Peter Hyllmans Englandsblogg

Blackburns stål har fortfarande bettet i behåll

Kontrasten är så klart väldigt tydlig. Då fullpumpade med Jack Walkers stålmiljoner byggde Blackburn Rovers upp ett lag som under en femårsperiod gick från vattenbärare i andradivisionen till engelska ligamästare. Nu är Blackburn Rovers en klubb på fallrepet i The Championship, ägd och styrd av fågelfarmare som de senaste åren brottats med financial fair play-problem.

Från stålindustri till kycklingskit med andra ord. En utveckling som har drabbat Blackburn Rovers på många plan. Det är inte första gången i Blackburns historia som klubben har grävt sin egen grav med dåliga och inkompetenta beslut, men det är första gången det har gjorts utan känsla. Vad som en gång var Venkys prestigeprojekt behandlas nu snarare som något de helst inte låtsas om.

Ägarna och därmed klubbens högsta beslutsfattare har över huvud taget inte synts till i Blackburn under de två senaste åren. Klubbens strategiska beslut fattas alltså i Indien samtidigt som VD Mike Cheston och klubbens manager Owen Coyle driver en fotbollsklubb i Blackburn. Knappast de bästa förutsättningarna att jobba under.

Supportrarnas missnöje har naturligvis varit manifest. Många har bojkottat Blackburn Rovers hemmamatcher för att de inte vill bidra till att stödja Venkys ägande. Protesterna är många. I samband med matchen i FA-cupens fjärde omgång mot Blackpool gjorde de båda supportergrupperna gemensam sak och bojkottade Ewood Park helt och hållet.

Det ställer så klart frågan hur Blackburns supportrar ska använda för strategi i FA-cupens femte omgång mot Man Utd? Starkare strålkastarljus än så kan de naturligtvis aldrig någonsin få för sin sak. Utnyttjar de detta bäst genom ännu en bojkott utanför arenan eller genom att protestera högljutt och synbart på arenan framför världens alla TV-kameror?

Det finns naturligtvis även ett dilemma att hantera. Hur engagerade Blackburns supportrar än är i sina protester mot klubbens inkompetenta och indifferenta ägarskap så väger inte det helt säkert upp mot passionen för laget och viljan att se sitt Blackburn Rovers för första gången på sex år mäta krafterna med en av sina allra främsta rivaler.

Konstanten är nämligen också väldigt tydlig. Då tog nyrika och positiva Blackburn Rovers upp kampen med stora och mäktiga Man Utd, som bara några år tidigare tagit sig tillbaka upp till toppen av engelsk fotboll, en kamp som kanske var kortlivad men desto mer intensiv. Nu möts de igen, kanske inte som jämlikar på samma sätt men fortfarande som heta rivaler.

Det kokade på Ewood Park när dessa båda klubbar drabbade samman under 1990-talet. Och stämningen har alltid varit het sedan dess, även som ett minne från den tid som flytt. Matcherna har ofta haft en betydelse utöver bara dem själva. Ligatitlar har vunnits och förlorats på Ewood Park. Blackburn har åkt ur och räddat sig kvar mot Man Utd på Ewood Park.

Det är ett Lancashirederby, en av dessa stekheta regionalrivaliteter som gör fotbollen uppe i nordvästra England speciell. Det är kanske inte en match som står högst upp på agendan för Man Utd eller Liverpool, men den betyder allt för klubbar som Blackburn, Burnley, Bolton och Preston, för vilka det är årets match, och därmed blir matchen ofrånkomligen speciell också för de stora drakarna.

Det är också en match som kan bli något av en vattendelare för Blackburn. För märkligt nog, trots ägarprotester och att klubben är på god väg att ramla ned i League One, så håller stämningen runt klubben och bland supportrarna att bli mer positiv. Eller kanske mer konstruktiv. Det är som om laget och spelarna genom sina kämpainsatser har gett supportrarna ny energi.

Vinsten mot Newcastle strax efter nyår gav mycket positiv energi, men det är lustigt två förluster under de senaste veckorna som höjt stämningen. Blackburn pressade både Leeds och Sheffield Wednesday hårt och visade att de inte tänkte vika ned sig. Kanske var det något med spelarnas kamp mot överheten som supportrarna kände att de kunde känna igen sig själva i.

Owen Coyle, som fick lämna Burnley, Blackburns värsta fiender, sågs från början som ännu ett fundamentalt felbeslut av Venkys. Men Coyle har lyckats vinna över många Blackburnsupportrar genom att ha fått laget att sluta sig samman också i motgång. Kanske började de också känna igen sig själva i Owen Coyle. Coyle har längs vägen börjat rehabilitera sin managerkarriär, liksom relationen mellan laget och supportrarna har börjat rehabiliteras.

Vad som faktiskt sker på planen är vad som i slutänden är viktigast både för laget och för supportrarna. Dessutom har Venkys inte gett några indikationer på att låta sig påverkas av supporterprotesterna. Kanske är i så fall det mest konstruktiva, i alla fall det minst destruktiva, att låta ägarnas intresse blåsa ut av sig självt och ge laget fullt stöd från läktarna.

På lång sikt biter stål alltid hårdare än kycklingskit.

Vad dagens match mot Man Utd på Ewood Park är för Blackburn är alltså kanske inte bara en stekhet match mot en gammal rival, utan en slags maning till samling, ett call-to-action. En match runt vilken Blackburns supportrar återigen kan ena sig och hitta gemenskapen med laget igen, och börja titta framåt med tillförsikt, oavsett vilken väg den närmaste framtiden tar.

I så fall kommer det bli svettigt för Man Utd på Ewood Park. Det här var redan från början betydligt mer än bara en halvljummen bortamatch mot ett bottenlag i The Championship. Det kan i själva verket ta en ända med förskräckelse. På fler sätt än ett. Förlust vore värst av allt, men ett omspel betraktas nog med gällande spelschema av José Mourinho som inte särskilt långt därefter.

Bara att slå ut Man Utd ur FA-cupen vore så klart värt att fira för Blackburn, som knappast har haft så mycket att fira de senaste åren. Kontrasten må vara tydlig men även konstanten. Då tog Blackburn sin främsta triumf i modern tid på Man Utds bekostnad. Nu kan deras största triumf på många år även den komma på Man Utds bekostnad.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Feel the Burnley!

Den här säsongens solskenshistoria i Premier League torde kanske ändå vara Burnley. Delvis på grund av deras framskjutna position i tabellen, på gott avstånd från den nedflyttningsstrid många trodde de skulle vara med i. Men framför allt på grund av Burnleys splittrade personlighet som både ett av ligans allra bästa hemmalag och ligans absolut sämsta bortalag.

Om bara hemmamatcher räknades i tabellen så skulle Burnley nu ligga fyra i ligan, på samma poäng som Arsenal strax ovanför men med en match mer spelad. Burnley har ett bättre hemmafacit den här säsongen än Liverpool, än Everton, än Man City och än Man Utd. Bara Chelsea och Tottenham är markant bättre. Burnley är katten bland hermelinerna.

Om däremot bara bortamatcherna räknades så skulle Burnley befinna sig deadsist i samma tabell. De har inte lyckats vinna en enda match på bortaplan och därtill bara lyckats ta en enda poäng. Naturligtvis tog de då den poängen på Old Trafford. Om matcherna spelades på bortaplan så skulle Burnley åka ur Premier League med expressfart.

Turf Moor har med andra ord blivit ett riktigt fort för Burnley. De har vunnit nio av 14 matcher på hemmaplan den här säsongen. De mest meriterande förvisso mot Liverpool och Everton. Men andra storklubbar har också haft sina tydliga problem. Ett ramstarkt Chelsea åkte exempelvis till Turf Moor förra helgen och fick i slutänden vara glada att ta sig därifrån med en poäng.

Det är att Burnley idag spelar på hemmaplan mot Lincoln City som gör dem till skyhöga favoriter att ta sig till den sjätte omgången. Hemma på Sincil Bank hade Lincoln, som alltså leder National League och som på vägen till den här matchen har slagit ut först Ipswich och sedan Brighton, haft goda chanser att vinna också mot Burnley. Men inte på Turf Moor.

Vad är det så som gör Burnley så svårhanterade hemma på Turf Moor? Mark Thompson på StatsBomb gör en både spännande och upplysande analys av detta i artikeln ”Burnley: Doing it Differently?”. Vad är det då som Thompson menar att Burnley eventuellt gör annorlunda? Framför allt handlar det om deras förmåga att placera många spelare mellan motståndare och målet.

Det är relativt mycket sällan som någon motståndare lyckas göra mål på Burnley utan att behöva brottas med minst fyra-fem försvarare. Det tyder så klart på ett lag som är skickliga på att få hem spelare. De är dock inte bättre än normalfallet i det avseendet mitt framför målet. De är däremot fantastiskt skickliga på att täcka skott som kommer från snävare vinklar i straffområdet.

Det kan så klart låta som om Burnley bara ser till att packa sitt straffområde med egna spelare. Men det förklarar inte varför Burnley är så mycket bättre på detta än andra lag, som exempelvis Sunderland och Southampton. Vad Thompson lyckas visa är att och hur Burnleys försvarare rör sig systematiskt och planerat för att minimera målets öppna ytor för en motståndare.

Ett sådant synkroniserat försvarsspel kräver naturligtvis en stor mängd träning. Det är självklart också behjälpt av att Burnley har spelat samma fyrbackslinje mer eller mindre hela säsongen. Kanske är Burnleys backlinje för närvarande det närmaste vi kommer Arsenals gamla klassiska Full Monty-försvar med Tony Adams och grabbarna, åtminstone i termer av samordning.

Men det förklarar inte heller varför Burnley gör detta så väldigt mycket bättre på hemmaplan än på bortaplan. Tvärtom känns det nästan kontraintuitivt, den gamla klyschan om att man förväntas anfalla mer på hemmaplan. Ändå är skillnaden så markerad. Burnley har tagit 29 av sina sammanlagt 30 poäng hittills den här säsongen hemma på Turf Moor.

Turf Moor är en förhållandevis tät och trång arena av allra bästa och klassiska brittiska fotbollsformat. Och visst kan vi tänka oss att Burnley och Sean Dyche har varit lite listiga i det här avseendet också, och gjort själva planen på Turf Moor så tät och trång som möjligt samtidigt som de förhoppningsvis håller sig inom lagens råmärken. Sådant rävspel ska inte underskattas.

Här kan vi så klart hitta en del av förklaringen. Andra arenor i Premier League har större och bredare planer vilket gör det svårare för Burnley att täppa till luckor, skära av vinklar och stänga passningsvägar. Det handlar förmodligen inte om några dramatiska skillnader, men tillräckligt för att kunna påverka utfallet i enskilda matcher.

Varför tycker jag då detta är så underbart? Jo, för att det sätter fingret på värdet av förberedelser och att verkligen ta hänsyn till alla aspekter. Och på sambandet mellan till synes disparata fenomen som taktik och fysisk miljö, eller om vi ska kalla det för arkitektur. När vi alla pratar taktik i termer av olika sifferkombinationer så gör Sean Dyche sin egen arena till en taktisk tillgång.

Det vore lätt att fnysa åt den saken om det inte vore för att det tänkesättet med vad som verkar vara en mycket god sannolikhet kommer hålla Burnley kvar i Premier League den här säsongen. Det kommer med ännu högre sannolikhet ta Burnley till kvartsfinal i FA-cupen den här säsongen. Och det är inte precis varje år Burnley kan stoltsera med det. En match från Wembley.

Om inte Lincoln City kan ställa till med ännu en rejäl skräll. Ska de däremot lyckas med vad bara tre Premier League-klubbar – Man City, Arsenal och lustigt nog Swansea – har lyckats med hittills den här säsongen, att besegra Burnley på Turf Moor, så behöver de framför allt åstadkomma en sak, att skapa chanser mitt framför Burnleys mål.

Det intressanta blir så klart hur Burnley lyckas anpassa sig till en sådan här match där det är de som är storklubben, de som är favoriterna och förväntas föra spelet. Ändrar det något av matchlogiken för dem? I grunden bör så klart kvalitetsskillnaden vara tillräckligt stor för Burnley, men Lincoln anar helt säkert i alla fall möjligheten att ta med sig Burnley tillbaka till Sincil Bank.

Och på bortaplan är Burnley en betydligt mer beskedlig motståndare. De har i själva verket inte vunnit en enda match på bortaplan den här säsongen. På bortaplan har Burnley till och med förlorat mot Accrington Stanley. Som sagt, Burnleys splittrade personlighet måste räknas som en av den här säsongens främsta solskenshistorier.

Och det är något som gör det särskilt roligt och extra spännande att följa hur långt de kan ta sig i FA-cupen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Fria fredagsreflektioner kring Mark Clattenburg och Arsene Wenger

Det var ett besked vars chockvärde bestod i dess nyhet. Det vill säga att Mark Clattenburg meddelade att han slutade som domare i Premier League för att istället ta ett jobb som domarchef i Saudiarabien. Ett annat land, helt säkert oändligt mycket bättre betalt.

Det var ett besked som lämpade sig att skoja med. Jaha, är det nu dags att börja köra en silly season för domare också? Det var så klart dessutom många som kom med skämt på temat hur Clattenburg tackade för sig efter tolv år i Man Utds tjänst, eller liknande.

Men det är också ett besked som innehåller element som är på samma gång intresseväckande som oroväckande.

Intresseväckande eftersom det öppnar upp ett nytänkande inom fotbollen på domarområdet. Ett område som i mycket har stått andra delar av fotbollen efter i utveckling. Och varför inte, om man nu värvar de bästa spelarna och de bästa tränarna, varför då inte också värva de bästa domarna?!

Varför klamra sig fast vid en nationsbunden föreställning just specifikt och enbart på det området? Visst vill man som Premier League säkerställa att varje domare har för dem relevant kompetens, men det görs naturligt genom att bara anställa domare som motsvarar deras kriterier.

Å andra sidan vore det kanske knappast någon god sak för dem som, likt många gånger mig, uppskattar fotbollens nationella särart. Det vore ännu ett sätt att konformera fotbollen om även bedömningssättet globaliseras. Har man någon gång blivit frustrerad på domare i Champions League så vet man vad jag menar.

Nu talar kanske inte mycket för att det omedelbart skulle bli någon större import av domare till Premier League. Vilka löjliga uppfattningar det än finns om Mark Clattenburg så talar hans meritlista för sig själv, och det säger så klart något att det är en engelsk domare som Saudiarabien anställer.

Oroväckande eftersom engelsk fotboll förlorar ännu en av sina allra bästa domare i förtid. Innan Clattenburg så har exempelvis både Howard Webb och Mark Halsey slutat tidigare än vad som var nödvändigt. Oron är ifall detta beror på att något i systemet är ruttet.

Det sägs att ett skäl att Mark Clattenburg nu lämnar Premier League är att han inte har känt att hans branschorganisation PGMOL, typ domarförbundet, har backat upp honom och, får man förmoda, andra domare i kontroversiella situationer. Visat feghet således och kastat domarna åt vargarna.

En annan farhåga är att Premier Leagues nya bedömningssystem, med vilket domarna sägs vara allmänt missnöjda, har skapat ett negativt arbetsklimat för domarna. Ett system som anses vara mer inriktat mot negativ betygssättning snarare än konstruktiv utveckling och förbättring.

Det går inte heller att komma ifrån arbetsmiljön i stort för domare i Premier League. De utsätts för en konstant och många gånger helt orimlig kritik, som inte sällan antar kränkande toner. Detta från managers, från spelare, från experter och från media som lite för ofta knappt verkar regelkunniga.

Domare har blivit ett lätt byte för managers och därmed också supportrar som letar syndabockar för det egna lagets svaga prestationer och resultat. Media skriver och pratar om vad de vet att supportrarna vill läsa och höra, de vet vilka som ger dem mat på bordet. Arbetsmiljön blir snabbt olidlig.

Paradoxen är självklart följande. Att ju mer vi klagar på för ”dåliga domare” och ju mer vi bidrar till att göra domarnas arbetsmiljö outhärdlig, och därför ger dem skäl att börja se sig om efter bättre alternativ, desto sämre och sämre domare kommer vi få.

But, whatever tickles your feet I guess!

:::

Det är ju en något underlig känsla att försöka pumpa upp sig för en FA-cuphelg med allt detta pågående hallaballå kring Arsenal och Arsene Wenger.

Jag har skrivit så mycket om hela den där situationen innan och inför onsdagens pinsamhet mot Bayern München att jag inte såg det som särskilt givande vare sig för mig eller eventuella läsare att mer eller mindre upprepa det hela igen.

Det mesta verkar väl nu peka på att det inte blir någon fortsättning för Arsene Wenger i Arsenal. Som jag bloggade i onsdags så kändes det som om matchen mot Bayern München skulle ha en avgörande betydelse för detta. Då trodde jag i och för sig inte det skulle bli fullt så brutalt och omedelbart.

Det mesta tyder däremot också på att det slutliga beskedet låter vänta på sig till april, det vill säga närmare slutet av säsongen. Nu verkar däremot desto fler röster höjas för att Arsene Wenger bör ge besked i den frågan redan nu, för att på så vis dämpa spekulationerna och negativismen.

Min teori och uppfattning har varit att Wenger inte kommer ge något besked i den frågan så länge säsongen fortfarande lever. Att han lärde sig något viktigt av vad som gick fel för Alex Ferguson under dennes första och därefter ångrade avgångsförsök.

Med alla spekulationer i frågan, och att det trots allt ändå börjar se så pass givet ut att Arsene Wenger kommer lämna Arsenal efter säsongen, börjar jag nog ändå omvärdera den frågan. Det bästa vore förmodligen att go public och så att säga desarmera den frågan.

Detta är så klart om Wenger har bestämt sig för att lämna Arsenal. Om han å andra sidan har bestämt sig för att vara kvar och förlänga med Arsenal är det ju mer eller mindre obegripligt att han inte redan har meddelat det, så det känns inte som ett troligt alternativ.

Däremot valde Arsene Wenger att släppa något av en handgranat på dagens presskonferens: ”No matter what happens I will manage next season – here or somewhere else. That’s absolutely for sure.”

De flesta har ju tagit för givet att Wengers beslut står mellan att fortsätta eller gå i pension. Så är alltså inte fallet. Detta stämmer också med observationen att Wenger verkar rädd för att gå i pension. Lämnar han Arsenal är det alltså inte för att han ser sig färdig som manager.

Det bekräftar känslan att Wenger fortfarande söker upprättelse och kanske bekräftelse som manager. Men att han inte längre ser det som sannolikt eller möjligt med Arsenal, på grund av konkurrensen eller negativismen. Eller att han helt enkelt känner sig pressad av opinionen bort från Arsenal.

Det är en tråkig situation en manager som Arsene Wenger befinner sig i. Han har till stor del försatt sig i den själv och har därför att reda ut den, men det går ändå att känna och visa sympati. Definitivt prata om hans managergärning med respekt, om man är en människa och inte bara en liten lort.

Om inte annat så av det skälet så väntar jag med att i mer utförligt format diskutera eventuella ersättare och deras respektive kvaliteter.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Gästblogg: Finns det fortfarande plats för Wayne Rooney i Man Utd?

I oktober 2013 skrev jag en gästblogg om Wayne Rooney, och vad som gör honom till en speciell spelare. Då hade han visserligen börjat dala lite i form och jämnhet, men han var nog fortfarande att betrakta som en världsspelare. Hans Manchester United hade vunnit sin 20:e ligatitel i tämligen överlägsen stil tidigare samma år, där Sir Alex Fergusons värvning av Robin van Persie kanske framstod kanske som den allra största anledningen till triumfen. Holländaren lyckades konservera sin fina målform från de sista åren i Arsenal och fortsatte ösa in mål även för sin nya klubb, där hattricket mot Aston Villa (ni minns det där spektakulära volleymålet på Rooneys långa passning) i den avgörande matchen blev som grädden på moset.

Strax bakom van Persie fanns Wayne Rooney, som fortfarande gjorde sina mål och alltjämt var en viktig spelare för sitt lag, men något var inte riktigt som förut. Det pratades om klubbyte för Rooney, där ledningen i PSG ville förena honom och Zlatan Ibrahimovic på Parc des Princes. Stenrika kineser och amerikaner fanns också i faggorna och viftade med miljontals dollarsedlar. Sir Alex Ferguson släppte bomben om sin pension, och spekulationerna om Rooneys framtid eskalerade ytterligare samtidigt som hans prestationer på planen inte riktigt nådde upp till samma nivåer som tidigare. David Moyes tog över, och han lyckades få Rooney att skriva på ett ruskigt dyrt kontrakt, en förlängning som enligt många var Moyes bästa prestation under sin korta tid på Old Trafford. Fansen ville behålla sin klubbikon och idol, en önskan som slog in. Men efter den 20:e ligatiteln var inte Rooney samma spelare längre, trots att han inte ens hade fyllt 30. Något hade hänt, och jag ska nu prata lite om hur jag ser på saken.

Först tänkte jag ta upp lite självklarheter. Rooney är en av Englands bästa spelare någonsin, kanske till och med den bästa. Han har kallats ”världens mest kompletta spelare” och har jämförts med självaste Duncan Edwards. Han debuterade och började göra mål för Everton vid 16 års ålder. Han har dessutom varit Manchester Uniteds enda konstant i över 10 år, och har bildat anfallspar med väldigt många världsspelare genom åren. Han har charmat fotbollsvärlden med sin energi, sin vinnarskalle och sin förmåga att göra viktiga mål, där helvolleyn mot Newcastle och cykepsparken mot Manchester City kanske är de främsta. Rooney peakade tidigt, redan vid 24-25 års ålder, medan de flesta peakar mellan 27 och 30. Det är inte så konstigt att han peakade tidigt om man tänker efter, med tanke på hans tidiga genombrott. Han har liksom alltid legat ett par år före de flesta andra i hans årskull, både vad gäller genombrott och peak.

De faktorerna gör det ju ganska naturligt att han också börjar varva ner tidigare, redan vid 30-sträcket. Spelare som slår igenom vid 21-22 års ålder brukar ju hålla en bit över 30, även om sådan här statistik alltid är en generalisering och teorin är absolut inte applicerbar på alla. Ryan Giggs och Javier Zanetti är välkända undantag, men de har en betydligt annorlunda kroppstyp och spelstil än Rooney. Sådant spelar också en stor roll när man pratar om hur länge en spelare kan tänkas hålla. Rooneys kropp har tagit stryk under åren, med brutna fotleder, djupa köttsår i låret, och diverse huvudskador. Sir Alex Ferguson pratade för några år sedan om att det kan vara en naturlig del av Rooneys utveckling att ta några steg tillbaka i planen, en teori som José Mourinho verkar ha förkastat fullständigt. Återkommer till det.

Det har givetvis funnits kontroverser runt Rooney , inte minst när han lämnade in en övergångsbegäran 2010 och ville flytta, en incident som retade upp Uniteds fans ordentligt och många har nog fortfarande svårt att förlåta honom för det. Rooneys bakgrund som ”scouser” har nog inte alltid gynnat hans karriär i United heller, trots att han kommer från den blå delen av Liverpool där rivaliteten med United inte alls är på samma nivå som med den röda. Hans utbrott i samband med VM-fiaskot samma år, när han sågade de engelska fansen rakt in i en TV-kamera, var inte heller snyggt och spädde på spekulationerna ytterligare. Som utomstående betraktare var det ganska enkelt att dra slutsatsen att Rooney inte mådde helt bra under den här perioden.

Under de senaste åren har han inte längre varit lagets stora stjärna. Robin van Persie öste in mål, och samtidigt utvecklades David de Gea till en av världens bästa målvakter. Anthony Martial höll lagets målskytte flytande under förra säsongen, och i somras värvades Paul Pogba, Henrikh Mkhitaryan, Eric Bailly och Zlatan Ibrahimovic till laget. Samtidigt har Antonio Valencia haft en smått otrolig utvecklingskurva under Mourinho och har varit en av Uniteds bästa och jämnaste spelare under säsongen. Rooney har helt enkelt fått se sig petas flera gånger, något som sällan hände tidigare. Och han har haft väldigt svårt att prestera när han väl har fått chansen. Kapten Rooney ser segare ut, tajmingen finns inte där och förstatouchen sviker honom oftare än någonsin. Vissa gånger har det nästan gjort ont att se Rooney spela, då han ibland har varit så pass formsvag att man undrar hur han ens får vara på planen när unga hungriga spelare står bredvid och knackar på dörren.

En teori till denna säsongs formdipp skulle ju kunna stavas målrekord. Han har närmat sig Sir Bobby Charltons rekord sakta men säkert under de senaste åren och det har bara varit en fråga om månader innan rekordet skulle vara slaget. Möjligt att detta har bidragit till någon slags mental barriär för Rooney, och det är inte otänkbart att det lossnar en aning nu när han har satt sitt 250:e mål och gått förbi Sir Bobby en gång för alla. Det är en väldigt fin bedrift och han förtjänar verkligen alla hyllningar han får.

Jag har en känsla av att José Mourinho inte har underlättat för Rooney heller. I början av försäsongen uttalade sig portugisen, som alltid har varit en stor beundrare av Uniteds lagkapten, och sade att Rooney absolut ska spela anfallare, och att han inte kommer spela längre ner än 10:a. Argumentet var att det är dumt att placera en extremt målfarlig spelare som 6:a eller 8:a, 50 meter från mål. Absolut, det är givetvis sant. Zlatan Ibrahimovic ska inte spela 50 meter från mål. Samma gäller Messi, Ronaldo, Higuaín, Lewandowski och alla andra målsprutor runtom i världen.

Men en spelare som kanske inte är en målspruta längre, varför får inte en sådan befinna sig 50 meter från mål? En spelare som har en fin passningsfot, som är stark i kroppen och har ett vasst distansskott? Låter inte det som en central mittfältare? Ryan Giggs gick den vägen. När han tappade fart och driv längs kanten flyttades han in centralt, där man istället kunde dra nytta av hans fina vänsterfot och lämna plats åt yngre, hungrigare spelare på vänsterkanten. Paul Scholes tog några kliv tillbaka på äldre dagar, och han var minst lika bra i den mer tillbakadragna rollen. Det är i många fall naturlig utveckling att dra sig tillbaka något när kroppen inte klarar av att spela som man gjorde under sina glansdagar.

Nu säger jag inte alls att Rooney ska kliva ner och få en given plats på mittfältet bara sådär, det finns bra spelare i den positionen, men det bör i alla fall vara ett alternativ. Kanske är det bättre att ge Rashford speltid på topp, när Zlatan vilar alternativt när han kliver ner som 10:a. Vi är många som har åsikter om hur man ska formera ett fotbollslag, men i slutändan är det, som alla vet, tränarens jobb att göra det. Kanske kan Mourinho vara mannen som väcker den gamla Rooney till liv igen, vilket skulle vara en boost som heter duga.

Oavsett hur det blir med Rooney, så är en sak säker. Ingen nekar hans storhet. Han är med i toppen både vad gäller flest mål och assist i Premier Leagues historia, och han är fortfarande lagkapten och tröja nr 10 är fortfarande hans. Förhoppningsvis kan Rooney, med sin erfarenhet, hjälpa de yngre spelarna i klubblag och landslag att utvecklas åt rätt håll. Jag är övertygad om att engelsk fotboll behöver en Wayne Rooney, precis på samma sätt som engelsk fotboll behöver en Steven Gerrard. Arbetet med att ersätta dessa stöttepelare i landslaget (och i deras respektive klubblag) kan ta tid, för sådana spelare föds inte varje år.

Av: Adam Lorentzon

Peter Hyllman
0 kommentarer

Europa League är en pot worth winning!

Manchester mot Frankrike. Den kombinationen kommer vi få vänja oss vid under de närmaste veckorna. Dels då Man City drabbar samman med Monaco i Champions League. Dels då mötet i Europa League mellan Man Utd och Saint Etienne som inleds redan ikväll. På det viset slumpade sig alltså lottningarna i det europeiska cupspelet.

Kanske ska vi för ovanlighetens skull inte utgå från att fransmännen bara ger upp? Både Monaco och Saint Etienne har tillräckligt mycket krut i baguetten för att ställa till med rejäla besvär för de engelska storklubbarna. Monaco leder naturligtvis för närvarande Ligue 1, men Saint Etienne ligger femma och jagar värsta konkurrenterna Lyon i hälarna för en av Europaplatserna.

Det är inget oproblematiskt spelschema som Man Utd och José Mourinho har att brottas med. De är den enda engelska klubben som fortfarande har spel på fyra fronter. Hur sker balansen och prioriteringen mellan dessa fronter? Det går inte att slänga bort Europa League, då den potentiellt kan erbjuda en plats i Champions League, men det går inte heller att lägga allt krut där.

I det läget gäller det att se möjligheterna. Man Utd har trots allt en bred och bra spelartrupp, dags att använda sig av den. Ligan är en given närvaro under säsongen. Att ta sig långt i cuperna är och måste ses som något fundamentalt positivt. Dessutom hänger prestationerna ihop. Exemplen är många där svaga cupinsatser översätts i försämrad ligaprestation.

Det är därför minst sagt frustrerande att tvingas lyssna på José Mourinho prata om hur svårt och jobbigt spelschemat är. Det kanske det är, men det finns knappast något positivt värde med att prata högt om det. Dels ger det en gnagande känsla att han helst hade sluppit i alla fall någon match. Dels ger det ett intryck av att han vill hedga sina bets – om det skulle gå illa.

Ingen tuff uppgift har någonsin blivit lättare av att man först ojat sig över hur jobbig den är. Tvärtom. Vill José Mourinho att spelarna ska visa glädje på planen så måste han i sin tur ge dem en anledning att känna glädje. Nu är han förvisso något av en buttersmurf som personlighet, så man ska inte alltid läsa in djävulskap i allt han säger eller hur han säger det.

I sina tidigare stadier är Europa League något av ett chicken race. Gruppspelet är ren transportsträcka, med slutspelet blir det skarpt läge. Egentligen är det däremot först vid kvartsfinalerna som det börjar bli lönt att verkligen satsa fullt ut på Europa League. Guldet vid regnbågens slut är då närmare. Innan dess gäller konsten att vara bara precis tillräckligt bra för att inte åka ur.

Den balansgången måste nu Man Utd vandra under de närmaste veckorna och de en eller två snabba slutspelsomgångarna som utgör sextondel och åttondel i Europa League. De har en viss fördel av att sextondelen omgärdas av inhemska cupmatcher. Man Utd har till och med fått lite draghjälp av UEFA och får spela sitt returmöte mot Saint Etienne på onsdag nästa vecka.

Det formella skälet till den draghjälpen torde vara att Man Utd har att spela cupfinal söndagen efteråt. Den cyniske tänker kanske att UEFA så gärna vill ha kvar Man Utd i Europa League att de för allt i världen vill undvika att Man Utd roterar bort turneringen helt. En Ligacupfinal i handen byter man naturligvis inte bort mot Europa League. Inte i det här läget.

(För inte tusan var UEFA så vänliga att ge Tottenham samma fördel för två år sedan, när de skulle spela sextondel mot Fiorentina och tre dagar senare Ligacupfinal mot Chelsea.)

Ändå gör nog Man Utd klokast i att försöka skaffa sig ett så bra utgångsläge som möjligt från Old Trafford inför returen. Inte bara för att lätta på trycket inför ett returmöte några dagar inför en cupfinal. Men också för att Man Utds bortafacit i europeiskt cupspel under senare år är rent bedrövligt. De höll i själva verket på att missa slutspelet efter två bortaförluster i gruppen.

Samtidigt har José Mourinho en krånglig balansgång framför sig just de här dagarna. Han vill nog ställa ut ett riktigt starkt lag ikväll. Samtidigt måste han hålla höjd inför en tuff bortamatch i FA-cupen på söndag, det regionala derbyt mot Blackburn. En match han självklart inte vill förlora, men heller inte spela oavgjort eftersom det då blir omspel och ännu en match.

Läget måste gillas! Europa League känns trots allt lite speciellt. Det är så klart ofrånkomligt att koppla samman en vinst där med Champions League. Men faktum är att det också är en turnering i sig väl värd att vinna. Det är om inte annat en turnering som Man Utd faktiskt aldrig lyckats vinna, av antingen det ena eller det andra skälet. En märklig lucka i titelskåpet.

Europa League är helt enkelt en pot worth winning. Det är så Man Utd måste se på turneringen, och på chansen till europeiska cupkvällar under våren, och hitta glädjen i detta. Där det finns glädje i matchandet så blir inte spelschemat längre ett lika stort problem. Europa League må orsaka en del praktiska problem, men är en stor möjlighet.

Det är dags för Man Utd och för José Mourinho att reservationslöst börja se det på det sättet. För vem vet, det är ju inte precis omöjligt att Man Utd och Europa League kommer att återse varandra igen.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Arsene Wenger spelar för sin framtid i matcherna mot Bayern München

Mycket står på spel när Arsenal nu möter Bayern München i Champions Leagues åttondelsfinal. Mest uppenbart är det självklart ett möte mellan två av Europas storklubbar om att gå vidare till kvartsfinal. Vad mötet mellan Bayern München och Arsenal däremot också kan komma att avgöra är om Arsene Wenger blir kvar i Arsenal efter den här säsongen eller ej.

Det håller på att utveckla sig till den här säsongens kanske allra främsta cliffhanger. Kommer Arsene Wenger skriva på ett nytt kontrakt med Arsenal eller ej? Wenger har uppenbarligen inte själv bestämt sig ännu, i alla fall inte för att skriva på. Han kan ha bestämt sig för att inte skriva på, men väljer att hålla det för sig själv så länge som säsongen fortfarande är vid liv.

Teorin är så klart att Arsene Wenger vill avsluta sin tid i Arsenal på topp. Det skulle i så fall tala för att Wenger vill stanna kvar. Missnöjet med honom och kritiken mot honom har däremot tvingat honom att åtminstone överväga situationen igen. Att i det här läget låta meddela att han stannar kvar riskerar att tas emot på helt fel sätt.

En drygt årsgammal Arsenalrap av några supportrar beskrev Arsenal bland annat med orden ”making something out of nothing”. Vilket jag på något sätt tyckte var mycket passande, även om jag säkert inte tänker på samma sak som dem. Men som många har konstaterat många gånger, Arsenal har lyckats bli de hedersamma förlusternas okrönta mästare.

Exemplen kan göras många i stort såväl som i smått. De kan hämta upp 0-3 till 3-3 mot Bournemouth och få det att framstå som något positivt. De kan reducera i slutminuten mot Bayern München och känna att de nästan slog ut dem trots att de i själva verket aldrig var ens nära. De kan vinna sina sista matcher och lyckas sluta tvåa, och lura sig att detta var framsteg.

Making something out of nothing. Det är ett i grunden positivt uttryck men riskerar också passera gränsen för självbedrägeri. Tillräckligt bra resultat för att kunna inte se de problem som ändå för öppna ögon är påtagliga. Tillräckligt bra resultat för att kunna spinna dem som tecken på framsteg snarare än ännu ett misslyckande. Arsenals vardag har blivit mer spin än win.

Det ska emellertid också lyftas fram som en styrka Arsenal och Arsene Wenger alltid har haft. Visst går det att med rätta kritisera Arsenal för att alltid i slutänden falla ifrån och komma tillkorta, men de bryter å andra sidan heller aldrig riktigt samman. När laget är som allra mest odugligförklarat, och Wenger som allra mest idiotförklarad, brukar de normalt sett ta hem en seger.

Efter regnet kommer oftast solsken. Även om Arsene Wenger säsong efter säsong ger kritikerna massor med ammunition så lyckas han alltid producera precis tillräckligt antal ljusglimtar att hänga upp hoppet om framtiden på. Det är vad som i alla dessa år har gjort honom så svårbedömd, och fått åsikterna om honom att gå så vilt isär.

Visst är det vad Arsene Wenger nu hoppas kunna uppnå i dessa möten med Bayern München. För inte är det någon orimlig tanke på något sätt. Lyckas Arsenal besegra Bayern München kommer det tas som en stor triumf och som ett tecken på stora framsteg, ett bevis för att Arsenal är på jämn fot med de allra bästa. Därmed vore kanske säsongen räddad.

I det läget skulle Arsene Wenger kunna låta meddela att han precis har valt att förlänga sitt kontrakt med Arsenal i två år. Då skulle inga alltför högljudda protester höras. Detta trots att ligasituationen är helt och hållet oförändrad för Arsenal. Detta även om Arsenal därefter åker ut med ett brak ur Champions League redan i kvartsfinalen.

En vinst mot Bayern München gör det möjligt att spinna säsongen som ett framsteg, inte som det misslyckande det i allt väsentligt fortfarande vore, allt annat lika. Det ger en ursäkt för att än en gång blunda för de problem som allt fler betraktar som självklara – bekväma spelare, spelare som låter sig nöja med nästan bäst, för låga krav och ett för vekt ledarskap.

Fast å andra sidan gäller också motsatsen. Åker Arsenal ut mot Bayern München lika klent som de har tagit för vana att åka ut i det här stadiet av Champions League, i all synnerhet om de låter mötet vara avgjort redan efter kvällens match på Allianz Arena, så kommer det blåsa stormvindar i den negativa opinionens redan fulla segel.

Mycket står alltså på spel i detta Champions League-möte mellan Arsenal och Bayern München. Inte bara Arsenals eventuella plats i en kvartsfinal. Utan i själva verket Arsenals närmaste framtid. På det möjligen överdramatiserade sättet väljer jag att betrakta denna åttondelsfinal i Champions League mellan Bayern München och Arsenal.

Det ska å andra sidan sägas att Arsenals möjligheter att besegra Bayern München är större än på länge. För det första är Arsenal trots allt ett bättre fotbollslag, när det flyter, än vad de varit under tidigare år. Bayern München har heller inte riktigt samma air av formidabilitet. Arsenal har den här gången fördelen att få avsluta på hemmaplan.

Den fördelen bygger så klart på att åttondelsfinalen inte redan är förlorad efter bortamatchen. Just det ödet drabbade så klart Barcelona med största tydlighet igår kväll. Min känsla är ändå att Arsenal faktiskt på något sätt kan hämta med sig något positivt från den matchen. För liksom PSG visade hur det var möjligt att vinna mot ett omöjligt Barcelona, kan Arsenal göra detsamma.

De flesta har så klart tagit för givet att Arsenal inte kommer kunna lyckas med detta. Men det är just när de flesta har tagit för givet att det kommer att skita sig för Arsene Wenger som han på något sätt brukar lyckas dra fram ett ess ur rockärmen. Den här gången behöver han ett fyrtal!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Från Champions League till Championship

Då är det alltså dags för Champions League igen. Inga engelska klubbar är i action just den här kvällen – Tack för det, Tottenham! – men det står så klart ändå underhållande fotbollsmatcher på programmet. Själv ser jag mest fram emot Benfica – Dortmund.

Med Champions League så brukar däremot under våren följa en mer eller mindre ofrånkomlig diskussion, på ett eller annat sätt centrerad runt hur de engelska klubbarna faktiskt presterar. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att i någon mening förekomma den diskussionen.

(1) Om Bayern München slår ut Arsenal så bekräftas egentligen bara det vi nog alla redan visste, nämligen att Bayern München är allmänt sett starkare som klubb och som lag än Arsenal. Inget annat än det bekräftas. En observation som för övrigt inte förändras om Arsenal skulle lyckas vinna.

(2) Om Sevilla lyckas besegra Leicester så vore inte det märkligare än att La Ligas extremt europarutinerade nya stora hopp vinner mot ett i europeiska sammanhang helt orutinerat, självförtroendebefriat, krisande nedflyttningslag. Allt annat vore i själva verket uppseendeväckande. Dock ej omöjligt.

(3) Om Man City däremot inte vinner mot Monaco så måste det betraktas som en rejäl missräkning för Man City specifikt och de engelska klubbarna allmänt. Det betyder absolut inte att Monaco vore en lätt motståndare för Man City, som mycket väl kan få se sig utslagna. Men Man City ”ska” vinna.

(4) Det är alltså fullt möjligt, kanske till och med troligt, att vi får se som mest en engelsk klubb i Champions Leagues kvartsfinaler den här säsongen. Men det går alltså inte att säga något alls mer eller något alls nytt om ligornas så kallade slagstyrka för den sakens skull.

Vilket så klart inte kommer hindra folk från att försöka.

:::

Nästan full omgång i The Championship ikväll – elva matcher!

Höjdpunkten är naturligtvis Norwich – Newcastle, reprisen på den fantastiska matchen på St James Park i höstas som slutade 4-3 till Newcastle och fick Norwichs säsong att spåra ur. Viktig match för Newcastle och för Norwich, som ligger playoff-lagen hack i häl och hoppas kunna ta en moraliskt viktig seger.

Bristol City satte rejäla käppar i hjulen för Derby Countys playoff-förhoppningar i helgen och kan ikväll göra detsamma för Leeds. Pontus Jansson är tillbaka från sjukdom vilket är viktigt för Leeds som nu måste hitta tillbaka till winning ways efter två raka förluster.

Derby och Fulham har båda viktiga hemmamatcher mot Cardiff respektive Nottingham Forest om de vill hänga på i playoff-racet. Fulham vände och vann hemma mot Wigan i helgen och Derby tappade poäng hemma mot Bristol City men hämtade trots allt upp ett 0-3-underläge.

Brighton skakade av sig senaste veckornas besvär mot Burton Albion senast och bör kunna fortsätta vinna mot Ipswich ikväll. Har goda chanser att återta serieledningen om Norwich samtidigt ser till att fixa i alla fall en poäng hemma mot Newcastle.

Preston med en riktigt viktig match för dem hemma mot Birmingham. Där finns alltjämt en chans för Preston att kriga om en playoff-plats men i så fall gör de klokast i att vinna den här matchen mot Birmingham, vars sista förhoppningar om en playoff-plats just krossades i förra omgången.

Charmiga Barnsley har även de viss chans på playoff och att där göra sina tre Yorkshiregrannar sällskap. Snortuff match för dem ikväll borta mot Aston Villa men en seger som verkligen kan ge laget en positiv knuff framåt efter att precis ha tappat flera av sina nyckelspelare i januari.

Bloggrubriken för så klart tankarna till Aston Villa och Nottingham Forest. Vilken annan andradivision har två tidigare Champions League-vinnare bland sina klubbar?!

Högsta nivå på Wolves matchprogram!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Bournemouth kan sina shootouts men måste lära sig behärska shutouts

Ännu en förlust för Bournemouth. Det var i själva verket Bournemouths fjärde förlust på sex ligamatcher under 2017, vid sidan av två oavgjorda. En resultatrad som oroar sett till att Bournemouth löper allt större risk att snart se sig själva indragna i en nedflyttningsstrid de allra flesta under stora delar av hösten ansåg dem vara lite för bra för.

Det är kinkigt att vara alltför kritisk mot Eddie Howe. Det är trots allt han som har tagit Bournemouth från botten av League Two till Premier League. Man käftar liksom inte med en sådan meritförteckning. Men när nu Bournemouth ändå befinner sig i Premier League, och rimligtvis vill etablera sig där, finns viktiga skäl att inte bli överdrivet sentimental.

Det finns några managers i Premier League för närvarande som har uppnått någon slags status av untouchables, där att sparka dem eller byta ut dem på grund av deras tidigare meriter trotsar någon allmän uppfattning om moralisk anständighet. Arsene Wenger med sin obesegrade ligasäsong. Claudio Ranieri med bragden med Leicester. Eddie Howe med Bournemouth.

Att ge moralen plats i samtalet behöver inte vara fel. För en klubbledning med ansvar för klubben gäller dock att fatta de för klubben bästa besluten med blicken framåt. Wenger kan inte tillåtas somna in på sitt jobb för lång och trogen tjänst. Ranieri kan inte få vara kvar enbart som tack för kaffet. Howe måste visa sig ha verktygen och kunnandet att frodas i Premier League.

Har Eddie Howe det? Han och hans Bournemouth får naturligtvis ofta beröm för en positiv offensiv som ofta är småtrevlig att titta på. Desto mer oroande är däremot Bournemouths defensiva facit. Bara Swansea har släppt in fler mål än Bournemouth den här säsongen. Bara Aston Villa släppte in fler mål än Bournemouth förra säsongen.

Inte heller blir det bättre. Förra säsongen släppte Bournemouth in i snitt 1,76 mål per match. Hittills den här säsongen i snitt 1,96. Sammanlagt förra säsongen släppte Bournemouth in tre mål eller fler tolv gånger. Den här säsongen har Bournemouth släppt in tre mål eller fler lika många gånger efter enbart 25 omgångar. Försvaret är för vekt och för passivt.

De enda andra lag i Premier League som har släppt in så många mål så många gånger under en säsong är lag som blivit nedflyttade. Med drygt en och en halv säsong i Premier League har Bournemouth hittills lyckats undvika den nesan, men det kan inte hålla för jämnan. Redan nu börjar alltså nedflyttningsstrecket närma sig underifrån med obehaglig fart.

Bournemouths strategi mot Premier Leagues storklubbar är på något sätt talande. Vi såg något prov på den igår kväll mot Man City och vi såg tydliga prov på den mot Liverpool och Arsenal. Bournemouths enda chans, i och med att deras försvar är så svagt att de inte kan organisera en shutout, är att försöka vinna genom en shootout.

Det är en strategi som visade sig fungera mot både Liverpool och (halvt) mot Arsenal. Till största delen på grund av deras respektive defensiva brister, och delvis bristande koncentration offensivt. Den fungerade inte mot Man Utd som var kompetenta både defensivt och offensivt. Inte heller mot Man City som förvisso är defensivt öppna, men offensivt överlägsna.

Det är en strategi som har sina goda skäl. Det är Bournemouths bästa chans att plocka poäng från dessa matcher. Men det är samtidigt en strategi vars framgång hänger mer på motståndarnas svagheter än på det egna lagets styrkor. Bournemouth hade exempelvis aldrig vunnit mot Liverpool om inte Liverpool hade visat sig vara defensivt huvudlösa.

Det är strategi utan kontroll, mest en förhoppning om att mackan ska landa med den smöriga sidan uppåt. Samma brist på kontroll, oförmågan att kunna organisera en shutout, kostar också Bournemouth dyrbara poäng i matcher mot övriga klubbar i Premier League. Matcher som Bournemouth i ännu högre utsträckning borde kunna vinna men alltför sällan vinner.

Det kan inte hålla i längden. Min gamla teori att klyschan inte stämmer utan att det i själva verket är anfall som vinner engelska ligatitlar fick anses bekräftad för ett par veckor sedan. Den andra delen av den teorin är att det är försvar som håller klubbar kvar i Premier League. Mycket lite i form av empiri har framkommit som talar för att den delen av teorin bör förkastas.

Defensiv är inte riktigt på modet. Det har växt fram en felaktig föreställning att ett defensivt skickligt lag är detsamma som ett defensivt lag. Vilket naturligtvis inte behöver stämma, med mängder av exempel. Något har det kanske också blivit ett sätt för spelare och managers att dölja sitt lags brister, att etikettera defensiven som något negativt och betona sin positiva offensiva identitet.

Eddie Howe är en manager som gärna pratar om sådant som filosofi och identitet. Och det är förvisso inget fel alls med en filosofi som utgår från en offensiv spelidé. Men det vare sig behöver eller i längden kan stå i motsats till defensiv skicklighet. Hittills är det dock en mycket synlig motsats i Eddie Howes spelidé. Hans lag är offensivt på tydlig bekostnad av defensiven.

Den motsatsen behöver Eddie Howe lösa om han ska kunna motsvara sin egen reklambroschyr som the next big thing bland engelska tränare. Den motsatsen behöver Eddie Howe lösa om Bournemouth ska kunna fortsätta hålla sig kvar i Premier League, än hellre etablera sig där. Lyckas inte Eddie Howe med detta måste Bournemouth börja överväga någon som klarar av det.

Om nu inte Bournemouth anser Eddie Howe vara untouchable.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Mod i motgång visar varför Pep Guardiola kommer lyckas i Man City

Det kan så klart vara frestande att vara efterklok gällande Man Citys svajiga resultat den här säsongen, deras tabellplacering och deras avstånd i poäng upp till tabelltoppen. Antingen att skadeglatt säga något i stil med ”tji fick ni!” eller att svepa saken under mattan som något helt väntat. Majoriteten av de efterkloka är dock desamma som inför säsongen lyfte fram Man City som en av de givna titelfavoriterna, om inte den givna titelfavoriten.

Det fanns kanske ett element av överdrift i dessa förutsägelser, men de var knappast dumma när de väl gjordes. Man City hade trots sin tabellplacering en av Englands bästa, mest talangfulla och erfarna spelartrupper. Till denna spelartrupp investerades över £160m i nya spelare, mest av alla klubbar i England. Inte minst naturligtvis så befann sig Man City nu under Pep Guardiolas karismatiska ledarskap, demontaktikern och serievinnaren.

Allt har med andra ord inte riktigt gått som det var tänkt. Visst började ytterbackarna komma upp i åldern men det var svårt att se dem få sådana problem. Visst kändes rockaden av Joe Hart mot Claudio Bravo tveksam och som ett potentiellt riskspel, men inte fullt så illa. Visst fanns det frågetecken kring mittbackarna men inte i den utsträckningen. Visst skulle Guardiolas taktik behöva sätta sig i Premier League men inte skulle det vara så svårt.

Pep Guardiola har helt säkert blandade känslor kring Man Citys succéartade säsongsinledning. Å ena sidan gav Man Citys tio raka segrar på Guardiolas tio första matcher ett sorts resultatmässigt skyddsnät som de fortfarande i någon mening lever på, en buffert inför tuffare tider. Å andra sidan skruvade det också upp förväntningarna på Man City något enormt, och problemen som kom ifatt Man City därefter framstod desto värre i kontrast.

Tonläget kring Man City och Pep Guardiola hade förmodligen varit ett annat om de istället hade inlett lite knackigt och sedan gett sig iväg på en vinstsvit, det vill säga om säsongen hade varit framtung snarare än baktung. Dels hade det kanske lugnat de allra värsta pepologerna redan från början av säsongen. Dels hade förmodligen det besparat Man City och Pep Guardiola något av motreaktionen på dessa pepologer.

Pep Guardiola lider måhända av lite samma fenomen som Jürgen Klopp, nämligen att det finns en allmän benägenhet att vilja deifiera honom som en frälsare och huvudroll i sin egen fotbollsreligion. Det i sin tur leder till en vilja att korsfästa honom som en bedragare så fort han inte visar sig kunna uppfylla den helt omöjliga rollbeskrivningen. Gråzoner mellan ljus och mörker tillåts ej existera, man är antingen för honom eller mot honom.

Efter ett tag växer någon slags syntes fram, en reifiering av Pep Guardiola, den mer mänskliga varianten. Synen på denne Guardiola måste på samma gång bli mer realistisk och nyanserad. Utan tesens skönmålning eller antitesens svartmålning. Fram träder istället en bild av Pep Guardiola som prövar sig fram, drar lärdomar och slutsatser, och håller på att anpassa sig till den utmaning som Premier League har visat sig vara.

Man City kommer kanske inte vinna ligan den här säsongen. Det skulle kanske vara något av en missräkning men inte för den sakens skull katastrofalt. Man måste ibland räkna med att motståndare kan visa sig ännu bättre. Huvudsaken är att utvecklingen går i rätt riktning framåt. Och det måste man trots allt säga att det gör för Man City. De har till synes tagit sig förbi den värsta svackan, och framför allt verkar Pep Guardiola ha återfunnit sin mojo.

Matchen mot Tottenham på Etihad var något av Pep Guardiolas Come To Jesus-ögonblick. Pun bara nästan oavsiktlig. Givet att matchen bara slutade oavgjort och med en tappad tvåmålsledning var det många som såg matchen som ännu ett i alla fall halvt misslyckande för Guardiola och Man City. Vad jag såg i den matchen var snarare exempel på det mod hos Pep Guardiola som i slutänden kommer göra honom framgångsrik med Man City.

Det var mindre än en vecka sedan 0-4-förnedringen mot Everton och Man Citys försvarsspel stod lägre i kurs än någonsin tidigare. Den naturliga reaktionen hos i stort sett alla andra managers, inte minst inför en match mot Tottenham, hade varit att säkra upp. Men Pep Guardiola gjorde precis tvärtom. Det brukar sägas att det är en fin linje mellan mod och dumhet, men det var genomtänkt mod och en kalkylerad risk som Guardiola tog.

Det ligger för det första inte riktigt i Pep Guardiolas natur att säkra upp, och han hade förmodligen inte kunnat vara trovärdig gentemot sina spelare med sådana direktiv. För det andra måste varje rimlig analys av Man Citys spelartrupp landa i slutsatsen att dess bästa chans inte är håll tätt bakåt utan full fart framåt. Matchen mot Tottenham fick något av en the last stand-karaktär över sig. Det gav utdelning, men räckte inte hela vägen.

Ändå är det en känsla som Man City därefter har burit med sig. Mot Crystal Palace, sedan West Ham och därefter mot Swansea har inställningen varit mer eller mindre densamma, med alltmer uppskruvad volym. Behjälpt av den energi som Gabriel Jesus har tillfört laget. Man City spelade mot Tottenham som om de inte längre hade något att förlora. Deras bästa chans i ligan är att slutföra säsongen på samma sätt – som att de inte längre har något att förlora.

Kan det räcka? Tveksamt naturligtvis, men vinst mot Bournemouth ikväll och de ligger bara åtta poäng efter Chelsea. Naturligtvis är det så att Chelsea helt säkert måste snubbla ett par gånger helt på egen hand, vilket inte känns helt sannolikt, men märkligare saker har kanske hänt. Om något skulle kunna få Chelsea att känna sig stressade så vore det naturligtvis ett Man City som börjar rada upp vinster och spelar varje match som om det vore deras sista strid.

Pep Guardiola inser naturligtvis att han till nästa säsong måste förstärka lagets försvarsspel. Det var ett misstag att inte ha ordnat det bättre redan till den här säsongen, möjligen en underskattning av de svårigheter han skulle ställas inför i Premier League. Han inser rimligvis däremot också att det inte är så mycket han kan göra åt här och nu. Nu handlar det bara om att laga efter läge och göra det bästa av det han har.

Man City är kvar i både FA-cupen och Champions League, och har vinstchans i båda turneringarna. Möjligheterna på ligatiteln ser dystra ut men inte fullständigt hopplösa. Många var redo att avfärda Pep Guardiolas första säsong i Man City som ett misslyckande. Men den är långt ifrån slut än med många återstående möjligheter till framgång. Och även om Man City misslyckas så säger det ofta mer om framtiden hur man misslyckas än att man misslyckas.

Och det sätt på vilket Pep Guardiola så här långt har misslyckats i Man City under sin första säsong, i den utsträckning det är ett misslyckande, säger oss på samma gång varför Guardiola kommer att lyckas och visa sig framgångsrik under kommande säsonger. Även om lycka och framgång med Man City helt säkert måste betyda något delvis annorlunda än vad som var fallet i Barcelona och Bayern München.

Lyckan står den djärve bi.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #25: Burnley ger hela ligan hopp!

Avbytarbänken:
Joel Robles, Everton
Jack Stephens, Southampton
Ryan Bertrand, Southampton
Joey Barton, Burnley
Juan Mata, Man Utd
Manuel Lanzini, West Ham
Oumar Niasse, Hull City

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Det var väl ändå givet att det skulle vända någon gång för Liverpool och alldeles förvånande att det blev den här matchen är det inte. Det var i själva verket första gången sedan årsskiftet som Liverpool hade en hel vecka på sig att förbereda sig för match. Naturligtvis också helt rätt läge för Liverpool att hitta spelet igen, med enbart tretton matcher kvar av säsongen.

Swansea. Fantastisk vinst för Swansea som tar sin fjärde vinst på sina sex senaste ligamatcher, passerar bland andra Leicester i tabellen och tar sig upp på femtonde plats i tabellen. Spelade med stort lugn i den väldigt viktiga matchen mot Leicester men med en härlig bestämdhet och hårdhet när lägena väl dök upp. Ett stort steg mot att hålla sig kvar i Premier League.

Southampton. Det har varit några tuffa veckor för Southampton sedan de gjorde sig själva klara för cupfinal på Wembley. Men med 4-0-segern mot Sunderland så hittade de onekligen tillbaka till formen och verkar ha kurerat sig från baksmällan. I Manolo Gabbiadini ser de även ut att ha gjort ett riktigt fynd till anfallet. Vilket var något Southampton verkligen behövde.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. Fyrverkeri även den här omgången för Sunderland, men den här gången i röven. Det säger självklart något om Sunderlands skröplighet och ojämnhet att kunna vinna en match med 4-0 för att sedan förlora nästa match med 0-4. Det är också ett av de främsta förtecknen för att Sunderland kommer att åka ur Premier League i slutänden.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Paul Clement. Att vara manager har blivit ett alltmer komplicerat uppdrag som det verkar. Men ibland är åtminstone de grundläggande elementen i jobbet mindre komplicerade än vad man tror. Hitta din grunduppställning och visa förtroende för de spelare som ingår i den uppställningen. Det är tydligt att Clement har lyckats med just detta i Swansea.

OMGÅNGENS MÅL

Nacer Chadli, West Brom 1-0, West Ham (b). Hugget som stucket mellan det här målet och Manolo Gabbiadinis andra mål mot Sunderland. Två mål av lika karaktär. Dubbeltunneln i Chadlis mål var dock en väldigt snygg detalj, den första med högern och sedan med vänstern. En typ av kylighet i straffområdet vi har sett för lite av den här säsongen.

:::

TRE PUNKTER

King Powerless. Det har gått sex hela ligamatcher och mer specifikt över tio timmar sedan Leicester över huvud taget lyckades göra mål. Då stod kalendern fortfarande på 2016. Det gör för närvarande ont att titta på Leicester, ett lag helt utan självförtroende, inte minst i anfallsspelet. Demarai Gray vill mycket men kan inte. Riyad Mahrez kan mycket men vill inte. På läktaren på Liberty Stadium satt Vichai Srivaddhanaprabha och såg både besviken och förbistrad ut. Det stod inte på dagordningen inför den här säsongen att Leicester skulle kunna åka ur Premier League. Nu är det inte längre enbart en möjlighet, utan också en sannolikhet.

Kings in the North. En poäng på bortaplan. 29 poäng på hemmaplan. Sex raka matcher i den engelska högstadivisionen utan förlust för första gången sedan 1975. Det råder ingen som helst tvekan om att det är Turf Moor som håller Burnley kvar i Premier League, en bortaarena som blivit något av den här säsongens stora x-faktor. Ett välorganiserat försvarsspel kombineras där med ett konstruktivt mittfältsspel. Burnley är en riktig höjdare i Premier League för närvarande. Förmodligen det mest genuint ”brittiska” laget i hela ligan. Mot Chelsea var de närmast segern.

Judge Not. Mark Clattenburg bad Hull om ursäkt i halvtid för att ha missat handsen på Alexis Sanchez som gav Arsenal deras ledningsmål. Precis så man önskar att alla domare agerar när de gör ett misstag. Mycket riktigt gjorde det också att Hulls reaktioner efter matchen var betydligt mer lugna och nyanserade. Extra bonuspoäng för Clattenburg att han inte försökte kompensera för sitt misstag under den andra halvleken. Ännu en situation som dels visar på värdet med videoteknik, dels på det kloka i att låta domare själva kommentera händelser i efterhand.

:::

FÖR ÖVRIGT

Tyckte man inte att Premier League var tillräckligt mycket såpopera redan så är den här nya rivaliteten mellan West Brom/Tony Pulis och Stoke fantastisk.

Är Antonio Conte sönderläst nu? He got Dyched!

Hands som blir mål – ändå lite roligt hur olika typer av domarmisstag liksom har en benägenhet att ske i klump.

Prestationsångest och idétorka inför nästa blogg som är nummer 3,000.

Vi får alla önska Liverpool och Jürgen Klopp all lycka och välgång på deras improviserade vinteruppehåll fram till den 27 februari.

Först en vattenflaska, sedan en mikrofon – what’s next?!

Peter Hyllman
0 kommentarer