Det är som planerat. Som ett elakt uttänkt PR-trick. Oliver Kahn går ut och säger att han saknar någon med kulor i dagens Bayern. Det slås tillbaka från klubbhåll. Så tjatas det en del hit och dit, som det alltid görs i den röda delen av München.

Och så kommer på måndag, som en blixt från klar himmel, Philipp Lahms självbiografi. Bayerns och landslagets nuvarande kapten – klart i blickfånget under den senaste diskussionen – visar enligt utdrag upp en oväntat hård och osympatisk sida. Han hittar fel hos ungefär alla tränare han haft (inte särskilt originellt: Felix Magath var hård, Jürgen Klinsmann var taktikanalfabet och Louis van Gaal ville inte ändra sitt spelsystem) och riktar lite diffus kritik mot hur det tyska landslagets äldre spelare agerade under EM 2008.

Kahn skriker alltså efter en riktig macholedare. Bayern säger att den förre stormålvakten lever i det förgångna. Och så kommer Lahm med lite gammalt hederligt skitsnack, men helt utan pondus eller finess.

Det värsta är inte att han oprovocerat känner det nödvändigt att hacka runt på folk, det är säkert heller inte så farligt om man inte som Bild plockar russinen ur kakan, men är det inte helt oförsvarbart att släppa en självbiografi några månader innan man ska fylla 28?

Varför?

—

Boken kanske säljer bra, men Lahm har ju inte direkt problem med ekonomin. Hans stora problem är snarare att han till varje pris vill bli tagen på allvar.

Det här är inte ett steg i rätt riktning.

—

Michael Oenning har också problem med att bli tagen på allvar.

Under genomgången inför matchen mot Bayern varnade Hamburgs tränare för… Miroslav Klose.

Spelarna kunde inte hålla sig för skratt.

—

Apropå Hamburg rapporteras det att Marcus Berg är på väg att bli helt skadefri, och att han ser oförskämt het ut på träningarna. Fortsätter han att göra mål på löpande band har Oenning nästan inget annat val än att ge honom speltid. Mot Köln lär det ännu vara för tidigt…

…men blir det av kommer Berg säkert få veta ett och annat om Faryd Mondragons styrkor och svagheter.

—

Trots att Leverkusens sportchef Rudi Völler förklarat att Michael Ballack kommer att stanna i klubben ryktas det lite lätt om intresse från Wolfsburg.

Felix Magath har filosofin redo för sig. Ungt och snabbt ska mötas med gammalt och hårt. Borde Kahn gilla.

—

Och till sist, Völler åkte också på en Lahm-eftersläng och kommenterade:

”På plan: världsklass, utanför: korpennivå.”

3. Spieltag

Gladbach – Wolfsburg 4-1
Dortmund – Nürnberg 2-0
Bayern – Hamburg 5-0
Bremen – Freiburg 5-3
Stuttgart – Leverkusen 0-1
Augsburg – Hoffenheim 0-2
Köln – Kaiserslautern 1-1
Mainz – Schalke 2-4
Hannover – Hertha 1-1

—

Bild-kollen:

1. Vad är grejen med Raúl?
Han var så gott som såld innan han själv förklarade hur bra han trivs i Tyskland. Han stannar i Schalke!

2. Vad är grejen med Podolski?
Han var så gott som såld innan sportchef Finke förklarade att en försäljning är utesluten. Han stannar i Köln!

3. Vad är grejen med Ballack?
Han var så gott som på väg att vara på väg att säljas innan sportchef Völler förklarade att det var skitsnack. Han stannar på Leverkusens bänk!

—

Tröstpris: Felix Magath får också mycket rubriker – han har ju inte handlat klart. Hans målgrupp verkar vara dels kontraktslösa spelare och dels gamla Frankfurt-spelare. Magaths vägar äro outgrundliga.

—

Dåliga Raúl-kopior:

1. Stefan Reisinger (Freiburg)
Fick i ställningen 2-2 borta mot Bremen ett friläge från ungefär halva plan. Han hade jättemycket tid att fundera ut vad han skulle göra och kom att tänka på Raúls många och sköna lobbmål. Trodde sedan lite för mycket om sig själv.

2. Jens Hegeler (Nürnberg)
Fick i ställningen 0-0 borta mot Dortmund ett friläge från ungefär halva plan. Hade inte jättemycket tid att fundera ut vad han skulle göra men kom ändå att tänka på Raúls många och sköna lobbmål. Trodde sedan lite för mycket om sig själv.

3. Sami Allagui (Mainz)
Fick i ställningen 2-2 hemma mot Schalke ett fritt avslutsläge vid straffområdsgränsen. Hade inte jättemycket tid att fundera ut vad han skulle göra men kom ändå att tänka på Raúls många och sköna lobbmål. Trodde sedan lite för mycket om sig själv.

—

Undantaget: Bayerns Arjen Robben skaffade sig själv ett friläge i ställningen 2-0 hemma mot Hamburg. Hade halvmycket tid på att fundera ut vad han skulle göra och kom att tänka på Raúls många och sköna lobbmål. Gjorde spanjoren rättvisa med omgångens snyggaste balja.

—

Omgångens VA!?

1. Khalid Boulahrouz (Stuttgart)

Var inte nöjd med domaren och visade det. Borde ändra sin mening. Åkte ut på två gula istället för ett direkt rött = ingen lång avstängning.

2. Schalkes andra halvlek II
Ralf Rangnick höll redan förra helgen, hemma mot Köln, ett legendariskt tal i halvtid. 1-1 blev 5-1 och Schalkes problem såg lösta ut. Men efter 0-2 i Helsingfors stod det även 0-2 i halvtid borta mot Mainz och Rangnick kände att det var dags att använda det tunga artilleriet igen. Schalke gjorde fyra mål i andra halvlek för andra ligamatchen i rad och vann till slut med 4-2.

Det sista målet firades förresten inte. Christian Fuchs gick i somras från Mainz till Schalke (och det var inte en särskilt snyggt skött affär) och blev utvisslad så fort han hade bollen. Det verkade verkligen störa honom, men funkade inte när Fuchs i det bittra slutet snyggt dunkade in slutresultatet. Han ska heder för att han inte såg det som en revansch.

3. Ett oväntat leende
Marko Arnautovic har inte alltid verkat helt lätt att arbeta med, och det har såklart blåsts upp stort i tidningar och teve. Den här helgen var han dock Tysklands allra gladaste fotbollsspelare – trots att han började på bänken! När Claudio Pizarro gjorde 2-1 sprang peruanen ut till bänken och gav Arnautovic en kram. Sedan byttes österrikaren in och gjorde själv mål. Och i slutet poserade han tillsammans med publiken efter att Wesley gjort avgörande 5-3 och bestämt sig för att fånga ögonblicket på bild/(i B ild):

—

Inte VA!?: Att Hamburg skulle ha det tufft – riktigt tufft – borta mot Bayern. Hade hemmalaget bara velat hade det blivit tvåsiffrigt. Men jag tror inte vi ska döma ut laget riktigt än. Och för att se saker från den ljusa sidan: säsongens två svåraste bortamatcher bakom sig – redan nu!

—

Unga målisar:

1. Patrick Rakovsky (född 93)
Gjorde debut för Nürnberg mot Dortmund och gjorde det bra. Var chanslös på båda baklängesmålet, det andra målet – ett skott som tog på en försvarare och fick en perfekt bana in i mål – var till och med riktigt elakt.

2. Marc-André ter Stegen (född 92)
Debuterade förra säsongen och har nu spelat totalt 9 matcher för Gladbach i Bundesliga. Insläppta mål: 5. Utstrålar löjligt mycket säkerhet för sin ålder och potentialen är inget annat än oändlig.

3. Bernd Leno (född 92)
Utlånad från Stuttgart till Leverkusen och gjorde sin andra bundesligamatch i lördags – mot Stuttgart. Höll nollan. Precis som i första matchen. Talangen är fakta.

—

Tröstpris: 89:an Ron-Robert Zieler debuterade först förra säsongen men har, nu när det debuterar en ny ung målvakt var och varannan omgång, redan gått och blivit medelålders. Som plåster på såren blev han i veckan det tyska landslagets nya tredjemålvakt.

—

Och så lite statistik på det:

Tabelltoppen: Gladbach och Hannover (7 poäng)
Tabellbotten: Köln, Hamburg och Freiburg (1)

Skottgladast: Bayern mot Hamburg (25)
Skottsvagast: Hamburg mot Bayern (4)

Störst skillnad i bollinnehav: Gladbach – Wolfsburg (62%-38%)
Störst skillnad i vunna närkamper: Bayern – Hamburg (59%-41%)

Bästa matchen enligt Kicker: Mainz – Schalke (betyg: 1,5/6)
Sämsta matcherna enligt Kicker: Dortmund – Nürnberg och Köln – Kaiserslautern (4)

Bästa spelarna enligt Kicker: Marco Reus och Raul Bobadilla (Gladbach) (1)
Sämsta spelarna enligt Kicker: Dennis Aogo, Jeffrey Bruma, Marcell Jansen, Michael Mancienne, Heiko Westermann (Hamburg) och Simon Kjaer (Wolfsburg) (6)

Målsnitt: 3,66
Publiksnitt: 48,359

—

Omgångens allra allra bästa:
Att en match mellan Bremen och Freiburg kan stå och väga på det sättet – och att man som åskådare faktiskt inte är helt säker på vilka som ska vinna. Kvalitetsskillnaden mellan lagen borde öka, men det känns som att den krymper för varje år.

Ingen vet hur det här kommer att sluta.

En byggnadsplats. Det är klart att varje förening mer eller mindre är det, precis i början av en säsong. Men ser vi inte en byggboom i Bundesliga för tillfället?

Det byggs på, byggs om, byggs nytt och byggs ned till en sådan grad att nästan aldrig något byggs klart. För hur ska man egentligen veta om det projekt man för tillfället håller på med verkligen är så himla fantastiskt? Hur ska man kunna ha tålamod att se om det funkar, när ligan rider på en framgångsvåg och man också vill vara med och surfa? Vara med där uppe nu! På en gång!

Förra året glömde Bayern till exempel just det – att bygga klart – vilket betyder att man till det här året kände sig tvungna att riva ner en del väggar och bygga nytt igen. I vissa klubbar, mest sådana som alltid vill tillhöra den absoluta toppen men oftast inte gör det, byggs det visserligen om hela tiden, men den här sommaren har klubbar som Köln, Hamburg och Schalke verkligen huggt i. Det är klubbar som nu bygger om – och den här gången på riktigt!

Nu kommer snart framgången. Nu kommer klubbarna som suktat så länge äntligen få smaka segerns sötma. Sägs det i alla fall. Det är nu som det stora byggnadsprojektet har invigits, det kommer att föra in klubben i framtiden. Och till en början är det något alldeles strålande att falla tillbaka på. Ursäkta för det ojämna spelet, ursäkta för den pinsamma förlusten – vi bygger om!

Men om en klubb inte lyckats slutföra ett bygge på en massa herrans år, om en klubb ständigt slängt alla egentliga planer åt sidan så fort någon kommit med en ny intressant ritning, varför skulle det inte kunna hända igen? Är det verkligen annorlunda den här gången?

Kanske. Kanske har nybyggandet aldrig tidigare varit så omfattande och radikalt. Kanske håller man också fast vid det man lovat. Kanske låter man faktiskt projekten utvecklas och ser vad som händer. Kanske gör man det för att ligans nya trend stavas ödmjukhet.

Ovanligt få klubbar har satt upp konreta mål inför säsongen. Medan Leverkusen inte viker undan från den logiska målsättningen att komma först, ett undantag som bekräftar regeln, vill egentliga toppklubbar som Hamburg, Stuttgart, Bremen, Schalke och Wolfsburg inte prata tabellplatser. Det viktigaste är att utvecklingen går åt rätt håll, att klubbledningen låter projektet leva vidare och så är det – till nästa säsong – dags att attackera på riktigt. Förhoppningsvis.

För bara något år sedan ville tio klubbar komma topp tre, nu vill femton klubbar istället ha en stabil säsong. Fjolårets överraskningsklubbar attackerar ju inte heller, Mainz säger till exempel: ”Vi tänker fortsätta spela på vårt spel, men vi tänker trots det inte sväva iväg!”

Kanske är det resultatet av en liga där fansen har stor makt, vilket är lika med en liga där klubbledningarna hela tiden sitter och gnager på naglarna, oroliga över vad fansen ska tycka och tänka. Måna om att tillfredställa publikens önskningar, måna om att visa att man visst hänger med i svängarna. Det är klart att vi också kan fynda i Japan! Det är klart att vi också kan spela frejdig och offensiv fotboll! Det är klart att vi också kan ha en ung så kallad ”koncepttränare”! Det är klart att vi också kan ge massa tonåringar chansen!

Så det är klart att vi också kan bygga om! Klart att vi kan låta det ta tid! Klart att vi också kan vara ödmjuka!

—

Apropå trender: I vilket fall är det ju ändå bättre, vad man nu än tycker om likriktning, att ängsligheten slår över åt det här hållet, åt ungdomssatsningar med unga tränare och offensiv fotboll, än åt fjolårssäsongens massparkningar. Fast… man ska kanske inte ta ut för mycket i förskott.

—

Apropå japaner: Säsongens första succéjapan hittar vi i Bochum. Takashi Inui spelade med Shinji Kagawa i Japan, liknar Kagawa i spelstilen och har på två matcher nästan slagit igenom lika våldsamt som Kagawa. Okej, vi snackar visserligen 2. Bundesliga, men Inui har gjort två bra insatser och ett mål. En kille att hålla koll på.

—

Apropå Köln: Ståle Solbakken tog första bundesligapoängen igår. Det kunde och borde varit tre, men det blev bara 1-1 hemma mot Kaiserslautern. Spelet var dock inte längre något att klaga på, fansen blev begeistrade och nu ser vi alla fram emot nästa byggnadsplats-duell – på lördags möts Hamburg och Köln.

Den som satt och ritade upp spelschemat förtjänar verkligen beröm.

Fredag 20:30:
Gladbach – Wolfsburg
Lördag 15:30:
Dortmund – Nürnberg
Bayern – Hamburg
Bremen – Freiburg
Stuttgart – Leverkusen
Augsburg – Hoffenheim
Lördag 18:30:
Köln – Kaiserslautern
Söndag 15:30:
Mainz – Schalke
Söndag 17:30:
Hannover – Hertha

Inget är hittills säkert, det går ännu inte att uttyda något. Visst, vissa lag är färdigare än andra, men det Dortmund som efter första omgången såg ut att springa hem Bundesliga var märkvärdigt oskarpa bara en vecka senare. Även om Mainz och Hannover överraskade stort förra säsongen – och faktiskt höll ända in i mål – är det ingen som tar någon större notis om tabellen. Den kommer snart att se annorlunda ut.

Normaliteten kommer förr eller senare träda in. Trots allt märkligt som hände förra året är frågan fortfarande inte om, utan när.

På fredagskvällen möts två lag som är olika långt i lagbyggandet. Lucien Favre har snickrat ihop en svårknäckt nöt i Gladbach, han har fått behålla det lag som gjorde en sensationell uppryckning i våras och det ser exakt lika stabilt ut nu som då. Men Felix Magath har fortfarande många trådar att dra i (Vad händer med Rasmus Jönsson? Med Simon Kjaer? Med rymdimperiet?) och hans senaste drag på transfermarknaden var att hämta in den halvt bortglömde Thomas Hitzlsperger.

Medan juryn numera skiter i att gå igenom Magaths alla märkligheter arbetar den på högvarv med att klura ut Ståle Solbakken. Efter att Bayern, Dortmund och Leverkusen (eller kanske Hamburg, Nürnberg och Stuttgart…) visat upp imponerande fotbollskonster under lördagens tidiga matcher är det på sena lördagseftermiddagen dags för ”toppmatch” i Köln.

Solbakkens första bundesligapoäng borde inte vara så himla långt borta – motståndarna Kaiserslautern har inte heller lyckats imponera. Men han har redan en hyfsat enig (eller snarare helt förbryllad) mediakår emot sig, och Lukas Podolski ryktas än hit och än dit. Kanske är han faktiskt överens med Galatasaray?

Söndagen är till för att se hur lätt europaklubbarna har för att glömma bort Europa League och bara fokusera på ligan. Spontant känns det som att Hannover kommer att få det tufft mot Hertha, trots att det idag meddelades att målvakten Ron-Robert Zieler är ny tysk tredjemålvakt nu när René Adler är skadad. Matchen mot Sevilla tog mycket kraft och hårt arbetande Hertha kommer göra sitt bästa för att trycka ner succélaget på marken igen.

För Schalke väntar bortamatch mot Mainz. Även där kommer det krävas att spelarna springer arslena av sig. Men här kan det inte finnas någon fara för att man tar för lätt på uppgiften, efter 2-0 borta mot HJK måste en trotsreaktion komma – gör laget ännu en plattmatch betydde 5-1-segern mot Köln till slut ingenting.

Fast… klarar man att ta sig samman efter förnedringen i Helsingfors? I Champions League-triumfen mot Inter bytte Rangnick lite fräckt och arrogant in Ali Karimi, som för att visa exakt hur överlägnsa man var -  igår kände finländarna att det var dags att göra något av samma grej och lät den levande legenden Jari Litmanen, 40, spela sista tjugo.

Om Schalke hämtar sig från det?

Förra gången Hannover 96 var med i liknande sammanhang var lottningen inte lika kul. Klubben hade 1992 överraskande vunnit tyska cupen, trots att man då hörde hemma i andraligan, och fick i Cupvinnarcupens första omgång möta… rivalen Werder Bremen.

Det hade kunnat vara mer spännande. Mer Europa. Det hade också kunnat vara lättare. Bremen var titelförsvarare. Inte särskilt oväntat blev det respass direkt.

Nu, nästan tjugo år senare och efter den bästa säsongen i klubbens historia, är Hannover äntligen tillbaka i Europa. Det är inte riktigt så att man känner sig hemma, en klubb som aldrig kommit bättre än fyra i den inhemska ligan brukar ju inte vara bästis och bundis med europeiska cuper, men går vi långt tillbaka i tiden hittar vi åtminstone två åttondelsfinaler i Mässcupen, en slags föregångare till Europa League.

Det är inte heller så att klubben är van vid att stå i rampljuset. Förmodligen har det aldrig tidigare hänt att den inbjudne gästen i både das aktuelle sportstudio och Doppelpass, den tyska helgens två största fotbollsprat, representerat Hannover. Men under helgen som gick fick vi under lördagskvällen höra målvakten Ron-Robert Zieler berätta om sin tid i Manchester United och på söndagsförmiddagen försvarade tränaren Mirko Slomka Bayerns långsamma och bolldominerande taktik. Lägg till kvällens kvalmatch, som alla i Tyskland med antingen tv eller internet (ZDF sänder även över nätet) kan se, så förstår ni att uppmärksamheten aldrig varit större.

Och den här gången har man åtminstone haft tur i oturen med lottningen. Svårare än Sevilla kunde det knappast bli. Samtidigt rimmar klubbnamnet utan tvekan på Europa. UEFA-cupmästarna (2006 och 2007) är precis det där Europa man talar, kämpar och drömmer om under ligavardagen. Ett tydligt bevis på det är att AWD Arena är utsåld. Fyrtiofyratusen fans ska lyfta in hemmahjältarna till vad som vore en av klubbens största framgångar någonsin: Europa Leagues gruppspel.

Det ger ett skönt perspektiv.

—

För att få ett hum om hur Hannover lyckades kvalificera sig för kvällens kvalmatch, vad laget har för styrkor och vad som gör det så svårslaget, gäller det inte att droppa namnen på två eller tre spelare. Antingen nämner man hela startelvan, eller ingen alls. Det är ett sammansvetsat lag, där alla är lika viktiga och där skillnaden mellan kedjans starkaste och svagaste länk är allt annat än stor.

Och det är ett lag som riktar in sig på att stå kompakt och vänta på motståndarnas misstag, för att då kunna slå till blixtsnabbt. Kvaliteter som vanlig statistik inte snappar upp. I senaste matchen, borta mot Nürnberg, hade Hannover efter nittio spelade minuter vare sig vunnit skottstatistiken (5-16), bollinnehavet (42%-58%) eller flest närkamper (36%-64%). Men själva matchen? Den vann laget med 2-1, säsongens tredje raka seger.

—

Säsongen är ung, men det finns bara en tysk proffsklubb som fortfarande inte vet hur det känns att spela oavgjort eller förlora. Och det är Hannover.

Det kan självklart komma att ändras ikväll. Sevilla ska i vanliga fall vara ett nummer för stort och den spanska klubben har också gjort en finfin försäsong (bland annat seger borta mot Napoli). Men säsongen i Spanien är inte igång än, och ligapremiären kommer förmodligen låta vänta på sig ännu ett tag. Medan tyskarna är uppe i varv börjar Sevillas säsong på riktigt ikväll.

Piotr Trochowski (som faktiskt spelade från start i VM-semifinalen mot Spanien för ett år sedan) ska se till att det blir en bra start. Han verkar ha kommit in bra i sitt nya gäng, inte minst tack vare luriga frisparkar. Men att Trochowski har ett bra skott är ingen nyhet, det var heller inte det som var hans problem i Hamburg.

Förhoppningsvis får han inte allt får klara skottlägen, och förhoppningsvis håller Hannover även koll på Frédéric Kanouté. Kanske kan man då ro hem ett bra resultat i första matchen.

—

Lättare uppgift väntar för Schalke (HJK), även om klubben för tillfället verkar ha extrema problem med att hantera fallet Raúl. Det kommer ständigt nya rykten (PSG och Besiktas är dagens klubbar) och inte blir det bättre av att spanjoren inte har åkt med till Helsingfors.

För att skona stjärnan från finskt konstgräs, säger klubben. Vi får väl se, säger inte helt övertygade journalister.

—

Efter att Mainz åkte på pumpen mot Gaz Metan Medias hoppas vi ikväll på bättre tyska resultat.

Eller vadå hoppas? Jag tror till och med på två segrar.

Bayern har inte sprakat i säsongsinledningen. Man har mött två lågt stående lag som varit mycket bra i försvarandets konst. Tempot har inte kunnat dras upp, luckor har inte kunnat öppnas. Därför har laget sett slött ut, långsamt. Som om det tog emot att avancera framåt.

Kanske har vi också blivit något lurade, ungefär allting annat ser segt ut jämfört med Dortmunds powerfotboll (förra säsongens mästare har snabbt blivit den nya måttstocken) och nye tränaren Jupp Heynckes har hittills mest ägnat sig åt att ordna upp försvaret, klubbens huvudproblem på senare tid.

Det har han – trots supertabben mot Mönchengladbach – lyckats ganska bra med. Manuel Neuers nervositet börjar lägga sig lite lätt och Jerome Boateng har bildat ett stabilt och närkampsstarkt mittlås med Holger Badstuder, även om det ännu inte blivit utsatt för något större test.

Ikväll kanske det är dags. Heynckes hoppas i alla fall på att uppkäftiga och offensiva FC Zürich bjuder upp till spel på riktigt.

Så att Arjen Robben (som är tillbaka i startelvan igen efter att ha missat matchen mot Wolfsburg) och Franck Ribéry äntligen kan få snurra upp ett motståndaranfall, som det alltid varit tänkt men så sällan verkligen blivit. Så att Mario Gomez kan komma med i spelet på riktigt utan att bli isolerad längst upp. Så att Bastian Schweinsteiger kan hitta tillbaka till storformen.

Svårare än så är det egentligen inte. Nej, det är till och med mycket enklare:

Om Bayern inte vinner mot Zürich, har den tyska rekordmästaren inget i Champions League att göra.

2. Spieltag:

Schalke – Köln 5-1
Hamburg – Hertha 2-2
Nürnberg – Hannover 1-2
Freiburg – Mainz 1-2
Hoffenheim – Dortmund 1-0
Wolfsburg – Bayern 0-1
Gladbach – Stuttgart 1-1
Kaiserslautern – Augsburg 1-1
Leverkusen – Bremen 1-0

—

Hårda tränarbud:

1. Felix Magath (Wolfsburg)
Ingen kan bli så skönt arg som Magath. Och inga älskar att se Magath så skönt arg som Tysklands fotbollsintresserade. Jag kan slå vad om att det var miljontals människor som satt och njöt när tränaren i lördags gick i taket. Orsaken var ett mål som felaktigt dömdes bort och efteråt handlade snacket om att ta in videobevis i fotbollen. Men i jämförelse med själva utbrottet känns allting annat ganska ointressant, det var smått episkt.

2. Holger Stanislawski (Hoffenheim)
Första hemmamatchen för galningen från St. Pauli. Och som han levererade. Nuförtiden mäter någon stolle varenda steg en fotbollsspelare tar – det borde utökas även till tränarna. Mot Dortmund sprang Stanislawski upp och ner, hit och dit. Förmodligen mer än alla på själva planen. ”Jag har druckit fem eller sex flaskor vatten och svettats, jag är färdig. Nu behöver jag en kaffe!”, sa han efter 1-0-vinsten.

3. Robin Dutt (Leverkusen)
Han ser ut som en lite mer allvarlig Mr. Bean. Och det måste han vara också. Allvarlig. Hans trupp är förvisso riktigt bra, men han har ett stort problem som ständigt stöts och blöts i media. Simon Rolfes och Michael Ballack är liknande spelartyper och kan inte, enligt Dutt, spela samtidigt. Det betyder att kapten Rolfes och landslagets ex-kapten Ballack får rikta in sig på att spela ungefär hälften var – så har det åtminstone varit hittills. ”Den som inte klarar av att sitta på bänken har ingenting här att göra”, menar Dutt. Hårda bud.

—

Tröstpris: Dietmar Hopp, rikingen som står bakom Hoffenheim, är ingen tränare, men han kan det här med hårda bud. ”Den som förolämpar mig borde inte vara så känslig”, har han idag sagt riktat mot Dortmunds fans. Varför då, undrar du. Jo, Dortmund ser ofta sig själva som fotbollstraditions mitt i Tyskland, vilket såklart betyder att klubben har enorma problem med pengahjälpta Hoffenheim. Ifrån högsta ledningen ner till minsta fan.

Så när Dortmund i lördags var på besök hos Hopp hade någon tydligen lyckats smita in (Hoffenheim vet självklart ingenting om det här) och sätta upp en högtalare vid bortasektionen. Så fort som det började sjungas förolämpningssånger om Hopp skickades ett högfrekvent ljud ut. Här är en kort film som visar hur det var.

Det är självklart att gå ungefär tusen steg för långt av den som nu låg bakom. (Gissa tre gånger, eller vänta, det räcker nog med en gissning.) Relationen mellan klubbarna lär inte bli bättre och jag förstår att Dortmunds supportrar är upprörda (förhoppningsvis är ingen hörselskadad). Men är det ändå inte, på något sätt, helt makalöst roligt hela grejen?

—

Omgångens mål:

1. Sejad Salihovic (Hoffenheim)
Sket i vad som hände på bortaläktaren och smällde bara till. Och blev glad.

2. Heung-Min Son (Hamburg)
19-åringen som är världsbäst på att spela försäsong gjorde även mål på riktigt. Och blev glad.

3. Raúl (Schalke)
Huntelaar gjorde hattrick, men Raúl gjorde sin specialare. Och blev… inte särskilt glad.

Inte konstigt att tidningarna spekulerar. Senaste är att han kanske är på väg till Blackburn.

—

Tröstpris: Och det var verkligen en tröst. Luiz Gustavo har kanske äntligen landat i sin nya klubb. Att i en tajt match avgöra på övertid luktar åtminstone väldigt mycket Bayern.

—

Tillbaka till vardagen:

1. Mario Götze och Shinji Kagawa (Dortmund)
Efter matchen mot Brasilien hyllades Götze överallt. Även Kagawa hade en härlig landslagsvecka bakom sig, han hade gjort två mål mot Sydkorea. Mot Hoffenheim var dock båda trötta. Inte dåliga, men klart mer anonyma än annars. Och i 54:e minuten var matchen slut för Götze, med en kvart kvar byttes även Kagawa ut.

3. Toni Kroos (Bayern)
I matchen mot Brasilien fixade han straff och spelade fram till Götzes mål. Mot Wolfsburg hade han ett par farliga skott, men hans mest minnesvärda aktion var en avskyvärd filmning. Solklart gult och jag hade inte ens haft något emot om han hade fått se det röda kortet direkt.

—

Men vi fortsatte producera: Augsburgs Sascha Mölders gjorde mål igen, precis som Hannovers Moa Abdellaoue, Nürnbergs Tomas Pekhart, Freiburgs Papiss Demba Cissé, Hoffenheims Sejad Salihovic och Stuttgarts Cacau.

—

Avslutningsstatistiken:

Tabelltoppen: Mainz och Hannover (6 poäng)
Tabellbotten: Köln (0)

Skottgladast: Hertha mot Hamburg (22)
Skottsvagast: Hannover mot Nürnberg (5)

Störst skillnad i bollinnehav: Kaiserslautern – Augsburg (62%-38%)
Störst skillnad i vunna närkamper: Nürnberg – Hannover (64%-36%)

Bästa matchen enligt Kicker: Kaiserslautern – Augsburg (betyg: 2/6)
Sämsta matcherna enligt Kicker: Leverkusen – Bremen, Wolfsburg – Bayern (4)

Bästa spelaren enligt Kicker: Klaas-Jan Huntelaar (Schalke) (1)
Sämsta spelaren enligt Kicker: Adil Chihi (Köln) (6)

Målsnitt: 2,55
Publiksnitt: 38,946

—

Kval till Champions League och Europa League i veckan. Det ska vi naturligtvis vältra oss i!

När Kölns Ståle Solbakken skulle hitta sin lagkapten lät han olika spelare ha på sig kaptensbindeln under träning. Han ville se vem han tyckte ledde laget på bäst sätt. Istället för att som i vissa lag ha en omröstning, eller helt enkelt låta galjonsspelaren bli kapten hade norrmannen alltså en egen liten casting. En kaptensprovträning.

Valet föll på Pedro Geromel, en tystlåten och tanig brasiliansk mittback. Många tyckte det var ett tokigt val (varför inte låta Lukas Podolski förbli kapten?) och hittills har nejsägarna haft rätt: Köln har 1-8 i baken på två omgångar och spelar helt utan ordning eller självförtroende.

Men trots allt är valet inte så galet ändå, om man studerar hur det ser ut i några av ligans andra klubbar.

Solbakken har åtminstone en kapten som inte går att tänka bort ur startelvan. Om Geromel kan leda ett lag, det återstår att se – Kölns klart bästa mittback är han i vilket fall. Så länge han håller sig frisk och fri från avstängningar kommer han alltid att stå på plan när domaren blåser igång.

Det kan Stuttgarts Matthieu Delpierre, Dortmunds Sebastian Kehl, Leverkusens Simon Rolfes, Hannovers Steven Cherundolo, Freiburgs Heiko Butscher, Gladbachs Filip Daems, Herthas André Mijatovic och Hamburgs Heiko Westermann inte vara lika säkra på.

Det är kaptener, som när alla lagkamrater är friska, befinner sig i gränslandet mellan startelva och bänk. Fortfarande spelar några nittio minuter, men har under sommaren fått se hur konkurrensen ökat. Ta till exempel Daems. Han håller ännu klubbens största sommarvärvning Oscar Wendt bakom sig. Men Wendt är inte i Gladbach – och värvades inte heller -  för att sitta på bänken.

Frågan är då om en kapten kan vara lika verkningsfull även när han sitter på bänken? Är det inte då istället dags att ge äran till den spelare – vice-kaptenen – som trots allt oftast bär bindeln? Och kan man verkligen byta ut en lagkapten först av alla i en match, utan att det är en stor grej?

Å andra sidan borde också kaptenen vara tvungen att prestera för att få spela, och hur fungerar det när man tar ifrån en bänknötande kapten bindeln för att ge den till en spelare som visserligen är cementerad i startelvan, men kanske saknar riktiga kaptensegenskaper?

Som i Kaiserslautern. Där Martin Amedick förlorade kaptensbindeln till Christian Tiffert. Tiffert gjorde en strålande fjolårssäsong, han var bäste framspelare i hela ligan och är given i Marco Kurz startelva. Men en gormande dirigerare kommer han aldrig bli och i intervjuerna efter förlusten i premiären mot Bremen saknade Tiffert Amedicks pondus. Han kanske växer in i rollen och kanske kommer det att hjälpa honom att fortsätta prestera på en hög nivå.

Men risken för att det nya ansvaret tynger, den finns den också.

–

Apropå skön vice-kapten: Cacau är den spelare i Stuttgarts trupp som varit längst i klubben. Han kämpar som få andra och offrade sin hälsa under förra säsongens kritiska slutskede då han spelade skadad. Han är en god förebild, en glad kille och – även om han ofta är ojämn – i fantastiskt bra slag just nu. Två mål på två matcher med bindeln runt armen, jag tycker han borde få behålla den även när Delpierre tillfrisknat.

–

Apropå för stort ansvar: Mycket av skriverierna om Raúl, och om att han kanske skulle lämna Schalke, har byggt på att han tackat nej till en plats i spelarrådet. Anledningen till avböjen ska dock ha varit ett rent språkproblem – hur skulle han, som inte kan så mycket tyska, kunna representera laget i viktiga frågor?

Kanske tänkte lagkamraterna som röstade på honom, att Raúl ju är flytande på att tala med fötterna.

Vilket, som vi alla vet, betyder en kamp mellan gott och ont:

–

Vem är vem på 11Freunde-omslaget? Vet du hur dagens galaktiska slag kommer att sluta? Tror du att Prinsessan Gomez lyckas skada Darth Magath? Tycker du det är jobbigt att C-3RO(bben) alltid håller på att oja sig? Kommer Raúl Solos ljussabel att rädda honom mot Prinz Poldi? Vill Jürgen Skywalker stanna på Mästarstjärnan?

Många frågor, som kan ha många olika svar.

Dagens matcher är: Schalke – Köln, Hamburg – Hertha, Nürnberg – Hannover, Freiburg – Mainz, Hoffenheim – Dortmund, Wolfsburg – Bayern och Gladbach – Stuttgart.

Och kommentarsfältet är ditt (tja, snarare vårt tillsammans)!

I ett svagt ögonblick, någon gång förra veckan kanske, försäkrade jag att ett tips av 2. Bundesliga skulle följa, någongång. Nu tror jag att vi alla är redo för ytterligare ett vågat tips (efter min nedräkning inför bundesligasäsongen) som förmodligen kommer att vara helt fel. Den här gången kommer det dock inte dröja en jäkla massa dagar, utan vi gör det snabbt och utan smärta.

Hur ser det ut just nu?
Det är en myrstack, utan tvekan. Efter tre spelade omgångar ligger Fortuna Düsseldorf etta (7 poäng), tätt skuggade av förra årets bundesligadeltagare Eintracht Frankfurt och St. Pauli (på samma poängtal). I botten, på den negativa kvalplatsen, hittar vi nykomlingen Dynamo Dresden (1), som trots allt öppnat bättre än Ingolstadt (1) och Aachen (0).

För Hansa Rostock (2) och framförallt Braunschweig (6), ligans andra nykomlingar, ser det bättre ut.

Vilka kommer då att ta flyttlasset och dra när säsongen är slut?
Mina kandidater till direktuppflyttning är St. Pauli, där den nya tränaren André Schubert (kom från Paderborn och känner därför till ligan och motståndarna väl) fått en bra start, laget har redan imponerat och dessutom är inte pressen att gå upp direkt särskilt stor – spelarna kan spela ut, samt Greuther Fürth, där förre Schalke-spelaren Mike Büskens gör underverk med klubben som på senare år alltid varit nära att gå upp, men aldrig riktigt lyckats – den här säsongen klarar man äntligen av att hålla vägen in i mål.

På den övre kvalplatsen tror jag att vi hittar Fortuna Düsseldorf, ett enormt hemmastarkt lag (vilket inte är konstigt med tanke på att klubben har publiksiffror i bundesligaklass) som bara måste hitta fötterna även på bortaplan. Bochum kommer säkerligen att nosa uppe i toppen, men drar, tror jag, den kortare även den här säsongen. Precis som Eintracht Frankfurt, som rent truppmässigt borde segla upp i Bundesliga utan problem, men som tränas av Armin Veh – en man som är enormt duktig på att få bra lag att prestera under förväntan.

Nykomlingarna kommer att få det svårt, men jag tror att alla lyckas hålla sina näsor över bottenstrecken. Kanske är det önsketänkande, men alla tre föreningarna har gått igenom nystarter och har gott om kampgeist.

Mindre roligt och euforiskt ser det ut för Paderborn (ny tränare, samma säsongsmål: att klara kontraktet) och FSV Frankfurt – två småklubbar som alltid behöver otroliga kraftansträngningar för att klamra sig kvar. För att få in en överraskning även i bottentipset tror jag att Duisburg hamnar på den undre kvalplatsen – cupfinalisten har inte gjort en jättedålig transfersommar rent kvalitetsmässigt (många nyckelspelare har lämnat, men många intressanta nyförvärv har kommit till), det är bara det att den varit på tok för omfattande. Det kommer att ta tid innan laget är inspelat, frågan är hur kritiskt tabelläget då är.

—

Så, i andra delen av dagens blogg blickar vi också framåt – men inte lika långt. Det är bundesligahelg och laddningen har redan börjat.

Lördag 15:30:
Schalke – Köln
Hamburg – Hertha
Nürnberg – Hannover
Freiburg – Mainz
Hoffenheim – Dortmund
Wolfsburg – Bayern
Lördag 18:30:
Gladbach – Stuttgart
Söndag 15:30:
Kaiserslautern – Augsburg
Söndag 17:30
Leverkusen – Bremen

Ingen fredagsmatch på grund av veckans landskamper, men väl en jäkla härlig konferenzlördag som bjuder på några riktiga läckerbitar. Förloraren i matchen Schalke – Köln kommer att få det riktigt hett om öronen, här är redan goda råd dyra – åtminstone om vi ska tro pressen. Bild har till exempel redan frågat sig om Ståle Solbakken är för snäll, ungefär det värsta en tysk tränare kan vara. Och en sådan stämpel kan vara svår att få bort, den gode Solbakken har i alla fall inte gjort ett bra första intryck.

Vidare åker det totalhyllade (snart totalsönderhajpade) Dortmund med den totalhyllade (också snart totalsönderhajpade) Mario Götze till skräckmotståndaren Hoffenheim – en förening man inte vill ha något gemensamt med och som man ofta har stora problem med att slå. Förra säsongen var Hoffenheim den enda klubb som hade plusstatistik mot Dortmund.

I Wolfsburg får Hasan ”Brazzo” Salihamidzic återse sin älsklingsklubb Bayern. Nio år var bosniern i München, nu kan han skjuta laget in i en kris. Visst kommer en stor del av bortaspelarna stärkta av den tyska vinsten mot Brasilien, men det var en träningsmatch och nu är det allvar: Felix Magath kommer att skicka ett defensivt kompakt och mycket aggressivt lag ut på plan.

För övrigt känns det på sin plats att återigen påpeka att Magath inte alls är den endimensionella diktator som han nu framställs som i svensk media. Han tränar hårt, ja, men det gör många andra lag i ligan också (hur skulle annars den nya löpintensiva fotbollen som bland annat Dortmund och Mainz spelar annars kunna slå igenom?), och ja, han har inte mycket för divafasoner – vilka man dock inte kommer långt med i många andra bundesligalag heller.

Kanske skulle Rasmus Jönsson ha det roligare med en supersocial typ som Jürgen Klopp som tränare, men går han till Wolfsburg och tränar han hårt – då får han också chansen. Magath är absolut inte främmande för att ge unga spelare chansen (till exempel en tonårig Salihamidzic för en herrans massa år sedan), speciellt inte sådana som han själv hämtat in. Dessutom, vilket jag kanske lite för ofta understryker, har han en förbannat fin spelar- och en förbannat fin tränarkarriär att skryta med.

Varför i hela friden borde egentligen Jönsson tveka särskilt länge?

På tal om svenska anfallare avslutas helgens omgång med att Bremen åker till Leverkusen med förhoppningen att Markus Rosenberg fortsätter att skjuta laget in i lugnare vatten. Optimismen breder plötsligt ut sig i rasande fart i hansastaden (och ”Rosi” snackar redan om att vilja förlänga kontraktet), medan Leverkusens målvaktsföljetong fortsätter. Under veckan har klubben hämtat in Stuttgarts supertalang Bernd Leno, 19, på lån.

Får han chansen direkt? Får vi se en härlig omgång?

Jo, det verkar allt så.