Peter Hyllmans Englandsblogg

Är Jürgen Klopp i själva verket bara en ny Arsene Wenger – fast på tyska?!

Jürgen Klopp anlände till Liverpool mitt under brinnande fjolårssäsong och vad som kom att utspela sig under resten av säsongen var som att bevittna en scen ur vilken som helst romantisk komedi. Där stod en andfådd Klopp och bedyrade att ”ni kompletterar mig!” samtidigt som Liverpoolfansen mellan tårarna lät veta att ”du hade oss vid hallå!”

Och visst blev det väl en bra första säsong för Liverpool med Jürgen Klopp. Även om resultaten inte blev succébetonade så var det tydligt hur både klubben och laget omgavs ett helt annat självförtroende och en helt ny optimism. Optimism går så klart inte att äta, men som inledning betraktat var det ändå en väldigt bra början.

Ett genomgående tema under Jürgen Klopps första säsong, i och med att han anlände i klubben mitt under säsongen, var att det skulle bli särskilt spännande att se vad som hände med Liverpool efter den första säsongen, när Klopp hade haft en sommar och en försäsong på sig att jobba med laget och format laget efter egna idéer genom att hämta in ”sina” spelare.

Här saliverades det tämligen friskt. Vad som faktiskt så här långt har värvats är Joel Matip, Loris Karius och Ragnar Klavan från Bundesliga samt Sadio Mané och Georginio Wijnaldum från Premier Leagues mittenskikt. Inga dåliga värvningar men heller inga direkt spektakulära värvningar som ger intrycket att Liverpool är ett av kommande säsongs topplag.

Givet vilka spelare det pratades om inför sommaren motsvarar detta inte riktigt förväntningarna. Piotr Zielinski, Ivan Perisic, och inte minst Mario Götze, bland många flera, ansågs som aktuella för Liverpool. Mer eller mindre hela Bundesliga påstods stå i kö för att få spela i Liverpool under Jürgen Klopp. Var det verkligen Loris Karius och Ragnar Klavan man då hade i åtanke?

Jag tänker inte dissa värdet i lagbyggande och i att värva spelare med potential som utvecklas i och växer tillsammans med laget. Inte minst visade Leicester vad man kan uppnå med ett sådant arbete, även om det helt säkert också var en engångsföreteelse. Men Liverpool har råd att göra detta samtidigt som man också värvar spetskvalitet, där existerar inte något motsatsförhållande.

Jürgen Klopp själv ville möjligen betona något annat när han påpekade i Die Welt häromsistens att Man City, Man Utd och Chelsea knappast är kända för att handla i lågprisbutiker. Ett uttalande som lika mycket som något annat handlar om att hantera fansens och omvärldens förväntningar på laget och på honom själv.

Detta samtidigt som Liverpool nu värderas över en miljard i pund. Spenderar i den övre kvartilen i Premier League sett till spelarlöner. Är bland de klubbar i världen som spenderat mest i transfersummor på spelare under de två senaste säsongerna. Bara fyra klubbar har spenderat mer än Liverpool, som i sin tur har spenderat mer än exempelvis PSG, Chelsea, Real Madrid och Bayern München.

Så visst har Liverpool både råd och möjlighet att spendera. Att de inte spelar i Champions League måste inte vara något totalt förlamande hinder. Det har de båda klubbarna i andra änden av M62 redan demonstrerat med all önskvärd tydlighet i olika omgångar de senaste fem åren. Liverpool har utan tvekan både ekonomi och tradition att kunna i alla fall ge sig in i leken med dem.

Men Liverpools ägare och klubbledning verkar stormförtjusta. Det hann alltså inte ens gå ett år innan de omedelbart gav Jürgen Klopp ett sprillans nytt sexårskontrakt. Detta alltså innan Jürgen Klopp egentligen hunnit med att uppnå något av de mål som rimligtvis borde ha funnits med redan i det första avtalet.

Det finns så klart alla skäl att å ena sidan applådera Liverpools långsiktiga ambition med detta förfarande. Det kan å andra sidan också finnas en hel del skäl att reflektera över om några av de mönster, beslut och prioriteringar vi ser i Liverpool och hos Jürgen Klopp, är mönster, beslut och prioriteringar vi möjligtvis känner igen någon annanstans ifrån.

En manager intimt involverad med en tämligen specifik spelidé som han ogärna rubbar i sin matchcoachning. En manager som till synes har en viss fetisch eller förkärlek till en särskild spelartyp som han samlar på sig i visst överflöd. En manager som i stor utsträckning värvar spelare från sitt hemland. En manager som hellre värvar och gnuggar potential än färdig kvalitet.

En manager som framstår som ovillig att följa marknaden utan istället hittas fiskandes i butikens fyndlager. En manager som motiverar sin låga profil på marknaden med ett delvis överdrivet hänvisande till ekonomiska handikapp. En manager vars ekonomiska idé om spelarvärde händelsevis sammanfaller med motsvarande idé hos de ägare som anställer och avlönar honom.

Det vore kanske ett naturligt första steg att ställa sig frågan om Jürgen Klopp i själva verket är Arsene Wenger, fast på tyska. Nästa steg vore kanske att därefter ställa sig själv frågan om man anser att detta är något bra eller något dåligt.

Arsene Wenger etablerade sig och konkurrerade framgångsrikt i den första upplagan av Premier League, där Arsenal blev en av två dominerande klubbar. På motsvarande sätt etablerade sig Jürgen Klopp som ett stort managernamn i Dortmund i en Bundesliga med mer eller mindre exakt samma konfiguration i termer av konkurrens.

Men Arsene Wenger har å andra sidan haft betydligt svårare att hävda sig med Arsenal i den moderna fotbollskapitalism som växt fram i Europa och i Premier Leagues andra upplaga under de senaste drygt tio åren, med en intensifierad konkurrens som ofrånkomlig konsekvens. Wengers beslut, prioriteringar och principer har på samma gång befruktat och begränsat.

Finns det egentligen konkreta och rationella skäl att tro att Jürgen Klopp kommer att lyckas med Liverpool där Arsene Wenger hittills har misslyckats med Arsenal?

Viss inspiration har hämtats från denna artikel.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Bara en mycket skicklig och mycket modig manager kan rädda Hull från nedflyttning

Samtidigt som Middlesbrough förstärker på minst sagt uppseendeväckande sätt inför sin kommande återkomst i Premier League, och Burnley som vanligt puttrar på i sin egen lugna takt, så har Hull City med bara några veckor kvar till säsongsstarten mer eller mindre sett till att hacka av benen på sig själva inför vad som redan skulle bli en tuff säsong.

Steve Bruce meddelade igår att han avgick som manager och med omedelbar verkan lämnade Hull. Mitt i försäsongen står alltså Hull utan manager. Hittills har Hull dessutom varit helt inaktiva på transfermarknaden, vilket i själva verket sägs vara det huvudsakliga skälet bakom Bruces avgång – att han inte upplevde att styrelsen gav honom de rätta förutsättningarna.

Det har varit struligt internt i Hull under en längre tid. Det började gnagas tämligen öppet redan mitt under förra säsongen, med Hull inblandat i en dramatisk uppflyttningsstrid i The Championship. När Hull började tappa mark på toppen, och tätklungan gick från att vara en kvartett till en trio, diskuterade Hull om de skulle ersätta Steve Bruce inför kommande playoff-spel.

Efter Hulls triumf på Wembley mot Sheffield Wednesday i playoff-finalen var Steve Bruce märkligt öppen med att han helt säkert hade fått sparken om inte Hull vunnit matchen. Att relationen inte var som den skulle mellan Bruce och ägarfamiljen Allam framstod som tämligen uppenbart. Ändå blev beskedet direkt efter säsongen att Steve Bruce fortsatte som Hulls manager.

Kanske spelar Assem Allams hälsa en betydelsefull roll i händelseförloppet. Han har varit sjukhusbunden under en längre tid. Möjligen har det skapat ett maktvacuum i klubbledningen, allra minst handlingsförlamat den. Ehab Allam, son till Assem och formellt en av delägarna, verkar inte ha haft mandat eller vilja att agera och fatta beslut på egen hand.

Självklart är det oroväckande för Hull. Tre veckor innan säsongsstarten slutar deras manager och en redan passiv klubbledning måste alltså på denna korta tid hitta en ny manager, villig att ta över ansvaret för en spelartrupp som redan för två-tre år sedan var mer eller mindre otillräcklig för att klara sig i Premier League, och som inte har blivit mer tillräcklig sedan dess.

Steve Bruce anses med viss rätta vara den bäste manager som Hull har haft, efter att två gånger ha tagit klubben till Premier League samt till en FA-cupfinal man faktiskt var en hårsmån från att vinna, följt av europeiskt cupspel. Det i sig innebär inte att Bruce var rätt manager att ta Hull framåt. Kanske kan Hull slå sig genom sitt eget glastak med ett nytt tänk på managerposten.

Men vem skulle i det här läget vara intresserad av att ta på sig jobbet som manager för Hull, under de förutsättningar som alltså fick Steve Bruce att säga upp sig från jobbet? Det framstår som om Hull har två val. Antingen befordra Mick Phelan, assisterande manager sedan många år men utan erfarenhet som manager. Eller sälja sig själva hos en annan manager genom att spendera de pengar på värvningar de var ovilliga att spendera under Steve Bruce.

En större fråga är kanske hur detta kommer att påverka Hull som klubb. Det har under en längre tid varit bittert och bråkigt mellan Hulls ägare och supportrar i en pågående konflikt om klubbens historia och traditioner. Steve Bruce var i flera avseenden den sammanhållande länken. Utan Bruce riskerar Hull falla samman i öppen konflikt, med oundvikliga avtryck också på fotbollsplanen.

Den för tillfället mest konkreta konsekvensen är att Hull har gjort sig själva till tämligen solklara favoriter till omedelbar nedflyttning. Det kommer inte bara att krävas en mycket skicklig manager att förhindra det. Det kommer dessutom krävas en mycket modig manager. Problemet för Hull är så klart att sådana växer inte precis på träd.

:::

TRANSFERKOLLEN

Rob Holding, Arsenal (++). Arsenal behöver framför allt förstärka anfallet och mittförsvaret. Arsene Wenger värvar först en ung och talangfull spelare till anfallet och sedan till mittförsvaret. Samtidigt pratar sig Arsenals VD varm om Leicesters transferpolitik som en förebild för Arsenal. Stoppa mig om ni har hört det förut.

Georginio Wijnaldum, Liverpool (+++). En värvning som får sägas vara svår att få grepp om. Onekligen en skicklig spelare med god potential som mycket väl kan bli nyttig för Liverpool. Men också en spelare som inte alls övertygade under sin säsong med Newcastle, samt en spelartyp som Liverpool redan har både många och bra av.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Big Sam: Make England Great Again!

Då är det officiellt. Big Sam, Sam Allardyce, är Englands förbundskapten under den kommande mästerskapsperioden. Hans uppgift är i första hand att ta England till VM 2018 och i andra hand att få England att kanske för första gången på 25 år lyfta sig i ett mästerskap.

För mig är Sam Allardyce ett bra val. Åtminstone om man tar med i beräkningen vilka alternativ som faktiskt var tillgängliga och därför realistiska. Han är inte en förbundskapten som får engelska supportrar att drömma vackra drömmar, men man kan lika gärna hävda att vad England framför allt behöver är en rejäl dos av realism.

Med Sam Allardyce ser jag fram emot att se ett England som spelar utifrån sina styrkor och sina förmågor snarare än utifrån en idé baserad på hur andra länder spelar fotboll. Ett England där spelarna vet vilka sina uppgifter är på fotbollsplanen och känner sig trygga och bekväma i sina respektive roller.

Sam Allardyce är erkänt framstående inom områden som fitness, idrottspsykologi och användande av teknik. De beskrivningar som finns av hans träningssessioner är väsensskilda från vad man har hört sägas om Roy Hodgsons. Flera av Allardyces tidigare spelare pratar om hans förmåga att motivera sina spelare.

Sam Allardyce har i stor utsträckning haft hand om engelska klubbar som slagits runt mitten och botten av Premier League. I flera fall har han fått dessa klubbar att prestera betydligt bättre än vad deras resurser motiverar. Man kan välja att se denna erfarenhet som en begränsning, eller som perfekt anpassad för ett England i landslagsfotbollens motsvarande ingenmansland.

Det är lätt, men tämligen fördomsfullt, att avfärda Sam Allardyce som en rent defensiv manager. Hans lag präglas normalt sett av en stabil defensiv organisation, utan tvekan. Något England kan behöva. Men det finns också goda skäl att utpräglade individualister som Youri Djorkaeff, Iván Campo och Jay-Jay Okocha uppskattade att spela för Sam Allardyce i Bolton.

Ändå säger anställningen av Sam Allardyce något om FA:s brist på riktning. Det var efter Fabio Capello avgått som Englands förbundskapten som FA och landslagsledningen satte sig ned för att definiera vad man kallade för Englands DNA, den syn på fotboll och den spelidé som samtliga engelska landslag skulle spela efter:

”England teams aim to dominate possession with the aim of creating opportunities to penetrate the opposition and create goalscoring chances. What are the benefits of effective ball retention? Ball retention allows teams to manage the momentum of a game, requiring a patient and controlled approach.”

Det där låter så klart mer genomtänkt än att bara kort säga att ”Vi ska spela som Spanien!” Men ska det bli mer än ord på papper gäller det också att anställa rätt personer som förbundskapten och tränare att implementera dem. Redan där fanns det skäl att undra i vilken utsträckning Roy Hodgson verkligen hade de rätta egenskaperna. Men hur ser då Sam Allardyce på hur man ska spela fotboll?

”Getting the ball into the opposition’s box as quickly as you can with quality and getting it forward and in behind the opposition is definitely the best way forward.”

Minst sagt ett väsensskilt synsätt från FA:s påstådda DNA. Sam Allardyces syn på fotboll påminner mindre om Spanien men desto mer om Leicester. Inte för att det är något fel med det. Spaniens fotbollsidé har visat sina begränsningar under senare år samtidigt som Leicester har visat vad som går att uppnå med deras fotbollsidé från en styrkeposition liknande Englands.

Men sådan fast förankring i verkligheten hade alltså FA:s omtalade DNA-arbete. Det gör inte valet av Sam Allardyce fel på något sätt, tvärtom illustrerar det bara den byråkratiska idiotin att betrakta en fotbollsfilosofi som en skrivbordsprodukt utan faktisk förankring i de engelska klubbarnas spelidéer och metoder.

Spansk och tysk landslagsfotboll existerar inte, som i England, oberoende av och fristående från spanska och tyska klubbar, utan bygger tvärtom vidare på deras arbete. Det långsiktiga nationella arbetet måste ske i klubbarna. När spelarna väl kommer till landslaget finns vare sig tid eller möjlighet till filosoferande eller taktiskt experimenterande. Där måste man arbeta med vad man har.

Och få om någon har gjort det bättre inom engelsk fotboll de senaste 15 åren än Sam Allardyce.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Brädet är uppställt, dags för Everton att börja flytta sina pjäser

Everton var med en ny ägare en klubb som alla förväntade sig skulle satsa framåt under sommaren och visa den nya ägarens ambitioner. Efter beslutet att ge Roberto Martinez sparken i slutet av förra säsongen hade nog de flesta gissat på en för engelska klubbar tämligen traditionell så kallad satsning; det vill säga en ny hyfsat profilstark manager och en uppsättning hyfsat ambitiösa värvningar.

Det är ju så de flesta satsande engelska klubbar normalt sett har agerat. Det är med andra ord inte utan att man därför blir lite förvånad när Everton i själva verket agerar tvärtemot dessa förväntningar. Istället har Everton ägnat första halvan av sommaren åt att hyfsat lugnt och metodiskt sätta organisationen runt laget.

Visst har Everton värvat en och annan spelare. Men det har uteslutande handlat om några unga spelare samt Maarten Stekelenburg, det vill säga en tämligen grundläggande värvning till en väldigt specifik position. Det handlar inte om några profilvärvningar över huvud taget. Dessa får man då förmoda att Everton väntar med.

Då kan man undra vad Everton faktiskt väntar på. Kanske föll den sista pusselbiten på plats för dem igår. Everton hade redan sedan tidigare anställt Ronald Koeman som klubbens nye manager, ett ambitiöst men inte omtumlande val. Igår blev det också klart att Everton anställer Steve Walsh som director of football.

Det får betraktas som något av ett kap. Walsh kommer från uppdraget som assisterande manager i Leicester, där han har varit huvudansvarig för klubbens scouting och en inflytelserik person på Leicesters värvningar. Leicesters värvningar av Riyad Mahrez och N’golo Kanté har hyllats unisont, Walsh var arkitekten bakom bägge.

Everton valde alltså att börja i änden att först anställa en manager och en sportchef. Nu är detta avklarat och då kan vi börja förvänta oss att Everton också agerar mer målmedvetet på transfermarknaden. Flera spelare har nämnts som aktuella för Everton, som i konkurrens med framför allt italienska klubbar jagar både Moussa Sissoko och Axel Witsel.

Det säger ändå något positivt och intressant att Evertons klubbledning valde att inte skjuta vagnen före hästarna. Det antyder ett mer genomtänkt och långsiktigt arbetsperspektiv, att vad man i första hand har för ambition att göra är att bygga en klubb.

Inom managementteorin pratas det vid sidan om finansiellt kapital också om en organisations strukturkapital och humankapital som viktiga komponenter för dess verksamhet och effektivitet. Inte minst humankapitalet har blivit något av ett modebegrepp, och mängder av konsultfirmor har gjort stora pengar på den moderiktiga idén att medarbetarna är varje organisations viktigaste tillgång.

Det vore så klart dumt att säga något emot det. Men för en organisation där medarbetare byts ut tämligen ofta och regelbundet kan det istället vara betydligt mer effektivt att investera i sitt strukturkapital, det vill säga de rutiner, arbetsmetoder och kollektiva kompetens som institutionaliserats över tid i organisationen.

Detta är i högsta grad aktuellt för en klubb som Everton. Fotbollsspelare kommer och går, och blir bara i undantagsfall särskilt långvariga i en och samma klubb. I all synnerhet för en klubb som befinner sig i näringskedjan där Everton befinner sig. De kan värva humankapital, det vill säga spelare, men inte förvänta sig att dessa diamanter är för evigt.

Alltså kan det på lång sikt vara mer värdefullt för Everton att investera i sitt strukturkapital, det vill säga bygga en apparat och ett organisatoriskt ramverk för att köpa och sälja spelare. Givet att Everton kämpar ur resursmässigt underläge blir just scouting och en effektiv transferpolicy för dem en strategisk kompetens.

Det betyder att man inte gärna lämnar över en sådan kärnverksamhet till nycker och tillfälligheter. Istället vill man arbeta utifrån en verksamhetsidé och en tydlig och effektivt implementerad plan. Mycket talar alltså för att det är det perspektivet Everton har valt att ta den här sommaren under Farhad Moshiris nya ägarskap.

Kanske signalerar det inte lika automatiskt ambition för omvärlden som vad några riktigt häftiga spelarvärvningar skulle göra. Men det är å andra sidan något som till sist ändå kan tyda på en högre grad av målmedvetenhet och framför allt långsiktighet – att Everton inte enbart bygger för den kommande säsongen utan för de kommande tio säsongerna.

Ett perspektiv som borde tilltala de flesta Evertonsupportrar. Dessutom, det ena behöver inte utesluta det andra – Everton har nu en dryg månad på sig att leverera några riktigt spännande värvningar till ett i grunden redan starkt fotbollslag. Evertons spelbräde är uppställt, nu är det dags för pjäserna att börja röra på sig.

:::

TRANSFERKOLLEN

Brice Dja Djédjé, Watford (+++). Walter Mazzarri gillar sina ytterbackar, vilket möjligen säger något om den taktik han planerar använda. Utöver ett närmast omöjligt namn så är den 25-årige Djédjé ivoriansk landslagsman med högerbacken som sin position, och har ett par bra säsonger i Marseille bakom sig.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fick kommande managerdueller Premier League att införa nya disciplinregler i preventivt syfte?

Än en gång är det Premier League som tar tag i taktpinnen och driver på fotbollens förändring och utveckling. Den här gången med nya regler som ska stävja dåligt beteende av spelarna mot domarna.

Det har varit ett återkommande problem under många år hur spelare har behandlat domare i samband med mer eller mindre varenda beslut som går dem och laget emot. Det svärs, görs nedsättande gester, i vissa fall rusar spelarna i klunga mot domarna.

Domarna är självklart tränade att kunna hantera det där, men det vore samtidigt naivt att tro att det inte hade någon betydelse. Inte minst påverkar det exempel som detta sätter hur spelare beter sig på lägre nivåer, inte minst inom ungdomsfotbollen.

Det har varit ett irritationsmoment, samtidigt som likt med filmningar och med maskning, i princip ingenting har gjorts för att åtgärda det. Under de senaste fem åren har till exempel inte en enda spelare utvisats på grund av sådant här beteende.

Nu ska det bli ändring på det. Röda kort kommer delas ut till spelare som öppet konfronterar domare och använder kränkande språk och gester mot dem. Gula kort för mindre förseelser, negativa gester eller ord, eller när två eller fler spelare omringar domaren.

Det är självklart upp till domaren att avgöra vad som är vad. Vetskapen att domaren dock har det verktyget i lådan borde göra att spelarna behärskar sig själva betydligt bättre, om inte annat efter en anpassningsperiod och med tydliga direktiv från den egna lagledningen.

Godtyckligt undrar en del, vad är att betrakta som acceptabelt alternativt över gränsen? Mja skulle jag säga, jag skulle säga att det är en gräns som alla vet när man har passerat den. Domarna själva är bäst skickade att avgöra detta, det är de som upplever situationen och kan använda eget omdöme.

Visst kan det uppstå rätt märkliga matchsituationer inledningsvis, och lag få spelare utvisade till synes tufft och hårt. Men inom hyfsat kort tid kommer lagen och spelarna ha anpassat sig till de nya reglerna. Det är hur som helst något som måste göras om man vill få bukt med problemet.

Om det sedan är en tillfällighet att det införs lagom till den här säsongen, med Pep Guardiola och José Mourinho i varsin Manchesterklubb, får väl betraktas som en öppen fråga. Kanske såg man stormen vid horisonten och beslutade sig för att agera i preventivt syfte.

Det hade i alla fall varit underhållande att se sådana här bestämmelser i La Liga. Spelarna skulle se helt vilsna ut.

:::

Sam Allardyce blir alltså med allra största säkerhet Englands näste förbundskapten. Offentliggörs det inte idag så blir det vilken dag som helst, det enda som ska vara kvar att förhandla är Sunderlands ersättning.

Det är ett bra val. Det fanns i alla fall inga givna bättre kandidater än Allardyce som faktiskt var tillgängliga. Allardyce är inte något romantiskt val på något sätt, men har det taktiska ramverk som England helt säkert behöver.

Det kommer i alla fall inte råda någon oklarhet för spelarna i ett mästerskap om hur laget faktiskt ska spela. Redan där borde man kunna börja se klara och tydliga förbättringar.

Kan han dessutom göra något åt stjärnkulturen i det engelska landslaget så vore också det något gott.

:::

Middlesbrough var på väg att värva Neven Subotic från Dortmund. Men värvningen föll samman när Subotic inte klarade av läkarundersökningen i Middlesbrough.

Bara någon timme senare meddelade Dortmund att Subotic behövde opereras och blir borta åtminstone resten av året. En märkligt precis diagnos på så kort tid kan tyckas.

Här väcks ju vissa etiska frågeställningar. Kände Dortmund faktiskt till skadan på Subotic och hoppades kunna lasta av honom på Middlesbrough utan att detta skulle upptäckas? Det vill säga i praktiken svindla dem.

Tråkigt för Middlesbrough att värvningen inte blir av.

Men det hade stått dem betydligt mer dyrt om de hade upptäckt det här problemet med Subotic i en Middlesbroughtröja. En transfersumma, en hög lönepost och en spelare försatt ur spelbart skick för allra minst en överskådlig framtid.

Det finns flera sätt en värvning kan sluta bra med andra ord.

:::

TRANSFERKOLLEN

Alvaro Negredo, Middlesbrough (++++). Riktigt spännande anfallarvärvning av Middlesbrough, nykomling i Premier League. Negredo är en spelare med stor kapacitet. Har haft några problematiska säsonger i ett problematiskt Valencia, men Middlesbrough värvar Negredo på ett ettårslån med köpoption, vilket ger dem en out vid behov.

Ragnar Klavan, Liverpool (++). Mittback från Augsburg som har passerat 30-strecket. Helt säkert en kompetent mittback, men en märklig värvning av Liverpool. Är tänkt att fungera huvudsakligen som backup i Liverpools mittförsvar men rimligtvis borde sådana trupproller kunna fyllas av yngre och mer utvecklingsbara förmågor.

Peter Hyllman
0 kommentarer

En grekisk tragedi är på väg att drabba Nottingham Forest

Det är inte lätt att vara Nottingham Forest. Denna ikoniska och en gång så stolta engelska fotbollsklubb har tillbringat de senaste 15 åren utanför Premier League oförmögna att ta sig tillbaka. Under dessa 15 år har klubben brottats med de för Football League alltför sedvanliga ägarproblem, och interna konflikter mellan ägare och manager.

Varje ägare har följts av en annan, och för varje gång har där funnits samma förhoppningar att den här gången skulle det bli ordning på klubben igen. Allra senast i raden är Fawaz Al-Hasawi som köpte klubben 2012. Nu verkar det vara dags för honom att sälja klubben igen och Nottinghams fans är ursäktade om de befarar början på en grekisk tragedi.

Evangelos Marinakis är en grekisk rederimogul som sägs vara på väg att köpa Nottingham Forest. Han är sedan sedan sex år tillbaka också ägare och president i Olympiakos, den grekiska fotbollens storklubb, och Olympiakos har under dessa sex år vunnit den grekiska ligan varenda säsong.

Det låter ju minst sagt bra. Men det låter mindre bra när det samtidigt kommer fram att Marinakis tillsammans med flera andra grekiska fotbollsprofiler står åtalad för systematisk matchfixning, utpressning, bedrägeri och för att ligga bakom sprängningen av ett bageri tillhörandes Petros Konstantineas, en före detta grekisk fotbollsdomare.

Tillsammans med medlöpare anses Marinakis ligga bakom ett kriminellt nätverk som i allt väsentligt har tagit över kontrollen av den grekiska fotbollen, i syfte att tjäna pengar via spelintäkter. Ett kriminellt nätverk som skyddas av sina kontakter både inom den grekiska politiska ledningen, det grekiska fotbollsförbundet och UEFA.

Inte precis den man som supporter skulle vilja ha som ägare av sin klubb. Men det är alltså en tydlig risk.

Fast borde inte Football League kunna förhindra detta kan man då tycka – genom att tillämpa sitt ägartest?! Det är ju ett test som är utformat just för att förhindra att ägare som är dömda för brott och oegentligheter ska kunna ta över engelska klubbar.

Men Football League står handfallna. Problemet är nämligen att Evangelos Marinakis ännu inte har blivit dömd för något av de brott han anses ha begått. Åtalen väcktes för ett drygt år sedan men har sedan dess dragits i långbänk av fördröjande yrkanden och överklaganden från Marinakis sida. Och i och med att han inte är dömd är inte Football Leagues ägartest något hinder.

Nu är det inte någon konkret risk att Nottingham Forest blir ett subjekt för matchfixning. Det är inte Marinakis ägande av Olympiakos som har orsakat problemen inom grekisk fotboll, utan kontrollen över samtliga relevanta grekiska fotbollsinstitutioner. Någon sådan institutionell kontroll kan Marinakis aldrig få i England.

Men bara att associeras med en ägare som bär med sig ett sådant bagage är illa nog för en stolt och anrik klubb som Nottingham Forest. En klubb som förvisso har behövt brottas med återkommande ägarproblem de senaste 15 åren. Men som aldrig tidigare har behövt brottas med sitt eget rykte.

:::

TRANSFERKOLLEN

Johann Berg Gudmundsson, Burnley (+++). Islands dundersuccé i EM gick inte obemärkt förbi för Gudmundsson, som alltså tar klivet upp i Premier League från Charlton. Samtidigt är det inte EM som motiverat Burnley att satsa på den isländske yttermittfältaren, utan snarare den mycket goda säsong med Charlton han har bakom sig.

Nick Pope, Burnley (++). Sean Dyche beskrev Pope som en ung målvakt med mycket potential. Med Tom Heaton som förstemålvakt är det med andra ord inte aktuellt att Pope tar över som målvakt redan den här säsongen. Mer av en framtidsvärvning.

Mark Birighetti, Swansea (++). 25-årig målvakt från Australien som plockats hem på fri transfer. Mycket svårt att se Birighetti ta målvaktsplatsen från Lukasz Fabianski, men borde kunna sätta rejäl press på både Kristoffer Nordfeldt och Gerhard Tremmel gällande andramålvaktsplatsen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Tröjsponsorer ger engelska klubbar mycket coin men alldeles för lite quan

Carlsberg var tröjsponsorer för Liverpool en gång i tiden, faktiskt inte för särskilt länge sedan. Något som ledde till kontrovers i Sverige och Norge i och med att alkoholreklam länge var förbjudet här. Så när Liverpool skulle spela match fick de ordna med andra tröjor.

Nu innehåller det här så klart ett visst mått av hyckleri. För så oroad är den svenska statsapparaten över folkets alkoholkonsumtion och spelande att de av ren omtanke om folkhälsan (vad annars?) har statligt monopoliserat båda dessa industrier.

Fotbollsklubbar, kanske inte minst engelska fotbollsklubbar, befinner sig i flera avseenden i ett slags moraliskt gränsland. Å ena sidan är klubbarna en typ av företag i behov av att generera intäkter. Å andra sidan är samma klubbar dessutom lokalt förankrade institutioner med ett tydligt socialt ansvar.

Det här är två roller som tämligen ofta kolliderar. Kanske blir det som mest tydligt och konkret ifråga om vad dessa klubbar gör reklam för. Många företag vill självklart sponsra engelska fotbollsklubbar, mer synlighet än så för sitt varumärke är svårt att få.

Klubbarna försöker få så bra avtal som möjligt. Men de företag som betalar bäst är inte alltid de mest moraliskt rumsrena. Alkoholreklam, spelreklam, till och med kortlånreklam tar plats på engelska fotbollströjor, företag som i olika utsträckning kan anses profitera på supportrars privata eländen.

Mest tillspetsat blev det i Newcastle. Kortlåneföretaget Wonga är klubbens tröjsponsor. Det fick klubbens muslimska spelare, framför allt Papiss Demba Cissé att inledningsvis av religiösa skäl vägra dra på sig tröjan. Men framför allt upprörde det många av klubbens fans som befann sig i Wongas korshår.

Däremot har det smugit mer eller mindre helt under radarn att fyra Premier League-klubbar bara i nuläget har spelföretag som tröjsponsorer. Inte lika uppenbart kontroversiellt måhända men ändå moraliskt suspekt. Inte bara på grund av spelmissbruk, utan också för kopplingen till spelfusk och läggmatcher.

Som vanligt när sådana här frågor diskuteras kommer det dras olika gränser baserat på personliga värderingar. Ett enkelt ställningstagande är så klart att så länge det är fråga om laglig verksamhet så är alla tröjsponsorer att betrakta som fair game.

Har man däremot synen att engelska fotbollsklubbar fyller en viktig funktion som sociala föredömen är det inte självklart att dessa klubbar inte också ska förväntas motsvara en högre standard än den formella lagens minsta gemensamma nämnare.

Naturligtvis skulle detta kunna leda till godtycke och väldigt besvärliga gränsdragningar. Helt orimligt är det dock inte att tänka sig att Premier League arbetar fram en code of conduct över vilka typer av tröjsponsorer som är att betrakta som olämpliga och icke önskvärda.

I viss mening sker redan en reglering på detta område. FIFA och UEFA tillåter exempelvis inte politiska budskap på matchtröjor och dylikt. Kommersiella budskap, i vissa fall dessutom svåra att skilja från politiska budskap, är dock av någon anledning helt okej.

Man vill inte att fotbollsklubbar ska bli reklampelare för politiska budskap som kan upplevas kränkande och frånstötande. Jag skulle säga att det kan vara minst lika aktuellt att tillämpa precis samma resonemang för alla typer av potentiella reklamköpare.

Vilken typ av tröjreklam tycker ni själva är okej respektive mindre okej? Är det över huvud taget ett problem att alkoholföretag, spelbolag och kortlåneföretag kan framhäva sig själva och sina produkter med hjälp av engelska fotbollsklubbar?

För mig är det inte så mycket en fråga om moralpanik. Snarare en fråga om vilken typ av verksamhet man tycker det är lämpligt och önskvärt att fotbollsklubbar kopplas samman med.

Cash is king sägs det. Men det brukar också sägas att context is king. Två uppfattningar som just i det här fallet inte är helt lätta att förena.

Peter Hyllman
0 kommentarer

David Moyes är det smarta valet för Sunderland

53 år gammal. Mer eller mindre redan avfärdad som en oduglig föredetting som inte längre har något kvar att erbjuda. Livet kan vara hårt och orättvist för en manager. Få skulle kunna intyga detta lika effektivt och tydligt som David Moyes.

Som manager stigmatiseras man av sina misslyckanden. Mer än kanske någon annanstans är dock så fallet i England. Kanske beror det på den för England så speciella synen på managern som individuell hjältefigur. Personen bär allt ansvar helt oberoende av sammanhanget.

Det är också ett mönster som har förstärkts mångfalt i och med framväxten av internet och sociala medier. Mer än någonsin tidigare bedöms en manager utifrån rykten, skvaller och mobbmentalitet. Lögner upprepas så många gånger att de snabbt uppfattas som sanning.

David Moyes var inte allas favoritmanager under sin tid i Everton. Men alla med ett öppet sinne hade allra minst vett att respektera det jobb Moyes gjorde med Everton, en klubb med förhållandevis små resurser som han stadigt fick att konkurrera med de allra största.

Man kan så klart anse vad man vill om det kloka i att Man Utd beslutade sig för att anställa Moyes som ersättare till Alex Ferguson. Det är oavsett vilket inget man hade beslutat sig för om Moyes hade gjort något annat än ett väldigt bra jobb med Everton.

Det var tre år sedan. På dessa tre år har David Moyes kurs kraschat snabbare än det brittiska pundet. Två misslyckanden har sett till detta. Hans tid i Man Utd blev kort, endast tio månader. Strax därefter prövade han lyckan i Real Sociedad, en klubb där han blev kvar ett år.

Det känns överdrivet. Den manager existerar inte på jordens yta som hade haft goda chanser att framgångsrikt ta över som Alex Fergusons första ersättare, skuggan var för stor. Moyes gjorde misstag, men förståeliga misstag. Det var en väldigt svår situation och ett mer eller mindre omöjligt sammanhang.

Därefter Real Sociedad. Istället för att häckla det relativa misslyckandet borde man kanske istället hylla modet att pröva vingarna utomlands, i en ny liga och i en ny kultur. Det är svårt att lyckas under sådana omständigheter, inte minst vid första försöket – något många utländska managers har fått erfara också i England.

Det finns ett välbekant uttryck. Att god erfarenhet följer på dåliga erfarenheter, som i sin tur följer på ingen erfarenhet. Det är ett uttryck som avslöjar ett annorlunda sätt att se på det här med misslyckanden. Att det inte behöver vara något som stigmatiserar, tvärtom kan det stimulera.

Men att misslyckas med ett högprofilerat jobb i England betyder oftare att man drar på sig en informell nationell exil. Det har pratats en längre tid om att David Moyes ska komma tillbaka till engelsk fotboll och till Premier League, men det är först nu som det ser ut att kunna bli av.

Som ny manager för Sunderland, under förutsättning att FA som det ser ut väljer att utse Sam Allardyce till nästa förbundskapten.

Det är svårt att inte se detta som om inte det perfekta valet för Sunderland så åtminstone det naturliga valet. Det är ett val som har många fördelar och många argument som talar för det. Inte minst kanske att det vore en teoretiskt omedelbar lösning som inte skulle försena Sunderlands säsongsplanering i onödan.

Men David Moyes vore också en manager som i mångt och mycket bygger vidare på vad Sam Allardyce har lagt grunden till. Det är ett val som inte tvingar Sunderland att behöva uppfinna hjulet ännu en gång, för vilken gång i ordningen under det senaste årtiondet törs man knappt räkna.

Managerstil och spelidé är också något som Sam Allardyce och David Moyes i stora drag har gemensamt. Båda är erkänt skickliga på att skapa en defensiv organisation i sina fotbollslag. Moyes har å andra sidan visat sig skickligare på att kombinera detta med en snabb och slagkraftig offensiv som passar väldigt väl in på Sunderlands nuvarande spelarmaterial.

Personlighet är också något som talar för David Moyes i Sunderland. Moyes klarade aldrig av att ta det kliv uppåt i mentalitet som förmodligen krävs för att leda en engelsk storklubb. Men han trivs dokumenterat väl i en klubb som har för ambition att slåss med engelska storklubbar. I det avseendet skiljer sig inte Sunderland från Everton.

David Moyes är inte det mest glamourösa namnet, för det är han alltför brittisk. Men tar han över Sunderland så blir inte ett redan stekhett managerläge i Premier League inför kommande säsong det minsta mindre svettigt. Tvärtom.

Dessutom. Än en gång lokalrival med Rafa Benitez. Fast den här gången slåendes ur överläge, eller åtminstone på jämn fot. Med Middlesbrough som det potentiellt mycket besvärligt tredje hjul i den relationen. Det knastrar däruppe i nordöst.

Men det är FA som måste fälla den första dominobrickan genom att anställa Sam Allardyce som Englands förbundskapten. Kanske inte idealiskt för Sunderland men med David Moyes väntandes i kulisserna så behöver det heller inte på något sätt vara någon negativ utveckling.

Vad som däremot är direkt problematiskt för Sunderland i det här läget är en utdragen osäkerhet i frågan. Så man förstår att de önskar att FA inte drar frågan i långbänk, eller åtminstone att de ger Sam Allardyce så snabbt besked som möjligt.

Vilket i sig inte precis är någon avundsvärd situation – att vara beroende av FA:s kompetens och effektivitet i sin försäsongsplanering.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Chelsea värvar N’golo Kanté och välkomnar Leicester tillbaka till verkligheten

Chelsea betalar £30m till Leicester för N’golo Kanté. En bra värvning för Chelsea naturligtvis som behöver nytt blod på mittfältet och i Kanté får Antonio Conte precis den typ av arbetshäst han normalt sett brukar leta efter på sina mittfält. Lika viktig som Kanté var för att styra spelet i Leicester kommer han bli för Chelsea.

Samtidigt är det så klart på sitt sätt upprörande att behöva se Leicesters fantastiska lagbygge börja luckras upp. N’golo Kanté var möjligen den viktigaste spelaren bakom Leicesters lika oväntade som triumfartade ligaseger, i alla fall tillsammans med Riyad Mahrez som nu också sägs vara på gång att lämna Leicester för en större klubb.

Man undrar så klart lite vad Jamie Vardy tycker och tänker i nuläget. För snart en månad sedan nobbade han Arsenal och valde att stanna i Leicester. Hade han fattat samma beslut i vetskapen att eventuellt både Kanté och Mahrez skulle lämna laget under sommaren? Det lär vi aldrig få svar på men jag betraktar det som allra minst osäkert.

I någon mening är det kanske också en fråga om förra säsongens upp och ned-vända värld håller på att räta upp sig igen. Leicester var en romantisk fotbollsdröm som vi alla rycktes med i. Men vi var naiva om vi trodde att vi aldrig skulle behöva vakna upp ur drömmen. Att Chelsea värvar Kanté säger oss att ordningen är på väg att återställas.

Något surt är det så klart. Man kan undra varför det skulle vara så värst intressant för N’golo Kanté att just den här sommaren byta från Leicester till Chelsea. Båda klubbarna spelar i Premier League, med Leicester skulle han få spela i Champions League, och så värst mycket högre kan inte lönen vara som Chelsea erbjuder honom.

Att det skulle vara sista chansen för N’golo Kanté att gå till en storklubb är också svårt att se för en 25-årig spelare som precis etablerat sig som en världsspelare. Kantés övergång från Leicester till Chelsea känns som en övergång som precis lika gärna hade kunnat ske nästa sommar som den här sommaren.

Så varför sker det just den här sommaren? Varför lämnar en spelare som N’golo Kanté de regerande ligamästarna och spel i Champions League för en annan klubb som befinner sig under rekonstruktion och som spelar i vare sig Champions League eller Europa League nästa säsong?

Kanske ville N’golo Kanté ta chansen att få spela för Antonio Conte. Kanske inte ett skäl som känns helt troligt och heller inte en möjlighet som försvinner efter den här sommaren. Att flytta till en klubb i London kan så klart vara attraktivt jämfört med ett rätt trist Leicester, men återigen känns det som något som inte var direkt brådskande.

Rent rationellt är det så klart mycket möjligt att göra resonemanget att Chelsea är betydligt mer sannolika att sluta högre upp i tabellen, kanske till och med kämpa om ligatiteln, under den kommande säsongen än vad Leicester är. Trots allt är framtiden viktigast i sådana här beslut. Men överträffar verkligen denna möjlighet chansen att få spela i Champions League nästa säsong?

Det är svårt att hitta helt klockrena rationella argument bakom beslutet. Min teori är att skälet att spelare som N’golo Kanté väljer att lämna Leicester just den här sommaren var just lagets lika makalösa som oväntade framgångar förra säsongen. Det var en skräll, det var en bragd – men det var också något som helt säkert aldrig kan vare sig överträffas eller upprepas.

Spelare som N’golo Kanté och Riyad Mahrez har uttryckt annorlunda redan uppnått allt de kan uppnå med Leicester. Förra säsongen var den perfekta säsongen. Det är naturligtvis jättebra. Men nedsidan av det myntet är att allt som sker därefter bara kan bli en försämring, i värsta fall till och med ett rent misslyckande.

Det där är oundvikligt. Alla bedömare, även de som värderar Leicester med rimliga förväntningar, kommer mer eller mindre underförstått alltid jämföra med förra säsongen. En sådan jämförelse går inte att vinna. Om man vet detta – så finns naturligtvis alla skäl i världen att försöka undvika den situationen om man har möjlighet och istället avsluta på högsta möjliga punkt.

Det är så klart sorgligt på sitt sätt. Inte minst för oss som hade hoppats att få se förra säsongens Leicester hävda sig i Champions League. Den möjligheten kommer vi förmodligen inte få. Det trista i det är att Leicesters bragdlag och mirakelsäsong alltid kommer åtföljas av ett frågetecken om hur de hade klarat sig i Champions League, som aldrig riktigt kommer besvaras.

What if?

:::

TRANSFERKOLLEN

N’golo Kanté, Chelsea (+++++). Strålande värvning av Chelsea. Är i stort behov av ny energi på sitt centrala mittfält och ingen spelare är mer energisk än just Kanté. Kommer vara en viktig taktisk kugge i Antonio Contes lagbygge, inte minst betydelsefull att styra Chelseas defensiv på samma sätt som han gjorde i Leicester.

Juan Camilo Zuniga, Watford (+++). Colombiansk landslagsytterback som kanske är mest känd för att ha försatt Neymar ur spelbart skick i VM senast. De senaste åren har han befunnit sig i Napoli, varifrån Walter Mazzarri naturligtvis är bekant med honom. Bra förstärkning för Watford sedan Nathan Aké lämnat klubben.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Arsenals transfersommar på god väg att fastna i business as usual

Det brukar något elakt sägas att Arsenals säsonger nu för tiden följer mer eller mindre samma mönster av stora förhoppningar som aldrig riktigt infrias. På samma sätt skulle många säkert kunna hävda att Arsenals somrar även de följer ett mycket liknande mönster. En idé är så klart att det ena tenderar att hänga ihop med det andra.

En lovande början skruvar upp förväntningarna (exempelvis värvningen av Granit Xhaka) innan man missar ett upplagt läge och tappar viktiga poäng (den inställda värvningen av Jamie Vardy), följt av en längre tids passivitet och avvaktande, innan man hänfaller till mer eller mindre lyckade nödlösningar precis innan det är för sent.

En match, en säsong, en transfersommar – oavsett vilket så har Arsenal en tendens att följa detta återkommande mönster.

Försöket att värva Jamie Vardy var på sitt sätt talande både för en attityd och för en brist på slughet på transfermarknaden. Att försöka köpa Vardy för dennes köpklausul var ett sätt att söka maximalt värde på marknaden. Att försöka värva Vardy så tidigt på sommaren var förmodligen ett misstag. Kanske hade det varit klokare att låta andra pjäser lämna Leicester först och låta det informera Vardys beslut.

Det har till synes blivit en sorts grej för Arsene Wenger att försöka värva anfallare genom att trigga deras köpklausuler. Min enda förklaring till det skulle vara att det är enda sättet att nu för tiden kunna köpa en anfallare av klass för vad Arsene Wenger skulle betrakta som värde för pengarna. Annars tvingas man ofta i någon mening ”överbetala” för sådana spelare.

Överbetala är dock ett lustigt ord som antyder att varje spelare har ett objektivt värde oberoende av det pris han betingar på marknaden. Alternativt att varje spelare har ett korrekt värde i Arsene Wengers huvud. Men en spelares värde är det pris marknaden bestämmer, och den marknaden har genom framför allt rejält ökade TV-intäkter förändrats väldigt mycket på väldigt kort tid.

Det där vägrar Arsene Wenger till synes att acceptera. Han vill inte anpassa sig efter den rådande marknaden vilket leder till att Arsenal befinner sig i en simtävling simmandes motströms. Wenger arbetar med samma filosofi han gjorde för 10-15 år sedan med den skillnaden att filosofin då hade mer gemensamt med den tidens marknad.

Givet att Arsenal befinner sig i en position där de har möjlighet att spendera och betala betydligt mycket mer än de allra flesta andra klubbar så är detta en filosofi som begränsar dem. Det begränsar definitivt Arsenal gentemot deras främsta konkurrenter.

Där andra klubbar i större utsträckning söker efter bra spelare och är beredda att betala för dem, söker Arsenal och Arsene Wenger istället efter vad som enligt dem är bra värde, vilket har lite för mycket gemensamt med billigt. Det är en annorlunda målbild. Det hade varit en klok målbild om Wenger vore ekonomichef, men han är manager för en fotbollsklubb.

Nu är inte sommaren på långa vägar slut. Men vi vet alla att sannolikheten är rätt hög att vi mycket snart kommer höra välbekanta uttalanden komma från Arsene Wenger. Hur han har fullt förtroende för sin redan befintliga spelartrupp. Hur det är viktigt med kontinutitet och stabilitet, och att spela samman spelartruppen.

Om vi börjar höra detta, för att inte säga när vi börjar höra detta, så kan vi vara rätt säkra på att det blir ännu en sådan sommar för Arsenal. Det händer inte så värst mycket mer, Arsene Wenger hittade inte så mycket värde på marknaden, vilket besvärligt nog inte längre riktigt existerar. Beroende på resultaten i säsongsinledningen följer sedan nödköp, med vilka man kan få tag i en Mesut Özil men oftare fastnar med Per Mertesackers eller Marouane Chamakhs.

Kanske är det lätt att vara för pessimistisk. Granit Xhaka har trots allt värvats och det kan stadga upp lagets centrala mittfält. Den värvningen till trots återstår alltjämt för Arsenal att stadga upp de två lagdelar som verkligen är i behov av förstärkning – mittförsvaret och anfallet. Men det är inte första sommaren vi väntar på att Arsenal ska åtgärda dessa brister.

Hittills har vi väntat förgäves.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jordon Ibe, Bournemouth (++++). Håller Eddie Howe på med sitt alldeles egna ”suffer the little children”-projekt i Bournemouth? Han samlar hur som helst på sig mycket lovande, ung talang. Rekordköpet av Ibe kan vara ett genidrag, en mycket lovande spelare som är i behov av speltid för att utvecklas och som bör passa perfekt in i Bournemouths spelidé.

Antonio Barragán, Middlesbrough (++++). På pappret en kanonvärvning till högerbacken av Middlesbrough. Barragán kommer från Valencia vilket till synes fortsätter vara något av en problemklubb. Där har han fått mycket speltid de senaste åren. Känns som en värvning på en nivå ovanför vad man normalt brukar få se från nykomlingar.

Ashley Fletcher, West Ham (++). West Ham skulle värva en stjärnanfallare. Nej, det är inte Fletcher som avses med detta. I framtiden är det dock inte omöjligt att Fletcher faktiskt blir en stjärnanfallare för West Ham, men det är svårt att se hans bidrag som alltför omfattande den här säsongen. Tillbringade våren på lån i Barnsley som han var med om att skjuta upp i The Championship.

Peter Hyllman
0 kommentarer