet mellan National League och The Championship. Men det är svårt att känna att Lincoln inte har en rätt god vinstchans ikväll på hemmaplan. Skulle de lyckas med den bravaden så väntar Brighton, Football Leagues just nu kanske bästa fotbollslag, i den fjärde omgången. Även det hemma på Sincil Bank. Även det en möjlig uppgift.

Och det roliga är att FA-cupen på ett sådant sätt fortfarande kan innebära en höjdpunkt under många år, också för en klubb som samtidigt slåss om den kanske mest svåruppnåeliga uppflyttningsplatsen inom såväl engelsk som europeisk fotboll. Media, som alltid pratar varmt om fotbollens gräsrötter, verkar ironiskt nog med sitt storklubbsfokus inte alltid lyckas se det.

För dem verkar det vara viktigare att beklaga sig över hur storklubbar verkar prioritera andra saker högre nu för tiden än just FA-cupen, och drar från den observationen den felaktiga slutsatsen att de därför måste betrakta FA-cupen som betydelselös. Men även om detta skulle stämma, vilket det klart och tydligt inte gör, så är det alltså inte hela bilden.

Den som vill få en bekräftelse på detta behöver bara ratta in Lincoln City mot Ipswich ikväll, och folkmassan på Sincil Bank. Och hålla i åtanke att det var många som ville vara där men inte hade möjlighet att få någon biljett till matchen.

KVÄLLENS MATCHER:
Burnley – Sunderland
Barnsley – Blackpool
Fleetwood Town – Bristol City
AFC Wimbledon – Sutton United
Crystal Palace – Bolton
Lincoln City – Ipswich

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vill Ryan Giggs vara manager eller vill han vara manager för Man Utd?

Kändisskap har på något sätt blivit viktigare än kompetens. Det har blivit allt tydligare inom samhälle och politik, inte minst då så klart under det senaste året. Men det har naturligtvis också haft sitt tydliga genomslag inom fotbollen där profil och varumärke har blivit allt viktigare faktorer i rekryteringen av såväl spelare som ledare.

En vanlig företeelse inom just engelsk fotboll har varit och är benägenheten att vilja anställa före detta spelare som managers också på mycket hög nivå. Det är som om resonemanget verkar vara att taktisk kunskap och praktisk erfarenhet vore underordnat att ha haft framgång som spelare. Ofta dessutom med minst sagt förutsägbara utfall.

Vad som däremot också verkar ha uppstått är en slags förväntan att stora spelare ska få ta över stora klubbar. Ryan Giggs har exempelvis varit uttalat intresserad av att gå managerbanan, och har varit sammankopplad med ett flertal jobb, utan att riktigt verka komma till skott. Antingen av egen förskyllan eller för att klubbarna anser honom för oerfaren.

Det är kanske inte omöjligt att föreställa sig att Pep Guardiola och Zinedine Zidane har förstärkt dessa förväntningar. När exempelvis Giggs ser Guardiola och Zidane som första jobb i sin managerkarriär ta över klubbar som Barcelona och Real Madrid, är det kanske inte så konstigt om han har synen att det är den typen av jobb han bör eftersträva.

Men hur rimligt är då egentligen detta? Vad som har försvunnit över tiden är värdet av att ha jobbat sig upp längs karriärsstegen. Att själva den resan utrustar en tränare med kompetens och erfarenhet att ta sig an de allt större uppdragen. Åtminstone har synen på detta som något värdefullt kraftigt reducerats på altaret av instant gratification.

Hur har världens allra främsta managers generellt sett gjort sin karriär? Carlo Ancelotti var exempelvis tre år i Reggiana och Parma innan han tog över Juventus. Alex Ferguson slipade sin hårtork tolv år i Skottland innan han flyttade söderut. Lika länge tillbringade Arsene Wenger i Nancy-Lorraine, Monaco och Nagoya Grampus Eight innan Arsenal kallade.

José Mourinho tillbringade ett par år i União de Leiria och Porto innan han kom till England. Jürgen Klopp var som bekant i Mainz innan han tog över Dortmund sju år senare. Claudio Ranieri tillbringade ett par år i olika italienska klubbar innan Napoli anställde honom 1991. I samtliga fall handlar det alltså om managers som har valt att gå den långa vägen.

Vi hittar något liknande bland något yngre förmågor. Paul Clement i Swansea har gjort många års gröntjänst som coach och assisterande manager i ett antal olika klubbar. Hull anställer Marco Silva vars rutin från framför allt Estoril i Portugal borde ha bäring på hans tid med Hull. Detta är i själva verket standard i de flesta andra fotbollsländer, att jobba sig upp till toppen.

Men inom engelsk fotboll har alltmer vattentäta skott upprättats sedan flera år tillbaka. Att ta steget från att ha tränat ungdomslag till att bli manager på riktigt är synnerligen ovanligt för att inte säga oförekommande. Likaså kan det vara ett stigma att träna klubbar på lägre nivå då detta antas betyda att det bara är på den nivån en tränare kan vara tränare.

Det saknas helt enkelt ett naturligt flöde mellan de olika nivåerna. Istället placeras tränare i fack. Ungdomstränare är ungdomstränare. En Football League-manager hör hemma i Football League. En manager i England definieras i första hand kring vad de har varit och vad de är, snarare än vad de kan komma att bli.

Där finns inom engelsk fotboll också en helt annan syn på misslyckande. Där finns ett stigma kring att ha misslyckats i tidigare klubbar. Ett liknande stigma finns inte i många andra länder, där det snarare ses som en utbildning. En förståelse för att all bra erfarenheter kommer ur dåliga erfarenheter, som i sin tur följer av ingen erfarenhet alls.

Det är så klart bara att fråga Gary Neville. Hans utflykt till Valencia var kanske något dumdristigt men definitivt samtidigt modigt, och han borde ha beröm för detta. Vad som istället har hänt är att Nevilles tid i Valencia snarare används för att häckla honom i efterhand. Hellre lyssna till den båge som aldrig spändes verkar vara den allmänna engelska inställningen.

Ryan Giggs båge verkar inte spännas. Ett uttryck som kanske inte gjorde sig så bra med just honom, men nu är det för sent att göra något åt det. För hans del verkar det dock vara självvalt. Det var ingen hemlighet att Ryan Giggs både ville ha och aktivt lobbade för Man Utd-jobbet efter Louis van Gaal. Hans vilja att bli manager kändes uppenbar.

Han kan bara inte förvänta sig att en storklubb skall placeras i hans händer på en gång. Om Ryan Giggs verkligen ville bli manager så skulle han ta ett jobb längre ned i seriesystemet, och skaffa sig den erfarenhet vars frånvaro nu helt säkert är en sak som gör klubbar tveksamma. Detta under förutsättningen att passionen för yrket väger tyngre än prestigen i positionen.

Att Ryan Giggs inte gör det säger mig att han är mer intresserad av att bli manager för Man Utd än av att bli manager. Det finns så klart både vackra och cyniska sätt att förstå detta på. Men en påträngande farhåga är ändå att detta visar hur prestigen faktiskt väger tyngre än passionen. Och i så fall var det bara bra att Ryan Giggs inte blev Man Utds manager.

Men kanske är det också något som kan komma att ändras nu när Ryan Giggs rimligtvis vet att han inte i det här läget blir Man Utds manager. Kanske kan han då börja för sig själv acceptera andra alternativ, och tvingas börja titta sig om efter nya möjligheter. Eller så hoppas han kanske att Man Utd ska inse sitt misstag och vända sina ensamma ögon tillbaka till honom.

Någon annan klubb i Premier League kan Ryan Giggs i vilket fall som helst inte räkna med ska ta en chans på honom.

Peter Hyllman
Inlägget har 1 kommentar