Idag har El País en lång intervju med Fernando Torres som är tillbaka på Vicente Calderón, arenan han lämnade sommaren 2007 för att åka till England och Liverpool. Spanien möter ju Frankrike i VM-kvalet i kväll.
Torres snackar bland annat väldigt öppet om hur han förändrades negativt i början i Chelsea, att han inte längre brydde sig om laget vann eller förlorade om han inte själv fick spela. Och om hur han lyckats undvika att påverkas av kritiken:
– Jag lärde mig att inte låta det påverka mig, att inte gömma mig och sluta lyssna utan att lyssna och lära mig något från det. Man måste kunna se sig själv i spegeln och veta att den ende som kan ändra något är du själv, veta att den ende som kan säga ”du har gjort fel och måste göra något åt det” är du.
El País: Vad gjorde du fel?
– Många saker. Efter halva säsongen ifjol levde jag inte alls efter de värden jag växte upp med. Jag hade lagkamrater som struntade i om laget vann eller förlorande om inte de spelade. Jag ville aldrig bli sådan. En dag upptäckte jag att jag var som de, att jag inte brydde mig om vi vann eller förlorade om jag inte fick spela, att jag inte var en i gänget. Och jag upptäckte att jag inte var lycklig för jag var långt från den person jag ville vara.
El País: Du tappade din spelidentitet…
– Det var vad laget behövde. Och jag var en annorlunda spelare som fick anpassa sig för laget. Det straffade mig men det var det enda sättet att få spela. Ibland tänkte jag: ”Nu ska jag löpa i luckorna och vara tillgänglig.” Men på 70 minuter rörde jag då inte bollen. Om jag spelade på min plats kom jag aldrig in i matchen. Vad skulle jag göra? Det var så annorlunda mot det jag var van vid med Benítez att jag inte trivdes och det märktes! När vi bytte tränare blev det lite mer likt. Det som var bra var att jag tvingades lära mig något nytt och det har gjort mig till en bättre spelare. Nu bemästrar jag delar i spelet som jag inte gjorde tidigare. Och du kan bli den spelare som tränaren vill men du är inte den spelare som du förväntas vara. Jag pratade mycket med Steve Holland, den assisterande tränaren, och vi jobbade med detta. I slutändan är det spelarna som sätter stilen på laget.
El País: Vad lärde du dig?
– Jag mognande och lärde känna mig själv bättre, blev medveten om att i slutändan beror allt på dig själv. Jag lärde mig att bli självkritisk, att förstå andra bättre och att acceptera situationen. Jag har alltid känt att laget behövde mig för att avgöra matcherna. Jag fick lära mig acceptera att det var fel att tänka att det inte spelade någon roll om vi vann när jag inte spelade.
Torres berättar om lagkamraten Paulo Ferreira, som vann Champions och ligan i Portugal, men som i England inte har spelat en enda minut på två år (det har han faktiskt men vi fattar poängen) men ändå beter sig som ”en tia”, alltså fläckfritt.
– Han har lärt mig att säga ”det här är vad jag får just nu”. Han ger alltid allt på träningen, att går till matcherna med ett leende, han är schysst mot ungdomarna…han har lärt mig mycket.
El País: Och vad vill du bli sen?
– När jag går i pension är det enda jag bryr mig om att ingen ska kunna säga att jag var en dålig lagkamrat, respektlös med för höga tankar om mig själv.
Torres talar väldigt väl om Liverpool och tiden där. Han berättar om hur känslosam han blev när nyheten om Hillsboroughkatastrofen kom för några veckor sedan. Han pratar även landslaget, om Aragonés, del Bosque, Simeone, Falcao, om att spela med ”falsk 9:a” vs ”klassisk 9:a” och en del annat.
På slutet avslöjar han var han gör på fritiden:
– I London går jag på rockklubbar och ingen känner igen mig där. Det är fantastiskt.
Här är dessutom ett fotoalbum över El Niños karriär.
