Peter Hyllmans Englandsblogg

Den engelska fotbollens fyra typer av stormatcher

El Clásico i La Liga spelades igår och är så klart ett gigantiskt möte mellan två enorma klubbar, fyllt med historia, politik och kultur. Från en engelsk horisont blir dock några observationer ofrånkomliga. Dels att det är förskräckligt skönt att det inte i England, till skillnad från i många andra länder, har försökts göras någon The Classico av någon enskild match på det viset.

Dels att det ändå är en ganska trevlig företeelse med just engelsk fotboll att där finns så många stormatcher av i alla fall jämförbar paritet att det helt enkelt inte är möjligt för en enda enskild match att kunna få någon sådan betydelse i engelsk fotboll. Det är också något som ger just ligaspelet i England en så unik karaktär, den har inte alls samma cupkaraktär.

Mängden derbyn, rivalmöten och hatmatcher inom engelsk fotboll är närmast omöjlig att hålla reda på. Dessutom är det något som förändras med tiden och sällan är helt och hållet identiskt från säsong till säsong. Dessutom finns det flera olika nivåer eller typer av sådana här möten, vilka på olika sätt kan göra livet surt för engelska klubbar.

Vilka är då dessa olika typer av derbymatcher och stormatcher etc? Mitt söndagsprojekt blir att försöka konceptualisera detta i följande begreppsapparat. Och det är naturligtvis fullt möjligt att några av de exempel jag tar upp i själva verket kanske hör hemma under en annan typ, att karaktären på matchen kanske har bytt skepnad.

TYP 1: Kulturella hatmatcher
Den främsta typen av så kallade grudge matches inom engelsk fotboll, sådana möten som kan definiera en hel säsong. Historiskt sett är så kallade stadsderbyn viktiga exempel på sådana här matcher men också andra matcher har av politiska, kulturella eller andra skäl uppnåt liknande status. En typ av matcher som präglas av ömsesidighet i rivaliteten och som är i huvudsak oberoende av de båda lagens positioner i tabell och seriesystem. Vanliga exempel: Arsenal – Tottenham, Man Utd – Liverpool/Man City/Leeds, Newcastle – Sunderland, Liverpool – Everton med flera.

TYP 2: Strukturella rivalmatcher
En annan vanlig typ av grudge matches som även de på sitt sätt kan definiera en säsong, inte minst i rent konkret tabellmening. Det är möten mellan klubbar som av mer strukturella skäl – såsom storlek, ekonomi osv – har hamnat i direkt och förhållandevis permanent konkurrens med varandra och byggt upp en historik med avgörande matcher lagen emellan, som ofta kan ta sig uttryck i rena personkonflikter. Även här är matcherna präglade av symmetri och ömsesidighet i själva rivaliteten även om det också är matcher som i väsentligt högre utsträckning är beroende av närhet i tabellposition. Vanliga exempel: Arsenal – Chelsea/Man Utd, Chelsea – Liverpool/Man Utd, Man City – Liverpool/Chelsea med flera.

TYP 3: Klubbspecifika grudgematcher
En tredje typ av grudge matches sker mellan klubbar där det inte alltid finns någon helt uppenbar koppling vare sig geografiskt, kulturellt, historiskt eller tabellmässigt. Det är en mer svårdefinierad rivalitet mellan klubbar och/eller supportrar som av det ena eller andra ogillar varandra. Det kan vara en gammal storklubb som vill visa den nuvarande att den fortfarande har det. Det kan ligga gammalt groll från tidigare matcher i grunden. Det kan men måste inte nödvändigtvis accentueras av närhet i tabellposition. Det kan men måste inte vara ömsesidighet i rivaliteten. Kort sagt kan det här beskrivas som en motsvarighet för klubbar till personkemi, vissa kommer helt enkelt inte överens utan att riktigt kunna förklara det. Vanliga exempel: Man Utd – Everton/West Ham/Tottenham, Arsenal – Stoke, Chelsea – Leeds med flera.

TYP 4: Regionala prestigematcher
Vanligt förekommande i England är dessutom mer regionala prestigematcher vars betydelse normalt sett går den globala mediabevakningen förbi men som icke desto mindre har en högst påtaglig betydelse för matchen. Det är så klart oftast frågan om den mindre klubben som ställs inför någon av giganterna i sin region, en match som ofta är en cupfinal för spelare och supportrar. Det är inte matcher som präglas av ömsesidighet i rivaliteten, matchen är tveklöst större för ena klubben vilket däremot så klart påverkar också den andra. Däremot är inte rivaliteten beroende av tabellposition. Vanliga exempel: Aston Villa – Wolves, Man Utd/Liverpool – Burnley/Blackburn/Bolton, Chelsea – Fulham med flera.

television-cash

Sedan finns naturligtvis den femte typen av engelska fotbollsmatcher, den typ som ligger utanför den här begreppsapparaten. Det vill säga helt vanliga matcher utan någon särskild betydelse i termer av rivalitet. Som exempelvis dagens tidiga match mellan Bournemouth och Liverpool. Även om det för vissa klubbar, som exempelvis Liverpool, kan vara så att motståndarna, oavsett färg på klubbtröjan, verkar vara alldeles extra taggade mot just dem.

Kanske i synnerhet på hemmaplan.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Etihad är mötesplatsen för Premier Leagues två just nu dominerande fotbollsidéer

Premier League är en liga mer än kanske någonsin tidigare fylld av gamla relationer och rivaliteter. Det har pratats massor om olika konfigurationer innehållandes någon manager såsom Pep Guardiola, Arsene Wenger, Jürgen Klopp, José Mourinho med flera. Mest har så klart pratats om hur Guardiola och Mourinho skulle återuppta sin Classico-rivalitet i Manchester.

Något ironiskt kan man alltså tycka det är att det är mot en manager med vilken någon sådan relation eller sådan rivalitet inte riktigt existerar som Pep Guardiola nu ställs i en match som mer än kanske någon tidigare match kan komma att staka ut den här säsongens vägriktning. Detta på samma dag dessutom som La Liga kör sitt El Classico.

Att Antonio Conte skulle bli ett farligt hot med Chelsea kommer dock knappast som någon överraskning för Pep Guardiola. Redan innan säsongen varnade han för Conte, en manager som han beskrivit som en av de allra mest talangfulla, och vad han kunde åstadkomma med Chelsea. De har aldrig tidigare ställts mot varandra som managers. Nu möts de mitt i brinnande titelstrid.

Managern har alltid tillskrivits en väldig betydelse inom engelsk fotboll. Men kanske har det aldrig varit lika tydligt som den här säsongen där fotbollen och en hel liga ibland mer tar intrycket av ett enda stort persondrama. Det har funnits tydliga tendenser till så kallad deifiering. Under den första delen av säsongen av Pep Guardiola. Därefter av Antonio Conte.

Det allra värsta jesusbabblet har avtagit runt Pep Guardiola. Det var närmast outhärdligt under augusti och september men har antagit mer rimliga proportioner de två senaste månaderna. Vilket förmodligen han själv är bland de sista att beklaga. Glorian har istället placerats runt huvudet på Antonio Conte som efter sju raka vinster i ligan är allmänt geniförklarad.

Kontraster förgyller så klart. Och i någon mening blir dagens stormatch mellan Man City och Chelsea desto intressantare eftersom det är till synes två olika filosofier av fotboll som ställs mot varandra. Man City som kommer syfta till att dominera bollinnehavet och passningsspelet. Chelsea som istället kommer försöka ligga lågt, pressa och därefter snabbt kontra.

Det är två klubbar som till viss del befinner sig i skärningspunkten mellan två för stunden dominerande fotbollsidéer. Bollinnehav mot fart. Dels Chelsea och Antonio Conte som kan visa att Leicesters segerrecept förra säsongen inte var en tillfällighet utan ett tidens tecken. Dels Man City och Pep Guardiola som kan visa på bollinnehavets långsiktiga bärkraft.

Ingen av de båda klubbarna är i själva verket renodlade idealtyper på dessa båda idéer. Chelsea är klumpfötter och tjångalångare lika lite som Man City är långsamma bollrullare. Men de har sina respektive utgångspunkter och ett vanligt resonemang inför dagens match har varit hur Antonio Contes taktik är lättare för spelarna att snabbt ta till sig och ge utväxling.

Något som naturligtvis kan stämma men också likaväl kan vara fråga om Pepologernas allmänna förhoppningar. Oavsett vilket så framställer den Pep Guardiolas fotboll som intellektuellt mer krävande än Antonio Contes. Vilket bygger på ett löfte om att den vinner på lång sikt utan att vi egentligen kan säga om den är vare sig mer effektiv eller mer framgångsrik.

Man skulle kunna säga att det är tanken som räknas. Pep Guardiolas fotboll bygger i större utsträckning på att spelarna tänker rätt i termer av positions- och passningsspel, mer ansvar lämnas med andra ord över till den individuelle spelaren. Antonio Contes fotboll bygger snarare på att ge spelarna möjlighet att tänka så lite som möjligt på planen, då tid sällan ges till att tänka.

Två olika värdegrunder drabbar med andra ord samman på Etihad. Kalkylerad komplexitet i den ena ringhörnan mot eklektisk enkelhet i den andra. Båda har sina uppenbara argument. Bara en av dem kan däremot vinna ligan den här säsongen.

Mängden stormatcher i Premier League gör det omöjligt för en enda match att någonsin kunna uppnå den enormitet som El Classico har i La Liga. Här har vi dock en match som emellertid uppvisar någon slags paritet. Dessa matcher mellan Man City och Chelsea har ju också getts epitetet El Cashico, i första hand får man kanske förmoda av lätt förbittrade motståndarsupportrar.

Det är kanske i själva verket på sin plats att kampen mellan två dominerande fotbollsidéer utspelas just mellan Chelsea och Man City. De två klubbar som mer än några andra engelska klubbar de senaste tio åren ligger bakom utvecklingen och förnyelsen av Premier League, genom att öppna upp ligan och rita om hela dess ekologi och geografi, hur baktalade de än har blivit för detta.

Kanske är det därför naturligt att det är just Man City och Chelsea som befinner sig i förgrunden av den pågående taktiska utvecklingen i Premier League. Och just i det avseendet spelas det inte någon mer intressant fotbollsmatch i världen den här dagen än just på Etihad mellan Man City och Chelsea. Det är dessutom en match av tung titelvikt.

Återstår att se om det fortfarande är möjligt att vinna en ligamatch i Manchester.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Tänd ett ljus och låt det brinna!

Om någon har betvivlat värdet med klassisk journalistik så har de senaste veckorna skingrat alla tvivel. Det avslöjande som publicerats av The Guardian och genomförts av Daniel Taylor om en historia av sexuellt utnyttjande av unga fotbollsspelare har gett många människor chansen till upprättelse och riktat fingret mot en skamfläck i engelsk fotbollshistoria.

Man måste också beundra modet hos de vuxna män som nu träder fram och berättar om sina upplevelser. Redan en del av reaktionerna som bemöter dem i dessa dagar ger en liten aning om hur omöjligt det måste ha känts för dem att säga något alls när övergreppen faktiskt ägde rum. Istället har de levt med det i årtionden.

De händelser som nu har avslöjats ägde rum för 20-30 år sedan. Med en sådan kronologi är det närmast självklart att de anklagelser som nu riktas mot såväl individer som institutioner gällande deras kunskap och ansvar inte har så värst mycket med dagens klubbar att göra. Det viktiga är nu att historien inte sopas under mattan utan ges solsken och frisk luft.

Vem visste egentligen vad? Det är den besvärliga frågan som rör sig i den absoluta förgrunden. Hur mycket valde klubbchefer på den tiden att blunda för jobbiga misstankar och insikter för att inte äventyra sin egen verksamhet? De avslöjanden som framkommit om hur flera klubbar valt att betala offren för tystnad stinker naturligtvis.

Mest av allt stinker det kanske kring Crewe Alexandra. Under så lång tid känd och erkänd som en av den engelska fotbollens allra främsta plantskolor för unga spelare. Nu skandalens epicentrum i och med Barry Bennells långvariga koppling till klubben och desto mer nedsmutsad av rapporter om hur ledande företrädare i klubben visste eller minst anade vad som pågick.

Naturligtvis är det viktigt att kartlägga vad som faktiskt har skett och vilka som bär ett ansvar. Ännu viktigare måste dock vara att se till framtiden, att så långt som möjligt säkerställa att liknande incidenter inte kan inträffa igen. Att det finns tydliga rutiner hos både klubbar och förbund för hur ett arbete med sådana här frågor ska gå till.

Vad som har hänt Andy Woodward, Paul Stewart och många många fler av de som nu har valt att träda fram, och det pratas om över 350 före detta spelare från totalt 55 klubbar, kan aldrig göras ogjort. Att de berättar om vad som har hänt måste däremot leda till att det aldrig kan göras igen. Annars har engelsk fotboll svikit dem en andra gång.

Någonstans är det också en fråga om hur unga pojkar faktiskt betraktas i de engelska klubbarnas akademier. Berättelserna är många om hur de betraktas som råvaror i en fabrik, utbytbara och lätta att kasta bort. Något större socialt ansvar tas inte för ungdomarna. Inte bara gör det unga spelare mer utsatta, det ökar också deras beroendeställning både till klubben och fotbollen.

Mycket har hänt under de senaste 20-30 åren, så det är inte säkert att de brister som möjliggjorde den tidens övergrepp är aktuella idag. Men det vore samtidigt naivt att utgå från att dagens akademier inte kan ha andra eller till och med liknande brister. Inställningen måste vara att det inte får hända igen, inte att det inte kan hända igen.

Att skriva om sådana här frågor är alltid kinkigt. Det är ett hemskt ämne där man vare sig vill kränka någon av de som har blivit utsatta för övergrepp eller peka finger åt klubbar eller individer som i ett senare skede kan visa sig vara skuldfria eller eller ej inblandade. Samtidigt är det onekligen en bomb som har briserat och skakat engelsk fotboll i dess grundvalar.

Inte heller vill man framstå som vältrandes sig i olyckan. Sådana dubier lider inte FIFA av som snabbt såg till att framhäva sin egen förträfflighet genom att säga att de noga bevakade vad som nu framkommit i England. Den fullt naturliga frågan vad de själva hade för planer att utreda problemets omfattning globalt (utanför England) har dock besvarats med en högst förutsägbar tystnad.

Hear no evil, see no evil. Bäst att inte lyfta på stenen om man är rädd för vad som eventuellt kryper under den verkar FIFA tänka. Det är inte svårt att föreställa sig att det var precis så som engelska förbundschefer och klubbledare resonerade för 20-30 år sedan. Men Andy Woodward, Paul Stewart med flera lät aldrig hoppet försvinna.

Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Är Crystal Palace på väg att säga till Alan Pardew att det inte är han, det är dem?

2016 har varit ett riktigt skitår för Crystal Palace. De inledde året på femte plats i Premier League för att därefter under våren falla hela vägen ned till femtonde plats, endast fem poäng från nedflyttningsstrecket. Vad som blev en farlig flirt med nedflyttningsstriden har hittills under hösten utvecklats till en stadig romans med Crystal Palace på sjuttonde plats precis över strecket.

Crystal Palaces formkurva påminner mycket om hur det har sett ut för Alan Pardew i dennes tidigare klubbar. En väldigt stark inledning som därefter mynnar ut i mediokritet. Men med Crystal Palace ser det ännu värre ut. Lagets poängsnitt per match under 2016 är 0,70 – vilket placerar Crystal Palace i botten av alla lag i Premier League och Football League.

Det här har försatt Alan Pardew i en brydsam situation. Crystal Palace har naturligtvis högre förhoppningar än att behöva brottas i botten av tabellen, med den spelartrupp klubben ändå har. Sex raka förluster i ligan har tagit saken till sin spets och det pratas alltmer ihärdigt och ofrånkomligt om att Alan Pardew är på väg att få sparken.

Kritiken mot Alan Pardew är det sätt på vilket lagets struktur och defensiva organisation verkar ha brutit samman. Crystal Palace är sällan utspelade i sina matcher men faller på egna misstag, lika möjliga att undvika som svåra att förklara. Det skulle så klart kunna ses som en förmildrande omständighet för Pardew, men inte när samma sak upprepas i match efter match.

Alan Pardew har kanske inte heller hjälpt sin egen sak med några i efterhand mindre lyckade uttalanden. Inför matchen mot Swansea menade han att det var en prioritet att hålla nollan. Crystal Palace släppte in fem mål. Han sa också att Crystal Palace hade tränat på fasta situationer. Fyra av de fem insläppta målen tillkom på fasta situationer.

Just fasta situationer har varit Crystal Palaces akilleshäl. Hittills har laget släppt in 13 mål på fasta situationer. En per match således och exakt hälften av lagets totala insläppta mål under säsongen. Utöver målen har ytterligare 25 farliga chanser skapats mot Crystal Palace på fasta situationer. Crystal Palace är sämst i ligan i båda dessa avseenden.

”Detta är inte oss” har så här långt varit Alan Pardews mantra om det här förhållandet, trots att det för varje match som spelas blir alltmer uppenbart att det faktiskt är dem. Men det är naturligtvis sant i den meningen att den uppfattning vi har haft om Crystal Palace har varit i första hand som ett välorganiserat och försvarsstarkt fotbollslag.

Men vad Pardew kanske egentligen säger är att detta inte är han. Crystal Palace har ändrat sitt sätt att spela den här säsongen med en mer offensiv balans och mer fokus på eget bollinnehav. Det har samtidigt gjort dem mer sårbara defensivt. Kanske har Pardew känt sig tvingad till en taktisk kompromiss givet det hörbara missnöje som fanns om Crystal Palaces spel under våren.

Det skulle i så fall kunna förklara Pardews tendens att distansera sig själv från Crystal Palaces tillkortakommanden. Efter matchen mot Man City menade han att laget var taktiskt väl förberett för Man Citys fasta situationer men att laget hade bjudit på ett mål. Efter förlusten mot Swansea var det en inbytt spelares fel som inte vidarebefordrade instruktioner till övriga spelare.

Vad som fungerar beror således på den goda kollektiva tanken samtidigt som vad som går fel beror på individuella spelarmisstag eller omständigheter utanför Pardews kontroll. Möjligen förståeligt givet att Pardew rimligtvis är medveten om att han själv börjar bli alltmer ifrågasatt, men inte heller något som lär fostra lojalitet och ansvarstagande i spelartruppen.

Det sägs nu att Alan Pardew ska ha de två kommande matcherna på sig att rädda sitt jobb, först borta mot Hull och sedan hemma mot Southampton. En inställning jag normalt sett har svårt att förstå. Antingen har en klubbledning förtroende för sin manager. Eller så har man redan tappat förtroendet och då agerar man.

Det känns som ett tämligen binärt förhållande. Allt annat sänder i själva verket rätt konstiga implikationer. Som om en klubbledning som tappat förtroendet för sin manager efter två matcher skulle ha ett orubbligt förtroende? En klubbledning som vill framstå som professionell snarare än som en vindflöjel måste rimligtvis lyfta blicken och se längre framåt än så.

Det finns tydligt utrymme för Alan Pardew att förbättra Crystal Palaces prestation och tabellsituation. En analys av lagets expected goals, både gjorda och insläppta, placerar i själva verket Crystal Palace i mitten av tabellen, med förvisso färre gjorda men framför allt betydligt färre insläppta mål. Åtgärdar Crystal Palace och Pardew sina defensiva misstag vore mycket löst.

Den större frågan, som Crystal Palaces klubbledning har att ta ställning till, är däremot om Alan Pardew har kompetensen att reformera Crystal Palaces spelidé i mer offensiv riktning utan att samtidigt kompromissa lagets defensiva organisation i sådan utsträckning att det resulterar i just dessa dyrbara defensiva misstag.

Det finns i själva verket inte så mycket som historiskt talar för det. Pardews tid i Crystal Palace speglar i de större dragen samma utveckling som hans sejourer hade i West Ham, Charlton, Southampton och Newcastle. En lovande inledning som vissnar efterhand, med långa förlustsviter som återkommande mönster snarare än isolerade händelser.

Och med Premier League som en mer attraktiv managermarknad än någonsin tidigare så vore det närmast att betrakta som oansvarigt av Crystal Palaces ägare och klubbledning att inte sondera terrängen efter bättre alternativ till managerposten. Och det är svårt att i så fall undvika känslan att det bara är en tidsfråga innan Alan Pardew får sparken av Crystal Palace.

Frågan är bara vem som i så fall tar över. Det beslutet kommer säga mer än något annat om Crystal Palaces långsiktiga ambitioner.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Ligacupen levererade i kvartsfinalerna – semifinalerna lottade!

Ligacupens kvartsfinaler är avklarade och semifinaluppställningen är därmed bestämd. Det blev inget Man City, inget Chelsea, inget Arsenal, inget Tottenham och inget lag från The Championship. De fyra klubbar vi hittar i semifinalerna är Liverpool, Hull, Southampton och Man Utd.

Vilket får mig att misstänka att precis alla neutrala, och troligtvis även några Liverpool- och Man Utd-fans, hoppas att Southampton vinner Ligacupen. Det känns på något sätt som en klubb som man utan något som helst tvivel önskar skulle belönas med en cuptitel för sitt arbete.

Det var en riktig triumf för Southampton på Emirates ikväll. Värdet av ett riktigt välorganiserat fotbollslag som dessutom klarar av att rotera spelare utan att det inverkar negativt på lagets prestation. Något de för övrigt klarade av betydligt bättre än kvällens motståndare.

Man Utd tog en gruvlig revansch på West Ham sedan i söndags och fortsatte sitt alldeles utmärkta cupfacit på hemmaplan. Fortfarande är det förvisso så att det missas alldeles för många chanser, men det är ändå en betydligt bättre situation än de senaste två åren då chanser knappt alls skapades.

Leeds skapade chanser på Anfield och om Kemar Roofes skott i början av andra halvlek hade gått in så hade den matchen kunnat sluta annorlunda. Istället valde Divock Origi att fortsätta göra mål i 76:e minuten innan Ben Woodburn några minuter senare blev Liverpools yngste målskytt någonsin.

Newcastle dominerade stort borta mot Hull utan att lyckas få in bollen. Åtta minuter in i förlängningen lyckades de till sist, dessutom med en man mer på planen. Men sedan slängde bort ledningen en minut senare. Fyra makalöst dåliga straffar och Matz Sels kostade Newcastle semifinalplatsen.

Semifinalerna:

Man Utd – Hull City
På gränsen till bästa möjliga lottning för Man Utd som utan tvekan inte kommer skänka bort möjligheten till silver. Semifinalen hänger till stor del på vilket resultat Hull lyckas få med sig från Old Trafford. Det kan vara avgjort redan där i praktiken, men får Hull med sig oavgjort eller uddamålsförlust så är det up for grabs i returen.

Prognos: 80-20

Southampton – Liverpool
Den på förhand mest intressanta semifinalen mellan två riktigt bra och framför allt organiserade fotbollslag. Det var helt säkert inte den lottning Liverpool ville ha, med ett så tufft motstånd att det blir två riktigt tuffa matcher men ändå inte Man Utd där motivationen och energin hade gett sig självt. Southampton ser möjligheten att ta ännu en skalp längs vägen till Wembley, och har nog sina egna skäl att vara särskilt motiverade mot just Liverpool.

Prognos: 50-50

Peter Hyllman
0 kommentarer

Åtgärder snarare än ursäkter är medicinen för Man Utd och Mourinho

Plocka undan vattenflaskorna! Det är dags för den andra matchen mellan Man Utd och West Ham på Old Trafford på fyra dagar. Ligamatchen i söndags följde ett för Man Utd numer välbekant mönster, med spelmässig dominans men målmässig paritet. Mycket talar naturligtvis för en liknande matchbild den här kvällen.

Ligacupen borde stå förhållandevis högt upp på agendan för både Man Utd och West Ham. Ligaspelet hackar för Man Utd, de är inte med i Champions League, och en cuptitel vore naturligtvis ett sätt att i alla fall hjälpligt räkna hem säsongen i efterhand. Ligaspelet hackar definitivt också för West Ham, med en cuptitel skulle de ändå kunna betrakta en tuff säsong som framgångsrik.

José Mourinho har dessutom ett tämligen bra facit i Ligacupen. Tre gånger har han vunnit turneringen, alla gånger med Chelsea. Under båda hans sejourer i Chelsea har kommande ligatitlar dessutom föregåtts av att först ha vunnit Ligacupen. Helt säkert är det ett mönster han själv är medveten om och som han gärna vill se upprepas.

Psykologiskt oviktigt vore det knappast. Mourinho har själv konstaterat hur lagets vinnarmentalitet har urholkats under åren sedan Alex Ferguson lämnade klubben. Viktiga spelare har försvunnit samtidigt som flera spelare som finns i och runt laget antingen saknar vinnarvana eller tar för lätt på förluster. Vilket inte kan vara nyheter för någon som följt laget de senaste åren.

Man Utd utgör egentligen ett ganska intressant case för hur snabbt ett sådant här förfall faktiskt kan ske. Det har gått drygt tre år sedan Man Utd allmänt ansågs som det mest hänsynslösa vinnarlaget av dem alla, en föreställning många fortfarande har om klubben för övrigt. Men vad som kan ta åratal att bygga upp kan försvinna på några ögonblick.

Olika slutsatser skulle vara möjliga utifrån den observationen. En vore att se det som något av ett misslyckande för Alex Ferguson, att inte ha gjort klubben som helhet mindre beroende av honom som person. En annan vore att istället betona just personens eller snarare ledarskapets betydelse för hur en klubb eller organisation kollektivt presterar.

Attityder reflekterar ledarskap är en gammal sanning. Det är ett annat perspektiv på den diskussion som just nu pågår runt svensk fotboll där det istället hävdas att tränarens betydelse överskattas, förmodligen mest som ett sätt att kritisera hur tränare ges skulden för ett lags resultat. Men det känns samtidigt som en alltför tekniskt inriktad och fantasifattig diskussion.

Vi kan säga två saker om detta. För det första att det inte är en process som kommer att ske över en dag, en månad eller kanske ens en säsong. Det måste få ta sin tid. För det andra att José Mourinho som manager har en helt avgörande roll i den processen. Kortsiktiga krav på resultat måste balanseras mot nödvändigheten av långsiktiga framsteg.

Där finns de självklara frågetecknen huruvida José Mourinho är rätt manager att driva en sådan process. Har han det långsiktiga perspektivet som krävs för att lyckas? Är hans konfrontativa form av ledarskap anpassat till mer moderna tider där unga spelare ständigt anses behöva mollycoddlas? Har hans utbrott och gnällighet blivit till ett hinder för ett konstruktivt kulturarbete?

Det blir ofta stormar i vattenglas runt Mourinho. Den sparkade vattenflaskan är ett mycket tydligt exempel. Skenheliga dubbelmoralister kommer säkert spela förfasade över den typen av flagranta regelbrott och bristande respekt för domare och vattenflaskor. Den enda relevanta frågan för mig är emellertid ifall den typen av reaktioner hjälper eller stjälper det egna laget.

Där är min spontana känsla att det knappast kan vara till någon hjälp. Att det istället riktar fokus och energi på fel saker och snarare leder till en kultur ägnad att producera ursäkter snarare än åtgärder för vad som går fel. I ett läge där spelare tvivlar och brister i självförtroende blir det desto viktigare att den som är manager visar att han är lugn och balanserad.

Samtidigt dras det naturligtvis väldigt stora växlar kring den här typen av relativa småsaker. Det är något som kan förändras med tiden. För Mourinho handlar pågående kulturarbete huvudsakligen om att stärka de spelare som kan bidra till lagets utveckling, och ofrånkomligen att byta ut de spelare som anses otillräckliga för uppgiften.

Så länge det sker framsteg på planen och det finns en potential i utvecklingen av laget under José Mourinho så vore det naturligtvis rent kontraproduktivt för Man Utd att sparka ännu en manager. Detta alldeles oavsett hur ofta man väljer att citera spenderade transfersummor och väljer att tro att detta ska garantera omedelbar framgång.

Kontraproduktivt vore det även för West Ham att sparka sin manager. Det går inte att komma ifrån att West Hams säsong så här långt har varit något av en besvikelse. Slaven Bilics position har blivit ifrågasatt. Omständigheterna har samtidigt inte varit de bästa. Höga förväntningar från förra säsongen, flytten till en ny arena och bråkigheterna bland de egna supportrarna.

Men det är lång tid kvar på säsongen. West Ham kan fortfarande höja sig i ligaspelet och har råd med en mellansäsong. West Ham kan dessutom fortfarande vinna Ligacupen. Första steget mot en sådan framgång är däremot att vinna mot Man Utd på Old Trafford. Vilket de redan vet sedan i söndags knappast är någon omöjlighet.

Även det är något som har förändrats drastiskt på blott drygt tre år för Man Utd, och som José Mourinho måste lyckas åtgärda. Hade Old Trafford varit samma borg för Man Utd som förr om åren så hade allt krisprat och allt prat om en misslyckad säsongsinledning varit som bortblåst i nuläget. Men hittills har det varit krampaktigt snarare än förlösande.

Utom just i cupspelet.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Leeds åker till Anfield för att försöka ge Liverpool en match

Två av Englands allra största fotbollsklubbar. Ofta inblandade i hårda och brutala kamper mot varandra under sina sammanfallande storhetsperioder under 1960- och 70-talen. Därefter, inom loppet av bara några år, mer än tre årtionden därefter, stirrar båda klubbarna ned i den finansiella avgrunden, men tar därifrån olika kliv.

För Leeds stirrade avgrunden tillbaka och svarade. Den stora klubben som bara några år tidigare spelade Champions League-semifinal och sågs som en möjlig utmanare till Arsenal och Man Utd tvingades sälja sina spelare för att betala tillbaka de skulder de dragit på sig. Laget föll samman och klubben ramlade nedåt i seriesystemet. Ett fall de ännu inte tagit sig tillbaka från.

Under amerikanskt ägarskap befann sig Liverpool bara cirka fem år senare inför ett liknande hot. I deras fall stirrade inte avgrunden tillbaka. Liverpool köptes istället upp av FSG, klubbens nuvarande ägare, och även om de nya ägarnas tillvaro i Liverpool inte har varit friktionsfri så har ändå utvecklingen tagit Liverpool dit där de nu befinner sig.

Det går ändå att reflektera lite över hur små marginalerna ändå är vad gäller två klubbars olika öden. Kanske borde det också få de segment bland Liverpools supportrar som beklagar sig alltför högljutt om FSG:s ovilja att spendera pengar på transfers och på löner att i alla fall känna viss lättnad över att det hade kunnat vara betydligt mycket värre.

Nu befinner sig förvisso inte precis Leeds vid undergångens kant. De befinner sig bara i The Championship. Det kanske förvisso inte alltid är helt lätt att skilja de båda åt. Helt säkert är hur som helst att Leeds naturligtvis vill tillbaka till Premier League, och givet den målsättningen är det inte alldeles självklart hur mycket energi de faktiskt vill lägga på Ligacupen.

Garry Monk säger samtidigt alla de rätta sakerna. Att de inte åker till Anfield enbart för att titta på när Liverpool spelar fotboll. Att de har fått energi med sig in i ligaspelet från tidigare vinster i Ligacupen och att de siktar på detsamma den här gången. Ska vi utgå från vad Monk faktiskt säger så är det här en match Leeds kommer vilja och försöka vinna.

Hur Liverpool och Jürgen Klopp ser på matchen är lite svårare att säga. De gjorde elva byten inför förra omgångens match på Anfield mot Tottenham som i sin tur ställde upp med ett ännu mer reservbetonat lag. De flesta förutspår något liknande den här gången, allra helst som motståndet så att säga i jämförelse bara är Leeds.

Vi vet att Simon Mignolet kommer stå i målet, ännu en bekräftelse på hans status i truppen. I övrigt är det de vanliga bänknötarna på olika positioner som får en chans att visa vad de duger till. Unga spelare som Kevin Stewart, Trent Alexander-Arnold och Ovie Ejaria kommer fylla ut startelvan och därmed få lite mer erfarenhet.

Lite mer intressant blir hur Jürgen Klopp tänker med anfallet. Med viktiga spelare som Philippe Coutinho, Roberto Firmino och Adam Lallana mer eller mindre allvarligt skadade talar mycket för en anfallstrio bestående av Sadio Mané, Daniel Sturridge och Divock Origi. Frågan är dock om inte Klopp sett till skadesituationen gärna vilar åtminstone någon av dessa spelare.

Det skulle i så fall kunna betyda en debut på riktigt för det unga stjärnskottet Ben Woodburn, som fick göra några minuter på tilläggstid mot Sunderland i helgen. Det vore naturligtvis väldigt spännande att se Woodburn i match på allvar. Uppenbarligen verkar det i alla fall vara en spelare som Jürgen Klopp tror och hoppas mycket på.

Att matchen spelas på Anfield betyder så klart att Liverpool är favoriter att vinna närmast oberoende av vilken startelva de ställer upp med. Hur stora favoriter beror förmodligen helt och hållet på med vilken inställning Leeds går in till den här matchen. Har de bestämt sig för att verkligen ge allt de har så blir det en tuff uppgift för ett ungt Liverpool.

Skulle Jürgen Klopp beklaga en förlust för Liverpool? Utåt gör han det helt säkert men i mindre offentliga sammanhang är det mindre säkert. Ett hektiskt julschema, FA-cupens tredje omgång, skadade spelare, och Sadio Mané beger sig till Afrika – Klopp ser nog vila som minst lika attraktivt som att spela dubbla semifinaler i Ligacupen under första halvan av januari.

Med både Arsenal och Man Utd kvar i Ligacupen så riskerar ju det dessutom bli inte vilka semifinaler som helst. Även Southampton, West Ham och Newcastle är naturligtvis tuffa matcher. Få managers i Premier League ojar sig så mycket över spelschemat som Jürgen Klopp även om få managers samtidigt den här säsongen spelar färre matcher.

Det känns i vilket fall som en väsentlig skillnad på den här matchen jämfört med några av de holmgångar som präglade matcherna mellan de här båda klubbarna för 40-50 år sedan. Men det har fortfarande alla förutsättningar att bli en intensiv och fascinerande match.

Peter Hyllman
0 kommentarer

The Red Bull Challenge: Tio lämpliga engelska klubbar?!

Red Bull har tagit ett grepp på den globala fotbollen lika sötsliskigt som deras energidryck. De äger arenor och de äger klubbar. Utöver Red Bull New York och Red Bull Brasil så har de tagit över klubbar också i Österrike och Tyskland, Red Bull Salzburg och RB Leipzig; ironiskt nog kan tyckas i två länder som har gjort en grej av att stå kapitalismen emot.

Det har pratats om Red Bull som ägare också inom engelsk fotboll. Och givet att det ligger en varumärkesstrategi bakom Red Bulls klubbägande så vore det naturligtvis helt i deras linje att äga en klubb i den globalt mest populära och exponerade fotbollen. Flera klubbar har sagts vara aktuella för ett uppköp, bland dem Aston Villa, Leeds och nu senast Swindon.

Red Bulls klubbar i Österrike och Tyskland har bemötts med ett tämligen kompakt förakt från omvärlden. Samtidigt går det inte att bortse från att det är tämligen framgångsrika projekt. Red Bull Salzburg har dominerat österrikisk fotboll de senaste åren. RB Leipzig triumfmarsch uppåt det tyska seriesystemet befinner sig för närvarande på sin absoluta kulmen.

Det senare har dock blandat upp känslorna något. Naturligtvis eftersom RB Leipzig osannolika säsongsinledning har tillfört ett mått av spänning i Bundesliga, och en utmaning till Bayern München. Helt plötsligt har RB Leipzig blivit ett mer uppskattat fotbollslag. Allting är relativt. Att jämföras med Bayern München har helt plötsligt ställt RB Leipzig i ett annat ljus.

Utöver just ägarna och hur de har påverkat klubbnamn och klubblogga så finns dessutom mycket att normalt sett tycka om med RB Leipzig. Det är inte en sugardaddyklubb i stil med till exempel PSG. Istället har de satsat långsiktigt, jobbat sig uppför seriesystemet, byggt sitt lag runt att ge unga spelare chansen och sälja dem vidare. Normalt sett sådant som brukar hyllas unisont.

Men det är ju det där med namnet så klart. Vem fan vill se sin klubb helt plötsligt heta Red Bull Swindon till exempel?! Det är ju bara att titta på hur hårt och negativt Hulls supportrar uppfattade ett mindre omfattande och mindre påträngande namnbyte till Hull Tigers. Men det var samtidigt ett namnbyte som aldrig godkändes av FA.

Det visar emellertid samtidigt att det inte nödvändigtvis är så att ett Red Bull-uppköp skulle leda till ett namnbyte. Även reglerna i Tyskland förbjöd Red Bull att döpa klubben till Red Bull Leipzig. Lösningen blev en kompromiss. Det är kanske inte en kompromiss fansen skulle vara helt nöjda med, men är Red Bull verkligen kletigare ägare än riskkapitalister och arabiska oljestater?

Det finns i själva verket ett antal klubbar i det engelska seriesystemet vars supportrar helt säkert hade föredragit en typ av ägare som ligger bakom RB Leipzigs metamorfos. Vad de så klart inte skulle uppskatta är det ytliga, det vill säga kladdandet med klubbnamn och klubblogga. Men var går egentligen gränsen där det ändå är att föredra jämfört med nuläget?

Red Bull Bolton
Klassisk och anrik storklubb från nordvästra England, av ett slag som har fått allt svårare att hävda sig i ett modernt fotbollsklimat. Förgyllde trots detta Premier League under många år men har de senaste åren haft stora interna problem och ekonomiska svårigheter. Degraderades förra säsongen för första gången sedan 1993 till tredjeligan. Stort behov av omstart.

Red Bull Wigan
Under åtta fantastiska år var Wigan humlan som flög i Premier League. Den makalösa framgången kan till stor del tillskrivas Dave Whelan, pater familias i den familj som fortfarande driver klubben. Wigans tid efter Premier League har präglats av pendling mellan The Championship och League One. Kanske kan nytt ägarskap ge klubben en andra gryning.

Red Bull Charlton
Roland Duchâtelet är ännu en av de här ägarna runt mitten av den engelska fotbollspyramiden som med sin allmänna inkompetens och arrogans har drivit den egna klubbens supportrar till vansinne. Charlton är så klart en anrik och klassisk klubb och supportrarna skulle nog betrakta det som en bitter medicin att tvingas svälja en burk Red Bull.

Red Bull Coventry
Southampton drar förmodligen en suck av lättnad av vetskapen att de var väldigt nära att istället för Marcus Liebherr få Coventrys nuvarande ägare som sina, men att den affären gick i stöpet. Istället är det Coventry som plågats av SISU under flera år under ett ägarskap som riskerar fortsätta alienera fansen och dra klubben allt längre ned i det engelska seriesystemet.

Red Bull Fulham
Ägandet av Fulham blev inte riktigt som Shahid Khan tänkte sig när han köpte klubben av Mohamed Al-Fayed för tre år sedan. Och Khans ägarskap har nog heller inte riktigt blivit vad supportrarna hoppades på. Fulham befinner sig i et konstigt mittenläge där de har potential för något större men inte får någon riktig utväxling på det i The Championship.

Red Bull Blackpool
Allt såg så frid och fröjd ut där för fem-sex år sedan när Blackpool charmade Premier League. Därefter har Blackpool tagit en resa raka vägen ned i mörkret med enorma slitningar mellan supportrar och dess ägare, den kontroversiella familjen Oyston. Blackpools supportrar skulle nog kunna tänka sig att förhandla med djävulen vid det här laget.

Red Bull Crewe
En satsning på unga spelare har varit en hörnsten i Red Bulls strategi med Leipzig. Om de letar efter en klubb som mer än någon annan engelsk klubb har satt en sådan strategi i arbete så är det Crewe de söker. Dario Gradis projekt är smått legendariskt, men som har solkats ned av den senaste veckans sunkiga avslöjanden. Nystart kan vara av nöden.

Red Bull Brentford
Red Bull som ägare vore ju en helt ny form av företeelse inom engelsk fotboll på samma sätt som Brentford på sitt sätt också är en ny slags företeelse som har jobbat mycket med statistikbaserad och analysdriven lagledning. Vad vi skulle kunna få se här är en klubb som tänker helt innovativt inom såväl ägande som ledning.

Red Bull Swindon
Det här har ju redan varit ett alternativ som helt nyss har gjort en resa runt de engelska tidningarna. Nu råder där i och för sig delade meningar huruvida detta bara var ett hyss med media från Swindons sida. Ändå inget ointressant val av Red Bull om de skulle vara intresserade. Klubb som kämpar i League One men har större potential än så.

Red Bull Wrexham
Det finns något sentimentalt över ett sådant här val. Den klassiska men numer i sitt geografiska sammanhang kanske något bortglömda walesiska klubben sladdar runt mitten av The National League, och skulle kunna må bra av ett energitillskott i form av en ambitiös ägare. Onekligen intressant ägarkontrast med Swansea.

Andra förslag? Om man tänker enbart på klubbloggan som sådan så vore kanske Oxford United den klubb som hade lättast att acceptera Red Bull som ägare, givet att en tjur redan förekommer i deras logga. Den riktigt vackra historien vore kanske om Red Bull istället valde att återuppliva klassiska Hereford United, som tvingades lägga ned sin verksamhet för två år sedan.

Hereford råkade händelsevis vara kända just som The Bulls.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #13: Omöjligt att vinna i Manchester

veckans-lag

Avbytarbänken:
Darren Randolph, West Ham
Michael Dawson, Hull
Danny Simpson, Leicester
Leroy Fer, Swansea
James Ward-Prowse, Southampton
Joshua Sims, Southampton
Fernando Llorente, Swansea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Chelsea. Segersviten håller i sig för Chelsea som samtidigt behåller sin plats i toppen av tabellen. Men inte utan motstånd den här gången. Chelsea hamnade i ett speciellt läge mot Tottenham i och med att det var första gången som de befann sig i ett underläge sedan Antonio Conte ändrat om till en fembackslinje, och frågan var alltså om de skulle kunna vända en match. Svaret, i alla fall den här gången, blev att det kunde de.

Swansea. Det var en typisk match där det egentligen bär emot att kalla något av lagen för vinnare. Men sett till tabelläget, till matchbilden, och till omständigheten att Swansea inte har vunnit en match sedan ligapremiären, så var det naturligtvis en väldigt viktig vinst för Swansea, och för Bob Bradley som blir den förste amerikanske managern att vinna i Premier League. Men en seger som känns mest som en fluke.

Stoke. Tuff bortamatch men riktigt tung bortavinst för Stoke mot den här säsongens succélag så här långt, Watford. Stoke, som har flirtat nere vid nedflyttningsstrecket sedan början av säsongen tar i och med vinsten ett jättekliv uppåt i tabellen och tog sig bland annat väsentligt närmare just Watford.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Crystal Palace. Sex raka förluster för Crystal Palace som i och med förlusten mot Swansea befinner sig i allra högsta grad indraget i nedflyttningsstriden. Det är ännu en av de här svårförklarliga förlustsviterna som fortsätter plåga Crystal Palace under Alan Pardew, och förlusten mot Swansea hade ett inslag av desperation över sig på det sätt som Crystal Palace mer eller mindre slängde bort matchen flera gånger om.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Claude Puel. Skön och viktig seger för Puel på hemmaplan dels mot sin omedelbare företrädare Ronald Koeman och dels mot Everton som är en av de tänkta konkurrenterna på tabellens övre halva. Imponerande resultat inte minst givet att Puel samtidigt valde att lufta en debutant under matchen i Josh Sims. Southampton dominerade matchen på hemmaplan mot Everton, ett styrkebesked.

OMGÅNGENS MÅL

Pedro, Chelsea 1-1, Tottenham (h). Sådana här skott är naturligtvis alltid snygga. Personligen slår jag gärna också ett slag för bollmottagningen precis innan skottet som med en touch både försätter motståndarna ur balans och position och ger honom själv ett perfekt skottläge. Själva skottet därefter är perfekt avvägt i både hårdhet och placering. Ett mål som vände hela matchbilden på Stamford Bridge.

:::

TRE PUNKTER

Fox Off. Vilken skillnad ett drygt halvår kan göra. Egentligen kan man tycka att situationerna påminde väldigt mycket om varandra. När Leicester kvitterade på straff långt in på tilläggstid hemma mot West Ham mot slutet av förra säsongen så visste jublet knappt några gränser. Många såg det som en halv seger och som ett stort steg mot ligatiteln. När Leicester igår kvitterar på straff långt in på tilläggstid hemma mot Middlesbrough så var det inte många som betraktade det som något annat än tillfällig lättnad. Leicester är ett lag i rejäla svårigheter.

Crystal Clear. Det var inte riktigt tänkt att Crystal Palace skulle brottas nere i nedflyttningsstriden den här säsongen, men med en tredjedel av säsongen avklarad är det ändå där de är. Detta trots en förstärkt spelartrupp kapabel att utmana på övre halvan. Ojämnheten under Alan Pardew ihärdar på ett märkligt sätt vilket aktualiserar nödvändiga frågetecken kring Pardews duglighet och auktoritet över spelartruppen. Allt mer envisa röksignaler börjar tyda på att Pardews dagar i klubben är räknade.

Cat Fight. Jürgen Klopp menade att Sunderland var det mest defensiva laget han någonsin sett. Det må ju finnas ett inslag av sura druvor i sådana påståenden och det är kanske inget konstigt med att ett lag som Sunderland väljer att vara defensiva mot lag som Liverpool, särskilt på bortaplan. Frågan är dock hur framkomlig den taktiken är för Sunderland. För precis som Bojan Djordjic konstaterade i Viasatstudion efter matchen så känns det mest som om Sunderland hoppas att det ska gå vägen. Den kollektiva skickligheten saknas för att kunna förlita sig på något annat än tur för att lyckas. Sådan tur kan ett lag ha i en enskild match, men inte över en hel säsong.

:::

FÖR ÖVRIGT

Börjar få en jobbig känsla av att Mauricio Pochettino lite grann håller på att tappa plotten. Säkert övergående.

Hittills har bara två lag utanför de sex lagen i toppen lyckats besegra något av de sex lagen i toppen. Burnley mot Liverpool och Watford mot Man Utd. Mean reversion.

Åtta raka poäng bortkastade på Old Trafford av Man Utd i fyra raka matcher som de dominerat i spel och chanser men inte lyckats vinna. Effektiviteten brister.

Kvitteringen precis innan halvtid var det sista Tottenham behövde. Ett lag just nu utan självförtroende. Dominerade innan, föll ihop därefter.

Att sparka vattenflaskor är förbjudet på Old Trafford. Välkänt sedan flera år tillbaka.

Man Utd brottas med två ovanor för närvarande. Oförmågan att göra mål på sina chanser. Samt benägenhet att släppa in mycket tidiga mål. Båda ett symptom på brist i kyla, precision och koncentration.

Det verkar inte längre vara möjligt att vinna ligamatcher i Manchester. Sju raka matcher för Man City och Man Utd utan vinst.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Hålls Everton som gisslan av sin egen historia som storklubb?

Vi kan kanske räkna med dubbla känslor på St Mary’s idag. Å ena sidan är Ronald Koeman den manager som tog Southampton till deras bästa tabellplaceringar under Premier League-eran. Å andra sidan valde Ronald Koeman också att lämna Southampton i somras för Everton. Idag återvänder alltså Koeman med Everton till Southampton. Burop eller respektfulla applåder?

Det var ändå med viss förvåning som nyheten togs emot när det stod klart att Ronald Koeman bytte Southampton mot Everton. Det var många, inte minst Southamptons fans så klart, som undrade varför Koeman valde att flytta från en klubb som de senaste säsongerna slutat sexa och sjua, med europeiskt cupspel i bagaget, till en klubb som tillbringat de två senaste säsongerna på tabellens nedre halva.

Eftersom vi måste anta att Ronald Koeman inte medvetet väljer ett steg nedåt i sin karriär så måste Koeman ha gjort bedömningen att Everton trots det var ett steg uppåt, att Everton är en större klubb och att potentialen i Everton är större än i Southampton. Det kan delvis ha berott på Farhad Moshiris köp av Everton månaderna dessförinnan. Det är känt att Koeman var frustrerad på Southamptons strategi att kapitalisera sina bästa spelare.

Huruvida Ronald Koeman har gjort en korrekt bedömning beror på vilken klubbmodell som visar sig mest framgångsrik i de kommande årens Premier League. Everton och Southampton är två klubbar som kan sägas ha samma utgångspunkt och befinner sig på ungefär samma nivå som utmanare strax bakom de sex stora klubbarna. Men resan dit och deras respektive metoder är fundamentalt annorlunda.

Southampton har valt den pragmatiska modellen. De har definierat sin roll i näringskedjan som en utvecklande och säljande klubb. Deras mest värdefulla tillgångar är Englands kanske främsta akademi samt ett mycket skickligt scoutnätverk runt världen. Det innebär att de kan köpa spelare förhållandevis billigt, använda dem i ett antal år, och därefter sälja dem dyrt. Förändring är en del av Southamptons strategi.

Everton har valt en mer principiell modell. De har snarare valt att positionera sig som en icke-säljande klubb, en klubb som ska vara ett slutmål för sina spelare. De håller ofta emot när större klubbar vill ha deras spelare och att köpa spelare från Everton blir oftast väldigt dyrt. Antalet viktiga spelare som faktiskt lämnar Everton är i själva verket mycket lågt över tid. Grundbulten i Evertons strategi är snarast stabilitet.

De båda modellerna kan sägas vara en produkt av de båda klubbarnas respektive historia. Everton har tillbringat 114 raka säsonger i Premier League eller dess motsvarighet, och har vunnit nio ligatitlar vilket bara överträffas av tre klubbar. Southamptons historia är en annan. Den saknar naturligtvis inte höjdpunkter men det var också bara fem år sedan som Southampton befann sig i League One. De slåss från mattan.

Det vore frestande att beskriva Everton och Southampton som den Gamla och den Nya modellen. Helt säkert kommer andra klubbar som kommer upp till Premier League, eller vill slå sig uppåt i Premier League, titta mycket mer på Southampton än på Everton. Deras modell går att imitera. Evertons modell bygger på en klubbstatus som är svår för andra klubbar att uppnå. Frågan är dock hur hållbar den modellen kommer fortsätta vara.

Svagheten i Southamptons modell är att befinna sig i ett permanent tillstånd av ombyggnation och att tvingas uppfinna hjulet om och om igen. Över tid måste det också bli svårt att upprätthålla kvaliteten i sin rekrytering. Styrkan är att klubben inte gör sig beroende av enskilda personligheter, att modellen är finansiellt hållbar, samt att unga spelare med världspotential ser Southampton som ett attraktivt steg på vägen i sin karriär.

Styrkan i Evertons modell är deras möjlighet att över tid bygga vidare på en etablerad kärna av spelare, och att klubbens supportrar ges betydligt bättre chans att identifiera sig med spelartruppen. Lojalitet och långa relationer mellan klubb och spelare fostras också. Svagheten är att Evertons besvärlighet och ovilja att sälja spelare riskerar göra vissa spelare ovilliga att binda sig till klubben och begränsar Everton till spelare med lägre potential.

Det är en relevant frågeställning i vilken utsträckning Everton på sätt och vis hålls som gisslan av sin egen historia som engelsk storklubb. Att Everton skulle agera som något annat än en storklubb vore otänkbart inte minst för många av deras egna supportrar. Att likt Southampton i någon mening institutionalisera sin egen underordning skulle mötas med motstånd. I detta förhållningssätt ryms på samma gång storhet och högmodet som går före fall.

För i vilken utsträckning är det egentligen möjligt att bekämpa storklubbarna på deras egna villkor? Det är svårt att vinna en revolverfight med bara en kniv i handen. Är man inte lika stark som sin motståndare så måste man vara smartare än sin motståndare. Givet Southamptons enorma framsteg under de senaste fem åren ligger det betydligt närmare till hands att betrakta deras modell som den betydligt smartare.

Om det inte är så att Everton lyckas hitta en slags gyllene medelväg, en kombination av deras historiska identitet som storklubb och framtidens fokus på smart utveckling. Något som kan göras mer möjligt genom ökade TV-intäkter och därmed förmågan att betala och behålla riktigt bra spelare. Om så är fallet kan det visa sig att Ronald Koemans beslut att lämna Southampton för Everton faktiskt var berättigat.

Även om Ronald Koeman redan har hunnit med att göra sig obekväm med Evertons supporterbas både genom att mena att Romelu Lukaku kan behöva söka sig till en större klubb och genom att antyda att även han själv ser större saker framför sig i framtiden. Det är förvisso ganska svårt att föreställa sig Southamptons supportrar som vare sig särskilt förvånade eller sympatiskt inställda.

De har så klart alla skäl i världen att tämligen självbelåtet mena att Everton borde ha varit förvarnade.

Peter Hyllman
0 kommentarer