Hanssons frankrikeblogg

Hur Bielsa ska jobba för att vinna Ligue 1

19 april 2014 13:22, Jonas Hansson

France Football rapporterade igår att Bielsa är klar för Olympique de Marseille, på ett treårskontrakt som innebär att sportchefen Anigo sparkas undan och Bielsa har full kontroll över klubben. Det betyder inte att affären är färdig, men det finns flera olika delar som säger att affären snart är klar. Den här bloggposten bygger på att ryktet, som även har andra källor, är en sanning som går igenom.

Den naturliga mediavinklingen är att ”El Loco” Bielsa hamnar i kaosklubben Olympique de Marseille. Det som lär avgöra klubbens framgångar nästa säsong rör sig dock i andra termer. Hur ska Bielsas extrema disciplin tas emot av spelartruppen?

Marcelo Bielsas föräldrar- och syskonskara består av advokater, politiker, och lärare. Det är en välutbildad familj som har levt i en klassiskt hårdarbetande miljö, vilket också har varit Bielsas styrka som fotbollstränare. Han har inte ett naturligt bättre fotbollsöga än alla andra, han har bara jobbat så pass många timmar med fotboll att han vet vad han ska kolla efter.

När han kom till Newell’s Old Boys som ledare var han 27 år. Bland det första han gjorde var att dela upp Argentina i 70 olika regioner i en struktur för talangscouting, och därefter reste han 2500 mil på tre månader för att kolla på unga spelare. Ett sådant arbete bygger inte på Bielsas egna talang, det bygger på hårt arbete. Resultatet: Bielsa hittade Mauro Pochettino, Eduardo Berizzo, och Gabriel Batistuta.

Bielsa gör precis de sakerna som man ska göra om man vill ha ett försprång. Han dedikerar sitt liv för sporten, han ignorerar magkänsla och klyschor, han går efter vad forskningen säger, han strukturerar sig, han lägger ned extratimmarna för att få detaljerna rätt, han kollar fotbollsmatcher istället för slötittarprogram på kvällarna.

På grund av detta kallas han både för ett geni och en galen människa. Det målas upp en bild som både förskönar och driver med honom.

Det fotbollsvärlden behöver är ännu fler som Bielsa. Nytänkare som är så pass kunniga och disciplinerade att de driver resten av den slöa massan framåt.

En person som är så pass insatt i fotboll pratar aldrig i Hamrénklyschor, utan han vet exakt vad det är han vill göra. När man lyssnar på Bielsa ska man inte fokusera på den svartvita sidan med galenhet/geni, utan istället försöka förstå vad det är han säger. Varje mening är sprängfylld med kunskap. Guardiola gick 2012 så långt att han kallade Bielsa för världens bästa tränare, ett beröm som även Javier Zanetti gav 2011.

Det finns inget substitut för hårt arbete. Bielsa är inte en duktig tränare för att han har naturlig tränartalang. Han är en duktig tränare för att han har spenderat så pass många timmar i fotbollen att han vet vad som fungerar och inte fungerar. Tyvärr betyder hans stil att han oftare är en person som media hellre sätter en Einsteinfrisyr på, än att faktiskt berätta om hans upptäckter under sina år i fotbollen.

I Olympique de Marseille lär det bli en 4-2-3-1/4-2-1-3-taktik. De har inte mittbacksbredden till Bielsas 3-3-1-3, den enda mittbacken i den nuvarande truppen som lär vara kvar efter sommaren är Lucas Mendes. Förutom nya flexibla mittbackar kommer det att krävas ännu offensivare ytterbackar, yttermittfältare som tar extrem spelbredd, en kreativskapande Riquelme/Valbuena-spelare, en storvuxen anfallare, och defensiva mittfältare som klarar av alla delar av spelet.

Det intressanta blir att se hur hur Olympique de Marseilles unga trupp tar det här. Ledningen har bötfällt flera spelare på grund av att de saknar disciplin vid sidan av planen, men samtidigt sitter klubben på fem-sex av de största franska talangerna. Bielsa har sagt att den optimala fotbollsspelaren är en robot, det vill säga en som kan göra det hårda jobbet i 90 minuter utan att ifrågasätta ledaren. Hur kommer spelarnas reaktion bli på att Bielsa tar över? Disciplin (och erfarenhet) är just det enda som spelarna saknar, men blir det för mycket åt det hållet?

Bielsa sägs dock ha fattat tycke för några av spelarna, inkluderat Imbula, Mendy, Thauvin, och Dja Djédjé. I sommar ska Gignac, Valbuena, Mandanda, och Nkoulou säljas, tillsammans med tre-fyra-fem onödiga reserver. Vi får se hur Bielsas transferagerande ser ut, för om han accepterar jobberbjudandet så blir det här första gången på 16 år som han är huvudtränare för ett klubblag som har en fri transferfilosofi.

I grund och botten är Olympique de Marseille i samma storleksparitet som Atlético de Madrid, Borussia Dortmund, AS Roma, och Napoli. De har ungefär samma ekonomiska förutsättningar. Det som kommer avgöra Olympique de Marseilles framgångar är hur väl de kan utnyttja resurserna som de har. Långsiktighet, rätt tränarval, en bra klubbfilosofi, träffa rätt med scoutingen. Bielsa kan ge samtliga fyra delar, om allt klickar.

X
Ayew – Payet – Thauvin
Imbula – Romao
Mendy – Mendes – X – Dja Djédjé
X

Övriga: Samba, Fanni, Morel, Lemina, Cheyrou, J.Ayew

@jonas_hansson

Mercredi: Senegaleser och malier dominerar Ligue 1

16 april 2014 16:50, Jonas Hansson

Veckans lista är annorlunda. Forntidens alla krig gjorde att nära hundra olika områden någon gång har legat under franskt styre. I framför allt Afrika, men delvis även Västindien, har det satt stora spår på den franska fotbollen. 38 av de spelarna som har gjort A-landskamper för Frankrike sedan 1970, var födda utanför Frankrike. Vilka är då de vanligaste ex-koloniländerna som spelarna har rötter i? I dagsläget i Ligue 1 ser det ut såhär:

5. Martinique/Algeriet (~12 Ligue 1-spelare med rötter i landet/länderna)
Exempel Martinique: Abidal (Monaco), Rivière (Monaco), Briand (Lyon), Maurice-Belay (Bordeaux)
Exempel Algeriet: Boudebouz (Bastia), Kadir (Rennes), Mandi (Reims), Benzia (Lyon)

4. Kamerun (~15)
Exempel: Nkoulou (Marseille), Aboubakar (Lorient), Umtiti (Lyon), Bedimo (Lyon)

3. Elfenbenskusten (drygt 15)
Exempel: Aurier (Toulouse), Kalou (Lille), Dja Djédjé (Marseille), Romaric (Bastia)

2. Mali (~20)
Exempel: Diabaté (Bordeaux), Yatabaré (Guingamp), Doumbia (Valenciennes), Touré (Nantes)

1. Senegal (~30)
Exempel: Gueye (Lille), Djilobodji (Nantes), Sané (Bordeaux), Saivet (Bordeaux)

Det är fortfarande Senegal som är den vanligaste utländska nationaliteten, om man kollar på tidigare kolonier. Några av de länderna som inte fick plats på listan inkluderar Réunion, Guadeloupe, Guinea, och Marocko.

De historiska och nutida banden till de nämnda länderna får bli ett senare bloggprojekt…

OMGÅNGENS ELVA (3-1-4-1-1)

Ayew (So)
Valbuena (Ma)
Wass (Th) – Ferri (Ly) – Roudet (So) – Corchia (So)
Tié Bi (Th)
Abdennour (Mo) – Ecuele Manga (Lo) – Basa (Li)
A.Lopes (Ly)

@jonas_hansson

Napoleons klubb har aldrig slut på krig och kaos

14 april 2014 13:42, Jonas Hansson

Det stora kioskvältarnamnet från Korsika är Napoleon Bonaparte, som föddes i Ajaccio år 1769, samma år som Genua förlorade makten över ön. Istället blev Korsika franskt. Napoleon kände sig dock varken som fransman eller italienare, han var ju korsikan. Han växte upp med ett hat mot fransmännen och avgudade istället Pascal Paoli, en korsikansk frihetskämpe. När Napoleon åkte till fastlandet för att fortsätta sin utbildning blev han utmobbad för att han var en korsikansk barbar. Killen kunde ju knappt ens prata franska.

Tiden på fastlandet förändrade dock Napoleon. Han började anse att Korsika kanske inte borde vara självständigt, men när han tog med sig de idéerna hem till Korsika så blev barndomsidolen Paoli så förbannad att det blev inbördeskrig på ön. Familjen Bonaparte förlorade och blev utvisade, och Paoli fortsatte att styra.

Det fanns något Braveheart över Pascal Paoli, en krigare i ständigt materiellt underläge mot fastlandet. Korsika var en modern tolkning av Sparta, med en ledare som hade en lika stark idétro som Che Guevara. Rousseau såg den unika identiteten på Korsika, ”en tapperhet och tålmodighet som modiga människor har använt för att återfå och behålla sin frihet”, och han fick medhåll från Voltaire.

När Napoleon fick en armé på någon miljon franska soldater så var det ju rätt svårt för lilla Korsika att sätta emot, men Napoleon upptäckte en sak: han kunde kanske ta makten från den korsikanska befolkningen, men han kunde inte förändra deras attityd. Även om de tillhörde Frankrike så var dem inte fransmän. De stred för något annat.

Den korsikanska stridslysten sitter än idag fast i befolkningens hjärtan.

När AC Ajaccio sparkade sin tränare Dupont för knappt 18 månader sedan så gjorde dem inte det för att det gick för dåligt i ligan. Det var snarare tvärtom: Dupont hade fått stabilitet på kaosklubben. Klubbpresidenten Orsoni, som är aktiv i den korsikanska kriminella världen och sitter på flera mordanklagelser, sa att det inte var resultaten det var fel på.

- Vi har inte de rätta värdena i gruppen.

För Orsoni var det viktigare att göra det på korsikanskt sätt, än att göra det på det mest framgångsrika sättet. Klubben ska inte ta samma beslut som standardklubben från Ligue 1. De ska spela korsikansk folkmusik i omklädningsrummet innan matcherna. De ska testa lösningarna som ingen annan har tänkt sig. Publiken ska få se elva korsikanska frihetskämpar ute på fotbollsplanen.

När Napoleons fotbollsklubb AC Ajaccio tog sig upp till Ligue 1 inför säsongen 2011/2012 så hade de ligans överlägset minsta budget, på €16 miljoner per år. Den som hade näst lägst låg på €20 miljoner. År 2014 har AC Ajaccio fortfarande Ligue 1:s lägsta budget, men de har krigat sig kvar i Ligue 1 i tre säsonger. Pascal Paolis DNA ligger kvar på ön.

Det fanns en tydlig symbolik i när PSG, den stora armén från den stora huvudstaden, gick tre matcher i rad utan att slå AC Ajaccio. Allt började på Korsika 2012. Pastore hade lika hög årslön som AC Ajaccios årliga lönebudget, och på Stade François Coty (döpt efter en högerextremist från Ajaccio) så släcktes lamporna innan matchen var färdigspelad. Matchen slutade 0-0, och sagan var som en kopia från Pascal Paolis tid. Allt talade emot AC Ajaccio, och det var just av den anledningen som de kunde ta poäng.

För attityden sitter kvar än idag. Den algeriska landslagsmannen Mehdi Mostefa föddes och växte upp i Dijon, och han har bara varit tre år på Korsika. I helgen gjorde han det för säsongen fullständigt onödiga 1-1-målet mot Bordeaux. Klubben kommer ändå att åka ur, de har femton poäng upp till säker match när det återstår fem omgångar.

En normal spelare i en normal klubb hade bara sett målet av akademisk betydelse. En normal spelare i en normal klubb hade tagit några gratulationer, gått tillbaka till egen planhalva, och väntat in slutsignalen. För Mostefa och AC Ajaccio var det något annat.

Man kan förlora strider på olika sätt. AC Ajaccio har slutat att producera resultat i Ligue 1, men de producerar fortfarande krig och kaos. Det senare är det viktigaste.

Vad tar vi med oss från AC Ajaccios tre år i Ligue 1?

… misslyckandet med den fullständigt värdelösa Ravanelli på tränarposten.

… försöket att värva Luca Toni, Alessandro Matri, och Alessandro Del Piero.

… en Adrian Mutu på topp där tränaren kallade honom för ett ”överdimensionerat ego” och fystränaren aldrig hade sett en så dåligt tränad fotbollsspelare.

… ligans överlägset sämsta publiksnitt (6300/match).

… en klubb som endast har betalat två övergångssummor under de senaste nio åren (€200 000 för en Ligue 2-spelare, €150 000 för ett lån).

… en spelare (Adrian Mutu) som fick agera sportchef i somras.

… anklagelser för att proppa spelarna fulla med felaktiga preparat i början på säsongen eftersom det i vissa matcher inte var ovanligt att de saknade åtta-tio spelare på grund av skador.

… spelare som var så pass rädda för Ravanellis träningsmetoder att de inte kunde sova om nätterna med rädslan för vad som skulle komma nästa dag.

… en klubb som för så sent som ett år sedan hade en så dålig ungdomsakademi att de inte ens fick tillåtelse att värva ungdomsspelare.

… att de är inne på sin femte permanenta tränare på 22 månaders tid.

… deras stjärna, Memo Ochoa, får sin lön betald av ett mexikanskt TV-bolag.

… att det gick 18 månader mellan deras två senaste bortasegrar (att kriga på fastlandet är inte lika kul).

… det tog till omgång 22 innan de kom över tiopoängsgränsen den här säsongen.

Och så 10-15-20 matcher per säsong där AC Ajaccio tar poäng trots att de är sämst på att spela fotboll, men där ingen slår dem när det gäller Paoli-attityd.

Som Orsoni hade sagt: man kan göra det på det mest framgångsrika sättet, eller så kan man göra det på det korsikanska sättet. Hade Orsoni gått på det mest framgångsrika sättet så hade AC Ajaccios sejour i Ligue 1 endast blivit ettårig. På det korsikanska sättet fick klubben tre år av Ligue 1-fotboll. Korsikansk logik.

A manly race
Of unsubmitting spirit, wise and brave;
Who still through bleeding ages struggled hard
To hold a generous undiminished state;
Too much in vain!

Hail, generous Corsica! unconquered isle!
The fort of freedom; that amidst the waves
Stands like a rock of adamant, and dares
The wildest fury of the beating storm.

@jonas_hansson

Efterträdarna för Trezeguet, Henry, och Zidane

11 april 2014 15:36, Jonas Hansson

Frankrike vann VM-guld 1998 och EM-guld 2000, men VM 2002 var en katastrof då Les Bleus inte ens lyckades ta sig vidare från gruppen. Det fanns en viss oro i landet, men den oron dämpades oftast av att ”vi har ju i alla fall talangerna”.

David Trezeguet, Zinedine Zidane, och Thierry Henry var en hygglig uppsättning att bygga grunden för sin landslagsoffensiv, men tanken var att landslaget inte skulle vara lika beroende av de tre spelarna inom några år. Frankrikes U17-landslag hade nämligen vunnit U17-VM ett år tidigare. De vann före Spanien med Fernando Torres och Andrés Iniesta, och Argentina med Carlos Tévez och Javier Mascherano.

I Frankrike fanns det framför allt tre spelare som stack ut, och deras karriärer var redan färdigskrivna. Anthony Le Tallec skulle ta över efter Trezeguet, Mourad Meghni efter Zidane, och Sinama-Pongolle efter Henry.

Sinama-Pongolle hade gjort 9 mål i U17-VM och blivit vald till turneringens bästa spelare, men ändå var hans kusin Le Tallec den stora talangen i Le Havre. Sinama-Pongolle var kanske inte ens den näst största talangen av de tre, eftersom Meghnis teknik var något som fransmännen inte hade sett sedan Zidanes yngre år. Meghni hade haft specialhjälp från en brasiliansk tränare och fick göra stora ”hemma-hos”-TV-reportage redan när han var 16 år.

Och ja, två av de tre spelarna blev ju också A-landslagsmän. Sinama-Pongolle gjorde en A-landskamp för Frankrike, och Meghni har gjort några A-landskamper för Algeriet.

Idag är Sinama-Pongolle reserv i Rostov i Ryssland. Under de senaste 24 månaderna har han gjort ett (1) mål från sin anfallsposition.

Idag är Le Tallec reserv i Valenciennes. Under de senaste 18 månaderna har han gjort ett (1) mål från sin anfallsposition.

Idag är Meghni klubblös. Efter det att han lämnade läktaren i Lazio sommaren 2011 så har han spelat tio (10) matcher i Qatar.

Ändå är det här tre av de fyra mest framgångsrika spelarna från 1984-generationen som vann U17-VM-guldet. Hassan Yebda var också med, men han spelar nu för Algeriets landslag.

Av de 18 spelarna som vann guldet så är det bara Le Tallec och Lorients reservmålvakt Chaigneau som spelar i Ligue 1. En spelare är i ett bottenlag i Tippeligaen, en spelare är i Kinas andradivision, en spelare är i Algeriets högstadivision, tre stycken spelare är i Ligue 2, och sju stycken spelare har antingen slutat spela fotboll eller spelar på en lägre nivå. Samtliga är 30 år gamla.

Det är 1987-generationen med Karim Benzema, Samir Nasri, Jérémy Ménez, och Hatem Ben Arfa som ses som den misslyckade ungdomsgenerationen i Frankrike. Det var också en generation som vann ett U17-mästerskap, då U17-EM år 2004. I jämförelse med 1984-generationen är det svårt att förstå hur man kan anse att 1987-generationen anses vara så misslyckad.

Varför gick det då inte bättre för spelarna? Det enkla svaret är att faktiskt inte attitydproblem, något som gärna slängas ut slentrianmässigt, utan de verkar helt enkelt inte ha varit tillräckligt bra och fick heller inte rätt förutsättningar. Det var en grupp spelare som presterade bra tillsammans och sedan gjorde fel val i karriären. Både Le Tallec och Sinama-Pongolle hamnade i Liverpool under perioden då Houllier var på väg bort från klubben, och den nya tränaren Benitez såg ingen potential i de två spelarna, och Meghni skrev på för Bologna. De tre kontrakten var påskrivna redan när spelarna var 16-17 år.

Den viktigaste anledningen ser nämligen ut att vara att det runt milleniumskiftet började dyka upp ett starkare fenomen. Utländska klubbar värvade betydligt fler tonåringar från utlandet, så kallade ”ungdomsproffs”. Allt började att eskalera när Wenger värvade Aliadière på ett åttaårskontrakt, och efter det följde spelare som Bellion, Sinama-Pongolle, Le Tallec, Meghni, Medjani, Vignal, och Péricard. Känslan är att de stora utländska klubbarna idag är betydligt bättre på att ta tillvara på sina utländska tonåringar, men på den tiden fungerade inte systemet.

Just Frankrike var också det landet som tappade flest ungdomar utomlands. Ungdomsfotbollen i Spanien, Italien, och Tyskland ansågs inte vara lika stark, och det var svårt för framför allt klubbarna i England att värva ungdomar från Sydamerika på grund av arbetstillståndsproblem. Dessutom var Frankrike den hippaste fotbollsnationen tack vare VM-guldet 1998 och EM-guldet 2000, samtidigt som klubbarna då förväntade sig att den väl genomarbetade ungdomsfotbollsstrukturen med akademier i Frankrike skulle garantera att det i varje generation dök upp blivande storspelare.

Frankrike har fått ta en hård smäll eftersom ungdomsproffsfenomenet inte fungerade i uppstarten. Av de spelarna födda 1980-1985 är det nästan endast latebloomers (Koscielny, Rami, Ribéry, Valbuena, Gignac, Evra) blandat med några undantagsfall (Clichy, Debuchy, Mavuba) när det franska landslaget ska välja VM-trupp. Av alla ungdomsproffs som tidigt stack utomlands så är det endast Clichy som har överlevt till seniorlandslagsnivå. De spelarna är idag 34-29 år gamla, vilket kan vara en delförklaring till de svaga resultaten för det franska landslaget i de senaste slutspelen. En spelare är oftast på topp när han är 25-28 år, men Frankrike har inte haft särskilt många sådana spelare under de senaste åren. Nu verkar dock ungdomsfotbollsintegrationen fungerade bättre i andra länder. Varane var 18 år när han flyttade utomlands, Pogba 16, och Griezmann 14.

Men imorgon är det ju nordderby mellan Lille och Valenciennes. Den mest framgångsrika av de tre 1984-supertalangerna, Anthony Le Tallec, kanske då får göra sin första start sedan den 30:e november, om inte Majeed Waris’ skada hinner läka. Det är han och Hassan Yebda som får dra 1984-generationen vid liv. 

@jonas_hansson

Mercredi: Alla älskar ett perfekt transferfönster

9 april 2014 12:00, Jonas Hansson

Har man PSG- och Monaco-summor att spendera på nyförvärv så är letandet efter fynd och lite bättre marginaler inte lika avgörande som det är för de mindre klubbarna. För övriga klubbar är en väl fungerande scoutingverksamhet något som kan vara avgörande mellan att sluta på femte plats och fjortonde plats, och få fram spelare som går att sälja vidare för ännu större summor. Vilka är Frankrikes fem bästa klubbar när det kommer till att bygga trupper utan att spendera bisarra summor? Vilka klubbar ska man lita på i sommar?

5. Lorient

När du värvas till Lorient så möts du av en dam som hjälper dig med allt det praktiska, och ger dig en pärm med all information som behövs för att bo i området, allt från städhjälp till de bästa kebabställena till hur man kan spendera en fredagskväll i staden. Sedan träffar du Gourcuff, som har varit tränare för klubben i 25 år, och han ger dig en manual på exakt hur laget spelar sin passningsprioriterade fotboll. Det är sällan en lång inkörningssträcka i Lorient.

Lorient gillar att kolla på utvecklingsbara spelare. Gameiro, Koscielny, Ecuele Manga, Guerreiro, Aboubakar, Amalfitano, Monnet-Paquet, Koné. Den utländska scoutingen har varit svårare, men klubben har åtminstone inga problem att hitta genuint fina spelare i Ligue 2, och ibland ännu lägre ned i seriesystemet (Barthelmé, Chaigneau). Gör alltid genuint fina sommarfönster, och verkar alltid få in både utvecklingsmaterial och spetskvalitet till låga priser. De behöver inte värva de etablerade namnen, de kollar gärna på de yngre spelarna som alla vet om, men som ingen annan är bamsesugen på.

Det kommer att bli problematiskt om Gourcuff lämnar i sommar, då faller Lorient bort från listan till förmån för Guingamp.

4. Montpellier

När Montpellier vann Ligue 1 år 2012 så hade hela truppen kostat €7,3 miljoner i transfersummor, och med en lönebudget som inte ens tog in klubben på topp-10. Efter ligaguldet gjorde de några katastrofvärvningar (Congré, Herrera, Mounier, Charbonnier) för €12,5 miljoner. De försöker fortfarande återhämta sig, men de tvingas dras med ett det usla transferagerandet under åtminstone den här säsongen också. Sanson, Niang, och Tiéné visar ändå att de är på väg tillbaka till tiden då de kunde hitta spelare som Estrada, Giroud, Bedimo, och stabila fina startspelare utan att knappt betala övergångssummor.

3. Lille

Lille är Frankrikes utvecklingsklubb. De säljer minst en spelare för minst €10 miljoner varje sommar, men de har inte haft samma flyt i värvningarna under de senaste åren. För fem-tio år sedan kunde klubben hitta spelare som Sow, Gervinho, Makoun, Bastos, och Keita. Förutom den givna Thauvin-värvningen och de egna produkterna Digne och Hazard har det varit svårare under de senaste åren, och därför har klubben bestämt sig för att göra en mini-Udinese.

De har en klubb i Belgien som de ska ta upp till högstaligan, och sedan låta spelarna stå på tillväxt där. Lilles DNA är att värva hyggligt billigt och säljare dyrare, det är Frankrikes bästa säljande klubb under 2000-talet, med en vinst på över €150 miljoner om man tar transferinkomster minus transferutgifter. De måste dock höja sig efter några sämre, men inte dåliga, transferageranden.

2. Saint-Étienne

Saint-Étienne hade några svåra transferår i slutet på 00-talet med dyra utländska floppar, men för några år sedan började de försöka replikera succén från 2007, då de värvade in Matuidi och Payet för sammanlagt €9 miljoner.

Idag värvar de etablerade Ligue 1-spelare i åldrarna 25-30 år: Ruffier, Clément, Tabanou, Corgnet, Lemoine, Hamouma, Erding, Trémoulinas, Cohade, Clerc, Brandão, Bodmer. Den där gruppen av spelare som gör ett fint jobb i Ligue 1, men som inte är tillräckligt attraktiva för de största klubbarna. Klubben har heller inget emot att spendera €5 miljoner på enskilda spelare.

Transferfilosofin har skapat en stryktålig trupp med en hög lägstanivå. Problemet: de värvar in alldeles för få spelare med utvecklingspotential och vidareförsäljningsvärde. Aubameyang är den enda som har lyckats. Det kommer att bli ett framtida problem. Än så länge har de räddats av att akademin fått fram Zouma, Ghoulam, och Guilavogui för att sälja dyrt.

1. Nice

Brüls, Bodmer, Mendy, Genevois, Kolodziejczak, sonen Puel, Bruins, Bauthéac. Transferkostnad: €0. Sedan pappa Puel tog över för knappt två år sedan har han inte bara plockat upp ett femtontal (!) killar från den egna akademin till A-laget, utan han har också haft en extrem fingertoppkänsla när det gäller att hitta fynd. Till detta har han också spenderat sammanlagt €3 miljoner på att få spetskvaliteten (Eysseric och Cvitanich).

Klubben har sparat pengar och ändå gjort truppen både två och tre klasser bättre än vad den var för två år sedan. Om de slipper ett liknande skadehelvete, och Puel är lika träffsäker när han letar nyförvärv i sommar, så blir det topp-8 nästa säsong.

OMGÅNGENS ELVA (3-4-3)

Ayew (Ma) – Rolan (Bo) – Rodríguez (Mo)
Monnet-Paquet (Lo) – Tie Bi (Th) – Delaplace (Li) – Grosicki (Re)
Silva (Pa) – Mendes (Ma) – Bodmer (Ni)
Jourdren (Mont)

@jonas_hansson

Ben Yedder, Hazard, och Lacazette: Futsalgenerationen

7 april 2014 16:25, Jonas Hansson

Wissam Ben Yedder och Alexandre Lacazette har varit de två kanske bäst utvecklade spelarna i Ligue 1 den här säsongen. Båda två är egentligen tillräckligt bra för att hänga med det franska landslaget till Rio i sommar, men Deschamps verkar hellre föredra Rémys erfarenhet. Det finns dock en sak som binder samman Ben Yedder och Lacazette: båda två har varit inne i futsalvärlden. Ben Yedder var fransk futsallandslagsspelare, och Lacazette har börjat att träna futsal tillsammans med sin bror, som spelar för Lyons futsalklubb.

I en tid då det finns ont om bra gräsplaner i de stora städerna och ungdomar inte spelar lika mycket spontanfotboll, så har det i Frankrike visat sig gå lika bra att spela strukturerad futsal i inomhushallar. Ben Yedder och Lacazette är inte ensamma: Eden Hazard och Youssef El-Arabi är två andra spelare som har kombinerat futsal med vanlig fotboll.

Futsal är framför allt en viktig del i den vanliga fotbollen i Spanien och Brasilien, men den integreras oftast dåligt i andra länder. I Frankrike har dock sporten tagit en viss fart sedan de började satsa på ligaspelet för sex-sju år sedan. Idag finns det runt en halv miljon utövare i landet, och bland annat har antalet kvinnliga utövare förhållandevis exploderat i statistiken. Numera har även Ligue 1-klubbarna full koll på futsallandslaget. Det var på det sättet som Toulouse hittade Ben Yedder, och i somras värvade Le Havre in futsallandslagsstjärnan Moussa Sao. Även Abdellah Zoubir (Hibs) var fransk futsallandslagsspelare, men då på U21-nivå.

De ständiga rörelserna, intensiteten, och den svåra funktionella tekniken är några av fördelarna med futsal, men man får även extra träningstimmar. Det sägs att man behöver ha 10 000 träningstimmar innan man är duktig på något. Spelarna får inte de 10 000 timmarna av att endast gå på ”vanliga” fotbollsmatcher och -träningar.

Det börjar nu att etableras ungdomsakademier för futsal i Frankrike, och när det är sammankomster för futsalturneringar dyker ibland även spelare som Rémy och Griezmann upp för att testa på att spela. Franska/franskfostrade spelare verkar ha förstått att om man ska hänga med brassarna och spanjorerna i utvecklingen, så krävs det att man lägger ned de extra timmarna på att spela futsal.

För Lacazette (30 matcher, 14 mål, 3 assist) och Ben Yedder (32 matcher, 12 mål, 5 assist) har deras futsalspelande betytt att de har en stark fördel när de väl spelat Ligue 1-fotboll. Ben Yedders låga tyngdpunkt och omänskligt fina bollbehandling får honom att påminna om Agüero, och den tidigare ”unga Walcott-kopian” Lacazette ser numera ut såhär. Futsal lär inom de kommande åren bli en ännu viktigare del i den franska fotbollens spelarutveckling, för utan futsal hade Lacazette och Ben Yedder förmodligen bara varit två vanliga Ligue 1-spelare.

@jonas_hansson

Floppsvensken – felscoutad och bortglömd

5 april 2014 12:45, Jonas Hansson

Långväxta Emra Tahirovićs vår i Allsvenskan 2007 gjorde honom till en eftertraktad spelare. Det pratades till och med om Juventus, men det mest troliga var ändå att han skulle gå till Holland eller England. Då dök Lille in och spenderade €1,6 miljoner på honom, vilket än idag är den högsta prislappen som Lille någonsin har betalat för en tonåring.

Att skriva på för Lille var något genuint fint. Säsongen innan hade de tagit sig till åttondelsfinal i Champions League där de förlorade mot Manchester United (0-1, 0-1), och de var på den tiden Frankrikes bästa klubb när det kom till scouting. De hade hittat 23-åringen Abidal för €300 000, 23-åringen Odemwingie för €650 000, 21-åringen Lichtsteiner för €650 000, och 21-åringen Chedjou kom gratis från de franska amatördivisionerna.

Tränaren Claude Puel såg inte Tahirović  som en typisk chansvärvning.

”Han kommer att ge oss ytterligare lösningar i spelet.”
”Han kommer att bli ordinarie.”
”Vi har höga förhoppningar.”

Och sedan kom självklart liknelserna med Ibrahimović.

Det var dock tydligt att Lille hade scoutat fram en spelartyp snarare än en stor talang. Puel själv pratade om att sådana här spelartyper, de hushöga men ändå tekniskt fina anfallarna, var ”svåra att hitta, och efterfrågan är hög” men att hans scoutingnätverk var ”pålitligt”.

Tahirović var rätt spelartyp, men inte av tillräckligt bra kvalitet. Visst var han storväxt, men han vann inga dueller, han gjorde oacceptabla tekniska misstag, och verkade heller inte kunna göra mål.

Trots att det var en uppenbar felscouting så fick han ändå spela två ligamatcher under hösten. Först ett inhopp mot Sochaux, innan han fick starta mot Strasbourg. Mot Strasbourg startade även spelare som Cabaye, Makoun, Debuchy, och Kluivert, och på bänken fanns bland annat Michel Bastos och Mirallas. Det var sprängfyllt med talang i truppen.

Tahirović blev utbytt efter 54 minuter och istället kom Mirallas in, Lille förlorade med 3-0, och de skickade under vintern iväg svensken på lån till Zürich. De passade även på att slänga med en köpoption, för de hade tappat hoppet om honom efter bara ett halvår. Istället började de leta efter andra unga alternativ till de tre offensiva platserna, och hittade till slut spelare som Aubemayang, Gervinho, och Sow, tillsammans med Hazard från den egna akademin.

Efter det gjorde Tahirović även några försök i Maastricht VV och Castellón, innan han gav upp proffsfotbollen i ett par år. Han gjorde dock nyligen ett comebackförsök i FC Wil i den schweiziska andradivisionen. Efter att mestadels ha agerat inhoppare under säsongen så började igår en nyhet att spridas: FC Wil och Tahirović har brutit kontraktet. Den svåra resan rullar vidare.

@jonas_hansson

Mercredi: Lagen som man saknar

2 april 2014 16:50, Jonas Hansson

Medvetet och omedvetet skapar man sig sina favoriter i diverse upp- och nedflyttningsstrider. Ajaccio och Valenciennes kommer inte att saknas när de åker ur Ligue 1, men vilka lag vill man egentligen ha tillbaka till Ligue 1? Vilka lag är det lätt att skapa ett band med, och vilka klubbar skulle Ligue 1 må bäst av att få tillbaka?

5. SM Caen (en match färre spelad – uppflyttningsplats vid seger)

Jag vet inte om det är någon som verkligen gillar Caen, men jag tror heller att ingen verkligen ogillar dem. De är ett jojo-lag som är rätt normala i sitt sätt att spela fotboll. Idag har de en generation med spelare som är 19-23 år och som känns redo för Ligue 1-fotboll. Jag tror ett par av dem lämnar ifall det inte blir Ligue 1 nästa säsong, så för klubbens egen del vore uppflyttning redan i år en viktig prioritet.

Kanté (23 år) är den bästa, en gör-allt-och-är-överallt-mittfältare med hög energinivå som redan nu är tillräckligt bra för att starta i ett vettigt Ligue 1-lag.

Caen är ett fint akademilag (Heurtaux, Gallas, Rothen, Bodmer, Gouffran, El Arabi, Niang…) och verkar ha någorlunda vettigt med kontinuitet. Klart bättre än de instabila alternativen Angers, Niort, och Tours, men kanske inte heller mer än så.

4. Le Havre (nio poäng upp – inte i år)

Hoarau – Mendes
Fofana – Lass – Pogba
Digard
B.Mendy – Diawara – Kana-Biyik – Boumsong
Mandanda

En startelva med Le Havre-fostrade spelare, och nästan samtliga av dem har spelat i den egna akademin. Le Havre är en pyttenuttigt liten fotbollsklubb, men en väletablerad stor talangklubb.

Då nämns ändå inte tidigare supertalanger som Le Tallec och Sinama-Pongolle, eller andra målvakter som Kameni och Boucher, eller dalande spelare som N’Zogbia och Chimbonda, eller spelare som bara var några år i akademin och slog igenom på annat håll (Tabanou, Faubert, Payet), eller andra spelare som Anin, Mahrez (Leicester), Ba (Sunderland), och Ntcham (Man City) med Le Havre-akademikoppling.

Le Havre hade mått bra av minst något år i Ligue 1, för att öka intäkterna igen. Samtidigt som Pogba är en best i Serie A så har Le Havre en tveksam ekonomi. De skulle behöva mer uppskattning för sitt viktiga arbete.

3. Metz (i princip redan klara för uppflyttning)

En klart godkänd publikström (knappt 13 000 i snitt) på en dubbelt så stor arena, och en bra historik. Det är bara 16 år sedan som Metz missade ligatiteln på grund av för dålig målskillnad, men klubben var också i tredjedivisionen så sent som förra säsongen. Under tiden där så började de om från början och satsade hårdare på akademin. 50% av spelartruppen kommer från den egna akademin.

På minuskontot? Trots att de är överlägsna serieledare i Ligue 2 och har hela elva poäng ned till fjärdeplatsen, så är ändå känslan när man ser dem att de saknar en nivå i sin kvalitet. De påminner om SC Bastia för ett par år sedan. I dagsläget är det för många halvdugliga spelare i den nuvarande truppen, det är fortfarande märken kvar från tiden i tredjedivisionen. Det kommer att krävas frenesi på planen och smarthet på transfermarknaden för att få detta till ett Ligue 1-lag.

2. AS Nancy (tre poäng nedanför strecket – har dock svårt att hitta stark form över längre tid)

På konstgräset får Nancy till ett stundom rakt och attraktivt kontringsspel med löpningar som både är oortodoxa och underhållande. Jag har aldrig sett en motsvarighet till liknande kontringar någon annanstans i Europa. Dessutom har de ökat på akademiarbetet: nästan 50% av spelarna som har fått speltid i år är från den egna akademin, och samtliga är 21 år eller yngre.

Dessvärre har de haft ett tydligt problem i flera års tid: de kan inte göra mål. Det är bara fem lag i Ligue 2 som har gjort färre mål den här säsongen, trots att den haitiska mittfältaren Jeff Louis kom in i ett målstim (tio mål) och lekte på fotbollsplanen som om han hade Cabella-DNA i sig. Ett kultgäng med en tränare (Pablo Correa) som är en stabilitetsgaranti. Correa kommer från Uruguay, men har spenderat sammanlagt 16 år i AS Nancy både som spelare och ledare. Två gånger vald till Ligue 1:s bästa tränare (2006 och 2007). Publik? Drygt 14 000 i år, trots en svår säsong.

1. RC Lens (sex poäng ned till trean och fyran – fiasko om de inte flyttas upp)

Trots 0-6 mot AS Monaco i cupen så känns det som att Lens är den klubben som är mest förberedd för Ligue 1. Kombouaré på tränarposten är klockren, och det ska finnas många stabila spelare i truppen, blandat med en ungdomsakademi som på senare år fått fram bland annat Varane och Kondogbia. Till detta så har ägaren påstått att han ska pumpa in en del pengar om det blir uppflyttning.

Dessutom har de nästan 29 000 i publiksnitt trots att de spelar i Ligue 2, och till detta har jag inte ens lagt till de känslomässiga aspekterna av att ha tillbaka Lens. Det var ingen klubb som ens var lite nära att utmana Lens om den här förstaplatsen.

***

Trodde ni att jag skulle släppa Cabella-liknelsen så fort? En kille med låg tyngdpunkt, funktionell Quaresma-teknik, egenproducerat tillslag, lätt-att-älska-aura, och avslutsförlamade lagkamrater? Jorå, det stämmer in även på Jeff Louis, 21-åringen som kom till Frankrike från Haiti för fyra år sedan. 

@jonas_hansson

En supporter dog även i Frankrike – men löste de verkligen problemen?

31 mars 2014 13:11, Jonas Hansson

År 2006 blev en PSG-supporter dödad, då av en polis. Regeringen beställde efter det en rapport om supportrarna för hur man skulle lösa supporterproblemen, som även tidigare har kantats av bråk och oroligheter mellan supportrar. Situationen i Frankrike hade definitivt likheter med situationen i Sverige, så vad sa då Frankrikes rapport?

Rapporten visade att bråken ökade i fotboll, men att det gjorde de också på andra ställen i samband med sport. Det var ett samhällsproblem, inte ett fotbollsproblem. Det andra som rapporten pratade om var att det absolut viktigaste var att ha sunda dialoger med supportrar, även de som kallar sig för ultras.

Vad som hände, tog politikerna till sig rapporten? Vilka saker var det som skedde?

1. Ofta bortasupporterförbud i stora matcher.
2. Det går att stänga av supportrar på plats. ”Tyvärr, du får inte komma in”.
3. Enklare att straffa klubbar, ofta genom publiklösa matcher.

Och supportrarna har inte blivit inbjudna till att lyssna på några förslag, utan sportministern och politikerna tog själva besluten tillsammans med fotbollsförbunden.

Problemet är att det är svårt att samla supportrar, media, klubbar, politiker, och fotbollsförbunden på samma plats för att ha självkritiska och givande möten, utan det blir oftast så att lagstiftningen tar det beslutet som är enklast att ta, nämligen att försöka sopa undan problemen.

Har det blivit lugnare på läktaren? Självklart. Har det blivit bättre? Förmodligen inte. Istället finns det alternativa platser för våld, och en klubb som PSG har en ”svart lista” med flera hundra namn på som de har förbjudit att gå på matcher, vilket inte bara är underligt utan också olagligt.

Rapporten talade också om att i 95% av alla fotbollsmatcher sker ingenting som kan beskrivas som farligt eller olagligt, och att ”huliganism” ofta var ett ord som sammankopplades med pyroteknik, droger (både tunga och lätta), och våld. Det var samma ord för så olika saker. Alldeles för många straffas ”bara för att vara säker”.

Problemet är att ingen är självkritisk, utan att alla skyller på varandra, och inget vinner på de här bestraffningarna som har kommit. Alla har varit förlorare, jag kan inte se en enda tydlig vinnare.

Ett par-tre grova penseldrag kan förmodligen aldrig lösa problematiken med fotbollssupportrar, men när det krävs grova förbättringspunkter så brukar lagstiftningens förslag vara det vinnande punkterna. Hellre att göra det enkla istället för det bästa.

@jonas_hansson

Alternativ förklaring till PSG:s fina säsong

29 mars 2014 15:42, Jonas Hansson

Alla vet om att PSG har gjort konstanta förbättringar i sitt passningsspel och sin stabilitet. Laurent Blanc har hittat en flexibilitet på lagspelet, och istället för att dela ut tydliga roller så har spelet mer gått ut på att ”alla gör allt”. Spelarna tar ännu bättre löpningar utan boll, vilket öppnar upp passningstrianglar och enklare river isär motståndarna, jämfört med hur det såg ut under Ancelottis tid.

Vad som däremot har hamnat i skymundan är två viktiga faktorer till att poängantalet har varit så högt: fasta situationer och brist på skador.

Blanc älskar sina fasta situationer. Ifjol med Ancelotti var antalet mål på fasta situationer uppe i 21 mål i Ligue 1 och Champions League. I år är siffran 34, trots att det återstår minst nio matcher på säsongen. Det ligger helt i linje med hur det såg ut under Blancs tid i Bordeaux. På den tiden gick Bordeaux till kvartsfinal i Champions League endast med hjälp av en stabil defensiv och fasta situationer. De europeiska framgångarna var inte på grund av de svåra tekniska sekvenserna som gjorde Gourcuff till en Youtubekändis, utan på grund av att tio av lagets 14 mål kom på fasta situationer.

PSG dominerar på fasta situationer. 26 av deras ligamål har kommit på fasta situationer, Ligue 1-laget som har gjort näst flest mål på fasta situationer är AS Monaco på 14 ligamål. Ifjol gjorde PSG 15 ligamål på fasta situationer. Med tanke på att det återstå sju omgångar så ser det ut som att PSG lär ha fördubblat antalet mål på fasta situationer den här säsongen.

Även i Champions League är det liknande siffror. PSG och Atlético de Madrid har gjort flest mål på fasta situationer (8), och det är ett par mål fler på fasta situationer jämfört med hur många som PSG gjorde ifjol, trots att de i år har spelat ett par matcher färre såhär långt. De som gjorde flest mål på fasta situationer ifjol: Bayern München (9).

Går det då också att säga att PSG har ett bättre passningsspel vilket leder till att de kan skapa fler fasta situationer?

Faktiskt inte. Ifjol skapade PSG 195 hörnor i Ligue 1. I år är siffran 164 hörnor när sju omgångar återstår. De verkar inte skapa märkbart fler fasta situationer, förutom straffar, utan de verkar bara ha blivit effektivare.

Straffarna var det. Även om man tar bort straffarna så ligger antalet mål på fasta situationer i år på 25 mål. Ifjol var siffran 17 mål, trots att de har spelat nio matcher färre den här säsongen.

Den andra viktiga faktorn är skador. Visst har de ibland haft några mindre skador på några spelare, det får man alltid räkna med, men jämfört med de andra topplagen så har de kunnat haft en urstark kontinuitet. Tio olika PSG-spelare har startat minst 20 ligamatcher den här säsongen (plus Lavezzi på 19 starter). När man kollar bland Europas övriga toppklubbar så hittar jag inget lag som har bättre statistik, och det är två andra bra presterande klubbar – Juventus och Atlético de Madrid – som ligger på samma siffra.

Thiago Motta, Zlatan Ibrahimovic, Thiago Silva, Blaise Matuidi, Alex, Salvatore Sirigu – samtliga har varit grunden i laget, och samtliga har kunnat spela i de flesta matcher.

I Barcelona (Blanc älskar två saker: fasta situationer och Barcelona) har de ett system där de kan se hur framgångsrika de kommer vara under säsongen genom att kolla på hur många skador de får. De har satt ett visst antal skador som en gräns, kommer de över den gränsen så kommer de inte vinna några stora titlar. Om de kommer på ett lågt antal så känner de sig säkra på titlar.

PSG:s utvecklingslista för 2013/2014

1. Bättre på fasta situationer
2. Färre skador
3. Utvecklat passningsspel
4. Bygga vidare från fjolåret
5. Några starka nyförvärv

De står inte skrivna i någon speciell ordning, men det är förmodligen de fem sakerna som har gjort PSG:s 2013/2014-säsong starkare än fjolåret. Det återstår dock fortfarande frågetecken kring Laurent Blanc samt Financial Fair Play, och även om de kommer ha en lika låg skadenivå även nästa säsong.

@jonas_hansson

Sida 1 av 4012345...102030...Sista »