Hanssons Frankrikeblogg

Efter pressfotbollen: Är flexibilitet nästa steg i taktikutvecklingen?

22 oktober 2014 19.05, Jonas Hansson

- Man måste variera sitt spelsystem oftare än tidigare. Att bara ha ett spelsystem är numera inte tillräckligt. Man har ett spelsystem man tror på, men en viktig del i vår filosofi är att vara flexibla.  

Jogi Löw inför VM 2014. Vi har i flera års tid pratat om pressfotbollen, om gegenpressing, men jag tycker vi har ignorerat vad två av pressfotbollens mästare – Marcelo Bielsa och Pep Guardiola – har utvecklat vidare efter det. Vad som kan vara nästa stora taktiska trend.

Namnlös
Bayern München vs Roma i halvtid. 

fff
Olympique de Marseille vs Rennes.

Det är så mycket flexibilitet på planen. Guardiola började med detta redan under tiden i Barcelona (ett jobb han tog efter att ha diskuterat igenom tränaryrket med… Bielsa). Du har ett fastetablerat spelsätt, men du kan göra tydligare förändringar.

Positionerna på ytterbackarna (som i vissa fall numera drar sig inåt i planen, eller som i Robben och Bernats fall vara näst intill ytteranfallare), om balansspelaren ska ligga som en extra mittback eller tvåvägsspelare, trycka upp fyra-fem spelare i ett offensivt led.

Detta för att störa de bästa ytorna sett till motståndarnas svagheter, kunna bestämma mittbacksantal beroende på om motståndarna använder en eller två centrala anfallare, kunna hitta sätt så att de offensiva spelarna kommer högre upp i pressen, hitta uppspelsytor.

Fembackslinjetrenden diskuterades under VM, men det kändes som att poängen var något annat: du får inte vara för låst. Du måste kunna ge dina spelare ännu större rollförändringar beroende på motstånd.

Bielsa och Guardiola var, tillsammans med Jürgen Klopp, de som drev fram pressfotbollen bland fotbollstrender. Jag blir inte förvånad om de drar fram den taktiska flexibiliteten som nästa stora grej.

I svensk fotboll? Så fort ett lag visade stor taktisk flexibilitet så hamnade de i Champions Leagues gruppspel. De flesta andra lag ligger och puttrar i sitt strikta 4-4-2-spel.

@jonas_hansson

Makélélé en flopp som tränare – sparkad nästa vecka?

21 oktober 2014 17.25, Jonas Hansson

4:e oktober. SC Bastia förlorar med 0-2 hemma mot Lorient. Klubbpresidenten Pierre-Marie Geronimi:

- Jag har varit i klubben i fem år, och förutom kvällen när vi åkte ur Ligue 2 så är det här den värsta jag har upplevt som ledare för klubben. Ikväll var vi inget. På allt.

Claude Makélélé hade tagit sju poäng på de inledande nio matcherna. För en ny huvudtränare kan det vara ett förlåtande facit, men det var bristen på identitet som oroade. Vad ville SC Bastia med spelet? Vad var den korsikanska slitandan?

Visst hade några nyförvärv sett pigga ut – eftersom det är Makélélé-styre så var de två sittande mittfältarna Gillet och Ba de mest påverkande pjäserna, och klubben hade prestigelånat Aréola och Ongenda från Makélélés ex-PSG – men det fanns inget i spelet som visade på karaktär eller förbättring.

Straffmål av Boudebouz för seger mot Toulouse. Ett par längre inlägg som råkade hamna rätt mot Bordeaux och Lens. Missad straff av kvalitetsoffensivt sanerade Nantes.

Fakta: SC Bastia är det laget med färst avslut i Ligue 1: 7,5 per match. Endast nykomlingen Metz har sämre passningsstatistik. En svår matematik för ett lag som hoppas ta sig in på topp-10 den här säsongen.

Ibland hittar SC Bastia sina raka bollar i djupet mot löpande anfallare och kantspringare, då fungerar deras 4-2-3-1-löpande tempofotboll, men det är något i karaktären Makélélé som saknas. Han är den lugna killen som letar andra problem än sig själv. Istället för att skaffa lugn så attackerar han sina egna spelare.

- De är ovärdiga proffs. De är ovärdiga SC Bastia-spelare.

L’Équipe rapporterade efter Lorientmatchen att Makélélé har två matcher på sig. Två matcher, två vinster, annars får han sparken. 1-0 borta mot OGC Nice var rätt start resultatmässigt, men även när det blev vinst så skaffade han ändå fler fiender bland supportrarna.

När Jean-Louis Leca sprang in med Korsikaflaggan på plan och orsakade bråk så tog Makélélé inte sida. Han gick istället runt och skadade hand med OGC Nice-kaptenen Didier Digard.

Senare under helgen: i Canal+ klev ex-SC Bastia-tränaren Frédéric Hantz fram. Han förklarade planbråket ur ett korsikanskt perspektiv. Bredvid honom satt OGC Nice-spelaren/OGC Nice-klackledaren Alexy Bosetti (som nyligen bytte sin Twitterbild till en bild med supportervåld…) och såg ut som en liten pojke som visste att han hade gjort fel. Hantz dominerade sönder intervjun.

Och när Hantz även blev trött på journalisterna:

- Vad ni inte förstår är att den korsikanska flaggan betyder allt.

Makélélé har hamnat i en klubb och i en region med identitet som han inte har applicerat på sin tränarprofil. Han är ingen ledare, ingen kommunikatör, ingen pådrivare för regionen. Mentalt verkar han vara kvar i PSG-assistent-rollen, i den rollen där både Ancelotti och Blanc såg honom som optimal, men hans ambitionsnivå var högre. När han har klivit över till huvudtränarjobbet har han visat oväntat svaga taktiska kunskaper.

Nästa match som måste vinnas: AS Monaco. Supportrarna vill ha bort Makélélé. Vem tränar SC Bastia nästa vecka: Frédéric Hantz, Frédéric Antonetti, eller Claude Makélélé?

Ett tränarbyte kan göra att Makélélé kanske drar tillbaka till PSG, där han har varit en av de mest saknade delarna under säsongen. Ingen får ihop ett omklädningsrum lika bra som Makélélé. Ingen ger individuella råd lika bra som Makélélé. Det verkar dock inte fungera som huvudtränare. Åtminstone inte i SC Bastia.

@jonas_hansson

Kaos mellan Nice och Bastia – Vem orkade bli förvånad?

19 oktober 2014 12.05, Jonas Hansson

Som vanligt förbjöd Manuel Valls supportrar att resa på bortamatcherna mellan OGC Nice och SC Bastia. Förutom att det finns en Korsika-mot-fastlandet-situation så har supportrarna stångats med varandra de senaste åren.

För ett par år sedan provocerade Alexy Bosetti, i första hand OGC Nice-supporter och i andra hand startanfallare i OGC Nice, SC Bastia genom att ”råka” håna de 19 avlidna SC Bastia-supportrarna vid Furiani-katastrofen 1992.

Situationen är het, matchen var igår i Nice och allt förbjöds: ”… att bära, innehava, eller använda något föremål eller kläder som bär märken av Korsika eller SC Bastia”.

SC Bastias tröjsvar?

fsd

SC Bastia vann också med 1-0, målet av Floyd ”Pink” Ayité efter att gubben Souleymane Diawara missat sitt optikerbesök. Reservmålvakten Jean-Louis Leca, född i Bastia, kom med detta efter matchen.

SPOPQRXXQ317_FF_NICE BASTIA.JPG

Slutresultatet? Inte något som Niklas ”Hult” Hylt är van vid.

SPOPQRXXQ330U_pl_OGCNICE.JPG

Spelarbråk, några hundra supportrar som sprang in, ett femtontal gripna.

Det finns anledning att nysta i situationen ännu mer imorgon. Idag är en ”det-är-alla-andras-fel”-dag för både SC Bastia och OGC Nice. Självklart har SC Bastias president Pierre-Marie Geronimi redan hunnit göra det här till en grej om franska staten kontra Korsika.

@jonas_hansson

Marockos arenasatsning, en ny ”Lex Sverige”?

17 oktober 2014 14.05, Jonas Hansson

maghreb countries
Länderna som tillhör Maghreb, ”platsen där solen går ned”.

Igår spreds uppgifterna att Algeriet – 38 miljoner invånare – tar sig förbi England på FIFA:s landslagsranking. In på topp-15.

Grannlandet Marocko – 33 miljoner invånare – tar plats 87. Strax efter Antigua och Barbuda.

Om vi drar oss bakåt i tiden, i en runt 150-200 år lång historielektion på några Twitter-kompatibla drag: Marocko och Algeriet (och runt 15 andra afrikanska områden) invaderades och togs över av Frankrike på 1800-talet, men efter andra världskriget ville alla kolonier bli självständiga. Frankrike behövde prioritera sina intressen.

Algeriet var en del av landet Frankrike. De hade full makt och det fanns drygt en miljon franskalgerier i Algeriet, som kallades för ”pieds-noirs”. Fransmännen såg dem inte helt som fransmän, men algerierna såg dem heller inte helt som algerier.

Och sen ja, Algeriet hade ju också olja. Den som trodde att olja varit krigstrenden för de senaste två decennierna får måla om sin bild.

Frankrike ignorerade Marocko och lät dem gå fria, men kämpade ett sju år långt krig mot Algeriet. Algeriet ”vann” till slut, om man nu kan se det som en vinst om 0,4-2 miljoner människoliv (beroende på vem du frågar) gick förlorade på sju år.

En annan effekt var att en miljon ”pieds-noirs” fick fly till Frankrike, som inte kunde tacka nej eftersom de var franska invånare. Flyktingantalet från Marocko var i sammanhanget endast marginalsiffror.

albert-camus
En pied-noir: Albert Camus.

Det betyder att Algeriet också har haft klart fler Frankrikefödda spelare som har gått genom de franska akademierna. I den senaste kvaltruppen var 15 av 23 spelare i Algeriets lag födda i Frankrike. De övriga åtta spelarna är nästan uteslutande reserver.

Siffran för Marocko var sju av 26, varav tre av dem är sporadiskt uttagna spelare.

Visserligen blev Holland och Belgien, på 70- och 80-talet, något av ett substitut för marockaner med europeiska drömmar. Över 300 000 flyttade dit, och fotbollsresultaten idag: Adam Maher, Ibrahim Afellay, Khalid Boulahrouz, Maroune Fellaini, Nacer Chadli…

Marockanerna blev dock mer spridda. Karim Bellarabi startade nyligen landskamper för Tyskland, superdupermegatalangerna Munir El Haddadi och Hachim Mastour kör med Spanien och Italien, Adil Rami och Younès Kaboul hade bildat ett dugligt mittbackspar för Frankrike. Och Nabil Bahoui.

De har försökt att ”värva” spelare till dagens landslag, på identiska villkor som Algeriet, men har misslyckats med de flesta av värde.

Om det då är en slump att Munir El Haddadi fick debutera för Spaniens A-landslag bara några månader innan Marocko skulle arrangera ett Afrikanska mästerskap på hemmaplan?

Marocko har nämligen försökt att ta sig runt, bygga nytt framtidshopp. Tre nya arenor under 2010-talet som tar +45 000, plus en omrenoverad 65 000-arena. Enorma summor, vi pratar rätt många miljarder kronor, och en satsning liknande den arenaboomen vi har sett i Sverige under 2000-talet, fast i klart större format.

Arenasatsningen satte igång 2003. Marocko fick Afrikanska mästerskapet 2015, klubblags-VM 2013 och 2014, ett U23-mästerskap. Målet är ett VM-slutspel. De försökte 2006. Icke. De försökte 2010. Alla trodde de skulle vinna, men Sydafrika tog det. Nästa ansökan ska bli om VM 2026.

… och i dagarna verkar det som att Marocko drar sig ur att arrangera Afrikanska mästerskapet 2015 på grund av ebolan. Förutom att landslagen lär stängas av, hur tror ni FIFA ser på att de drar sig ur som arrangör av ett stort mästerskap bara månader innan det drar igång? Såvida de inte tar extra hänsyn till förutsättningarna: Hej då, VM 2026-ansökan. Hej, potentiellt uppförstorat Friends-fiasko.

Satsningen i Algeriet görs på ett annat sätt. De saknar knappast problematiska områden, dödsfallet av Albert Ébosse var en följd av en usel läktarsäkerhet, men de försöker bygga egen talangfotboll.

Christian Gourcuff – 25 år som huvudtränare i Lorient, stark tro på ungdomsutveckling och passningsorienterad fotboll – scoutades som ny förbundskapten i flera månader.

Chef för U23- och U20-landslaget är Pierre-André Schürmann, som var aktiv i den schweiziska talangvågen, som ledare under U17-EM-guldet 2002 och själv som förbundskapten i semfinalen i U19-EM 2004.

De har dessutom tagit in en ny ungdomsansvarig i landet, som jobbade i den belgiska ungdomsfotbollen under deras boom och har framför allt satt höga krav på ledarutbildningarna i Algeriet.

Kortfattat kan man säga att Algeriet har tillräckligt många spelare som går genom de franska akademierna och nu även en nystartad inhemsk stor ungdomssatsning. Marocko? Marocko har arenorna. Arenor som just nu saknar huvudsyfte eftersom landet inte lär arrangera stora mästerskap.

Det tredje fotbollslandet i Maghreb, Tunisien, har Afrikas klart starkaste ligafotboll och använder nästan uteslutande inhemska spelare till sitt mer homogena landslag, vilket har gjort klart starkare resultat än Marockos spretande framgångar, men det får bli en annan artikel.


(Gillar när funktionärerna springer in för att fira, samt bränningen vid 1.25)

@jonas_hansson

Största hotet mot Sverige U21: Dömd för misshandel av ex-flickvän

13 oktober 2014 16.55, Jonas Hansson

Januari 2014. Paul-Georges Ntep de Madiba, 21 år och årets spelare i Ligue 2 år 2013, ryktas till Arsenal, Tottenham, Roma. Istället hamnar han i Rennes.

- De enda andra klubbarna som la bud var Red Bull Salzburg, Genoa, och QPR.

€4,5 miljoner i direkt övergångssumma, €1 miljon i kommande bonusar. Ett underpris för Auxerres nya Djibril Cissé-liknande akademisuccé. ”Varför var det ingen bättre som högg?”, tänkte alla.

Februari 2014. Ntep döms till tre månaders villkorlig fängelsedom. ”P-G” Ntep hade slagit sin ex-flickvän i ansiktet och bröstet, släpat henne i marken genom att dra i håret, och slitit sönder hennes kläder.

Åklagaren kallar Nteps beteende för ”psykopatiskt”, och han själv erkänner sitt brott och ”uppriktigt beklagar sina handlingar” i en relation som var ”tumultartad, passionerad, och destruktiv”.

***

Vem är Ntep? Född i Kamerun, kom till Frankrike som åttaåring. Familjen saknade ett fast hem, utan under en period på sju-åtta år så finns fem-sex olika bostadsplatser inskrivna. Alla i samma region, i Paris’ södra förorter, men ingen fast plats. En misslyckad integration.

Ntep misslyckades också på provspelen han var på: Lille, Saint-Étienne, Nantes, Troyes, Toulouse. Han fick aldrig skolas med de bästa tränarna, utan utvecklade en säregen streetfotbollsstil. Först när han var 17 år kom han in på en akademi, tre-fyra år efter att de första akademiuttagningarna, och det gjorde han mest för att hans amatörklubb Brétigny Foot samarbetade med Auxerre.

Debut i A-laget för ungefär fem år sedan följdes av en jämn utveckling av en ojämn spelare. Hög frekvens, explosivitet, tekniken på små ytor, påhittighet, poängstark. Han har (oftast) en balans mellan effekt och show som många andra Youtubedribblers misslyckats med. En Eden Hazard med delvisa Gervinho-liknande rörelser.

Nio mål på 1300 minuters speltid i en Ligue 1-klubb som går sunkigt, åtta mål på ungefär lika många minuters speltid i U21-landslaget.

Han passade in i Willy Sagnols Tysklandsgillande djupledsspel i U21. Få defensiva aktioner, konstanta djupledslöpningar, och öppningar för att själv göra saker. När tempot i anfallsspelet var för lågt mot Sverige i fredags var det dribblingarna hos högerfotade vänsteryttern Ntep och vänsterfotade högeryttern Thauvin som löste upp allt.

… men hur mycket kan man gilla en person med den bakgrunden? Man tycker en sak om personen P-G och något annat om spelaren Ntep. Hur mitt förhållande till den symbiosen kommer att utvecklas handlar endast om hur P-G utvecklar sig de kommande åren. Det verkar som att de europeiska toppklubbarna, och förmodligen A-landslagets förbundskapten Deschamps, resonerar något liknande. En dyr läxa eller en signal om vem han är?

Bakom de hårda orden mot Ntep har det dykt upp nyanser. Svårigheterna från båda parter i förhållandet där Ntep fick ta det tyngsta lasset för att han var den som hade mest att vinna av att lära sig, men ändå något oförsvarbart.

Det var ju en liknande situation med M’Vila i just Rennes för några år sedan. En stor talang som gjorde ett grovt misstag, och där skapades en negativ spiral. Att spå om Nteps spiral blir negativ eller positiv är omöjligt.

Kamerun vill ha honom och ringde honom i våras för att få honom till VM. De kommer att försöka igen. Det är inte bara mognaden som är viktig för att få en ”lex M’Vila” eller en ”lex Hazard”, utan även de större besluten måste vara korrekta. Att han kommer att vara en av Frankrikes mest framgångsrika spelare i morgonens U21-landskamp mot Sverige är det närmaste vi kan spå korrekt om just nu.

@jonas_hansson

Hetsen kring Generation Cantona

9 oktober 2014 15.15, Jonas Hansson

L’Équipe har ett bökigt betygssystem, ni gör bättre nytta om ni läser lite Patrick Modiano än att försöka grotta ner er i L’Équipes kriterier, men betygssystemet är så brett att det endast vid sju tillfällen har delats ut en tia i betyg.

Två gånger till Messi (Bayer Leverkusen och Arsenal), Lewandowskis fyrling mot Real Madrid, Salenkos fyra mål mot Kamerun, och Aarhus’ målvakt Windfeld efter en UEFA-cupmmatch borta mot Nantes.

Två tior i samma match: U21-EM-finalen 1988, till de franska spelarna Bruno Martini och Franck Sauzée.

För att förstå det måste man sätta in den matchen i en kontext. Frankrikes A-landslag hade ett ursunkigt 60- och 70-tal. Mellan 1960 och 1982 hade landet endast kvalificerat sig för två av tio mästerskap, och de båda mästerskapen slutade med att de åkte ur i gruppspelet. Frankrike var nästan Norge-dåliga på boll.

Det kom dock ett positivt flöde under 80-talet. Platini var dåtidens Zidane och mellan 1982 och 1986 blev det ett EM-guld samt en tredje- och fjärdeplats i VM. EM-guldet hade dock en svag karaktär, de flesta var mest missnöjda över att tyskarna och oflytet (och ännu flera tyskar) hade förstört Platinis VM-guldkröning.

Innan U21-EM 1988 hade Platini slutat i A-landslaget. Det blev en kvalitetsdränering av A-landslaget, för även Giresse och Tigana var borta. Detta var samtidigt som Canal+ etablerade sig hos det franska folket. Det fanns flera faktorer som gjorde att U21-generationen 1988 hade starka ögon mot sig. Alla kunde se dem, och alla hade förhoppningarna om att 90-talet skulle bli ännu mer framgångsrikt och ge landet ett VM-guld.

Det här var innan den stora akademiexplosionen. Clairefontaine var visserligen aktiverat som landets centrala punkt, men akademiarbetet hade varit igång för kort tid för att ge faktiska resultat. Spelarna kom därför primärt från historiskt ungdomsstarka småklubbar som Auxerre, Sochaux, och Montpellier.

Och sedan hade de Cantona.

Just den tacklingen gav bara två månaders avstängning, eftersom U21 hade semifinal mot Gascoignes England och förbundet var desperat efter framtidstro. En längre avstängning än så hade gjort att Cantona missade dubbelmötet i semifinalen (dubbelmöte var tydligen en fin idé på 80-talet).

Nu gjorde han istället två av målen i första matchen. Sammanlagt 6-4, och i finalen mötte de grekerna som hade slagit Holland med 5-2.

Smidigt nog spelades en final i maj i Grekland (0-0) och en i oktober i Frankrike. Cantona var med i första finalmatchen, men i den andra matchen var Cantona avstängd efter att ha kallat A-landslagets förbudskapten Henri Michel för ”sac à merde” (han gillade sina strider med Michel, det gjorde han). Ett års avstängning från all landslagsfotboll.

Rebellen Cantona från antietablisemangsklubben Auxerre var landets kvalitetshöjare på ungdomsnivå, även om alla inte vågade använda orden ”Nya Platini” då dem bar för höga krav. Att Cantona saknades gjorde att förväntningarna sänktes inför finalreturen, trots hemmaplan för Frankrike.

Det är nog de sakerna man ska ha med sig när man får se att den ena tian Sauzée gjorde två distansskottmål och den andra tian Martini höll nollan (Martini som var lagkamrat med Cantona i Auxerre, och det hade Cantona tackat Martini med genom att smocka honom i ansiktet).

Förutom Cantona och Laurent Blanc satte resten av generationen en relativt medioker prägel på A-landslagsnivå, även om flera av dem gjorde matcher på A-nivå så var det bara Laurent Blanc som landslagsöverlevde till VM 1998.

U21-förbundskaptenen Bourriers hanteringssätt liknade det som Deschamps gör i dagens A-landslag, och sågs som den viktiga framgångsfaktorn mot Grekland. Bort med svårhanterliga tekniskt superbegåvade matchavgörare, in med sympatiska drag.

- Marc Bourrier lät oss köra på. Redan från början handlade allt om glädjen att vara och spela tillsammans, och Bourrier gjorde ingenting som tog det ifrån oss.

Cantona? När U21-finalerna spelades var han redan A-landslagsspelare och hade flyttat till favoritklubben Olympique de Marseille för ett franskt rekordbelopp, Tapie gillade att ösa på med det bästa från Frankrike, men under de unga åren i Frankrike räknade jag till minst sex längre avstängningar för incidenter som Michelpåhoppet, Der Zakarian-tacklingen, sparka och kasta bollar på publik och domare, och Martini-smockan.

En psykoanalytisk hokuspokusmänniska rådde därför Cantona att flytta till England, med förhoppningen att Cantonas kontroversryggsäck inte skulle vara lika tung i den fotbollskulturen. Det gick okej.

Mai-1988-a-22-ans-Cantona-vaut-22-millions_article_landscape_pm_v8

@jonas_hansson

AS Monaco för hårt dömda? Jardim kan bli succé

6 oktober 2014 18.30, Jonas Hansson

fff

0-0 borta mot PSG i matchminut 57. AS Monaco kör Zeman-taktiken: sex spelare står längs PSG:s backlinje, två spelare försöker lirka bollar framåt.

Det här är inte efter en hörna eller frispark, det här är efter ett vanligt igångsatt spel, och det spelades med Ocampos (20 år), Fabinho (20), Kurzawa (22), Bakayoko (20), Ferreira Carrasco (21), och Kondogbia (21), strax innan Silva (20) och Martial (18) byttes in. De unga herrarna klarade av en taktiskt euforianfallsfotboll och samtidigt fixa resultat.

AS Monaco lever i sitt Porto-projekt, med maxgas på ungdomssatsning, och bakom styret sitter en portugisisk sportchef, en portugisisk huvudscout, en portugisisk huvudtränare, och en portugisisk agent. Tränaren Jardim är den som får flest hårda svingar mot sig efter nedmonteringen av ekonomiskt kapital i klubben. Venezeualafödd med en bråkig tränarkarriär.

Han gjorde starka jobb med Beira-Mar och Braga innan han avgick från båda uppdragen då han bråkade med presidenterna. Efter det blev det Olympiakos, där han efter ett halvår ledde ligan med tio poäng. Då fick han sparken eftersom klubbens publiksiffror var för dåliga (eller om man gillar den alternativa teorin: han fick sparken eftersom han hade legat med presidentens fru).

Hej Rybolovlev? Ryssen kan glädjas åt att Jardim avgick från Sporting utan några stora rörelser, vilket får ses som ett steg mot den lugnare delen på den styrelsebråkande skalan.

Sporting var hans mest lyckade arbete hittills. De hade sålt van Wolfswinkel och Bruma, och den största kioskvältarersättaren var en kille från Kap Verde för €1,25 miljoner. Jardim odlade istället William Carvalho, Marco Rojo, och Islam Slimani. Andra plats i ligan, sex poäng före Porto.

Och han lämnade efter ett år.

Han var ett och ett halvt år i Beira-Mar, ett år i Braga, ett halvår i Olympiakos, ett år i Sporting. Alltid väl godkända jobb, aldrig långvarig.

I AS Monaco? Bygga talanger, ta sig förbi CL-gruppspelet, topp-3 i ligan, hitta en klart mer offensivt balanserad 4-3-3-fotboll. Det här året. Man vet ju inte var han är nästa år.

Det är en i teorin fin tränare, enligt orden från Portugal. Alltid rak, ärlig, och vettig på presskonferenserna. Klagar inte, utan försöker hitta lösningarna. Är smart nog att ibland lägga ett par dagar i veckan på att anpassa träningarna efter kommande motståndare.

Passande nog också med ett gott utvecklingsöga, han har höjt spelare som William Carvalho, Kostas Mitroglou, och Marco Rojo trots att han oftast bara har haft korta stunder med dem (sex av nio ”Månaders spelare”-utmärkelser förra säsongen i Primeira Liga gick till Sporting-spelare).

Portugal gillar honom till så hög grad att han var förstavalet att ta över landslaget, men det är i AS Monaco som totalattackfotbollen ska utvecklas vidare. Han nobbade landslaget för detta, även efter att Falcao och James Rodríguez försvann.

Kritiken var brutal efter de två inledande omgångarna (1-2 Lorient, 1-4 Bordeaux), där backlinjen trycktes upp till bisarra nivåer och storvärvningen Abdennour höll så låg kvalitet att han har varit ”skadad” sedan dess, men det är ändrat på nu.

Fick Jardim för mycket skit? Visst, defensiven var bedrövlig i de matcherna, men utifrån matchutvecklingen borde AS Monaco ha vunnit även de två matcherna. Jardim valde dock att ändra om vissa detaljer.

- Hur vi skulle bygga spelstilen var definierat innan säsongen, men eftersom klubbens projekt förändrades så var vi tvungna att tänka om vissa saker. Man måste förändra sig när man får ny information. Att stabilisera försvaret genom att sänka backlinjen verkade lämpligt.

Ärlig, tydlig, förändringsbar, hittar lösningar. Det kanske inte blir så dåligt det här, trots allt. Underskattade vi Jardim och truppens alla talanger? Det finns fortfarande en defensiv problematik, men får man Carvalho och Raggi att vinna en massa ensamdueller mot Cavani med grabbgäng så är det ett gott betyg på ens tränaröga.

***

OMGÅNGENS ELVA (4-2-3-1)

Lacazette 500080
Ntep 500015 – Payet 500083 – Fekir 500080
Mostefa 501913 – Kanté 500075
Signorino Stade_reims – Carvalho Monaco_AS – Grigore 524391 – Abdallah 553251
Boucher 524391

@jonas_hansson

Frankrikes stortalang upplaga 1997 – Så het att han lyftes bort

3 oktober 2014 17.15, Jonas Hansson

- Jag har aldrig sett en sådan spelare under mina 20 år som scout. En liten man som var klädd i fotboll, som imponerade med sin enkelhet men också med tillslag, snabbhet, dribblingar, och risktagande. Han slutade aldrig att springa, och han utstrålade glädje och vinnarinstinkt.

Saint-Étiennes tidigare ungdomsrekryteringsansvarige Dominique Fernandez plockade år 2011 en 14-åring Allan Saint-Maximin från Parisregionen. Det tog till förra hösten innan alla fick se vad Fernandez pratade om. Den då 16-åriga Saint-Maximin var så pass het i A-lagssammanhang att tränaren Galtier valde att kyla av honom i reservlaget.

Risken för en för tidig hype var för stor. En sådan spelare var enkel att hetsa in i fotbollsvärlden och riskera karriären, redan där och då började några skadekänningar att komma fram då Saint-Maximin pushade sig själv med var kroppen orkade med. Till och med hans egen familj verkade vara lättade över Galtiers beslut.

- Han har alltid varit långt före alla andra i sin ålder, med språk, motorik… Man såg redan på första träningen att han hade speluppfattning, han hade spelvision.

- Allan har alltid varit sin största konkurrent, han testar alltid nya utmaningar: med dribblingar, med fotarbete. Det är hans motivation.

- Vi tror på honom, hans familj kommer alltid att finnas där, men vi har gett honom kärnvärden: ödmjukhet, respekt, solidaritet, hårt arbete. Att hålla sig ödmjuk och vara lugn, då kommer talangen att göra resten av arbetet.

I somras la Arsenal, Juventus, och AC Milan bud på honom, men Saint-Étienne nobbade att köpa Amalfitano och flyttade istället upp Saint-Maximin till en mer senioranpassad roll med sin €7000/månad-lön. Den här hösten kunde man rucka in honom lite mer i seniorsammanhang.

Frankrikes dåliga Jorge Mendes-agentkopia Bernes:

- Jag är för gammal för att drömma, så jag kan säga åt er att Allan kommer att bli en stor stjärna. Han är en oslipad diamant, men ändå en mycket mogen pojke och med en rationell ambition.

För drygt en vecka sedan fick han 55 minuter mot Bordeaux. Han var bäst på plan, han bar upp hela Saint-Étiennes anfallsspel. Hans snabba tankar, raka spel, stökfrisyr, och streetfootbollsegenskaper fick honom att se ut som en mer välskolad Aubameyangkopia.

Under matchen blev han dessutom TV-intervjuad, och med en ljus röst som ännu inte var förbi målbrottet märkte man en pojke som fysiskt inte är ikapp alla andra, men som var artigare och mer mogen än de flesta i fotbollsvärlden, oavsett ålder.

Några dagar senare fick han återigen starta, då mot Olympique de Marseille, och gjorde då sin första poäng i seniorsammanhang: en assist till 1-2-målet med en Allan Saint-Maximin-stil. Det kommer att bli bra, detta.

2445348_big-lnd

@jonas_hansson

PSG:s Barcelonabesatthet: Misslyckat plagiat eller lyckosam inspiration?

30 september 2014 12.35, Jonas Hansson

Barcelona 1996-1997. En fin årgång. Sir Bobby Robson som tränare och med en anfallstrion Ronaldo, Luis Figo, och Hristo Stoichkov. Ändå är det kanske mest imponerande hur stor tränarpåverkan den truppen har på dagens Europatoppfotboll.

Pep Guardiola, Laurent Blanc, Luis Enrique, Juan Antonio Pizzi (ex-Valencia), Albert Celades (Spanien U21), Julen Lopetegui (Porto).

Av de 27 spelarna som fanns i truppen den säsongen så är det endast tre-fyra stycken där jag inte hittar någon form av ledarkarriär inom fotbollen. Dessutom fanns det en då mörkhårig hjälptränarknatte som Blanc gillade.

- José Mourinho spelade en viktig roll. Han pratade franska, spanska, portugisiska, engelska, han blev mellanhanden i hela omklädningsrummet.

Pep Guardiola, José Mourinho, och Luis Enrique var också några av de kandidaterna som rullade igenom när PSG skulle leta ny tränare, innan de valde Laurent Blanc. Det är inte förvånande att det fanns fyra Barcelonakort i PSG-högen.

Om vi börjar i de största möjliga perspektivet: Qatar äger PSG och sponsrar Barcelona. Det finns en stark koppling mellan de klubbarna redan från start.

Redan 2011 drog PSG-presidenten Nasser Al-Khelaïfi till med att La Masia var förebilden för PSG:s akademi, det tog ungefär tre-fyra minuter in i presentationen av köpet av PSG, och efter det har flera andra Barcelonainspirerade helheter följt efter: spelstil, marknadsföring, faciliteter. ”Hur gör Barcelona?” känns som en standardfråga i Paris.

PSG:s akademiansvarige Bertrand Reuzeau brukar dra till Barcelona någon gång per år för inspirationsresa. Om det har gett något konkret? Reuzeaus ord för ett par år sedan:

- I samförstånd med (dåvarande sportchefen) Leonardo och ledarstaben har vi valt att göra så att alla träningsövningar i klubben innefattar att man ska jobba med bollen.

Alla lag i klubben ska helst spela likadant: något som liknar Barcelona, samma stil som Laurent Blanc varje kväll diskuterade igenom med José Mourinho och Pep Guardiola under sitt år i klubben.

Redan under åren i Bordeaux, där klubbens Champions League-framgångar snarare grundade sig på fasta situationer, Gourcuffmagi, Chamakhnickteknik, och defensiv organisation, så var Blanc tydlig med hans mål.

- Om man ska spela fotboll så betyder det att man ska ha bollen, ha rörelse, utnyttja styrkorna, ge problem till motståndarna, göra mål, ta risker. Jag vill självklart att mitt lag ska vinna, men jag vill också att de ska spela bollen. Det är en fundamental princip som finns i både Manchester United och Barcelona. 

Några år senare tog Blanc över det franska landslaget. Gissat målet?

- Jag vill bygga ett lag som kontrollera matcherna så mycket som möjligt, med sin egen stil. Ett lag fokuserat på attackfotboll. 

Det franska landslaget planterade Projekt Barcelona när de anställde Blanc, något som inte fungerade eftersom man inte kan ändra en hel spelidentitet under landslagssamlingar som är på tre träningspass varannan månad. Javier Irureta:

- Blanc växte som spelare i Barcelona, han förstår Guardiolas filosofi. Han vill att försvararna ska starta attackerna, han vill ha ett presspel. Barcelona och Spanien spelar tiki-taka. Tiki; jag får, taka; jag ger. Just nu finns det inte tillräckligt mycket taka i det franska laget. Visst, Blanc plockar de små och kvicka spelarna, som Nasri, Martin, Valbuena. Problemet är inte att de inte är små. Problemet är att Nasri inte är Xavi.

Ut från Frankrike, in i PSG. Kolla sedan på spelartruppen: Thiago Silva och David Luiz var Barcelonajagade, PSG ville ha Dani Alves som högerback, Thiago Motta är Sergio Busquets, Marco Verratti är Xavi, Blaise Matuidi är Yaya Touré/Cesc Fàbregas-försöken, Edinson Cavani är David Villa, Ezequiel Lavezzi är Pedro, Zlatan Ibrahimovic plockades till både Barcelona och PSG.

Vad som saknas? En Lionel Messi. En Andrés Iniesta. Hög individuell kvalitet på avgörande situationer i höga centrala roller. Ibrahimovic räcker inte. Hej Javier Pastore och Lucas Moura?

Ett annat grundfundament är akademier och lokal förankring. På den berömda första presskonferensen drog Al-Khelaïfi till med att PSG ska fostra nästa Lionel Messi.

PSG har under många år misslyckats med att plocka rätt i Parisregionen. Går man bakåt i åren hittar man många Pariskillar som har missats: Paul Pogba, Abou Diaby, Lassana Diarra, Thierry Henry, Moussa Sissoko.

De senaste åren har till och med de upplockade spelarna försvunnit: Kingsley Coman och Moussa Dembélé protestflyttade till Juventus och Fulham, Mamadou Sakho är i Liverpool, Adrien Rabiot saknar allt förtroende för PSG. ”Vi behöver bygga Parisidentitet i PSG”, heter det ändå. Megatungt ansvar på Pariskillarna Douchez, Camara, Chantôme, och Bahebeck.

Samtidigt har PSG:s scoutingteam för ungdomar under de senaste 18 månaderna ökat från fem anställda till 21. Ett tecken på att man ska börja kolla utåt, även på ungdomssidan.

- Det är sant att Barcelona inspirerar oss. De formar de bästa spelarna i Katalonien, Spanien, och världen, och när de ska värva spelare, värvar de alltid de bästa spelarna på de positionerna.

- Vi letar intensivt efter en model och en filosofi. Barcelona har haft sin solida modell i många år.

Blanc är en av få tränare som kan ge Barcelonatendeser till A-laget, och Reuzeau spelar en viktig roll i bakgrunden. Frågan är om PSG:s Barcelonabesatthet blir ett misslyckat plagiat eller en lyckosam inspiration.

Källor: The Score, The Guardian, Le Parisien, L’Équipe, Wikipedia, FC Barcelona, Le Figaro

***

OMGÅNGENS ELVA (4-3-2-1)

Falcon 500154
Eduardo logo_nice_100 – Touré 500211
Imbula 500083 – Aguilar 524391 – Doucouré 500015
Bussmann 500154 – Morel 500083 – Genevois logo_nice_100 – Jallet 500080
Hansen 553251

@jonas_hansson

Laurent Blanc kommer som bäst att alltid vara tvåa

26 september 2014 14.32, Jonas Hansson

När agendan tar upp en PSG-tränare som återigen tappar kontrollen över sina spelare och samtidigt sliter för att visa CL-titeltendenser, och när OM:s nya tränare blir halvgudsdefinierad för att laget leder ligan efter sju omgångar, så kan man komma ihåg grabben som redan hade löst de problemen.

Han vann CL år 1993 med OM genom att vara klassens clown. Belgaren Raymond Goethals är därmed den enda tränaren som har vunnit Champions League med en fransk klubb.

- Han var en person med mycket humor, det passade in i OM. Jag vet inte om han gjorde det här med mening, men när han pratade om motståndarna så kunde han inte uttala deras namn. Han slaktade namnen. Som vi skrattade åt det i omklädningsrummet.

Didier Deschamps var en av spelarna i CL-titellaget, och Goethals hade OM-DNA redan innan han kom till klubben: han var kunnig, hade en grov men varm aura, och självklart redan tidigare med en mutskandal på sitt CV. 1+1+1 = ¥.

Kläderna var alltid kostymer i oftast andra färger än svart och oftast andra passformer än korrekt, och cigaretten som slappt hängde i munnen var nog dessvärre den stora anledningen till att han avled av det stora C:et för tio år sedan.

2127470416

Han passade ju ihop med Tapie, som hade köpt OM för en franc och sedan öst på med nyförvärvspengar från bland annat sina Adidas-framgångar. Tapie dammsög bort all kvalitet från resten av Ligue 1, och kunde även betala £4,5 miljoner för Chris Waddle från Tottenham, den då tredje högsta transfersumman för någon spelare.

- Jag var tränare i OM i tre säsonger, och eftersom det var under Tapies styre så var det som sex säsonger för vilken annan klubb som helst.

Att Goethals åkte in och ut på tränarposten under de tre åren var mest av akademisk betydelse, tyckte alla. Man visste ju hur Tapie fungerade. Var man elak så sa man att Tapie styrde trådarna kring varje andetag som Goethals tog.

Tapie visste ändå att han hade hittat något i Goethals, och i finalen 1993 visades samarbetet mellan de två herrarna upp. OM hade förlorat CL-finalen mot Röda Stjärnan i Bari 1991, och när Boli blev skadad i första halvlek 1993 tänkte alla att det skulle bli ett byte. Boli skrek rakt ut. Rudi Völler sprang fram till tränaren för att meddela att Boli själv ville göra bytet.

- Nä, den andra killen vill inte att vi ska göra det, sa Goethals och pekade upp på Tapie, som hade walkie-talkie-kontakt med sin tränare.

Några minuter senare gjorde Boli matchens enda mål. Tapie tog på sig genidraget.

- Jag var övertygad om att han inte fejkade, men det fanns ingen skada. I hans omedvetna ville han bara undvika att återuppleva det som hände i Bari två år tidigare. Det fanns en psykologisk kontext.

Hur kunde då Goethals vinna mot AC Milan, med van Basten, Rijkaard, Maldini, och Baresi? Det var inte så mycket huxiflux bakom. Goethals körde fembackslinje som höll nollan i åtta av elva CL-matcher.

Det var inte vackert, progressivt, eller neutralt glädjehöjande, men det måste det inte vara i OM. Är du bundis med Tapie så får du med dig pengarna. Är du bundis med spelarna så får du med dig supportrarna.

Och är du i OM vet du att man bara är en dag ifrån ett domedagsscenario. OM hamnade i en mutskandal och blev tvångsnedflyttade, och en gammal Goethals orkade bara hänga runt i perifirin i Anderlecht ett par år till.

Det var en annan fotboll på den tiden, så pass annorlunda att det var som en annan sport, men både Bielsa och Blanc kan lära sig från Goethals. Bielsa om hur man behandlar sin styrelse, Blanc om hur man behandlar sina spelare.

***

OMGÅNGENS ELVA (4-1-3-2)

Gignac 500083Njie 500080
Fekir 500080 – Payet 500083 – Lucas PSG_logo
Albert logo_nice_100
Kurzawa Monaco_ASMorel 500083 – Moubandje 524391Jallet 500080
Aréola 508009

@jonas_hansson

Syrianska - Ljungskile
Fredag 24 oktober kl 18:10
Toulouse - Lens
Fredag 24 oktober kl 20:25
Celta Vigo - Levante
Fredag 24 oktober kl 20:55
Degerfors IF - Husqvarna FF
Lördag 25 oktober kl 13:55
Empoli - Cagliari
Lördag 25 oktober kl 14:55