Hanssons Frankrikeblogg

Tio kilo överviktig Chilavert och Domenech-mustasch

15 december 2014 15.20, Jonas Hansson

Strabourg-locator

1940. Strasbourg, som hade varit tyskt från 1870-talet fram till slutet på första världskriget, blev återigen invaderat och taget av Tyskland. Stadens 120 000 invånare evakuerades i tio månader. En spökstad. När de återvände hade Adolf Hitler varit på besök och kallat stadens katedral för en ”tysk helgedom”. Nu skulle allt göras tyskt.

Führern ville skola om folket. Språket, religionerna, gatunamn, böcker, familjenamn, affischer – allt som kändes franskt skulle bytas ut mot tyskt. Dessutom deporterades alla judar bort och synagogor brändes ned. ”Judar är inte tyskar”, eller vad han nu sa.

Mitt i allt detta skulle det spelas fotboll. Den klubben vi idag kallar för RC Strasbourg fick germanifieras om till Rasensportclub Straßburg och spela i tyska serier. Där hamnade de i samma division som Sportgemeinschaft Schutzstaffel Straßburg. En SS-klubb.

SS styrde i regionen. Vanliga franska män hade tre val: fly, fängelse, eller skickas till östfronten för att kriga med nazisterna mot ryssar. Antal personer från Alsaceregionen som tvingades till östfronten hamnade på 134 000. Man räknar med att 40 000 av dem dog i öst.

Var man en av regionens bästa fotbollsspelare hade man dock ett fjärde alternativ: man kunde börja spela för SS Straßburg. En spelare berättade att det var vanligt att SS-soldater satt i flera timmar och hotade spelare att börja spela för dem. Vissa gick att locka över, andra hade en för stor lojalitet till Frankrike.

Det blev ändå fotbollsmatcher, som dock snarare var landskamper. Franska RS Straßburg mot tyska SS Straßburg. RS Straßburg hade dolt en motivationshöjande fransk flagga inne på arenan, som ofta fylldes upp med 15 000 åskådare.

Under en match klev RS dessutom ut med matchställ med tre färger: blått, vitt, och rött. Tricolour. Tyskarna bestämde då att de max fick ha två färger på matchstället, och slängde dessutom ut alla åskådare som sjöng franska sånger.

SS-laget var dominanten i ligan, medan RS sågs som ett simpelt mittenlag som bland annat kördes över av Schalke 04 med 0-6. Sammanlagt möttes RS och SS vid åtta olika matcher. SS-laget vann dock inte en enda av de matcherna.

När fransmännen inte kunde försvara med soldater så fick de istället försvara med fotbollsspelare.

***

Strasbourg blev efter andra världskriget en mittpunkt för Europa, där bland annat Europaparlamentet och Europadomstolen hamnade.

– Vi letade efter ett center som har blivit en symbol för Europas försök att enas. Valet av Strasbourg var givet. Denna stora stad var vittne till den mänskliga rasens dumhet med att försöka lösa saker med hjälp av krig, grymhet, och förstörelse.

Alsace var andra världskrigets mest skadade franska region. Terroriserad och ekonomiskt förstörd. Fotbollsklubben RC Strasbourg har egentligen aldrig lyckats få en stabilitet, utan har hamnat under facket ”Östfrankrikes Olympique de Marseille”. Stor stad, stor arena, men också en ”fientlig miljö” (enligt deras ex-tränare Furlan) och en organisation med problem att etablera långsiktighet. Ett tränarbyte per år var standard redan på 50-talet. Av alla franska klubbar är det bara Olympique de Marseille som har haft fler tränare.

I slutet av 70-talet hade klubben sina stora år. Tränare Gilbert Gress stannade i tre år och klev in med totalfotbollen som förebild, i så stor utsträckning att hans högsta prioritet var att plocka in Johan Neeskens. Neeskens hamnade dock i New York Cosmos, och Gress fick nöja sig med mer stabila spelare som Raymond Domenech och en reservlagsskapten och lokalgosse som hette Arsène Wenger.

1024px-Gilbert_Gress_and_Raymond_Domenech,_1980
Strasbourg 1980. Huvudtränare Gress (vänster) och spelare Domenech. Det görs inte längre sådana här fotbollslag. 

Framgångarna höll inte i sig. När Gress lämnade så föll klubben igen. Under 1990-talet var det en boom i Frankrike med ny ägare. 1997 köptes Strasbourg av ett amerikanskt företag som där och då lovade att värva in Jürgen Klinsmann och Roberto Baggio.

Deras mest kända värvning blev en tio kilo överviktig José Luis Chilavert.

Nästa stora period kom säsongen 2004/2005. Strasbourg vann Ligacupen och det var anfallstrion som lyftes fram som nyckeln: Mamadou Niang, Mickaël Pagis, och Alexander Farnerud. Ett år senare vann klubbens ungdomslag Frankrikes största ungdomsturnering Coupe Gambardella, i en final mot Lyon som hade Karim Benzema och Loïc Rémy i startelvan.

Den enda starka proffsspelaren som är kvar från Coupe Gambardella-generationen är Anthony Weber (Reims). Visst kom Kévin Gameiro och Morgan Schneiderlin upp från akademin, men det var senare och de lämnade dessutom relativt tidigt. Presidenten försökte också få Strasbourg till att bli en EM 2016-stad, med en ny arena för 42 700 åskådare, men fick nöja sig med att renovera om den nuvarande 36 000-arenan.

Ekonomin blev allt sunkigare. 2012 tvångsdegraderades de till femtedivisionen CFA2, och staden hade köpt upp klubbens byggnader. En grupp klev in som nya huvudägare för den symboliska summan på en euro. Huvuddrivaren var RC Strasbourgs ex-sportchef Marc Keller, som byggde upp 2005-Ligacupguldet. En annan av investerarna var Sébastien Loeb, som köpte 12,5% av aktierna för €150 000.

Efter det: två raka uppflyttningar, en första säsong i tredjedivisionen som slutade med att de klarade sig kvar, och nu en höst där de utmanar mot toppen. Blir det Ligue 2 nästa säsong?

Förhoppningsvis. Strasbourg är stökigt, men är en av de större städerna i Frankrike och kunde under tiden i fjärdedivisionen ha över 20 000 personer på matcherna. År 2010 bedömdes klubben dessutom ha den bästa akademin utanför Ligue 1, och dessutom med en trettondeplats i den franska maratontabellen.

Jag vet ju vilken klubb jag vill att Wenger ska hoppa vidare till.

Wenger01shtt221013-aa5ed

Källor: Football in France, The Siege of Strasbourg, racingstub, Stürmen for Deutschland, Le Figaro, ESPN, L’Équipe, Les Saisons d’Alsace, France Football

@jonas_hansson

Fransk ungdomsfotboll ska moderniseras: huvudmodell Spanien

11 december 2014 13.40, Jonas Hansson

Graham Hunter kallar Ginés Meléndez för ”spansk ungdomsfotbollsutvecklings guru”. Samma Meléndez brukar skämta om att Spanien under 1990-talet skickade stora horder med spanska tränare till Nantes, för att lära dem hur man ska spela fotboll och fixa stark ungdomsfotboll.

En fin förebild, eftersom Nantes då var den franska motsvarigheten till Ajax och Barcelona.

Problemet var att Frankrike själva inte valde att inspireras av Nantes i slutet på 90-talet. Ända sedan 1970-talet hade Frankrike jobbat med en ungdomsstruktur som har kommit till länder som Belgien och Tyskland först under 2000-talet. Frankrike är det land som producerar flest elitspelare än idag, och får även fram spets som Hazard, Varane, och Pogba.

Problemet under 2000-talet har varit en person anställd på posten som DTN – Directeur technique national. Det är den posten som styr landets ungdomsfotboll, med bas i Clairefontaine. Gérard Houllier jobbade nästan tio år på posten innan han fick Liverpooljobbet 1998, han var kanske den viktigaste personen bakom Frankrikes VM- och EM-guld 1998 och 2000. Ersättaren på DTN-posten: Aimé Jacquet, VM-guldets förbundskapten.

En till synen vettig anställning, men Jacquet implementerade mer individuell träning med fokus på det fysiska. Ingen värdelös idé, i Premier Leagues tidiga 2000-tal handlade matcherna mer om ”Roy Keane mot Patrick Vieira” än ”Alexis Sánchez mot Kun Agüero”. Jacquet hade också vunnit VM-guld med en generation av spelare som Desailly, Blanc, och Deschamps. Fysiskt hårda spelare.

Problemet är att fotbollen efter det tog en annan väg, där det tekniska och att samarbeta i ett lag var viktigare faktorer.

Jacquet hade DTN-posten mellan 1998 och 2007. Han har bara fått negativ kritik för de åren.

– 1998 skadade oss rejält. Vår liga är fortfarande skadad. Vi har toppligan med minst antal mål och minst spänning. Varför? För att alla tränare som har kommit fram sedan 1998 är Jacquets lärjungar. De blev lärda Jacquets sätt att spela fotboll. (Vincent Duluc, L’Équipe)

– Han gjorde inget mer än att hantera. Han gjorde ingen innovation. Jacquet såg jobbet som en väg mot pensionen. (Alfred Wahl, forskare)

2034113_w2

Houllier tog över posten igen 2007, och noterade samma sak. Jacquet hade inte moderniserat systemet, utan även om fransk talangfotboll fortfarande hade en oerhört stark struktur, den starkaste i Europa, så var idéerna rent av omoderna.

Att lägga ett stort fokus på fysiken var inget som Houllier kände igen från sitt jobb på 90-talet. Fransk ungdomsfotboll var då framåttänkande i smålagsspel, att kunna använda fel fot, spel på ett tillslag, lagsamarbete. Det var de idéerna Houllier ville trycka på. Jacquet hade förändrat det.

Ett exempel som brukar lyftas fram är Karim Benzema. Han utvecklade alla fysiska och tekniska attributer i den franska akademifotbollen, men hade problem med attityd och lagspel. Det är först efter flera års lagskolning och mognad i Real Madrid som han maximalt kan utnyttja sina kvalitéer.

Jacquets mest omtalade arv blev att han uttalade sig om att målet var att vinna VM 2006 med Raymond Domenech som tränare. Det blev visserligen en finalplats, men Jacquets långsiktiga Domenech-älskande skadade fransk fotboll.

Houllier styrde återigen på DTN-posten i några år från 2007 och satte nya grunder. Han ville förbättra spelarnas förmåga att läsa av matcher och spela i ett lag. En av de tydligaste spelfilosofiska besluten som togs var att anställa Laurent Blanc som förbundskapten. Blanc är en Barcelonafanatiker, och även om hans försök som förbundskapten misslyckades så var det ett väntat och vettigt försök.

Blanc föll inte på grund av sitt spelsätt. Han föll på grund av att han inte hade rätt spelarmaterial, att spelarnas attityder var för dåliga, plus att han svek sin spelideologi i EM 2012-kvartsfinalen mot Spanien.

Houllier lämnade år 2010 återigen sitt jobb för att bli huvudtränare för en Premier League-klubb, den här gången Aston Villa. Ersättaren på DTN-posten: François Blaquart. En nära väl till Houllier, och framför allt: en person som ser Nantes och Spanien som de bästa modellerna att jobba utifrån.

Blaquart har flera idéer han vill rätta in. Han är en av de tydligaste när det kommer till att man måste ge så bra träning från så låg ålder som möjligt. 12-15 års ålder bedöms vara den viktigaste tiden för unga spelare, men samtidigt säger Blaquart också att det är helt omöjligt att spå karriärer innan spelarna har fyllt minst 15 år.

Spelarna ska därför ha tillgång till bästa möjliga träning redan innan 15 års ålder, men man ska ha kul snarare än att vinna. Blaquart har också varit en stor förespråkare för att man ska använda sig av futsal och strandfotboll. All form av fotboll är vettig, och han kallar det spanska smålagsspelet för att bara vara en strukturerad variant av den brasilianska spontanfotbollen.

Blaquarts huvudprincip: att inte vilja ha bollen går emot det naturliga. Den stora skillnaden mot det spanska spelet är att Blaquart vill ha ett mer direkt spel.

I samband med VM sa Jogi Löw att ”ungdomstränare skapar världsmästare”. Det är ungdomsfotbollen som styr landets framgångar. Tränare som José Mourinho, Fabio Capello, och Pep Guardiola har alla uttryckt en stor respekt för den franska ungdomsfotbollsstrukturen. Det är bara idéerna i systemet som behöver fixas till. Är Blaquart på rätt väg?

Ja, skulle vissa säga. Spelare som Grenier, Lacazette, och Gonalons stannar hellre i Lyon än att dra utomlands, de visar större laglojalitet än tidigare generationer. Vi ser ungdomslandslag och Ligue 1-klubbar som numera snarare har en brist på storväxta spelare och överflöd av teknik och fart. Spelare som Pogba, Varane, och Hazard har en klart bättre lagskolning är Ben Arfa/Benzema/Nasri-generationen.

Nej, skulle andra säga efter att ha sett U21-landslaget möta Sverige. Blaquart var också med i rasistskandalen 2011, då fotbollsförbundet funderade på att begränsa antalet spelare med afrikansk fotboll. Ett hårt slag mot den positiva bild som fotbollsförbundet ville bygga upp.

Frankrike har åtminstone en del saker som är mer moderna igen. Hade Frankrike kollat på Nantes, precis som Spanien gjorde, under sent 90-tal hade vi förmodligen skrivit en helt annan historia om fransk fotboll under 2000-talet. Förmodligen en bättre sådan.

Även om det är värt att återigen påpeka: Frankrike har fortfarande den mest och bäst strukturerade ungdomsfotbollen i Europa. Oavsett Jacquets misstag.

Och sidonotisen: även England håller på att fixa ett liknande system som finns i Frankrike. Dessvärre har Dan Ashworths arbete blivit helt ignorerat i de stora svenska medierna.

hilton-and-fa_620x349px

Källor: Daily Mail, 20 Minutes, FFF, Blizzard, Foot 42, L’Équipe, Telegraph

@jonas_hansson

Höstens spelare i varje lag

8 december 2014 14.50, Jonas Hansson

När Olivier Giroud såldes till Arsenal så trodde Montpellier att de hade finscoutat fram vettiga ersättare: Emanuel ”R-R-A” Herrera och Gaëtan Charbonnier, som kallades ”min nya Giroud” av presidenten Loulou.

Med snälla ordval kan vi säga att de två inte fungerad, så Montpellier tog tillbaka Montãno och lånade Niang. Niang gjorde tre-fyra goda matcher innan han körde in med sin bil i ett träd och tappade all fotbollskoncentration. I somras slog klubben därför till med Barrios och Bérigaud.

De sex stycken Giroudersättarna har tillsammans spelat 147 matcher, och gjort 21 mål. Bedrövliga siffror, och Loulou har ofta attackerat de här spelarna i media. Kan man tro på Barrios-uppståndelse efter 4-0 borta mot Rennes?

***

Jag tycker Riolo hade en god punkt om OM:s insats mot Metz. 3-3-1-3 låter ju hipstersnyggt, men Imbula blev för ensam på mitten. Metz är ösfotboll, Championshiptempo med Bundesligalöpningar, och då får man problem att kontrollera matcher om man inte täcker upp alla ytor i defensiven.

Payet har dock seglat upp som OM:s viktigaste spelare tillsammans med Gignac. Payet skapar chanser och Gignac sätter chanser när resten av spelarna än så länge är för sorgliga och taffliga.

***

Ett trendbrott: det enda laget, med undantag för Olympique de Marseille, som kontinuerligt spelar trebackslinje är Toulouse. Även de har dock börjat överge för att spela fyrbackslinje. VM-trenden var ingen stark trend, utan känns allt mer som en modeidé som har gått över.

***

Höstens spelare i vardera lag? Svårt, men här är de som kanske betytt mest, varit bäst, eller är mest omtyckt av Jonas Hansson. En lista som är förändringsbar.

Bastia: Aréola/Gillet
Bordeaux: Pallois
Caen: Kanté
Thonon Gaillard: Wass
Guingamp: Marveaux/Beauvue
Lens: Kombouaré
Lille: Enyeama/Baša
Lorient: Mesloub
Lyon: Lacazette
Olympique de Marseille: Payet
Metz: Bussmann/Métanire
Monaco: Kurzawa
Montpellier: Sanson
Nantes: Veretout
Nice: Mendy
PSG: Lucas
Reims: Devaux
Rennes: Mexer/Fernandes
Saint-Étienne: Tabanou/Bayal Sall
Toulouse: Ben Yedder

***

Thonon Gaillards har gjort frisparksmål i fyra raka ligamatcher. Har någon noterat något liknande i en europeisk toppdivision i modern tid?

***

Två minigenombrott i helgen. Först: den tidigare AIK-provspelaren Kamano i SC Bastia. Saint-Étienne-supportrarna skriker nu efter att klubben ska köpa honom efter helgens match, som Saint-Étienne vann med 1-0. Om Kamano åker till Afrikanska mästerskapet (bara 19 år!) med Guinea så tappar SC Bastia en spelare som ensam kan hålla kvar dem i Ligue 1, om bara hans råegenskaper kan börja göra poäng.

En annan stor insats: Metz’ Andrada, Rivertalangen som öste på med ungdomsmålrekord i Argentina och nu letar europeiskt seniorgenombrott. Stark teknisk nivå och han har tillsammans med Falcón ett rörelsemönster som oftast bara finns i toppklubbar.

***

Omgångens kvalitetsinhoppare: RC Lens’ 19-åring Aristote Madiani. Jöppjöpp, Aristote är det franska namnet på Aristoteles.

***

OMGÅNGENS ELVA (Vardagsmatcherna)

Mandanne 500126
Beauvue 500126 – Fekir 500080 – Lucas PSG_logo
Doumbia 524391 – Doukouré 500154
Le Goff 501913 – Pogba 500225 – Mexer 500015 – Danzé 500015
Enyeama 500054

OMGÅNGENS ELVA (Helgmatcherna)

Barrios 500099 (1)
Mounier 500099 (1) – Payet 500083 – Touré 500211
Delaplace 500054 – Martin 500099 (1)
Tabanou 500225 – Angoua 500126 – Fanni 500083 – Jacobsen 500126
Ligali 500099 (1)

@jonas_hansson

Ordet ”kris” räcker inte för att beskriva Lilles situation

6 december 2014 13.59, Jonas Hansson

Lilles 15 senaste matcher: OOFVOFFOFOFFOFO

Vinsten: 1-0 hemma mot sunkiga SC Bastia. Sammanlagt sju gjorda mål på 15 matcher. Detta för förra säsongens ligatrea. Om nu folk vill skrika ”kris” efter tre-fyra poängtapp för topplagen i Premier League så får vi hitta på ett nytt ord för att beskriva Lilles situation.

Det blev 1-1 mot PSG i onsdags. Ett godkänt resultat, men det visade allt som Lille 2014 handlar om. Det finns ingen brist på stabila lagspelare och defensiv kvalitet. Tvärtom. Enyeama och Baša håller absoluta toppklass, även om nu Baša var indisponibel mot PSG, och spelare som Corchia, Kjær, Mavuba, och Gueye håller hög klass för att var medtransportörer.

Däremot finns det inga spetsspelare i offensiven. Gervinho, Hazard, Payet, och Sow har ersatts av Mendes, Rodelin, Roux, och Frey. Habila spelare, men inget mer. Akademin har gett Origi, som blev såld till Liverpool efter en halv stark säsong. Prestigeköpen har varit Thauvin, Kalou, och Martin. Thauvin ville säljas innan han ens hade hunnit att debutera. Kalou var en god målskytt men en medioker spelare, och har nu lämnat.

Marvin Martin är den enda som är kvar. Han köptes för €10 miljoner efter att ha börjat slå sig in i franska A-landslagets startelva och under en Ligue 1-säsong gjort 17 assist – den högsta siffran som har noterats i modern tid.

frrrr
Via @lepique

De senaste 20 Martin-matcherna: noll mål, noll assist, och tvungen att acceptera en lönesänkning för att få stanna kvar.

Till detta ska Lille bestämma om René Girard är rätt tränare. Han är ingen stor visionär, och förutom att skickas upp på läktaren två-tre-sju gånger per säsong för hetsiga uttalanden och stora kroppsgester så ger han ingen stor aura. En förbundskille som gjorde ett ojämnt jobb med Montpellier. Visserligen blev det europeisk toppfotbollshistoria när de vann Ligue 1-guldet 2012, men klubbens placeringar under hans fyra säsonger var 5-14-1-9.

Mot PSG fick vi se ytterligare underliga byten, och Canal+ visade nyligen siffror på att det bara var Sassuolo i toppligorna som gjorde fler förändringar i startelvan per match.

Det ska visserligen påpekas att Lille spelare ett Europa League som är mer störande än givande i deras nuvarande situation, men Girard skiftar mellan fyra-fem taktiska dispositioner och har inte spelarmaterialet för något av de spelsätten han vill uppnå, och han verkar varken vara talang- eller spelutvecklaren till att sätta ett långtidsprojekt.


Via @Philby1976

Lille lär hålla kvar Girard fram till juluppehållet, men tränarskifte kan ske i december. På samma sätt som Montpellier släppte honom endast ett år efter ligaguldet. Både Lille och Montpellier känner att de behöver något annat för att lyfta sig permanent till nästa nivå.

Dessutom ska organisationen bekräftas. Den belgiska läkemedelsmiljadären/cykelentusiasten/Lillesupportern Marc Coucke köpte 5 % av klubben i september. Han har tvingat Lille att byta samarbetsklubb i Belgien, och den nuvarande huvudägaren/filmproducenten/Bond-Léa-släktingen Michel Seydoux orkar inte med mer, efter 14 år som huvudstyrande.

Ägandet är tänkt att växlas över till Coucke, men han tvekar av en anledning: Lille byggde nyligen en egen 50 000-åskådararena. Hela komplexet gick på €324 miljoner och har tvingat klubben till flera svåra ekonomiska beslut.

– Arenan är fantastiskt, men jag kollade på kontraktet som klubben har på det. Är det möjligt att få det här till en hälsosam klubb? Jag är inte säker. Först måste jag analysera allt.

– Klubben kan göra så mycket bättre, men jag vet inte om det här är rätt tidpunkt för mig att investera.

1-1 mot PSG kan annars bli ett momentum för ny energi. Imorgon är det derby mot RC Lens. Den senaste tävlingsmatchen mellan klubbarna var i januari 2011. Fyra månader senare vann Lille en Ligue 1-titel och RC Lens åkte ur. Andra förutsättningar imorgon.

vfv

@jonas_hansson

Frankrikes stora talanger: Lista 10-1

4 december 2014 13.55, Jonas Hansson

Varje vinter bloggar jag igenom en lista över de största talangerna i Ligue 1. Det är ganska klara grunder:

1. Spelaren måste vara född 1994 eller senare.
2. Spelaren måste tillhöra en Ligue 1-klubb.
3. Spelaren måste ha fått speltid i Ligue 1.

Punkt 2 och 3 är där för att jag själv måste ha fått se spelarna i seniorsammanhang. Generellt kan man säga att det sällan skiljer så mycket på talangerna från plats 15 och uppåt, utan flera av talangerna i dagens lista (plats 31-40) och kommande listan (21-30) kan både rasa och höjas under de kommande månaderna.

Spelaren inom parentes, exempelvis Thomas Lemar ([…], Christian Eriksen) är den spelaren jag tycker har flest spelmässiga likheter med talangen. Jag gör ingen kvalitetsbedömning, utan anser att Lemars stil är mest lik Eriksen av de som är aktiva i fotbollstoppen. Detta för att få en ungefärlig bild av vad det är för spelartyp, men jag lägger ingen kvalitetsåsikt i spelarjämförelser.

Del 1: Lemar, Koziello, Meïté, Honorat, Andrada, Bahlouli, Sparagna, Gbamin, Lavigne, Kamano

Del 2: Conte, Bourigeaud, Benzia, Moreira, Nangis, Kaabouni, Abdullah, Cyprien, Sylla, Rafetraniaina

Del 3: Hassen, Frey, Nkoudou, Amavi, Nardi, Tolisso, Silva, Maupay, Mendy, Ongenda

10. Tiemoué Bakayoko (1994, AS Monaco, Cheick Tioté)

En av alla Parisuppväxta talanger som PSG missade. Efter Clairefontainenobb kom Bakayoko istället till Rennes, där han utan försäsongsinskolning fick starta A-lagsmatcher förra hösten. En så pass stark säsong att AS Monaco betalade €8 miljoner i somras.

Debuten i AS Monaco: utbytt i 32:a minuten på grund av en för dålig insats. Efter det har han börjat växa, hitta rätt. Har gjort det till sin livsuppgift att aldrig släppa förbi en motståndare genom mittfältet, oavsett vilka metoder han måste ta till. En av de fysiskt starkaste talangerna, men också med rörlighet och en relativt god bedömning av spelet. Det offensiva? Han är klart godkänd på att leverera bollen vidare. Resten får de andra göra. Nu ordinarie i AS Monaco.

9. Morgan Sanson (1994, Montpellier, Verratti med större kropp och mer direkt spel)

En ungdomstränare i Le Mans kallade Sanson för ”ett vackert odjur”. Det är ovanligt att en så ung spelare kan kontrollera matcher, både i offensiven och defensiven. Planerandet, attityden, passningstekniken. Kom fram som tunn och tveksam ytter i Le Mans, när de gick i konkurs vågade Montpellier chansa. Lex Thauvin till SC Bastia.

Den chansningen kom förra sommaren. Efter det har han inte bara varit ordinarie, utan en given ersättare för både Stambouli och Cabella. Han är till och med bättre än vad de två var i samma ålder.

8. Lucas Ocampos (1994, AS Monaco, Ricky Álvarez)

AS Monacos prestigeköp under perioden i Ligue 2. Han är grovväxt, men ser oftast ut att varken vara snabb eller stark. Dessutom är han ligans statistiskt sett sämsta dribbler, tekniken är för spretig och tung, och hans förmåga att läsa spelet är stundom bedrövlig.

När man väntar sig en längre petning eller en försäljning så kommer de viktiga och/eller tekniskt svåra målen. Det finns något där, men det måste ta tid och måste få plats i en miljö där han passar utmärkt. Spelstilen är dock svårplacerad.

7. Dória (1994, Olympique de Marseille, Raphaël Varane)

Skulle falla bort på att han ännu inte har fått Ligue 1-speltid, men får ändå komma med då han är en så stor talang. Han var till och med på plats två på den här listan när den gjordes för drygt en månad sedan. Är det Bielsa som är tjurig över att han inte fick bestämma över vintertransfers? Har Dória en spelstil som inte passar? Är han överskattad? Bielsa använder hellre oprövade juniorer än Dória.

Det kan inte handla om kvalitet. Dória har allt. Det hårda, det eleganta, det smarta. Snacket från Brasilien är att Dória och Marquinhos kan vara nästa generation mittbackspar efter David Luiz/Thiago Silva.

6. Anthony Martial (1995, AS Monaco, Daniel Sturridge)

Alltid så bra i vissa aktioner, men får aldrig något stort förtroende från tränare. Attitydproblem? Förmodligen inte, utan den största anledningen ska vara spelet utan boll. De faktiska egenskaperna finns där, framför allt i tempot, idéerna, och tekniken på små ytor, men han vet inte hur han ska utnyttja sina egenskaper.

Kostade ändå €5 miljoner att köpa från Lyon förra sommaren, och värderades till €20 miljoner i somras när Wolfsburg och Tottenham kollade in. Många gillar Martial, vi får nog bara ge honom tiden.

5. Marcos Lopes (1995, Lille/Man City, spelfördelande Hazard)

En dansk agent som jobbade nära med både Lille och City kunde få igenom det här låneavtalet. Lille OSC är vana att smida stora spelare, men Lopes ses som en av de största som varit där, och han har ju även gjort A-lagsmatcher med Man City.

”Hazard är en solist, Lopes en ledare”, sa Lilles akademiansvarige. Lopes siktar på att höja sina medspelare. Problem: att hans kropp redan visar slitna tendenser, och att Lilles anfallsspel är fattigt på konturer. En svår, men förhoppningsvis nyttig, säsong för Lopes, som ändå höjer anfallsspelet med en nivå när han väl är med.

4. Allan Saint-Maximin (1997, Saint-Étienne, Pierre-Emerick Aubameyang)

Fick speltid i A-laget redan under förra hösten, och det kändes som att Galtier efter det höll tillbaka honom. Han skulle inte ryckas iväg. Saint-Maximins tempodribblande är en av ligans mest intressanta kvalitéer, men det finns också en fara i att låta karriärsutvecklingen gå för snabbt.

Saint-Étiennesupportrarna känns alltid mer positiva när Saint-Maximin får spela. Inte på grund av hans ålder, utan för hans faktiska kvalitéer här och nu.

3. Adrien Rabiot (1995, PSG, Fellainikropp med tiki-taka-spel)

Man vet inte var man har Rabiot. Stökig kontraktssituation där det senaste säger att han förlängde kontraktet till 2019 bara för att få speltid, och att PSG nu vill sälja till Tottenham i januari. Dessutom är det en svårdefinierad spelstil.

Storväxt, så alla tror att han är en defensiv krigare. Tvärtom: Rabiots främsta attributer är rörligheten och kvadratpassningsspelet. Det är nästan så att han bara råkar vara tio-femton centimeter längre än vad han ”borde” vara, sett till spelstil.

2. Divock Origi (1995, Lille/Liverpool, ung Thierry Henry)

På ena sidan: VM-succé och spetskvalitéer i både teknik och fart. Å andra sidan: fortfarande för svag poängspelare och en trubbig miljö. Origi har fått göra mycket av Lilles anfallsspel under hösten, vilket ibland har gjort att han tagit för själviska (fel)beslut.

Liverpool gjorde förmodligen rätt som chansade på den här investeringen, men som Henrik Larsson sa: ”tålamod” har blivit ett för utslitet uttryck. Origi måste hamna i rätt miljö för att byggas vidare. Grunden är optimal: intelligent och trevlig pojk, och med rätt spetskvalitéer.

1. Marquinhos (1994, PSG, Thiago Silva)

Jag kommer nog aldrig förstå poängen med att PSG spenderade hela sin transferkassa på David Luiz, när de hade kunnat ”nöja sig” med mittbacksparet Marquinhos/Thiago Silva. Värvningen var så ologisk att även Marquinhos ville skickas vidare till Barcelona, men PSG nobbade alla bud.

Man kan aldrig spå skadeutveckling, men Marquinhos bör bli världens bästa mittback. Redan nu kanske han till och med letar sig in på en topp-10-lista.

@jonas_hansson

Bland Premier League-floppar och danska Juninho-frisparkar

1 december 2014 13.56, Jonas Hansson

Flera intressanta saker att notera i derbyt i Rhône. Först: att det var Saint-Étiennes första hemmaseger mot Lyon (3-0) sedan 1994. Lyonpresidenten Aulas’ tweet efter matchen:

dsdasdasd

Saint-Étienne, precis som SC Bastia förra helgen, valde tre/fembackslinje och maximerade antalet centrala spelare, för att Lyons fyra centrala mittfältare och två anfallare (4-4-2-diamant med tvåvägsspelare som yttrar) inte skulle få de ytorna som de har vunnit tidigare under säsongen.

Både SC Bastia och Saint-Étienne höll nollan, vilket gör att minst en av två saker måste hända i Lyon om andra motståndare tar efter taktikvalet: antingen måste Grenier eller Gourcuff komma tillbaka för att höja den tekniska kvaliteten på centralt mittfält (Malbranque……), eller så måste de hitta fler spelsätt.

Ändå gott med beröm till Galtiers taktiska drag. Han fick kritik inför matchen för hans val av tillvägagångssätt, men all ihoptjockning och ex-Englandsduo på topp gjorde fint.

Norwichbautafloppen Ricky van Wolfswinkel gjorde sitt tredje mål på fyra matcher, och supportrarna gapskrek ”RICKY RICKY” när han blev utbytt. Leedsgullingen Gradel gjorde en Ntep-bra insats. En högstanivå för Ligue 1-toppen, men en ojämnhet som motsvarar hans bänk-startelvan-situation.

***

Rennes sju senaste Ligue 1-matcher: sex segrar, en oavgjord, och *ett* insläppt mål (derbyt mot Nantes). Nteps dribbelkonster och Toivonens mål får det mediala berömmet, men en lika stor del av fokuset ska gå till sportchefen Buisines fynd från hela världen, tränaren Montanier som börjat göra ett mini-Real Sociedad igen, och den defensiva fyrlingen Costil-Armand-Mexer-Fernandes, som kandiderar till att vara säsongens Lille-uppsättning.

***

Thonon Gaillard mot Guingamp (2-0): mål av de två danska kusinerna Daniel Wass och Nicki Bille Nielsen. Mot Guingamps målvakt Jonas Lössl. Dansk.

***

OGC Nice, med en startelva vars snittålder pendlade in på 22,5 år när de hade bortamatc mot PSG, lanserade i veckan sina idéer för en ny träningsanläggning+akademi. €13 miljoner, och med ett uttalat mål om att vara Frankrikes bästa ungdomsklubb. Kan supportrarna bita i kudden istället för att skrika ut sin frustration kommer det här sluta fint.

centre4

***

fdfsdfsdfsd

Det är fortfarande en så pass jämn tabell att man endast kan se två skikt: OM och PSG, och sedan resten. Det finns en farlighet i att överhylla Nantes, Reims, eller Montpellier, eftersom det är så små marginaler som har hamnat på deras sida för att få till den iögonfallande placeringen.

Ska man ändå försöka framtidsspå så tycker jag att Lorient spelar bättre än resultatgivandet visar och bör höjas, Toulouse är kanske ligans mest ojämna lag och kommer därför vara ojämna i tabellen, Nantes kommer få problem när deras defensiv inte är optimal, och att de fem sista lagen plus Metz lär vara de som har någorlunda hög sannolikhet att åka ur.

***

Omgångens elva (4-1-3-2)

J.Ayew 501913 – Gradel 500225
Thauvin 500083 – Payet 500083 – Ntep 500015
Fernandes 500015
Baal 500369 – Pallois 500211 – Sall 500225 – Mandi Stade_reims
Ruffier 500225

@jonas_hansson

Frankrikes stora talanger: Lista 20-11

27 november 2014 13.46, Jonas Hansson

Varje vinter bloggar jag igenom en lista över de största talangerna i Ligue 1. Det är ganska klara grunder:

1. Spelaren måste vara född 1994 eller senare.
2. Spelaren måste tillhöra en Ligue 1-klubb.
3. Spelaren måste ha fått speltid i Ligue 1.

Punkt 2 och 3 är där för att jag själv måste ha fått se spelarna i seniorsammanhang. Generellt kan man säga att det sällan skiljer så mycket på talangerna från plats 15 och uppåt, utan flera av talangerna i dagens lista (plats 31-40) och kommande listan (21-30) kan både rasa och höjas under de kommande månaderna.

Spelaren inom parentes, exempelvis Thomas Lemar ([…], Christian Eriksen) är den spelaren jag tycker har flest spelmässiga likheter med talangen. Jag gör ingen kvalitetsbedömning, utan anser att Lemars stil är mest lik Eriksen av de som är aktiva i fotbollstoppen. Detta för att få en ungefärlig bild av vad det är för spelartyp, men jag lägger ingen kvalitetsåsikt i spelarjämförelser.

Del 1: Lemar, Koziello, Meïté, Honorat, Andrada, Bahlouli, Sparagna, Gbamin, Lavigne, Kamano

Del 2: Conte, Bourigeaud, Benzia, Moreira, Nangis, Kaabouni, Abdullah, Cyprien, Sylla, Rafetraniaina

20. Mouez Hassen (1995, OGC Nice, Kristoffer Nordfeldt)

Topp-5-ligornas enda ordinarie tonårsmålvakt. Kom fram redan förra säsongen, och när det blev målvaktsskada i somras var OGC Nice inte intresserade av att värva förstaval. Hassen skulle få chansen vilket har utvecklats till att han har startat varje Ligue 1-match i höst.

Talangen är synlig, men han har också problem att fylla ut målet och förtroendet klickar inte med (de stabbiga) försvararna. OGC Nice har dock en stark målvaktstradition, och det ska finnas frekventa utvecklingssamtal mellan Hassen och OGC Nice-produkten Hugo Lloris.

19. Michaël Frey (1994, Lille, Nicklas Bendtner minus attityd)

Lille sålde Kalou (usel fotbollsspelare, god poängspelare) och plockade in schweizaren Frey. Vissa ser ett snubbeltroll. Andra ser en anfallare med så många centimeter att han kan buffla fram goda resultat.

Får lida av en Lille OSC-offensiven som inte har haft en vettig anfallsplan på 18 månader. Kostade stora belopp. Emra Tahirovic? Maroune Chamakh? Olivier Giroud? Karriärsutvecklingen är diffus.

18. Georges-Kévin Nkoudou (1995, Nantes, Raheem Sterling)

Olympique de Marseille, Inter, Milan, Juventus, Real Madrid, AS Roma, Liverpool, Arsenal, Porto. Det har varit jobbigt för media att sammanfatta de klubbarna som är Nkoudou-intresserade. Släpptes från PSG som 15-åring, kom ifatt i utvecklingen i Nantes. Kraftull yttersnabbhet, god kille, och faktiskt lite för blyg på planen tidigare.

– Jag förstod inte vad jag var kapabel att göra.

Nu förstår han, och nu är han ordinarie.

17. Jordan Amavi (1994, OGC Nice, Luke Shaw)

OGC Nice brukar värva från Toulon, lex Honorat (plats 37 på talanglistan) och i den listan plockar vi också in Amavi. Amavi är en av runt tio Coupe Gambardella-vinnare från 2012 som har fått en A-platstrupp, och är den med mest frekvent starka prestationer i A-laget.

Sköter sitt på vänsterkanten med allt han ska, vilket är imponerande med tanke på den under Hassendelen nämnda försvarsstabbigheten. AC Milan-aktuell, och förmodligen höstens bästa tillsammans med Nampalys Mendy i OGC Nice. Tillräckligt smart och mer än tillräckligt snabb för att OGC Nice skulle sälja Timothée Kolodziejczak till Sevilla utan att någon nu ens kommer ihåg Kolodziejczak. Amavi petade ju honom mot slutet.

16. Paul Nardi (1994, Nancy/AS Monaco, Hugo Lloris)

Den spelaren som bryter från listan. Nardi har ännu inte gjort en Ligue 1-match, men köptes av AS Monaco i somras för €3,5 miljoner. Nominerad till ”Årets målvakt” i Ligue 2 förra säsongen, trots att han fyllde 20 år i maj. Det här året lär han nog vinna priset, ett pris som ifjol vanns av 93:an Aréola.

Flexibel och med god målvaktslängd, grundförutsättningarna är där, men det som imponerar är hur idiotiskt/genialiskt modig han är. De matcherna där han inte är perfekt blir folk förvånade. Framtida PSG-Monaco-målvaktstalangtävling mellan Aréola och Nardi.

15. Corentin Tolisso (1994, Lyon, Lassana Diarra)

Har spelat på alla positioner förutom som målvakt under de senaste åren, men i Lyons A-lag skiftar han mellan ytterback, balansspelare, och tvåvägsmittfältare. För att slängas runt så ofta så gör han insatser klart över alla förväntningar.

Sticker aldrig ut, mer än när han gör matchvinnande mål mot AS Monaco och Bordeaux, utan det är det som imponerar. Han gör ett så kraftfullt grundjobb att han är viktig bara av den anledningen. Närmar sig 50 proffsmatcher, trots att han debuterade för drygt ett år sedan.

14. Bernardo Silva (1994, AS Monaco/Benfica, Rui Costa)

Benficas största talang fick inte speltid, och agenten Jorge Mendes skickade honom på lån till AS Monaco. Efter någon månads inskolning började Silva dyka upp som ett seriöst matchalternativ, och pendlar in och ut i startelvan.

Sitter på ett uppskattat värde av €20 miljoner, och kan skickas till Valencia i vinter. Har Rui Costa-tekniken, men inte Rui Costa-påverkan. Får inte effekt i sista tredjedelen och har den klyschiga ”behöver jobba på sig muskler”-auran.

13. Neal Maupay (1996, OGC Nice, Carlos Tévez)

Kunde inte debutera i början på 2012-2013-säsongen eftersom han var för ung för att få speltid. Fick därför vänta till sin 16:e födelsedag. Historiens fjärde yngsta högstadivisionsspelare och den näst yngsta målskytten. Efter det slets korsbandet sönder och vi vet inte längre var vi har Maupay.

Gör sitt bästa av att han varken är stor eller snabb, utan agerar med hjärta och hjärna i anfallspositionen. Fransk pappa, argentinsk sjuksköterskemor, sju A-lagsmål, kan vara kvar på listan i två år till.

12. Benjamin Mendy (1994, Olympique de Marseille, ung Aly Cissokho)

Din klassiska tuggytterback med Aly Cissokho-fysik. Har misstagit sig i de två senaste toppmatcherna, och det är också där problemet med Mendy hamnar: han får inte till balansen offensiv/defensiv. Bielsa har ändå ett tungt förtroende, vilket betyder mycket för listplaseringen. Känns som en vettig Kurzawa/Digne-utmanare till landslagsplatsen.

11. Hervin Ongenda (1995, SC Bastia/Paris SG, Sebastian Giovinco)

Kingsley Coman till Hervin Ongenda. Det kunde ha varit ett tecken för framtiden, men kanske bara blir ett tecken på vad som skulle ha kunnat hända. Coman är borta och Ongenda utlånad till SC Bastia, där han gör marginell nytta. Hade PSG:s bästa poängsnitt per spelad minut när han var kvar, men fick aldrig en längre chans.

Jag funderar… Saknar Ongenda något? Exceptionella och funktionella ageranden.

@jonas_hansson

Thauvins val: en ny Ben Arfa eller en ny Ribéry?

25 november 2014 15.02, Jonas Hansson

Det är ganska exakt två år sedan Florian Thauvin slog igenom i Ligue 1, den 25:e oktober 2012 med två mål mot Bordeaux. Innan dess hade ingen koll på honom. En mediaskuggad SC Bastia-talang som visserligen hade gjort sju ungdomslandskamper, men 19-åringen var innan Bordeauxmatchen bara en strötalang.

Genombrottet hann inte ens att accelerera, det bara hände. Tre månader senare hade han gjort stormatch på stormatch, fått Wenger att börja fundera på köp, och han fick en signatur för Lille OSC där SC Bastia fick en primär summa på €3,5 miljoner. Under sommaren vann han också U20-VM, med Thauvins två mål som matchens enda i semifinalen mot Ghana.

Han hade ett ryck med och utan boll, och en direkthet som kan saknas hos tekniska yttrar. Han öste fram i SC Bastia. Kanske lite… Gareth Bale?

Alla förstod att Lille OSC:s €3,5 miljoner var ett för lågt pris. Han hade ju dessutom en god aura kring sig, i intervjuerna gav han en mjuk och väluppfostrad ton. ”En hederlig och snäll grabb”. Nästan blyg. Nästan för snäll. Vad gick att ogilla?

BASTIA - OL

Thauvin hade fått slutföra säsongen på lån i SC Bastia, men när han kom till Lille OSC under sommaren så var han för bra. Han hade slagit igenom för nio månader sedan. Han hade bytt klubb för sex månader sedan. Ändå ville han inte vara kvar.

Han tog hjäp av sin rådgivare Adil Amazzough, en olicensierad hobbyagent som kallades för ”slaktaren” (den mer korrekta historien där är att Amazzough även hjälp karriärer för bland annat Mathieu Bodmer, och att han äger aktier i ett slakteri). Amazzough frågade Labrune om inte Olympique de Marseille ville köpa, som en del i deras försök att bli Frankrikes Dortmund.

OM sa ”ja”. Thauvin började strejka och pratade om lönemissnöje om anledningen. Övergången till OM blev klar under sista transferdagarna sommaren 2013: €15 miljoner. För en 20-åring som hade gjort Ligue 1-debut exakt ett år tidigare, och som bara hade hunnit med en enda träning för Lille OSC. Lille OSC hade tjänat €11,5 miljoner på ett halvår utan att ens ha honom i klubben.

Det var dock en sak som hade förändrats. Pojkbandsgossen Florian hade varit älskad i Frankrike. Efter flytten förstördes den goda bilden av honom.

Varje år delar Cahiers du Football ut Ballon de plomb. Motsatsen till Ballon d’Or, ett pris som ger till den spelaren som har utmärkt sig mest på ett negativt. Thauvin fick 52,5% av rösterna. Tvåan Florian Marange hamnade på 13,7%.

Det sportsliga då, hur har tiden i Olympique de Marseille varit? Tolv mål, fem assist, 52 matcher. Ett godkänd facit för en 21-årig ytter. Förra året kunde han linda in sig i OM:s dåliga säsong och att det var hans inskolningsperiod.

I höst har dock kritiken varit hård. Alessandrini kommer in med pigga idéer, medan Thauvin lider av Fernando Torres-sjukdomen. Vad han än försöker sig på blir det fel. Han kommer till lägen, han skapar lägen, men slutprodukten är icke-existerande.

Dribblingar som slutar i att han försöker springa igenom motståndare. Avslut som skjuts med allt mer kraft och hamnar allt mer utanför. Inlägg som…

Många vill ha Thauvin petad, men han får alltid starta. Bielsa fick förra månaden en fråga om varför Thauvin fick chans på chans.

– Det är en av de mest imponerande spelarna jag har haft under hela min tränarkarriär.

Om det är någon ung offensiv spelare i Frankrike som har tillgångarna för att göra nytta redan i EM 2016 så är det Thauvin. Spetskvalitéerna i tillslaget, rycket, och idéerna är där. Problemet är att han inte får ut något av det. För varje misslyckad aktion försöker han ännu hårdare i nästa situation, och då blir det ännu mer fel.

EM 2016 är drygt 18 månader bort. Om Thauvin har tiden och egenskaperna för att bli landslagsklar på så kort tid? Jag tvekar inte. Om han verkligen blir landslagsklar? Jag tvekar. Ribéry eller Ben Arfa?

img-florent-tu-as-message-a-faire-passer-1385734396_620_400_crop_articles-177954

***

Omgångens elva (4-3-3)

Mounier 500099 (1) – Payet 500083 – Pastore PSG_logo
Mesloub 501913Cahuzac 508009 – Lemina 500083
Signorino Stade_reims – Armand 500015 – Fanni 500083 – Théophile-Catherine 500225
Riou 500369

@jonas_hansson

Klubben som köper amatörer, inte karriärer

23 november 2014 14.09, Jonas Hansson

- Jag har haft flera udda jobb, bland annat på byggarbetsplatser med att installera isolering. Sedan ville Dijon att jag skulle skriva kontrakt med dem under en vinter, men jag ville göra klart mina optikerstudier. Jag ville ha min examen först.

Dijon är en god storytellingklubb. Just den historien kommer från Benjamin Corgnet, som värvades till Dijon från femtedivisionen som 23-åring. Två år senare såldes han till Lorient för €4 miljoner. Han är en av ett tiotal invärvade amatörspelare som har blivit en stark spelare i Ligue 1 eller Ligue 2.

Klubbens scout Sébastien Larcier i en intervju med So Foot:

– När Rudi Garcia lämnade klubben 2007 tog vi en nysväng. Dijon är en ung klubb (grundad 1998), vi var okända. När vi var i kris så förstod vi att klubben riskerade allvarliga ekonomiska svårigheter om vi fortsatte att rekrytera spelare med karriärer.

– 2008 skapades därför en scoutingorganisation som vände sig mot National (tredjedivisionen), CFA (fjärde), CFA 2 (femte), och andra amatörklubbar.

Dijon har haft gott resultat. Förutom Corgnet så har klubben hämtat spelare som Bauthéac (nivå 3 i ligasystemet), Reynet (4), Tavares (4), Philippoteaux (4), Babit (7), Diony (4), och Benet (4). Spelare som idag får speltid i Dijon – offensiven drivs av spelare som Tavares och Philippoteaux – eller som har bytt upp sig till Ligue 1.

Ta Benet som exempel: värvad i somras från CFA, och i oktober fick han göra debut i franska U20-landslaget.

Dijon ligger idag på plats 2 i Ligue 2. Detta trots att deras årsbudget är knappt €10 miljoner per år, vilket egentligen ska placera dem på undre halvan. Varför gör då inte fler som Dijon?

– För att detta ska fungera måste du ge de här pojkarna tid att mogna, att anpassa sig till en ny och annorlunda miljö, både i livet och i fotbollen. Ibland kan det ta tre år, vilket inte överensstämmer med kravet på ett nyförvärv. Vissa lag gör andra strategiska val, som att förlita sig på erfarna spelare.

– Spelare som kommer underifrån… Vi ser direkt att deras önskan att lyckas är tiodubblat jämfört med en akademispelare. När man även varit inne i arbetslivet är det enklare att uppskatta fotbollen. Jag jobbade själv på ett lager på morgonen och eftermiddagen, och tränade på kvällen. Jag kan föreställa mig hur det är för en kille att vara i samma situation och sedan bli en professionell fotbollsspelare.

Ett urexempel är Philippoteaux, som startat 13 av 14 matcher i höst och då gjort sex mål och tre assist. En vanlig gosse.

– För 18 månader sedan började jag vid 7-8, med 45 minuters resa, följt av arbete till 17.00. Efter det var det träning på kvällen.

För tre år sedan fick dessutom klubbens första akademiprodukter göra A-lagsdebut: Florent Mollet och Jordan Marie, som båda har gjort tio stycken Ligue 2-matcher under hösten. När det sedan inte finns spelare i den nya akademin eller i de lägre divisionerna så kollar Dijon i Ligue 1-klubbarnas reservlag, eller som i fallet med Eliott Sorin: värvad från Akademi HIF i svenska division 2.

Räcker då det här till Ligue 1 nästa säsong?

dijon

@jonas_hansson

Frankrikes stora talanger: Lista 30-21

20 november 2014 15.35, Jonas Hansson

Varje vinter bloggar jag igenom en lista över de största talangerna i Ligue 1. Det är ganska klara grunder:

1. Spelaren måste vara född 1994 eller senare.
2. Spelaren måste tillhöra en Ligue 1-klubb.
3. Spelaren måste ha fått speltid i Ligue 1.

Punkt 2 och 3 är där för att jag själv måste ha fått se spelarna i seniorsammanhang. Generellt kan man säga att det sällan skiljer så mycket på talangerna från plats 15 och uppåt, utan flera av talangerna i dagens lista (plats 31-40) och kommande listan (21-30) kan både rasa och höjas under de kommande månaderna.

Spelaren inom parentes, exempelvis Thomas Lemar ([…], Christian Eriksen) är den spelaren jag tycker har flest spelmässiga likheter med talangen. Jag gör ingen kvalitetsbedömning, utan anser att Lemars stil är mest lik Eriksen av de som är aktiva i fotbollstoppen. Detta för att få en ungefärlig bild av vad det är för spelartyp, men jag lägger ingen kvalitetsåsikt i spelarjämförelser.

Del 1: Lemar, Koziello, Meïté, Honorat, Andrada, Bahlouli, Sparagna, Gbamin, Lavigne, Kamano

30. Antoine Conte (1994, Reims, John Heitinga)

”Är han inte för tunn för att vara mittback?”. Han är för tunn i den meningen att han har svårt att rätta till misstag med kraft och fysik, för det blir misstag med en så ung försvarare med så få A-lagsmatcher.

PSG-produkt som Ancelotti gillade, men som dumpades  och skänktes bort. Några månader efter dumpningen startar han landskamper för franska U21. Ojämn men god gosse. ”Höstens bästa i Reims”, säger tränare Vasseur, som även tränade Conte när båda var inne i PSG:s ungdomsfotboll.

29. Benjamin Bourigeaud (1994, Lens, Yohan Cabaye)

Uppväxt i granntrakten och ringer du hem till honom så svarar en lika Lensentusiastisk mamma. Det, tillsammans med hans framåtanda som central mittfältare, skapar enkelt förståelse till varför Lenssupportrarna gjorde Bourigeaud till favorittalangen.

Spelstil? Gillar att stå längs mittcirkeln och fördela långa precisa lyftningar ut mot rusande kanter. Starkt tillslag, försök till ettrighet i djupledslöpningar. Har än så länge bara satt marginell påverkan under tiden i Ligue 1.

28. Yassine Benzia (1994, Lyon, Karim Benzema)

Benzia sjunker på listan varje år. Han har 24 mål på 39 ungdomslandskamper, han får alltid höra Karim Benzema-liknelsen, han har gjort starka matcher i A-laget. Men. Varken Fournier eller Garde vill ge honom de långa förtroendet i A-laget. Bakom skadeproblemen finns även tränare som vill att Benzia ska mogna.

Fournier skrek efter ny anfallare. Fick ingen. Ändå plockar han upp andra unga anfallare (Fekir, Njie, Yattara…) istället för att ens försöka med Benzia, som får puttra i B-laget. Ser du Benzia spela så undrar du om han verkligen saknar något, mer än möjligen lite mer ryck. En av Frankrikes mest tekniktalangfulla spelare.

27. Steven Moreira (Rennes, 1994, Bacary Sagna)

Ren defensiv, välskolad, Tony Hibbert-kämpande, men ger lite väl högt tekniskt avfall. Moreira har både fördelen och nackdelen att han kan slängas runt var som helst på kanterna, men utan att få en lång sträcka matcher på samma position.

Främst högerback, och det finns väl något Bacary Sagna över honom, samtidigt som han är den mest uppskattade talangen i Rennes i år. Det är ett gott betyg då Rennes har Frankrikes näst starkaste akademi.

26. Lenny Nangis (1994, Caen, fattigklubbarnas Arjen Robben)

Sommaren 2011 gjorde Caen ett val. Inga offensiva nyförvärv, utan lita på 16- och 17-åringarna Mbaye Niang och Lenny Nangis. Det var ovanligt att en så liten klubb som Caen hade två så stora talanger, och offensiven skulle anpassas för dem.

Caen åkte ur Ligue 1, Niang såldes till AC Milan, och Nangis hamnade på bänken i ett par år i Ligue 2. Alla visste Nangis’ gyllene trioegenskaper. Snabbheten. Entusiasmen. Vinna en-mot-en-lägen. Ändå tog det till i våras innan Caen fick ut kvalitéerna på A-lagsnivå. Guadeloupeuppväxta Nangis är bara några fler poäng ifrån ett åtminstone medialt genombrott.

25. Younès Kaabouni (1995, Bordeaux, Javier Pastore)

Maghrebtalangerna fortsätter att visa upp tekniks överlägsenhet. Marockoättade Kaabouni vrickas långsamt in i A-lagssammanhang. Inhopp för att hålla i bollen för att försvara ett resultat, eller hitta på ett par idéer när de måste göra mål. Talangmässigt har Kaabouni allt för en topp-10-placering på listan, men måste lära sig Ligue 1-tempot. Sagnol verkar inte tycka att han klarar av de första 60 svårare minuterna.

Första 15 sekunderna i den här videon visar ändå vad Sagnol kan jobba med.

24. Rafidine Abdullah (1994, Lorient, Yann M’Vila)

För bara ett par år sedan pratade alla i Olympique de Marseille om supertalangen Abdullah. Du hittar inte en OM-spelare som inte skulle beskriva hur imponerade de var av hans fysik (”han har en Alou Diarra i varje ben”), lyssningsförmåga, enkelhet, och bolldistribution. ”Han är ett steg före alla andra i sin ålder”. Han skulle vara idolen för alla andra OM-akademispelare som ville hamna i A-laget.

Sen? Olympique de Marseille hittade Lemina i Lorient och tappade intresset för Abdullah. Abdullah byttes bort till Lorient, men då var tränare Gourcuff mest så besviken över Leminaförsäljningen att han aktivt höll borta Abdullah från spel. Under nya tränaren Ripoll skulle han ha lånats ut, men har istället blivit en positiv överraskning.

23. Wylan Cyprien (1995, Lens, svårt… någon slags Marchisio?)

Har haft en kort karriär. Började spela som 12-åring, upplockad av Lens som 13-åring, A-lagsdebut som 17-åring.

Har två av tre delar i sitt spel: bygga upp anfall och avsluta dem. Han har fysiken även för del tre, att vinna boll, men får inte ut tillräckligt mycket av den fysiken ännu. Sedan A-lagsdebuten för två år sedan har han dock varit en frekvent startspelare, och får ses som en central mittfältare med tillräckligt många grundverktyg.

22. Issiaga Sylla (1994, Toulouse, tyngre Ahmed Elmohamady)

Plockades upp från Guinea för ett par år sedan, där han faktiskt gjorde A-landslagsdebut som 16-åring, och gör allt det man inte förväntar sig att han ska göra. Det hade ju varit lättare att acceptera om det inte vore för att han är vänsterback.

Han har god fysik, både i snabbhet och styrka, men spretar. 50-50 på gilla/ogilla. Stökig teknik och stökiga idéer. Man vet aldrig vad man får ut av honom, och det är kanske också därför som han redan har hunnit göra fem A-lagsmål på 48 A-lagsmatcher i Toulouse. Toulouse försöker ha honom som ordinarie, men inser att han har läropoäng att hämta in. Passar ändå bra som wingback i deras kantkaotiska 3-5-2.

21. Albert Rafetraniaina (1996, Nice, tillbakadragen João Moutinho)

Oktober 2012, en månad efter hans 16-årsfödelsedag, fick Albert hoppa in i Nices A-lag. Han hade så god potential att Nice inte visste var de skulle placera honom. Mittback? Ytterback? Central mitt? Yttermitt?

Man har fastnat på central mitt. En ex-tränare: ”Han är så smart, så bra med fötterna. Innan han får bollen vet han om fyra-fem alternativ och vet vilket som är det bästa, samtidigt som han är en arbetare”.

Madagaskarfostrad, men numera fransk ungdomslandslagsspelare. Ser ut att ha några hundra Ligue 1-matcher i sig, men dessvärre direkt efter ett par matchens lirare-prestationer: skadad i flera veckor. Kan peta ut Hult till kanten under året.

@jonas_hansson

Lens - Nice
Fredag 19 december kl 20:25
Celta Vigo - Almeria
Fredag 19 december kl 20:40
Barcelona - Córdoba
Lördag 20 december kl 15:55
Barcelona - Córdoba
Lördag 20 december kl 15:55
Paris Saint Germain - Montpellier
Lördag 20 december kl 16:55