Peter Hyllmans Englandsblogg

Sevilla is the very model of a modern English football club

27 maj 2015 06.00, Peter Hyllman

Sevilla har ikväll chansen att bli historiska. Ingen klubb har lyckats vinna Europa League, eller UEFA-cupen i dess tidigare inkarnation, mer än tre gånger. Men med vinst mot Dnipro så tar Sevilla hem sin fjärde titel i turneringen, därtill den andra i rad, i så fall andra gången på bara tio år som Sevilla vinner Europa League två år i rad.

Det är inte fel att påstå att Sevilla har byggt en stor del av sitt varumärke och sin popularitet just genom sina framgångar i Europa League. Lika stora som Barcelona och Real Madrid blir de aldrig, men klubbens status har ökat genom sina europeiska cupframgångra och därmed lockar man spelare, tränare och supportrar på ett helt annat sätt och omfattning än tidigare.

Det finns av den anledningen flera engelska klubbar som skulle kunna betrakta Sevilla som en förebild, en klubb att efterlikna. Det vore kanske svårt att få Tottenham och Liverpool att se Sevilla som en förebild, deras ambition är mer inställd på Champions League, men klubbar som Southampton, Swansea, Sunderland, Newcastle, Everton, med andra ord ett helt koppel av klubbar, har mycket att vinna.

Mer om Sevilla och vad engelska klubbar har att lära av dem i denna intressanta Four Four Two-artikel.

Engelska klubbar har vad avser Europa League ett besvärligare läge än Sevilla och övriga spanska klubbar. En betydligt tuffare konkurrens i Premier League gör rotation mer riskfyllt för engelska klubbar. De har också andra finansiella incitament. En enda skillnad i ligaplacering betyder mer i termer av intäkter än vad Europa League gör. Till och med en bra placering i FA-cupen är värt mer ekonomiskt än Europa League.

Det är man kanske inte så intresserad av som supporter. Men är man ägare eller ledare i en klubb, och inte minst har som ansvar för att hålla ekonomin i ordning och inte bara kunna erbjuda utan även betala konkurrenskraftiga löner så känns det hela omedelbart mer betydelsefullt.

Trots det finns det ett långsiktigt värde med Europa League även för engelska klubbar, sportsligt såväl som statusmässigt. Laget utvecklas och förbättras av annat och tuffare motstånd, klubben utvecklas av att behöva hantera och planera nya utmaning, men framför allt ger Europa League utlopp för drömmar och ambitioner utöver en anonym tillvaro i mitten av Premier League.

Det har blivit något av en standard inom engelsk fotboll att betrakta Europa League som ett problem, ett jäkla skit som man är tvingad att baxa ända hit. En del managers ser säkert även en möjlighet i att använda Europa League som ett alibi och en förklaring för sviktande ligaprestationer. De engelska klubbarnas prestationer i Europa League kommer inte bli bättre innan man istället för problem börjar se möjligheter.

Skälen att satsa på Europa League blir inte svagare av att det nu faktiskt finns möjlighet att kvalificera sig till Champions League genom turneringen. Troligtvis den bästa möjlighet klubbar som Newcastle, Everton, Southampton och Aston Villa har att kvalificera sig till den turneringen. Men svårigheterna för dessa klubbar går inte att önska bort, så runt vilka åtgärder kan engelska klubbar bygga en långsiktig Europa League-strategi?

Spelarutveckling

Det jobbigaste med Europa League är det stora antalet matcher i turneringen samt att den spelas över så lång tid, med kvalrundor som inleds redan i juli eller augusti om man har otur. Skador och slitage ställer tuffare fysiska krav på spelarna i truppen, alternativt krav på fler spelare i truppen.

Att framgångsrikt och samtidigt ekonomiskt hållbart hantera dessa krav bygger på att man integrerar spelarutveckling med sin a-lagstrupp. Deltagande klubbar måste bli betydligt bättre på att utnyttja lovande spelare från sina U18 och U21-lag.

En nyss genomförd undersökning visade att U21-spelare i England får blott hälften så mycket speltid 2015 som de fick 2005. Det är alltså en tydlig nedgång och även ett problem. Europa League, tillsammans med Ligacupen och FA-cupen, är en möjlighet att adressera detta problem.

Från klubbhåll pratar man ofta om hur viktigt men samtidigt svårt det är att unga talanger erbjuds riktig tävlingsfotboll. Bland annat därför pratas det ibland om att B-lag borde få spela i seriesystemet. Samtidigt är engelska klubbar dåliga på att utnyttja de möjligheter som trots allt erbjuds.

Europa League är en fantastisk möjlighet till utveckliing för unga spelare. Det säger sig självt att motståndare som Besiktas, Sevilla, Napoli, Leverkusen, Ajax, Zenit och så vidare är bättre för den egna utvecklingen än att ett par gånger om året ställas mot Chelseas, Sunderlands eller Tottenhams reservlag.

Avsikten är inte att spela rena ungdomslag i någon turnering, men att på ett tydligare och mer medvetet sätt integrera fler unga spelare i den ordinarie a-truppen; och se a-lagets tävlingsspel som en metod för spelarutveckling.

Taktik och rotation

Det förutsätter å sin sida att engelska klubbar blir betydligt bättre på att rotera mellan spelare än vad som är fallet i nuläget. Genom att gå runt på fler spelare minskar belastningen per spelare och laget som helhet håller sig fräscht längre under säsongen.

Flera managers är tveksamma till detta. De gillar inte den osäkerhet det innebär att ibland ställa beprövade spelare vid sidan. Ofta upplever de att nya spelare inte behärskar jobbet på planen lika bra som deras huvudsakliga alternativ, vilket innebär en risk.

Även de beprövade spelarna var dock osäkra en gång i tiden. De blev trygga i sina uppgifter genom att få speltid och erfarenhet, genom att någon manager såg deras potential och gav dem chansen trots barnsjukdom. Ingen spelare blir beprövad utan att någon gång få pröva på.

Inte lika omtalat är att även alternativet som många engelska klubbar har valt, att ställa upp omotiverade reservbetonade lag, medför en risk. Det ger möjligen vila till vissa spelare men reducerar lagets kampmoral, självkänsla och sense of urgency. Vilket kan stå dem dyrt under säsongen som helhet, och ofta har gjort det.

Något som underlättar rotation och ett användande av många olika spelare utan alltför negativ inverkan på lagets resultat är taktisk tydlighet. Alltför många tränare fokuserar på enskilda spelare snarare än att utforma taktiska roller på planen.

Tydliga taktiska roller på planen, särskilt om de förmedlas genom hela klubben och inte bara a-laget, underlättar för nya spelare att komma in och prestera tidigt. Det ger dem fler nya variabler att behärska. Att Arsenal över tid har presterat så jämnt och bra beror inte lika mycket på spelarnas kvalitet som på att de har haft många spelare i truppen helt på det klara med sin uppgift på planen.

Effektiv rotation handlar alltså inte bara om att byta ut spelare enligt något på förhand bestämt schema, utan också om att implementera det rent taktiskt i klubben. Det kan alltså inte bara vara fråga om att se kortsiktigt från match till match, utan man måste se långsiktigt över säsongen som helhet och planera framåt.

Nära kopplat till sådana beslut om rotation är även frågor gällande rehab och vila efter match. Olika spelare har olika behov i sådana avseenden så även där är en långsiktig planering nödvändig.

Belöningssystem

Idag råder närmast negativa incitament att satsa på Europa League och signalerna till spelarna i laget är mer eller mindre uttalat att turneringen är helt oviktig. Ska detta vändas går det inte bara att prata om att den är viktig utan detta måste uttryckas i konkret handling.

Det betyder att koppla belöningar till starka prestationer i Europa League; både i individuella spelarkontrakt men också i form av kollektiva lagbonusar. Få spelare drivs enbart av finansiella motiv men det är ändå ingen irrelevant faktor i att påverka motivation och ansträngning.

Dylika belöningar måste naturligtvis även kopplas till managerns anställning. En manager som belönas eller utvärderas enbart utifrån ligaprestation kommer oundvikligen att betrakta allt annat som underordnat detta.

Belöningssystem är en fråga som är aktuell inte bara på klubbnivå utan är även en fråga som bör övervägas på Premier League-nivå för att ge de engelska klubbarna incitament att satsa på Europa League. Premier League drar in enorma summor i TV-intäkter, och en försvarlig del av dessa pengar bör avsättas som särskild bonus till klubbar som gör bra ifrån sig i europeiskt cupspel.

Strategiska samarbeten?

Ett alternativ som har nämnts för engelska klubbar att hantera utmaningen att framgångsrikt navigera Europa League samtidigt som Premier League är att gå in i strategiska samarbeten med de största engelska och europeiska klubbarna.

Idén är att klubbar som Everton, Newcastle, Aston Villa med flera ingår samarbeten med Man Utd, Man City, Chelsea, Real Madrid, Bayern München och så vidare som skickar sina unga spelare dit på lån för utveckling, samtidigt som de engelska klubbarna får tillgång till fler spelare utan större ekonomisk kostnad eller risk.

Det är ett system som alltså skulle likna det system som finns i England mellan klubbarna i Premier League och klubbar i The Football League.

Jag är ändå lite tveksam till ett sådant system. Dels för att det permanentar en slags underordning där var för sig starka engelska fotbollsklubbar får gå med mössan i handen och hoppas på att få låna spelare från de engelska och europeiska elitklubbarna. Skulle klubbarna dessutom närma sig eliten på allvar så har eliten möjligheten att såga av den gren klubbarna sitter på.

Dels för att det institutionaliserar truppmässig kortsiktighet, därtill utan någon potential för ekonomisk vinning och återinvestering. De inlånade spelarna riskerar också ha begränsad motivation i en klubb där de är på besök under en säsong, och dit de kanske till och med känner sig ivägskickade.

Det är ett förslag med en tydlig nyttofunktion för de etablerade elitklubbarna men med inte lika tydlig nytta för klubbarna i andra änden. Ofta ser vi också detta i The Football League, det är sällan ett lag byggt runt lånespelare har lyckats med att svinga sig hela vägen uppåt.

Offensiv och defensiv effektivitet i Premier League 2014-15

26 maj 2015 08.00, Peter Hyllman

Jag brukar sammanfatta varje ligasäsong med att göra en statistisk analys av hur bra lagen har varit offensivt såväl som defensivt. En tradition som det inte finns någon anledning att frångå, då det faktiskt kan skilja ut vad vi faktiskt vet från vad vi bara tror oss veta. Möjligen kan det också ge en och annan aha-upplevelse.

Defensiv effektivitet mäter jag genom att sätta genomsnittligt antal skott mot det egna målet per match längs x-axeln, samt genomsnittligt antal sådana skott som krävs per insläppt mål längs y-axeln. Det ger en indikation både hur bra ett lag är på att stoppa målchanser innan de inträffar och hur bra ett lag är på att hantera de målchanser som ändå uppstår.

Offensiv effektivitet följer samma grundläggande logik. Längs x-axeln mäts hur många skott mot mål ett lag genomsnittligt har per match och längs y-axeln hur många sådana skott på mål som genomsnittligt krävs per gjort mål, så kallad shot conversion. På motsvarande sätt visar detta både hur bra ett lag är på att skapa målchanser och hur bra laget är på att omsätta chanser i mål.

Gemensamt för båda diagrammen är att de båda axlarna samtidigt utgör ligans genomsnitt. Vad avser defensiv effektivitet så är det önskvärt att vara placerad högst upp till vänster men illa om man ligger långt ned till höger. För offensiv effektivitet är det å andra sidan bra att ligga långt ned till höger men desto sämre att ligga högt upp till vänster.

Defensiv

Trots en relativt sett svag säsongsavslutning så placerar sig Southampton väldigt bra defensivt. Inget lag släpper till färre skott mot det egna målet och de är bra på att hantera de chanser som ändå uppstår. Southamptons imponerande ligasäsong är i första hand en defensiv prestation.

Newcastle har stora problem med sin backlinje. Laget släpper inte till fler chanser än vad som är normalt för lag på tabellens övre halva, men det brister i koncentrationen i försvarsspelet och målen läcker in i en oroväckande hastighet.

West Ham är Newcastles motsats. Laget kämpade länge högt upp på tabellens övre halva trots att man släpper till väldigt många målchanser. Till skillnad från Newcastle har man dock ett synnerligen kompetent försvar och man klarar ofta av att avstyra dessa målchanser.

Liverpool och Tottenham har båda haft säsonger som bäst beskrivs som besvikelser givet sina målsättningar. Ett bristande försvarsspel är en viktig del i förklaringen för båda dessa lag.

Man City och Man Utd misslyckades med att på ett seriöst sätt utmana Chelsea om ligatiteln under säsongen. Båda lagen är riktigt bra på att hålla motståndet borta från att skapa målchanser men är alldeles för ineffektiva på att hantera dessa målchanser, alltså inte ens bättre än ligagenomsnittet.

Inget lag är emellertid lika bra defensivt som Chelsea, vilket är den främsta anledningen att de vinner ligan. De är inte särskilt mycket svårare att skapa chanser på som något annat topplag men betydligt jobbigare att få hål på, vilket vittnar om en väldigt väl organiserad backlinje.

Offensiv

Man City skapar chanser i mängder. De har nästan två skott på mål mer per match än något annat lag, samtidigt som bara Chelsea är mer effektiva än dem vad avser att utnyttja sina målchanser. Delvis är Man Citys bristande målskytte en förklaring till att de halkade efter Chelsea, men bara delvis.

Arsenals bristande effektivitet i sitt målskytte har varit en följetong under flera säsonger och till viss del hänger det fortfarande i. Olivier Giroud har haft en bra säsong men om Arsenal på allvar ska kunna utmana om ligatiteln så måste skärpan i målskyttet höjas minst ett snäpp.

Man Utd har det omvända problemet. Laget är förhållandevis effektivt i sitt målskytte men skapar alldeles för få klara chanser för att kunna sägas ha ett lag som ska kunna utmana om ligatiteln. Louis van Gaals spelare skapar klart lägst antal målchanser av samtliga lag bland de sex främsta.

Liverpools problem med målskyttet har varit omvittnade under säsongen. Luis Suarez och Daniel Sturridge gjorde 52 mål tillsammans förra säsongen, lika många mål som Liverpool har gjort totalt i ligan den här säsongen. Liverpool har inte lyckats ersätta dessa båda spelare.

QPR åker ur Premier League trots att bara fyra lag i hela ligan skapar fler målchanser än dem. Effektiviteten har dock brustit, detta trots att Charlie Austin har haft en bra säsong. Alla lag inblandade i nedflyttningsstriden led av otillräcklig offensiv, men QPR hade i alla fall verktygen.

Säsongens lag i Premier League, 2014-15

25 maj 2015 17.33, Peter Hyllman

Säsongens lag

Avbytare:
Hugo Lloris, Tottenham – (4+2)
Branislav Ivanovic, Chelsea – (5+2)
Gareth McAuley, West Brom – (4+3)
Toby Alderweireld, Southampton – (4+1)
Ryan Bertrand, Southampton – (5+1)
Mile Jedinak, Crystal Palace – (4+0)
Jordan Henderson, Liverpool – (4+1)
Riyad Mahrez, Leicester – (5+1)
Charlie Adam, Stoke – (2+6)
Alexis Sanchez, Arsenal – (5+2)
Diego Costa, Chelsea – (3+5)

:::

Efter varje ligaomgång har en hörna publicerats innehållandes en omgångens elva. Totalt alltså 38 till antalet.

Givet alla dessa 38 veckoelvor så har olika spelare varit med flera gånger. Med det kan vi räkna ut vilka som genom att ha varit med flest gånger i omgångens lag kvalificerar sig till säsongens lag.

Metoden går att ifrågasätta. Man kan exempelvis undra om det egentligen är bättre att ha varit väldigt bra i till exempel sex omgångar jämfört med mycket bra i alla 38 omgångar.

Metoden har samtidigt sina fördelar. Den blir lite mindre känslig för det här med stora klubbar och stora namn, vilket andra säsongselvor lider ganska svårt av.

Siffrorna inom parenteserna utgör antalet gånger spelaren varit med i omgångens lag + antalet tillfällen som avbytare. På avbytarbänken hittar ni avbytare position för position.

Harry Kane, Christian Benteke, Nathaniel Clyne och Ashley Young hamnar precis utanför säsongens lag med avbytare.

Lite kul tycker jag det är att jag trots mitt påstådda ”förakt” för John Terry ändå har haft honom med fem gånger i omgångens lag och således också i säsongens lag.

Southampton har rätt många spelare som ligger strax under säsongens lag, vilket också kan vara en bra förklaring till att de som lag har presterat så bra under säsongen.

Vill man bli lite makro så tycker jag säsongens elva delvis visar på att Premier League kanske saknar den absolut högsta kvaliteten framför allt bland mittbackar och på det defensiva mittfältet.

Om Southampton var laget som ”köptes sönder” förra sommaren så anar jag att Crystal Palace kan ligga i farozonen denna sommar.

Middlesbrough har jobbat för den här dagen i sex år, som nu ska sammanfattas i en match

25 maj 2015 08.00, Peter Hyllman

Det kan ibland framstå som om det inte går att skriva om playoff-finalen i The Championship utan att göra någon mer eller mindre tydlig koppling till dess ekonomiska värde. På sätt och vis förminskar det matchen och något säger mig att om jag går i den fällan så kommer Kamrat Linhem komma jagandes efter mig med en makrill i ena handen och ett paket Göteborgschex i den andra.

Det finns ett mycket enkelt sätt att beskriva matchen mellan Middlesbrough och Norwich. Defensiv mot offensiv. Inget lag har släppt in färre mål än Middlesbroughs 37 mål under säsongen. Bara uppflyttade Bournemouth och Watford har gjort fler mål än Norwichs 88 mål i ligan.

The Championships bästa defensiv mot The Championships bästa offensiv, vid sidan av de uppflyttade lagen, således. Med andra ord den perfekta playoff-finalen.

Riktigt så okomplicerad är dock inte bilden. Norwich har släppt in många mål under säsongen men inledde också säsongen svagt. Norwichs meteoriska kliv uppåt i tabellen sammanfaller med Alex Neils tillträde i januari, och en förbättrad defensiv där inte minst Sebastien Bassong hittade tillbaka till sin gamla form. Tillsammans med Russell Martin bildar han ett mittbackspar som höll nollan i åtta av Norwichs sista 20 matcher.

Men offensiven är fortfarande Norwichs stora styrka. De tre anfallarna Gary Hooper, Lewis Grabban och Cameron Jerome har gjort mer än 40 mål tillsammans, och även mittfältet bidrar med mål genom Bradley Johnson, Wes Hoolahan och Nathan Redmond.

När det pratas om Middlesbroughs starka defensiv så vill många gör kopplingen till Aitor Karankas tid i Real Madrid som en av José Mourinhos assistenter. Men det är heller inte det enda som Karanka har tagit med sig från Mourinho till Middlesbrough. Där finns samma lagkänsla och självförtroende som Mourinho brukar vara så bra på att ge till sina lag.

Middlesbrough är dock lika lite bara defensiv som Chelsea. På mittfältet finns Grant Leadbitter, en av de mer kreativa mittfältarna i The Championship med elva gjorda mål och nio assists. Framåt finns Patrick Bamford, lånet från Chelsea som utsågs till årets spelare i The Championship.

”Tar vi ledningen med 1-0 så vinner vi!” påstod José Mourinho tidigare under säsongen och Aitor Karanka skulle kunna hävda något liknande. Det gäller också mot Norwich som hittills under säsongen inte har gjort ett enda mål på Middlesbrough (0-4 respektive 0-1). Matchbilden kommer tveklöst präglas av vilket lag som får första målet.

De båda lagens mentalitet speglas också i deras taktiska uppställningar. Ett rätt konservativt 4-4-1-1 är Middlesbroughs genomgående melodi under säsongen samtidigt som Norwich har varierat mellan mer offensivt inriktade lösningar med två anfallare, oftast 4-4-2 eller 4-1-3-2. Båda lagen vill hålla i bollen men Norwich är mer benägna till snabba omställningar genom Redmond, Grabban och Martin Olsson.

Det är de unga managernas år i The Championship. Eddie Howe är 37 år gammal och hans Bournemouth vann serien. Alex Neil är bara 33 år gammal och ska nu leda Norwich i en playoff-final. Om Norwich vinner så blir Neil den yngste managern som någonsin haft ansvaret för ett Premier League-lag. Så sent som förra säsongen var han spelande tränare i Hamilton i den skotska andradivisionen.

Det har gått snabbt framåt både för Alex Neil och för Norwich. Så sent som i januari låg laget tia innan klättringen med Neil inleddes. Några motgångar att tala om har Neil och Norwich hittills inte haft vilket kunde tyda på att de är laget som går in med momentum och störst självförtroende till en så här viktig och avgörande match.

Middlesbroughs situation är lite lurigare. De har länge legat i toppen av ligan och var långt in på säsongen en av favoriterna till automatisk uppflyttning. Den möjligheten försvann dock i slutet av säsongen. Att behöva spela ett playoff får ses som en missräkning för dem.

Samtidigt är Middlesbrough kanske det lag i hela The Championship, inräknat Watford och Bournemouth, som är bäst förberett för att ta klivet upp i Premier League. Laget är taktiskt oerhört väldrillat, inte minst defensivt, och man har i Aitor Karanka en erfaren manager. I klubbens akademi finns många spelare som knackar på dörren till a-laget, där såväl Middlesbroughs U18-lag och U21-lag vann sina respektive serier under säsongen.

Det har skapat lugn, trygghet, harmoni och självförtroende både i laget och i klubben som helhet. Det har inte minst visat sig i den här säsongens cupspel där de överraskande både besegrat Man City och tagit pressat Liverpool till straffar på Anfield. De har en vana från de stora matcherna och har visat att de kan hävda sig där.

Norwich å sin sida riskerar att fortfarande leva på ångorna från sin nyss avslutade Premier League-sejour. Sex år efter att Middlesbrough själva åkte ur Premier League så lever inte klubben på några ångor. Middlesbrough har tvingats riva ner, rensa ut och bygga upp igen. Det är inte en klubb som hänger sig kvar i fingertopparna utan en klubb som knackar på dörren och vill in.

Det har varit några tunga säsonger för de stora klubbarna i nordöstra England, Newcastle och Sunderland har varit mer orsak till sorg än glädje. Den här säsongen har det istället varit Middlesbrough som har varit den stora ljuspunkten i nordost.

Det betyder inte att sagan nödvändigtvis får ett lyckligt slut. Playoff-finalerna skiljer sig från sagans värld på ett mycket brutalt sätt. The good guys doesn’t always win. Där finns alltid en vinnare, men också alltid en förlorare.

Hörnan #38: Mer lättnad än glädje för Newcastle

24 maj 2015 19.06, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Tim Krul, Newcastle
Scott Dann, Crystal Palace
Marc Albrighton, Leicester
Charlie Adam, Stoke
James Milner, Man City
Jamie Vardy, Leicester
Loic Remy, Chelsea

:::

VECKANS VINNARE:

Newcastle. Det slutade lyckligt till sist, om man håller sig till fotbollsmatchen. Mindre lyckligt om man ser till läktarsången efter match där Newcastles fans uppmanade Mike Ashley att ”you fat cockney bastard, get out of our club!” I tio raka matcher hade Newcastle misslyckats med att vinna och det såg länge segt ut idag också. Den store hjälten blev Jonas Gutierrez, som kommit tillbaka efter en tids kamp med cancer, som passar till Newcastles första mål och själv gör det andra och avgörande.

Arsenal. Spelet, målen och resultaten har hackat i de senaste omgångarna för Arsenal men idag var det aldrig något snack. Att ta med sig en storvinst i sista omgången till FA-cupfinalen mot Aston Villa om en knapp vecka var precis vad laget behövde. Starka prestationer av Theo Walcott och Jack Wilshere ger även Arsene Wenger mer alternativ att fundera på inför lördagen.

Stoke. Vi får gå tillbaka till tidigt 1960-tal för att hitta något lag som så totalt har gjort mos av Liverpool. Det var en säsongsavslutning som var lika präktig som oväntad men ett passande avslut på hemmaplan för Stoke och för Mark Hughes som i skymundan har gjort en riktigt stark säsong. Slut på säsongen nu och Stoke kan börja ladda om för nästa säsong.

:::

VECKANS CLIFF BARNES:

Liverpool. Ingen förlust är rolig men på vissa förluster blir man förbannad. Det meddelades i veckan att Brendan Rodgers på måndag ska sitta ned inför en utvärderingskommitté för att värdera vad som varit bra och dåligt med den här säsongen; i sig en inte helt upplyftande idé. Att behöva göra något sådant en dag efter att spelarna så fullständigt vikt ned sig framstår snarare som något förnedrande. Istället för femma slutar Liverpool sexa. Avsaknaden av stolthet och vilja att vinna är något som borde oroa både Brendan Rodgers och Liverpools klubbledning.

:::

Tankar och slutsatser:

Hull behövde vinna mot Man Utd för att alls ha chansen att hålla sig kvar och de hade allt. De hade spelet, de hade målchanserna, de hade till slut fler spelare på planen. Men de gjorde inte mål.

En blandning av otur och oskicklighet gör att Hull åker ur Premier League. Jag förmodar att de kan finna viss tröst i att Newcastle trots allt vann, så det hade förmodligen ändå inte spelat någon roll om de vunnit.

Aston Villa har förlorat sina två sista ligamatcher. Det kan inte ha varit den uppladdning de hoppats på inför FA-cupfinalen.

Leicester fick fira storstilat hemma på King Power Stadium med en storseger med 5-1 mot QPR. Fantastiskt kul för dem att få fira fortsatt spel i Premier League inför lyriska hemmafans.

Många spelare gjorde idag sina sista matcher i England. Steven Gerrard, Didier Drogba och Frank Lampard bland dem. Drogba bars ut i mänsklig bärstol under bisarra former och Lampard gjorde mål för Man City under betydligt mindre bisarra former.

Tottenham femma!

:::

För övrigt:

Det tog West Ham rätt exakt en minut efter slutsignalen mot Newcastle att via hemsida och twitter meddela att klubben inte förlänger med Sam Allardyce. Någon satt alltså och väntade med fingret på avtryckarknappen.

Stor fördel att få avsluta på hemmaplan i sista omgången, när två lag möts som inte har så värst mycket att spela för.

Sky intervjuade Mike Ashley inför matchen mot West Ham. Han påstod att han inte skulle sälja klubben innan han vunnit någon titel, eller tagit sig till Champions League, med klubben. Upp till bevis!

16:00 imorgon måndag – Middlesbrough v Norwich i playoff i The Championship.

Gamla spöken och Swindons taktik kan fälla Preston i League Ones playoff

24 maj 2015 16.30, Peter Hyllman

Det kan verka som en match och en final med en på förhand given favorit, med tanke på att Preston var snubblande nära att automatiskt uppflyttas till The Championship samtidigt som de slutade hela tio poäng före Swindon i den slutliga tabellen.

Men det kan vara ett bedrägligt intryck. Preston har, trots tidigare favoritskap, haft väldigt svårt att lyckas i playoff, i sådan utsträckning att det har blivit till en del av berättelsen om klubben. Lagets kollaps under slutet av säsongen, som ledde till att de tappade andraplatsen i sista omgången, lär knappast hjälpa med nerverna.

Swindon är samtidigt ett lag som genomgående under säsongen har presterat bättre mot de större och bättre klubbarna. Inget annat lag i playoff tog lika många poäng mot lagen på League Ones övre halva som Swindon, som däremot har haft det svårare mot på pappret lättare motstånd.

Swindons styrka under säsongen har varit deras offensiv, de har inga problem att göra mål. Försvaret är emellertid deras svaghet, de har släppt in flest mål av samtliga sex topplag i League One, och de har haft svårt att stänga matcher. Få matcher visar det bättre än den andra semifinalen mot Sheffield United, som slutar 5-5 sedan Swindon tagit ledningen med 3-0.

Kan Preston utnyttja detta faktum? De har goda förutsättningar. Joe Garner är med sina 25 mål under säsongen League Ones främsta målskytt. Men under playoff är det framför allt Jermain Beckford som klivit fram ur skuggan igen och lyft sig när matcherna har blivit allt viktigare.

Prestons stora styrka är dock att målen kan komma från alla håll. Vid sidan av Garner och Beckford så är även Daniel Johnson och Paul Gallagher framstående målskyttar under säsongen. Ett skakigt Swindonförsvar kommer med andra ord ha många problem att hålla reda på.

Anfall lär vara bästa försvar för Swindon. Där är Swindons främste målskytt Andy Williams det största hotet mot Prestons försvar, med 21 gjorda mål under säsongen. Den som styr och ställer från sin position på centralt mittfält i Swindon är emellertid Massimo Luongo, den australiensiske landslagsmannen.

Vilket lag som vinner matchen beror mycket på vilket lag som kommer lyckas kontrollera det centrala mittfältet. Kampen där står till största delen mellan Daniel Johnson och Massimo Luongo.

Det är ovanligt att hitta landslagsmän ända nere i en tredjedivision, också i England, men Swindon har faktiskt två av dem. Bredvid Luongo på centralt mittfält spelar nämligen Yaser Kasim från Irak. Båda dessa spelare var borta en månad under säsongen i samband med asiatiska mästerskapen, vilket var en stor anledning till att Swindon till sist tappade kontakten med MK Dons och Preston i toppstriden.

Taktiskt är de båda lagen förhållandevis olika. Preston och Simon Grayson föredrar att försöka kontrollera mitten av planen och har laborerat under säsongen med olika varianter av 4-3-3. Mark Cooper i Swindon utgår dock från en trebackslinje och väldigt offensiva wingbackar vilket ger ett 3-5-2-system med ett brett spel över hela planen.

Nathan Byrne på den högre wingbackpositionen har fått en väldigt viktig roll i detta spelsystem och han visade sig också vara en väldigt avgörande spelare i de båda semifinalerna mot Sheffield United. Han har varit bra hela säsongen och utsågs till Årets lag i League One.

Preston framstår som laget med den främsta individuella kvaliteten och erfarenheten, både på planen och vid sidan av planen. Swindon framstår å andra sidan som laget med den mest tydliga och konsekventa kolllektiva spelidén.

Swindons försvar måste dock göra sin kanske bästa match för säsongen om de ska ha en chans att vinna mot Preston och ta klivet upp i League One. För Preston handlar det om att glömma gamla spöken.

Hull har gått från himmel till helvete på ett år

24 maj 2015 06.00, Peter Hyllman

Det är sista dagen av Premier League den här säsongen för oss alla. För Hull City kan det emellertid vara sista gången de över huvud taget spelar i Premier League, något de bara har gjort i fyra år av sin 111 år långa klubbhistoria. De lyckades ta sig tillbaka till Premier League efter att ha åkt ur första gången, men det är en uppgift som skulle bli väldigt svår att upprepa.

Förutsättningarna är förhållandevis enkla. Hull måste helt enkelt vinna mot Man Utd hemma på KC Stadium. Samtidigt får inte Newcastle vinna hemma mot West Ham. Om dessa två grundläggande omständigheter inträffar så håller sig Hull kvar i Premier League, samtidigt som Newcastle får göra den besvärande resan ned i The Championship.

Det är en situation som i mångt och mycket påminner om Hulls första säsong i Premier League. Då som nu mötte man Man Utd på hemmaplan i sista omgången av ligan. Då som nu stod det inför sista omgången mellan just Hull och Newcastle om vilka som skulle åka ur. En viktig skillnad var emellertid att Hull inte behövde vinna den gången, vilket var tur givet att de förlorade den matchen.

Det är något som naturligtvis bådar mindre gott den här gången. Det är inte ett läge som blir mer muntert av att Steve Bruce hittills aldrig under sina 17 matcher mot Man Utd med olika klubbar har lyckats vinna en enda match mot sin gamla klubb. Men ska det ske någon gång ska det ske idag, med Hull som har allt att spela för och Man Utd som har ingenting att spela för.

Samtidigt är det inte mycket som talar för att Hulls säsong ska få ett så lyckligt slut, allra helst inte som säsongen har gått stadigt utför för Hull. Resultaten har inte gått Hulls väg ens när de har spelat förhållandevis bra och där andra lag har haft tur i de rätta lägena så har Hull snarare haft otur i fel lägen. Det har gått fel även utanför planen, inte minst med avseende på Jake Livermores avstängning för kokainbruk.

För ganska precis ett år sedan såg det helt annorlunda ut. Hull hade säkrat nytt kontrakt i Premier League och hade tagit sig till FA-cupfinal på Wembley. En av de största dagarna i klubbens historia, en dag som onekligen också började väldigt bra även om den till sist slutade mindre bra för dem. Då spelade Hull cupfinal för ära, nu spelar Hull en helt avgörande match för sin överlevnad i Premier League.

Hulls andra period i Premier League har på många sätt sett bättre ut än deras första. Steve Bruce tog över laget sommaren 2012 och lyckades redan under sin första säsong ta klubben tillbaka till Premier League. Det var aldrig riktigt lika mycket från ingenstans som när Phil Brown lyckades första gången och Hull såg den här gången ut att vara betydligt mer bekväma i sina kläder.

Ändå befinner Hull sig i detta läge som känns lika besvärligt som onödigt. Det är lite talande för Hulls hela tillvaro under dessa år och ända sedan Assem Allam köpte klubben för fem år sedan. Det borde ha varit positiva höjdarår för Hull men det har istället blivit fem år kantade av bråk, konflikt och kontrovers trots framgångar i såväl liga som cupspel.

Det är den klassiska storyn om fisken ur vattnet. Assem Allam är en av dessa ägare som lockades av idén att äga en engelsk fotbollsklubb i världens rikaste och mest profilstarka liga. Men Hull är i första hand en liten och lokal fotbollsklubb, inte någon fotbollsklubb med ett globalt varumärke.

Detta har varit fröet till många konflikter. En tidig men fortfarande sårig varböld var Allams försök att byta namn på klubben från det klassiska Hull City AFC till kort och gott Hull Tigers, utifrån en synnerligen flummig idé att det skulle göra klubben lättare att marknadsföra i Asien. Ett argument som knappast hade imponerat på invånarna och supportrarna i Hull ens om det hade hållt vatten.

Denna lokala tondövhet har Allam med familj tagit med sig in i relationen med de lokala myndigheterna i Kingston upon Hull. Ägarfamiljen har legat i ständigt bråk med kommunfullmäktige, inte minst om villkoren för arenan KC Stadium men nu senast efter att man slängt ut mängder av ideell idrottsverksamhet från den intilliggande arenan Airco Arena för att använda den till sin akademiverksamhet.

Vad som borde ha varit en tid av glädje och förbrödring har alltså snarare varit en tid av ilska och förbittring. Att Hull befinner sig där de nu befinner sig, ett år efter klubbens största framgång, känns om inte annat just därför som en alltför naturlig utveckling.

Det finns säkert de bland Hulls supportrar som ser en nedflyttning till The Championship som ett sätt att förändra ägarskapet i förhoppningen att Allam tappar intresset om klubben inte längre spelar i Premier League. Pratet om att marknadsföra klubben i Asien borde rimligtvis avta något vilket borde lägga namnfrågan på is.

Men det är ett riskabelt resonemang. Att Hull åker ur Premier League behöver inte få Allam att tappa intresset utan kan tvärtom uppmuntra ägarna att ge sig ut på en mer eller mindre dumdristig jakt att ta klubben direkt tillbaka till Premier League. Även om Allam skulle se sig om efter nya köpare så skulle även det bli en lång och slitsam process som skulle vara ett väldigt störande moment i klubbens planering. I botten skvalpar även fortfarande den rostiga relationen mellan klubbägare och stadsledning.

Osäkerheten runt Hulls framtid är i första hand vad som gör att det här riskerar bli Hulls sista match i Premier League någonsin, om de åker ur Premier League idag. Det är alltså väldigt mycket som står på spel för Hull idag mot Man Utd, en match de måste vinna och, även om jämförelsen är trött och sliten, en match minst lika viktig som förra årets cupfinal.

Med den stora skillnaden att Hull förra året hade ödet helt i egna händer. Det hjälpte inte den gången. I år styr de inte helt över sitt eget öde, utan måste både göra sitt jobb och hoppas på hjälp från annat lag. Hull kan bara hoppas att deras otur hinner vända innan säsongen är över.

Fem engelska klubbar med Euro Vision

23 maj 2015 20.21, Peter Hyllman

Champions League-platserna är redan fördelade. Men vad avser platserna till Europa League är det fortfarande öppet i Premier League inför den sista omgången för säsongen.

Liverpool, Tottenham och Southampton är de klubbar som aktivt spelar om dessa platser imorgon. West Ham är redan, i praktiken, klara för Europa League via fair play-tabellen. Jokrar i sammanhanget är Aston Villa som nästa helg spelar FA-cupfinal.

Europa League-tabellen:
5) Liverpool – 62p, +9
6) Tottenham – 61p, +4
7) Southampton – 60p, +23

De tre lagen spelar om två garanterade platser till Europa League. Det lag som slutar sjua måste vänta en vecka och hoppas att Arsenal vinner FA-cupen för att även de ska få chansen i Europa League.

Även de båda lagen som slutar femma och sexa kommer hoppas på en Arsenalseger, då det skulle innebära en kvalrunda mindre för respektive lag. Femman går direkt till gruppspelet, och sexan direkt till playoff.

Skulle Aston Villa vinna FA-cupen så är de automatiskt kvalificerade till Europa Leagues gruppspel.

Liverpool går in med ett försprång till sista omgången men kan alltså missa europeiskt cupspel om de inte vinner borta mot Stoke. Det låter kanske inte så illa men Liverpool behöver rutinen och skyltfönstret det innebär att kombinera ligaspel och europeiskt cupspel.

Tottenham avslutar med en tuff bortamatch mot Everton. Europa League har drabbat Tottenhams ligaform negativt under flera säsonger och deras entusiasm för turneringen är inte överdrivet hög. Ändå måste de lära sig att balansera ligan och europeiskt cupspel.

Southampton är den klubb som kanske helst av alla vill ta sig ut i Europa League, för dem vore det mer ett äventyr än ett besvär, men de har samtidigt den jobbigaste matchen borta mot Man City. Southampton kan dock avsluta starkt mot ett Man City utan något att spela för.

Merparten engelska klubbar betraktar Europa League med skepsis men där finns ändå fördelar med att ta sig till Europa League också för klubbar som i huvudsak betraktar turneringen som ett oönskat tröstpris – rutin och erfarenhet från europeiskt cupspel, samt ett argument i samband med spelarköp under sommaren.

Det sista är inte minst aktuellt för Southampton, och för all del också West Ham och Aston Villa. För dem erbjuder Europa League också en ny utmaning, en möjlighet till ett europeiskt äventyr.

Europa League har blivit en bekväm syndabock för sviktande prestationer i ligaspelet. Det har säkert sin betydelse, men i samtliga fall går det också att hitta andra avgörande faktorer. Lag som dessutom siktar på Champions League-spel måste rimligtvis lära sig att spela både i England och i Europa.

Vilken plats man slutar på kommer dock ha betydelse. Det handlar om att slippa tidiga kvalomgångar innan eller i början av säsongen. Det lag som slutar femma kommer alltså gå direkt till gruppspelet eller playoff, beroende på hur det går för Aston Villa.

Laget som slutar sexa kommer på motsvarande sätt att få börja antingen i playoff eller i den tredje kvalomgången. Det lag som slutar sjua deltar bara om Aston Villa förlorar FA-cupfinalen, och de börjar då garanterat i den tredje kvalomgången.

För West Ham råder dock inga oklarheter. Genom sin fair play-plats kommer de gå in i Europa League redan i den första kvalomgången, vilken inleds redan den 2 juli. Närmast att betrakta som foul play.

Min gissning är att Liverpool spelar oavgjort mot Stoke, Tottenham förlorar mot Everton och Southampton vinner mot Man City. Det skulle betyda att Southampton slutar femma, Liverpool sexa och Tottenham sjua.

Vilka håller i så fall Tottenham på i FA-cupfinalen?

Olika kravbilder på Wycombe och Southend kan avgöra League Twos playoff

23 maj 2015 16.30, Peter Hyllman

Ett playoff kan på samma gång vara både den mest spännande och grymmaste formen av ligaspel. Ett slags cupspel inbakat i ligaspelet. En hel säsongs strävanden, 46 långa ligamatcher, sammanfattade i en enda match, framgång eller misslyckande balanserandes på en väldigt slak lina.

Det är en särskild form av psykologi att gå ut på Wembley och spela en playoff-final. Vad som för vissa framstår som en chans till allt att vinna blir för andra en förlamande prestationsångest.

Wycombes Gareth Ainsworth och Southends Phil Brown har valt helt olika metoder att försöka hantera denna psykologi när deras båda lag idag möts på Wembley i League Twos playoff-final. Ainsworth sa redan inför semifinalen att oavsett hur det gick för dem i playoff så kunde Wycombe fira en bra säsong och se fram mot framtiden. Efter att Southend efter förlängning besegrat Stevenage menade Phil Brown å andra sidan att Southend inte hade något att fira innan de vunnit finalen på Wembley.

Utgångspunkten spelar säkert viss roll. För ett år sedan höll sig Wycombe med nöd och näppe kvar i League Two och The Football League och undvek nedflyttning med målskillnad. Southend förlorade i playoff förra säsongen och missade automatisk uppflyttning i sista omgången den här säsongen.

Gareth Ainsworths psykologi inför matchen går ut på att Wycombe i själva verket har allt att vinna och inget att förlora. Phil Browns psykologi kan lättast beskrivas som att framställa allt annat än en vinst som ett helt oacceptabelt scenario. Båda sätten kan fungera.

Ainsworth är en klubbikon i Wycombe. Han kom till klubben som spelare 2010 och spelade över 100 matcher för klubben och utsågs tidigt till lagkapten. I slutet av 2012 avslutande han sin spelarkarriär och tog över som manager sedan Gary Waddock fått sparken. Tillsammans med Andrew Howard, Wycombes styrelseordförande, har han påbörjat ett långsiktigt arbete att få klubben på fast mark igen.

Wycombe med Ainsworth som manager spelar ett spel som passade Ainsworth också som spelare, ett rätt grundläggande 4-4-2 med snabba yttrar som håller linjen och som matar framför allt målfarlige Paul Hayes med inlägg och passningar. Ett lågt liggande centralt mittfält ger ytterbackarna möjlighet att följa med framåt.

Det är en offensiv taktik som visat sig framgångsrik. Wycombe har varit ett av de mest målfarliga lagen i League Two under säsongen och en anledning till det är att det är många i laget som bidrar med mål. Sex av lagets spelare har gjort mer än fem mål under säsongen. Paul Hayes med sina tolv mål under säsongen har varit en viktig spelare, men även den unge mittfältaren Fred Onyedinma som gjort åtta mål under säsongen, har visat sig mycket betydelsefull.

Phil Brown har inte samma koppling till Southend som Ainsworth har till Wycombe, men är å andra sidan den ende managern i League Two med rutin från Premier League, och han har även erfarenhet av ett framgångsrikt playoff-spel.

Southend har normalt sett spelat en klassisk 4-4-2-uppställning under säsongen även om Phil Brown har visat sig kapabel att experimentera också med andra uppställningar. Southend har dock en mer defensiv balans i sitt lag och är bland de lag som släppt in lägst antal mål, samtidigt som de också har gjort minst mål av samtliga lag som gick till playoff eller blev uppflyttade.

Det var framför allt sedan Phil Brown värvat tillbaka mittbacken Adam Barrett till Southend i slutet av januari, för dennes andra period i klubben, som laget blev riktigt täta defensivt. Mot slutet av säsongen höll Southend nollan i sju raka matcher vilket propellerade dem uppåt i tabellen. Sviten bröts i sista omgången, en match de förlorade och därmed gick miste om automatisk uppflyttning.

Där Wycombe baserar sitt spel mer på fart så är bollinnehav mer Southends melodi. Phil Brown har komponerat ett bollsäkert mittfält centrerat runt unga och lovande mittfältare som Jack Payne och David Worrall. Längst fram härjar dock den tunga centertanken Barry Corr, som med sina 14 mål är lagets främste målskytt.

Både Wycombe och Southend lät Bury sno den tredje uppflyttningsplatsen framför näsan på dem. Wycombe genom att bara vinna tre av sina sex sista matcher, Southend genom att förlora sin sista match. Det skulle tala för att både Wycombe och Southend kommer spela rätt avvaktande i finalen, vilket är en matchbild som borde passa Southend bäst.

Om inte Gareth Ainsworths psykologi visar sig fungera, och Wycombe förmår spela utan press och med tanken att de har allt att vinna. Då vinner det lag som har minst att förlora. Och följer med Burton, Shrewsbury och Bury upp i League One.

Jürgen Klopp kan vara Arsene Wengers bästa möjlighet att ersätta sig själv

23 maj 2015 06.00, Peter Hyllman

Min teori, som jag nu upprepat fler gånger än vad som är att betrakta som helt hälsosamt, var att Bayern München skulle ta tillfället i akt och anställa Jürgen Klopp nu när han är tillgänglig, och på så vis släppa iväg Pep Guardiola till Man City. Det kan fortfarande hända ska sägas, men det framstår som alltmer osannolikt att det sker i år. Bayern München och Pep Guardiola ser ut att hålla fast vid varandra ett tag till likt ett tvåbarnspar ihärdar med sitt förhållande innan den oundvikliga skilsmässan.

Ett rykte som under veckan hann gå hela den mediala skamgången från obekräftat rykte via bekräftad skrällnyhet till dementerat rykte var att Jürgen Klopp skulle vara på väg att skriva på för Fenerbahce. Den turkiska ligan var kanske inte riktigt vad man hade förväntat sig av en manager med Klopps status, men hade möjligen kunnat ses som en medveten övergångslösning fram till nästa år då Bayern München öppnar upp sig som Klopps egentliga alternativ för framtiden.

Kanske säger det också något om Jürgen Klopps faktiska status på arbetsmarknaden, att hur uppskattad han ändå var i Dortmund så verkar flera stora europeiska klubbar vara tveksamma. Ändå borde man fråga sig om en och annan klubb ändå inte borde försöka dra nytta av Bayern Münchens velande och försöka knyta Klopp till sig.

Den tyska fotbollstidningen Kicker gick nyligen ut med ryktet att Arsenal skulle vara intresserade på riktigt av att anställa Jürgen Klopp. Kicker är förhållandevis trovärdiga så det är inte vilken struntkälla som helst. Det är samtidigt något som låter osannolikt till största delen för att i Arsenal finns Arsene Wenger och det är inte en manager man ger sparken eller byter ut. Wenger har samma status i Arsenal som Alex Ferguson hade i Man Utd, han sätter själv villkoren för sin avgång.

Det är i efterhand uppenbart, delvis för att han sagt det själv, att Alex Ferguson bestämde sig för att avgå efter att han vunnit ännu en ligatitel. Han ville sluta på topp. Det var ett ”villkor” som också var realistiskt för honom att ställa. Det finns många som menar att Arsene Wenger borde resonera precis likadant, att han väljer att avgå när Arsenal än en gång vinner ligan. Men har han realistiskt sett samma förutsättningar att ställa ett sådant villkor, ens för sig själv?

Konkurrensen är stenhård i Premier League och det finns ett antal klubbar som är beredda att spendera väsentligt mycket mer pengar än Arsenal för att vinna ligan. Det är inte en omöjlighet för Arsenal att vinna ligan inom en för Wenger överskådlig framtid, men Arsenal och Wenger kan inte likt Man Utd och Ferguson för några år sedan betrakta sig som favoriter att vinna ligan. Det vore alltså ett högst osäkert villkor.

Arsene Wengers eftermäle i Arsenal är enormt. Det är under hans ledarskap som Arsenal har förvandlats till en engelsk och europeisk storklubb, på gränsen eller till och med över gränsen till en superklubb. Hans managerinsats är en av Premier League-erans och engelsk fotbolls mest enastående. Arsenal kommer inom kort stå inför samma besvärliga frågeställning som Man Utd gjorde med Alex Ferguson.

Hur ersätter man det som inte går att ersätta?

Man Utd haltar och hostar två år senare fortfarande i sina försök att besvara den frågan på ett bra sätt. Kanske har Arsenal börjat komma underfund med att ett alternativt svar är att helt enkelt inte ersätta Arsene Wenger, utan snarare förändra och omplacera hans roll i klubben och komplettera honom med en ny kraft. Kort sagt att dela upp ett uppdrag på två.

Idéns hörnsten vore att flytta Arsene Wenger uppåt i klubben till en så kallad sportchefsroll med ansvar för klubbens fotbollsmässiga utveckling. Något som borde passa hans kynne och syn på hur en klubb bör vara organiserad och uppbyggd. Arsene Wenger är precis som Alex Ferguson mer av en klubbstrateg än en stor matchtaktiker, och på en sådan position skulle hans styrkor fortfarande komma till användning.

En sådan lösning skulle öppna upp för att anställa en head coach, eller tränare för att använda ett inte helt ändamålsenligt svenskt ord. Denna del av uppdraget har aldrig varit Wengers styrka men det är å andra sidan ett område där Jürgen Klopp har varit briljant. Han kan sin man-management, han har lätt för att vinna spelarnas förtroenden, han har en taktisk idé som han vill genomföra.

Det beror självklart på vad Jürgen Klopp själv vill. Hur seriöst och konkret är intresset från Bayern München, i år eller nästa år, och hur ser Klopp själv på det jobbet? Det är heller inte helt säkert att Klopp skulle se som en helt bra idé att ta över som huvudtränare i en klubb med sin företrädare inte bara som en skugga utan som en beslutsfattare och auktoritetsfigur i överordnad ställning; inte minst en så företrädare så framträdande som Arsene Wenger.

Samtidigt så är det inte någon helt ovanlig arbetsmodell i Tyskland med gamla spelare och ledare som vandrar uppåt och finns kvar i klubbhierarkin, så det är inte säkert att det skulle störa Klopp på samma sätt som kanske en mer brittiskt präglad manager. Wenger och Klopp skulle kanske tvärtom se det som stimulerande att låta sina delvis olikartade fotbollsfilosofier stötas och blötas med varandra i konstruktiv dialog.

Men det beror självklart också på vad Arsene Wenger själv vill. Är han beredd att avsäga sig huvudansvaret för laget i syfte för att på så vis säkra en mer långsiktig klubbstruktur och lagledning, som teoretiskt kan vara en mildare övergång än enbart hans direkta avgång, eller vill han behålla ansvaret för laget under ännu en tid?

Klarar Arsene Wenger av att ersätta sig själv? Jürgen Klopp kan vara hans bästa möjlighet att göra det, men i så fall måste Arsenal och Arsene Wenger agera snabbt och bestämt.

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv