Igår blev det klart att Monaco, Nantes och Guingamp är de klubbarna som nästa säsong spelar i Ligue 1. De tre lagen har varit någorlunda stora favoriter under våren, och det känns helt logiskt att det är just de tre klubbarna som går upp. Nyrika Monaco, anrika Nantes och offensiva Guingamp.

Den här texten handlar om alla fotbollsälskandes personers favoritklubb: Football Club de Nantes, vars publik på Stade de la Beaujoire (38 000) alltid brukar att charma oss. Vi har varit utan dem i Ligue 1 i fyra år nu, det är skönt att allting blir som vanligt igen.

Historia

Många börjar att gilla Nantes för deras gröngula tröjfärger, ”Kanariefåglarna”, men precis som i fallet med Monaco så handlar det om en av Frankrikes mest framgångsrika klubbar genom alla tider, man har vunnit högstadivisionen under 60-, 70-, 80-, 90- och 00-talet. Även om man hade vissa problem under diverse säsonger så spelade man högstadivisionsfotboll under samtliga år mellan 1963 och 2007. Sin största framgång i Europacuperna var semifinalen i Champions League år 1996, då man åkte ut mot blivande mästarna Juventus.

Ska man prata om Nantes så ska man egentligen bara prata om en enda person: José Arribas. Han blev tränare för klubben år 1960 och introducerade en helt ny filosofi i klubben, något som senare skulle komma att kallas för ”jeu à la nantaise”. Det handlar om några olika punkter, om man ska sammanfatta dem så blir det ungefär såhär:

1. Spelet ska vara kollektivt och offensivt, allting handlar om att röra sig och passa, detta i så högt tempo som det bara är möjligt. Det ska vara både sevärt och effektivt, om man kan använda ordet ”dynamisk” för att beskriva något spelsätt så är Nantes det perfekta exemplet. Samtidigt måste spelarna ha riktigt bra fysiska förutsättningar för att orka med det här spelet i 90 minuter. Står du still så gör du fel.

2. Ingen spelare är större än laget. Under en lång tid erbjöd Nantes alla sina spelare ettårskontrakt, eftersom man inte ville riskera att ha spelare som inte brydde sig om klubben. På den här tiden var det klubbarna som vann på att ha korta kontrakt, eftersom man ändå fick övergångssummor om spelarna lämnade. Spelarnas egna framtid blev däremot mer diffusa, eftersom man var tvungen att prestera bra fotboll under samtliga säsonger för att få veta att man skulle få vara kvar.

3. Ungdomsverksamheten skulle vara i fokus. Man kollade efter interna lösningar innan man började att tänka på att värva.

4. Det var viktigt att vara öppen för alla nya träningsmetoder, man skulle agera istället för att reagera när det kom upp något nytt. Man samarbetade med stadens sjukhus för att få ännu mer specialisthjälp om hur kroppen fungerar.

5. Kontinuitet. Det enda som skulle få klubben att växa var om den här filosofin hölls i, och även om den delvis försvunnit under vissa tränare så har allting ändå varit starkt sammankopplat med Nantes i över femtio år.

De flesta av tränarna som har varit efter Arribas, som själv höll på i 16 år, har tidigare varit spelare eller juniortränare i klubben. Detta för att behålla det som har genomsyrat allt i klubbens verksamhet. Det har inte funnits någon utböling med nya idéer som har lyckats med klubben, utan samtliga från den kategorin har fått sparken relativt omgående. Det här är en kraftig förenkling av vad ”jeu à la nantaise” handlar om, det kan låta som en rätt normal klubbfilosofi, men det kanske bara är Barcelona och Ajax i Europatoppfotbollen som har en lika tydlig identitet som Nantes har.

Den senaste stora framgången var ligatiteln år 2001, den som då lyfte pokalen var Mickaël Landreau. Trots att han var 22 år gammal så hade han redan varit lagkapten i tre år, och lagets förstemålvakt i fem år. Den stora stjärnan i laget var dock Éric Carrière, som Nantes hittade i amatörligorna några år efter sin 20-årsdag och de gjorde om honom till en playmaker i världsklass. Något som måste lyftas fram från det guldåret var att truppen innehöll 27 spelare, och av de 27 spelarna så hade 22 stycken gått igenom Nantes’ akademi. 22 av 27 spelare!

På den tiden hette det att Nantes hade ett av Europas mest lovande lag, med spelare som nämnda Landreau, Sylvain Armand, Marama Vahirua, Olivier Monterrubio, Hassan Ahamada, Mathieu Berson och Salomon Olembé, bara för att nämna några. De flesta av de här spelarna lyckades aldrig få de karriärerna som deras potential såg ut att kunna ge dem. Antagligen berodde det mycket på att de spelarna passade så bra just i Nantes’ spelsätt. Det fanns en chans att glänsa i ett lag som spelade och tänkte annorlunda.

Ledningen

Nantes’ fransk-polska ägare Kita gjorde sig rik inom lins- och ögonoperationsbranschen och köpte den schweiziska fotbollsklubben Lausanne år 1998, när han inte hade råd att köpa sin favoritklubb Nantes. Tre år senare hade Lausanne gått i konkurs. Kita fortsatte att jobba på med sina andra verksamheter, och 2007 kunde han äntligen köpa ”sin” klubb Nantes för €10 miljoner.

Han gjorde sig känd som en ambitiös men kontroversiell figur för ett Nantes som precis hade åkt ur Ligue 1. Nantes tog sig tillbaka redan efter en säsong, men tränaren Der Zakarian fick lämna efter blott tre matcher i Ligue 1. Man åkte direkt ur Ligue 1 och det är först nu som man är tillbaka igen.

Kita tog i somras tillbaka samma Der Zakarian som han gjorde sig av med för fyra år sedan, detta sedan Kita inte hade kommit överrens med den tidigare tränaren Chauvin. Som ni märker så har Kita haft en turbulent period, men som jag har förstått det så har han gjort ett hästjobb med att få ordning på ekonomin. Han har dessutom förbättrat klubbens värvningspolicy och verkar inte lika kontroversiell längre.

Det har tagit längre tid än vad Kita hade trott, men nu är man äntligen där man vill vara: i Ligue 1 med en fungerande ungdomsverksamhet, man är inte längre beroende av spelarförsäljning och det finns en optimism i staden. Man drömmer om att återigen vara dominanten i Bretagne-området, något som annars Rennes och Lorient har varit på senare år.

Kita har dock pratat om att sälja klubben. En person vid namn Maillol försökte i 18 månaders tid att köpa Nantes med hjälp av amerikanska fonder, men han kunde inte betala de €12 miljonerna som krävdes. Kita har tidigare kollat i Mellanöstern efter potentiella köpare, utan att hitta någon lämplig kandidat. När Kita köpte Nantes år 2007 sa han att han skulle äga klubben i max fem år, och om det inte dyker upp någon ägare inom en snar framtid så kan hans son ta över ägandeskapet.

Spelet

Nantes gillar att låta motståndarna trycka in sitt lag på Nantes’ planhalva. Nantes själva har en fint sammanhållen defensiv där man inte har några problem med att vinna bollen lågt ner. Det är nämligen så att när man väl vinner bollen, då ska alla trycka framåt i högsta fart, och om motståndarna fortfarande är kvar på Nantes’ planhalva så blir det fina kontringsytor. Man lurar upp motståndarna för att själva få de ytorna som man är ute efter.

På bilden ovan har Nantes precis vunnit bollen, och om ni ser det så är det sju stycken spelare som tar fart för att vara med i ett snabbt anfall. Der Zakarian har inte glömt bort vilken typ av spel som har identifierat Nantes i femtio års tid: allting ska gå snabbt, alla spelare ska vara inblandade både framåt och bakåt, det är viktigt att ha en bra teknisk nivå, och glöm inte bort att springa utav bara helvete.

Man måste dock variera sig, och därför har Der Zakarian valt att använda sig av två storväxta anfallare i form av Đorđević och Aristeguieta. På bilden ovan är det visserligen offside på Đorđević, men bilden visar vilka typer av bollar som laget slår på sina anfallare: tidiga inlägg in i ytan mellan mittbackarna och målvakten, där de två anfallarna är tänkta att komma löpande.

Det låter enkelt, men det fungerar. Đorđević har gjort 18 mål och Aristeguieta har gjort åtta mål, och då ska man komma ihåg att Aristeguieta är 21 år och kom till laget i januari, efter att ha spelat hela sin karriär i sitt hemland Venezuela. Der Zakarian gillar sina storväxta anfallare, de två gör inga ”Omgångens mål”, men de tåar och nickar in bollarna som dyker upp framför dem. Det ser ut som klassiska centertankar, fast de börjar längre bak i planen för att istället löpa in i straffområdet när bollen kommer. Och kom inte till mig och säg att ni inte gillar tanken av en rödhårig venezuelan som brunkar in en massa mål.

Der Zakarian kör dock inte ”jeu à la nantaise” fullt ut. Det tar för lång tid för spelarna att lära sig det här spelsättet, och eftersom Nantes värvat in fyra-fem spelare per säsong så måste man förenkla sig. Räkna inte med att Nantes redan under nästa säsong kommer att spela exakt den fotbollen som man vill spela.

Säsongen

En tung start på säsongen, men efter det har laget varit på uppflyttningsplats ända sedan omgång 11. Med en av ligans starkaste försvar så har de spelat till sig vinster med en jämn frekvens under säsongen. Man har varit hemmastarka med blott två förluster, och publiksnittet har dessutom fortsatt att öka till 18 700, vilket är en förbättring med över 7000 på två år. Under en ”normal” säsong i högstadivisionen så är publiksnittet över 30 000. Man borde kunna nå de nivåerna under 2013/2014.

Ska man säga något negativt så är det att offensiven hade kunnat fungera ännu bättre. Jag tror dock att det kan sammankopplas med att man har saknat kvalitetsspelare i offensiven. Eudeline, Pancrate, Gakpé och Trebel är spelare som har använts på offensiva positioner, men de har mestadels varit mediokra.

Tränaren

Med undantag för tre år som huvudtränare i Clermont (2009-2012), så har den 50-åriga fransk-armeniern Der Zakarian befunnit sig i blott två klubbar sedan sin 16-årsdag: Montpellier och Nantes. I över 30 år av sitt liv har han varit antingen spelare, juniortränare, assisterande tränare eller huvudtränare i någon av de två klubbarna. Han var mittback i ett Nantes som vann ligan på 80-talet, så han vet vad ”jeu à la nantaise” betyder.

Han blev nominerad till årets tränare i Ligue 2 den här säsongen, och han gjorde även ett strålande jobb i Clermont där han bland annat värvade in två unga gratisspelare vid namn Alessandrini (nu i Rennes och det franska landslaget) och Sylla (nu i Aston Villa). Der Zakarian vet hur man hittar oväntat bra talanger, och nu när han har lämnat Clermont så har de gått ifrån att vara ett överpresterande topplag till att vara ett bottenlag. Han är lite gammalmodig och rak i sin tränarstil, men ändå lätt att gilla.

Truppen

Man har fått en bra blandning av de yngre utvecklingsbara spelarna och de mer rutinerade gratisspelarna, och samtidigt har man nu hittat en ny transfermarknad: Venezuela. Aristeguieta och Cichero har hämtats från Caracas i sitt hemland, och fler spelare kan följa efter.

Centrallinjen är fysiskt grov och håller förvånansvärt hög kvalitetsnivå. Däremot är kanterna mediokra, det är egentligen bara Bessat som troligen håller i Ligue 1. Om jag får gissa så är Aristeguieta, Bessat, Deaux, Veretout, Djilobodji och kanske Riou och Cissokho de spelarna som är ordinarie även under nästa säsong.

Ungefärlig startelva säsongen 2012/2013 (4-4-2)

Đorđević - Aristeguieta
Bessat – Deaux – Veretout – Eudeline
Veigneau – Cichero – Djilobodji – Cissokho
Riou

Viktiga reserver: Trebel, Pancrate, Gakpé, Madouni, Touré

Talangerna

Spelare som Deschamps, Desailly och Makélélé har kommit fram i Nantes’ ungdomssektion. På senare år har dock Nantes inte lagt ned samma energi på de egna produkterna, vilket har gjort att Sio, Payet, Thébaux och Vainqueur har lyckats i andra klubbar istället för ”sitt” Nantes.

I dagens trupp så är den smarta och råa venezuelanska anfallaren Ariseguieta tillsammans med egna mittfältsprodukterna Veretout och Trebel de spelarna där det finns mycket utvecklingspotential att ta av. Man ska dock komma ihåg att Veretout och Trebel har haft en avsevärt sämre säsong än vad folk trodde. Det är nästan så att en annan ung spelare, Touré, håller på att peta sig förbi i rangordningen, åtminstone framför Trebel. Trebel är förövrigt ännu en rödhåring, om ni gillar att veta sådan fakta. Fler spelare ska flyttas upp från ungdomslaget i sommar, en anfallare som heter Niané ska tydligen vara värd att kolla in.

Spelarprofilen

Veretout är en stor mittfältstalang och egen produkt som visserligen ännu inte blivit den mittfältsdominanten som man trodde att han skulle bli, men han har alla verktyg i sitt fotbollsspelande för att kunna bli det i framtiden. Det verkar dock som att han måste skärpa till sig vid sidan av planen.

Nu under våren så var han berusad under en kväll och skulle åka spårvagn, men när han försökte klättra över ett staket som skulle ta honom dit så ramlade han och slog i knäet. Han missade fem matcher på grund av knäskadan och var dessutom tvungen att betala höga böter till Nantes som straff för sitt mindre genomtänkta agerande.

Svenskstatus

Jag kan inte minnas att någon annan än Wilhelmsson (2006-2008). Dansken Gravgaard lämnade klubben så sent som 2010, i övrigt har Nantes aldrig haft en stor skandinavisk prägel.

Transferagerande

Det kan bli problem inför återkomsten. När Nantes värvade Bangoura från Al Nasr för 18 månader sedan så skedde det, enligt Al Nasr, med oschyssta medel. Al Nasr menade att Bangouras val att bryta kontraktet inte skedde efter FIFA:s regler. FIFA höll först med och stängde av Nantes från att köpa spelare (en avstängning som skulle börja gälla i sommar), men Nantes överklagade och det verkar som att Nantes kommer att få rätt till att värva i sommar. Utredningen fortgår dock, och det är samling igen den 23:e maj. Det återstår att se om vi får beslutet då.

Om vi väljer att utgå ifrån att Nantes kan värva så har Nantes budgeterat för en 17:e plats i Ligue 1 nästa säsong, och med deras begränsade ekonomiska situation verkar det blir så att de tvingas sälja anfallaren Đorđević, som bara har ett år kvar på kontraktet. Den potentiella ersättaren Aristeguieta finns redan i truppen, han ska bara köpas loss från sitt lån. Även några reserver (Madouni, Djellabi, Keita, Lee, eventuellt Gakpé) kommer också att lämna. Det är dock förvånande att Nantes inte utnyttjar köpoptionen på den ordinarie mittbacken Cichero.

Nantes har inte råd att satsa. Fem till sex nya spelare ska visserligen värvas, framför allt kantspelare och anfallare, men de nyförvärven ska helst vara utan kontrakt alternativt på lån, och med en maxlön på €40 000 per månad. Montpellier och Saint-Étienne är förebilderna, det är klubbar som inte har varit rädda för att värva äldre spelare och något liknande kommer Nantes att göra. De tittar framför allt på spelare som är mellan 28-32 år. Några av spelarna som det pratas om är Thébaux (Brest), Landreau (Bastia), Godmèche (Cluj) och Armand (PSG). Det kan även bli så att Nantes fortsätter att värva spelare från Venezuela, exempelvis Meza (Caracas) och Otero (Caracas).

Framtiden

Ett Ligue 1 utan Nantes är inte ett riktigt Ligue 1. Det är en av de klubbarna som är enklast att gilla, med sin historik om att spela en underhållande fotboll, med många supportrar och en framgångsrik akademi. Det kan dock ta ett par säsonger innan Nantes är ett etablerat Ligue 1-lag, men min förhoppning är att klubben inom tre säsonger ska ha tagit en plats på övre halvan av tabellen. För och främst handlar det om att hänga kvar. Ekonomin är iallafall okej numera, man tar inga risker för att förstöra den igen.

Dessutom är Nantes viktiga då det är en klubb som höjer publiksnittet. De har under året haft det sjunde högsta publiksnittet i hela Frankrike, trots att man har varit i andradivisionen. Man kan komma att slå sig in på topp-5 under nästa säsong, strax bakom de riktigt stora klubbarna. Såhär såg det ut när man under gårdagen firade uppflyttningen, och igår kom även beskedet att biljettpriserna inte höjs för nästa säsong.

Det kommer även att dyka upp en text om Guingamp inom några dagar. Här är texten om Monaco.  

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Valbuena, Ecuele Manga och Krychowiak är några av de mest framgångsrika Ligue 1-spelarna på sina respektive positioner. Samtidigt är spelare som Kim, Esor och Moimbé några av de mest jagade Ligue 2-spelarna som finns idag. Dessutom finns ännu ett gäng spelare som gör mer än godkända Ligue 1-insatser, exempelvis Glombard, Sané och Ayité. Alla de här har en sak gemensamt: de blev utslängda från Bordeaux i unga åldrar, utan att få en ordentlig chans i A-laget.

Bordeaux har också haft problem att få ut maximalt av tidigare stortalanger som Saivet och Obertan. Ett uselt arbete med att lyfta upp talangerna har lett till att Bordeaux istället köpt in dyra spelare på långa kontrakt, men klubben har varit direkt dåliga på att välja vilka spelare som ska värvas. Nu sitter man där och slänger in spelare som Faubert, Ben Khalfallah och Bellion i matcherna.

För någon som inte har full koll på Ligue 1 kan det nog vara svårt att greppa hur mediokra, gamla och högavlönade de här spelarna är. Det är egentligen en skam att Gillot tvingas att använda sådana spelare i en av Frankrikes största klubbar, men han har inga val. En sådan som Bellion är en 30-årig anfallare som lär ha minst €1 miljon om året i lön, men han har bara gjort ett enda ligamål under de tre senaste säsongerna.

Ägarna M6 har heller inte visat några intentioner till att lägga in pengar eftersom det byggs en ny arena som drar all uppmärksamhet. Under de två senaste transferfönstren har Bordeaux bara fått in två nya spelare: kontraktslösa Faubert samt Rolan. Rolan skulle egentligen inte ha värvats, men då klubben sålde Gouffran så var man tvungen att ta in någon.

Bordeaux kommer att sluta antingen sjua, åtta eller nia i tabellen, såhär långt har man bara gjort 38 mål framåt och man har hela 16 oavgjorda matcher, flest i ligan. Tränaren Gillot har varken haft spetskvalitéerna i startelvan (mer än ytterbackarna och Obraniak) eller verktygen på bänken för att vinna matcher. Just nu har man gått tillbaka till någon slags enkel fotboll där mycket handlar om den köttstora anfallaren Diabaté, som saknar finess men som åtminstone kan kriga in lite bollar. Brandão-stilen hos honom har räckt till Coupe de France-final mot Évian, en vinst där betyder en plats i Europa League som hade gett några fler euron till en klubb som behöver alla resurser som de kan få.

Tränaren Gillot förlängde sitt kontrakt i vintras, och det kan bara finnas ett skäl till att han gjorde det istället för byta till en större klubb: han måste ha fått ett löfte om att han får bygga om truppen i sommar, för just nu är den kraftigt felbyggd. Räkna med att Plašil, Trémoulinas, Henrique, Ben Khalfallah, Marange, N’Guemo och Traoré spelar i andra klubbar i sommar. För de lönekostnaderna borde Gillot kunna få in några egna favoritspelare, för Gillot brukar kunna göra riktigt fina klipp på transfermarknaden när han väl får handlingsfrihet. Vill man se en klubb som kan göra ”en Nice” i sommar, det vill säga med några kraftiga penseldrag byta ut tråkstämpeln mot något hippt, så borde man följa vad som händer i Bordeaux.

Gillot kan lösa en av de två stora problem i klubben, det svaga transferagerandet. Det andra problemet är mer diffust, hur han ska göra för att undvika fler talangmisslyckanden. Gillot har många gånger under säsongen valt att hellre köra med en mindre bänk, än att flytta upp några juniorer. Det är bara Poko, Poundjé och Sacko som fått vara med bland de unga.

Håll koll på vilka juniorer som Bordeaux släpper i sommar, för det kan mycket väl vara så att någon av dem kommer att få en karriär som är lik Valbuena/Krychowiak/Ecuele Manga. Trots att Bordeaux är en sovande jätte som ibland har lösningarna i de egna leden så verkar man själv vägra att kolla på de lösningarna, trots att en sådan som Poko var en av matchens stora spelare i gårdagens Coupe de France-semifinal mot Troyes…

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Att utnämna ”Årets spelare” i ett lag är svårt, man måste egentligen se varenda match för att få ett så bra helhetsperspektiv att man med säkerhet kan ge en ordentlig åsikt. Det är lätt att man bara nämner de spelarna som det skrivs om i medierna, men för att ta ett exempel: årets spelare i Kalmar FF år 2012 var inte Dauda, utan Arajuuri. Det är det egentligen bara KFF-fansen som har koll på.

Jag ska försöka att ge min bild av de spelarna jag tycker har betytt mest för varje lag, och även de spelarna som har varit de negativa överraskningarna. Jag uppskattar att jag har sett minst tio matcher med alla lag, snarare runt 20-25 matcher för de flesta. Max två spelare i varje kategori, och när det gäller att kora de bästa spelarna så är kravet att man får ha missat max tio ligamatcher.

Ajaccio

Visst, det finns en hel del spelare i laget som lägger ned ett stort jobb, men det är ändå Ochoa och Mutu som är klasser bättre än sina medspelare i de avgörande situationerna. En av de spelarna som också var tänkt att bidra med kvalitet var Lorient-nyförvärvet Diarra, men trots en lovande start så får han liksom inte ut några av sina styrkor.

Bastia

Thauvins Hazard-spel har varit en av ligans stora glädjeämnen. Han bara kör på med sina tekniska grejer i hög fart. Samtidigt tycker jag även att den oortodoxa tvåvägsmittfältaren Yatabaré tillför en livsnödvändig fysik till ett annars alldeles för tunt Bastia. Brassemålvakten Novaes var för mycket brasse för att vara en bra målvakt, han var en vandrande katastrof och man undrar hur han kan ha blivit vald till den bästa målvakten i Ligue 2 ifjol.

Brest

Redan nedflyttade, men målvakten Thébaux och mittbacken Kantari kommer att flytta till större klubbar i sommar. Kantari känns så komplett som mittback, han har alla de kvalitéerna som man vill se där nere. Man hade hoppats på betydligt mer från de fina fötterna hos Grougi och framför allt Dernis. Istället för att vara kloka och fina, så har de istället varit gamla och mediokra.

Bordeaux

Trémoulinas är mer av en ”wing back” än en ”full back”, fast han är så pass bra att han ändå alltid gör ett magnifikt jobb, oavsett om Bordeaux kör med tre-, fyra- eller fembackslinje. Han är så kvick och smart. Är det han som får kaptensbindeln om han bestämmer sig för att stanna? Plasil har nämligen varit förvånansvärt svag sedan han skrev på nytt kontrakt, en sådan spelare vill man se med glädje och i form, det får han nog först efter att han har bytt klubb i sommar.

Évian

Så svårt här. Ninkovic har spelat för få matcher och Khlifa har bara blänkt till ibland. Jag gillar dock alltid det som Barbosa och Wass gör, så det får bli de två eftersom det är i grunden två genuint bra spelare. Dessutom är Barbosa så gammal (37 år!), men ändå så poängstark. Jarolim och Dhaouadi hade kunnat bli viktiga nyförvärv, men de saknade motivationen till att etablera sig i Évian. De två skapade irritation bland fansen över sina beslut att lämna klubben bara månader efter att de skrivit på.

Lille

Det är svårt att veta vad som kommer att hända med Payet i framtiden. Han är 26 år och kanske får ”nöja” sig med en Valbuena-karriär. Den här säsongen har han inte varit Hazard-klass, men han ligger bakom alla av Lilles segrar. Man vill verkligen att de ska gå bra för Roux, men det stämmer aldrig för honom. Fernando Torres-syndromet.

Lorient

Lorient har Ecuele Manga, Traoré, Gourcuff och ett passningsspel som få lag i Frankrike kan matcha. Ändå hänger mycket av deras framgångar på Aliadière. Aliadière är den löpsmartaste anfallaren i ligan, han drar hela lasset för laget. Bara sätt unga anfallare framför några timmars video där de får studera Aliadière, så kommer de att förstå fotboll på ett bättre sätt. Nästa spelare som Lorient måste få skadefri är Coutadeur. Han på något sätt definierar hela Lorients spel: pass-rörelse-pass-rörelse-pass-rörelse. Än så länge visar han det alldeles för sällan.

Lyon

De unga spelarnas toppar har egentligen varit under för korta perioder, men Umtiti verkar man alltid kunna räkna med. Lyon ska bygga upp en ny stomme med Umtiti som en av de stora namnen. Gourcuff är alltid den stora floppen, så länge han inte är en av ligans bästa spelare så får han ses som kraftigt överbetald.

Marseille

Självklart skulle Valbuena varit nominerad till priset som årets spelare i hela ligan. Hade det inte varit för filmningarna så hade alla älskat honom. De två vinterförsäljningarna Kaboré och framför allt Rémy gjorde sitt bästa för att vara så sunkiga som möjligt. De lyckades rätt bra med det.

Montpellier

Vi fortsätter med de offensiva mittfältarna. Det har blivit ett maktskifte i Montpellier. Det mesta i offensiv väg kretsar kring de finurligheterna som Cabella kan komma på. Belhanda å andra sidan kräver man mycket mer av. Till och med Montpellier har förstått detta, de har självmant sagt att det är hur lugnt som helst om Belhanda lämnar, men Cabella är absolut inte till salu.

Nancy

Nancys problem är inte i mittförsvaret. Puygrenier är en krigare som visserligen ibland blir sliten, men när han är bra, då är Nancy bra. Dessutom är han ligans bästa spelare på att nå bollen på offensiva fasta situationer. I målet var Ndy Assembe så dålig att till och med den eviga målvaktsreserven Gregorini kändes som ett klockrent val i jämförelse.

Nice

Det finns en spelare som dirigerar ihop hela laget, och det är Digard. Lägg där till att han är både en bolluppsugare och en passningsläggare av högsta klass så får du en av ligans bästa mittfältare för den här säsongen. Pied var sommarens dyraste köp, men var allldeles för anonym. Man märkte sällan av honom.

Paris SG

Matuidi definierar en del av Paris SG, Ibrahimovic en annan. Silva har spelat för sällan, och Sirigu har inte haft den där extrema toppen. På andra sidan har inte Pastore ännu levt upp till sin €40 miljonersprislapp, han gör ibland bra matcher och bra sekvenser, men det sker för sällan och han kan bara få en säsong till på sig att bevisa sig. Holländaren van der Wiel kom fel in i det redan från början och behöver en nystart.

Reims

Det här var enkelt: Krychowiak är en skördetröska på mittfältet, som skövlar och är matnyttig. Agassa gör sina misstag, men räddade laget i nästan varje match under hösten. Reims gjorde i somras en stor kraftansträngning för att få behålla Ghilas. Under den här säsongen har han stått för humoristiskt många målchansmissar.

Rennes

Féret försöker att göra fotboll både vackert och effektivt. Hade han varit några år yngre så hade han spelat landslagsfotboll. Makoun har varit en mer än godkänd ersättare för M’Vila, det syns varför han tidigare i karriären var eftertraktad av några av världens absolut största klubbar. Just M’Vila var direkt medioker under hösten, hela hans karriär dog på mindre än ett halvår. Samtidigt lyckades inte heller Diallo att utnyttja något av sin stora talang.

Saint-Étienne

Ännu en enkel vinnare: Aubameyang. Det behövs inga kommentarer där. Däremot är kompanjonen på kanten, den förhållandevis dyra Hamouma, inte i närheten av att vara tillräckligt bra för Saint-Étiennes startelva. En floppvärvning såhär långt. Han har inte kvalitéerna för en toppklubb.

Sochaux

Hade det inte varit på grund av skador så hade jag nog sagt Roussillon eller Doubaï. Nu får det istället bli målvakten Pouplin och högerbacken Corchia, två spelare som alltid gör vad de kan där bak och håller stabil Ligue 1-nivå. Annars var det den här säsongen som Cros skulle bli en av ligans mest intressanta målvakter, men gjorde bort sig rejält och fick bara fyra matcher. Även Boudebouz måste skärpa till sig rejält.

Toulouse

Det är svårt att bortse från Capoue och Abdennour. Capoue är den här ligans Fellaini, fast han är inte lika köttig utan är bättre på att läsa av spelet. Lånet Djalo samt Ninkov visade att Toulouse fortfarande har oerhört svårt att hitta utländsk kvalitet. Några valfria juniorer hade kunnat göra ett identiskt jobb.

Troyes

Frågan är om någon spelare i hela ligan har rört bollen så ofta som målvakten Thuram? Det är inte underligt att han ibland visar sig göra misstag, för han är alltid inblandad i så många situationer. Nivet är en av de riktigt gamla spelarna som bara lever på sin rutin och sitt tillslag, men han gör det ändå så bra. N’Sakala skulle vara en av ligans bättre vänsterbackar, men det var alldeles för enkelt för motståndarna att attackera på hans kant.

Valenciennes

Den fysiskt duktiga, men ändå passningssäkra mittfältaren Carlos Sánchez har tvingats att ta ett kliv framåt i och med att flera nyckelspelare har lämnat. Stundom har han varit enorm och när hans kontrakt går ut i sommar så måste en större klubb hugga. Däremot måste Valenciennes var tjuriga över att aldrig ha fått igång stortalangen Aboubakar, som lär lämna nu när hans kontrakt går ut. Han visar alltid upp potential, men det blir aldrig något mer med det.

***

Nu är det helt klart att Brest åker ur Ligue 1. De började säsongen fint och var ett tag ligans bästa hemmalag, men sedan blev det problem mellan ägarna och oron spred sig in i truppen. Man gjorde ett gott försök med att ta in en speltänkande tränare i Chauvin, och han hade en bred trupp att jobba med, men han fick för kort tid på sig för att fixa ihop helheten. Jag tror inte att de kommer att ta sig tillbaka direkt, utan de hör hemma i Ligue 2.

***

Omgång 36

Lille – Reims 3-0
Marseille – Toulouse 2-1
Ajaccio – Troyes 0-1
Bastia – Montpellier 3-1
Bordeaux – Nancy 3-2
Brest – Sochaux 0-2
Valenciennes – Rennes 4-1
Lorient – Saint-Étienne 3-1
Évian – Nice 4-0
Lyon – Paris SG 0-1

Tabell: Omgång 36

Omgångens bästa: A.Ayew (Marseille). Två mål mot Toulouse fixade Champions League för nästa säsong.

Omgångens sämsta: Rennes. Nuförtiden slänger de in massa juniorer eftersom ingen annan presterar. Tre unga debutanter mot Valenciennes, men ändå förlust med 1-4.

Omgångens Kim: Ibrahimovic (PSG). Få spelare i Europafotbollen som har vunnit åtta stora ligatitlar.

Omgångens mål: Khlifa 4-0 (Évian – Nice). Ibland när man skjuter från över halva planen så försöker man sig på något lobbförsök. Khlifa valde något mer vristliknande tillslag. Det gick helt okej.

Omgångens elva (4-2-3-1)

Privat (So)
Danic (Va) – Khlifa (Év) – A.Ayew (Ma)
Rabiu (Év) – Motta (Pa)
Roussillon (So) – Jarjat (Tr) – Basa (Li) – Lala (Va)
Thuram (Tr)

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Jodå. Lyon försökte, de försökte så pass hårt att de till och med bestämde sig för att hitta på nya fotbollsspelare (Fares-Bahlouli-vem?), men till slut fick PSG fira guldet efter en seger med 1-0.

En annan dag, inte idag kan vi diskutera framtid, om hur PSG under hela säsongen har valt att dels bygga upp ett ohyggligt stabilt lagbygge där truppuppbyggnaden har varit genomtänkt, men på samma sätt har laget också saknat respekten för fransk fotboll vilket har gjort att de har ställt till det för de själva. En mer sympatisk och införstående inställning till fransk fotboll hade tagit dem ännu längre, men det var som jag skrev inför säsongen: PSG är inte ett Ligue 1-lag, PSG är ett CL-lag.

Men det är för en annan dag. Nu är det bara att fira. Just nu lär det mest vara lättnad i PSG-lägret. När man kommer att summera den här PSG-säsongen kommer man att komma ihåg frustrationen och irritationen, den klockrena defensiva centrallinjen, en offensiv som trots att det bara var Ibrahimovic som alltid presterade, så fanns det alltid någon matchvinnare att plocka fram, även om man hade hoppats på ännu mer från Lavezzi, Lucas, Ménez och Pastore. Vi minns också att de franska spelarna i laget var de som ofta tryckte på med de där extra löpningarna för laget, de var sällan de mest tekniskt kompletta spelarna, men det var de som gjorde skitjobbet tillräckligt ofta för att hjälpa sina medspelare.

Den viktigaste spelaren har varit Matuidi, som har bundit samman defensiven och offensiven. Han är mästare både på att förstöra motståndarnas anfall, och bygga upp sitt egna lags diton. Han vet hur man dödar ytor och han vet hur man rycker fram för att vinna boll. Samtidigt är det ofta han som på olika sätt transporterar in bollen i motståndarnas sista tredjedel, han kommer i djupledslöpningar in i straffområdet och han understödjer passningsspelet. Hans utveckling de senaste åren gör en glad i själen. Säsongens spelare i Ligue 1.

Och, till slut, vi får inte glömma bort att trots all skit så verkar det ha varit förvånansvärt god stämning i truppen, framför allt hos sydamerikanerna. De har pumpat på bra med bilder över hela säsongen som har visat upp en gemensam glädje. Det är dags att sammanfatta säsongen med några bilder.

Serie A-inspirerad segerdans
Argentinsk galenhet
Domarna i fokus
Rutin möter ungdomlighet
Ancelotti är Ancelotti
När HAN anlände
Silva hängde tyvärr mer på Instagram än på fotbollsplanen
Well… något. 
Att ägas av Qatar har sina fördelar. Exempelvis helt okej januari-läger. 
Ménez, ensam mot världen.
Maxwell showade oftare än vad vi trodde han skulle göra. 
Stora Nenê fick tyvärr lämna.
Nådde alltid lite högre än motståndarna.

Grattis PSG och grattis Siaka Tiéné.

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

För bara några minuter sedan blev den första Ligue 1-nykomlingen klar. Med två omgångar kvar så står det klart att Association Sportive de Monaco Football Club, eller bara Monaco, gör comeback i Ligue 1 tack vare ett mål i slutsekunderna av Touré borta mot Nîmes (1-0). Det blir klubbens 56:e säsong i högstadivisionen, vilket gör att man klättrar upp på åttonde plats i tabellen över lag med flest säsonger i högstadivisionen. Hur ser då Monaco ut?

Historia 

Monaco är på senare tid mest känt för sin Champions League-final 2004, som förlorades mot Porto. Det är dock en av Frankrikes mest framgångsrika klubbar, som har vunnit högstadivisionen under 60-, 70-, 80-, 90- och 00-talet. Det har funnits många profiler i klubben, både bland tränarna (Wenger, Deschamps, Tigana) och spelarna (Weah, Klinsmann, Hoddle). Några av deras senaste storförsäljningar inkluderar Yaya Touré, Maicon, Evra, Nenê, Ménez och Adebayor.

Det finns en stolt historik med att utveckla spelare i Monaco, men det stora problemet har alltid varit att attrahera publik. De senaste tre säsongerna har publiksnittet legat på 5000-6000. Trots detta har Monaco alltid lyckats att ha stora och dyra trupper. Att leva på ägarnas pengar (se nedan) och mycket gynsamma skatteregler är alltså inget nytt fenomen. Icke-intresset för klubben har gjort att ekonomin i vissa aspekter snarare har sett ut som ett lag som ska tillhöra Ligue 2.

Ledningen 

Monaco har inte längre samma inblandning från sitt kungahus, utan istället är det den svinrika ryssen Rybolovlev som pumpar in några hundra miljoner €. Rybolovlev ligger på 119:e plats på listan över världens rikaste människor, att jämföra med Abramovich som ligger på 107:e plats. Rybolovlevs ambitioner är att utmana PSG, men det återstår att se hur mycket pengar han kommer att spendera redan i sommar. Han har exempelvis tagit tillbaka Campora, som var klubbens president mellan 1975 och 2003 men numera ”bara” är vicepresident.

Campora är känd för att vilja betala överpriser för Ligue 1-spelare, detta för att Monaco ska vara schyssta mot andra klubbar eftersom Monaco har fördelaktiga skatteförhållanden. Det återstår att se om Campora kan få den nytillsatta sportchefen Zyryanov på sin sida, eller om Zyryanov kör sitt egna race. Räkna med att det kan bli någon form av maktkamp i klubben, med människor som Rybolovlev, Campora, Zyryanov och (troligen) Ranieri som alla vill forma laget efter sina egna tankar. Rybolovlev har vid flera tillfällen ändrat om den sportsliga organisationen, han har inte haft tålamodet.

Spelet 

Det jag har sett av Monacos 4-4-2 tyder på att det är ett lag som gillar fasta situationer och inläggsspel, men istället för att kötta så spelar man en rörlig fotboll. Yttermittfältarna ska med individuell skicklighet och djupledslöpningar hitta inläggslägen där anfallarna rör sig rätt i boxen och stöter in bollen. Inläggsspel låter tråkigt, men i Monacos fall är det snarare intressant att kolla på, lite som när Saint-Étienne spelar, fast Monaco har en sämre gemensam bollskicklighet. Defensiven fungerar oftast bra, men blir ofta lite väl bolltittande och passiv, dessutom hamnar laget ibland alldeles för långt ned i banan när man försvarar. Monaco spelar sällan ut sina motståndare, utan det brukar bli många uddamålssegrar där man nöter ut motståndarna.

Säsongen 

Monaco har legat på uppflyttningsplats under hela säsongen, det har hela tiden känts som att Monaco skulle ta klivet upp utan några större problem, trots att man inte var långt ifrån att åka ur samma division ifjol. Laget har varit jämnstarkt utan att ha någon lång formsvacka. Däremot har de haft en del problem när de har mött övriga topplag.

Tränaren 

Förra säsongens italienska tränare Simeone ersattes av sin landsman Ranieri. Alla i Monaco älskar Ranieri eftersom han är duktig på att ha relationer med allt och alla. Han har verkligen visat sig vara en människokännare av högsta klass. Det har varit några rykten om tränarbyte till exempelvis Blanc, detta eftersom Monaco inte har varit tillräckligt bra den här säsongen.

Truppen 

Det är just nu ett jämnstarkt och stabilt lagbygge, utan uppenbara svagheter men också utan de där riktiga toppspelarna, även om klubben på sikt hoppas att Ferrasco och Ocampos ska utvecklas till stora stjärnor. Truppen är bred och det finns många olika spelalternativ. Målvakten Subasic har varit stabil och ibland matchräddande, mittbackstrion Wolf, Raggi och Medjani har haft Ligue 1-klass i sig, yttermittfältarna är irrationella och fina, det centrala mittfältet är disciplinerat (samarbetet Mendy-Obbadi har varit riktigt fint under våren) och det finns olika anfallare beroende på vilket motstånd man möter.

Ungerfärlig startelva 2012/2013 (4-4-2)

Germain – Touré
Ferrasco – Obbadi – Mendy – Dirar
Tzavellas – Wolf – Raggi – Kagelmacher
Subasic

Viktiga reserver: Medjani, Rivière, Ocampos, Ndinga

Talangerna

Monaco har en fantastisk ungdomsverksamhet (Henry! Thuram! Petit!), men under säsongen 2010/2011 satte man en övertro på de egna talangerna vilket ledde till nedflyttning från Ligue 1. Den här säsongen har talangerna varit bra, men utan att tvingas vara bärande spelare för laget. Det är framför allt tre spelare som ska kollas in. Mendy känns som en ny Mavuba som bland annat Marseille spanar in, Ferrasco spelar ibland för individuellt men kan bli en riktigt bra Ligue 1-spelare med tiden, och precis som Paris SG så har Monaco värvat in en dyr Lucas från Sydamerika som är tänkt att vara den nya superstjärnan i laget. 18-åriga Lucas Ocampos kom ifrån River Plate för €11 miljoner, trots att Monaco bara köpte halva spelarens kontrakt. Ocampos har visat upp sin högstanivå under säsongen och är nu inskolad i fransk fotboll. Dessutom är talanger som Appiah, Kurzawa och Dingome nyttiga reserver.

Spelarprofilen

Många gör misstaget att räkna bort mediokra spelare när de är 19-20-21 år. Valère Germain hade inför förra säsongen bara gjort två matchers inhopp i seniorfotbollen, trots att han hade fyllt 21 år. Han kom fram i en strålande Monaco-generation som innehöll bland annat Nkoulou, men Germain sågs som en medelmåttlig talang i det sammanhanget, någon som skulle fylla ut truppen i reservlagets matcher. Även om han var anfallare så fick han spela på samtliga positioner, förutom som mittback. En trist allroundspelare.

Han fick dock chansen i början på förra säsongen eftersom Monaco inte hade råd med några dyra anfallare i truppen. Idag är han lagkapten och lagets mest givna startanfallare. Attityden hos Germain är helt fantastisk, han är en riktig krigare och trots att han inte är någon stor fotbollsspelare (medioker teknik och missar för många avslutslägen), så gör han så mycket nytta med sin spelförståelse och förmåga att springa efter varenda boll. Om han räcker till i Ligue 1? Det får vi se, han blev iallafall nominerad till priset som ”Årets spelare i Ligue 2″, även om den utmärkelsen känns rätt ”Vi måste ju ta med någon Monaco-spelare, men vem?”. Det finns helt enkelt ingen dominant spelare i Monaco.

Många av de fina franska anfallarna som har kommit fram under 2000-talet (Giroud, Savidan, Gignac, Hoarau med flera) har tagit omvägar i de lägre franska divisionerna en bit efter deras 20-årsdag. De har härdats och mognats fram innan de har brakat loss i Ligue 1. Blir det samma sak med Germain?

Svenskstatus

Pontus Farnerud och Petter Hansson har spelat i klubben under 2000-talet och gjorde det klart godkänt. Bajrami har varit på lån under den här säsongen, men han var helt enkelt för dålig och har bara fått ett enda kort inhopp under 2013.

Transferagerande

I Monaco pratas det om spelare som Nkoulou, Lisandro López, Moutinho, Ménez och Mandanda. En eller två anfallare, två mittfältare, en ytterback, en mittback och en målvakt är transfermålen, tillsammans med en mängd försäljningar av dökött. Med andra ord kan det nästan bli en helt ny startelva nästa säsong. Rybolovlev sägs vilja skaffa sig sin egna Ibrahimovic, en stjärnanfallare helt enkelt. Falcao är det senaste ryktet.

Majoriteten av spelarna som värvas lär dock komma från Ligue 1, och det ska kommas ihåg att det brukar vimla av riktigt bra spelare i Monaco, utan att det för den skullen har gått särskilt bra. Monaco brukar vara mästare på att ha underpresterande trupper. Den traditionen kan mycket väl komma att fortsätta.

Framtiden

Monacos situation är unik, inte bara i Frankrike utan i hela Europa. De har knappt några supportrar på matcherna, men man måste i sina ekonomirapporter hitta ställen där man kan placera in Rybolovlevs pengar som inkomster som är godkända för Financial Fair Play. Det är bara klubbens styrelse som kan veta hur man ska kunna klara av FFP. Monacos pengar behövs i ligan, men till vilket pris? Lika villkor för alla klubbar är något som är starkt prioriterat i Frankrike.

Det diskuteras ofta i Frankrike hur Monaco ska göra för att inte ha sitt skatteförsprång så stort. Vi kan ta ett exempel: om en spelare vill plocka ut €1 miljon om året, så måste övriga franska klubbar betala över €3 miljoner i kostnader. För Monaco räcker det helt enkelt med att betala €1 miljon, eftersom utländska höginkomsttagare inte behöver betala några skatter. Skattefrihet gäller visserligen inte för de franska spelarna, men även de spelarna har höga skattelättnader. Ligaförbundet har försökt att lagstifta att alla lag som är med i det franska seriesystemet ska betala skatter till den franska regeringen, vi får se hur det kommer att fungera. Om Monaco inte går med på detta ska de tvingas betala en straffsumma på €200 miljoner.

Monaco, och då framför allt Campora, har försökt att övertala människor om att Monaco ska göra sitt bästa för att även utveckla fransk fotboll, men det är få som lyssnar. Monaco har visserligen en hel del beskyddare, bland annat de som anser att Monacos identitet är speciell och ska bevaras samt de som anser att det vore bra om PSG utmanas av ännu fler lag, men det frodas ett avsky mot klubben av majoriteten av den franska befolkningen.

Själv tycker jag också att Monaco är en äcklig klubb, PSG är i det närmaste ett helgon i jämförelse. Alla pengar är inte bra pengar, en av storheterna med Ligue 1 har tidigare varit den där oskuldsfullheten bland klubbarna. Man tappar intresset för ligan när man ser idiotiska klubbar som PSG och Monaco, det är bara att hoppas att Lyon, Marseille och Lille kan bli slagkraftiga så fort som möjligt.

Den stora skillnaden mellan Monaco och PSG är att PSG har en utarbetad plan för framtiden, och de har jobbat hårt med att bygga upp en vettig ledning. Allting sköts proffsigare i huvudstaden.

I början kommer det antagligen att vara ett intresse kring Monaco på grund av deras framtida spelarvärvningar, ett så kallat FM-lag, men efter ett tag måste de hitta sin identitet och jag tror inte att den kommer att vara vacker.

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Om tre år är det EM-slutspel i Frankrike, vilket betyder att arenorna måste byggas alternativt fixas iordning. Efter många diskussioner blev det till slut tio stycken arenor som blev tilldelade att få vara med och arrangera slutspelet. Det blev en rätt bra geografisk spridning på arenorna, det var egentligen bara Bretagne-området (det vill säga nordvästra Frankrike) som blev utan en EM-arrangörsstad.

Så, vilka är då de tio arenorna?

Stade de France (81 338 åskådare), Saint-Denis

Hur arenan ser ut nu.

Stade de France arrangerade VM-finalen 1998. Nu blir den självklart även den arenan som håller i den här finalen. Eftersom arenan är relativt nybyggd så fanns det ingen anledning till att ändra om alltför mycket, framför allt då arenan används rätt så sällan. Ungefär Frankrikes Wembley, fast utan den tunga historiken.

Stade Vélodrome (67 000 åskådare), Marseille, renovering

Hur arenan ser ut nu. Hur arenan kommer att se ut.

För €267 miljoner får Stade Vélodrome en nyttig renovering. Det blir visserligen ”bara” 7000 nya platser, men det ska även läggas till ett tak och hela arenan får sig en uppfräschning med bland annat ett nytt hotell och en ny sportklinik. Problemet är bara att säsongens publiksnitt har sänkts med 10 000 på grund av att renoveringen stängt av flera sektioner. Det är åskådarpengar som Olympique de Marseille hade behövt för att skaffa sig en starkare trupp. Renoveringen är klar i juni 2014.

Stade des Lumières (61 556 åskådare), Lyon, ny arena

Hur arenan ser ut nu. Hur arenan kommer att se ut.

Den här arenan skulle ha stått klar för tre år sedan, men det var först i oktober 2012 som man började med det första arbetet med att fixa till marken. Det sammanlagda priset blir €630 miljoner. Lyon var noga med att vilja ha en gigantisk skrytarena så att de på sikt kan utmana Europatoppen. Frankrikes största arenaprojekt under 2000-talet.

Parc des Princes (51 000 åskådare), Paris, renovering

Hur arenan ser ut nu.

Vi vet ännu inte exakt vad som kommer att hända med Parc de Princes. Renoveringen sätter igång om ett par veckor och PSG kommer att spela kvar på arenan under hela renoveringstiden som är på två år, utan några publikkapacitetsbegränsningar, men exakt hur arbetet kommer att gå till har ännu inte kommit ut. Det viktigaste för PSG själva har varit att öka antalet VIP-platser och göra en mer familjevänlig arena, räkna med andra ord med en ännu större tråkstämpel på klubbens supportrar i framtiden. Kapaciteten kommer att öka från 45 000 till drygt 50 000. Efter 2016 kan arenan renoveras igen, så att den tar 60 000.

Grande Stade Lille Métropole (50 186 åskådare), Villeneuve d’Ascq, ny arena

Hur arenan ser ut nu.

En stor arena för en klubb som vill vara en storklubb. Den invigdes i somras och Lille har vid ett par tillfällen kommit över 45 000 åskådare. Ser rätt tråkig ut, men fungerar bra. Det här bygget var kanske den största chansningen, eftersom Lille är förhållandevis unga i toppen av tabellen och det fortfarande är oklart om de kan växa till sig och hamna i samma fack som Paris SG, Marseille och Lyon. Om det blir några svaga sportsliga år kan det här bygget bli en ekonomisk katastrof. Om jag har förstått det rätt så är det dock en förhållandevis miljövänligt byggd arena, dessutom har den ett ihopfällbart tak.

Stade Bollaert-Delelis (45 000 åskådare), Lens, renovering

Hur arenan ser ut nu. Hur arenan kommer att se ut.

På grund av Lens svaga sportsliga situation så har man valt att göra en mindre renovering än vad som var tänkt från början, priset har gått ned från €110 miljoner till €70 miljoner. Arbetet påbörjas under 2014 och kommer att vara klar först ett halvår innan slutspelet börjar, detta eftersom det var komplikationer just på grund av att Lens numera är ett Ligue 2-lag.

Grand stade de Bordeaux (43 000 åskådare), Bordeaux, ny arena

Hur arenan ser ut nu. Hur arenan kommer att se ut.

Processen i Bordeaux har varit lång och svår. Det blev en stor mängd inlämnade protester som bland annat berörde att våtmarker förstördes i och med byggandet av en ny arena, och det var även folk som klagade på att skattebetalarna skulle stå för en så stor del av kostnaderna. I slutet på 2012 sattes dock arbetet igång efter en flera år lång rättsprocess. För en månad sedan las den symboliska första stenen och man räknar med att arenan ska invigas år 2015. Fotbollsklubben Bordeaux får, tillsammans med sina ägare M6, stå för €85 miljoner av kostnaderna, och det kan tilläggas att Grand stade de Bordeaux bara är projektnamnet. Det riktiga arenanamnet är ännu inte bestämt.

Stade Geoffroy-Guichard (42 000 åskådare), Saint-Étienne, renovering

Hur arenan ser ut nu. Hur arenan kommer att se ut.

Saint-Étiennes två klubbpresidenter Romeyer och Caiazzo ville ha en ny arena som skulle ta 50 000 åskådare. Fansen avskydde idén och började att protestera, och till slut bestämde sig även staden för att istället renovera den nuvarande arenan. €60 miljoner hamnat slutnotan på, och två tredjedeler av renoveringen är redan avklarad. 2014 är allting klart för arenan som först var tänkt att bara vara en reservarena under EM.

Allianz Riviera (35 000 åskådare), Nice, ny arena

Hur arenan ser ut nu. Hur arenan kommer att se ut.  

Tålamod. Nice har i mer än tio års tid fått arenaplan efter arenaplan förkastad, men om drygt en månad står deras nya arena klar. Nu har man till och med hunnit med att sälja arenanamnet. Nice har i över tio års tid varit Frankrikes svar på GAIS, det borde bli en förändring på det efter sommaren.

Stadium Municipal (33 000 åskådare), Toulouse, renovering

Hur arenan ser ut nu.

I vintras fick Toulouse-fansen en negativ överraskning. Jodå, arenan kommer att renoveras – men åskådarkapacitet kommer att sänkas från nuvarande 35 500 till 33 000-34 000. Från början var det tänkt att arenan skulle ta över 40 000 och kosta €70-80 miljoner, men på grund av de ekonomiska tiderna så blir det istället en renovering för €50 miljoner som innebär att 1500-2500 platser försvinner i hopp om att istället öka kvaliteten på övriga platser. Det här (bisarra) arbetet kommer att börja efter den här säsongen är slut. I Toulouse gillar man rugby, inte fotboll.

Observera att åskådarkapaciteten är ungefärlig.  

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Nu när tre omgångar återstår så är det bara två lag vars säsong är slut: Toulouse och Rennes. Visst är det fortfarande placeringar att spela för, men de har ingen matematiskt chans till nedflyttning, Europacupspel eller titlar. Det är nästan samma sak med Bordeaux och Lorient, men bägge två är i Coupe de France-semifinal så säsongen lever ändå kvar ett litet tag till. Det är ändå förvånansvärt många lag som faktiskt har en jobbig period framför sig.

Det är dock en så underlig fas på säsongen under omgångarna 33-37 när man är en neutral åskådare. Det är så mycket spänning kring den sista CL-platsen och nedflyttningarna, men samtidigt så har fotbollströttheten slagit in. Det har varit en lång säsong och många av klubbarna behöver fixa i ordning deras trupper innan de kan gå för fullt igen. Tre omgångar kvar, och det är egentligen bara vakuum i väntan på att den sista omgången ska vara här. Man längtar efter adrenalinkicken man får under sista matchdagen, när varje mål förändrar situationen för hundratusentals människor.

Om man ska kröna säsongens lag så är det utan tvekan Nice, men det finns ett par andra positiva uppstickare. Det handlar framför allt om Reims och Saint-Étienne. Vad har då de här två klubbarna gemensamt, förutom att Reims är sedd som Frankrikes första storklubb (50-60-talet) och Saint-Étienne som den andra (60-70-talet)? Jo, Albert Batteux.

Batteux är tyvärr alldeles för okänd i de större kretsarna. Han växte upp i en familj med tretton barn och tog sig ända till det franska A-landslaget. Andra världskriget förstörde dock stora delar av hans spelarkarriär, som han tillbringade i Reims. Istället blev han huvudtränare för klubben i en ålder av 31 år. Det tog bara tre år innan han hade vunnit den första ligatiteln, som sedan följdes upp av ytterligare fyra ligatitlar och två Europacupfinaler.

Reims var en segermaskin och allt tack vare Batteux och hans offensiva fotbollsfilosofi. Under säsongen 1959-1960 gjorde laget 108 mål på 38 matcher, och Batteux var inte bara i Reims på den här tiden. Han coachade även det franska landslaget under VM 1958 när laget tog en bronsplats, och den stora stjärnan i det laget var Just Fontaine. Samma Just Fontaine som Batteux hade värvat till sitt Reims bara några år tidigare. Fontaine spelade 21 landskamper för Frankrike, samtliga med Batteux som förbundskapten, och på de 21 landskamperna gjorde han 30 mål. En annan av de lyckade värvningarna var Raymond Kopa. Batteux hade hittat 20-åriga Kopa i Angers, ett bottenlag i andradivisionen. Kopa kom sedan att bli världens bästa fotbollsspelare.

Batteux lämnade Reims år 1963 och tog över Grenoble, men stannade där i bara några år innan han drog vidare till nästa storklubb: Saint-Étienne. Där vann han tre ligatitlar på fem säsonger. Det går att argumentera för att han hade kommit till en klubb som precis hade vunnit en ligatitel, men det är här som det blir ännu mer intressant.

Den tränaren som hade gjort Saint-Étienne till ett storlag var Jean Snella. Snella hade tidigare varit assisterande tränare åt Batteux och tagit stora delar av sina fotbollstankar från sin läromästare. Batteux var med andra ord indirekt den som även byggde upp Saint-Étiennes lag, och när han lämnade klubben lät han en av sina spelare, Robert Herbin, ta över laget. Detta eftersom han visste att Herbin skulle fortsätta i Batteux-andan.

Batteux har dock gjort mer för fransk fotboll än att ”bara” bygga upp Reims och Saint-Étienne. När han var i en icke-tränarroll i Nancy var det han som övertygade akademin att behålla en ung och tanig Platini trots att Platini hade usla betyg i skolan. Batteux var också den första franska tränaren att syssla med modern träning och hans taktiska upplägg inför matcherna brukade vara på ett par timmar, något som tidigare hade varit helt otänkbart för franska tränare. Dessutom var han den som kom på att de defensiva spelarna borde vara mer aktiva på att slå kontringspassningar. Han föreslog därför att målvakten så snabbt som möjligt skulle försöka kasta ut bollen så att anfallarna kunde springa ifrån motståndarna.

Det går verkligen att säga att Batteux var den franska motsvarigheten till Herbert Chapman. Det är i år tio år sedan han avled, och det är vackert att både Reims och Saint-Étienne gör fina säsonger. Det är två av de mest uppskattade och respekterade klubbar i Frankrike, och det kan man tacka Batteux för.

Det går förövrigt att på den här länken simulera hur man tror att den här säsongen kommer att sluta. Bara tryck på ”Simuler le classement de Ligue 1 (2012/2013)”, fyll i resultaten i varje omgång (36, J37, J39) och sedan tryck på ”Simuler”.

Tabell: Omgång 35

Omgångens bästa: Signorino (Reims). Han har haft en svår karriär. För sex år sedan var vänsterbacken hur het som helst, han var landslagsaktuell och flyttade till Getafe. Där misslyckades han och har efter det hängt i oväntade klubbar som Cartagena (också Spanien), Charleroi (Belgien) och Laval (Ligue 2). Gjorde en strålande kämparinsats mot Ajaccio, det är sällan man ser så mycket hjärta och attityd hos ett nyförvärv.

Omgångens sämsta: Brest. De har nu åtta raka förluster och de måste ta minst sju poäng på de återstående tre matcherna (Sochaux, PSG, Nancy). Det kommer de inte att göra, utan de åker ur. Det spelar ingen större roll, det är ändå det laget som man kommer att sakna allra minst.

Omgångens Kim: Braaten (Toulouse). Ett mål och två assist mot ett annars formstarkt Lille. Underlig insats från en underlig spelare.

Omgångens mål: Gignac 1-0 (Marseille – Bastia). Långt ifrån säsongens snyggaste mål, men man hade önskat att fler anfallare hade haft den kylan som Gignac visade upp. Med två enkla touch vänder han bort en försvarare och sedan bara placerade in bollen.

Omgångens elva (4-3-3)

Valbuena (Ma) – Gignac (Ma) – Cvitanich (Ni)
Gourcuff (Ly) – Krychowiak (Re) – Matuidi (Pa)
Signorino (Rei) – Bréchet (Tr) – Pejcinovic (Ni) – Lala (Va)
Carrasso (Bo)

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Vila i frid, Ivan Turina. Allsvenskans bästa målvakt mellan 2010 och 2013. Vid de senaste dödsfallen i fotbollsvärlden har det efter några dagar varit enklare att ta distans till händelsen för att kunna gå vidare och fokusera på fotbollen igen, detta eftersom det har hänt i fotbollssamhällen som jag inte har varit aktiv inom varje dag.

När det istället händer en spelare i ens vardag så får man mer förståelse för vad ett dödsfall inom fotbollsvärlden verkligen innebär, även om jag inte vågar att försöka sätta mig in i hur nära och kära till Turina mår just nu. Som KFF-supporter kommer jag att vara på plats den 12:e maj i matchen mellan KFF och AIK för att göra mitt bästa för att ge Turina det avskedet som han förtjänar. Jag hoppas att samtliga Allsvenska supportrar gör detsamma, att orka göra det lilla extra för den spelaren som alltid gjorde det extra för att vara den fotbollsspelaren och människan som många såg upp till.

***

Efter två månaders uppehåll kommer nu nästa VM-del.

Läs del 1
Läs del 2
Läs del 3

Del 4: Åttondelsfinal och kvartsfinal

Ett möte med Paraguay i en åttondelsfinal kan såhär i efterhand se ut som en drömlottning, framför allt med tanke på den enkla gruppen som Frankrike hade gått igenom, men Paraguay hade något av en gyllene epok. Defensivt var man ruggigt bra, mittbacken Gamarra och målvakten Chilavert blev uttagna i turneringens lag. I gruppspelet hade Paraguay bland annat lyckats med att nolla Spanien. Dessutom handlade förhandssnacket uteslutande om Zidanes avstängning i matchen. Mot motstånd som gav större ytor skulle de franska spelarna kunna lösa det, men mot ett Paraguay som var som en mur hade det behövts en Zidane för att lösa upp de trånga situationerna. Bägge lagen hade släppt in blott ett mål vardera i gruppspelet, så det var i vilket fall givet att det skulle bli en målsnål match.

Frankrike – Paraguay
28:e juni, Stade Félix-Bollaert, Lens

Trezeguet
Diomède – Djorkaeff – Henry
Petit – Deschamps (K)
Lizarazu – Desailly – Blanc – Thuram
Barthez

Matchbilden var helt väntad. Paraguay låg djupt och hade ett par riktigt fina kontringslägen, anfallen skulle gå snabbt. Dessvärre för Paraguay så hade Frankrike ett så pass stabilt försvarsspel att Paraguay oftast tappade bollen efter bara några få tillslag. Frankrike försökte också att spela ett direkt och snabbt spel, men det var tydligt att det saknades spetskvalitet framåt. Djorkaeff var klasser sämre än Zidane, Diomède var mest bara medioker, Trezeguet missade de lägena som han sniffade fram och ytterbackarnas inlägg hamnade aldrig rätt. Idéerna fanns i vissa sekvenser, men de blev dåligt utförda.

Paraguay spelade småfult och drog på sig en hel del varningar, samtidigt som fransmännen blev allt mer irriterade. Förutom ett friläge för Henry, som han chippade i stolpen, så skapades det bara några halvlägen på fasta situationer och distansskott. Inte blev det bättre av att Henry gick ut med en skada, och in kom Pirès. Paraguay försökte att döda tiden så mycket som det gick, till slut gick det till en gräns då domaren Bujsaim inte ens brydde sig om när deras spelare låg ned, utan han gick fram till dem och med irritation i blicken bad dem att resa sig upp. 0-0 efter 90 minuter och det franska laget blev kraftigt utbuat. Hur många som faktiskt var på arenan är svårt att säga, siffrorna varierar mellan 32000, 38000 och 42000. En bisarr skillnad. Fansen stöttade dock laget under matchen, bland annat genom att sjunga för födelsedagsbarnet Barthez.

Jacquet hade även slängt in Boghossian och Guivarc’h på planen, utan att få till en förändring. I förlängningen gjorde Paraguay inte ens försök till att skapa anfall, utan varenda boll slog de upp till Frankrikes backlinje som enkelt vann tillbaka den. I och med bristen på skapade målchanser såg det ut som att straffsparkar var det enda sättet som skulle avgöra matchen, men i slutet på förlängningen började Frankrike att hitta in med ett par boll i straffområdet.

I den 112:e minuten skarvade Trezeguet ned bollen till Blanc, vars avslut blev blockerat men bara två minuter senare skedde en helt identisk situation. Pirès hade show ute på högerkanten, slog in bollen till Trezeguet som (medvetet eller omedvetet) fick fram bollen till Blanc som tryckte in den från nära håll. Det blev det första Golden Goal-avgörande målet i VM:s historia. Det var ingen vacker seger, men hade inte Blanc gjort det där målet hade det blivit straffar mot den svåra Chilavert. Trots bortaplan och ett markant sämre lag så hade antagligen Paraguay varit favoriter i en straffläggning.

Att det var just Blanc som gjorde målet var ännu en seger för förbundskaptenen Jacquet. Det var Jacquet som hade övertalat Blanc att komma tillbaka till landslaget efter att tidigare har annonserat att han skulle sluta, då Blanc kände skuld för att ha missat bulgaren Kostadinov i en VM-kvalmatch vilket ledde till att Frankrike missade VM 1994.

Italien i kvartsfinalen blev däremot den första matchen mot ett annat potentiellt guldlag.

Frankrike – Italien
3 juli, Stade de France (78 000 åskådare), Paris

Guivarc’h
Djorkaeff – Zidane – Karembeu
Petit – Deschamps (K)
Lizarazu – Desailly – Blanc – Thuram
Barthez

Av de 22 spelarna i den franska VM-truppen så hade elva utav dem spelat Serie A-fotboll, och ytterligare två stycken (Trezeguet och Henry) skulle komma att göra det. Det fanns alltså inte bara en geografisk närhet mellan lagen, utan de bästa franska spelarna hamnade helt enkelt i världens bästa liga som på den tiden var Serie A.

Jacquet hade valt att slänga in Karembeu och Guivarc’h i startelvan. Trezeguet hade varit lynnig men ineffektiv, och med Henrys smäll mot Paraguay såg Jacquet sin chans att spela ett mer defensivt alternativ. Han hade gjort samma sak under EM 1996, Karembeu var den spelaren som Jacquet gillade att använda sig av i de stora matcherna. Lite som Park kom att bli i Manchester United.

Zidane var tillbaka, det stora problemet den här gången var att fransmännen inte bara hade fått en dags mindre vila än italienarna, utan att man också hade spelat en jobbig förlängning mot Paraguay. I början av matchen mot Italien syntes inte detta, men ju längre matchen led, desto mer saknades den franska fysiken. Jacquet försökte att agera genom att byta in Trezeguet och Henry, men det gav ingen större effekt på laget. Det jobbiga spelet som fransmännen försökte spela fungerade inte när spelarna var så trötta, och de mötte ett Italien som självklart var strålande på att försvara.

Det gick däremot rätt bra att neutralisera italienarnas anfallsförsök. Vieri var den stora spelaren i Italien, men det var Baggio som under förlängningen hade den stora målchansen när han kom fri med Barthez, bara för att lägga bollen utanför. Även om Frankrike hade flest halvchanser så hade det kunnat sluta hur som helst, över 120 minuters fotboll såg det inte ut att finnas någon given vinnare. Det blev ännu ett straffavgörande, och Jacquet valde att skicka fram…

Ptja, om man inte har koll på hur straffläggningen såg ut så rekommenderar jag att man kollar in den. Bilderna på de två 20-åringarna Trezeguet och Henry i slutet av klippet har blivit legendariska. Frankrikes president Chirac kom efteråt ned i omklädningsrummet och pratade om att det franska landslaget inte var bra för ens hjärta.

Nästa match? Semifinal mot överraskningen Kroatien.

Källor: L’Équipe, France Football, Football in France, Washington Post, FIFA, Wikipedia, NY Times, Le Monde, GOAL, Youtube, BBC, Suite 101, France98, Eurosport

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Det var Lyon mot Saint-Étienne den här helgen, Frankrikes största lokalderby och en oerhört viktig match för tabellen. Bägge lagen slogs om Champions League-platser, och med Saint-Étiennes framgångar det senaste året så var det en uppumpad händelse. Jag kallade fjolårets två derbyn mellan lagen för de största på många år, och mötet den här våren skulle vara ännu större. Redan på fredagen hade jag skrivit klart en artikel inför matchen, och när jag bara skulle fixa smådetaljerna i texten så såg jag att matchen inte ens sändes på någon TV4-kanal. Jag slängde artikeln.

Man kan slänga tittarsiffror hit och dit, komma med argument om att det spelades innebandy och Serie A, berätta om hur många andra Ligue 1-matcher som visats under säsongen. För det behövs bara ett motargument: det var Lyon mot Saint-Étienne. Derby du Rhône. En av de absoluta höjdpunkterna under säsongen, sett till hur säsongen har utvecklat sig så var det kanske till och med säsongens viktigaste match i Ligue 1.

Det blir en omöjlighet att skriva om Ligue 1 i det svenska mediaklimatet. Det finns ingen sans, det blir bara fördomar och okunskap. De få gångerna man faktiskt orkar att skriva ordentliga blogginlägg om ligan (något jag skulle uppskatta att jag har gjort vid ungefär fem tillfällen under den här säsongen, om man kollar på hur mycket tid det tar att göra en ordentlig research) så försvinner de ändå bort i perifirin.

Om TV4 är de enda som är problemet? Knappast. Liljegren, Larsson och grabbarna håller god nivå när det gäller att skriva nyhetsartiklar på Fotbollskanalen.se, det är inte där problemet ligger. Tar man en titt på Sportbladets Ligue 1-del så finner man inte ens en notis om Derby du Rhône, såvida man inte vill läsa lite coola saker om Aubameyangs bil. Om man hittar några notiser om matchen under Sportexpressens Ligue 1-del? Varför ställde jag ens den frågan? Ibrahimovics flytt till Ligue 1 skulle innebära ett ökat intresse för ligan sades det, och för att få ett ökat intresse så skulle journalisterna skriva fler artiklar och de skulle skaffa sig bättre kunskaper. Det är snarare så att Ibrahimovic har dränkt den lilla rationella mediabevakningen som fanns tidigare. Det måste ske något snart, för annars blir det i längden ohållbart att följa ligan om man är bosatt i Sverige.

Det blev 1-1 i matchen, men det kunde man lika gärna ha läst på 377 på text-TV:n. Omgångsrapporten då? Äh, spelar roll. Det blir bara en sammanfattning som passar helgen.

Tabell: Spelar ingen roll, Zlatan leder

Omgångens bästa: Zlatan

Omgångens sämsta: Zlatan

Omgångens Kim: Zlatan

Omgångens mål: Zlatan

Omgångens elva (Z-Z-Z):

Zlatan – Zlatan
Zlatan – Zlatan – Zlatan – Zlatan
Zlatan – Zlatan – Zlatan – Zlatan
Zlatan

/Z
https://twitter.com/jonas_hansson

Det blev som många hade trott/velat. Aubameyang och Brandão i strålande form, Rennes som saknade lite för många saker vid den här tidpunkten, Clément som hoppade runt med ett stort leende, Salma Hayek på läktaren. Coupe de la Ligue-finalen mellan Saint-Étienne och Rennes blev en trevlig historia med ett väntat slut. Saint-Étienne fick vinna sin första titel på över 30 år. Brandão gjorde tidigt matchens enda mål, på inlägg från Aubameyang.

Skulle man ha skrivit ett manus inför matchen så var kanske 1-0, med en strålande start som sedan mynnade ut i två lag som kände varandras styrkor lite för väl, det logiska resultatet. Saint-Étienne vann eftersom de hade sina offensiva spelare i form, deras lagspel var mer disciplinerat, matchplanen var starkare än Rennes’ dito. Rennes gjorde ett gott försök i andra halvlek, dock utan att hota.

Saint-Étienne har en historik med att försöka med storväxta anfallare. Piquionne, Gomis och Rivière har nu följts upp av Brandão. Brandão är antitesen till vad man förväntar sig av en brasiliansk anfallare. De enda likheterna han har med någon brasiliansk anfallare är avslutstekniken hos Robinho, samt förmågan att komma i kontroverser (polisen undersökte om han hade våldtagit en kvinna, åtalet lades ned på grund av brist på bevis). Brandão är en bökig anfallare utan några andra styrkor. Mata svåra bollar på honom och han gör det bästa av situationen. Dessutom finns storstjärnan Aubameyang, som är allt som Brandão inte är. Extremt snabb, omöjlig att läsa av, genuint bra grundteknik och en framtid i fotbollen som kan bli riktigt bra.

Det är dock tränaren Galtier som allt handlar om. Under de senaste två åren har Galtier gått från ”den där tidigare assisterande tränaren, med rätt hett temperament, tråkig spelidé och som ingen gillade som spelare” till att vara ligans klart mest uppskattade tränare. Alla älskar Galtier. Han har stil med bland annat den populära jackan som hans fru gav honom då hon inte ville att han skulle frysa, att han på något sätt känns som en stenhård gentleman som ändå är ”en av folket”, han har på bara några år lyft klubben från en stor skuld på €50 miljoner och en kris till att bli det mest välspelande Ligue 1-laget den här säsongen. Att se Saint-Étiennes kvicka, finurliga och genomtänkta fotboll är alltid en fröjd för ögat.

Galtier växte upp som son till en polis och när han var liten såg han, precis som alla barn på den tiden, upp till Saint-Étienne som landets fotbollsgiganter. Trots att han ofta kopplats samman med sin hemstads klubb Olympique de Marseille så växte Galtier upp i Lyon. Han var visserligen och såg Lyons matcher, men det var Saint-Étienne som han kopplade sig samman med.

Efter att ha varit assistent åt Alain Perrin under många år i bland annat just Olympique de Marseille, Portsmouth och Saint-Étienne så fick han sitt första huvudtränarjobb under vintern 2009. Hans enda uppgift var att hålla kvar Saint-Étienne i Ligue 1 och att inte få klubben att gå i konkurs med dyra värvningar. Under 2008 och 2009 hade klubben värvat dyra spelare som Bergessio, Sanogo, Fernandes, Sako, Nilsson, Monsoreau, Mirallas och Grax, men det var få av de spelarna som presterade. Galtier fick inga pengar att spendera, så istället började han att värva spelare som antingen var utan kontrakt eller riktigt billiga. Han struntade i åldern på spelarna.

Galtier är en expert på både att utveckla unga spelare, samt att få äldre spelare att passa in i lagbygget. Han har verkligen ett öga för vilka spelartyper som fungerar. Bottenklubbarna Nice och Nancy ville inte ha kvar de gamla ytterbackarna Clerc och Brison, istället värvades de för sammanlagt €300 000 till Saint-Étienne och bägge två fungerar förvånansvärt bra som startspelare. I anfallet finns Mollo som bråkade med tränaren i Nancy, Aubameyang som fick slentrianutlåningar när han tillhörde Milan och dessutom Brandão, som Galtier blev hånad för att han hämtade in i somras. Dessutom har Galtier skolat om den förre detta allroundspelaren Perrin till mittback. Perrin är bara runt 180 centimeter lång, men har varit en av ligans bästa mittbackar under säsongen. Alla spelardrag som Galtier gör, oavsett om det gäller nyförvärv, utveckling eller spelarpositionsbyten, verkar fungera. Allting känns så genomtänkt.

Det har fortfarande funnits några kontroverser, Galtier brukar vara under utredning ett par gånger per säsong för hans ordval till domarna och han har bråkat både med egna spelare (Payet) och motståndarspelare (Gallardo). Trots detta så är det en tränare som spelarna gillar att berömma. Skulle man sätta ihop en optimal tränare i ett optimalt lag så är Galtier och Saint-Étienne inte långt ifrån ett perfekt resultat. Galtier är robust, trevlig, känslosam, stilig, smart, offensiv. Saint-Étienne är den forna storklubben med en enorm supporterskara som är på väg tillbaka, och med en spelartrupp som både känns fräsch och gemytligt trevlig.

Det återstår att se hur länge de får behålla Galtier, och hur länge Galtier lyckas hålla laget på den här nivån. Det positiva är att det numera inte ser särskilt realistiskt ut att Saint-Étienne måste sälja vidare sina stora spelare till andra franska klubbar som de tvingades göra för några år sedan, så länge inte Paris SG får ett intresse av någon spelare. Förhoppningsvis har Galtier redan nu kollat in några andra billiga fynd inför nästa säsong, oavsett om det blir spel i Champions League. Galtiers största uppgift som huvudtränare kvarstår dock: att ersätta Aubameyang i sommar och fortfarande förbättra laget. Vinner laget sin hängmatch mot Ajaccio så har de bara två poäng upp till Champions League-plats, det hade betytt riktigt viktiga pengar för klubben.

Källor: L’Équipe, Le Progrès, 20 minutes, Transfermarkt, Maville, RFI

Montpellier-Lyon 1-2
0-1 López (29′)
1-1 Belhanda (41′)
1-2 Grenier (93′)

Marseille – Brest 1-0
1-0 Cheyrou (45′)

Bastia – Lille 1-2
1-0 Khazri (47′)
1-1 Digne (85′)
1-2 Basa (92′)

Nancy – Évian 3-1
1-0 Alo’o (21′)
1-1 Khlifa (34′)
2-1 Moukandjo (65′)
3-1 Moukandjo (80′)

Sochaux – Bordeaux 2-2
1-0 Boudebouz (Straff, 34′)
1-1 Mariano (51′)
2-1 Bakambu (64′)
2-2 Diabaté (78′)

Reims – Valenciennes 0-1
0-1 Pujol (57′)

Toulouse – Lorient 0-1
0-1 Aliadière (77′)

Paris SG – Nice
1-0 Ménez (10′)
Rött kort Ospina (Nice, 63′)
2-0 Ibrahimovic (65′)

Notera att Rennes mot Troyes, och Saint-Étienne mot Ajaccio spelas på onsdag och omgång 33 är färdigspelad först efter det.  

Helgens bästa: Moukandjo (Nancy). Nancys stora problem den här säsongen har varit bristen på anfallare. Nu har laget fyra vinster på de fem senaste matcherna, till stor del beroende på att Moukandjo har kommit igång. Två mål mot Évian.

Helgens sämsta: Blondel (Toulouse). Blondel har fått en chans i och med Ahamadas tidigare problem. Reservmålvakten gjorde dock bort sig rejält mot Lorient, han skulle ut och ta en boll, men den var utanför straffområdet. Han sprang bara förbi bollen och det blev öppet mål. Två minuter senare var han utbytt med en ”skada” som ingen hade sett.

Helgens Kim: Schelin (Lyon). Tvåmålsskytt när Lyon tog sig till CL-final. Hon hittade in bakom Juvisys backlinje med fina löpningar.

Helgens mål: Grenier 1-2 (Montpellier – Lyon). Det var ett svårt val, två vänsterträffar där Greniers dock var mer distinktare än Dignes kvittering mot Bastia.

Helgens elva (4-2-3-1)

Ibrahimovic (Pa)
Moukandjo (Na) – Grenier (Ly) – Ménez (Pa)
Matuidi (Pa) – Mangani (Na)
Digne (Li) – Hilton (Mo) – Ecuele Manga (Lo) – Mariano (Bo)
Mandanda (Ma)

/J
https://twitter.com/jonas_hansson