Peter Hyllmans Englandsblogg

Helt plötsligt har det blivit balt med trebackslinje i England

Förlust mot Tyskland alltså. Men på bortaplan, och en uddamålsförlust vilket nog var bättre än många befarade, och sett till spelet på planen en i stora drag mycket uppmuntrande insats av England. Det var knappast det bästa eller mest motiverade tyska landslaget vi någonsin har sett, men detsamma kan å andra sidan även sägas om England.

Trebackslinje således. Jag ställde ju frågan i onsdagens blogg huruvida Gareth Southgate skulle välja att köra på Tottenhams klubbmodell eller Leicesters klubbmodell. Kanske visar sig svaret på frågan vara Chelseas klubbmodell. Naturligtvis en idé som borde ha föresvävat mig tidigare, särskilt som trebackslinjen fått något av ett genombrott i Premier League under säsongen.

Kanske är det en sanning med viss modifikation att kalla det för trebackslinje, i själva verket handlar det ju i relevanta defensiva termer om en fembackslinje, men det syftar så klart på användandet av tre mittbackar. Mot Tyskland startade Gareth Southgate med Chris Smalling, Gary Cahill och debuterande Michael Keane.

Det var uppenbart att Southgate verkligen ville ge trebackslinjen en chans att visa upp sig. Sex byten är tillåtna i träningslandskamper men bara ett enda byte gjordes i backlinjen, så sent som i den 89:e minuten, när John Stones ersatte Chris Smalling. Och givet hur matchen utvecklade sig så måste det betraktas som ett lyckat experiment, värt att bygga vidare på.

Den fundering som hemsökte mig inför matchen mot Tyskland var att om England som jag såg det hade svårt att bemanna två mittbacksplatser med riktigt hög kvalitet så borde det bli desto svårare att försöka bemanna tre. Men i och med att tre mittbackar ger varandra ett betydligt större skydd, så är det kanske istället ett klokt steg att ta när spetskvaliteten inte är den högsta.

Det är trots allt, skulle jag tro, just precis det övervägande som Antonio Conte en bit in på säsongen gjorde med Chelsea. Dessutom börjar jag fundera på om jag kanske i själva verket har fel vad gäller Englands mittbacksbesättning. Vid sidan av de mittbackar som redan är med i truppen, och som lämnade efter skada, finns där också några fler strax därunder eller på samma nivå.

Exempelvis finns Harry Maguire i Hull City som har imponerat storligen under säsongen. Alfie Mawson i Swansea har fått något av ett genombrott under säsongen. Jack Stephens i Southampton har slängts in i hetluften utan att göra bort sig. Rob Holding i Arsenal visar talang. Reece Oxford, i Reading men med West Ham som klubbadress, ska inte heller glömmas bort.

Glömmas bort ska inte heller mer rutinerade spelare som Ryan Shawcross i Stoke eller Ben Gibson i Middlesbrough. Inte bara Michael Keane har imponerat i Burnley under säsongen, även Ben Mee har visat prov på genuina färdigheter som mittback. Det är inte nödvändigtvis världsklasspelare någon av dem, ännu, men poängen med en trebackslinje är att det inte ska behövas.

Vilken debut för övrigt för Michael Keane, bortaplan mot Tyskland. Det finns lättare uppgifter så klart, men han genomförde sin debut på bästa sätt. En högst förtjänt avrundning på en i övrigt fantastisk säsong för honom i och med Burnley. Det är lätt att bli frustrerad när man tittar på en lista över vilka spelare Man Utd har kasserat under de två-tre senaste åren.

Nu är det slut på träningslandskampandet för den här gången. Istället väntar skarpt läge, VM-kval hemma på Wembley mot Litauen. Naturligtvis en match som England ska vinna. Lyckas de med det så har England skaffat sig själva ett riktigt bra utgångsläge inför VM-kvalets andra halva, med både Slovenien och Slovakien kvar att möta på hemmaplan.

Fortsätter England och Gareth Southgate på den inslagna vägen, med Chelseas klubbmodell och trebackslinje som utgångspunkt? Ja, det mesta tyder väl på det och märkligt vore annars, efter ett genrep mot Tyskland som trots förlusten ändå kändes så lyckat som det ändå gjorde. Gareth Southgate visar i alla fall prov på både mod och vilja att våga pröva lite nya saker med England.

Kanske kan det också komma att leda till lite nya resultat.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Miljö är viktigare än arv för Forest Green Rovers

Det här är en säsong då det har pratats mer än normalt om National League, det vill säga seriesystemet under Football League, amatörfotbollens och halvprofessionalismens främsta hemvist. Det främsta skälet till detta är så klart FA-cupen i vilken Lincoln City och Sutton United, två klubbar från National League, svarade för storartade och bragdbetonade insatser.

Mest uppmärksamhet har naturligtvis Lincoln City fått genom sina matcher mot Brighton, Burnley och Arsenal. Managerduon och brödraparet Danny och Nicky Cowley har eller mindre blivit kändisar, inte minst genom Match of the Day. I takt med Lincolns cupframgångar har de också tagit täten i ligaspelet, och har under en längre tid befunnit sig i en bekväm placering högst upp i tabellen.

Men National League är mer än bara Lincoln City och pajätande målvakter i Sutton United. National League är för närvarande också hemvist till vad som mycket väl kan betraktas som Englands mest innovativa fotbollsklubb, vilket är rätt anmärkningsvärt att säga om någon klubb så långt ned i det formella seriesystemet. Men Forest Green Rovers gör det motiverat.

Forest Green Rovers ligger på den absoluta framkanten vad avser hållbarhet, miljövänlighet och grönt tänkande inom inte bara engelsk fotboll, utan all fotboll. Gräsmattan på The New Lawn var den första organiska fotbollsplanen i världen, som samlar upp och återanvänder regnvatten. All använd matolja omvandlas till biobränsle.

Arenan The New Lawn i sig är utrustad med solpaneler och tillhandahåller tillräcklig energi för att stödja 25% av arenan. Klubben använder sig av en soldriven gläsklippare, en så kallad MowBot, och allt klippt gräs används av bygdens bönder för att gödsla sina odlingsmarker. Forest Green Rovers använder sig också av energivänlig belysning på arenan.

Det smått sensationella är emellertid maten som serveras på The New Lawn, både till spelare och supportrar. Det är nämligen en helt vegensk meny. Med andra ord, inget kött, ingen fisk, inga mjölkprodukter serveras över huvud taget. Ett minst sagt modigt initiativ för en klubb så långt ned i seriesystemet, utanför de större städerna, och med rötterna i arbetarklassen.

Det stötte också på stort motstånd inledningsvis. Men Dale Vince, ägare och ordförande i Forest Green Rovers, och lokal miljöentreprenör, stod på sig och menar att både spelare och supportrar inte bara snabbt accepterade den nya menyn, utan efter ett tag omfamnade den. Istället för att stöta bort besökare har klubben och The New Lawn lockat nya besökare med sin meny.

Dale Vince är grundare och majoritetsägare i Ecotricity, med sina huvudkvarter i närheten av Forest Green Rovers arena. Ett privat företag med fokus på sol- och vindelektricitet grundat på sin vision att reducera 80% av kolutsläppen i Storbritannien. Det är traktens största och snabbast växande arbetsgivare, med för närvarande runt 600 anställda i klubbens närområde.

Dale Vince gick 2010 in som Forest Green Rovers störste aktieägare och tillika ordförande. Han har sedan dess stegvis implementerat sin miljövänliga vision i klubbens verksamhet. Det nära sammanhörandet mellan fotbollsklubben, företaget och samhället i stort har gett Forest Green Rovers en alldeles speciell identitet, och dess supportrar en känsla av stolthet.

https://www.youtube.com/watch?v=hyBkiCJr4A4#action=share

Vad Forest Green Rovers och Dale Vince med Ecotricity är ett bra exempel på är hur fotbollen och en fotbollsklubb kan vara en förebild och en föregångare inom miljöområdet, hur en fotbollsklubb har möjlighet att på ett naturligt och mjukt sätt utbilda människor i vardagen och hjälpa till att bryta ned de fördomar som normalt sett finns, att faktiskt påverka samhällsförändring.

Naturligtvis ger det också Forest Green Rovers unika möjligheter till PR och marknadsföring, att positionera sig som Englands mest ekologiska klubb. Och med framgångar på planen så ser Forest Green Rovers ut att kunna få ännu mer uppmärksamhet. Redan förra säsongen var klubben nära sin allra första uppflyttning till Football League, men föll då i playoff-finalen på Wembley.

Men de är med i jakten även den här säsongen. För allt prat om Lincoln City så ligger Forest Green Rovers faktiskt tre poäng före dem, etta således, men å andra sidan med tre matcher mer spelade. Att Forest Green Rovers allra minst kommer få en chans till i playoff känns givet. Frågan är om de kan utmana Lincoln City om seriesegern och automatisk uppflyttning.

Det lär vi få ett mycket tydligt besked om idag. Lincoln City och Forest Green Rovers möts nämligen i en ren seriefinal på Sincil Bank under tidig eftermiddag, i en TV-sänd match, i den femte divisionen. Vinst är förmodligen helt nödvändigt för Forest Green Rovers för att verkligen sätta press på dem inför det avslutande tiotalet omgångarna av National League.

Det vore självklart något väldigt stort för Forest Green Rovers att för första gången i klubbens historia ta sig upp i Football League. Ännu större möjligheter att visa upp klubbens miljöstrategi och gröna tänkande, samt inte minst visa hur ett liknande perspektiv inte bara behöver vara lustigt och annorlunda, utan också framgångsrikt för en fotbollsklubb.

Och en uppflyttning till Football League passar naturligtvis alldeles utmärkt ihop med Forest Green Rovers nya arenaprojekt – en ny arena som skall ta 5,000 åskådare, och den första fotbollsarenan någonsin som är helt och hållet gjord utav trä. Som Dale Vince uttryckligen säger: Det är ett bra tillfälle för Forest Green Rovers att ligga i toppen av ligan.

Själv är jag mest lite smått besviken att upptäcka att verkligheten inte riktigt motsvarade min fromma förhoppning att Forest Green Rovers skulle visa sig vara en utbrytarklubb från 1970-talets Nottingham Forest, bestående av stickade koftor från den gröna rörelsen, trädkramare, minkmördare och en och annan övervintrad ekoterrorist.

Peter Hyllman
0 kommentarer

När en fjäril slår med sina vingar i Barcelona

Små saker kan ofta få stora konsekvenser. När PSG i den första åttondelsfinalen gjorde sågspån av Barcelona i Paris så resulterade det i att Luis Enrique kort därefter meddelade sin avgång som Barcelonas tränare efter säsongen. Vi kommer aldrig få veta om det hade utvecklat sig på något annat sätt om han hade väntat med beskedet till efter returmötet.

Konsekvensen av att Luis Enrique meddelade sin avgång och att Barcelona därmed söker efter en ny tränare inför kommande säsong blev emellertid att flera andra klubbars omedelbara framtid svävar i ovisshet. Detta gäller även några klubbar i Premier League, och ännu fler om vi tänker oss de ringar på vattnet som uppstår om en pjäs flyttar och i sin tur måste ersättas.

Fjärilseffekten är ett känt begrepp inom fysik, matematik, ekonomi med flera andra vetenskapliga discipliner. Grundidén är att en mycket liten förändring i en del av ett sammanhängande och kaotiskt system kan komma att få mycket stora effekter i en helt annan del av systemet. En fjäril som viftar med sina vingar i Kina kan orsaka en storm i Sverige.

Barcelona är onekligen mer än en fjäril. Till en så stor klubb kommer det naturligtvis ryktas många stora namn. Jorge Sampaoli har varit en självskriven kandidat, men många menar att han har tappat lite i lyster. Ernesto Valverde är en annan kandidat som nämns. Det här är ganska självklara namn som nämns när man håller sig inom La Liga.

I Premier League är det framför allt två klubbar som för närvarande borde hålla andan för att se vad som egentligen händer i Barcelona, vad de bestämmer sig för och hur det påverkar dem. Mauricio Pochettino har gjort ett stort jobb med Tottenham som borde göra honom aktuell för de riktigt stora jobben. Ronald Koeman har övertygat i Everton och har spelat i Barcelona.

Mauricio Pochettino

Det har sagts att Mauricio Pochettinos bakgrund i Espanyol skulle ligga honom till last i Barcelonahierarkin. Det tror jag knappast är något som har någon mer avgörande betydelse. I synnerhet inte som han under flera år därefter har haft framgångar i både Southampton och i Tottenham. Han är dessutom mycket bekant med spansk fotboll och den spanska ligan.

Men är han intressant för Barcelona? Pochettino är utan något som helst tvivel en väldigt skicklig manager, men en manager som kan vara något för låst i ett taktiskt system, baserat på väldigt tydliga roller för varje enskild spelare, för att riktigt passa ihop med hur den katalanska klubben vill spela fotboll. Han är en manager som andas mer funktionalitet än filosofi.

Är Pochettino själv intresserad av Barcelona? Han lämnade så klart redan efter ett och ett halvt år Southampton för Tottenham, så det är tydligt att han har personlig ambition. Det mesta med Pochettino talar däremot för att det är en manager som vill jobba utifrån sitt eget mycket tydliga system, och det är tveksamt om han skulle få göra det i Barcelona.

Om Barcelona skulle anställa Mauricio Pochettino så sätter det Tottenham i en besvärlig sits. Mycket av lagets framgångar beror på Mauricio Pochettino och det är tveksamt hur ett managerbyte skulle bära vidare dessa principer. Tittar vi bakåt i tiden så är inte Tottenham en klubb som har gjort sig kända för att vara helt framgångsrika i sina manageranställningar.

Vad händer i så fall om Tottenham ger sig ut på managerjakt? Beroende på hur läget ser ut i dessa båda klubbar är det inte omöjligt att Newcastle och Leeds då får börja se sig om efter ersättare till Rafa Benitez och Garry Monk, även om man hoppas att de arbetar vidare där. Tottenham kan bestämma sig för att fungerade det bra att länsa Southampton förut så är det värt att prova igen.

Vingslagen i Barcelona bör alltså hålla i första hand Tottenham på halster, och i andra hand Newcastle, Leeds och Southampton.

Ronald Koeman

Barcelona är ju lite speciella. Åtminstone ser de sig själva som lite speciella. Ett uttryck för detta är att de säger sig väldigt gärna vilja ha tränare som själva förut har spelat i klubben. Inget fel med det, de har onekligen ett mycket hyfsat facit med det kriteriet. Och Ronald Koeman har inte bara spelat i Barcelona förut, han har dessutom ett europeiskt cupvinnande renommé.

Just den kopplingen gör Koeman till en av de mer uppenbara kandidaterna till jobbet. Vad som kanske gör Koeman mindre uppenbar är att han inte i första hand känns som någon naturlig bevarare och vidareförmedlare av den filosofi som Johann Cruyff formulerat och Pep Guardiola renodlat. Hans renommé som manager får också sägas vara blandat, om än positivt i England.

Ambition finns onekligen så det räcker hos Ronald Koeman. Skulle Barcelona komma med ett erbjudande så tackar han inte nej. Flytten från Southampton till Everton gjordes uttalat för att Everton visade en större ambition och en större vilja att satsa finansiellt, och det gavs tydliga signaler redan från början av hans tid i Everton att han inte såg dem som en slutstation.

Om Barcelona plockar Ronald Koeman från Everton så är det naturligtvis en missräkning för dem. De hade helt säkert planerat för allra minst några år med Koeman som manager, inte att han skulle lämna redan efter ett år. Att han varit så kort tid i Everton gör ändå att det inte vore lika omvälvande för Everton som det vore för Tottenham. Men Everton skulle få börja om från början igen.

Om Everton då ger sig ut på managerjakt? Det är förvisso knappast något de har någon större vana av. David Moyes var långvarig, Roberto Martinez var inte särskild lyckad och sedan kom då Ronald Koeman. Andra engelska klubbar som kanske kommer vilja göra sig onåbara vore då kanske först och främst Stoke, Hull City och Fulham.

Mark Hughes, Marco Silva och Slavisa Jokanovic tror jag är tre namn som helt klart skulle kunna intressera Evertons klubbledning. Detsamma skulle nog kunna sägas även om Eddie Howe, Garry Monk och David Wagner, även om den senare kanske skulle tveka lite att ta över stadens stora derbyrival till Liverpool och Jürgen Klopp.

Vingslagen i Barcelona bör alltså i första hand oroa Everton, i andra hand även Stoke, Hull City och Fulham, samt i tredje hand Bournemouth, Leeds och Huddersfield. Även om jag tror att i slutänden kommer inte Barcelonas vingslag och managerjakt ha någon betydelse för några engelska klubbar. Jag tror inte deras val faller på vare sig Mauricio Pochettino eller Ronald Koeman.

Men säkra kan vi inte vara.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Die Kompetenz: En kritik av kapitalets kompetens och inkompetenta kapitalister

Kompetens eller kapital som en klubbs viktigaste tillgång? Den distinktionen formulerade jag i fredags när jag bloggade utifrån frågeställningen varför engelska klubbar underpresterar i Champions League. Min tes som jag drev där var att engelska klubbar underpresterar eftersom kapital snarare än kompetens för närvarande är deras viktigaste tillgång.

Det är en av den moderna fotbollens ekonomer ofta framförd uppfattning att de mest framgångsrika klubbarna är klubbarna med mest pengar, och som investerar och spenderar mest på sin spelartrupp. Det är en uppfattning till synes så självklar att den blivit en truism. Det är en uppfattning som lätt leder till tron att kapital är den enda riktigt viktiga tillgången.

Men från varje teori i moderation. Det är naturligtvis så att kapital är en mycket viktig och på lång sikt avgörande tillgång, men det ska inte därav härledas att inga andra tillgångar är viktiga. Kapital är för det första en tillgång med en bevisat avtagande marginalnytta. För det andra är inte enbart anskaffning av kapital av betydelse, utan precis lika betydelsefullt är användning av kapital.

Användning av kapital är naturligtvis i grund och botten en fråga om kompetens, att investera pengarna så klokt och kunnigt som möjligt och se till att få ut mesta möjliga värde av varje spenderad krona. För en fotbollsklubb handlar kompetens mer specifikt om kärnverksamhet som scouting, coaching, rekrytering av spelare och ledare, utveckling av taktiska modeller etc.

Kapital finns onekligen i Premier League. Kompetensen finns där däremot inte alls i samma utsträckning. Kapitaltillväxten har kort och gott varit snabbare och sprungit ifrån kompetenstillväxten. I någon mening kanske kapitaltillväxten till och med har orsakat en nedskrivning av kompetens. Klubbar som Dortmund, Monaco, Roma och Sevilla är däremot exempel på motsatt fenomen.

Det går naturligtvis att grafiskt illustrera förhållandet mellan kapital och kompetens i engelska fotbollsklubbar. Utan att göra alltför mycket science av det hela så är det bara att placera kapital på den ena axeln och kompetens på den andra axeln, och därefter är det bara att placera ut respektive klubb där man anser att den hör hemma i diagrammet.

Bilden utgör min bedömning av kapitalstyrka respektive kompetensstyrka i samtliga engelska klubbar i Premier League samt de sju klubbar i The Championship som för närvarande är med i uppflyttningsstriden. Det är i allt väsentligt att betrakta som en ögonblicksbild, här och nu. Jag gör inte anspråk på exakthet, utan mina placeringar ska ses som best guesstimates.

Kapitalstyrka handlar i sina enklaste former om hur mycket en klubb har möjlighet att spendera på transfermarknaden och i spelarlöner. Kort och gott deras förmåga att konkurrera ekonomiskt med övriga klubbar. Hit räknas så klart nuvarande intäktsnivåer men hänsyn tas också till stabiliteten i dessa intäkter, storleken på klubbens supporterbas och så vidare.

Kompetensstyrka är mer komplicerad att bedöma. Men utifrån vad jag redan har sagt om klubbars kärnkompetens så måste det vara en bedömning av hur bra en klubb är på att scouta och värva spelare, på att coacha och utveckla spelare, på att integrera dem taktiskt och kulturellt i laget, på att anställa tränare, på taktisk utveckling, på strategisk planering med mera.

Det är naturligtvis fritt att ha avvikande uppfattningar om var i diagrammet olika klubbar ska placeras. En något överflödig upplysning kan tyckas. Min tanke är att följa upp den här bloggen om en vecka med en blogg på temat att försöka beskriva Premier League om tio år, och vilka klubbar som då kan tänkas ha adderats eller subtraherats från de som nu kallas för Sky Six.

Diagrammets skala är engelsk, annars hade så klart mer eller mindre varenda klubb samlats långt ut till höger på kapitalaxeln. I sin högerände stämmer den dock väl överens också med den europeiska skalan. Den som gillar att tänka dynamiskt skulle alltså kunna föreställa sig att för att kunna vinna Champions League så behöver en klubb befinna sig i fältet längst upp till höger.

Enligt den teorin är Chelsea för närvarande den enda klubben som faktiskt har en realistisk chans att göra det. Andra klubbar har tillräckligt med kapital för att kunna göra det men inte tillräckligt med kompetens. Vad som återstår att se är hur många klubbar som inom de närmaste åren kommer att kunna röra sig från sina nuvarande positioner upp till detta övre, högra fält.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Gareth Southgate har sin vision klar för England, men vad väljer han för strategi?

Gareth Southgates internationella vision har varit på tapeten så här dagarna innan England ska spela träningslandskamp borta mot Tyskland. De uttagna spelarna inledde landslagssamlingen med att få lyssna på vad som har beskrivits som några brutala sanningar från Southgate, vad avser Englands kollektiva misslyckanden och individuella besvikelser.

Det första är inte oviktigt. En jämförelse med kvällens motståndare Tyskland är så klart något som skänker viss nykterhet. Och då har Tyskland ändå haft sina problem. Sedan 1990 har Tyskland vunnit ett EM och ett VM, samt varit i ytterligare tre finaler och fyra semifinaler. England har under samma tidsperiod lyckats vinna endast tre slutspelsmatcher, varav en på straffar. På 26 år.

Det andra är emellertid minst lika viktigt. Engelska fotbollsspelare som blir uttagna till landslaget blir inte bättre när de drar på sig landslagströjan. De blir tvärtom markant sämre som fotbollsspelare. Ett fenomen som har setts i mästerskap efter mästerskap. Till viss del är det taktiskt, men framför allt är det mentalt. Rädslan för misslyckande är större än viljan att vinna.

Båda sakerna måste åtgärdas om England skall uppnå vad som helt tydligt verkar vara Gareth Southgates ambition: Att etablera sig som ett av de främsta landslagen i världen. Det är naturligtvis en grannlaga uppgift Southgate har framför sig, det är lång väg till resans slut. Ett första steg längs resan är förvisso att inte bara inse att man inte längre är det, utan faktiskt formulera det.

Hade det varit någon av tidigare landslagsledningar så hade jag avfärdat alla möjligheter för England att lyckas, och sagt något för att motivera det i stil med att England helt enkelt saknar organisation och kompetens på landslagsnivå för att göra verklighet av allt prat. Gareth Southgate som förbundskapten gör däremot att jag den här gången tror det finns en sportslig chans.

Inte för dennes enastående meriter som tränare eller manager. De är ganska blygsamma. Men det var även Joachim Löws och Lars Lagerbäcks meriter. Men Southgate är en förbundskapten som har sin hemvist i FA, som har rekryterats internt. Det är ett steg mot en mer professionell modell bort från en äldre modell som såg förbundskaptensjobbet mer som en prestigepost.

Frågan är så klart vilken strategi som Gareth Southgate tillämpar för att ta sig an sitt uppdrag. Länder som har skapat en framgångsrik landslagsorganisation, såsom Spanien och Tyskland, har antingen modellerat sig utifrån en eller ett fåtal stora klubbar i sitt land, alternativt skapat en förbundsgemensam modell inom vilken klubbarna har rättat in sig i god tysk ordning.

Det senare är en non-starter för England vars större klubbar aldrig någonsin kommer rätta in sig under något FA-paraply. Alltså måste Englands och Gareth Southgates strategi gå ut på att modellera sig själva utifrån en klubbs koncept för framgång och utforma taktik och landslagsuttagningar med denna modell som utgångspunkt. Men i så fall vilken klubb?

Tottenham?

England har knappast något överlägset spelarmaterial. Om något så snarare tvärtom, i alla fall om vi jämför med de allra största nationerna. Det är en situation som till stor del liknar motsvarande situation som Tottenham har i Premier League. Där finns naturligtvis bra spelare, men det är genom ett starkt kollektivt system som laget blir större än dess beståndsdelar.

Om England skulle kunna lyckas nå samma relativa framgång på landslagsnivå som Tottenham har gjort i Premier League så vore det naturligtvis ett mycket stort steg framåt. Något som är frestande med Tottenhams modell är att så många engelska landslagsspelare har sin vardag i klubben – Harry Kane, Eric Dier, Dele Alli, Kyle Walker, Danny Rose med flera.

Något som gör valet mer tveksamt är att England saknar viktig spetskompetens för att riktigt bra replikera Tottenhams taktiska modell, i mittförsvaret och inte minst på centralt mittfält. En ung Michael Carrick hade helt säkert kunnat göra det jobb som Mousa Dembele gör för Tottenham, men vilken yngre engelsk mittfältare axlar den manteln?

Tottenham är samtidigt kanske inte den största klubben i Premier League, men de var redan tidigare en av de största, eller allra minst strax därunder. Det är en starkare ställning än vad England kan sägas ha i landslagsfotbollen. Den dominans Tottenham kan utöva i många matcher kommer inte England riktigt kunna reproducera i samma utsträckning. I alla fall inte ännu.

Den taktiska organisation och koordination som Tottenham har lyckats uppnå i sitt spel är även att betrakta som bland de främsta i Premier League. Ett sådant naturligt samspel kan vara betydligt svårare att uppnå i landslagsfotboll där spelarna inte tränar och spelar tillsammans i alls samma utsträckning. Ett samspel som också är väldigt viktigt för att taktiken alls ska fungera.

Leicester?

England har knappast något överlägset spelarmaterial. Det hade sannerligen inte Leicester heller. Vad vi däremot har sett under senare mästerskap är hur många länder, även betydligt mindre fotbollsländer än England, har nått stora framgångar i relativ mening med en lågt liggande försvarsfotboll fokuserad på att blotta luckor hos motståndarna med ett snabbt omställningsspel.

Vad som frestar med Leicesters klubbmodell är att den är så väl anpassad till ett lag med ungefär den styrkeposition som England faktiskt har. En nation som i landslagssammanhang kan beskrivas som en mittennation som bäst. Men Leicesters modell är också genuint engelsk i meningen att den bygger på ett organiserat försvarsspel och med fart som primär anfallsmotor.

En fin sak med Leicesters taktiska modell är att den är anpassad att fungera väl med spelare av i sådana här sammanhang medelmåttig kvalitet. Wes Morgan och Robert Huth är knappast mittbackar som kommer vinna några utmärkelser, liksom Englands mittbackar knappast heller kommer göra det. Leicesters taktiska system tar tillvara vad dessa spelare kan, och minimerar deras brister.

Det är inte någon särskilt komplicerad taktisk modell. Det gör att den passar särskilt bra för landslagsfotboll där spelarna förhållandevis sällan träffas och tränar tillsammans. Den går snabbt att sjösätta. Det är också en taktisk modell som är tämligen väl anpassad för mästerskapsfotboll, anpassad efter en idé att i första hand undvika förlust.

Det är kanske inte den självbild England nödvändigtvis vill ha, men det kanske mest konstruktiva är att inse att de är landslagsfotbollens Leicester, kanske inte i star power men väl i termer av spelstyrka. Det går också att se Leicesters modell som ett första steg i en utveckling där England stegvis går över mot en modell som mer och mer liknar Tottenhams.

England har spelarna att kunna applicera och tillämpa Leicesters taktiska modell. England har däremot inte riktigt spelarna att framgångsrikt kunna applicera och tillämpa Tottenhams taktiska modell. Problemet för England är så klart att det senare aldrig riktigt kommer kunna avslöjas i träningslandskamper och i betydligt enklare kvalmatcher. Men desto mer i mästerskap.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Notts County visar hur respekt inom engelsk fotboll måste gälla alla, inte bara domare

Det finns så klart de som vill hävda att skälet att John Sheridan fick sparken från Notts County i League Two precis efter nyåret egentligen var att han precis hade lyckats tangera ett klubbrekord om nio raka förluster i ligan, och att Notts County i det ögonblicket befann sig blott en enda poäng ovanför den engelska fotbollens grymmaste nedflyttningsstreck.

När en manager sparkas inom fotbollen så handlar det ju i själva verket om en mycket mild form av ”sparkning” där klubben fortfarande är skyldig att fullfölja kontraktets ekonomiska villkor. Men för John Sheridan var det alltså frågan om en hård sparkning, det vill säga sparken på riktigt. Det formella skälet var grovt tjänstefel, sedan Sheridan gått till våldsam verbal domarattack.

Det var under Notts Countys match mot Wycombe den 10 december, en match som Notts County förlorade med 0-2, som incidenten inträffade. Wycombe hade precis gjort sitt andra mål runt den 55:e minuten, ett mål som Sheridan ansåg var offside. Han lämnade då sitt tekniska område, tillsammans med sin assistent Marc Crossley, för att klaga på linjemannen.

Fjärdedomaren Matthew Donohue går då fram till John Sheridan och säger åt honom att han måste stanna kvar inom sitt tekniska område. Sheridan var helt tydligt inte på rätt humör att bli tillsagd detta utan skriker rakt in i Donohues ansikte: ”You’re a f—ing c—. A c…” Donoue tillkallar domaren Eddie Ilderton som visar upp Sheridan på läktaren.

John Sheridan tog inte riktigt utvisningen på bästa möjliga sätt. Hans replik till Ilderton blir följande mindre väl vald svada: ”You’re a f—ing disgrace, you’re f—ing useless, you’ve not f—ing got anything right today, you should be f—ing ashamed, you’re f—ing shit, my kids aren’t going to get any f—ing Christmas presents because of f—ing you.”

På väg upp på läktaren vänder sig Sheridan återigen till fjärdedomaren Matthew Donohue och säger: “You really are a c—. I’m gonna knock you out you c—.” Det hela rapporterades naturligtvis av domarna till FA. Fem dagar senare medger John Sheridan det inträffade och bad förbehållslöst om ursäkt för sitt beteende. Sheridan stängdes av i fem matcher av FA.

Alan Hardy, Notts Countys nye ägare och ordförande från och med årsskiftet, ansåg vare sig denna ursäkt eller denna sanktion som tillräcklig. Bara några dagar efter att han formellt tagit över klubben gav han alltså Sheridan sparken med motiveringen att Notts County strävade efter att vara en familjevänlig klubb och att Sheridans beteende underminerade klubbens samhällsuppgift.

Det är ett beslut som John Sheridan därefter har dragit inför rätta. LMA, det vill säga tränarfacket, gjorde ett uttalande som visar att Sheridan bestrider att hans sparkning enbart hade att göra med grovt tjänstefel, att den alltså hade mer att göra med resultaten, och att sparkningen alltså ägde rum 23 dagar och fem matcher efter den aktuella händelsen, efter ännu en 0-4-förlust.

Alan Hardy var allt annat än imponerad av beskedet att Sheridan beslutat sig att överklaga. I ett skarpt ordat uttalande hänvisar han till sin rätt att driva sin egen klubb, att FA gav Sheridan ett av de strängaste straffen i sin verktygslåda, hur det går emot FA:s koncept om ”respekt” inom engelsk fotboll, och hur beteendet inom proffsfotbollen påverkar barn- och ungdomsspelare.

Det är svårt att inte känna viss respekt för Alan Hardys inställning. Ska det finnas någon som helst kraft i allt prat om respekt, och vill man uppnå genuin förändring, så kräver det att klubbar och ägare tar sådan här ställning. Frågan som emellertid gnager i bakhuvudet är ju om Hardy hade fattat samma beslut om Notts County istället hade legat i andra änden av League Two-tabellen.

Något behöver onekligen göras. Och ansvaret måste börja utkrävas också betydligt högre upp i seriesystemet än League Two. Det har varit en säsong utav hejdlösa domarpåhopp från många managers. Domare har blivit knuffade och stångade. Domarna används konsekvent och systematiskt av kända managers i alla färger som mattor att sopa sina egna problem under.

Det kan vara svårt att känna någon sympati för John Sheridan. Hans beteende och sätt att uttrycka sig är naturligtvis helt oacceptabelt, alldeles oavsett omständigheter. Att han står upp och ber om ursäkt omedelbart efteråt vägs till hans fördel. Han är numer manager i Oldham i League One. Men på ytan kan han knappast, utifrån sitt beteende, invända mot att få sparken.

Det hela beror så klart på vad han fått för instruktioner tidigare. Om ägaren aldrig tidigare nämnt att han ansåg hur en manager uppför sig och uttrycker sig vara särskilt viktigt, kanske hade den tidigare ägaren en annan uppfattning, så hade kanske böter och en offentlig reprimand varit en mer lämplig bestraffning vid en första förseelse.

Jag fastnar emellertid också vid en av de mer udda delarna av John Sheridans utbrott på domarna. Hur hans barn inte kommer få några julklappar på grund av domaren. En bisats som förlöjligats något i efterhand på twitter men som känns så apart och märklig i sitt sammanhang att jag inte kan hjälpa att känna att den faktiskt är helt genuin, att det är så Sheridan känner.

I så fall är det hjärtskärande snarare än löjeväckande. Man måste fråga sig vad detta säger om de arbetsvillkor som managers i lägre divisioner egentligen jobbar under. Om deras ekonomiska trygghet, och de har familjer och barn att försörja med all den press det medför, är så omedelbart och direkt kopplad till kortsiktiga resultat och enskilda vinster, blir upprörda känslor mer förståeliga.

Det här är naturligtvis inte något hållbart argument för att försvara managers i Premier League eller även i The Championship, som förvisso är satta under stor press även de men där de å andra sidan är ekonomiskt välkompenserade för denna press, men längre ned i seriesystemet blir det mer hållbart. Det pratas mycket och ofta om respekt inom engelsk fotboll.

Kanske blir det svårt för att inte säga omöjligt att verkligen uppnå respekt för domarna inom engelsk fotboll utan att först eller i alla fall också uppnå respekt för spelare och managers. And everything hangs together, som min gamle professor i mikroekonomi brukade avsluta varje föreläsning på mycket bred skånska.

Meanwhile så har livet börjat se ljusare ut för Notts County, den engelska fotbollens allra äldsta fotbollsklubb. Efter de nio raka förluster som avslutade John Sheridans tid i klubben har Notts County vunnit sex av sina följande ligamatcher och tagit 21 poäng på dessa 14 matcher. Med åtta omgångar kvar av säsongen ligger de nu nio poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Humöret i och runt klubben har även höjts sedan Alan Hardy köpte klubben av den tidigare ägaren, Ray Trew. Trew var mycket uppskattad i början av sitt ägande efter att ha räddat Notts County från bluffmakarna i Munto Finance, som lockade bland andra Sven-Göran Eriksson och Sol Campbell till klubben, med löften om stora investeringar och kommande framgångar.

https://footballpink.net/2017/03/10/turbulent-times-at-notts-county-whats-been-going-on-at-the-football-leagues-oldest-club/

Under Ray Trews drygt femåriga ägarskap har Notts County hunnit med att flyttas ned från League One och tämligen omedelbart därefter se ut att riskera nedflyttning även från League Two och Football League. Notts County har haft ekonomiska problem under dessa år, en kvarleva från Muntos ägarskap, och Trew har varit ovillig att investera egna pengar i klubben.

Nya personer i klubbledningen har gett Notts County och dess supportrar friskt hopp. Alan Hardy kommer från området och är supporter till klubben sedan barnsben. Han anställde kvickt Kevin Nolan som ny manager efter att ha sparkat John Sheridan. Några löften om guld och gröna skogar har inte utfästs, men det kanske är lika bra. Notts County har hört sådana förut.

De låter sig helt säkert nöja, i alla fall för stunden, med att Englands äldsta och fortfarande aktiva professionella fotbollsklubb inte för första gången i sin snart 155-åriga historia åker ur Football League och engelsk proffsfotboll. Det vore bra som försenad julklapp för en klubb och för supportrar som inte på många år har fått några julklappar.

Och det har nog svurits en hel del över det.

Peter Hyllman
0 kommentarer

LINHEM: Mittenlagen som blev topplag

Många har genom historien frågat sig hur ett mittenlag plötsligt kan bli ett topplag, eller i vissa sorgliga fall – ett bottenlag. Där finns de som likt vetenskapsmän hävdar att alla lag hör ihop och kommer nästan alla, oavsett andra kritierier, att statistiskt sannolikt någon gång ha en säsong när de slutar på en högre placering än vad de tidigare gjort eller förberett sig på.

Efter ha bevittnat Preston North Ends obesegrade säsong och Blackburns tre raka FA-cup-segrar på 1880-talet kom Fredrich Engels att publicera The Condition of the Mid-Table in England baserat på sina observationer av fotbollen i det större Manchesterområdet. Hans teori var att topplagens dominans endast var temporär och att historien bevisade att vi skulle få en fotbollsvärld i framtiden där inga lag skulle kunna gå obesegrade eller vinna flera titlar i rad. Många hävdar att Premier League är det främsta argumentet som verkligen motbevisar fotbollshistorikern Engels; andra menar att Premier League-bubblan kommer spricka så småningom.

Religiösa ledare i fotbollsvärlden förklarar mittenlagens förvandling som resultatet av form, ett spirituellt fenomen som appliceras på lag som vinner oftare än de brukar under en viss tidsperiod, vilket den stora fotbollsbibeln (bestående av mängder av separata så kallade ”managerbiografier”) hävdar bara kan komma av att man tror på sin manager, spelidén, och ger allt för laget. Mittemellan det vetenskapliga, det politiska och det religiösa finns alla möjliga idéer som till olika grad kan placeras längs denna skala.

Vissa vill radikalt hävda att det bara handlar om att göra mer mål än motståndarna i sina flesta matcher. Andra hävdar att mittenlag är mittenlag och kommer alltid förbli mittenlag i det långa loppet. De senare är starkt kritiska till Keith Hill som lett Rochdale till flera uppflyttningar från League Two efter att Rochdale tillbringat nästan 40 år i League Two och blivit ett exempel för många på mittenlagens oföränderliga plats i universum.

Det tar oss naturligt till frågan om denna säsongs mittenlag som i nuläget placerat sig i ligatabellernas övre regioner är där för att stanna säsongen ut eller är där för att ta sig upp och bli en annan divisions mittenlag eller om de snart kommer störta ner mot sin naturliga eller av gud givna plats nedanför playoff-strecket.

FULHAM

Man skulle kunna nämna Huddersfield, Reading, eller Leeds här men de känner ni nog till vid det här laget. Och de lär få än mer uppmärksamhet när vi närmar oss playoff-spel. Mest fascinerande och tematiskt passande är Fulham som på sistone på riktigt blandat sig in i uppflyttningstriden. Sedan december har de bara förlorat tre matcher och innan veckans match mot Blackburn är de obesegrade i sju raka matcher. Det vore oschysst att helt skylla på Scott Parker som äntligen petades i oktober men han är nu 36 år och det syntes på planen.

(Gästbloggen är alltså skriven innan Fulhams förlust mot Wolves i helgen. /Hyllman)

Det är imponerande efter att man förra säsongen nästan blev nedflyttade och på det förlorade två av ligans bästa anfallare i Ross McCormack och Moussa Dembele. Men Slavisa Jokanovic har bevisat sig vara en kompetent manager och försäljningarna dolde att man gjorde bra värvningar i somras. Särskilt sent på sommaren efter att till exempel undertecknad tippade dem som fortsatt bottenlag.

David Button är en strålande och pålitlig målvakt. Chris Martin var ligans bästa, och ur Derbyperspektiv oförklarliga, lån innan Steve McClaren satte griller i huvudet på honom. Förutom Tomas Kalas håller försvaret ännu inte topplagskvalitet då varken Ragnar Sigurdsson eller Michael Madl riktigt lyckats peta den tveksamma Tim Ream i mittförsvaret.

Det som förklarar Fulhams framgångar och varför dom kanske når playoff är att deras mittfält är fantastiskt bra. Ryan ”Tonårs-Jesus” Sessegnon har rättmätigt fått mycket uppmärksamhet då han är bara 16 år och spelar regelbundet för Fulham. Jag hoppas han får fortsatt förtroende som vänsterytter efter showen mot Newcastle, även om Jokanovic tanke nog snarare var att spela Sessegnon där för att skydda sig defensivt mot Matt Ritchie och DeAndre Yedlin.

Men bortsett från Sessegnon har man ett imponerande mittfält som gör allt. Tom Cairney utvecklades till en av divisionens bästa mittfältare i Blackburn och denna säsongen står han nu på nio mål och nio assists. Ofta som central offensiv mittfältare men ibland ute till höger för att ge yta åt sin vassa vänsterfot. Han backas upp av Kevin McDonald som tidigare varit assistkung men fått en mer defensiv roll i Fulham eftersom han spelar tillsammans med briljanta Stefan Johansen (sju mål, sex assists). Dessa tre har spelat som ligans bästa centrala mittfält.

En liten svaghet är deras kantspel och anfallet. Sone Aluko har återfunnit formen från sin första säsong i Hull och det vore fantastiskt om Sessegnon får fortsatt förtroende som vänsterytter men Chris Martin har varit svag eller petad sedan slutet på januari och varken Floyd Ayite, Lucas Piazon, eller Neeskens Kebano har tagit en ordinarie plats. Frågan för dem är ifall mittfältstrion kan fortsätta bära dem framöver eller om de behöver en pålitlig anfallare för att ta sig till playoff och göra avtryck när de väl är där.

FLEETWOOD

Många gillar när gamla kultspelare blir managers och särskilt när det går bra inledningsvis. När det sedan går upp och ner för dem som med de flesta managers blir de lätt bortglömda. Uwe Rösler har haft en riktig berg- och dalbana på sina snart sex år som manager i England. Han påbörjade Brentfords förvandling till Championship-lag, han tog Wigan till Championship-playoff men lämnade ett lag som senare blev nedflyttat, och han var i Leeds ett tag.

Den här säsongen tog han över Fleetwood som slutade på nittonde plats ifjol. Det började dåligt också med väldigt varierande resultat under hösten. I november bytte man dock från en fyrbackslinje till en trebackslinje (”stop me if you think you’ve heard this one before”) och därefter förlorade man inte på 18 raka matcher tills man föll med 2-4 mot Bolton förra helgen. Detta med en ganska osmickrande trupp av journeymen och fortsatt mittbackskapten är Nathan Pond som gör sin fjortonde säsong i klubben.

Det finns mängder av spelare i Fleetwood jag känner igen, nästan till gränsen att jag blir uttråkad, men Rösler har också hittat några bra unga spelare, det hjälper ju att ha kontakter. På mittfältet är det främst Kyle Dempsey, inlånad från Huddersfield men tidigare stjärna i Carlisle, tillsammans med George Glendon som började säsongen på lån från Man City men som sedan januari är Fleetwood-spelare.

I deras formation sedan november spelar man längst fram i stort sett en offensiv mittfältare bakom två anfallare. I klassisk italiensk stil snarare än post-modern Conte. Oftast David Ball som leder interna skytteligan bredvid antingen Ashley Hunter, som Fleetwood hittade i Ilkeston, eller Devante Cole som ursprungligen kommer från Andy Coles testiklar, och trequartistan (nåja) bakom dem är Bobby Grant som är mest känd för att han blev arresterad tillsammans med Steven Gerrard efter DJ-incidenten i Southport. Viktigast är dock kanske deras wingback Amari’i Bell som tidigare släpptes av Birmingham men som fått ett genombrott i sin mer offensiva roll, varifrån han gjort fem assist.

EXETER

Paul Tisdale är engelsk fotbolls näst längst varande managerinstitution och kan komma att bli krönt den längst sittande om ”Wexit” blir genomröstat. Likt Arsene Wenger påminner han mer om långt sittande coacher i amerikansk collegesport. Som finns top of mind för mig i och med det stundande March Madness. Där är det vanligt för coacher att bli kvar i många år nästan oavsett resultat. Mycket till stor del tack vare hur bra de är på att rekrytera spelare till kommande säsonger.

Väldigt talande exempel är Collegebasket-coachen Lorenzo Romar i Washington (läs vidare). Kortfattat kan det summeras som om de bör sparka han för att hans lag spelar så dåligt trots många väldigt bra spelare som går vidare till NBA eller om resultaten inte är lika viktiga som de många framtida stjärnor som han har stor del i att rekrytera. Exeter har nämligen inte varit särskilt bra i flera säsonger före denna.

Efter Tisdale tog över lyckades han på två raka säsonger ta dem från Conference National till League One och inte långt därefter nästan nå League One-playoff. Efter det tog det inte lång tid innan Exeter föll ur League One och de fyra senaste säsongerna har man slutat mellan tionde och sextonde plats i League Two. Många klubbar hade antagligen bytt manager. Liknande klubbar som Yeovil, Cheltenham, Dag & Red, eller Stevenage förlorade antingen sin manager på vägen uppåt eller så bytte man i fallet.

Man är dock väldigt bra på att fostra unga spelare och spelar gärna underhållande och offensiv fotboll. För några år fanns till exempel 19-åriga Matt Grimes som kom med i Årets Lag trots att Swansea köpte han mitt under säsongen. Hans lagkamrat i både Exeter och Englands ungdomslandslag var Christy Pym som visserligen inte fick samma sensationella genombrott, men som målvakt är det imponerande att han 21 år gammal står regelbundet för Exeter.

Han har dock hamnat ytterligare i skymundan för anfallaren Ollie Watkins från samma årskull. Han gjorde redan nio mål på ungefär 20 matcher ifjol men denna säsongen har han fått ett stort genombrott med (i skrivande stund) 14 mål och nio assist. Han är en stor förklaring till varför Exeter gick tolv raka matcher (varav tio var segrar) utan förlust under vintern och för närvarande innehar en playoff-plats. Han har väckt intresse från större klubbar i högre divisioner och kollar man på hans höjdpunkter är det nästan lika imponerande som Dele Alli i Milton Keynes.

Watkins blir inte långvarig i Exeter, troligen spelar han åtminstone i Championship nästa säsong, men bakom honom finns ytterligare en Exetertalang i den defensiva mittfältaren Ethan Ampadu. En 16-åring vars pappa Kwame spelade i West Brom, Swansea, och Exeter främst på 1990- och 2000-talet men nu tränar Exeters U18-lag. Empadu Jr har redan denna säsongen spelat några matcher i League Two och väckt intresse från de största lagen i Premier League.

Övrigt

Rekommenderar den här analysen av nya Derbymanagern Gary Rowett. Det jag drar av den är att det kan bli väldigt fascinerande att se om Tom Ince passar lysande eller inte jobbar tillräckligt mycket defensivt, och om Derby kan få tillbaka Chris Martin och byta ut Darren Bent kan det bli bra nästa säsong.

Rekommenderar också bandet Los Campesinos nya album ”Sick Scenes”. Jag började lyssna på dem för flera år sedan på grund av deras fotbollsreferenser (likt Half Man Half Biscuit) men de är genuint bra och vad jag nästan oavbrutet lyssnat på sistone. Kan också rekommendera podcast-intervjun deras frontman Gareth David gjorde. Att han sitter i styrelsen för Welton Rovers är rätt coolt.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #28: Hawaiifotboll på Etihad avslutade en trött fotbollshelg

Avbytarbänken:
Victor Valdes, Middlesbrough
Phil Jagielka, Everton
Antonio Valencia, Man Utd
Georgino Wijnaldum, Liverpool
Manuel Lanzini, West Ham
Sadio Mané, Liverpool
Benik Afobe, Bournemouth

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Bournemouth, Leicester och Crystal Palace. En säsong kan på sätt och vis sägas handla om vändpunkter och det gäller att få dessa punkter att vända åt rätt håll och att vända i rätt tid. Bournemouth, Leicester och Crystal Palace var alla i olika utsträckning indragna i nedflyttningsstriden, detta med tolv matcher kvar av säsongen. Dessa tre lag har nu vunnit åtta av sina senaste totalt nio matcher, varav den nionde var ett oavgjort på Old Trafford. Det håller troligtvis kvar dem alla tre i Premier League.

Chelsea. Efter slutsignalen firade Chelseaspelarna som om de visste att nu hade i praktiken vunnit ligan. Inte utan anledning. Det hade de säkert haft några tankar om redan tidigare men just den här bortamatchen mot Stoke kändes på något sätt som sista hindret. Dessutom, i en i övrigt scrappig match, med ett sent avgörande mål som floskeln säger är så typiska för blivande mästarlag.

Man Utd. För första gången på nästan ett halvår så lämnar Man Utd alltså sjätteplatsen. Det hade man förvisso gjort alldeles oavsett resultatet idag mot Middlesbrough, frågan var bara om det skulle bli sjundeplatsen eller femteplatsen som destination. Viktig seger för Man Utd borta mot ett taggat Middlesbrough som innebär att de fortfarande är med i jakten om Champions League-platser även i ligaspelet.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Arsenal. Om det var en rejäl dogfight uppe i himlen under första halvlek så var det ingen dogfight alls på fotbollsplanen. Kommentarer är egentligen överflödiga, lite som Muhammad Alis sista slag på George Foreman. Taktik, organisation, attityd, mer eller mindre allt var långt under par. Bara de fasta situationerna får det att krypa i huden på mig.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

José Mourinho. Jag är inte precis förtjust i det ständiga gnället på spelschema med mera heller, mest för att jag inte vet om det faktiskt lyfter någon press från spelarna eller om det mest fostrar negativism. Men med ett spelschema som trots allt hade fått andra tränare i ligan att kräkas, och med en stor mängd väldigt viktiga spelare borta, så får han ändå laget både att vinna och att spela fotboll på ett bra och hyfsat sömlöst sett trots det, i vad som var en tuffare bortamatch än vad nog många gav den cred för.

OMGÅNGENS MÅL

Jesse Lingard, Man Utd 2-0, Middlesbrough (b). Svår konkurrens med Alexis Sanchez mål i min bok, med vilket jag framför allt uppskattade kylan i ett trångt läge, men Lingards mål vinner i slutänden. Renheten i träffen, hårdheten och placeringen precis i krysset som gör att målvakten har absolut ingen chans att ta skottet. Vill se fler sådana mål i Premier League. Vill däremot inte se fler sådana målgester i Premier League.

:::

TRE PUNKTER

Nedflyttningsstriden. Det blev ännu en förlust i slutänden för Middlesbrough, även om det var en klar förbättring spelmässigt jämfört med tidigare. Det går så klart att se som uppmuntrande likaväl som det går att ses som typiskt för ett lag moget för nedflyttning att de inte ens vinner när de spelar bra. Sunderland är redan körda. Hull och Swansea känns som att de inte kommer ifrån den där nedflyttningsstriden. Är det mellan dessa fyra lag det står under resten av säsongen? Det börjar se så ut. Kommer Middlesbrough kunna rycka upp sig? Blir det en shoot-out mellan Hull och Swansea? Hur nära kommer Watford och Burnley flirta med katastrofens rand?

Squad game. Det pratas för mycket om startelvor. Framför allt klagas det för mycket och fästs för stor vikt vid att enskilda spelare saknas. Om Liverpool saknar Sadio Mané, Philippe Coutinho eller Jordan Henderson så är det typ omöjligt att vinna fotbollsmatcher. Dito Man City med Fernandinho eller David Silva, Arsenal med Alexis Sanchez eller Mesut Özil, Tottenham med Harry Kane och så vidare. Ja, det är viktiga spelare, men under en säsong måste man räkna med att spelare kan vara borta. Antonio Conte åker till Stoke utan Eden Hazard och vinner. José Mourinho åker utan Zlatan Ibrahimovic, Paul Pogba, Ander Herrera med flera till Middlesbrough och vinner. Att laga efter läge, att vinna även under svåra omständigheter, är även det en skill.

Talking Heads. Hur många gånger händer egentligen det här? Storklubb tar ledningen med två mål på bortaplan mot en av klubbarna runt botten av Premier League. Nu är matchen avgjord menar då prathuvudena i studion, som kommenterar, på sociala media och så vidare. Nej, det är den inte! Det här är England. Det här är Premier League. Här är sådana matcher inte avgjorda. Allt som krävs är en reducering för hemmalaget för att hela stämningen på arenan ska förändras och matchbilden bli en helt annan. Det här är inte på något sätt unikt. Det vore bra, om man jobbar med att prata om engelsk fotboll, om man i alla fall försökte lära sig något om dess kulturella särdrag.

:::

FÖR ÖVRIGT

Om Arsene Wenger har bestämt sig för sin framtid, som han säger, så bör han av respekt för Arsenal meddela sitt beslut omgående. Inte snart, inte mycket snart, omgående!

Man kan tycka precis vad man vill om Marouane Fellaini, som truppspelare har han däremot varit vare sig oviktig eller onyttig den här säsongen.

West Brom-fansen måste känna sig mycket klappade på huvudet när deras 3-1-seger över Arsenal bara leder till studiosnack om Arsenal, och studiovärden ändå avslutar segmentet med typ ”sorry West Brom, ni var jätteduktiga!”

Det känns som att Pep Guardiolas ständiga superlativer slutade vara trovärdiga för ungefär tre månader sedan.

Pontus Jansson på bänken i Leeds viktiga match mot Brighton, som slutade med vinst för Leeds. Garry Monk var något kryptisk efter matchen. Glasklara besked dock att vänta i veckan.

Cesare Prandelli – you Sir, are a rabblerouser, you rouse rabble!

På något sätt ska det ändå bli lite skönt med den andningspaus som ett landslagsuppehåll ger.

Undrar om Arsenalfansen fick mängdrabatt på flygplanshyran?!

Peter Hyllman
0 kommentarer

Vilket Man City kommer vi få se under resten av säsongen?

Det finns två sätt att se på Man Citys tungviktsmatch mot Liverpool ikväll hemma på Etihad. Antingen är det en typ av match som kommer vid helt fel tillfälle bara några dagar efter Man Citys smärtsamma fiasko mot Monaco. Eller så är det en typ av match som kommer vid helt rätt tillfälle bara några dagar efter Man Citys smärtsamma fiasko mot Monaco.

Vilket Man City kommer vi få se ikväll? En fråga som självklart kan förlängas till att gälla resten av säsongen. Ett hungrigt och revanschlystet Man City taggade att visa att vad som skedde i onsdags var ett engångsfall och att göra det bästa av vad som återstår av säsongen. Eller ett deppigt och demoraliserat Man City som fortfarande slickar såren på såväl säsong som stolthet.

Det har varit några turbulenta dagar för Man City. Så klart. Det har samtidigt varit några märkliga dagar där en misstänkt mängd artiklar kom ut i media mer eller mindre samtidigt som var och en hade någon form av vinkel på hur Man Citys misslyckande inte var så mycket Pep Guardiolas fel som det var spelarnas fel. Plötsligt skulle mer eller mindre hela Man Citys spelartrupp bytas ut.

Det är ett tema som har varit återkommande och som gick att skönja redan innan säsongen ens hunnit börja, och som definitivt började framträda tydligt när Man City slutade vinna fotbollsmatcher. Man har försökt förekomma ett eventuellt misslyckande genom att lasta över ansvaret på spelarna, och mer eller mindre friskriva Pep Guardiola från ansvar.

Att hantera förväntningar är så klart en sak, och att hävda att ett lagbygge behöver tid på sig för att utvecklas likaså. Att däremot publikt peka finger och påtala hur spelarna är för dåliga, eller hur de inte är taktiskt lika begåvade som spelarna i Barcelona eller Bayern München, och hur de alla ska bytas ut, är en annan. Då handlar det om PR för managern mer än något annat.

Samma tema återkom på Pep Guardiolas presskonferens och intervjuer direkt efter matchen mot Monaco. ”Anfallarna måste vara aggressiva och möta bollen, men gjorde det inte, och därför är vi utslagna”, menade Guardiola, utan att riktigt prata om defensiven. ”Jag försökte övertyga dem om att vi var tvungna att anfalla att göra mål, men lyckades inte”, lät det också.

Det kunde knappast råda någon större tvekan om var felet låg någonstans i Guardiolas uppfattning, och vad som var berättelsen efter matchen. En berättelse som under dagarna därefter alltså följdes upp av en märklig mängd artiklar och studioanalyser. Om Pep Guardiola och spelarna hängde ovanför stupet tillsammans så skar Guardiola precis av repet och lät spelarna falla.

Hur hanterar och förhåller sig spelarna till detta? Både till den offentliga hängningen och till allt prat om att de ska bytas ut. Det saknas knappast ego och prestige hos moderna stjärnspelare. Professionella fotbollsspelare är knappast några dunungar, och måste tåla kritik, men en viktig förutsättning är att de känner att managern är lojal med dem och med klubben.

Om de inte känner detta blir det svårt att hålla ihop sammanhållningen i laget och desto svårare för Pep Guardiola att motivera spelarna framöver. Och med en Champions League-plats och en FA-cuptitel som står på spel så är det några viktiga månader kvar av säsongen för Man City. Således frågan om vilket Man City vi egentligen kommer att få se under resten av säsongen?!

Pep Guardiola har självfallet rätt i att det har begåtts misstag av andra. Det vore fånigt att analysera vare sig matcherna mot Monaco eller Man Citys säsong som helhet utan att kritisera spelarna för deras insatser. Det vore omöjligt att vara något annat än djupt kritisk till Txiki Begiristains insatser på transfermarknaden under de senaste åren.

Problemet är däremot att Pep Guardiola kanske inte är riktigt lika pigg på att medge egna misstag som han är att kritisera andras. Och visst har det begåtts misstag. Målvaktsfrågan och en taktisk naivitet som har satt Man Citys försvar ur spel, sommarens värvningar liksom vilka värvningar som inte gjordes, olika laguttagningar. Där finns sådant som går att kritisera.

Både Jürgen Klopp och Pep Guardiola är hyfsat färska som managers i Premier League. Båda har sett sin bristande förmåga att organisera ett effektivt försvarsspel sätta sina lags ambitioner på spel. En skillnad är att Klopp har hunnit göra sina misstag och anpassa sig efter dem. En annan skillnad är att Liverpool under säsongen har haft sin djupdykning och sedan samlat sig.

Ett skäl till att Liverpool har kunnat göra det är att det aldrig har rådit någon tvekan, vare sig bland spelare eller bland supportrar, att Jürgen Klopp har befunnit sig tillsammans med dem i skyttegraven. Klopp är bra både på att visa lojalitet och på att inspirera lojalitet. Därför vet vi alltid vad vi kan förvänta oss av Liverpool. Det går inte alltid bra, men aldrig utan en fajt.

Finns det någon fajt kvar i Man City?!

Peter Hyllman
0 kommentarer

En sexig engelsk fotbollslördag i sex punkter

Det återstår på ett ungefär, eller möjligen lite drygt, tio omgångar av Premier League-säsongen. Det är den sista omgången vi har framför oss den här helgen innan det kommande landslagsuppehållet. Vilket innebär att det är en helg då många spelare helt säkert kommer drabbas både av fantomsmärtar och ett och annat stukat hårstrå.

Som närmast har blivit brukligt i Premier League den här säsongen så ägnas lördagarna till stor del åt nedflyttningsstriden. Kanske för att lördagarna enligt känd Skylogik är inte riktigt lika super som söndagarna. Hur som helst så är det ännu en viktig och potentiellt omvälvande omgång för Crystal Palace, Hull City, Sunderland, Swansea med flera som alla spelar idag.

Men det händer också saker med relevans för toppen av tabellen. Stoke satte som bekant en rejäl käpp i hjulet för Man Citys förhoppningar genom att klara oavgjort på Etihad. Kan de göra detsamma för Chelsea på hemmaplan? För Arsenal gäller det att visa att de faktiskt har ryckt tag i sig själva igen, och att det inte bara gäller mot motståndare från amatörligan.

Mycket spänning hittar vi också i våningen undanför, i The Championship, där det fortsätter vara högdramatiskt runt strecken i toppen av tabellen. Redan igår kväll spelade tre av de inblandade klubbarna, men Newcastle brottas med en svår bortamatch mot Birmingham, Fulham har en mycket viktig match hemma mot Wolves, och sist ikväll möter Leeds Brighton på Elland Road.

Det är med andra ord en riktigt sexig engelsk fotbollslördag vi har framför oss, och vad passar då bättre än att, utan någon större tanke på sammanhang, sammanfatta den på förhand i sex punkter?!

Tony Pulis har passerat 40-strecket

West Brom har haft en alldeles lysande säsong och jag har haft skäl att berömma deras insatser vid flera tillfällen. De har parkerat på tabellens övre halva med en europeisk cupplats som en möjlighet. Där fanns onekligen en känsla av att West Brom har tagit ett kliv framåt i utvecklingen. En insats av Tony Pulis som krävde respekt.

Men de senaste veckorna har kommit med en jobbig påminnelse varför det finns skäl att vara skeptisk till Pulis. West Brom nådde fram till 40 poäng i slutet av februari. Direkt därefter har West Brom plötsligt förlorat två raka matcher, mot Crystal Palace och Everton, utan att göra ett enda mål. Som om någon plötsligt tryckt på lagets off-knapp.

Det är i grund och botten den anledning till att jag aldrig har lärt mig att fullt ut uppskatta Tony Pulis. Allt handlar om att nå fram till 40 poäng, om att bara hålla sig kvar, där verkar inte finnas några ambitioner utöver det. Det kanske inte ska ses som garanterat riktigt än, men mycket talar för att West Broms säsong i praktiken tog slut när de nådde 40 poäng.

Dags för Leicester att ta showen on the road

Vilka veckor det har varit för Leicester och för Craig Shakespeare, lagets tillförordnade manager. Två raka vinster i ligan, mot Liverpool och mot Hull City, och naturligtvis den strålande segern mot Sevilla och avancemanget till kvartsfinal i Champions League. Hemma på King Power Stadium har Leicester vänt säsongen från fiasko till framgång.

Men det har varit hemma det. Leicester och Craig Shakespeare har ju haft den fördelen att de har fått spela tre raka matcher på hemmaplan sedan myteriet mot Claudio Ranieri. Men nu måste de alltså lämna hemmets trygga härd och visa att de klarar det också i fientlig miljö. De måste också visa att de har landat efter succén i Champions League.

Graeme Souness satt i TV-studion och lyfte fram en intressant aspekt om Leicesters myterister. ”They’ve let us down once, they will let us down again!” Leicesters spelare har redan vikt ned sig i motgång, redan haft intrycket av att vara större än sina skor, de vet att det ”fungerar” att lasta ansvaret på tränaren. Har det hänt en gång, händer det lättare en andra gång.

Nytt på båda bänkarna i Brian Clough Trophy

En tidig match i The Championship är East Midlands Derby, mellan Nottingham Forest och Derby County, ett förhållandevis ettrigt engelskt derby som även går under namnet och titeln Brian Clough Trophy. Och nu slumpar det sig alltså som så att båda klubbarna går in till den här matchen med nya managers. Här kan vi alltså tala om att slängas in i hetluften.

Under veckan blev det alltså först klart att Gary Rowett tar över Derby County sedan Mel Morris zamparinade Steve McClaren. Bara några timmar senare bekräftade Nottingham Forest att de anställer Mark Warburton, tidigare i Rangers, som sin nye manager. Båda anställningarna uttalar en ambition om en mer långsiktig satsning. The Championship tätnar alltså ytterligare.

Derby Countys snabba anställning av Gary Rowett säger oss kanske något om fotbollens växelverkan. Många häpnade ju över Mel Morris snabba sparkning av McClaren. Men Norwichs beslut att sparka Alex Neil tvingade förmodligen Morris att spela sina kort snabbare än vad som var tänkt. Morris ville inte tappa Rowett till Norwich.

West Ham brottas med sina quick fixes

Det är en lurig säsong för West Ham. Deras flytt till en ny arena har knappast gått smärtfritt. Flytten har varit planerad i flera år men har inte genomförts på ett särskilt välplanerat sätt. Formen har sviktat. Nyckelspelare har svikit och spelstrejkat och lämnat klubben. Laget har inte nått upp till förra säsongens höjder då man utmanade om en Champions League-plats.

West Ham är en klubb med både potential och ambition. Men en klubb vars potential och ambition inte motsvaras av dess strategiska planering. West Ham är en klubb som har satt i system att leta genvägar. Den nya arenan är bra business men kulturellt som att vilja ta en trappa i ett enda steg. Klubben har ingen långsiktig policy på transfermarknaden utan lappar och lagar.

Konsekvensen blir att West Ham snubblar fram från säsong till säsong snarare än att följa någon långsiktig utvecklingsplan. Arenabrådskan tvingar klubben att istället släcka ständiga småbränder. En ogenomtänkt värvningspolitik ger en felbalanserad spelartrupp som brister på flera positioner. Ständiga spelarlån fostrar kortsiktighet utan att ge West Ham något ekonomiskt värde.

Romelu Lukaku gör en ”Rooney”

Bomben slog ned under veckan att Romelu Lukaku säger sig inte vilja skriva på något nytt kontrakt med Everton. För detta kan så klart finnas både det ena och det andra skälet men centralt för Lukaku verkar i alla fall vara att han vill spela i Champions League och att han inte känner att Everton har eller visar den ambitionen som krävs för detta.

Det rörde naturligtvis om rejält i grytan. Mino Raiola har tidigare uttalat sig om att ett nytt avtal var en 99,99%-ig säkerhet. Det hela kan självklart vara föga mer än ren förhandling. Men det har naturligtvis satt både media i brand och till synes andra klubbar på full beredskap. Det pratas om mångmiljonflyttar till både Chelsea och Man Utd.

Ronald Koeman sade sig vara allt annat än glad med Lukakus uttalande. Men något får mig att undra om han ändå inte är rätt nöjd med det. Han flyttade till Everton inför säsongen bland annat med löften från Evertons ägare Farhad Moshiri och ledning om en investering och en rejäl satsning. Något som ännu inte riktigt visat sig. Lukakus ultimatum kan vara en knuff i rätt riktning.

Hissen uppåt eller nedåt för Leeds?

Två oavgjorda matcher i rad för Leeds inför den här matchen. Först en surt tappad vinst i slutminuten borta mot Fulham, och därefter en rätt trög 0-0-historia hemma mot QPR. Två resultat som ger Leeds samma känsla som ett flygplan efter dess stigning, då tyngdlösheten skapar en obehaglig illusion av att planet både kan fortsätta framåt eller falla nedåt igen mot marken.

Och ikväll är det inte vilken match som helst. Leeds spelar på Elland Road mot Brighton, tvåa i tabellen. Således en tuff match för Leeds men också en match där tre poäng är viktigt både för deras tabellplacering, helst sedan både Sheffield Wednesday och Huddersfield förlorade igår kväll, och för deras status inför ett eventuellt men ändå troligt playoff.

Leeds facit mot övriga sex klubbar som för närvarande är realistiska deltagare i jakten på uppflyttning är inte alldeles imponerande. Leeds har endast vunnit tre av dessa nio matcher och förlorat fyra. Helt säkert ett facit Leeds vill putsa till under sina tre återstående dylika matcher innan playoff. Ikväll kan de ta en bra skalp mot Brighton.

Peter Hyllman
0 kommentarer