Peter Hyllmans Englandsblogg

Europa League triggar Everton till tidig kraftmarkering på transfermarknaden

Man City må ha värvat den dyraste spelaren. Man Utd må ha värvat den svenskaste spelaren. Liverpool må ha värvat den snabbaste spelaren. Men den engelska klubb som har gjort mest väsen av sig så här tidigt under sommaren är Everton. Två värvningar till a-laget är redan klara samtidigt som ett antal andra är långt gångna.

Everton har dessutom spenderat förhållandevis stora summor. Jordan Pickford och Davy Klaassen är båda två värvningar som placerar sig bland de hittills tio dyraste övergångarna i sommar. Dessutom är Everton väldigt nära att i dagarna slänga iväg en liknande summa på Sandro Ramirez, Malagas och U21-Spaniens anfallsstjärna. Nya tider på Goodison Park.

Evertons hyperaktivitet tidigt under sommaren ska förmodligen inte enbart ses som ett uttryck för klubbens nya ambition under Farhad Moshiri och Ronald Koeman. Lika mycket måste det ses som en naturlig konsekvens av att Evertons säsong börjar tre veckor tidigare än alla andra klubbar. Redan i slutet av juli drar Europa Leagues tredje kvalomgång igång – om exakt en månad.

Annars går Everton så klart något i väntans tider vad gäller spelare som förväntas lämna klubben. Romelu Lukaku har under en längre tid rapporterats till Chelsea och Ross Barkley verkar ovillig att skriva på ett nytt kontrakt även han, där Tottenham har nämnts som möjlig destination. Sandro Ramirez tillsammans med Gylfi Sigurdsson nämns som troliga ersättare.

Vid sidan av rena a-lagsköp har Everton också varit synnerligen aktiva när det kommer till värvningar av yngre spelare till sitt U23-lag. Nathangelo Markelo blev tidigt klar från FC Volendam. Igår blev det klart att Everton norpade den mycket lovande Henry Onyekuru från West Ham och Arsenal. David Brooks från Sheffield United, Toulonvinnare med England i sommar, är också på gång.

Vad det konkret betyder är att Everton har växt fram som ett mycket attraktivt alternativ för yngre spelare. En klubb där spelarna vet att de ges möjlighet att utvecklas och spela. Något som måste creddas Ronald Koeman som släppt upp unga spelare i a-laget, Steve Walsh som sköter förhandlingarna med spelarna, och David Unsworth som byggt upp Evertons ungdomsstruktur under flera år.

Det är en status som på lång sikt kan visa sig vara guld värd för Everton. I alla fall betydligt mer värd än förmågan att kunna spendera närmare £100m under en transfersommar. Everton är den klubb som verkar göra ett genuint försök att bygga upp ett starkt U23-lag, ett lag med vilket de också är regerande Premier League 2-mästare. De ser det rimligtvis som en strategisk tillgång.

Möjligtvis är även Europa League en tillgång i det här avseendet. Det är ett europeiskt skyltfönster både för klubben och för spelarna. Det är en ytterligare möjlighet till speltid också för de yngre spelarna. Det är naturligtvis en europeisk cuptitel som Everton faktiskt kan vinna. Och inte minst kan Evertons starka ungdomar vara dem behjälpliga i kvalspelet.

Everton ska naturligtvis försöka göra precis det som West Ham har misslyckats med två säsonger i rad. Det vill säga ta sig in i Europa League efter att ha startat redan i den tredje kvalomgången. West Ham misslyckades, med rejält roterade laguppställningar, till stor del för att deras backup-spelare helt enkelt visade sig inte hålla måttet, till mindre del på grund av dålig säsongsplanering.

Vi vet så klart ännu inte vilka Everton möter i det europeiska kvalspelet. Den tredje kvalrundan lottas däremot i mitten av juli och vi vet att Everton kommer vara seedade. Det innebär ändå att motståndet kan vara så vitt skilt som Panathinaikos, Sion, Aberdeen, Röda Stjärnan, Lech Poznan eller svenska AIK, IFK Norrköping eller till och med Östersund.

Kanske inte motstånd som precis förskräcker men heller inte några ofarliga motståndare för ett Everton som då precis är i inledningen av sin säsong. Vi kan så klart erinra oss att West Ham och Southampton under senare år har fallit offer för Astra Giurgiu och FC Midtjylland, inte precis några fotbollens giganter det heller, men bevis för att europeiskt kvalspel kan vara lite lurigt.

Sammantaget ändå en rätt god förklaring varför det är runt Everton det surrar allra mest för närvarande, och varför det är framför allt Everton, inte Man City, Liverpool eller Man Utd, som har arbetat upp ett litet försprång under den engelska silly-säsongen. Det är mycket möjligt att andra klubbar äter upp det försprånget under återstoden av sommaren.

Tydligt är i vilket fall som helst att Everton är en klubb med fortsatt höga ambitioner inför den kommande säsongen. Och att det finns både en och annan klubb bland de sex engelska toppklubbarna som bör ha skäl att oroa sig för Everton inför och under säsongen som kommer.

Peter Hyllman
0 kommentarer

De Boer bli bra med Ajaxmodellen för Crystal Palace

Det brukar sägas att en manager aldrig är bättre än sitt sista jobb. Om så vore fallet är Frank De Boer inte någon bra manager. Sparkad av Inter efter bara 85 dagar, knappt halvvägs in på den nyss avslutade säsongen. Men anställd bara några veckor innan säsongen startade, med uppgift att ändra lagets spelstil men ständigt ifrågasatt och underminerad av klubbens nya ägare, var det ett mer eller mindre omöjligt jobb. Kontext är kung.

Under måndagen meddelade Crystal Palace att Frank De Boer var deras nästa manager. Deras femte manager på fyra år. Deras förste utländske manager någonsin om vi inte räknar med Attilio Lombardos åtta matcher som spelande tränare under 1998 tillsammans med Tomas Brolin. Frank De Boer som under tidigare år har ryktats till både Liverpool och Tottenham, och som sägs ha tackat nej till Liverpool, är nu alltså manager i Crystal Palace.

Man måste anta att Crystal Palace har valt att titta på Frank De Boers sex säsonger med Ajax snarare än dennes tre månader med Inter. Vilket på något sätt känns rimligt, att ge De Boers cirka 2,000 dagar som manager för Ajax större betydelse än dennes 85 dagar med Inter. Under dessa 2,000 dagar vann Frank De Boer Eredivisie med Ajax fyra gånger, och lade grunden för den ungdomssatsning som i år tog Ajax till Europa League-final.

Just De Boers vilja att satsa på yngre spelare sägs framför allt ha övertygat Steve Parish och Crystal Palaces styrelse. Det har inte enbart med klubbnostalgi att göra som någon form av homage till Crystal Palaces FA Youth Cup-vinnande Team of the Eighties med bland andra Kenny Sansom, Billy Gilbert, Vince Hilaire och Ian Walsh. Det har även att göra med åldersprofilen på Crystal Palaces spelartrupp, med många spelare runt 30 år och mycket få spelare under 25 år.

Frank De Boer visade sig skicklig i Ajax på att ta fram unga spelare, ge dessa chansen och utveckla dem, därefter sälja dem vidare dyrt för att ersätta dessa med nya unga spelare. Toby Alderweireld, Daley Blind och Christian Eriksen är några exempel på just detta. Crystal Palaces förhoppning måste rimligtvis vara att bygga upp en liknande struktur själva, men dessutom med större sportsligt och ekonomiskt utrymme att behålla vissa spelare.

Helt säkert är att Crystal Palaces styrelse, stab och supportrar samtliga har höga hopp att egna unga spelare som Sullay Kaikai, Luke Dreher och Keshi Anderson ska kunna ta klivet upp i a-laget. Trots många talangfulla spelare har ingen från den egna akademin tagit klivet upp i a-laget sedan Wilfried Zaha, vilket är snart sju år sedan. Helt säkert har Crystal Palaces höga omsättning av managers under den här tiden, och val av managers, spelat stor roll för detta.

Steve Parish, Crystal Palaces ordförande, påpekade själv just problemet med den höga omsättningen på managerposten. Vad han sade sig leta efter, ett bra tag innan det blev aktuellt med Frank De Boer, var att hitta tillbaka till en mer långsiktig relation med en tränare, som de haft tidigare med exempelvis Steve Coppell. Det går kanske inte längre att planera för en långsiktig relation med en enskild tränare, men det går att planera och skapa en långsiktig klubbstruktur.

Det är rimligtvis vad Crystal Palace vill göra med Frank De Boer, en anställning med mycket hög profil för en klubb som Crystal Palace. Det kan kännas och tyckas vara rätt slött att prata om Ajaxmodellen bara för att det råkar vara där De Boer har sin bakgrund, men det är också tydligt att det är i den riktningen Crystal Palace vill gå, med ett fokus på att utveckla unga spelare, och värva yngre spelare i Europa och från större klubbars överskottslager.

Ajaxmodellen bygger inte enbart på strategiska prioriteringar utan också på specifika taktiska principer, såsom att kontrollera bollinnehavet, anfalla och försvara kollektivt och pressa motståndarna högt upp i planen. Det kan tyckas som ett jättekliv från en mer sentida tränartradition i Crystal Palace med Sam Allardyce, Alan Pardew, Tony Pulis, Neil Warnock med flera – de kanske mest stereotypt brittiska tränarna av dem alla.

Något oroväckande kan det kännas. Särskilt som mycket av Crystal Palaces problem den gångna säsongen gick att spåra till just Alan Pardews försök att få Crystal Palace att spela en mer offensiv fotboll. Men rimligtvis bör Frank De Boer ha ett bättre grepp än Alan Pardew om organisationen med en sådan fotboll, det vill säga just där Crystal Palace brast. Ajaxmodellens klassiska 4-3-3 skiljer sig heller inte markant från Crystal Palaces normala 4-2-3-1.

Det känns samtidigt inte fel att Crystal Palace prövar på något nytt och vågar sig på att vara lite nytänkande. Hur nytänkande det nu kan anses vara i dessa dagar att anställa utländska managers. Men den rekryteringspolitik och den fotbollsidé som Crystal Palace har prövat på under ett antal år är samtidigt den som har förankrat laget runt nedflyttningsstriden, en strid som i slutänden oundvikligen måste förloras om ett lag aldrig tar sig ur den.

Det är inte någon garanti för omedelbar framgång. Dels rustar för närvarande mer eller mindre varenda klubb i Premier League på motsvarande sätt med investeringar i sitt strukturkapital, så utrymmet för kompetenshopp och tvära kast uppåt minskar. Det blir mer och mer snarare en nödvändig förutsättning för att hänga med. Dels är konkurrensen i Premier League så hård, med så höga insatser, att där sällan finns utrymme för längre startsträckor.

Ändå borde Frank De Boer känna sig rätt trygg med att få mer än 85 dagar på sig att visa sitt värde för Crystal Palace. Det är en bra anställning, en spännande anställning, en anställning som ger Crystal Palace nya förutsättningar för framtiden. Det är på många sätt ett möjligt paradigmskifte för Crystal Palace, en av de sista genuint brittiska bastionerna i Premier League. Förvisso sagt om en klubb vars tröja är Barcelonas och vars emblem/maskot är Benficas.

Det säger också något om Premier Leagues utveckling, inte minst på managersidan, att en manager som för bara några år sedan var aktuell för klubbar som Liverpool och Tottenham nu tar över Crystal Palace. Nu är det upp till Frank De Boer att visa att det inte säger lika mycket eller mer om just Frank De Boer. Kanske är det också ett intressant litmustest för en annan fråga av mer teoretisk karaktär.

Nämligen om det är möjligt för Ajaxmodellen, eller åtminstone en variant på den, att lyckas också i Premier League, och för en klubb som inte är en av de dominerande i sin liga utan en av de mindre. Det vill säga om Ajaxmodellen kan tillföra ett värde också för klubbar i botten av tabellen, inte enbart i toppen av tabellen som har varit fallet i Holland. Mer specifikt om den kan tillföra ett värde också för Crystal Palace – en av de mest brittiska av engelska klubbar.

Alla ambitioner kommer i slutänden att utvärderas mot kalla resultat under en lång säsong. Sådan är Premier Leagues karaktär. Oavsett utfall visar Crystal Palace med anställningen av Frank De Boer åtminstone ambitionen att bryta sig ur det mönster av kortsiktighet, det ekorrhjul av slit- och släng-tänkande på tränarsidan, som präglat klubbens senaste sju-åtta år – och visar istället tecken på långsiktigt nytänkande.

De Boerde bli bra.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Mauricio Pellegrino har ringa men rätt erfarenhet för Southampton

Southampton har anställt Mauricio Pellegrino som ny manager. Detta blev klart samtidigt som sillen ställdes fram på de svenska midsommarborden. En utifrån de senaste veckorna inte alldeles oväntad anställning. Ändå gick inte de vanliga personporträtten av Pellegrino särskilt mycket djupare än att han tydligen hatar att förlora och är perfektionist också i vinst. Inte helt givande.

Vad vet vi då om Mauricio Pellegrino? Vi vet att han har sin bakgrund både som spelare och som tränare i Argentina, i Estudiantes och Independiente. Vi vet att han hade två år som assistent i Liverpool innan en misslyckad tid som tränare i Valencia där å andra sidan alla misslyckas. Vi vet att han tog nyss uppflyttade Deportivo Alavés till niondeplats i La Liga och cupfinal mot Barcelona.

Många skulle så klart peka på de rätt uppenbara likheterna med Southamptons förre manager, Mauricio Pochettino, vars succé i England inleddes med just Southampton och som har en bakgrund som är i det närmaste identisk med Pellegrinos bakgrund. När något fungerade väldigt väl en gång är det kanske inte så konstigt att man försöker upprepa bedriften.

Den som söker mer kött på benen inte bara om Mauricio Pellegrino utan också varför Southampton anställde just honom kan vända sig till Southamptons eget pressmeddelande för en inblick i deras eget tänkande. Dessa är ju normalt sett tunna och rätt ointressanta historier, men kan innehålla en del ledtrådar om man kan kodorden och pratar politiska.

”We had an impressive list of candidates and went through a comprehensive interview process. Mauricio impressed us throughout with his depth of knowledge, motivation and ability, communicating this in a professional and passionate way.”

Det brukar ibland sägas att varje anställning i någon mån är en reaktion på dess företrädare. Claude Puel fick sparken av Southampton efter en säsong till stor del för att han inte lyckades motivera spelartruppen och just för en bristande kommunikationsförmåga. Southampton gör det här uppenbart att de har tagit dessa brister i beaktande och har inte anställt ännu en Claude Puel.

”He has an excellent understanding of the Southampton Way, and his style of play and aspiration matches the philosophy, culture and ambition of the club.”

Det lustiga när klubbar pratar om “the Way” är att egentligen ingen, allra minst de själva, någonsin kan sätta fingret exakt på vad det betyder. Det verkar ha blivit någon form av förkortning för att spela rolig fotboll. Här tror jag mer det avser att Mauricio Pellegrino förstår hur Southampton arbetar och hur deras klubbstruktur fungerar – och accepterar dess villkor.

”We firmly believe Mauricio is the right person to help us take the next steps. He knows our players and believes we have a great squad that with some fine-tuning will be able to deliver continued success.”

Därpå följer tre stycken som vart och ett syftar till att plantera insikten att Southampton vare sig behöver eller kommer att spendera stora summor på nya spelare. Spelartruppen är utmärkt och eventuella värvningar handlar alltså om mindre justeringar snarare än mer omfattande åtgärder, är budskapet som både Pellegrino och supportrarna tar med sig av detta.

”Mauricio believes with the quality we have we can play exciting, attacking football, taking the game to our opponents by playing a high-intensity game. He will continue to develop and introduce young players whilst building on the core of experience that we have in the squad.”

Ett stycke som återigen betonar värdet i spelartruppen Southampton redan har och som illustrerar Southamptons förhoppning att ha anställt en ny Mauricio Pochettino snarare än en ny Claude Puel, givet beskrivningen av spelstilen. Just värdet i att spela offensiv fotboll och ge egna, unga spelare chansen pekar på vad Southamptons supportrar delvis saknat i sina två senaste managers.

Det här säger alltså något om Southamptons förhoppningar med anställningen av Mauricio Pellegrino. Vad de själva vill uppnå. Rapporter från Spanien pratar också om Pellegrino som en tränare som i första hand vill och tycker om att jobba med att utveckla sina spelare taktiskt och individuellt, vilket passar rätt väl ihop med Southamptons förhoppningar.

Något annat hade kanske varit svårt för Mauricio Pellegrino att lägga sig till med som tränare i Deportivo Alavés. Det är knappast genom att köpa spelare som Alavés gör sin bästa säsong någonsin, utan just genom att jobba med spelartruppen taktiskt och tekniskt. Vad som kan framstå som Mauricio Pellegrinos ringa erfarenhet är alltså kanske just därför rätt erfarenhet.

Utan att ha följt Deportivo Alavés i La Liga särskilt noggrant under den nyss avslutade säsongen finns där också vissa tydliga element som visar att Mauricio Pellegrino mycket väl motsvarar Southamptons förhoppningar. En vilja och benägenhet att satsa på unga spelare. Defensivt välorganiserade och med ett effektivt presspel på mittfältet och effektiv kontringsfotboll.

Southamptons supportrar skulle kanske titta på Deportivo Alavés offensiva brister och möjligen tycka att det låter alldeles för välbekant. Southamptons betydligt starkare spelartrupp och större resurser borde däremot ge Mauricio Pellegrino helt andra förutsättningar att lyckas också med detta än vad han någonsin hade med Deportivo Alavés.

Anställningen av Mauricio Pellegrino innebär framför allt att Southampton håller fast vid sin beprövade rekryteringsmodell. Kritikerna menar så klart att det var just denna rekryteringsmodell som ledde fram till anställningen av Claude Puel. Kritikerna glömmer däremot att den också gav Ronald Koeman och Mauricio Pochettino.

Ingen rekryteringsmodell är en garanti för framgång så klart. Southampton har dock goda skäl att tycka att en modell som har tagit Southampton från League One till inte bara Premier League, utan etablerade på övre halvan av Premier League och ut i Europa League, inte är i större behov av något omfattande omtänk. Frågan för Southampton är en annan.

Nämligen om det är en rekryteringsmodell som är rätt för att Southampton ska kunna ta vad de själva beskriver som ”the next steps”. För det är inte alldeles självklart vilka dessa next steps faktiskt är. Om det är att hålla fortet, om det är Les Reeds prat om regelbundet europeiskt cupspel, eller om det är en långsiktig ambition att slå sig upp på samma nivå som nuvarande engelska storklubbar.

Förhoppningen är att Mauricio Pellegrino ska kunna erbjuda ett svar på den frågan.

:::

TRANSFERKOLLEN

Mohamed Salah, Roma till Liverpool. Strålande värvning för Liverpool som ökar bredd och kvalitet i sin anfallslinje i ett svep. Öppnar också upp för att använda Sadio Mané som renodlad anfallare. Romas främste spelare i termer av assists och chance creation de senaste säsongerna. Passar perfekt in i ett Liverpool som vill anfalla med hög fart. Berömlig – (+++++)

Laurent Depoitre, Porto till Huddersfield. Riskerar få lida för att vara okänd som spelare eller för att jag inte ser lika tydligt som David Wagner hur han ska passa in i Huddersfield, men referenserna till hans tid i Porto faller lite på att dessa referenser i själva verket inte är särskilt imponerande alls. Klubbrekord är kanske inte jättemycket för just Huddersfield, men ändå? Godkänd – (++)

Will Hughes, Derby till Watford. Inte riktigt den typ av värvning vi har vant oss vid att se från Watford under de senaste åren. Will Hughes har varit en av engelsk fotbolls mest spännande talanger i flera år utan att av någon anledning ta klivet upp i Premier League. Rätt typ av klubb att göra det till och Watford kan få mycket nytta av Hughes. Väl godkänd – (+++).

Peter Hyllman
0 kommentarer

Sill, nubbe, små grodor och defensivt nörderi – glad midsommar!

Statistisk analys av fotboll har alltid haft en slagsida åt offensiven. Det finns flera sätt att förstå det på. Dels visar det kanske på att det är offensiven som producenter och konsumenter av statistik har varit mest intresserade av. Dels kan det vara så att det finns fler och mer självklara statistiska mått för offensiv fotboll – skott, nyckelpassningar, löpningar och så vidare.

Den defensiva fotbollen är inte alls utvecklad för statistisk analys på samma sätt. De grova mått som finns är normalt sett sådant som tacklingar, blockeringar, rensningar och dylikt som vid närmare eftertanke lika gärna kan vara en indikator på dåligt försvarsspel som bra försvarsspel. Framför allt är det ju vad man skulle kunna kalla för individuella mått.

Men defensiven är samtidigt i högre utsträckning än offensiven ett kollektivt arbete, där organisation och samordning mellan spelare normalt sett är så mycket viktigare än specifika individuella insatser. Detta innebär däremot att defensiven blir så mycket svårare att fånga med normala statistiska metoder, vilket i sin tur kan förklara den statistiska slagsidan åt offensiven.

Ett statistiskt mått jag tyckte var intressant är en Optabaserad sammanställning över var på planen olika lag generellt sett genomförde sina defensiva aktioner, exempelvis hur långt från det egna målet som defensiven faktiskt inleds och avslutas. Något som hänger rätt väl ihop med vanliga diskussioner om hög press, gegenpressing, bussparkering och så vidare.

Mark Taylor på nördbloggen The Power Of Goals sammanfattade med vilka avstånd som respektive Premier League-klubb under den nyss avslutade säsongen i genomsnitt försvarade sig längst bort från sitt eget mål och närmast sitt eget mål, samt avståndet mellan dessa båda punkter. Resultaten blev av detta följande:

Det borde just inte förvåna någon att Burnley är ett av de lag i ligan som i genomsnitt försvara sig allra lägst på planen. Vad som däremot gör att de sticker ut är att även deras anfallare faller så långt ned i planen, där lagets första defensiva åtgärder sker en bra bit in på deras egen planhalva. Det gör Burnley till ett mycket kompakt fotbollslag.

Den raka motsatsen till Burnley kan i det avseendet sägas vara Leicester som är laget i ligan under säsongen som har haft allra längst avstånd mellan sin högsta försvarspunkt och sin lägsta, över det dubbla avståndet som Burnley väljer att samla sitt försvar på. Här har vi kanske en konkret förklaring med både nyttan och sedan saknaden Leicester hade av N’golo Kanté.

Hos topplagen kan vi konstatera att Chelsea och Man Utd har varit de mest kompakta lagen under säsongen, och att de dessutom försvarat sig ungefär lika högt upp som Tottenham. En notering är så klart att varken Chelsea eller Man Utd normalt sett har legat lägre med sin backlinje än något annat topplag under säsongen, om något alltså tvärtom, men något lägre i sin höga press.

Hur som helst, siffror jag betraktar som tänkvärda och som någon form av utgångspunkt för att förstå kollektivt försvarsspel och vad det kan leda till i termer av fördelar och nackdelar. Att ligga lågt eller trycka upp känns som ett ständigt taktiskt val varje lag måste göra, men det finns något intressant i detta att hitta rätt avvägning i sin defensiva spread.

Glad midsommar! Åter måndag.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Chelsea 2016-17: (+++++)

Definitionen av Chelseas säsong kan rimligtvis bara vara en enda, den något förnedrande 0-3-förlusten mot Arsenal på Emirates den 24 september. Där och då förlorade Chelsea matchen men vann ligan. Det kan låta fånigt och som en efterkonstruktion, vilket det också är, men det var förlusten som triggade Chelseas taktiska reform och de resultat som följde.

Omstart. Det var precis det som stod på agendan för Chelsea inför säsongen. Återföreningen med José Mourinho var förpassad till historiens skräphög. Antonio Conte anställdes som klubbens nya profil. Förra säsongens tiondeplats innebar inte bara Premier Leagues dittills svagaste titelförsvar utan också att Chelsea hade en resa för att ta sig tillbaka till europeiskt cupspel.

Omstart också för en spelartrupp som mest agerat passagerare under hela den föregående säsongen. Det blev de snabbt varse inte skulle räcka till den här säsongen i och med Antonio Contes intensiva försäsongsschema. Men Antonio Conte lyckades också ta förra säsongens fiasko och vända det till ett revanschbegär hos spelarna.

Det var svårt att riktigt veta inför säsongen hur Chelsea skulle värderas. Att Chelseas tiondeplats var en blipp förstod nog de allra flesta, men inte riktigt hur stor blippen faktiskt var. Det var också svårt att riktigt veta hur Antonio Conte skulle lyckas med att anpassa sig till Premier League och till engelsk fotboll, något som tydligt besvärat andra.

Inledningsvis fanns också skäl för denna tveksamhet. Visst vann Chelsea sina tre första matcher men det var inte utan besvär. Därefter skulle följa tre raka matcher utan vinst, bland dem två högst besvärande förluster mot Liverpool och mot Arsenal. Men det var också två förluster som skulle leda till snabba beslut och taktisk reform som skulle vända Chelseas hela säsong.

Tretton raka ligavinster därefter mellan den 1 oktober och den 4 januari, det vill säga tre månader av bara vinster, skulle lägga grunden till Chelseas vändning och till deras ligatitel. Det var en period som såg Chelsea krossa Man Utd på Stamford Bridge, mosa Everton, vinna hemma mot Tottenham samt borta mot Man City.

Med övergången till en så kallad trebackslinje lyckades Antonio Conte uppnå flera olika saker. Dels var det ett taktiskt drag att bli bättre organiserade defensivt och Chelsea skulle också hålla nollan i sex av de första tretton matcherna i vinstsviten, totalt i tio och i 17 av de 32 återstående matcherna av säsongen. Chelseas försvar var inte formidabelt men bra.

Dels utnyttjade det Chelseas offensiva förmågor på maximalt sätt. Det gav utlopp för Eden Hazards snabbhet och kreativitet, för Diego Costas styrka och målfarlighet, för ytterbackarnas offensiva löpningar, och för Cesc Fabregas svepande och effektiva passningsspel. Chelsea anföll på många olika sätt och var ligans mest effektiva lag när det kom till målskyttet.

Sammantaget förlorade Chelsea endast tre ligamatcher efter Antonio Contes taktiska reform, två av dem borta mot Tottenham och Man Utd. De vann ligatiteln på ett övertygande sätt, desto mer övertygande med anledning av de frågetecken som fanns kring laget inför säsongen. Solket i bägaren blev att de inte avrundade med att också vinna FA-cupfinalen.

Managerbetyg: Antonio Conte (+++++)

Contes bedrifter med Juventus och Italien var så klart kända sedan tidigare men hur skulle han lyckas upprepa framgångarna med Chelsea? Ingen annan manager var däremot lika pragmatisk i förhållande till sin spelartrupp som Conte och ingen var så tydlig med hur han ville att sitt lag skulle spela. Ingen var heller så beslutsam i att göra förändringar när dessa visade sig vara nödvändiga. Ingen hade heller samma taktiska påverkan på ligan som helhet som just Conte.

Bloggen om Chelsea

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/11/05/vad-far-man-om-man-tar-leicester-2015-16-och-dopar-dem-med-individuell-spetskvalitet-chelsea-2016-17/

Bollinnehav (possession) har varit sista skriket sedan 2010 och de fem åren därefter. Varje taktisk aktion har dock sin reaktion, och den skulle visa sig bli ett allt större fokus på bollvinst som taktik i kombination med fart (pace) i anfallsspelet. Det var i mångt och mycket detta som lade grunden för Leicesters ligatitel förra säsongen och Antonio Contes taktiska reform utgick från precis samma grundtanke. Tidigt under säsongen bloggade jag om hur Chelsea i själva verket var en ny iteration av Leicester fast dopade med individuell spetskvalitet i världsklass.

Årets spelare: Eden Hazard

N’golo Kanté plockade hem alla de officiella priserna och det är väl egentligen inget fel med det. Någon måste ändå göra något med bollen efter att man vunnit tillbaka den och ur den aspekten var Eden Hazard under långa stunder ovärderlig för Chelsea. Hazard hittade den här säsongen igen sin fear factor som gav motståndarförsvaren skrämselhicka, och ingen har kanske illustrerat sin betydelse för laget riktigt lika tydligt som han under de tre senaste säsongerna.

Utvärdering: Berömlig (+++++)

Premier League. Omöjligt att ifrågasätta egentligen något med Chelseas ligasäsong. Vann ligan klart och tydligt, vann mot de flesta av konkurrenterna i toppen, spelade en underhållande fotboll, vann snyggt, vann stort, vann fult och vann smått. (+++++)

Ligacupen. Gick in redan i andra omgången då laget inte spelade i Europa. Vinner mot Bristol Rovers och sedan dramatiskt mot Leicester innan det blir bortatorsk mot West Ham i fjärde omgången. (++)

FA-cupen. En bedrövelse att förlora FA-cupfinalen så klart men ändå FA-cupfinal och på vägen dit besegrades både Man Utd och Tottenham, i vad som var säsongens kanske bästa match. (++++)

Utsikten inför 2017-18

Chelsea står starka. De är naturligtvis en eftertraktad arbetsgivare för de stora spelarna i världen och Antonio Conte har alla möjligheter i världen att vidare förstärka en redan mycket stark spelartrupp. Det kommer naturligtvis behövas i och med att Chelsea nästa säsong dessutom ska se hur långt det bär för dem i Champions League, en turnering de helt säkert vill vinna.

Konkurrensen är självfallet mördande i Premier League, inte minst Chelseas vilt flukterande ligapositioner de tre senaste säsongerna demonstrerar just detta komplicerade förhållande. Frågetecknen som fanns inför den här säsongen finns däremot inte där på samma sätt inför nästa, då Chelsea allra minst känns mycket svårpetade ur de fyra översta platserna.

BETYG: Berömlig (+++++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fem filmer om engelsk fotboll att förgylla sommaren med

Film och fotboll är kanske den blandning av film och idrott som fungerat allra sämst genom åren. Förmodligen en kombination av att den främsta filmindustrin finns i ett land där fotbollen har haft och fortfarande har en tämligen anonym tillvaro, samt att fotboll som sport helt enkelt lämpar sig något sämre för filmens dramaturgi.

Det har gjorts några tafatta försök vilket tyvärr mest har resulterat i rätt tramsiga historier som Goal-trilogin. Annars är det kanske inte konstigt att de allra bästa filmerna om fotboll egentligen inte har själva spelet fotboll som sin utgångspunkt, utan istället handlar om fotbollens mer sociala sidor, från antingen spelarnas, tränarens eller supportrarnas perspektiv.

Escape To Victory är så klart en väldigt känd film om fotboll, med bland andra Pelé, Bobby Moore och så naturligtvis Sylvester Stallone som straffräddande målvakt, eftersom varför inte?! Inte på något sätt en bra film men med ett visst kultvärde. Här tänkte jag däremot ge några filmtips under sommaren på filmer med engelsk fotboll i förgrunden.

The Damned United

Dramatisk film om Brian Cloughs ödesmättade 44 dagar som manager för Leeds United innan han fick sparken. Michael Sheen har gjort sig känd för sina porträtt av kända brittiska personligheter, och här tar han sig an en av de allra mest kända. En fascinerande studie i managerego, gruppdynamik och i det politiska spelet bakom kulisserna i engelska fotbollsklubbar. Här kan det däremot finnas skäl att tycka att boken är bättre än filmen.

The Arsenal Stadium Mystery

En sen 1930-talsfilm inom film noir-genren. Filmens stjärnor är även Arsenals stjärnor med George Allison och Arsenals då stjärnspäckade lag. Filmens Arsenal spelar match mot påhittad motståndare under vilken deras bästa spelare faller död ner på planen. Hastigt och lustigt drar en mordutredning igång och filmen landar i någon slags blandning av Murder She Wrote och Pink Panther. Filmen som också skapade uttrycket ”One-Nil to the Arsenal”.

There’s Only One Jimmy Grimble

Alla som läst sin Buster känner säkert till sin Benny Guldfot, pojkspelaren som hittar Kanon-Keens slitna dojor och upptäcker att de har magiska egenskaper som gör honom till en fantastisk spelare. Det här är exakt samma story, ingen koll på hur de faktiskt hänger ihop, om unge Jimmy Grimble som får ärva ett par gamla skor av en gammal Man City-spelare och där den filosofiska frågan så klart är om skorna gav honom talangen eller om han redan hade den.

The Golden Vision

Ken Loach gillar sina fotbollsfilmer. Han har gjort bland annat Looking For Eric men naturligtvis även Kes, som även om den knappast är en fotbollsfilm ändå innehåller en hel del fotboll. Den här halvdokumentära filmen följer ett gäng Evertonfans som sätter laget framför allt annat, såsom familj, bröllop och födelsedagar. En titt på fotbollen som en tillflykt från verkligheten, ett rätt bekant tema i både film och böcker.

I Believe In Miracles

Även detta mer av en dokumentärfilm som följer Nottingham Forests fantastiska resa från sunkigt ängagäng i den engelska andradivisionen till tvåfaldiga Europamästare. Mängder med matigt intervjumaterial från spelarna från den tiden ger ett fantastiskt porträtt av klubben och alla de händelser och personligheter som ledde fram till en fotbollssaga vi förmodligen aldrig hört maken om varken förr eller senare. Boken är bra den också.

Jaja, jag vet, Fever Pitch. Men den har ju alla så klart redan sett. Alternativt dyker den naturligtvis upp i kommentarsfältet.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Tottenham 2016-17: (++++)

Definitionen av Tottenhams säsong hittar vi på Wembley den 22 april i FA-cupsemifinalen mot Chelsea. Det kan tyckas snorkigt att sammanfatta en på många sätt väldigt bra säsong med en förlust men det var en match som kanske tack vare sitt motstånd och sitt utfall ändå kom att symbolisera säsongen. Ett väldigt bra Tottenham omintetgjort av egna misstag och ett punktvis ännu bättre Chelsea.

Trea fast egentligen tvåa säsongen dessförinnan. Besvikelsen var påtaglig runt Tottenham för ett år sedan att de hade missat att ta sig ifatt Leicester och därmed en gyllene chans på en ligatitel. Frågan var så klart om Tottenham var en engångsföreteelse på samma sätt som Leicester eller om de skulle kunna reproducera samma form och kvalitet ännu en säsong.

Det var många som tvivlade på detta. De andra storklubbarna rustade för fullt och var fast beslutna att återta sin ställning i tabellen, hur skulle Tottenham klara av utmaningen från dessa klubbar som sammanlagt investerade närmare £500m på nya spelare. Fem miljarder! Samtidigt skulle Tottenham hantera inte bara ligaspel utan dessutom Champions League.

Tottenham demonstrerade dock snabbt två saker. Dels att det är fullt möjligt att ha mycket bra spelare i laget utan att för den sakens skull behöva spendera pengar i nivå med ett mindre lands nationalprodukt. Dels att mycket av ett lags framgångar bygger på sund taktik, god organisation och effektiv metod, kort sagt att fotboll i första hand är ett lagspel.

Två säsonger i rad har Tottenham av många setts som Englands kanske bästa fotbollslag. Mycket med den här säsongen ger stöd för detta. Tottenham tog flest skott och skapade flest chanser. Tottenham gjorde flest mål av alla lag samtidigt som de släppte in minst mål. Tottenham har tagit flest poäng av alla under de två senaste säsongerna.

Men det har inte kommit några titlar. Det delas inte ut några titlar för att göra flest mål eller för att släppa in lägst antal. Det delas inte ut några titlar för att ha bäst snittplaceringar under två år eller för att ta flest poäng totalt över två säsonger. Tottenham fick se sig frånsprunget av ett formtoppat Chelsea den här säsongen precis som med Leicester förra säsongen.

Frånvaron av titlar och det europeiska cupspelet är de stora besvikelserna för Tottenham den här säsongen. Det går däremot inte att betvivla de stora framsteg Tottenham har gjort och den kvalitet som finns i laget. De lämnar tre av de fyra höginvesterande storklubbarna långt bakom sig. Det var inte så storyn gick inför säsongen.

Mycket av Tottenhams framsteg såg vi mot slutet av säsongen. När det stod klart att Chelsea skulle vinna ligatiteln undrade många om Tottenham skulle falla samman precis som de gjorde säsongen innan. Nej, så blev inte fallet, det var uppenbart att Tottenham hade lärt sig och nu besatt en helt annan mental attityd. Vilket bådar gott för framtiden.

Managerbetyg: Mauricio Pochettino (++++)

Så mycket positivt har sagts om Mauricio Pochettino och vad han har åstadkommit med Tottenham. En välorganiserad och positiv fotboll med en tydlig idé både defensivt och offensivt, inte minst ett lag byggt runt flera unga och hemlagade spelare. Allt detta hade varit garanterade fem plus men den här säsongen drar jag ändå av ett plustecken för några mycket märkliga laguttagningar under Champions League-gruppspelet, som mycket väl kan ha kostat Tottenham slutspelsplatsen.

Bloggen om Tottenham

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/02/23/mauricio-pochettino-har-gjort-tottenham-nastan-bast-nu-galler-det-att-vinna-titlar/

Bloggade flera gånger under säsongen om Tottenhams utveckling och Mauricio Pochettinos strålande arbete med klubben. Några frågetecken återstår däremot och tidigt under våren bloggade jag om hur nästa steg för Tottenham och för Pochettino måste vara att börja vinna titlar. Att det i framtiden är vad det här laget, Tottenhams hittills bästa under Premier League-eran och på många år dessförinnan, kommer att värderas utifrån, som en överväldigande succé eller som laget som inte nådde riktigt ända fram. Att det också kommer vara viktigt på längre sikt för att behålla sina nuvarande nyckelspelare.

Årets spelare: Harry Kane

Det går inte riktigt att säga något om det här. Harry Kane vinner skytteligan, i slutänden ganska klart och tydligt dessutom, gör mängder av viktiga mål för Tottenham och har en ledarroll i laget och på planen. Bäst av allt för fansen är så klart att han är one of their own. En spelare runt vilken Tottenham kan bygga en era.

Utvärdering: Väl godkänd (+++)

Premier League. Det kunde hävdas att man måste vinna ligatiteln för att få fem plus, men lite måste det också bero på klubb och förutsättningar, och hur ligatiteln i slutänden förloras. Tottenham gör sin bästa ligasäsong sedan TV:n var svartvit. (+++++)

Champions League. Många mumlar om ett fiasko i Champions League och det kan vara sant så tillvida att det för alla engelska lag måste vara underkänt att inte ta sig vidare från gruppspelet. Det var däremot den tuffaste gruppen ett engelskt lag hade, även om Tottenham heller inte hjälpte sig själva. (+)

Europa League. Respass redan i sextondelsfinalen mot belgiska Gent vilket onekligen fick måsarna att skräna och skratta. Spelmässigt däremot ett bisarrt utfall, en match Tottenham vinner minst nio gånger av tio. (+)

Ligacupen. Tottenham gjorde inget större väsen av sig i Ligacupen där Mauricio Pochettino ställde ut väldigt ungdoms- och reservbetonade lag. Detta även på Anfield där just bortaplan förmodligen blev en för tuff resa. (++)

FA-cupen. Det höll på att ta en ände med förskräckelse redan i den fjärde omgången mot Wycombe. Men Tottenham tog sig ändå via Aston Villa, Fulham och Millwall till semifinal mot Chelsea och en av säsongens absolut bästa matcher, en slags moralens säsongsfinal. (+++)

Utsikten inför 2017-18

Allt som har varit starkt med Tottenham de två senaste säsongerna kommer naturligtvis vara fortsatt starkt även nästa säsong. Det är fördelen med att ha byggt sina framgångar inte runt några enskilda stjärnvärvningar utan med hjälp av taktik, organisation och metod. Tottenham kommer på förhand vara en titelutmanare även nästa säsong.

Det stora okända inför nästa säsong kommer självfallet vara Tottenhams temporära flytt till Wembley, en arena som inte precis har gjort sig känd som deras vän. Det är kanske särskilt kännbart i och med att Tottenham gick igenom den här säsongen obesegrade hemma på White Hart Lane, och just deras hemmafacit var en så stor punkt i deras ligasäsong.

Annars kommer Tottenham naturligtvis hoppas på att göra betydligt bättre ifrån sig i Champions League kommande säsong än vad de gjorde under den just genomförda. Även här är det naturligtvis en fråga om erfarenhet och know-how, något Tottenham uppenbart brast i under säsongen som gick. Det mer än truppbredden var Tottenhams problem.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Mohamed Salah vore en Champions League-värvning för Liverpool

Mohamed Salah sägs vara på väg att lämna Roma och flytta till Liverpool för den milda summan om £35-40m beroende på vilken siffra och vilken källa man väljer att tro mest på. Efter att ha doppat stortån i bassängen med Dominic Solanke så verkar Liverpool alltså vara på väg att göra ett sommarens första riktiga statement på transfermarknaden.

Den egyptiske offensive yttermittfältaren har onekligen några riktigt heta säsonger bakom sig i Serie A, först med Fiorentina och därefter i Roma, där han under två säsonger varit lagets och en av ligans främsta framspelare och chansskapare i samma tid som Roma har växt fram till genuint bra fotbollslag och ett av få lag som hade någon förhoppning om att kunna utmana Juventus.

Ett lag som Roma borde naturligtvis ha för vana att vilja behålla sina bästa och viktigaste spelare. För Roma och för Serie A att tappa Mohamed Salah till Liverpool måste alltså upplevas som i alla fall något demoraliserande. Men det vittnar också om att Liverpool har skruvat upp sina ambitioner på marknaden och tänker i något större termer än de tidigare gjort.

Mohamed Salah motsvarar en lösning på flera av de problem som Liverpool har brottats med under säsongen. Han ger omedelbar bredd och spets till en anfallslinje som har sett oroväckande tunn ut så fort någon av Sadio Mané, Roberto Firmino eller Philippe Coutinho har varit borta. Och han erbjuder Liverpool välbehövlig fart och genombrottsförmåga.

Det är framför allt ett köp av en typ av spelare som Liverpool behöver för att ta nästa steg upp mot den engelska och europeiska eliten. En spelare som har sett och som har lärt, som har fått något av sitt genombrott men som fortfarande är på väg in i sina allra bästa år som fotbollsspelare. Det är en värvning av samma kaliber som en gång Luis Suarez, även om spelarna kan vara olika.

Kanske kan en jämförelse förklara vad jag menar. Det är inte som ett köp av till exempel Zlatan Ibrahimovic. Förvisso en etablerad världsanfallare men i slutet av sin karriär och således inte många år att erbjuda klubben. Men det är inte heller som ett köp av exempelvis Dominic Solanke, med väldigt många år att erbjuda klubben men än så länge byggda runt förhoppningar om framtiden.

Det går att se möjliga problem med värvningen. Den första invändningen skulle så klart kunna vara att Mohamed Salah till stor del har haft framgångar på samma position som Sadio Mané spelar, en av Liverpools bästa spelare förra säsongen. En invändning på samma tema som att Liverpools fronttrio med Philippe Coutinho, Roberto Firmino och Sadio Mané trots allt var mycket bra.

En första generell replik skulle så klart kunna vara att effektiv rotering kommer vara nödvändig om Liverpool ska hoppas kunna hantera både Premier League och Champions League på ett bra sätt, och att detta av sig självt kommer reducera denna problematik. Idén om en fast startelva är förvisso en seglivad föreställning men har egentligen varit föråldrar i över tio år redan.

Men det går också att föreställa sig alternativa möjligheter utifrån Jürgen Klopps möjliga taktiska dispositioner. Det har exempelvis pratats om att låta Philippe Coutinho flytta längre ned på mittfältet och få en mer spelfördelande roll i laget. I så fall skulle detta naturligtvis öppna upp en position i Liverpools fronttrio och alltså ge plats för Salah.

Min fundering är också om inte en värvning av Mohamed Salah skulle kunna ses som en åtgärd av Liverpools upplevda behov av att värva en renodlad anfallare. Avsaknaden av en sådan har ofta betonats som ett problem under en säsong då motståndarlagen många gånger stängde butiken. Men med Salah i laget finns möjligheten att använda Sadio Mané som just ren anfallare.

Just den rollen hade faktiskt Sadio Mané många gånger i Southampton, det var till och med den roll han själv sade sig föredra, om än inte alla gånger till tränarens förtjusning. Faktum är emellertid att det är inte svårt att se just de egenskaper i Sadio Mané som anfallare som många gånger har saknats i Liverpools anfallsspel.

Min gissning är alltså att värvar Liverpool Mohamed Salah så är det en värvning som i så fall ska ses som två flugor i en smäll. Både en värvning som breddar Liverpools anfallsbesättning och ger den ökad spetskvalitet, och en värvning som på samma gång adresserar Liverpools anfallarbehov på ett sätt som inte innebär någon kompromiss med Jürgen Klopps spelidé.

Det kan inte råda någon större tvekan om hur väl Mohamed Salah passar in i Liverpools taktiska modell. Liverpools spel bygger i så hög utsträckning på att pressa och vinna bollen och därefter anfalla med hög fart som sitt absolut främsta vapen. Vad passar då bättre än en spelare som Salah som kombinerar fart med både effektivt passningsspel och avslutningsförmåga?!

Där kan finnas de normala farhågorna om att framgång i Serie A inte innebär framgång i Premier League. Det finns så klart flera exempel på detta. Vissa skulle kanske erinra om att Mohamed Salah misslyckades i Chelsea, men det är ju milt uttryckt han i så fall inte ensam om. Dessutom måste man rimligtvis utgå från att spelare faktiskt blir äldre, bättre och får mer erfarenhet.

Jürgen Klopp har generellt sett ett förhållandevis bra transferfacit under sin tid med Liverpool. Det finns frågetecken kring Loris Karius, men Joel Matip, Sadio Mané, Georginio Wijnaldum och Ragnar Klavan har samtliga utifrån sina olika utgångspunkter varit lyckade eller till och med mycket lyckades. Trots detta kan de egentligen samtliga ha karaktäriserats som Europa League-värvningar.

Mohamed Salah vore en Champions League-värvning för Liverpool.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man City 2016-17: (++)

Definitionen av Man Citys säsong hittar vi den 3 december på Etihad i matchen mot Chelsea. Matchen innehåller det mesta av vad som präglade Man Citys säsong. Snabb och flödande offensiv, påhittigt anfallsspel, en del oförklarliga målmissar, lagets defensiva sårbarhet med några exempel på huvudlöst försvarsspel. En match som lovade runt men höll tunt.

Det annonserades som början på något riktigt stort när Pep Guardiola några månader innan säsongen presenterades som Man Citys näste manager. Det var Man Citys nästa steg i sin utveckling mot den europeiska eliten, efter en säsong som sett dem ta sig till sin första semifinal i Champions League. Och det började onekligen också väldigt bra.

Man City vann sina tio första matcher under Pep Guardiola som naturligtvis hyllades som ett geni. De sprang iväg i en tidig ledning i tabellen och såg ut precis som de favoriter till ligatiteln som många också menade att de var inför säsongen. Men det skulle, precis som har varit fallet under tidigare säsonger, visa sig vara en något förhastad slutsats.

Mycket av Pep Guardiolas och Man Citys problem skulle komma att spåras till en försvarslinje som varit suspekt redan tidigare säsonger och som inte heller markant förstärktes under sommaren. John Stones var en bra värvning men ännu inte redo att leda linjen, ytterbackarna höll inte längre riktigt samma kvalitet, och målvaktsfrågan blev av egen förskyllan ett onödigt ont.

Pep Guardiola har valt att prata om bristande förmåga att göra mål på sina chanser. Vilket möjligen stämmer så tillvida att Man City borde ha gjort fler mål än vad de faktiskt gjorde. Den stora skiljelinjen mellan Man City och lagen ovanför och runt omkring dem i tabellen hittar vi däremot i defensiven, där Man City helt enkelt alldeles för lätt släppte in mål på motståndarnas chanser.

Man Citys taktik baserad så tydligt runt eget bollinnehav, med deras offensiva kvalitet, och delvis deras försök till hög press innebär av naturliga skäl att motståndarna inte kommer skapa väldiga mängder av chanser mot dem. Men bättre motståndare lärde sig snabbt att det gick att spela över och förbi Man Citys press, och i dessa lägen var Man City alldeles för sårbara.

Det här skulle visa sig om och om igen under säsongen. Det var Celtic och Tottenham som först knäckte koden och därefter befann sig Man Citys säsong i en ständig uppförsbacke. Det började tappas poäng och i synnerhet två raka förluster mot Chelsea och Leicester i början av december blev både dyrbara och demoraliserande.

Så mycket kvalitet finns dock i Man City att de aldrig befann sig i några seriösa problem att missa Champions League. Visst fanns det fortfarande när april övergick i maj en teoretisk risk för att hamna utanför de fyra topplatserna, men Man Citys avslutning på säsongen skulle visa sig bli ungefär lika imponerande som deras inledning. Man City har alltid gillat att spela när solen skiner.

Managerbetyg: Pep Guardiola (++)

Om till och med gud behövde några dagar på sig för att skapa världen så får man kanske förlåta Pep Guardiola för att han behöver mer än någon säsong på sig att verkligen skapa sitt Man City. Det finns ändå skäl för optimismen runt Etihad, Man City spelade en stundtals härlig fotboll och visade på sina bättre dagar vad laget faktiskt är kapabelt till. Det finns naturligtvis även skäl att rikta kritik mot Guardiolas arbete. Han verkade inte alla gånger taktiskt helt förberedd på vad engelsk fotboll faktiskt innebar, många gånger blottades snarare än skyddades spelartruppens brister, och det måste riktas en hel del rätt stora frågor mot hans första transferfönster.

Bloggen om Man City

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/02/13/mod-i-motgang-visar-varfor-pep-guardiola-kommer-lyckas-i-man-city/

Det finns sällan nyanser när det kommer till Pep Guardiola. När det går bra så är han frälsaren till jorden kommen. När det å andra sidan går dåligt så blir motreaktionen många gånger att han är en bedragare som bara har ridit på de bästa spelarnas i världen ryggar. När det gick som allra tyngst för Man City och för Pep Guardiola under säsongen så visade han dock exempel på det som gör att hans tid med Man City kommer bli framgångsrik i åtminstone någon utsträckning, nämligen modet att våga satsa framåt och göra nödvändiga förändringar. Det pratades mycket inför säsongen om vad Pep Guardiola skulle lära Premier League, men i samma utsträckning får man intrycket att Guardiola har lärt sig av Premier League.

Årets spelare: David Silva

Han blir inte precis yngre David Silva, men han blir inte precis sämre heller. Var spelaren under säsongen som låg bakom egentligen det mesta av allt som Man City skapade i chansväg. Många gånger briljant och det enda man kanske saknar med Silva är dennes egna avslut. Hur som helst visade Silva att Pep Guardiola fortfarande kan ta hjälp av den gamla Man City-generationen i byggandet av sitt nya Man City.

Utvärdering: Godkänd (++)

Premier League. Inte särskilt övertygande alls men ändå utan att för den sakens skull verkligen flirta med fiaskot. Man City hade självfallet både materialet och ambitionen att slåss om ligatiteln under säsongen, men så blev aldrig fallet. (++)

Champions League. En turnering med sina tydliga berg och dalar. Vinsten hemma mot Barcelona var en av säsongens stora höjdpunkter. Men framför allt på bortaplan avslöjades också Man Citys bristfälliga defensiv brutalt, och att åka i åttondelsfinal mot Monaco var en missräkning. (++)

Ligacupen. Vinst i tredje omgången mot Swansea innan det blev stopp i fjärde omgången på Old Trafford. Inte så mycket att säga om detta annat än att Man City hade kunnat ge sig själv bättre chanser att vinna. (++)

FA-cupen. Längs en besvärlig resa till Wembley slog Man City ut tre Premier League-klubbar, samtliga på bortaplan, samt Huddersfield. Oväntad förlust mot Arsenal i semifinalen i en match de lika gärna kunnat vinna. (+++)

Utsikten inför 2017-18

Lysande. Den enda rimliga tankegången måste vara att Man City bara kan bli bättre under Pep Guardiola. De brister som fanns i spelartruppen bör vid det här laget vara väl identifierade och Man Citys agerande på transfermarknaden har varit övertygande bara på den korta tid av sommaren vi hittills har hunnit med att avverka.

Där finns naturligtvis de fortsatta frågetecknen gällande avvägningen mellan filosofi och verklighet, mellan fakta och fiktion. I vilken utsträckning var Man Citys defensiva sårbarhet den gångna säsongen enbart en produkt av brister i spelarmaterialet, eller i vilken utsträckning var det istället en produkt av Pep Guardiolas taktiska organisation? Nästa säsong bör ge oss ett svar.

BETYG: Godkänd (++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Modigt men riskfyllt av Leeds att anställa Thomas Christiansen

Nigel Pearson med Derby County. Roberto Di Matteo med Aston Villa. Samt så klart Gianfranco Zola med Birmingham. Bara några exempel på hur det här att anställa managers med tidigare och därtill bra erfarenhet av engelsk fotboll eller kanske till och med The Championship inte på något sätt måste vara någon garanti för framgång.

På samma sätt har vi det senaste året sett flertalet exempel på antingen okända eller åtminstone relativt oprövade managers, åtminstone inom engelsk fotboll, göra förhållandevis stor succé. Marco Silva med Hull City, Jaap Stam med Reading, David Wagner med Huddersfield, även Carlos Carvalhal med Sheffield Wednesday. Det har vidgat vyerna.

Ändå känns det naturligtvis som om Leeds och Andrea Radrizzani tar en rejäl risk när de anställer Thomas Christiansen som ny manager. Så okänd var Christiansen innan beslutet meddelades förra veckan att han inte ens fanns att spela på hos de brittiska spelbolagen. Det var med andra ord en fullständigt oväntad anställning.

Jag kan inte påstå att jag vet särskilt mycket om Christiansen. Idémässigt fostrad i Barcelona och Johan Cruyffs fotbollsskola. Tre säsonger som tränare på Cypern, två säsonger med AEK Larnaca innan den senaste säsongen med APOEL, som han tog till åttondelsfinal i Europa League. Hans personlighet snarare än hans meritlista måste ha gett honom jobbet.

Det finns åtminstone något modigt med den här anställningen. Särskilt när Andrea Radrizzani som första beslut väljer att gå skilda vägar med Garry Monk, som precis gjort en så pass oväntat stark säsong med Leeds, kunde man  tro att där skulle ha funnits en benägenhet att välja ett etablerat namn för att lugna ned de egna leden. Sedan kan gränsen vara hårfin mellan mod och dumhet.

Kanske är det med Thomas Christiansens spanska bakgrund inte så konstigt att han så snabbt lyckades övertyga Leeds och Andrea Radrizzani. Det finns en tydligt spansk karaktär på den ledarstab som Radrizzani har satt samman i Leeds och synen på fotboll är i mycket spansk även den. Christiansen kan alltså mycket väl vara en manager som så att säga pratade samma språk.

En fördel med att Leeds och Andrea Radrizzani alltså som sin första manager väljer ett så okänt namn är naturligtvis att de därmed också investerat mycket egen prestige i beslutet. Där finns alltså alla incitament i världen för Leeds att verkligen ge Thomas Christiansen alla möjliga materialla förutsättningar i form av spelare för att verkligen ha bästa möjliga chans att lyckas.

Misslyckas Thomas Christiansen är det ett första dyrbart misslyckande också för Andrea Radrizzani. Olyckskorparna kommer självfallet vilja kraxa. Egna supportrar och journalister som är missnöjda med att Garry Monk tvingades lämna Leeds. TV-pundits och proffstyckare som är missnöjda med att ännu en okänd utländsk manager kommer och tar alla jobb.

Kanske hade det varit tryggare att anställa ett mer känt och etablerat namn som ny manager i Leeds, eller ha kvar Garry Monk. Åtminstone hade inte olyckskorparna kraxat lika mycket då. Å andra sidan hade kanske inte Andrea Radrizzani och Leeds då varit lika investerade i den personen, och därmed inte varit riktigt lika villiga att stödja denne genom att investera i laget.

Under gårdagen stod det hur som helst klart att inte bara Garry Monk utan även dennes tränarteam nu har lämnat Leeds. Thomas Christiansen har tagit med sig sitt eget tränarteam och det är med andra ord en rejäl förändring, en helt ny tränarstab, som tar över Leeds och ska förbereda dem för säsongen som kommer i The Championship.

Vad som kommer visa sig vara väldigt viktigt för Leeds och för Thomas Christiansen är att få en bra start på säsongen. Eftersom Thomas Christiansen är så okänd, och eftersom Garry Monk fick lämna Leeds på det sätt han ändå lämnade, så riskerar en dålig start vispa upp en negativ miljö på läktarna och runt klubben som blir svår att ta sig ur. Det kommer letas fel.

De som följer Leeds har så klart viss vana vid helt okända och oprövade anställningar till managerposten. Under Massimo Cellinos tid såg vi exempelvis både Darko Milanic och David Hockaday först anställas och kort därefter, efter endast sex matcher, få sparken. Ingen vill nog se en upprepning av dessa hugskott.

Men till skillnad från dessa hugskott under Massimo Cellino så framstår i alla fall den här anställningen av Thomas Christiansen som mer genomtänkt och med en tydligare struktur bakom sig. Det är ingen garanti mot misslyckande men borde rimligtvis vara en omständighet som väsentligt ökar möjligheten att det blir bra.

Det enda som kan räknas som bra för Leeds nästa säsong är att vara med på allvar i uppflyttningsstriden, minst med playoff som utfall. Det enda vi vet på förhand är att oavsett investeringar i laget så kommer det bli en betydligt tuffare uppgift för Thomas Christiansen än vad det någonsin var att med APOEL vinna den cypriotiska ligan.

Thomas Christiansen måste växa med uppgiften. Och visa att han hör hemma i samma sällskap som Marco Silva och David Wagner, inte i sällskapet med Darko Milanic och David Hockaday. Thomas Christiansen måste göra en säsong med Leeds som betyder att vi alla kommer veta mer om Thomas Christiansen efter säsongen än vad vi gör inför säsongen.

Vilket kanske inte låter svårt. Men är desto svårare.

Peter Hyllman
0 kommentarer