En tradition nästan lika gammal som jultomten. Det vill säga när Englandsbloggen summerar säsongen med att lista de fullständigt subjektivt tio bästa värvningarna för säsongen utifrån vissa kriterier. Inte lika roligt är det att lista de sämsta värvningarna, men jag avrundar i alla fall bloggen med att säga tre värvningar som jag tycker varit rätt misslyckade.

De som undrar vad för dumheter jag skrev i början av säsongen när jag då listade vilka värvningar jag på förhand ansåg vara de bästa, kan om de så vill jämföra med den bloggen. Och det är ju ingen lustig läsning alls. För mig det vill säga. Många av de där blev väl i och för sig bra värvningar, men det känns som om andra stulit rubrikerna en aning. I den ingår förvisso inte värvningarna från januarifönstret, av vilka någon smugit sig in på den här listan.

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2012/09/01/premier-leagues-10-basta-varvningar-infor-sasongen/

Hur ska man egentligen värdera en värvning? För det första brukar många göra misstaget att betygsätta spelaren snarare än värvningen. Men kvaliteten på en värvning har ju inte bara att göra med den aktuelle spelarens kvalitet att göra, utan också det behov han fyller för den köpande klubben, och vad värvningen av den spelaren i så fall förhindrar den klubben att göra istället.

Jag brukar grovt sammanfattat bedöma en värvning utifrån tre olika aspekter:

(i) Nuvärde, spelarens värde den här säsongen,
(ii) Framtida värde, spelarens antagna värde kommande säsonger, samt
(iii) Strategiskt värde, vilket behov spelaren fyller och resurser han kräver.

Det var det. I skrivande stund bekräftas det att Tony Pulis lämnar Stoke. Mer om det någon dag snart.

:::

(10) Sebastien Bassong, Norwich

Att titta på Norwichs försvarsspel förra säsongen var som att titta på en dålig skräckfilm från 1980-talet, en upplevelse inte mindre intensiv av lagets grällgula tröjor. Men med köpet av Bassong från Tottenham så har det blivit lite mer ordning på torpet, och i mångt och mycket tror jag det kan vara vad som höll Norwich kvar i Premier League.

(9) Steven Pienaar, Everton

Everton saknade förvisso inte kvalitet på mittfältet, och man kan ju tycka det är lite gammal saft att värva tillbaka tidigare spelare. Men det här blev ändå lyckat, Pienaar blev kuggen i laget som fick maskineriet att snurra igång snabbare än tidigare säsonger. Hans samspel med Leighton Baines på kanten och med Leon Osman och Marouane Fellaini centralt var stundtals lysande.

(8) Robin van Persie, Man Utd

Det är väl egentligen onödigt att skälla för mycket på den värvningen som vinner skytteligan första säsongen och som enligt odrägligt många dessutom på egen hand sköt hem ligatiteln till sitt lag. Men dels är jag ju nu av uppfattningen att Man Utds anfallsbesättning inte var så skabbig till att börja med, och dels så måste köpet av van Persie i alla fall delvis ha syftat till storverk i Champions League, och där blev det ett personligt fail för honom. Naturligtvis en bra värvning, motiveringen förklarar snarare varför jag inte har den högre.

(7) Mohamed Diame, West Ham

Galen värvning på fri transfer av Sam Allardyce och hade han gjort fler sådana under sin karriär så hade han garanterat varit förbundskapten för England vid det här laget. Diame har under säsongen varit ett monster på West Hams mittfält, stått för en mängd avgörande insatser och dessutom visat sig tåla konkurrensen också mot ligans topplag på ett alldeles utmärkt sätt. Hur West Ham saknade honom såg vi när han var borta.

(6) Michu, Swansea

Ajaja, säsongens bästa värvning kommer säkert horder och legioner att skrika med gäll röst och för fulla halsar. Nja, jag vet inte. Säsongens bästa fynd, eller möjligen ett av dem, absolut! Men bästa värvning? Bland dem bästa säkerligen, men lite känner jag också att hans makalösa insatser, utöver att ha svalnat av under den senare delen av säsongen, möjligen överdrivs något, mest på grund av att det är nytt och spanskt skulle jag tro.

(5) Santi Cazorla, Arsenal

Det har varit ett återkommande tema den här säsongen, inte minst från många av Arsenals fans, att Tottenham är ett enmanslag som aldrig varit i närheten av något Champions League-spel om det inte vore för Gareth Bale. Vi kan ju vända på det där. Jag skulle säga att om Arsenal inte hade haft Santi Cazorla den här säsongen så är jag övertygad om att de inte spelat i Champions League nästa säsong. Betyget dras ned något av vissa anonyma insatser.

(4) Hugo Lloris, Tottenham

När vi kommer till den här värvningen finns det goda skäl att ta fram tjäran och fjädrarna och ställa mig i skamvrån. Jag var rätt skeptisk inledningsvis, dels på någon förutfattad mening om franska målvakter, dels då Tottenham redan hade Brad Friedel. Men Lloris har fått mig att ändra uppfattning och det tämligen rejält. Imponerande av en målvakt under sin första säsong i Premier League. Kommer vara en stor målvakt för laget i många år framöver.

(3) Daniel Sturridge, Liverpool

Det var ju rätt uppenbart att Liverpool behövde förstärka sitt anfall i januari efter att i princip ha knagglat runt på endast en hungrig uruguayan under en hel höst. Och om Liverpool väl skulle värva en anfallare så får man väl ändå säga att de drog jackpot på den. Många var ju tveksamma om Sturridge, ansåg att han var en egoistisk spelare, men han har visat lysande egenskaper i Liverpool så här långt och gör att en eventuell förlust av Luis Suarez känns betydligt lättare att hantera.

(2) Matija Nastasic, Man City

Roberto Mancini kan ju anklaga klubbledningen och Brian Marwood bäst han vill för dåliga värvningar, men här träffade de ju onekligen guld. Det är ju lite kaxigt att med misslyckandet med Stefan Savic så nära i minnet satsa på ännu en serbisk mittback. Nastasic är dock ung och har omedelbart slagit sig in i Man Citys backlinje, och om allt går som det ska så har Man City där en av ligans storbackar under de kommande tio åren.

(1) Christian Benteke, Aston Villa

Det kan pratas om betydelsefulla värvningar som Robin van Persie. Det kan pratas om vilken effekt en värvning har, som Michu. Men den enskilt viktigaste och därmed bästa värvningen av dem alla måste vara Benteke för Aston Villa. Utan honom hade Aston Villa inte spelat kvar i Premier League, och klubbens framtid därmed högst osäker, svårare än så behöver man inte uttrycka det. Så många mål och så stort ansvarstagande från en 22-årig Premier League-debutant. För £10m gav han Aston Villa en ljus framtid.

:::

De fem sämsta värvningarna:

Vi tar det igen, för jag tror det är något som kan missförstås, att en värvning inte är med på den här listan betyder inte att det var en dålig värvning, utan endast att det fanns åtminstone tio värvningar jag ansåg vara bättre. Men det finns å andra sidan några värvningar jag faktiskt anser vara dåliga, så här med facit på hand:

Marko Marin, Chelsea. Stackarn måste ha pendlat från stolthet till förtvivlan. Först värvad av de nyblivna Champions League-vinnarna, därefter ser han stornamn på stornamn värvas till klubben och sin egen chans till speltid upplösas i atomer.

Scott Sinclair, Man City. Men tja, på det temat. Vad Sinclair egentligen tänkte när han skrev på för nyblivna ligamästarna vete tusan. Att det skulle gå som det nu gått förstod varenda människa innan säsongen ens börjat. Men professionella fotbollsspelare är inte professionella fotbollsspelare på grund av att de inte har en rätt god uppfattning om sig själva.

Christopher Samba, QPR. Värvningen är ju befängd inte så mycket på grund av spelarens kvalitet, även om han lustigt nog menade sig fysiskt oförberedd för spel i Premier League, utan för den lön som QPR därmed drog på sig väl medvetna om att liv i The Championship spökade på horisonten. Vansinne.

Pavel Progrebnyak, Reading. Gjorde ju succé i Fulham förra säsongen och många trodde väl att han skulle bli kvar där. Readings ryske ägare håvade dock in honom och många såg väl ryssen som Readings största chans att hålla sig kvar i Premier League. Det gick väl inte riktigt som väntat kan man säga.

Markus Rosenberg, West Brom. Hallå där. Vi är en klubb med Shane Long och Peter Odemwingie i rullorna. Vi har precis lånat in Romelu Lukaku. Jomen, vi tar väl och plockar in Markus Rosenberg också, han kommer att göra mycket nytta för oss under säsongen. Aight?!

:::

Om jag skulle ta och försöka förutse de tre största gnällen under dagen, och bemöta dem en och en i all korthet. (Det kommer inte att hjälpa, jag vet!)

Helt visst var Eden Hazard en bra värvning, att man inte är med på den här listan betyder inte nödvändigtvis att det är en dålig värvning, bara att det fanns några jag menar var bättre. Man kan så klart tänka sig att han rankar aphögt i framtida värde. Men den här säsongen har han inte varit så fantastisk som man kunde ha hoppats, och i mina ögon sjunker det strategiska värdet i och med att Chelsea värvade både Hazard och Oscar.

Jag älskar värvningen av Philippe Coutinho, det han har visat upp under våren har varit alldeles strålande. Men det finns en liten farhåga i mig som säger att det här också kan vara nyhetens behag lite grann. Vi har sett det förr, Anderson hade till exempel en strålande förstasäsong för Man Utd, för att därefter försvinna. Jag vill helt enkelt se mer.

Skulle vi bara gå på den här säsongen så har naturligtvis Romelu Lukaku haft en enorm impact och rankar naturligtvis väldigt högt på en sådan här lista i det avseendet. Tyvärr har ju West Brom haft det dåliga omdömet (nåja) att bara låna honom, vilket betyder att han fortfarande tillhör Chelsea, som väl i det här specifika fallet var de som egentligen hade dåligt omdöme. West Broms framtida värde med Lukaku är alltså noll och intet.

:::

Be Champions!!

Betyg: +++

Styrelsen. Valde inför säsongen att ta det längre perspektivet med klubben, efter den kortsiktighet som fick den att tillsätta Kenny Dalglish ett och ett halvt år tidigare. Med Brendan Rodgers visade styrelsen att de inte söker någon quick fix. Samtidigt kombinerades detta med ett tämligen handlingsförlamat agerande under sommaren när spelare till viktiga positioner för laget inte köptes in av oklara skäl. Det är en förlamning som i slutänden kan ha kostat Liverpool en plats i Champions League.

Brendan Rodgers. Har tagit sig an Liverpool som ett långsiktigt projekt och föresatt sig att utveckla laget på ett långsamt men ändå tämligen metodiskt sätt. Han har under säsongen fått viss välförtjänt kritik för att tillämpa en allt för försiktig taktik i lägen när Liverpool förmodligen hade vunnit på en mer frisläppt attityd. Ett av hans stora bidrag under säsongen har varit att ”få igång” spelare som tidigare haft det väldigt svårt att lyckas i klubben.

Styrka. Rodgers taktik betonar passningsspel och bollinnehav och det är även i dessa avseenden som Liverpool har sina främsta styrkor. Laget är väl sammanhållet i dess bakre delar. Detta kompletteras med en hög grad av kreativitet, framför allt centralt, hos de spelare som utgör lagets anfall och där finns en god potential att passa och såga sig igenom motståndarnas försvarslinjer.

Svaghet. Vad som allt som oftast framträder som en svaghet är just hur det centrala spelet tagit överhanden. Liverpool har inte samma hot från kanterna och detta har motståndarna stundtals kunnat läsa av och göra det väldigt trångt för Liverpool som då får svårt att ta sig till målchanser. Backlinjen har också under säsongen visat sig känslig för press i samband med bollinnehav och utgör därmed en känslig punkt i Rodgers taktiska pussel.

:::

Att göra:

(1) Öka löneutrymmet. Liverpool spelar inte i Champions League heller nästa säsong och Anfield blir inte större av sig självt. Svaga löneförhandlingar under flera år tär också på Liverpools resurser. Om Andy Carroll inte är önskad i klubben så bör han avyttras. Klubben har ett antal spelare som inte används i tillräcklig utsträckning, inte minst på mittfältet. Framtiden för Luis Suarez i klubben bör utvärderas inte bara sportsligt utan också ekonomiskt.

(2) Förstärk försvaret. Laget har haft problem i försvarsspelet under säsongen och i och med att Jamie Carragher avslutar sin karriär efter den här säsongen så försvagas det ytterligare sett till såväl bredd som ledarskap. Liverpool bör ägna sommaren åt att hitta en-två mittbackar av god kaliber som kombinerar bra försvarsspel, god bollkänsla och ledaregenskaper.

(3) Förstärk anfallet. En del jobb utfördes i januari genom inköpen av Daniel Sturridge och Philippe Coutinho, men i och med att Luis Suarez framtid i klubben är osäker så kan det vara en idé att se över också anfallet. Även om Suarez blir kvar i klubben kan det vara värt att hitta en komplementspelare till Suarez och Sturridge och på så vis öka spelartruppens bredd.

:::

!

Daniel Sturridge. Var något av ett osäkert kort när han värvades från Chelsea och uppfattades som en egoistisk spelare. Har visat ingenting av detta under sitt första halvår i Liverpool utan har tvärtom visat varför han i ett antal år uppfattats som en av Englands mest talangfulla spelare. Har kompletterat Suarez utmärkt men också visat sig klara sig bra på egen hand.

?

Fabio Borini. Värvades i elfte timmen som ett komplement till Luis Suarez men har helt misslyckats med att göra sig en plats i Liverpool. Har kvalitet men hans vara eller icke vara bestämmer i mångt och mycket Liverpools behov att se över och förstärka sin anfallsbesättning under sommaren.

:::

2012-13 som film: Cannibal Holocaust (1980)

Ruggero Deodatos synnerligen grafiska film inleds som en tämligen tankeväckande kommentar om samhällets utveckling inte helt orelaterat till Liverpools klassiska slitning mellan tradition och modernitet, men urartar i dess sista tredjedel till en obehaglig och alltför explicit demonstration av människans sämre impulser.

:::

Spelarbetyg:

Brad Jones – (++)
Pepe Reina – (++)

Glen Johnson – (+++)
Jose Enrique – (+++)
Daniel Agger – (+++)
Jamie Carragher – (+++)
Martin Skrtel – (+++)
Andre Wisdom – (+++)

Steven Gerrard – (++++)
Jordan Henderson – (+++)
Stewart Downing – (+++)
Lucas – (++)
Joe Allen – (+++)
Jonjo Shelvey – (++)
Philippe Coutinho – (++++)
Raheem Sterling – (+++)

Luis Suarez – (+++++)
Daniel Sturridge – (++++)
Fabio Borini – (++)
Suso – (++)

Snitt: 2,95

:::

Be Champions!!

Premier League är slut för den här säsongen. Obligatoriskt i alla sådana sammanhang är att hitta mer eller mindre kreativa sätt att avsluta och sammanfatta säsongen som helhet. Och jag ska inte vara sämre än att jag slänger mig in i den röran med några egna, fast för den sakens skull inte särskilt kreativa, kategorier.

Det här är början på några sådana sammanfattningar under veckan som nu pågår. Utöver den här så kommer naturligtvis inom en snar framtid den i stort sett obligatoriska men definitivt traditionella sammanställningen av vad jag anser har varit säsongens bästa och sämsta värvningar. Det brukar alltid vara något som väcker diskussion och ilska i ungefär samma omfattning.

Sedan tidigare, det vill säga under den senaste månaden, så har jag bloggat om vilja jag anser vara säsongens spelare och säsongens manager, tillsammans med säsongens toppar och floppar. Så dessa väldigt vanliga kategorier tänker jag inte upprepa här. Är det så att ni funderar över vad jag tyckte där så skulle jag föreslå att leta i bloggarkivet.

Let’s get it on!

:::

Säsongens match: Man Utd 2-3 Tottenham

Man Utd var inblandade i några rejäla rackarrökare den här säsongen; mot Man City, Chelsea, Southampton, West Brom och Reading. Reading själva hade en otrolig match mot West Brom på hemmaplan där de i matchens sista minuter vände 0-2 till 3-2. För mig var ändå Tottenhams vinst på Old Trafford något alldeles extra. Dels för att den var något otroligt händelserik, med många mål och massor av chanser. Dels för att Tottenham faktiskt lyckades knäcka en 23 år gammal jinx.

Säsongens mål: David Luiz, Chelsea vs Fulham, 17/4-13

Där fanns mer kreativa mål, som Gareth Bales mål mot Swansea. Där fanns viktigare mål, som Matthew Lowtons mål för Aston Villa mot Stoke. Där fanns tekniskt mer fulländade mål, som Robin van Persies volley mot Aston Villa. Där fanns mer lagperfekta mål, som José Enriques mål mot Swansea. Och där fanns så klart en hel kanonad av screamers den här säsongen, utöver Luiz bomb naturligtvis också ett fullt hus från Bale, från Cameron Jerome, Rafael Da Silva med flera. Personligen är jag lite svag för stora kanoner.

:::

Säsongens succé: Michael Laudrup, Swansea

Brendan Rodgers gjorde ett stort job med Swansea förra säsongen, som var deras debutsäsong i Premier League. Intrycket var ändå att det var lite skakigt och man kände att de kanske skulle få det svårare den andra säsongen. Men Laudrup har inte bara hållt Swansea igång, han har lyft dem kvalitetsmässigt en nivå till. Inte bara har han etablerat Swansea i Premier League, och faktiskt gjort klubben till en seriös kandidat till de europeiska cupplatserna, han såg också till att Swansea vann klubbens första stora titel i Ligacupen, och att de spelar Europa League nästa säsong.

Säsongens misslyckande: Martin O’Neill, Sunderland

Det finns minst sagt många konkurrenter. Roberto Mancinis misslyckande med Man City, med Premier League-erans taffligaste titelförsvar, fiaskot i Champions League, FA-cupdebaclet, alla konflikter och oviljan att ta ansvar, och till sist sparken, är ett misslyckande på en episk skala. Queens Park Rangers röra bör få alla från ägare till managers till spelare att skämmas. Men jag tar ändå O’Neill, den tidigare så hyllade managern, som förde Sunderland hotande nära nedflyttning och som av senare rapporter att döma inte hade någon ordning på laget alls.

Säsongens överraskning: Steve Clarke, West Brom

Många, inte minst jag, hade dubier om hur Clarke skulle klara sig i sitt första uppdrag som manager, alltså first man. Den tidigare assistenten visade sig dock på styva linan omedelbart och under hela hösten så var det West Brom tillsammans med Everton som överraskade uppe i toppen av tabellen. West Brom dalade i och för sig under våren, vilket sänker helhetsintrycket, men West Brom lyckades ändå uppnå sin högsta tabellplacering på många år.

:::

Säsongens debutant: Luke Shaw, Southampton

Om man debutant menar spelare, eller vad som helst, som åtminstone gör sin första säsong i Premier League så anser jag att den här säsongens allra största utropstecken är Southamptons unga vänsterback Luke Shaw. Han har spelat mycket i nykomlingarna och visat upp ett oerhört moget försvarsspel. Det är inte konstigt att flera större klubbar nu rycker i honom, men det låter på djungeltrummorna som om han blir kvar i The Saints.

Säsongens veteran: Arsene Wenger, Arsenal

Ifrågasatt har han förvisso varit i några år nu Wenger, men inledningen på den här säsongen såg honom möjligen mer kritiserad än någon gång tidigare. Den revisionism som många Arsenalfans nu kan ägna sig förändrar inte det enkla förhållandet. Att de över huvud taget kan göra det beror till stor del, vilket jag säger eftersom endast är ett för stort ord, på den gamle räven, som till sist ändå satte yngre konkurrenter i Liverpool och framför allt Tottenham på plats.

:::

Säsongens snyggaste: Passa bollen till Berbatov!

The Berba är så klart alltid snygg. Oavsett vad han gör. Läckrast, med just precis den perfekta balansen av självgodhet och självdistans, tycker jag ändå det är när han precis gjort ett av många mål för Fulham och han drar upp tröjan för att på undertröjan visa det synnerligen enkla budskapet: ”Passa bollen till mig!”

Säsongens fulaste: Stokes Bay of Pigs

Varje gång något bra eller intressant händer i Spanien så brukar de mest inbitna ängländarna retoriskt fråga sig hur det egentligen skulle gå till om de tvingades tillbringa en kall tisdagskväll i Stoke. En viss tradition av inslängda grishuvuden på planen har ju funnits i Spanien. Glenn Whelan tänkte nog då testa den Stoketeorin genom att slänga in nämnt grishuvud i antifläskaren Kenwyne Jones skåp. Förhoppningsvis var det inte illasinnat utan bara omdömeslöst, hur som helst har jag svårt att föreställa mig en fulare syn när man intet ont anandes ska öppna sitt skåp.

Säsongens tråkigaste: Trakasserierna av Mark Clattenburg

Rasism är ett faktiskt problem i samhället och har också getts vissa trista uttryck inom fotbollen, inte minst de senaste säsongerna. Att med det som bakgrund missbruka den diskussion som trots allt pågår i frågan genom att helt utan skälig grund anklaga en domare man valt att rikta sin ilska på efter en förlust för att ha kommit med rasistiska påhopp är väl ungefär så lågt som det är möjligt att sjunka. Överlag, med behandlingen av först Roberto Di Matteo och därefter Rafa Benitez, har det kanske inte varit den bästa säsongen i Chelseas historia.

:::

Kör gärna loss på era egna kategorier.

:::

Be Champions!!

Betyg: ++

Styrelsen. Har i princip arbetat vidare med samma strategi som tidigare, fast under förändrade omständigheter. Agerade inte tillräckligt handlingskraftigt under sommaren för att bredda och förstärka spelartruppen inför en säsong som med Europa League skulle innebära fler matcher och mer slitage på lagets viktiga spelare. Tvingades till nödköp av varierande kvalitet under januari för att gardera mot ett alltför omfattande ras i tabellen.

Alan Pardew. Har varit begränsad av skador på viktiga spelare och haft svårt att uppnå någon kontinuitet i laguttagningarna, särskilt i backlinjen. Samtidigt har det mixtrats onödigt mycket med de taktiska uppställningarna, och ett problem har varit alltför defensivt inriktade matchplaner. Newcastles speluppbyggnad har allmänt sett varit för långsam vilket har lett till att laget i alltför hög utsträckning tvingats förlita sig på långbollar in i straffområdet. Pardews taktik har inte varit ändamålsenlig för Newcastle den här säsongen.

Styrka. Newcastles kanske främsta styrka under säsongen har varit lagets organisation på det defensiva mittfältet. Motståndarna bjuds på förhållandevis få chanser mot Newcastle. Inbyggt i denna taktik är också att Newcastle själva är förhållandevis starka vad avser det egna bollinnehavet, och kan använda det som verktyg för att hålla motståndarna borta från det egna straffområdet.

Svaghet. I roten till Newcastles styrka finner vi också dess svaghet. Lagets defensiva balans är alltför markerad med ett alltför lågt liggande mittfält. En direkt konsekvens av detta är att speluppbyggnaden går för långsamt och Newcastle har fått det svårt att hitta spelvägar genom det egna offensiva mittfältet. På så vis har laget i för hög utsträckning tvingats till ett inte särskilt konstruktivt långbollsspel. Newcastle har också haft svårt att hitta vettiga offensiva alternativ till först Demba Ba och därefter Papiss Demba Cissé, och har därmed blivit stundtals förutsägbara i sitt anfallsspel.

:::

Att göra:

(1) Rensa i spelartruppen. Newcastle har under ett par säsonger närmast tillämpat en dammsugarstrategi på spelarmarknaden. Det har onekligen skakat fram ett antal guldkorn men också ett flertal spelare med tveksam kvalitet för att hävda sig på tabellens övre halva. Under sommaren bör Newcastle genomföra en inventering av spelartruppen och avyttra spelare som inte bidrar särskilt mycket eller på annat sätt är överflödiga.

(2) Förstärk anfallet. Newcastle lider brist på anfallsalternativ bredvid den utmärkte Papiss Demba Cissé. Bröderna Ameobi utgör möjligen bredd men knappast kvalitet nog att komplettera honom. Det har talats om att Newcastle är intresserade av att värva hem Andy Carroll, och någon anfallare av den kalibern vore önskvärt.

(3) Bredda och förstärk mittförsvaret. Skador i Newcastles backlinje har ställt till stora problem för Newcastle den här säsongen, och om Fabricio Coloccini blir kvar i klubben efter den här säsongen är ytterst osäkert, kanske till och med osannolikt. Mittförsvaret är den lagdel som Newcastle bör arbeta mest med att förstärka under sommaren.

:::

!

Papiss Demba Cissé. Det fanns frågetecken kring hur Newcastles anfall skulle arta sig när Demba Ba försvann från klubben, men Cissé har visat sig vara en fullgod om inte till och med kanske ännu starkare ersättare. Problemet är att han är för ensam och isolerad i Newcastles spel.

?

Cheick Tioté. Var en väldigt viktig kugge i Newcastle under förra säsongen men har den här säsongen varit en blek kopia av sig själv. Ser tveksam och håglös ut på fotbollsplanen och det är oklart om detta beror på att han något mer liknande sin normala nivå eller om det är personliga orsaker i bakgrunden.

:::

2012-13 som film: Bande à Part (1964)

En klassiker från den franska nya vågen av Jean-Luc Godard. Handlar om en triangel av ungdomar som på olika sätt känner ett utanförskap gentemot samhället i övrigt. Godards ”hjältar” är ofta tragikomiska gestalter med självdestruktiva inslag och precis som i filmen så får Newcastles säsong ett bitterljuvt slut.

:::

Spelarbetyg:

Tim Krul – (++++)
Rob Elliott – (+++)

Fabricio Coloccini – (++++)
Davide Santon – (+++)
Danny Simpson – (+++)
Mike Williamson – (++)
Mapou Yanga-Mbiwa – (++)
James Perch – (++)
Mathieu Debuchy – (+++)
Steven Taylor – (+++)

Yohan Cabaye – (+++)
Moussa Sissoko – (+++)
Vurnon Anita – (+++)
Hatem Ben Arfa – (+++)
Jonas Gutierrez – (++)
Gael Bigirimana – (++)
Sylvain Marveaux – (++)
Cheick Tioté – (++)
Gabriel Obertan – (++)
Haris Vuckic – (+)
Yoan Gouffran – (+++)

Papiss Cissé – (+++)
Shola Ameobi – (++)

Snitt: 2,61

:::

Be Champions!!

Nyheterna har varit många den här säsongen. Mot slutet av säsongen rörde dessa nyheter först och främst spelare och managers som skulle avsluta sina karriärer, eller managers som fått sparken. Men en nyhet introducerades redan i början av säsongen och har sin höjdpunkt just ikväll faktiskt.

Nämligen U21 Premier League.

U21 Premier League har bestått av de 22 klubbar som ansökt om Kategori 1-status för sina akademier inom Elite Player Performance Plan (EPPP). De innefattar 17 klubbar från Premier League och fem klubbar från The Championship.

Turneringen är uppbyggd runt två gruppspelsfaser. I den första fasen delas de 22 klubbarna in i tre nationella grupper om 7-8 lag. De 2-3 bästa lagen från dessa grupper, tillsammans med den bästa trean från de två grupper med sju lag, går vidare till Elite Group i den andra fasen. Övriga lag delas i den andra fasen beroende på placering upp i Group 1 respektive Group 2.

Sammanlagt fem klubbar från Elite Group, Group 1 och Group 2 tar sig till finalfasen. De tre bästa lagen från Elite Group går direkt till semifinal, samtidigt som vinnarna av Group 1 och Group 2 möts i kvartsfinal. Vinnarna i den matchen möter vinnaren av Elite Group i semifinal och den andra semifinalen spelas mellan tvåan och trean i Elite Group.

Newcastle och Everton gjorde i år upp i kvartsfinal. Everton vann den matchen och ställdes mot vinnarna av Elite Group, Tottenham, i semifinalen. Den matchen vann Tottenham med 3-2. I den andra semifinalen besegrade Man Utd Liverpool med 3-0.

Framför oss, klockan 20:00 ikväll, har vi alltså finalen i U21 Premier League mellan Tottenham och Man Utd.

:::

Tottenham

Tottenham har spelat totalt 27 matcher i U21 Premier League den här säsongen och förlorat endast fem av dessa. De vann både sin första grupp och därefter Elite Group och måste rimligtvis ses som favoriter att vinna finalen och turneringen i sin helhet.

Anfallsspelet är Tottenhams främsta styrka i vilket de kännetecknas av ett snabbt och framåtriktat passningsspel. Antalet spelare som följer med i lagets anfall är många, både ytterbackar och mittfältare, och gör det svårt för deras motståndare att kontrollera deras rörelser.

Tottenham har öst in mål under hela säsongen. I de två gruppspelen bombade de in totalt 74 mål, vilket är 22 mål fler än Liverpool som gjorde näst mest, och mer än dubbelt så många som dagens motståndare Man Utd. Lagets främste målskytt är Jonathan Obika som hittills under säsongen gjort 17 mål, varav två i semifinalen mot Everton. Släng ett getöga på:

Christian Ceballos (20 år). En anfallsglad och spännande yttermittfältare av klassiskt Tottenhamformat. Ingen har gjort fler matcher än Ceballos den här säsongen och har gjort 12 mål från sin högerkant. Gillar att utmana sin motståndare, vika inåt i planen och skjuta med vänstern.

Nabil Bentaleb (18 år). På vänsterkanten härjar istället Bentaleb, med fransk-algerisk bakgrund, som likt sin motsvarighet i a-laget kan spela både anfallare och mittfältare samt centralt eller på en kant. Bra bollteknik och med ett öga både för målet och för en avgörande passning.

Grant Hall (21 år). Mot slutet av säsongen har den storväxte mittbacken Hall tagit över kaptensbindeln i laget. Hall har spelat 17 matcher, är bra med bollen och är den som under säsongen har organiserat och tätat till lagets försvarsspel. Under säsongens sista sju matcher släppte laget in endast tre mål.

:::

Man Utd

Man Utd har slutat tvåa i båda sina grupper den här säsongen, i båda fallen efter Tottenham. Likt Tottenham har de dock också bara förlorat fem matcher, men spelat desto fler oavgjorda. Av de fyra mötena mellan Tottenham och Man Utd så har båda lagen vunnit vardera två matcher.

Vad som framför allt imponerat i och med Man Utd under säsongen har varit försvarsspelet. Laget har inte bara hållit nollan vid flera tillfällen utan också på ett effektivt sätt förhindrat motståndarna att över huvud taget komma till målchanser.

Anfallsmässigt har laget dock varit begränsat under säsongen, till stor del på grund av avsaknaden av en riktig central anfallare i Will Keanes frånvaro. Det har tvingat fram många olika taktiska uppställningar och förhindrat Man Utd från att hitta en etablerad anfallsidé. Släng ändå ett getöga på:

Adnan Januzaj (18 år). En kreativ spelfördelare som kombinerar teknik med god arbetsetik. Alex Ferguson har inte utan anledning lyft fram Januzaj som en av klubbens allra mest spännande talanger, och Januzaj har helt klart ett för sin ålder väldigt utvecklat spel.

Tom Thorpe (20 år). Sett over hela säsongen sannolikt Man Utds bäste spelare. Inledde säsongen på mittfältet men har sedan dess flyttats tillbaka till sin föredragna mittbacksroll och har varit den främsta anledningen bakom Man Utds goda defensiv.

Jesse Lingard (20 år). Imponerade på Man Utds förra sommartour utan att få chansen i a-laget den här säsongen. Skickades istället på lån till Leicester ett kort tag för att därefter återvända till klubben. Har återfunnit toppformen under våren och är ett av Man Utds farligare målhot.

:::

Aston Villa, som vann NextGen Series den här säsongen, slutade tvåa i Group 1 efter Everton. Norwich som å sin sida vann FA Youth Cup slutade fyra i Group 2. Vilket kanske något visar på svårigheten att utveckla spelare vidare från 18 års ålder.

Bland de övriga av Premier Leagues toppklubbar så slutade Arsenal på femte plats i Elite Group. Chelsea och Man City tog sig inte till Elite Group, utan slutade fyra i Group 1 respektive femma i Group 2. Southampton slutade fyra i Elite Group, och var två poäng från slutspelet.

En specialregel med U21 Premier League är att lagen i varje match får ha tre utespelare med som är över 21 år. Målvakten får också vara äldre. Under säsongen har exempelvis Tom Huddlestone, Younes Kaboul, Scott Parker och Steven Caulker spelat för Tottenham. För Man Utd har bland andra Anderson, Darren Fletcher, Chris Smalling och Jonny Evans deltagit.

Räkna dock med att det blir mestadels unga spelare i finalen ikväll.

:::

Be Champions!!

:::

Vad talar för en ny Tottenhamutmaning nästa säsong?

Det räckte inte hela vägen för Tottenham. De vann visserligen, efter väldigt många om och men, mot Sunderland. Men i och med att också Arsenal vann, mot ett på alla sätt och vis genomuselt Newcastle, så spelar det ingen roll. Det blir Arsenal som tar fjärdeplatsen och spelar i Champions League nästa säsong.

Om man nu ska ta vad jag skrev i dagens tidigare blogg väldigt bokstavligt så är det därför läge för Tottenham att gå och hänga sig. Det här var deras sista reella möjlighet att nå Champions League, och det kommer bara att bli svårare och svårare med tiden. Klarade de det inte nu så klarar de det aldrig.

Nej, men så enkelt är det så klart inte. Istället kan man börja fundera på vad som talar för att Tottenham kan komma tillbaka nästa säsong och faktiskt ännu en gång utmana på fullt allvar om en Champions League-plats.

»  Långsiktig plan. Det var naturligtvis en missräkning för Tottenham att inte nå Champions League den här säsongen. Samtidigt betvivlar jag att klubben inte har kalkylerat med risken att inte lyckas, och att de nu står utan en plan för hur de ska agera. Villas-Boas talar om en långsiktig plan gällande klubbens struktur och lagets utveckling, och om det är en plan som är väl förankrad i klubbens styrelse så kommer inte Tottenham att försvinna nästa säsong.

»  Villas-Boas relation med Bale. Lagets absolut främste spelare är Gareth Bale och skulle Tottenham lyckas behålla honom så vore det enormt värdefullt. Inte mycket talar egentligen för att de ska lyckas med det, för naturligtvis vill Bale spela Champions League. Men det faktum att Villas-Boas verkar ha en väldigt bra relation med Bale, som ser sin manager som en anledning till hans utveckling som fotbollsspelare, kanske talar för att Bale ger Tottenhams projekt i alla fall en säsong till.

»  Klubbens akademi. Även om Bale nu skulle försvinna så är det mycket kvalitet på väg upp genom Tottenhams ungdomslag. Tottenham gick långt i NextGen Series och imorgon spelar de final i U21 Premier League, i vilka de så här långt under säsongen varit helt dominerande. Cristian Ceballos, Jonathan Obike och Nabil Bentaleb är spännande talanger i Tottenhams anda. Med dessa spelare vinner Tottenham både bredd och kvalitet.

»  Europa League. Kanske ska heller inte Europa League underskattas. Dels ska den turneringens betydelse som skyltfönster för talangfulla spelare i Europa inte underskattas, och att Tottenham är med där är värdefullt. Dels visade Tottenham i år att de faktiskt tar den turneringen på allvar, vilket bör öka klubbens legitimitet bland dessa spelare. Detta tillsammans med Premier Leagues goda renommé gör att Tottenham fortfarande bör kunna värva spelare av hög kvalitet.

Det jag anser talar mest emot Tottenham är egentligen inte de själva och den egna klubbens utveckling. Det är att konkurrenterna om Champions League-platserna också de blir allt starkare. Arsenal har nog passerat sin nadir vid det här laget, Chelsea ser ut att bli starkare, och man måste räkna med att Liverpool kommer att börja blanda sig i leken igen. Och även om de båda Manchesterklubbarnas status möjligen är något oklar inom den närmaste framtiden så är det långsökt att de skulle falla så långt.

:::

Helgens vinnare: Arsenal.

Oavsett vad man anser om Arsenals sänkta ambitionsnivå under de senaste åren, så måste man ändå låta sig imponeras av det sätt på vilket Arsene Wenger alltid lyckas uppnå en stabilitet med sitt Arsenal även under de mest turbulenta av omständigheter. Det som tidigare varit lagets akilleshäl, det oorganiserade försvarsspelet, har under slutet av den här säsongen varit det som räddat fjärdeplatsen.

:::

Be Champions!!

Så är det då dags. Säsongens allra sista omgång och de sista matcherna för säsongen för samtliga Premier League-lag. Cupfinalerna är redan avslutade och någon Champions League-final blev det ju inte den här gången. Efter att titelstriden varit avgjord sedan länge, och nedflyttningsstriden avgjorts alldeles nyligen, så återstår nu ett enda frågetecken den här säsongen.

Vilken klubb gör Man Utd, Man City och Chelsea sällskap i nästa säsongs Champions League?

Nu går jag i och för sig händelserna något i förväg. För det kan ju faktiskt bli en Premier League-match till. Ett playoff om tredjeplatsen mellan Arsenal och Chelsea om Arsenal vinner med uddamålet samtidigt som Chelsea spelar oavgjort, och Arsenal inte gör fler än ett mål mer än Chelsea. Det är ett playoff jag förvisso ser som oviktigt, eftersom oavsett vilket lag som än får kvala till Champions League så räknar jag med att de klarar ett sådant kval.

Det stora och meningsfulla frågetecknet står alltså mellan Arsenal och Tottenham, de historiska rivalerna från norra London som numer alltså är bittra rivaler också sportsligt.

Tottenham måste rimligtvis vinna hemma mot ett Sunderland som inte har något alls att spela för. Sunderland har därtill en svag formkurva och allmänt sett förtvivlat svårt att göra mål. Ett sådant resultat innebär en enda väldigt enkel förutsättning: Arsenal  måste vinna borta mot Newcastle, ett lag som om möjligt har en ännu sämre formkurva.

:::

Att kvalificera sig för Champions League är naturligtvis oerhört viktigt för båda lagen. Den moderna fotbollen har ju blivit på det sättet, uppdelad mellan insiders och outsiders.

Ändå måste man ändå säga att det är betydligt mycket viktigare för Tottenham än vad det är för Arsenal.

Med det vill jag inte säga att det är oviktigt för Arsenal. Att inte kvalificera sig för Champions League skulle innebära både ett kännbart intäktsbortfall och att de får betydligt svårare att attrahera de främsta spelarna på den europeiska spelarmarknaden den här sommaren.

Men. Även om Arsenal skulle missa Champions League så har de till att börja med en stark intäktsbas genom The Emirates, intäkterna från Champions League är relativt sett mindre betydelsefulla för dem än vad de vore för Tottenham. Klubben har också ett starkt renommé. Om Arsenal missar Champions League i år så förminskas inte deras chanser att ta sig dit nästa säsong nämnvärt.

För Tottenham är situationen annorlunda. Givet klubbens ambitioner att etablera sig som en av toppklubbarna i ligan så är kvalificering till Champions League en absolut nödvändighet, även om Andre Villas-Boas menar att hans vision för klubben ändå skulle leva vidare.

Men dels är det en fråga om legitimitet. Om Tottenham vill framhålla sig som en toppklubb så måste de visa det genom att närvara på den största europeiska scenen. Dels är det en fråga om ekonomi. Med en arena endast hälften så stor som exempelvis Arsenals så behöver Tottenham intäkterna från Champions League för att i någon utsträckning utjämna resursgapet till övriga klubbar i ligans toppskikt.

Men det är också av mer konkret betydelse för Tottenham på kort sikt. För en spelare som Gareth Bale vill naturligtvis spela Champions League och om inte Tottenham kan erbjuda det så kommer han rimligen att söka sig till en klubb som kan det. Ett missat Champions League för Tottenham riskerar alltså skapa en ond cirkel där det blir allt svårare, inte lättare, att nå detta mål.

Om Arsenal vinner mot Newcastle idag så säkrar de därmed kanske inte bara Champions League åt sig själva, de kan även slå undan benen på en potentiellt farlig konkurrent i toppen av ligan för en hyfsat lång tid framöver. De kan se till att Tottenham förblir en outsider.

:::

Säsongens sista omgång kan alltså bli något utav en triumf för Arsene Wenger, som sett till de förutsättningar han hade att arbeta med inför och i början av säsongen, måste sägas ännu en gång ha gjort ett gediget jobb med Arsenal.

Givet Andre Villas-Boas försök till mindgames tidigare i våras, efter att Tottenham besegrat Arsenal och öppnat upp ett försprång om sju poäng i tabellen, och han menade att Arsenal var ett lag i en negativ spiral, så får man säga att Wenger lyckades vända det till något positivt.

Villas-Boas är alldeles säkert en mycket skicklig taktiker, men som psykolog har han troligtvis mycket lite att sätta emot Arsene Wenger, som efter snart 17 år i Premier League är tämligen luttrad i det avseendet. Han har varit klok nog att inte säga något om det inför helgens match, av just det skälet, men om allt går som det ska så känner han nog en viss tillfredsställelse över just detta.

Att gammal till sist ändå är äldst. Ifrågasatt har Arsene Wenger varit den här säsongen. Av omvärlden såväl som av sina egna. Vinner Arsenal mot Newcastle idag så är alla frågor besvarade.

:::

Dagens matcher: Chelsea vs Everton, Liverpool vs QPR, Man City vs Norwich, Newcastle vs Arsenal, Southampton vs Stoke, Swansea vs Fulham, Tottenham vs Sunderland, West Brom vs Man Utd, West Ham vs Reading, samt Wigan vs Aston Villa.

Samtliga matcher med avspark klockan 17:00. Utöver de tre matcher som ändå kan sägas gälla något konkret, så kan man kanske särskilt hålla ögonen på Anfield, där Jamie Carragher gör sin sista match, och Hawthorns där Alex Ferguson gör sin 1,500:e och sista match som manager.

En viss stum känsla följer ju med att detta är sista omgången. Ett alltför långt sommaruppehåll väntar, och det tillstånd man så här i början av detta befinner sig i brukar jag benämna post-season depression (PSD). En malande känsla av svårdefinierad tomhet som man tar till alltmer desperata metoder för att fruktlöst försöka fylla.

Sedan vidtar den intellektuella skärseld som benämns silly season. Och med så många förändringar som den här säsongen har fört med sig i flera av Englands största klubbar så kan ju den här upplagan bli något alldeles extra.

:::

Be Champions!!

Det finns något naturligt grymt med playoff-spel. Närmare bestämt det sätt på vilket en hel säsong i en enda match definieras som antingen en succé eller ett misslyckande. För hur oväntat positivt det än är för en klubb att sluta så högt upp i ligan att ett playoff blir möjligt, så kommer det alltid vara så att säsongen avslutas med en svidande förlust och tankar ”om bara…”

Det är också något med playoff-spel som motsäger ligaspelets själva natur, något närmast omoraliskt som kan leda till att ett lag som slutar sexa och kanske rätt många poäng efter det lag som slutade trea över hela säsongen, ändå kan flyttas upp på de övriga lagens bekostnad. Ligaspel ska inte handla om vilka som är bäst i en enskild match, utan över en hel säsong.

Men det brukar heta att alla regler har sina undantag. Och det här med playoff är trots allt något som inom engelsk fotboll är speciellt för The Football League och särskiljer det från Premier League. Det skapar naturligtvis också en ytterligare nerv och spänning  i slutet av säsongen, även om det på sitt sätt också riskerar göra själva ligasäsongen mindre spännande i vissa avseenden.

Men regeln om inga playoff i Premier League kan såklart få sitt eget lilla undantag den här säsongen. Om Arsenal vinner med uddamålet, samtidigt som Chelsea spelar oavgjort med ett mål mindre gjort än Arsenal, så kommer de båda klubbarna att få spela playoff om tredjeplatsen. Förvisso ett inte särskilt betydelsefullt playoff, men ändå.

Men den här helgen är det The Football League, närmare bestämt League Two idag och League One på söndag, som gäller. Dessa båda ligor ska nu avslutas i sin helhet, och nervositet och ångest kommer att ligga tät över Wembley under helgen.

:::

League Two: Bradford vs Northampton

Om någon för ungefär sju till åtta år sedan hade sagt att Aidy Boothroyd och Phil Parkinson skulle leda ut varsitt lag på Wembley i slutet av säsongen så hade nog de allra flesta gissat på en playoff-final i The Championship. Andra kanske till och med hade dragit till med en FA-cupfinal.

Men dessa två managers, som nu för tiden alltså basar över Northampton respektive Bradford, som ansågs som coming men under 2000-talet, har blivit tvungna att börja om längre ned i seriesystemet för att återuppliva sina haltande karriärer. Båda två har fått den tid de behöver för att bygga ett lag från grunden och nu kommer någon av dem att för första gången sedan 2006 flyttas upp en division.

Bradford är klara favoriter att vinna mot Northampton på Wembley. Det dramatiska sätt på vilket Bradford vann mot Burnley talar för dem tillsammans med deras nyliga erfarenhet av att spela en Ligacupfinal på Wembley. De verkar ha hittat en framgångsrik taktik i cupspelet den här säsongen.

Northampton ska dock inte underskattas. De har en luttrad manager i form av Boothroyd och arbetade sig fram till imponerande 1-0-segrar i båda semifinalmötena med ett starkt Cheltenham. Boothroyd själv har tidigare erfarenhet av playoff-spel från sin tid i Watford, som han ledde upp i Premier League 2006.

Bradfords anfallare Nahki Wells antydde i en intervju inför matchen att han planerade göra ytterligare några mål den här säsongen. Han har gjort fem mål på de sex senaste mötena med Northampton. Man kan räkna med att Boothroyd har använt de kommentarerna till att om möjligt motivera sina egna spelare desto mer.

Den här säsongens tidigare möten mellan de båda klubbarna har varit snäva historier. I ligan vann Bradford båda matcherna med 1-0, och när de möttes i FA-cupen så slutade både första matchen och omspelet 1-1, innan det blev två ytterligare mål i förlängningen och Bradford till sist vann på straffar.

:::

League One: Brentford vs Yeovil

Om någon undrade över Brentfords mentala status efter den sista omgångens moralknäckande dramatik, när Doncaster på det mest grymma av sätt snuvade dem på segern och uppflyttning till The Championship, så har Brentford svarat med emfas. När Swindon kvitterade på tilläggstid i det andra mötet och tog semifinalen till förlängning, så höll Brentford samman och lyckades till sist vinna på straffar.

Å andra sidan var det en något bisarr upplevelse att Brentford alls skulle bli indragna i sådan dramatik givet att de hela tiden hade både det spelmässiga och målmässiga övertaget på Swindon. Dock måste man ifrågasätta deras förmåga att ställa till det för sig själva, också i matcher de borde vinna relativt bekvämt.

Kanske kan det motsatta sägas om deras motståndare, Yeovil. De vann med sammanlagt 2-1 mot Sheffield United, efter ett sent mål på hemmaplan i returmötet. Jublet visste då inga gränser på Huish Park, men spelmässigt fick de slita hund i stora delar av de 180 minuter de stångades med och mot  Sheffield United.

Så frågan är kanske om Yeovil ännu en gång kan dra nytta av sin status som underdog i det här playoff-spelet, och om Brentford den här gången med ett större lugn kan ta tillvara sitt favoritskap. Känslan är att om Brentford klarar av att kontrollera sina egna nerver, så blir det de som spelar i The Championship nästa säsong.

:::

Det har länge varit känt att Stoke spelar lite svinigt. Dessa grisigheter har dock tagits till nya nivåer efter det att någon placerat ett avhugget grishuvud i den icke-fläskätande Kenwyne Jones skåp i lagets omklädningsrum. Dylika typer av påhitt är tydligen tradition i Stoke under säsongens sista vecka.

Hur reagerade då Kenwyne Jones på detta svineri? Jodå, han slängde en tegelsten rätt igenom sidorutan på Glenn Whelans porsche. Man får anta att Whelan är på goda grunder skäligen misstänkt Stokes alldeles egen Bay of Pigs.

Ska man vara lite seriös så känns detta kanske som ett möjligt tecken på vad som gått fel för Stoke den här säsongen. Stämningen i omklädningsrummet kan inte vara den alltför bästa när sådant här händer och det får sådana konsekvenser.

:::

Be Champions!!

Ja, vi elsker dette landet! Det är syttende mai i vårt kära brodersland och det är ju en nationell högtid till vilken vi egentligen saknar någon motsvarighet i Sverige, även om där finns midsommarafton och även om det de senaste åren har gjort några halvkvädna försök att få liv i vår egen nationaldag.

Det är dock mycket i våra respektive nationaldagsfiranden som skiljer sig åt. Om vårt firande i Sverige kanske först och främst går ut på att dricka lite mer folköl än vanligt så det norska firandet betydligt mer militaristiskt. Det marscheras och paraderas, till och med små barn kläs ut i uniform och vad som förhoppningsvis är attrapper av vapen. Naturligtvis en följd av att krig och invasion i Norge är en lokal realitet.

Vad vi annars kan sägas ha gemensamt med Norge är vad jag i Jan Guillousk anda brukar kalla för den svenska underrättelsetjänstens största misstag genom alla tider. Det vill säga den norska folkomröstningen om självständighet från Sverige. Låt folket bestämma, sade den svenska underrättelsetjänsten, så kommer en majoritet att förorda att de blir kvar i unionen. Med cirka 99% av rösterna för självständighet så måste det betraktas som ett av historiens främsta exempel på groupthink.

En annan sak Sverige har gemensamt med Norge är en särskild förkärlek för engelsk fotboll och Premier League. Supportergrupperna i Norge är lika flitigt förekommande som i Sverige, i vissa fall skulle jag nog till och med säga att de är både större och mer aktiva. Där svenska spelare under lång tid istället valde att söka proffsliv i kanske framför allt Italien så har norska spelare i större antal sett Premier League som sin hemvist.

Men vilka är då de främsta norska spelarna under Premier League-eran?

:::

(10) John Carew – Aston Villa (2007-11) & West Ham

Carew gjorde sig främst ett namn i spanska Valencia och var ett internationellt aktat namn när han köptes av Aston Villa. I Premier League hade han dock relativt svårt att lyckas med några större prestationer, men han levererade ändå 37 mål på strax över 100 matcher för Aston Villa.

(9) Ronny Johnsen – Man Utd (1996-02) & Aston Villa

Man Utd köpte två norrmän sommaren 1996, men bara en av dem stal rubrikerna omedelbart. Johnsen växte dock in i rollen som en av Man Utds mest stabila mittbackar under dessa år, och under den period av dominans runt millennieskiftet som inleddes med The Treble 1999, så var Johnsen ordinarie.

(8) Alf Inge Haaland – Nottingham (1993-97), Leeds (1997-00) & Man City

Haaland är kanske mest känd inte så mycket för sitt eget fotbollsspelande som för vad en annan spelare gjorde med honom. Som spelare var han dock en fast figur i Premier League under 1990-talet och några år in på 2000-talet, framför allt med framgångsrika perioder i Nottingham och Leeds.

(7) Stig Inge Bjornebye – Liverpool (1992-2000)

Bjornebyes hade det tufft under sin inledande tid i klubben men växte ut som en av lagets stabila spelare under Roy Evans managerskap. Stod för många avgörande passningar till lagets anfallare Stan Collymore och Robbie Fowler när Liverpool gjorde sina bästa säsonger under 1990-talet.

(6) Henning Berg – Blackburn (1993-97, 2000-03) & Man Utd

Den ende norske spelare som har vunnit Premier League med två olika klubbar. Berg köptes av Blackburn i samband med att de gick upp i Premier League och två år senare vann de på ett fantastiskt vis ligan. Totalt har Berg mäktat med över 200 matcher för sitt Blackburn.

(5) Tore Andre Flo – Chelsea (1997-00) & Sunderland

50 mål på lite drygt 150 matcher, eller rätt precis ett mål var tredje match. Det är Flos facit för Chelsea. Han var en av lagets absolut främsta anfallare under en period när de började nå framgångar såväl i Premier League som i europeiskt cupspel. Det moderna Chelseas förste anfallare.

(4) Claus Lundekvam – Southampton (1996-08)

En riktig hjälte i Southamptons tröja. Med mer än 350 matcher för klubben så har han gjort fler Premier League-matcher än någon annan norrman och han var också lagkapten under flera år. Hans mest framgångsrika säsong med laget var 2002-03 när laget slutade åtta i ligan och gick till FA-cupfinal. Följde med laget ned i The Championship.

(3) John Arne Riise – Liverpool (2001-08) & Fulham

Riise imponerande endast sporadiskt under sina första säsonger på Anfield men i och med att Rafa Benitez tog över klubben 2004 så växte han fram som lagets och en av ligans bästa vänsterbackar. Stark i löpningarna och med ett fruktat skott så bidrog han med mycket till Liverpools spel.

(2) Steffen Iversen – Tottenham (1996-03)

Något av en spelare i skymundan, kanske fanns det vid den här tiden andra norska spelare som drog till sig uppmärksamheten. Men Iversen vann en Ligacuptitel med Tottenham under sin tid i klubben och var under två säsonger i rad lagets främste målskytt.

(1) Ole-Gunnar Solskjaer – Man Utd (1996-07)

Var något av en sensation under sin första säsong i Premier League men falnade därefter något i samband med att Man Utd värvade först Teddy Sheringham och därefter Dwight Yorke. Blev i samband med det känd som super sub och hans avgörande mål under Man Utds The Treble-säsong har gjort honom odödlig både i Man Utd och i Norge.

:::

Oroväckande tider för Southampton när det ser ut som om styrelseordförande Nicola Cortese kan vara på väg att lämna sitt uppdrag om han inte får tillräckligt stöd av klubbens stiftelse, samtidigt som den nyss anställde Mauricio Pochettino säger att han lämnar om Cortese lämnar. Det hela handlar naturligtvis om att få loss mer resurser att investera i laget och klubben.

:::

Be Champions!!

Ännu en transfersaga med Wayne Rooney rullar nu på för fullt. Den andra av sitt slag på rätt precis två och ett halvt år. Alex Ferguson bekräftade efter helgens match mot Swansea att Rooney hade lämnat in en transfer request och att det var därför han inte spelade den matchen.

I media urartade diskussionen tämligen omgående till en gissningslek om vilken klubb som kan tänkas köpa Wayne Rooney. Mer precist, i vilken klubb han i så fall kommer att spela nästa säsong.

Vad som är något iögonfallande med den pågående mediadiskussionen är att den fullständigt misslyckas ta fasta på vad som drev den förra transfersagan, under hösten 2010, och hur den därefter slutade. Minnet är kort kan man väl lugnt påstå, men det vore ju inte alltför långsökt att fundera över om det kan vara precis samma sak som nu pågår.

Alex Fergusons besked att Wayne Rooney lämnat in en transfer request översattes omedelbart, åtminstone i svenska medier, till att Rooney vill lämna klubben. Men vet vi egentligen vad han vill med en sådan begäran? Vad media i sin iver att diskutera spelarövergångar missar är möjligheten att det hela blott är ett maktspel.

:::

Ett scenario är så klart att Wayne Rooney helt enkelt blivit förnärmad och förargad över att ha blivit petad en gång för mycket i viktiga matcher. Och eftersom fotbollsspelare i hög utsträckning är prestigedrivna så leder det till en markering i form av en transferbegäran: ”Om ni inte spelar mig så kan jag sticka!”

Denna möjlighet vädrade Alex Ferguson tämligen offentligt i samband med helgens titelfirande. Han passade också på att närmast övertydligt passa bollen tillbaka till Rooney genom att konstatera att han inte kommer att säljas och att han kanske borde ta och tänka om. Genom att beskriva varför Rooney lämnade in en transfer request, så flyttar Ferguson över pressen på Rooney.

Som sagt, ett maktspel.

:::

Situationen kompliceras naturligtvis till stor del av att Alex Ferguson nu avgår som Man Utds manager. Exakt vem som är den ena parten i det pågående maktspelet är med andra ord just i nuläget något oklart. I vilken utsträckning är Fergusons kategoriska uttalande att Wayne Rooney inte ska säljas något som gäller för klubben?

Kanske är det så, om man helst vill se att Wayne Rooney stannar kvar i Man Utd, att Alex Fergusons avgång och David Moyes tillträde faktiskt är till hjälp i det här läget. För med en ny manager så förändras spelbrädet och Wayne Rooney kan få någon form av upprättelse utan att någon egentligen behöver riskera att förlora ansiktet.

Föga förvånande så har David Moyes redan valt att offentliggöra sin åsikt att Wayne Rooney är en spelare av världskaliber. Allt det här är naturligtvis sådant som Rooney vill höra. Kanske behöver han till och med höra det.

:::

För en omständighet som försvårar läget för Wayne Rooney, och väsentligen minskar hans förhandlingsstyrka, är ju att han under åtminstone den här säsongen inte har gjort någon särskilt bra reklam för sig själv.

Han är fortfarande en väldigt bra spelare, och det vore fel att helt och hållet avfärda hans insatser under den gångna säsongen. Samtidigt har han under ett flertal säsonger i rad haft alldeles för svårt att upprätthålla en godkänd fysisk status.

Kanske är det personliga problem som ligger i bakgrunden. Han är nybliven far och sådant kan vara nedbrytande för såväl fysisk som mental ork. Hur som helst, vilket inte minst ett uttalande från Bayern nyligen visar på, så är frågan relevant vilken klubb som egentligen skulle vara intresserade att köpa honom från Man Utd.

Det är tveksamt om några av de spanska jättarna är intresserade i nuläget. En fundering som gäller lika för Bayern och de större italienska klubbarna. För franska klubbar som PSG och Monaco skulle det kunna vara ett prestigeköp. I sammanhanget pratas det också om Dortmund, men de grejar inte Rooneys lönevillkor.

Man Citys intresse har svalnat och Chelsea borde kanske ha bränt sig tillräckligt på att spendera enorma pengar på misstänkt utbrända anfallare. Arsenal lägger inte den lön som Rooney av lätt insedda skäl skulle kräva.

Engelska klubbar känns alltså inte väldigt troliga för Rooney, och man måste fråga sig hur väl Rooney själv egentligen skulle trivas utanför England.

Slutsatsen är egentligen rätt enkel. Wayne Rooneys alternativ vid sidan av Man Utd är begränsade och förmodligen heller inte särskilt önskvärda. Mest troligt är att han med viss rätta känner sig stött och åsidosatt, irriterad på att ha blivit petad. Det ligger samtidigt en sanning i Alex Fergusons enkla påpekande att en Wayne Rooney i fysisk form blir inte petad.

David Moyes omedelbara uppgift är att komma fram till sin syn på Wayne Rooneys roll i klubben. Delvis handlar det naturligtvis också om att försäkra Rooney om dennes betydelse för laget. Troligtvis ligger det heller inte i Moyes intresse att så omedelbart bli av med en av lagets förgrundsgestalter.

Managerbytet kan hur som helst bli en nystart i Wayne Rooneys och Man Utds relation.

:::

Chelsea firar ännu en cuptriumf, den här gången som värdiga vinnare av Europa League.

Benficas manager Jorge Jesus släppte i och för sig några episka citatbomber efter matchen om hur hela världen såg att Benfica var de värdiga vinnarna, men man får kanske ha förståelse för hans besvikelse. För mig var det ingen tvekan om att Chelsea hade mest krut när de väl växte in i matchen.

Chelsea visade ännu en gång att de har ett lag bestående av fullfjädrade vinnare. Det ser inte alltid så vackert ut, men på något sätt har de en beundransvärd förmåga att krångla sig ur säcken med både livet och segern i behåll.

Det är få spelare jag unnar mer att skicka in det avgörande målet i en europeisk cupfinal på tilläggstid än Branislav Ivanovic. En i mina ögon genomsympatisk spelare som dessutom under lång tid varit oerhört nyttig för sitt lag utan att strula eller förhäva sig själv.

Nu vet Chelseas unga spelare hur det är att vinna en titel. Det kan vara värt mycket i framtiden.

:::

Jag vet att Kerstin var på plats och såg finalen i Amsterdam, men var det någon Chelseasupporter som också var där?

:::

Be Champions!!