Peter Hyllmans Englandsblogg

Newcastle kan känna optimism trots förlust i första matchen

23 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Sett till det yttre så skulle man kunna tro att saker och ting är ungefär som de var förra säsongen för Newcastle. Ligapremiären hemma på St James’ Park mot Man City förlorades med 0-2, precis som Newcastle förlorade även förra hemmamatchen mot Man City med 0-2 i en rätt surmulen affär där Newcastle kände sig bestulna på poängen av en inte helt lyckad domarinsats.

I Newcastles sista hemmamatch förra säsongen, mot Cardiff, så var stämningen som mest negativ. Fansen planerade en kollektiv utmarsch från arenan i den 69:e minuten, och varje gång Alan Pardew lämnade sin plats på bänken och rörde sig ut i det tekniska området så genljöd burop och busvisslingar från läktarna.

Så lät det emellertid inte i söndags. Med nio nya spelare inköpta lagom till den här säsongen så har optimismen återvänt till Newcastles läktare. Remy Cabella, Daryl Janmaat, Jack Colback och Emmanuel Riviere debuterade samtliga för Newcastle och alla fyra gjorde starka första matcher i Newcastles tröja.

Siem De Jong och Cheick Tioté var båda två skadade, vilket betyder att Newcastle inte kunde ställa upp med sitt allra starkaste lag mot Man City. En match där de fick lida för att de inte lyckades göra det första målet. Tolv skott utan att ett enda av dem faktiskt träffade mål antyder att Newcastle behöver fortsätta stärka upp sitt anfall.

Vad man undrar över när De Jong och Tioté återvänder till laget är hur det kommer att påverka Moussa Sissoko, som under större delen av sin tid i Newcastle har slösats bort på en högerkant. Men mot Man City placerades han centralt på mittfältet och var med viss marginal Newcastles bäste spelare.

Förlusten mot Man City till trots så gav den matchen betydligt mer upphov till optimism gällande Newcastles chanser under säsongen än vad motsvarande förlust mot Man City förra säsongen gjorde. Så stora var inte marginalerna mellan lagen, men Man City har de individuellt skickligare spelarna och det avgjorde den här gången.

Mot Aston Villa i dagens tidiga match, ett annat lag som imponerade i ligapremiären, så råder inte samma åtskillnad i individuell spetskvalitet mellan de båda lagen. Så trots att Aston Villa fick tre poäng från sin ligapremiär, och Newcastle står kvar på noll, så bör Newcastle kunna bege sig till Villa Park med förhoppningen att kunna vinna.

:::

Om den tidiga matchen idag ska bli intressant att följa så är kvällens match mellan Everton och Arsenal på Goodison Park en riktig godbit. En match mellan två lag som förra säsongen sluggades om Champions League-platsen och som båda den här säsongen förväntas kriga uppe i toppen av tabellen igen.

Arsenal hade svårt för Everton förra säsongen. Matchen på Emirates slutade 1-1 och på Goodison Park i april så gjorde Everton mos av Arsenal i en match som de vann med 3-0. Ett i dåläget väldigt starkt resultat för Everton som med den segern faktiskt för en stund gick förbi Arsenal i tabellen, även om de därefter skulle tappa detta försprång.

Everton är en farlig hybrid av offensivlusta, teknisk fotboll och fysisk råstyrka, ett amalgam av det Everton som David Moyes skapade, med sin defensiva disciplin, och den mer offensivt inriktade fotbollsidé som Roberto Martinez har tillfört laget.

Arsenal har alltid haft svårt för den här typen av tuffare fotboll under Arsene Wengers tid i klubben. Så till den grad att det har blivit en uttalad metod för att besegra dem. Detta har varit fallet ända sedan Arsene Wenger inte längre hade tillgång till den backlinje som han själv fick ärva från George Grahams lagbygge, eventuellt engelsk fotbolls bästa backlinje någonsin. Även om Arsenal med tiden nu faktiskt har blivit bättre på detta, i alla fall mindre känsliga.

I det avseendet är kanske Arsene Wenger och Roberto Martinez samma andas barn. Båda är offensivt lagda i sitt sätt att spela fotboll. Båda har emellertid chansen att under sin första tid i sina respektive klubbar basera denna offensiv på en redan befintlig samspelad och ytterst välorganiserad defensiv.

Men när denna defensiv med tiden försvinner så riskerar laget få en offensiv obalans. Så inträffade för Arsene Wenger. Tiden får utvisa om så också blir fallet för Roberto Martinez.

:::

Be Champions!!

Crystal Palace tvingades ducka en moralpolitisk skitstorm

22 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Man ska inte kasta sten om man sitter i ett glashus! Nu vet jag inte om kristall är att betrakta som glas och att samma sak i så fall ska gälla för Crystal Palace, som tagit sitt namn från den världsberömda byggnaden i London från världsutställningen 1851.

Å andra sidan… Det är ju svårt att kanske reagera på något annat vis än det sätt som Crystal Palace reagerade på när de tämligen tvärt drog sig ur vad som rapporterades som långt gångna förhandlingar med Malky Mackay att ta över som manager i klubben sedan Tony Pulis lämnade klubben.

Nyheten slog ju nämligen ned som en bomb i England häromdagen att Malky Mackay i en serie av SMS till Iain Moody, som tidigare fått sparken från Mackays förra klubb Cardiff och som nu befann sig i Crystal Palace, uttryckt sig rasistiskt, antisemitiskt, könsdiskriminerande och homofobiskt. Kort sagt helt jävla korkat.

En tragikomisk bisats i den här historien är att Glenn Hoddle ungefär samtidigt sade sig inte vara intresserad av uppdraget. Alltså samme Hoddle som 1998 fick sparken som Englands förbundskapten efter att ha uttryckt sig kränkande om handikappade.

Crystal Palace befann sig alltså oförvetandes i en moralpolitisk skitstorm av sällan skådat slag. Man tar nämligen rätt hårt på sådant där i England och i Premier League, betydligt hårdare än i exempelvis La Liga och Serie A skulle jag säga. Delvis beror det så klart på andra samhällsvärderingar i stort.

Delvis är det helt säkert också så att Premier League är mer besvärade av att framstå som rumsrena och legitima på marknaden och i opinionen. Skandaler och kontroverser är något som de absolut inte vill vara delaktiga i. Ibland kan detta gå för långt men här får man ändå säga att man förstår dem.

Man får också som sagt förstå Crystal Palace som gör snabb reträtt. Även om det så klart sätter dem i en ännu mer besvärlig dager. Dels tar det ännu längre tid att få tag i någon ersättare. Dels kommer den som nu blir ersättare att rätt klart och tydligt framstå som allt annat än det första alternativet.

Men det här är ju också särskilt intressant med tanke på att det kastar lite ytterligare ljus över de märkliga skeenden som hände under förra säsongen i Cardiff. Där ju först Iain Moody och därefter Malky Mackay fick sparken av den inte alla gånger helt sympatiske ägaren Vincent Tan.

En källa till konflikt mellan dessa var att Tan ansåg att Moody och Mackay betalat betydligt mer än marknadsvärdet för spelarna som kom till klubben under förra sommaren. Men det har nu också framkommit att dessa smutsiga SMS var kända för Cardiffs ledning och för Vincent Tan tämligen tidigt under förra säsongen.

Vincent Tan hade alltså minst sagt goda incitament att gå skilda vägar från Mackay under säsongen. Hade han inte gjort det så hade han ju själv, och Cardiff, suttit i just den moralpolitiska skitstorm som Crystal Palace nu befann sig i utkanten av.

Att sedan Tan själv tämligen Bondskurkaktigt både till lyte och beteende ändå väljer att läcka den där SMS-filen, för så sägs ju nu vara fallet, adderar ju bara en extra dimension till hela soppan.

Om det sedan var ett sätt att hämnas på Malky Mackay är svårt att säga. Eller om det var ett sätt att jävlas med Crystal Palace lite extra, sedan dessa båda klubbar ju varit inblandade i ett ”spioneribråk” sedan förra säsongen, där Cardiff anklagade Crystal Palace för att ha spionerat sig fram till deras laguppställning inför en match.

Eller så såg bara Vincent Tan chansen till två flugor i en smäll.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Federico Fernandez (CB), Napoli till Swansea, £7m. Swansea förstärker sin backlinje och gör det med en riktigt intressant spelare, den argentinske landslagsbacken Fernandez. Backlinjen var en lagdel som Swansea behövde förstärka. Med beröm godkänd (++++)

Marcos Rojo (CB), Sporting till Man Utd, £16m. Det är för den sakens skull inte slut med argentinska backar som flyttar till Premier League. Man Utd slänger upp pengarna för en back och det var nog minst sagt på tiden. Fler behövs. Med beröm godkänd (++++)

Leroy Fer (CM), Norwich till QPR, £8m. I det tysta så gör QPR en av de mer intressanta transfersomrarna. Fer är en kompetent spelare som hade en klart bra säsong i Norwich förra säsongen. Tillför mycket krut till QPR:s mittfält. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Gästblogg: En fundering angående supporterkultur

21 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Jag fick ett långt mail igår kväll från Simon som brakade iväg i en riktigt intressant och tänkvärd utläggning kring det här med supporterkultur, vad vi som supportrar vet, inte vet och påstår oss veta. Mailet var helt säkert inte tänkt som någon gästblogg, men funderingarna är både utmanande nog och inte minst aktuella så här mot slutet av transferfönstret. Så håll till godo!

Peter

:::

Tjenare! Är en frekvent läsare av dina blogginlägg på Fotbollskanalen. Uppskattar enormt dina djupare analyser av fotbollens alla sidor. Det som jag blir imponerad av i dina bedömningar är att du sällan ger orationellt kritik, och ständigt håller ett avstånd till hur svårt det faktiskt är att analysera fotbollen. I och med ”avstånd” så menar jag helt enkelt att du har respekt för att fotbollens organisationer och mönster är så otroligt komplexa, vilket egentligen omöjliggör exakta bedömningar inom vissa områden. (Ifall man observerar utifrån, vilket majoriteten ju gör.)

Jag tycker att det är väldigt sällsynt bland människor som analyserar fotboll, särskilt ifall det handlar om analysförsök på sådant som vi inte direkt har något grepp om. Till exempel vad som sker bakom kulisserna när det gäller klubbledning, och dylikt. Det handlar ju om ämnen som vi ”medelmåttor” (på en gradering i vilken insikt vi egentligen har en fotbollsklubb) absolut inte har större koll på egentligen. Den enda bild vi kan bygga upp är ju ett perspektiv utifrån. I det perspektivet bedömer vi konsekvenser väldigt blint, och det får oss att tro att vi förstår mer än vad vi egentligen gör om fotbollen.

Under min tid som fotbollssupporter, vilket egentligen inte sträcker sig mer än ett par år, så har jag alltid stört mig enormt på hur supporterkulturen yttrar sig i vissa tillfällen. Det finns många fantastiska aspekter som definierar fotbollen som idrott, absolut. Samtidigt så finns det mindre härliga delar. Till exempel den här jäkla envisheten att tro att fotbollen är svart och vit, att den är mindre komplex än vad den egentligen är.

Ett klassiskt scenario är ju när en person riktar helt obefogad kritik mot en utebliven värvning. Förmodligen så har våran uppfattning om den här eventuella värvningen snedvridits av media och förenklade slutsatser, vilket får den att framstå som mer trolig och kanske till och med mer nödvändig än den egentligen är. Det vi ser uppfattar vi som ett svaghetstecken hos vår klubb: vi kunde inte konkurrera om denna spelaren. Det kan mycket väl vara sanningen också, men tänk så handlar det om att spelaren i sin tur aldrig var motiverad till en flytt (komplext, kan handla om pengar, familj, karriär, vad som helst!), spelaren kanske inte hade flexibilitet för klubbens spelfilosofi, och  agenten ställde helt orimliga krav. Spelaren kanske till och med var ägd till 40% av någon extern aktör? Det finns miljarder olika situationer omöjliggör en övergång. Vissa aspekter lyfts fram bland supportrar, vissa glöms helt bort.

Var jag än vrider och vänder mig under försäsongen så ser jag supportrar som fullständigt dömer ut sina lag, med olika underlag som grunder. Uteblivna värvningar, nytillsatta tränare av ”svag karaktär”, ”snåla klubbledningar”… Vi hade ju kunnat fortsätta i all evighet egentligen. Det finns ingen gräns och ingen ödmjukhet inför vad vi inte vet om våra klubbar vi stöder. Den information vi tar in deformeras ju givetvis otroligt mycket av media i allmänhet, men jag börjar undra ifall vi faktiskt inser det själva? Att småkids/tonåringar som har FIFA14 som underlag för sin fotbollsvärld dömer ut klubbar till höger och vänster förstår man ju kanske. Det som är mer skrämmande är hur insatta, ”meriterade” människor bedömer fotbollsvärlden. De kan tala i all oändlighet om hur oförutsägbar fotbollsvärlden är, men ändå så motsäger de sig själv direkt när de går ut med giftig kritik mot information som de egentligen bara har ett ytligt perspektiv på! Att påstå sig förstå en förenings (eller en viss individs) tankegångar genom tidningsuttdrag och resultatläsande är helt missvisande. Detsamma benägenhet att tro att varje bra beslut bör ge bra konsekvenser.

Har nyligen läst Nassim Nicholas Talebs bok ”The Black Swan”, och började genast fundera på hur vissa av fenomenen i boken påverkar fotbollen. Boken handlar förövrigt om slump, rationalitet, beteendevetenskap… En salig blandning av det mesta som förklarar att människan inte är så rationell som vi vill tro. Kan vara att du redan läst den. Det rekommenderas starkt i alla fall! :)

Boken tar upp just det här med beslut och konsekvenser. Hur slumpen ständigt påverkar världen, och hur vi vägrar bemöta den och erkänna den. Håller därför med i slutsatsen om att beslut ska värderas utifrån beslutsprocessen, inte alltid utifrån resultatet, då slumpen har sin enorma påverkan på allt som inträffar.  Det känns som något vi åskådare bör ha i åtanke, just att ha respekt för framför allt slumpen och allt vi inte vet. Laguttagningar och spelarbyten under match är klassiska huggämnen, där har vi chansen att värdera ett besluts konsekvens i efterhand. Något som givetvis är omöjligt av tränaren i stunden där besluten tas.

I bägge fall spelar slumpen stor roll, och visst handlar det till stor del att minimera möjligheten av ett negativt utfall som tränare, i vad man än tar sig åt, dock så finns slumpen alltid där och kan ”förstöra” en tankegång som är helt rationell, en tankegång som vi själva förmodligen hade ansett lämplig i stundens hetta. Sedan så spelar ju även okända faktorer roll, hur kan vi kritisera en laguttagning alltför hårt egentligen? Ett ”team” sitter inne med enormt större infobank än vad vi gör (med ett perspektiv inifrån), och baserar förmodligen sina beslut på vad de anser har störst sannolikhet att lyckas med. Vad vet vi som inte de vet, just i stundens hetta? Vet vi något om att spelarens fysiska nivåer kanske har försämrats under de senaste veckorna, att han hamnat med konflikt med ledare och spelare, att han inte har greppat veckans taktikupplägg, eller har genomgått en personlig tragedi?

Återigen: miljontals faktorer, ett antal försvinner säkert i och med proffsfotbollens precisionsarbeten, men det handlar ändå om mänskliga faktorer som är svåra att åtgärda, vilken noggrannhet klubben än arbetar med.

Vad får oss att tro att vi vet mer än personerna som jobbar med ett perspektiv inifrån? Givetvis ska vi ifrågasätta, kanske t.o.m. använda drastiska metoder ifall det handlar om något som är moraliskt förkastligt, eller något som uppenbart skadar oss som supportrar. Men när det handlar om ekonomi, taktik och lagledning så måste vi hålla oss på ett ödmjukt avstånd. Det jag reagerar mest på är onödigt hård kritik från supporterhåll, men givetvis så måste vi även hålla vårt beröm inom ett tänk som faktiskt bemöter beslutsprocessen.

Detta blev måhända lite rörigt, men jag anser det vara ett stort problem i supporterkulturen. Tron att vi förstår mer än vad vi gör utifrån, och övertron på vad media säger oss. Trots att vi ser fotbollen som en komplex maskin behandlar vi inte den som en när vi gör våra bedömningar. Hur ska man komma runt det? Inse att det enda vi vet är att vi inte vet något alls?

Skriv gärna tillbaka ifall du har reflekterat över detta tidigare från ditt supporterperspektiv. Antar att du som United-supporter själv får hantera mycket dylikt då laget inte helt obekant har varit i gungning. Obalans brukar skapa den allra värsta övertron, ungefär som att man själv skulle klara av att styra upp Manchester United som klubb i Football Manager-stil. Kanske är helt ute och cyklar i mina påståenden, brukar spreta rejält när jag blir motiverad över en tankegång, tyvärr. Men det känns som att en viss substans går att utvinna.

/Simon

Hörnan #1: Drömdebut för Eric Dier med Tottenham

20 augusti 2014 00.33, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Hugo Lloris, Tottenham
Ashley Williams, Swansea
Leighton Baines, Everton
David Silva, Man City
Diego Costa, Chelsea

:::

Några nyheter:

  • Ny och mer offensiv uppställning
  • Inga avbytare, bara bubblare
  • Inom parantes antal uttagningar i veckans lag

:::

Tankar och slutsatser:

Cesc Fabregas var strålande för Chelsea och var precis den konstruktiva länk på mittfältet som José Mourinho förutspådde när han sa att Chelsea var helt säkra på att de ville värva honom och på hur de skulle använda honom. Kommer bli en tung faktor för Chelsea den här säsongen.

Hull är fortsatt starkt där mittbacksparet med James Chester och Curtis Davies är på väg att utvecklas till ett av ligans allra bästa. Där är nyckeln till Hulls fortsatta Premier League-status.

Man Utds premiär hemma mot Swansea var under all kritik. Men i allt ståhej med deras förlust så har det tappats bort lite grann att Swansea gjorde en lysande insats på bortaplan. Gylfi Sigurdsson var strålande som offensiv mittfältare och Ashley Williams lysande både som mittback och lagkapten. I målet höll Lukasz Fabianski hög klass.

Eric Diers ligadebut för Tottenham höll ren och skär Busterklass. En spelartyp som kan utgöra skillnaden mellan en lyckad och en misslyckad säsong, att kvalificera sig eller inte kvalificera sig till Champions League exempelvis.

Aston Villa inledde säsongen otroligt starkt. Fabian Delph verkar ha konserverat formen från slutet av förra säsongen. I övrigt är det tre värvningar under sommaren som till synes har lyft laget. Philippe Senderos och Aly Cissokho har förstärkt lagets backlinje betänkligt samtidigt som Roy Keane verkar ha fått en viktig roll vid sidan av planen.

Bara två lag i toppstriden gick ur premiäromgången tämligen obesvärat, nämligen de två tippade huvudkandidaterna till ligatiteln, Man City och Chelsea. Arsenal, Liverpool, Tottenham och Man Utd hade allihopa tydliga besvär i sina matcher. Ett omen inför den fortsatta säsongen måhända.

:::

Be Champions!!

Arsenal är stora favoriter i Champions League-kvalet

19 augusti 2014 08.28, Peter Hyllman

Säsongens första Premier League-omgång avslutades i måndags kväll med att Chelsea tog en tämligen trygg och stabil 3-1-seger borta mot Burnley, med Cesc Fabregas och Diego Costa i imponerande form för Chelsea. Burnley tog förvisso en överraskande ledning efter en kvart men det tog inte många minuter för Chelsea att replikera, kvittera och avgöra matchen.

Säsongen knallar snabbt vidare och det är ikväll dags för den sista kvalrundan i Champions League. Närmast som utav en tradition så är detta ett dubbelmöte i vilket Arsenal deltar, den här gången mot Besiktas från Turkiet. Första matchen på bortaplan i Istanbul, vilket alltid är en komplicerad uppgift. Arsenal är emellertid stora favoriter, om inte i kvällens möte så i dubbelmötet.

Utöver ett jobbigt bortamöte så är det kanske huvudsakligen den gamle bekantingen Demba Ba som Arsenal behöver oroa sig för. Men rimligtvis ska inte han kunna ställa till några större problem för Arsenals försvar, och hemma på Emirates i returmötet så bör inte Arsenal ha några problem att vinna med ett par måls marginal.

Arsenal vill emellertid undvika att ta för lätt på matchen. Arsene Wenger har varnat sina spelare att de kommer stöta på tufft motstånd, särskilt som de kommer i början av säsongen och att det dessutom mellan de båda matcherna mot Besiktas är insprängd en väldigt tuff bortamatch mot Everton, följt av en bortamatch mot Leicester.

Men visst är Arsenal stora favoriter i Champions League-kvalet, och jag ser flera skäl till varför så är fallet:

Arsenal är starkare. Arsenal är helt enkelt ett betydligt starkare lag nu än vad de var för några år sedan. Farhågan att Arsenal skulle förlora kvalspelet i Champions League var måhända större för några år sedan. Arsenal var då ett lag i relativ gungning och framstod som sårbara. Men med tiden har Arsenal växt ifrån detta, har förstärkt med flera nya spelare samtidigt som andra spelare har utvecklats. Arsenal är helt enkelt i grund och botten ett bättre fotbollslag än något annat lag som kan delta i Champions League-kvalet.

Arsenal är vana vid Champions League-kval. Arsenal har spelat sex kval till Champions League under de senaste åtta åren och vunnit samtliga. De har kvalifiicerat sig till gruppspelet i Champions League under samtliga av de senaste 14 åren. De är således vana vid att spela kval till Champions League, precis som de är vana vid att spela avgörande europeiska cupmatcher vid den här tidpunkten på säsongen. Den rutinen är en faktor som talar till Arsenals fördel, de kommer knappast att drabbas av någon större osäkerhet.

Arsenal tjänar på kvalstrukturen. Ett av Michel Platinis stora reformprojekt sedan han tog över som UEFA:s ordförande var att försöka bredda den geografiska basen av deltagande lag i Champions League. Han ville också ha med mästarlag i större utsträckning. Konkret så förändrade han kvalet så att mästarlag kvalade mot mästarlag, och övriga kvalspelande lag fick kvala mot varandra. Arsenal, som naturligtvis aldrig kvalar som ligamästare, slipper alltså i kvalet möta mästarlag från andra ligor, vilket måste betraktas som en rätt stor fördel för dem.

Arsenal ser prestigen. Man kunde tänka sig att det vore rätt lätt, i alla fall en påtaglig risk, att ta lite lätt på den här typen av matcher. Det handlar inte om överdrivet svårt motstånd och det är i början på säsongen. Visst är det spel i Champions League i potten, men för en storklubb som Arsenal så är det ändå på något vis vardagsmat. Men för Arsenal är det inte riktigt vardagsmat, de har lyckat sätta en prestige i att ”alltid” spela i Champions League. En mer positiv spin på det där med ”fjärdeplatsen viktigare än en titel” måhända.

Arsenal är ett lag i medgång. Det är för tillfället lätt att vara Arsenal, att jämföra med hur det var för några år sedan. För bara några månader sedan gjorde laget slut på klubbens titeltorka genom att vinna FA-cupen. Vilket följdes upp med att för en dryg vecka sedan vinna Community Shield i överlägsen stil mot Man City. I den första ligaomgången avgjorde Arsenal i slutminuten på hemmaplan mot Crystal Palace, vilket alltid är ett lite extra skönt sätt att vinna på. Besiktas är också ett lag på uppgång, men Arsenal bör ha den där positiva känslan att de inte kan misslyckas.

:::

Be Champions!!

Chelsea kan leda ligan från början till slut

18 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Vi har väntat länge på att Premier League ska dra igång igen och man får väl kanske säga att det ligger en viss sanning i den gamla klyschan att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. För det var ju faktiskt en rätt härlig ligapremiär.

Man Utd blev ganska snabbt varse att det inte riktigt var så enkelt som att slänga ut en manager med gårdagens sopor och ersätta denne med en annan variant. Lagets problem går djupare än så, vilket även de som ägnade den större delen av förra säsongen åt att håna David Moyes nog egentligen förstod. Men desto större är Louis van Gaals utmaning.

Annars var självklart den bestående upplevelsen lördagens två sena avgöranden från Arsenal och Tottenham. Men där Arsenal nog drar en suck av lättnad efter 2-1 mot Crystal Palace så jublar nog Tottenham vilt efter en betydligt tuffare bortaseger mot West Ham. Och vilken drömdebut för Eric Dier i Tottenhamtröjan.

Hull och Aston Villa tog två minst sagt sköna tre poäng, på bortaplan i sina respektive ligapremiärer. För Hull att besegra QPR är säkert extra skönt, en potentiell konkurrent i en fullt möjlig nedflyttningsstrid. För Aston Villa var säkert tre poäng mot Stoke balsam för själen, men man ska komma ihåg att de inledde förra säsongen med att vinna borta mot Arsenal.

Av det där kan man kanske dra slutsatsen att den första omgången egentligen inte behöver betyda så mycket. Arsenal förlorade mot Aston Villa förra säsongen men gick vidare till sin bästa säsong på länge. Man Utd vann med 4-1 borta mot Swansea men hade sin sämsta säsong på ett kvarts sekel.

Men om man ändå ska bedöma vad vi såg från första omgången så är det att Man City ser starka ut. De kontrollerade matchen nästan oförskämt väl borta mot ett inte alls oävet Newcastle. Den 2-0-segern var ett rejält styrkebesked och Manuel Pellegrini måste ha purrat som en norsk skogskatt efteråt.

Nu är i och för sig inte säsongens första omgång slut. Ikväll möts Burnley och Chelsea på Turf Moor. På något vis känns det lite trist, och som att lura spelarna och fansen lite på konfekten, att ha en ligapremiär på en måndag. Jag tycker att i ligapremiären, precis som under ligaavslutningen, så ska alla matcher spelas samtidigt under en och samma dag.

Men nu är det som det är. Och kanske klagar inte Burnley. De får möta ett av Premier Leagues absolut största och bästa lag, de får göra det hemma på Turf Moor inför en fanatiskt entusiastisk hemmapublik, och de får göra det med hela världens strålkastare riktade mot just deras arena. Något de annars inte hade fått uppleva.

Jag tror det var 2003 inför den allsvenska starten, med Djurgårdens IF som regerande svenska mästare, som deras dåvarande tränare Zoran Lukic sa något väldigt osvenskt kaxigt som att Djurgården skulle leda serien från första ända fram till sista matchen. Något som jag inte tror riktigt uppfylldes, även om de faktiskt ledde serien efter första omgången samt vann Allsvenskan.

Men det slår mig att Chelsea faktiskt har en inte så taskig chans att klara av det den här säsongen. Om de vinner med tre mål mot Burnley, eller gör minst tre mål och vinner med två mål, så leder de Premier League efter första omgången och kan mycket väl fortsätta att göra det ända fram till och med maj.

Det vore en unik och i sig rätt stor prestation. Vid sidan av andra kuriösa och svåruppnåeliga men i själva verket rätt betydelselösa ligaprestationer, som till exempel att gå obesegrade under hela säsongen eller ha tagit flest poäng under en hel Premier League-säsong, så platsar den ju onekligen som en rätt beundransvärd prestation.

Det är få klubbar jag skulle tro det om egentligen, men om någon klubb ska klara av det så är det väl Chelsea med José Mourinho. I ärlighetens namn så är det väl till och med teoretiskt bara de och två andra klubbar som kan klara av det den här säsongen, Man City och Burnley.

Det ska bli väldigt intressant att se Diego Costa debutera i Premier League, precis som det ska bli intressant att se Cesc Fabregas debutera i en Chelseatröja. Men inte minst ska det bli intressant att se vad Danny Ings, Burnleys unga anfallslöfte, mäktar med mot bästa möjliga Premier League-motstånd, i en sådan här typ av match.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Carlos Sanchez (DM), Elche till Aston Villa, £5m. Aston Villa behövde stadga upp sitt centrala mittfält, och gör det med en spännande värvning av den colombianske mittfältaren. Det är en spelartyp som Aston Villa inte lider överflöd av, så klokt värvat. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Ligapremiär för Liverpool som behöver värva en till anfallare

17 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Under söndagen är det dags för Liverpool att gå in i sin ligapremiär när de hemma på Anfield ställs mot samma klubb från vilken de under sommaren har värvat mer eller mindre ett halvt fotbollslag, det vill säga Southampton. För spelare som Dejan Lovren och Rickie Lambert kan det naturligtvis bli ett kärt återseende.

Det är ett förändrat Liverpool vi ser den här säsongen. Klubben har sålt Luis Suarez för stora pengar, och en fråga som kan förväntas definiera säsongen för Liverpool är hur de ska klara sig utan honom. Liverpool har köpt flera spelare den här säsongen, men sett till mer renodlade anfallare så är det egentligen bara Rickie Lambert som har köpts in som teoretisk ersättare.

Liverpool har spenderat närmare £100m på transfermarknaden den här sommaren, men endast fyra procent av dessa utlägg har lagts på en renodlad anfallare som är tillgänglig den här säsongen. Divock Origi köptes från Lille, men lånades också omedelbart tillbaka till dem.

Rickie Lambert är förvisso en skicklig anfallare men är 32 år gammal och ska nog inte förväntas vara så mycket mer än ett ess i rockärmen. Att leda Liverpools anfallslinje under en hel säsong känns som en övermäktig uppgift. I Fabio Borini finns en annan möjlig anfallare, men det är heller ingen tillfällighet att Brendan Rodgers gärna vill sälja honom till Sunderland.

Det betyder att Liverpools hela anfallsuppgift faller på Daniels Sturridge, en förhållandevis ung spelare som förvisso har gjort ett par bra säsonger i Liverpool men som knappast har bevisat att han kan vara en dominant förgrundsgestalt i ett förväntat topplag tidigare. Både skador och ökade förväntningar kan göra livet jobbigt för Sturridge den här säsongen.

Slutsatsen borde bli att Liverpool lagom till ligapremiären fortfarande behöver värva en till anfallare. Att klubben anser sig behöva en till anfallare känns rätt uppenbart, i och med att de var väldigt nära att skriva på ett kontrakt med Loic Remy, en affär som dock avbröts sedan Liverpool påstod sig ha hittat någon oegentlighet under läkarundersökningen.

Ett alternativ är så klart att lita på Sturridge som enda anfallare under säsongen och förvänta sig att mittfältet bidrar med mycket offensiv kraft. Men att det är en riskabel strategi demonstrerades inte minst av Arsenal förra säsongen, som knappast heller de saknar offensiva mittfältare, men där Olivier Giroud blev alldeles för ensam och utsatt på anfallspositionen vad säsongen led.

Delvis handlar det också om att skapa konkurrens på alla positioner, vilket brukar vara viktigt bland toppklubbarna. En anfallare som vet att han alltid i alla lägen kommer att få spela, oavsett hur han presterar, riskerar medvetet eller omedvetet att sänka sin prestationsnivå då det inte finns något riktigt behov av att bevisa sig.

Det finns några möjliga värvningar som har ryktats vara på väg till Liverpool. Den mest uppenbare är Swanseas Wilfried Bony, men hans lönekrav sägs absurt nog stå i vägen för en flytt till Liverpool. Mario Balotelli är en annan anfallare som har pratats om att vara på väg till Liverpool, vilket vore en både genial som riskabel värvning.

Balotelli är utan tvekan en anfallare i världsklass, om än ojämn, och en otroligt spännande värvning av Liverpool. Det skulle omedelbart återge lite av den briljans och stjärnglans som Luis Suarez tillförde laget. Det skulle samtidigt riskera att även återföra både de konflikter och kontroverser som Suarez gav upphov till, samt en hel ny meny av galenskap som bara Balotelli kan producera.

Det är alltid klokt och att tänka framåt. Men ibland är det också viktigt att tänka nutid, inte minst när Liverpool står inför en väldigt tuff säsong både i Premier League och Champions League. Liverpool behöver, innan transferfönstret stänger, värva en till anfallare som kan göra en konkret och mätbar insats redan den här säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Christian Atsu (LW), Chelsea till Everton, lån. Väldigt spännande kortsiktig värvning av en av Chelseas mer lovande talanger. Ger Everton ett lite annorlunda alternativ på vänsterkanten vilket kan vara mycket värt. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Engelsk fotboll och Sky Six står på tröskeln till ny framgångsera

16 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Idag så öppnas dörrarna och ridåerna hissas för ännu en Premier League som på förhand ser ut att kunna bli precis lika spännande och minnesvärd som den förra. En säsong där konkurrensen i toppen av tabellen är stenhård och kampen om överlevnad i botten av tabellen är våldsamt oförutsägbar.

Det är upp till var och en och föredra den fotboll som spelas i olika ligor, smaken är som baken. Men det är just denna jämnhet, denna bredd, men fortfarande med den otroligt höga nivå, som gör att jag personligen håller Premier League som den absolut bästa ligan i världen. Naturligtvis behjälpt av att jag har följt ligan i rätt precis 30 år.

För ganska exakt tio år sedan så förändrades Premier Leagues landskap av att Roman Abramovich köpte Chelsea och med en stor dos av chockkapitalism bröt upp Arsenals och Man Utds duopol. Det var i själva verket startskottet på en dominans inom engelsk fotboll, och en engelsk dominans inom europeisk fotboll, som skulle gå under samlingsnamnet Big Four.

Arsenal, Man Utd och Chelsea tillsammans med Liverpool utgjorde under ett antal år ett i det närmaste ogenomträngligt fyrtal i Premier League, och utgjorde mellan åren 2004 och 2009 en formidabel styrka också i Champions League, där alla fyra engelska lagen regelbundet gick väldigt långt.

Allting går dock i cykler, så även inom fotbollen. Från 2010 och framåt har Big Fours ställning inom engelsk fotboll alltmer avtagit, precis som de engelska lagen har fått det alltmer svårt i Champions League. Man Citys chockkapitalism 2.0 har på samma sätt som en gång Chelsea brutit upp den engelska fotbollens maktstruktur och samtidigt har Tottenham växt fram som en alltmer allvarlig konkurrent.

Den europeiska fotbollens utveckling är en kedjereaktion av konkurrens och anpassning. De engelska lagens dominans inom europeisk fotboll under andra halvan av 2000-talet tvingade fram utvecklingen ibland annat Barcelona och Bayern München, på samma sätt som dessa båda klubbars dominans därefter har tvingat engelska klubbar att omgruppera och hitta nya vägar.

Min teori är att vi nu återigen står på tröskeln till ett nytt maktskifte inom engelsk och europeisk fotboll, tio år sedan det senaste. De engelska storklubbarna har under ett antal år omgrupperat och konsoliderat sina resurser, och gått igenom en nödvändig men också smärtsam förnyelse. Nu är de redo att återigen börja konkurrera på allvar i Europa.

Det är inte längre Big Four det är fråga om utan Sky Six, en inte helt missriktad benämning på de sex stora klubbarna i Premier League – Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City och Man Utd samt Tottenham. Dessa sex klubbar befinner sig nu i rätt precis samma läge som Big Four befann sig i för ett decennium sedan.

Sky Six känns dock som en mer permanent företeelse än det gamla Big Four, av ett flertal olika skäl. Dels inkluderar det alla sex klubbar med ett genuint globalt varumärke, vilket ger dem unika intäktsmöjligheter. Nya regler för så kallat financial fair play reglerar också kostnadsnivåerna i ligan och i Europa och omöjliggör liknande ägardrivna satsningar som vi tidigare har sett i Chelsea och Man City.

Det faktum att det faktiskt är sex klubbar som ingår i denna gruppering, till skillnad från de fyra i Big Four, är också givet de fyra befintliga Champions League-platserna en motor till utveckling och fortsatt förnyelse. Med sex klubbar som slåss om fyra platser så finns där ett ständigt moment av konkurrens med hot om uteslutning, vilket gör utrymmet för stagnation mycket litet.

Men det är framför allt svårt att se någon annan klubb på allvar slå sig in bland dessa sex klubbar. Everton kommer helt säkert att göra sina försök och kan säkert lyckas någon gång då och då, precis som Newcastle, West Ham, Aston Villa med flera har potentialen att göra detsamma. Men att ha en tabelltopp bestående av sex klubbar är ingen annan högkvalitativ liga förunnat.

Konkurrensen inom europeisk fotboll ser nu också annorlunda och mer utvecklad ut. För tio år sedan var italiensk fotboll i början av sin nedgång, samtidigt som vare sig spansk eller tysk ligafotboll hade nått den mognad vi nu kan se. Utöver storklubbarna i dessa tre länder så har också PSG växt fram som en maktfaktor inom den europeiska fotbollen.

Och det är väl ungefär där jag landar så här på dagen för ännu en ligapremiär i Premier League. Framtiden ser väldigt ljus ut. För engelsk fotboll, för europeisk fotboll, och för engelsk fotboll i Europa. Så det är bara att spänna fast säkerhetsbältena och göra sig redo för ännu en säsong.

Bara idag har vi ju ett flertal mycket spännande matcher att se fram emot. Man Utd som hemma på Old Trafford tar emot Swansea. Leicester mot Everton, Stoke mot Aston Villa och West Ham mot Tottenham. Arsenal som avslutar dagen hemma mot Crystal Palace. Andra ligor har spännande matcher, men ingen annan liga ger riktigt samma thrill som Premier League.

:::

Be Champions!!

Man City, 2014-15

15 augusti 2014 17.30, Peter Hyllman

Balansen mellan Champions League och Premier League är en av Man Citys främsta utmaningar den här säsongen. Det finns dock stor potential för förbättring i det lag som ändå vann ligan förra säsongen. Pellegrini har skapat ett högkvalitativt och välbalanserat lag som tillsammans med Chelsea är den här säsongens favoriter.

Det är ingen hemlighet att Man Citys stora ambition är Champions League, den turnering i vilken de måste bevisa sig för att verkligen göra skäl för sitt epitet som en europeisk storklubb. Roberto Mancini fick sparken för att han misslyckades i Champions League, och Manuel Pellegrini anställdes till stor del på grund av sitt lyckade track record i den turneringen.

Förra gången Man City var regerande ligamästare och då sade sig vara beredda att ta nästa steg i Champions League så mäktade laget inte med att konkurrera på båda fronter. Koncentrationen låg kanske mer på Champions League än på Premier League, och när laget inte lyckades i Champions League så visade det sig svårt att hålla fortsatt fokus på Premier League.

Frågan är nu om Manuel Pellegrini lyckas balansera ligaspelet och det europeiska cupspelet på ett bättre sätt. Man City vann ligan förra säsongen men det var med försvinnande liten marginal, och man måste med all sannolikhet göra bättre ifrån sig den här säsongen om man vill försvara sin ligatitel.

Pellegrini har samtidigt förstärkt Man City klokt under sommaren. Bacary Sagna och Eliaquim Mangala är två väldigt bra förstärkningar till Man Citys backlinje. Sagna tillför bredd och backup till högerbacken, och Mangala tillför spetskvalitet i Man Citys mittförsvar. Värvningen av Fernando förstärker ytterligare ett redan otroligt starkt mittfält i Man City.

Anfallet är inte direkt svagare det, med fyra spelare av högsta klass. Ett orosmoln är skadebenägenheten på spelare som Sergio Agüero och Stevan Jovetic, men håller dessa sig friska så är det Englands och ett av Europas bästa anfall som Man City mönstrar.

Definitionen av ett mästarlag och en storklubb är inte bara att laget vinner utan att laget fortsätter att vinna. Endast två klubbar i Premier Leagues historia har försvarat en ligatitel och det är ingen tillfällighet. Manuel Pellegrini kan visa den här säsongen att hans Man City hör hemma i denna kategori av mästarklubbar.

:::

Nyckelspelare:

Yaya Touré. En stor del av förklaringen till att Man City spelar bra brukar vara hur bra Touré är. Hjärtat och navet på Man Citys mittfält styr mycket med sin inställning och det är otroligt viktigt för Man City att Touré är lika hungrig den här säsongen.

Stevan Jovetic. Känns på förhand som spelaren som kan göra störst skillnad för Man City den här säsongen jämfört med förra. Hade en marginell roll under förra säsongen men har sett pigg ut på försäsongen. Kan tillföra motivation och ny energi.

Sergio Agüero. Agüero är en väldigt viktig anfallare för Man City, inte bara för att han gör många och viktiga mål själv, utan också för att han arbetar och skapar ytor och målchanser för övriga anfallare. Inte minst Alvaro Negredo vinner på Agüeros närvaro.

:::

De fem första matcherna:

Newcastle (a)
Liverpool (h)
Stoke (h)
Arsenal (a)
Chelsea (h)

Ruggigt program under de fem första matcherna för Man City, som utöver en inledande bortamatch mot Newcastle ställs mot tre av toppkonkurrenterna redan i början. Fördelen för Man City är att två av matcherna spelas på hemmaplan, samtidigt som den här typen av matcher kan vara svårare att klara av i början på säsongen innan rosten riktigt har hunnit falla av. 10-12 poäng från de fem första matcherna vore att betrakta som en godkänd skörd, samtidigt som Man City då har spelat av tre väldigt tuffa matcher på ett tidigt stadium.

:::

Prognos: Titelstriden

Man City är utan tvekan en av de huvudsakliga titelfavoriterna den här säsongen. De vann ligan redan förra säsongen utan att egentligen vara riktigt i närheten av lagets max, de kan få ut mer av redan befintliga spelare i laget och de har förstärkt klokt under sommaren. Det stora frågetecknet gäller Man Citys förmåga att kombinera Champions League och Premier League, men laget besitter en större harmoni och färre explosiva karaktärer den här gången. Så fadäsen från 2012-13 är mindre sannolik.

:::

Be Champions!!

Nedräkning till Premier League, Englandsbloggens ligatips 2014-15

15 augusti 2014 06.00, Peter Hyllman

Blott en dag kvar till dess att Premier League startar igen, och man känner ett stort mått av barnslig förtjusning över den tanken. Äntligen är det dags att sluta behöva gissa om hur saker och ting kommer att bli och istället får vi tillfälle att varje vecka, varje helg och varje dag faktiskt följa vad som sker.

Det har varit en återkommande tradition på Englandsbloggen att dagen innan ligapremiären tippa hur ligan faktiskt kommer att sluta. Det är en tradition som jag inte tycker ska brytas men också en tradition om vilken det kan vara värt att säga två saker.

För det första att det självklart är till stor del gissningslekar och utgår från att vi innan en enda boll har sparkats på säsongen sitter och försöker väga ihop både våra egna bedömningar av de olika lagens respektive styrkor och svagheter, och röra ihop dessa med alla de tusentals olika tillfälligheter och småsaker som hör en lång säsong till. Det landar självklart inte i någon vetenskaplig sanning.

För det andra så brukar ju traditionen leda till viss irritation och upprördhet hos de fans som anser att jag tippat just deras lag för långt ned i tabellen. Men om regel ett var det där med ingen vetenskaplig sanning så kan ju regel två vara att komma ihåg regel ett. Det här är naturligtvis min bedömning, och vad jag tycker har ingenting att göra med hur bra lagen faktiskt presterar på planen.

Siffrorna inom parantesen efter lagen är min förväntade spread, alltså de placeringar eller det intervall inom vilket jag tror det är sannolikt att laget ifråga kan röra sig.

:::

Sky Six:

(1) Chelsea (1-2)

(2) Man City (1-3)
(3) Man Utd (1-5)
(4) Arsenal (2-5)

(5) Liverpool (3-6)
(6) Tottenham (3-6)

Japp, jag tror på Chelsea den här säsongen. De hade redan ett väldigt bra lag och har förstärkt väldigt klokt under sommaren. Det finns mängder med rutin och erfarenhet både av att vinna ligan och av att balansera ligaspel med europeiskt cupspel.

De båda Manchesterklubbarna tror jag huvudsakligen kommer utmana Chelsea, med Man City som huvudutmanare. Pellegrini har byggt ett betydligt stabilare Man City än sin företrädare, och Louis van Gaal har återfört vinnarskallen till Man Utd. Dock stor spread på Man Utd.

Arsenal är klubben som ligger närmast bakom denna trio och som mycket väl kan slå sig in i den, men som jag tror bara är som mest ett långskott på att faktiskt utmana om ligatiteln. Till sist gör ändå Arsenals kvalitet och erfarenhet att de håller kvar vid Champions League-platsen.

Liverpool tror jag kommer lida av alltför offensiv balans utan Luis Suarez, av att behöva balansera Europa med Premier League, och inte minst av de ökade förväntningarna på laget. Kommer få det svårt att hänga med Chelsea och Man City, men kan mycket väl hamna på Champions League-plats.

Tottenham är lite dark horse i det här sammanhanget. Det är ett bra lag med bra spelare, men väldigt mycket hänger på hur framgångsrikt Mauricio Pochettino lyckas implementera sin spelidé. Lyckas han som i Southampton så är Tottenham en livsfarlig utmanare om Champions League-platserna.

:::

Mitten

(7) Stoke (7-10)
(8) Everton (6-8)
(9) West Ham (8-12)
(10) Newcastle (6-10)

(11) QPR (8-12)
(12) Leicester (11-13)
(13) Southampton (9-14)
(14) Sunderland (12-15)

Stoke är utan tvekan mitt överraskningslag den här säsongen. Mark Hughes hade en bra första säsong med Stoke och jag tror den utvecklingen håller i sig och att laget har blivit mer samspelt än tidigare. Lite bankar jag också på den högst osäkra idén att Bojan Krkic hittar sina fötter igen.

Everton är självklart klubben som rent rationellt borde ligga högst upp här, och som kanske till och med skulle kunna ses som en utmanare till de så kallade Sky Six. Så kan mycket väl visa sig bli fallet, men jag tror att Everton får det svårare den här säsongen än förra.

QPR och Leicester är två nykomlingar i Premier League som jag tror kommer imponera den här säsongen. QPR har gjort några riktigt spännande värvningar under sommaren och Leicester har ett väldigt starkt lagbygge på gång. Jag tror i alla fall inte att de kommer att åka ur.

Newcastle är ett lag som mycket väl kan hamna högre upp i tabellen än min gissade tiondeplats. Kvaliteten finns utan tvekan i laget men känslan är ändå att det är lite för mycket bråk och oreda i klubben för att denna ska komma till sin fulla rätt.

:::

Botten

(15) Hull (12-16)
(16) Crystal Palace (15-18)
(17) Aston Villa (16-20)

(18) Swansea (16-18)
(19) West Brom (16-20)
(20) Burnley (17-20)

Det är naturligtvis otroligt svårtippat i botten av tabellen och den här säsongens nedflyttningsstrid kan egentligen involvera samtliga lag på den nedre halvan. I slutänden tror jag att Burnley är för svaga för Premier League, jag tror att Swanseas nedåtgående trend håller i sig och att Garry Monk inte är rätt man att vända på den. West Brom har haft problem i ett par säsonger och visar inga större ambitioner att åtgärda dessa problem.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Málaga - Ath Bilbao
Lördag 23 augusti kl 18:55
Nice - Bordeaux
Lördag 23 augusti kl 19:55
Granada - La Coruña
Lördag 23 augusti kl 20:55
Sevilla - Valencia
Lördag 23 augusti kl 20:55
Almeria - Espanyol
Lördag 23 augusti kl 22:55