Peter Hyllmans Englandsblogg

Cotton Mills Derby är engelsk fotbolls Battle of the bastards

Det anses normalt som ett av Burnleys mörkaste ögonblick. De ligger under med 0-2 i playoff-semifinalen i League Two mot Torquay 1990-91 och står inför sin sjunde raka säsong kämpandes för sportslig och ekonomisk överlevnad. Ett plan flyger plötsligt ovanför arenan med texten fladdrandes efter sig: ”Staying down forever. Luv Rovers. Ha Ha Ha.”

Tre år senare åker Blackburn Rovers nesligen ut mot ett halvprofessionellt Trelleborg i UEFA-cupen. ”Are you watching Burn-eh-ley?!” löd många gånger sången från läktarna på Ewood Park när Blackburn spelade i Europa. Jodå, Burnley tittade. De inte bara tittade, de satte upp skyltar vid varje väg in till Burnley utnämnandes Trelleborg till deras egen tvillingstad.

The Cotton Mill Derby är Englands äldsta derby. Både Blackburn och Burnley var klubbar som var med och en gång grundade Football League. Det kan mycket väl också vara Englands bittraste derby. Och som möjligen framgår av dess namn finns det ekonomiska och sociala förklaringar till denna bitterhet som lever kvar än i dessa dagar.

Tolv kilometer, eller ett norrländskt stenkast, skiljer de båda industristäderna Burnley och Blackburn i Lancashire. Textilfabrikerna som en gång i tiden lade grunden till de båda städerna är sedan länge nedlagda. Arbetslöshet och social utslagning har präglat båda städerna som likt regionen i stort även drabbades hårt av Thatcherregimens förvaltade förfall (”managed decline”).

Det är den välbekanta historien om inte bara två fotbollsklubbar utan två hela städer i konkurrens med varandra. Blackburns textilfabriker plockar hem en stor kund vilket betyder fler anställda och högre löner i Blackburn men på samma gång arbetslöshet och lägre löner i Burnley. Fotbollen blev Burnleys sätt att ge igen och hävda sin egen stolthet.

Det har så klart gått i vågor. Blackburn Rovers hade tidig framgång med flera FA-cuptitlar under 1880-talet. Burnley i sin desperation att besegra Blackburn valde att tänja på den engelska fotbollens amatörregler och drev igång fotbollens professionalisering. Blackburn gjorde vad varje hotad storklubb så gärna gör, det vill säga försöka få Burnleys metoder förbjudna.

Med förändringen i samhällsklimatet som kom med 1970-talet förbittrades relationen mellan båda klubbarna och städerna ytterligare. Huliganismen fick fotfäste. Drabbningarna mellan lagen och supportrarna var ofta präglade av grovt våld. Kanske drog engelsk fotboll en kollektiv suck av lättnad när Burnley och Blackburn mellan 1983 och 2001 var åtskilda i seriesystemet.

Absense makes the heart grow fonder, brukar det ju sägas. Men knappast. Om något har den låga frekvensen av matcher mellan de båda klubbarna gjort derbyt desto mer hetlevrat, eller speciellt. Blackburn hade sin storhetstid under 1990-talet och red på den även under 2000-talet, men under 2010-talet har Burnley inte bara kommit ifatt utan också passerat.

Plötsligt är det Burnley som spelar i Premier League, och Blackburn som får kämpa längre ned i seriesystemet. Burnleys mått av sympati för Blackburns besvär är ungefär vad som är att vänta. ”In Venkys we trust!” lät ett flygplan meddela när de båda klubbarna möttes på Ewood Park för några år sedan. Den enda sanna glädjen är som bekant skadeglädjen.

Säkerhetsrutinerna runt den här matchen är omfattande. Burnleys supportrar kommer att eskorteras av polis i bussar från Turf Moor till Ewood Park. Det är deras enda chans att ta sig in och faktiskt se matchen. Rutinerna är inte omotiverade. Under en match på Ewood Park 2009 drog tolv Burnleyhuliganer på sig fängelsestraff motsvarande sammanlagt 32 år.

Det är ett derby kantat av våld och förstörelse. Redan mot slutet av 1800-talet fick en match mellan Burnley och Blackburn avbrytas för att supportrarna började slåss med varandra. Burnleys fans har flera gånger orsakat skadegörelse på Ewood Park, bland annat genom att klättra upp på taket på sin läktare och slita loss materialet därifrån.

Har TV-bolagen valt att sända den här matchen? Nej, de har av någon anledning istället fått för sig att Cheltenham mot West Ham är ett mycket bättre val. Möjligen ett tryggare val för dem. De behöver åtminstone inte oroa sig för att hur de ska hantera säkerhetsbrister, obehagliga scener och ytterst olämpliga sånger i direktsändning. Ett fegt val med andra ord.

”Bring on the Bastards!” skanderar Burnleyfansen inför kvällens match mot Blackburn. “The town of t’bastards” är Blackburnfansens sätt att beskriva Burnley, en stad de nog helst hade jämnat med marken. Det är rått, fuktigt och smutsigt. Det speglar städernas och regionens ekonomi och demografi. Det speglar de båda klubbarna. Det är engelsk fotbolls Battle of the bastards.

Det kunde tyckas finnas någon form av uppgift för TV och media att belysa och dokumentera detta. Istället känns det som att de hellre försöke sopa det under mattan. Som om Ligacupen och Football League vore mer rädda om sin PG-rating än faktiskt visa något med substans. Men engelsk fotboll är inte helt barntillåten, har aldrig varit det och ska aldrig vara det.

Cotton Mills Derby är däremot så nära barnförbjudet som går att komma.

:::

Ofta diskuteras ju design och estetik på klubbars tröjor och emblem. Design- och varumärkesföretaget Brandzy har tagit det hela ett steg längre så här i upptakten av Premier League-säsongen och rangordnat samtliga Premier League-klubbars varumärken, baserat som jag uppfattar det i huvudsak utifrån ett designperspektiv snarare än ett marknadsperspektiv. Det blev så här:

https://brandzy.com/blog/best-premier-league-logos/

:::

TRANSFERKOLLEN

Wesley Houdt, Lazio till Southampton. Southampton värvar mittbackar och det får ju munnarna att vattnas på fler än ett ställe så klart. Les Reed, Southamptons VD, var däremot noga med att påpeka att Houdt såg fram emot möjligheten att få spela tillsammans med sin holländske landslagskollega Van Dijk. Nickstark mittback från Serie A, Southampton behöver förstärka backlinjen. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Sam Gallagher, Southampton till Birmingham (lån). En av de hetaste anfallarna tillgänglig för lag i Championship. Gjorde 12 mål för ett uselt Blackburn ifjol. Känns redo för ett topplag i Championship. Frågan är ifall han är bättre eller nödvändig med Che Adams i laget? Kanske kan de spela tillsammans. Både passar åtminstone tillsammans med Donaldson och möjligen Jutkiewicz. Lån skadar inte, Gallagher kanske kunde hittat en bättre situation dock. Med beröm godkänd – (++++)

Carl Jenkinson, Arsenal till Birmingham (lån). Förvånad att Jenkinson inte lånas ut till ett mindre Premier League-lag. Tyder det på Redknapp och Birminghams dragningskraft eller att inget Premier League-lag ville ha Jenkinson? Av det jag sett från Jenkinson är det en kupp för Brum. Tror Jenkinson håller på Premier League-nivå och för ett tunt Birmingham bidrar han åtminstone med stabilitet på högerbacksplatsen. Med beröm godkänd – (++++)

Cohen Bramall, Arsenal till Birmingham (lån). Vet väldigt lite om Bramall. En snabb vänsterback som Arsenal plockade från Hednesford. Skulle nog passat in bättre i Sheffield Utd. Kan vara en oslipad diamant men det kan också vara Arsenal som sett en talang som inte riktigt finns där. Det finns trots allt gott om gamla Ligacups-Gunners som nu spelar i League Two eller längre ned. Godkänd – (++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Ligacupen – en bedårande cup av sin tid!

Det finns mycket med de två första omgångarna av Ligacupen som också gör dem till de två bästa omgångarna av Ligacupen. Inte minst är det så klart normalt sett innan de klubbar har gått in i turneringen som drar med sig en svans av gnällspikar som mest verkar leva för att påpeka hur de egentligen är för fina för att delta i cupen, händelsevis också oftast för fina för att vinna den så klart.

Det vore ju så klart annars ett klagomål jag skulle kunna ha. Att 13 Premier League-klubbar tillsammans med 37 återstående Football League-klubbar får spela Ligacupen utan att Man Utd får vara med känns på något sätt djupt orättvist. Visst, jag kan förstå tanken, klubbarna som deltar i europeiskt cupspel får stå över. De som kvalspelar har annars inte möjlighet att delta och varför ska de få en fördel i Ligacupen framför högre placerade klubbar?!

Men en anledning till att jag gillar dessa tidiga omgångar i Ligacupen är för att de ofta ger oss cupmatcher som vi annars sällan får någon möjlighet att se. Den här andra omgången är inget undantag i det avseendet. Det är dessutom omgångar där det är engelsk cupfotboll som allra bäst, matcherna kan verkligen sluta precis hur som helst. Och där saknas helt FA-cupens vanliga räddningsplanka med omspel vid oavgjort.

Crystal Palace – Ipswich Town. Spännande och kanske något oväntat möte mellan botten i Premier League och toppen i EFL Championship. Ipswich har börjat med fyra raka segrar i ligan samtidigt som Crystal Palace har inlett med två raka förluster utan att göra ett enda mål. Frank De Boer mot Mick McCarthy känns onekligen också som något av en symbolisk kamp mellan det nya och det gamla.

Accrington Stanley – West Brom. Accrington Stanley stod för något av förra omgångens skräll när de slog ut Preston North End med 3-2 hemma på Wham Stadium. Tony Pulis har samtidigt aldrig gjort sig känd som någon större vän av cupspel, bland annat utslagna mot Northampton i motsvarande omgång förra säsongen. Något upplagt således för ännu en skräll den här omgången, även om West Brom samtidigt har inlett ligan med två raka vinster.

QPR – Brentford. Derby i västra London men med tämligen ombytta platser under början av säsongen mot vad de flesta trodde inför säsongen. QPR med två segrar på fyra matcher och med i toppen av tabellen, Brentford utan vinst i ligan än så länge, men med tre förluster och sist i tabellen. Ofta hett och hätskt när de här båda klubbarna möts och kanske blir det särskilt så när det nu faktiskt är cupmatch.

Sheff Utd – Leicester. Kvällens TV-sända match och det är lätt att se varför, med två förhållandevis stora klubbar som drabbar samman. Leicester så klart från Premier League och Sheff Utd en klassisk storklubb nyligen tillbaka i EFL Championship. Räkna med bra stämning på Bramall Lane som alltid brukar leva upp för cupmatcher. Intressant också att se Leicesters alternativa spelare och hur de presterar.

Watford – Bristol City. Marco Silvas erfarenhet av Ligacupen måste ändå vara lite speciell. Hans allra första matcher inom engelsk fotboll var förra säsongens semifinaler med Hull City mot Man Utd, där man faktiskt var så när att vinna och ta sig till Wembley. Det här borde rimligtvis ha kunnat ge honom lite mersmak på det här med cupspel. Bristol City har inlett säsongen rätt starkt i EFL Championship och blir inte ofarliga i den här matchen.

Birmingham – Bournemouth. Det måste vara en speciell känsla för Harry Redknapp ändå att möta Bournemouth, klubben där allt en gång egentligen startade för honom. Nu en klubb i Premier League som inte bara överlever utan mår bra i Premier League. Redknapp har så klart svarat själv för cupskrällar med Bournemouth men den här gången vore det knappast någon skräll om Birmingham faktiskt skulle vinna mot Bournemouth.

Aston Villa – Wigan. Oj, vad Steve Bruce behövde den där vinsten mot Norwich i helgen för att köpa sig själv i alla fall lite mer tid. Men det vore just typiskt så klart om arbetsron fick ett tvärt slut med att Aston Villa åker ur Ligacupen mot Bruces gamla klubb Wigan, nu för tiden hemmahörandes i League One. Viktigt alltså att fortsätta med feelgood-faktorn med vinst hemma mot Wigan, inte minst inför fredagens tuffa bortamatch mot Bristol City.

Sju av 20 matcher bara ikväll som definitivt alla är spännande på sina sätt att följa. Och ytterligare sex matcher på onsdag. Visst kan man tycka att Football League knappast gör Ligacupen någon större tjänst genom att köra lottningen av den tredje omgången mitt i gryningen svensk och brittisk tid, för att av rena sponsorskäl lägga den på en tid som fungerar i Kina. Det är förståeligt vad de vill uppnå, men möjligen feltänkt.

Det känns i vilket fall som helst inte som något som behöver läggas så mycket energi på. Ligacupen fyller fortsatt en viktig funktion eftersom det som den moderna fotbollens förutsättningar ser ut snarare behövs fler titlar som är realistiska för fler klubbar att vinna, inte färre titlar. Det motsatta synsättet är i allt väsentligt ett rent storklubbsperspektiv. Och för de klubbar som anser sig för fina för Ligacupen finns ju en självklar lösning.

Ställ inte upp! Ni är inte precis oumbärliga.

:::

TRANSFERKOLLEN

Chris Wood, Leeds till Burnley. Burnley jagade en anfallare sedan Andre Gray flyttat till Watford och de har lyckats värva EFL Championships kanske hetaste anfallare det senaste året. Det här är en riktigt bra värvning, en typ av anfallare som bör passa väldigt bra in i Burnleys sätt att spela fotboll, och som ska bli väldigt kul att se i Premier League. Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Everton är det perfekta motståndet för Man City att visa sina framsteg

Att vinna mot Brighton är en sak. Att vinna mot Everton en helt annan. Det är kanske för tidigt att säga att Man City kommer kunna bevisa något ikväll med en seger mot Everton, men åtminstone är det ett första riktigt test att mäta de framsteg Man City har gjort sedan förra säsongen. För självfallet är detta en match som Man City ska vinna för att kunna se sig som titelfavoriter.

Att säga det bygger på utgångspunkten att det här är en typ av match som Man City vann alltför få av förra säsongen. Det var i själva verket sammantaget sex olika klubbar som Man City över huvud taget inte lyckades besegra förra säsongen – Tottenham, Chelsea, Liverpool, Middlesbrough och Celtic var fem av dem. Everton råkade vara den sjätte klubben.

Oförmågan att vinna mot Everton kan sägas ha berott på två olika saker. På Etihad blev det 1-1 sedan Man City missat mängder av målchanser, bland annat två straffar osannolikt nog. På Goodison Park å andra sidan var det snarare defensiven som fullständigt ramlade samman, och 0-4 åsamkade Pep Guardiola dennes största enstaka förlust någonsin.

Pep Guardiola pratade själv vid upprepade tillfällen under förra säsongen om lagets bristande kvalitet och effektivitet i båda straffområdena. Oförmågan att avsluta egna målchanser och oförmågan att försvara motståndarnas. Everton mer än kanske någon annan klubb demonstrerade denna dystra dualitet hos Man City under förra säsongen.

Det perfekta motståndet som någon form av värdemätare således. Möjligen komplicerat i ytterligare utsträckning av att Ronald Koeman är manager för Everton, som har samma taktiska skolning som Pep Guardiola, och som känner väl till Guardiola både som taktiker och som person. Om någon borde kunna läsa Guardiola så vore det kanske just Koeman.

En annan aspekt med just kvällens match mot Everton är att det är Man Citys hemmapremiär. Och det var just på hemmaplan som Man City verkligen tappade greppet om titelstriden förra säsongen. På bortaplan var det i själva verket bara Chelsea som var bättre än dem. Men hemma på Etihad Stadium tog de bara 40 av 57 möjliga poäng, fem lag var bättre än dem.

Det skulle kunna tyckas vara ologiskt men var rimligtvis en konsekvens av Man Citys svårigheter att bryta ned lågt liggande motståndarförsvar, vilket säkert tar sig mer extrema uttryck just på Etihad. Man City har inte råd att tappa lika mycket poäng på hemmaplan den här säsongen om de vill göra skäl för sitt titelfavoritskap. Poängtapp måste vara undantaget, inte regeln!

Matchen mot Brighton gav inga övertydliga indikationer på att problemen från förra säsongen skulle vara som bortblåsta. Det dröjde innan Man City fick hål på Brightons samlade försvar och när det väl skedde var det genom ett misstag på mittplan och därifrån en snabb kontring. 70 minuter dessförinnan hade Man City stångats med Brightons försvar på ett sätt som kändes rätt bekant.

Everton bör å sin sida utgöra ett tuffare prov för Man City. Samtidigt är ju detta ett rätt intressant test även för Everton. Deras försvarsspel har varit felfritt så här långt under säsongen, Everton har ännu inte släppt in ett enda mål, och de har förstärkt sitt försvar sedan förra säsongen. Men så värst mycket tuffare test än en bortamatch mot Man City lär de inte utsättas för under säsongen.

Men det är för Evertons räkning inte bara en fråga om defensiven håller utan också om de kan producera framåt. En anledning att Everton inte förlorade på Etihad förra säsongen var att Romelu Lukaku gav ett målhot framåt, som också realiserades. Kan Everton prestera samma målhot nu? Och den spegelvända frågan, kan Man City defensivt hantera detta målhot på ett bättre sätt nu?

Man City och Everton har också haft en något kinkig relation under 2010-talet, där en viss prestige har infunnit sig. Delvis kanske för att det är två klubbar från Manchester respektive Liverpool så klart. Men inte minst från Evertons sida har det nog funnits en del sura druvor angående Man Citys nya rikedom. Ännu en klubb som snyltar sig upp förbi dem, enligt deras sätt att se saken.

Men kanske är även den balansen nu på väg att förändras. Everton har fått sina egna investeringar och gjort sin egen satsning inför den här säsongen. Inte på samma nivå som Man City så klart men ändå tillräckligt för att göra hela den här ”upstairs, downstairs”-retoriken något förlegad. En rivalitet med rötterna i klasskamp har snarare börjat ta karaktären av fri konkurrens.

Evertons strategi förra säsongen gick ut på att försöka frustrera Man City och det finns ingen anledning att tro att de skulle ha någon annan strategi den här säsongen. Everton har dessutom bättre verktyg för att lyckas med det den här gången. Men på motsvarande sätt har Man City å sin sida bättre och framför allt fler verktyg att hantera och lösa denna frustration.

Investeringen i ytterbackar har gett Man City fler taktiska alternativ och möjligheten att på hemmaplan spela med en trebackslinje i bokstavlig bemärkelse, alltså inte en fembackslinje i realiteten, ger också Man City fler offensiva dimensioner än förut. Det gör Man City mindre förutsägbara och ger laget flera alternativ att lösa olika taktiska problem.

Med det offensiva överflödet riskerar emellertid också komma en slags förbannelse. Att skifta spelare blir nödvändigt men kan också påverka harmonin och flödet i spelet. Det bygger också på, för att hålla alla spelare nöjda och konflikter utanför laget, att laget har framgång. Framgång har många föräldrar. Men i motgång tenderar de flesta bli sin egen bästa vän.

Nu räknar Man City naturligtvis med och planerar för framgång. Märkligt vore så klart annars. Men ska planer bli till verklighet är Everton hemma på Etihad en måndagskväll under flodljusen en match Man City ska vinna. Med andra ord en match för Man City och Pep Guardiola att visa vilka framsteg de faktiskt har gjort under sommaren.

Det vet Pep Guardiola. Det vet Man Citys spelare. Det vet hemmafansen. Det vet även Everton, och de har säkert både ett och annat de vill säga om den saken. Vilken match att avsluta omgången med!

:::

TRANSFERKOLLEN

Jose Izquierdo, Club Brügge till Brighton. Klubbrekord var och varannan dag numer i Premier League. Det här är en värvning jag verkligen gillar. Brighton behöver offensiv kreativitet och Izquierdo har varit Club Brügges bästa och mest kreativa spelare de senaste säsongerna från sin normala position på vänsterkanten. Mycket intressant tillskott som blir roligt att följa. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #2: Chelsea visade vinnarskallarna på Wembley

TRE TANKAR

(1) Leicester. En övertygande seger mot Brighton följer upp en i alla fall något oförtjänt förlust mot Arsenal i premiäromgången. Vad som känns mest slående med Leicester så här långt är att laget verkar ha hittat glädjen och friheten igen och det betyder mycket för deras spel. Riyad Mahrez verkar nöjd med tillvaron och har hittat steget igen, och mycket talar också för att han blir kvar i Leicester under säsongen. Leicester kommer alltid jämföras med det ojämförbara men de verkar tillbaka i gammalt slag.

(2) Man Utd. Spring, spring, spring, spring, spring – släpp hästarna fria! Humöret var på topp hos José Mourinho som gnäggade glatt efter matchen. Likaså hos spelarna som alla pratar om sammanhållning och självförtroende som inte fanns på samma sätt förra säsongen. Det ska inte dras för stora slutsatser av de två första matcherna men matchbilden visar tydligt på ett Man Utd som inte bara vinner matcher utan även dominerar matcher. Det finns utrymme för förbättring, men förbättring har också redan skett.

(3) Chelsea. Det behöver nog inte oroas för att Chelsea ska falla igenom ännu en säsong. De indikationerna fick vi redan i andra halvlek mot Burnley och ännu mer den här kvällen. De var hetast ur startgroparna i derbyt mot Tottenham och ledde välförtjänt när Marcos Alonso drog in sin frispark. Defensiva därefter men med ett extremt organiserat försvarsspel som begränsade Tottenhams målchanser. När Tottenham ändå fick in kvitteringen mot slutet var den omedelbara känslan att Chelsea kunde straffa dem igen.

OMGÅNGENS VINNARE: Stoke

Tippade bland nedflyttningskandidaterna av många, bland andra mig, inför säsongen. Det här var en match som gav anledning att ompröva situationen en aning. Det defensivt disciplinerade Stoke var tillbaka. Viktigt med en vinst tidigt på säsongen, inte minst hemma mot en av storklubbarna.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Swansea

Det kan inte råda någon tvekan om att 0-4 sett till matchen som helhet kanske inte riktigt var vad Swansea förtjänade. De hade å andra sidan märkligt svårt att ta sig till målchanser över huvud taget och att se laget ge upp som det gjorde efter Man Utds andra mål var oroväckande.

OMGÅNGENS SPELARE: Javier Hernandez, West Ham

Det kan tyckas märkligt att till omgångens spelare utse en spelare i ett lag som förlorade, men Javier Hernandez lyckades med två för honom typiska men allt annat än enkla mål slita West Ham tillbaka in i matchen från ett underläge med två mål och bara tio man på planen. Strålande anfallare.

OMGÅNGENS MÅL: Aaron Mooy, 1-0 Newcastle (h)

Gillar det mesta med det här målet. Hur Mooy först skapar sig själv yta precis utanför straffområdet med ett enkelt väggspel, för att därefter curla in skottet i bortre hörnet utom räckhåll för målvakten. Ett mål som kräver både spelintelligens och teknisk precision. Viktigt i en i övrigt rätt stängd match.

OMGÅNGENS ?

Alla målvakter gör misstag men Hugo Lloris har det senaste året gjort lite för mycket av en vana av att göra i alla fall ett grovt och ofta avgörande misstag i framför allt de riktigt stora matcherna. Det är i dessa matcher som målvakter i titelvinnande lag inte gör misstag. Måste höja sig.

OMGÅNGENS !

Så här långt är det onekligen debutanternas säsong i Premier League. Och Jesé Rodriguez gjorde oss verkligen inte besvikna med sin debut. Nåväl, att göra en bra debut är inte någon garanti för fortsatt framgång men Jesé visade i alla fall att han har mycket att potentiellt bidra med till Stoke.

OMGÅNGENS WTF?

Hellre fria eller fälla? Det här är ett vanligt uttalande gällande domslut, att domare bara ska döma för något om de är tvärsäkra. Det kan låta vettigt men missar att domslut går åt båda håll. Att fria åt ena hållet är på samma gång att fälla åt det andra, oavsett om det gäller offside, hands eller whatever. När det diskuteras på nätet är antagandet alltid att domaren ska utgå från storlaget, men det är naturligtvis felaktigt. Domaren ska vara neutral. Något supportrar ytterst sällan kan vara.

OMGÅNGENS LOL!

Sällan man ser en leg drop på en fotbollsarena! Den här hade hur som helst till och med Hull Cogan varit helnöjd med.

OMGÅNGENS BTW…

På tal om bra debuter så gjorde Andy Robertson onekligen en imponerande debut för Liverpool på Anfield.

Omgångens Lucy Ewing: Marko Arnautovic.

Känns djupt orättvist att 13 andra Premier League-klubbar får spela Ligacupen i veckan utan att Man Utd får vara med.

Det är tufft att vara linjedomare när de till och med får skit för att de dömer offside rätt.

Huddersfield är enda Premier League-klubben i historien att vara obesegrade och inte ha släppt in ett enda mål.

Pratade om två narrativ i dagens blogg. Jag tycker både Chelsea och Tottenham visade att narrativen är klart överdrivna.

Steven Gerrard: ”Mesut Özil is a liability…”

Peter Hyllman
0 kommentarer

Tottenham och Chelsea behöver båda tysta varsitt störande narrativ

Supersöndag säger reklamen och supersöndag säger innehållet. Tottenham mot Chelsea på Wembley motsvarar naturligtvis även de allra högst ställda kraven på jättematch i Premier League. Förra säsongens odiskutabla etta och tvåa ställs mot varandra redan i den andra omgången. Återigen på Wembley, liksom i FA-cupsemifinalen i våras.

Stormatcherna mellan de här båda klubbarna har duggat så pass tätt de senaste åren att det mesta som finns att säga om själva mötet redan har sagts om och om igen. Att det är två klubbar och två lag som av en mängd olika skäl inte gillar varandra särskilt? Jahapp! Att det är en match som potentiellt påverkar titelstriden som vissa redan påpekat? Jahapp!

Vad som känns mest påtagligt med just den här matchen är att både Chelsea och Tottenham går in till den här matchen med någon form av förhoppning om att kunna sätta stopp för var sitt narrativ. Att misslyckas skulle utan pardon innebära att narrativet istället fortsatte och förstärktes med en potentiellt störande effekt under säsongen.

För Chelsea gäller det narrativet om en klubb i kaos och konflikt som steg för steg är på väg att ramla in i ännu en konstiperad så kallad Mourinhosäsong. Konflikter mellan tränare, spelare och ledning, en antagonistisk manager i form av Antonio Conte, passivt agerande på transfermarknaden, förlust i premiären hemma mot Burnley. Mönstret är både bekant och oroväckande.

Förlust mot Tottenham och mönstret vinner bekräftelse. Det var i början av säsongen som José Mourinhos Chelsea för två år sedan begav sig till en bortamatch mot Man City och förlorade den stort, ett definierande resultat. En liknande förlust mot Tottenham ikväll riskerar att definiera den här säsongen på precis samma sätt.

Allra minst innebär en förlust mot Tottenham att narrativet om kaos och konflikt, och om ett lag med stora problem, kommer fortsätta ältas. Att tro att det inte påverkar, i någon mån även riskerar bli självuppfyllande, vore bara naivt. Små sprickor riskerar bli till stora skrev. En vinst skulle däremot kvickt ge säsongen en positiv profil och sätta stopp för det negativa narrativet.

För Tottenham gäller det narrativet om Wembley. Det är Tottenhams första hemmamatch för säsongen, i den mening vi menar att Tottenham över huvud taget har hemmamatcher den här säsongen. Tottenhams problem på Wembley blev något av ett hjärnspöke förra säsongen i och med att de spelade sina matcher i Champions League på arenan, utan någon framgång.

Det har inte minst blivit ett narrativ eftersom kontrasten är så tydlig med hur Tottenham presterade på White Hart Lane. En arena på vilken de var helt och hållet obesegrade förra säsongen, något som naturligtvis låg bakom mycket av deras stora ligaframgångar. Att plötsligt tappa denna fördel riskerar självfallet bli ett svårt slag för Tottenhams ambitioner och förhoppningar.

Tottenham hade jobbat in ett självförtroende på White Hart Lane, inte minst mot Chelsea för övrigt. Tottenham har gjort några strålande och minnesvärda matcher mot Chelsea de senaste tre åren, men bara på White Hart Lane, aldrig utanför White Hart Lane. Säsongens stora fråga är om Tottenham kan bära med sig detta självförtroende till Wembley.

I någon mening kan jag känna att risken med den tillfälliga flytten till Wembley överdrivs en smula. För det första kan det inte bara tas för givet att Tottenham hade varit obesegrade på White Hart Lane den här säsongen också, det är trots allt ett rätt ovanligt facit. För det andra känns det alltför deterministiskt att bara utgå från att Wembley ska orsaka problem.

Det skulle i själva verket kunna visa sig bli en fördel under säsongen. Att spela på Wembley kommer tämligen bokstavligen bli vardag för Tottenham den här säsongen. Till skillnad från alla motståndare som för en enda gång ska spela bortamatch på Wembley, i flera fall kanske för första och enda gången. Vem är det då egentligen som har den psykologiska fördelen?

Utifrån ett bredare säsongsperspektiv känns det som om Tottenham har mycket att vinna på detta. De borde vara behjälpta av det i Champions League jämfört med förra säsongen, då det var rätt uppenbart att de var drabbade av scenskräck av att behöva byta White Hart Lane till Wembley. Wembley blev en ”stor grej”. Nu blir Wembley rutin.

Men precis som för Chelsea riskerar narrativet bli självuppfyllande. Ju mer Tottenham förlorar eller tappar poäng på Wembley desto mer bränsle kommer narrativet få och desto mer av ett faktiskt problem blir det. Å andra sidan, ju mer Tottenham vinner på Wembley desto mer kommer narrativet förpassas till skräphögen. Allra helst vinster mot motståndare som Chelsea.

Något det inte har pratats så mycket om är betydelsen Tottenhams supportrar faktiskt kan få för säsongen. Skillnaden mellan om de går in till matcherna på Wembley med en positiv, upplyftande inställning jämfört med en avvaktande, pessimistisk attityd är milsvid. Kanske har det aldrig varit tydligare hur vad som sker på läktarna påverkar vad som händer på planen.

Det finns med andra ord mycket som är särskilt intressant att följa med kvällens match mellan Tottenham och Chelsea på Wembley. Eftersom den egentligen oavsett hur den än genomförs och slutar kommer sätta så mycket av agendan för resten av säsongen, för ligan som helhet ska sägas men självfallet inte minst, på gott och på ont, för både Tottenham och Chelsea.

Två klubbar som av en mängd olika skäl inte gillar varandra. Två lag som möts i en match med potentiell påverkan på titelstriden. Men kanske framför allt två lag som med en vinst vill täppa till käften på varsitt irriterande och potentiellt störande narrativ. Men naturligtvis även med vetskapen att just i det avseendet är tveklöst den enes bröd på samma gång den andres död.

Det är med andra ord mycket som står på spel på Wembley mellan Tottenham och Chelsea. Det står poäng på spel. Det står tabellplaceringar på spel. Det står prestige på spel. Men det står inte minst arbetsro, harmoni och självförtroende på spel kontra kaos, konflikt och konstipation. På så vis står kanske hela säsongen på spel.

Supersöndag indeed.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Sean Raggett, Lincoln till Norwich. Dealen inkluderar också att Raggett lånas tillbaka till Lincoln, men bara tills januari inledningsvis. Raggett var stöttepelaren i förra säsongens succélag. Att det var just han som gjorde det sena avgörande hörnmålet mot Burnley var ingen slump, Raggett är en stor pojk och svårslagen i luften. Gjort en handfull mål varje säsong för både Lincoln och Dover. Är han rörlig nog för The Championship, är han rörlig nog för Farkes tyska spelstil? Det återstår att se. Smart att låna tillbaka honom till Lincoln. Väl godkänd – (+++)

Sean Scannell, Huddersfield till Burton (lån). Det är ganska typiskt av Burton att köpa någon som var hetare för några år sedan. Man shoppar gärna efter Championship-rutin. Är inte säker på att Scannell är särskilt bra. Bidrar inte med särskilt mycket mål eller assists för en ytter och ibland anfallare. Spelade för Palace och Huddersfield främst när de var mediokra mittenlag. Ett lån skadar aldrig och Scannell spelade trots allt en del för Huddersfield ifjol. Godkänd – (++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Mästarkvalitet är en uppenbar bristvara i Man Utds backlinje

En vanlig uppfattning förra säsongen var att Man Utd föll ur titelstriden på grund av sin offensiv, att de helt enkelt gjorde för få mål och missade alldeles för många chanser. Detta är naturligtvis sant i viss utsträckning, i meningen att om de istället hade vunnit en mängd matcher de istället bara spelade oavgjort i så hade deras tabellplacering varit en helt annan.

Därför känns det på något sätt som en sorts ödets ironi att behöva konstatera att vad som kanske inte får Man Utd att falla ur en titelstrid den här säsongen, men åtminstone gör det troligt att de kommer att falla kort i en sådan titelstrid, snarare är deras defensiv. Att den helt enkelt inte håller tillräcklig kvalitet för att kunna vinna världens svåraste liga att vinna.

Men Man Utds defensiv var ju näst bäst i Premier League förra säsongen skulle då vara invändningen mot detta påstående. Vilket kanske stämmer i någon slags ytlig mening men inte riktigt när man skrapar på ytan. Det var en taktiskt betingad defensiv, baserad på ett ofta lågt försvarsspel och en defensiv balans i laget, som var ägnad att strypa motståndarnas målchanser.

Dilemmat är självfallet att en sådan taktik kan få defensiven att se bra ut i termer av statistiska aggregat, på samma sätt som Louis van Gaals possession-fotboll kunde ge falska intryck av defensiv kompetens, men att detta mer eller mindre undantagslöst får konsekvenser för lagets offensiv. Men bra defensiv på mästarnivå ger ett försvarsspel utan bekostnad på lagets offensiv.

Det är dessutom lurigt med statistiska aggregat. Det kan ge oss en bred och svepande bild men på samma gång dölja specifika nyanser. Det pratas om poäng som Man Utd tappade på grund av oförmåga att göra mål, men ett annat tema under förra säsongen var även tappade poäng på grund av misstag i försvarsspelet – t ex mot Arsenal, Stoke, Everton med flera.

För att Man Utd ska kunna vinna Premier League krävs att de börjar dominera matcher igen i en utsträckning vi inte har sett på många år nu. Det bygger i sin tur på en offensiv balans i laget som ställer större krav på backlinjen, vad gäller både organisation och individuell skicklighet. Där finns alltså inte utrymme för de misstag och den tveksamhet vi sett mycket av under senare år.

Det finns naturligtvis bra spelare i Man Utds backlinje, och inte minst finns där en beundransvärd bredd av kompetenta spelare, men förmodligen skulle ingen få för sig att ens antydningsvis jämställa Man Utds nuvarande backlinje med kvaliteten i den backlinje som var grunden för Man Utds senaste mästarlag, och som varit grunden för Man Utds alla mästarlag genom åren.

Där finns några förhållandevis unga mittbackar – Eric Bailly, Phil Jones och Victor Nilsson Lindelöf – som under kommande år kan växa ut till stora mittbackar i Premier League. Antagandet att de ska klara av att hålla den nivån redan den här säsongen känns däremot grundat mest i önsketänkande än i någon seriös och realistisk spelaranalys.

På ytterbackspositionerna känns läget också osäkert. Antonio Valencia har varit en av ligans bättre högerbackar under senare år, men bakom honom är det tunt med alternativ. Uppenbart i Man Utds spel har också varit avsaknaden av en vänsterback som på samma gång klarar offensiva och defensiva uppgifter, och styrkan där beror på vad vi tror och hoppas om Luke Shaws framtid.

Men med Nemanja Matic som defensiv mittfältare får backlinjen ett helt annat skydd än förut skulle då invändningen kunna tänkas vara. Och det är så klart sant till viss del. Men det måste kanske också kommas ihåg att långt ifrån alla matchbilder den här säsongen kommer se ut som den gjorde på Old Trafford mot West Ham i premiäromgången.

Det är lätt att låta sig luras av den typen av enstaka intryck, i synnerhet när man så gärna vill tro på illusionen. Nemanja Matic kommer naturligtvis vara en väldigt nyttig spelare för Man Utd, så viktig för både defensiv och offensiv, men han kan inte vara överallt hela tiden. Även med en Matic i storform får West Ham ett jätteläge precis innan halvtid. 1-1 där och matchbilden är en annan.

När motståndet är av ännu högre kaliber än West Ham, när motståndet är i bättre slag än vad West Ham var förra helgen, eller när matchen som idag går på bortaplan, kommer risken för den typen av jättelägen att öka i motsvarande utsträckning. Poängen är så klart att med en defensiv och en backlinje av mästarkvalitet så uppstår helt enkelt inte dessa jättelägen på samma sätt.

Det vore alltför definitivt att säga att Man Utd, på grund av defensiven inte kan vinna Premier League, som gick att säga med Louis van Gaals fotboll, men det är ett konstaterande som till stor del bygger på en insikt att konkurrenternas försvar i flera fall inte precis övertygar de heller. Försvarsspelet i Premier League är inte vad det har varit, vilket måste åtgärdas för europeisk framgång.

Med två veckor kvar av transferfönstret är det självfallet inte omöjligt att Man Utd förstärker vad som med viss marginal måste beskrivas som deras svagaste lagdel. Inte minst på vänsterbacken har det också spekulerats i att Man Utd skulle söka efter alternativ. Däremot framstår det som osannolikt att det kommer några fler mittbackar.

Om inte managergeniet hade sett till att göra sig av med Jonny Evans och Michael Keane, två av Premier Leagues just nu bästa mittbackar och därtill viktiga ledargestalter i olika åldrar, hade kanske inte detta varit något större problem. Man Utd bär däremot fortfarande de praktiska kostnaderna av dåliga beslut som fattades under åren efter Alex Fergusons avgång.

Kostnader vars defensiva saldo innebär att Man Utd trots premiäromgångens övertygande vinst mot West Ham på Old Trafford ändå inte kan betraktas som favoriter eller särskilt troliga vinnare av ligatiteln den här säsongen. Defensiven snarare än offensiven är alltså vad som med störst sannolikhet kommer sätta käppar i hjulet för Man Utds ambitioner den här säsongen.

Vilket kanske inte är vad folk normalt väntar sig av ett av José Mourinhos fotbollslag. Och det är kanske som sagt inte omöjligt att effektiv organisation och individuell utveckling kan visa sig vara ”just about enough” i slutänden. Men det är ändå vad som måste ses som den bistra verkligheten bakom stela stereotyper och simpel statistik.

Och det finns inget att stoltsera med över detta. Ingen möjlighet att gömma sig bakom floskler om att hellre spela rolig fotboll och att medvetet välja att spela fotboll med hög risk, som om där faktiskt fanns någon motsättning. Inte om man faktiskt vill vinna Premier League. Fotboll är både anfall och försvar, och en Premier League-mästare måste behärska både och.

Det gjorde inte Man Utd förra säsongen. Det är ytterst tveksamt om de gör det den här säsongen.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Omar Bogle, Wigan till Cardiff. Har gjort en Vardy-resa genom divisionerna. Inledde sin seniorkarriär i engelska sjättedivisionen (norra) där hans målskytte tog honom till Grimsby. Gjorde 19 mål på en halv säsong i League Two innan Wigan värvade honom i vintras. Ganska stor, stark, vänsterfotad anfallare. Mittemellan Sturridge och Lukaku på en vänsterfotad anfallare-skala. Sett till spelstil ganska lik Cardiffs nuvarande anfallstjärna Kenneth Zohore. Är han ersättaren till Zohore om han flyttar eller bara en back-up? Väl godkänd – (+++)

Dimitri Cavare, Rennes till Barnsley. Högerback som också kan spela centralt. Har spelat en hel del i Ligue 1 för Lens och pyttelite för Rennes ifjol. Dragits med allvarliga skadebesvär sedan han gick till Rennes. Var på provspel hos Huddersfield tidigare i somras. Bör vara en jättebra värvning för lilla Barnsley. Hade nog sniffat på 5+ ifall man inte redan gjort flera värvningar där bak, eller om jag faktiskt sett Cavare spela, och dessutom verkar Andy Yiadom faktiskt stanna i Barnsley. Eller om Barnsley bara tänker låta Yiadom spela igen som en förhandlingstaktik mot Huddersfield och andra köpare. Med beröm godkänd – (++++)

Cauley Woodrow, Fulham till Bristol City (lån). Jag är inte särskilt övertygad om Woodrows talang, att få Fulhamfans tror på honom hjälper inte. Har fått gott om chanser i olika lag men gjort ytterst få mål eller annat användbart. Ganska bra i Burton ifjol, som rimligt nog ville ha tillbaka honom, men ser inte alls vad han ska göra i Bristol City. Bristol har ju för närvarande ligans skyttekung i den konverterade box-to-box-mittfältaren Bobby Reid. Woodrow vore en duglig tredjeanfallare antar jag? Att Fulham i behov av anfallare ständigt lånar ut honom borde göra ett ambitiöst Bristol City oroliga. En utköpsklausul gör potentiellt värvningen bättre, ifall Woodrow faktiskt har en bra säsong. Underkänd – (+)

Rui Fonte, Braga till Fulham. Rui Fonte, det var inte igår! Spelat i mindre portugisiska klubbar och större lags reservlag sedan han lämnade Arsenal. Ifjol hade han en väldigt bra säsong i Braga (13 mål!) vilket lockat Fulham. Är som både ytter och anfallare anpassad till Fulham som gärna spelar yttrar som anfallare. Spelade mestadels anfallare för Braga, är han verkligen den anfallare som Fulham letat efter? Vet folk att han är José Fontes lillebror? Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Burton Albion behöver en vinst mot Birmingham, men vem gör målen?

När Burton Albion ikväll tar emot Birmingham City hemma på Pirelli Stadium framför TV-kamerorna gör de det med förhoppningen att den här matchen kan bli lika betydelsefull för dem som motsvarande match var förra säsongen, när en 2-0-vinst mot Birmingham visade sig bli en av Burton Albions viktigaste vinster under säsongen.

En vinst vore dessutom välbehövlig för Burton Albion som har förlorat samtliga av säsongens tre första matcher, mot Cardiff, Hull City och Middlesbrough, och som följaktligen efter tre omgångar ligger sist i EFL Championship, den enda klubben som ännu inte tagit en enda poäng. Inte någon bra början för ett redan från början nedflyttningstippat lag.

Det finns i det avseendet både likheter och olikheter med förra säsongen, då Burton Albion slutade på 20:e plats, i slutänden en enda poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Burton Albion förlorade då sina två första matcher, men vann samtidigt två av sina fem första matcher. Generellt sett fick Burton Albion en förhållandevis bra början på säsongen, de gick bra under hösten.

Där fanns ett annat mönster som Burton Albion följde förra säsongen. Under hela säsongen förlorade Burton Albion inte en enda match i vilken de gjorde första målet. På motsvarande sätt vann de å andra sidan bara en enda match under hela säsongen där de släppte in första målet, hemma mot Wolves. Att göra första målet har alltså vanligen varit viktigt för Burton Albion.

Hittills den här säsongen har läget varit det motsatta. Där Burton Albion förra säsongen ofta var relativt bra på att absorbera press men ändå få in första målet har Burton Albion den här säsongen tvärtom haft mycket av spelet i alla sina tre första matcher men därefter släppt in första målet på mer eller mindre motståndarnas första anfall.

Burton Albion har med andra ord inte lyckats visa upp samma motståndskraft defensivt som de hade förra säsongen. Naturligtvis blir det heller inte lättare när Burton Albion som i de två senaste matcherna har dragit på sig röda kort, något som nog blev avgörande inte minst mot Hull City. Men defensivt har hittills inte funnits samma hårdhet som förra säsongen.

Men det går inte heller att blunda för skillnaderna offensivt. Hittills den här säsongen har Burton Albion lyckats göra ett mål på tre matcher. Förra säsongen gjorde Burton Albion mål i var och en av sina sju första ligamatcher, mer konkret tolv mål på dessa sju matcher. Från 1,7 mål per match (1,1 över hela säsongen) till 0,3 mål per match således.

Nigel Clough kan så klart peka på viss otur i det här avseendet. Jackson Irvine, målskytten mot Hull City, blev också utvisad i den matchen och var alltså avstängd mot Middlesbrough. Anfallsnyförvärvet Liam Boyce drog på sig en allvarlig knäskada bara några dagar efter att ha skrivit på för Burton Albion, och blir borta mest hela säsongen.

Tunn trupp således för Burton Albion, inte minst anfallsmässigt. Nigel Clough pekar här emellertid på svårigheterna med transfermarknaden den här sommaren. Burton Albion har ändå gjort några riktigt bra värvningar, som Matty Lund och Stephen Warnock. Ändå har de drabbats av flera bakslag och framför allt drar övergångar ut på tiden.

I just det avseendet brottas Burton Albion självfallet med problemet att vara klart minst och resursmässigt svagast i ligan. Det regnar pengar också över EFL Championship. Burton Albion kan inte erbjuda höga löner eller ens några transfersummor och flera klubbar och spelare avvaktar gärna och ser om det dyker upp bättre anbud från större klubbar innan transferfönstret stänger.

Det var bragdartat av Burton Albion att hålla sig kvar i EFL Championship redan förra säsongen. Att upprepa bedriften vore ännu mer imponerande. För en liten klubb som Burton Albion kräver det i någon mening att marginalerna är på deras sida. Hittills den här säsongen har marginalerna varit mot Burton Albion, med skadan på Liam Boyce som värsta exempel på detta.

Det är med andra ord ett jättejobb Nigel Clough har framför sig att hålla Burton Albion kvar i EFL Championship. Hemmavinsten mot Birmingham City var ett stort steg mot förra säsongens bragd. Ett stort steg som Clough och Burton Albion säkert hoppas kunna upprepa ikväll hemma på Pirelli Stadium mot Harry Redknapps Birmingham City.

Men vem gör målen för Burton Albion?

Peter Hyllman
0 kommentarer

25 år av Premier League får oss att se fram emot kommande 25 år av Premier League

Premier League är 25 år fyllda. Det är ett faktum som knappast har kunnat undgå någon den senaste veckan i och med att vi har närmast dränkts i filmer och klipp som sammanfattar olika aspekter av dessa 25 år. Sammanfattningar av varje säsong, de snyggaste och mest ikoniska målen, största matcherna och så vidare.

Är detta viktigt? Nej, egentligen inte. För det första har jag svårt att se att vi som supportrar över huvud taget bryr oss om jubileum av det här slaget när det kommer till ligor, cuper eller dylikt. För det andra känns det desto mer avlägset att engagera sig i något som i grund och botten bara var ett namnbyte och formell förändring. Men det är så klart nostalgi.

Mer intressant är kanske i så fall att följa diskussioner och reflektioner om de 25 åren med Premier League. Att med tidens distans och eftertankens sunda hy kunna på samma gång minnas men också ompröva några av milstolparna i Premier League-historien. Framför allt en diskussionspanel med Thierry Henry, Roy Keane och Kenny Dalglish var intressant att lyssna på.

Det är självfallet alltid värdefullt att få perspektiv på sådana händelser vi själva känner så väl till från de som faktiskt på ett eller annat sätt var där, som faktiskt var en del av själva händelserna. Detta förutsätter så klart nästan alltid att det är personer som fått distans till sina upplevelser. Några punkter från den här 90 minuter långa diskussionen jag tog med mig är:

Thierry Henry vill att Premier League-titeln ska döpas till Sir Alex Ferguson Trophy. På pappret inget jättekonstigt med detta kan tyckas. Ferguson har vunnit 13 titlar, ett enastående facit, och han vann inte minst den första. Men är det kanske för känsligt, för kopplat till en specifik klubb?

Mindgames är överskattat från ett spelarperspektiv. Roy Keane och Thierry Henry är båda rätt eniga om att som spelare bryr man sig mycket lite om vad som sägs mellan olika tränare i media. Möjligen något förenklat, men stämmer väl ihop med en känsla att detta är något som alltid överdrivs i media.

Ett positivt omklädningsrum med starka karaktärer är nödvändigt för alla vinnande lag. Ett tema som flödar genom diskussionen är att alla lag som vinner Premier League har haft en positiv stämning i omklädningsrummet och starka karaktärer bland spelarna. Teknik kompenserar inte mentalitet.

Behovet av ”nya röster” i långsiktigt framgångsrika fotbollslag. Thierry Henry nämner flera gånger hur han såg att Man Utd ofta förnyade staben och fick fram nya ”tvåor” och vad han ser som fördelen med det. Svårt att inte tycka detta är en indirekt kommentar om en av Arsenals brister.

Distinktionen mellan långbollar och långa passningar. En poäng som görs mot slutet när panelen diskuterar Leicester. Ofta klumpas långa passningar ihop med långbollar bara för att de är långa, men det ena är en precis aktion med tanke och det andra mest en åtgärd på måfå.

Att gå obesegrade anses ha begränsad betydelse. Hela panelen är så klart överens om att det är en fin bonus och en stor bedrift, men både Roy Keane och Thierry Henry menar att det är knappast något spelarna tänker på eller egentligen bryr sig så mycket om, relativt att vinna titeln.

Osannolikt att vi får se en rivalitet som mellan Arsenal och Man Utd igen. Ej inräknat derbyn tror inte panelen att en dylik rivalitet är trolig igen. Vilket inte är så troligt givet att det bygger på att två klubbar är framför alla andra och jagar ligatiteln, när utvecklingen tvärtom går mot många fler klubbar.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Sheyi Ojo, Liverpool till Fulham (lån). Jag gillar Ojo starkt, vilket antagligen beror för mycket på att han var väldigt bra för Liverpool i flera matcher sent på säsongen 2015-16. Tycker personligen det är precis den sortens spelare som stora Premier League-klubbar borde ta vara på och ge speltid. Det verkar dock som att Ryan Kent, succé i Barnsley ifjol, gått förbi Ojo i rangordningen. Till Fulhams stora lycka! Fulham behöver en anfallare mer men en ytter som bidrar med mål och assist är alltid välkommet. Med beröm godkänd – (++++)

Frederico Venancio, Vitoria Setubal till Sheffield Wednesday (lån). Ganska ung mittback som varit lagkapten i flera säsonger för Vitoria i den portugisiska högstadivisionen. Owls har sedan tidigare behövt en mittback men nyligen har det blivit än mer akut till den grad att man bara hade en frisk mittback att tillgå mot Sunderland. Carvalhals värvningar från Portugal har inte varit de bästa men Venancio är åtminstone behövlig. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Everton bör helst avgöra detta playoff redan ikväll på Goodison Park

Det går som sagt inte att anklaga FA och Premier League för att försöka hjälpa sina engelska klubbar i Europa. Parallellt med att Everton alltså ska spela sitt Europa League-playoff mot Hajduk Split har de ett synnerligen tufft ligaschema med bortamatcher mot först Man City och därefter Chelsea. Om vi undrar hur Everton tänker sig att prioritera Europa League får vi alltså en tidig indikation på detta redan nu.

Evertons vettigaste strategi att hantera denna utmaning kan egentligen bara vara en enda – att i praktiken försöka avgöra detta playoff redan ikväll i den första matchen på Goodison Park. Därmed skulle returmötet kunna reduceras till en bisats och allt fokus istället riktas mot de båda ligamatcherna. Det skulle också innebära att Everton stod tämligen trygga inför vad som faktiskt skulle kunna vara en klurig bortamatch inför en het Hajdukpublik.

Strategin känns självklar. Att Everton har verktygen att genomföra strategin är inte riktigt lika självklart. Everton har spelat tre matcher hittills den här säsongen och vunnit dem alla tre, men endast med 1-0. Några mycket enkla slutsatser går att dra av detta. Att Everton har fått god ordning på sin defensiv men även att lagets offensiv ännu inte sprudlar av effektivitet. Att bara avgöra mötet med Hajduk Split i första matchen är alltså lättare sagt än gjort.

Evertons tunna målskörd kan sägas bero på lite olika saker. Mot Ruzomberok i säsongens första match för tre veckor sedan var det uppenbart både att laget inte alls var samspelt och att lagets fysiska status inte alls var på topp. Mot Stoke i helgen i Premier Leagues premiäromgång var det kanske mer en fråga om bristande effektivitet där Everton förmodligen borde ha gjort ett eller annat mer mål.

Evertons fysiska status bör alltså vara desto bättre nu när laget möter Hajduk Split i Europa Leagues playoff. Återstår att se om Everton kan bli mer effektiva i sitt anfallsspel. Om något orosmoln finns för Everton den här säsongen så gäller det så klart lagets målskytte sedan de under säsongen sålt Romelu Lukaku till Man Utd. Sandro Ramirez är en bra värvning men inte någon alldeles självklar ersättare målmässigt till Lukaku redan under sin första säsong.

Om Everton oroar sig över vem eller vilka som faktiskt ska göra målen den här säsongen så ser de med värvningen av Gylfi Sigurdsson onekligen till att lösa detta med att åtminstone skapa målchanser. Under de tre senaste säsongerna har bara Christian Eriksen bland ligans mittfältare varit direkt delaktig i fler mål än Sigurdsson, och då ska vi alltså ta med i beräkningen att Sigurdsson under dessa säsonger har spelat för ett lag i Premier Leagues bottenstrid.

Letar Everton efter ännu en anfallare? Det har hävdats att Everton i själva verket behöver en anfallare mer än vad de faktiskt behöver Gylfi Sigurdsson, även om kopplingen känns tveksam. En möjlighet är självfallet att Everton ser Wayne Rooney som det fullt tillräckliga komplementet till Sandro Ramirez i anfallet, något som i så fall sannerligen fick vatten på sin kvarn under Evertons vinst mot Stoke.

Kanske är det i någon utsträckning som Jamie Carragher spekulerade om i Monday Night Football, att Wayne Rooney kan bli mer effektiv som målskytt i Everton än vad han har varit de senaste åren i Man Utd just eftersom han förstår att han måste bidra med fler mål. Omedvetet kan det ansvaret ha skjutits över på andra spelare i Man Utd de senaste åren. Att få en nystart i Everton efter några svåra år i Man Utd ska heller inte underskattas.

Frågetecknen i övrigt gällande Evertons offensiva produktion gäller Ronald Koemans val av taktisk uppställning. Med en trebackslinje och två defensiva mittfältare har Everton haft en viss slagsida åt defensiv balans som kan ligga dem i fatet under en hel säsong. Givet betydelsen av bortamål i europeiskt cupspel, och vikten av att hålla nollan hemma mot Hajduk Split, är det däremot inte osannolikt att Koeman väljer en försiktig taktik även ikväll.

Defensiva i sitt tänkande lär definitivt Hajduk Split själva vara. De vill nog mer än något annat få med sig ett spelbart resultat hem till Kroatien för returmötet, exempelvis ett oavgjort resultat eller en uddamålsförlust som mest. Räkna alltså med något av ett taktiskt ställningskrig under matchen. Kanske kan Evertons fysiska överlägsenhet visa sig viktig under den här matchen. Ett tidigt mål vore naturligtvis värdefullt även det.

En av de stora frågorna för Everton den här säsongen är hur de kommer att hantera ligaspel tillsammans med europeiskt cupspel. Dessa kommande tio dagar lär ge oss ett tämligen tydligt svar på det. Ett så värst mycket svårare spelschema än så här lär inte Everton behöva hantera under återstoden av säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joselu, Stoke till Newcastle. Kreativ offensiv mittfältare med potential som han har haft svårt att få utväxling på i Stoke. Kan lyckas bättre i Newcastle som saknar en spelartyp som Joselu att sy ihop centralt mittfält med anfallet och ytterpositionerna. Knappast någon spektakulär värvning för Newcastle men en kompetent värvning. Väl godkänd – (+++)

Jésé Rodriguez, PSG till Stoke (lån). På pappret en strålande värvning för Stoke som får en spelare som befunnit sig på utkanten av Real Madrids Champions League-vinnande fotbollslag de senaste åren innan han blev såld till PSG och under förra säsongen utlånad efter skada till Las Palmas. I realiteten en värvning som känns lite som en chansning under svåra omständigheter både för Stoke och för Jésé Rodriguez själv. Väl godkänd – (+++)

Gylfi Sigurdsson, Swansea till Everton. En av Premier Leagues absolut mest produktiva mittfältare de senaste säsongerna, spelandes för ett bottenlag. Spelintelligent och lysande på fasta situationer. Strålande värvning för Everton och en spelare som lyfter laget minst en nivå och gör Everton till ett helt annat offensivt hot än vad de var tidigare. Berömlig – (+++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Tom Lawrence, Leicester till Derby. Ganska exakt vad Derby behöver. Efter ha sålt Tom Ince har man saknat en ytter som skapar chanser och kan avgöra matcher. Lawrence var en av ligans bästa offensiva spelare förra säsongen, spelandes för Ipswich! Klart bättre än Andreas Weimann eller Johnny Russell som startat på kanterna för Derby hittills. En spelare Derby behöver ifall man ska utmana i toppen av tabellen. Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman
0 kommentarer

Brottas Sheffield Wednesday med riktiga problem eller endast en svag start?

När är det dags att börja trycka på panikknappen? Redan nu om vi ska lyssna på många av Sheffield Wednesdays fans. En poäng på säsongens två första matcher är inte vad ett lag med uppflyttningsambitioner riktigt hade hoppats på, dessutom inte ett bra sätt att börja säsongen på för Carlos Carvalhal som behöver övertyga sin omgivning att han har receptet för att ta Sheffield Wednesday tillbaka till Premier League.

Inledningen blir desto mer problematiskt givet att motståndet har varit på förhand överkomligt för Sheffield Wednesday. Preston på bortaplan följdes upp med QPR hemma på Hillsborough, två matcher från vilka Sheffield Wednesday borde haft rimliga förhoppningar om sex poäng, eller åtminstone fyra poäng att roa sig med. Till skillnad från möjliga toppkonkurrenter som Middlesbrough, Wolves och Fulham har Sheffield Wednesday inte avverkat några toppmöten.

Allt detta gör självfallet kvällens match på Hillsborough mot Sunderland desto viktigare. Viktigt för att ta säsongens första seger i ligaspelet. Viktigt för att ta tre poäng och minska det begynnande gapet till tabelltoppen. Viktigt för att Sunderland själva har fått en något överraskande bra start på säsongen, bland annat med en mycket övertygande seger borta mot Norwich. Viktigt för att känna att säsongen verkligen har kommit igång.

Vinst eller förlust. Matchens resultat har en avgörande effekt på hur vi kan se på Sheffield Wednesdays säsongsinledning. Vinn matchen, fyra poäng efter tre omgångar, inte jättebra men heller inte alltför illa, och stämningen känns ändå positiv runt Hillsborough. Förlora matchen, en poäng på tre matcher, ännu ingen vinst i ligaspelet, avståndet till konkurrenterna blir ännu större, och det kommer vara oroligt runt Sheffield Wednesday.

Något säger det kanske också om hur små marginalerna är inom fotbollen, i synnerhet så här i början av säsongen. Och något om hur godtyckligt pendeln faktiskt svänger, att ett enda resultat i en enda fotbollsmatch faktiskt skulle göra sådan skillnad.

Fast riktigt så enkelt är det heller inte. Det är en match som följer på spelet och resultaten i två tidigare matcher, som i sin tur följer på erfarenheterna från två tidigare säsonger under Carlos Carvalhal. Dejphon Chansiri, den thailändske ägare, vill naturligtvis se Sheffield Wednesday gå upp i Premier League. Han kan knappast vara omedveten om de frågetecken som ändå fanns kring Carlos Carvalhal redan innan den här säsongen.

Inledningen på säsongen i EFL Championship har sett Sheffield Wednesday brottas med både förutsedda och oförutsedda problem.

Förutsedda måste bristerna i anfallsspelet ha varit. Ett mål på två matcher är något signifikativt. Det finns något ironiskt ett överflöd av anfallare och målskyttar men på samma gång ett underskott av kreatörer och chansskapare, vilket något drastiskt uttryckt gör Sheffield Wednesday bra på att avsluta målchanser som alltför sällan kommer. Här ser inte Carlos Carvalhal ut att riktigt ha hittat någon lösning.

Den situationen underlättas inte av att Fernando Forestieri än en gång verkar ha gjort sig till ett problembarn. Det var samma situation förra säsongen då han jobbade för en flytt till Norwich. Nu har han hamnat i bråk med övriga spelare i truppen, i synnerhet Sam Winnall, och blivit avstängd av klubben. Forestieri hade svårt att hitta tillbaka förra säsongen och lär få det svårt igen. Även en spelare som hade kunnat ta en mer tillbakadragen kreativ roll på planen.

Oförutsedda var emellertid problemen i backlinjen. Sheffield Wednesdays stora styrka under Carlos Carvalhal har varit försvarsspelet. Men plötsligt brottas laget med stora luckor i mittförsvaret sedan både Sam Hutchinson och Glenn Loovens drabbats av skador. Bakom dem visade det sig vara tunt med spelare och man har fått pröva med ytterbacken Daniel Pudil som mittback. Vilket har tvingat Sheffield Wednesday ut på marknaden för mittbackar.

Det är tidigt på säsongen, i synnerhet alldeles för tidigt att börja drabbas av kristankar baserat på en knapp handfull matcher. Sheffield Wednesdays skadade spelare kommer snart tillbaka, Sheffield Wednesday kommer värva spelare och har i själva verket redan värvat en mittback i Vitórias Frederico Venancio. Sheffield Wednesday vore knappast det första laget att flyttas upp i Premier League efter en svag start på säsongen.

En vinst hemma på Hillsborough mot Sunderland skulle vara en bra signal om att det är allt vad detta var för Sheffield Wednesday – en svag start. En förlust och resultaten riskerar börja ses som symptom på ett allvarligare problem.

Peter Hyllman
0 kommentarer