Peter Hyllmans Englandsblogg

Tottenham har inte råd med mer slarv mot Sheffield United

28 januari 2015 10.37, Peter Hyllman

Lackadaisical

ADJECTIVE
Lacking enthusiasm and determination, carelessly lazy: ”a lackadaisical defence left Spurs adrift in the second half”. Synonyms: careless, lazy, unenthusiastic, half-hearted.

Dagens skrock kommer från Google där någon anställd med vad man får anta vara Arsenalsympatier har gått in och ändrat i definitionen på ordet ”lackadaisical” i syfte att göra lite rolig narr av Tottenhams läckande försvarsspel.

Tottenham slarvade mot Leicester i FA-cupen senast. Kanske beror ett sådant slarv dels på en mental och fysisk trötthet efter att med en halv säsong under bältet redan ha gjort 37 matcher, dels på att Tottenham och Mauricio Pochettino gjorde nio förändringar i sin startuppställning utan att egentligen ha någon sammanhängande tanke i sin rotationspolicy. En framgångsrik sådan policy måste bygga på att fräscha spelare kan komma in och prestera med god form.

Tottenhams slarv är i min mening uppenbart över hela planen. Defensivt i meningen att Tottenham inte är tillräckligt skickliga på att stänga en match som exempelvis Chelsea. Offensivt i meningen att Tottenham inte heller riktigt förmår att döda matcher i den stil som exempelvis Man City har för vana att kunna göra. Om Tottenham vill börja uppnå riktig framgång så är detta brister som behöver åtgärdas.

Tottenham har fått mycket välförtjänt beröm den här säsongen för sin förmåga att avgöra matcher i dess slutskede. Baksidan av att ofta befinna sig i sådana situationer är dock att man rent statistiskt också ökar sannolikheten för att försätta sig i lägen som man till slut inte lyckas reda ut, vilket leder till onödiga poängtapp eller olyckliga cupförluster.

Tottenham spelar ikväll sin tredje cupmatch inom loppet av en vecka, det vill säga returmötet mot Sheffield United på Bramall Lane. De går in i matchen med en 1-0-ledning i bagaget från den första matchen på White Hart Lane, men stukade efter helgens förlust mot Leicester och med vad man får förmoda vara en ytterst entusiastisk hemmapublik. Det kommer alls inte att bli någon lätt uppgift.

Det finns ju olika sätt att reagera på en förlust. Det första sättet är att bli förbannad, skrika, slå sönder saker och skylla på allt möjligt. Det andra sättet är att låtsas som om förlusten i själva verket är något positivt, som om man på något vis förlorade med avsikt för att på så vis uppnå någon form av mer eller mindre långsökt fördel. Ett exempel kan vara de som hävdar att det var bra med en förlust eftersom det då blir färre matcher och man då kan ”fokusera” på de matcher som är viktiga.

Det tredje sättet är det förmodligen mest konstruktiva. Det vill säga att bli förbannad över det dåliga resultatet men rikta denna ilska mot sin egen insats och använda det som tändvätska i kommande match. Fördelen med att spela så snart igen är att där inte finns något utrymme för att älta gamla misstag. Om Tottenham kan utnyttja detta ikväll så har de goda möjligheter att klara av den här matchen mot Nigel Cloughs Sheffield United.

Om det emellertid skulle bli förlust och någon kommer försöka vända det till något positivt, ”en match mindre!”, så blir jag dock tokig så jag börjar skrika. Dels finns det ingen supporter, manager elle spelare vid sina sinnens fulla bruk som tackar nej till en cupfinal på Wembley. Dels handlar det alltså om en match mer eller mindre vilket knappast påverkar matchprogrammet i någon större eller mer betydelsefull utsträckning.

Men det finns ingen anledning att tro att Tottenham tar lätt på den här matchen. Man kan så klart hävda att själva anledningen att Mauricio Pochettino vilade så många spelare i lördags var just för att kunna hålla fokus just på denna match. Bättre en cupfinal i handen än en cupfinal i skogen verkade vara hans resonemang i det avseendet.

Men Pochettino har samtidigt många beslut att fatta vad gäller både Tottenhams försvar och anfall. Vem ska stå i mål? Vilka ska spela i backlinjen jämte Kyle Walker och Jan Vertonghen som framstår som givna. Vilken anfallare spelar man längst fram när Harry Kane å ena sidan kan behöva vila men övriga anfallare å andra sidan inte förmår göra mål på sina chanser? Det är i planens båda ändar som Tottenham måste hitta nya svar och lösningar.

:::

Be Champions!!

En match som gjord för skitstövlar

27 januari 2015 11.06, Peter Hyllman

Nigel Clough, Sheffield Uniteds manager, har precis intervjuats inför veckans returmöten i semifinalerna av Ligacupen. Han lyfter i sin intervju fram den måhända dubbla effekt som helgens FA-cupskrällar kan ha på veckans cupfotboll. Å ena sidan som en inspiration för Liverpool och Sheffield United att lösa på förhand väldigt svåra uppgifter, som att besegra Chelsea på bortaplan eller att vända ett underläge mot Tottenham.

Å andra sidan så är också det faktum att både Chelsea och Tottenham förlorade i helgen, och således blev utslagna ur FA-cupen, något som borde vara en varningsklocka för dessa lag och höja deras beredskap. Både Chelsea och Tottenham hade rimligtvis förväntat sig att vinna sina respektive matcher mot Bradford och Leicester, men vet nu in på bara kroppen att allt inte alltid blir som väntat av sig självt.

Chelseas chanser på en fyrling är borta för säsongen, i och med förlusten mot Bradford. Men möjligheten till en trippel finns fortfarande kvar i och med att Chelsea får anses som favoriter i Ligacupen, att de har en god ledning i ligan samt får anses som en av de starkaste återstående kandidaterna i Champions League.

Liverpool lär under resten av säsongen ha ett getöga på att möjligen kunna på allvar ge sig in i kampen om en av Champions League-platserna på allvar, allra helst som Daniel Sturridge nu sägs vara på väg tillbaka från skada. Annars är det just i de båda cuperna som Liverpool har sin kanske bästa chans till framgång den här säsongen, tillsammans med Europa League i vilken Liverpools europeiska tradition borde kunna vara till deras fördel.

Mycket som jag ser det handlar ikväll om vilka som egentligen vill vinna mest. Det där kan i och för sig ses som ett rätt platt påstående, för naturligtvis är det inte så att något av lagen liksom inte vill vinna. Men frågan är för vilka det betyder mest, vilka som är mest desperata. Är Chelseas titelhunger så stor att den överträffar Liverpools törst på framgång och vilja att i någon mening rädda sin säsong?

Att matchen trots allt har betydelse visade dock det första mötet på Anfield, där det både käbblades på planen och bråkades i spelartunneln. Inte minst Diego Costa och Jordan Henderson visade vad de tyckte om varandra. Så värst konstigt är det kanske inte att just Diego Costa var inblandad, spelaren som är likt ett vandrande gräl hela han. The Guardian har för övrigt en mycket läsvärd artikel om just Costa:

http://www.theguardian.com/football/blog/2015/jan/26/diego-costa-rascal-chelsea-liverpool-capital-one-cup-nick-miller

Diego Costa känns på något vis som den perfekte Chelseaanfallaren. I alla fall som den perfekte anfallaren i ett Chelsea under José Mourinhos ledning. Han besitter liknande egenskaper i termer av kraft och tyngd som Didier Drogba, den anfallare som Chelsea aldrig lyckats att riktigt ersätta, trots många försök både med och utan Drogba i klubben, förrän kanske just den här säsongen med just Costa.

Han besitter också en värdefull egenskap i en slags elakhet som passar rätt väl in i vad man upplever som José Mourinhos managerstil. Det gäller att vinna och för att vinna så får man ta till lite smutsiga knep. Om det sedan handlar om tjuvnyp eller psykningar på planen eller andra knep spelar mindre roll. Lite som artikeln säger, Costa är en underhållande skitstövel men när han spelar för ditt lag så är han din skitstövel.

Utan tvekan tycker jag i alla fall det är så att Diego Costa med marginal har varit den här säsongens mest spännande och färgstarka värvning, vilket inte behöver vara samma sak som den bästa värvningen så klart, även om Costa nog hamnar högt också där. Premier League är hur som helst en i alla fall i mina ögon värdefull och omtyckbar profil rikare med Diego Costa.

Vad gäller semifinalen mellan Chelsea och Liverpool ikväll så kommer det bli en tät match mellan två lag som helt enkelt inte gillar varandra särskilt mycket, mellan supportergrupper som knappast respekterar varandra i någon större utsträckning. Det kommer bli tufft på planen och mycket talar i min mening för att det lag vinner som för kvällen besitter flest skitstövlar på planen.

:::

Be Champions!!

Cupfotbollens stora charm är dess oförutsägbarhet

26 januari 2015 07.30, Peter Hyllman

Newcastle har åkt ut mot Hereford och Stevenage. Wrexham har lyckats besegra Arsenal. Wimbledon besegrade Liverpool i en FA-cupfinal. Sutton har vunnit mot Coventry, Shrewsbury knäckte Everton, och Bournemouth lyckades besegra då regerande cupmästarna Man Utd i en FA-cupskräll som om inte annat i alla fall gjorde Harry Redknapp till ett känt och respekterat managernamn i England.

Det där skulle kunna utgöra en hyfsat bra utgångspunkt för en lista över de främsta FA-cupskrällarna inom engelsk fotboll. Det finns naturligtvis fler men detta är matcher som ofta nämns i sådana sammanhang. Men den gångna helgen har minst sagt bjudit på ett par resultat som definitivt kvalar in på en dylik lista.

På sätt och vis började det redan i fredags med Cambridges högst överraskande och imponerande 0-0 mot Man Utd. Ett fantastiskt resultat för Cambridge naturligtvis, inte minst ekonomiskt i och med att returmatchen på Old Trafford garanterar dem mer intäkter än hela deras förra säsongs omsättning. Men att ha det på en lista över de största skrällarna blir lite ogörligt i och med att Man Utd trots allt är allt annat än utslagna.

Ett liknande resonemang skulle jag föra om Liverpool, som även de får 0-0 med sig, detta på hemmaplan mot Bolton. Returen går förvisso här på bortaplan, och Bolton är ett större lag än Cambridge, så Liverpools situation får beskrivas som i alla fall på förhand betydligt mer besvärlig. Men inte heller här är jag benägen att tala om det som någon av de stora FA-cupskrällarna, även om resultatet onekligen adderar till känslan av en galen FA-cuphelg.

Tottenham var ett av storlagen som kraschade ut ur FA-cupen i lördags. Att de skulle förlora mot Leicester på hemmaplan var så klart oväntat, men sett till att Leicester trots allt är ett Premier League-lag så är jag inte heller här benägen att betrakta det som någon stor FA-cupskräll. I så fall hade jag betraktat Leeds vinst mot Man Utd 2010 som en i det avseendet väsentligt större skräll, och en sådan lista kan inte innehålla varenda resultat som är det minsta överraskande om den är tänkt att förbli meningsfull.

En betydligt hetare kandidat till FA-cupskräll är Middlesbroughs kölhalning av Man City på Etihad. Inte bara resultatet utan också det förhållandevis trygga sätt som Middlesbrough vann matchen på imponerade. Helt överraskande är det dock kanske inte, Man City hade problem på hemmaplan redan i förra omgången mot Sheffield Wednesday.

Likaså kan man fundera över om detta ens är en av de större FA-cupskrällarna ens i bara Man Citys närhistoria. De två senaste säsongerna har Man City förlorat mot Wigan. I den första matchen desto mer överraskande eftersom det var i finalen på Wembley. I den andra matchen förlorade man även där på hemmaplan mot Wigan som då som nu spelade i The Championship.

Att Chelseas förlust hemma mot Bradford dock tillhör en av de stora skrällarna i FA-cupens historia är de flesta dock rörande överens om. Inte minst i och med att Chelsea alltså leder matchen med 2-0. Ännu ett resultat i raden den här säsongen där engelska storklubbar på ett oförklarligt sätt tappar just en 2-0-leding på hemmaplan. Att Bradford dessutom spelar så lågt ned som i League One gör naturligtvis inte saken sämre.

José Mourinho, som normalt sett brukar kritiseras för att vara allt annat än trevlig och sympatisk i förlust, gjorde däremot den här gången en väldigt snygg gest när han efter matchen besöker Bradfords omklädningsrum för att rikta sina personliga gratulationer till var och en av Bradfords ledare och spelare. Det finns vissa resultat och prestationer som man helt enkelt måste beundra, även om man själv så att säga drabbas av dem.

Vad Bradfords vinst på Stamford Bridge åtminstone betyder på kort sikt för Chelsea, utöver att de är utslagna ur FA-cupen, borde vara en känsla av osäkerhet inför morgondagens cupsemifinal mot Liverpool. På motsvarande sätt borde Liverpool uppmuntras av resultatet. Att Mourinho alltså betonar betydelsen av att inte gräva ned sig på grund av förlusten, och snarare betonar det positiva i att spela så snart igen, är förmodligen klokt.

Arsenal var det enda av de engelska storlagen som tog sig vidare till den femte omgången utan någon omväg via omspel, detta genom att på bortaplan besegra Brighton med 3-2. Arsene Wenger poängterade efter matchen att han visst det skulle bli svårt men att Arsenal skulle kämpa för att vinna FA-cupen en andra gång i rad – en något mer entusiastisk hållning än vad Wenger tidigare har gett uttryck för gällande någon av de engelska cuperna.

Lottningen av FA-cupens femte omgång kan ni se ikväll klockan 20:20 svensk tid. FA-cupen rullar alltså vidare, med flera av de största lagen utslagna och många av de mindre kvarvarande lagen som uppmuntrats av Bradfords, Middlesbroughs och Leicesters skrällar. Det kan bli en riktigt rolig fortsättning på FA-cupen.

Närmast ikväll dock, när Stoke beger sig till Rochdale för den sista matchen i FA-cupens fjärde omgång. Och det är nog ingen svårighet att föreställa sig vilka associationer och jämförelser som Rochdales manager Keith Hill använder sig av i omklädningsrummet inför matchen för att motivera sina spelare till den här matchen.

:::

Be Champions!!

West Ham visar på fördelarna med en egen brittisk identitet

25 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

För ganska exakt ett år sedan så åkte West Ham ut ur FA-cupen på det mest förnedrande av sätt. 0-4 mot Nottingham Forest och det såg ut som om West Ham vare sig inför eller under matchens ens ville eller försökte vinna den matchen. Ett mer pinsamt och lagmoraliskt nedbrytande sätt att åka ur en turnering går knappast att föreställa sig.

Att jämföra den likgiltiga inställningen till FA-cupen med den glöd och den passion som West Ham visade upp i sina två matcher i tredje omgången mot Everton är inte ens meningslöst. Det vore som att jämföra Usain Bolt med en halt guldfisk. Omspelet mot Everton på Upton Park, som West Ham vann efter straffar, kan mycket väl ses som en het kandidat till säsongens match inom engelsk fotboll.

Om förlusten mot Nottingham Forest för ett år sedan på ett tydligt sätt definierade West Hams säsong 2013-14, så kan det mycket väl vara så att matchen och vinsten mot Everton för några veckor sedan lika tydligt definierar West Hams säsong 2014-15. Vilken skillnad och vad mycket som faktiskt kan hända på blott ett år.

Det missnöje som fanns i och runt West Ham under och efter säsongen hade mycket väl kunnat förlama klubben och resulterat i förlamande förändringar i personal och organisation. Fansens och klubbledningens krav på offensiv fotboll såg ut att stå i direkt kollisionskurs med Sam Allardyces auktoritet som manager, allra helst som anställningar gjordes där bland andra Teddy Sheringham utsågs till offensiv coach.

Utveckling sker ofta genom någon form av konflikt mellan det rådande och det önskade. West Ham har lyckats ta detta frö till missnöje och istället odla just en konstruktiv utveckling där både laget har förstärkts och kompletterats samtidigt som personalsidan i klubben, inte minst Sam Allardyce själv som manager, har utvecklats och hittat nya vägar.

West Ham är på många sätt en av de klassiska engelska klubbarna, inte minst för oss som följt Tipsextra under unga år. Lagets historia är också anrik, men det finns å andra sidan rätt lite som talar för att West Ham ska framstå som något särskilt charmigt eller sympatiskt lag i stil med exempelvis Swansea, Southampton eller Newcastle. Ändå känns det som om så på något sätt har blivit fallet.

När Swansea och Southampton med flera hyllas så handlar det ofta om en spelstil i grunden. De spelar på ett sätt som är tilltalande och upplevs som modernt, på senare år har detta handlat om en typ av possession- och pressfotboll som gjordes populär och mainstream av Barcelona för sisådär fem år sedan. Ska man sammanfatta det smått cyniskt så kan man säga att dessa lag hyllas för att de spelar ”icke-brittiskt”.

West Ham å sin sida framstår som charmiga just för att de faktiskt upplevs som brittiska i sin spelstil. I ett Premier League där till och med en klubb som Stoke har softat till sig och blivit mer kontinentala i sin spelstil så framstår West Ham som en sista bastion för vad som ändå har varit populärt, framgångsrikt och inte minst kännetecknande för engelsk fotbollsidentitet under många år. Och lagets framgångar den här säsongen kan ses som en indikation att kanske har likriktningen mot en kontinental spelstil i alla fall delvis gått lite för långt i Premier League.

En annan av West Hams stora styrkor som fotbollslag, som jag upplever den, är också dess starka lokala koppling. Det finns med spelare som Kevin Nolan, James Tomkins, Carlton Cole, Mark Noble, Matt Jarvis, Stewart Downing, Andy Carroll, James Collins, Aaron Cresswell och Ravel Morrison en högst påtaglig brittisk kärna i West Ham som inte finns i något annat lag med seriösa aspirationer på en topplacering i Premier League.

Inte nog med det, utan spelare som James Tomkins och Mark Noble är egna produkter ur West Hams erkänt starka plantskola, och de är därtill födda och uppvuxna i Londons östra kvarter. Som spelare är de viktiga kulturbärare och det är helt säkert ingen tillfällighet att just West Ham av alla lag har kommit längst i att behålla en engelsk fotbollsidentitet i sitt sätt att spela fotboll och agera på planen.

West Hams äventyr går vidare i FA-cupen idag. De ställs mot Bristol City på bortaplan och West Ham borde ha goda chanser att avancera till den femte omgången. Det ser alltmer osannolikt ut att West Ham ska kunna utmana på allvar om någon av Champions League-platserna, och det var i ärlighetens namn aldrig riktigt aktuellt. Emellertid är FA-cupen en utmärkt möjlighet för West Ham att markera sitt revir den här säsongen.

Jag tror i alla fall inte det finns något lag som är kvar i FA-cupen som kommer att bli direkt lyckliga över att bli lottade mot West Ham. West Hams tyngd och passion kan bära dem ända till Wembley.

:::

Be Champions!!

Southampton är en outsider till FA-cuptiteln den här säsongen

24 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

FA-cupen rullar vidare i sin fjärde omgång. Trots alltmer påträngande försök att spränga ut cupmatcher på alla andra veckodagar runt helgen så är fortfarande lördagen den stora cupdagen i England. Elva av omgångens totalt 16 matcher spelas idag, varav faktiskt nio av dessa elva matcher spelas på den klassiska engelska matchtiden 15:00.

Flera av storlagen går in i action idag, bland dem naturligtvis Chelsea, Man City, Tottenham och Liverpool. Chelsea fick möta Bradford till slut, som i sitt omspel besegrade Millwall. En rolig detalj i planeringen inför den matchen är att FA skriver på sin hemsida, när det fortfarande var oklart vilka som skulle bli Chelsea motståndare: ”If Millwall 1pm KO, if Bradford City 3pm KO”.

Alla klubbar är lika, men vissa klubbar är liksom lite mer lika än alla andra.

Dagens mest intressanta match tycker jag emellertid är den på St Mary’s, mellan ligatrean Southampton och det Alan Pardew-pånyttfödda Crystal Palace. Nu kommer förvisso inte den matchen TV-sändas (se gårdagens blogg), i och med att TV-bolagen naturligtvis väljer att istället visa Chelsea och Liverpool mot på förhand ytterst nederlagstippat motstånd, samt den tidiga matchen mellan Blackburn och Swansea.

Southampton gick ju på en mina i Ligacupen där de åkte ut mot Sheffield United. Men Southampton har överraskat de allra flesta med sitt spel i år och känns fullt kapabla att dra iväg på en riktigt lång cup run som mycket väl kan sluta både på Wembley och med att klubben lyfter sin första större titel sedan de minst lika överraskande vann just FA-cupen 1976, efter att ha besegrat ett våldsamt favorittippat Man Utd i finalen.

Southampton har dock de viktigaste ingredienserna för att lyckas bra i ett cupspel. De är riktigt täta centralt i banan med en stark backlinje och ett defensivt mittfält som knappast står många andra lag i Premier League efter, oavsett storlek eller status. De har dessutom bra och produktiva spelare i offensiven som kan avgöra matcherna till lagets fördel. Kort och gott, Southampton har de flesta redskapen för att kunna undvika förlust, vilket är vad som är viktigast i cupspel.

Crystal Palace är också ett intressant fotbollslag just nu. Laget hade alltmer tilltagande problem med Neil Warnock men verkar ha hittat en andra andning med Alan Pardew som manager. Ett lag som verkar dömt för nedflyttning lyckas alltså rycka upp sig igen strax efter nyåret, detta alltså nu för andra säsongen i rad.

Tony Pulis fick ju väldigt mycket beröm för sin insats med Crystal Palace förra säsongen, vilka han lyfte från nedflyttningsplats till en elfte plats, klubbens högsta placering i Premier League någonsin. För detta belönades han med utmärkelsen Årets manager i Premier League och hyllades vitt och brett innan han abrupt lämnade klubben strax innan den här säsongen skulle börja.

Nu har förvisso Crystal Palace under Alan Pardew en bra bit kvar att gå innan de visar sig lika stabilt framgångsrika som under förra vårsäsongen. Men de inledande resultaten väcker ändå frågan hur mycket av Crystal Palaces framgång förra vårsäsongen faktiskt hade med Tony Pulis som manager att göra och hur mycket som snarare bara hade att göra med att det blev någon form av förändring vilken som helst.

Att Alan Pardew i alla fall inledningsvis uppnår en exakt likadan effekt med Crystal Palace antyder att fenomenet kanske inte är helt och hållet personbundet. Ett vanligt tankefel hos människor är dock att vi ofta vill tillskriva enskilda individer ansvaret för framgång, hjältemyten är starkt präglad i vårt samhälle. Ofta underskattas dock situationens betydelse, om det inte handlar om att förklara ett misslyckande.

Förändring i sig skapar däremot ofta någon form av reaktion. Och kanske är det detta som i huvudsak låg bakom Crystal Palaces revolutionära uppryckning förra vårsäsongen och som ser ut att kunna ligga bakom en liknande uppryckning denna vårsäsong.

:::

Be Champions!!

FA-cupen ännu ett offer för TV-kamerornas enögdhet

23 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

Det här med fredagsfotboll har ju diskuterats som en möjlighet inom Premier League och kommer helt säkert bli en realitet inom en inte särskilt avlägsen framtid. Det är ett fenomen som redan existerar i de lägre divisionerna, och som dessutom nu även sker i FA-cupen där den fjärde omgången inleds ikväll med matchen mellan Cambridge och Man Utd.

På ett sätt utgör matchen en form av milstolpe. Det är nämligen den 44:e matchen i rad som Man Utd gör i FA-cupen och som även TV-sänds, närmare bestämt har samtliga Man Utds matcher i FA-cupen under exakt ett årtionde också sänts i TV. Ett smått otroligt facit får man lov att säga, inte minst med tanke på exempelvis Arsenal som bara haft 38 av 46 matcher TV-sända, eller Chelsea med sina 37 av 55 matcher.

(”All right, Mr. DeMille, I’m ready for my close-up.”)

Som supporter klagar man så klart inte över möjligheten att se sitt lag, men det går ändå att ifrågasätta den där sändningspolitiken utifrån mer generella perspektiv. FA-cupen är tänkt att vara en turnering i vilken samtliga klubbar behandlas lika, och dessutom avsedd ekonomiskt att vara ett stöd till de mindre klubbarna. Fördelningen av publikintäkter från matcherna är ett tydligt exempel på detta där klubbarna delar dessa lika match för match.

Å andra sidan kan man även förstå TV-bolagen. De sänder självklart hellre en fotbollsmatch där många miljoner är intresserade av att följa sitt lag, än en aldrig så intressant fotbollsmatch mellan två mindre klubbar som skulle locka få tittare bland andra än engelska fotbollspuritaner, och även bland dessa är det förmodligen många vars intresse till största delen är en sorts läpparnas bekännelse utan förankring i någon form av praktisk handling.

Utifrån ett marknadsperspektiv finns alltså inget att orda om detta tingens tillstånd, då är allt som det ska vara. Den moraliska debatten kring FA-cupen är emellertid om man vill att marknadens villkor ska styra även här. Skulle inte en tanke med en cup arrangerad av FA, som ska vara hela den engelska fotbollens dagmamma, kunna vara att den ska eftersträva några högre och gemensamma värderingar om fotbollens utveckling och resursfördelning?

Vi får gå cirka fem år tillbaka i tiden för att se var det kanske skedde en mer allvarlig brytpunkt. Dessförinnan sändes de allra flesta FA-cupmatcherna av BBC, ett public service-bolag. Därefter har sändningsrättigheterna till största del förvaltats av ITV, och på senare tid även ESPN och BT Sports. Rimligtvis skulle en kollektivistisk sändningspolitik lättare kunna upprätthållas med BBC som motpart, men jakten på TV-pengar har fört FA-cupen bort från BBC och in i famnen på privata alternativ.

(”I am big. It’s the pictures that got small.”)

Man kan alltså med fog hävda att den så kallade cupmagin i FA-cupen i allt större utsträckning har ersatts av försök att berika sig. Och de mindre klubbar som inte ges utrymme i TV-rutan försöker så klart hitta sina egna sätt. Det rapporteras exempelvis om hur Cambridge inför kvällens match chockhöjer priset på bortabiljetterna från £19 till £30, samt tar betalt av klubbens anställda för att gå på matchen.

Det är samtidigt svårt att klandra dem alltför brutalt för detta. De låter sig drivas av ett marknadstänkande runt utbud och efterfrågan, vilket känns rimligt om de samtidigt är utsatta för ett krasst marknadsperspektiv när det gäller TV-bolagens sändningspolitik. Man behandlar andra så som man själv blir behandlad.

Ska den mekaniken brytas så måste först FA omformulera sin FA-cupstrategi till att följa den så kallade gyllene regeln – de måste börja behandla FA-cupen och dess sändningsrättigheter så som de själva vill bli behandlade. Den negativa cirkeln måste således vändas och FA måste våga låta sig styras av värderingar snarare än ett snävt ekonomiskt intresse.

Mitt i allt detta ska naturligtvis en fotbollsmatch spelas också och ett mått av cupromantik finns allt när lilleputten Cambridge, med den sverigebekante Richard Money som manager, ska försöka rubba giganten Man Utds cirklar; ett jättedödarmöte av just det slag som hela den långa FA-cupmyten är uppbyggd av. Man Utd har naturligtvis åkt på en rejäl cupsmäll tidigare under säsongen, mot MK Dons i Ligacupen.

Nu är Cambridge en betydligt mindre klubb än MK Dons. League Two-lagets hemmaarena The R Costings Abbey Stadium tar strax under 8,000 åskådare, och det beräknas naturligtvis bli utsålt ikväll. Men Cambridge har hunnit skaffa sig viss vana från stora cupmatcher efter att ha spelat final i The FA Trophy, FA:s något mindre cupturnering, samt vunnit playoff-finalen i The Conference förra säsongen. De vann dessutom sin senaste match med 4-0 mot Newport County och bör i alla fall kunna gå in med viss optimism till kvällens match mot Man Utd.

Det återstår att se om optimism och glädje fortfarande råder efter matchen. I sportslig mening för Richard Money om Cambridge mot alla odds har lyckats undvika förlust. Eller i finansiell mening för klubben och dess VD Jez George som dels kan räkna hem £144,000 i TV-pengar samt säkert hoppas på ett oavgjort resultat och ett omspel på Old Trafford. För en klubb som under sina senaste tio år har gjort ekonomisk förlust så vore det ett välkommet tillskott till kassan.

Men oavsett hur det går ikväll mot Man Utd, undantaget ett oavgjort resultat, så får Cambridge räkna med att TV-kamerorna därefter lämnar dem och istället följer Man Utd eller något annat av de stora engelska lagen. Sådan är den ekonomiska och mediala verkligheten inom en i alla avseenden marknadsstyrd engelsk fotboll.

Ett alternativ hade varit intressant, som kombinerar marknadsstyrning med sportsliga meriter. Nämligen om TV-bolagen på förhand bestämde sig för att sända exempelvis ett antal av de stora lagen – till exempel Man Utd, Arsenal, Liverpool, Chelsea, Tottenham och Man City. Men att om andra lag slog ut dessa lag på vägen så skulle de även överta dess TV-sändningsfördelar. Och så vidare.

(”No-one ever leaves a star. That’s what makes one a star.”)

Med andra ord, det hade varit bestämt på förhand att Man Utd alltid skulle få sina matcher TV-sända. Men om Cambridge ikväll skulle slå ut Man Utd så skulle de överta dessa TV-sändningsfördelar och TV skulle följa dem under återstoden av deras resa i FA-cupen. Om Cambridge därefter åker ut mot exempelvis Tranmere i kommande omgång så övertar Tranmere dessa rättigheter. Och så vidare.

Ett i mina ögon rätt roligt sätt att i alla fall delvis jämna ut villkoren mellan de deltagande lagen, och på ett tydligt och effektivt sätt knyta ekonomiska incitament till sportslig framgång.

De insprängda citaten kommer från den utmärkta filmen Sunset Boulevard, en tragisk noir-historia om avtagande berömmelse och förändrade villkor för vad publiken finner intressant. Filmens frontgestalt är Norma Desmond, en åldrande stjärna från stumfilmstiden som blivit passé genom framväxten av talfilm. Alla liknelser med Man Utd i övrigt är naturligtvis helt och hållet slumpmässiga…

:::

Be Champions!!

Everton måste återfinna balans och harmoni i sitt lagbygge

22 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

En av veckans stora snackisar har varit Kevin Mirallas, Evertons offensive mittfältare som under måndagens match mot West Brom på Goodison Park stal en straff från lagets ordinarie straffskytt Leighton Baines som han därefter hade den dåliga smaken att bränna i vad som närmast får beskrivas som vad jag antar att dagens ungdom skulle kalla för epic fail.

Det finns så klart mycket annat att diskutera med Everton. Inte minst kontrasten med förra säsongens succé då Everton länge utmanade om en Champions League-plats, att jämföra med den här säsongens fiaskoartade insats varvat med mer farsartade incidenter som nu i måndags. Everton ligger på tolfte plats i tabellen, blott fyra poäng ovanför nedflyttningsstrecket, lika många poäng som upp till elfteplatsen.

På blott en säsong har alltså Everton gått från att vara nästan bland de bästa till att möjligen anses som bäst av de sämsta. Laget har inte vunnit en match på över en månad då man på hemmaplan lyckades betvinga QPR, och man är utslaget ur såväl Ligacupen som i FA-cupen efter att alldeles nyligen ha förlorat mot West Ham på straffar. Återstår gör Europa League.

Det pratas mycket om splittring i Everton. Samuel Eto’o har varit allt annat än en lyckad värvning och normalt sett när det inte går bra för Eto’o så brukar det medföra oreda runt omkring honom. Det finns alltid en risk att göra för stor sak av att en spelare stjäl en straff framför ögonen på någon annan, men det tyder ändå på individer som sätter sig själva och sina egna egon före laget och som inte respekterar lagets gemensamma normer och hierarki.

Det känns normalt sett som sådant som väldigt sällan händer i lag som är framgångsrika. Kanske för att individuella spelares behov av att hävda sina egna intressen är mindre i framgångrika lag. Kanske för att framgångsrika lag är framgångsrika just för att de har skapat en organisation och lagkultur där dylika infall och utbrott är vare sig acceptabla eller knappt ens tänkbara.

Det finns andra tecken på otydlighet i Evertons taktiska ledarskap. Romelu Lukaku har öppet berättat om hur spelarna själva har vädjat till Roberto Martinez att byta till en mer direkt spelstil. Att taktiken växer fram i dialog mellan manager och spelare är en sak och kan tyda på en öppen och kreativ atmosfär i laget. Att taktiken görs till öppen polemik mellan spelare och ledare är dock en annan sak som riskerar undergräva Martinez auktoritet.

Det har cirkulerat en hel del intressant och beklämmande statistik runt Everton under de senaste veckorna. En av de mer roliga jämförelserna var mellan nyckeltal som antal förluster och antal insläppta mål vid den här tidpunkten jämfört med förra säsongen, där Everton gått från förstaplats till sistaplats i tabellen. Evertons tidigare så säkra defensiv har till synes kapsejsat.

Men det är den så kallade ”offensiva” statistiken som är den kanske mest talande för Evertons gradvisa förändring från David Moyes till en mer fullskalig Roberto Martinez-approach. Det är en statistik som visar hur Everton har gått från elva i ligan i lyckade passningar under Moyes till sjua i ligan under Martinez första säsong och femma i ligan under denna säsong. Vad avser lyckade passningar på egen planhalva har Everton gått från 15:e plats till fjärde plats i ligan under samma tid.

Det låter ju bra kan man tycka men får en annan innebörd när man samtidigt jämför med nyckeltal som antal skott och antal skapade målchanser. Där låg Everton på en stadig fjärdeplats i ligan under David Moyes sista säsong, men har sakta rört sig nedåt i tabellen under Roberto Martinez till platserna 5-6 under hans första säsong och under den här säsongen placerar sig Everton på tionde plats i antal skott mot mål och på elfte plats i antal skapade målchanser.

Kort uttryckt så har Roberto Martinez infört en betydligt mer possession-baserad spelstil i Everton, och gjort lagets spelstil betydligt mindre direkt, och som en följd av detta så producerar lagets också betydligt färre skott och antal målchanser. Detta samtidigt som laget inte alls är lika defensivt stabila som de har varit under många år. På så vis är Evertons förfall den här säsongen allt annat än ett mysterium.

David Moyes fotboll med Everton var framgångsrik men kanske heller inte alltid så stimulerande i all sin riskfrihet. Roberto Martinez hyllades under sin första säsong, rätteligen, för en mer flärdfull och positiv approach i sin fotboll där han till synes hade lyckats kombinera en tät defensiv med en konstruktiv offensiv, och tillfört laget mer optimism i sin fotboll. Kostnaden på sikt har dock blivit att Everton nu är ett av de lag i ligan som begår flest egna misstag som resulterar i baklängesmål.

Det kan vara värt att erinra sig Roberto Martinez track record med Wigan vilka ofta spelade en charmig fotboll men som alltid, säsong efter säsong, harvade i ytterst utdragna nedflyttningsstrider. Martinez renommé räddades till stor del av att Wigan under flera säsonger mer eller mindre mirakulöst klarade sig kvar, till dess att de inte gjorde det längre. Vad man istället kanske borde ha frågat sig är varför Martinez aldrig lyckades ta Wigan ut ur dessa ständigt återkommande nedflyttningsstrider.

Alla lag behöver någon form av balans. Kanske var förra säsongen det unika tillfälle då Everton lyckades hitta den perfekta balansen mellan David Moyes riskfria defensiva organisation och Roberto Martinez mer riskfyllda offensiva spel. Det var också en balans som byggde på spelare som då visade upp en form och spelglädje som de inte har varit i närheten av under den här säsongen.

Men Everton framstår för tillfället som allt annat än ett lag i balans. Och jag betraktar det som ytterst osannolikt att Roberto Martinez kommer kunna återfinna denna balans inom en överskådlig framtid. Åtminstone inte på de höga tabellhöjder som jag tror att Evertons fans förväntar sig att klubben ska befinna sig.

:::

Be Champions!!

Kan Sheffield United knipa ännu en Premier League-skalp?

21 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

Om gårdagens semifinal mellan Liverpool och Chelsea är att betrakta som en match mellan två relativa jämlikar, vilket är en stor del i den matchens charm, så är den andra semifinalen mellan Tottenham och Sheffield United närmare att beskriva som ett möte mellan David och Goliat. Nu är inte Sheffield United någon liten klubb, men de spelar trots allt till vardags i League One och möter ett topplag i Premier League.

Sheffield United kämpar för att hitta ligaformen. De har under flera säsonger varit favorittippade, eller favorittyngda beroende på hur man väljer att se det, att vinna League One och ta sig tillbaka till The Championship, men ständigt misslyckats. Även den här säsongen har Sheffield United det kämpigt i tabellen där man för tillfället ligger på en sjundeplats och således får jaga efter en playoffplats.

I cupspelet går det emellertid bättre för Sheffield United och har så också gjort under en längre tid. Det inleddes redan i FA-cupen förra säsongen där Sheffield United tog sig ända till Wembley och semifinal, där det emellertid blev respass mot Hull, vilka man pressade ända in i slutsekunderna i en högdramatisk match som slutade 3-5. På vägen hade man bland annat besegrat Aston Villa på Villa Park.

Det ser fortsatt ljust ut i FA-cupen för Sheffield United som i tredje omgången den här säsongen pulvriserade QPR. Men det är i Ligacupen som den här säsongen så här långt har rönt de största framgångarna. Sheffield United har också fått något av ett rykte om sig som storlagsdödare i och med att man på vägen har eliminerat såväl West Ham som Southampton, i båda fallen lag på Premier Leagues övre halva.

I den här semifinalserien har de dessutom fördelen att få spela den andra matchen på hemmaplan på Bramall Lane. Det blir alltså viktigt för Tottenham att försöka skaffa sig själva ett bra utgångsläge på hemmaplan, men Sheffield Uniteds cupfacit under det senaste året antyder att det kommer bli allt annat än en lätt uppgift för Tottenham, som dessutom har haft en viss förmåga att göra det svårt för sig även mot förhållandevis enkelt motstånd.

Även om Sheffield United brottas med ojämn formkurva så har de varit förhållandevis stabila på hemmaplan, där de bara har förlorat en av sina åtta senaste matcher. Men även Tottenham har förhållandevis god form där de förlorat endast en av sina senaste tio matcher, oavsett om det varit hemma eller borta.

Under Nigel Cloughs managerskap har Sheffield United alltså utvecklats till ett förhållandevis starkt cuplag. Dualismen mellan att vara å ena sidan ett cuplag och å andra sidan ett starkt ligalag är intressant. Påfallande ofta verkar det finnas en motsättning mellan dessa båda positioner utan att man nödvändigtvis ser något tydligt skäl för varför det skulle vara så. Men lag som har svårt i ligaspelet brukar ofta kunna blomma ut i cupspel.

Inte minst Tottenham har gjort sig ett namn på det viset. Klubben har varit notoriskt ojämna i ligaspel men har ändå lyckats behålla något av sin storhet och bohemiska myt genom framgångsrika cupprestationer. Med sina åtta vinster i FA-cupen och fyra vinster i Ligacupen så är Tottenham ett av Englands allra främsta cuplag, och man var också den första klubben under 1900-talet att vinna The Double. Även i europeiskt cupspel har man varit pionjärer där man bland annat var första engelska klubb både att vinna en respektive två europeiska cuptitlar.

Trots att Tottenham alltså inte har vunnit ligan sedan tidigt 1960-tal, och med blott ett fåtal seriösa nosningar på ligatiteln sedan dess, så är det först och främst genom cupspelet som klubben har lyckats bibehålla en air av storhet och framgång, och den här känslan av att fortfarande kunna slåss med de stora drakarna som inte alls finns på samma sätt hos andra klubbar som exempelvis Nottingham, Aston Villa, Everton, Leeds, Sunderland med flera.

Tottenham har även viss modern historik i Ligacupen där man faktiskt varit mycket lyckade på senare år. 2008 vann man Ligacupen och året därefter tog man sig återigen till final där det dock blev förlust till sist. De bör kunna anse sig ha goda chanser att återigen ta sig till Wembley, och väl där så räds de nog troligen vare sig Chelsea eller Liverpool. Och med två cuptitlar under de senaste sex-sju åren så seglar de helt plötsligt upp som Englands kanske fjärde mest framgångsrika klubb under denna tidsperiod.

:::

Be Champions!!

Man vill gärna förstå Mourinho som fan läser bibeln

20 januari 2015 06.00, Peter Hyllman

José Mourinho är manager för Chelsea och Chelsea och Liverpool möts i cupsemifinaler. Det känns som gamla goda tider skulle man kunna säga. Även om Champions League för stunden i alla fall har bytts ut mot Ligacupen. Att sammanhanget är mindre går inte att bestrida, men matchens betydelse ska heller inte förringas.

Det var ju minst sagt hetsigt när Chelsea och Liverpool drabbade samman med hyfsad regelbundenhet för 5-10 år sedan. Lite grann blev det ju The Club With No History som krockade med The Club With Nothing But History. Hårda ord fälldes, det var domslut och spökstraffar, och naturligtvis gick José Mourinho och Rafa Benitez ungefär lika bra ihop som hund och katt.

Mitt i alltihopa så hittade vi naturligtvis Steven Gerrard. Den dynamiske mittfältaren och ledargestalten i Liverpool hade enligt alla redogörelser packat ihop sina tillhörigheter och gjort sig redo för att flytta till just Chelsea, innan en högst oväntad Champions League-triumf samt vissa påtryckningar meddelst kvartssamtal med några ur Liverpools scousa nostra satte stopp för det äventyret.

Och naturligtvis så är den historien något som dras upp av José Mourinho inför kvällens match mot Liverpool när han pratar om sin beundran för Gerrard och nämner liksom i förbigående att det han ångrat sig mest över i efterhand var att han inte lyckades värva Gerrard till Liverpool för sisådär rätt precis tio år sedan.

Nu är det ju svårt med Mourinho som har gjort sig känd för, nästan som med en sorts gimmick, att ha en räv bakom örat och att alltid ha en agenda eller taktisk baktanke med vad han säger. Det har skapat en situation där det är otroligt svårt att avgöra om det Mourinho säger är uppriktigt eller om det sägs med en baktanke, delvis så klart för att vi som lyssnar tenderar vilja läsa in baktankar i det som sägs.

Det skulle så klart kunna vara så att Mourinho helt uppriktigt bara uttrycker sin beundran för Steven Gerrard som fotbollsspelare, inte minst nu i samband med att Gerrard ska avsluta sin spelarkarriär i Liverpool inom kort. Det vore ju den enkla tolkningen så att säga, bara följa vad Mourinho faktiskt säger och inte lägga in någon mening ”mellan raderna”.

Men vi vill ju som människor väldigt gärna läsa in saker mellan raderna. För vi ”vet” ju hur José Mourinho är. Och naturligtvis kan det också vara så att Mourinho mycket väl vet hur det han säger kan uppfattas och säger vad han säger just därför. Kan man köra ett mindgame som syftar på Chelseas framgång och Liverpools tomgång, så varför inte?!

Delvis får Mourinho så klart skylla sig själv. Han använder sig medvetet av mindgames, rökridåer och utspel som psykologisk taktik inför sina matcher och gentemot sitt motstånd. Många ogillar honom just för detta, men mot detta har i alla fall jag inga synpunkter då jag helt och fullt anser att det ingår i det psykologiska spelet. Matchen spelas inte bara på planen, utan många aspekter av matchen avgörs på förhand.

Men var sak har sitt pris, och kostnaden som Mourinho får ta för detta är just att folk alltid kommer att tillskriva honom en baktanke i det han säger, oavsett om någon sådan baktanke finns eller ej. Människor tenderar vilja reducera komplexitet och förhålla sig till en aspekt av en personlighet, inte se till flera olika och kanske motsägelsefulla aspekter. Det kan vara frustrerande, men utmaningen ligger i att vända det till sin fördel.

Kanske har José Mourinho också insett att fördelen med alltid uppfattas som dryg och arrogant oavsett vad, är att man därmed har råd att även så att säga vara dryg och arrogant och man behöver inte hålla igen sig själv på samma sätt bara för att andra ska uppfatta en på ett visst sätt. Det är förmodligen frigörande på något sätt.

Vilken klubb vill vinna mest känns annars som den rent operativa frågan inför semifinalerna mellan Chelsea och Liverpool. Första matchen spelas ikväll, på Anfield.

:::

Be Champions!!

Hörnan #22: Arsenal mosade Man Citys titelchanser på Etihad

19 januari 2015 08.25, Peter Hyllman

Veckans lag

:::

Bubblare:

David De Gea, Man Utd
Nathaniel Clyne, Southampton
Marcos Rojo, Man Utd
Jordan Henderson, Liverpool
Christian Eriksen, Tottenham
Bojan Krkic, Stoke
Diego Costa, Chelsea

:::

Tankar och slutsatser:

Det har varit bortalagens omgång så här långt i Premier League. Hela sju av nio matcher har slutat med seger för bortalagen, i flera av fallen antingen på ett överraskande eller spektakulärt sätt. Frågan är om detta är ett gott omen för West Brom och Tony Pulis som ikväll ska försöka spela hem några poäng borta mot Everton på Goodison Park.

Inför matchen på Etihad stod Sergio Agüero och Alexis Sanchez och frågade spegeln spegeln på väggen där vem som störst, bäst och vackrast i Premier League är. Medan de undrade så tog Santi Cazorla spegeln, krossade den i tusen bitar och regnade sju års olycka över Etihad i sin hittills bästa match i Arsenaltröjan.

Det var Arsenals första seger på Etihad på fem år och det var därtill en högst välförtjänt seger. Arsenal var utan tvivel det bästa laget och det här lär vara ett resultat som ger Arsenal gott råg i ryggen inför resten av säsongen. Än en gång spelar Arsenal bortamatch i Manchester med spelare som Bellerin och Coquelin på planen, men med ett helt annat utfall.

Just att Hector Bellerin och Francis Coquelin båda två gör så väldigt bra matcher, i en så pass svår match och under så pass svåra förhållanden, måste vara en stor av många ljuspunkter med gårdagens match. Arsenals så kallade breddspelare, produkterna från deras akademi, har länge betraktats som en risk men kan kanske från och med gårdagen istället ses som en möjlighet och viktig tillgång.

För Man City var det så klart ett smärtsamt resultat. Det innebär att de nu ligger fem poäng efter Chelsea i titelstriden och detta med en match på Stamford Bridge på menyn redan i nästa omgång. En förlust där och avståndet är åtta poäng och då ser försprånget ointagligt ut för Chelsea. De tappar knappast ett sådant försprång två gånger på en säsong.

Bottenlagen fortsätter att förlora och förlora på nesliga sätt. Leicester lägger med uddamålet hemma mot Stoke, QPR tar inte tillvara på chanserna mot ett labilt Man Utd, Burnley tar storklubbarna som förebild och slänger iväg en 2-0-ledning på hemmaplan till torsk mot Crystal Palace. Hull viker ned sig i andra halvlek mot West Ham och blir mosade på Upton Park.

Den enda förhoppningen för dessa lag är att ytterligare fem lag ovanför dem ligger inom tre poängs avstånd till nedflyttningsstriden. Bland dem för övrigt kvällens kombatanter, Everton och West Brom. Något oväntat inför säsongen skulle jag säga att just den matchen skulle komma att beskrivas som en match i nedflyttningsstriden.

:::

Be Champions!!

  • Fakta om Peter Hyllman

    Ålder: 37
    Bor: Sundsvall
    Gör: Producerar insikter och åsikter
    Bäste spelare just nu: Eric Cantona
    Bästa fotbolls-
    minne:
    Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.
    Laget i hjärtat: Man Utd
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Athletic Bilbao - Malaga
Torsdag 29 januari kl 19:55
Getafe - Villareal
Torsdag 29 januari kl 19:55
Sevilla - Espanyol
Torsdag 29 januari kl 21:55
Paris SG - Rennes
Fredag 30 januari kl 20:15
Rayo Vallecano - La Coruña
Fredag 30 januari kl 20:40