Vädret är nästan oförskämt bra hittills den här sommaren. Det är naturligtvis härligt och gör ju saknaden av fotbollen mer uthärdlig. Över den nu kommande midsommarhelgen kommer jag att ta en liten minisemester från bloggandet, och därför får ni hålla er goda med den här bloggen i några dagar samtidigt som ni tuggar sill och dricker sarsaparill.

Det passar sig kanske också rätt bra att ta en liten andningspaus här när vi så att säga inte bara befinner oss i någon form av planetarisk vändpunkt utan likaså en form av motsvarande vändpunkt i den engelska fotbollen. Det som har varit under den gångna säsongen förbyts så smått i tankar om vad som kommer att ske nästa säsong.

Som symbol för just detta presenterades igår nämligen hela kommande säsongs spelschema i Premier League, och för all del också i övriga divisioner i England. Som någon sa på twitter igår så är det ju lite speciellt den här gången eftersom denna nyhet för första gången på länge inte ackompanjeras av gnäll från Alex Ferguson om en schematisk konspiration mot Man Utd. Precis som vi för övrigt för första gången på lika länge inte borde behöva höra konspirationsteorier om att Alex Ferguson har påverkat spelschemat till sin fördel.

Jag har nu för all del inte studerat spelschemat i alltför precis detalj, men gör mig ändå ett försök att lite förenklat bryta ned den kommande ligasäsongen i dess allra mest grundläggande beståndsdelar.

:::

Augusti – Snabb start för Sunderland

Redan under inledningen av säsongen kommer vi kunna få en tydlig indikation på hur framgångsrik Paolo Di Canio har varit i sin ombyggnation av det evigt underpresterande Sunderland. Säsongsdebut hemma mot Fulham och därefter två klart vinnbara bortamatcher mot Southampton och Crystal Palace betyder att Sunderland antingen redan har tappat viktiga poäng alternativt är ett av säsongens tidiga succélag.

September – Upp till bevis för Man Utd

Jag fuskar lite här och räknar med att Man Utds match mot Liverpool den sista augusti flyttas till söndagen eller måndagen, det vill säga i början av september. Man Utds nye manager David Moyes har då fått inleda säsongen med två mycket svåra matcher, mot Swansea och Chelsea, och kommer under september att då möta såväl Liverpool som Man City på det, utöver två ”måste vinna”-matcher mot Crystal Palace och West Brom. Här sätts mycket av säsongens agenda för David Moyes.

Oktober – Man City ångar på

Man City kan onekligen inte klaga på sin säsongsinledning, där bara derbyt hemma mot Man Utd borde leda till övertid på kontoret. I oktober måste de dock följa upp vad som förmodligen är ett stabilt tabelläge med först en match hemma mot Everton följt av två knepiga bortamatcher, mot i tur och ordning West Ham och, i vad som är en tidig titelshowdown, Chelsea. Manuel Pellegrini måste visa fingerspetskänsla.

November – Everton synas i sömmarna

Med tre hemmamatcher under november så är det här en månad där Everton under sin nye manager Roberto Martinez bär eller brister. Tottenham och Stoke, likaväl som derbyt mot Liverpool, ska klaras av hemma på Goodison Park runtomkring bortamatchen mot Crystal Palace. Martinez talade vackert om att sikta på Champions League med Everton, i november kommer ligans obönhörliga logik att syna det utspelet i sömmarna.

December – Chelseas maskineri måste rulla

Under José Mourinhos första tid i Chelsea så var laget något utav en ständigt rullande vinstmaskin. Under senare år är det dock runt den här tiden som gruset har börjat hacka i Chelseas maskineri. Med sex matcher i december så får vi se om Mourinho åter lyckats olja maskinen, när Chelsea inleder med två hårda bortamatcher mot Sunderland och Stoke innan de senare under över julhelgerna ställs mot såväl Arsenal som Liverpool.

Januari – Gott nytt år för Liverpool

Liverpool ställs inför en tuff höstsäsong, men om de kommer helskinnade och någorlunda med i matchen därifrån så är kanske vad som därefter sker i januari det som i slutänden definierar lagets säsong. De tre första matcherna mot Hull, Stoke och Aston Villa är samtliga klart vinnbara. Därefter avslutas månaden med hemmaderby mot Everton. Tolv poäng under januari och Liverpool har momentum inför vårsäsongen.

Februari – Här kan det avgöras för Cardiff

Vinnarna av The Championship har under senare år haft det väldigt tufft under sin första tid i Premier League. QPR klarade sig med nöd och näppe kvar den första säsongen men åkte ur med rumporna först andra säsongen, och Reading åkte ur omedelbart. Om Cardiff ska lyckas hålla sig kvar så är det under februari som en stor del av grundbulten då måste läggas med tre hemmamatcher mot Norwich, Aston Villa och Hull, vid sidan av det oerhört prestigeladdade bortaderbyt mot Swansea.

Mars – Avgörande månad för Arsenal

Optimismen flödar i Arsenal och det pratas om titeljakt igen. Förr om åren har det varit först och främst i mars som dylika drömmar har krossats, och mars ser återigen ut att bli examensperiod för laget. Bortamatch mot Stoke, hemma mot Swansea, bortamatcher mot Tottenham och Chelsea innan hemmamatch mot Man City. Där har vi den här vårsäsongens allra trångaste sektion innan en betydligt beskedligare ligaspurt. Tar sig Arsenal levande därifrån så är rinken spolad för ännu en lyckad säsongsavslutning.

April – Prestation under press för Tottenham

Läget i april för Tottenham kommer vara väldigt avhängigt av hur det har gått fram till dess. Men om de i början av april är med i racet om Champions League-platserna så har de därifrån inga som helst ursäkter utan måste då visa att de lärt sig något av de senaste årens säsongsavslutningar. Ett lag som jagar Champions League har i det läget inte råd att tappa många poäng alls mot Sunderland, West Brom, Fulham och Stoke.

Maj – Upp eller ner för Newcastle

Maj är en udda månad med endast två matcher, där de allra flesta förvisso på något sätt eller vis ändå är avgörande. Det stora frågetecknet i nuläget är kanske i vilket humörläge Newcastle befinner sig i när sköna maj än en gång knackar på dörren. Är mungiporna än en gång riktade uppåt efter en i alla fall med lagets mått mätt godkänd säsong, eller är det kris och kaos såväl sportsligt som organisatoriskt?

:::

Spelschemat har fått FA att reagera, i och med att de bett Premier League se till att inga ”stora” matcher spelades inför Englands VM-kvalmatcher under hösten. De blev bönhörda i oktober, inför de två avslutande matcherna, men inför matcherna i början av september, mot Moldavien och Ukraina, så brakar Premier League loss med Liverpool vs Man Utd samt Arsenal vs Tottenham. You win some and you lose some, men för FA är glaset naturligtvis halvtomt.

:::

Be Champions!!

Skador är ju ett evigt diskussionsämne inom fotbollen. I ett avseende så klart beroende på hur skadorna uppkommer. Men mer centralt än så i diskussionen är hur många skador ett lag har drabbats av, hur många viktiga skador ett lag har drabbats av, och framför allt hur alla dessa skador på ett sätt eller annat har påverkat lagets framgångar på fotbollsplanen.

Ibland ges man intrycket att det har gått någon form av otroligt märklig prestige i frågan. Som att det viktiga nu för tiden inte bara är mängden titlar som en klubb vinner, utan att det av en lätt bisarr anledning dessutom har blivit viktigt att vara den klubb som är mest skadedrabbad.

Självklart har detta med psykologi och det mänskliga behovet av rationalisering att göra. För klubbar det inte går så bra för blir det för supportrarna viktigt att peka på antalet skador som en orsak till varför det inte går bra. För klubbar det går bra för blir det för supportrarna viktigt att visa att orsaken till att det gick bra inte hade att göra med att de var mer lyckosamma på skadefronten.

Med detta följer ju några rätt underhållande effekter. Nämligen att supportrar till mängder av lag samtliga hävdar att just de har haft flest skador. Alla kan ju omöjligtvis ha rätt i detta, alla utom som mest en torde ha fel. Nu tror jag inte de har fel för att de skulle ljuga, jag tror snarare att de fullt uppriktigt tror på vad de själva säger.

Men här spelar ju approximationsregeln in, vi tenderar att bättre se sådant som står oss nära i tid eller rum. Vi drabbas emotionellt mer av skador på det egna laget, alltså tenderar vi att omedvetet övervärdera dem i relativa termer i termer av kvantitet såväl som betydelse.

:::

Lite mer konkreta siffror kan kanske kasta lite ljus över hur skadeläget faktiskt ser ut mellan Premier Leagues klubbar. Physioroom, som för statistik över samtliga klubbars alla skador, har sammanställt följande tabell för 2012-13 baserat på i huvudsak antal dagar som en klubb förlorat till betydelsefulla skador, definierade som skador som håller en spelare borta mer än två veckor. Inom parantes återfinns motsvarande statistik för 2011-12.

:::

Om vi börjar i toppen av tabellen så framstår säsongens vinnare som framför allt Chelsea. Den enda engelska klubben som deltagit i det europeiska cupspelet, vid sidan av Liverpool, som befinner sig på den här tabellens övre halva. Särskilt anmärkningsvärt med tanke på att Chelsea spelat ohemult många matcher den här säsongen. Både Chelsea och Liverpool har investerat i sina medicinska anläggningar under senare år och verkar ha vunnit på det.

I den andra änden av tabellen får vi en indikation på varför det gick som det gick för Newcastle. Laget har varit förskräckligt skadedrabbat. Bara i antal dagar talar vi sammanlagt ett och ett halvt år mer än det näst mest skadedrabbade laget. De var förvisso utsatta även förra säsongen, men inte alls i samma utsträckning, och den här säsongen har dessutom Europa League slitit på spelartruppen.

Wigan å andra sidan kan nog däremot göra ett rätt bra case för att skadeläget utgör en stor del av skillnaden mellan den här säsongen och förra. Laget har drabbats av närmare tre gånger så många skadedagar och varje enskild skadad spelare har dessutom i genomsnitt varit borta i två månader. De har gått från tredje plats till näst sist i skadetabellen.

Det är ju en inte helt ovanlig tes från Man City-håll, bland andra Roberto Mancini har ju torgfört idén, att skador varit tungt bidragande till att laget fann sig akterseglade i titelstriden.

Physiorooms sammanställning visar att de tvärtom haft ett mer förmånligt skadeläge sett över säsongen än deras rivaler i titelstriden. Vad som dock har hänt är att lagets skadesituation försämrats drastiskt jämfört med förra säsongen, från första till trettonde plats och mer än fem gånger så många skadedagar. Psykologiskt känns det alltså som en avgörande faktor, men den rimliga slutsatsen är kanske snarare att de var extremt lyckligt lottade förra säsongen mer än något annat.

Det mest talande i den här statistiken anser jag ändå vara sambandet mellan mängd skador och europeiskt cupspel. Det sliter onekligen på klubbar i Premier League.

:::

Beror många skador på otur eller otillräcklighet? Jag tror mer på det senare. Visst, en del skador är svåra att gardera sig emot men i stor utsträckning tror jag också det handlar om fysiska förberedelser och medicinsk kompetens. En bra sjukavdelning är guld värd.

:::

Be Champions!!

Det finns vissa klubbar om vilka det cirkulerar en mytbildning att de har en historia och tradition av att ställa till det för sig, och att det som supporter därför är särdeles jobbigt att lojalisera med just dessa. Bland andra Tottenham och Man City lever hårt på denna mytbildning.

Frågan är dock om inte Newcastles supportrar är de som tvingas lida allra mest av alla supportrar till någon Premier League-klubb.

Tidigare har de fått uppleva uppslitande spelarvärvningar, mer eller mindre offentliga utförsäljningar av klubben som helhet, suspekta avskedanden och rekryteringar av managers, utförsäljning av arenanamnet till kortlånföretag med mera. Det är sällan lugn och ro i Newcastle, och i synnerhet verkar detta gälla med Mike Ashley som ägare.

Den bomb som nu slog ned för någon dag sedan var att klubbens före detta manager Joe Kinnear tillsätts som director of football, ett beslut som framstår som lätt mystifikt både utifrån Kinnears kvalifikationer för posten och utifrån vad det kan tänkas betyda för Alan Pardews position som manager.

Framför allt är det ju en anställning som borde väcka till liv oron att Newcastle, som med Alan Pardew som manager i alla fall verkar ha hittat ett visst lugn, är på väg tillbaka in i det organisatoriska kaos som var en del i att klubben flyttades ned i The Championship under säsongen 2008/09. En säsong där Joe Kinnear vann fyra av 18 ligamatcher innan ett hjärtproblem tvingade honom att tacka för sig.

Anställningen av Joe Kinnear väcker ett antal frågetecken för Newcastle.

:::

Vad har Joe Kinnear för kvalifikationer som director of football?

Om vi bortser från Kinnears olyckliga sejour som manager för Newcastle för några år sedan så är det snart tio år sedan som Kinnear var heltidsengagerad inom fotbollen som manager. En i dessa tider okristligt lång tid.

Något tidigare uppdrag som sportchef eller director of football har han heller aldrig haft.

En så lång frånvaro är inte bara problematisk i termer av kunskap utan också vad avser det personliga nätverket. Några särskilda kontakter med klubbar och agenter lär inte Kinnear sitta på, särskilt inte på den europeiska marknad som Newcastle framför allt agerat under senare år.

Kort sagt, om Newcastle sökte efter en director of football så borde det inte ha varit särskilt svårt att hitta någon mer kvalificerad än Joe Kinnear.

Hur påverkar det Alan Pardews position som manager?

Det brukar sägas att även tystnad är talande och det är kanske inte någon tillfällighet att Pardew inte sagt ett ljud om anställningen av Joe Kinnear. Han har inte ens varit nåbar.

Så värst glad kan jag omöjligtvis tänka mig att Pardew är. Ingen manager skulle uppskatta en ny director of football, i synnerhet inte en före detta manager, som klampar in på det nya jobbet och påstår att det är han som bestämmer vem klubben ska köpa och sälja, och säger sig vara specialist på taktik.

I båda fallen är det områden som borde ligga gott och väl under Alan Pardews eget fögderi.

Det spekuleras mycket om Alan Pardews ställning i klubben alldeles oavsett Joe Kinnear. Om detta är det svårt att veta något konkret, men det är väldigt svårt att se anställningen av Kinnear som ett uttryck för förtroende för Pardew från Mike Ashleys sida.

Är anställningen ett sätt att bereda väg för Joe Kinnear som Alan Pardews ersättare?

Pardews aktier efter den här säsongen står naturligtvis betydligt lägre i kurs än vad de gjorde efter förra, i och med att en femteplats och europaspel förbyttes i en 16:e plats och nedflyttningsstrid.

Ändå tror jag det är väldigt få som nu ropar på Alan Pardews huvud som istället ser Joe Kinnear som ett önskvärt alternativ.

En vanligt framförd teori just nu är att Mike Ashley anställer Joe Kinnear som director of football för att omedelbart kunna luftlandsätta honom som ny manager så fort Alan Pardew lämnat posten.

Ett jobbigt kontraktsläge gör att Ashley ogärna sparkar Pardew. Vådan med att skriva på så långa kontrakt som åtta år är att Newcastle nu, ett år senare, skulle vara tvingade att betala Pardew sju års ersättning på ett bräde om de gav honom sparken.

Om Alan Pardew dock väljer att självmant sluta så utgår ingen ersättning. En taktik kan alltså vara att göra situationen outhärdlig för Pardew, och på så vis provocera honom att sluta.

Är anställningen av Joe Kinnear endast ceremoniell?

En alternativ teori är att Newcastle anställt Kinnear blott som en gest, att det är ett sätt att knyta en uppskattad person till klubben mer än något annat. En position utan någon formell makt.

Om detta skulle vara fallet så verkar det emellertid som om någon glömde att bifoga Kinnear det memot. Vad i så fall hans uttalanden om att bestämma om transfers skulle syfta till är högst oklart. Sjuk humor?

Dessutom. Director of football är en för viktig funktion i en klubb för att lallas med på det viset. Där anställer man skarpa personer. Vill man ge en person en ceremoniell funktion i klubben så finns det andra uppdrag och titlar.

:::

Ett lurigare alternativ vore så klart att Mike Ashley uppfattat det missnöje som trots allt finns bland supportrarna med Alan Pardew, och väljer att dingla med hotet om Joe Kinnear framför näsan på dem och på så vis få dem att omedelbart uppskatta desto mer vad de redan har.

Operation dubbelfint eller vad vi nu skulle kunna kalla det för. Eller så är det Operation dubbelt dubbellur på gång och Mike Ashley använder sig av Joe Kinnear som nyttig idiot för att få Alan Pardew att sluta, varpå Ashley och Harry Redknapp kan omfamna varandra ömsint i mittcirkeln på St James’ Park.

:::

Be Champions!!

Det finns ju sådana där historier som föräldrar berättar för sina barn. De är tänkta att vara sedelärande och handlar ofta om något monster eller annat otäckt som inträffar om barnet på ett eller annat sätt missköter sig.

Monstret i garderoben, the boogy man, näcken, påskharen, Lee Cattermole… Exemplen är många.

På sätt och vis kan man ju säga att det finns en motsvarighet inom fotbollen, i form av den där klubben som likt ett mantra påstås vara intresserade av att köpa mer eller mindre varenda stjärnspelare som finns, eller norpa precis varje populär manager.

Den här sommaren är det ju onekligen PSG som har den rollen. PSG är monstret i garderoben.

Monstren tenderar att avlösa varandra. För inte så länge sedan var det Man City som var allas favoritmonster. Det är de förvisso fortfarande, men där finns så klart alltid ett nyhetens behag. Chelsea används ofta, likaså Real Madrid.

Kort sagt alla klubbar med pengar nog att betala även hiskeliga summor och en historik av att ta vad de vill ha. Kanske är Monaco på väg att bli den senaste i raden. De ryska gas- och oljeklubbarna är lite mer exotiska exempel.

I alla fall. PSG har ju den här sommaren använts till det mesta. Wayne Rooney, Luis Suarez, Gareth Bale, Juan Mata med flera, alla har de vid något tillfälle sagts vara på väg till PSG.

Men framför allt är det ju på managersidan som monstret PSG har viftats med den här sommaren. Många blev nog nervösa när ryktet kom att PSG var på väg att shanghaja José Mourinhos flytt till Chelsea. När surret kom igång att PSG var intresserade av Arsene Wenger så lär det ju i alla fall inte ha gjort Arsenals klubbledning mindre benägna att förlänga hans kontrakt samt utlova stora pengar till spelarköp.

Andra har ryktats till Parisklubben. Och hetast just nu verkar vara att PSG försöker värva Andre Villas-Boas från Tottenham.

:::

Allt det här är naturligtvis inte PSG:s eget fel, även om de så klart också har sig själva att skylla. Men vad jag menar är att det ju inte nödvändigtvis är de själva som tar på sig den här rollen.

Snarare är det nog så att spelare, agenter och i vissa fall också andra klubbar, väljer att använda PSG som en bricka i förhandlingsspelet.

Om illusionen skapas att PSG eller en motsvarande klubb är intresserad av en spelare eller en manager, så kan det pressa den nuvarande klubben till att förnya kontraktet till förmånliga villkor eller göra andra utfästelser om exempelvis spelarköp och andra investeringar.

:::

Hur skulle i så fall detta tillämpas på PSG:s rapporterade intresse för Andre Villas-Boas?

Man kan naturligtvis spekulera i att Villas-Boas vill se omfattande investeringar i spelartruppen under sommaren och att detta är ett sätt att tvinga fram det. En alternativ möjlighet är så klart också att det kan handla om att hålla fast vid Gareth Bale och inte ge vika för andra klubbars ekonomiska locktoner.

Där kan man förvänta sig att Andre Villas-Boas har ett i stora delar annat perspektiv än Tottenhams styrelse.

:::

Sedan finns så klart också alternativet att ryktet stämmer, att PSG verkligen är intresserade av att anställa Andre Villas-Boas som manager. Ett inte orimligt önskemål och inte någon finansiell omöjlighet heller givet en utköpsklausul på £10m.

Det skulle ju vara ännu ett slag i magtrakten för Tottenham, och bädda för en än mer orolig sommar.

Nu tror jag i och för sig inte att det måste vara så att Villas-Boas skulle vilja lämna Tottenham även om PSG är uppriktigt och konkret intresserade. Han har ett projekt på gång i Tottenham, han har stöd av klubbledningen, han har fått igenom anställningen av sportdirektören Franco Baldini, han har inte gett några indikationer alls på att ha tröttnat.

Men det är samtidigt ett erbjudande som kan vara för bra för att säga nej till. Och enbart möjligheten bör göra Tottenham nervösa, särskilt som risken att Gareth Bale då också lämnar klubben i min mening ökar dramatiskt.

Det skulle innebära ett seriöst nybygge för Tottenham i ett läge när klubben mest av allt behöver kontinuitet för att bygga vidare på det som redan är skapat.

Lite visar det ju också på de hårfina marginalerna inom fotbollen.

Arsenal slutar med en poängs marginal på rätt sida strecket och går med en otroligt positiv andra in i sommarsäsongen. Samtidigt slutar Tottenham med en poängs marginal på fel sida om strecket och tvingas oroligt titta sig omkring över sina egna axlar.

:::

And in other news…

Newcastle slänger in en joker i leken och tillsätter tidigare managern Joe Kinnear som director of football. Ett val som rent filosofiskt känns lite udda för att uttrycka det milt. Vissa ser det machiavelliskt som ett hot mot Alan Pardew. Andra ser det mer som personalvård.

Rapporter om att anställda för en hittills okänd Premier League-klubb ska ha hackat Man Citys scoutingdatabas, en form av industrispionage, öppnar upp för mycket kontrovers och allvarliga konsekvenser.

:::

Be Champions!!

Chelseas säsong har pendlat mellan eufori och apati. Från den optimism som följde på förra säsongens Champions League-seger på vars grund ett antal spektakulära värvningar gjordes på vilka ett framtidens Chelsea skulle börja ta form. Till den känsla av hopplöshet som infann sig när Roman Abramovich beslutade sig för att ge Roberto Di Matteo sparken och ersätta honom med den illa omtyckte Rafa Benitez.

Nu gjorde trots allt Rafa Benitez sitt jobb. Han såg till att Chelsea slutade bland de fyra första i ligan och får fortsätta spela i Champions League, samtidigt som han bibehöll klubbens momentum genom att vinna Europa League, klubbens andra stora europeiska cuptitel på två säsonger. Hur illa någon än tycker om Benitez så måste slutsatsen ändå bli att det hade kunnat sluta så oändligt mycket värre än vad det nu ändå gjorde.

I och med klubbens återförening med José Mourinho, som den här gången snarare titulerade sig själv ”the happy one” över att vara tillbaka i klubben, så ser klubben och dess supportrar än en gång framtiden an med tillförsikt. Det var med Mourinho som Chelsea hade sina absolut största framgångar, och det var med honom som grunden lades för det stabila lagbygge på vilket i tur och ordning sex olika managers därefter byggt vidare.

Det alla nu tror, hoppas och förväntar sig är naturligtvis att José Mourinho ska upprepa bedriften.

:::

Försvar

Efter en tids oklarheter så verkar det till sist som om Chelsea har hittat ett etablerat mittförsvar i form av David Luiz och Branislav Ivanovic. John Terry var tidigare självskriven i Chelseas backlinje men är det inte längre, och i David Luiz har Chelsea hittat en ny men mer spelintelligent ledargestalt.

Det problem Chelsea har brottats med under flera år, särskilt i Premier League där kraven på eget spelföre är så mycket högre, har varit den defensiva organisationen och stabiliteten. Det har tagit David Luiz ett tag att hitta sina fötter i Premier League, men det verkar nu lyckligt genomfört. José Mourinho har generellt byggt sina lag på en stabil defensiv, och i Chelsea utgår han nu från goda förutsättningar.

Det är dock på ytterbackspositionerna som Mourinho behöver lägga lite energi. Dels på grund av defensiven, men också för att ytterbackarna är en viktig beståndsdel i lagets anfallsspel. På högerbacken har Chelsea nu en intressant spelare i Cesar Azpilicueta, men en komplementspelare till honom skulle helt klart vara av värde.

Det stora dilemmat gäller dock vänsterbacken. Ryan Bertrand verkar inte ha så mycket att bidra med och Ashley Cole kan vara dags att ersätta. Allra minst behöver han utsättas för vettig konkurrens för att på så vis höja sin egen prestationsnivå ännu några år.

Chelsea skulle inte behöva söka över hela jorden för ett bra alternativ. I Everton finns Leighton Baines, för vem ett rätt bra case kan göras för att han är Premier Leagues bästa vänsterback, och Everton vore nog inte avoga att sälja spelaren till rätt pris. Någon större konkurrens om spelarens signatur skulle nog Chelsea heller inte behöva förvänta sig.

Mittfält

Mittfältet är en genomgående stark lagdel för Chelsea med närmast ett överflöd av offensiv mittfältstalang. Spelare som Eden Hazard, Oscar och Juan Mata kompletterade av Frank Lampard och den nye värvningen André Schürrle gör Chelseas offensiva mittfält till ett av inte bara Premier Leagues utan världens starkaste.

Om José Mourinho skulle förstärka i något avseende så skulle det framför allt gälla att hitta en mer djupt liggande spelfördelare. Visst har Chelsea spelare på den positionen. Men Ramires å ena sidan är mer en genombrottsspelare och mindre av en spelfördelare. Oriol Romeu å andra sidan kan ses som något oprövad samtidigt som John Obi Mikel inte har uträttat några stordåd i den rollen.

Frank Lampard kan ta på sig den rollen, men även om Chelsea skrivit på ett nytt kontrakt med Lampard så är det inte en spelare man bygger ett nytt lagbygge omkring. Jag kan också tänka mig att detta är en lagdel där Mourinho vill värva ett stort namn av såväl kvalitetsskäl som mer symboliska skäl.

Med sitt förflutna i Real Madrid är det naturligtvis inte helt orimligt om José Mourinho låter sina blickar glida däråt. Både Luka Modric och Xabi Alonso vore för ändamålet högintressanta spelare. Här tror jag Alonso är ett betydligt mer sannolikt alternativ. Han har uttryckt ett intresse för att återvända till Premier League, samtidigt som Luka Modric har gett motsatt intryck av att vilja stanna kvar i Real Madrid.

En annan storvärvning vore så klart Paul Pogba från Juventus, även om jag tror att Juventus så långt som möjligt skulle motsätta sig en sådan affär. Ett mer realistiskt alternativ, kanske också lite mer visionärt, vore den spanske succémittfältaren Asier Illarramendi, som för tillfället dominerar i U21-EM samtidigt som han till vardags spelar för Real Sociedad.

Anfall

Anfallet har varit något utav ett problemområde för Chelsea ända sedan Didier Drogba lämnade klubben. För att vara mer precis, det har varit ett problemområde ända sedan Chelsea beslutade sig för att tämligen impulsivt spendera £50m på en utbränd Fernando Torres för två och ett halvt år sedan.

Det finns flera olika sätt för José Mourinho att angripa den här lagdelen. De indikationer som sänts ut hittills antyder att Chelseas senaste anfallsköp, Demba Ba, redan anses som överflödig. Även när det gäller Fernando Torres har Mourinho uppfattats som om inte avfärdande så i alla fall måttligt intresserad. Där verkar åtminstone inte finnas något överdrivet förtroende.

En möjlighet är så klart att José Mourinho väljer att satsa på vad han redan har tillgång till. Med den hittills utlånade Romelu Lukaku har han onekligen den möjligheten, och i spelaren en till synes naturlig arvtagare till Didier Drogba, en spelartyp som Mourinho vet att använda till perfektion. Mourinho har också indikerat att han vill behålla Lukaku i laget under kommande säsong.

Men även om José Mourinho ser Romelu Lukaku som en del av Chelsea så verkar det troligt att han också söker ett mer omedelbart alternativ. Även här i form av en storvärvning. Några stora namn som inte är fullständigt otänkbara är Napolis Edinson Cavani, som Mourinho ryktas vara mycket intresserad av, men även Hulk och sin gamle spelare Zlatan Ibrahimovic.

Det kan heller inte uteslutas att José Mourinho ser möjligheten att slå två flugor i en smäll, värva en stor anfallare och samtidigt försvaga en konkurrent, genom att försöka värva Wayne Rooney. Det vore onekligen en prestigevärvning, därtill av en spelare som visat sig uppenbart kapabel att spela i rollen som ensam anfallare.

Personligen tror jag heller inte det är omöjligt att Chelsea vänder sig mot Tyskland och Bayern München där Mario Gomez ser ut att mer eller mindre garanterat vara på väg att lämna klubben. Med en väldokumenterad kapacitet, endast 27 år gammal, och rimligtvis inte överdrivet dyr, så vore det en oerhört intressant värvning av Chelsea.

:::

Sommarens tema: Förening

Det som varit Chelseas problem har aldrig varit kvaliteten på lagets spelare, klubbens resurser eller respektive managers kompetens. Problemet har snarare varit att ända sedan José Mourinho först lämnade klubben så har dessa olika delar sällan marscherat i samma takt eller uppvisat någon större grad av enhetlighet.

Detta är något som synts likaväl på planen, med bristande samordning mellan lagdelarna, som vid sidan av planen, där ägare, klubbledning, managers, spelare och supportrar mer eller mindre samtliga visslat på sina egna disparata melodier.

Med återanställningen av José Mourinho kommer en förväntan om en ny tid av harmoni och helhetlighet i Chelsea. Där tidigare spretiga lagdelar och delar av klubben samlas av och genom en enande karaktär. Just detta var ett av José Mourinhos stora bidrag till Chelsea under sin första tid i klubben, och rimligtvis måste detta vara ett prioriterat område även nu.

:::

Be Champions!!

Det brukar pratas om mer eller mindre nödvändiga turneringar inom dagens fotboll. Champions League får en del skäll för att vara för expansivt. Europa League får i sin tur skäll för att vara en B-turnering. VM i klubblag får skäll för att vara en glorifierad vänskapsturnering. De inhemska cuperna får allt som oftast skäll för att ha tappat all form av relevans i jakten på TV-intäkter.

Men den turnering som kanske är den mest onödiga och meningslösa av dem alla har av någon anledning kommit tämligen oskadd undan alltför omfattande skäll. Kanske för att den omfattar landslag och inte klubblag, och färre bryr sig egentligen om landslag. Men jag talar hur som helst om den turnering som öppnar under dagen i Brasilien, det vill säga Confederations Cup.

Nu klagar i och för sig inte jag personligen på att det råkar ligga en turnering så här under sommaren, det är ju alltid lite roligt att titta på. Men här har vi en turnering som om någon verkligen är föga mer än en vänskapsturnering, som dessutom förhindrar för flera väldigt bra spelare att få ett vettigt sommaruppehåll. Jag kanske inte klagar, men jag kan tänka mig att flertalet av de större klubbar med spelare representerade i den här turneringen gnisslar tänder i frustration.

Varför arrangeras över huvud taget Confederations Cup? Sportsligt har jag svårt att se några skäl och några större marknadsskäl ser jag inte för det heller, i meningen att jag tror inte det finns någon särskilt aktiv efterfrågan bland publik och åskådare. Man kan tänka sig att FIFA ser det som en möjlighet att dra in intäkter genom sponsorer och annonsering. Man kan också tänka sig att det är en form utav organisatoriskt genrep för det land som ett år senare ska arrangera VM.

Själv menar jag att Confederations Cup lider utav ett fundamentalt feltänk. Ett feltänk som baseras på tanken om en landslagsturnering, när vad Confederations Cup egentligen borde vara är en klubblagsturnering, i form utav ett egentligt och riktigt världsmästerskap för klubblag.

:::

Jag är i grund och botten en varm förespråkare för VM för klubblag. Det är en turnering jag anser ska finnas och jag ser ett direkt värde med en turnering som syftar till att mäta världens alla klubblag med varandra. Den nuvarande turneringens flera problem är inte ett argument för att marginalisera eller strunta i den, det är ett argument för att reformera turneringen och göra den bättre och mer profilstark.

Ett strukturellt problem med VM för klubblag är att FIFA har valt att förlägga den turneringen mitt i klubblagssäsongen. För att vara mer precis, mitt i den europeiska klubblagssäsongen. Vilket är närmast en garanti för att de stora europeiska klubblagen ska ha tankarna på annat håll, och för att de stora mediabolagen ska vara mer intresserade av större fiskar som simmar runt i samma damm.

Men Confederations Cup spelas ju under sommaren, därtill vart fjärde år, precis som ett VM. Om Confederations Cup istället skulle få rollen som ett VM för klubblag, turneringen skulle inte ens behöva byta namn, så skulle det strukturella problemet vara löst. Dessutom skulle en turnering på fyra år ha mer kött på benen än en årligen återkommande turnering.

Jag förmodar att en sådan turnering, Confederations Cup som ett VM för klubblag, skulle ha potential att dra in betydligt mer pengar via såväl sponsorer som annonser. Publikintresset skulle vara betydligt större. Det eventuella organisatoriska värdet med turneringen för arrangörslandet, som förberedelse för VM ett år senare, finns kvar och blir kanske till och med större.

Jag vet att jag hade sett fram emot med långt mycket mer barnslig förtjusning inför en sådan turnering med början idag, än vad jag nu gör för den turnering som vi faktiskt har. Och jag gissar att jag inte vore ensam om det.

:::

En sådan turnerings format skulle ju alltid kunna gå att diskutera. Det är väl heller inte huvudfrågan för huruvida idén som sådan är god. Men en första fundering skulle så klart kunna vara antalet deltagande lag. Här finns väl egentligen alla alternativ från dagens ringa antal om åtta lag, till 16, 24 eller 32 lag.

Eftersom ett syfte med ett VM för klubblag rimligtvis bör vara att sprida och utveckla sporten också inom de mindre konfederationerna, så vore det ett argument för ett större antal lag. En tänkbar utgångspunkt skulle kunna vara att ha samma fördelning av platser till turneringen som det är till de normala internationella mästerskapen.

Vilka klubbar ska då vara med, hur kvalificerar man sig? En rimlig tanke är naturligtvis att samtliga vinnare av respektive kontinents Champions League under den aktuella fyraårsperioden ska delta. Om en klubb vunnit flera gånger under denna period så övertar finalisten deras ”andra” plats och så vidare. En tanke är också att, i Europa och Sydamerika, även vinnarna av Europa League respektive Copa Sudamericana kvalificeras.

Om fler platser ska tilldelas till turneringen så kan det baseras på exempelvis någon form av klubbrankning, utöver att arrangörslandet rimligtvis också bör vara representerade i turneringen.

Och, som genom en gudnådelig tillfällighet, så pratas det precis vitt och brett om att Rupert Murdoch, ägare av bland annat Sky och Fox, är intresserad av att finansiera en återkommande sommarturnering mellan världens största klubbar. Om FIFA alltså smider medans just det järnet råkar vara varmt så har de kanske finansieringen löst redan på förhand.

:::

Det pratades ett slag om Rene Meulensteen, men Wigans ordförande Dave Whelan valde istället att som Roberto Martinez efterträdare utse Owen Coyle, tidigare i Burnley och Bolton.

Det var väl ett riktigt bra val kan jag tycka. Coyle har helt klart visat sig ha en profil och en kapacitet som jag tror passar utmärkt för ett Wigan som vill ta sig tillbaka till Premier League snarast möjligt.

Ändå upplever jag det även här lite som upp- och nedvända världen. För samtidigt som Roberto Martinez har flyktat Wigan för Everton, så kan jag inte låta bli att känna att Owen Coyle snarare än Roberto Martinez hade varit ett riktigt bra och intressant val av manager för Everton.

:::

Be Champions!!

Det är inget lätt jobb att vara manager. Å ena sidan är det ett uppdrag som har otroligt mycket med människor att göra. En manager måste kunna motivera, disciplinera och hantera såväl spelare, anställda som klubbchefer. Å andra sidan finns det förmodligen få jobb i världen som är mer resultatorienterade än just att vara manager. Åtminstone som bedöms så öppet, så svartvitt och så ofta.

Det pratas ofta om hur managers ”är”. Ofta jämför vi dem kanske med någon form av idealbild vi bär omkring på i våra huvuden av den tidstypiske managern, ”the gaffer”. Kanske tilldelar vi dem olika epitet efter deras olika karaktärsdrag och våra egna perspektiv. Professorn om Arsene Wenger, Goa gubben om Harry Redknapp, Mobbaren om Alex Ferguson och så vidare.

Men går det att ta sig bortom dessa karikatyrer och faktiskt skapa några mer genomtänkta profiler av olika managers i Premier League? Om vi exempelvis tar fasta på det här med att managers på samma gång måste hantera människor och uppgifter så kan vi ju vända oss till ledarskapsforskningen och hitta ett väldigt vanligt hjälpmedel för att åstadkomma just detta. Nämligen Blakes och Moutons ledarskapsmatris.

Nu är ju inte det här någon fantastisk eller helt uttömmande modell, men det är ändå en utgångspunkt som passar rätt bra för det här syftet och i det här sammanhanget. Matrisen bygger alltså på två dimensioner av ledarskap, fokus på människor respektive fokus på uppgiften, längs vilka en manager, i det här fallet, kan ha antingen högt eller lågt fokus.

Grundantagandet i modellen är alltså att det är önskvärt men väldigt svårt att vara fokusera på båda dessa dimensioner samtidigt. En manager tenderar att fokusera på antingen det ena eller det andra. Utifrån detta kan man så klart tänka sig att riktigt stora managers förmår fokusera högt på båda, men att detta också i många fall i praktiken leder till mellanmjölk i båda dessa avseenden.

Min personliga kartläggning skulle hur som helst se ut så här:

:::

:::

Nu ska det ju så klart sägas att Blakes och Moutons matris är tänkt som ett koordinatsystem där en manager längs varje dimension värderas på en skala mellan ett och nio. Nu tycker kanske inte jag att den här modellens största förtjänst är dess matematiska precision, snarare tycker jag nog att man bör se positionerna i den här modellen som mer ungefärliga och dessutom något som kan förändras över tid.

Från matrisen kan vi utläsa fyra, eller möjligen fem, olika generella typer av managerstilar:

Chefen

I det nedre vänstra hörnet befinner sig de managers som fokuserar lite på både människor och uppgift. De har något av en låt gå-stil i sitt chefskap och lägger ned ett minimum av energi för att göra ett tillräckligt bra jobb men inte mer. Är rimligtvis inte särskilt vanligt förekommande när vi väl kommer upp på Premier League-nivå.

Om någon den här säsongen har befunnit sig i den här kvadranten så menar jag att det är Harry Redknapp. Han inledde lovande men det kändes som att när resultaten började gå QPR emot så tappade han tämligen snabbt intresset både för uppgiften som sådan och för människorna i klubben.

Humanisten

I det övre vänstra hörnet finner vi de med ett väldigt högt fokus på människorna runtomkring sig men med ett lågt fokus på uppgiften. Det viktiga för en manager här är att hålla människorna glada och nöjda, vilket riskerar gå ut över resultaten.

Nidbilden av detta är kanske Roy Hodgson, och möjligen är detta något som är symptomatiskt för den engelska förbundskaptensposten. Laguttagning sker inte nödvändigtvis enbart utifrån meriter eller en idé om vad som är bäst för laget, utan baserat på att hålla sig väl med centrala personer i form av såväl spelare som klubbrepresentanter.

Jag menar att även Roberto Martinez till viss del faller inom detta fack. Killen är ju uppriktigt snäll skulle jag tro, men hittills har han gett i alla fall mig ett intryck av att värdera att vara omtyckt högre än att vara framgångsrik. Vi får se om detta förändras i Everton, där han onekligen i alla fall har satt ribban högt. Om nu detta var genuint eller för att det var vad folk då ville höra.

Despoten

I det nedre högra hörnet finns de så kallade robotarna. De managers med ett högt och nästan ensidigt uppgiftsfokus utan att bekymra sig så värst mycket för den mjuka och mänskliga sidan. Ett i huvudsak tekniskt perspektiv på managerjobbet framträder här.

Kanske är Roberto Mancini det mest uppenbara exemplet från den här och tidigare säsonger. Naturligtvis väldigt uppgiftsorienterad men med ett till synes ointresserat och stundtals nästan föraktfullt förhållningssätt till vad som motiverar och driver hans spelare.

Mer parodiskt blir det kanske med Paolo Di Canio som enligt ryktena är det närmaste vi inom managerjobbet idag faktiskt kommer sådana här tidsstudier som gjordes i början av 1900-talet, där chefer sprang omkring med tidtagarur och klockade allt som hände i en fabrik eller ett kontor.

Man kan också ana att Rafa Benitez befinner sig i den här kvadranten. Det har ju krypit fram några historier från hans tid i Liverpool där exempelvis Steven Gerrard betonade Benitez oförmåga att direkt översvalla sina spelare med goda omdömen.

Ledaren

Längst upp till höger finns då de stora ledarna, de managers som lyckas kombinera ett högt fokus på såväl människa som uppgift. Det vill säga de som förstått och lyckats bemästra att resultaten är centrala men att spelarnas och anställdas motivation att nå dessa resultat är nödvändiga.

Det finns många skäl att mena att troligtvis ingen manager har varit så enastående resultatorienterad som Alex Ferguson. Samtidigt hyllas också hans förmåga till man-management, det vill säga förmåga att motivera och inspirera sina spelare. För mig är Arsene Wenger något av en spegelbild av Ferguson, även om jag där snarare skulle välja att inleda med just det mänskliga.

Frank Lampard har berättat om hur José Mourinho en gång följde med honom in i duschen för att förklara hur bra och betydelsefull han var. Det kan ju låta lite ekivokt men illustrerar att även Mourinho arbetar otroligt mycket med att motivera sina spelare och skapa lojaliteter inom laget. Han har lyckats med detta överallt utom i Real Madrid, och kanske var det just därför som han misslyckades (på sätt och vis) i Real Madrid.

Andre Villas-Boas ser jag som en inte helt färdig klon på José Mourinho. Han har samma fanatiska fokus på uppgiften och förbereder sig minutiöst. Han jobbar även han mycket med att motivera sina spelare, exempelvis märker vi hur mycket jobb han lägger ned med Gareth Bale. Än har han dock inte riktigt nått upp till samma extrema nivå som Mourinho.

David Moyes betraktar jag som ett work in progress. Berättelser från Everton gör gällande att han förvisso kan vara hård med sina spelare men att han också lyckas skapa såväl förtroende som lojalitet med dem. Det går heller inte att betvivla Evertons vinnarinstinkt och fokus på uppgiften under Moyes managerskap där.

:::

Jaha, ja men Brendan Rodgers då? Han representerar i så fall, enligt mig det vill säga, det man eventuellt kan se som en femte managerstil eller som ett mishmash av de övriga fyra, nämligen någon form av mittfåra med ett genomsnittligt fokus på såväl människa som uppgift.

Det här kan man så klart se som en fördel. Det vill säga att han är helt okej i båda avseendena och att det är bättre än att vara alltför ensidig. Man kan så klart också se mer negativt på det. Det vill säga att det blir lite mellanmjölk av det där man är någorlunda bra på det mesta men inte särskilt bra på något. Not the stuff of champions.

Jag väljer att se på det som att Rodgers helt enkelt har sådant som han kan utveckla, och att han har alla förutsättningar att också göra det med tiden. Det visar också på den potential som finns i hans managerskap i Liverpool.

:::

Om detta kan ni så klart ha en massa synpunkter. Det är ju knappast någon objektiv eller matematiskt precis sammanställning som gjorts här. Någon som har följt spansk fotboll lite mer intimt under de senaste åren skulle ju också kunna bidra med sin syn på var och hur Man Citys nye manager Manuel Pellegrini placerar sig inom det här ramverket.

:::

Thank God it’s Friday!!

Det pågår en debatt om ägandet inom engelsk fotboll. Vissa skulle säga att det är en debatt om fotbollens själ och hjärta. I den ena ringhörnan återfinns det stereotypa kapitalistägandet som varit standard inom engelsk fotboll under många år och som tagit extremformer under senare år. I den andra ringhörnan finner vi den idealiserade formen av supporterägande som blivit alltmer populär och politiskt korrekt under senare år.

Till viss del kan vi alltså säga att det handlar om två om inte konkurrerande så i alla fall väsensskilda ägarmodeller som vi kan kalla för kapitalistmodellen respektive supportermodellen.

Det är inte två jämbördiga modeller. Kapitalistmodellen är i England den överlägset mest vanliga ägarmodellen. Samtidigt börjar supportermodellen bli allt vanligare. Det beräknas att 5% av alla klubbar i The Football League nu experimenterar med någon form av supporterägande. För tio år sedan var detta obefintligt. I Premier League finns nu Swansea, en klubb som till 20% ägs av sina supportrar.

Förespråkarna för supporterägande har blivit mer organiserade. På klubbnivå har olika intressegrupper bildats, såsom Spirit of Shankly i Liverpool, Blue Union i Everton och MUST i Man Utd. På övergripande nivå har idén om supporterägande och supporterinflytande drivits hårt av organisationen Supporters Direct.

Dave Boyle var ordförande i Supporters Direct under mer eller mindre ett årtionde. För några månader sedan publicerade han en text i vilken han summerade tio saker han lärt sig om fans och fotboll under sina tio år som organisationens främsta företrädare. Det är intressanta lärdomar, som också är intressanta att kommentera lite närmare.

:::

”Football is addicted to secrecy”

Boyle menar här att fotbollen som sådan är hemlighetsfull till sin natur. Han utgår från antagandet att om vi kände till det vi inte tillåts känna till så skulle det som är dåligt med fotbollen omedelbart upphöra.

Det blir lite onyanserat. Dels upplever jag att Boyle bortser från att det finns en hel del information som fotbollen faktiskt är öppen med, som de till och med enligt lag är tvingade att vara öppna med. Dels blir han medvetet otydlig med vilka det är som egentligen är hemlighetsfulla. Han får det att framstå som ägarna när det kanske snarare är ägare och agenter som har ett större intresse av hemlighetsmakeri.

Mer störande är dock antagandet om negativ bevisföring. Det påstås att det finns information som visar på korruption och missbruk som dock hemlighålls, något som naturligtvis är infernaliskt svårt att motbevisa. Särskilt om någon sådan information helt enkelt inte finns.

”It’s not about having fans running the clubs, but the people running them being accountable”

Här gör Boyle en viktig distinktion. Nämligen att det viktiga inte är ägarskapet i sig utan att de som äger klubben hålls ansvariga för sina handlingar och beslut såsom ägare för klubben.

Det där kan man så klart hålla med om. Men inför vem menar Boyle egentligen att ägarna och ledningen ska hållas ansvariga? Det förtydligar han inte. Man kan ana att han menar att de ska hållas ansvariga inför supportrarna, men blir det då inte i realiteten ändå en fråga om just ägarskap?!

En misstanke som växer här är att Boyle med denna lärdom bara vill desarmera invändningen att det hela bara är en fråga om makt och kontroll. Genom att försöka få det att framstå som en sidofråga.

”Nobody understands the importance of ownership better than owners”

Den poäng Boyle försökte göra i sin andra punkt ovan skjuter han själv omedelbart i sank redan i sin tredje punkt här. Han återberättar en anekdot om några supportrar som gav sina synpunkter till en klubbs ordförande bara för att i korta ordalag bli ombedda att dra åt helvete då de inte ägde klubben.

Det blir lite surrealistiskt när Boyle så tydligt predikar vikten av ägarskap efter att precis ha förklarat det irrelevant. Men här tar han skägget ur munnen, naturligtvis är ägandet helt centralt. Det är genom ägande som makt och kontroll kan utövas.

Det bästa supportrar annars kan hoppas på är inflytande.

”People running football think we’re stupid”

Här gör Boyle ett passionerat och intelligent case för vad som ligger bakom motståndet mot supporterägande och inflytande. Han kritiserar helt rätteligen etablissemanget för att de av egocentrerade skäl kollektivt dumförklarar supportrarna, och drar paralleller till införandet av rösträtten.

Boyle har nog helt rätt i att det finns en schablonartad och i stora drag onödig bild av supportrar som rätt enfaldiga. Problemet är att Boyles motsatta bild är precis lika kollektivt onyanserad den. Sanningen är rimligtvis den att supportrar är precis som människor i stort, det vill säga av alla dess slag, några är otroligt begåvade, andra är inte så väldigt begåvade.

Parallellen med rösträtten leder också tankarna fel. I det ena fallet handlar det om införandet och bevarandet av en medborgerlig rättighet. I supporterfallet existerar ingen sådan medborgerlig rättighet. Tvärtom har vi här den principiella gordiska knuten för hela frågan om supporterstyrning:

Varför ska supportrar tilldelas beslutsmakt i existerande klubbar när de inte har gjort någon motsvarande kapitalinsats?

”Owners aren’t always saviours”

Här dekonstruerar Boyle effektivt uppfattningen att ägare som pumpar in pengar i klubbar på något sätt skulle vara frälsare. Han visar att de ofta har egna privata motiv för att göra just detta. Med andra ord, de tjänar själva på det.

Vad man möjligen kan fråga sig är vad det spelar för roll om ägarna själva tjänar på något så länge det är positivt för klubben. Vore deras ägarskap mer legitimt om de gjorde förlust på det? Återigen handlar det om att misstänkliggöra motiv och skapa en motsättning där det inte nödvändigtvis finns någon.

”The game is fundamentally riven by conflict”

Boyle gör här en något tendentiös och löskokt poäng om konflikt och intriger inom fotbollen. Exakt vad detta har att göra med sakfrågan framgår inte riktigt, men tio punkter låter väl förmodligen bättre än nio.

Vad man kan säga är att det är oklart vad för alternativ världsbild Boyle erbjuder. Om han tror att organiserat supporterstyre leder till mindre konflikter och gnabb så har han fundamentalt andra erfarenheter av föreningsliv än vad jag har att erbjuda.

”The biggest divide in the game is between the people who earn a living from it and those who pay for that living”

Boyle målar här upp alla direkt eller indirekt avlönade intressegrupper inom fotbollen som gemensamt sammanslutna mot supportrarnas intressen. Delvis är det väl en form av ”siege mentality”. Delvis handlar det nog också om att betona det unika i det egna perspektivet.

Själv är jag otroligt skeptisk till verklighetsbeskrivningen att alla ”inom” fotbollen skulle se på supportrarna som ”fienden”. Det känns grovt förenklat för att inte säga orättvist. Det är möjligt att vissa klubbrepresentanter ser på vissa företrädare för organiserade supportergrupper som fiender.

Vilket så klart kan ha i alla fall lite med att göra att de i sin tur också betraktas som just fiender. Hönan eller ägget.

”You could keep warm through the winter by burning reports into football”

Här ondgör sig Boyle over fotbollens trögrörlighet och oförmåga till förändring. Mycket papper och lite action är kontentan.

Ja. Det beror på att fotbollen i stort är organiserade utifrån federativa och demokratiska principer där det ska röstas om saker, där minoriteter ska skyddas och där mängder av motstridiga intressen tvingas att kompromissa. Allt detta tar tid och löper risk att bli urvattnat.

Att klubbar i sammanhanget fungerar tämligen effektivt beror på att de inte är demokratier utan snarare hierarkier. Boyle visar oanandes på den mycket vanliga motsättningen mellan demokrati och effektivitet.

”Things aren’t getting better”

Boyle pekar här på hur de stora klubbarna snarare stärker sin ställning över tid och att ledande företrädare inom FA tenderar att avsättas så fort de blir en fara för status quo.

Precis som Boyle driver sina och sin organisations intressen så driver naturligtvis klubbägarna sina intressen. Det gäller stora klubbar likaväl som mindre klubbar. Lite grann framstår det ju som om Boyle blir upprörd på en anka för att denna kvackar.

Poängen enligt mig är följande. Om det fanns en tillräcklig uppslutning bland alla supportrar för de idéer som Boyle och Supporters Direct framför, så skulle detta tjäna som en uppenbar motvikt till klubbarnas makt. Frågan är då om någon sådan genuin uppslutning verkligen finns.

Jag tvivlar, jag är tämligen övertygad om att vad supportrar i huvudsak bryr sig om är att deras egen klubb mår bra och går bra, vare sig mer eller mindre.

”Fans have to unite”

Boyle adresserar just denna poäng i sin tionde och sista punkt. Han betonar vikten av att supportrarna organiserar sig till en stark opinionsbildande röst inom engelsk fotboll, något som hittills saknas. Kort sagt uppmanar han till ett supporterfack.

Och det är väl till sist här som jag ändå anser att Boyle kommer i mål. Vad jag ser som ett rimligt mål för supporterrörelsen är inte att ta över makten i redan existerande klubbar, det är att skjuta vid sidan av målet.

Snarare är det just detta: Att organisera supporterrösten. Att bli en viktig och samlad röst som tar tillvara supporterintresset på en mer övergripande nivå, i frågor som gäller alla klubbar på alla nivåer.

Det vill säga, en supportermotsvarighet, eller motpart om man så vill, till FA, Premier League och The Football League.

:::

“They asked me to write about 10 things I’d learnt about fans and football in my time at Supporters Direct; some of them I kind of knew already, and my experience confirmed the suspicion, so it’s more 10 things I know for sure about football and fans.”

Saxat ur Boyles egen inledning till sin text. Boyle är part i målet och jag tycker inledningen visar detta rätt tydligt. Det handlar inte om sådant han lärt sig, utan om värderingar och åsikter han haft hela tiden. Texten som sådan är ideologisk och preskriptiv, inte resonerande som dess pitch vill få det att framstå som.

Jag är själv av naturen skeptisk till supporterägande, det har jag framhävt rätt många gånger. Jag är det huvudsakligen av rent praktiska skäl, jag ser det som ett mindre effektivt sätt att driva en fotbollsklubb. Åtminstone en stor fotbollsklubb på den nivå vi trots allt pratar om här. Besluten blir för många, de blir för stora och de blir för komplicerade.

Att jag är kritisk till flertalet av Dave Boyles punkter är alltså inte särskilt märkligt det heller. Min kritik grundar sig framför allt i den för mig snedvridna verklighetsbeskrivningen; han jämför en nidbild av kapitalistmodellen med en romantiserad idealbild av supportermodellen. Det blir helt enkelt inte intellektuellt hederligt och det förstärker bilden av det hela som föga mer än en power grab.

Att kritisera något som redan finns är oftast väldigt enkelt. Att presentera ett detaljerat alternativ är oftast desto svårare. Ibland är det heller inte önskvärt då det ger meningsmotståndarna möjlighet att i sin tur utsätta förslaget för såväl saklig som osaklig kritik. Därmed framträder också det egna förslagets svagheter desto tydligare.

Ändå är det detta som måste göras. Precisera exakt hur ett supporterägande eller ökat supporterinflytande i redan existerande klubbar skulle se ut och fungera, så att det därmed finns något konkret att ta ställning till. Först då blir det i alla fall möjligt för förändring att komma till stånd. Och först då går det att säga vad det här med ökat supporterinflytande egentligen betyder, bortom de stora orden.

:::

Be Champions!!

England har som bekant gjort ännu ett fiasko i U21-EM vars gruppspel avslutas under dagen. Tre matcher och tre förluster. Stuart Pearce misslyckas således ännu en gång i ett mästerskap och får med all sannolikhet sparken så fort det engelska landslaget återigen sätter fötterna på engelsk mark. Med de engelska spelarnas prestationer finns således väldigt lite att glädja sig åt för Premier Leagues klubbar.

Men det betyder ju inte att det saknas talang i U21-EM som skulle kunna intressera klubbarna i Premier League. Tvärtom borde det ju vara en av de mer intressanta jaktmarkerna för en liga som redan innehar den högsta andelen landslagsspelare av alla ligor i världen.

Samtidigt pågår ju silly season för fullt med mer eller mindre genomtänkta nyheter och rykten som än slinker hit, än slinker dit och än slinker raka vägen ner i diket. De engelska toppklubbarnas scouter lär rimligtvis ha bokat rätt bra platser på läktarna i detta mästarskap, alla med förhoppningar om att hitta just rätt spelare för sin klubb.

Här är några av mina tankar på det området för ett gäng av Premier Leagues toppklubbar:

:::

Iker Muniain för Tottenham

20-åringen svarade för några enastående prestationer för Athletic i förra säsongens Europa League, inte minst mot Man Utd. Hans bollkontroll, teknik och dribblingsfärdigheter har gjort honom till en av europeisk fotbolls hetaste yttrar. Livsfarlig när han skär in från sin vänsterkant. Tottenham behöver förstärka sina alternativ i kantspelet och Muniain passar den Champions League-jagande klubben utmärkt.

Isco för Man City

En flytt som det redan ryktas vitt och brett om. Debuterade nyligen för det spanska landslaget, vilket givet mängden spansk talang säger en del om hur högt värderad han är. Malaga värderar honom till minst £30m men det lär inte utgöra något hinder för Man City om de vill ha honom. Strålande bollkontroll och ett fantastiskt spelsinne gör Isco till en synnerligen intressant spelare för Man City som sökte efter en sådan spelare i Samir Nasri utan att riktigt finna det.

Emre Can för Man Utd

Can debuterade för Bayern München under säsongen och många menar att han kan vara på väg att redan som 19-åring slå sig in i a-laget. Man Utd har länge haft behov av en effektiv tvåvägsspelare på mittfältet, som både har positionsspelet och passningsspelet, kombinerat med en hög arbetskapacitet, och Can visar prov på allt detta. Lugn i det egna bollinnehavet, kylig i passningsspelet, tuff i tacklingsspelet och goda ledaregenskaper. Närmast perfekt för Man Utd.

Inigo Martinez för Liverpool

Martinez spelar mittback för Real Sociedad men det är ytterst osannolikt att han kommer göra det särskilt länge till. Martinez visar trots sin korthet prov på utmärkt huvudspel, vilket inte minst är en produkt av vad som beskrivs som en spelförståelse väl i nivå med Carles Puyol. Läser spelet mycket bra och är svår att passera. Liverpool behöver den typen av mittbackar likaväl som de behöver förstärka sin backlinje rent allmänt, och Martinez borde vara en intressant värvning för Liverpool.

Leroy Fer för Arsenal

I januari var Everton och FC Twente överens om en övergång men klubb och spelare kunde inte komma överens om kontraktet. Fer debuterade för Twente som 17-åring för sex år sedan och har bara utvecklats sedan dess. Han är nu en av Europas främsta unga mittfältare. Han kan tackla, han kan passa och han kan skjuta, han är stark nog att även under press kunna hålla i bollen och visar upp en god förmåga att driva bollen framåt från mer defensiva positioner. Har som mittfältare gjort ett mål var fjärde match för Twente. Imponerande.

:::

Gemensamt för många av dessa lovande talanger i U21-EM är att de spelar ordinarie för sina klubbar i respektive ligor, i flera fall dessutom i toppklubbar. I vissa fall är det till och med spelare som är aktuella eller till och med ordinarie i sina länders respektive a-landslag.

I England kommer de bästa spelarna alls inte med. Antingen för att de själva, eller snarare deras klubbar, inte vill. Eller så finns det en föreställning att om en spelare någon gång prövat på a-landslagsfotboll så ska han inte längre vara aktuell för ungdomslagen.

Det är inte konstigt att det går som det går för England i landslagssammanhang.

:::

Be Champions!!

Tottenham slog sitt eget poängrekord under den gångna säsongen med sina 72 inspelade poäng. Men det räckte inte. Inte när framgång mäts helt och hållet i Champions League-spel. Av det skälet kommer inte Andre Villas-Boas första säsong som manager riktigt vinna något egentligt erkännande.

Tottenham gjorde alltså sitt bästa. Bokstavligen. Men det räckte ändå inte till. Ett tungt läge naturligtvis. Vad som i slutänden stod laget dyrt var en oförmåga att göra mål, ett stundtals bräckligt försvarsspel samt en något tunn spelartrupp.

:::

Försvar

Tottenham har hittat en målvakt på lång sikt och med Michael Dawson och Jan Vertonghen ordnat upp sitt mittförsvar. Med Younes Kaboul som komplement så är Tottenham väldigt välbeställt i det avseendet.

Vad Tottenham sett till försvaret bör fokusera på nu är att få ut mer av sina ytterbackar. Kyle Walker har haft en solid om än ej särskilt spektakulär säsong. Han har inte sett lika vass ut offensivt som under sin debutsäsong och hans passningsspel har stundtals varit svagt. Det är en spelare Tottenham bör satsa vidare på men samtidigt förvänta sig mer av. Konkurrens på platsen kanske vore av värde.

Vänsterbacken är en position Tottenham möjligen kan fundera på att förstärka. Benoit Assou-Ekotto ger ett oengagerat och ofta slarvigt intryck. Mycket beror på hur Tottenham värderar Kyle Naughton och Zeki Fryers, annars kan Leighton Baines vara en intressant måltavla.

Mittfält

Om det är någon lagdel i vilken Tottenham inte saknar kvalitet så är det rimligtvis mittfältet. Möjligen lider man av överflödets förbannelse, Villas-Boas provade ett antal olika kombinationer under den gångna säsongen.

Kanske är det snarare en idé att trimma uppsättningen mittfältare. Tom Huddlestone gjorde goda insatser för laget men spelar i grund och botten för lite. Scott Parker är 32 år gammal och tveksam som förstaval. Andros Townsend är lovande men också långtidsavstängd.

Vad Tottenham behöver göra är att förstärka på ytterpositionerna, och detta oavsett om Gareth Bale blir kvar i klubben eller ej. När antingen Bale eller Aaron Lennon är frånvarande så blir Tottenhams spel för ensidigt och därmed försvagat. Tottenham bör här värdera att värva spelare med att ta upp Christian Ceballos och Nabil Bentaleb från U21-laget.

Mitt intryck av Tottenham är också att laget saknar en rejäl impact player på mittfältet. Spelaren med vilken Tottenham kan förändra matchbilden, bryta mönstret. Sådana spelare växer inte på träd, men kan vara värda att hålla ögonen öppna för.

Anfall

Tottenhams stora problemområde under såväl den gångna säsongen som tidigare säsonger. Laget saknar helt enkelt en striker av internationellt snitt, i all enkelhet har detta varit skillnaden mellan Champions League och ej.

Det vore offensivt och något utav en chansning, givet att han bara gjort en säsong i Premier League hittills, men Christian Benteke borde vara en spelare som Tottenham håller ögonen på. En spelarprofil som teoretiskt skulle passa dem utmärkt.

Annars vore David Villa så klart en intressant värvning som jag tror skulle kunna vara av stort värde för Tottenham i alla fall på kort sikt. Vilket kanske är bra nog i detta läge.

:::

Sommarens tema: Ledarskap

Det har på något sätt varit typiskt för Tottenham att samtidigt som de kan skära itu motståndare som Man Utd och Man City så kan de ha förtvivlat svårt att göra något åt svagare motståndare. En oförmöga att slita sig till resultat mot slutet av säsongen har hållt dem bakom Arsenal och Chelsea.

Till viss del upplever jag det bero på en brist på ledarskap. Gareth Bale visar förvisso prov på en typ av ledarskap men det är den mer högljudda formen jag nu främst tänker på, den som gjuter mod i laget och håller dem på tårna varje match igenom.

Tottenham är ett lag av tämligen tystlåtna spelare. Snälla pojkar och så vidare. Det har ju sagts mycket om Scott Parkers inspirerande tal i West Ham, men även han är väl mer utav en så kallad man av handling snarare än ord.

Att ha en spelare som skriker på sitt lag är inte ett nödvändigt kriterium för att lyckas. Det är något som är olika för olika lag. Jag tror Tottenham skulle vinna på att ha en sådan ledargestalt, i backlinjen eller på mittfältet, och det är en spelartyp som Villas-Boas bör leta efter i sommar.

:::

Be Champions!!