Peter Hyllmans Englandsblogg

Claude Puel visar att Southampton alltjämt har sitt glada barnasinne kvar

Det kan inte råda någon tvekan om att Southampton har hanterat en besvärlig situation på ett bra sätt. Sedan Ronald Koeman beslutat sig för att flytta till Everton stod Southampton inför ännu en sommar och ännu en säsong med stora förändringar både på managerposten och i spelartruppen.

Southampton har överraskat oss förut med sina framsynta anställningar till managerposten. Många upprörda röster hördes när Nigel Adkins fick sparken och Southampton istället anställde Mauricio Pochettino. Många var skeptiska när Southampton annonserade att Ronald Koeman skulle bli Pochettinos ersättare.

Båda dessa anställningar skulle visa sig bli väldigt lyckade, och både Pochettino och Koeman har på samma gång stärkt sina respektive varumärken och gått vidare till förmodat större uppdrag. Claude Puel, som Southampton idag presenterade som sin nye manager, känns på samma sätt som ett inspirerat val.

Puel har under många år betraktats som en av de mest framstående tränarna i Ligue 1. Hans tränarbana startade i Monaco, för att sedan fortsätta i Lille och därefter Lyon. Men kanske är det först och främst hans tid i Nice som övertygat Southampton, en klubb han på fyra år lyft från 17:e till fjärde plats med en av de minsta lönebudgetarna i den franska ligan.

Detta måste naturligtvis framstå som frestande för en klubb som Southampton som i Premier League omgärdas av ett stort antal betydligt mer resursstarka klubbar. Southampton nosar i nuläget Champions League-platserna i hälarna och en förhoppning är helt säkert att Claude Puel ska kunna lyfta Southampton det sista steget.

Frågan är om inte valet föll på Claude Puel huvudsakligen av ett annat skäl, nämligen för dennes utmärkta facit att utveckla och spela unga spelare i sina respektive lag, och Southamptons vilja att återkoppla till sin egen tradition av att framgångsrikt bygga sina lag runt sina egna akademiprodukter.

Det går inte att ifrågasätta att Ronald Koeman gjorde ett väldigt bra jobb i Southampton, under en tid av stor spelaromsättning. En sak han däremot aldrig riktigt gjorde under sin tid i klubben var att verkligen ge unga spelare chansen i samma utsträckning som sina företrädare. Helt säkert är detta något Southampton nu vill adressera.

Southampton hoppas helt säkert att Claude Puel kan betyda samma sak för deras unga, lovande spelare såsom Harrison Reed, Matthew Targett, James Ward-Prowse, Jake Hesketh med flera, som han gjorde för bland andra Eden Hazard i Lille och Alexandre Lacazette i Lyon.

Claude Puel är i själva verket bara en del i vad som framstår som en större ungdomsstrategi i Southampton. Till coachteamet har Southampton sedan tidigare anställt Eric Black och Pascal Plancque, två coacher med mycket högt renommé vad gäller att arbeta med att utveckla unga spelare tekniskt såväl som taktiskt.

Les Reed, Southamptons VD, betonar också vad han ser som Claude Puels och coachstabens främsta uppgift: ”The development of our young Academy players and delivering a pathway to the first team is key to the role. We were keen to appoint a coaching team who would also work closely with Martin Hunter and Radhi Jaïdi in accelerating the development of our youngsters.”

Det är en modig strategi. Det är också en riskfylld strategi. Men det är utan tvivel en strategi jag gillar. Framför allt för att den så tydligt är ägnad att utgå från vad som är Southamptons allra största styrka och deras absoluta fördel i Premier Leagues stenhårda konkurrens – Englands kanske allra bästa ungdomsakademi.

Det vore kanske orättvist att jämföra anställningen av Claude Puel i termer av kaliber med andra anställningar i Premier League inför den kommande säsongen, såsom Pep Guardiola till Man City, José Mourinho till Man Utd och Antonio Conte till Chelsea. Men det finns en fräschör över Southamptons anställning av Claude Puel som på sätt och vis saknas i andra anställningar.

Där dessa i hög utsträckning andas pragmatism och resultatfunktionalism avger istället Southamptons anställning av Claude Puel en mer principiell och visionärt förförisk doft.

Peter Hyllman
0 kommentarer

EM-kvartsfinaler och EM-tips

Då är EM framme vid kvartsfinalerna. Sju matcher återstår med andra ord innan vi vet vilka som till sist står där som europamästare. Det enda vi vet i nuläget är att åtminstone ett av finallagen garanterat kommer vara ett land som aldrig tidigare vunnit någon stort mästerskap.

De två stora sagorna i detta EM är utan tvekan Wales och Island. De går in i sin respektive kvartsfinal mot en på pappret betydligt bättre motståndare. Men fotboll spelas på gräs och vare sig Belgien eller Frankrike kan känna sig helt säkra på avancemang.

Men den största och på förhand mest intressanta matchen i kvartsfinalerna är utan tvekan den mellan Tyskland och Italien. Smått otroligt nog har Italien aldrig förlorat mot Tyskland i ett mästerskap, vilket de måste vara tämligen ensamma om att kunna säga.

Annars får man sammanfatta det med att säga att alla åtta lag i kvartsfinalerna är här på egna meriter. De var samtliga bättre, eller allra minst lika bra, som sina motståndare i åttondelsfinalerna. Av de som åkte ut då är det bara Kroatien som skulle kunna säga att de möjligen förtjänade bättre.

POLEN v PORTUGAL
Två lag som båda prioriterar försiktighet i sitt spel. Portugals match mot Kroatien blev inte precis någon fotbollsfest, och mycket talar för att det här blir en match med en liknande matchbild. I mina ögon kan det här bli en match vars utfall handlar om vilket lag som har flest matchvinnare, och där har Portugal en viss fördel.

WALES v BELGIEN
Tillbaka till en betydligt mer välbekant matchbild för Wales. De hade svårt att övertyga mot Nordirland då de själva tvingades hålla i taktpinnen men mot Belgien kan de räkna med precis en sådan matchbild som de har lagt upp hela sitt spel runt. Belgien är favoriter men deras akilleshäl är hur de sköter defensiven mot ett Wales som kommer hugga på minsta lucka.

TYSKLAND v ITALIEN
EM:s förmodligen bästa offensiv möter EM:s utan tvekan bästa defensiv. Vilket jobb Antonio Conte har gjort med Italien, som onekligen får bekänna färg i detta slutspel. Italien spelade stundtals ut Spanien i åttondelsfinalen men ställs nu mot en betydligt bättre motståndare. Men ska Tyskland vinna måste de bli mer effektiva i sin offensiv.

FRANKRIKE v ISLAND
Det jublades i Frankrike när Island eliminerade England. Det är knappast säkert att det jublas efter den här matchen. Island kan bara upprepa sin matchplan mot Frankrike, vi vet hur det kommer se ut. Frankrike har inte imponerat särskilt mycket mer än England när det gäller att bryta ned motståndarförsvar, och Island har alla möjligheter att frustrera också dem. Känslan är ändå att här blir nog tillfället lite för stort för mästerskapsovana islänningar.

:::

EM-TIPSET:

55p: AnfieldGlory
52p: Peter Hyllman
49p: Fred Edvinsson
48p: Fotbollsexperten (COYS!)
47p: Bustheller, OtbaG, Hampus

46p: Oijennus
45p: Rommelman
43p: Erkie, Djengiz, #WelcomeVardy, Erik Larsen, Nollbollkoll, Chelsea4ever
42p: Jonash, SambaKenneth, Vringhed
41p: BarclaysggmuBpl, Viktor Hällegård Stark, Guy, Linhem, Ddopeasfuck, Juliusramberg, TwistedTurns

40p: Trellehulla, Marcus E, Vatreni, Wengerout, TomBlueMoon
39p: Ohlssonlfc, Jonasarsenalfan, Chelsealimpan
38p: Linus Hejdenberg
37p: FirstDivisionNHLSerieA1955, Pelle
36p: Pontusbn, RickardT, Adam_777, Lehu

35p: Joakim Eriksson, Victor Sundahl
34p: HenkePeh, Erik Ponty Ellborg Hansson, Linusgrunr, SimJiv
33p: Pejlaen
32p: SugarOi
31p: Muz
30p: BishopsBlaize, WHUFC
29p: PROE

Peter Hyllman
0 kommentarer

Riv skiten och bygg nytt! England behöver total omstart i valet av ny förbundskapten

Det är en jämförelse som ligger väldigt nära till hands så klart, och Gary Lineker såg till att göra den med brutal tydlighet. ”Italy: decent players, not great players. Brilliantly coached. Tactically astute. Every player perfectly drilled. Belief in plan and system. England: decent players, not great players. Poorly coached. Tactically inept. Every player perfectly confused. No belief in plan or system.”

Det är en beskrivning som, även om den kanske inte är hundraprocentig, Italien har onekligen några spelare i riktig världsklass i sitt försvar, närmast är att betrakta som ett lustmord på den engelska landslagsledningen, och på Roy Hodgsons tid som förbundskapten och insats i samband med detta EM. Den sammanfattar, i två tweets, varför England gör fiasko i ännu ett mästerskap och varför England ännu en gång måste hitta inte bara en ny förbundskapten utan också ett eget spel.

Idén att de engelska spelarna är bortskämda, överbetalda primadonnor som inte bryr sig är återkommande invektiv från media och framför allt fans varje gång England misslyckas i ett mästerskap. Detta är en ren latmansdiagnos. De kan kritiseras för att sakna skickligheten, kritiseras för att inte kunna hantera pressen eller de krav som ett mästerskap för med sig, men de kan inte rättvist kritiseras för att inte kämpa eller för att inte bry sig. Spelare som inte bryr sig reagerar inte som de engelska spelarna gjorde under och efter gårdagens match.

Vad som saknas, och vad som har saknats under en längre tid, är professionalism, organisation och en långsiktig plan från den engelska förbunds- och landslagsledningen. Ingen förväntar sig mirakel. England har inte spelarmaterialet att kunna förvänta sig att komma hem med guldmedaljer från mästerskapen. England har däremot utan något som helst tvivel spelarmaterialet att kunna prestera betydligt mycket bättre än vad de faktiskt normalt sett gör i mästerskapen.

Engelsk landslagsfotboll har istället låtit sig styras av modenycker. Tanken bakom Englands spelidé är inte djupare än att man har tittat på de senaste mästerskapen, sett hur dessa har vunnits av Spanien och Tyskland, och därefter dragit den inte alldeles skarpsinta slutsatsen att England därför ska försöka spela som dem. Detta kan låta lite slängigt beskrivet men är alltså uttalad policy i FA. Men det är inte någon policy som utgår från substansen i det egna spelarmaterialet, eller från någon förståelse för det långsiktiga arbete som ligger bakom Spaniens och Tysklands respektive spelidéer.

Roy Hodgson har fått rättvis kritik både inför och under EM för att ta ut spelare baserat mer på namn och klubbtillhörighet än på faktisk kvalitet, eller någon som helst tanke på kollektiv funktionalitet. Detta är han inte ensam om, det är snarare ett symptom som präglat engelsk landslagsfotboll i årtionden, allra minst tillbaka till 1980-talet. Men på samma gång är det på exakt samma sätt som FA under alla dessa år har tillsatt sina förbundskaptener. Där finns ingen som helst gemensam linje mellan besluten, istället har man gått på de namn som vid tillfället har varit de mest framträdande utan någon större tanke på vad de faktiskt skulle ha att bidra med.

Naturligtvis riskerar man falla i samma fälla igen. Men tänk om FA istället för att omedelbart börja fundera på specifika namn skulle ta arbetet och försöka formulera en långsiktig kompetensprofil för vilka egenskaper de skulle vilja se hos Englands förbundskapten – och först därefter ta ställning vilka namn som bäst motsvarar denna profil. Hur skulle i så fall en sådan kompetensprofil kunna se ut?

Engelsk spelidé. Englands landslag är ett landslag helt utan självförtroende och självkänsla. Så låg är självkänslan att man inte längre ens vågar försöka spela en engelsk fotboll. Nu finns det många förenklade klyschor om vad en engelsk fotboll egentligen är, men grundelementen är fart och ett rakt och direkt spel på mål, snarare än fokus på bollinnehav. Ett spel som sitter i de engelska spelarnas ryggrad som de känner sig trygga i. En engelsk spelidé innebär inte med nödvändighet att det måste vara en engelsk förbundskapten, men i alla fall någon som känner igen den engelska identiteten och vågar göra detta grundläggande ställningstagande.

Skicklig taktiker. England har i generationer varit handikappade av en slags indränkt Roy of the Rovers-mytologi. Fotbollen handlar i detta perspektiv inte så mycket om taktik utan om att kämpa, vilja och kriga och i slutänden så dyker den store ledaren, Captain Fantastic, upp och räddar dagen med ett bragdskott i bortre krysset. Och så levde de lyckliga i alla dagar. Men det är en saga och det var länge sedan någon saga slutade lyckligt för England. England har inte spelarmaterialet, och England har aldrig haft spelarmaterialet, att kunna gå ut på planen och spela ut sina motståndare. Ska England lyckas i ett mästerskap kan de alltså inte förlita sig till individer, utan på en taktik och lagorganisation som kollektivt lyfter dessa individer.

Up and comer. Går det verkligen att betrakta Englands förbundskapten som ett hedersuppdrag mot slutet av en lång och, eventuellt, framgångsrik karriär? Är detta något som snarare speglar den uppblåsta synen på sitt eget landslag inom FA och inom engelsk fotboll? Kanske är det istället ett jobb som bör ges till yngre och hungrigare förmågor som har huvuddelen av sin karriär framför sig. Wales gjorde något liknande med Mark Hughes, en av ytterst få etablerade och framstående brittiska tränare i Premier League för närvarande. Dessa tränare kommer per definiton ha svagare meritlistor än de äldre, men vad som ofta glöms bort med meritförteckningar är att de är ett mått på historisk, inte framtida, prestation.

Tydlig spelarpolicy. En förbundskapten måste rimligtvis ha en tydlig idé om vilka spelare som skall tas ut till landslaget, vilket förmodligen utgör de viktigaste beslut en förbundskapten över huvud taget har att fatta. Här har vi det väldokumenterade problemet i England där storleken på spelarnamnet ofta ges företräde framför spelarnas roll i laget och i truppen. En vettig utgångspunkt borde kunna vara att alla spelare som ska tas ut i Englands EM-trupp skall, om inte synnerliga skäl föreligger, under de senaste två-tre säsongerna ha spelat i genomsnitt 75% av matcherna i sina respektive klubblag, och på så vis få stopp för ofoget att låta spelare mer eller mindre utan speltid i de större klubbarna få agera ballast i landslagstrupperna.

Den sista punkten i kompetensprofilen är måhända ingen som är direkt kopplad till den person som faktiskt blir förbundskapten. Den tjänar mer som en bärande princip. Annars blir den stora och riktigt svåra frågan så klart vem, om någon, som över huvud taget motsvarar den här tämligen specifika och möjligen alltför omfattande kompetensprofilen.

Många namn har så klart redan nämnts. En rent spontan känsla är att Claudio Ranieri vore en tämligen perfekt kandidat för jobbet, med undantag då för den tredje punkten, att vara en ”up and comer”. Men de övriga tre punkterna kan han utan problem motsvara. Vill man ändå hålla fast vid samtliga punkter så blir självklart yngre namn, med sikte på att slå sig in i tränarbranschen, aktuella såsom Alan Shearer, Gary Neville med flera.

Av de namn som cirkulerat runt på sociala medier det senaste dygnet är Jürgen Klinsmann det som framstår som på samma gång mest intressant och mest realistiskt av de lite mer profilstarka namnen. Naturligtvis pratas det om personer som Tony Pulis, Sam Allardyce och Alan Pardew – men min känsla med dem är att det förmodligen bara kommer att bli variationer på vad vi redan har fått se med Roy Hodgson.

David Moyes? Onekligen ett val jag hade kunnat tänka mig. Men det brukar vara känsligt för skotska, walesiska och irländska tränare att ens till synes överväga det engelska förbundskaptensjobbet – så jag tror inte det är helt sannolikt.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Englands förlust mot Island är ett gigantiskt fiasko, men ett ytterst väntat fiasko

Man måste inleda med att ge Island all den heder de förtjänar. De isländska spelarna genomförde en match närmast till perfektion, och de isländska spelarna var precis så laddade och hungriga som man kunde förvänta sig inför matchen.

Det är naturligtvis det största som någonsin har hänt i isländsk fotboll och det är så klart rörande även för oss som har haft möjlighet att överdosera på Leicester under den gångna säsongen. Man skulle vilja ta till de stora orden om bragdinsats, men saken är bara den att alla som såg matchen mot England såg också att det inte på något sätt krävdes någon bragdinsats av Island för att slå England.

Och det är kanske det som är mest upprörande med Englands underjordiska fiasko. Inte att de förlorade mot Island. Utan att England inte ens tvingade Island att höja sig till den absoluta bristningsgränsen av sin förmåga för att kunna besegra dem. Resultatet är så klart en isländsk bragd, själva prestationen var för dem en dag på jobbet.

Det går att orda om orsakerna till Englands förlust i evighet så klart. Men det räcker med att påminna sig vad man varnade för innan matchen. Englands spel är alldeles för långsamt. England har mycket boll men saknar helt en offensiv spelidé för hur de ska bryta ned ett organiserat motståndarförsvar. Allt detta visste vi skulle göra livet svårt för England mot Island.

Låt oss heller inte spela chockade över att det blev så här mot Island. Det här var i själva verket den fjärde raka matchen i detta EM där England spelar på just detta fullständigt idélösa och impotenta vis. England vann en enda match i detta EM, mot Wales, på tur och tillfällighet snarare än skicklighet. Det här var inte någon blixt från klar himmel.

Det kommer vara en evig diskussion var gränsen egentligen går mellan vad som är spelarnas ansvar och vad som är tränarens fel. Naturligtvis viker spelarna ned sig. Extra stort ansvar landar så klart på lagets ledande gestalter – Wayne Rooney, Harry Kane, Chris Smalling och Gary Cahill. Ingen spelare presterar som de är kapabla, och i andra halvleken mot Island var därtill gummibenen alldeles för tydliga på alla spelare.

De såg rubrikerna framför sig, de såg historien upprepa sig. Fast den här gången med isländska proportioner.

Men det är också förbundskaptenens uppgift att ge spelarna bästa möjliga förutsättningar att prestera sin bästa fotboll. Och här kan väldigt många frågor ställas till Roy Hodgson. Var det verkligen rätt spelare som togs ut i EM-truppen till att börja med? EM-truppen kändes i lika avseenden obalanserad som politiskt korrekt. Mark Noble, Danny Drinkwater, Andy Carroll, någon som helst yttermittfältare hade kunnat tillföra värde.

Ett framgångsrikt landslag spelar rimligtvis efter det egna spelarmaterialets styrkor. Inget lag visar kanske det bättre än Englands motståndare den här kvällen. Det finns helt enkelt inte tid att spela in ett system och i grunden ändra dessa styrkor. Men England har sedan flera år tillbaka slutat spela på sina egna styrkor och utifrån en egen spelidentitet, istället försöker man spela en fotboll som alla andra utan att riktigt ha kvaliteten att kunna genomföra den.

Men. När man har en spelidé som oundvikligen resulterar i att man står stilla framför ett välorganiserat motståndarförsvar med tio spelare bakom boll, och den enda försöket till lösning man verkar kunna hitta på är att lobba in bollar halvt på måfå i straffområdet – så skulle det ju kunna tänkas vara en god idé att då i straffområdet ha spelare vars spetskompetens faktiskt är att kunna attackera höjdbollar.

Men alla sådana spelare har Roy Hodgson lämnat hemma. Det är möjligt att det inte såg ut riktigt så i EM-kvalet, men i EM-kvalet möter man inte alltid det bästa motståndet.

Roy Hodgson tog onekligen sitt ansvar direkt efter matchen. Alternativt flydde han från ansvaret. Det är kanske en fråga om perspektiv. Hur som helst meddelade han direkt efter matchen att han avgick som förbundskapten för England. Och levererade ett uttalande med den innebörden som han omöjligen kan ha komponerat ihop under den korta stunden efter matchen, även om FA insisterade på att så var fallet.

Vad säger det egentligen om inställningen i ett engelskt landslag om dess förbundskapten inför en match mot Island har ett färdigkomponerat uttalande om sin omedelbara avgång i händelse av förlust? Vad säger det om det ledarskap som Roy Hodgson i så fall har bistått med?

Vem kommer att ta över som Englands förbundskapten? Vem kan egentligen ta över som Englands förbundskapten? Gareth Southgate, Gary Neville, Eddie Howe är namn som nämns. Det får bli en annan diskussion för en annan blogg, men den huvudsakliga idén borde rimligtvis vara att försöka hitta en förbundskapten som vågar låta det engelska landslaget spela en i grunden engelsk fotboll igen.

Om inte det blir konsekvensen efter att England precis har genomlidit vad som måste beskrivas som ett av Englands värsta fiaskon någonsin, och det finns ett gäng att välja mellan, så lär det kanske aldrig ske igen.

Englands förlust mot Island är förvisso ett stort fiasko, men förlusten var för den sakens skull inte det minsta oväntad. Det gör inte fiaskot mindre. I själva verket gör det fiaskot om möjligt ännu större.

Liksom det gör Islands bragd större.

Peter Hyllman
0 kommentarer

England och Island gör upp i det fjärde torskkriget

Torsk är temat när England och Island gör upp i den allra sista av EM:s åttondelsfinaler. Vilket så klart låter olycksbådande. Inte minst för England kan tänkas som i betydligt större utsträckning än Island har det allra mesta att förlora i kvällens möte.

Torskkrigen (”The Cod Wars”) var en serie konflikter mellan England och Island mellan 1950- och 1970-talen. Kort och gott handlade konflikten om var de nationella gränserna egentligen gick ute på sjön och vilka som hade rätt att fiska torsk var. Någon väpnad konflikt var det aldrig riktigt fråga om, i alla fall inte på nationsnivå, men däremot går det att beskriva som ett handelskrig.

Det gemensamma mönstret i dessa konflikter var att Island gick segrande ur dem alla. Det hjälpte så klart att Island kontrollerade en strategiskt viktig militär sjörutt under det kalla kriget och kunde spela det kortet som ett tämligen klassiskt ”get out of jail free”-kort.

Ikväll, i franska Nice av alla ställen, brakar alltså det fjärde torskkriget loss mellan England och Island. Men om man i de tre tidigare upplagorna stred om torsken så strider man den här gången om att slippa bli torsk.

Fotbollmässigt finns många släktdrag mellan England och Island. Island skiljer sig på så vis inte från Sverige eller övriga nordiska länder. Det är den engelska fotbollen man har matats med i TV sedan barnsben. Taktiskt är det från England man har hämtat sina mesta idéer och influenser. Att möta England är med andra ord ungefär som att möta en storebror eller förebild.

Om det är en stor match för England så är det med andra ord en enorm match för Island. Som spelarna själva har beskrivit saken så har de redan uträttat storverk i detta EM. Men skulle de lyckas besegra England ikväll så har de gjort sig själva odödliga och för alltid skrivit in sig själva som hjältar i de isländska sagorna.

Lars Lagerbäck är redan en hjälte på Island. Och som Roy Hodgson på samma gång insiktsfullt och med glimten i ögat påpekade under gårdagens presskonferens så är det betydligt mycket mer sannolikt att Lagerbäck får en staty på Island än att England reser någon staty över Hodgson. Kraven och förväntningarna är naturligtvis väsensskilda.

Lagerbäck själv framstår inte som överdrivet ängslig inför matchen, vilket man heller inte förväntade sig. Han lyckades med konststycket att vara dryg på ett ändå ödmjukt sätt genom att konstatera att han hittills på sex matcher aldrig hade förlorat mot England. Undviker han en förlust i sitt sjunde möte så spelar Island kvartsfinal mot Frankrike.

Den surmulne skulle så klart kunna påpeka att Lars Lagerbäck å andra sidan heller aldrig har besegrat England i ett mästerskap, eller för den delen ens mött England i ett rent utslagningsformat. Eller att Lagerbäck i sina tidigare sex matcher onekligen har haft tillgång till ett spelarmaterial som i flera avseenden var att betrakta som jämlikt med England.

Men den enkla omständigheten är snarare att Lars Lagerbäck har alla skäl att vara optimistisk inför kvällens match mot England, och väldigt få skäl att känna någon större ängslan. Hans Island är konstruerat för att kunna hantera just precis en sådan matchbild vi kommer att få se ikväll, med Island i ett väldigt lågt liggande och välorganiserat försvarsspel, försvarandes utåt.

England är å sin sida inte på något sätt konstruerat för att kunna hantera den matchbild vi vet att vi kommer att få se. England har i tre matcher i rad misslyckats med att bryta ned Ryssland, Wales och Slovakien. Tillfälligheter snarare än skicklighet gav målen mot både Ryssland och Wales, och mot Slovakien uppvisades en närmast total offensiv impotens.

Fjärde gången gillt för England med andra ord. Både vad avser inbördes möten i de så kallade torskkrigen och vad avser förmågan att framgångsrikt och med emfas faktiskt lyckas bryta ned ett organiserat motstånd. Om vi hade lyssnat på Roy Hodgson och Gary Cahill efter matchen mot Slovakien så var det mest tillfälligheter att England inte gjorde mål och att nästa motstånd minsann skulle få sota för det.

Men sådant är naturligtvis struntprat. Det är definitivt inte något prat som lär vare sig imponera eller skrämma Island eller Lagerbäck. Om något är det ett prat som borde lugna dem och istället oroa dem som följer England och hoppas på dem, för om de som leder laget tror att det bara var tillfälligheter som höll dem mållösa mot Slovakien så tyder inte mycket på att de skulle ha lärt sig något av det.

Vad är det England bör ha lärt sig från mötet med Slovakien? Jo, ett par saker som de misslyckades kapitalt med i den matchen:

Spela snabbt, vänd spelet. Det kommer inte ges många chanser att spela mot ett icke-samlat isländskt försvar, men de chanser som uppstår måste tas vara på. Spelet mot Slovakien var alldeles för långsamt och omständigt, England spelade helt utan någon ”sense of urgency”. Ett samlat och centrerat isländskt försvar kan dras isär genom att vända spelet från kant till kant med så få passningar som möjligt, ett jobb som klippt och skuret för Wayne Rooney.

Utnyttja kanterna. Vad sa vi inför turneringen? Jo, att England skulle komma att få problem med att själva vara alltför centrerade i sitt spel mot lågt liggande, centrerade motståndarförsvar. Föga förvånande, precis så har det blivit. Inte minst mot Slovakien där England visade sig alldeles för dåliga på att utnyttja de förhållandevis fria kanterna. Givet de spelare Roy Hodgson inte har tagit med i EM-truppen så är det ytterbackarna som får ta det här jobbet.

Spelare i straffområdet. Mot Ryssland, i halva matchen mot Wales, och i stora delar av matchen mot Slovakien, brottades England med samma problem att de fick in för få spelare i motståndarnas straffområde. Istället för som mest en eller två spelare behöver de få in fyra-fem spelare som attackerar det isländska målet. Dags således för Roy Hodgson att spela två anfallare framför det sedan tidigare beprövade diamantmittfältet.

Spelmässigt känns det som om matchen mellan England och Island har alla förutsättningar att bli jämn. Island kommer försvara sig lågt och centrerat, och inte bry sig överdrivet mycket om det egna bollinnehavet, under hela gruppspelet låg man runt 30% i eget bollinnehav. Islands baserar sitt spel runt att vara svåra att besegra, något som inte kommer att förändras ens om de hamnar i ett tidigt underläge, förrän som tidigast i matchens slutskede.

England saknar å sin sida den offensiva idén eller kvaliteten att kunna veta att de förmår låsa upp ett sådant motståndarförsvar. Det vore frestande att ändå hävda att England borde kunna ordna detta i och med att de har mycket större rutin och erfarenhet från sådana här sammanhang. Men det är svårt att säga om ett land som under de senaste 50 åren endast har vunnit sex av sina 19 slutspelsmatcher i stora mästerskap.

Tre av dessa krävde dessutom antingen straffar eller förlängning. De enda tre lag England har besegrat under ordinarie matchtid i ett mästerskapsslutspel sedan 1966 är Paraguay, Danmark och Ecuador. Englands facit i den här typen av matchen skrämmer inget motstånd, och det här är också en match där all press vilar på Englands axlar.

Å andra sidan, och man får väl passa på att säga det medans det fortfarande är möjligt, så har ju ännu inte ett enda brittiskt lag åkt ut ur detta EM, annat än mot andra brittiska lag. Så det är väl upp till Island att sätta stopp för de brittiska lagens totala dominans av detta mästerskap.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Dags för EM att gå in i skarpt läge

EM går in på sin tredje vecka. Hittills har 36 matcher spelats under EM, av totalt 51 matcher. Med andra ord, efter att 70% av matcherna i EM har spelats så är två tredjedelar av lagen fortfarande kvar i turneringen.

Men nu är det slut på sötebrödsdagarna. Det är slutspel och EM går därmed in i skarpt läge. Det är med andra ord vinna eller försvinna; slut på att oavgjort ska vara ett hållbart resultat för att ta ett lag vidare.

Utesluter det defensivt spel? Nej, inte direkt. Hittills under EM har det gjorts 1,92 mål per match, inte något svindlande facit precis. Men vi kommer få se disciplinerat försvarsspel också i slutspelet.

Wales, Nordirland, Irland, Slovakien och Island – alla fem länder som mer eller mindre överraskande har lyckats ta sig till slutspel, men som där kommer ställas mot tufft motstånd. De kommer inte överge taktiken som tagit dem till slutspel bara för att de nu befinner sig i slutspel.

Släpp inte in mål, hoppas på att kunna göra något mål på kontring eller fast situation. Spela på klockan! Straffläggning är kanske ett osäkert alternativ, men oddsen är bättre där än i öppet spel.

Cupfotboll dragen till sin absoluta spets med andra ord. Att inte förlora är imperativet. Och som vanligt är det upp till de större, bättre och spelförande lagen att visa att de är skickliga nog att nysta upp motståndets organiserade defensiv.

Något de har visat sig inte vara hittills under EM.

Det har muttrats om slutspelslottningen. England, Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike på samma slutspelshalva är ju minst sagt svettigt. Andra halvan ser betydligt lugnare ut. Några tycker det där är orättvist, men det är så klart bara vad som sker när två av de där lagen misslyckas med att vinna sina respektive grupper.

Lottningen är ”gjord” på förhand. Inget att klaga på där.

Hur går det i åttondelsfinalerna då? Mina tankar är som följer:

SCHWEIZ – POLEN. En på förhand tämligen öppen historia mellan två hyfsat jämna lag. Inget av lagen har varit överdrivet defensiva hittills under EM, Schweiz har varit lite öppnare både bakåt och framåt. Polen är möjligen det lag som har känts mest samspelat, och som gjorde en bra match mot Tyskland i gruppspelet. Liten fördel, Polen.

WALES – NORDIRLAND. Brittderby, mellan två lag för vilka slutspel i sig är en stor framgång. Wales är det till synes bättre laget men inte så mycket bättre att det här är en given match för dem. Wales är självklart favoriter här, men det ställer också andra krav på deras taktik än vad de har kunnat tillämpa under gruppspelet. Nu är de själva favoriter och ställs själva mot ett lågt motstånd.

KROATIEN – PORTUGAL. Lördagens höjdarmöte. Portugal har verkligen allt annat än imponerat hittills under EM och har ännu inte vunnit en enda match, mot förhållandevis svagt motstånd dessutom. Med gruppspelet bakom sig och med favorittrycket lättat på dem något kan de däremot verkligen ge Kroatien en match. Ett Kroatien som dock verkligen har imponerat under EM och framstår som en fullt möjlig slutsegrare. Kroatiens match att förlora.

FRANKRIKE – IRLAND. På pappret en förhållandevis enkel historia för hemmanationen. Men detta EM har visat att det sällan är riktigt så enkelt. Frankrike har knappast framstått som enastående på att bryta ned motståndarnas försvar hittills, och det blir mer av den medicinen mot Irland. Ett Irland som samtidigt inte är helt ofarliga framåt. I slutänden är detta ändå en match som Frankrike, i kraft av hemmaplan, bör kunna klara av.

TYSKLAND – SLOVAKIEN. Slovakien visade upp ett imponerande försvarsspel mot England, men nu ställs de mot en helt annan kaliber av offensivt motstånd. Tyskland har kanske inte framstått som allsmäktiga i gruppspelet men det kan vara värt att komma ihåg att det gjorde de inte i VM heller. Framför allt gäller dock för Tyskland att öka tempot i offensiven och framför allt visa större effektivitet än vad de gjorde mot framför allt Polen och Nordirland.

UNGERN – BELGIEN. Marginalerna har varit på Belgiens sida hittills i EM. Utmanövrerade i första matchen mot Italien slutar man tvåa i gruppen före förhållandevis svaga Irland och Sverige. Det placerar dem på en förhållandevis mycket lätt slutspelshalva och i åttondelsfinalen ställs man överraskande nog mot Ungern. Jackpot kan tyckas. Ungern har visat stort hjärta hittills under EM men här tar det slut.

ITALIEN – SPANIEN. En möjlig EM-final redan i åttondelsfinalen. Spanien imponerade stort under gruppspelet, minus då andra halvlek mot Kroatien där det såg ut som om man slog av på takten något. Det kan ha stått dem riktigt dyrt. Något dylikt kommer de inte ha råd med under slutspelet, där det kommer bli idel världsklassmotstånd. Italien gjorde en riktigt bra match mot Belgien, inte minst taktiskt, men har därefter inte gjort en centimeter mer än vad de absolut behövde göra. Svårbedömda.

ENGLAND – ISLAND. Slutspelets på förhand mest uppenbara matchbild. Lars Lagerbäck har inte förlorat en match mot England på sex möten, en bedrift han så klart kommer försöka upprepa med samma metoder som tidigare. England ställs för fjärde gången i rad mot en motståndare med i grund och botten samma taktik. De har inte lyckats luckra upp vare sig Ryssland, Wales eller Slovakien. Inte mycket talar för att de ska kunna luckra upp Island i någon större utsträckning.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Brexits betydelse för Premier League vore principiellt olycklig men i praktiken begränsad

England och Storbritannien har alltid haft ett problematiskt förhållande till Europa. På samma gång en del av Europa men också väldigt pigga på att hävda sin särart och självständighet. Det ska idag dras till sin absoluta spets när Storbritannien går till folkomröstning om att lämna eller stanna kvar i EU, ett av världshistoriens främsta fredsprojekt.

EU är självklart inte något perfekt politiskt projekt. Byråkratin är omfattande och det går att ställa sig kritiska till dess demokratiska processer. Ändå är de politiska och framför allt de ekonomiska fördelarna att delta så omfattande att ett medlemskap vore att betrakta som självklart. Men vi lever i en tid där isolationism och främlingsfientlighet får allt starkare fotfäste i alla länder.

Dagens val står mellan två alternativ: Brexit eller Remain! Den fotbollsfråga som ligger närmast till hands är möjligen hur ett brittiskt beslut att lämna EU skulle kunna påverka Premier League.

En logik bakom EU sedan gammalt var att länder som handlar med varandra ytterst sällan råkar i krig med varandra. Efter två världskrig var krig något alla ville göra slut på. Alltså är EU i första hand inriktat på handel. Grundtanken har varit att skapa en gemensam marknad, utan tullar, och med fri rörlighet av kapital, arbetskraft och produkter.

Rent konkret skulle detta betyda för de engelska klubbarna att spelare med EU-nationalitet, som hittills har kunnat flytta fritt till Premier League vilket varit en kraftig motor i ligans utveckling, måste uppfylla samma krav på arbetstillstånd som nu gäller för spelare utanför EU. Det handlar i nuläget om en bit över 100 spelare, och skulle naturligtvis påverka framtida spelarrekrytering.

Men är detta över huvud taget sannolikt? Spelare som redan befinner sig i England kommer självklart inte deporteras. Skulle Storbritannien rösta för utträde kommer också utträdets villkor vara föremål för förhandling under flertalet år. Och givet att över hälften av all brittisk export går till EU så kommer brittiska politiker inte vara intresserade av krav som begränsar denna.

I EU:s intresse ligger naturligtvis att främja den fria rörligheten för sina medborgare. Deras förhandlingsposition kommer alltså vara att fortsatt ha så fri rörlighet av arbetskraft mellan Storbritannien och övriga EU-länder som bara är möjligt. Vare sig från brittiskt eller europeiskt håll kommer det alltså finnas något större tryck på att göra sådan arbetskraftsimport svårare.

Ett område av spelarrekrytering som däremot skulle kunna påverkas negativt är rekrytering av spelare mellan 16-18 år, det vill säga ungdomsspelare. Dessa har i allt större utsträckning börjat fylla upp de stora klubbarnas akademier och ungdomslag. FIFA har en regel som begränsar sådana värvningar, samtidigt som EU:s regler har tillåtit dem. Är inte England med i EU kan de inte längre dra nytta av EU:s regelverk.

Det är förvisso inte något som alla ser som dåligt. En sådan förändring borde ge ett betydligt större utrymme för brittiska spelare i de brittiska akademierna, och således ännu bättre utvecklingsmöjligheter för unga brittiska spelare. Det är också det synsättet som motiverar varför exempelvis John Barnes hävdade att ett brittiskt utträde, fastän han var emot det, skulle kunna vara bra för fotbollsspelarna.

Men det finns självklart goda skäl varför Premier League självt, tillsammans med samtliga av den gångna säsongens Premier League-klubbar, har uttalat sig starkt för att Storbritannien skall bli kvar i EU. Det finns helt enkelt inga fördelar med något utträde, det kan endast uppstå problem. Samtidigt säger det kanske sig självt att de som på något sätt arbetar på en europeisk och global marknad inte är de varmaste anhängarna av att isolera sig från denna marknad.

Men detta är ju inte verkligheten för den stora majoriteten som idag skall bege sig till valurnorna. Deras verklighet är en annan, och dem går det så klart att i högre utsträckning nå med skrämselbaserad nationalretorik runt det ytterst grumliga argumentet att allas våra liv på något sätt skulle bli bättre bara vi slipper beblanda oss med alla ”dom andra”.

En typ av argumentation som på samma gång anspelar på människans lägsta gemensamma nämnare och har väldigt lätt att vinna gehör då den effektivt spelar på farhågor och fördomar. Vi i Sverige känner naturligtvis igen just den typen av argumentation väldigt väl.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Beslutet att utöka EM till 24 lag har visat sig vara rättfärdigat

Ett inte helt ovanligt fenomen när ett förslag eller ett beslut ska diskuteras är att formulera det helt svart-vitt och i termer av antingen-eller. De som är för ett visst beslut väljer att bara se fördelarna med beslutet. De som å andra sidan är mot beslutet ser bara nackdelarna. Åtminstone om man ska lyssna på vad de säger.

Väldigt få beslut är däremot så enkla och okomplicerade. Som Bartlet säger i ett avsnitt av West Wing: De enda beslut med ett så tydligt rätt och fel innefattar i stort sett alltid döda människor. Alla förslag har i själva verket både fördelar och nackdelar, och vilket förslag man föredrar är bara en fråga av hur man värderar och väljer mellan dessa fördelar och nackdelar.

Var det ett bra beslut att öka EM från 16 till 24 lag? UEFA fattade det beslutet för ett antal år sedan, på förslag från Michel Platini. Det är inte svårt att se de ekonomiska skälen bakom expansionen. En större turnering, med fler lag och fler matcher, innebär ökade intäktsmöjligheter från annonsintäkter, sponsorer och TV-rättigheter.

Ändå var det ett beslut som kritiserades och ifrågasattes. Många menade att det gamla formatet med 16 deltagande lag var optimalt, och att en ökning bara skulle leda till att urvattna mästerskapet. När vi nu snart är halvvägs genom detta EM kan det vara läge att sammanfatta och utvärdera argumenten för och mot expansionen.

Den negativa uppfattningen att turneringen skulle bli urvattnad har inte visat sig vara berättigad. Även de svagare lagen i turneringen är bra nog att kunna hävda sig i EM. Nordirland, Ungern och Island var exempelvis tre lag som många såg som slagpåsar. Ikväll kan alla tre av dessa lag vara kvalificerade till slutspel, ett av dem är det redan.

Istället kan vi se på det positiva för fotbollens utveckling att fler länder ges möjlighet att delta. Det är i grunden samma argument som har motiverat VM:s ständiga utbyggnad, men som fungerar ännu bättre för EM. De länder som deltar är inte för dåliga, snarare är värdet för fotbollsintresset i dessa länder värt något bara det.

Nackdelen med många länder i EM drabbar inte själva mästerskapet, utan den drabbar snarare kvalspelet. EM-kvalet pågår under närmare två år, men när mer eller mindre halva Europa deltar i EM blir EM-kvalet i många avseenden närmast överflödigt. För vissa länder lär det vara i det närmaste omöjligt att inte bli kvalificerade. Kanske kan det åtgärdas genom att de sju-åtta högst rankade länderna är direktkvalificerade till EM.

Ett annat påtalat problem med ett EM innehållandes 24 lag är formatet på gruppspelet. Gruppspelet omfattar totalt 36 matcher och pågår i drygt två veckor, men i slutänden är endast åtta lag eliminerade ur turneringen, vilket kan betraktas som rätt ineffektivt. Samtidigt är det inget som direkt säger att det måste vara mer effektivt än så.

Sex grupper om fyra lag i varje innebär dock att fyra av sex grupptreor också går vidare till slutspel. Det är ett system med både plus och minus. Ett plus kunde man känna inför den sista omgången där det i högre utsträckning än vad som normalt sett är fallet där två lag går vidare från gruppen fortfarande var helt öppet inför den sista omgången. Fler lag kunde fortfarande gå vidare.

Det negativa med att kunna gå vidare som grupptrea är att det också har uppmuntrat till betydligt mer defensivt spel. Oavgjort är helt plötsligt ett resultat som är mycket mer värt än i ett gruppsystem där två går vidare. Inte minst gick det att märka på de lag som vunnit en match i EM. Deras incitament att ösa på offensivt var därefter mycket ringa.

Och varje lag drabbas tämligen lite av svaga insatser. Sverige är så klart ett bra exempel på detta. Laget har hittills något turligt fått med sig en enda poäng och har på sina första två matcher inte haft ett enda skott på mål. Ändå går de in i sista omgången och behöver bara vinna en match mot Belgien för att ta sig vidare. Det är något med det som inte känns helt rätt.

Att de fyra bästa treorna går vidare skapar också märkliga situationer. Till exempel för Albanien som i och med vinsten i matchen mot Rumänien slutar trea men tvingas vänta ett antal dagar innan de vet om det var deras sista match i turneringen eller om de ska spela slutspel också. Nordirland hamnade i en liknande situation som dock reddes ut betydligt snabbare.

Finns det andra sätt att organisera gruppformatet i EM innehållandes 24 olika lag som skulle reducera dessa nackdelar?

En möjlighet vore att frångå fyrgruppsformatet och istället köra EM i åtta grupper om tre lag från vilka endast gruppvinnaren gick vidare. Det skulle definitivt öka spänningsmomentet redan i gruppspelet, samt eliminera en slutspelsomgång jämfört med nuläget. Nackdelen är att ett lag får vila per omgång, samt att sista gruppspelsmatchen riskerar bli helt betydelselös.

En annan möjlighet är att istället ändra till fyra grupper med sex lag i vardera grupp. Gruppspelet skulle i så fall innehålla fem omgångar vilket hade förlängt gruppspelet en vecka. Med två lag som går vidare från respektive grupp försvinner dock en slutspelsomgång. En fördel, kan man hävda, är att varje lag får spela två fler matcher.

Ett mästerskap med 24 lag är helt enkelt inte det mest praktiska antalet deltagande lag. Å andra sidan är det heller inte något stort problem. Jag tror ingen av oss skulle säga att nuvarande format på något sätt har direkt förtagit upplevelsen av detta EM.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Slutsatser och spelarbetyg från Englands EM-gruppspel

Intet nytt under solen. Englands tredje match i detta EM följde mer eller mindre precis samma mönster som de två tidigare, och var ett mönster som därtill var väldigt lätt att förutse inför EM. England kontrollerar bollen och tar sig fram till planens sista tredjedel, där de totalt kör fast utan någon som helst idé hur de ska ta sig igenom ett samlat motståndarförsvar.

Solskenshistorien är så klart Wales, som alltså genom att utklassa Ryssland tar sin andra vinst i EM och slutar som gruppetta. Wales är, till skillnad från England, ett landslag med en väldigt enkel och okomplicerad spelidé. Ofta räcker det långt. Wales har nu deltagit i två mästerskap genom historien och tagit sig vidare från gruppspelet i båda.

Roy Hodgson hade så klart gjort sina omfattande förändringar i Englands startelva. Det var något som ifrågasattes och diskuterades inför matchen givet betydelsen av att vinna gruppen. Det är möjligt att det finns fördelar med att göra dessa byten som kommer märkas längre fram i turneringen, men det kostade England i den här matchen, och kan ha kostat dem förstaplatsen.

Nu blev det istället andraplatsen vilket betyder att England i åttondelsfinalen möter tvåan i Grupp F med Portugal, Island, Österrike och Ungern. Givet att det är ytterst osannolikt att Portugal slutar tvåa i den gruppen så är det kanske inte något katastrofalt utfall för England ändå. Men sedan, i en eventuell kvartsfinal, väntar troligtvis hemmanationen Frankrike.

SLUTSATSER FRÅN GRUPPSPELET:

(1) England saknar offensiv spelidé och trygghet. Roy Hodgson kan hävda att England har dominerat tre matcher i gruppspelet om han vill, de flesta kan se att det är en spelmässig illusion. Någon plan för hur England ska spela sig genom motståndarförsvaret och skapa målchanser finns ej, och förmågan att genomföra en sådan plan verkar begränsad. Spelarna saknar tryggheten och beslutsamheten, några spelare tar stressade avslut och andra spelare lämnar helst över avsluten till någon annan.

(2) Jack Wilshere var ett sentimentalt felbeslut. Wilshere fick chansen från start mot Slovakien. Han tog den inte. Det är inte hans fel. Han såg redan under första halvlek ut som en spelare ur fysisk form i avsaknad av speltempo, av det enkla skälet att han är en spelare ur fysisk form i avsaknad av tempo. Det kan inte rimligtvis ha kommit som någon överraskning för någon. Förhoppningen att Wilshere skulle kunna bidra med mer i detta EM än att kanske hoppa in en sista kvart i en match var rent önsketänkande.

(3) Daniel Sturridge fungerar bättre som impact-spelare, Wayne Rooney fungerar inte alls som impact-spelare. Har man följt Rooneys långa karriär vet man att det är ytterst sällan han lyckas göra något avtryck från bänken, han behöver spela från start för att verkligen kunna sätta sin prägel på spelet. För Sturridge verkar det nästan vara tvärtom. Han är skicklig på att förändra en matchbild som kört fast med sin oförutsägbarhet, men gör mindre avtryck, inte minst på grund av ett riktigt svagt beslutsfattande, när han börjar från start.

(4) Jamie Vardy bör ha spelat till sig startplatsen. Harry Kane verkar inte pigg nog eller ha självförtroendet att vara effektiv som anfallare i detta EM, likaväl som han har en olycklig benägenhet att gå ned i planen istället för att dra i djupled. Vardy är inte felfri, tvärtom såg vi mot Slovakien exempel på hur osynlig han riskerar bli mot lågt liggande motståndarförsvar. Men han drar i djupled vilket passar England bättre och i slutspelet kommer England i högre utsträckning möta motståndare som själva går framåt.

(5) Gruppformatet främjar rigid defensiv. Man ska inte klaga på att fler länder har fått plats i EM, resultaten visar att det har varit motiverat. Men formatet i gruppspelet där även de fyra bästa treorna går vidare har onekligen uppmuntrat till ett defensivt spel, oavgjort ökar i värde. Slovakien försökte över huvud taget inte anfalla mot England. Vilken enorm skillnad i matchbild om Slovakien faktiskt hade behövt vinna matchen, vilket de hade varit tvingade att göra om det bara varit två som gick vidare från gruppen.

:::

ENGELSKA SPELARBETYG FRÅN GRUPPSPELET:
(Berömlig: +++++, Underkänd: +, Ej betygsatt: -)

Joe Hart – (+++)
Fraser Forster – (-)
Tom Heaton – (-)

Kyle Walker – (++++)
Danny Rose – (+++)
Gary Cahill – (++)
Chris Smalling – (++)
Nathaniel Clyne – (++)
John Stones – (-)
Ryan Bertrand – (++)

James Milner – (-)
Raheem Sterling – (+)
Adam Lallana – (+++)
Jordan Henderson – (+++)
Eric Dier – (++++)
Jack Wilshere – (++)
Ross Barkley – (-)
Dele Alli – (++)
Wayne Rooney – (+++)

Harry Kane – (++)
Jamie Vardy – (++)
Daniel Sturridge – (++)
Marcus Rashford – (++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Kan Roy Hodgson hitta både rätt taktik och rätt byten mot Slovakien?

Vi är ofta så resultatstyrda när vi ska försöka förstå fotbollslag och fotbollsmatcher. Det är naturligtvis sant att det i slutänden är resultaten som faktiskt spelar roll, men det är också ett sätt att tänka som riskerar leda till felaktiga analyser och framför allt felaktiga slutsatser.

Inte minst gäller kanske detta England i detta EM.

Reaktionen efter den första matchen, då England släppte in en kvittering i slutminuterna, var besvikelse och frustration. I farten glömdes förvisso bort att även om resultatet inte blev det önskade så var det en fotbollsmatch som England i stora drag kontrollerade och borde ha vunnit.

Reaktionen efter den andra matchen, då England gjorde vinstmålet i matchens slutminuter, var översvallande glädje. I farten glömdes förvisso bort att precis samma brister i lagets anfallsspel som var synliga i första matchen var i högsta grad framträdande även i den andra matchen.

Två helt olika resultat i de båda matcherna och två helt olika reaktioner efter matcherna. Men i grunden var det två prestationer av England som var väldigt likartade. Men inga felfria prestationer. Första matchen såg rätt taktik men fel byten. Andra matchen såg fel taktik med helt rätt byten.

Blir det tredje gången gillt för England och för Roy Hodgson mot Slovakien – rätt taktik med rätt byten?

Någon undrade stillsamt men kanske något retoriskt kort efter slutsignalen mot Wales, även med hänsyn taget till glädjen över det sena målet av Daniel Sturridge, huruvida det var något med Englands insats eller sätt att spela fotboll som faktiskt var bra i någon konkret mening.

England hade i någon mening tur som lyckades vända och vinna mot Wales, det var inte ett utslag av spelmässig briljans. Kvitteringsmålet är i själva verket ett inlägg på måfå som nickas ned av en motståndare till en offsidestående Jamie Vardy. En på i bästa fall hundra. Även vinstmålet kom lite ur ingenstans, om än skickligt genomfört.

Det var för den sakens skull inte bara tillfälligheter att England till sist vann. Roy Hodgson var i någon mening sin egen lyckas smed. England hade problem i första halvlek, och under hela matchen mot Ryssland, att få in spelare i straffområdet. I halvtid bytte han in två anfallare och såg till att överbelasta straffområdet.

Roy Hodgson kan inte utgå från att sådana svepande förändringar ska kunna ge resultat i varje match. Däremot bör han ha dragit lärdom av vad förändringen gav för effekt. Rimligtvis går Daniel Sturridge in i startelvan och rimligtvis blir det ett mer målinriktat spel än tidigare.

Gruppsituationen är något oklar för England. Fyra poäng på banken betyder att England mer eller mindre säkert är helt klart för slutspel. Frågan är bara om man går in i slutspelet som gruppetta, -tvåa eller –trea. Vinst mot Slovakien och England vinner gruppen. Om Wales inte vinner mot Ryssland slutar England etta vid oavgjort mot Slovakien, och tvåa bakom Slovakien vid förlust.

Att sluta etta är självklart inte oviktigt. Det ger med all säkerhet en betydligt mer bekväm lottning i åttondelsfinalen. Närmare bestämt trean i nästan garanterat någon av grupperna A (Albanien) eller D (Turkiet eller Tjeckien), med en minimal chans på trean i grupp C (Nordirland?). Att jämföras med att sluta tvåa och förmodligen ställas mot Portugal eller Österrike.

Det är alltså en match mot Slovakien som England behöver vinna. Samtidigt nås vi av rapporter att Roy Hodgson planerar göra omfattande ändringar i Englands startelva. Båda ytterbackarna kommer bytas ut och med undantag för Eric Dier sägs mittfältet bli helt nykomponerat.

Friskt vågat kan tyckas, men knappast hälften vunnet för den sakens skull.

Greg Dyke, mannen med det något olyckliga namnet, tillika FA:s avgående ordförande, passade nämligen på att sätta lite extra press på England och Roy Hodgson genom att något opåkallat börja prata om Hodgsons framtid efter EM, som ju är osäker i och med att kontraktet går ut efter turneringen. Frågan är alltså om Hodgson blir kvar eller ej.

Givet att Dyke själv avgår under sommaren är det så klart oklart vad han har att säga om saken. Hans uppfattning var dock att Roy Hodgson behövde ta sig till semifinal med England, eller möjligen spela bra men åka ut i kvartsfinal på typ straffar, lite beroende på vilka man mötte, för att kunna känna sig någorlunda säker på att få behålla jobbet.

Själv är jag så klart av uppfattningen att skulle England lyckas ta sig till kvartsfinal har de gjort ett bra EM, och allt längre än kvartsfinal är att betrakta som ren och skär succé. Men så heter jag ju heller inte Greg Dyke och är avgående ordförande för FA.

(Finns det något mer olyckligt namn än Greg Dyke? Det skulle väl i så fall vara Dick Van Dyke.)

Parallellt med Englands match spelar så klart Wales. Hur surt vore det inte för dem att efter den succéartade inledningen mot Slovakien, och därefter det sena förlustmålet mot England, inte ens ta sig till slutspel? Ryssland såg dock helt demoraliserat ut mot Slovakien, och det vore väl tusan om inte Wales skulle kunna nypa åtminstone en poäng mot dem.

Annars ser jag faktiskt fram emot att ikväll få ännu en chans att se EM:s hittills mest spännande spelare – Marek Hamsik.

Peter Hyllman
0 kommentarer