Hanssons Frankrikeblogg

AFCON15: Senegal mot Algeriet är Frankrike mot Frankrike

27 januari 2015 17.05, Jonas Hansson

I Algeriets AFCON-trupp är 16 av 23 spelare födda i Frankrike. Siffran höjs till 18 av 23 om man räknar in Belfodil och Mesbah, var föräldrar tidigt flyttade till Frankrike. Förbundskapten: fransmannen Alain Giresse, en fjärdedel ur 80-talets Carré Magique.

Senegals band är inte lika tydligt om man är födelselandsbesatt. Sju av 23 spelare är födda i Frankrike, men lägg till att ytterligare åtta spelare flyttade till Frankrike som tonåringar för att spela i franska akademier. Förbundskapten: fransmannen Christian Gourcuff, far till sin son.

46 spelare i en afrikansk landskamp. 33 av dem gått igenom det franska akademisystemet.

Är det lika extrema tendenser i övriga afrikanska länder? Nej, Senegal och Algeriet är två länder med egna förutsättningar.

Både Senegal och Algeriet var länder som Frankrike såg nytta i att ha ett konkret och faktiskt samarbete med. I Senegal hade Frankrike bland annat en lojal armé som bidrog med 200 000 soldater till första världskriget, och i Algeriet fanns olja.

Båda länderna försökte franskifieras. Förutom oljan har det alltid funnits ett stort utbyte av människor mellan Algeriet och Frankrike. Frankrike gick med på att släppa de flesta ex-koloniländer, men inte Algeriet. Banden var för starka, men nationalisterna i Algeriet ville ha frihet. Frankrike skickade de en halv miljon soldater för att försöka behålla landet.

Om det nu finns några vinnare i ett krig så var det Algeriet den här gången, men relationerna är inte avklippta. I en sammanställning från 2012 räknades det upp att det i Frankrike finns ungefär fem miljoner personer som har rötter i Algeriet.

Senegal fick Léopold Senghor som president efter självständigheten. Senghor? En av 1900-talets viktigaste afrikanska poeter, men också neutraliserad fransman. Han hade kärlek och förtroende åt västvärlden, till skillnad från många andra afrikanska ledare som hellre ville hitta en afrikansk identitet i sitt land. Senghor gick så lång att han pratade om ambitionen att Senegals folk skulle vara ”mörkhyade fransmän”.

Senghor var en bättre poet än president. Hans styre handlade mer om att ta råd och stöd från fransmännen, och han valdes faktiskt in som en av 40 ledamöter i franska akademin 1984, som den första mörkhyade någonsin.

De här två landslagen har fått spelare på olika sätt. Det bor fler algerier än senegaleser i Frankrike, Algeriet tar mer nytta av personer som är bosatta i Frankrike, men Senegal har en annan styrka: akademifotbollen.

Patrick Vieira är med i akademin Diambars, som har tagit fram AFCON-spelarna och Lilleduon Souaré och Gueye, och Metz äger Génération Foot, som funnit och utvecklat Mané (Southampton), Cissé (Newcastle), och Sakho (West Ham).

Algeriet bygger sin inhemska fotboll mer på en passionerad ligafotboll än en stark ungdomsfotboll. Båda länderna har dock samma problem: det finns inte tillräckligt mycket pengar eller organisation för att själva bli bättre.

Det franska akademisystemet är genomarbetat i över 30 års tid, utbrett över hela landet, och har gott om välutbildade ledare. Frankrike har ett ungdomssystem som får fram för många fotbollsspelare. De kan inte ha landslagsnytta av alla tusentals spelare som tar fotbollsexamen varje år. Algeriet och Senegal tackar.

Senegal blir än tydligare om man går på VM 2002-spåret. Deras trupp då:

senegal

Omar Diallo och Kalidou Cissokho var de två reservmålvakterna som inte fick speltid under turneringen. Det här landslaget slog Frankrike, och i Sverige målas det ofta upp som en katastrof, något oväntat, att man förlorade mot Senegal i åttondelsfinalen.

Den kategorin kan man inte dra in mig på. Det här landslaget innehöll många spelare som gjorde ett stabilt jobb i Ligue 1, och som inte var sämre än motspelarna i Sverige. Dessutom hade Senegal under vintern spelat final i AFCON, en final som förlorades på straffar mot Kamerun.

Visst går det att argumentera för att Sverige hade ett bättre landslag, men det är inte med grova marginaler.

Strax innan 21.00 ikväll får vi veta om det har skett någon faktiskt skräll i AFCON:s grupp C. Ghana, Algeriet, Senegal, och Sydafrika. Två av de nationerna ska slås ut. Franskifierade Algeriet mot Senegal, och inhemsktbetonade Sydafrika mot Patrick Mörk-Ghana.

@jonas_hansson

AFCON15: Ekvatorialguinea, lika stort som Zambias 2012-guld?

26 januari 2015 15.15, Jonas Hansson

Burkina Faso, finalister 2013, och Gabon, med Aubameyang och en startelva med spelare som gör fina jobb i bra europeiska divisioner.

EKvatorialguinea, vars startelva igår bestod av:

Spetskvaliteten hos Balboa, som inte har startat en enda match för portugisiska mittenlaget Estoril under säsongen, och spetsanfallaren Nsue, som konverterats till högerback i Middlesbrough.

Övriga spelare: två från den inhemska ligan, två från spanska tredjedivisionen, och en respektive från Hong Kong, Cypern, Malta, Estland, och grekiska andradivisionen.

Lätt inom parentes: förbundskaptenen Esteban Becker tog över landslaget den 6:e januari 2015.

Vilket av de tre landslagen som är vidare i AFCON?

Kanske var det något statistiskt som var obrytbart. Sedan 1994 har inte ett enda värdland misslyckats att ta sig förbi gruppspelet, och förutom Ekvatorialguinea så skulle även Kongo-Brazzaville avancera igår. Kongo-Brazzaville? Styrs av Claude Le Roy. Åtta afrikanska mästerskap. Sju gånger vidare från gruppspelet in i kvartsfinalerna.

Jonathan Wilson spekulerade i om Ekvatorialguineas avancemang var av samma karaktär Zambias guld 2012. Vi kommer inte att minnas Ekvatorialguinea om fem år, inte om de stoppas i kvartsfinalen, men det går att hitta argument som höjer upp deras insats till Zambianivå.

***

AFCON handlar om en känsla för varje landslag. Många gillar att hitta sitt landslag. Historierna, politiken, tillvägagångssättet, spelarna, förbundskaptenen. Jag går in med olika känslolägen när jag kollar på de 16 olika landslagen, och ofta baseras det på relativt små grunder.

De landslagen som gett mig mest glädje såhär långt är Guinea och Kap Verde. Kap Verde för tillgången av olika fartspelare tillsammans med det smarta långsiktiga utvecklingsarbetet på regeringsnivå, och Guinea för talangsamlingen tillsammans med ebolasympati.

Däremot har jag ännu inte vågar plocka en vinnare mer än ”Algeriet är stora favoriter”-kortet. Många potentiella kandidater finns inte kvar i sammanhanget: Egypten, Nigeria, Burkina Faso, Gabon, Marocko. Två av Sydafrika, Ghana, Algeriet, och Senegal blir utslagna imorgon, och det är även sannolikt att något av Elfenbenskusten och Senegal är borta om två dagar.

Grupperna har varit för jämna, för stängda, för att hitta enskilda kandidater. Ett positivt tecken för afrikansk fotboll? Toppen blir inte märkbart bättre, men de som var strax under toppen är idag på samma nivå.

***

Dagens länk: kommer man ihåg när Sydafrika kvalade till AFCON 2012, och trodde att de var kvalificerade till turneringen när de faktiskt inte var det? De hade missat att läsa igenom de små regelförändringarna, och Niger tog AFCON-platsen eftersom inbördes möten räknades istället för målskillnad.

Hyggligt tungt att spela av sista matchen mot Sierra Leone, genom att vara nöjda med ett 0-0-resultat…

@jonas_hansson

AFCON15: 2014 års finaste fotbollsdokumentär, och Yaya Touré-kritik

25 januari 2015 15.10, Jonas Hansson

Sydsudan

- There is no map, this isn’t Europe.

Zoran Đorđević letar vägar i Sydsudan, ett år efter landets självständighet, för att scouta spelare till landslaget han blivit förbundskapten för. Bilen han har fått av en minister fungerar inte, de enda kartorna han hittar är vaga affischer på kontorsväggar, och det återstående alternativet är att åka buss till sandplaner och småbyar där det inte ens ser ut att finnas faktiska fotbollslag.

Zoran är två sidor. En självdestruktiv hybris med konkret mål att kvalificera sig till VM 2014, bisarra fotbollsövningar utan funktionell nytta, och med en get som maskot/husdjur. En spelares motsvar:

We can kill it and eat it.

Zoran är också principfast och klarar av att leva utan lön i fem-sex månader eftersom han lever sitt drömjobb. Hans enda mål är att ge spelarna tillräckligt mycket kärlek för att få dem att orka drömma. Inte ens när han insjuknar i malaria går han bort från sina arbetsuppgifter.

”Coach Zoran and His African Tigers” var 2014 års mest sevärda fotbollsdokumentär. Varje land behöver ett fotbollslandslag, men efter 50 år av inbördeskrig är Sydsudan ett av världens minst utvecklade länder. Många vet inte ens att Sydsudan är ett land. Efter dokumentären kan jag dock inte ta mig undan från att tumma på en Sydsudanlandslagströja.

***

Den mest pressade förbundskaptenen efter två omgångar AFCON-gruppspel: Elfenbenskustens Hervé Renard. Om det finns en segrare mellan Guinea och Mali på onsdag så kommer Elfenbenskusten eller Kamerun att åka ur.

Renard vill inte veta av personlig kritik (”jag har elva raka AFCON-matcher utan förlust”, ”jag vet vad jag håller på med”, ”jag har bara varit här i fem månader”, ”det här landslaget är inte lika bra längre”, ”statistiken visar…”). Däremot bredder han gärna ut kritik mot Yaya Touré.

Landslaget framgångar kommer att styras av Yaya Tourés form. Han är skadad, han är sliten, lagkvaliteten är lägre än han vant sig vid, men han har varit ur synk under genrepen och de två första gruppmatcherna. Mot Guinea blev han utbytt efter eget önskemål.

Hade jag inte sett Yaya Touré i Premier League så hade jag utgått från att hans kropp är slut för fotboll på absolut högsta nivå. 14 elitsäsonger, 32 år i vår, tung kropp, slitsam spelstil. Han verkar bli allt mer Milano-kompatibel.

1-1 mot Guinea, 1-1 mot Mali. Två sena kvitteringar för att ens få poäng. Kamerun?

***

Inget landslag är utslaget, inget landslag är vidare. Inget är bestämt kring de 16 landslagen inför sista gruppomgången. Jag hamnar i ett läge där jag inte ens kan dra på några favoritstämplar.

htrhrt

Grupp A avgörs idag. 19.00 startar Gabon mot Ekvatorialguinea, och Kongo mot Burkina Faso. Gabon och Burkina Faso hade planerat för transportsträcka till kvartsfinaler, men förra mästerskapets finalister Burkina Faso måste vinna med två mål mot Kongo. De ska klara det på kvalitet, men noll mål på de två första gruppmatcherna…

Pitroipa och Traoré hade en stark argumentation om Bancés roll i landslaget. Bancé bänkades i premiären, och var bara destruktiv för sitt eget lag i andra matchen. Ett annars vältrimmat lagbygge som inte tål de höjda förväntningarna? Framgångscykeln kan behöva börja om ikväll.

@jonas_hansson

AFCON15: Kan fotbollen skapa politiskt lugn i DR Kongo?

23 januari 2015 15.30, Jonas Hansson

Leopold II, kung av Belgien 1865-1909, ville ha en afrikansk egendom som kunde ösa in pengar till hans privata konto. Han skickade den walesiska journalisten Henry Morton Stanley runt nuvarande DR Kongo och plockade på sig 400 olika lokalbefolkningars områden och naturresurser.

För att ha kvar en stark bild av sig själv behövde Leopold II glorifiera hur han utvecklade och förbättrade sitt afrikanska område, men Alice Seeley Harris och hennes man gav en ny förklaring kring landets situation. De åkte runt och tog bilder på avhuggna kroppsdelar och slavtendenser. Det fick omvärlden att gå emot Leopold II, som tappade gumminationen till den belgiska regeringen.

Belgien har alltid haft problem att styra regionen, som var extremt rik på naturresurser men delad i etniciteter och ett par hundra olika språk. En av deras lösningar var att dela ut raspass. Beroende på vilken hudfärg personen hade blev den indelad i ett visst fack. Mer vit, mer europeisk, och bättre fördelar – eller en mer korrekt term borde vara ”inte lika starka nackdelar”.

Lägg där till länder som Rwanda och Uganda, som gärna vill plocka på sig diamantregionen i landet, och ett styre efter kolonialtiden som var identiskt med flera andra länder i Afrika: ett egocentriskt styre. En enskild familj vars enda tankar kretsade kring att plocka på sig maximalt med pengar till sig själva, och aldrig tappa makten.

Många av de här spänningarna vad huvudanledningar till att Kongokrigen startade 1996 och höll på till 2003. Den senaste stora undersökningen visade att 5,4 miljoner människor dog som orsak till kriget. Det mest dödliga kriget sedan andra världskriget.

När Burkina Fasos befolkning lyckades fälla sin 27 år långa regent Compaoré i oktober i höstas fanns det idéer om motsvarighet till arabiska våren. DR Kongo var ett av de länderna som låg i zonen för att få något liknande. Afrikaanalytikern Mark Schroeder den 6:e november:

- När du kollar på de olika faktorerna som hotar successionsdynamiken […] så är alla de elementen ganska precisa i DR Kongo.

William Assanvo, som jobbar med afrikanska säkerhetsstudier, i samma artikel i Reuters:

- Min rädsla är att det kommer leda till våld, för regimen i de andra länderna kanske inte kommer att visa en lika stor återhållsamhet som Burkina Fasos armé har gjort.

Två månader senare ville Joseph Kabila, DR Kongos nuvarande ledare, få sin mandatperiod förlängd efter 14 års styre. Den 12:e januari rapporterade 7sur7 att det planerades en ny folkräkning, vilket skulle ta fyra år och en sådan räkning förhindrar ett omval 2016, ett omval Kabila inte får ställa upp i.

De politikerna som röstar för en ny folkräkning kommer att få $100 000.

Ingen är såklart med Kabila eller den korrupta regeringen på det här. Inte USA, inte Frankrike, inte England, inte EU, inte FN. Inte ens landets katolska kyrka. De vill bara ha ett styre av ett land som bygger på en pålitlig demokrati.

Några dagar efter 7sur7s artikel startade en protest, och nu skrivs det om att SMS- och Internettjänsterna ligger helt nere i landet. Man vill inte att demonstrationerna ska kunna enas. De har ”lärt sig” efter sociala mediers drivande kraft under arabiska våren.

Samtidigt gör Kabila ABC-fel i sin andra beslut. Denis Mukwege, som bland annat har tilldelats FN:s fredspris och Olof Palme-priset, driver en klinik för våldtäktsoffer, en klinik som har hjälpt över 30 000 kvinnor. En vanlig arbetsdag för Mukwege är 18 timmars operation. I slutet av 2014 fick kliniken veta att deras nya höga skatt gör att de inte längre har råd att betala personalen.

Till detta ska vi alltså också spela fotboll. I bland annat Kamerun har det vid minst två tillfällen funnits fotbollsframgångar som har varit starkt bidragande orsaker till att landets politiska läge har lugnat sig och den sittande regeringen har fått fortsätta. För afrikanska ledare finns fotbollen som ett maktredskap.

DR Kongo fick 1-1 mot Zambia i premiären och 0-0 igår mot Kap Verde. Africa Top Sports tar nu upp scenarion kring hur fotbollen kan tänkas påverka demonstrationsprocessen i DR Kongo. Landet är i behov av förändring, men eufori eller frustration i samband med fotbollsresultat kan ha en påverkan på utvecklingen av demonstrationerna, som i så fall kan bli blodigare än vad de var i Burkina Faso.

Visst kan man slänga Barcelonamotton och Bill Shankly-citat runt sig för att definiera sitt eget fotbollsintresse, men den tredje och sista gruppmatchen mot Tunisien är ett verkligt sammanhang där en fotbollsmatch handlar om mer än en fotbollsmatch.

Källor: Guardian, 7sur7, The Fate of Africa, BBC, Huffington Post, Reuters, Africa Top Sports

***

17.00: Ghana – Algeriet. Kan Avram Grant förlora jobbet efter två tävlingslandskamper? Förlust mot Algeriet samtidigt som Senegal tar poäng gör att Ghana är utslagna. Slut på trebackslinjeförsöket? Algeriet hade inte optimal kontroll över 90 minuter mot Sydafrika, men visade ändå Gourcuffspel. Kolla på: Afful letar Europaflytt, och Belfodil får oväntad startchans som anfallare. 1-2?

20.00: Sydafrika – Senegal. Samma sak här: fel resultat och Sydafrika är ute. Även Senegal bör bryta trebackslinjeförsöket och få tillbaka Mané. Kolla på: Phala hade löp- och hotkapacitet senast, och Mané ger kreativt inslag. 0-1?

***

Dagens länk: försenat tips, men här är Sandals For Goalposts ”Omgångens elva”, baserat på 4-6-0, efter första gruppomgången.

Traoré (Gu) – Sako (Ma) – B.Traoré (Bu) – Bolasie (DR)
Saihi (Tu) – Poko (Ga)
Maaloul (Tu) – Nkoulou (Ka) – Ecuele (Ga) – Randy (Eq)
Ondoa (Ka)

@jonas_hansson

Vad får Bordeaux av Kiese Thelin, och vad får Kiese Thelin av Bordeaux?

21 januari 2015 13.20, Jonas Hansson

- Det var som vanligt, arroganta fransmän.

Isaac Kiese Thelin, 15 oktober 2014.

- Det finns ett kulturellt problem. Disciplin och krav är naturliga i Tyskland, de har det redan i vaggan. I Frankrike förlitar man sig mer på talang.

Willy Sagnol, huvudtränare Bordeaux, 27 juli 2014.

Trots underläge i senaste ligamatchen mot OGC Nice tvingades Sagnol slänga in två 19-åringar som tidigare hade plockat upp 0 respektive 10 minuters speltid i Ligue 1. Skador, Afrikanska mästerskapet, ett frustrerande transferfönster.

Flankengott Willy Sagnol var förbannad över situationen. Inte bara på grund av all frånvaro, utan även för att Bordeaux har tappat momentum. Efter flera resultatmässigt stabila men mentalt dränerande och ofta spelmässigt deprimerande säsonger under Francis Gillot skulle Sagnol ge ”positiv tysk tempofotboll” och ett ”ungdomsprojekt” till Bordeaux.

Du kan inte hitta en mer hypad ung fransk tränare än Sagnol. Han gjorde U21-landslaget till en väloljad Tormaschine som till och med fick fransmännen att kolla ungdomslandslagsfotboll. Detta i ett land där de gillar fotboll, men där de framföra allt älskar att inte kolla på fotboll.

Starten i Bordeaux gjorde att ordvalen i hyllningarna låg på samma nivå som de var kring Bielsas Olympique de Marseille, men de senaste månaderna har varit tillbaka i tidigare års depression. Bordeaux orkar inte slå sig ur en lång dvala igen. Snabblösningar behövdes.

Bordeaux kallade till möte med en enda tänkbar problemlösning. Bordeaux ska inte hamna på Champions League-plats, men de ska sluta plats 4-6. De går i helgen in i en period med matcher (Bastia, Guingamp, Thonon Gaillard) där de måste vinna minst sju poäng. Samtidigt är Sam Allardyce-anfallstypen Diabaté skadad i fyra månader.

Bordeaux försökte låna Kaos Sanogo från Arsenal. Sanogo gillade upplägget, men Wenger ville Premier Leagueifiera honom. Bordeaux ville ha det billiga och kortsiktiga, men fick ge MFF vad de ville ha. De hade velat se Kiese Thelin i ett halvår till, men med två veckor kvar att säkra upp en lösning blev de – ett överanvänt ord – desperata.

Kiese Thelin rullar in med ett par spetsegenskaper, ung ålder, och en specifik roll. Den specifika rollen hade Diabaté tidigare. Att vara storleken i en offensiv som annars mest är rörlig och teknisk. Samma roll som han hade i Malmö FF, med skillnaden att han i Bordeaux kan få vara ensam i anfallet.

Nu ska det bara läras löpningstankarna hos Saivet, Rolan, och Touré, spelare som är så snabba och råa att de själva inte vet vad som kommer hända efter nästa steg. Va-va-voom?

Kiese Thelin kommer få starta matcher under våren, förmodligen de flesta om han sköter sig grundligt godkänt sett till förväntningarna. Diabaté är dock en starkt etablerad Ligue 1-anfallare, en svårersatt sådan som kontinuerligt har fixat segrar med oortodoxa ben- och armrörelser.

Förutom att vara stor och svår att läsa av så har han gjort 20 mål de senaste 18 månaderna. 20 mål på 40 matcher låter ännu bättre när man ser att hans 18 månader har blivit sönderhackade av skador och försök att hitta form.

Det kommer finnas en kravbild från match 1. Visst accepteras en kortare inskolningsperiod, men Bordeaux måste ha här-och-nu-nytta. €4 miljoner är inga bära-eller-brista-summor, men det är ändå en påverkande summa för en klubb som snart får en ny €180 miljonersarena och i ett land där fotbollsekonomiorganet DNCG är extrema med hur klubbarna ska sköta sin ekonomi.

Senast Bordeaux värvade en spelare för över €4 miljoner var sommaren 2010, då bautafloppen Fahid Ben Khalfallah. Trupparbetet ska vara harmoniskt och genomtänkt. Långa kontrakt, några egna produkter, ett par tonåringar från afrikanska akademier, plocka max tre-fyra spelare per år och då hitta spelare med svaga situationer (låg speltid/utgående kontrakt). De vill planera, men Kiese Thelin bryter mönster.

Det kan därför också bara finnas två alternativ till att Bordeaux lägger en stor summa i januari.

Alternativ 1. Bordeaux’ ägare M6 tycker att situationen är tillräckligt svår i truppen, och är villig att ge en förskottspresent för deras nya arena som står klar i maj. M6 var villiga att gå in med transferpengar om Zinedine Zidane blev ny huvudtränare i somras, men han nobbade och då tog M6 bort idéerna om mer övergångspengar.

Alternativ 2. Bordeaux känner sig förhållandevis säkra på att de säljer en stor spelare i sommar. Det är tre spelare som känns vettiga för något sådant: mittbacken Sané, ytteranfallaren Touré, och Diabaté.

(Alternativ 3. Kiese Thelin tar Bordeaux till Champions League.)

e318bcac7c

@jonas_hansson

AFCON15: Kamerun i VM90 – afrikanska kultlandslagens urmoder

20 januari 2015 15.23, Jonas Hansson

- Två års arbete i Afrika är som tio år i livet.

Kameruns förbundskapten Valery Nepomnyashchys motivering till varför han slutade som förbundskapten för Kamerun efter VM 1990. Under turneringen tog sig Kamerun till kvartsfinal, där de förlorade förlängningen mot England. Resan dit måste definieras som afrikansk VM-historias största framgång.

Innan Nepomnyashchy tog över Kamerun 1988 hade landslaget styrts av tre jugoslaver och Clade Le Roy. Le Roy var framgångsrik, men orkade inte med kaoset. Nepomnyashchys CV? Fem år tidigare hade han under en säsong varit huvudtränare för en sovjetisk klubb, men annars var det mest ungdomsfotbollsarbete i Turkmenistan.

Det var vanligt att Sovjetunionen hjälpte afrikanska länder med sport. De skickade ned sovjetiska personer i utbyte mot pengar. Nepomnyashchy sökte till ett jobb i Kamerun på ett liknande sätt som vi söker jobb på arbetsförmedligen, och när han fick veta att han hade fått jobbet så trodde han att han skulle jobba med något ungdomslag. Icke. Han skulle träna A-landslaget. Han kunde inte franska, han kunde inget om landet mer än det han läst i uppslagsverk, och sex dagar senare skulle Kamerun spela en turnering.

Kamerun vann turneringen, med Nepomnyashchy som huvudansvarig.

Nepomnyashchy tjänade $3000 i månaden, men fick bara behålla $700. Resten skulle tillbaka till den sovjetiska staten. Lägg där också till att bokostnaderna per månad låg på ungefär $500. Le Roy hade gjort ett gott grundjobb med landslaget, men det fanns fortfarande stora problem. När de kom till träningslägret inför VM 1990 så hade de med sig fyra trötta fotbollar och noll västar. Dessutom attackerades landslaget av sin egen målvakt Bell innan turneringen, och blev bänkad. En annan spelare missade sitt flyg och blev utslängd från VM-truppen.

Nepomnyashchy hade dock hittat sina två avgörande pjäser: rätt organisation med fokus på väldrillat kontringsspel, och Roger Milla. Milla var fortfarande bara 38 år och hade sedan ett år tillbaka spelat amatörfotboll i Réunions högstaliga.

De två första resultaten: 1-0 mot Argentina och 2-1 mot Rumänien. Ingen förstod någonting. Match tre? Mot Sovjetunionen, landet som tog emot 75% av Nepomnyashchys förbundskaptenslön. Sovjetunionen behövde vinna med en stor marginal för att ta sig vidare. Till och med Kameruns president blev inkopplad för att allt skulle gå rätt till.

Kamerun förlorade med 4-0, men Nepomnyashchy menar att det inte alls handlade om en läggmatch. Sovjetunionen tog sig heller inte vidare då Argentina och Rumänien spelade oavgjort. Kamerun brydde sig inte om läggmatchdiskussionerna. Roger Milla gjorde två mål mot Higuitas Colombia i åttondelen innan England vände ett 1-2-underläge i kvartsfinalen.

Det här var Kameruns storhetsperiod, efter det har de bara haft en annan framgångsrik period. I det misslyckade VM 1998 hade de tagit med sig ett gäng U21-spelare som kom att bli landslagets bas i många år framöver, en bas som fixade guld i Afrikanska mästerskapen 2000 och 2002.

Annars är det mesta som vanligt. Folk tänker att de ska åka ur i kvartsfinalen i Afrikanska mästerskapet, och kanske ta sig till VM men utan någon realistisk möjlighet att avancera. VM 1990 var bra för kultstatusen, men idag har de mest problem med att skapa en sympatisk aura. Vi får se vad som händer nu när Samuel Eto’o, Alex Song, Jean Makoun, och Benoît Assou-Ekotto är bortpetade.

Kan den nya 90-talistgenerationen med Vincent Aboubakar (Porto), Clinton Njie (Lyon), Fabrice Ondoa (Barcelona B), och Nicolas Nkoulou (OM) göra 2000-2002-magi, eller blir det en ny misslyckad generation? Kapaciteten ligger på kvartsfinal i VM 2018-nivå. Detta är den första stora prövningen. Underskatta inte signalerna vi får från Kamerun i kvällens landskamp.

Källor: Sport-Express, Blizzard, France Football

***

Grupp D. Två landslag som bör ta sig vidare, men utmanarna är svåra. Mali har två raka semifinaler, och Guineas trupp är ojämn men med en hög högstanivå.

17.00: Elfenbenskusten – Guinea. Guinea täppte inte igen i kvalet, utan levde på sin galna offensiv och stark lagsammanhållning efter ebolautbrottet i hemlandet. Elfenbenskustens spelare har haft slitningsproblem i muskler, deras spelare är uttömda efter en jobbig säsong i Europas toppklubbar, men måste gå för guld. De måste vinna den här turneringen. Turneringens första helgalna match? Kolla på: Aurier och Ibrahima Traoré. 2-1?

20.00: Mali – Kamerun. Kamerun fick kritik för att de behöll Vinke, som gör ett sista försök att sätta ihop ett lag och en grupp. Mali känns utan överraskningar, ett stabilt landslag med habila homogena spelare och en lågt sittande taktik, vilket får mig att tro att jag har missat något och därmed kommer bli överraskad. Kolla på: Aboubakar och Seydou Keita. 1-1?

***

Dagens länk: om ni undrar varför Kamerun kände att det behövdes frisk luft efter VM 2014.

@jonas_hansson

AFCON15: Ghana är Allsvenskan nya Brasilien, del 1

19 januari 2015 15.25, Jonas Hansson

Ghana
Antal brassar (gult) och antal ghananer (svart) i Allsvenskan 2006-2014 (undantag 2013*).

Álvaro Santos var förmodligen den enskilt viktigaste personen bakom Allsvenskans brassefiering, men paradigmskiftet kom när Örgryte och Kalmar FF lyckades med sina brassar. Afonso Alves blev senare brasiliansk A-landslagsspelare och Ari är den näst dyraste Allsvenska spelaren genom tiderna. Flera kopierande försök gjordes av andra Allsvenska klubbar, med varierande resultat.

När Avram Grant valde sin första AFCON-trupp för Ghana med 31 spelare tog han med David Accam, Daniel Amartey, Enoch Kofi Adu, Ibrahim Moro, och Majeed Waris. Waris blev skadad, och Adu och Moro petade, men Accam och Amartey kom med. Symboliken fanns där: Allsvenska ghananer är tillräckligt bra för ett av Afrikas absolut bästa landslag.

Ghana har haft en stadig ökning av fotbollsspelare i Allsvenskan. Så sent som 2012 var brassar fortfarande den vanligaste utländska nationaliteten i Allsvenskan, men 2014 var Ghana klart etta med 17 spelare. Tvåa på listan var elva stycken isländare.

Det är möjligt att brassetrenden kommer tillbaka, fotbollsmarknaden är dynamisk. När CIES kollade Europas toppligor fanns det 455 brassar i 31 länder, så det öser fortfarande ut brassar som vill till Europa. Brasilianska fotbollen ska dessutom hamna i en situation som måste lösas när tredjepartsägandet ska försvinna. Fyndläge i vår?

Skiftet Brasilien/Ghana är såklart en kostnadsfråga. Priset på brassar ökade, lite mer etablerade spelare gick inte att få till vettiga priser, och då behövde Allsvenska klubbar hitta råkvalitet någon annanstans. Visst har några ghananer hämtas i äldre åldrar (Abubakari och halvholländaren Boakye i Åtvidaberg, Adu i MFF), men generellt sett kommer de från akademierna eller inhemska klubblag när de är 18-20 år. Det kan ibland krävas mer utvecklingstid, men vissa av spelarna har också haft så bra råkvalitéer att de har varit dominerande från match 1.

Varför Ghana? En enkel linje att dra är Patrick Mörk. I slutet på 90-talet var han involverad i en akademi i Ghana som fick fram Michael Essien, Kwadwo Asamoah, Asamoah Gyan, och Sulley Muntari. Ingen av de spelarna hamnade i Allsvenskan, eftersom intresset inte existerade från de allsvenska klubbarna. Allsvenska klubbar var och är inhemskt betonade, men det har öppnat upp sig. Intresset har kommit. Allsvenska klubbar åker ned, och det finns svenskar som jobbar med fotboll på plats i Ghana.

I CIES-undersökningen visade det sig dock vara så att endast 22,4% av de Allsvenska spelarna hade annat pass än ett inhemskt, ett svenskt. Endast tre högstaligor hade lägre andel utländska spelare: Bulgarien, Slovakien, och Serbien. Till och med norska Tippeligaen låg tio procentenheter högre: 32,4%. Processen mot att få Allsvenska mer kommersialiserad och globaliserad – oavsett vad man tycker om den processen – rör sig långsamt även med europeiska mått.

Jag tycker själv att den mediala uppmärksamheten kring Allsvenskans Ghanafiering inte har varit tillräckligt tydlig. Kanske för att man omedvetet fortfarande tänker på Afrika som en helhet mer än Brasilien tillsammans med Sydamerika? Kanske för att den bara har funnits i ett par år, men finns det någon klubb på den övre halvan av Allsvenskan som inte har haft ett Ghanaspår under de senaste två-tre åren?

Jag ska gräva under de kommande veckorna. Hur fungerar scoutingen? Hur ser fotbollen ut i Ghana? Varför inga starka band till andra afrikanska länder? Hur kan de kommande åren se ut? Hoppa på.

Allsvenska ghananer 2014: Karikari, Moro, Ofori (AIK), Amartey, Chibsah (Djurgården), Mohammed, Okrah (BK Häcken), Abubakari, Boakye, Dogbe (Åtvidaberg), Donyoh (Falkenberg), Gyan (HBK), Accam, Boateng (Helsingborg), Adu (MFF), Bonsu (Mjällby), Mensah (Örebro)

***

”Dödens grupp” överanvänds som uttryck och har därför blivit en uttömd klyscha mer än ett tungt begrepp, men av de fem uppenbara guldkandidaterna så finns tre stycken i den här gruppen: Algeriet, Ghana, och Senegal. Dessutom vann Sydafrika sin kvalgrupp före Nigeria och Kongo-Brazzaville. Har vi två finallag i den här gruppen?

17.00: Ghana – Senegal. Två landslag som kan vinna AFCON om vi hade gått på individuell kvalitet, men hur långt har de kommit i processen att bygga ett lag? Ghanas förbundskapten Grant har haft en månad på sig med att rensa upp VM2014-kaoset, och Senegal är mest bara övertunga på mittbacks- och anfallssidan. Kolla på: Rahman och N’Doye. 2-1?

20.00: Algeriet – Sydafrika. Algeriet ska hämta guldet med stark organisation både på och utanför planen, tillsammans med VM-medgången och duon Feghouli/Brahimi. Sydafrika är simplare, eftersom de försöker ta sig ur en kris genom att vara sympatiska och lagjobbande. Kolla på: Brahimi och Vilakazi. 2-0?

***

Dagens länk. Algeriets Halliche får en fråga som journalisten kräver ett svar på arabiska på. Afrikanska fotbollsförbundets regelverk är upplagda för att man endast ska gå ge svar på franska eller engelska, så deras representant blir so-so-nöjd. Via @MezahiMaher.

* Ingen tillgång till siffror.

@jonas_hansson

AFCON15: Vegetariska klubblag, Aubameyanglag, och konstgräslandslag

18 januari 2015 14.40, Jonas Hansson

Inspirations-, medflyt- och taktikrelaterat: Ekvatorialguinea fick 1-1 mot Kongo-Brazzaville. Ekvatorialguinea försvarade smart med två block, de hade ett par unga spanska reservlagsspelare på kanterna med vilja att visa upp sig, Middlesbroughs högerback Nsue var spetsanfallare med ett tiotal offsidepingande löpningar (ett offsidemål som inte blev avvinkat och ett korrekt mål som blev avvinkat för offside).

För att ha haft en förbundskapten i två veckor var lagspelet bättre än vad vi hade kunnat tro vara realistiskt möjligt, särskilt efter förlusten mot ett division 4-gäng från Portugal i genrepet.

Ex-Real Madridspelaren Balboa var kvalitetshöjaren. Han stod uppskriven som anfallare, men deras taktik var snarare 4-4-1 med Balboa varsom. Ibland nere och passningstrianglade med mittbackar, ibland vänsterkantsinläggare, ibland avslutsspecialist, men alltid med uppgift att skapa mirakel.

Kongo ska vara missnöjda. Thievys energi och snabbhet var det enda hotet i ett lag som saknade idéer och var gråa i alla faser, men räknar man målchanser på fingrarna så skulle de ändå ha vunnit.

Ekvatorialguinea hade medflytet: antal målchanser, ett missat rött kort, ramträff, och kanske framför allt Kongos bedrövliga facilitets- och hotellsituation (samma klagomål kommer från Burkina Faso – jag är konspiratorisk när jag säger att det inte är en slump eftersom de är i Ekvatorialguineas grupp).

En udda notering jag gjorde var försvararen Mbele. Hans individuella prestation försvann i Ekvatorialguineas lagarbete, men klubbnamnet väckte intresse: Leones Vegetarianos.

Klubben grundades av den spanska ex-flygledaren Rojas som vid sidan av hade jobbat med passionen fotbollsforskning. Med Gandhi som förebild åker han runt i flera länder i världen för att hjälpa yngre personer som har svåra ekonomiska situationer, och då använda sig av fotboll som redskap. Rojas brukar hungerstrejka i någon månad i taget i Indien när myndigheter försöker förstöra hans byggnationer av fotbollsfaciliteter, men han har även varit på plats i Ekvatorialguinea.

Om jag har förstått rätt så är ett grundkrav att personerna som tar hjäp av organisationen ska vara vegetarianer, vilket känns som en onödigt framtvingad livsförändring för folk i utsatta lägen, men de flesta av grundprinciperna är ändå hedervärda. Han ska ha hjälpt över 1200 unga personer mellan 4-18 år som har gått igenom fotbollsprogrammet.

Leones Vegetarianos bildades 2000 och är ett starkt lag i högstadivisionen, och även om man kan ifrågasätta den inhemska ligans kvalitet så tillhör tre av de sju inhemskt baserade spelarna i AFCON-truppen just Leones Vegetarianos.

***

Den första matchen var öppen och fin, den andra matchen (Burkina Faso – Gabon 0-2) hade högre krav och det nådde de upp i. Burkina Faso var distinkta i närkamperna. Pitroipa fungerade ensam som anfallare, det skapade ett ständigt djupledshot när Bancé var bänkad.

Bancé fick dock komma in för att vi officiellt skulle kunna få starta mästerskapet med ett Bancé-avslut: du ska inte sikta, du behöver ingen vinkel, ignorera avståndet. Iväg med benet med så mycket kraft som du bara orkar.

I början tappade Gabon mest boll på mittfält och yttäckaren Poko fick göra för mycket jobb själv för att städa upp, men de hade Aubameyang. Anfallaren Evouna skulle ligga i Darren Bent-rollen och bara avsluta, men hans direkt konstiga löpningar försvårade tempot då han vid flera tillfällen stod stilla i fem meters uppenbar offsidesituation.

Då fick Aubameyang nytta av att han var så mycket bättre än alla andra, och gjorde 1-0 på kvalitet och fixade 2-0 när alla löpte fel, även om Evouna den gången till slut kom rätt för ett starkt nickavslut. Favoritsituationen: Aubameyang slängde bollen 20 meter framåt eftersom han visste att han skulle hinna förbi.

Gabon ska nu vara vidare från gruppen, men även Burkina Faso ska klara det bra. Dock: I senaste mästerskapet släppte Burkina Faso in blott tre mål på sex matcher (varav två mål på fasta situationer). Mot Gabon släppte de direkt in två spelmål.

Inte samma trim i defensiven och då går man aldrig långt i en turnering, men Burkina Faso hade tillräckligt god kontroll på matchen för att få poäng. Hade de inte uteslutande skjutit avsluten rakt på Gabons målvakt Ovono och hade inte Aubameyang varit i så god dagsform så hade de fixat seger.

‘**

Om det finns två givna kandidater i Grupp A så finns det inget utstickande lag i Grupp B. Tunisien bör ta sig vidare, och förmodligen är Zambia minifavorit till andraplatsen, men här är kvalitetsavstånden näst intill försumbart.

17:00 Zambia – DR Kongo. Mästerskapets enda inplanerade match mellan två afrikanska förbundskaptener. Zambia har fortfarande kvar vissa defensiva nyckelpelare från 2012, det som fixade dem guldet, men har chansat med förbundskapten och många inhemska spelare. DR Kongo är Bolasie, Bolasie är DR Kongo. Kolla på: Sunzu och Bolasie. 1-1?

20:00 Tunisien – Kap Verde. Kap Verde har situation à la Gabon: ny hetsad (konstgräs)nation som måste pussla ihop de snabba kvalitetskrafterna till att försöka likna en helhet. Tunisien är oftast ett stabilt spelande mästerskapslandslag med flera starka taktiska grepp, men saknar en anfallsspets. Kolla på: Chikhaoui och Garry Rodrigues. 2-1?

***

Dagens länk: Robert Kidiaba fyller 39 år under mästerskapet, men trots att han fortfarande är DR Kongos förstaval i målet så säger han att det här blir hans sista landskamper. Han har gjort ”monkey ride”-dansen för att fira mål ända sedan han var barn, och får inte glömmas bort.

@jonas_hansson

AFCON15: Idag börjar livet

17 januari 2015 15.28, Jonas Hansson

Burkina Faso mot Gabon. 2014-revolution mot mer svulstig oljenation. Burkina Faso klev in i 2013-mästerskapet med ett krav: att vinna en enda match. Ett realistiskt krav: bara några år tidigare hade de legat runt plats 120 på FIFA-rankingen, de hade 17 raka mästerskapsmatcher utan seger, och de var en rejäl målvaktstavla ifrån att inte ens ta sig till AFCON13.

I den avgörande matchen inför AFCON13 mötte de Centralafrikanska republiken. I matchminut 95 var läget att de var utslagna. I matchminut 96 gjorde Alain Traoré mål och Burkina Faso blev kvalificerade.

(Målet 40 sekunder in)

Burkina Faso klarade också av sitt mål att vinna en enda match efter full tid i mästerskapet. En vinst och två oavgjorda i gruppspelet, en seger i kvartsfinal efter förlängning, och en seger i semifinalen efter straffar. De gick till final med en enda seger under ordinarie tid, men Nigeria tog titeln.

Belgaren Paul Put fick inga europeiska jobb efter att ha gjort upp matcher, men hade efter det fått Gambia till deras bästa FIFA-ranking någonsin och Burkina Faso förlät honom. Burkina Faso behövde en taktiker som kunde sätta ihop ett lag med några offensiva nycklar och en deprimerande defensiv. Put är den i mästerskapet som har varit förbundskapten längst för samma land, sedan mars 2012 vilket motsvarar två evigheter i afrikansk landslagsfotboll.

Mittbacken Bakary Koné (Lyon) är Ligue 1:s främsta hånmaterial, men i Paul Put-lag är han Le Général Bako Koné. På mittfältet tuggar Kaboré (ex-OM) och Koné (Thonon Gaillard) ihop sig. Kaboré hade en Bakary Koné-situation: bedrövlig i klubblaget, men när han kommer till landslaget gör han både jobbet som både rivkula och snickare.

En statistik som har blivit populär att slänga fram: Kaboré slog flest korrekta passningar på motståndarnas planhalva av alla spelare i AFCON13. Säg den statistiken till en OM-supporter och det absurda i det skulle få supportern att tro att den har slängts in i en Monty Python-sketch. Put released the Kraken.

Den absoluta nyckelspelaren Jonathan Pitroipa (ex-Rennes) har hög frekvens på sina spagettiben och är katalysator för de offensiva chanserna, och ingen skjuter bättre än Alain Traoré (Lorient) i det här mästerskapet. Lillebror Bertrand Traoré (Chelsea/Vitesse) är Afrikas mest omtalade tonåring. Bancé är Bancé är Bancé är Bancé är Bancé.

17.00: Ekvatorialguinea mot Kongo-Brazzaville. Värdlandet har några enstaka europeiska godkända spelare, men resten är sunk och de har en förbundskapten som har styrt i mindre än två veckor. Kongo har Le Roy, som har slängt ihop en lagjobbande centralenhet med god mittfältskontroll. Kolla på: Nsue och Thievy. 0-2?

20.00: Burkina Faso mot Gabons Bundesligaliknande kontringsplaner, två av de senaste årens mest förbättrade afrikanska nationer. Burkina Faso lär avancera igenom matchen som anförare med mer fysisk prägel. Kolla på: Pitroipa och Aubameyang. 1-1?

***

”[…] lagjobbande centralenhet med god mittfältskontroll”? Kongo-Brazzaville är rätt simplifierade: 4-4-2 med Thievy (snabb) och Doré (stor) i anfallspar, och Ndinga (fysik) och Oniangué (tvåväg) i mittfältspar.

Oniangué (Reims) är intressant. Släppt från Rennes som 22-åring, jobbade sig igenom Ligue 2, kollade Yaya Touré-klipp för att inspireras till andravågsavslut. Mellan 2012 och 2014 gjorde han 21 mål på 74 matcher – trots att han är tvåvägsmittfältare, och trots att han varken tar straffar eller frisparkar.

Han har inte haft samma stora påverkan på Reims i höst som han hade förra säsongen, mest för att han är lite för stel för nya tränaren Vasseur, men i Kongo är han den som leder både på plan och i omklädningsrum.

***

Afrikanska spelare som inte är med i mästerskapet: Didier Drogba, Alex Song, Samuel Eto’o, Demba Ba, Vincent Enyama, Emmanuel Adebayor, Thulani Serero, Mehdi Benatia, John Obi Mikel, Cheick Diabaté, Joël Matip, Chris Samba, Kwadwo Asamoah, Majeed Waris, Mohamed Salah, Diafra Sakho…

Gott om utrymme att skapa nya stjärnor.

***

Dagens länk: artikel om revolutionen som drog bort den 27 års sittande presidenten i oktober 2014 i Burkina Faso, en revolution som bland annat påverkades av enskilda musiker. 

@jonas_hansson

AFCON15: Afrikanska landslagssmeknamn, eller varför vi borde kalla Blågult för ”Älgarna”

16 januari 2015 11.54, Jonas Hansson

Ska man prata landslagssmeknamn så faller ”Blågult” hårt ned i asfalten med tänderna före. Man har inte ens kreativiteten att komma på något med älgar eller vikingar. De afrikanska landslagen är mer uppfinnelserika, ett par favoriter är Swaziland med Sihlangu Semnikati (Kungens sköld) och Eritrea med The Red Sea Boys, och det är värt att hålla koll på AFCON-deltagarnas lagnamn. Ofta används smeknamnen snarare än landets faktiska namn.

Burkina Faso – The Stallions

Efter Yennenga, som var en krigsprinsessa för 900 år sedan och ses som Burkina Fasos moder. Hon red ut i krig på sin hingst, som har blivit en symbol för hela landets vilja att elegant ta sig framåt.

Zambia – Chipolopolo

En mer invecklad förklaring krävs. Chipolopolo betyder kopparkula, vilket är logiskt med tanke på att Zambias historia har varit kraftigt påverkad av deras koppartillgång. Det finns både politiska och patriotiska meddelanden i ordet Chipolopolo, bland annat är det också en sång som sjöngs av medlemmar till partiet UNIP, men i fotbollssammanhang kopplas det mer ihop med den kopparfärgade remsa som definierar Zambias landslagströjor.

Sydafrika – Bafana Bafana

Översatt: ”Pojkar pojkar”. Tre sydafrikanska journalister ska ha sagt det i en intervju 1992 och det blev kvar. Det fanns en Apartheidsymbolik i det, och på samma sätt heter damlandslaget ”Banyana Banyana”, ”Flickor flickor”. Det har funnits diskussioner om att ändra det till något vettigare som ligger bättre i tiden, men det är svårt att förändra nationalsymboler.

Ghana – Black Stars

Ghanas flagga har en svart stjärna i mitten. Stjärnan står för Afrikas självständighet, så symbolen är mer afrikansk än specifikt ghanesisk.

Ekvatorialguinea – Nzalang Nacional / National Thunder

Kongo-Brazzaville – Diables Rouges / Red Devils

Ett vanligt smeknamn för fotbollslag – Belgien, Manchester United, Sydkorea – och notera också att en av landets största klubbar har valt svart färg och heter Diables noirs de Brazzaville. Tydligen fick klubben sitt namn från belgiska landslaget, men gjorde sin egna tvist.

Tunisien – Les Aigles de Carthage / The Carthage Eagles

Karthago (814-146 före Kristus) är den mest kända nordafrikanska civilisationen, och hade sin bas i Tunis. Redan på den tiden var örnen en viktig symbol för riket.

Senegal – Les Lions de la Teranga / The Lions of Terenga

Terenga är ett ord från wolof, ett språk som pratas i Västafrika, och betyder ungefär ”hospitality”.

Det vanligaste är dock att man tar ett djur som har haft en stor påverkan på landets historia, eftersom djur också kan symbolisera egenskaper som man vill applicera på sitt landslag. Därför kan man tänka sig att Benin och deras ”Ekorrarna” eller Komorernas ”Tofsstjärtfiskarna” ångrar att de inte tänkte på lejon och elefanter.

Kamerun (Les Lions Indomptables / De okuvliga lejonen)
Algeriet (Les Fennecs / Ökenrävarna)
Elfenbenskusten (Les Éléphants)
Gabon (Les Panthères)
DR Kongo (Les Léopards)
Mali (Les Aigles / Örnarna)
Guinea (Le Syli National / Nationalelefanterna)
Kap Verde (Tubarões Azuis / Blåhajarna)

***

Dagens länk: Afrikanska mästerskapshistoriens mest underliga situation. Semifinal, en minut in på stopptiden, 1-0-ledning. André Bikey, med kropp som en halvgud och rent adrenalin i ådrorna, får rött kort och missar finalen.

@jonas_hansson

Assyriska - Hammarby
Onsdag 28 januari kl 18:25
Atletico Madrid - Barcelona
Onsdag 28 januari kl 21:55
Athletic Bilbao - Malaga
Torsdag 29 januari kl 19:55
Getafe - Villareal
Torsdag 29 januari kl 19:55
Sevilla - Espanyol
Torsdag 29 januari kl 21:55