Peter Hyllmans Englandsblogg

Arsenal har erfarenheten men snart inga spelare

1 oktober 2014 08.45, Peter Hyllman

Ännu en vardagskväll och ännu en måstematch för ett engelskt lag i Champions League. Man City hade ju sin måstematch mot Roma igår kväll hemma på Etihad men lyckades med föga mer än att klara oavgjort. Det lämnar Man City fem poäng efter Bayern, samt tre poäng efter Roma, med sämre målskillnad och med en tuff bortamatch kvar mot dem.

Nu ska inget tas ifrån Roma för deras insats, de var under långa stunder av matchen det bättre laget på planen. Men man kan så klart fråga sig vad som gör att Man City så sällan lever upp till vare sig sin standard eller förväntningar på dem i Champions League. För fjärde säsongen i rad skapar de svårigheter för sig själva i gruppspelet genom att inte kunna vinna på hemmaplan.

De erfarna spelarna i Roma visade vägen för laget igår kväll. Man City saknar vare sig spelare med erfarenhet eller hög kvalitet, men i Champions League ser Man City ut att sakna all form av kollektiv erfarenhet.

Är det något som Arsenal emellertid har i mängder så är det kollektiv erfarenhet. Detta trots att laget som helhet inte har samma mängd av spelare med högsta kvalitet, och där spelarna själva ofta är betydligt mindre erfarna på den här nivån än vad som kan sägas av Man Citys motsvarigheter. Men det finns en erfarenhet, hos Arsene Wenger och som förmodligen också sitter i klubbväggarna.

Den måste de i så fall ta fram ikväll, för Arsenal befinner sig i en situation som till stor del liknar Man Citys igår kväll. De förlorade den första bortamatchen, på bortaplan mot tyskt motstånd, och de behöver således vinna sin första hemmamatch för atte inte likt Man City befinna sig i ett brydsamt läge i gruppspelet.

Nu är inte Arsenals situation riktigt lika utsatt som Man Citys. Detta i och med att Galatasaray och Anderlecht faktiskt bara spelade oavgjort i sin första match, och ett oavgjort resultat ikväll leder ändå bara till att Arsenal förmodligen ligger en poäng efter just Galatasaray. Dock i så fall fem poäng efter Dortmund, varmed gruppsegern helt säkert kan glömmas.

Förlust är emellertid inte att tänka på. Att vara fyra poäng efter Galatasaray och sex poäng efter Dortmund med fyra matcher kvar av gruppspelet skulle vara en ytterst besvärlig situation. Men Arsenal har spelat tillräckligt många sådana här matcher i Champions League för att med relativ trygghet kunna undvika förlust.

Det som faktiskt oroar med Arsenal är lagets skadesituation, som börjar gränsa till det rent parodiska. Vilket är inte minst problematiskt eftersom Arsenal redan från början och möjligen något självvalt dessutom är tunna på viktiga positioner såsom mittförsvaret.

Nio spelare i Arsenal är inte tillgängliga för spel ikväll. Jack Wilshere, Aaron Ramsey, Mikel Arteta, Olivier Giroud, Theo Walcott, Mathieu Debuchy, Nacho Monreal, Yaya Sanogo och Serge Gnabry – samtliga är frånvarande för Arsenal och uppsatta på skadelistan. Och då räknar jag nog inte ens med Abou Diaby som är mer vandrande skada än spelare för tillfället.

Märkligt är det emellertid för Arsenal som genom åren har haft stora problem med just skador. De har också genomfört stora tekniska och medicinska reformer i syfte att komma till bukt med problemet, dock uppenbarligen utan någon större framgång.

Frågan som väcks är naturligtvis om det i själva verket kanske inte är någon teknisk eller medicinsk fråga, utan att problemet snarare är kulturellt eller beteendemässigt. Att Arsenal helt enkelt på sina träningar inte förbereder sina spelare, fysiskt eller psykiskt, för den påfallande fysiska miljön under en Premier League-match.

Otur kan det inte längre anses handla om. Om samma sak inträffar år efter år så är det inte längre otur, särskilt inte som andra klubbar tvärtom mäktar med att hålla sina spelare förhållandevis skadefria i samma miljö och under samma förutsättningar som Arsenal. Istället är det ett problem som Arsenal måste åtgärda om de på ett realistiskt sätt ska kunna konkurrera på samtliga fronter över en hel säsong.

:::

Be Champions!!

Roma är en stor fisk i en liten damm

30 september 2014 10.40, Peter Hyllman

Roma kommer till Manchester ikväll. Det är inte en stad från vilken de bär med sig några lyckliga minnen. Tre gånger tidigare har de spelat i Manchester och förlorat samtliga tre matcher. För knappt sju år sedan tillfogades de sin kanske värsta förlust någonsin inom europeisk cupfotboll, när de blev 1-7-slaktade av Man Utd.

Den gången var det ett brutalt uppvaknande för Roma och för italiensk fotboll i allmänhet. Roma var den italienska fotbollens darlings i kölvattnet av Calciopoli, de spelade en ny och fräsch fotboll som var vida omtalad inte minst bland Serie A-kretsar, men mot ett Man Utd på väg mot en ny topp och mot den fotboll som spelades i Premier League visade sig Roma inte ha något alls att sätta emot.

Sju år senare är situationen på samma gång densamma som kanske än mer cementerad för Roma, för Serie A och för italiensk fotboll. Så sakteliga har de stora italienska fotbollsinstitutionerna, framför allt Juventus men även Roma, byggt upp sig igen – men ligan klarar inte längre av att attrahera eller behålla de bästa spelarna eller ens de unga talangerna. Dessa beger sig istället utomlands, inte minst till ett kapitalstarkt Premier League.

I en extremt tuff Champions League-grupp, med Bayern München, Roma och Man City tillsammans med CSKA Moskva, så blir det en tuff uppgift för Roma att ta sig vidare. Ändå såg den första omgången av gruppspelet till att i alla fall göra förutsättningarna så goda som möjligt, i och med att Man City förlorade mot Bayern samtidigt som Roma mosade CSKA hemma i Rom med 5-1.

Därmed blir kvällens match utan tvekan både en nyckelmatch i gruppen och en form av måstematch för Man City, som utan tvekan måste vinna den här matchen mot Roma för att inte försätta sig själva i ett ytterst brydsamt läge i den här gruppen. Förlust skulle innebära katastrof och att de är akterseglade med sex poäng. Oavgjort, och Man City ligger tre poäng efter, har väsentligt sämre målskillnad samt har bortamatchen mot Roma kvar.

Men inte blir det någon lätt uppgift, för Roma är ett lag med vad som måste vara ett ramstarkt självförtroende. 5-1-segern i första matchen mot CSKA Moskva är naturligtvis en bidragande orsak. Men i ligaspelet har Roma så här långt också ett perfekt facit med fem segrar på fem matcher, och toppar tabellen tillsammans med Juventus.

Situationen liknar således den som Roma stod inför den där vårkvällen 2007, när laget stod på topp och skulle spela en avgörande europeisk cupmatch i Manchester. Man City är självfallet ett formidabelt lag i sig själva och hoppas nog kunna upprepa lektionen, att det är en sak att vinna matcher i Serie A men en helt annan sak att ställas inför ett hungrigt och motiverat Premier League-lag på deras hemmaplan.

Roma är en stor fisk hemma i sin Serie A-damm. Men ute i de större engelska och europeiska dammarna så simmar det betydligt elakare fiskar. Något som Man City helt klart hoppas på att kunna demonstrera ikväll.

:::

Inte bara Man City har en viktig match ikväll. Även Chelseas bortamatch mot Sporting blir ju lite viktigare än vad som kanske var nödvändigt i och med att de misslyckades med att vinna sin första match, hemma mot Schalke. Nu har ju förvisso Chelsea befunnit sig i liknande besvär tidigare och rett ut läget, så än så länge är det ju ingen kris på taket.

Men en förlust ikväll och det börjar helt plötsligt se lite besvärligt ut. Även om betydelsen av Chelseas poängtapp förra omgången mildrades avsevärt av att inte heller Sporting behagade vinna mot Maribor. I praktiken således så var första omgången en ”död omgång”, och förutsättningarna nu är helt enkelt bara att Chelsea behöver komma bland de två bästa över fem omgångar istället för som tidigare sex.

:::

Be Champions!!

Hörnan #6: Burnleys tabelläge börjar se hopplöst ut

29 september 2014 09.16, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Jose Fonte, Southampton
Willian, Chelsea
Will Buckley, Sunderland
Paddy McNair, Man Utd
Graham Dorrans, West Brom
James McCarthy, Everton

:::

Tankar och slutsatser:

Två lag som fortsätter att imponera lite i skymundan i Premier League är Southampton och West Brom. Saido Berahino och Graham Dorrans fortsätter att leverera framåt för West Brom samtidigt som Craig Dawson och Joleon Lescott formar ett väldigt stabilt mittbackspar. Southampton å sin sida övertygar i toppen av tabellen och inte minst nyförvärven har hittat sina fötter snabbt i ett nytt lag och ny liga.

Burnley å andra sidan verkar ha det väldigt svårt i den nya ligan och ser i alla fall tidigt på säsongen ut som ett givet lag för nedflyttning. Laget har nu gjort blott ett mål på sex matcher i Premier League och igår raserades i och med 0-4-förlusten mot West Brom även lagets sista ljuspunkt, nämligen att försvaret också hållt relativt tätt.

Annars imponerade Chelsea mest av samtliga lag i toppen av tabellen genom att göra köttfärs av Aston Villa på Stamford Bridge. Cesc Fabregas dirigerade ett effektivt bollinnehav samtidigt som flera av lagets spelare verkar ha hittat formen, bland dem inte minst Willian som definitivt var en kandidat till matchens spelare.

Ett i backlinjen skadedrabbat Man Utd valde att placera debutanten Paddy McNair bredvid Marco Rojo, och det var McNair som fångade rubrikerna efter matchen. Av rätt anledning, en stabil debut i ett tufft läge för McNair. Ändå var matchens stora snack efter Wayne Rooneys korkade röda kort och vad den avstängningen kan komma att betyda för Man Utd.

Delade potter i de båda derbymatcherna. Phil Jagielka levererade en kandidat till årets mål liksom från ingenstans, och från ingenstans nästan så tog alltså Everton med sig en poäng från Anfield. Tottenham svarade för en stabil defensiv insats på Emirates och hade ledningen en bra bit in i andra halvlek mot Arsenal, men Oxlade-Chamberlain ville annat. Bäst på plan tillsammans med Younes Kaboul i Tottenhams försvar.

Viktig måndagsmatch i botten av tabellen ikväll. Både Stoke och Newcastle är placerade runt nedflyttningsstrecket så här i början av säsongen, och båda lagen har ambitionerna uppåt i tabellen. Hemma på Britannia Stadium hoppas Stoke självklart på tre poäng.

:::

Be Champions!!

Tufft i toppen av tabellen för Liverpool och Arsenal

28 september 2014 07.40, Peter Hyllman

Det finns många olika sätt att veta om ett fotbollslag har problem antingen sportsligt eller ekonomiskt. Att Man Utd har problem sportsligt ser man exempelvis rätt lätt på att de kan leda en match hur bekvämt som helst men ändå strula till det och på så vis sätta de tre poängen på spel. Att ett lag har ekonomiska problem kan man se på deras vilja och förmåga att behålla sina bästa spelare.

För Liverpool går det rätt trögt för tillfället. Oavgjorda matcher följs av förluster som i sin tur följs av oavgjorda matcher. Liverpool har nu vunnit endast en av sina fem senaste matcher och avståndet upp till toppen av tabellen börjar öka alltmer oroväckande.

Liverpool visar också upp några rätt klassiska tecken på att lagets resultat rent mentalt är svåra att hantera. När en manager efter match börjar prata om att de egentligen förtjänade ett bättre resultat så är detta på samma gång ett svaghetstecken och ett sätt att blunda för befintliga problem. Visst kan man tänka sig att man som manager säger en sak inåt och en sak utåt, men spelarna hör också vad som sägs till media.

Visst var det ett tungt slag att i slutminuten tappa två poäng till Everton, sedan Phil Jagielka i matchens slutminuter fått avsluta med ett drömmål. Liverpool spelade förhållandevis bra fram till dess men var inte tillräckligt effektiva och lyckades aldrig riktigt få hål på Everton. Samtidigt var det också så att så väldigt många klara och tydliga chanser skapade inte Liverpool.

Förväntningarna är naturligtvis höga på Liverpool. I och med att laget förra säsongen var så svindlande nära ligatiteln så är det många som hoppas och tror att de ska kunna vara det den här säsongen också. I och med att laget förra säsongen för första gången på fem år kvalificerade sig, med god marginal, till Champions League så är det många som betraktar det som en självklarhet att de ska göra det den här säsongen också.

Med sex eller sju lag i toppen av Premier League som slåss om samma tabellplatser, vid sidan av ständigt överraskande mittenlag, så upptäcker Liverpool precis att fullt så enkelt är det inte riktigt.

Ett annat lag som upptäcker att allt inte är riktigt så enkelt är Arsenal, som var på väg mot förlust hemma mot Tottenham innan kvitteringen kom i 74:e minuten genom Alex Oxlade-Chamberlain. Även Arsenal har tappat mer poäng än vad de rimligtvis hade förväntat sig under säsongsinledningen, vilket vittnar om att kampen om Champions League-platserna kommer bli lång, intensiv och spännande.

Det var väl inte riktigt så tanken var att det skulle gå. Arsenal har skiftat attityd på senare år och förstärkt laget betänkligt med världsspelare som Mesut Özil och Alexis Sanchez. Tottenham har samtidigt tappat sin världsspelare i form av Gareth Bale och verkar allmänt ha tappat lite av den där glöden som gjorde att de verkligen utmanade om de översta platserna för några år sedan. Så gick i alla fall storyn.

Men fullt så enkel är nu inte fotbollen. Tottenham under Mauricio Pochettinos managerskap visar upp en betydligt tuffare ryggrad än vad som var fallet under förra säsongen. Det förra årets många värvningar har kanske ännu inte bildat någon oslagbar enhet men visar ändå klart tydligare tecken på att ha kommit in i laget än vad de gjorde under förra säsongen.

Samtidigt så verkar allt heller inte självklart för Arsenal. Det finns obestridliga mängder med kvalitet i Arsenals lag, men laget har åtminstone delvis börjat återfalla i en gammal synd att bli för omständliga i spelet runt straffområdet, vilket alltid är en riskfaktor när laget är så kvalitativt tungt på offensivt mittfält som det ändå är.

Om det var en häftig lördag med många högprofilerade matcher så är det också en betydligt mer anonym söndag. West Brom mot Burnley har förvisso sin charm, men det är definitivt inte en match som lockar fler än de egna fansen och de verkliga entusiasterna. Men det ska bli intressant att se om West Brom lyckas hålla i sin lovande offensiv, likaväl som det ska bli intressant att se om Burnley kan få igång sitt målskytte.

:::

Be Champions!!

Lördagen bjuder på dubbla derbyn i Premier League

27 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Det är lördagen som inleds rätt precis så som den avslutas. Först ett svettigt derby på Anfield mellan Liverpool och Everton, vilket får räknas till om inte Premier Leagues största derbyn så åtminstone de tuffaste. Sist ett väl så häftigt derby på Emirates mellan Arsenal och Tottenham, två lag och supportergrupper som verkligen inte har mycket till övers för varandra.

Ska man generalisera det hela lite så kan man säga att det är också är två derbyn där storebror möter lillebror, och där det bland storebrors supportrar finns en allmän uppfattning om att denna sociala hierarki har varit för evig och även kommer att bestå för evigt. Att platta till lillebror, antingen i en enskild match eller i ligatabellen, ses som den naturliga ordningen.

Men är detta med verkligheten överensstämmande eller är det så att både Everton och Tottenham faktiskt är på väg om inte förbi så i alla fall jämsides med sina större grannar och rivaler? Rent fotbollsmässigt finns det naturligtvis inget som ger Arsenal eller Liverpool några garantier till fortsatt herravälde, då sådant alltid går i vågor.

Ska man förstå frågeställningen på ett något så när begåvat sätt så är det snarare ekonomi och resurser som blir den avgörande ledtråden. Betydelsen av just ekonomi och resurser illustreras med all önskvärd tydlighet av såväl Chelseas och Man Citys framväxt i Premier League. Tack vare ekonomin har dessa hämtat upp och delvis överträffat såväl Arsenals som Man Utds tidigare försprång.

En sak som skiljt både Arsenal och Liverpool från Tottenham och Everton under många år är att de har haft betydligt bättre ekonomiska förutsättningar, till stor del på grund av bredare supporterbaser och en större arena. Det är ingen obetydlig fördel, men det är en fördel som på sikt kan vara på väg att jämnas ut i och med att såväl Tottenham som Everton har långt gångna planer på nya och större arenor.

Det är således ett resursövertag som vare sig Arsenal eller Liverpool kan räkna med ska hålla i sig för alltid. Nu går det för den sakens skull inte över natten för Everton och Tottenham att hämta upp försprånget. Under den tid som Arsenal och Liverpool har haft sitt resursmässiga försprång så har de också hunnit bygga upp en organisatorisk kompetens som kan ta tid för Everton och Tottenham att replikera.

Men det är ändå en oundviklig slutsats, givet dessa resonemang, att det är försprång som det till stora del är en tidsfråga innan de hämtas in. Alltså inte så mycket en fråga om om, utan om när.

Det där är i själva verket en förhållandevis ny omständighet, en produkt av den moderna och globala fotbollen som i allt större utsträckning drivs och styrs av kapitalismens principer. Förut fanns inte samma determinism och känsla av oundviklighet i hur klubbar förhöll sig till varandra. Innan kapitalet styrde fotbollen så var den mänskliga faktorn betydligt mer avgörande.

Karl Marx hade i det avseendet talat om ”materiella grundförutsättningar”, ett begrepp med vilket han riktade en kritik mot kapitalismen som system som likaväl skulle kunna vara giltig 100 år senare för att kritisera den moderna fotbollskapitalismen.

Derbyn handlar till stor del om att visa vilka som är herren på täppan, där står mycket stolthet på spel. Det finns olika sorters derbyn. Dels derbyn där lillebror får sin kanske enda chans under hela säsongen att åtminstone tillfälligtvis ge storebror på käften. Dels derbyn mellan mer eller mindre jämlika rivaler som på förhand kan sluta lite hur som helst.

Dagens derbymatcher, Merseysidederbyt mellan Everton och Liverpool samt North London-derbyt mellan Arsenal och Tottenham, har under många år haft i alla fall en klar dragning åt det första hållet. Så har i alla fall supportrarna sett det, och det är även så som dynamiken och psykologin också har format matchbilden i dessa derbyn.

Så kommer det fortsätta att vara ännu ett tag. Men med tiden talar väldigt mycket för att dessa derbyn kommer att skifta karaktär. Inte bli mindre heta och betydelsefulla, absolut inte utan snarare tvärtom. Det kommer vara derbyn som präglas alltmer av jämlikhet och oförutsägbarhet och av en betydligt mer direkt konkurrens.

Everton och Tottenham får bida sin tid. Likaväl som Arsenal och Liverpool får försöka göra det bästa av den situation som nu råder, så länge som den faktiskt varar. Det ekonomiska och organisatoriska försprånget är snart uppkäkat. Det som ändå kan visa sig vara mer långsiktigt hållbart är det psykologiska försprånget, övertygelsen om att man är storebror respektive lillebror.

Föreställningar har en växelverkan med verkligheten. Verkligheten formar våra tankar men sättet vi tänker påverkar och producerar verkligheten så som vi uppfattar den. På så vis påverkar den också attityder och beteenden. Psykologi var ett tema i den gångna veckans gästblogg, och just derbyn handlar väldigt mycket om psykologi.

:::

Be Champions!!

Fredagsmys med The Championship

26 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Mycket av den här bloggens fokus ligger, med viss rätta, på vad som händer och sker i Premier League. Men personligen har jag både en fascination och ett intresse av att också följa vad som sker i The Championship, även om jag inte alls vet lika mycket om den divisionen, vilket naturligtvis också hänger ihop med att jag följer färre matchen därifrån på regelbunden basis.

Åtta omgångar har hur som helst spelats hittills under säsongen av den serie som The Football League menar utgör ”riktig fotboll för riktiga fans”. En i mina ögon tämligen pretentiös slogan som i min mening begår synden att inte så mycket hylla sin egen produkt som att förtala någon annan produkt, som man mer eller mindre medvetet använder som mental utgångspunkt.

Det återstår mycket av säsongen. Möjligen kan man säga att en dryg sjättedel av säsongen är spelad, vilket trots allt inte är särskilt mycket. Ändå så är vissa observationer möjliga att göra:

En tidig ledarduo?

Att lyckas bli uppflyttade automatiskt från The Championship förutsätter i stor utsträckning att man sett över hela säsongen lyckas uppnå någon form av jämnhet.

Två lag som så här långt har visat prov på sådan jämnhet, även om båda faktiskt tappade poäng förra helgen i matcher som de egentligen borde ha vunnit, är Nottingham Forest och Norwich, som för tillfället också utgör The Championships ledarduo.

Norwich tvingades för andra matchen i rad hämta upp ett tvåmålsunderläge, mycket tack vare den effektive anfallaren Cameron Jerome. Nottingham å sin sida misslyckades med att slå hål på ett äckligt bestämt Millwallförsvar, Millwall som själva mycket väl kan vara ett topplag den här säsongen.

Ändå talar mycket för att båda dessa lag kommer fortsätta vara topplag i The Championship. Den stora anledningen är just lagens båda anfallare. Cameron Jerome i Norwich och Britt Assombalonga i Nottingham. Båda har haft en mycket bra inledning på säsongen.

Många managerbyten

De två managerskiftena i Cardiff och Fulham förra veckan, där först Ole-Gunnar Solskjaer och därefter Felix Magath båda fick lämna sina uppdrag, tog det totala antalet managerbyten hittills under säsongen i The Football League till nio stycken.

Det är naturligtvis rätt många sett till att säsongen trots allt är så ung. Men i både Cardiffs och Fulhams fall kan man trots allt hävda att ett managerbyte var motiverat. Men samtidigt, om Vincent Tan och Shahid Kahn väljer fel manager än en gång, så riskerar båda lagen en andra raka nedflyttning.

Något ljusare ser det ut för Cardiff, som i och för sig släppte iväg en tvåmålsledniing i förra omgången, men där spelet ändå såg bättre ut än förut. För Fulham ser det i så fall värre ut. Laget har hittills bara tagit en enda poäng under säsongen. Ironiskt nog mot just Cardiff.

Wolves går som tåget

Jag varnade redan innan säsongen för Wolves, och så här under dess början så motsvarar Wolves också dessa förväntningar. Frågan som för tillfället ligger på de flestas läppar är om Wolves ska göra vad Southampton och Norwich har grejat i närtid, nämligen att gå direkt upp till Premier League från League One inom loppet av en enda säsong.

Fem av Wolves åtta matcher hittills den här säsongen har slutat med det minst sagt prosaiska resultatet 1-0 till Wolves. Det är naturligtvis imponerande att kunna fortsätta vinna matcher som är så täta rent målmässigt, och Wolves ligger också bara en poäng efter tabelltoppen.

Leeds fortsätter att spåra ur

Att Dave Hockaday, den minst sagt omeriterade manager som Massimo Cellino tillsatte i Leeds inför säsongen, var en död man på vandring redan när han först tog jobbet förstod nog de flesta. Cellinos motiv att anställa Hockaday till att börja med förblir höljda i dunkel.

Under veckan har det gjorts klart att (Donnie) Darko Milanic tar över som ny manager. Motiven för detta är mer klara då Milanic har gjort sig ett namn med Sturm Graz och det är en typ av kontinental managerprofil som Cellino nog huvudsakligen söker.

Frågan var emellertid om det inte fanns en bättre lösning redan internt i klubben. Sedan Hockaday fått sparken så tog Neil Redfearn tillfälligt över laget och producerade resultat omedelbart. Redfearn vann tre av sina fyra matcher med Leeds och tog upp laget till elfte plats i tabellen.

Redfearn återgår nu till sin ordinarie position. Men man kan så klart fråga sig hur optimalt det egentligen är för Leeds att det, i händelse av minsta problem för Milanic, finns en så uppenbar ersättare i form av Redfearn så nära till hands.

:::

Be Champions!!

Engelsk fotbolls fem främsta managerrivaler

25 september 2014 06.00, Peter Hyllman

Idrott överlag väcker väldigt många olika känslor, och en sådan typ av känsla är självklart ilska och vrede. All idrott går ut på att det finns en motståndare och det uppstår ofta situationer där ilskan riktas mot just motståndaren. Ibland tar dessa känslor helt överhanden och ilskan kan ta sig uttryck i regelrätta gräl eller till och med slagsmål.

Ofta bär detta ett löjets skimmer över sig. Till stor del eftersom idrottare är just idrottare, inte slagskämpar eller för den delen erfarna debattörer. När exempelvis stillastående hockeyspelare försöker slåss samtidigt som de måste hålla i varandra för att inte ramla omkull så tangeras gränsen till lyteskomik. En av de mer lustiga scenerna är när basketspelare ska puckla på varandra med sina ofta överdimensionerade kroppsdelar.

Nästan lika löjeväckande kan det bli när två managers börjar gräla med varandra. Bara den här helgen fick vi ett exempel när Manuel Pellegrini och José Mourinho utbytte småaktigheter efter matchen mellan Man City och Chelsea på Etihad. Genom åren har vi sett flera liknande händelser, där erfarna managers som exempelvis Alex Ferguson, Arsene Wenger, Rafa Benitez med flera har betett sig som nioåringar.

Samtidigt är rivaliteten mellan managers ofta något som sätter en extra krydda på tillvaron i Premier League. Ofta följer denna rivalitet tämligen väl vilka lag det är som för tillfället är de som huvudsakligen konkurrerar om framför allt ligatiteln. Men andra gånger kan rivaliteten vara rent personbaserad och ha mycket lite att göra med någon egentlig konkurrens på fotbollsplanen.

Vi har sett ett flertal sådana här rivaliteter genom den engelska fotbollshistorien. På sätt och vis blir de till en del av den ständigt pågående Premier League-berättelsen. Några är naturligtvis större eller mer minnesvärda än andra, och det här är min sammanställning över de fem rivaliteter som jag anser vara de ”främsta” inom den engelska fotbollen:

(5) Kenny Dalglish och Alex Ferguson

Bakvattnet till denna rivalitet ligger naturligtvis i den historiska motsättningen mellan Liverpool och Man Utd. Delvis hamnade dessa båda på kollisionskurs då Dalglish var en representant för en tidigare Liverpoolhegemoni, samtidigt som Ferguson var huvudgestalten bakom en framväxande Man Utd-dominans.

Delvis sattes detta på sin spets när Dalglish som manager för Blackburn tog upp konkurrensen med Man Utd under mitten av 1990-talet. Ferguson använde sig av diverse försök till mindgames och Dalglish svarade tämligen avfärdande. Ett mönster som återupprepade sig när Dalglish tog över Liverpool igen för några år sedan.

Att Dalglish blev rätt kortvarig både som manager för Blackburn och som återvändande manager för Liverpool gör att den här rivaliteten aldrig riktigt tog någon större fart. Att den ändå var så pass intensiv under de korta perioder den var aktuell säger ändå något om hur dessa båda personligheter förhöll sig till varandra.

(4) Arsene Wenger och José Mourinho

Det var svårt för att inte säga omöjligt att undgå att lägga märke till att Mourinho hade anlänt till Premier League för rätt precis tio år sedan. Han var kaxig och han var delvis arrogant, eller framstod åtminstone som så, i huvudsak en representant för ett nouveau riche Chelsea som snabbt blev till ett allvarligt hot mot både Arsenal och Man Utd.

Märkligt nog blev aldrig Mourinho och Alex Ferguson värre ovänner. Men med Wenger visade det sig vara värre. Kanske stack Chelseas pengaregn och hela approach extra mycket i ögonen på just Wenger, som istället valde en helt annan filosofi och metodik med Arsenal. Wenger drog sig inte för att vid varje givet tillfälle uttala vad han tyckte om Chelsea, och Mourinho försatte ingen chans att på alla sätt pika Wenger för dennes tillkortakommanden.

Det var inte bara uppenbart att dessa båda managerkollegor helt enkelt inte gillade varandra särskilt mycket. Det var dessutom uppenbart att de inte ens hade någon större respekt för varandra. Mourinho lämnade Premier League 2007 men har sedan dess återvänt, och visst finns det förutsättningar för att dessa båda herrar återigen ska hamna i luven på varandra.

(3) Alex Ferguson och Rafa Benitez

Det kan ibland vara svårt att säga exakt var och när en rivalitet egentligen tar fart. Men så värst svårt är det ändå inte med Ferguson och Benitez. Det som emellertid var lite märkligt med den här förbittrade och segdragna konflikten var att den liksom uppstod ur ingenstans, och egentligen utan något konkret och synbart skäl.

Det var i samband med en presskonferens strax efter nyår 2009 inför en match mot Stoke som Benitez skickade iväg den första skottsalvan genom att på ett grundligt men kanske inte helt genomtänkt sätt gå till attack mot Ferguson och dennes påstådda inflytande inom engelsk fotboll, läsandes innantill från ett papper rabblandes ett antal ”fachts”.

Vad som fick Benitez att gå över gränsen, vid sidan av några egentligen rätt oskyldiga kommentarer från Ferguson angående spelschemat i allmänhet, förblir oklart. Ferguson blev dock knappast svaret skyldig och avfärdade Benitez utfall som ”stört” och Benitez själv som ”möjligen bitter”. Kanske ville Benitez tillföra sitt eget lag energi i en annalkande titelstrid genom att spela på ”vi mot dem”-känslan mellan Liverpool och Man Utd.

Men alltsedan dess har det varit uppenbart att dessa båda managers helt enkelt inte gillar varandra. Både Benitez och Ferguson har tagit tillvara på de flesta chanser att dela ut småhugg till varandra, och Ferguson tvekade knappast att pika Benitez vid ett flertal tillfällen sedan han tvingades lämna först Liverpool och därefter Inter.

(2) Brian Clough och Don Revie

Om två managers någon gång kan sägas ha hatat varandra så var det möjligen just Clough och Revie. Om vi ska tro filmen The Damned United så startade illviljan mellan dessa båda när Derby, med en ung Clough som manager, skulle möta Leeds i en cupmatch, och Revie helt enkelt medvetet eller omedvetet ignorerade en uppspelt Clough.

Just kampen mellan Derby och Leeds skulle forma båda dessa managers relation till varandra. Till stor del var det en fråga om kulturkrock. Clough menade, likt en förhistorisk Arsene Wenger, att Leeds spelade en brutal och regelvidrig fotboll. Själv stod han för ett mer estetiskt fotbollsideal. Revie var samtidigt en del av ett etablerat fotbollsetablissemang inom engelsk fotboll som Clough var en ung utmanare av.

Samtalet eller meningsutbytet mellan de båda när de sitter tillsammans i en TV-studio under 1974 är legendariskt. Det är svårt att föreställa sig att två kollegor inom samma profession, mellan vilka det alltid ändå brukar finnas någon form av lojalitet, faktiskt attackerar varandra så öppet och offentligt som båda dessa gör.

Att det hela kanske når sin kulmen just 1974 är inte särskilt märkligt. Clough har då precis tagit över som ersättare i Leeds United efter just Don Revie. Ett beslut av Leeds klubbstyrelse som man kan tänka sig att Revie starkt emotsatte sig. Det hela blev ett kortlivat fiasko som tog slut efter 44 dagar, där Clough gick till frontalangrepp mot Leeds hela klubbkultur.

(1) Alex Ferguson och Arsene Wenger

 

Den rivalitet som ändå får anses som mest långvarig, och som kan sägas ha definierat mer eller mindre hela Premier League-eran, är den mellan Ferguson och Wenger. Naturligtvis också en symbol för Man Utd och Arsenal som under sex år runt millennieskiftet var de två dominerande klubbarna inom den engelska fotbollen.

Wenger var förhållandevis okänd inom engelsk fotboll när han kom till Arsenal och förde med sig många nya metoder med vilka han byggde upp Arsenal till ett formidabelt hot för Man Utd. Ferguson var knappast helt bekväm med denna nya situation och hade vare sig i ord eller handling särskilt mycket till övers för Wenger.

I någon mening var konflikten mellan Ferguson och Wenger helt säkert också en kamp mellan två helt olika personligheter. Ferguson framstod och ville säkert gärna också framställa sig som arbetargrabben som kämpade i sitt anletes svett. Mot detta ställdes Wenger som den intellektuelle aristokraten vars spetsiga sarkasmer bet minst lika bra som Fergusons mer trubbiga våld.

Alla vapen var tillåtna i kampen mellan dessa båda kraftpaket, allt från rena småaktigheter till direkta förolämpningar. Så het var konflikten mellan dessa båda i början av 2000-talet att Premier League vid flertalet tillfällen fick gå in och av säkerhetsskäl förmana de båda att lugna ned sig, särskilt inför viktiga möten lagen emellan.

Möjligen kulminerade det hela under 2003 och 2004. Inte minst i samband med det så kallade Pizzagate på Old Trafford, sedan Man Utd med enligt Arsenal och Wenger smått otillåtna medel brutit Arsenals förlustfria ligasvit. Konflikten mellan dem båda vattnades därefter ut. Möjligen på grund av att det nya hotet från Chelsea drog uppmärksamheten till sig. Möjligen på grund av att Arsenal inte längre framstod som samma hot.

:::

Be Champions!!

Gästblogg: Psykologins betydelse inom fotbollen

24 september 2014 09.29, Peter Hyllman

Det finns många faktorer som kan påverka utgången av en fotbollsmatch. Väder och vind, konstgräs/naturgräs, lagens form, skador, utvisningar, domarmissar och liknande kan verkligen påverka slutresultatet. Samtliga nämnda förutsättningar kan man kalla för fysiska faktorer. De fysiska faktorerna används ofta som ursäkter vid nederlag. Hur många gånger har man inte hört en tränare, vars lag precis har förlorat, skylla allt på domaren? Eller på att planen var dålig? Eller på snön som vräker ner?

Men det finns ytterligare ett fenomen som kan påverka ett resultat minst lika mycket som en snöstorm eller en usel domare. Nämligen de psykologiska faktorerna; det som pågår innanför en spelares pannben. Nervositet och prestationsångest är två vanliga uttryck som de flesta känner till. Det finns många idrottare, både på proffs- och amatörnivå, som har problem med olika former av ångestpåslag. Man skulle i vissa fall kunna likna det vid en mental barriär, som kan ses som omöjlig att klättra över. Med andra ord, pressen kan helt enkelt bli för stor. Många idrottspsykologer menar att det finns två typer av press:

Inre press:Pressen som en idrottare sätter på sig själv.

Yttre press:Press som skapas av andra människor, t.ex fans, lagkamrater, släktingar, tränare osv.

För ett proffs, ta Man Utds nya tränare Louis van Gaal som exempel, är både den inre och yttre pressen enorm. Han är van att vinna, han vill vinna, han måste vinna. Man Utd-fansen har enorma krav på hans lagbygge, särskilt efter den misslyckade fjolårssäsongen. Media skriver att han är den som ska upprätthålla och bygga vidare på den så framgångsrika Sir Alex Ferguson-eran. Samtidigt skulle det vara ett bakslag för van Gaal personligen om hans sejour i Man Utd blev misslyckad. Det är ett prestigefyllt jobb, och pressen kommer inte att minska. Tvärtom.

Helgens match mellan Leicester och Man Utd är ett ganska bra exempel på hur viktig psykologin faktiskt är i fotboll. Om man exempelvis jämför klubbarnas historia, spelarnas löner och meriter, tränarnas löner och meriter, tröjförsäljning och ekonomi, så finns det absolut ingenting som talar för att Leicester ens ska ha en chans mot Man Utd. Om båda lagen hade presterat på toppnivå under 90 minuter hade Man Utd troligtvis vunnit relativt enkelt, i alla fall om man jämför startelvorna på pappret. Men det gjorde de inte. Varför?

Momentumär ett bra ord att använda i sammanhanget. Inom fysiken brukar man enkelt säga att momentum är produkten av ett objekts massa och hastighet. Ett lag med momentum tenderar att prestera över sin egentliga förmåga, vilket kan leda till häpnadsväckande resultat. Man Utd kände sig förmodligen väldigt bekväma med en 3-1-ledning mot Leicester. Då kom 3-2. Visst, Rafael kommer hävda att han borde ha haft frispark i duellen mot Vardy i situationen som föranledde straffen. Möjligt att han har rätt i det. Men Mark Clattenburg ansåg inte att Rafael skulle ha någon frispark, och det är domarens beslut som gäller. Rafael ville naturligtvis göra rätt för sig och ta tillbaka bollen från Vardy, men det ledde istället till att Leicester fick straff. Straffen sattes säkert i mål av David Nugent och Leicester fick kontakt. Troligtvis så var det känslan av kontakt som gjorde att de fick ny energi.

Tillbaka till den mentala barriären. Efter det att Nugent satte straffen till 2-3 hände något. Svårt att säga om Leicester blev mycket bättre eller om Man Utd blev mycket sämre, förmodligen något mellanting, men det intressanta kvarstår. Man skulle kunna säga att Man Utd kraschade rakt in i barriären samtidigt som Leicester flög över den. När Cambiasso satte 3-3 kunde man ana hur matchen skulle sluta. Louis van Gaals mannar lyckades inte resa sig för att klättra över barriären, samtidigt som Leicesterspelarna var motiverade till tusen. Om inte det (på pappret) starkare laget klarar av att resa sig efter en sådan kalldusch, som Nugents 2-3-mål verkligen var, så kommer det lite sämre laget nästan alltid att vinna på ren vilja. Man Utd rasade samman medan Leicester spelade på den absoluta toppen av sin kapacitet. Undertecknad har svårt att tro att det skulle kunna ske utan de psykologiska faktorerna.

Vad tror ni?

/Adam

Låt vinnarna av Ligacupen och FA-cupen spela i Champions League!

23 september 2014 08.52, Peter Hyllman

Ikväll rullar den tredje omgången av Ligacupen igång med tio matcher, innan onsdagen avslutar omgången med ytterligare sex matcher. Några omspel är ju inte aktuella i Ligacupen, så vi vet att senast imorgon kväll så vet vi vilka lag som möter varandra i åttondelsfinal.

Lite småtypiskt den här omgången är att så många Premier League-lag ställs mot varandra. Hela fem av de 16 matcherna den här omgången står mellan lag från Premier League. De enda lag som möter motstånd från lägre divisioner är Liverpool, Chelsea, Man City och Tottenham. Vilket så klart betyder att på sin höjd nio av de 16 lagen i åttondelsfinalerna spelar i Premier League den här säsongen.

Man kan så klart känna att det är lite olyckligt att just dessa Premier League-lag ska ställas mot motstånd från lägre divisioner. Händelsevis alltså just de lag som kanske allra minst skulle behöva det. Å andra sidan så var det sex Premier League-lag som gick på pumpen i förra omgången mot motstånd från de lägre divisionerna.

Av matcherna ikväll så håller jag ett särskilt öga på:

  • Arsenal vs Southampton
  • Liverpool vs Middlesbrough
  • Derby vs Reading

Det pratas ju ofta om Ligacupen och FA-cupen och det brukar beklagas, av vissa, hur dessa anrika cupturneringar har minskat i betydelse tack vare framväxten och tillväxten av Premier League och Champions League. En fjärdeplats i ligaspelet, eller att hamna ovanför nedflyttningsstrecket, ses normalt sett som mer värd än en cuptriumf.

Alla bemödar sig så klart inte med att se detta som ett problem. Men om man nu är av uppfattningen att cupspelet har ett egenvärde, och att man ska göra det mesta möjliga av de cuper och ligor som faktiskt finns, så är egentligen den enda meningsfulla lösningen att koppla tydliga och viktiga incitament till dessa cuper.

Ett radikalt förslag vore således att säga att de lag som vinner FA-cupen respektive Ligacupen är kvalificerade till Champions League, vid sidan av två lag från ligaspelet, där ligatvåan får kvala. Det skulle i ett ögonblick förhöja dessa cupers status och det aktiva intresset för dessa cuper hos samtliga inblandade lag.

Den snabba invändningen är självklart både uppenbar men även uppenbart institutionaliserad. Varför ska man ge Champions League-platser till vinnarna i uppenbara Kalle Anka-turneringar, så att säga? Men det är ju just det som är poängen. Koppla dessa turneringar till Champions League, och det kommer inte längre vara några Kalle Anka-turneringar.

Delvis grundar sig självklart också motståndet mot idén i ett bevakande av sina egna intressen. Cupspel är alltid cupspel, och mer svårförutsägbart än ligaspel, skrällar inträffar betydligt lättare. Det mesta kan hända i en enskild match, men ett ligaspel är mer förutsägbart och lättare att kontrollera. Kvalificering via ligaspel känns helt enkelt tryggare.

Men här finns också en viktig anledning till att ge cuperna Champions League-status, allra helst för de som beklagar sig över fotbollens ojämnhet och orättvisor. Kvalificering via cupspel ger fler lag en bättre och mer realistisk chans och kommer på sikt leda till att de ekonomiska och sportsliga villkoren mellan alla lag blir mer jämlika.

Dessutom finns det en principiell sportslig fördel med förslaget. Champions League kritiseras ofta för att vara en turnering för både vinnare och förlorare, det går att delta i turneringen utan att faktiskt ha vunnit något. Vilket givet vad idrott på den här nivån ändå går ut på kan kännas lite märkligt.

Det har blivit allt vanligare att det lag som vinner Champions League inte ens är regerande mästare i sin egen liga. I vissa avseenden märker man till och med att det är en fördel för ett lag att hävda sig i Champions League om de inte samtidigt är inblandade i titelstriden på hemmaplan. Och då känns det som om man har hamnat snett på något vis.

Vad det här förslaget faktiskt skulle innebära, det vill säga att vinnarna av Premier League, FA-cupen och Ligacupen är direktkvalificerade till Champions League, samtidigt som ligatvåan får kvala, är att man måste ha vunnit en titel för att få spela i Champions League. Då blir det inte längre något snack om att fjärdeplatser är viktigare än cuptitlar.

Dessutom skulle konkurrensen i toppen av Premier League spetsas till och dramatiseras ytterligare. Från att i nuläget en handfull storklubbar ska slåss om fyra platser så har de helt plötsligt bara två att bråka om. Något som helt säkert skulle leda till en ytterligare kvalitetshöjning.

Jag vet inte om jag egentligen är för eller mot det här förslaget. Men det är helt klart en intressant tanke som definitivt adresserar många av de problem som folk ofta lyfter fram inom engelsk den engelska cup- och ligafotbollen.

:::

Be Champions!!

Hörnan #5: Bittert efterspel på Etihad

22 september 2014 09.28, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Craig Dawson, West Brom
Cheick Tioté, Newcastle
David Jones, Burnley
James Milner, Man City
Laurent Koscielny, Arsenal
Victor Moses, Stoke

:::

Tankar och slutsatser:

Bittra miner i Man City efter den oavgjorda matchen mot Chelsea. Detta trots att laget räddade en poäng med en man mindre på planen med bara minuter kvar av matchen. Manuel Pellegrino (?) karaktäriserade Chelsea som ett litet lag, likt Stoke, och det är väl oklart om det är Chelsea eller Stoke som ska ta mest illa upp av det.

Vad man nu än anser om José Mourinhos sätt att bemöta kritiken genom att förvanska Pellegrinis namn, så kan man ändå tycka att han har en poäng i det dumma i att i efterhand kommentera och kritisera hur motståndet väljer att spela fotboll.

På något sätt är det ändå väldigt vackert att det är just Frank Lampard som slår in kvitteringen för Man City. Här får jag nog säga att jag fick fel när jag trodde att Lampard inte alls skulle få någon framträdande roll i Man City under höstsäsongen.

Det råder ingen direkt tvekan om att Mesut Özil absolut gjorde en bra insats borta mot Aston Villa. Men frågan är om tre minuters allmän briljans, och fullständig jackpot, verkligen är tillräckligt för att påverka slutsatsen att Arsenal måste förvänta sig mer av världsspelaren.

Fantastisk insats av Leciester som gör vad inget annat lag i Premier League-historien har mäktat med. De vänder ett tvåmålsunderläge mot Man Utd till vinst. Inte minst Jamie Vardy var strålande i Leicester, som rent fysiskt dominerade matchen centralt på planen.

Matchen var i övrigt ett enda stort dokument över den kritik som riktats mot Man Utds agerande under transferfönstret. De är livsfarliga framåt men alldeles för tunna i defensiven. Att inte kunna stänga en match mot en nykomling när man vid två tillfällen, dessutom en bit in i andra halvlek, leder med två mål är naturligtvis fruktansvärt underkänt.

Underkänt får också Liverpool som aldrig riktigt kom in på banan mot West Ham. Nu har knappast Liverpool samma systematiska bekymmer som Man Utd, men även Brendan Rodgers lär ha en hel del huvudvärk vad avser lagets prestation och möjlighet att nå Champions League också kommande säsong.

Samtidigt så var det väl en bra omgång att tappa poäng i om man ser det på det viset. För samtidigt förlorade ju nämligen även Man Utd, Tottenham och Everton, tre av de direkta konkurrenterna om dessa Champions League-platser. Å andra sidan surt då att inte dra nytta av dessa poängtapp.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv