Peter Hyllmans Englandsblogg

Ett derby i svartvitt för Jack Colback

21 december 2014 06.00, Peter Hyllman

Ett av Englands hetaste och mest intensiva derbyn. Men samtidigt ett av de minst omtalande i den högsta divisionen. Passionen för fotboll är intensiv uppe i nordöstra England, och det lokala derbyt mellan Newcastle och Sunderland är kanske det som i England till sin natur och till sin historia, helt säkert också av geografiska skäl, allra mest påminner om Old Firm.

Hetare än på länge just idag dessutom. Och det stora skälet till det stavas Jack Colback.

Colback fattade i somras det kontroversiella beslutet att lämna Sunderland för Newcastle. Och det är nog förmodligen så som han insiktsfullt konstaterade i samband med flytten: ”The majority of Sunderland fans will hate me for the rest of my life.”

Att byta till den värsta rivalen är helt säkert illa nog. Men sättet Jack Colback valde att göra det på väcker också ont blod. Genom att under en längre tid vägra att förnya sitt kontrakt så gick han till Newcastle som fri transfer, och förvägrade därmed också Sunderland någon som helst form av ersättning för honom, en spelare som de investerat 15 år av tid och pengar i.

Colback visar kanske mer än någon annan spelare på den moderna fotbollens dualism; å ena sidan professionalism och å andra sidan opportunism. Colbacks insatser och lojalitet med Sunderland går inte att ifrågasätta under hans tid i klubben, en väldigt nyttig spelare som utförde alla uppgifter utan att klaga. I slutänden satte dock Colback sig själv i främsta rummet i sitt beslut att lämna klubben.

Det är självklart ett beslut som förpestar Sunderlandfansens bild av Colbacks prestationer för Sunderland genom åren. Kolera för Sunderland är emellertid att Colback har varit betydligt bättre under sin korta tid i Newcastle än vad han var under sina fem år i Sunderland. Såväl i termer av passningar som leder till målchans som i egna skott på mål.

Sunderlands spelare har dock inte råd att bry sig alltför mycket om det, och kanske är det en fördel på flera sätt att det första mötet mellan de båda klubbarna den här säsongen sker på St James’ Park. Mottagandet hade blivit en större affär om matchen spelats på Stadium of Light i Sunderland. Nu är det en faktor bland andra.

Det är alltid svårt att sia om derbyn, vilka brukar kunna leva sina egna liv vid sidan av den ordinarie fotbollslunken, men matchen som sådan ser ut att kunna bli en rätt låst och tillknäppt historia. Både Sunderland och Newcastle saknar i själva verket spetskvalitet i sitt offensiva spel, samtidigt som båda lagen är förhållandevis välorganiserade defensivt.

Talande är att Sunderland har spelat oavgjort i hela tio av sina 16 ligamatcher hittills under säsongen, ett talande bevis för att Sunderland helt enkelt har väldigt svårt att vinna fotbollsmatcher. Något som också illustreras av att Sunderland inte har vunnit en ligamatch sedan i början av november men har spelat oavgjort i fem av sina sex senaste.

Gus Poyet å sin sida varnar för att om inte Sunderland omedelbart investerar i nya spelare så kan både fans och styrelse förvänta sig ännu fler händelsefattiga oavgjorda matcher. Detta samtidigt som Poyet kritiseras av fans och media för sina taktiska beslut som man bland annat menar ledde till tappade poäng mot bland andra West Ham senast.

Den typen av motsättningar brukar kunna stava till relationsproblem mellan manager och klubbledning. Sunderland har också en historia både av hög personalomsättning på managerposten och av ett tämligen roderlöst agerande på transfermarknaden med köp av många spelare men med till synes mycket liten tanke bakom alla dessa köp.

Alan Pardew å sin sida fortsätter sin berg- och dalbanetur med Newcastle. I början av säsongen såg Newcastle ut att vara på väg mot katastrof då man länge befann sig under nedflyttningsstrecket. Oktober och november var emellertid två fantastiska månader för Newcastle som vann sex raka matcher i liga- och cupspel. Tre raka förluster därefter, varav två storförluster, under december har dock knycklat till utropstecknen än en gång.

I Chelsea, Arsenal och Tottenham så var det i och för sig inte vilka som helst motståndare som orsakade dessa förluster, men sättet Newcastle har fallit samman i framför allt de två senaste matcherna är oroväckande, och knappast ett bra ingångsvärde i ett tufft och prestigeladdat derby mot Sunderland.

Det är inga goda omen för Newcastle som dessutom har förlorat båda de två senaste derbymatcherna på St James’ Park mot Sunderland med 0-3. Sunderland har heller inte förlorat på sina fem senaste matcher mot Sunderland och de har vunnit de senaste tre. Sunderland har aldrig tidigare vunnit fyra matcher i rad mot Newcastle, och räkna med att fans och spelare vill skriva lite klubbhistoria under dagen.

:::

Direkt därefter, på Anfield – Liverpool mot Arsenal. Högintressant match där Arsenal kan sägas ha chansen att haka av Liverpool helt och hållet i kampen om de europeiska cupplatserna. Brendan Rodgers hyllade vinsten mot Bournemouth i veckan som av monumental betydelse, men de flesta håller nog med om att den här matchen betyder mer.

:::

Be Champions!!

Everton kämpar mot hög press både på och utanför planen

20 december 2014 06.00, Peter Hyllman

Förväntningarna har stigit på Goodison Park. På intet tydligare sätt kunde det märkas när Everton ledde med 3-1 på hemmaplan i sin senaste hemmamatch mot QPR och spelet bemöttes med visslingar och burop. Hemmafansen förväntade sig en överkörning av QPR och vädrade sitt missnöje över ännu en passning i sidled eller bakåt.

Trots tre mål på QPR i första halvlek så var det uppenbart att Everton fortsätter ha problem med att hitta ett fungerande spel. Motståndet pressar dem högt och Everton har svårt att skapa ett konstruktivt och effektivt anfallsspel, allra helst som uppbyggnadsspelet går alldeles för långsamt och är alltför omständligt.

Everton lyckades ändå kämpa till sig sin första seger sedan den 22 november tack vare ett magiskt mål av Ross Barkley och två rätt avgörande om än oavsiktliga styrningar. Ikväll beger de sig till Southampton och en tuff match på bortaplan mot ett lag som de måste passera i tabellen om de ska komma i närheten av samma tabellposition som de landade på förra säsongen.

Det är en hektisk julperiod för Everton. Med fyra matcher från idag fram till nyår så är det tolv poäng som Everton har att spela om. Om de skulle lyckas vinna samtliga dessa fyra matcher så ligger de fortfarande fem poäng back från sin motsvarande poängskörd förra säsongen. Men givet att Everton så här långt under säsongen bara vid ett enda tillfälle har vunnit mer än en match i rad så är en sådan vinstsvit förhållandevis osannolik, särskilt som tre av fyra matcher är på bortaplan.

Nu framstår inte dagens match mot Southampton som lika svår som den kanske gjorde för några veckor sedan. Southampton har fem raka förluster i ligan och därtill många skador i sitt lag. Jack Cork är skadad, och Graziano Pelle, Dusan Tadic och Steven Davis är samtliga ytterst tveksamma om de kommer till spel. Dessutom är Morgan Schneiderlin, Florin Gardos och Victor Wanyama samtliga avstängda.

Everton har också haft en jobbig skadeperiod men den är på väg att bli bättre med såväl James McCarthy som Darron Gibson aktuella för spel, sedan Steven Naismith kom tillbaka lagom till förra matchen. Gareth Barry är dessutom tillbaka efter avstängning. Det stora orosmolnet är skadan på Kevin Mirallas, som så här långt under säsongen har varit Evertons mest konsekvent kreativa kraft på planen.

Roberto Martinez troliga lösning på det problemet blir att flytta Ross Barkley framåt i planen som en del i en offensiv trio med Romelu Lukaku och Steven Naismith. Det är en stark offensiv trio men det gör centrerar också Evertons anfallsspel i mitten av planen, där Mirallas bidrog till att bredda det. Viktigt är alltså att Evertons båda ytterbackar, Leighton Baines och Seamus Coleman, båda kommer med i spelet som de inte har gjort på samma sätt den här säsongen som förra.

Det är alltid svårt att spela mot förväntningar, och Evertons spel den här säsongen bedöms naturligtvis mot lagets strålande fjolårssäsong. Något som helt säkert förklarar varför Everton har gått förhållandevis bra i Europa League, men desto svagare i Premier League. Kanske är det därför inte bara en nackdel att Everton spelar tre av fyra matcher under julen på bortaplan.

Att det sedan buas på Goodison Park av alla ställen, när hemmalaget dessutom leder med 3-1, är naturligtvis helt och hållet sinnessjukt.

:::

Be Champions!!

Premier Leagues fem bästa mittfältare

19 december 2014 06.00, Peter Hyllman

Det finns få sätt att så snabbt och effektivt bli idiotförklarad som att prestera listor av det här slaget. Nästan alltid finns de som vet mycket bättre, och som tycker så kloka saker att de över huvud taget inte ens behöver motivera dem, och som av en ren tillfällighet så råkar det ungefär nio gånger av tio alltid handla om spelare från deras eget lag som borde vara på listan istället.

Det är naturligtvis ett hopplöst projekt, men jag skulle önska att alla diskussioner runt sådana här listor skulle utgå från den enkla regeln att man absolut fick kritisera listan och föreslå andra spelare, men att man helt enkelt var förbjuden att föreslå spelare från det egna laget. Regeln är svår att kontrollera, men teoretiskt skulle det skapa mer nyans i diskussionen.

Målvakterna och försvararna har redan listats, och den här gången är det således dags för mittfältarna. Mittfältare finns ju olika former och varianter, och kanske är det orättvist att jämföra defensiva mittfältare med offensiva spelfördelare, yttermittfältare med centrala mittfältare. Men som sagts tidigare, någonstans måste gränsen dras i sådana här listprojekt.

Återigen förtjänar något att sägas om dessa listors tidsperspektiv. De tar inte upp endast denna säsong. De tar upp de bästa mittfältarna just nu, men i den bedömningen ligger också ett försök att värdera spelarna som helhet både sett till vad de historiskt har presterat men även deras framtida potential. Att bara se till vad spelarna presterat denna höst är ett för snävt perspektiv, även om större vikt fästs vid prestationer senare i tid.

Mina fem bästa mittfältare i Premier League är:

(5) Nemanja Matic, Chelsea

Värvades av Chelsea, lämnade Chelsea, värvades tillbaka av Chelsea. Så bra att Chelsea värvade honom två gånger, typ. Har växt fram som den perfekte defensive mittfältaren i Chelsea, kraftfull, positionssäker och skicklig i passningsspelet. Ett utmärkt komplement till Chelseas övriga mer offensivt inriktade mittfältare. Hans betydelse för Chelsea illustreras av lagets resultat med respektive utan honom på planen. Otroligt betydelsefull för Chelsea mer i det dolda.

(4) Yaya Touré, Man City

Den största invändningen mot Touré är att han under perioder kan framstå som något ointresserad. Men när han är intresserad så är han en formidabel mittfältare och den spelare som mer än någon annan driver Man City framåt som lag. Delvis kan hans relativa ojämnhet förklaras med skador. Har den lika beundransvärda som avundsvärda förmågan att avgöra matcher, vilket är särskilt imponerande från en mittfältsposition. Han har också en imponerande mångsidighet på fotbollsplanen.

(3) Eden Hazard, Chelsea

Ruskigt skicklig offensiv mittfältare i Chelsea som har blivit betydligt mer sammanhållen i sitt spel under José Mourinhos managerskap. Teknisk, kreativ och otroligt farlig framåt för Chelsea, och var åtminstone förra säsongen den som egenhändigt skapade flest chanser framåt för Chelsea. När han från och med denna säsong har fått starka anfallskomplement framför sig så kommer hans färdigheter också mer till sin rätt på fotbollsplanen. Redan otroligt bra, och en blivande världsspelare.

(2) Alexis Sanchez, Arsenal

Har varit makalöst betydelsefull för Arsenal, sett både till målproduktion som chansskapande, och har acklimatiserat sig till ett nytt land och en ny liga i rasande fart. Snabb, tekniskt skicklig och framför allt målfarlig, Sanchez har en hårdhet och en effektivitet i sitt spel som Arsenal i övrigt har saknat. Har med sin höga individuella kvalitet illustrerat att även ett skickligt lag som Arsenal kan vinna på att värva spetskvalitet även om de redan har spelare på dylika positioner.

(1) Cesc Fabregas, Chelsea

Det kommer inte som någon överraskning för någon vad Fabregas kan göra på fotbollsplanen, en gudabenådat skicklig fotbollsspelare. Han har visat med all önskvärd tydlighet att han behärskar den centrala mittfältsrollen till fullo, trots att han spelade som mer offensiv i Barcelona. Fabregas har varit vansinnigt produktiv i sitt spel och är navet till Chelseas framgångar den här säsongen likaväl som han var den felande länken till Chelseas tillkortakommanden förra säsongen.

:::

Be Champions!!

Gästblogg: El Niño Maravilla – Berättelsen om Alexis Sanchez och varför han lyckats så bra i Arsenal

18 december 2014 09.00, Peter Hyllman

Uppväxten

Om ett dygn på dagen för 26 år sedan, den 19 December 1988 föddes “Underbarnet”, i staden Tocopilla, kuststad vid chilenska öknen. En arbetarstad känd för gruvarbete, kraftverk, fiske och baseboll.

Alexis uppväxt var en väldigt anspråkslös sådan, mildt sagt. Framtidsförväntningarna för de flesta uppväxta i Alexis närhet låg i att jobba inom gruv eller fiskeindustrin, en framtid där även alkohol och droger fångade en och annan.

Om jag inte hade spelat fotboll så hade jag jobbat i gruvan, erkände Alexis för ett dokumentärteam från HBO.

Mamma Sanchez, Martina Sanchez, gjorde allt för att ge Alexis och hans tre syskon de bästa möjliga förutsättningarna. Som ensamstående mor till fyra barn(två pojkar och två flickor) så är det lätt att förstå att familjens ekonomiska situation var prekär, på sin höjd. Martina tog de jobben hon kom åt för att försörja familjen. Det var allt från jobb som hembiträde till fiskförsäljare utanför staden. Under denna period växte en fadersfigur fram i hans mosters man som tog Alexis under sina vingar och visade sig bli den pappan han aldrig hade. En relation som skulle bli den viktigaste och starkaste i Alexis liv.

Fotbollskarriären började på Tocopillas gråa gator, färgade av en blandning mellan damm och kol från stadens kraftverk, där han sparkade boll med sina vänner mot improviserade mål i form av garagedörrar. Fotbollarna kunde vara hemmagjorda av ihoppsydda trasor med mjuk fyllnad. Hans hem var byggt av lersten och träbitar med en matt gråröd fasad som konsekvens av ökensanden som färgat av sig. Hans familjs ekonomiska situation hindrade honom dock aldrig från att spela fotboll, snarare kom det att bli en sporre.

Det tog inte många år innan namnet Alexis Sanchez började kännas igen i lokala fotbollssammanhang. Hans kvickhet gav honom smeknamnet “Dilla”, från spanska ordet för ekorre, “Ardilla”. Alla regionala klubbar ville ha honom. Faktum var att “Dilla” ofta spelade utan riktiga fotbollsskor. Hans första egna par fotbollsskor fick han vid 15-årsåldern av stadens borgmästare som var imponerad av den unga Alexis.

- Jag hade inga skor eftersom min mamma inte hade råd. När jag fick mina skor av borgmästaren så kunde jag inte motstå frestelsen. Två timmar efter att jag hade fått dem stod jag ute på gatan med mina nya Reeboks och spelade fotboll på asfalten trots att de var grässkor. Jag var lika lycklig som en hund med två svansar. Medveten om familjens tyngda ekonomiska situation tog Alexis småjobb här och där för att hjälpa sin mamma att få ihop ekonomin. Bland annat tvättade han bilar vid kyrkogården och tog betalt av folk som ville se honom utföra akrobatiska trick.

- Jag brukade säga till min mamma: “Var lugn mamma, för jag kommer att bli fotbollsproffs och allt kommer att bli bra, vi kommer att ha pengar”. Jag ville bli fotbollsproffs för att slippa se min mamma arbeta

Klivet ut i proffsfotbollen

2003, som 15-åring, blev han värvad av förstadivisionslaget Cobreloa, från staden Calama 14 mil österut, som tog in honom till sin ungdomsakademi. Tränaren Nelson Acosta såg snabbt Alexis talang och förde upp honom i A-laget som 16-åring. Efter sin debut fick han smeknamnet “El Niño Maravilla”, Underbarnet. Han kom att göra fler matcher och även bli en av de yngsta debutanterna någonsin i Copa Libertadores. Från och med “Apertura”-säsongen 2006 var han given i lagets anfall och gjorde 9 mål på 12 matcher. Det gjorde att Udinese fick upp ögonen för honom och värvade honom för 1,7 miljoner pund den 21a April 2006. Mindre än en vecka senare gjorde han sin officiella debut för chilenska A-landslaget.

Man såg honom som ett framtidsprojekt och han lånades direkt ut till de chilenska mesta mästarna från huvudstaden, Colo-Colo där han gjorde en imponerande säsong tillsammans med framtida chilenska stjärnor som Arturo Vidal och Matias Fernandez. Han kom att vinna två titlar med Colo-Colo innan nästan utlåning var aktuell. Denna gången till de argentinska bjässarna River Plate, där en viss Radamel Falcao spelade. En sen tackling av en motståndare i inledningen på säsongen höll honom borta från planen i tre månader med ligamentskador i hälen. Han gjorde trots skadan en väldigt bra säsong och återvände till Udinese inför säsongen 08/09.

Hans stora utveckling som människa och spelare

Så fort han började tjäna hyfsade pengar valde han att bygga ett nästan helt nytt hus till sin mamma hemma i Tocopilla, så som han alltid lovat att han skulle göra. Huset totalrenoverades och Alexis gav sin mamma det huset hon förtjänade att leva i. Han försörjde familjen och delade även ut kläder till stadens alla barn.

Alexis koppling och kärlek till Tocopilla är något han visat under hela sin uppväxt och han visar det än idag. Han har byggt fotbollsplaner och finansierat renovering av vägarna. När en jordbävning med magnituden 7,7 ödelade stora delar av Tocopilla, 2007, krävdes det en stor övertalningsförmåga av hans familj för att han inte skulle lämna laget och sätta sig på första bästa plan hem.

Lägg därtill hans jultradition att alltid åka hem till Chile och dela ut julklappar, kläder och fotbollar i de fattigaste delarna av staden tillsammans med jultomten och stadens borgmästare.

Åter till fotbollen. I Udinese gjorde han en stor succé och bildade tillsammans med Di Natale en av Serie A’s bästa duo någonsin. De enda som mäktat med fler mål än Alexis och Di Natale under en säsong var paret Del Piero – Trezeguet som tillsammans gjorde 41 mål 2007/2008, två fler än Alexis och Di Natalie. Hans stora eruption i Italien skulle sedermera leda honom till F.C Barcelona. Flera klubbar var ute efter hans signatur men Barcelona var något speciellt för Alexis. Hans “pappa”, som Alexis valde att kalla honom, José Delaigue, som egentligen var hans mosters man, hade nämligen insjuknat i cancer flera år tidigare. Alexis betalade för den bästa möjliga behandlingen i Chiles huvudstad och stod för alla räkningar.

- Alexis ringer mig varje dag. Ibland tre gånger per dag. Sanningen är att jag lever tack vare honom och jag vill kämpa för att förhoppningsvis få se honom i Barcelona inom en snar framtid, sade en väldigt sjuk José.

Han avled knappt en månad innan övergången till Barcelona offentliggjordes. Alexis ville nu hedra mannen som han såg som sin pappa och som varit den enskilt viktigaste personen i hans personliga utveckling. Han spelade i Barcelona från 2011-2014 och fast att det finns folk som hävdar att han aldrig lyckades så visar siffrorna annat. 47 mål och 36 assist för en spelare som aldrig var odiskutabel i startelvan visar på en av faktorerna till varför Wenger valde att öppna plånboken i somras.

Varför han lyckats så snabbt i Arsenal

Många och jag själv vill hävda att den största anledningen till varför Alexis lyckats i Arsenal är den mentala biten. Jag tror inte att någon som läser detta behöver en närmre presentation av hans kvalitet på fotbollsplanen, det är uppenbart att han besitter en enorm talang. Men Alexis personlighet reflekteras starkt i hans fotboll. Hans vinnarmentalitet är där uppe med den man ser hos de största stjärnorna.

– Jag vill bli Chiles största spelare genom tiderna. När man frågar i Argentina vem som var störst genom tiderna så svarar de “Maradona”. När man frågar i Brasilien svarar de “Pelé”. Jag vill att när man frågar i Chile så skall folk svara “Alexis Sanchez”. I dagsläget svarar vissa Marcelo Salas, vissa Zamorano, man är oense. – sade Alexis under sin tid i Udinese.

Alexis besitter dock förutom den här beslutsamheten en ödmjukhet och en arbetskapacitet som går rätt in i fansens hjärta. Han tar den extra löpningen, även om bollen till synes är omöjlig. Han sätter extra press på motståndarna och gör det klart och tydligt för dem att han alltid är redo att hugga. Uppoffringen han gör för laget smittar av sig och kanske var det just det som Arsenal behövde. Engelsk media insatt i Arsenal menar att klubben lade stor vikt på hans personlighet när man genomförde scoutingen. Hans sätt att offra sig för laget och ta de extra löpningarna för att framkalla misstag hos motståndarbackarna var något Wenger sökte.

I klubben vittnar man om Alexis arbetskapacitet. Theo Walcott sade: “In training he doesn’t even want to do recovery days. That’s how much he loves football.

All the guys have told him he needs to chill out because, at Christmas when all the fixtures come along, it’s going to catch up with you. He doesn’t care, he just wants to play and win. He’s a good leader and something that we haven’t had in the Arsenal team before. He’s a dream to play with.”

Faktumet att Wenger personligen förklarade sitt intresse för Alexis och pratar flytande spanska var viktiga faktorer i varför Alexis valde Arsenal i somras. Wenger har även visat fingertoppskänslan att ge honom frihet på mittfältet och framåt, likt den han har i chilenska landslaget. Nu måste jag erkänna att jag var skeptisk till om Wenger skulle våga ge honom de fria tyglarna så snabbt. Jag hade väldigt fel och jag kan inte påstå mig själv vara Wengers största supporter, men den här gången har han varit spot on.

Det är väldigt sällan man ser en så snabb anpassning till ett nytt lag, ny liga och ny kultur som i Alexis fall. Efter 15 matcher har Alexis mäktat med nio ligamål. Man kan sätta detta i jämförelse med klubbens största ikon genom alla tider, Thierry Henry, som efter 15 ligamatcher hade ett mål i debutsäsongen. Klubbens näst bäste målskytt genom alla tider, Ian Wright, som dessutom är britt och inte behövde samma anpassning, stod för elva mål på 15 matcher i sin debutsäsong.

Alexis Sanchez är i dagsläget den näst bästa debutanten i klubbens historia, efter just Ian Wright. Wenger säger själv: “Även fast jag inte har ett perfekt minne så har man sällan sett en så snabb integrering. Hans inverkan på laget är extraordinär. Han hittar alltid ett sätt att uppnå målen.”

Jag vill slå ett slag för att det som fått Alexis Sanchez att bli den spelaren han är idag och göra det så bra i Arsenal är hans enorma ödmjukhet och hårda arbete och inte bara hans talang. Han har klart för sig vart han kom ifrån och hur viktigt det är att ha båda fötterna på jorden trots ambitioner om att bli bäst och vinna allt.

Jag vill hävda att Arsenal och Wenger har en spelare vars enorma arbete och energi kommer att smitta av sig på övriga spelare och fans och visa sig vara en viktig faktor i Arsenals framgång eller inte framgång den här säsongen. Jag menar att kopplingarna mellan Alexis hårda jobb för att göra livet lättare för sina nära och hans sätt att offra sig för sina lagkaramter är tydliga och framstående. Framförallt om man blickar mot hur vissa tendenser har visats bland sydamerikanska spelare från tuffa förhållanden när rikedom och pengar ibland stigit dem över huvudet, där fotbollen blivit sekundär.

För mig har inte Arsenal bara värvat en fantastisk fotbollsspelare, utan även en fantastisk människa som kommer att funka som en tydlig inspirationskälla för de yngre om hur viktigt det är med hårt jobb.

Med tanke på Premier Leagues tighta schema runt juletider så kommer Alexis förmodligen inte att kunna befinna sig hemma i Tocopilla och dela ut julklappar till barnen, men kanske börjar hans julklappsutdelning till fansen redan på söndag mot Liverpool.

//S. Torres

Arsenal måste hitta ett uppdrag åt Thierry Henry illa kvickt

17 december 2014 10.41, Peter Hyllman

Thierry Henry har beslutat sig för att avsluta sin aktiva fotbollskarriär och hänger upp skorna på hyllan, detta efter 20 år som professionell fotbollsspelare med huvudsakligen Arsenal som främsta punkt i tillvaron. En av Premier Leagues bästa spelare någonsin och troligtvis Premier Leagues bästa anfallare någonsin har alltså lagt av.

Thierry Henry har spelat för Barcelona, för New York Red Bulls, för Juventus och för all del även för Monaco. Men det är hans tid i Arsenal mellan 1999 och 2007 som definierat honom som fotbollsspelare, där han utvecklades från en talangfull men inte helt lyckad yttermittfältare till en av de bästa anfallare som vi någonsin haft förmånen att få se.

Arsenalbloggen Gunner Blog reagerade tämligen kvickt på nyheten om Henrys pensionering med att konstatera att Arsenal absolut inte fick upprepa sitt misstag med Patrick Vieira, och låta Henry börja arbeta för en annan klubb, än mindre någon annan klubb i Premier League. Till stor del beror det så klart på vad Henry själv vill, men Arsenal måste också vara öppna för vad Henry vill och kan som de inte var med Vieira.

Frågan är då vilken uppgift som bäst skulle passa Thierry Henry. Många skulle mena coach men Henry har aldrig riktigt varit den undervisande typen av spelare, tvärtom betonar han själv snarare sin intuition och känsla på fotbollsplanen. ”I don’t calculate – I act. When I step on the pitch, when I have the ball I know it’s mine. It’s just a feeling.” Säkert effektivt, men svårt att instruera.

Manager säger andra som säkert vill se honom som ersättare till Arsene Wenger den dag det blir aktuellt. Men frågan är om Henry själv har den brinnande passionen för fotbollens samtliga stora som små detaljer för att vilja ta på sig ett sådant jobb. Han är kort och gott inte lika nördig eller samma besatta personlighet som Wenger eller José Mourinho.

Klubbambassadör är ett populärt sätt att knyta gamla spelare till klubben, men det är i huvudsak mest ett ceremoniellt och representativt uppdrag, där Thierry Henry skulle kunna göra en betydligt mer substantiell insats för Arsenal än så.

Men. Thierry Henry känner helt säkert igen talanger på fotbollsplanen när han ser dem. Och även om det är oklart om manager är riktigt något som passar för honom så tror jag Henry är bättre skickad än de flesta att känna igen en riktigt bra manager eller coach efter att ha arbetat med några av världens bästa i form av Carlo Ancelotti, Arsene Wenger och Pep Guardiola.

Thierry Henry har även kommersiell potential för Arsenal. Han är extremt välkänd på den europeiska marknaden, men även i Nordamerika och därtill är han populär bland de asiatiska fotbollsfansen. Hans namn öppnar dörrar för Arsenal och själv är han heller inte helt bortkommen i sådana sammanhang, i det avseendet kan han bli en väldigt värdefull tillgång för Arsenal.

Gunner Blog hade en idé om hur Thierry Henry bäst skulle kunna användas i Arsenal: ”Arsenal’s current board is lacking in youth, diversity and football knowledge. Appointing Henry to liaise between the directors and the playing side would certainly enliven the board room and potentially help build an infrastructure robust enough to survive Wenger’s eventual retirement.”

Inom amerikansk idrott är general manager den funktion som passar bäst in på denna arbetsbeskrivning. Inom engelsk fotboll brukar general manager ofta benmämnas director of football, technical director eller andra uttryck som bäst beskrivs med det svenska uttrycket sportchef. Uppdraget består normalt sett av att formulera en transferstrategi, att värva och sälja spelare, samt anställa eller avfärda klubbens head coach eller manager.

Händelsevis är det också just den funktionen som Arsenal saknar och har saknat ända sedan David Dein lämnade Arsenal. Detta vacuum har gjort att Arsene Wenger har blivit alltför ensam i en beslutande position i Arsenal, i alla fall på fotbollssidan. Både Wenger och Arsenal skulle vinna på nya och framför allt flera perspektiv i dessa frågor. Arsenal skulle knappast heller kunna få någon med högre status inom fotbollen för detta uppdrag.

Om nu inte någon annan klubb rycker tag i honom först.

:::

Be Champions!!

Alla engelska lag har goda chanser att gå vidare i Europa

16 december 2014 09.44, Peter Hyllman

Det är strax innan jul och det är ungefär vid den tiden som Europas fotbollsklubbar sätter sig ned och hoppas på roliga julklappar i samband med lottningen av slutspelen i Champions League och Europa League. Valet står oftast mellan den relativt enkla lottningen som ökar chansen att ta sig vidare och den riktigt svåra lottningen som innebär ekonomiskt och medialt attraktiva möten mot någon av de stora klubbarna.

För de engelska lagen handlar det kanske i första hand om att få bästa möjliga lottning utifrån ett sportsligt perspektiv. Precis som man kunde vänta sig så blev så också fallet för några av de engelska lagen, men för andra blev det desto tuffare.

Även om några av de engelska lagen fick förhållandevis tuffa lottningar så är det ändå svårt att inte se det som att vart och ett av dem ändå har goda chanser att ta sig vidare. Samtliga är favoriter eller i alla fall jämnspelta med sitt respektive motstånd. Mest synpunkter kommer naturligtvis komma på mötet mellan Barcelona och Man City. Där kan verkligheten visa sig en annan, men Barcelona är inte helt övertygande samtidigt som Man City är på uppgång och har momentum och självförtroende.

PSG vs Chelsea

Tuff lottning för Chelsea, möjligen tuffast tänkbara sett till kvaliteten på spelarna i PSG och det faktum att det är ett lag som hunnit skaffa sig viss erfarenhet från Champions League på senare år. De båda lagen möttes också i fjol och då med Chelsea som mycket knappa vinnare. Sedan dess känns det emellertid också som om det är Chelsea som utvecklats mest och bäst och de framstår som mer tydliga favoriter den här gången. Matchen kommer av självklara skäl få mycket uppmärksamhet i Sverige, och att Chelsea måste försöka få stopp på Zlatan Ibrahimovic är givet. Chelsea: 60%

Arsenal vs Monaco

Arsenal har ju haft tuffa lottningar i Champions Leagues slutspel på senare år, har det inte varit Barcelona så har det varit Bayern München. Så de kan kanske ursäktas om de den här gången känner att lottningen var till deras fördel. Ett lag som Monaco ska förvisso inte underskattas, de har också tagit sig till slutspel, men Arsenal måste ändå betraktas som stora favoriter. Monaco har fördelen av att få avsluta på hemmaplan, men det är knappast någon av Europas mest skräckinjagande arenor och Arsenal har normalt sett lätt för franskt motstånd. Arsenal: 80%

Man City vs Barcelona

Mycket är sig likt för Man City i Champions League från en säsong till en annan, med Bayern München i gruppspelet och med Barcelona direkt efter gruppspelet. Redan förra säsongen kändes det som om Man City skulle kunna störa Barcelona om de spelade bra. Nu gjorde Man City istället förhållandevis bleka insatser. Känslan den här säsongen är densamma fast starkare, särskilt som Man City borde kunna ha ett rätt starkt självförtroende efter att ha avslutat gruppspelet så bra som de gjorde med vinster mot Bayern och mot Roma. Man City: 50%

Young Boys vs Everton

Schweiziskt motstånd har ju visat sig vara mer än förväntat tufft för engelska lag på senare år. Det har dock framför allt gällt Basel, som de senaste fem åren har fällt Liverpool, Chelsea, Tottenham och Man Utd. Young Boys är inget oävet fotbollslag men ska ändå vara rejäla underdogs mot ett Everton som har visat tendenser till god form i Premier League. Everton har också fördelen av att få avsluta på hemmaplan. Everton: 70%

Liverpool vs Besiktas

Många goda omen för Liverpool i den här matchen. De återvänder till Istanbul och till samma arena där de utförde sitt mirakel 2005. Senast de mötte Besiktas så vann de också med 8-0. Några sådana siffror känns i och för sig helt osannolika den här gången, men Liverpool bör ändå ha goda chanser att få med sig ett mycket bra resultat från Anfield inför returen i Turkiet. Vilket kan behövas, för det är inte ett bortamöte där man vill vara tvingad att spela med kniven mot strupen. Liverpool: 65%

Tottenham vs Fiorentina

Den mest färgstarka och intressanta lottningen står dock Tottenham för som ställs mot det charmiga italienska laget Fiorentina. De båda lagen påminner på många sätt om varandra, och matchen lovar både bra och spännande spel mellan två förhållandevis öppna lag. Fiorentina har fördelen av att få avsluta på hemmaplan, och det sätter press på Tottenham att få med sig ett bra resultat från White Hart Lane. Normalt sett saknar Tottenham framgångar i europeiskt cupspel på den här nivån, men det gör å andra sidan även Fiorentina. Tottenham: 50%

:::

Be Champions!!

Hörnan #16: Dåliga resultat och dåliga värvningar kan fälla Brendan Rodgers

15 december 2014 00.45, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

Tom Heaton, Burnley
Branislav Ivanovic, Chelsea
Scott Dann, Crystal Palace
Geoff Cameron, Stoke
Santi Cazorla, Arsenal
Christian Eriksen, Tottenham
Diego Costa, Chelsea

:::

Tankar och slutsatser:

Sex raka vinster för Man Utd som hänger på däruppe i toppen av tabellen. Att Man Utd skulle vara en utmanare för ligatiteln känns dock i nuläget som i bästa fall något önsketänkande. Teoretiskt kan så bli fallet, men mycket vatten ska rinna under bron innan det blir till konkret verklighet.

Framför allt känns det som om Man Utd har ett alldeles för svagt försvar för att kunna utmana Chelsea och Man City på allvar. Under flertalet matcher har de mer eller mindre räddats av David De Gea, som förvisso tillhör försvaret. I viss mening liknar de på så vis förra säsongens Liverpool, som utmanade om ligatiteln genom att släppa in många mål men göra fler.

Om Liverpool gjorde många mål förra säsongen så verkar det näst intill omöjligt för dem att göra mål den här säsongen. Ineffektiviteten är påfallande och visst är det på sitt sätt talande när Raheem Sterling spelar ensam på topp samtidigt som Brendan Rodgers båda anfallsvärvningar inför den här säsongen sitter på bänken, Mario Balotelli och Rickie Lambert.

Rodgers befinner sig lite i en rävsax. Hans jobbsäkerhet är framför allt hotad i och med att två viktiga aspekter går fel för honom. Dels presterar laget dåliga resultat på planen och i tabellen. Dels har Rodgers många och dyra värvningar misslyckats eller i alla fall inte lyckats. Normalt sett en besvärande kombination för en manager.

Arsene Wenger menade efter matchen mot Newcastle att 99,9% av fansen stödjer honom helhjärtat. Med andra ord avfärdar han sina kritiker som en minimal minoritet ej värd att bekymra sig om. Jag är i och för sig rätt skeptisk till sådana där ytterst godtyckliga procentpåståenden, men inte lär han ha fått färre anhängare efter att ha följt upp tisdagens 4-1-seger mot Galatasaray med ännu en 4-1-seger hemma mot Newcastle.

Southamptons plågor fortsätter i och med ännu en något olycklig uddamålsförlust, den här gången 0-1 borta mot Burnley, som i och med vinsten tog steget upp ovanför nedflyttningsstrecket. Nu prövas kanske Ronald Koemans förmåga att bryta en negativ trend för första gången under hans tid som manager i Southampton.

:::

Be Champions!!

Dramatiken lever i högsta grad inför dagens match på Old Trafford

14 december 2014 08.43, Peter Hyllman

Jag har varit med om de flesta varianter av så kallade derbyn mellan Man Utd och Liverpool. Från början var det matcher när Liverpool var det dominerande laget och det lag som mer eller mindre prenumererade på ligatitlar, samtidigt som Man Utd simmade omkring i en ocean av mer eller mindre permanent medelmåttighet.

Sedan kom en längre period där rollerna var ombytta. Man Utd växte sig fram som dominanta inom engelsk fotboll och Liverpools framgångar växte med tiden från historia till legend och från legend till myt. Gemensamt för båda dessa perioder var att derbyt kännetecknades av en klubb i överläge och den andra klubben som slog ur underläge.

Vid några enstaka tillfällen har det varit så att båda klubbarna har varit uppe och slagits i toppen av tabellen. Åtminstone har något av lagen, exempelvis Man Utd säsongen 1987-88 och Liverpool säsongen 2008-09, utmanat det andra laget om ligatiteln, även om det i slutänden inte visade sig vara helt och fullt tillräckligt.

Det har varit möten med en extra spänning, i och med att dessa matcher har gällt mer i någon form av större och bredare bemärkelse. Samtidigt har det alltid funnits andra matcher som betytt lika mycket eller ibland kanske till och med för ”den stora saken”. Vad vi ser idag, och som kanske är unikt för åtminstone de senaste 40-50 åren, är ett möte mellan Man Utd och Liverpool där det enda som gäller är matchen, inget annat.

I den moderna fotbollen är det måhända svårt att säga att en match inte gäller något annat än matchen, i och med att det vid sidan av ligatitlar nu för tiden också spelas om europeiska cupplatser och Champions League-spel. Men det är så nära som går att komma.

Det är ett bevis för det här mötets storhet, av många ansedda som engelsk fotbolls största möte, att matchen fortfarande tilldrar sig ett sådant febrigt intresse, i och utanför England. Man Utd vs Liverpool är en speciell tillställning, till stor del på grund av de båda klubbarnas mytologi, deras tradition och deras framgångsrika historia.

Man Utd och Liverpool älskar knappast varandra, vare sig om vi pratar om klubbarna eller om fansen. Men lika sant är kanske att för att ”hata varandra” så måste man i alla fall bry sig. Det finns en känslomässig relation mellan de båda klubbarna, en relation som i den fysiska världen kanske tydligast manifesteras av motorvägen M62.

Det är alls inte någon relation som grundar sig i stora skillnader, utan det är likheterna mellan klubbarna som skapar relationen men på samma gång också rivaliteten dem emellan. Det är historiska likheter och det är likheter i de värderingar som format båda klubbarna. Den största rivaliteten är brödrarivaliteten brukar det sägas, och kanske stämmer det särskilt bra in på de två röda klubbarna i nordvästra England.

Konflikten mellan Liverpool och Manchester (United) har kopplats till kanalbyggen, till industriell konkurrens och till ekonomisk avveckling. Det har gjorts sociologiska analyser av den kulturella konkurrensen mellan de båda städerna som växt fram under senare årtionden där framför allt musikscenen har varit oerhört framträdande.

Men fotbollen har åtminstone sedan 1900-talet varit den främsta formen av rivalitet och stolthet mellan de båda städerna. Och mellan Liverpool och Man Utd kanske främst för att deras respektive lokala rivaler aldrig riktigt, mer än under korta perioder, har lyckats bjuda tillräckligt tufft motstånd, och varje stor saga behöver en riktigt stor fiende.

Och det är kanske där det landar. Det kan pratas om ekonomi, industri och kultur, men den enklaste förklaringen till rivaliteten mellan Liverpool och Man Utd är helt enkelt att de båda klubbarna är de överlägset mest framgångsrika inom engelsk fotboll, samt med de största supporterbaserna i England och runtom i världen. Båda har någon form av överhand i det att Man Utd har vunnit flest ligatitlar samtidigt som Liverpool har vunnit fler europeiska cuptitlar.

Men idag gäller ingenting av det. Idag handlar det mest om att vinna den här matchen. På något sätt gillar jag det också.

:::

Be Champions!!

Tre ljuspunkter i Premier Leagues luciatåg

13 december 2014 06.00, Peter Hyllman

Helgonet Lucia var knappast någon svensk företeelse, men att fira lucia så som vi gör idag är ändå bland det mest ursvenska som finns. Vilket jag inte har några större problem med att säga då jag är fullt medveten om alla existerande sociala konstruktioner runt vad som är ”svenskt” och ”inte svenskt”. Det är i alla fall något som ligger djupt i vår folksjäl.

Så värst svårt att förstå är kanske inte det. Idén om en ljusdrottning som sprider sitt ljus omkring sig är naturligtvis särskilt tilltalande i det mörka och kalla Norden. Lucia syftar just till att i en tid av mörker sprida ljus och värme omkring sig. I just det väldigt mänskliga avseendet så fyller Lucia ett liknande ändamål som exempelvis fotbollen gör för många människor.

I det närmast konstanta mörker som nu omsluter oss så är onekligen Premier League och den engelska fotbollen en källa till ljus och glädje. På samma sätt finns det specifika ljusglimtar inom den engelska fotbollen, stjärnor som så att säga lyser lite klarare än alla andra. Några sådana ljuspunkter i tillvaron har den här säsongen så här långt faktiskt gett upphov till:

(3) Big Sam går all-in

West Ham med Sam Allardyce som manager har alltid varit ett gediget och ett i viss mening och utifrån sina förutsättningar framgångsrikt lag. Men även ett i grund och botten rätt så tråkigt lag, och även ett något begränsat lag. Pressen var stor på Allardyce inför den här säsongen att spela mer offensivt med West Ham och det har faktiskt gett utdelning. Både i tabellen där West Ham fajtas uppe bland de översta fem klubbarna, och på planen där West Ham nu kan dominera matchbilden på ett sätt de förut inte alls mäktade med.

(2) Southampton som trotsar oddsen

Ungefär hela världen trodde att Southampton skulle rasa samman den här säsongen efter att ha tappat så många av de spelare som låg bakom den succé som laget gjort under de förra säsongerna. Dessutom blev Southampton av med sin manager och ersatte denne med Ronald Koeman som knappast har rosat marknaden i sina tidigare klubbar. Men även om Southampton nu kanske har kommit ned på jorden efter tre raka förluster mot ligans topplag så har det ändå varit en makalöst imponerande säsong av Southampton.

(1) Chelsea sätter agendan igen

För ganska precis tio år sedan så ritade Chelsea om den engelska fotbollskartan och satte en helt ny standard för vad som skulle krävas både för att vinna ligan men också för att hävda sig i Europa. Övriga storklubbar tvingades anpassa sig och som en följd så höjdes kvalitetsnivån i Premier League markant, för att därefter följas upp av de europeiska storklubbarna. Nu tio år senare så ser vi ett liknande mönster med Chelsea, återigen med José Mourinho som manager, där de höjer standarden som övriga lag då måste höja sig till.

:::

Dagens mest intressanta matcher:

Burnley vs Southampton. Kan Burnley ta ytterligare viktiga poäng i botten av tabellen eller ska Southampton bryta sin tråkiga svit med tre raka förluster och återvända till vinnarcirkeln?

Arsenal vs Newcastle. Lagen ligger på samma poäng och jagar närmast Southampton på femteplatsen. Arsenals form är oerhört skakig samtidigt som Newcastles form är god. Alan Pardew har lyckats vända på en förskräcklig säsongsinledning, kan Arsene Wenger göra detsamma?

:::

Be Champions!!

Premier Leagues fem bästa försvarare

12 december 2014 06.00, Peter Hyllman

För precis en vecka sedan inledde jag projektet att rangordna Premier Leagues bästa spelare, lagdel för lagdel. Då var det målvakterna som stod i fokus, den här gången blir det således försvararna och därefter uppåt i planen via mittfältet fram till anfallet.

Utgångspunkten var att spelare bör jämföras lagdel för lagdel då exempelvis anfallare och försvarare har så olika uppgifter på fotbollsplanen att det blir svårt att jämföra dem direkt. Nu finns det å andra sidan klara skillnader mellan exempelvis olika typer av försvarare och mittfältare också, men man måste dra gränsen någonstans.

Man kan fundera över tidsperspektivet på en sådan här rangordning. Syftet är så klart att rangordna Premier Leagues bästa spelare, inom respektive lagdel, just nu. Men det innebär inte att jag endast tar hänsyn till spelarnas prestationer under den här säsongen, utan jag försöker göra en helhetsbedömning av spelarnas kvalitet baserat på såväl historisk prestation som framtida potential.

Som sagt, dags för försvararna.

(5) Ryan Shawcross, Stoke

Några kommer säkert anklaga mig för att ha en man-crush på Shawcross, men det är jag beredd att ta. Förvisso är det en klassiskt hård brittisk mittbackstyp som den moderna fotbollskulturen i lika delar beundrar som föraktar, men för mig är Shawcross mer än så. Redan i unga år så övertog han ledarskapet i Premier Leagues kanske mest väldrillade backlinje. Mer imponerande på mig är dock hur han har vidmakthållit Stokes defensiva organisation samtidigt som laget som helhet har rört sig bort från renodlad defensiv till ett mer offensivt förhållningssätt.

(4) Pablo Zabaleta, Man City

Förmodligen Premier Leagues bästa renodlade högerback, vilket är ett på sitt sätt märkligt epitet för en spelare som inledningsvis var något av en allt i allo-spelare i Man City. Men Zabaleta har visat sig ha precis de rätta egenskaperna som behövs i Man City, eller mer konkret uttryckt så har han de egenskaper som bland andra Micah Richards ansågs sakna. Defensivt skicklig, uthållig, klok i sina beslut på planen, en drivande gestalt både på och vid sidan av planen för Man City.

(3) Cesar Azpilicueta, Chelsea

Värvades initialt som högerback till Chelsea men Dave, som Azpilicueta tack vare sitt något krångliga efternamn lite skämtsamt har kallats, har inte minst visat sig duglig som vänsterback. Detta i sådan utsträckning så att han mer eller mindre tvingade fram Ashley Coles reträtt till Roms solstolar, men även i stor utsträckning håller Felipe Luis borta från startelvan, som förra säsongen var en av Europas mest framstående vänsterbackar i det Atlético Madrid som tog sig ända till Champions League-final. Offensivt väldigt skicklig utan att i alltför hög utsträckning kompromissa med sina defensiva uppgifter.

(2) Vincent Kompany, Man City

Många verkar mena att Kompany under det senaste året inte har varit lika strålande som han varit förut. Det är sant att det har skett några misstag men Kompanys betydelse för Man Citys försvar, både som mittback och som ledargestalt, går knappast att övervärdera. Varje stort mästarlag behöver en dominant mittbacksgestalt, och för Man City råder det ingen tvekan om att Kompany är just denna person.

(1) Branislav Ivanovic, Chelsea

Är han ytterback eller är han mittback? Till Ivanovics stora heder så är det mer eller mindre omöjligt att säga att han är det ena eller det andra då han gör båda uppgifterna nästan lika bra. Ofta med en spelare som spelas ”out of position” så blir det nästan som med mångkampare, de gör flera olika grenar bra men ingen jättebra. Ivanovic har inte alls det bekymret. Defensivt är han både fysiskt stark och positionssäker och har få övermän i såväl ligan som världen. Offensivt bidrar han också både med offensiva löpningar men även vid behov som en tung närvaro i motståndarnas straffområde.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Villarreal - La Coruña
Söndag 21 december kl 11:55
Hellas Verona - Chievo
Söndag 21 december kl 12:25
Verona - Chievo
Söndag 21 december kl 12:25
Dundee United - Celtic
Söndag 21 december kl 13:10
Marseille - Lille
Söndag 21 december kl 13:55