Jo, han har en viss läggning för det, Franck Ribéry. Att stå i centrum, alltså.

Men nuförtiden gör han det på rätt sätt. Den här säsongen är han genomgående säsongens absolut bästa spelare i Bundesliga. För den som inte ser Bayern särskilt ofta är väl Arjen Robben det namn som först dyker upp i huvudet, men det är Ribéry som är den stora artisten och idégivaren i årets bayerska upplaga. Som var där och dribblade försvarare illamående när Robben var borta och som nu gör samma sak när holländaren är tillbaka.

Han har faktiskt varit så bra – och inte bara poängmässigt, även om hans statistik (11 mål, 16 assist) låter sig väl läsas – att det för mig, och förmodligen för många andra som har sett honom mycket, bara kan finnas en spelare i världen som han inte klarar av att jämföras med. Med alla andra superstjärnor håller Ribéry jämna steg.

Och ikväll är han tillbaka i Marseille. Tillbaka i Frankrike.

Han säger att han förmodligen inte kommer att fira om han gör mål, men döljer samtidigt inte kärleken till Bayern. I München kan han stanna livet ut, i München har han fått stöd när allt varit som jobbigast. Och i München får den känslige fransmannen nu, när Louis van Gaal är borta, fullt förtroende från tränaren. Inte konstigt att livet leker.

Men mitt i Bayerns fantastiska formtopp har han inte glömt att varna för Marseille, vars deschampska effektivfotboll inte längre är effektiv. Ett skadat djur är nämligen extra farligt.

Och häri ligger, som jag ser det, den enda faran. Underskattning. Men så länge respekten för motståndet inte bara är tomma fraser, ska inget kunna hindra Bayern – med en smärtfri Bastian Schweinsteiger på bänken – från att få med sig ett bra resultat hem till Allianz Arena.

Så bra är Bayern. Så bra är Ribéry.

Vi skulle ha reagerat tidigare.

Så sammanfattade Ingolstadts klubbledning den misslyckade säsongen 2008/09, då laget som nykomling direkt åkte ur 2. Bundesliga igen. Reaktionen som borde ha kommit tidigare, var självklart att avskeda tränaren. Och tränaren som borde ha sparkats tidigare, han hette Thorsten Fink.

Den här säsongens Bundesliga börjar närma sig tiden då det blir för sent. Men än är en sista impuls möjlig. Det går fortfarande att reagera. Ett sista stort beslut. Stötta eller sparka? Sparka eller stötta?

- Kaiserslautern har valt sparka. Efter 16 matcher utan seger fick Marco Kurz, förra säsongens succétränare, packa väskorna. Krassimir Balakov, tidigare firad spelare i ligan, har tagit sig an ett till synes omöjligt uppdrag och inledde, inte helt oväntat, med att i helgen förlora mot Freiburg.

- Hamburg har hittills valt att stötta. Frank Arnesen har antingen inte läst på om Finks förflutna, eller bryr sig helt enkelt inte. Han har redan sparkat en tränare den här säsongen och verkar inte vilja göra det igen.

- Även Köln har hittills valt att stötta. Utan vare sig president eller sportchef (Wolfgang Overath och Volker Finke har avgått under säsongen) har Ståle Solbakken kanske lite mindre flås i nacken än vad en normal tränare har och verkar fortfarande åtnjuta stort förtroende.

- Leverkusen verkar ha gjort en kompromiss. Idag sipprade uppgifter ut om att Robin Dutt är rökt efter säsongen och att Ralf Rangnick står redo att ta över till sommaren. Dutt verkar alltså halvsparkad, men blir samtidigt fortfarande halvstöttad.

—

Det blir en del avgörande matcher nästa helg, ett par sexpoängsmatcher, som man säger, och att man längtar dit redan nu är ett fint tecken på att Bundesliga är spännande som f-n.

Fast sexpoängsmatcher är ju fel, vilket Freiburgs tränare Christian Streich ganska rakt på rak förklarade efter lördagens vinst mot Kaiserslautern med 2-0. ”Inför matchen pratade alla om en sexpoängsmatch och nu efter matchen, har vi bara tre.”

—

Men visst, man ser ju framemot veckan i Europa också. Inte minst för att Bayern, Schalke och Hannover visade fin form.

Om vi börjar med Bayern kan det konstateras att spelet inte var lysande och att motståndet var hårt, både i veckan mot Gladbach i cupen och nu i lördags mot Hannover i ligan. Men vann och stod pall när motståndarna attackerade, det gjorde Bayern och det är det som är det viktigaste.

Hannover kunde, som redan nämnt, alltså störa ett trött Bayern och var inte alls långt ifrån att kvittera till 2-2 i slutet. I vilket fall var det en bra och modigt spelad match (i andra halvlek var det Hannover som hade störst bollinnehav!) mot ett ruggigt starkt hemmalag. Det ger tillförsikt inför bortamatchen i Madrid.

Och hemmamakten Schalke vann klart mot Leverkusen och är inne i ett allt bättre stim nu, när även försvarsarbetet funkar till hyfsat stor grad. Dessutom är det ju störtlöjligt hur mycket mål Klaas-Jan Huntelaar gör. Om inte matchen mot Bilbao kan bli europacupveckans allra intressantaste?

—

Snyggaste individuella prestation (tja, om vi bortser från magiske Shinji Kagawa alltså) och samtidigt mest efterlängtade och viktiga mål?

Marcus Berg!? Tja, kanske det. Åtminstone fram till att Hamburg trots Bergs mål gick och förlorade ändå. Nej, jag tänker faktiskt på en annan ifrågasatt spelare, en annan spelare som haft det riktigt tufft (ifrågasatt och bänkad i både klubb- och landslag) och som i söndags tog emot en boll på mittplan, dribblade sig förbi tre spelare, slog en pass, stack i djupled, fick tillbaka bollen och slog direkt in den i mål.

Ja, jag tänker på Cacau. Och jag gläds med honom.

Det såg ett tag ut att bli en ganska ointressant bottenstrid. Kaiserslautern hade som väntat problem, Freiburg likaså. Och steget upp till Bundesliga verkade stort för både Augsburg och Hertha.

Nu är dock det ointressanta kastat över bord. Uträknade lag har börjat samla på sig poäng som galningar, medan andra lag, som redan kände sig säkra, har blivit ikappspelade. Och just där ligger den största skillnaden i årets nedflyttningskamp, den intressantaste bataljen mellan olika sätt att se på saker.

Freiburg och Augsburg, senvinterns positiva överraskningar i tabellkällaren, har framförallt en sak gemensamt: självinsikten. Det här är två lag som vet att allt inte är perfekt, att det kanske haltar lite här och där, men att det faktiskt kan vägas upp med kamp. Tron på att det kan gå och vetskapen om att det inte är en fullständig katastrof att åka ur, gör klubbarna ännu farligare. Men ingen, varken tränare eller spelare, svävar iväg, alla vet exakt vad som gäller.

Köln och Hamburg däremot, tabellträskets sorgebarn, är två lag som misslyckats fullständigt med att se sig själva i rätt ljus. Det började inför säsongen (eller i Thorsten Finks fall: när han tog över) och har bara fortsatt. Klubbarna har visserligen trumf på hand, i mina ögon har fortfarande Hamburg bottenstridens bästa trupp och för Köln spelar fortfarande Lulas Podolski, en av säsongens bästa spelare i hela ligan. Men tränarna har på (kanske för) kort tid bytt glamouren i Champions League till stenhård överlevnadskamp och försöker envetet hamra in budskap som ”Vi är för bra för att åka ur!” eller ”Det kommer att lösa sig!”.

Medan varken Christian Streich (Freiburg) eller Jos Luhukay (Augsburg) är beredda att ge några framtidsutsikter eller ens glädja sig åt att deras lag nu ligger på rätt sida strecken, försöker Fink och Solbakken att se verkligheten något ljusare än vad den är. Något som för mig liknar strutsens sätt att sticka huvudet i sanden och som för med sig att Fink känns stoltare över förlusten mot Wolfsburg än vad Streich är över vinsten mot Kaiserslautern.

Frågan är dock samtidigt varför Hamburgs spelare, som förutom Marcus Bergs klassmål och en slumpchans i slutet inte skapade någonting framåt (vilket kan illustreras med att Berg hade futtiga 17 bollkontakter på hela matchen), blir hyllade av Fink och Frank Arnesen. Är det verkligen brist på självinsikt, en felvärdering av lägets allvar? Är det en medveten strategi för att stärka spelarnas självförtroenden?

Eller är det helt enkelt panik?

Det är det som återstår att se, efter att den 27:e omgången nästan är färdigspelad (idag spelas Stuttgart – Nürnberg och Köln – Dortmund) och det på tabellens undre halva ser ut som följande:

11. Nürnberg, -12, 31p
12. Mainz, -5, 30p
13. Köln, -17, 28p
14. Freiburg, -18, 28p
15. Augsburg, -13, 27p
———-
16. Hamburg, -19, 27p
———-
17. Hertha, -19, 26p
18. Kaiserslautern, -21, 20p

Ni trodde väl inte att jag tänkte glömma en profil den här veckan? Del 5/18 i profilserien är här.

Jan Schlaudraff (Hannover 96)

bild från kicker.de

Ett fåfängt geni är inget geni.

Det är ett påstående som kanske inte alltid stämmer, men när det gäller Jan Schlaudraff funkar det bra. En spelare som på senare år äntligen vuxit ikapp sitt lillgamla sätt.

Som stor talang i Aachen retade han gallfeber på lagets äldre spelare, Schlaudraff visste – vilket schlau (klipsk, slug) i hans namn skvallrar om – alltid bäst. Och han var också den som tyckte allra mest om sig själv. När han gjorde målen som senare fick honom köpt av Bayern, försökte han se så opåverkad ut som helst: ”Vadå? Det här är normalt för mig!”

Efter en misslyckad tid i München, där han knappt fick chansen, flyttade han till Hannover. En klubb som betalade honom bra och som lät honom vara en diva med ständigt växlande humör – åtminstone ett tag, innan han, likt Carlos Tevez, fick höra att han aldrig mer skulle få spela för Hannover.

Men Schlaudraff tog sig samman, förvandlade sig nästan för snabbt från diva till förebild, som om även det, som allting annat för honom, egentligen var väldigt lätt. Nu är han, med 28 år på nacken och zidansk munkskallighet på huvudet, äntligen gammal nog att dela med sig av sina visdomar i omklädningsrummet utan att det rynkas på näsen. Han tar ansvar i ett lag som bitit sig fast på Bundesligas övre halva, han håller allt som oftast en jämn nivå – men han har inte glömt bort showen, leken, inte glömt bort det som är normalt för honom.

Den här säsongen har han med två listiga mål spelat bort Sevilla från Europa League, han har skjutit en frispark som Messi, slagit en straff som Panenka och volleydunkat in en hörna som Robben.

Det tog ett tag, men det verkar som att geniet vann mot sin fåfänga till slut. Och blev ett geni. På riktigt.

Pokalfinalen 1984 går till straffläggning. Mönchengladbachs Lothar Matthäus, vars flytt till motståndarna Bayern redan är känd, går fram för att slå en straff – och skjuter över.

Bayern vinner finalen.

Den andra cupsemifinalen 2012 går också till straffläggning. Gladbachs Dante, vars flytt till motståndarna Bayern det spekuleras hårt om, går fram för att slå en straff – och skjuter över.

Bayern vinner matchen och går till final.

—

Två superspännande semifinaler, där lagen som ändå var något bättre också vann, har gett oss drömfinalen Dortmund mot Bayern. Om det just nu finns så mycket mer att säga än det?

Nej, inte mycket. Just nu handlar det bara om att pusta ut och ta igen sig.

Att vara stor i vinsten.

Det är något som deltagarna i årets upplaga av DFB-Pokal, den tyska cupen, haft mycket svårt för. Kanske är det jämnheten och den olidliga spänningen som varit anledningen, men det känns tråkigt när eftersmaken från otroliga pokalbataljer blir bitter och illasmakande.

Framförallt har det varit så vid två tillfällen. Först var det Gladbach, som med hjälp av vidrigt skådespeleri av Igor de Camargo, lurade bort det sista självförtroendet från Herthas redan knäckta spelare och kvalificerade sig till dagens semifinal mot Bayern München (20:30). Något som bland annat fick Dortmunds Mats Hummels att reagera starkt och tycka att det var ett pinsamt sätt att gå vidare på.

Och så igår var det Hummels lagkamrat Kevin Großkreutz, han som vi vet är mer impulsiv än andra, som istället för att fira Ilkay Gündogans sensationella mål, det som i sista sekunden räddade Dortmund från straffläggning mot andraligaledarna Greuther Fürth, tyckte att det var en bättre idé att springa fram och håna Schalke-legenden Gerald Asamoah.

Det sägs från Fürths håll att Großkreutz inte bara spottade ur sig skadeglädje, utan även rasism. Det kommer förmodligen att vara svårt att bevisa, men oavsett vilket är det förbannat lågt att håna istället för att fira, för att sedan i en intervju mumlande försvara sig med att Asamoah hade varit stor i munnen inför ett derby 2007. Det är inte så en regerande mästare och tabelledare vinner mot en underdog, det är så en spelare från ett lag som känner att det låg riktigt illa till reagerar, som vet att han och hans lag kom undan med blotta förskräckelsen.

Att visa sig stor i vinsten. Det var det inte. Istället var det ett pinsamt sätt att fira avancemanget till final.

Som, om man ska räkna ihop allt, ändå inte var helt märkligt. Fürth kämpade tappert och blev starkare för varje minut som gick, men hade inte Dortmund visat sig ytterst okoncentrerade i avsluten hade matchen varit över långt innan förlängningen, långt innan planerandet för den kommande straffläggningen.

För det är ju den andra stora historien från gårdagens match. Hur utmanarnas tränare Mike Büskens (också han en Schalke-ikon) i den 118:e minuten gör ett målvaktsbyte. Ut går förstemålvakten Max Grün, in kommer straffmonstret Jasmin Fejzic från andralaget. Och så två minuter senare, i matchens sista skälvande sekunder, får mästarnas Ilkay Gündogan skottläge och drar till med en tåpaj. Bollen går i stolpen och studsar sen via Fejzic rygg in i mål.

Ett bittrare sätt att åka ut på, det finns nog inte. Ett skönare sätt att avgöra på, finns nog inte heller. Speciellt inte för matchvinnaren Ilkay Gündogan. Han har på sistone äntligen börjat visa varför han inför säsongen blev omskriven som Nuri Sahins ersättare. Och ja, just det, för att än en gång komma in på ämnet ”gamla klubblojaliteter” måste det påpekas att Gündogan värvades från Fürths största rival och det lag man den här säsongen redan slagit ut ur cupen: Nürnberg.

Ett förbannat bittert sätt att åka ut på, som sagt.

En oerhört intressant omgång är färdigspelad. En omgång med klasslir och klassmål.

Men tabellen, den är nästan oförändrad. I tabellbotten knep Freiburg kvalplatsen från Hertha och i mitten bytte Wolfsburg och Nürnberg plats – och det var allt! Riktigt så oförändrat läge, är det dock inte.

—

Jag har redan varit inne på det: Thorsten Fink är en jävel på att bygga luftslott. Men nu börjar hans i Hamburg av fotbollsklyschor byggda slott att angripas av vinden, hemma mot Freiburg var det tydligt att spelarna inte längre riktigt trodde på sig själva. När bortalaget överraskande tog ledningen, bröt HSV ihop.

Matchen slutade 3-1 till Freiburg, som inte ens gjorde en särskilt bra insats, men som nu, som sagt, är uppe på en kvalplats. En kvalplats som Hamburg nu bara är två poäng ifrån. Läget är allvarligt. Läget är väldigt allvarligt. Tyvärr fortsätter Fink med sina klyschor, tyvärr hjälper Frank Arnesen till. Ska man gå på deras uttalanden, är allt under kontroll, eftersom: ”Vi är för bra för att åka ur.”

Egentligen stämmer det. Men det gäller inte längre. Inte när Freiburg kan åka till Hamburg och vinna med sex egna produkter och ett gäng budgetvärvningar i startelvan.

I vilket fall är det inte kört än, det är sant. Hamburg har, om man tar sig samman, ett ganska lätt program kvar.

—

Nästa omgångs motståndare – Wolfsburg – verkar dock ha vaknat till liv. Kanske är det för att snart slumra in igen, men kanske börjar vi nu se resultatet av Felix Magaths hårda träning. Den som oftast gör så att hans lag är som starkast på våren.

Nu är vargarna – anmärkningsvärt nog anförda av den förut ignorerade Patrick Helmes (som självklart är i bättre form än någonsin) – inte så himla långt ifrån en europaplats, och fixas en sådan, måste man lyfta på hatten för Magath ännu en gång.

Man får inte glömma att hans aggressiva ombyggande av truppen inte kan betyda resultat på en gång och att Wolfsburg förra säsongen verkligen låg illa till.

—

Ett annat starkt vårlag brukar Stuttgart vara.

Och visst ser det ganska bra ut, fast än väldigt ojämnt. Fredagens 2-1 mot Hoffenheim, självklart med vintervärvningen Vedad Ibisevic som tvåmålsskytt, gör så att laget bara är tre poäng bakom sjätteplacerade Werder Bremen.

Det verkar kunna bli, eftersom även Leverkusen har svårigheter att skapa sig andrum, en mycket, mycket het kamp om spel i Europa League. Kvalificering eller ej, det kan vara skillnaden på om tränare får stanna kvar och bestämmer framförallt hur nästa säsong ska planeras.

Alla nu konkurrerande lag – Leverkusen (40 poäng), Bremen (39), Hannover (38), Stuttgart (36), Wolfsburg (34) – behöver europaspelet. Frågan är vilka som behöver det mest.

—

Köln har fortfarande problem, men trots 1-4 mot Hannover fanns ett ungt ljus i mörkret.

Eftersom Lukas Podolski var avstängd gjorde svenske anfallaren Mikael Ishak, 18 år, sin första match från start, efter att han i vintras värvades från Assyriska. Det blev inget mål, det blev förlust – men för Ishak stämde spelet och det var bara otur som gjorde att han blev utan mål. Hans rungande volleyskott i andra halvlek – vid ställningen 1-1 – var värd ett bättre öde än den vänstra stolpen.

—

Dortmunds 1-0 hemma mot Bremen vs. Bayerns 6-0 borta mot Hertha?

Avståndet lagen emellan är fortfarande fem poäng.

Att Bayern får avsluta hemma mot Marseille, vad säger vi om det?

Jo, att det är en väldigt fin lottning. I gruppspelsmatcherna mot Dortmund var fransmännen egentligen underlägsna på alla punkter, förutom då på att skoningslöst utnyttja motståndarmisstag. Men även om Holger Badstuber skulle halka till, även om Jerome Boateng snyggt skulle nicka fram Loic Rémy perfekt i steget, kommer Bayern att skapa tillräckligt med chanser för att det inte ska spela någon roll.

Det ska bara bli vinst, det ska bara bli en megasemifinal mot Real Madrid.

Att Schalke får avsluta borta mot Athletic Bilbao och att Hannover får avsluta hemma mot Atlético Madrid, vad säger vi om det?

Jo, att det hade varit roligare om tyskarna bytt spanskt lag, tror att det hade varit bättre, men att det trots allt är superroliga matcher. Schalke sitter inte riktigt ihop så som man gärna skulle önska, och det kan bli en rejäl resa mot Bilbao – risken att det kommer att regna mål, för båda lagen, känns överhängande. För Hannover blir det alltså efter kvalet mot Sevilla ytterligare en match mot ett spanskt lag, där spelarna en för en är bättre än själva laget. Sagan behöver alltså inte ta slut.

Oerhört ovisst, med lätt fördel för spanjorerna. Kvartsfinalerna blir en härlig förrätt till sommarens EM.

Det snackas om Bielsa och Bilbao. Såklart.

Men det borde också snackas om Slomka och Hannover. Medan Bielsa tog över ett lag som förra året kom sexa i ligan, som alltså redan var kvalificerat för Europa League och som inte bara är väldigt samspelt, utan även begåvat med ett gäng riktigt duktiga spelare, tog Slomka för ungefär två år sedan över ett lag helt i kris, som inte hade vunnit en enda match sedan målvakten Robert Enke, lagets kapten, hade tagit livet av sig.

I säsongens sista match räddade sig då Hannover kvar, följde upp med att göra föreningens bästa säsong någonsin – en utomordentligt fin fjärdeplats – och att för blott andra gången i klubbhistorien kvalificera sig för europeiskt cupspel. Nu ligger laget på en sjundeplats i Bundesliga, som (om vi utgår från att Greuther Fürth får stryk av Dortmund i den ena av tyska cupens semifinaler) betyder europaspel igen, samtidigt som kvällens 4-0-seger hemma mot Standard Liege betyder kvartsfinal i Europa League.

Utan särskilt mycket pengar. Utan en grym ungdomsakademi. Utan stjärnor.

När fansen ikväll lät vågen rulla runt arenan, när varje pass i slutet följdes av ett ”olé”-jubel, var det inte utan vemod, inte utan att Enke dök upp i allas tankar. Det här är en klubb som varit med om väldigt mycket på senaste tiden, det är en klubb som vet att inget går att ta för givet. Och som vet hur belgarnas mittback Kanu känner, som hade otur att göra två självmål i kvällens match. För två år sedan, strax innan Slomka tog över, gjorde Hannover tre självmål i en och samma match.

Idag känns det både som att det var igår, och som för väldigt längesedan.

—

Det snackas om Busquets och Drogba. Såklart.

Men det borde också snackas om Luuk de Jong. Den unge holländske anfallaren, som i förra matchen sprang ihop med sig själv – vilket fick domaren att visa ut Joel Matip och döma straff, ett domslut som till och med UEFA insåg var helt åt helvete: Viktor Kassai, som dömde förra årets final i Champions League, skickades att döma returen som Matip, trots det röda kortet, fick spela -, sprang även ikväll ihop med sig själv, med gult kort på Lewis Holtby som följd.

Den här matchen skulle dock inte avgöras med hjälp av fula snubblerier.

Efter ett tidigt insläppt mål, som än en gång visade att Schalke är väldigt bra på att bjuda motståndarna på öppna ytor, fick vi se en mycket fin kämpainsats. Klaas-Jan Huntelaar gjorde hattrick, men framförallt skulle jag vilja lyfta fram oerhört fyndige Julian Draxler (fortfarande bara 18 år gammal!) och outtröttlige Jermaine Jones – eller tja, han fick kramp i slutet – som gjorde det viktiga 3-1, framklackad av Raúl.

4-1 blev det till slut, och mest av allt känns det förbannat rättvist.

—

Visst, Dortmund åkte ut i gruppspelet och Leverkusen åkte på en 7-1-torsk borta mot Barcelona. Men den här veckan visar att tyska klubblag faktiskt är ganska bra på att kicka boll.

Tre hemmamatcher, tre utskåpningar och totalt 15-1 i målskillnad.

Serien går vidare med:

Philipp Wollscheid (1. FC Nürnberg)

När Philipp Wollscheid var 20 år fick han ett nedslående besked. Hans klubb 1. FC Saarbrücken, som precis hade gått upp till fjärdedivisionen, såg ingen plats för honom i förstalaget, istället erbjöds han en roll som nyckelspelare i andralaget, i division sex, med en lön på 400 euro. Okej, så var det med det, tänkte Wollscheid, då får jag väl börja plugga istället – allt tur att jag prioriterade skolan före fotbollen.

Men även om det var så att fotbollen under hans uppväxt mest bara upptagit tre träningsdagar i veckan och att hans kämpande i skolan inneburit mer än hyfsade betyg, även om det var så att han inte tidigt hade flyttat till en ungdomsakademi eller hade fått åka på pojklandslagsläger, ville han inte riktigt låta drömmen om att bli fotbollsproffs dö.

Ett provspel med Nürnbergs andralag fixades och Wollscheid lyckades att övertyga såpass att han fick kontrakt. Det blev fjärdedivisionsspel trots allt och framförallt blev det ett första möte med riktig proffsfotboll. Tidigare hade han spelat lite överallt, ibland på mittfältet, ibland i försvaret, och hade egentligen ingen aning om hur en backlinje på hög nivå verkligen fungerade.

Men den långe ynglingen (1.94) lärde sig snabbt och när Dieter Hecking förra säsongen plågades av både skadeproblem i backlinjen och svårigheter att försvara på fasta situationer hörde förstalagstränaren sig för: ”Har ni inte en lång kille åt mig?”

Och på den ganska ovanliga vägen – i den John Guidetti-tid fotbollen numera lever i – är det.

I Wollscheids första match mot start, mot Hannover, förlorade han inte en enda närkamp. Steget från andralagsspelet i division fyra till Bundesliga gick utan några som helst problem. Från första början slängde han sig in i närkamperna, nickade bort i stort sett varenda boll som seglade in i straffområdet och hade inga problem att skälla på långt mer erfarna lagkamrater.

Just därför är han en av Bundesligas busterprofiler: för att ingen annan i ligan spelar fotboll på ett så enkelt, lugnt och okomplicerat sätt. Över en natt blev han stamspelare – det gick helt enkelt inte att flytta nödlösningen till bänken. Trots att han bara spelade lite mer än en halv säsong blev han invald i många tidningars ”Årets Lag” och det dröjde inte länge innan rykten började surra om större klubbar.

Den här säsongen har Wollscheid fortsatt hålla en löjligt konstant hög nivå, i vintras gjorde ligans bästa närkampsspelare (över 70% vunna dueller) klart med att gå till Leverkusen till sommaren, och 23-åringen är en möjlig joker i Joachim Löws EM-trupp.

Fint att veta, att man faktiskt inte måste försaka mycket av sin uppväxt för att bli firat fotbollsproffs.