Ikväll (20:45) träningsspelar Tyskland mot Australien.

Rent publikmässigt lär det inte bli en succé, det sägs vara långt ifrån slutsålt i Mönchengladbach. Men på plan kan det bli desto festligare, det finns en hel del spelare som vill visa framfötterna.

Nämligen nästa kull av unga, lovande spelare som blivit hjälpta fram av förbundets ungdomssatsning.

För medan unga VM-spelare, egentligen helt nyinslagna i landslaget, som Mesut Özil, Sami Khedira, Holger Badstuber, Jerome Boateng, Dennis Aogo och Manuel Neuer av olika anledningar kommer passa ikväll, tillkommer den här säsongens uppkomlingar.

Spelarna som inte var med i Sydafrika i somras, men som nu känner sig redo att knacka landslagsdörr. Ikväll lär Stuttgarts Christian Träsch, Mainz André Schürrle och Dortmunds Mats Hummels, Marcel Schmelzer, Mario Götze och Sven Bender få en hel del minuter i benen.

Dessutom spelar Tysklands U21 klockan 18.00 mot Italiens dito, med den omskrivne, omtalade och omåttligt populäre Lewis Holtby som kapten.

Det går alltså att konstatera att konkurrenssituationen i det tyska landslaget redan är benhård, och prognosen pekar på att det kommer bli än värre. Det hela gör att man frågar sig:

Var ska Marko Marin få plats när han toppar formen igen?
Vilken roll kan Marcell Jansen komma att spela?
Har Andreas Becks tåg redan gått?
Är Patrick Helmes landslagskarriär redan slut?
Vad har Simon Rolfes egentligen gjort för dumt?

Dessutom kan man ju undra när Benedikt Höwedes eller Sidney Sam eller Ilkay Gündogan eller Marco Reus får göra debut i A-landslaget.

Och till sist: hur jävla bra måste inte Michael Ballack vara i Leverkusen, för att få vara startspelare i EM 2012?

Om matchen mot Kazakstan behöver man inte slösa många ord. Det var ganska tråkigt hur publiken från och till visslade ut Tyskland i andra halvlek (snacka om bortskämda), men det var kul att Klose fick göra två mål och det var fantastiskt att se Mesut Özil spela fotboll.

Innan den klara segern (4-0) gick jag och såg filmen om Hoffenheim på den internationella fotbollsfilmfestivalen som just nu går av stapeln i Berlin. Dokumentären börjar i Regionalliga Süd, med stora planer om en ny träningsanläggning och en modern och stor fotbollsarena, och slutar med att den nya arenan står klar precis efter att Hoffenheim krönt föreningens första tid i Bundesliga genom att bli höstmästare.

Det är en film som bjuder på många små guldkorn. Som när vd Jochen A. Rotthaus försöker förklara för arkitekterna att arenans belysning faktiskt måste gå i blått, man tummar inte på klubbfärger. Som när lagets spelare rafsar åt sig lite godis på byns bensinmack och betalar med en 500€-sedel. Eller som när ”Torro”, ordförande i Hoffenheims första fanclub, väljor bort det uppstyrda firandet med sponsorer och spelare utan istället firar avancemanget till Bundesliga i den lilla fanclubstugan.

Det är även en film som inte väljer sida i debatten mellan pengar och tradition, utan där åskådaren får göra det själv. För den som starkt ogillar Hoffenheim finns säkerligen extra bränsle att hämta, samtidigt som det kanske viktigaste av allt förstörs: stora klubbhjärtan går att finna även där.

Och det är en film som förklarar den tyska fotbollens A och O: Wurst, Bier, Tore. Det är nämligen så den nya arenan säljs in för folket i regionen. Det ska vara modernt fast ändå familjärt, det ska gå snabbt att få sin goda korv, det ska gå snabbt att få sin öl och det ska inte gå långt mellan målen.

Ungefär det, förutom det där moderna, upplevde jag idag, när jag på en konstgräsplan precis utanför Berlins ringbana såg en match i Bezirksliga Berlin, den tyska åttondedivisionen. En stark och välsmakande currywurst, en god öl och tre stycken mål blev det, det sista innickat på matchens sista touch.

Allt i strålande sol. Inte konstigt att till och med gnällgubbarna sken ikapp.

Det tyska landslaget vill göra allt klart så fort som möjligt. På lördag möter man Kazakstan i Kaiserslautern och har redan planerat in EM-kvalets femte raka seger.

Även om Miro Klose (som firar tio år i landslaget idag) och Bastian Schweinsteiger på dagens presskonferens pliktskyldigt hävdade att det inte längre finns några lätta motståndare, ska det i ärlighetens namn inte vara något problem. Varken helgens match eller avancemanget till nästa års EM.

För Tysklands motståndare i gruppen gör sitt bästa för att plocka poäng av varandra:

Det med talang fullproppade Belgien har ynka 4 poäng på 4 matcher, Guus Hiddinks Turkiet bara två poäng mer på lika många matcher och överraskningen Österrike, med 7 poäng och en match mindre inspelad, lär i dagarna få använda både näbbar och klor för att försvara andraplatsen mot just Belgien (på lördag) och Turkiet (på tisdag).

–

Att hitta rätt sällskap kan förresten vara knepigt.

När Christoph Daum igår ledde sin första träning i Frankfurt hade han fem livvakter vid sin sida.

När Gerald Asamoah i lördags vände hem efter lagkamraten Max Kruses födelsedagsfirande hade han två damer, Florence och Priscilla, vid sin sida.

Det som kanske låter som den rätta varianten, visade sig vara helt fel. För i Asamoahs lägenhet väntade hans fru Linda, som i hemlighet hade rest från hemmet i Ruhrområdet för att överraska sin man. Och visst blir sällskapet, som med champagne i kroppen slår sig ner vid matbordet, överraskade när sovrumsdörren plötsligt går upp och Linda frågar vad fan det egentligen är frågan om. Det blir bråk, det dras i hår, det tjafsas, det skriks och det slutar blodigt.

När Asamoahs fru ska hämta en kniv gör hon nämligen illa sig själv.

–

Bremen är på uppgång och i Bild ger Torsten Frings fansen äran.

Efter 0-4 i derbyt mot Hamburg blev spelarbussen stannad av ett gäng supportrar i stort behov av att på ett fredligt sätt prata av sig. Det fick, enligt Frings, alla spelare att förstå, hur allvarligt läget faktiskt var och fortfarande är.

Ungefär så sa Matthias Sammer för ett par dagar sedan. Han var oroad över tränarkarusellen i Bundesliga, han tyckte inte att det var gott nog att bara Schalke var kvar i Europa och han ville djävulskt gärna prata om någon annan än Felix Magath för en gång skull.

Självklart har han rätt i det han säger, samtidigt som det faktum att han – det tyska fotbollsförbundets sportdirektör – ens erkänner att allt inte är guld och gröna skogar, när folk är upptagna med att rama in UEFA-rankingen och poppa champagne, är ett gott tecken på att det faktiskt står ganska bra till, trots allt.

(Även om det också går att tycka att det är lite hyckleri, så som Sammer för ett tag sedan själv höll på och fjantade sig – ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte – gällande arbetet som sportchef i Hamburg, vilket han efter många om och men tackade nej till.)

Och självklart fick han mer vatten på sin kvarn idag, när Eintracht Frankfurt meddelade att klubben sparkar den tränare man gav nytt kontrakt i januari. Michael Skibbe får alltså, efter en olycklig och lång poäng- och måltorka lämna tränarposten, trots att det blev vinst senast mot St. Pauli, och ny tränare blir (här kommer den stora bomben):

Christoph Daum.

Det är synd om Skibbe, men det går inte att förneka att Bundesliga blir en stor profil rikare. Daum är nämligen mest känd för att vara Tysklands Bill Clinton.

För lite mer än tio år sedan fanns bara ett litet mörkt moln på Daums himmel. Med Leverkusen hade han arbetat framgångsrikt, han var respekterad, han var omtyckt och han var den som skulle ta över tränarsysslan i det tyska landslaget. Men så dök irriterande artiklar upp i skvallerpressen, det ryktades om vilda kokainnätter.

Till en början var det inte många som brydde sig och det hela hade förmodligen sopats under mattan om inte Uli Hoeness hade bestämt sig för att kliva in i handlingen. Hoeness hade redan innan haft svårt för Daum och nu ville han gå till botten med drogryktena. Men Bayerns sportchef visste inte riktigt vad han gav sig in på, i popularitetstävlingen var han en klar förlorare och fick utstå spott och spe på bortamatcher i hela landet.

”Jag fick för första gången uppleva hur det är att ha ett helt folk emot sig”, sa Hoeness, kanske lite överdramatiserande, i en intervju 2009. ”Om inte Christoph Daum varit så idiotisk att låta göra ett hårprov, hade jag aldrig vunnat den kampen.”

Men Daum, oklart i vilket tillstånd, lät göra ett numera legendariskt hårprov. Han kallade till presskonferens och menade att han gjorde det, eftersom han ville bevisa att hans samvete, och att hans hår, var rent.

Problemet var ju bara, något man kan tycka att han borde ha vetat om, att testresultatet visade på kokainhalter värdiga en flitig droganvändare. Efter att först ha försökt att bedyra sin oskuld kallades det till ny presskonferens, på vilken tränaren faktiskt talade sanning:

”Hårprovet, som jag lät göra, var med facit i hand ett misstag.”

Förra säsongen, när Schalke gästade Leverkusen, roffade Manuel Neuer efter matchen åt sig en megafon och sjöng med fansen om mästerskapet, som efter en bortavinst med 2-0 var nära.

Den här säsongen, när Leverkusen tog emot Schalke, satte Michael Ballack efter matchen en megafon mot läpparna och yttrade bland annat orden ”Scheiß FC Köln!”, vilket kan tyckas lite märkligt, eftersom rivalerna borde varit det sista som tänktes på efter en säker hemmaseger (2-0), som dels gjorde att laget knappade in på Dortmund, men fortfarande viktigast: även höll avståndet på fem poäng ner till tredjeplatsen.

Neuer fick inte knipa en mästartitel förra året och Ballack lär få böta en halvsaftig summa.

–

Att megafonfira en vinst med fansen är alltså inte alltid en bra idé.

Fråga Mainz tränare Thomas Tuchel som efter att ha öppnat säsongen med sju raka segrar klättrade upp till fansen, fick tag i en megafon och skrek och hade sig om 21 poäng och serieledning. Efter det har laget inte lyckats vinna mer än två gånger i rad.

Men fortfarande är man femma. Fortfarande är en plats i Europa League en möjlighet. Och känslomänniskan Tuchel bjöd på helgens mest underhållande tjafs när han sattes i tv-studio efter tv-studio för att diskutera Mainz kvitteringsmål mot Dortmund (då Neven Subotic var nere för räkning efter att en boll träffat helt fel ställe) med än mer uppskruvade Jürgen Klopp.

Efter att ha gått igenom scenerna ett tag, och nött och stött sina argument, kom man fram till att Tuchel säkert reagerat som Klopp i samma ställe, och tvärtom. Känslorna fick svalla, frustrationen fick utlopp och sen var det inte så mycket mer med det.

–

Känslorna svallar även i Wolfsburg.

Felix Magath hade en vinst i comebacken ända till den fjärde övertidsminuten, då Stuttgart kvitterade till 1-1. Livsviktiga poäng försvann och Magath gormade efteråt om lagets dåliga kondition.

Om du någon dag nu, under kommande två veckor, tycker att livet är tråkigt, jobbigt och allmänt pissigt: tänk på spelarna som blir kvar i Wolfsburg under landslagsuppehållet.

Vilka stackare.

–

Mer Leverkusen förresten.

Jupp Heynckes förlänger inte sitt kontrakt som går ut i sommar, istället tar då Freiburgs Robin Dutt över. Det skulle visserligen gå att se det som att Bundesligas tränarkarusell (som fått oss alla att må ganska illa på sistone) fortsätter att snurra, men det här är något helt annorlunda.

Det här är helt enkelt hur man sköter klubbar på bästa sätt. I Leverkusen försökte man först förlänga Heynckes kontrakt, men stod inte utan plan B när det inte lyckades. Nu har man, i god tid, lyckats att reda ut den viktigaste personalfrågan inför nästa säsong, och kan koncentrera sig fullt på att nå en direktplats till Champions League.

Även i Freiburg håller man paniken borta. Dutts efterträdare är redan utsedd, andralagets tränare Marcus Sorg har gjort bra ifrån sig i fjärdedivisionen och får från nästa år huvudansvaret för A-laget.

Alla nöjda och glada. Faktiskt.

–

Heynckes sägs ju vara högt uppe på Bayerns önskelista, men än är inget klart.

Rykten om mesta mästarna finns det dock gott om. Idag har vi fått höra att Philipp Lahm förmodligen flyttar tillbaka till vänsterkanten till nästa säsong (vilket verkligen var på tiden) och att det därför kommer att handlas mitt- och högerback i sommar.

Dessutom, om vi ska avsluta det här inlägget där det började, vill inte ryktena om att Manuel Neuer redan är enig med Bayern försvinna.

–

Förresten, jag glömde:

”Aldrig mer 3. Liga”, sjöng fansen (utsålt, 23.000 åskådare) när Eintracht Braunschweig vann toppmötet mot Hansa Rostock med 2-1. Nu har laget 18 poäng ner till tredjeplatsen. Det är bara nio matcher kvar och det måste vara klart. Men den där dansen alltså…

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Aldrig har väl Bayern glatt sig så mycket över att slå lilla Freiburg. När Franck Ribéry i slutfasen förlöste det haltande mästarlaget (2-1) bildades en gammal hederlig tv-puck-hög.

Det var satan i gatan inte långt borta att laget spelade bort sig ännu en gång. Med en totalvirrig Luiz Gustavo i mittlåset, och en Arjen Robben som var tvungen att gå av på grund av skada (och under sina trettio minuter bara hade sju bollkontakter) såg läget ganska dystert ut.

Speciellt som hemmalaget Freiburg gjorde en mycket bra match. Hade inte Cissé missat en straff och Makiadi ett öppet mål, hade det kunnat sluta på ett helt annat sätt.

Bundesligavärlden var galen på annat håll också.

Det Hamburg som förra helgen fick stryk av Bayern med 6-0, vann idag med 6-2 hemma över Köln (ingen dålig start för nya tränaren Michael Oenning). Och Hannover, som för en vecka sedan fick stryk av just Köln med 4-0, vann idag med 2-0 mot ”dortmundbesegrarna” Hoffenheim.

Dessutom gjorde Sandro Wagner två nya mål (båda på straff, tveksama sådana efter att Pizarro fallit lätt och ännu lättare). Anfallaren, som för ett par omgångar sedan aldrig gjort ett mål i Werders tröja, har nu 4 strutar på 3 matcher. Tänk att det är Wagner, den omständlige brunkern, som hjälper Bremen upp ur bottenträsket. Dagens 3-1 borta mot extremt formstarka Nürnberg var en livsviktig vinst och betyder 32 poäng och en tolfteplats.

Lika livsviktigt var det för Frankfurt (31 p) att äntligen få vinna igen. Även här fanns en tvåmålsskytt att tacka: Theofanis Gekas, såklart. En straff, efter att rutinerat skaffat den själv, och så ett typiskt målgörarmål betydde 2-1 hemma mot St. Pauli (28).

Alla bottenkampsblickar riktas imorgon mot Stuttgart (28, precis över kvalplats), som Felix Magath och hans Wolfsburg (26, under strecket) gästar.

–

Debatten om chip i bollen rullar vidare. Idag hade vi tre scener där bollen räddades på/bakom/framför mållinjen.

Nürnbergs Schäfer fick nog nävarna på bollen innan den var inne, men St. Paulis Kessler var egentligen för sent ute med sin räddningsaktion. Domaren friade i båda fallen.

Mats Hummels nick, som Mainz keeper Wetklo fick en hand på, räddades dock – som det såg ut, och som också domaren tyckte – precis bakom mållinjen av Malik Fathi.

Mainz lyckades dock kvittera precis i slutminuten och matchen slutade 1-1. Ett rättvist resultat, serieledarna har fortfarande svårt med effektiviteten (Nuri Sahin brände bland annat en straff) och på andra sidan räddades man av en knapp men riktig offside när Sami Allagui trodde att han hade gjort mål, dessutom hade Dortmund stora problem med André Schürrle (som jag tyckte skyddades dåligt av domaren).

Men gästernas kvitteringsmål lär bli omdiskuterat. När unge anfallstalangen Petar Sliskovic tryckte in bollen från nära håll låg nämligen Neven Subotic ner på plan – efter att i ett tidigare spelmoment blivit skjuten på familjejuvelerna. ”Fair Play” liknade det inte, åtminstone.

Och kanske kan det bli en liten toppfajt ändå, imorgon kan Leverkusen krympa avståndet till 7 poäng när Schalke kommer på besök.

Schalke får alltså Inter. Båda lagens fans verkar, efter en sväng på nätet, vara ganska glada över lottningen.

Det kunde blivit värre, är väl tyskarnas tanke. Bayerns snöpliga sorti kan revanscheras, och dessutom har Inter en väldigt fin klang i Gelsenkirchen. Det var ju laget som besegrades i finalen av UEFA-cupen 1997 – klubbens största framgång i modern tid.

Säsongen efter var det Inter som gick vinnande ur nästa dubbelmöte, då i samma turnerings kvartsfinal. I år är det tvärtom så att Schalke slår ut titelförsvararna i kvartsfinal?

Så, imorgon lottas kvartsfinalerna i Champions League och Europa League.

Efter att Leverkusen ikväll fick en ny lektion i kontring av Villarreal (även om det var på väg att bli spännande i slutet) är FC Schalke 04 det enda kvarvarande tyska laget i Europa. Det är också det lag som jag tycker stod för den största bragden i Champions Leagues åttondelsfinaler. Inte nog med den taskiga formen i ligan, på morgonen inför den avgörande matchen mot formtoppade Valencia släpptes nyheten att Felix Magath var historia. Under matchen var det splittrade känslor på läktarna, ”Felix Magath”-rop försöktes att tystas ner av Ultras Gelsenkirchen.

Och på plan lyckades Schalke vända ett tidigt underläge. Det blev till slut 4-2 totalt mot den spanska trean, som gick all-in på CL. Starkt är bara förnamnet.

Till kvartsfinalen är tränaren utbytt och Ralf Rangnick gillar att spela fotboll på ett helt annat sätt än Magath. Det är 4-3-3 (åtminstone i Hoffenheim), det är hård press, det är snabbhet och tempo. Jag vet inte om det kommer vara lika framgångsrikt i tuffa cupmatcher som den version av dödgrävarfotboll som Magath spelat (även om det är lite hårt att kalla den så), men det kommer åtminstone att göra Schalke mer svårscoutat.

Möjliga motståndare är:

Barcelona. Laget absolut ingen vill ha på sin lott. Finns inte så mycket mer att säga, förutom att det var intressant att se hur mycket Arsenal faktiskt lyckades störa.

Chelsea. Säsongen började strålande, men efter det har det varit ganska tungt, storlagsmått mätt. Är svåra att bedöma och 2-0 totalt mot FC Köpenhamn säger absolut ingenting.

Inter. Lider väl fortfarande av Mourinho-bakfylla, men när det väl gällde höjde sig Eto’o och Sneijder och med sådana spelare finns alltid en chans. Går inte att räkna bort.

Man United. Ett gediget lag, med en härlig mexikansk joker. Ändå var man illa ute mot Marseille. Alla lag kan åka på stryk mot United, men inget behöver åka till Old Trafford med överdriven respekt.

Real Madrid. I dagens fotbollsvärld räcker det ibland att säga ”Mourinho”, och så nickar alla. Men även om han har mer stjärnor och spelarkvalitet än i Inter, saknar han det viktigaste: den riktiga vi-känslan.

Sjachtar. Har gått från att vara svårt underskattade till att bli svårt överskattade (att slå ett Roma i upplösningstillstånd är faktiskt inte särskilt imponerande). Sanningen lär ligga någonstans däremellan.

Tottenham. Hade stor show i gruppspelet och slog utan allt för stora problem (men också utan allt för mycket briljans) ett trött Milan. Har en hel radda spektakulära och dyra spelare i laget, men kan ändå spela utan press.

–

Hur borde/kommer/bör lottningen se ut? Och när lottningen är klar: hur borde/kommer/bör matcherna se ut?

–

…dessutom är för många vansinnets gräns nu passerad, när det gäller den tyska tränarcirkusen.

Det pratas om att Felix Magath är ny tränare i Wolfsburg.

Nej, det är inte så att man nu kammar hem mycket pengar om man spelat på detta. Det var inte särskilt oväntat.

Och när dagen började med att Felix Magath inte ens ville infinna sig på mötet som skulle bestämma hans framtid, eftersom han fann mötespunkterna oklara, var det bara en fråga om timmar och minuter.

Schalke meddelar på egna hemsidan att man skiljer sig från tränaren på ”väldigt goda grunder”. Grunder som man dock inte vill nämna offentligt.

Den som på lång sikt ska ta över sägs vara Ralf Rangnick, som tidigare i år lämnade sitt uppdrag i Hoffenheim efter att Luiz Gustavo såldes till Bayern. Det är lustigt, eftersom Rangnick redan tränat Schalke en vända (04/05-05/06), som slutade med sparken.

Ett val som ändå inte känns så dumt, även om taktikprofessorn (det var Rangnick som på ett ungefär införde fyrbackslinjen i Tyskland) ännu inte har lyckats samla på sig några stora titlar.

Fortfarande är det inte uteslutet att Otto Rehhagel blir övergångstränare, men det är ett frågetecken som snart kommer att rätas ut. Förmodligen redan idag.

För mer info i ämnet, har jag skrivit djupare om problemen mellan Schalke och Magath här och här.

Det är som kollega Hussfelt skriver, jublar och skriker: Eto’o var skillnaden.

Vi fick en match som hade det mesta, och inte minst en jäkla massa stjärnor, kommande stjärnor och ikoner, men det var en som stod på en egen scen – Samuel Eto’o. Först gjorde han – hårfint offside? – 1-0 själv, redan i den tredje minuten, och sedan spelade han fram till både Wesley Sneijders (minut 63) kvittering och, efter en brottningsmatch vunnen på knockout mot Breno, till Goran Pandevs avgörande 2-3 i den 88:e minuten.

Det var stor show.

För Bayern kan det inte vara annat än bittert. Så jäkla bittert att det egentligen inte kan finnas något så jäkla bittert. Med 2-1 (3-1 totalt) in i paus hade man knuffat Inter nästan hela vägen ut från Champions League, och då hade ändå Franck Ribéry kostat på sig att missa ett friläge från halva plan, en boll hade bestämt sig för att stanna på mållinjen och sen rensas bort via stolpen och till slut sköt även Arjen Robben i burgaveln när det hade varit enklare att träffa mål.

Det var kross.

Men man ska aldrig ropa hej för tidigt, och man får aldrig tappa koncentrationen när man spelar mot Eto’o och Sneijder – inte ens om man börjar den andra halvleken bra. Och Bayern har ju en förkärlek för att göra det spännande. Det är ingrott i spelarna.

Ta till exempel hur lojt Bastian Schweinsteiger sträcker fram ena foten, när Sneijder kvitterar, hur Mario Gomez i den åttiotredje minuten slösar bort ett ypperligt tre-mot-två-läge genom att själv försöka dribbla eller, självklart, hur Breno i matchens avgörande situation halkar, missbedömer bollen och – trots att han inte direkt är liten till växten – enkelt låter sig bortskyfflas av matchens stora man.

Med bara två minuter kvar av ordinarie övertid. Då allt fortfarande såg ut att vara i en liten ask.

Det finns mycket att säga om det här skakiga, skakiga van Gaal-bygget, som ibland är yppersta, yppersta världsklass (jag menar, om Ribéry hade satt sitt friläge, vad hade jag fått hitta på för ord då?) men som fortfarande, i mångt och mycket, är ett ruckel med diamanter i hålen.

Bayern åkte ut på ett bortamål i slutminuten. Kanske hade man, efter den jämna matchen i Milano och efter matcherna mot Fiorentina och Manchester United förra säsongen, förtjänat just det.

Fast mest förtjänar man att åka ut, för att man själva var för dumma för att knyta åt säcken.