SENASTE NYTT

Peter Hyllmans Englandsblogg

Aston Villa till poetisk drömfinal efter storhet i handling

20 april 2015 12.05, Peter Hyllman

”You’ve got Liverpool and Manchester United, the two biggest clubs in this country, and the rest of them are fighting to be there over the next 20 years.” Ett rätt saftigt påstående som formulerades av Brendan Rodgers lagom innan söndagens cupsemifinal mot Aston Villa.

Rodgers uttalande kom mot bakgrund av diskussionen runt Raheem Sterling där han ifrågasatte antagandet att Sterling skulle kunna vara intresserad av att flytta till vad många anser vore en större klubb. Delvis är det kanske förståeligt att Rodgers försvarar sitt revir även om det möjligen övervärderar hur stor betydelse en ung fotbollsspelare på 2010-talet tillmäter en klubbs prestationer innan han ens var född.

En sak jag tycker att Brendan Rodgers har gjort bra sedan han tog över som Liverpools manager har varit att hålla en hög svansföring, yttra sig med självförtroende och ingjuta mod i klubb och supportrar. Så kallad storhet är i hög grad en attitydfråga. Betänk bara vilka problem David Moyes omedelbart fick när han inte förstod just den aspekten med Man Utd. Det sköt stora delar av hans förtroendekapital rakt i sank.

Men det kan också bli överspel med risk att man börjar betrakta sig själv och sin klubb inte utifrån någon förankring i verkligheten utan istället utifrån den mytbild man själv reproducerar. Man börjar berätta för supportrarna inte vad de behöver höra utan vad de vill höra. Till sist är det här något som också kan påverka det egna lagets prestationer.

Flera har påpekat att Liverpool under Brendan Rodgers har misslyckats att leva upp till sina stora förväntningar i de mest avgörande matcherna. Rodgers själv har på så sätt blivit den förste Liverpoolmanager att inte vinna en enda titel under sina första tre år i klubben. Liverpool tappade ligatiteln i fjol från ett till synes säkert läge, den här säsongen har man förlorat i semifinalen i såväl Ligacupen som FA-cupen.

Rodgers kommenterar efter matchen mot Aston Villa att Liverpools spelare hade svårt att hantera pressen på Wembley. Den pressen blir knappast mindre av att behöva leva upp till myten om sin egen storhet. I ett sådant läge finns väldigt lite att vinna men desto mer att förlora. Till pressen den här matchen kom även den ödesmättade retoriken om Steven Gerrards och dennes sista match i Liverpooltröjan.

Man kan fråga sig i vilken utsträckning Liverpools spelare och Brendan Rodgers helt enkelt bara väntade sig att de skulle vinna mot Aston Villa. Som om det vore en självklarhet att de skulle göra det eftersom de är Liverpool. Vissa saker i klubbens kommunikation antyder minst sagt att segern var hemräknad på förhand. Det var i så fall knappast Liverpool till hjälp när de upptäckte att Aston Villa var på ett helt annat humör.

Men inte minst menar jag att Brendan Rodgers uttalande är respektlöst mot flertalet andra engelska klubbar. Liverpool och Man Utd må historiskt sett vara Englands största och, kanske mer precist, mest framgångsrika klubbar, men i nuläget finns i alla fall tre andra klubbar som måste betraktas som lika stora eller möjligen större. Det är definitivt inte så att alla andra klubbar kommer behöva ägna två decennier åt att ens försöka komma ikapp.

Arsenal och Chelsea, Man City och även Tottenham skulle ha sina rättmätiga invändningar mot en sådan beskrivning. Även en klubb som Aston Villa skulle kunna tycka att det är en beskrivning som gjorde dem orättvisa. Trots allt var Aston Villa precis som Liverpool en klubb med stora framgångar i ligan och i Europacupen runt samma period som Liverpool hade sin storhetstid. Det talas ofta om sovande jättar inom engelsk fotboll och Aston Villa är utan tvekan en av dessa klubbar.

Innan helgen talades det något respektlöst, även av mig, om en möjlig drömfinal mellan Arsenal och Liverpool. Efter helgen är jag benägen att istället se Aston Villa och Arsenal som betydligt mer utav en drömfinal. Inte för att Liverpool inte deltar i den utan för att Aston Villa visade oss alla att de är en klubb som är värd all respekt, att den engelska fotbollen faktiskt inte behöver handla om enbart de fem-sex toppklubbarna.

Med det självförtroende och den pondus som Aston Villa genomförde semifinalen mot Liverpool så visade de att man inte behöver be om ursäkt när man ställs mot dylikt motstånd. På så vis är Aston Villa en viktig förebild för andra stora klubbar som Newcastle, Sunderland, West Ham, Southampton med flera som ibland inte ser ut att ge cupspelet den chans det förtjänar. Även i finalen mot Arsenal måste Aston Villa anses ha en god chans.

En vinst i FA-cupen för Aston Villa skulle innebära inte bara en stor titel utan också europeisk fotboll. Vilket lyft för en klubb som Aston Villa som för bara några månader sedan fruktade för sin fortsatta existens i Premier League. Och vilka förhoppningar om framtiden som detta skapar. Europa League har förvisso visat sig vara en albatross runt halsen om flera engelska klubbar de senaste åren, men hellre spänna en båge.

Ligaspel är prosa men cupspel är poesi. Och likt all vacker poesi så har cupspelet den fördelen att den kan väcka sköna drömmar till liv. Aston Villa kommer drömma dessa drömmar under den kommande månaden innan de återvänder till Wembley. Och fansen kommer inte sluta sjunga för laget i deras hjärtan ska spela FA-cupfinal.

Och vad kan väl vara större än det?

Hörnan #33: Aston Villa får sin drömfinal i FA-cupen

19 april 2015 19.31, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Adam Federici, Reading
Phil Jagielka, Everton
Jamie Vardy, Leicester
Charlie Adam, Stoke
Morgan Schneiderlin, Southampton
Eden Hazard, Chelsea
Mame Biram Diouf, Stoke

:::

VECKANS VINNARE:

Leicester. Heligasötejesus, Leicester är på väg att göra en great escape som vore lika storslagen som oväntad. Laget såg ut att vara helt avhängt och det fanns inget i spelet som tydde på att det skulle vända. Nu har Leicester vunnit sina tre senaste matcher, har lämnat jumboplatsen och är för tillfället bara målskillnad från att hålla sig kvar i Premier League. Nigel Adkins har kastat säkerhetslinorna överbord och det har gett utdelning i elfte timmen. Skönast igår när Leonardo Ulloa efter 1-0-målet gör den klassiska ”håll er borta från mig”-målgesten à la Filippo Inzaghi.

Aston Villa. Avdelningen att slänga säkerhetslinorna överbord så har Tim Sherwood onekligen gjort detsamma med Aston Villa, som under Paul Lambert kom till skott lika sällan som en Trekkie på klassfest. En säsong som såg ut att gå åt helvete i en handväska har nu vänts till ett hyfsat avstånd ned till strecket samt en stundande FA-cupfinal. Och ett pånyttfött Aston Villa, med Christian Benteke i storform, är inte på långa vägar chanslösa där.

Chelsea. Vissa stör sig på José Mourinho. Hans något nöjda påstående efter matchen mot Man Utd att Chelsea vunnit även om Man Utd hade haft 99% bollinnehav hade helt säkert retat gallfeber på många. Men inte på mig. Jag gillar ett visst mått av kaxighet och Chelsea har alla skäl att vara kaxiga. De är det enda laget den här säsongen som har visat upp vettiga mästarkvaliteter och är fullt förtjänta av att defilera hem ligatiteln med sex omgångar kvar.

:::

VECKANS CLIFF BARNES:

Liverpool. Stundtals under matchen satt jag och vägde mellan om jag skulle se Brendan Rodgers flipprande antingen som berömvärd taktisk anpasslighet eller blott och enbart som taktisk obeslutsamhet. Det landar i det senare, och det känns konstigt att behöva konstatera att en taktisk ”darling” som Rodgers i den här matchen faktiskt blev taktiskt utmanövrerad av Tim Sherwood. FA-cupen var Liverpools sista hopp att rädda säsongen, men den förhoppningen dog på Wembley.

:::

Tankar och slutsatser:

Steven Gerrard var kapten för Liverpool på Wembley. Det stod liksom skrivet i stjärnorna.

Så övertygade om något slags manifesterat FA-cupöde var Liverpool att de innan matchen hade förprogrammerat sitt officiella twitterkonto att meddela om förköp av biljetter till FA-cupfinalen för att kunna närvara vid Gerrards (eller ”HIS”) födelsedag och sista match för Liverpool.

Det hade naturligtvis varit omöjligt för Brendan Rodgers att inte ge Gerrard armbandet och en plats på planen.

Det var knappast till Liverpools fördel här. Gerrard hittade aldrig in i matchen och gjorde en vilsen figur på planen. Ringrostig, möjligen något tagen av stundens allvar, en belastning snarare än en tillgång.

Ett tråkigt avslut.

:::

För övrigt:

Harry Kane gick upp på 30 mål för säsongen mot Newcastle, och är därmed den förste att klara av det för Tottenham sedan Gary Lineker 1991-92.

Har jag lite svårt att se hur engelska supportergrupper tror sig kunna styra fotbollsklubbar när de inte ens kan organisera en vettig bojkott.

Aston Villa måste vinna FA-cupen för att kvalificera sig till Europa League.

Liverpool måste vinna samtidigt som Aston Villa har allt att vinna

19 april 2015 06.00, Peter Hyllman

Adam Federici demonstrerade igår något av dilemmat med målvakter. Att det spelar mindre roll vilket antal jätteräddningar som görs om det hela ändå avslutas med ett stort misstag. Det är lätt att stirra sig blind på en målvakts högstanivå men det är förmodligen viktigare att en målvakt håller en tillräcklig lägstanivå.

Arsenal klarade alltså efter en del sorger och många besvär av semifinalen mot Reading. De tvingades inte till straffar den här gången, som förra säsongen mot Wigan, men det hängde i luften fram till Federicis groda. Nu finns alltså möjlighet för Arsenal att luta sig tillbaka i soffan och pusta ut, och se vilka de kommer att få möta i finalen.

Om Arsenal var klara favoriter mot Reading så kan detsamma inte gärna sägas om Liverpool. Favoriter naturligtvis men alls inte i samma utsträckning, men det hade man kanske inte kunnat säga för några månader sedan. Detta är till stor del Tim Sherwoods förtjänst som verkar ha matat laget med ett helt annat mått av självförtroende och spelglädje.

Sherwood har framför allt släppt på den taktiska försiktigheten och beordrat full fart i maskin. Den det framför allt har frigjort är Christian Benteke som nu får fler bollar att jobba med och fler spelare som hjälper honom. Det har han tackat för i de senaste matcherna, i vilka han förmodligen har skjutit Aston Villa kvar i Premier League.

En sak är klar. Christian Benteke är en anfallare kapabel att avgöra cupmatcher på Wembley.

Stora frågetecken råder kring Liverpools backlinje och en av matchens nycklar hittar vi just i frågan hur Liverpools försvar kommer klara av att hantera Benteke och Gabriel Agbonlahor. Ett annat frågetecken är självklart vilken roll Steven Gerrard kommer ges eller ta den här matchen, och hur Brendan Rodgers anpassar taktik och laguppställning därefter.

Det vore förmodligen politiskt ogörligt att hålla Gerrard helt och hållet utanför den här matchen. Förnedring är kanske ett för starkt ord men känslan är att Gerrards karriär i Liverpool förtjänar ett bättre slut än så. Å andra sidan är det här en match som till sin karaktär skulle kunna passa just Steven Gerrard rätt bra.

Liverpool hyser vissa förhoppningar om att kunna komma ikapp framför allt Man City på fjärdeplatsen. Men i huvudsak är det FA-cupen de kan hoppas på för att rädda säsongen. De spelar för sin säsong ikväll och har desto mer att förlora. Aston Villa å andra sidan har fördelen att de egentligen inte har så värst mycket att förlora ikväll.

Vad hoppas man egentligen på som Arsenalsupporter i det här läget? En drömfinal mot Liverpool eller en på pappret enklare final mot Aston Villa.

Arsenal fick hur som helst inte vad de hoppades på i toppmötet på Stamford Bridge. Matchbilden blev den i stort sett förväntade och det är så klart en sorts mästarkaraktäristik av Chelsea att vinna en sådan match med 1-0, likaväl som av Eden Hazard att vara spelaren som gör målet och bistår med den nödvändiga dosen av magi.

Chelsea genomförde matchen på ett skickligt och effektivt sätt och visade klart och tydligt varför det är de som nu leder ligan med tio poäng. Ligan är så klart avgjord vid det här laget, nästa helgs match mellan Arsenal och Chelsea på Emirates är bara en fråga om antingen ren defilering av Chelsea eller måhända någon slags dödsryckning från Arsenal.

Många ägnar tid och energi åt att klaga på hur Chelsea spelar, men det är så klart nonsens. Det är föga begåvat att klandra ett lag eller en manager för att använda en strategi som bevisligen fungerar. Istället får man lägga sin kraft på att lösa problemet! Varje vapen har ett motvapen.

Någon större kraft på att lösa problemet med FA-cupens upplevda status verkar inte fotbollsbyråkraterna lägga. Gårdagens semifinal sparkade av mer eller mindre samtidigt som stormatchen på Stamford Bridge, och dagens semifinal går halvt parallellt med två ligamatcher. Ren och skär idioti så klart och därtill långt ifrån oundvikligt.

Kvällens match mellan Newcastle och Tottenham på St James’ Park riskerar bli något speciell av helt fel skäl. Detta i och med att uppemot 20,000 hemmafans har varslat att de kommer bojkotta matchen i protest mot Mike Ashleys ägarskap, som har aktualiserats dels i och med klubbens bokslut och dels genom David Conns kritiska reportage om en klubb utan hopp och ambition.

Det svepskäl som används för supportrarnas protest är att Newcastle har £34m i klubbkassan som supportrarna istället borde användas för att förstärka laget. Fånigt så klart, £34m förslår knappast långt i det sammanhanget och det finns knappast något som säger att en klubb vare sig ska eller bör spendera varenda krona.

Det framstår som desto fånigare i och med att supportrarna absolut inte behöver några svepskäl. David Conns reportage gjorde tydligt konflikten mellan ägare och fans. Men The Times George Culkin förmedlar konflikten och känsloläget på ett helt annat sätt i den här artikeln, som jag betraktar som måsteläsning.

http://ashleyout.com/articles/a-guest-blog-on-the-state-of-newcastle-united-by-george-caulkin-northern-sports-correspondent-of-the-times/

:::

”Vi skapade tre chanser i första halvlek och Chelsea skapade noll chanser” menade Louis van Gaal efter matchen. Halvtidsresultatet var 1-0 till Chelsea men van Gaal utvecklade inte hur detta egentligen var möjligt.

:::

Shotgun har jag hört talas om. Men att ”sitta bitch” var ett nytt uttryck för mig. Alltid lär man sig något nytt.

Tråkigt bara att en cupsemifinal tvingas sitta bitch mellan två ligamatcher. Den ska vara i framsätet. Shotgun.

Arsenal går för kvitt eller dubbelt

18 april 2015 06.00, Peter Hyllman

Den som har spelat på någon pokermaskin på exempelvis ett casino eller en färja är kanske bekant med en av dess slugaste funktioner. Det hör naturligtvis inte till vanligheterna att man vinner till att börja med, men när det gör det så dyker det vanligtvis upp ett kort av någon valör som man ska gissa om nästa kort ligger över eller under, och spelets fråga är bedrägligt enkel.

Kvitt eller dubbelt?

Arsenal kör ikväll sin alldeles egna version av kvitt eller dubbelt för den här säsongen. 18:20 sparkar de igång FA-cupsemifinalen mot Reading på Wembley. Tio minuter senare i en annan del av London sparkar matchen mellan Chelsea och Man Utd igång på Stamford Bridge, där Arsenal när någon förhoppning om att Chelsea ska tappa poäng.

Arsenal är naturligtvis tunga favoriter mot Reading. Dels i och med att Reading trots allt endast är ett lag på The Championships nedre halva. Dels tack vare Arsenals magnifika form under våren som gör det väldigt svårt att se hur Reading skulle kunna stå emot Arsenal en hel match. Helt säkra kan Arsenal däremot inte vara, vilket bara förra säsongens semifinal bär vittne om.

Det vore kanske en överdrift att säga att Arsenal har räknat hem en FA-cupvinst den här säsongen, men inte med särskilt mycket. Detta i något varierande utsträckning beroende på om man talar om klubben eller fansen. Dels ser de sig rimligen som betydligt starkare lag än både Reading och Aston Villa. Dels gav den säkra segern mot Liverpool på Emirates ett förhållandevis entydigt styrkebesked.

Det riskerar vara att ta för lätt på svårigheterna. Förvisso hade jag också betraktat det som en skräll om antingen Reading eller Aston Villa skulle lyckas besegra Arsenal i cupmatch på Wembley. Men Liverpool i en FA-cupfinal kan vara en rejält besvärlig uppgift även för ett på pappret bättre lag. Vilket Arsenal bör känna till minst lika bra som någon annan klubb.

Om Arsenal tror sig ha tämligen goda chanser att vinna FA-cupen, vilket de naturligtvis också har, så är ligatiteln betydligt mer av ett långskott. Chelsea har ett försprång om sju poäng och en match mindre spelad, med sex omgångar kvar av säsongen. Och även om Chelseas spel har hackat på slutet så har de lik förbannat vunnit sina tre senaste matcher.

Det är allt annat än ett guldläge. Det är snarare så att man känner att allt prat om titelfajt i grund och botten blir något självbedrägligt. En sak är dock mer eller mindre helt säker, nämligen att om pratet ska ha något alls med verkligheten att göra så måste Chelsea förlora eller allra minst tappa poäng mot Man Utd ikväll.

Nästa helg möts Arsenal och Chelsea på Emirates. De kommer att i just det läget ha exakt lika många ligamatcher spelade och båda två kommer alltså ha sex matcher kvar av ligan. I ett sådant läge är det naturligtvis en enorm skillnad att behöva brottas med ett Chelsea som har tio poängs försprång, och ett Chelsea som ”bara” har sju-åtta poäng i försprång.

José Mourinho är allt annat än dum. Han har gått igenom tabellmatematiken framlänges, baklänges och förmodligen även diagonalt. Han vet vilka matcher som måste vinnas och vilka matcher som räcker att inte förlora, och han har den taktiska cynismen att genomföra denna vetskap i överflöd. Det vore i min mening att betrakta som Premier League-historiens mest överraskande ligatapp.

Det brukar heta att ”allt kan hända” och att ”större under har skett”. Men det där är floskler som tas till för att ge rosenröda drömmar en illusion av substans och verklighet. I själva verket är det ju så att även om Chelsea förlorar mot både Man Utd och Arsenal så är det fortfarande Chelsea som har kommandot i ligatabellen.

Man Utd kommer få det väldigt svårt på Stamford Bridge. Dels är laget till synes skadedrabbat med viktiga spelpjäser borta. Dels lyckades Man Utd fysiskt dominera såväl Liverpool som Man City, men det kommer man få betydligt svårare att göra med Chelsea. José Mourinho kommer att söka en avvaktande matchbild, Man Utds hopp är att kunna fortsätta sitt framgångsrika presspel och uppnå det motsatta.

Ligatiteln är en hägring för både Man Utd och Arsenal, oavsett om media och fans försöker skapa något slags spänningsmoment. Arsenals förhoppning när de kommer tillbaka till omklädningsrummet efter matchen mot Reading är så klart att de ska ha vunnit dubbelt, att de dels har spelat sig till FA-cupfinal och dels att resultatet på Stamford Bridge har gett dem möjlighet att knappa in på Chelsea i tabelltoppen.

Men det är en hägring på samma sätt som pokermaskinens ”kvitt eller dubbelt”-förfrågan är en hägring. Det fagra löftet om dubbel vinst är så avlägset att det är bättre att inte ödsla någon energi på det utan istället låta spelet ha sin gilla gång och se vart det leder. Risken är annars att man inte tar tillvara det man har, möjligheten att vinna FA-cupen.

Arsenal. Tvåa i ligan och tvåa i FA-cupen – lyckad säsong eller misslyckad säsong?

LINHEM punktmarkerar The Championship

17 april 2015 06.00, Peter Hyllman

Peter A. Linhem har blivit ombedd att guida oss inför de tre avslutande omgångarna i The Championship, där toppstriden och playoffstriden är på väg in i ett helt avgörande och rafflande skede. Redan kväll brakar Norwich och Middlesbrough samman i en mördarmatch högst upp i tabellen. Linhem ger oss några punkter inför varje omgång att ta med oss så att vi inte går vilse i den täta Championship-djungeln.

Skjuter Bradley Johnson tillbaka Norwich till Premier League?

Passande nog spelas det en Championship-match redan ikväll som ni kan se i form av Norwich-Middlesbrough. Tvåan mot trean i tabellen. Tvåan är Norwich vilket säkerligen är förvånande om du inte tittat till Championship sedan årskiftet då Ipswich var regionens bättre lag och Norwich sparkat sin manager Neil Adams. Men efter Neil Adams kom Alex Neil ner från Skottland med formen – 14 vinster på 19 ligamatcher.

En betydande förklaring är mittfältaren Bradley Johnson som helt plötsligt börjat ösa in mål. 13 stycken hittills. Till stor del beror det på att han i Norwich gått från att vara en defensiv mittfältare till att spela till vänster på Norwichs centrerade mittfält. Vilket är något av en ominstallation av hur han i Leeds gick från att vara en habil vänsterytter till en lysande defensiv mittfältare. Det man kan säga är att Alex Neil kanske hittat den bästa positionen då hans kombination av offensiva förmåga, fin vänsterfot, och fysik (som han dessutom förbättrat) hör hemma mer centralt i banan. Nämnvärt är att flera av målen är nickmål då han till synes inte förlorar nickdueller längre.

Förutom många matchvinnande mål passar¨också de taktiska förändringarna resten av laget väldigt då det öppnar upp vänsterkanten för frejdige Martin Olsson att ta för sig och då Norwich med ett centrerat mittfält kan få plats med alla deras centrala mittfältare som Johnny Howson, Alex Tettey, WBA-lånet Graham Dorrans, och Wes ”Leprechaun-Maradona” Hoolahan.

Mick McCarthy återvänder till Wolverhampton

När vi pratar om återkomster till Wolverhampton tänker jag osökt på en liten föräldralös mus som heter Samson men Big Mick McCarthy är ingen liten föräldralös tecknad mus. Skulle Big Mick vara en tecknad mus skulle han antagligen vara David Q Dawson (John Watson som mus) från Sherlock Holmes inspirerade ”Mästerdetektiven Basil Mus” fast antagligen vara mer lik Kapten Haddock.

Big Mick återkomst till Wolverhampton lär dock vara allt annat än barnslig då både Wolverhampton och Ipswich slåss om en playoffplats. Med Ipswich på den sista playoffplatsen med 74 poäng och Wolves på åttonde plats med 71 poäng kan en vinst här vara helt avgörande.

Formen talar också för McCarthys nya lag Ipswich som vunnit två raka matcher, tack vare nyförvärvet Freddie Sears, mot Blackpool och Cardiff medan Wolves först förlorade derbyt mot Birmingham förra helgen innan de slogs av ligatvåan Middlesbrough i veckan. Det som talar för Wolves är deras anfallstrio Dicko, Sako, och Afobe som kan vara ostoppbar i sina bästa stunder och ifall Wolves förlorar här kan det vara det sista vi ser av åtminstone Sako i en Wolves tröja.

Avgör Sheffield Wednesday toppstriden?

Sheffield Wednesday är en av denna säsongens finaste överraskningar. Visst för att de bara ligger i mitten av tabellen och deras bästa målskytt är Atdhe Nuhiu tillsammans med Stevie May på bara sju mål men man ska då ta i beaktning att de var av flera nertflyttningstippade och har spenderat flera mediokra säsonger på den nedre halvan. Och deras manager Stuart Gray spenderade en gång i tiden £4M på Rory Delap när han väldigt kortvarigt var Southampton manager.

Denna säsongen har dock Wednesday varit ett väldigt svårslaget lag med kanske divisionens bästa målvakt (Keiren Westwood), Lewis McGugan, och de har varit särskilt bra mot ligans topplag.

De har spelat oavgjort mot Derby, Norwich, och Brentford och vunnit två gånger om mot Middlesbrough och i veckan tog de tre poäng och en playoffplats från Brentford.

Denna helgen spelar de borta mot serieledarna Bournemouth – sedan spelar de en betydelselös match mot något som kallas ”Leeds” – innan de avslutar säsongen borta mot Watford som potentiellt spelar för uppflyttning. Wednesday har därmed en viss medbestämmanderätt när det gäller utgången av Championships toppstrid. Och helt apropå ägs Bournemouth till stor del av en rik ryss samtidigt som Watfords ägare har varit anklagad för matchfixande.

Millwalls sista chans till överlevnad?

Med fyra matcher kvar att spela för Millwalls del ligger de på sista nerflyttningsplats med fem poäng upp till närmaste konkurrenten Rotherham. De har dock chansen de närmaste dagarna att kravla sig upp på torra land förbi Rotherham.Millwall har nämligen en hängmatch mot Blackburn som de ska spela på tisdag, utöver deras lördagsmatch borta mot ogästvänliga Cardiff. Som den räknekunnige inser skulle Millwall kunna vinna de två matcherna och passera Rotherham, då Rotherham inte spelar denna helgen.

Något oplanerat som skulle kunna hjälpa Millwall är att Rotherham spelat en match med en oregisterad spelare. När de vann mot Brighton spelade Derby-lånet Farrend Rawson trots att hans lån gått ut dagen innan och Rawson sedan dess blivit återkallad till Derby. Det är inte säkert att Rotherham får böta de tre poängen då Blackpool bara fick böta en mindre summa när de ställde upp med en otillåten spelare men det har tidigare hänt att lag fått böta poäng när en otillåten spelare medverkat i en seger och ifall karma är något som påverkar lär inte Steve Evans Rotherham ligga bra till.

Hur ska Millwall kunna vinna två raka bortamatcher på kort tid trots att de är ett bottenlag undrar ni? Vad Millwall har är ett ganska bra försvar. Anledningen till deras hyfsade start på säsongen var att försvaret höll ihop tätt nog att få med sig ett par 1-0-segrar. Jag skulle säga att deras fem-sex bästa spelare är försvarare, målvakt, eller defensiva mittfältare. De har en rutinerad och bra målvakt i David Forde som helt klart kan vara matchvinnande och Jos Hooiveld som de lånat in har en tendens att göra viktiga mål.

Det som framför allt gör att Millwall kan hoppas på att besegra oddsen är deras tillfälliga manager Neil Harris. Den Neil ”Bomber” Harris som är klubbens främsta målskytt genom tiderna och som redan som 24-åring blev diagnosticerad med prostatacancer men tog bara ett år att bli frisk. Under Neil Harris har de faktiskt vunnit två av sina tre senaste matcher och Neil Harris har räddat Millwall ur nerflyttningstrider tidigare. Det mer vidskepliga som säger att Harris håller dem kvar är att han gjorde sitt 94 mål för klubben och därmed blev klubbens främste målskytt just mot Rotherham.

Mer av mig

Vill ni läsa mer om toppstriden i The Championship skriver jag just nu varje vecka för PLDirekt om ett topplag varje vecka (måndag/tisdag). Första texten förra veckan handlade om Middlesbrough och denna veckan var det Watford. Nästa gång handlar det om Norwich.

/Peter A Linhem, @Linhem.

Sorgen och vreden söker svaren i askan efter elden

16 april 2015 06.00, Peter Hyllman

Det framstår som en olycklig ödets ironi att på samma dag som folk och fans i Liverpool samlades för att minnas och kräva rättvisa för de 96 människoliv som gick till spillo på Hillsborough den 15 april 1989, så uppdagas nya skrämmande uppgifter om en annan hemsk händelse i engelsk fotbollshistoria som krävde 56 människoliv på det mest förfärande sätt.

Det skulle ha varit en dag för firande. Det var säsongens sista match i ligan för Bradford City. Fullsatta läktare på hemmaplan där spelare, ledare och supportrar tillsammans skulle fira vinsten i Division 3 och att klubben tagit klivet upp i Division 2. Det skulle visa sig bli en dag av sorg.

Det var den 11 maj 1985, det vill säga ganska precis 30 år sedan, som den stora läktaren på Valley Parade, Bradford Citys arena, fattade eld. Läktaren var gjord av trä, brand- och säkerhetsrutinerna var undermåliga och inom loppet av blott några minuter var hela läktaren ett brinnande inferno. Män, kvinnor och barn flydde för sitt liv. 56 flydde förgäves, mångfalt fler led skador.

Den undersökning som följde på brandkatastrofen, ledd av juristen Sir Oliver Popplewell, kom fram till att elden orsakats av en tändsticka, cigarettglöd som ramlat ned på torrt bråte under läktaren. Popplewells slutsats med egna ord blev att katastrofen var ”an accident exacerbated by negligence”, det vill säga en olycka förvärrad av vårdslöshet.

Ändock en olycka.

En av de överlevande från branden i Bradford var Martin Fletcher, som då var 12 år gammal. Hans yngre bror Andrew, hans far John och farbror Peter, och hans farfar Eddie, försvann samtliga i elden. I vad man får förmoda är en högst personlig jakt på svar har Martin Fletcher ägnat de senaste 15 åren åt att undersöka vad som egentligen hände den där tidiga majkvällen 1985.

De observationer och omständigheter som Fletcher gräver fram i sin undersökning är djupt obehagliga och sätter ett förfärligt frågetecken kring Popplewells slutsats att branden var en olycka.

Ordförande för Bradford City vid tiden för branden var Stafford Heginbotham, en lokal affärsman med olika affärsintressen runtom i regionen. Och det är han som utgör huvudfiguren i Fletchers undersökning. Fletcher uppdagar nämligen att branden på Valley Parade är långt ifrån den första branden som drabbar Heginbotham.

Mellan 1967 och 1981 brinner hela åtta byggnader ägda av Heginbotham ned, något som resulterar i utbetalda försäkringar till Heginbotham motsvarande £27m i dagens penningsvärde. I samtliga fall är byggnaderna en ekonomisk belastning för Heginbotham. Fletcher frågar retoriskt om någon människa egentligen kan ha så mycket otur som Heginbotham verkar ha haft.

Även Valley Parade var en finansiell hämsko för Heginbotham som vid tillfället befann sig i ekonomiska svårigheter och hade problem att betala löner till sina anställda. Bradfords uppflyttning till Division 2 ställde också nya krav på upprustning av Valley Parade motsvarande £2m.

Den otäcka frågan är så klart om Stafford Heginbotham ställd inför dessa problem helt enkelt tog till en till synes under 20 år beprövad och utvecklad metod för att lösa sina finansiella problem. Att helt enkelt låta dem gå upp i rök.

Martin Fletcher avstår från att rikta några direkta anklagelser, vilket han nog gör klokt i. Att anklaga utan bevis men endast med indicier kan aldrig vara klokt. Man måste dessutom fråga sig huruvida Heginbotham, även om han nu hade tänkt sig att bränna ned Valley Parade, verkligen hade valt just den tidpunkten att göra det – en fullsatt matchdag.

Väl så troligt är kanske att Fletcher i sitt personliga sökande efter svar om branden på Valley Parade istället har snubblat över annan smutsig byk i Heginbothams historia. Det frestar så klart att sätta denna byk i direkt samband med katastrofen, inte minst sett till det som trots allt är gemensamt, men det riskerar vara en förhastad slutsats.

Djupt störande är emellertid att omständigheterna kring brandkatastrofen nu är höljda i ett töcken. Att 56 människoliv har gått till spillo är illa nog. Att inte veta riktigt hur och varför, om det var en olycka eller attentat, är om möjligt illa värre. Det river självklart upp många sår, även för de vars sår har hunnit läka mer än Martin Fletchers.

Man frågar sig så klart hur det kunde undgå Sir Oliver Popplewells ursprungliga utredning att Stafford Heginbotham hade varit så branddrabbad. Det kan så klart finnas flera skäl. Upprördhet och tunnelseende i samband med branden måhända, och många krav på omedelbara svar. Det fanns heller inte samma tekniska möjligheter som idag att hitta sådana mönster.

56 människoliv togs av elden på Valley Parade den 11 maj 1985. När Martin Fletcher idag publicerar boken ”Fifty-Six – The Story of the Bradford Fire” så kommer dess minsta eftermäle bli att omständigheterna kring branden ges ännu en genomlysning. Drabbade och anhöriga måste hoppas att Fletchers sökande efter sanningen bistår även dem med svar.

Eller om sanningen var Bradfordbrandens 57:e dödsoffer.

Jürgen Klopps avgång kan öppna upp för Pep Guardiola till Man City

15 april 2015 15.40, Peter Hyllman

Journalister, inte minst inom skråjournalistiken, har länge haft en roll som uttolkare och normsättare för så kallad ”god smak”. Det har varit inte minst tydligt inom kulturjournalistiken där vi länge har fått veta vad som är ”fin kultur” respektive populär (det vill säga folklig) kultur.

Fotbollsjournalistiken är ett annat sådant journalistiskt skrå som i många avseenden fyller en liknande funktion. När nu Jürgen Klopp meddelar att han avslutar sitt uppdrag i Dortmund efter denna säsong innebär det att vi bland annat får höra överdrifter som hur detta är ett baneslag för fotbollens idealism, romantism och innersta själ.

Själv kan jag tycka att det är en förvisso väldigt aktningsvärd manager som efter sju huvudsakligen goda år beslutar sig för att byta jobb. Vare sig mer eller mindre och knappast något som var svårt att förutse om man inte för egen del satt och tillskrev Jürgen Klopp romantiska värderingar som mer motsvarar våra egna förhoppningar än någon sorts brysk verklighet.

Det finns många skäl att beundra Jürgen Klopp. Samtidigt var Dortmunds utveckling de senaste två åren lätt förutsedd och något som Klopp visade sig oförmögen att bromsa upp. Den senaste säsongens katastrofala resultat för Dortmund borde utlösa någon form av alarmklocka att Klopp kanske inte är en frälsare kommen.

Men var sak har sin tid, vart projekt har sin livstid, och varhelst än Jürgen härnäst styr kosan så kommer han med rätta vara en av de hetaste och mest eftertraktade managernamnen på marknaden. Och den klubb han tar över går onekligen en spännande framtid till mötes.

Det är emellertid inte helt lätt att komma fram till vilken klubb detta faktiskt skulle kunna bli. Jürgen Klopp själv säger att något sabbatsår är inte aktuellt. I en snabbt skriven blogg verkar Fotbollskanalens bloggare Adam Nilsson landa i den högst förståeliga logiska återvändsgränden att det mest sannolika är att Klopp hamnar ingenstans.

Det menar självklart inte Nilsson men det blir en effekt av att det för de allra flesta sannolika klubbar går det att hitta starka skäl mot att Klopp skulle ta över just där.

England är naturligtvis ett hett spår. Flera stora klubbar är emellertid låsta med sina managers. José Mourinho finns i Chelsea, Brendan Rodgers finns i Liverpool och Louis van Gaal finns i Man Utd. Arsene Wenger borde förvisso närma sig någon slutpunkt i sin Arsenalkarriär men det är svårt att föreställa sig att han lämnar så pass abrupt som redan efter denna säsong.

Man City är så klart ett namn som självklart bör nämnas. Det är en klubb som närmast självklart kommer söka en ersättare till Manuel Pellegrini och därtill bör leta efter ett stort namn såsom Jürgen Klopp. Men det finns också sådant som talar mot detta.

Dels Man Citys egna intressen där inte minst Ferran Soriano och Txiki Begiristain inte har gjort någon hemlighet av att de väldigt gärna vill ha Pep Guardiola till klubben. Ett inte helt osannolikt scenario skulle kunna vara att Man City lockar Guardiola till Manchester, vilket Bayern München kan vara villiga att låta ske när nu Klopp finns tillgänglig.

Dels Jürgen Klopps egna påstådda tycke och smak, om man nu ska förlita sig till vad skråjournalistiken skriver. Klopps förkärlek för långsiktig utveckling kan rimma illa med Man Citys väl dokumenterade men mer snäva tidsperspektiv. Här kan jag dock se det som lika troligt att Klopp snarare lockas av att ta över en klubb som inte är dömd att likt Dortmund förbli tvåa i sin egen liga.

Man City är hur som helst inte någon omöjlighet, om än heller ingen självklarhet. Tre andra klubbar i England förtjänar emellertid också att nämnas i sammanhanget.

Tottenham befinner sig redan bland de sex stora engelska topplagen och kan sägas i alla fall knacka på dörren till Champions League, även om dörren så här långt har förblivit oöppnad. Inte mycket talar dock för att Tottenham skulle vara intresserade av att gå igenom ännu ett managerbyte när de dessutom verkar nöjda med Mauricio Pochettino.

Newcastle är ett förvisso osannolikt alternativ som ändå borde få skråets romantikers ögon att fuktas. En klubb med tradition och kultur och likt Dortmund med starka industriella rötter. En stor arena, en stark supporterbas och ett väl utvecklat scoutingnätverk ger också klubben en hög men orealiserad potential. Engelsk fotboll saknar en konkurrenskraftig engelsk storklubb uppe i nordöst.

West Ham ska inte heller förglömmas. Det är en klubb som satsar stort och som från och med nästkommande säsong flyttar in i en ny och för dem betydligt större arena. Rafa Benitez har nämnts som en möjlig efterträdare till Sam Allardyce men Jürgen Klopp vore onekligen en betydligt större och mer kraftfull avsiktsförklaring.

Nu är det sannolika så klart att Jürgen Klopp först och främst söker sig till en etablerad storklubb snarare än något utvecklingsprojekt likt Newcastle eller West Ham. Det rimmar möjligen illa med skråromantiken men desto bättre med den bryska verkligheten. De två mest sannolika alternativen framstår som i tur och ordning Bayern München och Man City.

För övriga engelska klubbar är det helt enkelt fel tajming med Jürgen Klopps avgång efter den här säsongen. De sitter redan på stabila och uppskattade managers. Man City emellertid kan med all sannolikhet se fram mot att importera i alla fall någon av de två mest lysande managerprofilerna från Bundesliga.

Återstår att se om det sker omedelbart eller med Carlo Ancelotti som ett förmodligen framgångsrikt mellanspel i något eller några år däremellan.

Sterling och Walcott blir två av sommarens transfersagor

15 april 2015 12.00, Peter Hyllman

Med sex matcher kvar av ligasäsongen så ser det redan ut att kunna bli en lång sommar med mer eller mindre frustrerande transfersagor.

Man City är en klubb som är i stort behov av att förnya och inte minst föryngra sin spelartrupp, dessutom en klubb med välfylld skattkista. Man kan räkna med att mer eller mindre varje spelare kapabel att ta ett andetag kommer att vid något tillfälle kopplas samman med dem.

Man Utd har spenderat stora summor på nya spelare de senaste åren och många räknar med att detta kommer att fortsätta.

Chelsea har ett starkt lagbygge redan men de flesta tror nog att Chelsea är beredda att göra åtminstone en stor värvning i sommar, inte omöjligtvis till en backlinje där José Mourinho kanske inte behöver oroa sig för nuet men ändå börja se till framtiden.

Arsenal har gjort några profilvärvningar två somrar i rad i form av Mesut Özil och Alexis Sanchez, och mer än så behövdes tydligen inte för att det därmed skulle bli någon sorts etablerad sanning att Arsenal kommer fortsätta göra minst en sådan värvning varje sommar.

Liverpool kommer rimligtvis omgruppera efter den här säsongen men behöver samtidigt kanske också mer tid på sig att smälta alla värvningar som gjordes inför den här säsongen. Anfallet är dock en lagdel som rimligtvis kommer ses över under sommaren.

Några transfersagor som redan har börjat manifestera sig är framför allt så klart Raheem Sterling i Liverpool men även Theo Walcott som befinner sig i ett välkänt kontraktslimbo med Arsenal.

Sterling har så klart diskuterats tidigare. Om man ska tro djungeltrummorna så är det i huvudsak Man City som ska sägas ligga och lura i vassen, vilket kanske ligger i sakens natur då de lär vara den enda engelska klubben med tillräckligt mycket pengar och tillräckligt lite sparsamhet att ge sig in i en sådan affär.

Man City sägs förbereda ett bud om £30m vilket känns som i lägsta laget sett till vad Liverpool skulle kräva för att sälja till en konkurrent. Detta givet att Liverpool alls vore intresserade av att sälja Sterling, en affär som onekligen skulle skada deras trovärdighet som topplag.

Man City påstås samtidigt rikta sina fuktiga blickar mot Jordan Henderson och Jack Wilshere, så det kan mycket väl handla om media som skjuter med hagelbössa i förhoppning om att de i alla fall måste träffa något oavsett vad.

Att Man City emellertid skulle vara beredda att betala närmare £50m, den siffra som inte minst nämns av stridslystna Liverpoolfans, är dock osannolikt då Sterling helt enkelt inte är så bra. Ännu.

Samtidigt som det runt Raheem Sterling har uppstått en svekdebatt och mummel om girighet så önskar sig spelaren en egen sång från The Kop. Vilket möjligen skulle kunna ses som ett illa valt tillfälle att framföra en sådan önskan, men likaväl som ett försök till ursäkt och en ouverture att stanna i klubben.

Raheem Sterling har så klart ett förhållandevis bra förhandlingsläge då han är en spelare på uppgång och då Liverpool både vill ha kvar honom och möjligen också behöver honom.

Detsamma kan man inte gärna säga om Theo Walcott.

Det är nästan så man tycker lite synd om Walcott. På sätt och vis befinner han sig i samma typ av kontraktsläge som andra Arsenalspelare före honom, inte minst Cesc Fabregas och Robin van Persie. Men hans förhandlingsläge är ett helt annat och desto sämre.

Dels var Arsenal då ett lag med tveksamma framtidsutsikter samtidigt som man nu uppfattas som ett lag på uppgång igen. Dels var Fabregas och van Persie nyckelspelare i Arsenal samtidigt som Walcott näppeligen länge får speltid där spelare som Özil, Giroud, Sanchez och Cazorla istället har tagit vid.

Det är inte precis något gynnsamt läge att börja krångla och spela hårdboll med sitt kontrakt, så ett klubbyte verkar sannolikt för Walcott. Barcelona, Man Utd eller någon dylik storklubb står dock inte riktigt på menyn för Walcott som nog snarare får sikta in sig på att starta upp sin karriär på nytt.

Det där kan ju vara lite svårsmält för spelaren, samtidigt som det nog finns ett koppel med framför allt engelska klubbar som trots allt är intresserade av Walcotts tjänster. Så min gissning är att det här blir en av sommarens mer utdragna transfersagor. Samtidigt en av de tråkigaste.

En av de mer intressanta transfersagorna, på sitt eget sätt och vis, verkar emellertid bli vad som händer och sker med Jürgen Klopp, fotbollsvärldens främsta darling som nu verkar vara på väg att lämna Dortmund efter den här säsongen.

Mer om det i en senare blogg.

De sämsta värvningarna i Premier League 2014-15

14 april 2015 12.30, Peter Hyllman

Redan igår kunde jag konstatera att det var svårt att hitta särskilt många genuint bra värvningar i Premier League den här säsongen. Desto lättare var det emellertid att hitta de spektakulärt dåliga värvningarna. Där finns onekligen några prima kandidater på en lista över de sämsta värvningarna i Premier League.

Sådana här listor tar ju med nödvändighet ett individuellt perspektiv. Men man kan också fråga sig vilken klubb det är som har värvat bäst respektive sämst i helhet den här säsongen. Vilka klubbar som värvat bäst kunde man till viss del utläsa i gårdagens blogg och där anser jag att Chelsea och Southampton är de klubbar som gjort bäst ifrån sig.

Den klubb som emellertid har värvat sämst den här säsongen är i min mening Liverpool, och det utan någon större konkurrens. Mario Balotelli och Dejan Lovren är båda spektakulära misslyckanden, dessutom på för Liverpool viktiga lagpositioner. Rickie Lambert är en bubblare till den här listan. Andra värvningar som Adam Lallana, Alberto Moreno och Lazar Markovic har inte varit direkt dåliga men heller inte bra.

Vill man då peka på Man Utd som en annan kandidat så kan man visst konstatera att de minsann också gjort riktigt dåliga värvningar, men även en och annan bra värvning, och därtill med starka spelare redan i truppen som gör att de dåliga värvningarna inte har stått dem lika dyrt i sportslig mening.

(5) Mario Balotelli, Liverpool

Jag  hävdar med en dåres envishet att det här trots allt var en bra värvning att göra i somras med den information som då stod till buds. Det var rätt att ta chansen. Men chansen misslyckades. Balotelli hittade aldrig rätt i Liverpool och den stora frågan är så klart om det finns någon klubb i världen i vilken Balotelli kan slå sig till ro. I Liverpool blev han dock en anfallskugge som helt enkelt inte levererade trots att han behövde leverera. (7)

(4) Angel Di Maria, Man Utd

Den sett till transfersumman dyraste spelaren i Premier League platsar några månader senare inte i sitt eget lag utan har petats av ett dykande mähä till engelsk yttermittfältare. Nåja, något hårdraget. Förväntningarna spelar så klart ett spratt här. Inför säsongen sa jag att Di Maria kunde återföra skräckfaktorn till Man Utd. Det visade han sig kunna. Fast inte riktigt på det sätt som var tänkt. Dock kommer en ny säsong. (2)

(3) Dejan Lovren, Liverpool

Liverpools problem förra säsongen var att man saknade backar som var spelskickliga nog att spela laget ur press. Det problemet var avsett att åtgärdas med köpet av Lovren från Southampton, som av en del vid den tidpunkten beskrevs som en av ligans bästa backar. Överdrivet ansåg jag i en av ytterst få ljuspunkter i mina transferbetyg från i somras. Värvningen av Lovren blev inte alls vad Liverpool hade hoppats på.

(2) Eliaquim Mangala, Man City

Mangala utgör dock ingen ljuspunkt i mina transferbetyg. Det gör det så klart vanskligt att vara alltför kritisk mot Man City i just detta avseende. Men det är klart att det var en risk att förstärka den lagdel som samtidigt är lagets akilleshäl med en i Premier League-sammanhang oprövad mittback. Mangala som hade kunnat bli en kompetent avlastning till en alltmer sliten Vincent Kompany blev istället under sin första säsong i klubben en belastning för Man City. (10)

(1) Radamel Falcao, Man Utd

Ja, det är bara ett lån skulle någon kunna invända. Men givet ett låns syfte och karaktär så borde det vara desto viktigare att verkligen veta vad man vill ha ut av spelaren under en begränsad tidsperiod. Det är svårt att föreställa sig något lån i fotbollshistorien mer misslyckat och dyrköpt än Falcao. Istället för en effektiv världsanfallare fick man en spelare vars hittills största bidrag har varit att i bästa fall förvirra motståndarförsvaren genom att planlöst halka omkring på planen. (9)

De bästa värvningarna i Premier League 2014-15

13 april 2015 19.40, Peter Hyllman

Är det för tidigt att redan rangbestämma värvningarna till Premier League den här säsongen? Nej, jag tycker inte riktigt det, visst kan någon spelare göra ett visst avtryck de här sista veckorna men det kommer ändå inte och bör heller inte påverka helhetsintrycket för säsongen.

Den här listan i slutet av säsongen följer på ett naturligt sätt upp motsvarande lista från början av säsongen. Av god tradition brukar jag kyssa några riktiga grodor på den listan, Joe Cole och Marouane Fellaini hör till klassikerna, och så även den här säsongen där Eliaquim Mangala är en bland flera.

Det har inte varit helt lätt att identifiera genuint bra värvningar till Premier League den här säsongen. Desto lättare har det varit att hitta de riktigt dåliga och misslyckade värvningarna. Kanske säger det något om tendensen i Premier League att sprätta pengar på spelare utan någon större eftertanke. Eller så är det en tillfällighet.

Men de tio värvningar jag hur som helst tycker är bäst den här säsongen är:

(10) Esteban Cambiasso, Leicester

Det fanns många kandidater till tiondeplatsen på den här listan, men den som ändå imponerat mest på mig, inte minst i en svår omgivning, är Cambiasso. Att Leicester fortfarande har en chans att hålla sig kvar i Premier League är inte så lite tack vare Cambiasso som bidragit efter bästa förmåga med i alla fall lite tuffhet på det centrala mittfältet.

(9) Enner Valencia, West Ham

Om ryktena stämmer att Rafa Benitez är på väg att ta över som manager i West Ham till nästa säsong så finns det anledning att befara att han kan hitta på jobbiga saker med Valencia som anfallare. West Ham har hittat ett riktigt litet fynd i den ecuadorianska anfallaren som inte helt utan anledning bär smeknamnet Superman.

(8) Graziano Pellè, Southampton

Pellé är en anfallare som har haft det lite trögt med målskyttet sedan nyår, men att en anfallare har perioder där målen inte riktigt vill komma kan sägas om betydligt större namn än Pellé. Sett till säsongen som helhet så är Pellé emellertid en av de främsta anledningarna att Southampton har hävdat sig så väl i ligan under säsongen.

(7) Bafetimbi Gomis, Swansea

När man värvar en spelare huvudsakligen som backup till en spelare man redan har i laget, och den värvade spelaren därefter kan gå in och ersätta den obefintliga spelaren mer eller mindre omedelbart så har man gjort en riktigt genomtänkt och väl planerad värvning. Att tappa Wilfried Bony hade kunnat vara tungt för Swansea men Gomis har gjort tappet hanterbart.

(6) Daryl Janmaat, Newcastle

På tal om att hantera sålda spelare så har även Newcastle hanterat Mathieu Debuchys flytt till Arsenal riktigt bra. Newcastle såg bara till att värva en troligtvis bättre spelare som förmodligen är den högerback i ligan under säsongen som stått för flest och mest bra prestationer. Arsenal borde inte ha tagit omvägen via Newcastle.

(5) Toby Alderweireld, Southampton

Southampton har en så pass småputtrig offensiv att det är lätt att glömma bort att grunden för lagets framgångar den här säsongen har varit ett av de mer stabila centrala försvaren. I det avseendet har inte Ronald Koeman förnekat sig. Alderweireld har varit en väldigt viktig del i detta försvarsbygge, inte minst som ersättare för den till Liverpool flyktade Dejan Lovren.

(4) Ander Herrera, Man Utd

Knappast den mest högprofilerade värvningen som Man Utd tog sig för i somras men som det skulle visa sig, den bästa. Med Herrera har Man Utd till sist hittat den centrala mittfältslänk mellan försvar och anfall som laget har letat efter i flera säsonger. Där finns också en passningsskicklighet som gör att Man Utd inte behöver gå i självmordstankar över Michael Carricks inte helt avlägsna pensionering.

(3) Diego Costa, Chelsea

Om vi hade gjort bokslut för den här listan strax efter nyår så hade Diego Costa helt säkert kunnat befinna sig högre på den här listan. Men sedan dess har den hårda Premier League-verkligheten delvis kommit ikapp honom. Premier League ain’t in Kansas. Ändå så är Costas målbidrag en tungt vägande orsak till Chelseas högst sannolika ligatitel och precis vad de saknade förra säsongen. (4)

(2) Alexis Sanchez, Arsenal

Det går att hitta flera goda orsaker till Arsenals nuvarande formkurva i Premier League och höga kvalitet, bland dem inte minst Mesut Özil. Men under hösten var det i huvudsak Sanchez som var den som höll Arsenals näsor ovanför vattenytan och även nu är det Sanchez som står för den främsta offensiva spetskvaliteten i Arsenal. En spelare i världsklass. (3)

(1) Cesc Fabregas, Chelsea

Fabregas har likt Chelsea haft det kämpigt den senaste månaden men det förtar inte det faktum att Fabregas har varit en ovärderlig kugge i Chelseas maskinrum under hela säsongen. Och även i dessa dagar när spelet ser rostigt ut så bidrar Fabregas ändå med helt avgörande mål. José Mourinho visste vad han ville när han värvade Fabregas och Fabregas har onekligen levererat. (1)

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv