Förra veckan var så proppfylld av fotbollsdramatik att det inte fanns plats för någon busterprofil. Men nu är serien här igen:

Pedro Geromel (1. FC Köln)

bild från ran.de

Visst är det Lukas Podolski som är lagets riktiga profil, men att ”fotboll är som schack, fast utan tärning” har vi redan hört. Det finns ett annat spelaröde som berör mig mer – för när Poldi nästa år släpper lös vänsterkanonen sin i Premier League, som vi får väl anse som klart, var hittar vi då Pedro Geromel?

Han har hunnit att bli 26 år gammal, den 1,91 långe mittbacken från Brasilien. Men han ser fortfarande lika ung ut nu, fortfarande lika opassande som hårdför mittback, som när han för fyra säsonger hamnade i Köln efter att ha blivit framröstad till den portugisiska ligans bästa spelare. Och trots att han även i Bundesliga varit en klippa när det stormat, trots att han anses vara en av ligans bästa försvarare och att det ryktats om intresse från Barcelona, Real Madrid (Mourinho sades vara sugen förrförra sommaren) och Roma, är Geromel alltjämt kvar i Köln.

Det säger en del om vilken sorts spelare han är.

Dels att han helt enkelt inte varit till salu och dels att han verkat ärlig i sin önskan att hjälpa Köln bli en toppklubb igen: han har aldrig tappat tålamodet, vare sig på plan eller gällande lagets tabellposition. Han har gjort sitt jobb så gott han någonsin kunnat, använt sina långa ben till att bryta ungefär varenda en av motståndarnas kluriga passningar och nickat bort ännu fler inlägg. Det är inte konstigt att fansen betecknat honom som en ”fotbollsgud”.

Men så blev den blyge fotbollsguden tilldelad kaptensbindeln av Ståle Solbakken i somras. Den tyste backlinjesdirigeraren, som inte gärna gav intervjuer, skulle nu bli hela lagets språkrör. Dessutom skulle en ren intuitionsspelare lära sig ett nytt fotbollssystem.

Och nu är Geromel inte längre en av ligans bästa mittbackar, utan istället ligans kanske mest brutne spelare.

Självförtroendet är borta, ett ödesdigert misstag hotar vid varje bollkontakt och risktagandet är minimalt. Det är plågsamt att se Geromel spela fotboll nuförtiden, han är den spelare som tappat mest på kortast tid. Den som tagit det största klivet ner på kvalitetssteget.

Hur det kommer sig?

Jag vet inte.

Om det gör honom till en busterprofil?

Ja, tänker jag (hoppas jag), hans nästa säsong, var han än håller hus, kommer bli en minnesvärd comeback: då kommer vi se en starkare Geromel än någonsin tidigare.

Silly Season, den där djävulska uppfinningen, närmar sig med stormsteg, samtidigt som ligorna går in i den slutgiltiga fasen.

Med tre omgångar kvar av säsongen i den tyska första- och andraligan blev det idag klart att Raúl lämnar Schalke, men vissa spelare har varit ännu snabbare på att bestämma framtiden – kanske framförallt för att slippa en löjlig sommar och istället kunna ta det lite lugnt, vara lite smarta så där. Men ibland går det kanske inte riktigt som man tänkt sig, och det där klubbytet som såg så attraktivt ut i januari eller mars, är möjligtvis inte riktigt lika tilldragande i juni.

—

Här är våren och vinterns klubbyten som kanske inte var så himla smarta ändå:

Felix Bastians (från Freiburg till Hertha)
För lite mer än ett år sedan ryktades det om intresse från Napoli och Lazio, och det är inte konstigt att han valde att tacka nej till en kontraktsförlängning med Freiburg. Något som skulle visa sig bli hans fall, när Freiburg i vintras rensade ut i spelartruppen fanns inte längre plats för Bastians – kontraktet tog ändå slut till sommaren och ville han gå, så fick han väl gå, så ointresserad som han såg ut.

Efter ett tag av klubbsökande blev Hertha hans nya klubbadress, som också pungade ut med ungefär en miljon kronor för att inte vänta till sommaren. Inte Napoli, kanske, men inför vårsäsongen låg Hertha på en stabil mittenplats i tabellen, sju poäng före tabelljumbon Freiburg. Nu, med tre matcher kvar, är rollerna nästan komplett ombytta, och steget på karriärsteget var (åtminstone kortsiktigt) inte ett steg upp, utan ett steg ned.

Assani Lukimya (från Fortuna Düsseldorf till Köln)
Den 20 mars blev det klart att den stenhårde, tyskkongolesiske mittbacken skulle byta Düsseldorf mot Köln till nästa säsong. Lukimya hade spelat en strålande säsong, hade ett av andraligans bästa betygsnitt och var högst delaktig i att Fortuna låg på en kvalplats i andraligan. Men det säkra Bundesliga lockade, det som inte skulle avgöras med ett play-off, och i en kamp om hans underskrift var det Köln som vann.

Med tre matcher kvar av säsongen är det bara ett poäng ifrån att Lukimya måste spela ett play-off om spel i Bundesliga mellan hans gamla och hans nya klubb. Dessutom känns det för närvarande som mer sannolikt att Fortuna fixar att erövra tillbaka kvalplatsen än att Köln behåller sin, och då är det hela väl kanske än värre. Ja, det där är en soppa som man måste vara skicklig för att hamna i.

Axel Bellinghausen (från Augsburg till Fortuna Düsseldorf)
Snabbtåget Bellinghausen är Augsburgs bästa poängplockare den här säsongen, och ett ständigt hot, när han rusar fram på vänsterkanten. Trots skadeproblem och ungefär tio missade matcher, har han 2 mål och 7 assist på kontot och har med all önskvärd tydlighet bevisat att han håller bundesligaklass. Men den 26 mars blev det klart att han till nästa säsong skulle tillhöra Düsseldorf istället.

Det såg slugt ut (och kan ju fortfarande visa sig vara det): Augsburg hade visserligen lyckats kravla sig över strecket, men ingen förväntade sig att det också skulle vara så vid säsongens slut. I andraligan låg däremot Düsseldorf på kvalplats, med en förhållandevis god chans att ta sig upp. Bara det, att Augsburg nu mer eller mindre är räddade, och att Düsseldorf fortfarande har mycket arbete framför sig.

—

Två bubblare:

Maximilian Beister, som utlånad till Fortuna Düsseldorf, och med intresse från överallt, ändå valde att förlänga med Hamburg, något som ett tag såg ut att straffa sig. Och Roman Neustädter, som byter Mönchengladbach mot Schalke, vilket inte är så märkligt, men åtminstone kan betyda att han byter ner sig tabellmässigt och får spela Europa League istället Champions League (kan visserligen lika gärna betyda det motsatta).

—

Och ett klubbyte som kanske inte var så himla tokigt ändå:

Sebastian Freis (från Köln till Freiburg)
Ett av argumenten mot Ståle Solbakken var att han inte riktigt utnyttjade hela sin trupp, som om han var helt övertygad om att det bara var ungefär halva som dög till riktigt matchspel. Den rutinerade anfallaren Freis fick aldrig starta, utan användes bara som sen inhoppare. I januari bestämdes det att han inte ens var bra nog för det, och Freis gick från tabellmitten till tabellbotten.

Sedan dess är han, hux flux, en viktig del i ett av Bundesligas allra bästa lag. Nu under våren är nämligen Freiburg ligans sjätte bästa lag (med lika många inspelade poäng som Gladbach och Schalke) och med Freis i startelvan har det inte blivit en enda förlust. Samtidigt är Köln, som alla vet, i fritt fall.

—

Ett annat speciellt fall:

Ilijan Micanski värvades av Kaiserslautern inför förra säsongen, men lyckades aldrig riktigt få fotfäste i Bundesliga. Kanske för att han aldrig fick särskilt mycket förtroende. I vintras lånades han ut till FSV Frankfurt i 2. Bundesliga, och medan Kaiserslautern lyckats göra ynka sex mål sedan dess och desperat skriker efter en målgörare, har Micanski gjort åtta mål och spelat fram till tre på 12 matcher.

—

Om jag missat någon liknande övergång, vilket jag säkerligen gjort, är det bara att skriva en kommentar!

Att jag tvivlade på dig, Lahm? Att jag svor åt dig under matchen, Gomez?

Min första tanke, efter den första halvleken, var att lyfta fram två unsung heroes i svensk media: Holger Badstuber (som ju skulle svikta mot Real Madrid, vilket inte bara i utlandet, utan även i Tyskland, var något av den rådande meningen) och Toni Kroos (det där bollgeniet, som man återföds av varje gång man ser honom slå en perfekt passning). Badstuber hade tillsammans med Jerome Boateng totalkoll i försvaret och Kroos var den mest framstående spelaren på ett väldigt namnstarkt mittfält.

Dessutom tänkte jag nämna något, som kanske inte kommer att lyftas fram så mycket: Luiz Gustavos offsideposition vid 1-0-målet av Franck Ribéry. Störde han Iker Casillas sikt? Ingrep han i spelet? Var han i passiv eller aktiv offside?

Passiv, skulle det visa sig, för det där är helt upp till domaren att avgöra. Domaren, Howard Webb, som förövrigt gjorde en bra match och lyckades få en het match att inte koka över, ja, ända fram till Marcelos frustrationsanfall i slutet, som borde ha förärats med ett rött kort.

Men efter den där första tanken, då fick jag ju se hur Real Madrid kvitterade tidigt i den andra halvleken. Jag började fundera på det nya hierarkisystemet i fotbollen, hur den där alfahannen inte ska finnas längre, utan bördan ska delas på flera axlar. Hur Bastian Schweinsteiger, som fostrades i den gamla tiden, men är en stjärna i den nya, blev av med bollen vid offensivt straffområde mot Sami Khedira, som tog över alfahannen Michael Ballacks plats i det tyska landslaget, men som bara ett år senare var tvungen att känna hur nya spelare flåsade honom i nacken.

Och hur Mesut Özil avslutade den där kontringen, spelaren som genom sin framgång i VM-kvalet 2009 bjöd in en helt ny, helt orutinerad, generation in i det tyska landslaget. En ny generation som lärt sig att bördan ska delas på flera axlar, vilket samtidigt betyder att varje axel är enklare att byta ut.

Så var det också Bastian Schweinsteiger som var den första att bytas ut. Han skakade på huvudet, ville inte riktigt tro vad fjärdedomaren där på sidlinjen visade upp, och även om han precis är tillbaka på skada, var det något sorgligt hur Schweinsteiger, som ju endast är 27 år gammal, hade problem i matchen och mycket riktigt byttes ut. Hur lång tid kommer det egentligen ta, innan även han ifrågasätts?

Det tänkte jag alltså, fram till att Philipp Lahm spelade fram Mario Gomez (som ju förmodligen är bäst i hela universum på att pendla mellan korpen och världsklass) till 2-1 i den nittionde minuten. Och fram till det att jag såg att det var Xabi Alonso, och inte Khedira, som snodde bollen från Schweinsteiger.

I vilket fall, om jag ska sammanfatta vad jag tänkte efter det:

Inte var det orättvist. Real kände att Bayern var det starkare laget (i en helt fantastiskt stark match) och försökte försvara sig till ett oavgjort, men blev straffade för det. Nej, inte var det orättvist, och det var ungefär allt, som jag tänkte.

Bayern har varit strålande på Allianz Arena den här säsongen. Räknar vi ihop ligan, cupen och Champions League får vi 19 segrar, 1 oavgjord och 2 förluster (båda ganska snöpliga med 0-1) och målskillnaden 70-9.

Det vore alltså ganska trevligt att spela en final där. Det vore också normalt att använda hemmastyrkan i en semifinal.

Men inför kvällens match mot Real Madrid har både Jupp Heynckes och Philipp Lahm visat stor respekt. ”Inget offensivspektakel”, menar Heynckes, och Lahm säger sig till och med vara nöjd med ett 0-0. Och visst är bortamålsregeln inte alltid enkel att omfamna, men med så mycket rädsla borde man inte gå in i en match när man har några trumfkort på hand.

Förhoppningsvis är det bara ett spel för media, för Real Madrid. Att visa stor respekt inför match, för att sedan bränna av det värsta fyrverkeriet vi någonsin sett. För förutom dagens hemmafördel, möjligheten att skaffa sig ett bra resultat till returen, har ju det spanska motståndet en viss seriefinal att spela inför returmötet. Det finns alltså en bra chans att med hjälp av Barcelona spela mot ett halvknäckt Real på onsdag nästa vecka.

Och sen är det ju så, som jag skrivit några gånger: Real Madrid har inte imponerat den här säsongen. Inte på mig.

Man kan komma med hundranågonting mål (mot ganska taskigt motstånd, inte minst i CL) hur mycket som helst, José Mourinhos upplaga av Real går ut på att stjärnorna ska fixa steken. Inte sällan ser det ut som senast mot bottenlaget Sporting Gijón: mäktigt övertag, men förvånansvärt fantasilöst.

Mesut Özil försöker ofta, smått desperat, erbjuda spelintelligens och härligt kombinationer, men får i mitt tyckte mest bara en biroll i lagets spel. Så blir det istället upp till Christiano Ronaldo att dra till med en häxpipa från ungefär halva plan, eller på annat sätt avgöra matcherna.

Visserligen fungerar Bayern på ungefär samma sätt, men det finns inte ett lika stort beroende av bara en spelare (även om jag ser Franck Ribéry som smått ovärderlig) och åtminstone några av Louis van Gaals idéer och visioner lever kvar. Räknar vi stjärnor, spelintelligens och talang ser jag inte tyskarna i underläge.

Det finns faktiskt bara en sak som verkligen oroar mig ikväll. Det är om Bayern vill vinna lika mycket som Real Madrid.

Visst hägrar en unik final, men det tar lite emot att se lillgamle Philipp Lahm vara lagets kapten i en match mot José Mourinho, världens bäste på att förmedla vinnarinstinkt. Nu när Bastian Schweinsteiger är osäker till start och inte riktigt kommit igång igen efter sin skada, måste Lahm vara viktig på riktigt. Klarar han av att vara det ikväll? Kan han leda laget mot ett ett motstånd som ger allt och som inte tänker ge upp förrän det försökt med alla tricks?

Förlåt, Lahm, men jag tvivlar en aning.

Bayern har varit strålande på Allianz Arena den här säsongen. Räknar vi ihop ligan, cupen och Champions League får vi 19 segrar, 1 oavgjord och 2 förluster (båda ganska snöpliga med 0-1) och målskillnaden 70-9.

Det vore alltså ganska trevligt att spela en final där. Det vore också normalt att använda hemmastyrkan i en semifinal.

Men inför kvällens match mot Real Madrid har både Jupp Heynckes och Philipp Lahm visat stor respekt. ”Inget offensivspektakel”, menar Heynckes, och Lahm säger sig till och med vara nöjd med ett 0-0. Och visst är bortamålsregeln inte alltid enkel att omfamna, men med så mycket rädsla borde man inte gå in i en match när man har några trumfkort på hand.

Förhoppningsvis är det bara ett spel för media, för Real Madrid. Att visa stor respekt inför match, för att sedan bränna av det värsta fyrverkeriet vi någonsin sett. För förutom dagens hemmafördel, möjligheten att skaffa sig ett bra resultat till returen, har ju det spanska motståndet en viss seriefinal att spela inför returmötet. Det finns alltså en bra chans att med hjälp av Barcelona spela mot ett halvknäckt Real på onsdag nästa vecka.

Och sen är det ju så, som jag skrivit några gånger: Real Madrid har inte imponerat den här säsongen. Inte på mig.

Man kan komma med hundranågonting mål (mot ganska taskigt motstånd, inte minst i CL) hur mycket som helst, José Mourinhos upplaga av Real går ut på att stjärnorna ska fixa steken. Inte sällan ser det ut som senast mot bottenlaget Sporting Gijón: mäktigt övertag, men förvånansvärt fantasilöst.

Mesut Özil försöker ofta, smått desperat, erbjuda spelintelligens och härligt kombinationer, men får i mitt tyckte mest bara en biroll i lagets spel. Så blir det istället upp till Christiano Ronaldo att dra till med en häxpipa från ungefär halva plan, eller på annat sätt avgöra matcherna.

Visserligen fungerar Bayern på ungefär samma sätt, men det finns inte ett lika stort beroende av bara en spelare (även om jag ser Franck Ribéry som smått ovärderlig) och åtminstone några av Louis van Gaals idéer och visioner lever kvar. Räknar vi stjärnor, spelintelligens och talang ser jag inte tyskarna i underläge.

Det finns faktiskt bara en sak som verkligen oroar mig ikväll. Det är om Bayern vill vinna lika mycket som Real Madrid.

Visst hägrar en unik final, men det tar lite emot att se lillgamle Philipp Lahm vara lagets kapten i en match mot José Mourinho, världens bäste på att förmedla vinnarinstinkt. Nu när Bastian Schweinsteiger är osäker till start och inte riktigt kommit igång igen efter sin skada, måste Lahm vara viktig på riktigt. Klarar han av att vara det ikväll? Kan han leda laget mot ett ett motstånd som ger allt och som inte tänker ge upp förrän det försökt med alla tricks?

Förlåt, Lahm, men jag tvivlar en aning.

…och vi ser – förutom att Dortmund (efter gårdagens derbyvinst och Bayerns poängtapp) med mycket hög sannolikhet är mästare och att Kaiserslautern (efter ytterligare en förlust) med ännu högre sannolikhet är helt körda – att dagens matcher kan ställa en hel del saker på huvudet:

15:30, Gladbach – Köln
Efter att Hamburg starkt hemmaslog Hannover och Augsburg med stark moral och en hel del tur vann borta mot Wolfsburg (”En smutsig seger”, som Jos Luhukay uttryckte det), har Köln nu först och främst en kvalplats att sikta in sig på. Laget som på senare tid varit helt under isen och, som alltid, skakats av inre stridigheter, försöker nu att rädda säsongen med den hemmasnickrade lösningen Frank Schaefer.

Ståle Solbakken är borta, vilket kan kännas märkligt, så här med endast fyra matcher kvar, men kanske var helt nödvändigt. En anonym Köln-spelare ska ha berättat för kicker att ”vi tränar som vi spelar”, och med tanke på att laget på sistone knappt gjort mål (9 på 13 matcher efter nyår) samtidigt som försvaret varit svajigt under hela säsongen (63 insläppta är mest i ligan) fanns det inte mycket som talade för norrmannen längre.

Men dagens motståndare har också mycket att spela för. Med en vinst i kvällens match kan Gladbach hålla våreuforiserade Stuttgart på tryggt avstånd och dessutom kan man istället börja kolla uppåt igen, efter Schalkes senaste dipp är till och med en tredjeplats möjlig. Då står inte ens ett jobbigt kval i vägen för Champions League.

17:30, Freiburg – Hoffenheim
Hemmalaget kollar inte på tabellen, åtminstone om man ska tro tränaren Christian Streich som menar att det är för jobbigt. Och det är också deras fulla rätt, inte minst för att det verkar att funka: ett befriat Freiburg, som efter höstsäsongen låg sist i tabellen, har ryckt upp sig rejält och är vid vinst idag vårsäsongens fjärde bästa lag.

Det innebär också att en vinst kanske inte är lika livsviktig för Freiburg som tidigare, men för Hoffenheim finns fortfarande en möjlighet att överraska. Efter att Bremen, Wolfsburg, Hannover förlorat och även Leverkusen tappat poäng under helgen, har ungtupparna från bylaget en lysande chans att sätta press på ovan nämnda lag i kampen om spel i Europa League.

Markus Babbel, som i sin nya klubb fått en Magath-roll, alltså tränare och sportchef i ett, kan med en vinst också visa varför han, och inte sparkade Holger Stanislawski, är den som styr (det sportsliga) i Hoffenheim. På fyra matcher krävs minst fem poäng för att överträffa Stanislawskis höstfacit, en inte helt omöjlig uppgift.

Gladbach i Champions League och Hoffenheim i Europa League, vore det något det?

Ni Tottenham-supportrar snackar om att hamna efter Arsenal i tabellen, men ni skulle bara veta hur det är att heja på och älska 1. FC Köln.

Det är visserligen aldrig långtråkigt. Men det blir heller aldrig roligt under någon längre stund.

På framförallt sextio- och sjuttiotalet var Köln en av Tysklands mest framgångsrika klubbar och flera av lagets spelare var även landslagsstjärnor. Långsamt, långsamt försvann dock klubben bort från tabelltoppen och 1998 åkte klubben ur Bundesliga för första gången, efter 35 fina år i högstaligan. Det blev början till en häftigt krängande berg- och dalbana, som aldrig stannar till.

Sedan dess har laget krabblat sig upp, åkt ur, krabblat sig upp, åkt ur, krabblat sig upp, åkt ur och till slut krabblat sig upp igen. Ingen tränare har stannat en särskilt lång tid i klubben och klubbledningen har haft svårt att hålla sams. Men trots upprepade sportsliga misslyckanden ser Köln sig fortfarande som en storklubb, fyller stadion som en storklubb och bevakas också som en storklubb.

Det hade ju varit en sak, om förväntningarna från den gamla tiden hade försvunnit, om en självinsikt börjat krypa fram och klubben, fansen och media velat ta till sig den bittra sanningen. Men vetskapen om att pokalskåpet är välfyllt (tyska mästare tre gånger, cupmästare fyra gånger) och den eviga drömmen om en ny storhetstid har gjort Köln till en dagdrömmande klubb.

Och när man målar upp framtiden i sköna, vackra färger, gör det alltid ännu ondare när den gråa verkligheten kommer och klampar in. Som det här året, och året innan, och året innan, och året innan…

Men frågan är om ens en realist hade kunnat förutse den här säsongens absoluta katastrof. När idag Ståle Solbakken fick lämna sitt jobb som tränare blev misslyckandet totalt. I november jagades klubbpresidenten och förre storstjärnan Wolfgang Overath bort av uppretade fans, för en månad sedan var det sportchefen Volker Finke som efter en maktkamp med Solbakken fick lämna och nu är alltså, fyra förluster och en oavgjord senare, även maktkampens vinnare borta. Dessutom pekar allt på att klubbprinsen Lukas Podolski spelar i Premier League till hösten.

Och som om det inte vore nog med allt det där – med en klubb utan vare sig president, sportchef eller tränare – heter den tillfälliga lösningen Frank Schaefer. Samma Schaefer som förra året var tvungen att hoppa in och hjälpa till, för att sedan, i ett tufft läge med tre matcher kvar att spela, kände att han var en belastning för klubben och överlät ansvaret till den nu sparkade sportchefen Finke.

Snurrigt och tragiskt.

Och på söndag väntar för kvalplatsplacerade Köln bortaderby mot största rivalen Borussia Mönchengladbach.

I den första halvleken är det nästan otäckt.

Var än på planen en bayrare befinner sig, är även den ständiga dortmundska närvaron där. När Mario Gomez försöker få ordning på en långboll, då är den där. När Franck Ribéry vill dribbla, då är den där. När Toni Kroos vill måttpassa, då är den där. När Holger Badstuber försöker hitta ett vettigt uppspel, då är den där. Den är till och med där, när utespelarna känner att den ständiga dortmundska närvaron är för jobbig att mästra och bollen spelas tillbaka till Manuel Neuer.

Inte ens han, inte ens Neuer, han som alltid höjer sig mot Dortmund, slipper undan den ständiga dortmundska närvaron. Gästerna får ingen lugn stund alls. I betal-tv är Franz Beckenbauer så till sig, att han säger sig vara ”mållös” – för att sedan å det grövsta sabla ned på Bayerns spel.

Men i den andra halvleken släpper den en aning, den ständiga dortmundska närvaron. Bayern får faktiskt ytor att arbeta på, blir inte ständigt dubblade och tripplade och fyrlade och femlade. Trots det fortsätter besluten framför hemmamålet, eller åtminstone i närheten av det, att vara felaktiga.

Och så hamnar matchen i ett ingenmansland. Dortmund är inte lika giftiga som i första halvlek, men ett trött, trött Bayern, som ju spelat veckomatcher ett tag nu, kan inte ta vara på ytorna och bjudningarna.

Så egentligen faller matchens första mål – och enda, som det skulle visa sig – oväntat. En bortnickad hörna, en, som alltid, allt-eller-inget-satsande Kevin Großkreutz, en lurig Robert Lewandowski och en lat offsideupphävande Arjen Robben – och så är faktiskt Neuer överlistad.

Att det också blev det enda målet, ja, det stod den där lata och offsideupphävande för. Robben missade först en straff som han själv fixat, och fick, mer än någonsin förr, känna på den dortmundska närvaron, då en hel stadion grädjevrålade och Neven Subotic sprang fram till holländaren för att skrika honom i ansiktet, innan samme Subotic, kanske lite skamsen över sitt tilltag, nickade en boll i ribban som Robben bara hade att raka in i öppet mål.

Men även här misslyckades Bayerns storstjärna. Förmodligen var han helt enkelt så förstörd av den ständiga dortmundska närvaron.

—

Och så några korta grejer:

- Blev inte matchavgörande, med hade varit en fin rubrik: När Kuba bytte skor…

- Fantastiskt när en försvarare står offside när ett lag kontrar. Träd fram Mats Hummels!

- Annars: Neuer mot Dortmund. Han var inte bara bra. Han älskade det.

- Fotbollspelaren i all ära, men vad har egentligen Mario Götze på sig till vardags?

- En eloge till Knut Kircher. Härligt generös toppmatchlinje.

- Och till sist, till den i kommentarsfältet som skrev att Robert Lewandowski skulle avgöra och som jag svarade att det faktiskt är Shinji Kagawa som Bayern borde se upp med.

Förlåt!

Som om det inte händer nog i tysk fotboll, som om vi behöver ännu mer dramatik.

Som om det inte räckte med att Marius Ebbers igår valde att erkänna att han tog med handen, och med det sätta hela St. Paulis kvaldrömmar på spel, för att ändå, med ett övertidsmål, gå segrande ur den tuffa duellen med Union Berlin. Som om det inte räckte med att Roman Hubnik gjorde ett mycket tragikomiskt självmål, när Hertha som minst behövde ett kalasmisstag. Som om det inte räckte med att Stuttgart gör mål på allt.

Som om det inte räckte med Lukas Podolski blev träffad av ett encentsmynt när hans Köln gick under borta mot Mainz. Som om det inte räckte att Ståle Solbakken knappt ens hänger på repen längre. Som om det inte räckte med att finske Alexander Ring satte punkt för en gastkramande och oavgjort duell mellan Bremen och Gladbach, i vilken Markus Rosenberg gjorde första målet, med ett rungande ribbskott.

Nej, nu ska vi också få en ”final” på köpet också. Är vi inte lyckligt lottade, så säg.

Ikväll klockan 20:00 gästar ett ovanligt ödmjukt Bayern – inte som Bundesliga enväldshärskare, utan som en jämnbördig motståndare – ett superladdat Dortmund. Och precis allt, allt, allt står på spel.

Om jag förut, och egentligen forfarande är, helt övertygad om att Bayern kommer att tappa poäng i slutspurten, har jag inte en enda tanke eller aning eller känsla om kvällens match. Det är helt tomt, det är helt öppet. Framförallt för att inget av lagen kan vara särskilt nöjda med ett oavgjort – Bayern, tre poäng bakom, av uppenbara skäl, men inte heller Dortmund, som gärna skaffar sig ett större försprång inför derbyt mot Schalke och mötet med Gladbach.

Och då självklart även för att Jürgen Klopp ”aldrig spelat för oavgjort, jag vet inte hur sånt funkar”.

Det går att skriva romaner om dramat i förväg, det går att jämföra lagen spelare för spelare (SportBilds märkliga jämförelse, där olika spelartyper ställs mot varann, slutar 8-6 till Bayern), det går att tänka sönder knoppen med startuppställningar och taktiska lösningar: Bastian Schweinsteiger på bänken? Friskförklarade Mario Götze som joker? Formstarke Ilkay Gündogan på plan, eller hellre ett mittfält med defensivstarka Sven Bender och Sebastian Kehl?

Men egentligen är det, som precis allt annat här på jorden, faktiskt ganska enkelt: Bayern har större individuell kvalitet och potential, Dortmund är det bättre laget.

Låt det laget som gör flest mål vinna!

Fem matcher kvar av Bundesliga. Femton poäng kvar att spela om.

I bottenstriden finns åtta lag som med näbbar och klor, glidtacklingar och viljemål, försöker att undvika att åka ur. Så här ser det ut:

18. 1. FC KAISERSLAUTERN (-23, 20 poäng)
Leverkusen (b), Nürnberg (h), Hertha (b), Dortmund (h), Hannover (b)

Tränare: Det är något av ett mysterium att den förre Stuttgart-stjärnan Krassimir Balakov antog uppdraget. Det är nämligen omöjligt, eller nästintill, vilket även Balakovs tre första matcher vid rodret har bevisat: tre raka förluster, bara ett mål framåt.

Trupp: Dålig. Två bra målvakter, men sedan går det neråt. Förra årets assistkung Christian Tiffert har i år tyngts ned av kaptensbindelns ansvar. Framförallt saknas målgörare: lagets bästa målskytt, just nu skadade Itay Shechter, har tre (!) mål på kontot.

Stämning: Är nere på noll. ”Det räcker helt enkelt inte för Bundesliga”, sa målvakten Tobias Sippel efter senaste förlusten. Inte ens superoptimisten Balakov verkar ha något hopp kvar. Men attityden på plan är åtminstone bra. Viljan finns, men inte kunnandet.

Press: Även om ett mirakel fortfarande är möjligt, har klubbledningen redan börjat planera för 2. Bundesliga. Här finns ingen press kvar, men kanske inte heller någon anspänning. Att laget har åkt ut ses redan som klart, sämre kan det i alla fall inte bli.

17. HERTHA BSC (-22, 27 poäng)
Freiburg (h), Leverkusen (b), Kaiserslautern (h), Schalke (b), Hoffenheim (h)

Tränare: Otto Rehhagel har varit med förr och har faktiskt, trots att han ibland känns som en utomjording, lyckats skaka liv i ett döende lag. Men det krävs fortfarande mer. Att han hitter rätt taktik och ord inför lagets hemmamatcher kommer att vara avgörande.

Trupp: Egentligen ganska gedigen. En europeisk defensiv, där gamla Bayern-proffs samsas med utländska landslagsspelare. Framåt kan sydamerikanerna Adrian Ramos och framförallt Raffael alltid avgöra tillknäppta tillställningar.

Stämning: Inte så pjåkig. Efter mycket snack om att spelarna mobbade ut Michael Skibbe, verkar Rehhagel fått fason på moralen och lagarbetet. I senaste matchen mot Gladbach var det ingen som hängde med huvudet eller inte gav allt.

Press: Att vara nykomling är aldrig lätt och ingen förväntade sig en enkel säsong. Tufft är det dock för sportchefen Michael Preetz som håller på att göra om ett gammalt misstag: sparka succécoachen och ersätta honom med en hopplös en.

16. 1. FC KÖLN (-23, 29 poäng) Kvalplats
Mainz (b), Gladbach (b), Stuttgart (h), Freiburg (b), Bayern (h)

Tränare: Ståle Solbakken har hamnat i en ovan situation och är inte helt oskyldig. Med humor och ett öppet sätt har han vunnit många vänner, men det kan inte gottgöra det dåliga spelet. Har tagit sig vatten över huvudet, men har fortfarande tid att rädda situationen.

Trupp: En helt okej, men kanske något överskattad trupp. Mellan Michael Rensing i mål och Lukas Podolski på topp är det på sina håll lite väl medelmåttigt, men här finns helt klart kvalitet att utkämpa andra strider högre upp i tabellen.

Stämning: Var inte särskilt bra. Nu har Solbakken försökt att rensa luften, men än vet vi inte hur resultatet blir. Det är lite dagis över spelarna – en del sena nätter – och allt för ofta har laget visat sig dåligt på att möta motgångar.

Press: Enorm. Den hårda mediabevakningen i Köln vädrar blod och fansen har sedan länge tappat tålamodet, och har även visat det på mer eller mindre genomtänkta sätt. Vore en stor missräkning att åka ut just den säsongen då föreningen börjat andas vårluft.

15. FC AUGSBURG (-13, 30 poäng)
Stuttgart (h), Wolfsburg (b), Schalke (h), Gladbach (b), Hamburg (h)

Tränare: Holländaren Jos Luhukay fick jobbgaranti inför säsongen, han skulle få sitta kvar även om han inte lyckades vinna en enda match. Nu har han efter en svår inledning fått fart på sitt lag och får var och varannan vecka höra lovord från sina kollegor.

Trupp: Budget deluxe. Inlånade spelare, gamla spelare som aldrig riktigt fått fotfäste i Bundesliga och spelare som redan ansetts som slut. Nej, här finns knappt någon (förutom lånspelarna) som Luhukay behöver vara särskilt rädd för att förlora till ett bättre lag.

Stämning: Mycket bra. Augsburg har visat prov på enorm styrka och dedikation. Här är ett gäng spelare som gör exakt det tränaren vill och som tillsammans kämpar för varje centimeter på plan. Inte ens borta mot Bayern vek laget ner sig.

Press: Är, som ni förstår med tanke på tränarens jobbgaranti, helt obefintlig. Har redan nu överträffat mångas förväntningar och kan utan press spela klart en hittills mycket fin säsong. Fansen står stolt bakom sitt lag.

14. HAMBURGER SV (-18, 31 poäng)
Hoffenheim (b), Hannover (h), Nürnberg (b), Mainz (h), Augsburg (b)

Tränare: Thorsten Fink är bra på att snacka upp sina spelare och förstod en lång tid inte att läget var allvarligt. Nu verkar han dock ha fattat och leder sammanbitet Hamburg framåt igen. Hans offensiva spelsätt får en del lag att vackla, men ger andra rum för kontring.

Trupp: Det kanske saknas någon som kan ryta till när saker går dåligt, men egentligen tycker jag att det är en fin trupp som Frank Arnesen knåpat ihop. Klass och talang finns det gott om, och så här bra spelare borde aldrig hamna i en sådan här situation.

Stämning: På bättringsvägen. Men det har snackats om divaagerande från en från Chelsea utlånad spelare och det kan inte vara optimalt att tre nyckelspelare – Jaroslav Drobny, Mladen Petric och David Jarolim – alla verkar bortplanerade till nästa säsong.

Press: Obeskrivligt stor. Hamburg är Bundesligas stolta dinosaurie, det enda laget som har varit med nonstop hela vägen, och det går helt enkelt inte att laget åker ur. Vore ruggigt knäckande för alla inblandade, inget man vill ha på sitt cv direkt.

13. SC FREIBURG (-16, 32 poäng)
Hertha (b), Hoffenheim (h), Hannover (b), Köln (h), Dortmund (b)

Tränare: Christian Streich har sedan han tillträdde i vintras redan blivit kult. Nästan parodiskt autentisk och med dialekt undviker han alla tränarfloskler som finns. Har förklarat att en vinst aldrig ger mer än tre poäng och att en poäng faktiskt inte känns som en vinst.

Trupp: Städades i vintras och har sedan dess funkat bättre, trots att laget saknar både ett klassanfall och -försvar. Saknaden av Premier League-succén Papiss Cissé har dock inte varit särskilt stor, som så ofta förr har andra spelare klivit fram istället.

Stämning: Utåt sett är lagets moral strålande, men i bakgrunden tjafsas det och gnatas lite eftersom Streich ger många som han tidigare tränat i sitt arbete med Freiburgs ungdomslag chansen. Trots det finns helt klart en eufori runt och i laget för tillfället.

Press: ”Vi måste inte vinna, vi måste bara dö”, kommenterade Streich det eviga snacket om måstematcher. Nej, Freiburg är gärna i högstaligan, men behöver inte vara där. Dessutom var ju laget i vintras redan avskrivet.

12. 1. FC NÜRNBERG (-14, 32 poäng)
Schalke (h), Kaiserslautern (b), Hamburg (h), Hoffenheim (a), Leverkusen (h)

Tränare: Dieter Hecking är en kompetent och rutinerad bundesligatränare. I Nürnberg har han med små medel byggt upp ett välorganiserat lag med många unga spelare. Vågar ibland kanske för lite, men gör ett bra jobb.

Trupp: Intressanta unga talanger är blandade med stor rutin, egentligen är det ett stabilt lag som borde kolla uppåt – om det inte vore för avsaknaden av killerinstinkt framför mål. Unge anfallaren Tomas Pekhart har inte alltid gjort en bra figur.

Stämning: Bra, men frustrationen börjar växa. För även om laget hade fyra raka förluster innan helgens kryss mot Freiburg, har spelet faktiskt varit bra. Det görs bara helt enkelt för få mål – och då straffas ett enda misstag mycket hårdare.

Press: Nürnberg är en klubb som är känd för att tabba sig. Rekordbra på att åka hiss mellan första- och andradivisionen till exempel. Så sett vore det inte oväntat, men laget känns nu etablerat och är egentligen för bra för att åka ur, vilket självklart medför press.

11. 1. FSV MAINZ 05 (-5, 33 poäng)
Köln (h), Bayern (b), Wolfsburg (h), Hamburg (b), Gladbach (h)

Tränare: Thomas Tuchel är en av Bundesligas tränarstjärnor och nämns ofta när större klubbar diskuterar nya tränare. Den här säsongen har han dock råkat ut för lite storhetsvansinne och experimenterat lite väl mycket. Fortfarande råtalang.

Trupp: Oerhört intressant. Innehåller många olika spelartyper och ger Tuchel nästan för många möjlighter. Det existerar knappt någon startelva och det ständiga roterandet har inte alltid kunnat betala av sig. Ingen stjärna, men mycket kvalitet och talang.

Stämning: Även här är, precis som i Nürnberg, frustrationen påtaglig. Tittar man på målskillnaden ser man att Mainz egentligen besitter en annan kvalitet än bottenkonkurrenterna, vilket är en farlig tanke. Mohamed Zidan bråkar lite på grund av bänkplats.

Press: Det vore, om inte annat, ödesdigert för satsningen att ta Mainz till nästa nivå. Med ny stadion och EL-kval gick laget in i säsongen, mycket vore förlorat om det slutade med nedflyttning. Pressen från fans och media är dock förhållandevis liten.

—

Tufft kommer det bli. Och det börjar redan ikväll med fyra matcher klockan 20:00. Omgång mitt i veckan, som sagt.

När jag lekte med kickers tabellräknare gjorde Köln sällskap med Kaiserslautern ner och Hamburg fick kvala. Jag vet inte riktigt vad det säger om mig, men allt talar för att vi får en hjärtekrossande kamp ända in i kaklet.

Vad tror du?