Loggor
McDonalds
KIA Sony
Peter Hyllmans Englandsblogg

Hur vinner man Premier League?

28 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Vi befinner oss i en rätt härlig period i Premier League. Varje säsong känns på något vis bättre och mer spännande och dramatisk än den förra, och det är ett mönster som åtminstone verkar kunna upprepas denna säsong. Premier League har mellan sex och sju lag som samtliga kan komma precis var som helst på någon av de översta platserna.

Sommaren ägnas åt att de olika klubbarna förbereder sig inför den säsong som komma skall. Rimligtvis utgår dessa förberedelser från en tanke och denna tanke bör kanske vara vad som egentligen saknas och således krävs för att de ska kunna vinna Premier League kommande säsong.

Vinner ligan gör den klubb som samlar på sig flest poäng under säsongen, men med hyfsat enkel statistik kan denna truism brytas ned till mer meningsfulla nyckeltal. Sådan statistik utgår lämpligtvis från de 22 tidigare vinnarna av Premier League och hur de har presterat i termer av vinster, förluster, poäng, gjorda och insläppta mål.

Av dessa 22 ligavinnare är Chelsea från 2004-05 den bästa. Deras 95 poäng från den säsongen är ligarekord, de förlorade bara en ligamatch under hela säsongen och släppte dessutom bara in 0,4 mål per match. Den svagaste ligavinnaren är å andra sidan Man Utd från 1996-97 som bara vann 55% av sina matcher, släppte in tre gånger så många mål per match som Chelsea och därtill hade fräckheten att förlora hela fem matcher.

Dessa är de båda ytterligheterna och genomsnittet över de 22 ligasäsongerna hamnar rätt precis mittemellan dem. Från denna statistik av genomsnittet kan vi dra några enkla slutsatser:

(1) Om ett lag ska vinna Premier League så behöver laget vinna 67,5% av sina matcher,

(2) Det lag som vinner ligan släpper in i genomsnitt 0,84 mål per match, och endast vid tre tillfällen under Premier League har ett lag släppt in mer än ett mål per match och ändå vunnit ligan, samt

(3) Om ett lag ska vinna Premier League så har laget inte råd att förlora mer än fem-sex matcher under säsongen, vilket givet antal toppmöten på bortaplan inte är överdrivet mycket.

Med detta som utgångspunkt så blir det rätt lätt att räkna på vad klubbarna bakom Man City behöver förbättra för att kunna ta ligatiteln från dem. Bland annat räknar vi snabbt ut att Liverpool skulle behöva släppa in 13 färre mål den här säsongen för att nå upp till så kallad mästarnivå.

Arsenal å sin sida behöver släppa in fyra mål färre men behöver också skära ned sitt antal förluster med åtminstone en match. Man Utd å andra sidan skulle behöva vinna sju fler matcher under 2014-15 än vad de mäktade med under förra säsongen om de ska kunna anses ha någon möjlighet att vinna ligan.

Chelsea behöver i själva verket rent statistiskt inte förbättra så särskilt mycket utifrån dessa nyckeltal för att kunna vinna ligan. De ligger hyfsat bra i fas och José Mourinho har ju onekligen förstärkt sin spelartrupp under sommaren.

Nu är så klart dessa resonemang lite vanskliga. Fotboll är inte höjdhopp där man lyckas bara man tar sig över ribban utan att den faller. Ribban är alltså rörlig. Ett lag kan med andra ord prestera mästerligt enligt dessa nyckeltal, men om något annat lag presterar ännu bättre under just den säsongen, så vinner man ändå inte ligan.

Det är heller ingen tillfällighet att de statistiska rekorden för Premier League-vinnare sattes under mitten av 00-talet. Det ställdes inte samma krav på perfektion under exempelvis 1990-talet för att vinna ligan. Exempelvis pratades det ju då vitt och brett om Man Utds vårspurter, vilket så klart underförstått antyder att det gick att slöa lite på hösten och ändå vinna ligan.

Nyckeltalens genomsnitt har således konsekvent ökat. I och med att Premier League blir alltmer jämn som liga, inte minst i toppen av tabellen, så är det däremot rimligt att förvänta sig att nyckeltalen sjunker igen. Mästare kommer inte vinna riktigt lika många matcher, de kommer förmodligen släppa in några fler mål och de löper större risk att förlora matcher.

Det betyder däremot inte att det har blivit lättare att vinna Premier League. Tvärtom. Det finns förmodligen ingen liga i världen som är svårare att vinna än Premier League.

:::

Be Champions!!

Queens Park Rangers, 2014-15

27 juli 2014 16.30, Peter Hyllman

Nykomlingar men ändå gamla bekanta i Premier League. QPR:s chanser i Premier League ser goda ut efter att ha förstärkt sitt mittförsvar men anfallet väcker fortfarande frågor. Harry Redknapp är ett namn som talar för trygghet på managerposten och en mer stabil sejour i Premier League för QPR den här gången.

QPR återvänder till Premier League endast ett år efter att de åkt ur ligan med en snyftning. Det var dock en knölig väg tillbaka. QPR slutade fyra i The Championship och tvingades till playoff. Väl där var de i långa stunder utspelade av Derby på Wembley men lyckades ändå vinna tack vare ett sent mål från Bobby Zamora.

Överlag presterade QPR ändå bra förra säsongen. 60 mål på 46 ligamatcher är förvisso inte något imponerande facit, men QPR:s mittfält bestående av spelare som Joey Barton, Jermaine Jenas och Ravel Morrison måste förmodligen betraktas som The Championships bästa mittfält under 2013-14. Det är ett mittfält som skapar målchanser och QPR måste bara bli bättre på att ta tillvara dessa målchanser.

QPR:s huvudsakliga problem under förra säsongen var försvaret, som saknade bredd och spetskvalitet. Richard Dunne och Clint Hill spelade majoriteten av matcherna i mittförsvaret. Det är emellertid ett problemområde som Harry Redknapp har adresserat under sommaren genom värvningarna av Rio Ferdinand och Steven Caulker, potentiellt ett av Premier Leagues mer framstående mittbackspar.

Harry Redknapp som manager är också något som gör QPR mer stabila denna säsong än förra gången klubben befann sig i Premier League. Då undergrävde klubbledningen sitt eget lag genom att först värva in horder av nya spelare och därefter inleda den närmast obligatoriska managerkarusellen. Redknapp är ett tillräckligt stort namn i sig själv för att motivera stabilitet, samtidigt som han efter sina två år i klubben har getts tid att bygga upp sitt eget lag.

Med knappt tre veckor kvar till ligapremiären så är det huvudsakligen anfallet som Redknapp måste bygga vidare på för att verkligen göra QPR konkurrenskraftiga under kommande säsong. Charlie Austin presterade bra i The Championship och gjorde 17 mål men måste nu visa att han håller också i Premier League. Loic Remy lämnar med all sannolikhet klubben. Behöver QPR värva en etablerad anfallare?

:::

Nyckelspelare:

Rio Ferdinand. Gammal spelare men en ledare i backlinjen och en spelare som inte minst Steven Caulker kan lära mycket av. Mängder med erfarenhet och förmodligen motiverad av att återförenas med Harry Redknapp.

Joey Barton. Kontroversiell spelare på QPR:s mittfält som dock visade både sitt kunnande och sitt värde i The Championship. Kan fylla flera olika roller på mittfältet och är en spelare vars kvalitet ofta underskattas på grund av sin personlighet.

Charlie Austin. Omhuldad anfallare som har haft några riktigt bra säsonger i The Championship men som nu är den målskytt som QPR så här långt vilar sina förhoppningar på i Premier League. Viktigt att Austin visar att han är mogen att hoppa upp detta steg.

:::

De fem första matcherna:

Hull (h)
Tottenham (a)
Sunderland (h)
Man Utd (a)
Stoke (h)

En överkomlig säsongsinledning för QPR som förvisso inte kan räkna med några poäng på bortaplan men som på sina tre hemmamatcher både kan och behöver se till att de har en godkänd poängskörd att arbeta vidare med. Om de efter fem omgångar har mellan 7-9 poäng så måste QPR betrakta sin inledning på säsongen som mycket lyckad.

:::

Prognos: Mitten av tabellen

Premier League är en så jämn liga nu för tiden att det är minst sagt svårt att innan säsongen väl har börjat kunna säga hur lagen kommer att placera sig inbördes. QPR är förvisso nykomling men är ändå ett lag och en klubb som besitter färsk erfarenhet av Premier League. Laget består samtidigt av skickliga spelare och om Redknapp kan realisera deras potential så ska QPR kunna sikta på tabellens mitt och ett förnyat Premier League-kontrakt.

Avgörande för QPR den här säsongen blir lagets förmåga att stänga matcher och spela på resultat. När QPR spelade i Premier League för två säsonger sedan tappade de många poäng i slutet av matcherna när motståndarna tilläts antingen kvittera eller avgöra matchen. En måttstock på QPR:s framgång är i vilken utsträckning Redknapp har lyckats utveckla lagets taktiska disciplin och uthållighet.

:::

Be Champions!!

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov

27 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Television cash

Premier League får ofta kritik för att vara girigt, pengahungrigt och en liga där kapitalet tillåts styra i alldeles för hög utsträckning. Premier League är samtidigt den liga som förmodligen kommit längst vad avser en kollektiv och i grova drag jämlik fördelning av sina TV-intäkter. Två omständigheter som är rätt svåra att få ihop.

Sporting Intelligence har sammanställt TV-siffror och TV-intäkter från den gångna säsongen 2013-14. De kommer bland annat fram till att Liverpool och Man Utd är de två mest populära klubbarna bland brittiska TV-tittare, med i genomsnitt 1,31 respektive 1,4 miljoner tittare per match.

Baserat på dessa tittarsiffror drar Sporting Intelligence den inte helt ologiska slutsatsen att olika klubbar är olika intressanta för TV-tittarna. Så naturligtvis väljer de stora TV-kanalerna, Sky Sports och BT Sports, att i huvudsak också visa de så kallade stora klubbarna. Det är dessa klubbar som genererar det stora tittarantalet.

Om TV-intäkterna alltså skulle fördelas utifrån respektive klubbs prestation i termer av hur många tittare som klubben lockar så skulle vi således få se en helt annan intäktsfördelning. Inte som nu när den klubb som tjänar mest (Liverpool) bara tjänar 1,57x så mycket som den klubb som tjänar minst (Cardiff).

Om vi jämför med de andra stora ligorna i Europa så är denna kvot där väsentligt högre. Bundesliga har kvoten 2-1, Ligue 1 kvoten 3,2-1, Serie A har kvoten 4,2-1 och La Liga har smått otroliga 11,3-1.

Grafen i bilden längst upp visar skillnaden mellan en dylik teoretisk fördelning och den fördelning Premier League faktiskt har i nuläget. Här ser vi att de sex så kallade stora klubbarna norpas på totalt närmare £320m som istället fördelas ut på övriga 14 klubbar. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, hör man nästan hur Premier League verkar tänka.

De två mest ”givmilda” klubbarna i detta avseende är alltså Liverpool och Man Utd, som enligt den alternativa teoretiska fördelningen således skulle ha tilldelats ytterligare £74m respektive £70m. Det är verkligen inga småpengar, inte ens för dessa stora klubbar.

Nu förlorar emellertid som jag ser det inte de stora klubbarna på detta. Premier Leagues kollektiva fördelning av TV-intäkter är en faktor som gör ligan som helhet jämnare och mer konkurrenskraftig. Premier League som produkt blir således mer attraktiv vilket i sin tur leder fram till allt högre TV-intäkter totalt sett. Alla får alltså hyfsat jämnstora bitar av en större kaka till skillnad från några få som får stora bitar av en betydligt mindre kaka.

Men lite kan den här genomgången få oss att fundera på den möjliga skillnaden mellan de båda begreppen jämlikhet och rättvisa. Många vill se dem som synonyma när de i själva verket inte alls behöver vara det. För vad är egentligen det mest ”rättvisa” – att alla får ”nästan lika mycket” eller att varje klubb får ”vad de förtjänar”?

Den kollektiva och jämlika fördelningen av TV-intäkter i Premier League anser jag vara en av ligans absolut största styrkor, och det är absolut inte något jag vill se förändras. Men jag tycker också det kan vara på sin plats att tänka på de principer som ligger bakom denna fördelning, och inte bara prata om hur girigt och svinigt Premier League är.

Allra helst inte när man betänker att Premier League vid sidan av denna kollektiva TV-intäktsfördelning också betalar ut stora pengar i fallskärmar till nedflyttade klubbar och i investeringar i gräsrotsfotbollen. Naturligtvis värnar Premier League om sig självt, likt alla organisationer, men det är heller inte fråga om det nollsummespel som kritikerna vill framställa det som.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Patrick van Aanholt (LB), Chelsea till Sunderland, okänt. Har inte fått särskilt många chanser i Chelseatröjan men det betyder inte att van Aanholt är någon dålig spelare. Kommer få goda chanser till utveckling i Sunderland och kan bli en väldigt bra vänsterback. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Olyckan har aldrig kommit ensam för Andy Carroll

26 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Det klagas ibland högljutt över hur bortskämda och hur bra professionella fotbollsspelare är idag. En spelare som emellertid inte har särskilt mycket att vara lycklig för är Andy Carroll, som i dagarna fick veta att han ännu en gång är skadad och behöver opereras, en åtgärd som innebär att han missar de fyra första månaderna av den här säsongen.

Andy Carrolls fotbollskarriär började ju så bra. Han var en local lad i Newcastle och fick uppleva pojkdrömmen att som anfallare skjuta laget tillbaka till Premier League med 17 mål på 39 matcher. Han fortsatte vara framgångsrik i Premier League där han under höstsäsongen gjorde elva mål på 19 matcher för Newcastle.

Han var en stjärna på Tyneside och det började pratas om Andy Carroll både i landslaget och bland de större klubbarna. Och det är också vid den här tidpunkten som Andy Carrolls karriär kolliderar med det isberg som ska få denna karriär att sjunka lika långsamt men obevekligt som Titanic.

Regissörerna till Andy Carrolls olycka var Chelsea och Liverpool. Chelsea försökte desperat vända tillbaka titelstriden till sin fördel och köpte således Fernando Torres från Liverpool för en obscen summa pengar. Liverpool vill ersätta sin anfallsstjärna med en ny talisman och riktar in sig på Carroll, det nya engelska stjärnskottet.

Väl medvetna om att de kan kräva Liverpool, eller i själva verket Chelsea, på vilka pengar som helst så säljer Newcastle Carroll till dem för osannolika £35m, en summa som ska komma att hänga likt en albatross runt halsen på Andy Carroll.

Summan är självklart en ren marknadskonstruktion och har ingenting med Carrolls kvalitet som fotbollsspelare att göra. Han själv är naturligtvis helt oskyldig till summan. Ändå leder summan till att han värderas utifrån en omöjlig måttstock, en psykologisk börda som blir en drygt 20-årig spelare övermäktig.

Carroll hjälps självfallet inte heller av att komma till ett Liverpool i ett sent stadie av institutionellt förfall, fortfarande levandes i skuggan av ett tidigare katastrofalt ägarskap. Fansen drömmer om framgångar i det förgångna och inte minst Carroll får symbolisera lagets misslyckanden att motsvara dessa i nutid.

Hans tid på Anfield blir ett enda långt mörker. Han har svårt att prestera, han passar inte in taktiskt i laget samtidigt som hans speltid är begränsad i en för fotbollen tämligen klassisk ond cirkel. Målproduktionen börjar sina. Det är också vid den här tidpunkten som hans skadeproblem börjar ge sig tillkänna.

West Ham erbjuder en väg ut ur eländet. De lånar Andy Carroll inför säsongen 2012-13, en säsong där Carroll spelar 24 ligamatcher och gör sju mål. Inte någon fantastisk säsong men ändå tillräckligt för att övertyga West Ham om att där fortfarande finns potential. Ett år senare köper West Ham Carroll från Liverpool för £15m.

Men den andra säsongen börjar illa för Andy Carroll. En skada håller honom borta hela höstsäsongen och han ligadebuterar först i januari. Totalt hinner han göra 15 ligamatcher under våren, på vilka han gör två mål. En mager skörd som nu alltså följs upp av beskedet att han missar också den första halvan av denna säsong.

Man kan föreställa sig att livet i det här läget känns rätt tungt för Andy Carroll, och inte ska det bli bättre. För då beslutar sig David Sullivan, en av West Hams ägare, för att sparka på den som redan ligger ner genom att säga att West Ham gjorde ett misstag som värvade Carroll, och att de köpte honom på inrådan från en läkare som utav en händelse inte längre arbetar kvar i klubben. Hint, hint.

Det talas ofta om fotbollsspelares klubblojalitet, eller kanske snarare om bristen på sådan. Men det sätts kanske i ett annat ljus när klubbarna själva visar upp dylika prov på bristande spelarlojalitet. Sakligt sett kan Sullivan ha rätt, men det är självklart helt fel sätt att framföra det på och kan bara leda till att skuldbelägga spelaren ytterligare.

Helt utan skuld är kanske (!) inte Andy Carroll. Bakgrunden till hans långvariga problem är skador, men skador blir också mer sannolika om grundträningen inte sköts tillräckligt bra. Man kan spekulera i om motgångarna i Liverpool ledde till att Andy Carroll började missköta sin grundträning. Samtidigt kan man se det mänskliga i detta, åtminstone om man försöker.

Andy Carrolls karriär befinner sig alltså i vad som alltmer börjar likna en återvändsgränd. Delvis är det en påminnelse om hur också väldigt lovande fotbollskarriärer kan förvandlas till dess raka motsats enbart utifrån ett enda beslut.

Delvis kan det också vara en påminnelse om hur unga fotbollsspelares öden till stor del är beroende av råd och nycker från agenter, klubbägare, managers och dylika aktörer. I vissa fall talar vi nu om mänskliga gamar som ser till sig själva och skiter fullständigt i vad som i övrigt händer med dessa spelare.

Det positiva för Andy Carroll är att han fortfarande är förhållandevis ung. Han har fortfarande möjligheten att rädda sin karriär från denna återvändsgränd, frågan är om kraften och energin finns kvar att ta denna möjlighet tillvara.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Frazier Campbell (ST), Cardiff till Crystal Palace, £1m. Inte så dum värvning av Crystal Palace som värvar en hyfsat erfaren och kraftfull anfallare för en billig penning, om än kanske inte någon anfallare som lyfter laget till några högre nivåer. Väl godkänd (+++)

Didier Drogba (ST), till Chelsea, fri. Nu ska vi inte tro att en 36-årig Didier Drogba kommer att göra några underverk i Chelsea, och skulle han tvingas till det så vore det ju ett rejält underkännande av övriga anfallsalternativ som står Chelsea till buds. Men det är en feelgood-värvning. Godkänd (++)

David Ospina (GK), Nice till Arsenal, £4m. Arsenal värvar en bra målvakt, om det råder inga tvivel. Mina tvivel gäller mer att Arsenal redan har en etablerad förstamålvakt i Wojciech Szczesny, och målvaktspositionen brukar inte må särskilt bra av otydlighet där, vilket inte minst Arsenal borde känna till rätt bra vid det här laget. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Varför värvar fotbollsklubbar spelare?

25 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Det är ju den tiden på året. Silly season. Transferfönstret är öppet vilket betyder att det snurrar rykten om spelare på väg till alla möjliga klubbar, det ena ryktet värre och mer långsökt än det andra. Klubbar spenderar väldiga summor pengar på att köpa spelare och fans sitter som klistrade vid internet för minsta nys om vilka spelare som kan tänkas vara på väg till just deras klubb.

Det är en hektisk tidpunkt, så uppfylld av köphets att väldigt få stannar upp för att fundera över en i själva verket tämligen existentiell fråga: Varför värvar klubbar fotbollsspelare? Det kan verka som en bedrägligt enkel fråga, vilket det på sitt sätt är, men det är också en fråga med ett flertal olika möjliga svar som alla äger sin giltighet.

(a) Man värvar för att förbättra laget. Det första svaret är det mest uppenbara och även det svar som närmast följer den rationella modellen. Klubbar värvar för att förstärka sitt lag. Det går knappast att ifrågasätta i sig självt. Två saker kan däremot ifrågasättas. Dels hur mycket analys och research som ligger bakom dessa värvningar. Dels hur spelarköp som metod prioriteras framför mer långsiktig spelarutveckling. Att kasta pengar på problem framstår som mycket enkelt.

(b) Man värvar för att förnya och tillföra energi. En annan rationell tanke är att nya spelare också värvas inte nödvändigtvis för att de måste vara bättre än befintliga spelare, men för att ändra på gruppdynamiken och få in ny energi och motivation i spelartruppen. Ofta är detta ett grepp för storlag som har vunnit mycket att försöka undvika en så kallad mättnadskänsla som annars lätt uppstår. En teori är att ett framgångsrikt fotbollslag är satt under konstant förändring.

(c) Man värvar för att stärka klubbens varumärke. Det har klagats mycket bland traditionella fans att fotbollen har blivit alltmer av affärsverksamhet, och spelarköp är en del av detta. Det har blivit närmast som en teater under somrarna där man stundtals kan se det som att klubbar värvar spelare till största delen för att väcka uppmärksamhet och generera intresse, något som ska öka klubbens kommersiella potential, TV-intäkter och försäljning av säsongsbiljetter.

(d) Man värvar för att visa att man kan värva. Alla människor är utsatta för grupptryck, så också managers och klubbledare. Fotbollsklubbar förväntas värva, de klubbar som inte värvar under en sommar eller värvar lite brukar av media och fans beskrivas som ”förlorare” under sommaren, vilket kan vara en psykologiskt jobbigt etikett när säsongen väl drar igång. I större klubbar kan den interna kritiken bli våldsam om inga värvningar görs, så att värva spelare blir ett sätt att köpa sig handlingsutrymme.

(e) Man värvar för att motståndarna värvar. Denna förklaring är besläktad med den föregående. Men fotbollsindustrin är till största delen befolkad av män så vi ska kanske inte låta oss förvånas över att transfermarknaden ofta blir till en arena där den ena stora klubben ska mäta snopp med någon annan stor klubb. Real Madrid värvar exempelvis Cristiano Ronaldo och då värvar Barcelona Zlatan Ibrahimovic. Eller så byter vi ut dessa mot Luis Suarez och James Rodriguez.

(f) Man värvar för att dominera sina rivaler. En maktpolitisk och strategisk aspekt av spelarköp är att köpa spelare som samtidigt stärker det ena laget och faktiskt eller psykologiskt, eller båda delarna, försvagar det andra laget, ett sätt att markera sitt revir som alfaklubb helt enkelt. Fernando Torres till Chelsea, Robin van Persie till Man Utd, Arsenals försök att köpa Luis Suarez från Liverpool precis som Chelseas försök att köpa Wayne Rooney från Man Utd, Cesc Fabregas till Chelsea och Man Citys tidigare köpraider i Arsenal är allt exempel på detta.

Dessa svar är inte ömsesidigt uteslutande, inte heller är det nödvändigtvis en uttömmande lista. En och samma värvning kan med andra ord motiveras av både ett eller flera av dessa ovan nämnda svar, vilket inte är så svårt att inse om vi exempelvis skulle gå igenom några av de värvningar som faktiskt gjorts denna sommar eller tidigare somrar, exempelvis Mesut Özil, Alexis Sanchez, Luke Shaw, Juan Mata, Fernando Torres, Robin van Persie med flera.

Vi kan så klart också förundras över några inbyggda motsättningar. Att inte minst media utnämner klubbar till ”förlorare” för att de inte spenderar stora summor på transfermarknaden blir naturligtvis till ett slags moment 22 för klubbarna som samtidigt kritiseras av samma mediaexperter för att trissa upp priser och löner, för att spendera alldeles för mycket, och för att vara alldeles för kortsiktiga i sitt arbete. Men de som bara kommenterar måste självklart inte vara konsekventa och varje dag är en ny dag.

Alla sex svaren på varför klubbar köper spelare är naturligtvis rationella i någon mening. Men de först nämnda svaren är i högre utsträckning mer traditionellt rationella. Det är dessa svar som skulle stå i en hypotetisk kursbok om spelarköp i fotbollsklubbar. Men även de senare svaren har sin plats i vår förståelse över varför klubbar köper spelare, och dessa senare svar kommer också bli alltmer aktuella ju närmare transferfönstrets stängande vi kommer.

Så mitt tips skulle vara för de intresserade att fundera över de värvningar som görs under de närmaste fem veckorna, och vilka motiv som egentligen ligger bakom just dessa värvningar.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Muhamed Besic (DM), Ferencvaros till Everton, £4m. Evertons andra värvning den här sommaren och det handlar om ännu en defensiv mittfältare. Roberto Martinez arbetar alltså huvudsakligen med att bredda Evertons spelartrupp. Begåvad mittfältare som spelade med Bosnien i VM. Väl godkänd (+++)

Jefferson Montero (LW), Morelia till Swansea, okänt. Kan spela på båda kanterna men spelade huvudsakligen på vänsterkanten för Ecuador i VM. Är först och främst snabb och passar på så vis rätt väl in i Swanseas sätt att spela fotboll. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Plånboken är inte lösningen på Tottenhams anfallsproblem

24 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Tottenham fick precis rumpan ur under detta transferfönster när det under gårdagen blev klart att klubben värvar både Michel Vorm och Ben Davies från Swansea. Samtidigt återvänder Gylfi Sigurdsson till Swansea i Mauricio Pochettinos första rockad på transfermarknaden under sommaren.

Ett av Tottenhams återkommande dilemman har varit lagets svårighet att hitta en given och etablerad anfallare. Man har istället dribblat runt med lite olika alternativ utan att vid något tillfälle egentligen hittat riktigt rätt. Detta är enligt mig en stor anledning till att tappet av Gareth Bale blev så dyrbart under den gångna säsongen, om laget haft en etablerad anfallare hade tappet blivit mindre kännbart.

Många skulle alltså förvänta sig att Mauricio Pochettino skulle bege sig ut på transfermarknaden igen, men denna gång med fokus på en ny anfallare. Något som bidrar till detta är att Roberto Soldado, förra sommarens stora anfallsvärvning, helt enkelt inte har haft någon lyckad första säsong i Tottenham.

Så må vara fallet. Men det är inte nödvändigtvis ett argument för att Mauricio Pochettino måste ge sig ut på transfermarknaden. Alla problem behöver inte lösas genom att ge sig iväg till snabbköpet. Det går faktiskt att också åtgärda problem internt. Både genom att jobba med taktisk anpassning och genom att jobba med utveckling av spelaren.

Mot slutet av förra säsongen var det huvudsakligen Emmanuel Adebayor vid sidan av Christian Eriksen som var Tottenhams mest produktive anfallare. Vad Adebayor dock har demonstrerat under tidigare år är att han brukar kunna glänsa under en begränsad tid men har svårt att upprätthålla någon högre nivå under längre tid.

Det skulle således inte förvåna mig om Mauricio Pochettino återvänder till Roberto Soldado och försöker fundera hur Tottenham bäst kan dra nytta av den tekniskt skicklige anfallaren.

Roberto Soldados främsta styrka är att han i första hand är en målgörare, hans huvudsakliga arbetsområde är straffområdet. Detta är emellertid också hans begränsning. Han är som mest effektiv inom straffområdet, vilket betyder att han är i behov av spelare som producerar målchanser åt honom. Hans styrka är inte att likt exempelvis Luis Suarez skapa målchanser på egen hand.

Tottenham misslyckades konsekvent med att hitta detta komplement till Roberto Soldado under förra säsongen. Avsaknaden av normalt ytterspel under Andre Villas-Boas betydde att inläggen mot Soldado blev få till antalet, detta samtidigt som någon tydlig och regelbunden offensiv mittfältare bakom Soldado aldrig utsågs.

När Tim Sherwood tog över Tottenham blev det rätt tydligt att han försökte skaka om laget med ett tämligen lättförståeligt fokus på anfallet. Adebayor tog chansen och efter det var det aldrig aktuellt för Sherwood att ändra på det som trots allt fungerade. Till slut valde Sherwood stundtals att spela med Adebayor som ensam anfallare.

Till sammanhanget hör självklart även att Roberto Soldado under sin första säsong i Tottenham hade att brottas med tämligen orimliga förväntningar att han skulle ”ersätta” Gareth Bale. Därtill hade han personliga problem när hans fru drabbades av missfall. Dessa problem lär inte finnas i samma utsträckning från och med hans andra säsong i klubben.

Mycket annat talar också för att Roberto Soldado kan bli en effektiv anfallare för Tottenham. Mauricio Pochettinos föredragna taktik med högt presspel lär gynna honom då Tottenham kommer vinna boll högre upp i planen i högre utsträckning. Tottenham har också ett stort antal offensiva mittfältare som komplement till Soldado.

Framför allt tyder Christian Eriksens sensationella form för Tottenham under vårsäsongen på att Roberto Soldado i honom kan hitta det samarbete med en offensiv mittfältare som han aldrig hann med att finna med Andre Villas-Boas som manager. Mauricio Pochettino har självklart format ett motsvarande anfallssamarbete förut, i Adam Lallana och Rickie Lambert i Southampton.

Det passar säkerligen Roberto Soldado bra. Han är i huvudsak en teknisk anfallare, inte någon centertank. Han föredrar bollen inspelad till honom på fötterna och för att kunna komma till sin rätt med de egenskaperna så behöver han omges av kreativa och passningsskickliga mittfältare. Tottenham lider ingen brist på sådana.

Tottenhams anfallsproblem behöver alltså inte lösas med plånboken. De kan precis lika lätt lösas på träningsplanen. Ett underskattat alternativ i den moderna fotbollen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Michel Vorm (GK), Swansea till Tottenham, £4m. I mina ögon en något märklig värvning med tanke på att Hugo Lloris är en så pass etablerad förstamålvakt i klubben. Men Tottenham kommer spela många matcher samtidigt som det kan vara en indikation på att Lloris kanske inte blir kvar i evighet. Godkänd (++)

Ben Davies (LB), Swansea till Tottenham, sdfsdf. Ung vänsterback som kanske på grund av andra unga vänsterbackar i Premier League inte riktigt fått den uppmärksamhet han förtjänar. Stor framtidspotential dock och en utmärkt värvning av Tottenham. Med beröm godkänd (++++)

Gylfi Sigurdsson (AM), Tottenham till Swansea, £10m. Flyttar andra vägen i en kombinerad bytesdeal med Ben Davies. Sigurdsson är skicklig och hade en strålande sejour i Swansea för några år sedan. Är bekant med klubben och kan mycket väl bli en mycket bra värvning, men jag är av naturen lite tveksam till att upprepa vad som varit. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Chelsea framstår som tidiga favoriter inför 2014-15

22 juli 2014 22.15, Peter Hyllman

Det har varit en underhållande sommar på fler sätt än ett. Dels med ett VM som innebar mycket i termer av underhållning. Dels i form av ett transferfönster som så här långt, och med en dryg månad kvar innan det stänger, har sett ett rätt stort antal väldigt spännande spelare skriva på för Premier League.

Roligast så här långt har det i min mening varit för Chelsea. Laget var länge med i titelstriden redan förra säsongen, och har så här långt under sommaren förstärkt på exakt rätt sätt för att i min mening i nuläget framträda som de mest uppenbara titelfavoriterna.

Det som slår mig mest är att José Mourinho med några enkla svep har genomfört flertalet viktiga steg i lagets generationsväxling samtidigt som han faktiskt har lyckats att förstärka sitt lag. Ashley Cole har lämnat Chelsea för Roma, Chelsea har värvat Filipe Luis. Frank Lampard har lämnat Chelsea och ersatts av Cesc Fabregas. På målvaktsposten ser det ut som om Thibaut Cortouis kommer att ta över från Peter Cech.

Ashley Cole, Frank Lampard och Peter Cech är naturligtvis alla tre ikoner i Chelseatröjan, men det är ändå helt rätt tillfälle att släppa dem vidare. I Frank Lampards fall skulle jag dessutom bli förvånad ifall han inte i någon kapacitet återvänder till klubben inom en inte alltför avlägsen framtid. Men på ett framtida Chelseamittfält så är Cesc Fabregas en bättre spelare.

Diego Costa är en imponerande värvning. Costa har haft en alldeles utmärkt säsong i Atlético Madrid och har ett sätt att spela som anfallare som känns som klippt och skuret för ett lag med José Mourinho som manager. Chelseas omvittnade anfallsproblem har här fått en fullt möjlig lösning.

Defensivt har Chelsea redan spelare som Ramires, John Obi Mikel och Nemanja Matic, och de ryktas vara på väg att köpa Sami Khedira från Real Madrid. Offensivt har Chelsea spelare som Eden Hazard, Oscar och Willian, och de ryktas vara på väg att köpa Hulk, en ytterst mångsidig spelare.

Chelsea hade redan förra säsongen en av Premier Leauges mest konkurrenskraftiga spelartrupper. Hittills under transferfönstret har Chelsea kompletterat och väsentligt förbättrat denna spelartrupp, och Chelsea kan förväntas bli än mer konkurrenskraftiga under 2014-15.

Chelseas spelartrupp har inte bara förbättrats spelare för spelare. Både åldersstrukturen och konkurrenssituationen i Chelseas spelartrupp ser betydligt mer hälsosam ut. Hittills under transferfönstret är det Chelsea som har agerat bäst och som just i nuläget framstår som titelfavoriter inför 2014-15, därtill med god chans att konkurrera på allvar i Champions League.

Fördel Chelsea således.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Bojan Krkic (ST), Barcelona till Stoke, okänt. Att döma av de senaste åren så har Bojan Krkic ett större namn än han är fotbollsspelare. Det går dock inte att tvivla på potentialen i Krkic som anfallare, men kärnfrågan är om denna potential kommer förverkligas i Stoke. Det finns skäl att tvivla men ändå hoppas. Godkänd (++)

Steven Caulker (CB), Cardiff till QPR, £8m. Strålande försvarsvärvning av QPR som med Caulker värvar en mittback av etablerad Premier League-kaliber och som kan bilda ett väldigt bra mittbackspar med Rio Ferdinand. Med beröm godkänd (++++)

Leonardo Ulloa (ST), Brighton till Leicester, £8m. Intressant värvning av en anfallare som producerat mycket bra i Brighton och som till synes har en kapacitet som mycket väl kan hålla bra också i Premier League. Nykomlingar brukar ofta brottas med målproduktionen, Ulloa kan vara en lösning på detta. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Fem spännande talanger i Premier League 2014-15

21 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Det vimlar naturligtvis av unga talanger i Premier Leagues största klubbar som kanske eller kanske inte kommer att få sina definitiva genombrott antingen den här eller kommande säsonger. Dessa talanger är minst sagt välkända och diskuteras ju i oändlighet av alla med ett intresse i dessa klubbar.

Men det finns självklart också fler talanger lite mer i skymundan som inte tillhör de allra största klubbarna, och som det därför inte pratas lika mycket om, men som kan komma att spela en tämligen stor roll i Premier League under den kommande säsongen.

Det vore med en sådan utgångspunkt inte meningsfullt att prata om största talanger eller något annat dylikt trivialt, däremot är det kanske mer meningsfullt att tala om spännande talanger, de där som kan ha en del att bidra med utan att det för den sakens skull var väntat på samma sätt.

Här är fem talanger som jag tror vi kommer få anledning att hålla ögonen på under säsongen som kommer:

:::

(5) Diego Poyet (CM), 19 år, West Ham

West Ham värvade alldeles nyligen Poyet från Charlton, där han debuterade i januari och gjorde succé under våren. Hittills har han kanske varit mest känd för att vara son till Gus Poyet, men med ett flertal bra prestationer på mittfältet i The Championship i så ung ålder så har flera större klubbar i Premier League lärt känna honom. I och med att Matt Taylor har lämnat West Ham inför den här säsongen så är det inte omöjligt att Sam Allardyce väljer att låta Poyet bilda mittfältspar med Mark Noble, om Allardyce vågar satsa på en så ung spelare i en sådan roll.

(4) Max Clark (LB), 18 år, Hull

En väldigt spännande spelare som kommit fram från Hulls akademi som kan spela både vänsterback och mittback. Hittills har inte Clark gjort någon match med Hulls a-lag men hans framsteg under förra säsongen i Hulls reservlag och i Englands ungdomslandslag gör att Steve Bruce nästan garanterat kommer ge Clark speltid den här säsongen. Hittills saknar han möjligen lite av fysiken för att kunna vara en dominant spelare i Premier League, men med tiden kan Clark bli en av Premier Leagues bästa backar.

(3) Anthony Knockaert (RW), 22 år, Leicester

De flesta kommer möjligen ihåg Knockaert främst för att ha missat en avgörande straff i playoff-semifinalen i The Championship 2012-13, men under den gångna säsongen har Knockaert minst sagt kompenserat för detta med ett strålande och kreativt spel från sin högerkant, en säsong under vilken han svarade för ett antal matchavgörande insatser och hjälpte Leicester både vinna The Championship och flyttas upp till Premier League. En nyckelspelare för Leicester och räkna med att flera försvarare i Premier League kommer få det svettigt under kommande säsong.

(2) Liam Moore (CB), 21 år, Leicester

Moore gjorde mer än 30 matcher som mittback för Leicester, vilket är tämligen imponerande för en 21-åring i en så fysisk liga som The Championship. Inte minst i ett topplag som dessutom baserade så mycket av sin taktiska framgång på ett starkt försvar. Moore är en egen produkt i Leicester och spås allmänt sett en lysande framtid, och har vunnit mycket på att få spela mittback tillsammans med den mycket rutinerade Wes Morgan. Moore besitter viktiga egenskaper som både god spelförståelse och fysisk förmåga och kommer få mycket speltid i Premier League.

(1)    Danny Ings (ST), 22 år, Burnley

Utsågs med rätta till årets spelare i The Championship efter att ha spottat in 26 mål på 45 matcher för Burnley, och var således en bidragande orsak till Burnleys något överraskande andraplats och uppflyttning. Flertalet andra klubbar har under en tid varit och nosat på Ings men Burnleys uppflyttning till Premier League gör sannolikt att klubben lyckas behålla honom åtminstone en halv säsong till. Ings är en av de främsta unga anfallarna i England och baserar sitt spel framför allt på snabbhet och modet att utmana motståndarnas försvarare. Hur han klarar av det i Premier League ska bli väldigt spännande att se.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Brown Ideye, Dynamo Kiev till West Brom, £10m. En värvning jag gillar. West Brom behöver förstärka sitt anfall och Ideye har ett bra målfacit i sina tidigare klubbar och besitter viktiga egenskaper som snabbhet och styrka, egenskaper som passar West Broms taktik väl. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Trubbel i Blackpool med tre veckor kvar till ligapremiären

20 juli 2014 11.22, Peter Hyllman

Ett av de mest bisarra tweeten som producerats inom engelsk fotboll dök upp igår när Blackpool skulle presentera sin laguppställning inför träningsmatchen mot Penrith: ”TEAM: Trialist, Waddington, Trialist, Perkins, McMahon (C), Dunne, Zenjov, Trialist, Trialist, Grant, Trialist.”

Nu skulle man kanske kunna tro att Blackpool har lyckats värva fem italienska syskon på lite olika positioner i laget. Men icke. Situationen är alltså sådan att med blott tre veckor kvar till säsongspremiären så har Blackpool endast kontrakt med åtta spelare, varav inte en enda av dem är målvakt.

Som en konsekvens av detta har Blackpool också ställt in sin planerade försäsongsturné i La Manga för att istället fokusera på spelarrekrytering. Vilket låter som en förhållandevis klok idé. Att spela träningsmatcher är en god idé, att lyckas få ihop ett fullt lag är en ännu bättre idé.

Det är ju en rätt dramatisk utveckling för Blackpool som för bara tre-fyra år sedan ansågs vara en frisk fläkt i Premier League, men som i nuläget och med goda skäl ses som på förhand mer eller mindre givna nedflyttningskandidater i The Championship.

Blackpools ordförande Karl Oyston har beskrivit situationen som en ”möjlighet” snarare än ett skäl att oroa sig, men detta kan man bara beskriva som sådan för chefer så typisk doublespeak.

Managersituationen är något oklar i Blackpool. Paul Ince fick sparken i januari och därefter fram till slutet av säsongen innan Blackpool tillsatte José Riga. På de snart två månader som Riga haft jobbet har han inte vid ett enda tillfälle haft någon kommunikation med vare sig media eller supportrar.

En sådan omständighet skulle i sammanhanget kunna leda till att man betvivlar Rigas åtagande till Blackpool. Särskilt som Rigas två assistenter inte heller de har fått någon formell anställning i klubben ännu. Rykten går också om en konflikt mellan Riga och Oyston gällande tillgängliga transfermedel.

Flertalet spelare som lämnat klubben, bland dem Matt Gilks och Alex Baptiste, har också uttryckt sin oro för klubben. Inte så märkligt kanske sett till hur många av Blackpools tidigare spelare som klubben har släppt iväg den här sommaren, sällan något bra tecken.

Blackpool slutade på 20:e plats i The Championship förra säsongen, blott två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Detta trots en imponerande inledning på säsongen. Wolves, Brentford och Rotherham, de tre klubbar som flyttats upp från League One, ser även starkare ut än lagen som flyttats ned från The Championship, Doncaster, Barnsley och Yeovil.

Mycket talar alltså för att Blackpool blir ännu en av dessa klubbar som åker ur Premier League, bara för att några år senare åka ur också The Championship. Blackpools problem, till skillnad från exempelvis Leeds, Sheffield Wednesday och Southampton, är att de saknar infrastrukturen och supporterbasen att vända på situationen.

Frustrationen bland supportrarna är stor. Mot Karl Oyston för dennes svaga ledning av klubben. Och mot José Riga för dennes ovilja att kommunicera med supportrarna, vilket uppfattas som respektlöst. Farhågan är självklart att Blackpool faller tillbaka i det engelska seriesystemet.

Vilket paradoxalt nog kanske är bäst för supportrarna vad avser deras vilja att få en ökad kontroll över klubben, enligt samma modell som varit fallet i exempelvis Swansea och Portsmouth.

:::

Be Champions!!

Tio procent av Europas största klubbar spelar i The Championship

19 juli 2014 05.00, Peter Hyllman

Premier League är självklart en otroligt populär liga över hela världen. Men det som kanske är mest fascinerande med engelsk fotboll är att även divisionerna under Premier League väcker ett sådant brett och allmängiltigt engagemang. Jag skulle påstå att inte i något annat land i världen väcker andra och tredje divisionerna, ja till och med fjärde och femte divisionen, ett så stort intresse som i England.

En rätt fascinerande siffra i det sammanhanget är att The Championship, alltså Englands andra division, är den sjätte största ligan i Europa sett till det genomsnittliga åskådarantalet. Kort sagt, vid sidan av de fyra-fem största ligorna i världen så är The Championship således den mest populära.

Två faktorer förklarar detta. Dels att engelsk fotboll har varit bra på att marknadsföra sig självt och att de engelska klubbarna är kända namn och gångbara varumärken runtom i världen. Det finns en historisk relation till flera av de engelska klubbarna i de lägre divisionerna som inte finns till klubbar i andra länder. Dels den hyfsat väl utvecklade infrastrukturen inom engelsk fotboll där också mindre klubbar har bra och någorlunda stora arenor.

I en rankning av de 100 största klubbarna i Europa baserat på genomsnittligt publikantal så visade det sig att 27 av dessa 100 klubbar var engelska, alltså över en fjärdedel. 23 av klubbarna var tyska, vilket alltså betyder att exakt hälften av de största klubbarna i Europa, enligt detta sätt att mäta, är antingen engelska eller tyska.

Men av dessa 27 engelska klubbar så är nio (9) av dem klubbar som under kommande säsong spelar i The Championship. Alltså närmare 10 procent av Europas största klubbar sett till åskådarantalet spelar i The Championship, vilket egentligen är en rätt anmärkningsvärd siffra. Burnley och QPR är de enda klubbarna i Premier League som inte kvalificerar sig för denna lista.

Att det finns ett förhållandevis stort intresse att investera i engelska klubbar även nedanför Premier League är således inte så märkligt. Med sina nio klubbar på denna lista så är The Championship i det avseendet representerad i nästan samma utsträckning som La Liga och Serie A, och The Championship har fler klubbar på listan än både Ligue 1 och Eredivisie.

:::

Det här ger så klart en lite annorlunda bild från den bild som förmedlas som säger att den engelska fotbolls- och läktarkulturen är på väg att dö ut. Ofta hänvisas ju då till publiksiffror också i dessa sammanhang, men vad som då normalt sett tittas på är publiksiffrorna för de olika ländernas allra största klubbar.

Och om vi exempelvis begränsar oss till topp tio på den refererade listan så är detta en bild som bekräftas. Bara två engelska klubbar tar sig in där, Man Utd och Arsenal. Två av klubbarna är spanska, och ingen får några smartpoäng av att gissa vilka dessa två klubbar är. Nästa spanska klubb, som är Atlético Madrid, återfinner vi på 18:e plats och därefter är det Valencia på 37:e plats.

Tyskland dominerar högst upp i listan. Sex av de tio klubbarna på listan är tyska, och Dortmund är ohotad etta. Bayern finner vi på femte plats men även klubbar som Schalke, Borussia Mönchengladbach, Hertha Berlin och Hamburg solar sig häruppe. Stuttgart, Eintracht Frankfurt, Köln och Hannover ligger inte långt därefter.

Många ser detta som en produkt av den tyska supportervänliga fotbollskulturen vilket helt säkert är en del i förklaringen. Men en sak jag tänkt under en längre tid är också att där finns en annan minst lika betydelsefull men kanske betydligt enklare förklaring till det hela också – att den tyska fotbollens höga åskådarsiffror i mycket beror på att de faktiskt har stora och moderna arenor som kan ta in så här mycket folk.

Det där ska inte underskattas och betydelsen kanske enklast kan förklaras med Tottenham som exempel. De har precis fått godkänt att bygga en ny arena som beräknas ta 58,000 åskådare, att jämföra med White Hart Lanes nuvarande kapacitet om närmare 36,000 åskådare. En ombyggnad som skulle föra Tottenham från 39:e plats på den här listan upp till åttonde plats.

Liknande resonemang skulle kunna föras för Man City, Liverpool, Everton, Chelsea och West Ham som samtliga befinner sig i olika faser i ett arbete att utöka sin nuvarande publikkapacitet. West Ham har exempelvis redan fått godkänt att flytta till Londons OS-arena inom några år. Men arenafrågan har samtidigt visat sig förhållandevis komplicerad i England. Vilket självklart begränsar de stora engelska fotbollsklubbarna.

Moderniseringen av de engelska fotbollsarenorna är onekligen en viktig aspekt i den engelska fotbollsutvecklingen.

:::

Listan:

http://www.footballeconomy.com/content/top-100-european-football-clubs-ranked-average-attendance-2014

:::

TRANSFERKOLLEN:

Rio Ferdinand (CB), Man Utd till QPR, fri. Ferndinand återförenas med Harry Redknapp som en gång tog fram honom i West Ham. Inte någon dum värvning av QPR som får en våldsamt rutinerad mittback med stor ledarerfarenhet, vars enda frågetecken är hur väl kroppen håller. Med beröm godkänd (++++)

Emmanuel Riviere (ST), Monaco till Newcastle, £6m. En anfallsvärvning av Newcastle som utan tvekan behöver se över sin anfallssituation. Riviere har ett antal säsonger i Ligue 1 i bakfickan och har presterat medelmåttigt i Monaco, tveksamt om han är rätt spelare för Premier League. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv