Högt upp i luften sitter jag nu och då flygplanet tar mark om sissådär tre timmar så har jag säkert tagit mig igenom filmen ‘The Replacements’ och läst några rader till i Patrik Sjöbergs gripande självbiografi.

Ja, det blev ju till sist Mancini och Manchester City som tog hem spelet i England, och nu är han mästartränare i två länder. Det var aldrig en självklarhet, långt ifrån en självklarhet med fem minuter kvar, men Manchester City skrev om hela historien och City-fansens liv är nu föralltid förändrade. Det talas sällan om tiden i engelska tredjeligan med Nicky Weaver mellan stolparna, om klubbens enorma supporterstöd i motgångarna, men visst har en sådan klubb ett enormt affektionellt värde. Fans som följer klubben i motgång och medgång. Det här var supportrar i staden Manchester som förtjänade en framgång.

Bland många hjältar fanns försvare som förbättrats under Mancinis ledning. Micah Richards, till viss del till och med Joleon Lescott och även Clichy som blivit stabil i sin omgivning. Clichy och Nasri kände att dom hade fastnat i en klubb som inte kunde vinna och ville vidare för att inte kasta bort sina karriärer.

City har alltid varit en sån där klubb som spelare lämnar. Micah Richards stannade. Shaun Wright-Phillips lämnade, återvände och skeppades bort. Igår var han en av spelarna i QPR som trots förlusten kunde fira att klubben blir kvar i högstaligan. Typiskt nog var det tidigare City-tränaren Mark Hughes som stod där som Cliff Barnes efter förlusten igår, även om det blev en förlust utan bedrövelse.

*****

Andrea Pirlo har varit Juventus viktigaste spelare i kampen om scudetton. Pirlo är revitaliserad av Antonio Conte i Juventus och kan mycket väl vara avgörande i Italiens jakt på EM-guldet i sommar. Jag har aldrig upplevt en spelare med en lenare och renare tillslag än Andrea Pirlo och jag är mycket lycklig att han upplever en så fin period i sin fotbollskarriär.

Och äntligen lossnade det fullt ut för Atommyran. Giovinco och Miccoli är de enda två spelare i ligan som båda hade tvåsiffrigt i både passnings- coh målligan. Lägg därtill ett fantastiskt bidrag i uppbyggnadsspelet. Se upp för den lilla dynamiten i EM!

Juventus värdiga mästare i Italien och utan förluster. Med Giovinco och ytterligare ett par världsnamn så kan Juventus gå långt i Champions League.

Ibra gjorde sin bästa säsong i karriären. Nästa säsong får vi se ett helt nytt Milan. Det blir spännande att se hur laget ser ut och hur det ska gå att behålla den familjära stämningen på Milanello när alla gamla hjältar är borta.

Tack för den här säsongen allesammans! Club Calcio är ett otroligt kul program att få göra! Med största sannolikhet ses vi i höst igen. Programmet kommer då att sändas i TV4 Sport Extra.

A la prossima!

I ett numera rejält bonat och mysigt sovrum, utan fönster och långt från stadens hets ligger jag i min säng och skriver nattblogg igen. Faktum är att alla måsten under 2011 gjorde mig till en sämre människa. Jag brydde mig inte om min onda nacke, min korsrygg, synen försämrades, jag tvingade mig själv att göra saker som jag kunde låtit andra göra, jag kämpade med blogguppdateringar, jag fick ondare, jag blev frustrerad på insidan och jag hittade ingen väg ut. Tills sommaren kom. Pang! Jag gjorde knappt ett knop på ett par månader.

Det var dock först i januari i år jag tvingade mig själv till stora förändringar. Att inte låta mig bli frustrerad i onödan, att faktiskt kunna säga nej, att gå till kiropraktorn, att öppna mitt hjärta lite mer, allt för att kunna bli en bättre medmänniska för alla jag träffar, allra mest mina närmaste.

Nu börjar mitt fina hem bli färdigbonat, jag har en bra bas i min garderob, jag fyller mitt liv med härliga medmänniskor och jag kommer att hitta tiden för att slappna av och bara vara. I maj måste jag satsa ännu mer på sol, bra mat och träning. Jag tappade det under en period då jag varit sjuk på sistone. Bara att komma igång igen, och jag känner mig taggad!

*****

Jag gillar ju Liverpool, men jag minns den där dagen när ‘King Kenny’ skulle återta det där jobbet på Anfield. I FK Europa sa jag jag tyckte han kändes lika modern som Dr Bombay ungefär (ni minns väl Callecallecutta-cutta-cutta-waaaayooowaaayooo?). Jag menade att fotbollen gått mer framåt på de sista två decennierna än på de första 100 åren. På de två decennierna har Kenny inte tränat lag på den här nivån. Men Liverpool valde att gå på Kenny för att han var en av ‘modern fotbolls’ mest framgångsrika managers. Samma amerikaner som fått för sig att fotboll går att göra investeringsmässigt på samma sätt som baseball enligt Maneyball-modellen. Hjälp! En av världens framgångsrikaste klubbar är i händerna på amerikaner som tror sig veta mer om sporten än fotbollsanalytiker som följt den i många decennier!

Baseball är ju en rumphuggen sport med uppstyckade spelmoment där inte så många spelare behöver påverkas av varandra. Det är pitchern mot slagmannen. Koncentrerade spelmoment. Fotboll är ju något helt annat! Varför var det ingen som stoppade dem?

Ok, till att börja med är ju försäljningarna av Mascherano och Xabi Alonso katastrofala ur ett sportsligt perspektiv. Sen kostade ju spelare som Coates och Charlie Adam (som för övrigt ser lite lönnfet ut) lika mycket pengar som exempelvis Vincent Kompany, spelare för spelare. Stewart Downing och Jordan Henderson kostade mer än 40 miljoner euros tillsammans. Andy Carroll kostade lika mycket till, bara han.

Det är nu faktiskt hela tre år sedan Liverpool blev tvåa i ligan, med bara två ligaförluster på hela säsongen. Sedan dess har ju såklart Torres försvunnit, men Steven Gerrard är kvar, Dirk Kuyt är kvar, Glen Johnson är kvar, målvakten och mittbackarna är i princip kvar, Luis Suarez har kommit in men ändå har laget rasat ihop.

Det var lätt att se redan på förhand. Att Kenny skulle satsa brittsikt som om det fortfarande är 80-talet var inte svårt att förstå, och att det skulle bli dyrt och ineffektivt var lika lätt att inse på förhand. När ska någon styra om kosan? Liverpool är värd en sportslig satsning som är i toppklass.

*****

Jag sover inte så mycket om nätterna. Två timmar här, tre timmar där, någon timme på planet. Valencia hit, Milano dit, Bukarest nästa. Uppstigning 04:20 för avresa till just Bukarest. Final i Europa League på kvällen. Nu gäller det att se till så att TV4 Sport Extra blir en succé.

Hoppas att vi hörs under osndagskvällen!

Ciao.

Ligger hemma sjuk och känner mig som när man var grabb. När man inte fick gå ut då kompisarna var ute och lekte.

Det är sådana här dagar man kan plocka fram sitt kärleksfulla, latinska hjärta och bildsätta sina känslor till fotbollen. Fotbollen är inte bara en studie. Fotboll är hjärta, klubbhjärta, kärlek.

Så här kan den se ut när man skådar den på La Rosaleda.

Fotboll, rockn’roll och och Diego Armando Maradona. Måndagskvällen i Manchester var galen och högst lät Manchester Uniteds ‘noisy neighbours’.

Jag vet. Det går långt mellan inläggen nu och det passar sig ju inte i en blogg. Tanken är såklart att jag ska kasta mig över detta med bloggande och riva av så många inlägg att ni knappt hinner uppdatera sidan och jag håller i detta nu på med att hitta en lösning till hösten där jag återigen blir mer frekvent. Hoppas att jag löser det!

Manchesterderbyt. Ja, vad ska jag säga? Jag har fått en och annan gliring för att jag berömt Mancinis jobb med City i ligan, men det gäller att stå på sig när det känns som om man har rätt. Jag är för egen del mycket nöjd med Mancinis tränargärning. Ligans offensivaste lag har även bästa försvaret, en fin balans i laget och i årets viktigaste match så var det stor skillnad på både attityd och kvalité när City ställdes mot lokalrivalerna United. Bäst var ändå Mancinis sätt att hantera Fergusons promenad ut mot fjärdedomaren.

http://www.youtube.com/watch?v=Gyv7kBXEWFA

Alltför ofta har den gamle skotten brett ut sig och varit ensam tupp i hönsgården, men Mancini visade att det är en ny sheriff i staden.

Störst, förutom vinsten och fighten på sidlinjen som visar på att italienaren är på väg att besegra Ferguson i hans egen paradgren ‘mindgames’, var nog ändå Liam Gallaghers entré på presskonferensen. Kommentaren efter att Kompany avgjort är redan en klassiker. ‘Viva la Belgium.’

Tänk att fotboll 2012 kan ha Maradona på läktaren, Maradonas svärson på planen, Liam Gallagher sjungandes ‘Hey Jude’ i matchhjältens VIP-säte, Balotelli spexandes på bänken och allt i en match som inte bara gällde två klubbars stolthet, utan med en ligatitel på spel där den ena parten dominerat i två decennier och där den andra parten inte vunnit på 44 år. Jag satt såklart som klistrad framför dramat.

För egen del blev jag överraskad över hur bra Yaya Touré var mot min favorit Paul Scholes och hur lite Wayne Rooney fick att göra.

Nu måste dock City vinna i Newcastle, och det är ingen enkel uppgift. Tror även att United kommer att få kriga för full pott i Sunderland i avslutningen. Mer att vänta på den här bloggen snart.

Sebastian Giovinco har just haft ny show med två framspelningar i vinstmatchen i Palermo och har nu 21 poäng (12+9) i lilla Parma som han har tagit upp på den övre halvan i tabellen. Undrar just vad sommaren har att erbjuda Atommyran i det azurblå stället och vart han spelar i höst. Litar Conte på Seba?

*****

God afton. Jag sitter hemma och förbereder mig inför frågesport på Södra Teatern ikväll. Igår var en sån där förtrollande kväll uppe på Mosebacke då Chelsea till slut tog sig vidare till sin drömfinal efter en närmast osannolik insats i Barcelona.

Barcelona har byggt upp fotbollsvärldens starkaste spelidentitet under Guardiolas ledning som bygger på bollinnehav. Det innebär också att katalanerna erbjuder en hel planhalva för motståndarna att ta del av, då bollen erövras. Många tycker att det var skönt att Barcelonas dominans bröts. Det vi kan konstatera är att Chelsea fick sin revansch till slut efter att ha blivit bortdömda 2009. Grattis!

*****

Milans tränare Max Allegri är pressad efter en del laguttagningar på sistone och hånas numera öppet bland delar av fansen. Att spela Emanuelson som trequartista i en klubb som vill slåss om alla titlar kommer inte att nå sina mål. Just den kritiken är lätt att förstå.

*****

Napoli vann igen utan Lavezzi, nu mot formstarka Lecce. Enligt mitt sätt att se det är det Cavani som är Napolis viktigaste spelare, den som gör skillnaden. Lavezzi är den som hjärtat bultar mest för, för många, men jag tror att Vargas kan bli en större spelare i Napolis tröja. Vänta till nästa säsong!

*****

Titelstriden i England är åter öppen. Tänk så många som uttalat sig om Mancinis ledarskap denna vår, och ändå vinner laget nu med stora siffror, med Tévez från start, med Balotelli avstängd, och med frid och fröjd i laget. Jag tycker att Mancini och Manchester City har gjort en fantastisk säsong i ligan. I cuperna tycker jag att att dom måste göra mycket bättre ifrån sig nästa säsong för att det ska kännas ok med den nya satsningen.

Även Di Matteo borde få heder för sitt lugna sätt att hantera de gamla spelarna i Chelsea, och hur laget hittat en vinnarmentalitet som tagit dem ända till final.

*****

FC Andrea Doria inledde spelet i Division IV mellersta Stockholm med vinst, hemma mot Skå, 2-1. Jag tror att vi kan hänga på ett tag i toppen, bara vi kan ösa på med all vår offensiva kraft som vårt lilla lag besitter. Fyra långtidsskador gör ont, men är vi bara med i vår så kan vi bli sylvassa till hösten.

*****

Skott Genoa nu mot Milan, upp på armen på Nesta. Milan bör ha blivit bestraffade där. Milan får mycket emot sig, men även mycket med sig. Däremot tycker jag inte att det är värdigt att gå ut på det sätt som Galliani gjorde, som kontring på Juves ovärdiga utspel. Juventus bör dessutom vara en klassklubb, som står stiligt upp när det blåser. All heder till Conte för det jobb som han har utfört, men jag gillar inte det eviga klagandet på domarkåren.

*****

Barcelona är vår tids bästa lag, även om just bollinnehav egentligen är oväsentligt. Ändå kan det bli Real Madrid och Ronaldo II som krossar en massa rekord i år, och som tar över nu. Tronskifte? Vart tar Pep vägen? Blir Mou kvar?

*****

Dags att hitta en fin kavaj och en fin skjorta. Vad hade Lapo Elkann valt? Måste dra! Ciao.

Piermario Morosini föll ihop, försökte resa sig, men föll ihop igen. Nu är han åter hos sina älskade.

De sorgliga, tårdrypande bilderna på Livorno-spelaren Morosini som blev stående på knä inför öppen ridå, inför våra ögon, är en historia om en pojke som trotsat nästan allt. Bilderna dröjer sig kvar i medvetandet och spelas upp i slow-motion.

Piermario Morosini, en kille som trots fruktansvärda motgångar kämpat för sin famlij, fått sörja dem en och en då de lämnat jordelivet tills bara systern fanns kvar här, och den sjuka systern höll han, ömt så ömt, som det sista älskade han hade kvar av sin familj.

Nu är hon lämnad ensam.

Men ingen är helt ensam i en värld fylld av kärlek. Idag berättar Udinese Calcio att dom kommer att ge systern sin kärlek och sitt stöd.

Hennes bror Piermario Morosini hade egenskaper som fotbollsspelare som gjorde honom till en fin playmaker med spår i sitt spel av Andrea Pirlo. Morosini var ansvarsfull, inte bara utanför planen, utan även på det gräs som han levde och tragiskt nog dog för.

Jag minns honom, precis som Fabrice Muamba i U21-EM som spelades här i Sverige. Jag minns hur vi uppmärksammade honom för hans exceptionella förnamn. Piermario! Vilket namn! Genialiskt!

Historier som den om Piermario Morosini är för sorgliga för att vi ska nånsin ska kunna förstå. Det sägs att Gud väljer ut dom bästa först. Kanske är det sådana som Piermario som först kommer till himlen.

En sån här dag vill jag bara tänka på att han får träffa sin familj igen. Jag är inte religiös men den här dagen hoppas jag att han nu är åter hos sina föräldrar och sin älskade bror. Ha det så bra i himlen Piermario, och fortsätt vara så god som du var här nere hos oss på jorden.

Om himlen finns.

Självklart måste vi plocka fram våra jeansjackor.

Lapo har plockat fram sin.

Bara för att inspirera dig lite. Vi behöver ju faktiskt inte klä oss likadant allihop. Tycker jag.

Forza Lapo Sprezzaturissimo!!!

Inte nog med att Muntari gjorde  mål och var med och slog lillkillens hemmaidoler. Muntari ville ge bort sin tröja till honom också.

Vad skulle han med den till?

Mario Balotelli kan missa EM, och det är Prandellis nya fairplay-tänk som är bakgrunden.

Césare Prandelli var redan inne på mycket av sitt fair play-tänk då hans Firorentina hedrade sina motståndare vid hemmaförlust under hans ledning på Artemio Franchi genom att bilda en korridor på vägen ut där spelarna applåderade. Den kallades ‘den tredje halvleken.’

När spelare som Mario Balotelli inte kan kontrollera sitt temperament på planen, så som vi såg i helgen, har Prandelli på slutet uteslutit honom ur sin landslagstrupp, men även Osvaldo har refuserats pga sitt svaga uppträdande i Romas bortamatch mot Atalanta. Samme Osvaldo har under säsongen bråkat med egne spelaren Lamela, även om just det bråket slutade med att hela laget gick ut och åt pizza tillsammans.

Balotellis tjuriga humör och framförallt den fula sparken mot Arsenals Song har uppmärksammats ohälsosamt mycket. Så mycket så att man undrar om Balotelli har tagit livet av någon. Det var ingen Keane mot Håland-spark, ingen Cantona-karate-spark eller nån liggande glidtackling med sträckta ben som det handlade om, men det var en förseelse så ful att det kunde åsamkat Song en dryg skada. Tvyärr får vi se dem alltför ofta, framförallt i England.

Super Mario ska ha kritik, han bör lära sig att det inte går att bete sig så på en fotbollsplan, och det är dags att växa upp. Nu är han 21 år och borde börja inse att hela världen inte hatar honom. Men det är just så han har blivit bemött av sin omvärld. Än idag bemöter han den som han tror och känner att den ser på honom. Så känns det i alla fall.

Så utstött, vilsen, och refuserad verkar han ha kännt sig ända sedan barnsben och han har själv uttryckt sin bitterhet mot sina biologiska föräldrar som lämnade iväg honom. Född i Palermo av Thomas och Rose Barwuah blev det första levnadsåret drastiskt då hans tarmar inte fungerade normalt och Mario var på väg att mista livet. Men lille Marios liv räddades, även när det såg kärvt ut och det var då hans biologiska föräldrar blev rekommenderade av sociala myndigheter att låta honom tas om hand av fosterföräldrar. Mario säger sig aldrig vilja förlåta dem för att han lämnats bort och så länge han inte har minsta tanke på det så finns ärret kvar i hjärtat.

Den annorlunda uppväxten i Brescia-provinsen hos fosterföräldrarna Francesco och Silvia Balotelli går såklart inte att sätta sig in i.

Det finns en uppfattning om att ju mer vi har, ju mer äger, ju mer vi tjänar, ju kändare vi blir, ju lyckligare blir vi. Om det ändå vore så enkelt. Enligt mitt sätt att se det finns det bara en framgång i livet, och det är att vara lycklig. Att vara frisk, att ha mat, tak över huvudet, ett jobb att gå till och en bra omgivning kan räcka långt.

Fotbollsvärlden är långt ifrån den där miljön som många drömmer om. Med sunda värderingar lär man sig att livet som proffs, och vägen dit, inte är en enkel balansgång.

Jag minns när jag och Jens Fjellström träffade den föredetta ungdomsspelaren Martin Bengtsson på Appiano Gentile, Inters träningsanläggning för några år sedan. Inte anade vi då hur dystert hans hjärta var. Läs ‘I skuggan av San Siro’ om du vill läsa mer om Martins öde.

Äventyret i Milano slutade med att Martin försökte ta sitt liv. En dag skar han sig själv med rakblad och svimmade av med blödande handleder. Räddningen blev en städerska som hörde dunsen när han föll mot golvet och hon lyckades rädda hans liv.

– Jag tror att ledarskapsutbildningar måste värdera högre att man ska se spelarna som människor. Det är viktigt att förstå vad som får en människa att vilja prestera, säger Martin Bengtsson idag.

Livet som ungdomsproffs kan knäcka vem som helst. Det är från den miljön Mario Balotelli närmast kommer.

Jag tror att Roberto Mancini har, precis som han uttryckt, försökt hjälpa Mario att komma på fötter varenda dag sedan han kom till Manchester City, med tron att det går att hjälpa honom. Han har varit som en fader för Balotelli de senaste åren. Ändå sitter taggarna kvar.

Se på Zlatan Ibrahimovics bakgrund, och hur han fortfarande, 30 år gammal, går fram och lappar till motståndare under match, skriker spydigheter mot journalister eller brottas med lagkamrater som om det vore på liv och död.

Det uppträdandet är väl också svårt att försvara? Helt klart är att det inte hade accepterats av Prandelli, så det är väl tur för oss svenskar att Hamrén är lite mer förlåtande.

Ibland kan även ett förlåt vara hela räddningen. Det gäller inte bara för Super-Mario, Tévez, Mancini eller Ibrahimovic. Det gäller nog faktiskt även för oss.

Goddag.

I dessa dagar är det tydligt hur subjektivt allt är. Barcelona får straffar till höger och vänster, Milan får en straff emot sig ena dagen och klagar högljutt. Nästa dag får laget en straff till skänks när Maxi Lopez filmar sig till den. Då är det tyst som i graven från egna led om den där filmningen.

Arsenals supportrar talar om ekonomisk dopning och blir överlyckliga över en eventuell tredjeplats i ligan. Förut var det bara titlar som var värt nåt. Som Gooner anses det fult med ‘oljepengar’. Arsenal har byggt en mycket finare kultur. Det spelar ingen roll att laget knappt får ihop två startspelare från England, att segerskytten heter Mikel Arteta och är uppväxt i San Sebastian. Det spelar ingen roll att storstjärnan är uppväxt i Rotterdam, att mittbacken är skolad i Ajax, att målvakten är från Polen eller att en israel som spelat i två rivaliserande klubbar är en av spelarna. Köplagen är fulare.

Manchester United rycker i ligan efter gåvor från domaren i ett par raka matcher. Under hela säsongen har Alex Ferguson i vanlig ordning satt press på domarkåren med sina uttalanden. I Turin har Juventus kört samma race med domarna, fram till dess att Muntari gjorde 2-0 för Milan på San Siro mot Juventus, utan att målet godkändes. Efter det har det blivit lite tystare.

Allt är subjektivt. Man kan kalla Man City för köplag om man vill, man kan irritera sig på tillkottet av nytt kapital och det går att förstå irritationen. Klubbar kanske borde få verka med de befintliga medel som finns tillgängliga, utan stort tillskjutet privat kapital. Men vart går gränsen?

Om nån ser potential i ett varumärke eller i en fotbollsklubb och vill investera så borde det väl finnas en rimlig möjlighet att få göra det? Om nån vill bygga en ny arena och med hjälp av investerade medel från Förenade Arabemiraten kalla den Emirates Stadium så borde väl det vara ok? Eller ska man säga nej till hundra miljoner pund i en sån satsning? Är det fulare att ta emot hundra miljoner pund än att ta emot tio miljoner pund? Är det fulare att ta emot femhundra miljoner än att ta emot hundra?

Allt är subjektivt. Alla andra fuskar. Den egna klubben går alltid fri.

Chelsea anser att Barcelona fått fördel av domarna. Arsenal tycker att Chelsea är dopade ekonomiskt och så där rullar det på.

Alla är finare. Alla är bättre. Ingen skulle göra som den andre. Ingen skulle ta emot pengar, ens om den fick dem. Beroende av summa. Ingen vill ha en straff. Ingen skulle filma. Alla andra får domsluten med sig.

Supporterskap handlar om kärleken till den egna klubben. Fanatism leder ofta till annat. Mycket handlar om att smutskasta dom andra. Liken i den egna garderoben, skräpet framför den egna dörren, kan få vänta. Ligga kvar ett tag till. Det är inget som den fanatiske lägger märke till ändå.