SENASTE NYTT

Peter Hyllmans Englandsblogg

Ett engelskt U21-landslag utan klubbrestriktioner

31 mars 2015 20.40, Peter Hyllman

Under gårdagen cirkulerade det en bild på de tyska U21-mästarna från EM 2009. Den tillhörande retoriska frågan var hur många ansikten på den bilden som kändes bekanta. Och det var naturligtvis en hel del för de som till äventyrs följde sommarens VM.

På samma sätt som det tyska landslagets framgångar grundlades redan på ungdomsnivån så kan detsamma sägas om det spanska landslaget, det franska landslaget, det holländska landslaget och så vidare. I dessa länder, till skillnad från i England, så tar man faktiskt ut sina allra bästa spelare till de olika ungdomsmästerskapen.

England saknar i själva verket inte unga talanger. De finns där att fylla ett riktigt skapligt ungdomslandslag. Vad som emellertid saknas är en vision, en organisation och en kultur på nationell nivå att ta tillvara dessa talanger. Detta är FA:s stora misslyckande, som istället lägger tid och energi på att lasta över ansvaret på klubbarna och nonsens som spelarkvoter.

Ska England faktiskt ta ut sitt allra bästa U21-landslag till sommarens U21-EM, det vill säga inkluderandes även spelare som är aktuella för seniorlandslaget eller är ordinarie i någon av de engelska storklubbarna? Det är en fråga som just nu cirkulerar runt sociala media, och blott att frågan måste ställas visar på hur landslaget prioriteras inom engelsk fotboll.

Ja självklart! Svarar jag på den frågan. Skälen är för mig enkla. Dels signalerar det att landslagsspel faktiskt är viktigt snarare än något frivilligt ont. Dels är det ett sätt att redan i engelska spelares unga år banka in viktig turneringsvana. Det är nämligen en skicklighet det också, att kunna hantera och gå långt i en stor internationell turnering.

Motargumentet är så klart att flera av de spelare som i så fall skulle bli aktuella blir för slitna och måste få chans att återhämta sig under sommaren inför en lång kommande klubbsäsong. Det är så klart ett sätt att se på det, ett annat sätt att se på det är att klubbarna helt enkelt får ge dessa spelare semester efter att mästerskapet är avslutat. Det är knappast ogörligt.

Om vi skulle ägna oss åt tankeleken att inga begränsningar eller politiska restriktioner fanns, och Gareth Southgate skulle kunna ta ut precis vilka spelare han ville till sommarens U21-EM för Englands räkning, hur skulle då en sådan startelva och spelartrupp se ut? Mitt förslag, i all ödmjukhet, vore som följer:

ENGLAND U21 (4-3-3):

GK – Jack Butland. Nöter bänk i Stoke för tillfället men har ändå gjort en hel säsong som förstemålvakt i The Championship med Birmingham. Rutin som således slår det mesta och anses allmänt fortfarande vara Englands mest lovande målvakt efter Joe Hart. Jonathan Bond, Jordan Pickford

RB – Carl Jenkinson. Har hittills inte riktigt lyckats slå sig in i Arsenal men har gått på ett framgångsrikt lån till West Ham där han är ordinarie högerback och utan tvekan det mest formstarka och färgstarka alternativet på den positionen. Callum Chambers

CB – Eric Dier. Har erfarenhet både från engelsk och kontinental fotboll sedan sin tid i Portugal. Dier har möjligen inte riktigt motsvarat de förväntningar som fanns på honom när han värvades men har ändå gjort ett hyfsat gediget jobb i Tottenhams backlinje. John Stones

CB – Phil Jones. Har stundtals beskrivits som en olycka som väntar på att hända men det är kanske något orättvist trots allt. Har såväl rutin som välbehövliga ledaregenskaper att organisera det engelska försvaret. En såväl stark som spelskicklig mittback. Michael Keane

LB – Luke Shaw. Shaws första säsong i Man Utd har kanske inte gått riktigt som han och många andra hoppades, men den har ändå varit godkänd och i kappsäcken hittar vi också en riktigt stark ligasäsong med Southampton. Given vänsterback i startelvan. Matt Targett

CM – Jonjo Shelvey. Kraftfull och spelskicklig spelfördelare från djupt liggande centralt mittfält. Gjuten i laget efter två bra säsonger i Swansea där han varit deras kanske främste mittfältsmotor. Dessutom lite så där lagom elak som en central mittfältare behöver vara. Nathaniel Chalobah

CM – Jack Wilshere. Skador har gjort att Wilshere har gått från att vara the next big thing till en marginalspelare i seniortruppen. Men om vi leker med tanken att Wilshere lyckas bli skadefri, och den betydligt mer långsökta tanken att Arsene Wenger låter honom åka, så finns kvaliteten att bli mästerskapets mittfältsgeneral. Will Hughes

AM – James Ward-Prowse. Jag är väldigt förtjust i Ward-Prowse, Southamptons offensiva mittfältare som i mångt och mycket påminner mig om Paul Scholes i dennes yngre dagar. Har stora kvaliteter och knyter ihop mittfält och anfall på ett förtjänstfullt sätt. Ross Barkley

RW – Alex Oxlade-Chamberlain. Given som högeralternativet i det engelska anfallet. Besitter värdefulla egenskaper som god teknik och spelförståelse, snabbhet och dribblingsförmåga, samt inte minst en förmåga att hitta snabbaste och bästa vägen till målet. Saido Berahino

LW – Raheem Sterling. Sterling gör sig knappast vän med Liverpoolfansen genom att hålla på och krångla med kontraktet, men att han kan krånga beror så klart på hans uppenbart stora talang. Slog igenom med dunder och brak för att därefter stå något stilla, men har nu tagit fart igen och den här gången kanske lite mer på riktigt. Wilfried Zaha

ST – Harry Kane. Nåja, inget snack om saken på anfallspositionen där Englands nye gunstling och storstjärna självklart måste ses som given. Det kan tyckas som om Kane egentligen inte besitter en enda enastående styrka, men han är samtidigt heller inte dålig på just någonting, vilket så klart i sig är en styrka. Danny Ings

Harry Kane har inte bara stil utan även substans

31 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

Harry Kane gjorde ju en strålande debut i fredags mot Litauen när han gjorde sitt första landslagsmål efter blott 78 sekunder på planen. Roy Hodgson hade då valt att låta Kane starta på bänken men har redan i förväg inför kvällens match mot Italien meddelat att Harry Kane den här gången kommer att starta matchen.

Efter matchen mot Litauen bloggade jag om Harry Kane och hur han nu på gott och på ont blivit Englands nye hjälte. Det är så klart oundvikligt för en ung engelsk anfallare som är omedelbart framgångsrik. Men jag varnade också för att Kane trots allt har en hel del kvar att bevisa, att han kan prestera över tid och att han kan prestera mot tuffast möjliga motstånd.

England har ju ett antal anfallare som på ett eller annat sätt skulle kunna vara aktuella alternativ för landslaget. Wayne Rooney är naturligtvis given i det engelska landslaget, både som spelare och som kapten. Men vid sidan av honom går det att diskutera vilka engelska anfallare som egentligen är att betrakta som bäst.

Hur står sig då Harry Kane i en direkt jämförelse med dessa anfallare? Det är möjligt att göra en rent statistisk jämförelse mellan Harry Kane och övriga aktuella kandidater som Danny Welbeck, Daniel Sturridge, Charlie Austin och Rickie Lambert. I och med att dessa spelare har spelat olika mycket under säsongen så kan vi mäta deras prestation per 90 spelade minuter.

En enkel slutsats är att Harry Kane definitivt gör flest mål av samtliga dessa spelare. Över 90 minuter gör Harry Kane 0,91 mål vilket är avsevärt bättre än Charlie Austin (0,58) och Daniel Sturridge (0,51) som ligger närmast. Det är betydligt många fler än Danny Welbeck (0,22) och för all del även Wayne Rooney (0,43). Dock har Welbeck och Rooney sällan spelat som sina båda lags främsta målskyttar under säsongen på samma sätt som Kane och Austin gjort.

Men om man som anfallare inte gör så många mål så bör man kanske istället passa fram till mål. Mjo, Danny Welbeck (0,17) och Wayne Rooney (0,16) är de mest effektiva passningsspelarna bland anfallarna, men det är ingen större skillnad jämfört med Harry Kane (0,14), Daniel Sturidge (0,13) och Charlie Austin (0,12).

Däremot är det trots allt en väsentlig skillnad sett till antal chanser som dessa anfallare skapar. Här befinner sig Danny Welbeck (1,55) och Wayne Rooney (1,53) i ensamt majestät med Daniel Sturridge (1,26) en bit efter och såväl Harry Kane (0,96) och Charlie Austin (0,65) väl distanserade. Slutsatsen känns tydlig att Harry Kane först och främst avslutar chanser samtidigt som Welbeck och Rooney skapar chanser.

Vilket rimligtvis borde kunna ses som en möjlighet där olika anfallare med olika egenskaper kompletterar varandra.

Något handlar det ju också om hur effektiv man är som anfallare. Att Harry Kane gör många mål kan så klart bero på att han har ett bra lag i ryggen som skapar många chanser åt honom. Charlie Austin å andra sidan spelar för ett bottenlag som inte kan antas skapa lika många chanser som Tottenham. Skottprecision, eller ”shot accuracy”, är ett mått man kan använda för detta, hur stor andel av en spelares chanser som träffar målet, det vill säga antingen går i mål eller tvingar målvakten till en räddning.

Här håller Harry Kane väl måttet med 61% precision under säsongen, klart bättre än Danny Welbeck (54%), Wayne Rooney (53%) och Daniel Sturridge (45%). Men Charlie Austin är faktiskt strået vassare än Kane med 66% precision på sina chanser. Om England således sökte en ren avslutare så vore inte Charlie Austin något dumt alternativ.

Oavsett vad man nu anser i detta specifika fall så leder oss statistiken ändå fram till en given slutsats. Nämligen att Harry Kane förvisso för närvarande är en mycket hypad ung engelsk anfallare, men att det också finns substans bakom hypen. Bland ett flertal duktiga engelska anfallare som Roy Hodgson har att tillgå så är Kane för tillfället bland de två-tre bästa.

En annan sak menar jag talar till Harry Kanes fördel. Att han inte har stressats fram i sitt klubblag. Tvärtom har Kane verkligen fått ta den långa vägen för att slå igenom i Tottenham. Han har varit en lovande talang under en längre tid men har verkligen tagit sin plats genom att konkurrera ut andra etablerade anfallare som Roberto Soldado och Emmanuel Adebayor. Det har tagit lite tid, Harry Kane är 21 år, men det finns ett värde att gå igenom en sådan process.

Ikväll får han sin första ordentliga internationella prövning när han ställs mot ett italienskt försvar. Det är något helt annat att bita i än ett demoraliserat litauiskt försvar. Några underverk ska inte rimligen förväntas men det ska bli intressant att se om Kane kan få till ett fungerande samarbete med Wayne Rooney.

Statistiken antyder att det borde vara fullt möjligt.

Det saknas mod och fantasi i Roy Hodgsons landslagsuttagningar

30 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

65 procent. Eller mer precist uttryckt 13 spelare av den för närvarande tjugo man starka engelska landslagstruppen kommer från någon av de sex engelska storklubbar som ibland går under namnet Sky Six. Och då såg det hela än mer ensidigt ut innan spelare som Daniel Sturridge, Danny Welbeck, Raheem Sterling med flera drog sig ur på grund av skador, verkliga eller inbillade.

Fem av de sju återstående spelarna kommer från antingen Southampton, Aston Villa eller Everton. De två andra är målvakter. Spridningen är med andra ord inte heller enorm ens om man ser bortom de sex stora klubbarnas spelare i landslaget.

Det betyder att dessa minoritet om sex klubbar bidrar med en stor majoritet av Englands landslagsspelare. Övriga 14 klubbar om vi begränsar oss till Premier League bidrar kanske i bästa fall med 25-30 procent av de engelska landslagsspelarna, trots att dessa klubbar har en högre andel engelska spelare än de sex stora klubbarna.

Jaha, men självklart menar då en del. De sex största klubbarna drar ju till sig de bästa spelarna och då finns där naturligtvis där även de allra bästa engelska spelarna. Och det stämmer förvisso, till viss del. Men lika sant är också att det vid varje given tidpunkt finns ett antal engelska spelare i de andra klubbarna som är både bättre och i bättre form än storklubbarnas spelare. Vilket mycket väl kan leda till att de spelar i en storklubb nästa säsong.

Engelska spelare i någon av storklubbarna är utan tvekan större namn, men av det följer inte nödvändigtvis att de är för tillfället bättre spelare, vilket är vad som bör vara utgångspunkten i en landslagsuttagning. Tvärtom kan dessa spelare ha det besvärligt på grund av begränsad speltid i sina klubbar och att de därmed vare sig mentalt eller fysiskt befinner sig i rätt matchtempo.

Den engelska landslagsledningen har egentligen under hela 2000-talet valt att mer eller mindre slentrianmässigt plocka spelare från de största klubbarna och därefter, i den mån platser blir över, plocka in spelare från övriga klubbar. Hur bra en spelare än har varit i Newcastle, Aston Villa, Southampton, West Ham eller Norwich så göre han sig icke besvär. Roy Hodgson har i det avseendet inte varit något större undantag.

Delvis finns säkert politiska skäl till detta. Det gäller att hålla sig väl med de stora klubbarna och de stora spelarna. Framför allt riskerar man få smisk av engelsk media om man inte tar ut de största spelarna och resultaten därefter råkar utebli. Då tar man hellre det säkra före det osäkra som engelsk förbundskapten, även om mer fokus på spelare från de mindre klubbarna skulle göra landslaget mindre beroende av de större klubbarnas nycker.

När Roy Hodgson presenterade sin landslagstrupp till matcherna mot Litauen och Italien så var det mycket lite som förvånade eller överraskade, och det kan ju förvisso ses som både något positivt och något negativt. Vad jag ser som negativt är just att det kändes som fegt, tryggt och en ovilja att röra sig utanför sin egen comfort zone. Vilket för mig leder fram till fyra hyfsat konkreta frågeställningar:

VARFÖR väljer inte Roy Hodgson att till den här landslagsuttagningen ta ut Ryan Shawcross från Stoke, som säsong efter säsong fortsätter både prestera mycket bra i Stokes mittförsvar och uppvisa ett moget ledarskap, istället för att ta ut såväl Phil Jones som Chris Smalling som stundtals snarare sett ut som Humle och Dumle i Man Utds mittförsvar under säsongen?

VARFÖR väljer inte Roy Hodgson att ta ut Jack Colback, som under säsongen fått och tagit en ledande central mittfältsroll i Newcastle, istället för att ta ut en halvt inbakad Ryan Mason från Tottenham som hittills har föga mer än förhoppningar på meritlistan, eller Michael Carrick som borde ha gjorts till engelsk nyckelspelare för tio år sedan men knappast 2015?

VARFÖR väljer inte Roy Hodgson att ta ut Wilfried Zaha från Crystal Palace, som är ett obestridligt stort löfte och som den här säsongen dessutom har blommat ut i ett uppåtgående Crystal Palace, istället för att satsa sina landslagsmarker på Ross Barkley som hyllats som löfte under flera säsonger men har märkligt svårt att hitta sitt fotfäste ens i Everton?

VARFÖR väljer inte Roy Hodgson att ta ut Charlie Austin som utöver att vara det kanske enda positiva med QPR den här säsongen faktiskt är den bäst presterande engelske anfallaren i Premier League under säsongen, när Hodgson lagom till matchen mot Italien inte ens har full landslagstrupp och andra anfallare som Raheem Sterling och Danny Welbeck väljer att inte delta?

Jag säger inte att de fyra spelare jag här tar upp nödvändigtvis är bättre i nuläget än de spelare jag väljer att kontrastera dem med. Men det är heller inte poängen som jag ser det, utan poängen är att frågorna är en produkt av ett begränsat och i mina ögon närsynt tänkesätt i Roy Hodgsons landslagsuttagning. Jag tycker han borde kunna och våga tänka friare och mer framåtriktat.

Jag får ibland frågan varför landslagsfotboll inte intresserar mig i någon större utsträckning. Just det här är en av anledningarna. Själva det engelska landslaget i sig känns trött, som om landslagsledningen inte riktigt orkar anstränga sig, de tar inga risker och tänker aldrig nytt, de tar det säkra före det osäkra. Det är makaroner och korv. Det funkar, men det är inte precis någon upplevelse.

Dags för QPR att betala förra säsongens springnota

29 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

Queens Park Rangers har det tungt. Ett lag som befinner sig långt ned i tabellen och riskerar nedflyttning har inte riktigt råd att dra på sig en lång förlustsvit när det bara återstår en handfull matcher av säsongen. Men fem raka förluster betyder att QPR ligger fyra poäng under strecket och Chris Ramsey, lagets nye manager, lyckades inte hålla den positiva starten vid liv.

Den allra mest övergripande analysen av vad som fäller QPR den här säsongen är försvarsspelet. Laget gör inte färre mål än någon av sina närmaste konkurrenter, tvärtom så gör man faktiskt fler. Men QPR är det lag som släpper in väsentligt flest mål av alla lag i ligan, där bara Burnley och Leicester, de två andra nykomlingarna, ligger i närheten.

Det är ju en oroväckande och, måste jag förmoda, minst sagt bitter analys för QPR som har spenderat stora pengar och inte minst stora löner på att förstärka just försvaret. Bland andra Rio Ferdinand och Steven Caulker värvades till klubben. Ferdinand skulle stå för rutinen men har mest stått för åldern, och Caulker har inte riktigt lyckats hålla ihop sitt försvar.

En annan mycket tydlig tendens är att QPR spelar väldigt lite oavgjort. Av lagen under nedflyttningsstrecket har man förvisso vunnit flest matcher, men man har också förlorat flest och har (således) spelat minst antal oavgjorda. En förklaring är att QPR har förlorat många matcher i slutminuterna. Om QPR istället spelat lika många oavgjorda som övriga lag så hade de nu legat över nedflyttningsstrecket.

Allting talar egentligen för att QPR åker ur Premier League. De har vare sig haft kvaliteten eller den tur som nykomlingar måste ha för att hålla sig kvar. Det är sportsligt olyckligt för QPR men frågan är om det inte samtidigt är ekonomiskt desto värre.

QPR och Tony Fernandes, klubbens ägare, måste ha dragit en djup suck av lättnad för rätt precis ett år sedan när QPR helt mot matchbilden och mer eller mindre med matchens sista spark avgjorde mot Derby i playoff-finalen och tog sig tillbaka till Premier League. Inte bara för den sportsliga framgången utan för att han på så vis, åtminstone tillfälligtvis, vann ett finansiellt chicken race.

Derby och QPR var på sitt sätt varandras motsatser. Derbys totala lönekostnad uppgick för ett år sedan till £13m, samtidigt som QPR:s totala lönekostnad om £77,3m var den högsta någonsin i The Championships historia. QPR som samtidigt redovisade en förlust för verksamhetsåret om £65,3m befann sig därmed på helt fel sida om The Football Leagues financial fair play-regler.

QPR:s strategi kan således bäst beskrivas som att låtsas som om det regnar. De valde att strunta i Football Leagues regler och hoppas på det bästa. Det såg ut att kunna bli ett lyckokast men är en taktik som nu kommer tillbaka och biter dem i rumpan.

Skälet är så klart att QPR nu således återigen knackar på dörren till The Championship, det vill säga The Football League, och vill (nåja) in. Men Football League har naturligtvis både sina regler och sitt minne i behåll. Utöver att QPR således har kvar sina extremt höga lönekostnader, samtidigt som klubbens intäkter kan förväntas sjunka utan Premier League-intäkter, så ligger alltså en härlig böteslapp om £50m och väntar på QPR för att de över huvud taget ska få spela vidare i The Championship.

För att sätta det beloppet i sammanhang så är det alltså mer än QPR:s hela omsättning i det senaste årsbokslutet. Eller, om man vill uttrycka det i mer konkreta termer, typ en enbent Gareth Bale.

Men om man stundtals kan tycka att QPR saknar kreativitet och fantasi på fotbollsplanen så kan man inte anklaga dem för det i styrelserummet. Där kom nämligen Tony Fernandes och hans finansvalpar på det lysande tricket att helt och hållet avskriva ett lån som de tidigare gett klubben om £60m, och föra in detta som en intäkt i detta bokslut.

Stolta som bävrar meddelade så QPR via sociala media att klubben minsann hade förbättrat sitt resultat avsevärt. Förra årets förlust om £65,3m var nu minsann reducerad till blott £9,7m, det vill säga en förbättring om rätt precis £55m. I själva verket så gör klubben alltså istället en reell förlust om £69,7m, det vill säga klubben försämrar snarare sitt resultat.

Nu förstår förvisso varenda person med ett minimum av ekonomisk bildning att en avskriven skuld på intet sätt är någon intäkt. QPR:s tilltag står också i strid med The Football Leagues regler som säger att dylika ägarbidrag är att betrakta som en ”related party transaction” som inte får räknas in i klubbens resultaträkning för financial fair play.

The Football League var precis så roade över QPR:s hyss som bara revisorer och byråkrater kan vara. QPR och Tony Fernandes står således där med lång näsa som på samma gång har avskrivit ett lån om £60m men fortfarande har kvar att betala böter om £50m. Det blidde, för att använda ett bevingat uttryck, inte riktigt som de tänkt sig.

Att hoppas på en liknande lyckoträff som förra säsongen när QPR på något märkligt sätt krånglade sig tillbaka till Premier League via playoff vore med all säkerhet att hoppas på för mycket. Klubben kan samtidigt inte behålla den höga lönekostnad som klubben nu dras med, utan måste börja banta. Och att ligga på diet är svårt samtidigt som andra klubbar göder upp sig för att ta sig till Premier League.

Det riskerar kort och gott bli i biblisk mening sju dåliga år för QPR, inte minst om, som kanske ändå är troligt, Tony Fernandes och de övriga i klubbledningen tappar intresset och vill sälja klubben. Något återtåg till Premier League är knappast att vänta, snarare riskerar QPR att få göra samma resa som flera andra klubbar gjort före dem, med slutstation antingen i League One eller League Two.

Det kostar att ligga på topp. Men det kan kosta dyrt värre att falla bort från toppen.

England har hittat sin nye fotbollshjälte

27 mars 2015 23.38, Peter Hyllman

”Han kom som ett yrväder…” Nåja, kanske inte med något höganäskrus i en svångrem om halsen, men Harry Kane har utan tvekan tagit såväl Premier League som engelsk fotboll i stort med storm den här säsongen. Och igår skrevs nästa kapitel i denna just nu rullande fotbollssaga.

Att Harry Kane var en lovande anfallare i Tottenhams ungdomslag kände nog de flesta till. Men sådana går det ju tretton på dussinet av, och de allra flesta ger sig aldrig riktigt till känna på den högsta nivån, och många av dem som ändå gör lite väsen av sig försvinner lika snabbt som de kom.

Men någon dagslända har Harry Kane inte varit under säsongen. 29 mål på 43 matcher, varav 19 mål i ligan. Kane är den främsta anledningen till att Tottenham fortfarande har en viss möjlighet att ta sig till Champions League, och har växt fram som den ledande anfallstalismanen i ett lag som desperat behöver en anfallare.

Unga och framgångsrika engelska spelare hypas snabbt, hårt och stundtals brutalt av det engelska fotbollsmaskineriet. Så värst förvånande är det således inte att Roy Hodgson inte kunde stå emot trycket att till veckans landskamper låta Harry Kane debutera.

Och efter att ha tagit mindre än två minuter på sig att göra sitt allra första landslagsmål så kan man ju knappast klaga på den debuten.

Engelsk landslagsfotboll har därmed fått en ny golden boy. Faran för Harry Kane är emellertid samma fara som drabbat mer eller mindre alla före honom, att en svältfödd nations hopp och drömmar, krav och förväntningar nu placeras som en blytungd på hans axlar.

För det är ju inte första gången som en otroligt lovande engelsk anfallare gör sensationell debut i landslaget. Den senaste i raden är så klart Wayne Rooney som för drygt tio år sedan gick igenom mer eller samma process som Kane nu tar sig igenom.

Ändå är Harry Kanes förutsättningar att faktiskt lyckas förmodligen bättre nu än vad Rooneys var då. Vid Wayne Rooneys sida i det engelska anfallet fanns egentligen bara en sliten och skadedrabbad Michael Owen. Harry Kane kan luta sig mot inte minst Wayne Rooney, men även lovande unga spelare som Danny Welbeck, Daniel Sturridge och Raheem Sterling.

Det finns alltså fler som kan bära bördan den här gången. Det finns också en positiv aspekt av att Harry Kane nu drar åt sig mycket av strålkastarljuset, nämligen att Wayne Rooney för kanske första gången på 12 år kan spela utan att allting ska hänga på honom rent anfallsmässigt. Något som göra honom friare än förut i den engelska landslagströjan, vilket knappast är till någon nackdel för England.

Rooney är på väg mot 30 år. Teoretiskt har han ett VM kvar i kroppen, utöver det kommande europamästerskapet. Med Rooney, Kane, Welbeck, Sturridge och Sterling har England helt plötsligt ett väldigt starkt anfall för första gången på väldigt många år.

I detta ligger en viss risk eftersom ett starkt anfall tenderar generera de höga förväntningar som så många gånger förr blivit Englands fall. Men England brottas fortfarande med allvarliga problem i såväl mittfält som anfall, två lagdelar som troligtvis är betydligt viktigare för att lyckas i ett mästerskap. Ett faktum som dock tenderar att glömmas bort i upphetsningen runt ett starkt och namnkunnigt anfall.

En annan risk är så klart att Harry Kanes meteoriska stjärna dalar något. Även om Kane har hållit en beundransvärt hög nivå under hela den här säsongen så har han fortfarande kvar att bevisa att han kan prestera på samma nivå säsong efter säsong. Han har också kvar att bevisa att han prestera mot internationellt motstånd, i europeiskt cupspel eller landslagsspel på högsta nivå.

Harry Kane är mer än bara hype. Så mycket tycker jag han har visat den här säsongen. Men också väldigt bra spelare kan ätas upp av den hype som skapas runt honom som person och som spelare. Något engelsk fotboll har sett flera exempel på. Harry Kanes utmaning, Tottenhams utmaning och Englands utmaning är att inte låta detta hända.

Engelsk fotbollsmedia har ju under de senaste sex-åtta åren absolut inte motsvarat den svenska nidbilden av engelsmännen som alltid tror de är bäst i världen. Tvärtom så kan jag ibland tycka att negativismen nu har fått alltför stort fäste, ungefär som att nu är det hippt att vara negativ. Hur som helst så verkar de ha lärt sig någon form av läxa.

Exakt vilket intryck denna läxa har gjort får vi väl nu se. För risken är så klart att den återhållsamhet som präglat den engelska fotbollsjournalistiken nu med Harry Kane brister ut i ohejdat galen framtidseufori, där överdriften blir till norm och önsketänkandet upphöjs till religion. England älskar sina hjältar, och nu är Harry Kane den nye hjälten.

Hur länge återstår att se.

Brentfords sanning är den tredje formen av lögn

27 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

Det finns sådant som är lätt att förstå inom engelsk fotboll. Sedan finns det sådant som är svårt att förstå. Till det senare hör hur en manager kan få beskedet att han inte längre är önskvärd efter att på 15 månader ha tagit en klubb upp från League One och därefter under sin första säsong i The Championship utmana om playoffspel till Premier League.

Det är heller inte någon stor klubb vi pratar om. Mark Warburton tog över Brentford i december 2013 efter Uwe Rösler och lyckades omedelbart vända på situationen. Brentford slutade tvåa i League One och blev uppflyttade till The Championship för första gången på 21 år. De flesta tippade att de skulle få det svårt att hänga kvar men med sju matcher kvar av säsongen ligger de blott en poäng från playoffplats.

Peter Linhem gästbloggade för någon vecka sedan om de värsta ägarna inom engelsk fotboll. På sådana listor tenderar ju de stora bovarna eller de tecknade skämtfigurerna att hamna. Men en ägare som Brentfords Matthew Benham som mitt under brinnande säsong fattar ett dylikt beslut borde ju kunna ses som en kandidat till en dylik lista enbart sett till någon form av hopplös inkompetens.

Bilden är förvisso inte fullt så enkel. Mark Warburton är kvar i klubben under återstoden av säsongen och relationen med Benham verkar ändå vara om inte vänlig så i alla fall inte direkt ansträngd. Brentford är en klubb på uppgång som från och med säsongen 2016-17 kommer att flytta in till en ny arena med en kapacitet om cirka 20,000 åskådare.

Om man som ägare till en fotbollsklubb har en manager som under sina första 15 månader på jobbet inte har gjort ett enda fel utan tvärtom har haft framgång i allt han gjort, flyttats upp från League One, och otippat krigar om uppflyttning igen till Premier League, så hade en naturlig reaktion kanske varit att inte skåda given häst i munnen, att inte försöka fixa vad som inte är trasigt.

Vad som emellertid är intressant är anledningen till att Brentford och Matthew Benham alltså säger upp Mark Warburton. Det talas om ”filosofiska skillnader” och handlar i huvudsak om spelarrekrytering. Klubbledningen vill tillämpa matematiska modeller och statistisk analys i väsentligt högre utsträckning, i stil med Moneyball, samtidigt som Warburton menar att det blir fel balans och inte stämmer överens med hur han vill driva en fotbollsklubb.

Flera engelska klubbar har så klart valt att använda sig av statistiska verktyg i sin spelarrekrytering, de största klubbarna har det självklart som en naturlig del i sin verksamhet. En del klubbar har pratat stort om Moneyball med levererat mycket lite på det området. Få om någon klubb har dock gått så långt att de har offrat en uppenbart framgångsrik manager på den statistiska metodens altare.

Matthew Benham är, precis som Mark Warburton för övrigt, en före detta finansanalytiker från London. 2012 köpte han Brentford som är den klubb han hållt på sedan barnsben. Vad han emellertid också gjorde efter att ha lämnat London var att starta Smartodds, ett företag som specialiserat sig på att sälja fotbollsrelaterad statistik till professionella vadslagningsfirmor och enskilda personer.

Det finns nu två sätt att se på Matthew Benhams beslut. Å ena sidan att han har en väldigt tydlig bild och vision av vad han egentligen vill med Brentford och att denna vision helt enkelt är viktigare än någon enskild manager. Å andra sidan att han driver klubben till stor del för helt privata syften och driver igenom en klubbpolicy vars främsta syfte är att hjälpa hans eget företag.

Brentford är hur som helst av det här skälet en intressant klubb att följa, om Benhams metoder nu tillämpas konsekvent och fullt ut. Hans metoder är dock redan tillämpade i den danska klubben FC Midtjylland där Benham också är en av ägarna, med framgång. Vad Brentford kan lära oss är om matematiska metoder och statistisk analys kan fungera lika bra, eller rentav bättre, också i den konkurrensintensiva engelska fotbollen.

Om inte annat så kommer beslutet att säga upp Mark Warburton skapa en intressant kontrast. Nu är det förvisso omöjligt att säga om Warburtons framgångar hade hållt i sig också på längre sikt, men Benhams alternativa metoder har en tuff jämförelse framför sig. Mark Warburton lär hur som helst inte behöva vänta särskilt länge på nästa jobberbjudande.

Mer läsning:

http://www.theguardian.com/football/blog/2015/feb/22/brentford-mathematical-modelling-denmark

FA försöker tälja engelsk fotbolls framtid genom att nämna kvoter

26 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

Hör nu på govänner så ska jag för er berätta, vad den högste chefen på det engelska fotbollsförbundet nu har hittat på. Greg Dyke är det namn han bär. Ja, Dyke heter han. Dyke, vars namn mest av allt påminner mig om en Henrik Dorsinsk kuplett, har nämligen tänkt till ännu en gång om hur engelsk fotboll ska bli bra (igen).

Efter att ha fått smisk och smörj i mängder på grund av sitt förslag att tillåta B-lag i det ordinarie seriesystemet så har nu Greg Dyke lanserat nästa singel från sitt greatest hits-album: kvotering. Dykes förslag är alltså att öka kvoten av så kallade hemmaväxta spelare i truppen till tolv spelare, som måste ha tränat i England i minst tre år innan de fyllt 18 år för att få räknas som hemväxta.

Den nuvarande kvoten innebär att åtta hemväxta spelare måste finnas i truppen, som måste ha tränat i England i tre år innan de fyllt 21 år för att få ses som hemväxta. Dykes förslag går alltså ut på att öka kvoten från en tredjedel av truppen till halva truppen, och med regeländringen vill man kraftigt öka chansen att dessa spelare faktiskt är engelska.

I syfte att sälja in denna idé har FA nu i samband med landslagsuppehållet gett sig ut på propagandatåg. Inte minst via sociala media där FA på twitter vet att meddela följande: ”Since the introduction of the home-grown player rule in 2010-11, the average number of home-grown players at the 12 best-performing clubs in the top tier has decreased from 11,4 to 9,4.”

Översatt till enkel svenska så tänker FA alltså så här att om nu den första kvoten misslyckades så beror ju det på att vi kvoterade för lite. Alltså gör vi samma sak igen, fast mera! En vanlig definition av galenskap är samtidigt att göra exakt samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat utfall. Hur jag nu kommer att tänka på det.

Greg Dyke och FA drar sig heller inte för att göra den landslagsdebuterande Harry Kane till skyltpojke för sitt förslag. ”Hur många fler Harry Kanes finns därute?” frågar de sig själva och oss högst retoriskt. Detta kan ju ses som fräckt på flera sätt, inte minst eftersom Harry Kane trots allt har kommit fram genom det system som de nu påstår är otillräckligt.

Det ska sägas att jag är ytterst tveksam till kvotering. Det främsta skälet är att det lyfts fram som en lösning utan att egentligen förbättra något. De engelska spelarna blir inte bättre av kvotering, däremot blir de engelska lagen sämre och ges sämre konkurrensförutsättningar. Det frångår en princip om urval baserat på kvalitet och duglighet, vilket jag tycker är en rätt hälsosam princip.

Vad man i praktiken gör med sådana här kvoter är att sänka kvalitetskraven på engelska spelare samtidigt man hävdar att man gör dem bättre bara för att de blir fler. Samtidigt som kvalitetskraven på spelarna sänks så höjs paradoxalt nog priset på engelska spelare ytterligare, inte för att de blir bättre utan på grund av en regelforcerad efterfrågeökning.

Det fundamentala problemet för unga engelska spelare är att de redan från tidig ålder blir eftersatta i sin tekniska och taktiska utveckling på grund av för få coacher och på grund av för dåligt utbildade coacher. Delvis är det också en kulturell fråga där fotboll i England fortfarande handlar mer om att kämpa än att tänka. Engelsk fotboll är i grunden fysisk i högre utsträckning än, som spansk, tysk och italiensk fotboll, intellektuell till sin karaktär.

De stora klubbarna i England bedriver ett medvetet arbete med förbättra dessa brister. Akademisystemet har reformerats genom EPPP, Elite Player Performance Plan, och förväntas underlätta för de engelska klubbarna att producera unga spelare generellt, och då naturligtvis även brittiska spelare. Det är ett arbete som, till skillnad från kvoter, inriktar sig på problemlösning snarare än posering.

Det är emellertid ett problem att det är enklare och billigare för engelska klubbar att köpa en utländsk spelare än en engelsk spelare. Delvis är detta ett problem som FA med de kvoter som de fått Premier League att gå med på har förvärrat. Men analysen att när engelska klubbar har pengar i överflöd så är det lättare att ge sig ut på marknaden än att producera egna spelare, är i grunden korrekt.

Det är ett problem som inte minskar i och med Premier Leagues accelererande TV-avtal. Få minns att startskottet till den tyska återfödelsen kom rätt precis samtidigt som Bundesligas TV-avtal bröt samman, vilket ströp klubbarnas intäkter och tvingade dem att istället börja rekrytera internt. Kvoter kan på så vis vara ett annat, om än inte tillnärmelsevis lika effektivt, sätt att tvinga de engelska klubbarna till något liknande.

Hur som helst, för att FA och Greg Dyke ska få igenom sitt förslag till kvoter så måste de på något sätt övertyga minst två tredjedelar av klubbarna i Premier League att gå med på det. Vilket rätt snart kommer visa oss exakt vilket inflytande FA egentligen (inte) har.

Omöjligt att förslaget går igenom är det dock inte. Däremot tror jag att FA i så fall kommer behöva släppa på minst en av två punkter. Dels att behålla åldersgränsen för hemväxta spelare vid 21 år. Dels att som i Bundesliga inte sätta någon övre gräns för hur många spelare som får finnas i spelartruppen, i nuläget är detta i England begränsat till 25 spelare.

Alternativet finns så klart också att Premier League bara förvisar Greg Dyke till en tid i snickarboden.

Vilka vinner egentligen på att avskaffa tredjepartsägandet?

25 mars 2015 06.00, Peter Hyllman

Tredjepartsägande blev ett känt fenomen i England i samband med att West Ham sommaren 2006 chockade fotbollsvärlden genom att presentera sina två nya spelare, Javier Mascherano och Carlos Tevez. Båda var vid tillfället argentinska landslagsmän och ingen hade nog föreställt sig att en trots allt i sammanhanget liten klubb som West Ham skulle kunna locka till sig dem.

Kort därefter var det dock aktuellt för dessa båda att byta klubb igen. Liverpool var adressen för Mascherano och för Carlos Tevez skulle det något senare bli en flytt till Man Utd. Men i samband med flytten uppdagades det konstigheter i dokumentationen för dessa spelare. Eftermälet till detta blev bittert i och med att West Ham klarade sig kvar i Premier League genom att vinna i säsongens sista omgång.

Den allmänna opinionen mot så kallat tredjepartsägande, eller TPO för Third Party Ownership, blev naturligtvis omedelbart negativ i England och den bitterhet som West Hams krångel skapade ledde tämligen omgående fram till ett förbud mot dylikt ägande. Ett förbud som nu från och med den 1 maj görs globalt i och med att FIFA har beslutat att så ska det vara.

Tredjepartsägande är kort och gott när en tredje part, det vill säga någon annan än klubben eller spelaren, äger hela eller delar av spelarens så kallade ekonomiska rättigheter, det vill säga framtida transfersummor. En tredje part kan vara en person eller ett företag. Kia Joorabchian genom sitt företag MSI, Media Sports Investment, var den tredje parten kopplad till Mascherano och Tevez.

Vad är då syftet med tredjepartsägande? Att tjäna pengar naturligtvis. Spelare är rent ekonomiskt att betrakta som vilken som helst värdetillgång, likt en aktie eller en fastighet. Genom att köpa en andel av tillgången så hoppas man göra vinst genom att tillgången ökar i värde. Detta värde realiseras när spelaren därefter säljs vidare, förhoppningsvis då för ett högre belopp än vad han betingade förut.

Motviljan och förbudet mot tredjepartsägande följer tämligen förutsägbara ideologiska linjer. Det motiveras huvudsakligen med att man inte vill se dylika vinstintressen inom fotbollen. Det offentligt mest använda argumentet är att ett dylikt ägande bidrar till att föra ut pengar från fotbollen, bort från spelare och klubbar och till privata intressen som inte har någon koppling till fotbollen.

Men dylika vinstintressen brukar ju inte normalt sett vara något som FIFA ser som ett problem, så något misstänker man ju en baktanke. En sådan skulle kunna vara att beslutet i själva verket är framlobbat av de stora länderna och klubbarna i Europa, eftersom det är ett beslut som till stor del ligger i deras intressen.

Tredjepartsägande är nämligen en mycket vanlig ägarform av spelare i framför allt Sydamerika. Det är ett sätt för de sydamerikanska klubbarna att få tillgång till riskvilligt kapital med vilket de har större möjlighet att längre behålla spelare de annars garanterat blivit av med omedelbart. För de europeiska storklubbar som dammsuger jordklotet efter de bästa unga spelarna är detta så klart allt annat än praktiskt.

Fördelar med tredjepartsägande ges inte mycket utrymme i den offentliga debatten, men här kan man urskilja en betydande sådan fördel. Det  ger mindre klubbar möjlighet att i större utsträckning konkurrera med de stora klubbarna. Det har definitivt hjälpt den brasilianska fotbollen, och klubbarna i Portugal har kunnat fortsätta hävda sig till stor del tack vare ett utvecklat bruk av tredjepartsägande.

Många hyllar idag Atlético Madrid som en ny storklubb som på ett fräscht sätt utmanar den spanska och europeiska fotbollseliten. Atlético är dock en klubb som för inte länge sedan befann sig i ekonomisk ruin och deras utveckling, och kanske räddning, kan till stor del spåras till ett framgångsrikt utnyttjande av tredjepartsägande, bland annat avseende Radamel Falcao.

Argumentet för tredjepartsägande är således att det ger betydligt fler klubbar tillgång till kapital och därmed en förmåga att konkurrera. Det gör fotbollen mer mångsidig, mer spännande och mindre förutsägbar på ett sätt som i alla fall i mina ögon är mindre moraliskt tveksamt än de klubbar som drar den lyckliga lotten att få en oljepappa som ägare.

Men naturligtvis finns också nackdelar med tredjepartsägande. Att det för ut pengar ur fotbollen är dock inte mest störande enligt mig, i så fall borde man rikta liknande invändningar och förbud mot agenter. Andra menar att det är ett system som sätter klubbar i ekonomiska bekymmer, men klubbar hamnar i sådana bekymmer när de tar på sig kostnader som de inte har intäkter för, och det oavsett ägandeformer.

Däremot gör tredjepartsägande på ett helt annat sätt klubbarna beroende av dessa tredje parter. I och med att de äger hela eller delar av spelarna så kontrollerar de klubbarnas viktigaste tillgångar. I flera fall, inte minst i Brasilien, har det gått så långt att klubbarna själva äger mindre än hälften av sina totala spelarrättigheter. Genom ägande och kontroll så följer också inflytande.

Den affärsmässiga logiken för en tredjepart är självklart att tjäna pengar genom att sälja spelaren vidare till en annan klubb. Den tredje parten har således ett incitament att sälja spelaren vidare som är oberoende av och kanske helt i motsättning till klubbens intresse att behålla spelaren. Om den tredje parten äger en majoritet av spelaren så blir klubben överkörd, om inte så uppstår allra minst allvarliga och störande konflikter.

Innan Javier Mascherano och Carlos Tevez drabbade engelsk fotboll var så kallat tredjepartsägande tillåtet, under förutsättning att den tredje parten inte utövade någon kontroll eller inflytande på klubbens laguttagning eller transferpolicy. Det hela fallerade så klart när man insåg att en sådan kontroll och ett sådant inflytande är tredjepartens hela affärsidé.

Det är inte helt enkelt med tredjepartsägande. Som vanligt dock när sådana här saker diskuteras så tenderar det att framställas som antingen helt och hållet av ondo (eller godo). Vad jag försöker visa i den här bloggen är att absolut är ett fenomen med problem och nackdelar men också ett fenomen som inte saknar sina styrkor och goda fördelar.

Att avskaffa tredjepartsägande ses kanske som självklart i stora delar av den europeiska fotbollen, men kommer orsaka problem och svårigheter inom inte minst den sydamerikanska fotbollen. Ett avskaffande gör det också, precis som de finansiella regleringarna, svårare för nya klubbar att etablera sig i den högsta europeiska fotbollstoppen.

Vilka vinner? Den grundläggande frågeställningen var utgångspunkten redan i den klassiska romerska maktanalysen. Den kan med viss fördel tillämpas på FIFA:s beslut att förbjuda tredjepartsägande. Vilka vinner på förbudet? En fråga som förmodligen inte bekymrat FIFA riktigt lika mycket är vilka som i så fall förlorar på beslutet.

Spoilervarning – Så slutar Premier League!

23 mars 2015 23.22, Peter Hyllman

Vad säger oss egentligen ett återstående spelschema? Ofta när folk spekulerar i hur en liga kommer att sluta så utgår diskussionen mer eller mindre i sin helhet utifrån vilka återstående matcher respektive lag har kvar. Utifrån det drar man så slutsatser.

Normalt sett menar jag att man tenderar att överskatta betydelsen av denna faktor. Visst har det betydelse, men större betydelse har förmodligen den egna prestationen. Ofta överskattas betydelsen eftersom den aldrig tar hänsyn till omständigheterna och det faktum att lag alltid har en benägenhet att förlora matcher de inte ”ska” förlora.

I och med helgens omgång så har vi avverkat 30 omgångar av Premier League när vi beger oss in i ännu ett stimulerande landslagsuppehåll, till vilket hör och häpna det visar sig att flertalet spelare har blivit mystiskt skadade. Låt mig gissa att de kommer friskna till i lagom tid till dess att klubbspelet drar igång igen.

Men med 30 omgångar avverkade så återstår åtta omgångar och då är vi onekligen inne på det som kan kalla för slutspurten. Vad som för tillfället ser mest mångfacetterat ut i tabellen är toppen, och då i synnerhet kampen runt det så kallade Champions League-strecket. Efter att ha dissat spelschemats betydelse så gör jag således helt om och ger min prognos för hur återstoden av ligasäsongen kommer att utveckla sig:

Fixtures

Som synes så förändras inte ligatabellen särskilt från sitt nuläge i min prognos, vilket kanske inte är så konstigt. Chelsea vinner, och det hyfsat säkert och utan att för den sakens skull imponera. De tre lagen bakom behåller sina nuvarande positioner om nu möjligen inte Man Utd spurtar förbi Arsenal i målprotokollet. Men dessa två tillsammans med Man City gör Chelsea sällskap till Champions League.

I övrigt så faller Southampton ifrån något under säsongsslutet och Tottenham hoppar förbi Liverpool upp på femteplatsen.

Kritiken som jag riktade mot den här metoden i inledningen kan dock mycket väl riktas också mot min tillämpning. Resultaten som utgör beräkningens grund är ju knappast uppseendeväckande. Det är kanske heller inte meningen men samtidigt vet vi som sagt att några resultat brukar alltid rubba eller störa bilden.

Det lag jag tror har störst förutsättningar att ändra på ett och annat i den här uppställningen är Crystal Palace. Laget har imponerat stort efter jul och har kvar att möta fyra av topplagen, Chelsea och Liverpool på bortaplan samt Man City och Man Utd på hemmaplan. De har poängchans och vinstchans i alla dessa matcher.

Om vi ska hitta en enskild match som jag tror kan påverka förhållandevis mycket så är det Manchesterderbyt. Jag tror på oavgjort men ett annat resultat där kan kasta om ordningen på dessa tre lag alternativt göra situationen svettigare för Man Utd relativt de tre jagande lagen.

Men sammanfattningsvis alltså. Chelsea blir ligamästare. Man City, Arsenal och Man Utd gör dem sällskap i Champions League. För Tottenham, Liverpool och Southampton blir det Europa League. Om min beräkning stämmer. Men det vet vi ju vid det här laget att det gör den ju väldigt sällan.

Nu gäller det bara att vänta två veckor innan vi kan börja se om den stämmer.

Även Stålmannen hade perioder i sitt liv som Clark Kent

23 mars 2015 13.00, Peter Hyllman

Det tog 38 sekunder för Steven Gerrard att bli utvisad under matchen mot Man Utd. Det tog inte särskilt mycket mer än 38 sekunder efter matchen för Steven Gerrard att öppet och allvarligt be om ursäkt för det som inträffat, till sin manager, till sina medspelare och till fansen. Gerrard förstod utan att tveka allvaret i det som skett.

Det är naturligtvis ett beteende som framstår som lika oförståeligt som oförlåtligt. Men även om man alltid måste förvänta sig mer av professionella fotbollsspelare, allra helst någon så rutinerad som Gerrard, så kommer det så klart förlåtas. Och till sist är det kanske heller inte så värst svårt att förstå hur det som hände faktiskt kunde hända.

Under de 38 sekunder som Steven Gerrard befinner sig på planen så hinner han med att uträtta en hel del. En för honom så typisk svepande krosspassning. En för brittisk fotboll i all sin härlighet så typisk tackling som fick det att sjunga i Juan Matas benpipor. Och så då i nästa moment stampet eller stämplingen på Ander Herrera som fick Martin Atkinson att se rött.

Med andra ord, bortsett från det sista som händer så gör ju Steven Gerrard helt och hållet vad som förväntas av honom, vad som med all sannolikhet är den arbetsbeskrivning han fått med sig ut på planen av Brendan Rodgers. Hans jobb är att tillföra blod och inälvor till planen, att ta upp den fysiska kampen med Man Utd, att lyfta energinivån på Anfield.

Det kan samtidigt inte vara någon lätt situation för Steven Gerrard. Hans tid i Liverpool börjar närma sig sitt slut. Det är den sista matchen, på Anfield, mot Man Utd, hans och klubbens gamla fiende. Men han är inte längre en lika tydlig ledargestalt, han har fått börja på bänken och han har under hela första halvlek fått se sitt Liverpool bli taktiskt och fysiskt utmanövrerade.

En spelare av Steven Gerrards kaliber drivs av en önskan att vara i förgrunden, inte bakgrunden. Det har inte bara gjort honom till en stor spelare utan också till en ledargestalt. Att sitta på bänken är för honom en ovan och helt säkert också oönskad känsla. Under matchen har han fått värma upp till Man Utd-fansens häckel om nästan vunna ligatitlar.

Brendan Rodgers beslut att ta in Steven Gerrard till andra halvlek var på sitt sätt förståeligt men även genomskinligt. Hans taktiska plan hade käkats upp av Man Utd som även rent fysiskt dominerade på planen. Han valde då den lösning som rimligtvis borde ligga varenda Liverpoolmanager närmast till hands, att när allt annat misslyckas hoppas att Gerrard ska ta och vända matchen på sina axlar.

Det är mycket som lagom till andra halvlek tynger dessa axlar. Någon form av revanschkänsla måhända över att sitta på bänken och få sitt värde ifrågasatt, och mot Man Utd-fansen. Helt säkert en känsla av ansvar och förpliktelse att det är på honom matchens vändning hänger. Kanske även en frustration över att hans förmåga om än formidabel ändå inte är vad den en gång var.

Där i alla fall jag landar är att även om allting blev fel för Steven Gerrard och ett misstag lika dyrbart som onödigt blev konsekvensen, så var det ändå mänskligt och på så vis förståeligt. Fotbollsspelare, även de allra största spelarna, är till sist bara människor och måste kunna förväntas reagera mänskligt på utsatta lägen och jobbiga situationer.

Som fans glömmer vi ofta det. Antingen för att det skänker någon form av nöje att gotta sig i en motståndares misslyckande. Eller för att vi reagerar på och värderar en situation utifrån ett filter av tid och distans som inte är möjlig för spelaren, och helst också insvepta i den varmvåta filt av kognitiv trygghet som eftertankens kranka klokhet bidrar oss med.

Ett visst ansvar menar jag vilar även på Brendan Rodgers axlar. Han kan inte vara omedveten om Steven Gerrards situation eller det ansvar han trots allt lägger över på honom. Instruktionen han ger Gerrard är tydlig och med den instruktionen följer en risk att det som nu skedde faktiskt sker, även om det var svårt att föreställa sig redan efter 38 sekunder.

I det avseendet är det klädsamt av Rodgers att inte efter matchen kritisera Gerrard. Inte bara för att Gerrard själv redan har bett om ursäkt eller för att det vore kinkigt och känsligt att kritisera en klubbikon. Men för att en viss del av ansvaret för det inträffade faktiskt vilar på hans axlar. Dessutom gör Rodgers det nog klokt i att istället välja att se framåt istället för att älta det som redan inträffat.

En i huvudsak tragisk konsekvens är att Steven Gerrard kan ha fått avsluta sin storartade Liverpoolkarriär, som många håller som den kanske främsta i klubbens historia jämte Kenny Dalglish, med två avgörande och ödesdigra misstag. Förra säsongens halkning som kostade Liverpool en ligatitel och denna säsongens stämpling som kan kosta Liverpool en Champions League-plats.

En sådan avslutning vore ovärdig en spelare som Steven Gerrard. Men sagan är ännu inte slut. Stora spelare är stora spelare inte för att de aldrig varit nedslagna utan för att de alltid rest sig efter att ha varit nedslagna. Den 30 maj spelas FA-cupfinalen på Wembley. Den 30 maj är som av en händelse även Steven Gerrards födelsedag, en dag då han har möjlighet att spela sin sista match och lyfta sin sista titel för den klubb han representerat hela sitt liv.

Utgå från att Steven Gerrard har en huvudroll då också!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv