Peter Hyllmans Englandsblogg

Det finns viktigare saker för Liverpool att tänka på än Mario Balotellis tröja

24 oktober 2014 10.56, Peter Hyllman

Mario Balotelli byter tröja med Pepe i Real Madrid i halvtid och hela världen går bananas. Mest sannolikt eftersom Liverpool förlorade med 0-3 på hemmaplan och man måste hitta något att hänga upp en sådan förlust på, men möjligen också för att det är just Mario Balotelli det handlar om.

Det är i och för sig sällan begåvat att börja syssla med tröjbyten i halvtid och det borde varje spelare förstå. Det tyder en hel del på att fokus och energi inte i tillräcklig utsträckning är på den match som håller på att spelas, och givet Mario Balotellis prestation under matchen så känns ju det som en minst sagt relevant invändning.

Men man kan så klart fråga sig varför Brendan Rodgers har valt att göra en så pass stor grej av det utåt som han ändå har gjort. Alla managers kommer förvisso att använda sig av diverse knep för att dra medias och allmänhetens uppmärksamhet bort från dåliga resultat och prestationer på planen, så i det här fallet är det Balotellis tröjbyte som blir en bekväm och lätt tillgänglig red herring.

Diskussionen efter matchen handlar alltså till stor del om ett olämpligt tröjbyte och om Mario Balotelli själv, snarare än de faktorer som ligger bakom Liverpools stora förlust mot Real Madrid, och kanske i förlängningen som förklarar varför Liverpool har haft det svårt i ligaspelet så här långt. Vilket kanske ger en föraning om att Balotelli inte kommer bli så långlivad i Liverpool.

Men Balotellis tröjbyte är naturligtvis inte något av Liverpools större problem, om det alls är ett problem. Så för Liverpools del lönar det sig inte särskilt mycket att bråka om detta, istället borde fokus riktas mot andra problem som, om de åtgärdas, skulle betyda mycket för att förbättra Liverpools resultat på planen:

Svag värvningspolitik

Alla förstod så klart att det inte skulle bli lätt att ersätta Luis Suarez, om inte annat så visade Tottenham inför förra säsongen hur svårt det kan vara att ersätta lagets absolut bäste och viktigaste spelare.

Men det kan ändå vara värt att fråga sig hur många av Brendan Rodgers värvningar som verkligen har lyckats. Philippe Coutinho och Daniel Sturridge är två spelare som har gjort det riktigt bra. Oussama Saidi, Fabio Borini, Iago Aspas och Luis Alberto däremot har varit allt annat än bra.

Joe Allen har inte alls motsvarat förhoppningarna och ligger långt bakom Jordan Henderson i hackordningen. Simon Mignolet och Mamadou Sakho har inte varit dåliga men heller inte så bra som prislappar och förväntningar gav skäl att hoppas.

Adam Lallana och Rickie Lambert har hittills inte fått någon större impact i Liverpool, och bland annat av skadeskäl inte heller Emre Can. De båda ytterbackarna har varit godkända.

Försvarsspelet

Alla kan naturligtvis släppa in mål mot Real Madrid utan att det behöver vara ett tecken på stora problem. Många stora lag i Europa har misslyckats med att hålla rent mot dem.

Men när man som Liverpool har spenderat rätt många miljoner på försvaret och fortfarande har problem att försvara enkla hörnor, så är det ett tecken på problem och bristande defensiv taktik och organisation. Allra helst som Liverpool inte saknar spelare som är duktiga i luftspelet.

Det här är egentligen inte nya problem för Liverpool som hade samma problem förra säsongen. Men då doldes dessa problem till stor del av att Luis Suarez och Daniel Sturridge öste in mål framåt. Nu är Suarez borta och Sturridge är skadad, och problemen framträder desto tydligare.

Brist på defensiva mittfältare

Den här punkten ska inte ses som någon kritik mot Steven Gerrard, som självklart är många saker och många bra saker för Liverpool, men han är inte i första hand någon naturlig defensiv mittfältare.

Han är dock försatt i en något otacksam position för honom själv. Ensam framför två mittbackar så är det i huvudsak hans uppgift att på egen hand täcka upp framför backlinjen, alternativt så tvingas ytterbackarna stanna hemma, vilket försvagar Liverpools offensiv.

Gerrard ser inte riktigt bekväm ut i den rollen. Till och med Andrea Pirlo har, i både Juventus och i Italien, tre mittbackar bakom sig och behöver därför heller aldrig känna sig riktigt lika utlämnad.

Fokus på Mario Balotelli

Mario Balotelli är en annan typ av spelare än Luis Suarez och Daniel Sturridge, som var så framgångsrika och så viktiga för Liverpools imponerande offensiv förra säsongen.

Balotelli gillar att hålla i bollen, drar ned tempot snarare än han drar upp det, något som får Liverpools offensiv att komma i otakt. Det där kan så klart fungera under förutsättning att Balotelli därefter fattar de rätta besluten.

Men han är en spelare delvis utan form och då blir besluten alltför ofta att istället sätta bollen mitt på en försvarare eller ta skott från 30 meter som landar högt upp på läktaren.

Taktiska felgrepp

En sak som Brendan Rodgers gjorde väldigt bra förra säsongen var att i alla fall till en del frångå sina taktiska principer, baserade mycket på metodiskt bollinnehav, och istället utgå mer från sina spelares egna styrkor.

Med Luis Suarez och Daniel Sturridge så var det inte alls konstigt att Liverpool då fick ett otroligt snabbt spel. Passningsspelet skedde ofta med ett tillslag och just fart snarare än tålamod blev Liverpools vinnande formel.

Men nu har Liverpool tappat dessa spelare, Daniel Sturridge är skadad och Luis Suarez är såld till Barcelona, och Rodgers försöker fortfarande spela fotboll baserat på fart, men nu med spelare som inte behärskar detta på samma sätt som förut.

Både Mario Balotelli, som diskuteras lite längre upp, och Rickie Lambert är spelare som är bättre anpassade till ett något långsammare anfallsspel, och det är kanske dessa styrkor som Brendan Rodgers nu bör försöka bygga ett spel runt.

Så om Brendan Rodgers förra säsongen var klok nog att till viss del frångå sina egna taktiska utgångspunkter som han implementerat väl i Swansea, så kan det den här säsongen kanske istället vara klokt att återvända till dessa taktiska utgångspunkter.

:::

Be Champions!!

Arsenal i praktiken klara för slutspel efter magisk vändning

23 oktober 2014 09.14, Peter Hyllman

Den tredje Champions League-omgången är så avklarad i vad som verkar vara en på samma gång märklig som besvärlig säsong för de engelska lagen i turneringen.

För Chelsea råder i och för sig inga märkligheter. Poängtappet i den första omgången hemma mot Schalke fick laget att vakna till en aning, och vinsten borta mot Sporting följdes upp av en kross av Maribor med 6-0, och Chelsea kommer utan tvekan att spela slutspel efter nyår.

För övriga lag ser det möjligen mer tveksamt ut. Arsenal har haft en tveksam inledning på sitt gruppspel. En förlust borta mot Dortmund följdes upp av en vinst hemma mot Galatasaray. Det såg länge ut att bli förlust även igår borta mot Anderlecht, och då hade Arsenal mycket väl kunnat ligga riktigt illa till.

Men vilken vändning! Arsenal vänder alltså 0-1 till 2-1 i slutminuterna efter mål av Kieran Gibbs och Lukas Podolski. Och om Arsenal nu inte låter resultatet dölja de problem som avslöjades i spelet under matchen, så har Arsenal nu en bra utgångspunkt för avancemang.

Sådant är värdet av erfarenhet och i någon mening vinnarvana från Champions League. Det får väl betraktas som tveksamt ifall exempelvis Liverpool eller Man City hade mäktat med den vändningen i slutminuterna. Inte för att de är direkt sämre lag, utan för att de helt enkelt inte har vanan inne.

Man City hade å sin sida ännu en dålig dag på jobbet. Ännu har laget inte tagit en seger i den här säsongens upplaga av Champions League. En förlust och två oavgjorda på de tre första matcherna betyder att laget har samlat på sig två poäng, och ligger trea i tabellen efter Bayern München och Roma.

Tisdagens poängtapp mot CSKA Moskva var nästan en omvänd upplevelse från Arsenals. Man City hade 2-0 men tappar greppet om matchen under andra halvlek. Än en gång uppvisar Man City brister i sitt försvarsspel och Manuel Pellegrinis taktik går det även den här gången att sätta ett frågetecken kring.

Läget börjar se smått bistert ut. Man City tjänar i och för sig på att Bayern gjorde mos av Roma, men läget är inte solstrålande för det. Om vi skulle anta att Man City vinner hemma mot CSKA Moskva i nästa omgång, samtidigt som Roma förlorar borta mot Bayern, så går Man City upp på fem poäng och andra plats, en poäng före Roma.

Men sedan har alltså Man City två mycket tuffa matcher framför sig. Den första hemma mot Bayern, en omgång där Roma mycket väl kan passera Man City i tabellen igen i och med att de möter CSKA Moskva borta. Gruppen avslutas med en bortamatch i Rom i vad som på förhand ser ut att kunna bli en helt avgörande match för vilket lag som går vidare till slutspel.

Liverpool fick sig en rejäl lektion igår. Det är förhållandevis sällan som ett bortalag går ut och är så pass överlägsna som Real Madrid var igår på Anfield, inte minst i samband med ett stort europeiskt cupmöte. Otroligt imponerande av de vita.

Sedan Liverpool vunnit mycket knappt mot Ludogorets och därefter förlorat mot Basel så såg läget rätt problematiskt ut för dem. Två matcher i rad mot Real Madrid såg ut att kunna bli två förluster, en risk som nu ser än mer ut att bli verklighet. Liverpool hade inför de två avslutande omgångarna kunnat vara trea i gruppen, distanserade med sex poäng.

Nu småskrällde Ludogorets igår kväll mot Basel och vann med 1-0 efter ett mål på tilläggstid. Därmed ligger alla tre lagen, Liverpool, Basel och Ludogorets, på tre poäng vardera efter tre omgångar. Om vi då leker med tanken att Basel vinner på hemmaplan mot Ludogorets, och Real Madrid vinner mot Liverpool på Bernabeu, så har Liverpool tre poäng att hämta upp på två omgångar.

Då möter man också Basel på hemmaplan. I det läget måste man säga att Liverpool ändå har en bra utgångspunkt för att ta sig vidare till slutspel. Men det fordrar naturligtvis att Liverpool hittar en lösning på sin anfallssituation, som i och med Daniel Sturridges skada och Mario Balotellis bristande form ser allt annat än ljus ut för tillfället.

Min prognos för slutspel:

Chelsea – 100%
Arsenal – 100%
Liverpool – 60%
Man City – 50%

:::

Be Champions!!

Sunderlands spelare försöker köpa sig syndernas förlåtelse

22 oktober 2014 10.33, Peter Hyllman

Sunderland svarade ju för helgens och en av Premier League-historiens mest spektakulära förluster när de släppte in åtta mål bakåt utan att göra ett enda mål framåt. 0-8 alltså på bortaplan mot ett förvisso laddat men knappast alltför skräckinjagande Southampton.

Väl så oroande som resultatet var den rätt uppenbara observationen att få av spelarna i Sunderland verkade ha något större intresse för uppgiften. Laget visade upp en mycket låg energinivå på ett sätt som borde vara oroväckande för såväl Gus Poyet som för klubbledningen i övrigt.

På något vis känns ju det här som ett återkommande problem för just Sunderland, som genom åren knappast har saknat bra spelare och resurser, och som dessutom har gjort ett stort antal värvningar. Ändå så lyckas Sunderland aldrig riktigt få ordning på torpet, och känslan är att det är en permanent underpresterande klubb.

Reaktionen på 0-8-förlusten låter naturligtvis inte vänta på sig. Gus Poyet var tidigt ute och meddelade att han aldrig hade varit så förödmjukad på en fotbollsplan förut, något han kanske måste säga för att ha en rimlig chans att rädda sitt jobb. Men fansen, och rimligtvis även klubbledningen, är självklart upprörda ändå.

Mycket av kritiken riktas också mot spelarna, inte minst på grund av deras egen insats på planen. Det har kanske fått dem att reagera. Vito Mannone, Sunderlands målvakt, gick ut tidigt efter matchen och menade att spelarna borde ersätta fansen för deras biljettkostnader, och han verkar nu ha fått med sig spelarna på det.

Sammanlagt rapporteras cirka 2,500 Sunderlandfans ha begett sig hela vägen genom England ned till Southampton, vilket medför en total biljettkostnad om £60,000.

Det där betraktar säkert en del som en storslagen gest och som ett tecken på att spelarna verkligen bryr sig. Åtminstone har det varit så förut, bland annat sedan Wigan förlorat med 1-9 mot Tottenham. Men själv måste jag säga att jag är mer tveksam till vad det egentligen betyder.

Visst, det kan säkert både uppskattas och vara ekonomiskt välbehövligt för de aktuella fansen. Det är kanske inte alla som snyter £24 ur näsan hur som helst, så det kan säkert hjälpa en del. I och för sig är fler kostnader knutna till en sådan där bortamatch, exempelvis resekostnader, och man kan undra varför inte även dessa kostnader ersätts.

Sunderlands spelare går alltså in och täcker biljettkostnader motsvarande cirka £60,000. Med andra ord en veckolön för en hygglig spelare av Sunderlands snitt. Delat på drygt tjugo. En spelare behöver alltså jobba i en halv förmiddag för att tjäna tillbaka sina pengar. Möjligen är jag cynisk, men det är ingen större uppoffring.

Men egentligen är det nog symboliken som stör mig allra mest, och i det avseendet tror jag att jag tänker helt olika jämfört med de som ser positivt på sådana här symbolhandlingar.

Men vad det i själva verket gör är att det sätter ett ekonomiskt pris på lagets och spelarnas insatser, och därtill ett väldigt lågt ekonomiskt pris. Jag tror att samtliga fans som åkte till Southampton, och även många av dem som av olika skäl stannade hemma, gladeligen skulle ha betalat £24 för att se sitt lag göra sitt bästa på planen.

Vad är det egentligen man säger om man betalar tillbaka biljetterna – att det på något vis är mer okej att göra en sådan här usel och viljelös insats så länge som fansen inte behöver betala för biljetterna? Att fotbollsspelare kan likt en nutidens avlatsbrev köpa sig syndernas förlåtelse bara för att därefter obekymrat kunna synda vidare?

När man som supporter köper en biljett till sitt lags matcher så tar man självklart på sig risken att laget också kan förlora matchen, det finns inga garantier att det kommer att gå bra. Det ingår i beslutet. Hur spelarna beter sig på planen är betydligt viktigare än några symboliska återbetalningar efter match. Vad man vill se är att spelarna brinner för laget, inte bara i ord utan också i handling.

Sunderlands spelare menar säkert väl med den här gesten. Åtminstone tror jag vissa spelare gör det, säkert gör Vito Mannone det. Men i slutänden så blir det trots det ändå mest en tom gest. Det är vad spelarna i Sunderland gör efter detta på planen som faktiskt kommer att betyda något.

:::

Be Champions!!

Real Madrids värsta motståndare på Anfield är Anfield

21 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Fotbollen är ju i högsta grad en nationalistisk företeelse. Även när det inte är landslag som ställs mot varandra i kval och mästerskap, så kopplas även klubbfotbollen till olika länder, till olika ligor, och till olika fotbollskulturer som var och en har sina olika respektive kännetecken.

Inom varje land och varje liga så kommer det att diskuteras i all evighet vilka klubbar som är de största och bästa. Och mest prestige och störst stolthet kommer alltid att vara kopplat, åtminstone i England, till att vinna ligan, även om en europeisk cuptitel säkert i sig själv kan betraktas som större och i det stora hela mer meriterande.

Således mäts en klubbs historik ofta utifrån vad de mäktat med i det inhemska ligaspelet. Och det där är en viktig aspekt. Men det märks också tydligt, med ett mer historiskt perspektiv på frågan, att för att en klubb ska tillmätas en tyngre historik, och gå från att vara en stor klubb till att bli en storklubb, så fordras det att klubben tar klivet utanför det egna landets gränser, och mäter sina krafter mot kontinentens olika storheter.

Ikväll möts alltså Liverpool och Real Madrid på Anfield. Ett möte mellan två stora klubbar med såväl tradition som modern framgång i europeiskt cupspel, allra helst då i det som nu kallas för Champions League. Real Madrid är regerande mästare och har vunnit turneringen tio gånger, jämfört med de fem titlar som Liverpool har vunnit.

Både Liverpool och Real Madrid har mäktiga och historiska rivaler i sina respektive länder. För Liverpool är det främst Man Utd, och för Real Madrid är det naturligtvis Barcelona. Att Liverpool och Real Madrid båda möjligen har övertaget i dessa jämförelser beror på deras europeiska cuphistoria. Real Madrid med sina fem raka segrar i turneringens begynnelse, Liverpool med sin dominans under 1970- och 1980-talen.

Europacupen var inledningsvis ett iskallt projekt inom engelsk fotboll där egentillräckligheten härskade långt in på 1950-talet. Det var Man Utd som ändrade detta med sitt ensidiga beslut att trotsa The Football Leagues vilja och ställa upp i den nyligen grundade Europacupen, samt 1968 som första engelska lag vinna turneringen. En triumfatorisk resa intimt sammankopplad med djup tragedi.

Men det var Liverpool som blev den engelska klubben som verkligen byggde en hel dynasti och en egen mytologi runt klubbens framgångar i Europacupen, och lade grunden till en storhet som upprätthållit klubbens status som en engelsk storhet även under snart 25 långa år utan att vinna en ligatitel. Många avundas dem denna status, inte minst då de klubbar som till stor del saknar just denna europeiska cuphistorik.

Det är också denna cuphistorik som ger Anfield en alldeles speciell känsla sådana här kvällar. Och det är den cuphistoriken som får även så pass illustra och erfarna motståndare som Real Madrid att tala med beundran och kanske också vördnad i rösten över den upplevelse som stundar. Traditionen sitter i väggarna på Anfield.

Denna känsla kan också ges ett eget liv på fotbollsplanen och bli till en väldig tillgång för Liverpool och en belastning för motståndarna. Inte minst Real Madrid har fått känna på det, som förlorade med osannolika 0-4 vid sitt senaste besök på Anfield för fem år sedan. Det där kan naturligtvis inträffa igen, även om Real Madrid på pappret är ett starkare fotbollslag.

The Guardians intervju med Alvaro Arbeloa, numer högerback i Real Madrid men som spelade i Liverpool den säsongen för fem år sedan, är för övrigt väldigt läsvärd. Tänka sig alltså, med facit i hand, att Rafa Benitez efter den säsongen, alltså med Arbeloa i klubben, bränner iväg närmare £20m på Glen Johnson som högerback.

Alvaro Arbeloa har sedan dess vunnit VM, EM och Champions League. Glen Johnson, av Benitez beskriven som ”den sista pusselbiten” i ett lag som skulle vinna ligan, har vunnit Ligacupen. Och även om den jämförelsen kanske inte är teoretiskt helt klockren, så är den icke desto mindre rolig.

:::

Be Champions!!

Angående Premier Leagues 100 största spelare genom tiderna

20 oktober 2014 12.31, Peter Hyllman

The Telegraph, i mina ögon en av de tre eller möjligen fyra bästa och mest trovärdiga tidningarna när det kommer till bevakning av engelsk fotboll, har satt samman en minst sagt imponerande panel med experter, analytiker och fotbollsskribententer och gett denna panel en enda rättfram men komplicerad uppgift.

Att ta fram en lista över Premier Leagues 100 bästa spelare genom åren, med det enda kriteriet att de behöver ha deltagit under någon av de 23 säsonger som Premier League har ägt rum. Det svar som panelen kom fram till kan ni följa mer ingående här, men sammanfattningsvis kan man säga att följande spelare blev placerade på de tio översta platserna:

Ryan Giggs, Man Utd
Thierry Henry, Arsenal
Roy Keane, Man Utd
Alan Shearer, Newcastle
Paul Scholes, Man Utd
Cristiano Ronaldo, Man Utd
Patrick Vieira, Arsenal
Eric Cantona, Man Utd
Dennis Bergkamp, Arsenal
Frank Lampard, Chelsea

Sådana här listor är självklart alltid kontroversiella och väcker alltid kritik till stor del utifrån redan uppritade partisanska gränser. Det går så klart inte att undgå att se att Arsenal och Man Utd är otroligt tunga på den här listan, med åtta av tio spelare bland de tio högsta. Det är däremot lätt att se var de stora grälen kommer att uppstå:

Ryan Giggs eller Thierry Henry? Inte minst för Arsenalfans så är säkert den här svår att smälta. För dem är självklart Henry störst av dem alla och de pekar gärna på individuella utmärkelser som argument för detta. Men fotboll är större än individuella priser, och storhet är ett mångsidigt begrepp. Den som beskriver frågan som ”enkel” eller ”uppenbar” avslöjar sig dock, det som kännetecknar just den här diskussionen är att man både kan påstå att Giggs är störst och att Henry är störst, och det går inte att säga att något av dessa båda påståenden är felaktiga.

Steven Gerrard? Liverpoolfans riskerar naturligtvis bli apoplektiska av raseri över Gerrards frånvaro bland de tio största spelarna. Upplysningsvis hamnar han i Telegraphs panel på en neslig elfteplats. Men min motfråga skulle i så fall bli vem av spelarna på de tio högsta platserna som han i så fall skulle peta. Jag förmodar att många skulle svara Frank Lampard, men vem av dessa båda mittfältare har egentligen varit mest framgångsrika under sina respektive karriärer?

Tre spelare som jag tycker ligger för högt:

(3) Vincent Kompany, Man City
(2) Dwight Yorke, Man Utd
(1) Alan Shearer, Newcastle

Tre spelare som jag tycker ligger för lågt:

(3) Fredrik Ljungberg, Arsenal
(2) Gianfranco Zola, Chelsea
(1) Tony Adams, Arsenal

:::

Be Champions!!

Hörnan #8: Storsegrar och slutminutsdramatik

19 oktober 2014 18.47, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Tim Krul, Newcastle
Nathaniel Clyne, Southampton
Graziano Pelle, Southampton
Bobby Zamora, QPR
Philippe Coutinho, Liverpool
Michael Dawson, Hull
Enner Valencia, West Ham

:::

Tankar och slutsatser:

Att förlora är aldrig bra, men att förlora väldigt stort är riktigt illa. Åtminstone om man är manager. Sunderlands Gus Poyet måste alltså vara rätt osäker på sitt jobb för tillfället, efter att ha förlorat med 0-8 mot Southampton. En sådan förlust innebär inte bara ett poängtapp utan indikerar att managern inte alls har någon kontroll över sitt lag.

Full kontroll kan man inte heller påstå att Arsene Wenger har för tillfället. I och för sig kvitterade Arsenal till 2-2 i slutminuterna hemma mot Hull, men att alls behöva befinna sig i den positionen är så klart olyckligt för ett lag med påstådda titelambitioner. Wengers reaktion under intervju efter matchen var också talande för en manager som är allt annat än tillfreds med sin tillvaro.

Ett mer lyckligt slut på tilläggsminutsdramatiken kunde Liverpool visa upp efter att borta mot QPR först ha tappat vinsten i slutminuterna, därefter återta ledningen, för att tappa ledningen en gång till, innan Liverpool fantastiskt nog gör ett tredje och sista mål. Mitt i all eufori som Liverpoolfans med rätta känner nu så måste där nog finnas en oro över varför dylika tre poäng kommer med sådana besvär.

Situationen är naturligtvis lite typisk för ett lag med QPR:s problem också, att oavsett vad man än lyckas med och gör bra, så får man ändå inte med sig några poäng. De var långa stunder bättre än Liverpool i den här matchen, men det hjälper dem liksom inte. Och med Steven Caulkers självmål i slutet så grinar oturen dem naturligtvis också i ansiktet.

Everton tog en riktig skön storseger hemma mot Aston Villa, som onekligen efter tre-fyra möten med topplagen har kommit tillbaka ned på jorden efter en strålande säsongsinledning. Men det var första matchen där Everton verkligen har imponerat och det är utan tvekan ett resultat för de blå att bygga vidare från.

Problembarnen fortsätter hålla Alan Pardew vid liv på Newcastles managerpost. Förra omgången var det Papiss Demba Cissé som bidrog till den stora saken. Den här gången var det Gabriel Obertan som lämnade sin plats i den engelska fotbollsskuggan och avgjorde för Newcastle, som därmed har börjat klättra uppåt i tabellen.

:::

Be Champions!!

Old school möter New school

19 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

QPR mot Liverpool på Loftus Road men även Harry Redknapp mot Brendan Rodgers. Två engelska managers men ungefär där upphör väl också likheterna dem emellan. Det är inte bara en åldersfråga, mellan den seniore Redknapp och den väsentligt mer juniore Rodgers, även om åldern naturligtvis är en bakomliggande faktor.

Det är lite av den gamla skolan som möter den nya skolan.

Harry Redknapp är av den gamla engelska managerskolan, ett faktum han gärna och ofta anspelar på. Hans managerapproach är till stor del grundad runt synen på managern som en inspiratör snarare än dirigent, hellfire and brimstone före taktiska detaljer. Att inte bry sig eller kunna så mycket om taktik är här snarast något man stoltserar med – även om det naturligtvis inte är så illa i själva verket.

Den nya managerskolan som bland andra Brendan Rodgers representerar är betydligt mer tekniskt utvecklad. Det är managern som taktisk mastermind och detaljkontrollen, den systematiska analysen och det vetenskapliga angreppssättet är avsevärt mer sofistikerat. Kommunikation med spelarna ingår så klart också i den nya managerskolan, men kommunikationen är mer laddad med innehåll än form.

Om man skulle välja att resonera idealtypiskt så är den gamla managerskolan att arbeta med känsla, där den nya managerskolan mer går ut på att arbeta med tanke.

Den gamla managerskolan skiljer sig också en hel del åt vad gäller relationen med sin omgivning – med spelarna, med media och med övriga. Fokus ligger betydligt mer på den personliga dimensionen i dessa relationer, och det ses som viktigt att uppfattas som en bra eller skön kille. Inte minst Harry Redknapp personifierar den profilen. Frågan är ungefär densamma som personfrågan i ett amerikanskt presidentval, skulle du kunna tänka dig att ta en öl med den här killen?!

Den nya managerskolan har en annan syn på den här relationen där fokus är klart och tydligt vikt mer åt det professionella. En viss distans hålls till såväl spelare som folk utanför klubben, och synen på dem är snarare som en form av klienter snarare än kompisar. Det går naturligtvis inte för sig att för den sakens skull vara en robot, men det sakliga förhållningssättet gör att några närmare personliga band sällan knyts.

En återgång till det idealtypiska resonemanget skulle alltså beskriva den gamla managerskolan som personlig och den nya managerskolan som professionell, även om skiljelinjen i verkligheten naturligtvis inte är fullt så kategorisk.

En lustig aspekt är så klart att observera hur media förhåller sig till dessa båda skolor och dess idealtypiska profiler. Brittisk media har ofta vurmat för den gamla managerskolan och kanske till viss del förhärligat den intuitive och personlige managern. Naturligtvis ligger det till viss del också i medias intresse att göra så, då de kan förväntas ha en för dem mer gynnsam relation med en sådan manager.

I slutänden är det så klart också en fråga om modernitet vs tradition. Den brittiska traditionen ligger djupt rotad i en äldre managerskola, där fotboll ses som en intuitiv upplevelse snarare än en intellektuell studie. Och även om media gärna framhäver sig själva som förnyare, så är de i själva verket snarare bevarare av befintliga värderingar och en konserverande kraft i samhället.

På lång sikt så tillhör den engelska fotbollen sådana managers som Brendan Rodgers. Men på kortare sikt så finns fortfarande managers som Harry Redknapp kvar, övervintrade från en snart svunnen fotbollstid, och de kan under rätt förutsättningar fortfarande göra livet surt för sina mer moderna motsvarigheter.

Liverpool riskerar få uppleva det idag. QPR har haft en mycket problematisk inledning på den här säsongen, men en vinst mot Liverpool vore naturligtvis en fin skalp för dem.

:::

Be Champions!!

Boom eller bust för Tottenham

18 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Det finns skäl för Tottenham att vara lite oroliga. Inte så mycket för det nu gällande tabelläget kanhända. Laget ligger i och för sig på samma tradiga sjätteplats som de avslutade förra säsongen med, men poängmässigt ligger de väl på nivå med såväl Man Utd som Arsenal, och det vore ju märkligt om de inte skulle lyckas håva in Southampton över en hel säsong.

Men en gnagande känsla är att den här säsongen eller möjligen nästa kan vara lite sista chansen om Tottenham vill nå Champions League med detta lagbygge, utan att behöva börja om från början igen. Med sista chansen menar jag då att man sett till managerposten har provat det mesta på kort tid, och om inte Mauricio Pochettino lyckas – sedan Harry Redknapp, Andre Villas-Boas och Tim Sherwood misslyckats – så känns möjligheterna uttömda.

Resultaten har varit av blandad karaktär för Tottenham. Ett par stjärnsmällar har laget råkat ut för, bland annat mot Liverpool och West Brom. Pochettino har emellertid gett laget en viss seghet och uthållighet, som demonstrerades både i den tuffa bortamatchen mot Arsenal som slutade 1-1, och i förra ligamatchen mot Southampton som Tottenham vann med 1-0. Sakta men säkert känns det som om Tottenham är på rätt väg.

Den känslan kommer onekligen att sättas på prov idag när Tottenham beger sig till Manchester och till Etihad för ett av säsongens absolut tuffaste bortamöten, mot Man City.

Förra säsongens resultat mot Man City var minst sagt olycksbådande. Man Citys vann med 6-0 på Etihad i motsvarande möte för rätt precis 11 månader sedan, och det var en av de svidande storförluster som utgjorde spikarna i Villas-Boas managerkista. När Tottenham två månader senare mötte Man City hemma på White Hart Lane blev inte resultatet särskilt mycket mer upplyftande, 1-5.

Det finns alla skäl i världen för Mauricio Pochettino att oroa sig över ett liknande resultat idag. Inte så mycket för förlustens skull, alla lag kan så klart förlora på Etihad och noll poäng är noll poäng, men för att en storförlust skulle signalera att Tottenham inte har gjort de framsteg som kan förväntas av dem, att de åtminstone ska kunna hålla jämna steg med sina konkurrenter i toppen av tabellen.

Det var olycksbådande när Tottenham förlorade med 0-3 hemma mot Liverpool tidigare under säsongen. Det var ett resultat som gav eko från förra säsongen och visade både på en ojämnhet och en oförmåga att täppa till stormluckorna när det blåser snålt i motvind. Det är perioder som alltid uppstår mot tufft motstånd, men lyckas man hålla ihop i dessa lägen så brukar det ändå ofta gå att producera ett positivt resultat.

Samtidigt finns det också en positiv aspekt med den här matchen för Tottenham. Deras senaste och enda besök i Champions League var en effekt av att ha fått med sig ett resultat från Etihad i den avgörande ligamatchen, och ett motsvarande positivt resultat i den här matchen kan vara en språngbräda för en fortsatt stark ligasäsong.

Det vore ett gott kvitto på att Tottenham faktiskt har gjort de framsteg som väntas av dem, och borde ingjuta ett stort mått av nödvändigt självförtroende i ett lag som alldeles för ofta har misslyckats just på grund av att ett sådant självförtroende har saknats – inte minst i möten mot konkurrenterna och de större lagen i toppen av tabellen.

Försvaret har varit en av Tottenhams ljuspunkter under säsongen, men precis som förra säsongen så är det anfallet som utgör den främsta huvudvärken. Vi kan räkna med att Man City kommer att sätta Tottenhams försvar på svåra prov under dagen, och jag tror att en förutsättning för Tottenham att få med sig någon poäng från Etihad är att deras offensiv klarar av att ställa till problem för Man City.

Annars blir det väldigt långa 90 minuter för Tottenham och dess backlinje.

:::

Be Champions!!

Supportrar i styrelsen vore ett stort steg – men framåt eller bakåt?

17 oktober 2014 11.48, Peter Hyllman

“The commitment by the Labour party to see elected supporter representatives on the board of all football clubs is a landmark step in the agonising, attritional battle to recognise that Britain’s historic clubs are sporting homes of passion and belonging, not mere businesses for financial speculators to exploit.”

David Conn på The Guardian sparar föga förvånande inte på hyperlativerna eller krigsretoriken när det ska till att kommentera det brittiska Labourpartiets besked att de har för avsikt att lagstifta om att supportrar ska garanteras i alla fall två platser i sina respektive klubbstyrelser, samt ges möjlighet att äga en minoritetsandel i dessa klubbar.

Landmark step – ett sjumilakliv? Eller ett litet steg för en människa men ett jättekliv för mänskligheten? Jag tror knappast att Labourpartier ser det på det viset, de har snarare bara hittat ett rätt bra och populistiskt sätt att nå fram med ett sympatiskt budskap till väldigt stora och röststarka folkgrupper och dramatiskt öka sina chanser att återerövra den politiska makten i England som de tappat sedan Tony Blair och New Labour regerat sönder sig själva.

För naturligtvis är det populism som ligger bakom förslaget, på samma sätt som det ligger populism bakom Stefan Löfvéns och Socialdemokraternas förslag att börja kvotera in kvinnor i svenska bolagsstyrelser om några år om det inte hinner ordna upp sig själv innan dess.

Till att börja med har förslaget egentligen ingenting med ägandet av klubbarna att göra. Att placera två supporterrepresentanter i klubbstyrelsen gör att supportrarna går in i klubbledningen, det ger dem inte något faktiskt ägande i dessa klubbar.

Det här är samma typ av reformförslag som låg till grund för den svenska lagstiftningen på arbetsmarknaden under 1970-talet, som bland annat gjorde att Medbestämmandelagen och Lagen om styrelserepresentation såg dagens ljus. Effekten blev att de svenska arbetstagarna, mer korrekt vore att säga de stora svenska fackförbunden, fick en lagstadgad rätt till representation i företagens styrelser.

Det där låter ju bra och som en ofrånkomlig seger. Men faktum är att många fackliga företrädare vid den tiden var djupt tveksamma till denna lagstiftning och såg flera risker med den. Och det med goda skäl. Man såg en rollkonflikt mellan att å ena sidan stå fria och självständiga från företagsledningen, och därmed kunna rikta kritik mot den, och å andra sidan att själva bli en del av denna företagsledning.

Den oron har visat sig mycket befogad. Fackliga styrelserepresentanter har i hög utsträckning blivit till vad som på politiskt språk brukar kallas “nyttiga idioter”, medvetet eller omedvetet anammandes ett företagsperspektiv, ovilliga att kritisera beslut de själva anser sig eller kan sägas varit med om att fatta, och i en motsvarande utsträckning har det uppstått en brist på förtroende mellan fackens medlemmar och deras förtroendevalda.

Det finns en parallell i detta som naturligtvis borde oroa det organiserade supporterskapet inom fotbollen, men det är så klart lätt att förblindas över detta när löften om vackra styrelseplatser och illusioner om makt, kontroll och inflytande tillåts styra ett mer eftertänksamt agerande.

Men det är naturligtvis till stor del illusioner. För två inkvoterade representanter i en klubbstyrelse ger självklart ingen reell makt. En styrelseordförande har så klart ett stort informationsövertag på vilka representanter som än sitter i styrelsen, och blir dessa representanter för jobbiga så är det inga större problem att marginalisera dem i besluten. Med andra ord strunta i dem.

Ingen människa gillar ju att bli marginaliserad så det aktar man sig så klart noga för och ser alltså till att inte vara för “jobbig”. Och således uppstår precis den rollkonflikt som de fackliga veteranerna under 1970-talet varnade för, men som ingen i den tidens anda lyssnade på.

Nu är tidens anda att fotbollssupportrar skall sitta i klubbarnas styrelser, även om vi inte riktigt vet vilka supportrar och hur och vilka som utser just dessa supportrar. Nu som då så finns risker med en sådan reform, men förutsättningarna är minst sagt låga för att någon tar dessa risker på allvar. Vi kommer säkert se reformer av det eller liknande slag att genomföras i någon utsträckning. Varje politiker med ett minimum av självbevarelsedrift vill ge folket vad folket vill ha. Om det så är bröd, skådespel eller opium.

Som fotbollssupporter så hoppas jag dock att det organiserade supporterskapet om 40 år inte har gjort samma trista resa som de svenska fackförbunden har tvingats till, med kraftigt vikande medlemsantal och ett sviktande engagemang i rörelsen. Till stor del på grund av beslut som fattades i euforisk glädje under ett fartblint 1970-tal.

:::

Be Champions!!

Gästblogg: Englandsbloggens stryktips

17 oktober 2014 06.00, Peter Hyllman

Tjena!

Jag heter Fredrik Lundgren, men här på bloggen känner ni mig som ”SebastianKehl”.

Under en tid har jag funderat på hur vi som kommenterar på denna blogg kan ha någon slags tävling sinsemellan.

Under dagarna kom jag på idén att vi kunde ha våran egen version av stryktipset.

Detta fick positiv respons av flera läsare, vilket gjorde att jag nu valt att driva igenom detta.

Hur ska det hela gå till?

På fredagsbloggen kommer jag så fort den publicerats skriva ett inlägg som döps till ”Englandsbloggens stryktips”.

Ditt tipp ska vara ett svar på min kommentar och ska vara skriven senast 23.59 på fredagskvällen.

Du ska tippa 1/x/2 på alla matcher + slutresultatet.

Detta gäller endast matcher i PL som spelas under lördag och söndag. Vissa matcher spelas på veckodagar, men det blir för krångligt att hålla reda på i mitt tycke.

Det går inte att fuska, då jag tar en ”screenshot” och ser om ni ändrat något i efterhand.

Hur räknas poängen?

För varje 1/x/2 du får rätt tilldelas du 1 poäng.

Lyckas du dessutom tippa rätt resultat på matchen får du 2 extra poäng.

Med andra ord är det 3 poäng/match som är max.

Hur kommer allt sammanställas?

På måndagsbloggen kommer jag göra en 1-3 lista på dem som fått flest poäng/omgång. Vi får alltså en vinnare varje helg.

När säsongen är slut kommer jag göra en 1-3 lista på dem som fått flest poäng sammanlagt under hela säsongen, så att den som fått minst slipper skämmas… ;)

Vid varje omgång gäller följande:

3:e plats – 1 poäng
2:a plats – 2 poäng
1:a plats – 3 poäng

Notiser:

Du måste inte tippa varje helg, men dina chanser att vinna priset som ”Englandsbloggens tipskung” minskar markant .

För att detta inte ska bli överdrivet stort kommer detta ENDAST GÄLLA DE SOM KOMMENTERAR HÅR NÅGORLUNDA OFTA. (Torres, PHy, FilleP, Vmagnus, jonasarsenalfan, Marcus E, Pejlaen, Glidarn, nollbollkoll. Oijennus, Jauka, Saelen, Jejo1, OtaG m.m.) gäller detta. Jag tror att ni själva vet vilka som är kvalificerade.

Hoppas ni kommer tycka detta blir riktigt roligt.

Jag kommer ta fullt ansvar för detta, men om jag är bortrest under en helg eller liknande kommer jag meddela om jag behöver hjälp.

Allt detta startar på fredagen den 24/10.

Vid frågor är det lättast att ni skickar iväg ett mejl: fredrikl.lundgren@hotmail.com

/SebastianKehl

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Syrianska - Ljungskile
Fredag 24 oktober kl 18:10
Toulouse - Lens
Fredag 24 oktober kl 20:25
Celta Vigo - Levante
Fredag 24 oktober kl 20:55
Degerfors IF - Husqvarna FF
Lördag 25 oktober kl 13:55
Empoli - Cagliari
Lördag 25 oktober kl 14:55