Jonas Hanssons blogg

Portofavoriten Mexiko slänger bort dos Santos-bröderna

Det är bara träningslandskamper och det är bara en interimförbundskapten i fyra landskamper, men vad gör Mehiho?

Ferretti har petat Gio dos Santos. Jonathan dos Santos. Guillermo Ochoa. Det väger tungt. Det gnisslas. Gnassel.

Ferretti pratar det om sportsliga, att han bara gör de valen han själv vill göra, men samtidigt vet vi att Mexikos landslag är lika komplext som Brasiliens. Det är fler än förbundskaptenen som gör valen. Många andra krafter som drar åt olika håll och som vill att Mexiko ska göra olika saker (uteslutande för de utomstående krafternas egna vinning).

Varför är båda bröderna dos Santos, två absoluta nycklar, borta? Är det för att de två bröderna försvarade förra förbundskaptenen Herrera? Är det för Gios flytt till MLS? Är det för att Ferretti verkligen inte ville ha med någon av dem, och att han kände sig tvungen att dumpa båda? Visst är det bara träningslandskamper, mot Trinidad & Tobago och Argentina, men i nästa samling är det Confederations Cup-avgörande match mot USA. Uppbyggnadsarbetet är ingen lång process.

Det fina är dock att Carlos Vela får vara kvar. Desto sunkigare att Rafael Márquez, 37 år i februari, får hänga med igen.

Men god trupp ändå.

Målvakter: Alfredo Talavera (Toluca), Moisés Muñoz (América)

Försvarare: Rafael Márquez (Hellas Verona), Francisco Javier ”Maza” Rodríguez (Cruz Azul), Héctor Moreno (PSV), Paul Aguilar (América), Jorge Torres Nilo (UANL), Miguel Layún (Porto), Diego Reyes (Real Sociedad), Oswaldo Alanís (Guadalajara), Israel Jiménez (UANL)

Mittfältare: Andrés Guardado (PSV), Héctor Herrera (Porto), Javier Aquino (UANL), Carlos Esquivel (Toluca), José Juan Vázquez (León), Jesús Manuel Corona (Porto), Javier Güémez (América), Jesús Dueñas (UANL)

Anfallare: Javier Hernández (Bayer Leverkusen), Carlos Vela (Real Sociedad), Raúl Jiménez (Benfica), Henry Martín (Tijuana)

OBS:en den här gången: fyra spelare i Mexikos trupp tillhör FC Porto, plus U20-landslagets målvakt Raúl Gudiño. Porto låg i framkant med att värva colombianer (Falcao, Jackson Martínez, James Rodríguez, Fredy Guarín). Samma framkantsscouting i Mexiko?

Det är värt att komma ihåg Portospelarna Jesús Manuel Corona och Raúl Gudiño, men också de som inte tagit Atlantenkliv ännu: Hirving Lozano, Carlos Salcedo, Jürgen Damm. De är för dyra för att mellanklubbarna i Europa ska ha vågat lägga summorna. När blir de bra nog för de större?

En till OBS: förra veckan hade Bayer Leverkusens Twitterkonto 140 000 följare. En vecka senare har de mexikanen Chicharito i laget. Antalet Twitterföljare nu: 170 000. Var värre när Ochoa hamnade i AC Ajaccio. Då fick klubben fixa nya internetservrar.

OBS nummer tre: Mexikos underliga mästerskapssommar var Copa América med en trupp (flopp), Gold Cup med en helt annan trupp (guld).

Den fjärde OBS:en: Guardado. Numera rörlig Tom Huddlestone på central kvalitetsmitt i PSV.

@jonas_hansson

Jonas Hansson
0 kommentarer

Snälla. Kan någon krama Johan Cruyff?

Vi kan inte argumentera för att det finns en viktigare person för dagens fotboll än Johan Cruyff. Allt på toppnivå är ett påbyggnadsarbete från det som han gjorde i Ajax, Holland, och Barcelona.

Tyvärr har han inte samma påverkan i sina klubbar längre. Han började skapa nutidens Barcelona med att anställa Frank Rijkaard 2004 som deras huvudtränare, men sedan 2010 gillas han inte av de som styr Barcelona: Rosell-klanen. Han degraderades till att uteslutande vara ett ansikte utåt.

Inte heller i Ajax uppskattas han. Han har hjälpt dem de senaste åren, med att slänga in massa gamla spelare i klubben och få dem att jobba enligt hans metoder, men för drygt tre veckor sedan publicerade han en hård attack mot Ajax’ nuvarande ledning. Han sa att de ”ignorerade grundprinciperna” i fotboll, och han har varit en hård motståndare till alla de värvningarna som de har gjort. Han tycker att varken Barcelona eller Ajax gör Cruyff-fotboll längre.

Kan sonen Jordi Cruyff, döpt efter Kataloniens helgon, vara den som drar Cruyff-lasset snart?

Jordi var en (i förhållande till sin far) medioker spelare. Han gjorde matcher för Barcelona, Manchester United, och holländska landslaget, men han var snarare på stabil La Liga-nivå. Spelarkarriären dog ut på Malta och sedan 2012 är han sportchef i Maccabi Tel Aviv.

Det vi måste gå in med som förkunskap är att Maccabi ägs av en rik kanadensare, Mitch Goldhar, som köpte dem 2009 och slängde iväg storsummor på värvningar. Det gick inte. Jordi Cruyff kom in 2012 när klubben inte hade vunnit en ligatitel på tio år.

Nu: tre säsonger, tre ligatitlar, och i höst Champions League-gruppspel med Chelsea, Porto, och Dynamo Kiev. Det pratades om att både Barcelona och Málaga gillade hans sportcheferi så mycket att de funderade på att anställa honom, men han stannar med det här projektet.

Budgeten på €23 miljoner är ligans största, men i början var det mesta av arbetet för Jordi att fixa ekonomin och dra ned på kostnaderna. Några billiga äldre randomspelare (Rob Earnshaw! Rade Prica! Spanjorer!) och sedan pekade Jordi på Óscar García som tränare. En rakt-igenom-Barcelona-tränare. Efter det blev det Paulo Sousa (nu Fiorentina), ex-Rafa Benítez-assistenten Pako Ayestarán, och nu Slaviša Jokanović. Samma Jokanović som tog Watford till Premier League i våras.

Vad har förändrats under de här åren?

– De här landet är besatt av attackfotboll och spelarna är inte intresserade av att försvara. Ta israeliska ytterbackar som exempel: de spelar som om de vore yttrar, och det finns ingen balans mellan anfall och försvar. Det är ett svårt synsätt att ändra på, men det är inte omöjligt.

Jordi hämtade nästan uteslutande in äldre utländska spelare för att ge en läroperiod för de israeliska talangerna. Han behövde förändra grunderna innan laget skulle spetsas. För ett par år sedan sa han såhär:

– Jag är inte intresserad av unga utländska spelare. Jag vill ha de äldre erfarna spelarna, de som kan hjälpa till att utveckla våra talanger. Jag behöver någon utländsk som kan lära de unga israelerna om professionalism. Jag vill ha dem som mentorer, att kunna ge specifika råd om var och hur de ska passa en boll.

En del av upplärningsarbetet är färdigt, och de utländska spelarna i truppen är mittbacken Carlos García (31 år), balansen Nikola Mitrović (28 år), målskytten Dejan Radonjić (25 år), kaosfaktorn Nosa Igiebor (24 år), och €3 miljonersmålvakten Predrag Rajković (19 år).

Klubben har en skotsk VD och en ledarstab som till majoriteten är spanjorer, men det är israeler som drar ett tungt lass på planen. Ta Eran Zahavi: flopp i Palermo, kom tillbaka. Han spelar helst släpande anfallare, men förra säsongen gjorde han 27 mål i ligaspelet. Tvåan i skytteligan gjorde 16 mål. I CL-kvalet nu i höst gjorde Zahavi sju mål på fem matcher, inklusive tre stycken mot Basel. I den senaste israeliska A-landslagstruppen är han en av åtta Maccabi-spelare.

Maccabi Tel Aviv är en process som har gått långt, och som kan göra Maccabi till än mer dominanta i den inhemska fotbollen. Hur mycket ska vi tacka Johan Cruyff för det här?

– När du växer upp med en pappa som Johan, som konstant pratar om fotboll, så lär du dig till slut mycket om sporten. Du har inte ens något val.

Typ: Johan Cruyff är död. Länge leve Johan Cruyff. Sonen Jordi är en mycket uppskattad Champions League-sportchef med pappafilosofier i Maccabi Tel Aviv.

Källor: Four Four Two, ESPN, Transfermarkt, Cruyff.com, Sport.es, Soccerissue, JPost

@jonas_hansson

Jonas Hansson
0 kommentarer

Jonas Thern-projekt i hundramiljonersskala

Tema Rumänien idag.

I maj tidigare i år hade en rumänsk klubb i högstadivisionen en matchtrupp som uteslutande bestod av egna akademispelare. Utan kontext hade det bara blivit en småtrevlig anekdot.

Klubben bildades 2009 och heter Viitorul Constanța, Viitorul som betyder ”Framtiden”. Klubben grundades, ägs, och tränas av Gheorghe Hagi (ex-Barcelona och -Real Madrid) och brukar kallas för Puștii lui Hagi – Hagis barn.

En av de startande målskyttarna var den faktiska sonen Ianis Hagi, 16 år och 7 månader, och en annan spelare född 1998 gjorde också mål. En tredje spelare, Cristian Manea, hade tidigare under våren blivit Rumäniens yngste A-landslagsspelare genom alla tider innan han skrev på för Chelsea i utbyte mot €3 miljoner plus bonusar.

Matchresultat: 4-4 i en bortamatch mot ett annat mittenlag.

Nu ligger Viitorul på tredje plats i rumänska ligan efter nio omgångar, lagkaptenen är den fortfarande 16-årige Ianis Hagi, och i den senaste rumänska U21-truppen var nio spelare antingen kvar i klubben eller hade sålts vidare.

Det Hagi gör är Jonas Thern-projekt i hundramiljonersskala. Efter att han fixade miniklubben 2009 så investerade han över €11 miljoner på en akademi, och dessutom fixade han en ny arena. Tre år senare var klubben i högstadivisionen, och redan då hade de 20 olika spelare i de rumänska ungdomslandslagen.

11707507_969700326415179_953749721629360455_n

Hagi fick inte de tränarjobben han ville ha, utan har lagt allt mer tid på det här projektet. Han tog idéer från Barcelona, Real Madrid, Ajax, och AC Milan, och smälte ned det till hur han ville ha det.

Av Ajax övertalades han att scouting är det viktigaste för talangarbete, och därför är det Hagi som tar alla beslut kring de 300 unga människorna som är i akademin. Ingen kommer och ingen lämnar utan att Hagi har fått ta ett beslut. Av de 300 spelarna är det 66 stycken som alltid bor på akademin: sex stycken till varje position.

Han har dessutom satt egen prägel på andra saker, exempelvis att mobiler och datorer förbjuds och tas ifrån eleverna efter ett visst klockslag, eller att varje elev ska plugga minst två språk förutom rumänska. Till detta har han handplockat all personal.

De vill vara på samma nivå som de bästa akademierna i Europa, och det rumänska fotbollsförbundet ger dem stora friheter. I mars i år anklagade Ianis Hagi en förbundsanställd för att ha tvingat honom att bära för mycket under en landslagssamling. Den anställda personen hade ett par dagar senare fått nya arbetsuppgifter, även om vi aldrig får veta om Ianis endast var en bortskämd eller om den förbundsanställda var orimlig. Sanningen var oväsentlig: det behövdes ge stimulans åt Hagi-familjen.

Ianis Hagi är dock en stor talang som redan nästa år sägs tillhöra Fiorentina. Hans ambition är att spela för Barcelona, och när pappa hörde det kontrade han.

– OK, och jag vill bli USA:s president.

Ianis tillhör den 98-99-generation i Viitorul som har blivit hypad i flera års tid. Det är allt fler av dem som vi nu väntar in i Viitoruls A-lag när de går mot Champions League-ambitioner, men även återväxten hos elva-åringarna ser god ut.

Typ: 2009 startade Hagi en egen klubb i Rumänien. De är idag landets ledande talangutvecklare.

Källor: ESPN, Sport.ro, Adevarul, Transfermarkt, StirileProTV

@jonas_hansson

Jonas Hansson
Inlägget har 4 kommentarer

Gigi Becali september 2015: Vill ge Steaua Bukarest till den rumänska armén

Ny månad, samma Gigi Becali.

Steaua Bukarests ägare drog förra månaden på med att han skulle vägra att acceptera transfersummor för att göra sig av med några spelare. Han ville inte ha pengarna för sina usla spelare. Nu ska han vara redo att skänka bort klubben till den rumänska armén.

Kort: Becali köpte arméklubben (med allt vad det innebär) Steaua Bukarest år 1998, och efter succéer och katastrofer och galenheter (mest det senare) så ville armén i vintras ha tillbaka varumärket Steaua när Becali slogs från fängelset. Klubben fick ändra klubblogga, men det gjordes kompromisser på namnet och färgerna.

Nu i veckan bildades en ny klubb: CS Steaua, som drivs av armén och som hoppade in i femtedivisionen. Det blev fel direkt. De har endast ungdomsspelare, så de drog sig ur ligaspelet.

Den rumänska armén vill ändå ha sitt Steaua tillbaka. Problemet där är att UEFA förbjuder att professionella klubbar ägs av staten, så de kan aldrig vara de faktiska ägarna om de vill vara i toppen.

Gigi Becali har annars sagt att han är villig att ge Steaua Bukarest – tre raka ligatitlar – och deras plats i högstadivisionen till armén, så att han kan dra vidare någon annanstans. Becali själv vill istället köpa Petrolul Ploiești, en klubb som slutade sexa förra säsongen. Petroluls ägare har redan sagt att han tar emot Becali med öppna armar.

Becali svarar vadå?

foto_4_Becali_nso_640

Typ: Den rumänska armén tappade Steaua Bukarest 1998. Nu vill de ha en ny klubb, men misslyckades att starta en i femtedivisionen. Nu kan de få tillbaka Steaua Bukarest istället.

Källor: Sport.ro, Digisport, Prosport, Fanatik.ro

@jonas_hansson

Jonas Hansson
0 kommentarer

Åldersfusket i fotboll: kommer det i ny form, eller försvinner det?

År 1988 blev Nigeria avstängda från FIFA i två år, och fråntagna ett ungdomsmästerskap, sedan de hade använt för många överåriga spelare. För några år sedan bevisades det att 15 (!) av deras spelare i en U17-trupp var 18 år eller äldre, och då ville Nigerias president Goodluck Jonathan stänga av fotbollsförbundet fram tills de hade tagit bort all korruption och allt fusk.

Samma sak hade Kenyas president föreslagit år 2003, när ett U17-landslag för Kenya hade en för stor mängd överåriga spelare.

Gambia vann afrikanska U17-mästerskapen 2005 och 2009. När U17-VM spelades några månader senare under 2009 hade elva av 18 spelare försvunnit från truppen, de flesta för att de hade åkt fast i ett åldersfusktest. Ifjol stängdes Gambia av i två års tid av FIFA för att återigen ha fuskat med åldern på spelarna, den här gången på U20-nivå.

Vi kommer ihåg alla åldershistorier som finns om Taribo West, Oba-Oba Martins, Nwankwo Kanu, Taye Taiwo, och Jay-Jay Okocha. David Moyes sa en gång att Yakubu bara är ”25 år, dock 25 nigerianska år” och José Mourinho att Eto’o är ”32 år, kanske 35”. Newcastles nyförvärv Mbemba har haft fyra olika födelseår tillskrivet sig, och den tidigare HBK-spelaren (2004-2005) Yaw Preko från Ghana sa såhär för några år sedan:

– Jag spelade inte med rätt ålder under min karriär. På den tiden ska gav förbundet dig en ålder. Du fick ett kort där de hade dragit bort två eller tre år.

Nigeria, Sydafrika, Uganda, Kenya, Gambia, Elfenbenskusten, DR Kongo, Ghana. Långt ifrån alla afrikanska länder, men det har varit ett allvarligt problem.

Här är det dock som det ofta blir fel: Afrika är inte ensamma. FIFA har haft stora men medieskuggade problem i Asien: Nordkorea, Kambodja, Bangladesh, Bhutan, Nepal, Tadzjikistan, Macao, Kirgizistan, Jemen. Alla har blivit uteslutna på ett eller annat sätt, och det finns än fler exempel på den kontinenten.

I Brasilien har vi ”Eriberto” som spelade både i ChievoVerona och Inter innan han erkände sitt åldersfusk för att kunna säga sin rätta ålder till sin son, och när Brasilien vann U20-VM 2003 hade de med Carlos Alberto, som då egentligen var 25 år. År 1989 fick Mexiko en två år lång avstängning från UEFA för åldersfusk, och vi hittar också exempel från Ecuador och Peru.

Så. Två frågor.

1. Varför görs det såhär?

Det finns fall där det enkelt nog saknas födelsecertifikat, utan det har gissats en ålder. Det vanligaste är dock att fusket är systematiskt, och att spelarna ges nya åldrar för att göras mer attraktiva för rika klubbar och/eller spelare i ett ungdomslandslag som de egentligen är för gamla för.

2. Vad gör FIFA för att fixa problemen?

Tyvärr funkar det inte att såga itu ett ben och kolla åldersringar, men det finns en metod som kan användas. 2003 började FIFA att undersöka MRI-tester, där man kan kolla på hur vristens skelett ser ut.

759915-fig1

759915-fig6

Bild 1: ”No fusion”. Bild 2: ”Complete fusion”

Det här mäts sedan och kan placeras in i sex stycken olika grader. Om man är ”complete fusion” så rankar FIFA det som att man ljugit om sin ålder, men det är också det enda sättet där det går att räkna en persons ålder. Det går inte om man är äldre, och det är dessutom en större felmarginal om man gör testet på kvinnor.

FIFA:s forskare Jirí Dvorák säger att det är ”99% säkerhet” att veta om en herrspelare är äldre än 17 år eller inte, även om andra forskare har kommit med att säga att det inte går att säga så definitivt.

FIFA testade metoden från 2003 till 2009, och de gjorde det i asiatiska U17-mästerskapet och U17-VM. Resultaten var usla när de ställdes mot vanliga personer med bekräftat födelsedatum. Upp emot 35% av alla spelare var i riskzonen för att vara äldre än vad passet sa.

Det positiva att ta med sig var att siffran sjönk ju längre tiden gick, främst för att förbundskaptenerna fick mer kunskap om att testerna togs. Sedan 2009 används MRI-tester i de officiella U17-turneringarna, och det var i just en sådan genomgång som Nigeria tappade 15 spelare från sin preliminära trupp.

Frågan är dock om det här snarare betyder att ungdomslandslagen skickar några spelare som är 14 år (men faktiskt 17 år) till U17, istället för några spelare som är 17 år (men faktiskt 20 år) till U17? Alternativet är att de introducerar spelare först efter att deras passålder är över 18 år. Fusk i ny form, eller går det mot att försvinna? Jag gissar på en blandning av de två.

Typ: Åldersfusk är utspritt i flera afrikanska länder, men också i Sydamerika och Asien. FIFA har MRI-tester, men de är inte helt definitiva och avgör bara om en person är äldre än 17 år.

Källor: AP, BBC, Modern Ghana, Guardian, FIFA, CNN, NBC, All Africa, Jirí Dvorák

@jonas_hansson

Jonas Hansson
Inlägget har 10 kommentarer

”Martial har inte nivån i sig. Jag tycker att han är otillräcklig”

Sätt vilket gulligt namn du än vill på din herre eller dam där uppe. Gud, Muhammed, Sir Fuckface von Clownstick, Freja, Shiva, Per-Greger, Djimi Traoré. Nu ber vi till hen. Fotbollen undergång kanske kräver mer än att vi paradigmskiftar mot en period där man snart kan betala en miljard kronor för en ojämn tonåring. Däremot förstördes några procent av åtminstone mitt moralkompass och jag behöver vägledning.

Anthony Martial är på väg till Manchester United, och innan jag har hunnit skriva klart den här meningen har vi nya uppgifter om hans pris. €60+20 miljoner, €70 miljoner + lånespelare, €75 miljoner, €50+30 miljoner. Jorge Mendes bestämmer.

Priset är för en ung grabb som för två månader sedan hade en årslön på €0,5 miljoner, och som för två år sedan köptes för €5 miljoner. Det här är nästan dubbelt så dyrt som Eden Hazard, som hade varit Ligue 1:s bästa spelare två år i rad.

Kalla mig sentimental och gubbtråkig, men jag gillar att börja i början. Martial byggdes upp i samma Parisförortsklubb som Thierry Henry (och Yaya Sanogo!). Sedan hamnade han i en Lyonakademi som har häxblandningen för anfallare. Benzema, Lacazette, Martial. Eller Belfodil, Benzia, och Tafer, om man vill ha de ungdomslandslagsdominanta seniormisslyckade.

Lyon sålde honom för €5 miljoner eftersom ”vi inte kunde säga nej till ett sånt erbjudande för en snubbe som bara gjort några få tävlingsmatcher”, men det ska sägas att Lyon nu sägs få ytterligare €12 miljoner idag.

En Manchester City-supporter kanske skulle bli ledsen av att veta att Martial hoppade runt på deras träningsanläggning som 14-åring, men stannade kvar i Frankrike.

De två åren i AS Monaco har mest bara känts som att tränaren Leonardo Jardim har putsat Martial bakom kulisserna. Martial får starta många matcher, men det är också många matcher där han inte får starta.

Tidigare i år fanns det en frustration över Martial. Christophe Dugarry, professionell LOL:are, i början av mars 2015:

– Martial har inte nivån i sig. Jag tycker att han är otillräcklig.

sKaS0Vo

Bara en dåre (eller ett dolt geni) pratar i sådana termer, för Martial har gjort många bra saker. Han kunde göra kvalitetsinsatser mot Valencia. Han kunde göra taktiskt optimala yttermatcher mot Arsenal. Han kunde kvittera mot PSG.

Han har lärt sig att springa mer rätt. Jardim ville ha bort allt från Martial som kunde uppfattas som nonchalant, självbelåten, eller korkat. Jardim som enligt Le Parisien nu har hotat med att avgå om Martial säljs. Det här var Jardims hobbyprojekt.

Vi vet också spetsegenskaperna. Kontrollen över bollen i alla situationer, tempoväxlingarna, avslutstekniken, inspirationsgenombrotten. Martial har aldrig käftat emot bilden av honom, utan har lyssnat när rätt personer har sagt rätt saker.

Det här är ingen kille som tar tequilaresor med Lacazette, utan han kör energiåterhämtning med familjen. En troende katolik med en genomsnittlig skolgång utan disciplinproblem.

***

På andra sidan behövde Chelsea en mittback, men om det skulle vara nummer 1, 2, 3, eller 4 var i slutändan inte det mest avgörande. Det var viktigare med fyra stycken än den exakta kvaliteten.

Djilobodji från Nantes? Chelsea tog sin franska scout, Guy Hillion, från just Nantes, och det är en klubb som jobbar annorlunda. Djilobodji är en från näven med spelare som Nantes har plockat från amatördivisionerna. Det var samma med Éric Carrière, Alys bror Issa Cissokho, eller fjolårssäsongen startanfallare Yacine Bammou.

Djilobodji var en spelare som man enkelt såg vad det handlade om. Han var lång och vänsterfotad. Elegant och hård. Snäll och tuff. Nu ville han böka sig bort från Nantes och han tappade intresset av att vara på planen. Nantes hade tidigare hade krävt rejäla belopp för honom, men med bara ett år kvar på kontraktet såg det ut att bli Trabzonspor.

Enter Chelsea. Djilobodji var aldrig topp-5 mittbackar i Ligue 1. Det skulle inte förvåna mig om han inte räcker till, att han kanske Senderos:a sig igenom tiden där, men jag vore heller inte förvånad om att kommer göra ett ganska gott jobb i förhållande till sin roll.

Kan floppa. Kan få kultstatus. Kan vara stabil. Kan säljas med god vinst. Kan lånas ut i januari.

***

Vad mer idag? Mario Lemina till Juventus med obligatorisk köpklausul på €12 miljoner. AS Monaco kollar på Nkoulou för €10 miljoner, och OM kan ersätta med Rolando (Porto) eller Daniel Amartey. Olympique de Marseille som kollar mycket idag: Lamela (Tottenham, lån), Ben Yedder (Toulouse, €10m), de Ceglie (Juventus), Isla (do).

Rennes lånar Quintero (Porto, option på €19 miljoner) och Boga (Chelsea, vill trycka in option). Nantes funderar på Lorik Cana (Lazio). West Ham vill ge €15-20 miljoner för Diego Rolán, men Bordeaux trodde inte de hann hitta ersättare. West Brom ellet Watford kan ta Doucouré (Rennes) för €12 miljoner. Lyon letar utvecklingsmittfältare som Kemen (Newcastle) eller Toussart (Valenciennes).

@jonas_hansson

Jonas Hansson
Inlägget har 9 kommentarer

Manchester City masserar in Pep Guardiola

Under våren och sommaren har vi blivit så mediatorpedattackerade med Pep-till-City-2016 att det verkar ha accepterats oavsett om uppgifterna är korrekta. Det öppnar för fina teorier om det stämmer.

I våras började Manchester City skapa ett samarbete med Girona, i spanska Segundan. De senaste dagarna har de värvat Rubén Sobrino (23 år) för runt €0,5 miljoner och lånat ut honom till Girona, och de köpte också Lejeune (24 år) för €0,3 miljoner och gjorde samma sak. Lejeune tillhörde dock redan Girona.

Vi förvånas inte över att Manchester City vill ha samarbetsklubbar. De har ett internationellt nätverk (City Football Group) och jobbar nära med NY City, Melbourne City, och Yokohama Marinos (och inte lika nära med en näve andra klubbar).

Det mest intressanta här är dock den som i våras fixade iordning Gironas sunkiga ekonomi, och som själv sägs äga en del aktier i klubben: Peps bror Pere Guardiola.

Tjänster och gentjänster?

Typ: Man City har skaffat Girona som samarbetsklubb. Huvudman i Girona: Pere Guardiola.

Källor: SportBild, Diario Gol, ESPN, Marca

@jonas_hansson

Jonas Hansson
Inlägget har 9 kommentarer

Japan planerar för VM-guld 2050

Om vi drar tillbaka tiden 10-15 år så hittar vi ett Japan som den överlägset mest utvecklade fotbollsnationen i Asien. Andra asiatiska länder kopierade det Japan gjorde, och 2005 hade Japan rankingplats 15 hos FIFA. Där och då skapade deras fotbollsförbund en målsättning: att vinna VM 2050.

De bestämde sig först för att dela in processen i fem-sex olika tidsspann. Det första tidsspannet var 2005-2015, och till 2015 skulle de ha kommit till två mål:

1. Ha fem miljoner medlemmar i ”fotbollsfamiljen”.
2. Vara bland topp-10 fotbollsnationer i världen.

År 2015 har de 5,2 miljoner medlemmar i fotbollsfamiljen (varav 2,8 miljoner registerade spelare och 2 miljoner aktiva supportrar i ligan). På FIFA-rankingen ligger de på en sunkig plats 56, en försämring med 41 platser på tio år, samtidigt som de misslyckades i årets asiatiska mästerskap, men ändå anser de sig ha klarat av det andra målet.

De räknar istället antalet registrerade spelare, antal ligaåskådare, antal arenor med minst 15 000 åskådare, storleken på förbundet med mera, och anser sig då vara topp-10 i världen. En sunkig efterhandskonstruktion?

De är iallafall nöjda, och släppte tidigare i år ”The JFA Declaration 2015”, som handlar om åren 2015-2022. De förklarar målen och problemen med 13 områden som förbundet ska jobba med, och säger bland annat att fotbollsfamiljen år 2022 ska vara på 8 miljoner och ger faktiska FIFA-rankingmål: topp-20 senast 2018, och topp-10 senast 2022.

De har dessutom redan satt upp målen för planen 2022-2030: VM-semifinal 2030, och att då vara en av världens tre bästa fotbollsnationer.

Ambitionerna och långsiktigheten finns där, men kommer det att lyckas? Japan har inte känts lika pragmatiskt och pulserande, utan det är andra asiatiska nationer som växer fortare, även om vi ska säga att de är i toppen på damsidan.

I ett kortsiktigt sportsligt perspektiv finns många saker att gilla med herrlandslaget, trots svaga resultat. De anställde nyligen en ny förbundskapten: Vahid Halilhodžić, succéskapare för Algeriet i VM 2014. På spelarsidan finns många Europaintressanta: Nagatomo (Inter), Kagawa (Dortmund), Okazaki (Leicester), Honda (AC Milan), Uchida (Schalke), Sakai (Hamburg), Sakai (Hannover), Yoshida (Southampton), Kiyotake (Hannover), Inui (Eibar), Hasebe (E.Frankfurt)…

Japans resultatmål 2015-2022

japanhoppas

Typ: 2005 började Japan att planera för att vinna VM 2050. Var tionde/åttonde år ger de ut nya delmål för att nå dit.

Källor: JFA, NY Times, FIFA

Jonas Hansson
Inlägget har 1 kommentar

NY Cosmos vill återigen bli en maktfaktor i soccer

PR-tåget NY Cosmos försöker igen. Efter att ha varit USA:s fotbollsmittpunkt under 70-talet så bara försvann dem och alla andra. Det var för tidigt för amerikanarna att lära sig att älska soccer.

Sedan 2010 har NY Cosmos pånyttstartat sin kult-PR-kampanj, USA är mer redo. Pelé lunkar runt med en NY Cosmos-keps. Raúl har problem på planen (18 starter, 4 mål, 2 assist) och sysslar samtidigt med att utveckla klubbens ungdomsorganisation. Steve Nash, två gånger MVP i NBA, tillhör klubbens reservlag. Tidigare i somras var klubben på Kuba för att spela mot landslaget. De vill kopplas samman med de artikelvänliga sakerna.

Men de gör det inte i MLS. De ville ta sig in där, men tyckte att det var för dyrt att anmäla sig (600-850 miljoner kronor) och New Yorks andra MLS-plats gick istället till Manchester Citys projekt. Det kommer att öppnas nya MLS-platser 2020, men förmodligen inte för en tredje New York-klubb. David Beckham vill ha sitt Miami-lag, även om det ser ekonomiskt svårt ut att ha något där, och Atlanta, Los Angeles, och Minnesota pushar också på.

Situationen måste lösas för ett NY Cosmos som uttalade sig om att de inom fem år ska vara i landets topp. De har även planer på att fixa en ny arena i Queens (25 000 åskådare, 3,4 miljarder kronor) då de år 2015 bara orkar dra på med 4000 åskådare per match i en tillfällig arena alldeles för långt ifrån centrum.

De är dock ett topplag i NASL, och vill påverka för att ändra från det amerikanska till det europeiska ligasystemet, till att ha upp- och nedflyttningar. Just den förändringen lär inte gå igenom, men även om NY Cosmos inte har samma påverkande position idag som för 35-40 år sedan så finns det ändå makter som skulle kunna trycka in klubben i MLS. De kommande åren är vitala för det starka varumärket.

För en historisk kontext rekommenderas Once In A Lifetime, en dokumentär om det tidigare NY Cosmos-laget.

Typ: NY Cosmos var gigantiska i USA på 70-talet. Kultklubben har återuppstått, men har problem att hitta en väg in i MLS.

Källor: NY Cosmos, Guardian, ESPN

@jonas_hansson

Jonas Hansson
Inlägget har 1 kommentar

Är vi inte alla nya Zidane egentligen?

gourcuff

h-4-2517469-1307526679

Tidningarna ovan är från 2009 respektive 2011. Gourcuff hade varit motsvarande Kevin de Bruyne-hypad i Bordeaux, och Marvin Martin hade gjort två mål och en assist i sin A-landslagslagsdebut.

Den här veckan kom uppgifter om att Gourcuff ska skriva på ett ett-årsavtal med Rennes, och att Marvin Martin ska lånas ut till Guingamp. Min favorit-nya-Zidane är ändå Mourad Meghni, som hela våren lirade futsal i franska tredjevisionen. 31 år gammal.

Lata journalister älskar sig dock en Zidane-stämpel. Vissa stämplar mer logiska än andra. Den enda kravbilden verkar ligga på att ha en teknisk skicklighet över genomsnittet, och pluspoäng om man har rötter från Nordafrika.

kakuta

nasri

benzema

cabella

cheyrou

feghouli

Fekir

Grenier

Meriem

meghni

ribery

valbuena

griezmann

menez

zidane

Equipe-payet

@jonas_hansson

Jonas Hansson
Inlägget har 4 kommentarer