Peter Hyllmans Englandsblogg

Ensam ung målvakt söker…

En hjärtlös Pep Guardiola eller inte, så är hur som helst Joe Harts tid i Man City förbi, alternativt om han blir kvar i klubben som saftblandare. Guardiola bestämde sig med andra ord mer eller mindre utan besiktning för att satsa på en annan målvakt och Claudio Bravo blev också klar under torsdagen. Detta är givet. Frågan som återstår är då bara vad som nu egentligen sker med Joe Hart?!

För situationen är ju helt plötsligt minst sagt rätt knölig för honom. I alla fall om vi förmodar att han faktiskt är intresserad av att spela fotboll och att spela fotboll för en någorlunda stor engelsk klubb, alternativt någon riktigt stor europisk klubb. Det borde  om inte annat vara viktig för hans landslagsstatus som ju dessutom gått och blivit synnerligen aktuell i dessa dagar när Sam Allardyce ska ta ut sin första VM-kvaltrupp.

Men Joe Hart är alltså körd i Man City. Flertalet andra storklubbar har redan målvakter man inte rubbar på. Man Utd har David De Gea. Arsenal har Petr Cech. Tottenham har Hugo Lloris. Chelsea har Thibaut Courtois. Ingen av dessa fyra klubbar befinner sig på marknaden för en ny förstamålvakt, och lär knappast vara intresserade av Joe Harts tjänster som andremålvakt, vilket helt säkert heller inte skulle intressera Joe Hart.

Liverpool då? Det hade kunnat vara ett kap för dem så klart. Men nu skedde Joe Harts plankgång i Man City så sent på sillysommaren att Liverpool redan agerat på transfermarknaden och därför kanske stängt butiken. Visst vore Joe Hart på pappret en förstärkning för dem, men vid sidan av att Liverpool redan har Simon Mignolet så har de hittills i sommar redan köpt två målvakter i Loris Karius och Alex Manninger. Det är osannolikt att de köper en tredje.

Stoke har Jack Butland som är en målvakt de uttalat har valt att satsa på. Dito har Southampton Fraser Forster. Båda två engelska målvakter med klar och tydlig engelsk landslagspotential. Dessa båda klubbar befinner sig helt säkert inte på marknaden för Joe Hart. Middlesbrough, Burnley, Leicester med flera är andra klubbar som inte heller de är på marknaden i och med att de redan har tydliga förstamålvakter.

Everton då? De är en klubb som det har surrats en hel del om med anledning av Joe Hart. Samtidigt har Ronald Koeman precis sagt att de inte har något intresse av Hart. Det kan vara som det är med den saken. Klart är i alla fall att Everton redan tidigare i sommar köpte Maarten Stekelenburg, händelsevis efter att de påstås ha fått nobben av Man City gällande just Joe Hart. Möjligen anser de sig också därmed likt Liverpool ha stängt butiken.

Vid sidan av dessa klubbar återstår egentligen endast två någorlunda troliga alternativ. West Ham respektive Sunderland. West Ham har å sin sida Adrián som förstamålvakt och borde rimligtvis vara tämligen nöjda med honom, men Joe Hart är kanske en målvakt av högre kaliber och vore definitivt en värvning av en kaliber som borde tilltala David Sullivans ambitioner att göra en riktig profilförstärkning inför den första säsongen på en ny arena.

West Hams förhöjda profil och ambition i kombination med London som hemstad skulle kunna vara attraktivt för Joe Hart. West Hams situation blev så klart inte mindre begränsad av att de nu inte kommer att spela Europa League den här säsongen heller. Det gör truppbehovet mindre. Å andra sidan kanske David Sullivan och West Ham därför tycker det är en bra idé att tröstköpa Joe Hart, för att mungiporna ska riktas uppåt igen.

Sunderland skulle kunna vara en möjlighet. Som klubb betraktat stor nog att kunna intressera Joe Hart. Han borde rimligtvis ses som en förstärkning jämfört med Vito Mannone, i vilken utsträckning han vore en förstärkning beror på hur David Moyes värderar Mannone. Helt frestande är det kanske inte att gå till ett lag som löper en tydlig risk att inte bara dras in i en nedflyttningsstrid utan faktiskt att flyttas ned.

Å andra sidan har ju Brendan Rodgers redan luskat ut och visat vägen hur man gör om man vill ta bakvägen in i Champions League. Man flyttar north of the border och går till Celtic. Knökfulla läktare med hög stämning. Garanterade titlar. Ett alternativ som helt säkert blev lite mer attraktivt igår kväll när Man City och Celtic lottades i samma Champions League-grupp. Tänk att få ge Pep Guardiola på käften!

Det gäller bara att övertyga Brendan Rodgers att man har rätt character.

:::

Ingen preview-blogg ikväll då det istället blir en extrablogg med anledning av Europa League-lottningen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Claudio Bravo, Man City (++++). Pep Guardiola har möjligen inte fått den målvakt han vill ha, men han har rimligtvis i alla fall fått den typ av målvakt han vill ha. Där finns de självklara frågetecknen hur en ny målvakt kommer att klara övergången till Premier League, men det finns inga tydliga skäl på förhand varför Bravo skulle få särskilt svårt med det.

Eduardo, Chelsea (++). Det är stora målvaktsdagen i Premier League. Chelsea värvar ännu en målvakt, vilket rimligtvis borde betyda att Asmir Begovics tid i klubben är på väg att ta slut. Eduardo kommer naturligtvis inte ha något med förstatröjan att göra utan kommer enbart fungera som backup till Thibaut Courtois under säsongen.

Javier Manquillo, Sunderland (+++). Sunderland är på lånestråt i Spanien och har hittills lyckats få med sig hem en spansk ytterback, från Atlético Madrid. Manquillo har redan haft en låneresa i Premier League, i Liverpool, något som kanske inte blev helt lyckat. Hans tid i Marseille därefter ser bättre ut, så kanske får Sunderland större nytta av högerbacken.

Edimilson Fernandes, West Ham (++). Offensivt lagd mittfältare. Ännu en ung värvning som kommer in till West Ham den här sommaren som har något slags löfte om att kunna bli bra utan att riktigt leverera några större förhoppningar om att kunna göra West Ham bättre den här säsongen. West Ham börjar få en väldigt stor trupp för att inte riktigt vilja spela i Europa.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Den här gången faller ingen engelsk klubb för grupptrycket i Champions League

Under de senaste fem säsongerna har endast åtta lag lyckats ta sig till Champions Leagues semifinaler. Samtliga dessa åtta lag har kommit från någon av de stora ligorna i Spanien, Tyskland, England och Italien. Gå tillbaka tio år i tiden och 13 lag från sju olika ligor tog sig till semifinal. 20 år tillbaka i tiden var 16 lag från elva ligor i semifinal. Ytterligare tio år, det vill säga under 1980-talet, var hela 18 olika lag i semifinal.

18 – 16 – 13 – 8. Antalet klubbar som tar sig långt i Champions League har stadigt sjunkit. 12 – 11 – 7 – 4. Antalet representerade ligor långt fram i turneringen likaså. Naturligtvis har vi här en synlig och högst påtaglig effekt av den ekonomiska koncentration som skett till ett fåtal klubbar och ett fåtal ligor under de senaste årtiondena, i takt med att kapitalet har flödat in i fotbollen inte minst genom Champions League. Klyftorna blir allt större.

Konsekvensen blir att Champions League blir alltmer förutsägbart, och alltmer en transportsträcka fram till kvartsfinalerna. Var sig fotbollsmässigt eller sett till underhållning särskilt givande. Förutsägbarhet är däremot vad som eftersträvas av etablerade storklubbar och av sponsorer, att en viss kaliber av matcher garanteras, att intäkter maximeras, och att sponsorerna så långt som möjligt vet vad de får för pengarna.

Det här är naturligtvis inget unikt för Champions League. Samma mönster återkommer i samtliga större ligor, utom möjligen just Premier League. Det vore en stor skräll om inte Real Madrid eller Barcelona vinner La Liga. Det vore en stor skräll om inte Bayern München vinner Bundesliga. Det vore en stor skräll om inte Juventus vinner Serie A. Det vore en stor skräll om inte PSG vinner Ligue 1.

Här ligger den stora anledningen varför dessa ligor ramlar allt längre efter Premier League i termer av TV-pengar. Där finns ingen story, i alla fall ingen särskilt stark och engagerande story. Äran, berömmelsen, och för all del även pengarna, finns för dessa storklubbar därför huvudsakligen i Champions League. Samtidigt som deras egen storlek alltså håller på att strypa storyn även i Champions League.

Även här får mycket av förhoppningarna knytas till Premier League. För en stor anledning till att Champions League under senare år har känts alldeles för förutsägbart har varit att de engelska klubbarna inte alls presterat i Champions League som man rimligtvis borde kunna förvänta sig. Det har varit en tid av omställning. Om eller när de engelska klubbarna ger sig in i matchen igen, när resurser översätts i kvalitet på planen, får turneringen också mer liv, fart och färg.

Redan den här säsongen är det Premier League som erbjuder Champions League ett visst mått av fräschör. Visst, Arsenal kommer helt säkert ha sin årliga identitetskris någon gång under gruppspelet, det är inget nytt. Men Leicesters allra första och kanske också sista resa i Champions League är i högsta grad nytt, fräscht och en av säsongens mest spännande storys. Som ligamästare utgår de från den första seedningspotten.

Tottenham är tillbaka i den turnering där de vid sitt första och hittills enda besök tog sig till kvartsfinal. De var Englands förmodligen bästa fotbollslag under stora delar av förra säsongen och har kämpat under hela årtiondet för att ta plats i Champions League. Nu måste de kämpa både för att visa att de hör hemma där och för att hålla sig kvar där. Placerade i tredje seedningspotten blir det inte någon lätt uppgift, men knappast heller en omöjlig uppgift.

Man City tog sig till semifinal förra säsongen och har de senaste fem åren varit en del av Champions League. Men med Pep Guardiola som ny manager i klubben, vars renommé i stor utsträckning formats i Champions League, och anställd just för att lyfta Man City i Champions League, så känns det på många sätt som en spännande nystart. Som början på en helt ny story för Man City i Champions League.

Den rimliga ambitionen för samtliga deltagande engelska klubbar är att minst ta sig vidare till gruppspel. Den utgångspunkten gäller alltså för Arsenal, Man City, Tottenham såväl som Leicester. Att inte ta sig till slutspel är att ha misslyckats. Så mycket kan man säga på förhand. Så då får man fråga sig hur givet grupplottningen förutsättningarna att lyckas respektive misslyckas ser ut för de engelska klubbarna?!

GRUPP A – ARSENAL (PSG, Basel, Ludogorets)
Arsenal är säkert nöjda att slippa Bayern München eller Barcelona i gruppspelet, två motståndare som gett dem mardrömmar på senare år. Istället får de PSG vilket borde bli fascinerande möten mellan två hyfsat jämna lag utan den omedelbara press som ett slutspel innebär. Klarar Arsenal av att undvika en fullständig identitetskris likt man hade förra säsongen så är detta en grupp de utan problem ska kunna ta sig vidare från. Även om engelska lag borde veta vad Basel kan ställa till med om man inte tar uppgiften på allvar. Arsenals främsta målsättning bör vara att vinna gruppen så att de ger sig själva en bättre lottning i åttondelsfinalen.

Slutspelschans: 85%

GRUPP C – MAN CITY (Barcelona, Mönchengladbach, Celtic)
Jobbig lottning för Man City. De kommande mötena mot Barcelona får det så klart att vattnas i munnen. Något typisk lottning så klart givet att Man Citys manager nu är Pep Guardiola, som onekligen har haft varierad framgång mot sin gamla klubb. Borussia Mönchengladbach är inte något dåligt fotbollslag som kommer tvinga Man City att vara på tårna. Gruppens lättaste match är trots det ett Battle of Britain, ett slags derby som bara av den anledningen kommer ha sin alldeles egna interna logik. Pep Guardiola och Man Citys nya projekt kommer tvingas bekänna färg redan i gruppspelet men bör ändå betraktas som favoriter att ta sig vidare tillsammans med Barcelona.

Slutspelschans: 65%

GRUPP E – TOTTENHAM (CSKA Moskva, Bayer Leverkusen, Monaco)
Är det möjligt att få en riktigt bra lottning samtidigt som man inte har en enda enkel motståndare i sin grupp? Det är en fråga på vilken Tottenham har lyckats svara ett rungande ja! Tottenham går in som favoriter i samtliga matcher samtidigt som de också måste ha full koncentration i samtliga matcher. Men spelare för spelare, och inte minst sett till lagets kollektiva styrka, är detta en grupp som Tottenham ska gå vidare ifrån. Dock tufft att kombinera med ligaspelet, ingen ventil i spelschemat. Hemmamatcherna blir väldigt viktiga för Tottenham – där finns inget utrymme för slarv, och vinner man dem minskar man pressen på bortamatcherna. Viktigt att vinna gruppen för en något behagligare resa i slutspelet.

Slutspelschans: 70%

GRUPP G – LEICESTER (Porto, Club Brügge, FC Köpenhamn)
Lottningsgudarna var vänliga med Leicester i deras första och möjligen sista framträdande i Champions League. Porto är naturligtvis en vansinnigt rutinerad Champions League-klubb som kan ställa till alla tänkbara problem, men vars spelstil ändå borde kunna passa Leicester. Leicester bör samtidigt betraktas som klara favoriter mot både Club Brügge och FC Köpenhamn. Visst är Leicester orutinerade i detta sammanhang, men gruppspelsformatet tillsammans med lottningen ger dem en viss felmarginal i det avseendet. Viktigt för Leicester att spela med glädje och optimism, och matcherna hemma på ett stämningsfullt King Power Stadium blir just därför extra viktiga.

Slutspelschans: 65%

Peter Hyllman
0 kommentarer

Måstematch i Europa League sätter prägeln på West Hams säsongsstart

Marginalerna är små i fotboll. West Ham hade 1-0 i matchens slutskede borta mot Astra Giurgiu och en jättechans att göra 2-0. Chansen missades och i nästa anfall kvitterar rumänerna genom Denis Alibec. Istället för ett i praktiken avgjort playoff-möte så tvingas nu alltså West Ham till en strid på kniven hemma på London Stadium.

Inte precis något idealiskt läge för West Ham som om tre dagar har en minst sagt tuff bortamatch i ligan mot Man City. De har knappast haft någon tur med spelschemat i samband med detta kvalspel. Hur som helst lär vi få en mycket tydlig indikation på i vilken utsträckning West Ham och Slaven Bilic faktiskt prioriterar Europa League den här säsongen.

Att döma av spelet i den första matchen är inte intrycket att entusiasmen är överväldigande gällande Europa League. Ingen spelare gav riktigt intrycket av att vara särskilt hungrig eller motiverad, rörelse var en bristvara. Visst, West Ham var helt säkert på sitt sätt nöjda med oavgjort, och när de gjorde 1-0 fanns bara kvar en vilja att spela av matchen.

Men det är lite för många spelare som helt enkelt inte riktigt verkar vilja kliva fram och visa framfötterna. Pedro Obiang och Reece Oxford var bleka och såg håglösa ut. Enner Valencia hade en bedrövlig match i vilken han uträttade i princip ingenting. Gökhan Töre var stundtals positiv framåt och var farlig med sina inlägg, men tappade boll alldeles för ofta.

Lägg därtill en omfattande skadeproblematik. Aaron Cresswell och Andre Ayew har båda fallit ifrån för en längre tid. Sofiane Feghouli har även han haft en mindre skada. När det meddelades att Andy Carroll dragit på sig ännu en skada och blir borta i 4-6 veckor var den kollektiva reaktionen förmodligen mest något i stil med ”no shit!”

Några ljuspunkter finns så klart. Manuel Lanzini kommer snart tillbaka och Dimitri Payet har haft mycket sparsamt med speltid hittills efter en lång sommarsäsong. West Ham har inte haft tillgång till alla växlar. Ändå skulle en förlust mot Astra Giurgiu kännas som om West Ham har fått en väldigt mörk start på säsongen – allra helst om den följs med en förlust mot Man City.

Vinner West Ham däremot mot Astra Giurgiu och tar sig till Europa Leagues gruppspel, även om man sedan tar en torsk mot Man City, så kan West Ham ladda om batterierna inför och under det kommande landslagsuppehållet och känna att de har tagit sig förbi ett krångligt läge av säsongen med hedern i behåll och utan att vara knockade.

Och så har de naturligtvis även att se fram emot ett intressant möte i Ligacupen med Accrington Stanley, som för första gången i sin historia tar sig ända till den tredje omgången i Ligacupen.

Accrington Stanley, den lilla League Two-klubben, som stod emot tappert mot Burnley hemma på Crown Ground, eller Wham Stadium som arenan numer kallas. 0-0 höll sig ända in i förlängningens slutskede innan Matty Pearson vispade in 1-0 i 120:e minuten. Wham! sa det med andra ord för Burnley som därmed gör Middlesbrough, Watford och West Brom sällskap ut ur Ligacupen den här säsongen.

Belöningen för Accrington Stanley att skrällvinna mot Burnley blev alltså en bortamatch mot West Ham. Ett annat lag som skrällde den här omgången var Gillingham som besegrade Watford. Deras belöning blev i ungefär samma kategori. Det vill säga en bortamatch i tredje omgången mot Tottenham. Man tackar liksom!

Bäst blev det kanske ändå för omgångens tredje skräll. Northampton lyckades besegra West Brom på straffar efter 2-2 efter förlängning. De drog den riktigt häftiga lotten för dem. Mot självaste Man Utd hemma på Sixfields Stadium. Här kan vi tala om engelsk cupfotboll när den är som allra bäst och vackrast. En riktig godbit att se fram emot.

Men den tredje omgångens riktigt häftiga möte är naturligtvis Leicester mot Chelsea på King Power Stadium.

Ligacupens tredje omgång i sin helhet:

Nottingham Forest – Arsenal
Leeds – Blackburn
QPR – Sunderland
West Ham – Accrington
Southampton – Crystal Palace

Swansea – Man City
Fulham – Bristol City
Bournemouth – Preston
Tottenham – Gillingham
Everton – Norwich

Derby – Liverpool
Northampton – Man Utd
Brighton – Reading
Newcastle – Wolves
Stoke – Hull
Leicester – Chelsea

:::

Ingen preview-blogg ikväll då det istället kommer en kvällsblogg med anledning av Champions League-lottningen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Daryl Janmaat, Watford (++++). Han gillar sina ytterbackar, Walter Mazzarri. Janmaat är i alla fall den tredje han värvat under sommaren. Men Janmaat är en riktigt bra värvning, en dokumenterat skicklig högerback som varit en av få stabila spelare i Newcastle under de senaste säsongerna. Hör hemma i Premier League.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man Utd 2016-17: Preview

Från en vinter och vår av yttersta missnöje till en sommar av hopp och höjda förväntningar. Förra säsongen hann knappt bli kall innan Man Utd sade tack och adjö till Louis van Gaal och dennes systemfotboll och istället satte sina förhoppningar till José Mourinho och dennes väsentligt mycket mer pragmatiska syn på fotboll.

Det har pratats mycket under sommaren om i vilken utsträckning Mourinho passar in i Man Utds filosofi och om hur det hela utgör ett stort avsteg från klubbens identitet. Något som förvisso bygger på antingen en idealiserad eller en direkt felaktig bild av hur Man Utd agerande under Alex Ferguson. Framför allt är det dock en tankebana som fundamentalt missar att vad som framför allt har varit etsat i Man Utds identitet har varit att vinna – och att allt annat är i längden oacceptabelt.

Det är självklart svårt att hitta någon manager som kommer med ett bättre facit i just det avseendet än José Mourinho. Och i själva verket är det inte alls svårt att se hur väl det hela hänger ihop, en manager vars arrogans i någon mening perfekt matchar arrogansen i den klubb han nu kommit till. En konstruktiv arrogans som ingen av de båda tidigare efterträdarna till Alex Ferguson har varit riktigt i närheten av.

Risken finns så klart med José Mourinho att det slår över i en destruktiv arrogans. Det återstår dock att se. Under sommaren har Mourinho arbetat hårt med att förstärka Man Utds stomme och han får sägas ha gjort det effektivt och framgångsrikt. Eric Bailly är en lovande mittback. Köpen av Paul Pogba, Henrik Mkhitaryan och Zlatan Ibrahimovic har inte enbart gjort Mino Raiola till en rikare man, vilket man ibland skulle kunna tro, utan även Man Utd till ett betydligt bättre fotbollslag.

Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.

För Man Utd handlar det i första hand om att ta sig tillbaka till toppen av glasberget. Man Utd har inte lyckats sluta ens bland de tre bästa lagen någon säsong sedan Alex Ferguson slutat som manager. Minimikravet på en lyckad säsong för Man Utd och för José Mourinho är att det blir ändring på detta nu. Naturligtvis finns där också ambitionen att också kunna vinna ligan redan den här säsongen, men om det inte räcker hela vägen att åtminstone vara tillbaka i kampen om ligatiteln igen.

Detta är självklart huvudmålet för Man Utd under säsongen. Uppnås inte detta har Man Utd och José Mourinho misslyckats den här säsongen. Missar Man Utd Champions League är det läge att ännu en gång börja prata fiasko. Cupspelet är inte huvudsaken den här säsongen, om än en viktig bisats. Räkna dock inte med att Man Utd över huvud taget kommer prioritera Europa League den här säsongen, annat än eventuellt i de absolut sista omgångarna i slutspelet.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – David De Gea
DR – Antonio Valencia
DC – Chris Smalling
DC – Eric Bailly
DL – Luke Shaw
DM – Michael Carrick
CM – Paul Pogba
RW – Juan Mata
AM – Wayne Rooney
LW – Anthony Martial
ST – Zlatan Ibrahimovic

Försvar – (+++)
Möjligen en svag fyra. Alltjämt något av ett problemområde för Man Utd som förvisso kan luta sig mot en av världens bästa målvakter men har en backlinje, undantaget Shaw, i övrigt fylld med på marginalen-spelare. Valencia är bra som högerback men inte specialiserad. Bailly ser mycket lovande ut men är alltjämt ovårdad. Blind är spelskicklig men svag i positionsspelet. Smalling kompetent men klumpig. Phil Jones är Phil Jones.

Mittfält – (+++++)
Mittfältet ser betydligt bättre ut för Man Utd där det finns både hög spetskvalitet men också en imponerande bredd. Fellaini, Herrera, Schneiderlin, Depay, Lingard och Mkhitaryan är riktigt bra alternativ vid sidan av de som nämns i startelvan. Med Pogba ges mittfältet en helt annan dynamik också centralt i banan.

Anfall – (++++)
Möjligen en svag femma beroende på hur säsongen utvecklar sig. Ibrahimovic är naturligtvis en världsanfallare men kan inte förväntas bära hela säsongen på sina 34-åriga axlar. Viktigt att han får uppbackning av Rooney när det behövs, av Rashford och av Martial.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++++)
Det här transferfönstrets stora vinnare. Man har värvat minst sagt väldigt bra och man har dessutom gjort det snabbt och i god tid innan säsongen hann börja. José Mourinho kan sina sommarsäsonger. Ett frågetecken kan sättas vid backlinjen där det fortfarande finns möjlighet att förstärka laget substantiellt inför en lång tuff säsong.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Henrik Mkhitaryan
Zlatan Ibrahimovic kommer bli en viktig spelare, men han kommer inte kunna göra allt själv. Kan Mkhitaryan prestera från sin position vad han lyckades med i Dortmund har Man Utds anfallsspel möjlighet att lyfta sig en dimension jämfört med nuläget.

Frågetecken: Wayne Rooney
Måste visa att funderingarna som funnits de senaste åren om att hans karriär är på väg utför är ogrundade eller i alla fall överdrivna. Måste återfinna bollbehandling, tempo och bestämdhet framför motståndarmålet, och hitta ett bra samarbete framför allt med Ibrahimovic.

Utropstecken: Eric Bailly
Har börjat säsongen bra men måste hålla i det och utvecklas. Lyckas han med det så ser helt plötsligt en i övrigt halvskakig lagdel i Man Utd betydligt bättre ut på en gång. Påminner så här långt mycket om en kalvig Nemanja Vidic, vilket ska ses som ett gott omdöme.

Kritisk framgångsfaktor: Målskyttet
Man Utd gjorde bara 49 mål förra säsongen, färre mål än någon tidigare säsong sedan 1980-talet. Man Utd har ännu inte riktigt lyckats slita sig ur den avvaktande spelstil som Louis van Gaal manglade in i laget, men ska Man Utd lyckas uppnå sina målsättningar den här säsongen måste målen komma och framför allt anfallsspelet flöda snabbare och mer direkt än förut.

VAD TALAR FÖR MAN UTD?
Ett i grunden bra fotbollslag förstärkt med ett antal världsspelare på för laget viktiga positioner. Ett lag och en klubb vars ego till sist har fått den manager det behöver. Ett lag inte i behov av någon längre startsträcka. Kommer kunna fokusera mer konsekvent på ligaspelet än det europeiska cupspelet.

VAD TALAR MOT MAN UTD?
En förhållandevis svag backlinje. Ett lag alltjämt sökandes efter självförtroende. Behov av anpassning till ny manager och ny spelidé. Behov av felmarginal i en liga som inte längre tolererar någon felmarginal.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#3). José Mourinho har inte ägnat sig åt några projekt, processer eller alltför komplicerade filosofier. Han ägnar sig åt det enda självklara för en klubb som Man Utd, att lägga de senaste årens medelmåttighet bakom sig och omedelbart ta sig tillbaka till toppen av tabellen igen. Därmed har Man Utd gjort en rejäl kraftmarkering under sommaren. Nu måste samma kraftmarkering göras också på planen. Säsongsinledningen har visat ett Man Utd som sakta har börjat återfinna någon av sin tidigare swagger, även om laget inte saknar svagheter. Det räcker kanske inte hela vägen, men det kommer förmodligen räcka långt. (1-4)

Linhem (#2). När Man Utd värvade Pogba kändes det inte fotbollsrelaterat. Mer som ett stort företag som köper upp en mindre konkurrent eller en filmstjärna som skriver på för att göra mellanmjölkiga Marvelfilmer. Kombinationen av honom, Zlatan, och Mourinho behöver vara lyckad för Man Utd som behöver bevisa att de är ett stort lag på planen; inte bara ett starkt varumärke som säljer mycket tröjor. Jag tror Mkhitaryan med sina djupledslöpningar och fina spelsinne kan passa in bra i skuggan av medspelare som får mer bevakning på och utanför planen. Utan Mourinho hade försvaret (särskilt avsaknaden av en bra ytterback) sett svagt ut. (1-5)

MAN UTD SOM TV-SERIE: The Shield
Vic Mackey är gängpolisen i ett av Los Angeles tuffare områden som inleder seriens pilotavsnitt med att mörda en poliskollega som fått i uppdrag att infiltrera hans team. På tal om mörka karaktärer som man sedan ändå vinner någon slags sympati för. Mackey är den typiske antihjälten, som misstänker auktoriteter och byråkrater, helst styr över sig själv och sin sammansatta strike force utan yttre inblandning, och som fäster större vikt vid att få saker gjorda än att det hela tiden ser snyggt ut och går enligt regelboken.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Pep Guardiola verkar ha gjort en £49m-spelare av Raheem Sterling

Det kan gå snabbt inom fotbollen. Inte minst kan det gå snabbt att gå från att anses vara en av världens främsta talanger till att anses vara en överbetald, överskattad floppspelare. Men det var mer eller mindre precis vad som hände Raheem Sterling sedan han valde att lämna Liverpool för att istället pröva sin lycka i Man City.

Perception är ibland viktigare än verklighet. Men perception är för den sakens skull inte verklighet. Det här är ofta svårt att förstå, inte minst kanske för fotbollsfans. Det skedde naturligtvis inte någon substantiell förändring i Raheem Sterling som fotbollsspelare. Han blev vare sig objektivt bättre eller sämre av själva flytten. Bara uppfattningen om honom förändrades.

Men perception kan naturligtvis ha stor betydelse för prestation. Om en halv fotbollsvärld ylar att en spelare är usel och överskattad så är det svårt för spelaren, allra helst en ung spelare, att bara bortse från det. Och det verkar onekligen som om Raheem Sterling under det senaste året, både i Man City och i EM, har brottats med rejäla självförtroendeproblem.

Frågan var hur Raheem Sterling skulle passa in i Pep Guardiolas idéer med Man City. En frågeställning som inte precis blev mindre när Man City värvade Leroy Sané från Schalke, och Nolito från Celta. Men åtminstone så här i början av den nya säsongen har Raheem Sterling sett ut som en helt ny spelare, med ett helt nytt självförtroende, arguably Man Citys så här långt bäste spelare.

Det finns naturligtvis många möjliga förklaringar till förändringen i Raheem Sterlings framträdande. Dels bara fördelen i att få spela i ett fokuserat och välorganiserat fotbollslag ska inte underskattas. Dels det för spelare, allra helst en ung spelare, så viktiga att bara få veta att tränaren, i det här fallet Pep Guardiola, har förtroende för honom.

Men där finns också en taktisk förklaring. Pep Guardiola säger åt sina ytterbackar att röra sig in på centralt mittfält när Man City har bollen, vilket drar med sig en motståndare att följa den spelaren. Det ger Sterling betydligt mer yta att arbeta på, en motståndare mindre som täcker honom, och därmed väsentligt lättare att utmana och ta sig in i straffområdet.

Inte att undra på att Pep Guardiola har uppmanat Raheem Sterling att visa större mod och initiativ när han väl får tag i bollen. Och Sterlings fart och kreativitet gör livet väldigt svårt för motståndarförsvarare. Och effekten har varit tydlig. Han har redan tvingat fram ett antal straffar, har skapat flera mål för Man City, och har själv hamnat i ett flertal bra avslutslägen.

Raheem Sterling har varit så bra så här långt under säsongen att det är svårt att se att han skulle riskera att tappa sin plats även när Leroy Sané blir fullt tillgänglig. Ett alternativ är alltså att Sané hålls på bänken, åtminstone inom ramen för ett normalt rotationsförfarande. Ett annat frestande, om än något mer riskabelt, alternativ borde vara att spela både Sané och Sterling, på varsin kant.

Under Pep Guardiola ser Raheem Sterling helt plötsligt ut som en spelare som utan tvekan faktiskt var värd de £49m som Man City betalade Liverpool för honom. Än en gång ser med andra ord perceptionen av Sterling ut att vara på väg att förändras. Den här gången till det bättre. Förhoppningen är så klart att prestationen slår följe även den här gången, över säsongen som helhet.

Kritiken mot Raheem Sterlings prestationer under det senaste året kan inte sägas ha varit oberättigad. Men vad kritiken kan sägas ha blundat för är sammanhangets betydelse. Vilket inte på något sätt är ett ovanligt fenomen när det kommer till spelarkritik.

Kvällens match mot Steaua Bukarest finns egentligen inte så mycket att säga om. Rumänerna var precis så svaga som man hade skäl att anta redan innan den första matchen. Man City är naturligtvis redan klara för Champions League, och har bara att spela av den här matchen, betrakta den som ännu en försäsongsmatch, alternativt som en improviserad testimonial åt Joe Hart.

Det enda spänningsmomentet gäller måhända huruvida Man Utds supportrar har visat sig lika företagsamma inför den här matchen på Etihad som Dynamo Bukarests supportrar var i samband med det första mötet.

:::

TRANSFERKOLLEN

Brendan Galloway, West Brom (++). Evertons talangfulle vänsterback såg ut att vara på väg på lån till Newcastle, men West Brom kapade den affären genom att låna honom istället. Mest förvånande är så klart att Tony Pulis åtminstone för stunden verkar ha börjat omvärdera sin mittbacksfetisch också på ytterbackspositionerna.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Man City 2016-17: Preview

Den charmige mannen räckte inte riktigt till för Man Citys ambitioner. Det började förvisso bra men under de två senaste säsongerna har Man Citys prestationer och resultat i allt högre utsträckning fallit under vad som kan anses som acceptabelt för en klubb med Man Citys resurser, förutsättningar och ambitioner.

Nu har svaret på alla frågor till sist anlänt. I Pep Guardiola har Man City till sist fått den klubbarkitekt som de till synes har väntat på i flera år, och som de har krattat manegen för under en längre tid. Med Guardiola vid rodret hoppas Man City kunna ta nästa steg uppåt i den europeiska fotbollshierarkin, och bli den dominerande superklubb man ända sedan de nya ägarna tog över klubben har strävat efter att bli.

Ändå har Pep Guardiolas ankomst i Man City förhållit sig hyfsat lågt på den publika radarn. Han har fått jobba hyfsat ostört. Ett stort skäl till det har varit att så mycket uppmärksamhet istället har riktats mot vad som hänt i en annan del av Manchester, inte minst utifrån svensk synpunkt. Men Pep Guardiolas projekt med Man City framstår ändå utifrån det större perspektivet som det mer intressanta nybygget. Utan tvekan är det Pep Guardiolas största utmaning hittills i hans karriär, men också en unik möjlighet att plantera ett rejält avtryck i engelsk fotbollshistoria.

Sommaren har varit aktiv utan att för den sakens skull förfalla i galenskap. Det har inte handlat om att göra spektakulära stjärnvärvningar, snarare genomtänkta och funktionella värvningar. Redan i det avseendet får man ett bättre avtryck av Guardiolas lagbygge än av tidigare lagbyggen i Man City. Men det har också varit en sommar där Pep Guardiola har tvingats knäcka en del ägg för att tvinga fram förändring, och i kanske främst målvaktsfrågan agerat både tveksamt och saktfärdigt.

Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.

Vad vore alltså att lyckas för Man City den här säsongen? Att laget ska ta sig till Champions League är en självklarhet, allt annat vore ett närmast gigantiskt fiasko. Men Man Citys enda ambition kan så klart vara att vinna ligatiteln, eller allra minst, till skillnad från de två senaste säsongerna, göra ett allvarligt försök i konkurrensen om ligatiteln. Lyckas Man City med detta kan Pep Guardiolas första säsong i Premier League anses som lyckad. Naturligtvis fordras också att Man City bygger vidare på och upprepar förra säsongens framsteg i Champions League. Mycket beror på lottning och omständigheter, men det duger inte att åka ut i gruppspel eller åttondelsfinal.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Claudio Bravo (?)
DR – Bacary Sagna
DC – John Stones
DC – Nicolas Otamendi
DL – Aleksandr Kolarov
DM – Fernandinho
CM – Ilkay Gundogan
RW – Kevin De Bruyne
AM – David Silva
LW – Raheem Sterling
ST – Sergio Aguero

Försvar – (++++)
Inte ett fullständigt grundmurat försvar men en backlinje med högst kompetenta spelare. John Stones kan utvecklas till världsklass i ett lag som är tänkt att försvara med en offensiv tanke. Stones och Otamendi tillsammans ser ut att kunna bli ett mycket starkt mittbackspar. En backlinje som dock kan komma att lämna ytor bakom sig.

Mittfält – (+++++)
Väldigt hög klass på Man Citys mittfält. Centralt finns Fernandinho, en något underskattad spelare. Gundogan har alla kvaliteter att bli en dirigent på Man Citys mittfält. Silva och De Bruyne håller båda världsklass, om än i varsin ände av sin respektive livscykel. Sterling ser ut att må bra under Guardiolas system, Nolito och Jesus Navas ger bra bredd.

Anfall – (++++)
Anfallet hade haft fem plus om man kunde utgå från att Sergio Aguero skulle vara frisk hela säsongen. Det finns goda skäl att tro att Aguero kommer trivas alldeles utmärkt i Man Citys nya spelsystem. Bakom honom är det dock lite tunnare även om Kelechi Icheanacho ser väldigt lovande ut.

TRANSFERFÖNSTRET – (++++)
Ett riktigt starkt transferfönster så här långt. John Stones, Ilkay Gundogan, Leroy Sané och Nolito förstärker Man City på flertalet positioner. Claudio Bravo är en värvning som har kommit så långt att vi kan räkna med att den blir av, och där får Man City i alla fall en målvaktstyp som Pep Guardiola efterfrågar. Lägg till det ett antal spännande värvningar av unga spelare som kan blomma ut i laget framgent.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Kevin De Bruyne
Förra säsongens kanske bästa spelare i Man City. Har en omställning att göra för att lära sig Pep Guardiolas fotbollsmetod men har alla möjligheter att bli lagets dominerande kreativa spelare.

Frågetecken: Raheem Sterling
Rejält ifrågasatt under förra säsongen, både i klubblaget och i landslaget, inte utan goda skäl. Visar dock upp väldigt positiva tecken i början av den här säsongen. Måste visa att han förmår hantera pressen under en hel säsong att spela och leverera för en riktig toppklubb.

Utropstecken: John Stones
Rejält ifrågasatt under förra säsongen, både i klubblaget och i landslaget, inte utan goda skäl. Men det var också ett överdrivet ifrågasättande, som inte tog hänsyn till sammanhang. Bör passa betydligt bättre in i Man City och blir en deras viktigaste spelare.

Kritisk framgångsfaktor: Taktiken
Pep Guardiolas kringresande fotbollskonsultfirma lyckades uppenbarligen i Spanien, lyckades precis lika bra i Tyskland. Nu har turen kommit till England. Hur det går den här säsongen kommer i stor utsträckning bero på hur snabbt de egna spelarna tar till sig Guardiolas taktiska idéer, och hur snabbt motståndarna tar till sig möjligheterna att vända dem mot honom.

VAD TALAR FÖR MAN CITY?
Ligans genomgående förmodligen bästa och bredaste spelartrupp, med hög kvalitet på alla positioner. På pappret Englands just nu bästa spelartrupp. Ny energi och entusiasm i spelartruppen med en ny tränare och nytt momentum.

VAD TALAR MOT MAN CITY?
Behov av anpassning till nytt taktiskt system. En tränare utan samma erfarenhet av Premier League som sina konkurrenter. En latent förhoppning hos media att ta ned Pep Guardiola på jorden om tillfälle ges? Lagets mentala styrka vid motgång.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#2). Det är svårt att riktigt förutse vad det kommer bli av Man City den här säsongen, vilket de i själva verket har gemensamt med flertalet lag som är tänkta att befinna sig högt upp i tabellen. Utan tvekan är de en av favoriterna på förhand till ligatiteln, men känslan är också att om det börjar gå fel så kommer det bli svårt att hinna styra om atlantångaren. Har ett mycket starkt lagbygge på gång, men den stora frågan för mig är om just lagspelet hinner bli tillräckligt bra redan i år. (1-5)

Linhem (#1). Det är alltid fascinerande att följa ett Guardiola-lag ur ett taktiskt perspektiv. Kolarov och mittfältare som mittbackar? Ytterbackar som extra centrala mittfältare? Kan Sterling ta vara på de chanser han tar sig till framför mål är han en lysande spelare. Dribblande Leroy Sané är väldigt passande för hur Pep använde sin yttrar i Bayern, han ska förbi sin ytterback utan en överlappande ytterback. Hade inte Stones spelat så mycket mittback i Everton hade han varit en typisk Guardiola-mittback. De har klart bäst trupp men det är inte svårt att se Guardiola övertänka dem bort från titeln. (1-3)

MAN CITY SOM TV-SERIE: The West Wing
Strålande TV-serie om livet och allvaret för en fantastisk ensemble av politiska tjänstemän i Vita huset under två presidentperioder. Karaktärer man lär sig att älska. Dialogen och seriens olika teman flödar vackert och stundtals poetiskt på ett sätt som i mångt och mycket påminner om den karusell av passning och rörelse som Pep Guardiolas fotboll kan bjuda oss på. En i grunden optimistisk syn på vad politiken kan uppnå och hur människor med goda avsikter engagerar sig för vad de tror på, och viger sig för a life of service, även om de inte alltid lyckas uppnå vad de hoppas kunna uppnå. Jed Bartlet är den starkt idealiserade presidentgestalten.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Liverpool söker bra svar på svåra frågor mot Burton Albion i Ligacupen

”Jag kan inte vänta till september.” Det var ungefär vad José Mourinho hade att säga efter matchen mot Southampton. I september går naturligtvis cupspelet igång vid sidan av ligaspelet, såväl Ligacupen som Europa League, för Man Utd, och de spelare som har haft det lite svårt att få speltid i augusti kommer därmed även de börja få speltid.

Förvisso var det lite udda och uppfriskande att få höra en manager faktiskt längta efter ett tuffare spelschema och se det som en fördel snarare än enbart en belastning. Själv kan jag så klart känna att om José Mourinho och Man Utd längtade efter cupspel så hade de väl kunnat hoppa in i Ligacupen redan den här veckan.

Själv hade jag ju gärna sett en cupmatch med Man Utd mitt under veckan. Men den lyxen är istället förunnade klubbar som Chelsea och Liverpool, Everton och Stoke, Crystal Palace och Middlesbrough. Det är naturligtvis en effekt av ordningen att de engelska klubbar som är kvalificerade för europeiskt cupspel går in först i Ligacupens tredje omgång.

Varför nu klubbar som Southampton, Man Utd, Arsenal, Tottenham och Leicester ska behöva drabbas bara för att Man City och West Ham ska behöva kvalspela för att ta sig till Champions League respektive Europa League. Det finns ingen rättvisa här i världen.

Chelsea har som vanligt hemmamatch, mot Bristol Rovers. Liverpool däremot tvingas bara några dagar efter den smärtsamma förlusten mot Burnley bege sig till Pirelli Stadium för att möta Burton Albion, ett av de senaste årens stora sensationslag i England som sju år sedan de befann sig i The Conference nu spelar i The Championship.

Jürgen Klopp hade för all del både ett och annat att säga om Liverpools spelschema förra säsongen, så han är kanske så där lagom entusiastisk inför ännu en runda av Ligacupen. Å andra sidan har Liverpool inget europeiskt cupspel att bekymra sig för så kanske har han en annan inställning nu. Men kvällens match kan också vara ett sätt för Klopp att nysta i aktuella frågor efter förlusten på Turf Moor.

Är Joel Matip redo att förstärka Liverpools mittförsvar?

Det har sett stundtals mycket darrigt ut i mittförsvaret under Liverpools två inledande matcher den här säsongen, på vilka man har släppt in fem mål, vilket självklart är alldeles för mycket.

Backlinjen har generellt varit alldeles för osynkad, enkla misstag har begåtts och inte minst Ragnar Klavan har haft två tuffa matcher. Det känns naturligt att många ser fram emot en demonstration av hur Joel Matip kan förstärka lagets så här långt svagaste del.

Matips främsta styrka är spelförståelsen, vilket ger honom ett intelligent positionsspel. Det troliga under säsongen är att han spelar tillsammans med Dejan Lovren, men ikväll kan det vara en idé att ge Klavan mer spelvana under bältet.

Vilken status har Alberto Moreno?

Säsongen har börjat så som förra säsongen slutade, med Alberto Moreno som något av hackkyckling för Liverpools olika problem. Inte helt oförtjänt måhända men ändå överdrivet kan tyckas. Som sådant brukar vara.

Jürgen Klopp var tämligen kvick med att efter Arsenalmatchen vidhålla sitt förtroende för Moreno. Den typen av utfästelser känns dock kanske inte helt trovärdiga när Klopp själv i nästa match istället väljer att spela James Milner som vänsterback.

I den utsträckning Liverpool inte investerar i en ny vänsterback menar jag att man får satsa vidare på Moreno. Om inte annat för att det har den positiva effekten att den inte låser fast Milner på en för honom tämligen effektlös position på planen.

Can Liverpool stabilisera sitt defensiva mittfält?

Liverpool har i början av säsongen sett väldigt skakigt ut på sitt defensiva mittfält. Möjligen är det ett problem som förstorats av att backlinjen samtidigt uppvisat brister. Kanske är det en variant av hönan och ägget.

Tämligen uppenbart har i alla fall varit att Jordan Henderson och Giorginio Wijnaldum inte skapar det tryggaste defensiva låset på mittfältet. Det har varit tämligen öppna landskap mot både Arsenal och Burnley. Emre Cans närvaro har saknats.

Den barntillåtna versionen är att Jürgen Klopp har låtit Can återhämta sig efter en slitsam sommarsäsong, och därför vilat honom. Skräckhistorien vore om Klopp faktiskt såg ett så pass offensivt balanserat defensivt mittfält som han spelat i de två senaste matcherna som huvudalternativet.

Surely, he Can’t.

Hur ser Liverpools primära anfallsalternativ ut?

Jürgen Klopp var vred efter förlusten mot Burnley. Han menade att laget saknade ”desire” inne i motståndarnas straffområde, något som var synligt åtminstone i att det trots väldigt stort bollinnehav sällan ens blev någon duell inne i straffområdet.

Det har passerat förhållandevis obemärkt förbi men egentligen är det där väldigt hårda ord. Det går att kritisera spelare för dåliga insatser, men när man säger att det saknas ”desire” så ifrågasätter man något mer grundläggande än så. Det är riktigt allvarligt.

Och det sätter så klart tummen på en rätt öm punkt. För vem är det egentligen som ska leda Liverpools anfall? Daniel Sturridge såg över huvud taget inte intresserad ut att göra det och hans minspel i samband med bytet var allt annat än snyggt.

Roberto Firmino ser samtidigt tämligen kall ut för närvarande, men det kan komma att ändra sig. Vid sidan av finns Divock Origi och Danny Ings som också bör få sina chanser. Är det i denna trio Jürgen Klopp kommer leta sina anfallare framgent?

Vi kan förvänta oss en händelserik match på Pirelli Stadium. Burton Albion, med tidigare Liverpoolspelaren Nigel Clough som manager, är ett i grunden offensivt spelande lag. Hittills under säsongen har de gjort tolv mål på fem matcher.

Det är inte en på förhand given seger för Liverpool. Tvärtom kan det mycket väl vara en skräll på lut. Burton Albion står för en av de vackraste resorna inom engelsk fotboll under senare år, och det vore så klart en stor fjäder i hatten för dem att längs vägen vinna en cupmatch mot en storklubb som Liverpool.

Det är hur som helst en kväll fullspäckad med engelsk cupfotboll i vilken allt kan hända och allt som oftast också gör det. Bara där finns ju anledning nog att fira kan man tycka. Även om vissa lag ännu inte får vara med och leka.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Liverpool 2016-17: Preview

Nu är det Jürgen Klopps lag som Liverpool ställer ut på banan. Den tydliga markeringen var Klopp modig nog att göra inför en säsong som i någon mening är den första säsongen då Klopp verkligen måste bevisa sig, visa att han förmår göra vad hans företrädare aldrig lyckades med, ta Liverpool tillbaka till toppen av den engelska fotbollen.

Och visst har han skäl för såväl optimism som starka utfästelser. Vi fick redan under förra säsongen se ett nytt Liverpools vars konturer började fyllas ut, ett Liverpool som spelade med ett större självförtroende, med en tydligare idé om hur de skulle vinna fotbollsmatcher, och ett Liverpool som i betydligt högre utsträckning fick med sig fansen på resan. Nu finns där en försäsong och en sommarsäsong i tanken.

Under Jürgen Klopp har Liverpool blivit ett lag som klarar av att stå upp i de stora matcherna mot de stora lagen. Lagets facit i sådana matcher är i själva verket alldeles utmärkt. Mycket av det bygger på Klopps taktiska upplägg som inte i första hand syftar på att själva kontrollera bollinnehavet utan snarare pressa bollförande spelare hårt och återvinna boll. Samtidigt har Liverpool visat begränsningar i sin förmåga att lyckas med en matchbild i vilken de själva har allt bollinnehav. Det syntes tydligt förra säsongen och samma mönster går igen tidigt den här säsongen.

Under sommaren har Jürgen Klopp betonat hur han helst fokuserar på ett lagbygge genom spelarutveckling. Det har förvisso inte förhindrat honom från att köpa spelare. Sadio Mané är den mest uppenbara förstärkningen, men även spelare som Loris Karius, Georginio Wijnaldum, Joel Matip och Ragnar Klavan har förstärkt Liverpools led. Likt flera engelska klubbar har Liverpool vissa problem att avyttra ej behövda spelare, men man lyckades till sist få bra betalt för Christian Benteke.

Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.

Att lyckas för Liverpool den här säsongen måste innebära att höja sig från förra säsongens tabellposition som var klubbens lägsta på 52 år. Liverpools fans vill naturligtvis se Liverpool slåss om och helst vinna ligatiteln, men Jürgen Klopp blev anställd för att åtminstone i ett första steg ta Liverpool tillbaka till Champions League. Det är utifrån den måttstocken han i det här skedet kommer utvärderas. En lyckad säsong för Liverpool slutar i Champions League-spel nästa säsong, och med att Liverpool har brutit sin cupfinalförbannelse och vunnit en cuptitel.

En misslyckad säsong ser Liverpool snurra runt i samma relativa ingenmansland som de har gjort de senaste säsongerna. Om den omhuldade Kloppeffekten inte får något faktiskt utslag i poäng och tabellplaceringar så kommer de första riktigt stora frågetecknen att dyka upp.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Simon Mignolet
DR – Nathaniel Clyne
DC – Dejan Lovren
DC – Joel Matip
DL – James Milner
DM – Emre Can
CM – Jordan Henderson
RW – Sadio Mané
AM – Adam Lallana
LW – Philippe Coutinho
ST – Roberto Firmino

Försvar – (+++)
Inget direkt dåligt försvar men utan tvekan en akilleshäl för Liverpool. Hur det ser ut i målvaktsfrågan är öppet för diskussion. Clyne är en stabil högerback men det ser oroligt ut på vänsterbacken. Även mittförsvaret ser ömtåligt ut och där får Jürgen Klopp hoppas att Matip snabbt hinner acklimatisera sig till Premier League-fotboll.

Mittfält – (++++)
En riktigt bra lagdel i Liverpool utan att för den sakens skull vara överdrivet spektakulär. Mané kan visa sig bli ett av den här säsongens absolut bästa nyförvärv, en spelare perfekt anpassad till Kloppboll. Coutinho pendlar mellan hög världsklass och medelmåttighet. Laget ser halvskakigt ut på defensivt mittfält där Henderson och Wijnaldum inte erbjuder bästa möjliga skydd för en orolig backlinje

Anfall – (+++)
Mycket av Liverpools offensiva framgångar måste rimligtvis komma från mittfältet. Firmino är delvis anfallare och kommer förmodligen också vara det i de på förhand något tuffare matcherna. Origi och Sturridge är skickliga men har det liksom Liverpool i övrigt svårt att bryta ned samlade motståndarförsvar. Ett intryck är att Liverpool saknar riktig spets i anfallsspelet.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
Bra och stabila värvningar som förstärker laget utan att för den sakens skull framstå som särskilt uppseendeväckande. Den som kan visa sig vara undantaget från den beskrivningen är Sadio Mané som framstår som en spelare som under rätt taktiskt system kan komma att explodera som en spelare i världsklass. Men det fordras gröna fingrar av Jürgen Klopp för att få maximal utdelning på spelare som Joel Matip, Ragnar Klavan och Giorginio Wijnaldum.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Sadio Mané
Ny i Liverpool men säsongsinledningen har gett en lysande illustration på varför så mycket den här säsongen kommer hänga på Mané. Fungerar perfekt i Klopps spelsystem men har också en genombrottsförmåga andra spelare i Liverpool saknar.

Frågetecken: Alberto Moreno
Fotbollen får ju lätt sina hackkycklingar och intrycket är ju att i Liverpool är det Moreno som blivit hackkycklingen. Men det är klart att det ser tveksamt ut och det säger så klart något när Jürgen Klopp väljer att flytta ner James Milner som vänsterback.

Utropstecken: Loris Karius
Man kan så klart välja att tycka vad man vill om det där att Karius har utsetts till Bundesligas näst bäste målvakt. Men det råder ingen tvekan om att det är ett målvaktsämne som Jürgen Klopp vill satsa på. Är han en väsentlig förbättring jämfört med Simon Mignolet så vore det ett rejält utropstecken.

Kritisk framgångsfaktor: Alternativ matchplan
Om Liverpool får spela så som Jürgen Klopp vill att Liverpool ska spela så är de ett livsfarligt lag att möta. Det har många lag fått erfara redan på hans korta tid i klubben. Men Liverpools framgångar över en hel säsong kommer bero på deras förmåga att hantera de matcher där Liverpool inte får spela så som Klopp vill att Liverpool ska spela. Finns det något tvivel gällande Jürgen Klopp så är det just detta.

VAD TALAR FÖR LIVERPOOL?
Ungt, hungrigt och väl samordnat fotbollslag. Kompenserar brist på individuell spetskvalitet med kollektiv lagfotboll. Dock utan att helt sakna individuell spetskvalitet. Kan slåss lite i bakgrunden av några av ligans övriga stora giganter. Kan fokusera helt och hållet på ligaspelet.

VAD TALAR MOT LIVERPOOL?
Kvalitetsbrist i både anfall och backlinje. Frågetecken kring Liverpools förmåga att hantera en alternativ matchplan. Några viktiga spelare med tveksam mental styrka i motgång.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#4). Optimismen runt Anfield är stor och inte obefogad. Framför allt tror jag just den optimismen är en faktor som kommer vara till Liverpools fördel den här säsongen, det särskiljer dem inte minst från Arsenal, en av deras tänkta främsta konkurrenter om Champions League-platsen. Utan att behöva balansera europeiskt cupspel kan Liverpool teoretiskt bli en farlig utmanare till ligatiteln, men jag tror att lagets ganska tydliga svagheter, inte minst i backlinjen, gör att de inte når ända dit. Däremot har Jürgen Klopp goda chanser att under sin första hela säsong faktiskt ta Liverpool tillbaka till Champions League. (3-6)

Linhem (#6). Jag är orolig över hur många Liverpoolsupportrar som är förälskade i Klopp. Det är för mycket blind tillit för mig. Det som talar för Kloppool är en imponerande förmåga att höja sig i vissa stora matcher och vända underlägen. När allt klickar, när de pressar bra, och Coutinho inte beskjuter övre läktaren, ser man livsfarliga ut. Det som talar emot dem är en skrämmande obalanserad trupp (en armé av centrala mittfältare som är bättre offensivt) med bara två ytterbackar, en defensiv mittfältare, och att man inte ser ut att ha någon lösning på lågt liggande lag. Jag tror att en Mané som ständigt löper och skapar chanser (åt sig själv) ur ingenting är en bra värvning. (4-8)

LIVERPOOL SOM TV-SERIE: Sons of Anarchy
Ung, karismatisk och viljestark huvudrollsinnehavare föresätter sig att förändra kulturen i och inriktningen på en motorcykelklubb existerandes i en slags moralisk gråzon vid sidan av lagen och samhället. Hemsöks av klubbens och sina egna gamla spöken samtidigt som han tvingas navigera ständigt nya moderna hot för en paternalistisk klubb styrd av tradition, ritual och sin alldeles egen hederskodex. I balansen mellan å ena sidan vilja till förändring och lojalitet med klubben befinner han sig själv svajandes över den moraliska avgrunden.

Peter Hyllman
0 kommentarer

Det enda som är bättre än Premier League är två Premier Leagues

Uppföljare är ofta ganska sunkiga historier. Hajen 2. Exakt samma film som ettan fast släng in lite ungdomar också. Rocky 2. Exakt samma film som ettan fast med ett Hollywoodslut. Sedan finns där självklart också uppföljarna som förhöjer berättelsen. Aliens. Det vill säga plural. Terminator 2. Vänder upp och ned på koncepten och utvecklar mytologin.

Uppföljare i filmens värld är lite för ofta tämligen cyniska försök att casha in på ett redan vinnande koncept. Mer marknadsföring än substans. En uppföljare inom den engelska fotbollen som därmed har marknadsförts väldigt lite är den nya ungdomsligan med det i själva verket ganska knöliga och fantasilösa namnet Premier League 2.

Kärt barn har många namn brukar det sägas. Men tydligen lider inte heller det oönskade sladdbarnet någon större brist på namn. Den gamla reservligan har genomgått många förändringar på senare år. Premier Reserve League bytte namn för fyra år sedan till U21 Premier League, en tydligare markering att det var tänkt att fungera som en ungdomsliga.

Men nu var det alltså dags igen. Ett nytt namnbyte, den här gången alltså till Premier League 2, men även en faktisk substantiell reform i det att åldersgränsen i ligan har höjts till 23 år. Man skulle alltså kunna kalla det för en U23-liga, det vill säga samma åldersstruktur som i den helt nyss avslutade OS-fotbollen.

Premier League själva motiverar reformen med tämligen stora ord. Enligt dem ska den nya ligan ha ett ”greater focus on a level of play in terms of technicality, physicality and intensity to bring players as close to first-team experience as possible.” Men det där är självfallet till största delen snömos, det finns inga reella skäl att förvänta sig något nytt i dessa avseenden.

Reservlagsfotbollen, oavsett vilket namn den har eller vilken skepnad den tar, har länge lidit av samma problem inom den engelska fotbollen. Det är i första hand juniorfotboll och dess ligaspel har inget större meritvärde. Visst har ett begränsat antal äldre spelare alltid fått spela i lagen, men det betraktas inte som seriösa matcher av dem. Om något så minskar det känslan av allvar.

Klivet upp till seniorfotbollen har därför blivit allt större med åren. Detta har försvårat för lovande unga spelare att ta klivet upp i a-laget, inte minst i de stora engelska klubbarna. Det är väl också det problemet man får anta att Premier League försöker adressera i sin något snömosiga motivering. Tillåts spelarna bli två år äldre så blir det mer likt seniorfotboll. Är väl tanken.

Vill man vara cynisk så kan man så klart också se beslutet som ett sätt för de engelska storklubbarna att fortsätta lagra spelare under en längre tid och upp i högre åldrar. Det vill säga spelare de möjligen tror eller hoppas på lite grann, fast ändå inte, i alla fall inte tillräckligt för att spela i a-laget, men ändå nog för att inte riktigt vilja sälja dem. Nu skjuts besluten fram två år.

I övrigt är det liknande regler som förut. Tre överåriga utespelare får spela med laget, plus en överårig målvakt. För att göra ligaspelet mer prestigefullt har man begränsat antalet matcher per säsong som får spelas på akademiplanen, och bestämt att minst tre ligamatcher per säsong måste hållas på klubbens huvudarena.

Premier League 2 är uppdelad i två divisioner med tolv lag i varje division. De 24 klubbar som deltar i Premier League 2 är de klubbar som ansökt om kategori 1-status för sina akademier under EPPP, Elite Player Performance Plan. 15 av dessa klubbar spelar i Premier League, nio av dem i The Championship. Mellan de två divisionerna flyttas två lag lag upp respektive ned varje säsong.

Följande klubbar deltar i Division 1: Man City, Southampton, Everton, Reading, Man Utd, Chelsea, Sunderland, Derby County, Leicester, Tottenham, Liverpool och Arsenal.

Följande klubbar deltar i Division 2: Newcastle, West Ham, Fulham, Swansea, Wolves, Brighton, Middlesbrough, Aston Villa, Blackburn, West Brom, Norwich och Stoke.

En omgång har redan spelats av premiäromgången. Chelsea spelade oavgjort mot Sunderland. I övrigt vann Man City, Southampton, Everton, Reading och Man Utd sina öppningsmatcher. Southampton genom att besegra Liverpool med 4-1. I fredags tjuvstartade Man City och Arsenal den andra omgången i en match som Man City vann med 1-0.

Ikväll fullföljs den andra omgången. Framför allt står två godbitar på kvällens meny. Southampton möter Man Utd på St Mary’s Stadium. Två U23-lag som alltså vann sina första matcher. Englands kanske bästa akademi mot laget som vunnit U21-ligan tre av de fyra senaste åren. En TV-sänd match, liksom för övrigt Chelsea mot Liverpool.

Med andra ord, i och med att detta är en av dessa få kvällar under året då det inte spelas någon faktisk seniorfotboll med engelsk anknytning, varför inte ta tillfället i akt och titta till någon av klubbarnas U23-lag?! Där finns självklart den långsiktiga a-lagskopplingen, men även en mer direkt koppling. I Liverpool kommer man exempelvis kunna följa vad som händer med Danny Ings.

Det finns en fin tanke med Premier League 2. Att underlätta övergången från juniorfotboll till seniorfotboll. Vad som dock behövs är mer seriös tävlingsfotboll i den åldern, och det är oklart hur Premier League 2 erbjuder det mer än dess tidigare inkarnationer. Risken är med andra ord att vi sitter här igen om några år med ännu ett namnbyte.

Peter Hyllman
0 kommentarer

HÖRNAN #2: Chelsea har vinden i ryggen hittills den här säsongen

Veckans lag

Bubblare:
Tom Heaton, Burnley
John Stones, Man City
Ben Mee, Burnley
Patrick van Aanholt, Sunderland
Jake Livermore, Hull
Sam Vokes, Burnley
Zlatan Ibrahimovic, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Burnley. Det var naturligtvis en rejäl missräkning för Burnley att förlora premiären på hemmaplan mot Swansea. Mot Swansea hade de kunnat tro på tre poäng men de hade inte kunnat förvänta sig tre poäng mot Liverpool. Men ett effektivt anfallsspel och ett väldigt disciplinerat försvarsspel gav Burnley tre väldigt viktiga poäng.

Middlesbrough. Tillbaka i Premier League och i den andra omgången kom lagets första trepoängare. Dessutom i ett bortaderby mot Sunderland. Vilt firande bland Middlesbroughfansen och bland spelarna naturligtvis. Det finns mycket att glädjas åt i Middlesbroughs fina anfallsspel, samtidigt som Victor Valdes och Brad Guzan båda verkar misstagsbenägna i målet.

Chelsea. Man City, Man Utd och Chelsea har alla tre full poäng efter två ligaomgångar och kan betrakta sig som vinnare. Mest positivt verkar det dock vara i Chelsea som nu har lyckats vinna båda sina matcher med 2-1 och därtill genom att avgöra i slutminuterna. Chelsea är ett lag i medgång och det var starkt att vända ett underläge på bortaplan mot Watford.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Swansea. Känslan var ändå positiv efter den första omgångens vinst mot Burnley. Men den känslan dog snabbt ut efter hemmapremiären mot Hull på Liberty Stadium. Uddlöst och ineffektivt. En farhåga inför säsongen var att Swansea skulle göra Hull sällskap i nedflyttningsstriden, och den här matchen visade att farhågan i högsta grad var realistisk.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sean Dyche. Lysande resultat för Burnley hemma mot Liverpool. Burnley behövde vara väldigt väl organiserade i sitt försvarsspel och det var de under hela matchen. Liverpool hade mängder med bollinnehav utan att egentligen lyckas skapa en enda ordentlig farlighet. Dyche ser ut att ha gett Burnley en hårdhet de saknade förra gången i Premier League.

OMGÅNGENS MÅL

Kevin Mirallas, Everton 1-1, West Brom (b). Ett lagmål i dess allra mest rena form. Det skulle krävas något extra för att luckra upp West Broms täta försvarsspel. Det kom något extra till sist i form av ett riktigt klapp klapp-spel som involverade fyra passningar och fyra spelare där Everton kryssade sig genom West Broms försvar, innan Mirallas avslutade kallt och behärskat i bortre hörnet.

:::

TAKTIKTAVLAN

Arsenal är i första hand ett kortpassande och längs marken bolltrillande lag, det vet vi. Men naturligtvis slår även de inlägg, och med sina inlägg har de en mycket tydlig metod. De riktas nästan alltid mot bortre delen av målområdet där motsatt ytterback och en mittfältare skapar ett numerärt överläge. Om detta hade utnyttjats mer distinkt igår hade det kunnat avgöra matchen åt Arsenal, det fanns flera bra lägen. För motståndare är det viktigt att täcka upp den ytan för att neutralisera Arsenals inläggsspel. För Arsenal kan det visa sig effektivt att i avgörande lägen istället överraska med ett inlägg på närmaste stolpen.

:::

OMGÅNGENS GRODA

”Premier League is a war of nutrition.” – Ryan Giggs. Visst har dieten blivit en stor del också av fotbollsspelares liv, men här känns det som om Giggs möjligen överdriver det hela en aning.

:::

TRE PUNKTER

Lady Luck. Bra lag har tur brukar det sägas. Tur kan även göra lag bra i någon mening. Över tid jämnas det normalt sett ut men under en säsong kan det faktiskt ha viss effekt. Leicester hade stundtals ett himla flyt under stora delar av förra våren. Den här säsongen har de å andra sidan börjat ha ett märklig otur med domsluten. Chelsea verkar vara laget med tidig momentum den här säsongen efter att ha avgjort i båda sina matcher, och båda gångerna genom Diego Costa som lika gärna hade kunnat vara utvisad dessförinnan i båda matcherna.

Klopp Trap. Det var ett välbekant mönster som tilläts upprepa sig för Liverpool mot Burnley. Jürgen Klopps matchplan passar perfekt mot motståndare som själva försöker föra spelet. Då fungerar Liverpools presspel och de kan vinna boll högt upp i banan. Matchplanen fungerar däremot inte lika bra när motståndet istället sjunker tillbaka och ligger lågt, och det blir Liverpool som förväntas föra spelet. Då finns helt enkelt inte de ytor som Liverpool behöver för att kunna såra motståndarna, och Liverpool verkar något för lättviktiga för att kunna mangla sönder motståndarförsvaren.

Domarrutiner. Det undgick väl knappast någon i matchen mellan Man City och Stoke hur domarna har fått nya rutiner inför den här säsongen vad gäller att stävja tröjdragningar, armhållning och brottningsmatcher i straffområdet i samband med fasta situationer. Jag är kluven. Visst är det bra om det värsta med detta faktiskt stävjas. Samtidigt anar jag att det här är direktiv som sakta kommer att ”glömmas bort” ju längre säsongen lider. Liksom det är svårt att se att det tillämpas helt konsekvent i samtliga matcher bara under den här omgången.

:::

FÖR ÖVRIGT

Visst var det väldigt olämpligt twittrat av Andre Gray. Men det var också fyra år sedan, mycket vatten har hunnit rinna under den bron. Det var ingen tillfällighet att de grävdes fram just igår kväll. Man avgör inte en fotbollsmatch mot Liverpool ostraffat.

Veckans babyface: Guochuan Lai, West Broms nye ägare.

Supermöte nästa omgång mellan två sexpoängare på KC Stadium – Hull mot Man Utd.

Sista säsongen Tottenham spelar på White Hart Lane. Känns som att det kan ligga något i luften på den arenan. Strålande scener sedan Victor Wanyama avgjort sent mot Crystal Palace.

Det tog Niclas Holmgren knappt en enda repris att konstatera att Danny Drinkwater inte skulle ha någon straff och att han slängde sig. Själv lyckades jag inte ens med flera repriser förstå hur han kunde dra slutsatsen att det inte var straff, än mindre att Drinkwater slängde sig. Opinionsbildning.

Adam Clayton i Middlesbrough visade strålande ”testicular fortitude” efter matchen mot Sunderland.

Peter Hyllman
0 kommentarer