Peter Hyllmans Englandsblogg

LINHEM: Inför den sista Football League-omgången

Jag vill först och främst gratulera Leicester till sin Premier League-titel. Det var på tiden att ett Football League/Championship/Midlands-lag vann högsta divisionen igen.

Innan vi tittar på vad som väntar i helgens omgång, säsongens sista, vill jag snabbt gå igenom alla lag som redan är klara för ned-, upp-, eller playoff-flyttning.

CHAMPIONSHIP

Burnley är klara för uppflyttning tillbaka till Premier League.  Det är samma lag som senast spelade i Premier League men med ett starkare innermittfält tack vare Joey Barton. Andre Gray är en bättre målskytt men sämre allroundspelare än Danny Ings. Sam Vokes är tillbaka från skada och leder ligan i vunna höjddueller, och de har föryngrat backlinjen med Michael Keane (med i säsongens PFA-lag).

Hull, Derby, och Sheffield Wednesday är klara för playoff. Mer om dem nästa vecka.

Charlton försökte efterlikna Watford men de saknade Udineses fenomenala scoutingnätverk och förutom briljanta Johann Berg Gudmundsson (elva assists) har deras kontinentala budgetvärvningar varit besvikelser. Om de kan få behålla sin egna produkter (Ademola Lookman framförallt) kan man dock bli ett sevärt lag i League One nästa säsong.

Milton Keynes är klara för nedflyttning tillbaka ner till League One. De var sedda som en stark nykomling men de gjorde ett undermåligt jobb med att ersätta Will Grigg och Dele Alli. Förövrigt är det ändå underligt att ingen verkar våga att hylla MK:s akademi trots Dele Allis enorma framgångar och både Galloway i Everton och Sheyi Ojo i Liverpool har gjort ett par fina framträdanden.

Bolton har inte gått i konkurs och deras lilla bollgeni Zach Clough har inte lämnat dem ännu. De har en ny ägargrupp och kanske kan åstadkomma något i League One nästa säsong om de gör sig av med många spelare och fortsätter ge sina unga spelare chansen.

LEAGUE ONE

Wigan är klara för uppflyttning med Gary Caldwell som mästartränare. Fyra av hans värvningar (Wabara, Morgan, Wildschut, Grigg) röstades in i säsongens PFA-lag och hans taktik har varit imponerande flexibel och offensiv. De var obesegrade från 19 december till 16 april.

Bradford och Millwall är klara för playoff. Mer om dem nästa vecka.

Doncaster kan klara sig kvar men behöver ta in tre poäng och tio mål på Blackpool. Darren Ferguson tog över efter Paul Dickov i oktober men har knappast förbättrat dem.

I flera år mediokra Colchester äntligen nedflyttade efter ännu en säsong där de sparkat en okänd manager. Deras senaste manager som inte var en glorifierad ungdomstränare var John Ward för fyra år sedan. De har dock gott om unga talanger som fått speltid på sistone.

Apropå unga talanger slutade Crewe jumbo i League One. Deras senaste skörd av egna produkter verkar inte  leva upp till de tidigares årgångar. Deras senaste diamant Ryan Colclough flyttade med sina överstegsfinter till Wigan i januari.

LEAGUE TWO

Northampton är klara överlägsna seriesegrare. Mer om dem i förra månadens alster.

Portsmouth, Plymouth, och Wimbledon är klara för playoff. Mer om dem nästa vecka.

Dagenham & Redbridge åker ner i Conference (som nu är National League) efter nästan tio år i Football League. De har dock klubbens fader John Still tillbaka som manager och han har redan börjat göra vad han är bäst på – värva amatörspelare från Fakkington-upon-Trent som visar sig vara fullgoda League One-spelare eller bättre.

York slutade jumbo. Antagligen är det karma-vedergällning för att man planerar att flytta från fina klassiska Bootham Crescent till nya tråkiga York Community Stadium. Bradley Fewster var bra iallafall, inlånad från Middlesbrough.

:::

CHAMPIONSHIP: Nord mot Syd i avgörande match om uppflyttning

Middlesbrough-Brighton spelar kl 13:30 svensk tid på lördag och det är nästan som en tidig playoff-final. Vinnaren följer med Burnley upp till Premier League och ifall det slutar oavgjort vinner Middlesbrough.

För nästan exakt tio år sedan (10 maj, 2006) spelade Middlesbrough Uefacup-final. För ungefär ett år sedan spelade man playoff-final mot Norwich. Middlesbrough förlorade båda. Middlesbrough har storsatsat denna säsongen med drygt £25m på nya spelare. Säkra kort som hemmasonen Stewart Downing, inbetweener-David Nugent, och Jordan Rhodes värvades in för att tillföra offensiv spetskvalité till ligans tätaste defensiv. Försvaret fortsatte imponera: blott 30 mål insläppta på 45 matcher och de höll nollan i åtta raka ligamatcher under vintern.

Offensivt har man varit mindre imponerande. Jordan Rhodes sex mål på tretton starter döljer att han hade det tungt tidigt, petades, och fem av de målen kom i april. Det verkar också som att Aitor Karanka efter sin frånvaro och beryktade sparkning har hittat rätt elva.

Downing och Adomah är på varsin kant uppbackade av offensiva ytterbackar (Nsue har imponerat). Januarivärvningen Gaston Ramirez verkar vara den nr 10-spelare Karanka letat länge efter. Max Clayton-Grant Leadbitter är fortsatt en stark mittfältsbas och den här säsongen har Clayton fått mer uppmärksamhet.

Brighton har varit mer av ett överraskningspaket. De var inte långt ifrån nedflyttning ifjol. Det var dock tydligt att de hörde hemma högre upp bara de kunde få in någon inte-värdelös målskytt. Den målskytten har varit Tomer Hemed. 17 ligamål och ett halvdussin assist på det. Han kan dock vara lagets nästbästa israel bakom Beram Kayal som blandar tuffa tacklingar med assists på centralt mittfält.

Brighton såg ett tag ut att tappa sin topplacering. Solly March gick förlorad (skada, inte död), Jamie Murphy har tappat (skotska) landslagsformen, och svackor händer. Hughton har dock lyckats väldigt bra med att förstärka laget i januari. Anthony Knockaert ser lättare ut och har visat varför han var Riyad Mahrez i Leicester innan Mahrez kom till England. Och på andra kanten har väldigt nyligen Jiri Skalek slagit sig in i laget med sex assist och två mål på åtta matcher ifrån start.

Brighton har dock ett rejält problem. Deras bästa mittback Lewis Dunk blev utvisad (två gula) i senaste ligamatchen mot Derby och missar därmed denna match. Hans ersättare blir antagligen före detta lagkaptenen Gordon Greer som är minst 35 år gammal tillsammans med unge Connor Goldson som visserligen tog gamle Greers plats tidigare under säsongen men som likväl gör sin första säsong i Championship efter några säsonger i League One och League Two. Högerbacken Bruno (också 35 år gammal) framröstades dock till ligans bästa högerback.

LEAGUE ONE: Walsalls sista vals, Gills playoff eller är det bara Barnsley-igt?, och nedflyttningsderby på Fylde-halvön

Om Walsall vinner och Burton förlorar på lördag kan Walsall gå om Burton på målskillnad och ta den andra uppflyttningsplatsen. Burton förlorade sin manager Jimmy Floyd Hasselbaink till QPR tidigare under säsongen och ersatte honom med sin förra manager Nigel Clough vars pappa det har skrivits ändlöst med böcker om (jag har fyra av dem) och som själv har en ganska gedigen managerkarriär som nästan tog honom till Premier League med Derby.

Walsall tappade också sin manager, Dean Smith, till en Championshipklubb i västra london, Brentford, men deras ersättare är inte lika känd. Hans första ersättare var faktiskt min favoritmanager Sean O’Driscoll men han blev inte långvarig. Den senaste och än så länge tillfälliga Walsall-managern är någon som heter Jon Whitney. Hans pappa var inte Brian Clough men hans svärfar var begravningsentrepenör och efter sin spelarkarriär jobbade Whitney med att gräva gravar vid sidan om sin utbildning till fysterapeut.

Det var som physio Whitney kom till Walsall för nästan 13 år sedan. På hans dåligt uppdaterade wikipedia-sida står det att han under säsongen 2010-11 skulle ta över som Dean Smiths assisterande manager och dessutom fortsätta som physio säsongen ut. Kollar man upp honom på Walsalls hemsida är det bara en kort inledande mening som gör det klart att han inte längre är klubbläkare.

Kan han bli en ny Nigel Adkins? Who needs Mourinho, we got our Physio!

Barnsley, Scunthorpe, och Gillingham har alla chans på den sista playoffplatsen i League One.

Det är rätt otroligt om man kollar tillbaka till i vintras. Den 16 januari 2016 förlorade Scunthorpe med 5-0 mot Blackpool och kort tid senare fick deras manager Mark Robins sparken. Scunthorpe låg på 16:e plats. Sedan dess hjälpte Andy Dawson (Michaels bror) och Nick Daws Scunthorpe upp i tabellen och på allra senaste tiden (åtta matcherna) har de styrts av evighetsmaskinen Graham Alexander som vann sex av åtta matcher som ny manager.

Barnsley låg på 22:a plats i november. Sedan startade dåvarande managern Lee Johnson en vinstsvit som varade i sju matcher och tog dem till en playoff-plats i början på mars då nuvarande managern Paul Heckingbottom tog över. Sam Winnall gör alla målen och Conor Hourihane blev återigen nobbad från årets lag trots en till säsong med över tio assists och över tio mål.

Gillingham har tvärtom fallit i tabellen. Före nyår förlorade man bara fem ligamatcher och låg som ni förstår i toppen av tabellen. Efter nyår har man bara vunnit fem matcher och bara gjort 24 mål jämfört med 46 mål före nyår. Ett roligt sammanträffande är att deras bästa spelare (och en av League Ones tre bästa den här säsongen) Bradley Dack fyllde 22 år på nyårsafton, precis som jag. Att Dack, tillsammans med stjärnmittbacken John Egan, haft skadeproblem har varit ett betydande problem under våren.

Barnsley möter ligaledarna Wigan på bortaplan, Scunthorpe möter Sheffield United hemma och måste göra två mål mer än Barnsley, Gillingham möter Millwall och hoppas de andra två förlorar.

Allra längst väst och norrut i Lancashire och England överhuvudtaget ligger Fyldehalvön. Där ligger Blackpool framför allt men också lilla Fleetwood. De är rivaler. Historiskt sett är Fleetwood ett amatörlag och Blackpool har trots allt kunnat skryta om Stanley Matthews även om man främst spelat i de lägre divisionerna. Inför sista omgången ligger de på varsin sida om nedflyttningstrecket i League One. Fleetwood med 48 poäng och klart bättre målskillnad och Blackpool därunder med 46 poäng.

Blackpool måste hoppas att de slår Peterborough (även utan Fergie Jr är de målrika åt båda håll) medan Fleetwood måste förlora mot redan nedflyttningsklara jumbon Crewe.

Annars åker Blackpool ner till League Two, några få säsonger sedan de låg i Premier League.

LEAGUE TWO: Stanley, ett universitet, och en gaspirat går in i en uppflyttningstrid

Bakom överlägsna Northampton är det öppet om vilka andra två som ska upp till League One.

Accrington som förlorade sin managerlegendar John Coleman efter 13 år i januari 2012. Säsongen efter att de åkte ut i playoff-semi mot Stevenage. Sedan dess har de slutat långt ner nära nedflyttningstrecket och försökt med James Beattie som manager. Men så kom John Coleman tillbaka tidigt under förra säsongen och nu är de tillbaka i toppen av League Two. En sak han gjort är att värva in Billy Kee som var på lån i klubben 2009-10. Kee har denna säsongen gjort 17 mål och tolv assists.

Accrington har 84 poäng, +26 i målskillnad, möter Stevenage på hemmaplan

Oxford som haft en supersäsong ledda av ligan bästa spelare Kemar Roofe men efter bland annat en bra match mot Swansea har de tappat sin närmast självklara andraplats. Jag är inte Michael ”Skeletor” Appletons största fan och nu blir det upp till bevis. Roofe är fantastisk och lär få bud från klubbar hela vägen upp till nedre halvan i PL och Sercombe kan hoppas på Championship men gör de ingen bra sista match kan Oxford bli kvar i League Two, åtminstone till och med playoff.

Oxford har 83 poäng, +40 i målskillnad, möter Wycombe på hemmaplan

Bristol Rovers är nykomlingar och är den här säsongens bevis på att nykomlingar från Conference/National League är stärkta av ligans närmast darwinska uppflyttningsbrist. Laget är fullt av Football League-veteraner (Liam Lawrence! Jermaine Easter!) men de som verkligen klivit fram är unga försvarare som Lee Brown och yngre mittbacken Tyler Lockyer men allra främst Matty Taylor som leder hela ligans skytteliga med 27 mål. Taylor som för fem år sedan spelade för North Leigh i åttonde divisionen (sydvästra-södra).

Bristol Rovers har 82 poäng, +30 poäng, möter nedflyttningsklara Dag & Red på hemmaplan.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter

Peter Hyllman
0 kommentarer

Den gula ubåten torpederad av en röd storm rising

Det hade så klart kunnat vara frestande i det här läget att klämma ur sig något småsyrligt om det enastående i hur ett lag på åttonde plats i sin liga kan så fullständigt spela ut en motståndare som härbärgerar tämligen bekvämt på fjärde plats i sin.

Det hade så klart varit tramsigt. Alla vet naturligtvis att allt annat än en seger för Liverpool mot Villarreal hade varit att betrakta som en missräkning.

Det gör dock inte sättet på vilket Liverpool tog sig an uppgiften på något sätt mindre imponerande. De hade försatt sig själva i ett besvärligt läge genom det onödiga koncentrationstappet i bortamatchens slutminut. Hemma på Anfield hanterade de dock detta besvärliga läge på bästa möjliga sätt.

Det var en röd storm som reste sig så fort domaren visslade i pipan. När pipan visslade för sista gången var det en torpederad gul ubåt som gnisslade i dödsångest på havsbotten.

Nu vankas det final för Liverpool den 18 maj i Basel. Och det blir på alla sätt en drömfinal mellan Sevilla och Liverpool, de båda klubbar med främst tradition och meriter i just Europa League. Ingen av klubbarna har hittills förlorat en final i turneringen.

Jürgen Klopp kommer med rätta att hyllas. Det är lätt att göra pantomim på personkulten, i just den här matchen handlar det mest om att han till ett hundra procent satte det taktiska. För allt tjafs om stimmung och kroppsspråk så är det till sist det viktigaste.

I ett avseende har dock Jürgen Klopp aldrig riktigt lyckats förvandla vatten till vin, nämligen i cupfinaler. Där har han hittills spelat fyra stycken i olika klubbar men bara lyckats vinna en enda. Räknar man in den tyska supercupen blir det tre segrar på åtta försök.

Han har redan förlorat en cupfinal med Liverpool den här säsongen. Nu har han chansen att avsluta sin första säsong i klubben med att vinna en betydligt större cupfinal, och med ett betydligt större pris.

Det är ju mycket som står på spel. För Sevilla kan det nog vara så att själva Europa League-bucklan i sig är relativt sett mer betydelsefull. Den skulle så klart inte vara oviktig för Liverpool heller, men det pris de helt klart värderar högre vore den Champions League-plats som följer med.

I ett större engelskt perspektiv är Liverpools framgångar så klart värdefulla för hur engelska klubbar värderar Europa League, allra helst om de faktiskt lyckas vinna finalen. Då är det inte längre bara teoretiskt, utan påtagligt konkret, att Europa League faktiskt är en fullt möjlig väg till Champions League.

Beroende på hur säsongen till sist slutar för Man Utd kan man till exempel tänka sig att de tar sig an Europa League nästa säsong med Liverpools bedrift i bakhuvudet. Även klubbar som West Ham, Southampton, Everton med flera kan börja omvärdera.

Och då har man kommit ett långt steg på vägen mot att göra Europa League till mer än en ren B-turnering. Allra helst om man eliminerar ofoget att göra det till en tröstturnering för Champions Leagues grupplosers.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kan Anfield frälsa Liverpool ännu en gång?

Visst har vi sett de här förutsättningarna tidigare under veckan? Jodå, vi hade exakt samma situation i tisdags. Spanskt lag med defensiva tendenser vinner på hemmaplan med 1-0 inför ett returmöte på en fruktad bortaarena mot på pappret tufft motstånd. Det spanska laget kontrar in ett mål på bortaplan och tar sig till finalen.

Nu är så klart inte Villareal något Atlético Madrid, som för närvarande måste beskrivas som världens bästa defensiva fotbollslag. Ändå har Villareal ändå visat i samtliga matcher i Europa League att försvarsspel är något även de behärskar mycket bra och, som Liverpool smärtsamt fick erfara på Madrigal, de kan konsten att kontra.

Problemet är så klart att Liverpool inte heller är något Bayern München. De besitter inte samma förmåga att bryta ned ett samlat motståndarförsvar, de har inte lika många vapen i sin arsenal. Ändå skulle man kunna tänka sig att Liverpool och Jürgen Klopp tittar på Bayern Münchens match mot Atlético Madrid som en slags vägkarta inför kvällens match.

Vilka punkter plitar i så fall Jürgen Klopp ned i sitt taktiska anteckningsblock?

En punkt är vikten av att variera inspelen i straffområdet. De spanska lagen är väldigt väldrillade när det kommer till att försvara sig mot spel runt det egna straffområdet och försök till instick. Bayern München visade dock att när de började med tidiga inspel i Atléticos straffområde, och varierade höjdbollar med markbollar, så fick Atlético svårt att hänga med.

En annan punkt måste vara att bevaka ytan bakom den egna backlinjen. Det stod skrivet i stjärnorna att Atlético vid något tillfälle under matchen skulle komma att utnyttja den 60 meter tomma yta som uppstod mellan Bayerns backlinje och deras mål. Den ytan kommer Villareal obönhörligen sikta på att komma fram till också mot Liverpool.

Både Man City och Liverpool gjorde förmodligen misstaget i sina första matcher att vara alltför passiva. För Man City innebar det ett alltför tufft utgångsläge i returmötet på bortaplan. Jürgen Klopp var uppenbart inriktad på att få med sig ett bra resultat till Anfield. En viss passivitet gjorde dock att man aldrig fick något bortamål, utan tvärtom ett mål i baken i slutminuten.

Noll-noll hade varit ett svårt utgångsläge för Liverpool. 0-1 är dock ett läge som gör situationen direkt besvärlig. Det kommer bli viktigt för Liverpool att skapa och behålla ett tryck mot Villareals backlinje och straffområde, utan att för den sakens skull bli alltför stressade. Villareal kommer ligga lågt och spela avvaktande i väntan på läget, det finns inga anledningar för Liverpool under matchens första timme att chansa och riskera att gå bort sig.

Daniel Sturridges plats i startelvan är den osäkra variabeln. Jürgen Klopp har i de viktigaste matcherna, framför allt då i Europa League, inte alltid ansett sig ha en plats för Sturridge i sin taktiska uppställning. Mot Villareal förra veckan var det uppenbart att Klopp hellre letade anfallaralternativ som jobbade hårt och kunde pressa motståndarna.

Finns det större utrymme för Daniel Sturridge på planen ikväll? Ja, förmodligen, inte minst eftersom Sturridge är den kanske ende hela och friska spelartyp i Liverpool som kan hitta de alternativa vägarna framåt mot djupt liggande motståndarförsvar. Bakom honom kan Jürgen Klopp fortfarande ställa upp en trio med hårt pressande offensiva spelare.

På sätt och vis var kanske baklängesmålet i slutminuten på Madrigal en behövlig väckarklocka för Liverpool. Det kan finnas uppenbara fördelar för Liverpool, för spelarnas inställning och koncentration, och för atmosfären på läktarna, att gå in i den här matchen som ett lag på jakt. Vilket kanske inte hade varit fallet om utgångsläget var 0-0.

Villareal är villebrådet. För Liverpool handlar det så klart också om att definiera den här säsongen. Åker man ut ur Europa League ikväll är säsongen i allt väsentligt över och slutar om inte i besvikelse så åtminstone på ett ganska tråkigt sätt. I den andra änden av regnbågen väntar dock en Europa League-final den 18 maj och en möjlig plats i Champions League nästa säsong.

Det är himmelriket som Liverpool söker efter på Anfield ikväll. Och vad skulle väl passa bättre än att Liverpool färdas till sitt himmelrike just på samma dag som en religiös kille enligt sägnen för en herrans massa år sedan färdades upp till sitt himmelrike. Liverpool har väl dessutom länge varit en klubb med ett tämligen väl utvecklat messiaskomplex.

Och Jürgen Klopp ska ju vara frälsaren till jorden kommen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Båda försökte hålla nollan i första matchen, ikväll måste båda försöka göra mål

Det är en stor fördel i europeiskt cupspel att inte ha släppt in något mål på hemmaplan i det första mötet. Det såg vi inte minst igår när Atlético Madrid tog sig vidare till final i Champions League efter att ha lyckats göra ett direkt avgörande bortamål i München.

Nu hade förvisso Atlético Madrid också den fördelen att de faktiskt lyckades göra mål på hemmaplan, och gick in i matchen mot Bayern München med en 1-0-ledning. Man City å sin sida lyckades inte göra något mål mål alls mot Real Madrid i Manchester, det slutade alltså 0-0.

Så långt allt enligt plan. För både Man City och Real Madrid. Helt säkert hade Manuel Pellegrini helst sett att Man City lyckades göra ett mål på hemmaplan, men det var helt uppenbart att hans främsta prioritet i det första mötet var att hålla nollan.

Ännu en gång hamnar bortamålsregeln i fokus. Den infördes för cirka 30 år sedan eftersom bortalagen i europeiska cuper spelade så otroligt defensivt. Det åtgärdade man möjligen men orsakade på samma gång att det istället blev hemmalagen som blev desto mer defensivt inriktade.

Förutsättningarna är hur som helst enkla inför kvällen. Real Madrid måste vinna matchen. För Man City räcker det med att inte förlora den. Manuel Pellegrinis ”höga spel” i det första mötet var att det var en uppgift Man City skulle kunna klara av.

När jag vädrade den teorin för en vecka sedan bemöttes den med retoriska frågor om när i hela friden Real Madrid senast inte vann en hemmamatch i Champions League?! Svaret är så klart för precis ett år sedan, i returmötet i den säsongens semifinal.

Eller, om man ser sig om efter andra exempel, förra gången de stötte på ett lag från Manchester. Eller, med en blick bakåt i historien, samma säsong som Man Utd efter 3-3 på Santiago Bernabeu gick vidare och blev den första engelska klubben att vinna Europacupen.

Intressanta omen för Man City och för Manuel Pellegrini med andra ord, som alltså alltjämt har chansen att skriva in sig själva i historieböckerna och ta Man City till sin allra första Champions League-final, ett steg närmare sin allra första Champions League-seger.

Och vilken söt triumf vore inte det för Pellegrini? Ceremoniellt avrättad på Pep Guardiolas offeraltare kan han alltså avsluta sin tid i Man City med att ta klubben till den Champions League-final som Guardiola själv precis för tredje säsongen i rad har misslyckats med att ta Bayern till.

På gott och på ont kommer det att bli en helt annan matchbild den här matchen än förra veckan i Manchester. Real Madrid måste nu spela för att vinna matchen, då spelade Real Madrid för att inte förlora och inte släppa in något mål.

Vilket de för övrigt gjorde riktigt bra. Men med ett imperativ både från resultattavlan och från läktarna att spela betydligt mer offensivt i Madrid så kommer de ofrånkomligen inte kunna ligga lika lågt och lika tätt i defensiven som de gjorde i Manchester. Därmed ges Man City större ytor.

Myntets onda sida är så klart att Real Madrid kan vara formidabla i sitt anfallsspel och den här gången verkar det bli så att Man City dessutom tvingas försöka hantera Cristiano Ronaldo, som ju var borta på grund av skada i det första mötet.

Samma frågeställning gäller dessutom ikväll som inför första mötet. Real Madrid är rutinerade från sådana här sammanhang. Man City är helt färska i dessa sammanhang. Det såg ut att spela roll i Manchester och det måste rimligen spela roll i en både främmande och skrämmande miljö på Bernabeu.

Manuel Pellegrini å sin sida är övertygad om att hans lag har vad som krävs och föredrar att påminna oss om tidigare viktiga resultat på bortaplan i Champions League under hans tid i klubben: Roma, Bayern München, Sevilla och, nu senast, PSG.

Pellegrinis strategi inför matchen i Manchester var att inte släppa in något mål. För att den strategin ska bli framgångsrik måste dock Man City, med allra största sannolikhet, göra mål. Det var samma strategi som Atlético Madrid lyckades med mot Bayern München, men de har Antoine Griezmann.

Man City har Sergio Aguero, som bara har gjort två mål i Champions League den här säsongen och under de fyra senaste matcherna inte fått ett enda skott på mål. Det är i sådana här matcher världsanfallare måste visa vad de går för, så Aguero måste växa med tillfället.

I en eventuell final väntar Atlético Madrid. Tänk om Champions League-finalen kommer att spelas mellan två klubbar som aldrig förut har vunnit turneringen. Det vore kanske på sitt sätt typiskt för en säsong där det typiska inte riktigt verkar vilja inträffa.

Peter Hyllman
0 kommentarer

De taktiska komponenterna bakom Leicesters bragdbetonade ligaseger

Vilken underbar dag. Vi vaknade alla upp till en värld i vilken Leicester är regerande engelska ligamästare. Vi gnuggade oss i ögonen och upptäckte att det var faktiskt inte någon dröm. Fotbollshistoriens största överraskning och bragd är i allra högsta grad verklig.

Leicesters seger är en seger för fotbollen. Den har återvunnit fotbollen från det ekonomins strypgrepp som under många år berövat den på syre och alltmer präglat den av cynism. Mjuka värden som taktik, lagsammanhållning och hårt arbete kan betyda lika mycket som omsättning, lönsamhet och lönebudget.

Ironiskt nog var det kanske bara i Premier League det kunde ske. Den liga som har anklagats för att sjunkit djupast ned i den globala fotbollskapitalismen visar istället att den ärliga och rättvisa kapitalismens implikation var att ge alla klubbar nödvändiga ekonomiska förutsättningar, inte bara några få.

Det förtar naturligtvis inte det överraskande och det oväntade i Leicesters ligaseger. Det kommer att tävlas i månader och kanske år om att förklara hur detta egentligen kunde ske, skälen bakom framgången. Redan igår kväll drog jag mitt strå till den stacken med elva skäl till Leicesters ligaseger.

Idag tänkte jag följa upp den bloggen med att fördjupa mig något i ett av dessa skäl, nämligen Leicesters taktiska dispositioner.

Att Leicester vinner ligan beror nämligen inte på att de har bättre spelare än merparten av sina konkurrenter. Tvärtom, de flesta av Leicesters konkurrenter har i grunden fler och bättre spelare. Det betyder inte att Leicester saknar bra spelare, men individuell världsklass är inte Leicesters komparativa fördel.

Låt oss börja med det uppenbara. Leicester är i grund och botten ett defensivt fotbollslag.

Laget försvarar sig ytterst djupt, med både backlinje och mittfält liggandes väldigt lågt. Försvarsspelet börjar dock redan med lagets offensiva spelare som arbetar otroligt hårt för att styra ut motståndarnas offensiv i förhållandevis ofarliga platser på planen.

Det är en defensiv strategi som ställer väldigt höga krav på disciplin och arbetsinsats för att kunna hålla under en hel match, desto mer att orka upprätthålla det över en hel säsong. Men mot löftet att i övrigt låta spelarna behålla sin frihet har Claudio Ranieri fått alla spelare att oförtrutet ta jobbet.

Och man kan bara säga att han har lyckats. Vad som exempelvis i slutet av säsongen har avgjort ligan har varit Leicesters förmåga att hålla sina ledningar, ofta uddamålsledningar. Jämfört med Tottenham, som ju alltså tappade chansen till ligasegern efter att ha tappat en ledning i två raka matcher.

Är det italienska idéer som ligger bakom Leicesters triumf? Det ligger nära till hands att tro det i och med att Claudio Ranieri kommer från Italien, vilket inte saknar betydelse. Men det finns heller inget med Leicesters defensiv som är direkt unikt italienskt, som vi inte sett i många andra lag även i England.

Leicester är självklart inte det första engelska laget att försvara sig djupt och centrerat. Långt därifrån. Det är i dessa tider inte särskilt mycket mer italienskt i någon större utsträckning än att italienska lag och tränare har varit historiska föregångare vad avser defensiv fotboll.

Defensiven är naturligtvis en viktig komponent för Leicester. Den har utgjort plattformen för Leicester, en nödvändig grund att stå på. Men det är samtidigt lagets offensiv och anfallsspel som inte bara har särskiljt dem under den här säsongen, utan också jämfört med tidigare säsongers motsvarigheter.

För att beskriva Leicesters offensiva grundidé anser jag en grafik vara särskilt belysande. Och det är värt att granska den bilden med vetskapen i bakhuvudet att Leicester samtidigt är ett av de lag i Premier League som också skapar flest målchanser.

Passes

I en modern fotboll där bollinnehavet har blivit till en slags kvasireligion har Leicester alltså valt den rakt motsatta vägen. Leicester har tvärtom Premier Leagues lägsta siffror vad gäller eget bollinnehav. Men, som sagt, ändå är de ett av lagen som skapar flest målchanser.

Fart är nyckelkomponenten i detta.

Som grafen visar använder sig Leicester av lägst antal passningar för att ta sig fram till målchanser, endast Crystal Palace och Sunderland är där i närheten. Men den riktiga kickern är diagrammets vertikala axel – hur många meter i snitt varje passning tar Leicester framåt i planen.

Jämförelsen låter sig gärna göras grafiskt med fyra andra storklubbar som var och en kanske borde ha kunnat utmana Leicester om ligatiteln den här säsongen – Arsenal, Man Utd, Liverpool och Man City. Fyra lag vars akilleshäl ofta är en oförmåga att bryta ned djupt liggande motståndarförsvar.

Samtidigt är Leicester inte på något sätt ett tjångalånglag. Passningsspelet sitter normalt sett längs gräset men är snabbt och framför allt framåtriktat. En bra grafisk illustration är från Leicesters möte med Man City på Etihad, tillika kanske den här säsongens mest avgörande ögonblick:

Leicester

Leicesters passningsmönster mot Man City avslöjar åtminstone två tämligen fundamentala saker. Dels hur Leicesters passningsspel är så konsekvent riktat framåt i planen, vilket om och om igen rev djupa sår i Man Citys försvar. Dels hur det knappt existerar något passningsspel i Leicesters backlinje.

Det är i själva verket en offensiv idé som sett till fart och intensitet är mycket engelsk till sin karaktär. Det är också så Claudio Ranieri själv har valt att beskriva det. Ett defensivt grundsystem, förmodligen inspirerat av ett italienskt idéarv, kompletterat med brittiska egenskaper i offensiven.

Den närmaste motsvarigheten som kanske går att hitta inom engelsk fotboll under Premier League-eran är Man Utds makalöst framgångsrika lagbygge mellan 2006 och 2009. Ett lag som innehöll samma grundläggande byggstenar med lågt välorganiserat försvar och blixtsnabbt framåtriktat anfallsspel. Även Arsenals Invincibles mellan 2002 och 2004 hade denna konstruktion.

Leicesters och Claudio Ranieris framgång är med andra ord en påminnelse om vad som är speciellt och bra med just engelsk fotboll, och som alltid har varit en grund i vad som har gjort engelska klubbar framgångsrika, inhemskt likaväl som i Europa. Detta i en tid när lite för många engelska storklubbar ser ut att ha glömt bort detta.

Det kanske mest genialiska i Leicesters taktiska system den här säsongen är dock hur lagets defensiva idé kopplar in i och ger förutsättningar för lagets offensiv. Genom att ligga lågt drar man motståndet till sig och skapar därmed yta och utrymme för sitt eget anfallsspel.

När din motståndare är starkare än du själv, dra honom intill dig och ta honom med överraskning. Han som är försiktig och inväntar sin motståndare som inte är det, kommer stå som segrare. Om Ranieri har läst Sun Tzu är svårt att säga, men han följer åtminstone flera av dennes mer grundläggande maximer.

Leicesters spel är uppbyggt kring en taktiskt sammanhängande helhet, som därtill är baserat i en rationell och realistisk strategisk analys av det egna lagets och de egna spelarnas förmågor och begränsningar, liksom motståndarnas styrkor och svagheter.

Det är grunden, och den huvudsakliga förklaringen, till Leicesters bragdartade ligaseger.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Elva snabba skäl varför Leicester vann Premier League 2015-16

Den omöjliga drömmen blev verklighet. Leicester vinner Premier League säsongen 2015-16 och därmed har vi bevittnat vad som bara kan beskrivas som fotbollhistoriens största överraskning. Om det är de allra flesta överens. Vad inte riktigt lika många kommer ihåg är att det på samma gång bara kan beskrivas som fotbollshistoriens största bragd.

Det har funnits små klubbar som har vunnit ligatitlar förut. Det har funnits helt otippade klubbar som till och med har vunnit Europacupen. I ett engelskt sammanhang nämns exempelvis ofta Nottingham Forest som den mest uppenbara referenspunkten. Men för alla dessa klubbar handlar det i stort sett alltid om betydligt mindre sammanhang, och en helt annan tid.

Det är ett återkommande tema under säsongen hur många väljer att betrakta Leicesters triumf enbart som en följd av toppklubbarnas underprestation och relativa misslyckande. Men toppklubbarnas misslyckande har inte fått Leicester att vinna 22 av 36 matcher hittills den här säsongen. Kanske är detta ett sätt att se på saken betingat av ett alltför vanligt storklubbsperspektiv – normen är att en storklubb ska vinna och när så inte sker är det storklubben som har gjort något fel. Kanske finns det sammanhang som gör sådana perspektiv oundvikliga.

Leicester har med sin fullständigt osannolika ligaseger vänt upp och ned på de här begreppen. De har förflyttat gränserna för vad som kommer att anses vara möjligt av de i sammanhanget något mindre klubbarna i om inte alla de stora ligorna, så åtminstone i Premier League. De har påmint oss alla om att det inte bara är tillåtet att drömma, utan om man vågar drömma så kommer dessa drömmar ibland bli till verklighet.

Det är inte säkert att Leicester någonsin, inom en i alla fall överskådlig framtid, kommer upprepa den här ligasegern. Men oavsett om så blir fallet eller ej så kommer detta Leicesters för evigt bestående arv vara just detta med allas drömmar och ambitioner.

Men hur kommer det sig då att Leicester kunde vinna Premier League på detta dramatiska och oväntade sätt? Utan att efter slutsignalen på White Hart Lane ha hunnit göra någon mer genomträngande analys av frågan så kan man ganska snabbt och spontant landa i åtminstone tio väldigt goda skäl, även om ingen hade kunnat peka på dem inför säsongen:

(11) Andy King

Det råder ingen tvekan om att Leicester har haft sin goda portion av tur under säsongen. Vissa personer för helt enkelt tur med sig och det verkar som om Andy King kan vara denne person för Leicester. Han blev ikväll den förste spelaren i historien som med en och samma klubb vann både League One, The Championship och Premier League.

(10) N’golo Kanté

Riyad Mahrez vann spelarnas utmärkelse som årets spelare. Jamie Vardy vann journalisternas utmärkelse som årets spelare. Men den som kanske i själva verket är årets spelare är Kanté. Årets absolut största fynd och med en sjukt hög lägstanivå i sitt mittfältsspel. Så otroligt viktig för Leicester. Franska fynd är ofta med rätta förtalade, men Kanté visar också på motsatsen.

(9) Scoutheder

Leicesters startelva beräknas vara inköpt till en total summa om £23m vilket, med en något elak jämförelse, motsvarar ganska exakt en halv Raheem Sterling. Utan att börja jämföra äpplen med päron så måste man ändå konstatera att ett av säsongens absoluta bragdguld måste delas ut till Steve Walsh, David Mills och Leicesters hela scoutingavdelning.

(8) Jamie Vardy

När Leicesters titelseger ska rapporteras, utvärderas och eulogiseras är det lätt hänt att så mycket av allt fokus kommer att ligga på slutspurten, i och med att det ligger närmast i tiden och därmed närmast i minnet. Men det fanns en höst den här säsongen också och väldigt mycket av Leicesters tidiga momentum var väldigt nära sammankopplat med Jamie Vardys osannolika och i slutänden framgångsrika jakt på Premier Leagues rekord för mål i flest matcher i rad. Här hittar vi mycket av Leicesters glädje som skulle visa sig aldrig ta slut.

(7) Målfokus

Inget spel i Europa under säsongen. Tidigt utslagna i Ligacupen. Tidigt utslagna i FA-cupen. Det kommer pratas mycket om detta inför nästa säsong naturligtvis men visst ligger det en stor sanning i att Leicester har varit behjälpta av att dels ha kunnat fokusera helt och enbart på ligaspelet, och dessutom haft längre perioder av vila mellan sina matcher.

(6) Kontinuitet

Förhållandevis få matcher och därför också förhållandevis pigga och friska spelare, utan några större skadebesvär. Därmed har Leicester varit den klubb i Premier League som har kunnat ställa upp med en och samma startelva i flest matcher den här säsongen. Naturligtvis är det en omständighet som har bidragit till Leicesters jämna och höga kvalitet i sina prestationer.

(5) Riyad Mahrez

Tittar vi tillbaka på alla de lag som har vunnit Premier League genom åren så finns där ofta den där talismaniske offensive spelaren. Sergio Agüero, Eden Hazard, Cristiano Ronaldo, Didier Drogba, Thierry Henry, Eric Cantona, Alan Shearer, Ruud van Nistelrooy och så vidare. Mahrez har varit Leicesters kreativa kraft och är den som har gett motståndarlagen skrämselhicka.

(4) It’s the tactics, stupid!

Den spelaren håller inte Premier League-klass! Man kan inte vinna Premier League med en sådan spelare! Det var korkade påståenden redan innan men Leicesters ligaseger har satt dem alla på skam för all evighet. Leicester vinner inte ligan för att de har de bästa spelarna. Leicester vinner ligan för att de tillämpar en taktik som maximalt vet att utnyttja de egna spelarnas styrkor respektive svagheter, snarare än att ägna sig åt förbannade filosofier. Och Leicester vinner ligan för att de bäst av alla har förstått vad offensiv fotboll i Premier League måste gå ut på – det vill säga att skapa målchanser, inte bollinnehav.

(3) Family values

Vilket kamratgäng och vilken sammanhållning. När till och med lagets ”stjärnor” pratar med sådan innerlig värme om sina lagkamrater så vet man att man ser något speciellt. Leicester är laget med ligans absolut främsta arbetskapacitet och den är verkligen präglad av ett ”en för alla, alla för en”-tänk. Det är en märklig blandning av den engelska och europeiska fotbollens misfits och slaggprodukter som har hamnat i Leicester och bildat sin alldeles egna lilla fotbollsfamilj.

(2) Starka i motgång

Fyra matcher i rad utan vinst runt årsskiftet och alla förväntade sig att Leicester skulle bryta samman. Förlusten i slutminuten mot Arsenal på Emirates och alla förväntade sig att Leicester skulle tappa, istället har man gått obesegrade sedan dess och vunnit sju av tio matcher. Tappad match i slutet mot West Ham, men en viktig kvittering. Det kommer i efterhand att pratas om ett lag i medvind, men en aspekt av Leicesters seger är också förmågan att kunna hantera och fortsätta prestera i motgång.

(1) Claudio Ranieri

Ett mellanmjölksalternativ var vad jag avfärdade den här anställningen som inför säsongen. Herregud så fel man kan ha. Ranieris genialitet har inte varit att ha gjort så många briljanta saker, utan snarare ha haft det briljanta modet och insikten att veta vad han inte behöver göra. Han har fostrat den kultur och miljö av glädje, lugn, harmoni och familjesammanhållning som har tagit Leicester hela vägen till drömmarnas land. På vägen har han lärt oss alla att ingen människa enbart är summan av sina tidigare upplevelser. Ranieri alltså, nu är han köng!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Burnley håller rödvinsromansen vid liv i Premier League

Bankmåndag i England och då stod det Football League på dagsschemat. Det var de två hängmatcherna i den 45:e omgången. Efter att Brighton spelat oavgjort hemma mot Derby var läget det att Burnley bara behövde vinna hemma mot QPR för att säkra spel i Premier League från och med säsongen 2016-17.

Sam Vokes blev hjälten när han nickade in en frispark i mitten av den andra halvleken. Därefter blev det att hålla andan för samtliga närvarande på en av Englands allra äldsta och mest anrika arenor innan den förlösade slutsignalen ljöd på Turf Moor.

Obesegrade i ligaspelet sedan annandag jul. Burnleys marsch uppåt i tabellen har varit närmast obeveklig i sin maskinmässighet. Det har varit en parad av sena mål, sena avgöranden, och bestämda insatser som hade fått Brendan Rodgers att med ståpäls prata om karaktär med till och med för honom ovanligt rullande r.

Burnleys triumf är samtidigt en kontinuitetens triumf. Det är inte första gången Sean Dyche tar Burnley upp i Premier League, han genomförde samma bravad redan 2013-14. Men Burnley lyckades inte hålla sig kvar i Premier League förra säsongen utan åkte ur lika snabbt igen. Men inte under den säsongen, eller efter säsongen, valde Burnley att försöka lösa problemen genom att byta ut Dyche.

Vi har sett otaliga exempel genom åren på uppflyttade klubbar som har valt att agera på helt motsatt sätt. Ibland med framgång. Desto oftare utan att det har gjort någon som helst nytta.

Klubbar som åker ur Premier League förväntas ofta vara aktuella för omedelbar återuppflyttning. En halvt dold sanning är dock att det normalt sett bara är klubbar som förmår behålla ett visst mått av kontinuitet och stabilitet i klubben som faktiskt lyckas. The Championship är en oförlåtande liga i vilken svagheter utnyttjas brutalt.

Burnley började med att hålla fast vid Sean Dyche. Redan där garanterade man stabilitet på toppen. Och den stabiliteten spred sig som ringar på vattnet nedåt i spelartruppen. Det skapade en miljö i vilken Burnley kunde tappa både sin bästa ytterback i Kieran Trippier, och sin främsta målskytt i Danny Ings, utan att det inverkade särskilt negativt på laget. Matt Lowton gick in och ersatte Trippier och Andre Gray har varit seriens bästa anfallare och målskytt under säsongen.

Sean Dyche kunde istället välja att uppdatera mittförsvaret, vilket inför säsongen var i äldsta laget. Jason Shackell ersattes med Michael Keane från Man Utd, och James Tarkowski ses allmänt som en långsiktig ersättare till Michael Duff samtidigt som Ben Mee ofta vikarierat som mittback. Ändå är det kanske först och främst mittförsvaret som Burnley kommer försöka förstärka inför nästkommande säsong.

Sam Vokes var väldigt skadedrabbad under Burnleys säsong i Premier League men har den här säsongen varit en väldigt viktig del i Burnleys offensiv och ett bra komplement till Andre Gray. Vokes kompletterar ett ramstarkt och rutinerat mittfält med för Burnley viktiga spelare som George Boyd, David Jones och Scott Arfield.

Sedan fick så klart Sean Dyche den synnerligen goda idén att tillföra ett element av attityd och inspiration till sitt mittfält. Joey Barton förföljs allt som oftast av ett rykte som inte gör hans kvaliteter som fotbollsspelare det minsta rättvisa, och det har Burnley kunnat dra nytta av den här säsongen. Barton har med marginal varit The Championships bästa tvåvägsspelare och en omistlig del i en framgångsrik uppflyttningskampanj.

Burnley är inte den spektakulära fotbollsklubben. Det blev inga stora reformer förra gången Burnley gick upp i Premier League, lika lite som det blev några stora reformer när man därefter åkte ur Premier League och skulle förbereda sig för en ny säsong i The Championship. Alltså ska vi inte förvänta oss några stora reformer i Burnley inför nästa säsong.

Många skulle kanske se det som en av Burnleys begränsningar. Den här säsongen har dock visat att det samtidigt är en av Burnleys styrkor. Och tack vare denna styrka spelar Burnley i Premier League 2016-17.

För Brighton och Middlesbrough går kampen vidare. Båda lagens oavgjorda resultat i den nyss avslutade omgången gör att de båda alltså möts i en helt avgörande match i Middlesbrough i sista omgången. Middlesbrough är seriens bästa hemmalag, Brighton är seriens bästa bortalag. Vinner Middlesbrough eller spelar oavgjort är de klara för Premier League. Vinner Brighton är det istället de som går upp.

Laget som går förlorande ut ur den kampen får en andra chans i playoff, där Sheffield Wednesday väntar i semifinalen. I den andra semifinalen står det klart att Hull möter Derby.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Chelsea kan slå sista spiken i Tottenhams titelkista, men skadeglädje är inte riktig glädje

Det har varit en riktig skitsäsong för Chelsea, fylld av insatser bäst förpassade på glömskans skräphög. Samtidigt som Leicester står för den engelska fotbollshistoriens kanske största skräll så står, kanske något i skymundan, Chelsea för den engelska fotbollshistoriens förmodligen värsta titelförsvar, och har gjort en slät figur i cup efter cup.

Att byta ut José Mourinho visade sig inte hjälpa i någon större utsträckning för en spelartrupp präglad av dåligt självförtroende, trötthet, nonchalans och liknöjdhet. Guus Hiddink kallades in för att styra upp skeppet men lyckades som bäst med att förvandla några förluster till oavgjort, inte i närheten av hur han avslutade sin första period i klubben i triumf på Wembley.

En enda rolig sak, en enda möjlighet eller målsättning, återstår under den här säsongen för Chelsea, något som Chelseas supportrar har gjort väldigt klart för det egna laget vilket fått spelarna att mer eller mindre genuint plocka upp just samma tråd: Nämligen att kunna bli de som ser till att Tottenham absolut inte vinner Premier League!

Den möjligheten har nämligen uppenbarat sig sedan Leicester misslyckades med att vinna på Old Trafford under söndagen. Tottenham måste vinna på Stamford Bridge ikväll, annars är titelstriden över och Leicester kan börja fira på allvar.

De två spelare som kanske varit mest framträdande i sina förhoppningar att bli de som slår den sista spiken i Tottenhams titelkista är Cesc Fabregas och Eden Hazard. Man kan så klart tänka sig att det faller sig rätt naturligt för just Fabregas, en tidigare Arsenalspelare, att vilja besegra Tottenham. Hazard kanske mer framstår som en spelare som kanske mest säger vad han tror att fansen vill höra.

När man tänker på derbyn och rivaliteter i London är det naturligtvis i första hand Arsenal och Tottenham som sticker ut. Chelsea och West Ham är även det ett rivalmöte med bittra anor. Men i bakvattnet finns det också en tämligen stor fiendskap mellan just Chelsea och Tottenham.

Det är en rivalitet som tog sin början under 1960-talet. Jimmy Greaves och Terry Venables var två viktiga spelare i Chelsea som valde att flytta till Tottenham, något som skulle kulminera i FA-cupfinalen 1967 som Tottenham vann mot Chelsea med 2-1. När Chelsea åtta år senare åkte ur den engelska förstadivisionen var det Tottenham som till sist skickade ner dem.

Tottenham var hela tiden den mer glamourösa klubben i London. Allt detta skulle dock komma att förändras med Roman Abramovich och en period då Chelsea skulle plocka hem lika många titlar som Tottenham lyckats med under hela sin långa historia. När Chelsea 2012 till sist vann Champions League blev det hela desto sötare i och med att segern samtidigt innebar att Tottenham gick miste om sin plats i kommande säsongs Champions League.

”Premier League Champions – you’ll never sing that!” Räkna med att den ramsan regnar ned från Stamford Bridges läktare under matchen ikväll, om Chelsea ser ut att vinna matchen men förmodligen även om de inte gör det. En säsong utan några riktiga glädjemoment för Chelseas fans så kommer de helt säkert låta sig nöjas med skadeglädje.

Även om Chelsea skulle vinna kvällens match döljer det däremot inte att det handlar om två klubbar på olika kurvor i sin utveckling. Tottenham är ett lag på tydlig uppgång och som kommer vara en av de främsta titelkandidaterna också inför nästa säsong. Chelseas status är desto mer osäker, kapabla att utmana om titeln de med men i behov av en rejäl uppryckning.

Tottenham kan med glädje notera att Mauricio Pochettino har förlängt sitt avtal med klubben ytterligare fem år. Chelsea å sin sida hoppas att anställningen av Antonio Conte innebär samma uppryckning för dem som Conte innebar för Juventus, en klubb som alldeles nyligen säkrade sin femte raka Serie A-titel.

Någon enkel uppgift blir det dock inte. Chelsea kommer nästa säsong för första gången på närmare två årtionden inte vara kvalificerade för spel i någon av de europeiska cupturneringarna, och spelare som Thibaut Courtois, Willian och Eden Hazard har alla ryktats vara på väg att lämna klubben, samtidigt som John Terrys framtid i klubben är högst osäker.

Där finns även intern problematik. José Mourinhos relation med Michael Emenalo, Chelseas sportchef, surnade till rejält mot slutet vilket helt säkert var en tung faktor både i Chelseas katastrofala säsong och i att Chelsea och Mourinho till sist gick skilda vägar. Emenalos facit på transfermarknaden inför säsongen var att värva Papy Djilobodji och Michael Hector, med en total speltid i klubben under säsongen om två minuter.

Senare värvningar, som Alexandre Pato och Matt Miazga, har knappast varit mer övertygande. Michael Emenalos stora projekt har dock varit och är Chelseas ungdomsakademi. Ett projekt med stora framgångar på ungdomsnivå men som misslyckats kapitalt vad avser det som är varje akademis främsta syfte och funktion: Att producera spelare för a-laget.

Chelseas akademi producerar onekligen spelare, fast för andra klubbar. Bara den här säsongen har Romelu Lukaku varit Evertons och en av ligans allra bästa anfallare. Kevin De Bruyne är den superstar på Man Citys offensiva mittfält som Chelsea desperat har saknat under säsongen. Inför nästa säsong ryktas det om att André Schürrle även han ska göra comeback i Premier League.

Att Chelseas misslyckande att integrera talangerna från akademin i sitt a-lag är en öm punkt för Michael Emenalo blev inte minst tydligt när han kommenterade just Tottenhams framgångsrika arbete med att bygga sitt lag runt unga och egna spelare. Det var ju bara Harry Kane, menade han, som faktiskt rent formellt var en egen produkt där.

Det var lite gripandet efter det proverbiala halmstrået kan tyckas. Liksom något verklighetsfrånvänt i och med att det oavsett vilket knappast är att betrakta som så bara för ett Chelsea vars egen enda egna produkt i a-laget nu är 35 år gammal och möjligen på väg att lämna klubben. För Chelsea och för Michael Emenalo borde det vara att betrakta som ett stort framsteg om de ”bara” lyckades få fram en egen spelare från akademin i Chelsea.

Oavsett om Chelsea ikväll lyckas slå den sista spiken i Tottenhams titelkista eller ej, så kan Chelsea titta över på andra sidan mittlinjen och en klubb och ett lag som är vad de själva i hög utsträckning borde kunna vara. Ett kollektivt lag bestående av unga och hungriga spelare snarare än tjugotalet löst sammanhängande individer.

Och hur entusiastiskt Chelseafansens ramsor än kommer att ljuda från läktarna på Stamford Bridge ikväll, och hur sann skadeglädjen än kommer att kännas, så görs det med vetskapen att Tottenham har betydligt mycket mer att känna riktig glädje över än vad Chelsea själva har.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #35: Matchbollar för Newcastle, Arsenal och Leicester

Veckans lag

Bubblare:

Karl Darlow, Newcastle
Russell Martin, Norwich
Patrick van Aanholt, Sunderland
Cheickhou Kouyate, West Ham
Ross Barkley, Everton
Nathan Redmond, Norwich
Troy Deeney, Watford

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Newcastle. Tre gigantiska poäng hemma på St James’ Park för Newcastle i en tät och rafflande nedflyttningsstrid. Samtidigt som Sunderland bara fick en poäng borta mot Stoke och Norwich inte fick någon med sig mot Arsenal. En blek första halvlek förbyttes i en väsentligt bättre andra halvlek av Newcastle, där Andros Townsend har varit både väldigt viktig och avgörande för Newcastle de senaste tre-fyra omgångarna.

Arsenal. Bra omgång till sist för Arsenal. Kanske inte spelmässigt men väl resultatmässigt. Med segern mot Norwich, samtidigt som resultaten gick deras väg i övriga matcher så har de nu garanterat att de bara behöver vinna hemma mot ett redan nedflyttningsklart Aston Villa i sista omgången för att kunna vara helt säkra på Champions League nästa säsong. Undviker de förlust mot Man City i näst sista omgången slipper de dessutom playoff.

Leicester. Okej, det blev ingen hollywoodavslutning genom att säkra ligatiteln på Old Trafford. Men det var en bra poäng de ändå tog, en poäng som betyder att Tottenham måste vinna borta mot Chelsea under måndagskvällen för att inte ligatiteln ska bli formellt säkrad för Leicesters räkning. Och skulle Tottenham vinna mot Chelsea så har Leicester nu möjligheten att avgöra ligan på hemmaplan mot Everton.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Aston Villa. Hur sammanfattar man bäst Aston Villas säsong på tre minuter? Jo, man slänger en titt på de sista minuterna mot Watford. Aston Villa i ledning 2-1 och på väg mot i alla fall en hedersam vinst som synes, innan laget fullständigt faller ihop i slutminuterna. Troy Deeney, med förflutet i Birmingham av alla ställen, dubbelmålar och vinsten blev till förlust.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Rafa Benitez. Tveklöst har Benitez lyckats göra Newcastle betydligt bättre än vad de var förut. Frågan är dock om han har tid på sig för att det ska hinna ge önskat resultat. Starkt både att få Newcastle att både lyfta sig i andra halvlek men också hålla emot under Crystal Palaces anstormning mot slutet.

OMGÅNGENS MÅL

Jack Cork, Swansea 2-0, Liverpool (h). Förvisso fick Jack Cork all tid och allt utrymme i hela världen på sig att sikta in sig, men för att vara första målet för säsongen så här i början av maj så var det ju ett minst sagt rasande tjusigt skott från distans.

:::

TRE PUNKTER

Time For Change. Det var minst sagt lite splittrat på Emirates när vissa mindre grupperingar valde att manifestera sin protest mot Arsene Wenger och sin egen klubbledning. Det var hemmaprintade pappersark med lite olika budskap, som bland annat att det var ”time for change”. Ett tag liknade Emirates mest ett amerikanskt partikonvent med change som ett ständigt slagord. Change we can believe in. Yes, we can!

LVG. Det såg riktigt bra ut under första kvarten. Sedan började Man Utds anfallsspel påminna väsentligt mycket mer om vad vi har sett under stora delar av säsongen. När väldigt få bra målchanser faktiskt skapas av ett långsamt och omständligt Man Utd blir det väldigt märkligt att efter matchen höra av Louis van Gaal att Man Utd skapade ”so many chances”. Problemet är inte bara att Man Utd skapar väldigt få målchanser. Problemet är framför allt att van Gaal inte ens verkar se problemet.

Högt spel. Man City kom till Southampton med huvudena redan incheckade på hotellet i Madrid och i matchen mot Real Madrid i veckan. Därmed förlorade man också matchen. Högt spelat igen av Manuel Pellegrini, för om nu Man Utd besegrar Norwich på lördag så måste Man City besegra Arsenal i näst sista omgången om de inte vill lämna över sitt framtida Champions League-öde i andra klubbars händer. ”Moral hazard”, ekonomiskt begrepp som signalerar ett tillstånd där den anställde chefen har möjlighet att fatta för organisationen riskfyllda beslut utan att själv behöva stå för eventuella konsekvenser.

:::

FÖR ÖVRIGT

För att vara en person som enligt egen utsaga aldrig ”pratar om domaren” så har Claudio Ranieri haft ovanligt mycket att säga om specifika domslut på senaste tiden.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Hur sugen var egentligen Yohan Cabaye att sätta den där straffen för Crystal Palace mot sin gamla klubb?

Det ansågs mer sannolikt inför säsongen att du skulle hitta Loch Ness-monstret än att Leicester skulle vinna Premier League.

Väldigt billig straff för Sunderland i slutminuterna mot Stoke. Typiskt, bottenlag får alltid de här domsluten med sig.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Den engelska fotbollens arbetarklasshjältar kan bli historiska på Old Trafford

1 maj är en historisk dag, och en dag av historisk betydelse. Det kan också bli en historisk dag i Premier Leagues och den engelska fotbollens långa, ofta vackra och ibland skitiga, historia. 1 maj är dagen då Leicester har möjligheten att säkra tidernas kanske mest oväntade ligatitel, och man har chansen att göra det på Old Trafford av alla ställen.

Leicesters alla supportrar, alla människor som bor i Leicester, har under längre tid vågat hoppas på den här ligatiteln, kanske till och med tro på den. Men i och med Tottenhams botch job mot West Brom i måndags har tron övergått i säkerhet. Det går att ta på hur mycket det här betyder för Leicester som samhälle, och hur älskad och uppskattad Claudio Ranieri är bland dessa människor.

En arbetarklasshjälte är något att vara.

Det är en ligatitel som Leicester dessutom inte behöver be om ursäkt för. Det är ett populärt tema att hävda att Leicester bara vinner ligan för att de vanliga storklubbarna underpresterar. Men storklubbarnas påstådda underprestation har inte fått Leicester att vinna 22 av 35 matcher hittills under säsongen, eller endast förlora tre matcher.

Om Leicester idag gör det till 23 vinster på 36 matcher så har de alltså säkrat ligatiteln. Old Trafford är naturligtvis väldigt vant vid att ligatitlar presenteras framför dem. Det är dock mer ovanligt att det är bortalaget som vinner ligan på den arenan. Senast det hände, när Arsenal vann med 1-0 våren 2002, fick det David Dein, då Arsenals vice ordförande, att exalterat utbrista att den engelska fotbollen stod inför en ny världsordning.

Det gjorde den förvisso, men det skulle inte vara Arsenal som tog ledningen i den utvecklingen. Istället tog Chelsea över taktpinnen och förändrade det engelska fotbollslandskapet för alltid. En seger för Leicester skulle möjligen inte föranleda någon ny världsordning men väl höja ribban rejält för vad som kan anses vara möjligt också för mindre och medelstora engelska klubbar med mer begränsade resurser.

Det har pratats om Hollywoodfilmatiseringar av Leicesters saga den här säsongen. Och det är klart, söker man ett särskilt dramatiskt och symboliskt slut på en sådan hjältesaga så finns kanske inte en bättre arena för själva slutscenen än just Old Trafford.

Kanske är det mer känsloladdat för vissa spelare. Alla spelare i Leicester kommer självklart vara medvetna om det stora som kan ske på Old Trafford. Men för två spelare som Danny Simpson och Danny Drinkwater betyder det förmodligen ännu lite mer, inte enbart en kollektiv ligatriumf utan också en triumf med en för dem mycket personlig dimension.

Båda två är nämligen produkter från Man Utds akademi och hade naturligtvis sina drömmar om att slå igenom på Old Trafford, som så många före dem. Danny Simpson hann faktiskt med att göra åtta starter för Man Utd i olika sammanhang, bland annat med tre matcher i Champions League samma säsong som Man Utd vann turneringen för tredje gången.

Men alla drömmar kan inte bli verklighet. Både Simpson och Drinkwater snurrade runt på lånekarusellen några år innan de till sist drabbades av vad Alex Ferguson i sin bok Leading beskriver som den svåraste uppgiften han hade som manager för Man Utd – att förklara för unga spelare, och kanske även deras föräldrar, att de inte anses ha vad som krävs, att deras drömmar om att spela för Man Utd inte kommer bli verklighet.

Vissa spelare bryter säkert ihop av sådana besked. Andra spelare ruskar det av sig och går vidare i livet. Men längst inne i ryggmärgen gnager säkert en känsla av förorättelse hos tävlingsmänniskor av att bli förkastade på det viset, en helt mänsklig önskan att visa de som inte trodde på dem att de minsann hade fel. För de flesta spelare blir inte möjligheten särskilt mycket större än att kanske göra mål eller vinna mot sin gamla klubb.

Danny Drinkwater och Danny Simpson har alltså möjligheten att gå ut på Old Trafford, under en säsong när frustrationen på läktarna där är större än kanske någonsin tidigare med det egna lagets spel och resultat, och spela hem en otroligt otrolig ligatitel. En personlig upprättelse kan knappast bli så mycket större än så.

Det måste så klart också vara en stor och stolt dag för Kasper Schmeichel. Som sexåring och äldre gick han omkring på Old Traffords gräsmatta, poserade tillsammans med sin pappa Peters mängder av ligatitlar och andra troféer. I ett avseende är Old Trafford helt säkert ett slags hem också för honom, han drömde helt säkert också han om att en gång följa i sin legendariske fars fotspår och vinna ligatitlar på Old Trafford.

Idag har han möjligheten. Även om det är en möjlighet han av förståeliga skäl inte verkar tycka så mycket om att prata om.

På något sätt finns det en lärdom i detta. Ofta finns det en uppfattning om spelare som avyttras från storklubbarnas överbefolkade akademier att det är spelare som inte räcker till, det är något som hålls emot dem. Vad spelare som Simpson, Drinkwater och Schmeichel visar är att ge dessa spelare rätt och bra sammanhang och de räcker till mer än väl, inte bara för att spela i Premier League utan till och med vinna Premier League.

Just den 1 maj ligger det kanske särskilt nära till hands att tänka sådana tankar om betydelsen av det kollektiva och det sociala sammanhanget. Runtom i världen, inte minst i Sverige, är det de röda fanorna som höjs och svajas med. Men i Premier League och i Leicester går fanorna för dagen och för säsongen i blått, och kommer så fortsätta göra resten av säsongen och sommaren.

Inte minst den här dagen, när rävarna från Leicester beger sig in i det hönshus som den här säsongen är Old Trafford och Man Utd, med vittring på ett riktigt saftigt byte.

Peter Hyllman
0 kommentarer