Hanssons Frankrikeblogg

Frankrikes stora talanger: Lista 20-11

27 november 2014 13.46, Jonas Hansson

Varje vinter bloggar jag igenom en lista över de största talangerna i Ligue 1. Det är ganska klara grunder:

1. Spelaren måste vara född 1994 eller senare.
2. Spelaren måste tillhöra en Ligue 1-klubb.
3. Spelaren måste ha fått speltid i Ligue 1.

Punkt 2 och 3 är där för att jag själv måste ha fått se spelarna i seniorsammanhang. Generellt kan man säga att det sällan skiljer så mycket på talangerna från plats 15 och uppåt, utan flera av talangerna i dagens lista (plats 31-40) och kommande listan (21-30) kan både rasa och höjas under de kommande månaderna.

Spelaren inom parentes, exempelvis Thomas Lemar ([…], Christian Eriksen) är den spelaren jag tycker har flest spelmässiga likheter med talangen. Jag gör ingen kvalitetsbedömning, utan anser att Lemars stil är mest lik Eriksen av de som är aktiva i fotbollstoppen. Detta för att få en ungefärlig bild av vad det är för spelartyp, men jag lägger ingen kvalitetsåsikt i spelarjämförelser.

Del 1: Lemar, Koziello, Meïté, Honorat, Andrada, Bahlouli, Sparagna, Gbamin, Lavigne, Kamano

Del 2: Conte, Bourigeaud, Benzia, Moreira, Nangis, Kaabouni, Abdullah, Cyprien, Sylla, Rafetraniaina

20. Mouez Hassen (1995, OGC Nice, Kristoffer Nordfeldt)

Topp-5-ligornas enda ordinarie tonårsmålvakt. Kom fram redan förra säsongen, och när det blev målvaktsskada i somras var OGC Nice inte intresserade av att värva förstaval. Hassen skulle få chansen vilket har utvecklats till att han har startat varje Ligue 1-match i höst.

Talangen är synlig, men han har också problem att fylla ut målet och förtroendet klickar inte med (de stabbiga) försvararna. OGC Nice har dock en stark målvaktstradition, och det ska finnas frekventa utvecklingssamtal mellan Hassen och OGC Nice-produkten Hugo Lloris.

19. Michaël Frey (1994, Lille, Nicklas Bendtner minus attityd)

Lille sålde Kalou (usel fotbollsspelare, god poängspelare) och plockade in schweizaren Frey. Vissa ser ett snubbeltroll. Andra ser en anfallare med så många centimeter att han kan buffla fram goda resultat.

Får lida av en Lille OSC-offensiven som inte har haft en vettig anfallsplan på 18 månader. Kostade stora belopp. Emra Tahirovic? Maroune Chamakh? Olivier Giroud? Karriärsutvecklingen är diffus.

18. Georges-Kévin Nkoudou (1995, Nantes, Raheem Sterling)

Olympique de Marseille, Inter, Milan, Juventus, Real Madrid, AS Roma, Liverpool, Arsenal, Porto. Det har varit jobbigt för media att sammanfatta de klubbarna som är Nkoudou-intresserade. Släpptes från PSG som 15-åring, kom ifatt i utvecklingen i Nantes. Kraftull yttersnabbhet, god kille, och faktiskt lite för blyg på planen tidigare.

– Jag förstod inte vad jag var kapabel att göra.

Nu förstår han, och nu är han ordinarie.

17. Jordan Amavi (1994, OGC Nice, Luke Shaw)

OGC Nice brukar värva från Toulon, lex Honorat (plats 37 på talanglistan) och i den listan plockar vi också in Amavi. Amavi är en av runt tio Coupe Gambardella-vinnare från 2012 som har fått en A-platstrupp, och är den med mest frekvent starka prestationer i A-laget.

Sköter sitt på vänsterkanten med allt han ska, vilket är imponerande med tanke på den under Hassendelen nämnda försvarsstabbigheten. AC Milan-aktuell, och förmodligen höstens bästa tillsammans med Nampalys Mendy i OGC Nice. Tillräckligt smart och mer än tillräckligt snabb för att OGC Nice skulle sälja Timothée Kolodziejczak till Sevilla utan att någon nu ens kommer ihåg Kolodziejczak. Amavi petade ju honom mot slutet.

16. Paul Nardi (1994, Nancy/AS Monaco, Hugo Lloris)

Den spelaren som bryter från listan. Nardi har ännu inte gjort en Ligue 1-match, men köptes av AS Monaco i somras för €3,5 miljoner. Nominerad till ”Årets målvakt” i Ligue 2 förra säsongen, trots att han fyllde 20 år i maj. Det här året lär han nog vinna priset, ett pris som ifjol vanns av 93:an Aréola.

Flexibel och med god målvaktslängd, grundförutsättningarna är där, men det som imponerar är hur idiotiskt/genialiskt modig han är. De matcherna där han inte är perfekt blir folk förvånade. Framtida PSG-Monaco-målvaktstalangtävling mellan Aréola och Nardi.

15. Corentin Tolisso (1994, Lyon, Lassana Diarra)

Har spelat på alla positioner förutom som målvakt under de senaste åren, men i Lyons A-lag skiftar han mellan ytterback, balansspelare, och tvåvägsmittfältare. För att slängas runt så ofta så gör han insatser klart över alla förväntningar.

Sticker aldrig ut, mer än när han gör matchvinnande mål mot AS Monaco och Bordeaux, utan det är det som imponerar. Han gör ett så kraftfullt grundjobb att han är viktig bara av den anledningen. Närmar sig 50 proffsmatcher, trots att han debuterade för drygt ett år sedan.

14. Bernardo Silva (1994, AS Monaco/Benfica, Rui Costa)

Benficas största talang fick inte speltid, och agenten Jorge Mendes skickade honom på lån till AS Monaco. Efter någon månads inskolning började Silva dyka upp som ett seriöst matchalternativ, och pendlar in och ut i startelvan.

Sitter på ett uppskattat värde av €20 miljoner, och kan skickas till Valencia i vinter. Har Rui Costa-tekniken, men inte Rui Costa-påverkan. Får inte effekt i sista tredjedelen och har den klyschiga ”behöver jobba på sig muskler”-auran.

13. Neal Maupay (1996, OGC Nice, Carlos Tévez)

Kunde inte debutera i början på 2012-2013-säsongen eftersom han var för ung för att få speltid. Fick därför vänta till sin 16:e födelsedag. Historiens fjärde yngsta högstadivisionsspelare och den näst yngsta målskytten. Efter det slets korsbandet sönder och vi vet inte längre var vi har Maupay.

Gör sitt bästa av att han varken är stor eller snabb, utan agerar med hjärta och hjärna i anfallspositionen. Fransk pappa, argentinsk sjuksköterskemor, sju A-lagsmål, kan vara kvar på listan i två år till.

12. Benjamin Mendy (1994, Olympique de Marseille, ung Aly Cissokho)

Din klassiska tuggytterback med Aly Cissokho-fysik. Har misstagit sig i de två senaste toppmatcherna, och det är också där problemet med Mendy hamnar: han får inte till balansen offensiv/defensiv. Bielsa har ändå ett tungt förtroende, vilket betyder mycket för listplaseringen. Känns som en vettig Kurzawa/Digne-utmanare till landslagsplatsen.

11. Hervin Ongenda (1995, SC Bastia/Paris SG, Sebastian Giovinco)

Kingsley Coman till Hervin Ongenda. Det kunde ha varit ett tecken för framtiden, men kanske bara blir ett tecken på vad som skulle ha kunnat hända. Coman är borta och Ongenda utlånad till SC Bastia, där han gör marginell nytta. Hade PSG:s bästa poängsnitt per spelad minut när han var kvar, men fick aldrig en längre chans.

Jag funderar… Saknar Ongenda något? Exceptionella och funktionella ageranden.

@jonas_hansson

Thauvins val: en ny Ben Arfa eller en ny Ribéry?

25 november 2014 15.02, Jonas Hansson

Det är ganska exakt två år sedan Florian Thauvin slog igenom i Ligue 1, den 25:e oktober 2012 med två mål mot Bordeaux. Innan dess hade ingen koll på honom. En mediaskuggad SC Bastia-talang som visserligen hade gjort sju ungdomslandskamper, men 19-åringen var innan Bordeauxmatchen bara en strötalang.

Genombrottet hann inte ens att accelerera, det bara hände. Tre månader senare hade han gjort stormatch på stormatch, fått Wenger att börja fundera på köp, och han fick en signatur för Lille OSC där SC Bastia fick en primär summa på €3,5 miljoner. Under sommaren vann han också U20-VM, med Thauvins två mål som matchens enda i semifinalen mot Ghana.

Han hade ett ryck med och utan boll, och en direkthet som kan saknas hos tekniska yttrar. Han öste fram i SC Bastia. Kanske lite… Gareth Bale?

Alla förstod att Lille OSC:s €3,5 miljoner var ett för lågt pris. Han hade ju dessutom en god aura kring sig, i intervjuerna gav han en mjuk och väluppfostrad ton. ”En hederlig och snäll grabb”. Nästan blyg. Nästan för snäll. Vad gick att ogilla?

BASTIA - OL

Thauvin hade fått slutföra säsongen på lån i SC Bastia, men när han kom till Lille OSC under sommaren så var han för bra. Han hade slagit igenom för nio månader sedan. Han hade bytt klubb för sex månader sedan. Ändå ville han inte vara kvar.

Han tog hjäp av sin rådgivare Adil Amazzough, en olicensierad hobbyagent som kallades för ”slaktaren” (den mer korrekta historien där är att Amazzough även hjälp karriärer för bland annat Mathieu Bodmer, och att han äger aktier i ett slakteri). Amazzough frågade Labrune om inte Olympique de Marseille ville köpa, som en del i deras försök att bli Frankrikes Dortmund.

OM sa ”ja”. Thauvin började strejka och pratade om lönemissnöje om anledningen. Övergången till OM blev klar under sista transferdagarna sommaren 2013: €15 miljoner. För en 20-åring som hade gjort Ligue 1-debut exakt ett år tidigare, och som bara hade hunnit med en enda träning för Lille OSC. Lille OSC hade tjänat €11,5 miljoner på ett halvår utan att ens ha honom i klubben.

Det var dock en sak som hade förändrats. Pojkbandsgossen Florian hade varit älskad i Frankrike. Efter flytten förstördes den goda bilden av honom.

Varje år delar Cahiers du Football ut Ballon de plomb. Motsatsen till Ballon d’Or, ett pris som ger till den spelaren som har utmärkt sig mest på ett negativt. Thauvin fick 52,5% av rösterna. Tvåan Florian Marange hamnade på 13,7%.

Det sportsliga då, hur har tiden i Olympique de Marseille varit? Tolv mål, fem assist, 52 matcher. Ett godkänd facit för en 21-årig ytter. Förra året kunde han linda in sig i OM:s dåliga säsong och att det var hans inskolningsperiod.

I höst har dock kritiken varit hård. Alessandrini kommer in med pigga idéer, medan Thauvin lider av Fernando Torres-sjukdomen. Vad han än försöker sig på blir det fel. Han kommer till lägen, han skapar lägen, men slutprodukten är icke-existerande.

Dribblingar som slutar i att han försöker springa igenom motståndare. Avslut som skjuts med allt mer kraft och hamnar allt mer utanför. Inlägg som…

Många vill ha Thauvin petad, men han får alltid starta. Bielsa fick förra månaden en fråga om varför Thauvin fick chans på chans.

– Det är en av de mest imponerande spelarna jag har haft under hela min tränarkarriär.

Om det är någon ung offensiv spelare i Frankrike som har tillgångarna för att göra nytta redan i EM 2016 så är det Thauvin. Spetskvalitéerna i tillslaget, rycket, och idéerna är där. Problemet är att han inte får ut något av det. För varje misslyckad aktion försöker han ännu hårdare i nästa situation, och då blir det ännu mer fel.

EM 2016 är drygt 18 månader bort. Om Thauvin har tiden och egenskaperna för att bli landslagsklar på så kort tid? Jag tvekar inte. Om han verkligen blir landslagsklar? Jag tvekar. Ribéry eller Ben Arfa?

img-florent-tu-as-message-a-faire-passer-1385734396_620_400_crop_articles-177954

***

Omgångens elva (4-3-3)

Mounier 500099 (1) – Payet 500083 – Pastore PSG_logo
Mesloub 501913Cahuzac 508009 – Lemina 500083
Signorino Stade_reims – Armand 500015 – Fanni 500083 – Théophile-Catherine 500225
Riou 500369

@jonas_hansson

Klubben som köper amatörer, inte karriärer

23 november 2014 14.09, Jonas Hansson

- Jag har haft flera udda jobb, bland annat på byggarbetsplatser med att installera isolering. Sedan ville Dijon att jag skulle skriva kontrakt med dem under en vinter, men jag ville göra klart mina optikerstudier. Jag ville ha min examen först.

Dijon är en god storytellingklubb. Just den historien kommer från Benjamin Corgnet, som värvades till Dijon från femtedivisionen som 23-åring. Två år senare såldes han till Lorient för €4 miljoner. Han är en av ett tiotal invärvade amatörspelare som har blivit en stark spelare i Ligue 1 eller Ligue 2.

Klubbens scout Sébastien Larcier i en intervju med So Foot:

– När Rudi Garcia lämnade klubben 2007 tog vi en nysväng. Dijon är en ung klubb (grundad 1998), vi var okända. När vi var i kris så förstod vi att klubben riskerade allvarliga ekonomiska svårigheter om vi fortsatte att rekrytera spelare med karriärer.

– 2008 skapades därför en scoutingorganisation som vände sig mot National (tredjedivisionen), CFA (fjärde), CFA 2 (femte), och andra amatörklubbar.

Dijon har haft gott resultat. Förutom Corgnet så har klubben hämtat spelare som Bauthéac (nivå 3 i ligasystemet), Reynet (4), Tavares (4), Philippoteaux (4), Babit (7), Diony (4), och Benet (4). Spelare som idag får speltid i Dijon – offensiven drivs av spelare som Tavares och Philippoteaux – eller som har bytt upp sig till Ligue 1.

Ta Benet som exempel: värvad i somras från CFA, och i oktober fick han göra debut i franska U20-landslaget.

Dijon ligger idag på plats 2 i Ligue 2. Detta trots att deras årsbudget är knappt €10 miljoner per år, vilket egentligen ska placera dem på undre halvan. Varför gör då inte fler som Dijon?

– För att detta ska fungera måste du ge de här pojkarna tid att mogna, att anpassa sig till en ny och annorlunda miljö, både i livet och i fotbollen. Ibland kan det ta tre år, vilket inte överensstämmer med kravet på ett nyförvärv. Vissa lag gör andra strategiska val, som att förlita sig på erfarna spelare.

– Spelare som kommer underifrån… Vi ser direkt att deras önskan att lyckas är tiodubblat jämfört med en akademispelare. När man även varit inne i arbetslivet är det enklare att uppskatta fotbollen. Jag jobbade själv på ett lager på morgonen och eftermiddagen, och tränade på kvällen. Jag kan föreställa mig hur det är för en kille att vara i samma situation och sedan bli en professionell fotbollsspelare.

Ett urexempel är Philippoteaux, som startat 13 av 14 matcher i höst och då gjort sex mål och tre assist. En vanlig gosse.

– För 18 månader sedan började jag vid 7-8, med 45 minuters resa, följt av arbete till 17.00. Efter det var det träning på kvällen.

För tre år sedan fick dessutom klubbens första akademiprodukter göra A-lagsdebut: Florent Mollet och Jordan Marie, som båda har gjort tio stycken Ligue 2-matcher under hösten. När det sedan inte finns spelare i den nya akademin eller i de lägre divisionerna så kollar Dijon i Ligue 1-klubbarnas reservlag, eller som i fallet med Eliott Sorin: värvad från Akademi HIF i svenska division 2.

Räcker då det här till Ligue 1 nästa säsong?

dijon

@jonas_hansson

Frankrikes stora talanger: Lista 30-21

20 november 2014 15.35, Jonas Hansson

Varje vinter bloggar jag igenom en lista över de största talangerna i Ligue 1. Det är ganska klara grunder:

1. Spelaren måste vara född 1994 eller senare.
2. Spelaren måste tillhöra en Ligue 1-klubb.
3. Spelaren måste ha fått speltid i Ligue 1.

Punkt 2 och 3 är där för att jag själv måste ha fått se spelarna i seniorsammanhang. Generellt kan man säga att det sällan skiljer så mycket på talangerna från plats 15 och uppåt, utan flera av talangerna i dagens lista (plats 31-40) och kommande listan (21-30) kan både rasa och höjas under de kommande månaderna.

Spelaren inom parentes, exempelvis Thomas Lemar ([…], Christian Eriksen) är den spelaren jag tycker har flest spelmässiga likheter med talangen. Jag gör ingen kvalitetsbedömning, utan anser att Lemars stil är mest lik Eriksen av de som är aktiva i fotbollstoppen. Detta för att få en ungefärlig bild av vad det är för spelartyp, men jag lägger ingen kvalitetsåsikt i spelarjämförelser.

Del 1: Lemar, Koziello, Meïté, Honorat, Andrada, Bahlouli, Sparagna, Gbamin, Lavigne, Kamano

30. Antoine Conte (1994, Reims, John Heitinga)

”Är han inte för tunn för att vara mittback?”. Han är för tunn i den meningen att han har svårt att rätta till misstag med kraft och fysik, för det blir misstag med en så ung försvarare med så få A-lagsmatcher.

PSG-produkt som Ancelotti gillade, men som dumpades  och skänktes bort. Några månader efter dumpningen startar han landskamper för franska U21. Ojämn men god gosse. ”Höstens bästa i Reims”, säger tränare Vasseur, som även tränade Conte när båda var inne i PSG:s ungdomsfotboll.

29. Benjamin Bourigeaud (1994, Lens, Yohan Cabaye)

Uppväxt i granntrakten och ringer du hem till honom så svarar en lika Lensentusiastisk mamma. Det, tillsammans med hans framåtanda som central mittfältare, skapar enkelt förståelse till varför Lenssupportrarna gjorde Bourigeaud till favorittalangen.

Spelstil? Gillar att stå längs mittcirkeln och fördela långa precisa lyftningar ut mot rusande kanter. Starkt tillslag, försök till ettrighet i djupledslöpningar. Har än så länge bara satt marginell påverkan under tiden i Ligue 1.

28. Yassine Benzia (1994, Lyon, Karim Benzema)

Benzia sjunker på listan varje år. Han har 24 mål på 39 ungdomslandskamper, han får alltid höra Karim Benzema-liknelsen, han har gjort starka matcher i A-laget. Men. Varken Fournier eller Garde vill ge honom de långa förtroendet i A-laget. Bakom skadeproblemen finns även tränare som vill att Benzia ska mogna.

Fournier skrek efter ny anfallare. Fick ingen. Ändå plockar han upp andra unga anfallare (Fekir, Njie, Yattara…) istället för att ens försöka med Benzia, som får puttra i B-laget. Ser du Benzia spela så undrar du om han verkligen saknar något, mer än möjligen lite mer ryck. En av Frankrikes mest tekniktalangfulla spelare.

27. Steven Moreira (Rennes, 1994, Bacary Sagna)

Ren defensiv, välskolad, Tony Hibbert-kämpande, men ger lite väl högt tekniskt avfall. Moreira har både fördelen och nackdelen att han kan slängas runt var som helst på kanterna, men utan att få en lång sträcka matcher på samma position.

Främst högerback, och det finns väl något Bacary Sagna över honom, samtidigt som han är den mest uppskattade talangen i Rennes i år. Det är ett gott betyg då Rennes har Frankrikes näst starkaste akademi.

26. Lenny Nangis (1994, Caen, fattigklubbarnas Arjen Robben)

Sommaren 2011 gjorde Caen ett val. Inga offensiva nyförvärv, utan lita på 16- och 17-åringarna Mbaye Niang och Lenny Nangis. Det var ovanligt att en så liten klubb som Caen hade två så stora talanger, och offensiven skulle anpassas för dem.

Caen åkte ur Ligue 1, Niang såldes till AC Milan, och Nangis hamnade på bänken i ett par år i Ligue 2. Alla visste Nangis’ gyllene trioegenskaper. Snabbheten. Entusiasmen. Vinna en-mot-en-lägen. Ändå tog det till i våras innan Caen fick ut kvalitéerna på A-lagsnivå. Guadeloupeuppväxta Nangis är bara några fler poäng ifrån ett åtminstone medialt genombrott.

25. Younès Kaabouni (1995, Bordeaux, Javier Pastore)

Maghrebtalangerna fortsätter att visa upp tekniks överlägsenhet. Marockoättade Kaabouni vrickas långsamt in i A-lagssammanhang. Inhopp för att hålla i bollen för att försvara ett resultat, eller hitta på ett par idéer när de måste göra mål. Talangmässigt har Kaabouni allt för en topp-10-placering på listan, men måste lära sig Ligue 1-tempot. Sagnol verkar inte tycka att han klarar av de första 60 svårare minuterna.

Första 15 sekunderna i den här videon visar ändå vad Sagnol kan jobba med.

24. Rafidine Abdullah (1994, Lorient, Yann M’Vila)

För bara ett par år sedan pratade alla i Olympique de Marseille om supertalangen Abdullah. Du hittar inte en OM-spelare som inte skulle beskriva hur imponerade de var av hans fysik (”han har en Alou Diarra i varje ben”), lyssningsförmåga, enkelhet, och bolldistribution. ”Han är ett steg före alla andra i sin ålder”. Han skulle vara idolen för alla andra OM-akademispelare som ville hamna i A-laget.

Sen? Olympique de Marseille hittade Lemina i Lorient och tappade intresset för Abdullah. Abdullah byttes bort till Lorient, men då var tränare Gourcuff mest så besviken över Leminaförsäljningen att han aktivt höll borta Abdullah från spel. Under nya tränaren Ripoll skulle han ha lånats ut, men har istället blivit en positiv överraskning.

23. Wylan Cyprien (1995, Lens, svårt… någon slags Marchisio?)

Har haft en kort karriär. Började spela som 12-åring, upplockad av Lens som 13-åring, A-lagsdebut som 17-åring.

Har två av tre delar i sitt spel: bygga upp anfall och avsluta dem. Han har fysiken även för del tre, att vinna boll, men får inte ut tillräckligt mycket av den fysiken ännu. Sedan A-lagsdebuten för två år sedan har han dock varit en frekvent startspelare, och får ses som en central mittfältare med tillräckligt många grundverktyg.

22. Issiaga Sylla (1994, Toulouse, tyngre Ahmed Elmohamady)

Plockades upp från Guinea för ett par år sedan, där han faktiskt gjorde A-landslagsdebut som 16-åring, och gör allt det man inte förväntar sig att han ska göra. Det hade ju varit lättare att acceptera om det inte vore för att han är vänsterback.

Han har god fysik, både i snabbhet och styrka, men spretar. 50-50 på gilla/ogilla. Stökig teknik och stökiga idéer. Man vet aldrig vad man får ut av honom, och det är kanske också därför som han redan har hunnit göra fem A-lagsmål på 48 A-lagsmatcher i Toulouse. Toulouse försöker ha honom som ordinarie, men inser att han har läropoäng att hämta in. Passar ändå bra som wingback i deras kantkaotiska 3-5-2.

21. Albert Rafetraniaina (1996, Nice, tillbakadragen João Moutinho)

Oktober 2012, en månad efter hans 16-årsfödelsedag, fick Albert hoppa in i Nices A-lag. Han hade så god potential att Nice inte visste var de skulle placera honom. Mittback? Ytterback? Central mitt? Yttermitt?

Man har fastnat på central mitt. En ex-tränare: ”Han är så smart, så bra med fötterna. Innan han får bollen vet han om fyra-fem alternativ och vet vilket som är det bästa, samtidigt som han är en arbetare”.

Madagaskarfostrad, men numera fransk ungdomslandslagsspelare. Ser ut att ha några hundra Ligue 1-matcher i sig, men dessvärre direkt efter ett par matchens lirare-prestationer: skadad i flera veckor. Kan peta ut Hult till kanten under året.

@jonas_hansson

Frankrike med mittbacksproblem mot Sverige

18 november 2014 13.29, Jonas Hansson

Frankrike kör ett till hälften reservlag mot Sverige ikväll, Deschamps slänger in älsklingen Guilavogui tillsammans med några OM-spelare och en formstark Kurzawa, men en duo är i fokus: mittbacksparet Varane-Mangala. Deschamps har under sina 30 månader som förbundskapten startat med ett tiotal olika mittbacksuppsättningar med spelarna Sakho, Yanga-Mbiwa, Koscielny, Varane, Abidal, Rami, Mathieu, och Mangala.

Inget har träffat rätt, och Deschamps vet att Frankrike måste ha en starkare defensiv i EM 2016. Han har inte spelarmaterialet som Spanien eller Tyskland att köra över motståndarna även vid tillfällen då laget släpper in onödiga mål. Han måste ha sin egen Desailly-Blanc-duo.

Vilka val Deschamps än tar så fungerar de aldrig. Sakho och Yanga-Mbiwa fick första förtroendet, men deras karriärer stannade upp. Koscielny är en god jobbare, men gör misstag i stora matcher. Abidal och Mathieu är gammelalternativen, men har inte gett tillräckligt hög effekt. Rami är en temporär nödlösning.

Just nu? Varane och Mangala. Det mest talangfulla mittbacksparet, men inte heller de två har optimala förutsättningar i sina klubblag. Wenger om Varane:

– Vi bedömer honom inte längre. Vi vet att han spelar i EM 2016. Problemet med Varane… Han är en fantastisk försvarare, men om han inte spelar för Real Madrid så utvecklas han inte på rätt sätt.

Mangala? Starten i Man City har varit svår. West Hams Sam Allardyce visade att man kan köra sönder Mangala.

– De lämnade honom öppen. Han har precis kommit till Premier League, och de hjälper honom inte.

Två unga mittbackar med stor potential, men hur redo är dem till EM 2016? De måste få tid ihop, men är det rätt val? Deschamps startelva till VM 2014 var färdig i november 2013, och det kändes för sent för att hitta samspelet Frankrike behöver.

Frankrike har inte de bästa spelarna, så måste därför ha det bästa laget.

Landskampen ikväll blir Varane och Mangalas tredje A-landslagskamp ihop. 2-0 mot Holland och 2-1 mot Portugal är de två tidigare, men man ska komma ihåg att de även har gjort U21-kamper ihop. Landskampen mot Sverige ikväll är ett av få test som Deschamps kan ge dem. I vår borde startelvan vara färdig. Tiden blir ännu mer knapp eftersom Deschamps har ospelade alternativ som Laporte, Zouma, Umtiti, Perrin, Kaboul, Koulibaly, och Heurtaux.

Deschamps kan mycket väl välja de två försvararna som har störst potential. László Bölöni, tränaren som plockade upp Cristiano Ronaldo och Varane, sa detta efter Mangala och Varanes bortplockning av Cristiano Ronaldo:

– Det stora problemet är att de har väldigt få matcher tillsammans, men de kommer få tiden ihop till EM 2016. Kanske de två till och med kan överträffa Blanc och Desailly.

Wenger ser dock ett problem med uppsättningen: de är för nya. Karriärerna är inte helt satta, och de har inte gjort läromisstagen.

– Att försvara är ett jobb för en gammal man. Man måste vara 26-27 år för att vara en komplett försvarare.

@jonas_hansson

Egypten – från tre raka mästerskapsguld till tre raka mästerskapsmissar?

16 november 2014 16.35, Jonas Hansson

Vi väntar på att fler afrikanska länder ska tryckas fram. Klubbarnas scoutingorganisationer utökar sin bredd till att leta fynd i allt mer fotbollsudda länder, för att hitta och utveckla outnyttjad fotbollskvalitet, men utvecklingen går långsamt. Fotboll är en ”stora elefanterna”-sport.

När Afrikanska mästerskapet 2015 spelas så är visserligen Kap Verde och Gabon deltagare, men förutom dem är det Afrikaklassiska fotbollsstora nationer som är kvalificerade. Senegal, Tunisien, Algeriet, Kamerun, Sydafrika. Förmodligen också Elfenbenskusten och Ghana. I varje mästerskap sker någon skräll, men de stora nationerna är för etablerade.

Det är bara en stor nation som har fallit efter: Egypten, som ser ut att återigen missa ett Afrikanskt mästerskap. Deras fem senaste mästerskap:

dsadsadasd

Vi vet vad som hände efter 2010. Arabiska våren. De 72 dödsfallen i samband med fotbollsmatchen Al-Masry mot Al-Ahly. Instabilitet är ett för snällt ordval.

Fotbollen är större i Egypten än vad vi tror. 2011 genomfördes en stor undersökning i Egypten om orsakerna till skilsmässor i landet. Nummer ett på listan: att mannen brydde sig mer om fotboll än sin fru. Dessvärre har fotbollsintresset ibland ramlat över på farliga punkter. Fotbollen är ibland för stor, för mäktig.

Under 2000-talet började ultrasgrupperingar att bli starka samhällsförändrare. Läktarna blev forumet för konkreta idéer och krafttag. En egyptisk fotbollsledare sa att deras jobb har blivit ”att försöka skapa system för anarkister”. Ultras hade egna regler och egna lagar.

Egyptens regering har därför nu lagt ett ultrasförbud. De la i februari i år fram ett annat förslag: att det ska byggas 1100 nya fotbollsplaner till en kostnad av 700 miljoner kronor. Det var ett komplext beslut. Det diskuteras att ungdomar får lägga tid och energi på sporten. Motsägarna menar att fotbollens maktposition kan växa vidare.

En fråga kvarstår. Kaosperioden i landet har satt stark negativ prägel på landslaget, men finns det fler anledningar?

Säsongerna 2011/2012 och 2012/2013 ställdes in. De egyptiska spelarna fick för få matcher under för svåra förhållanden. Det här var ett direkt resultat av landets situation.

Samtidigt: Al-Ahly vann två CL-finaler, 2012 och 2013, och Egypten har tre relativt framgångsrika europeiska spelare i Hulls ös-ytterback Elmohamady, Chelseas entusiasm-dribbler Salah, och Basels andra-egyptier El-Nenny. Förra året vann Egypten Afrikanska U20-mästerskapet, där Saleh Gomaa (portugisiska Nacional) blev vald till turneringens bästa spelare. Det går att visa kvalitet.

Det finns därför delar som talar för att Egyptens landslag inte ska behöva vara i en såhär deprimerande ställning. Därför kan nämligen lägga till en annan stor faktor. Ghaly (ex-Tottenham), Fathy (ex-Hull), och Moteab (28 landslagsmål) är de enda i den nuvarande truppen som är kvar sedan guldet 2010. Alla andra är utbytta.

Gomaa (113 landskamper), Hassan (184), El-Hadary (141), El-Saqqa (112), Aboutrika (100). Gubb- och guldgenerationen finns helt enkelt inte kvar. Inför varje mästerskap dömde man ut Egypten på grund av för gammal trupp. Gomaa och Hassan kändes som 37-åringar varje gång man såg dem spela. Ändå vann de tre raka mästerskap.

Samtidigt vet vi att framgång också föder motgång. Ju mer framgångsrik ett lag är, desto mer kan en motgång påverka och vara svårare att vända när framgångarna slutar.

Egypten kan få från tre raka mästerskapsguld till att förmodligen – om än inte helt klart – missa tre raka mästerskap. Problematiken i landet är en stark delförklaring, men tappet av guldgenerationen Gomaa, Hassan, och Aboutrika är nog en lika avgörande del. Den disciplinerade och taktiskt duktiga generationen är borta, och dessutom är Salah ingen Aboutrika.

I samband med Afrikanska mästerskapet 2015 kommer bloggen att lägga ett visst fokus på afrikansk fotboll. 

Källor: ESPN, The Turbulent World of Middle East Soccer, NY Times, Al Jazeera, Wikipedia

@jonas_hansson

Frankrikes stora talanger: Lista 40-31

12 november 2014 16.25, Jonas Hansson

Varje vinter bloggar jag igenom en lista över de största talangerna i Ligue 1. Det är ganska klara grunder:

1. Spelaren måste vara född 1994 eller senare.
2. Spelaren måste tillhöra en Ligue 1-klubb.
3. Spelaren måste ha fått speltid i Ligue 1.

Punkt 2 och 3 är där för att jag själv måste ha fått se spelarna i seniorsammanhang. Generellt kan man säga att det sällan skiljer så mycket på talangerna från plats 15 och uppåt, utan flera av talangerna i dagens lista (plats 31-40) och kommande listan (21-30) kan både rasa och höjas under de kommande månaderna.

Spelaren inom parentes, exempelvis Thomas Lemar ([…], Christian Eriksen) är den spelaren jag tycker har flest spelmässiga likheter med talangen. Jag gör ingen kvalitetsbedömning, utan anser att Lemars stil är mest lik Eriksen av de som är aktiva i fotbollstoppen. Detta för att få en ungefärlig bild av vad det är för spelartyp, men jag lägger ingen kvalitetsåsikt i spelarjämförelser.

40. Thomas Lemar (1995, Caen, Christian Eriksen)

När Lemar gjorde den här säsongens första start i Ligue 1 så blev han utbytt efter 40 minuter på grund av hjärtrusning. Han ville för mycket, för snabbt. En passande bild av hans problem att få starka prestationer i seniorsammanhang.

Uppvuxen i Västindien med en stor bolldrivarinstinkt. Han ska både sätta igång anfallen och avsluta dem. Alltid aktiv i de franska ungdomslandslagen, men har haft problem att få ut sitt spelsätt på seniornivå. Caen är dock en lugn och behärskad miljö att växa upp i. Ännu viktigare för en stressad spelare.

39. Vincent Koziello (1995, OGC Nice, Jack Wilshere + Mathieu Valbuena)

”Nu slänger Nice in en 12-åring”, är standardfrasen när 58 kilo Koziello får hoppa in. Med en lugnare Jack Wilshere-touch på spelstilen och en oskyldig aura över sig är Cannesprodukten Koziello inte på något sätt en permanent tillhörighet i Nices A-lag, men gör alltid saker när han får sina stickminuter. Han är den som ska mittfältslirka när Hult saknas, och är en av ett tiotal talanger i klubben som bör få en fin karriär.

Storleksbristen? Äh, Koziello har aldrig behövt fler centimeter för att spela fotboll. Inte ens när han lirade U17 i Cannes.

koziello-u17cannes

38. Souahilo Meïté (1994, Lille OSC, Abou Diaby med Vieira-tendenser)

Tidigt färdigutvecklad, eller bara otur i Lille? Meïté var både fysiskt och tekniskt en Abou Diaby-spelare i ungdomsåren och Auxerre, men i Lille får han mest skit när han hittar sina enstaka skadefria perioder. En spelare som dominerar på U17-landslagsnivå, men som hånas i Lillesammanhang. Hans fysiska färdigheter blir inte lika utstickande där.

37. Franck Honorat (1996, OGC Nice, Pedro)

En målskytt som inte gör mål. Både Tigana och Gomis hade ungdomskarriärer i Honorats Toulon, men Honorat valde att dra till Nice. Honorat har de smarta löpningarna och det distinkta över sig, men det blir för få mål, både på landslags, A-lags-, och reservnivå. Något som oftast lossnar för unga spelare. Målproduktion härdas man fram till. Får ändå starta stickmatcher och vara en seriös inhoppare.

36. Federico Andrada (1994, Metz, grövre Chicharito) 

Andrada slog flera ungdomsrekord i River Plate och skrev på ett A-lagskontrakt med en utköpsklausul på €15 miljoner. Efter det? Hans något styrkelösa spelstil, mer byggt på Pippo Inzaghi-instinkt, blev ingenting. Lånad till Metz, som historiskt sett jobbar bra med unga offensiva spelare. Effektivisera de länge bollarna mot honom och det blir en del mål.

35. Farès Bahlouli (1995, Lyon, lättare Ross Barkley)

– Han är en av de bästa jag har sett i träning.

Lacazettes ord om Bahlouli, ytterligare en nordafrikansk spelare med en hög teknisk komplexitet, som dock har problem att få effekt av det. Ett humör som ska fixas till och Lyon tar det långsamt. Kroppsrörelserna. Kontrollen. Lugnet men ändå rycket. Idéerna.

– Han har kanske störst potential av alla. Han har så stort teknisk register, bland annat ett kvalitetspassningsspel. Han måste fortfarande kunna hantera prestationerna och insatserna. Om han inte exploderar så är det slöseri.

Armand Garrido, anställd i Lyons ungdomssektion. Mycket sånt här:

34. Stéphane Sparagna (1995, OM, Toby Alderweireld)

Bielsa fick inte in några mittbackar till OM. I slutet av försäsongen så var han så trött på A-lagsalternativen att han helt enkelt körde med Sparagna, som satt på ett halvår långt reservlagskontrakt. Startade i premiären – bara för att bli utbytt i halvtid. En mittback med försök till Varane-elegansen, men utan Varane-dominansen. Talangfullt, men förtroendelöst. Det pratas Arsenal.

33. Jean-Philippe Gbamin (1995, RC Lens, mindre uppenbar Micah Richards)

Alltid eftertraktad för hängivenheten och den vältränade höga kroppen, men vet vi vilken position Gbamin är bäst på? Arsenal och City ville ha honom för ett par år sedan. Elfenbenskustens A-landslag vill ha honom nu. Han tillhör franska U21. Han är ordinarie i RC Lens. Förtroendet finns där. Ska vi vänta på explosionen, eller måste vi först definiera exakt vad Gbamin ska göra?

32. Valentin Lavigne  (1994, Lorient, Yoann Gouffran)

En latebloomer då han gör sin första A-lagssäsong som 20-åring. Knappt 500 minuter, fyra mål, och en assist. Löpningarna, tankarna, Ole Gunnar Solskjær-tendenserna. Prestera över längre period och han hamnar topp-20. Ingen släkting till Avril.

33. François Kamano (1996, SC Bastia, Saido Berahino)

Provspelade i AIK för ett år sedan. Fick sedan kontakt med SC Bastia, och har tränat med dem sedan i januari. Numera uppbunden på ett fyraårsavtal, och ses som SC Bastias talangpärla.

Har bara lirat i Guineas inhemska liga tidigare, och saknar en del grundskolning, men råkvalitéerna och råattityden gör honom mycket gott när han öser försök som ytteranfallare. Startspelare i SC Bastias fem senaste matcher.

@jonas_hansson

Le Classique: Har Lucas och Pastore blivit nycklar?

10 november 2014 13.25, Jonas Hansson

OMavslut

Statistikbilden från OM:s avslut igår visade upp den stora skillnaden mellan PSG och OM. OM var så överpumpade med energi att de inte funderade på konstruktiva lösningar i offensiven. Alessandrini och Gignac gick på ösande optimistavslut istället för att lägga till en eller två passningar för att få målchanser med realistisk möjlighet för utdelning.

– Under första halvlek var skillnaderna till vår fördel, trots deras mål.

Bielsa pekade på en prestation som inte blev lika 90-minuterseffektiv som den borde ha varit, men att de ändå kunde stöta och störa PSG högt. OM spelade ett man-man-spel, de satte förtroende till att spelarna skulle vinna 50-50- och en-mot-en-duellerna i defensiven.

Förlorade spelarna de duellerna så hade det varit kontringsytor som PSG hade utnyttjade till mål. Duellspelet fungerade dock, det var där jag annars trodde att OM skulle brista, men det var istället i detaljerna i de avgörande momenten som skillnaden visade sig.

Pariskillen Mendys missade Lucaslöpning. Gignacs ramträff. Alessandrinis distansskottletande. Inga mål under matchens tio första chockminuter. Kvalitet? Otur? För energipumpade?

OM har ett spelsätt som är för uttröttande om de inte får målutdelning. De kunde inte fortsätta under hela matchen.

För det har ju varit så med OM den här säsongen. De har tagit ledningen i nio matcher i höst. Nio segrar. Motståndarna har tagit ledningen i fyra matcher. En oavgjord och tre förluster. OM kräver utdelning för att orka jobba på.

***

En notering kring PSG? Visst har Cavani varit målskytt i fem raka matcher, men hans brist på medflyt i spelet har ändå gjort att hans tid som central anfallare känns temporär. Han ska inte ha visat tillräckligt mycket för att Blanc ska göra en omdiskuterad formationsförändring, med alla de delarna som det för med sig.

Jag är mer intresserad av vad Ibrahimovics frånvaro har gjort för Lucas och Pastore. Lucas var – tillsammans med Aurier (har han lärt sig PSG-spelet nu?!) – bäst i PSG igår. Han hade en större säsong ifjol än vad folk ger honom kredd för, hans påverkan var stor i offensiven, men det är först på senare månader som han har blivit… en stjärna. Han är den som lättar upp för PSG när de har en tung dag, han är den som står för oväntade kvalitetsaktioner, och han gör poäng.

Pastore? Pastore är Blancs nya Gourcuff, om än i sumpigare format. Jag tror han bara behöver några mål för att öka i mediapopularitet.

Det tog några matcher innan Lucas och Pastore hittade rollerna efter Ibrahimovics frånvaro, och allt fokus riktades på att Cavani skulle vara lösningen, men den starka formen hos Pastore och Lucas har varit lika avgörande Cavanis mål.

Kan de hålla samma nivå även med Ibrahimovic, eller trycker de tillbaka sig själva till att ha mer detaljroller? Eller har de delarna inget med varandra att göra?

***

OMGÅNGENS ELVA (4-3-1-2)

Fekir 500080 – Lucas PSG_logo
Charbonnier Stade_reims
Cahuzac 508009 – Khazri 500211Veretout 501904
Siriex 524391Armand 500015 – Sall 500225 – Aurier PSG_logo
Ahamada 524391

@jonas_hansson

Laurent Blanc älskar Olympique de Marseille

9 november 2014 14.45, Jonas Hansson

Det var en gång ett Olympique de Marseille som var Frankrikes svulstklubb. Bernard Tapie hade fläskat på med Papin, Waddle, och Allofs för att bygga prestige och makt, både för fransk fotboll men framför allt för sig själv.

Problemet? Bordeaux var en (trist) rival på nedgång. Självdestruktiva OM behövde en arrogant rival. En kontrast. Ett motsatsförhållande till sunkighet och passion. Ett PSG.

Tapie fixade så att Canal+ köpte PSG år 1991. Qatarepoken är inte första gången som PSG pressar på med storstjärnor, utan i början på 90-talet plockade de bland annat George Weah för €6,5 miljoner och Raí för €5 miljoner. TV-kanalen betalade pengar för att öka intresset. Ett mini-Premier League-liknande scenario.

Historien har dock velat annorlunda än att ha en konstant toppstrid mellan de två klubbarna. Efter 1994 har det bara varit en enda säsong där PSG och OM tillsammans har slutat topp-2: säsongen 2012/2013, då OM slutade 12 poäng bakom PSG. Frankrikes två drivande toppklubbar, men de har varit för dåliga till och med för det inhemska spelet.

OM:s 90-tal blev för tungt. De tvångsdegraderades när mutorna blev avslöjade, och Canal+ saknade intresse för att göra vettiga satsningar under 2000-talet. Sedan 1994 har klubbarna aldrig synkats i framgångar.

Eller. De har inte ens haft framgångar. Mellan 1994 och 2012 vann PSG och OM sammanlagt en enda ligatitel. 1997/1998 var dock nära att bli något annat.

8:e november 1997, för 17 år och en dag sedan, var det PSG-OM. Le Classique. PSG var serieledare på 30 poäng och +16 i målskillnad. OM hade 30 poäng och +10 i målskillnad.

OM hade sin första toppsäsong sedan ned- och uppflyttningen. I laget fanns Köpke, Blanc, Makélélé. Den 7:e november förblir dock alltid Ravanelli-dagen.

Än idag vet alla i Frankrike vad ”en Ravanelli” är. Man försöker ibland att dra det mot att Ravanelli trots allt fick en kontakt med benet så att fallet var olyckligt snarare än filmning, men frågan du någon med minsta sympati för PSG så avskyr de Ravanelli.

Ställningen vid filmingen var 1-1. Vem som klev fram för att slå straffen? Sydsonen Laurent Blanc. OM vann med 2-1.

la-photo-de-laurent-blanc-qui-agace-les-fans-du-psg-bngamsocmaekb_a-jpg-large,60119

Säsongen 1997/1998? PSG slutade åtta, OM fyra. Vann gjorde RC Lens. Kan vi få en PSG-OM-toppstrid ungefär 17-18 år för sent? Släng då gärna in en ny Ravanelli-liknande dramaturgi.

@jonas_hansson

PSG-tålamodsbrist mot Lyon-lagbyggande

7 november 2014 19.05, Jonas Hansson

Stora matcher i helgen? Planeringen för söndagskvällen är välgjord, men Le Classique ska inte få marginalisera dubbelmötet i Women’s Champions League mellan Lyon och PSG. 8:e och 12:e november.

Det var ju i år som PSG skulle växa ifatt Lyon. Utmana. Kanske gå om. Vinna ligatiteln. Transportsträckan får inte rulla på för många fler fotbollsmatcher framåt. I Qatar hittar man alltid nya pengar till problemlösning, men tidsspannet är stressande och misstagstålamodet är kort.

PSG:s förutsättningar är optimala med Qatarpengarna. PSG har större budget än Lyon, lika bra faciliteter, de har plockat tränare och spelare från Lyon. Ändå vann Lyon återigen med 2-1, och bollinnehavet med 67-33, i senhöstens ligamatch mellan de två. Varför? Ex-Juvisytränaren Sandrine Mathivet:

– Lyon är en nivå över PSG när det gäller lagspelet. PSG har bra individer, Fatmire Alushi, Kosovare Asllani, men måste vänta innan lagbygget är klart.

PSG har försökt att bättra på det, hitta snabbare lösningar. De har byggt ett mittfältsok med Caroline Seger och rekordvärvningen Shirley Cruz Traña (värvad från… Lyon) för att höja kvaliteten och fixa ihop stabilitet. PSG-tränaren Farid Benstiti (tidigare… Lyon):

– Vi saknade mognad tidigare. Med Seger och Cruz på mittfältet så börjar vi komma på idéer på hur vi ska förbättras.

Det räckte inte i senaste ligamatchen. Inte i säsongens första säsongsdefinierande match. I Lyon har det byggts mer, bättre, och framför allt längre mot att få ihop ett mer lagoffrande gäng. Titelvägarna får inte överglamouriseras.

Benstiti har ett par miljoner euro per år mer att truppbygga för, men får spela mot ett för telepatifotbollsspelande Lyon.

– 80% av Lyons lag har spelat runt 50 Europacupmatcher tillsammans. Vårt lag har spelat fyra sådana matcher ihop.

Laura Georges, som pingar på över 150 landskamper och värvades tillbaka till PSG (från… Lyon) hittade dock ett annat problem i PSG-ledningen.

– Nasser El-Khalifi är min president, men han ser inte dammatcherna. Jean-Michel Aulas (Lyons president) är mycket mer närvarande i media, men han är också en chef runt sina spelare. Om damlaget ska finnas i PSG så måste man även investera i människorna. Man måste vara närvarande.

En tydlig och överraskande markör av Georges. En mer ”ta pengarna och gör det ni ska”-situation jämfört med Lyon, där Lyon också kan säga att de får ut mer av sin scouting för lägre spenderade summor.

Lyon tappade i somras Laetitia Tonazzi, som trots 50 mål på 59 ligamatcher inte var tillräckligt ordinarie. Ersättare: Ada Hegerberg från Norge. 19 år, grov forward, 13 mål på inledande åtta omgångarna. Den mest talangfulla damspelaren jag har sett. Samma självklarhet, målinstinkt, och fysik som Schelin, ännu bättre grundteknik vilket ökar storleken på möjlighetslådan.

På akademisidan då, är det någon av klubbarna som kan bygga på den vägen för att skapa fördel? I årets U20-VM var det bara två från Lyon och en från PSG med i Frankrikes trupp.

Istället dominerades truppen av Linda Sembrant och Sofia Jakobssons Montpellier tillsammans med bönderna från Guingamp, med fem respektive sex stycken spelare var. De flesta av de totalt elva spelarna hade bärande roller. Kan vi börja spåna fram två kommande tabellutmanarklubbar, eller är det en väntan på att se vilka av PSG och Lyon som värvar flest därifrån?

@jonas_hansson

Marseille - Nantes
Fredag 28 november kl 20:25
Real Soc. - Elche
Fredag 28 november kl 20:40
Getafe - Ath Bilbao
Lördag 29 november kl 15:55
Paris Saint Germain - Nice
Lördag 29 november kl 16:55
Espanyol - Levante
Lördag 29 november kl 17:55