Att ett lag spelar bra en höst, för att sedan falla igenom under våren. Eller tvärtom. Det är inget konstigt. Än mindre märkligt är det när ett uppflyttat lag börjar starkt, för att under slutet av säsongen falla igenom. Der ser vi nästan varje säsong.

Men under Markus Babbel hade Hertha – som när han lämnade i vintras, efter en smutsig affär som fortfarande är ouppklarad (ord står mot ord), låg fyra poäng över strecket – klarat sig kvar. Utan den minsta tvekan.

Tja, åtminstone om man ska tro Babbel själv.

Inför dagens helt avgörande match, då han med sitt nya lag Hoffenheim möter sitt gamla lag från huvudstaden, har Babbel använt ungefär Tysklands alla tidningar för att skriva slutet på en historia, som aldrig kommer att skrivas klart.

Hertha är en klubb drabbad av storhetsvansinne, säger han, en klubb nästan omöjlig att träna – men Babbel hade, det vet han till hundra procent, lyckats med det obevisbara att som nykomling hänga sig kvar i Bundesliga.

Att Hertha hade fyra poäng på Babbels sex sista matcher, och alltså redan hade börjat att svikta, det finns det inte plats för när ex-tränaren själv kommenterar situationen. Nej, här gäller det att tvätta rent sitt namn, hamra in den här sidan av historien i folks medvetanden, så att alla vet – han sa ju det själv – hur landet ligger.

Det handlar inte om Babbel är en bra tränare eller inte. (I mina ögon är han än så länge en medelmåtta.) Det handlar inte heller om att han nu siktar mot den yttersta toppen med Hoffenheim, samtidigt som han menar att Hertha är en verklighetsfrånvänd förening.

Det handlar om att det är svinigt och ytterst drygt att förklara en ex-klubb för inkompetent och samtidigt hävda något, som ingen varken kan bevisa eller motbevisa.

Babbel kan vinna en fotbollsmatch idag, men som människa har han den senaste veckan förlorat stort.

—

Läget inför Bundesligas sista omgång (alla matcher 15:30):

Nürnberg – Leverkusen
Köln – Bayern
Bremen – Schalke
Augsburg – Hamburg
Dortmund – Freiburg
Hannover – Kaiserslautern
Hertha – Hoffenheim
Stuttgart – Wolfsburg
Mainz – Gladbach

Hannover (45 poäng) behöver, för att vara säkra, ta tre poäng för att knipa den sista Europa League-platsen. Annars hotar antingen Wolfsburg (44 poäng, sju måls sämre målskillnad) eller i värsta fall Bremen och/eller Nürnberg (båda 42 poäng och tre måls sämre målskillnad).

Köln (30 poäng) ligger på kvalplats med två poäng mer än Hertha, dock med fem måls sämre målskillnad. Det vill säga: vinner Hertha hemma mot Hoffenheim måste Köln samtidigt vinna hemma mot Bayern, oavgjort räcker inte.

—

För en sista fin omgång av Bundesliga 2011/12!

Det finns något som gör mig överlycklig över följande:

I vintras sålde den tyska tabelljumbon lagets enda storstjärna. Sedan dess har storstjärnan gjort succé även i England, medan tabelljumbon har gått och blivit ett av Bundesliga bästa lag.

Ett exempel som visar att fotboll inte är så enkelt som att säga: ”Nu när Papiss Demba Cissé är såld, har ju Freiburg ingen chans alls.” Ett exempel som visar att fotboll faktiskt är mycket enklare än så.

För om det är något som den här tyska fotbollssäsongen än en gång lärt oss, är det att det fortfarande är laget som gör skillnaden.

Det var det som var Christian Streichs största uppgift, när han i vintras gick från att vara assisterande- till huvudtränare för Freiburg. Att återforma ett stukat lag, där spelarna börjat tänka mer på sig själva än på laget, till en gemenskap igen. Högsta prioritet på träningslägret i januari var att få spelarna att prata med varandra – inte bara på planen, utan även utanför den.

Att se varandra som medmänniskor – inte som konkurrenter om en plats i startelvan, eller ens nödvändigtvis som fotbollsspelare.

Och tillsammans (”Jag har inte räddat Freiburg”, sa Streich nyligen i en tv-intervju. ”I vår förening arbetar 270 människor.”) lyckades Freiburg resa sig ur bottenträsket, lyckades plocka poäng efter poäng och är, med en match kvar att spela, vårens femte bästa lag i Tyskland.

Precis som lilla Augsburg tillsammans lyckades hänga kvar, precis som Hannover tillsammans och Gladbach tillsammans kommer att hamna före rikare klubbar och precis som Bayern tillsammans, som ett lag, slagit ut Real Madrid och tagit sig till final i Champions League, men i Bundesliga fått se sig slagna av Dortmund – en ännu starkare gemenskap, ett ännu starkare lag.

(Och precis som Cissés nya klubb tillsammans kämpar i toppen av Premier League.)

Länge leve laget!

En omgång återstår, men redan nu märker man att den löjliga säsongen är i antågande. Och att Bundesliga kommer att se märkbart annorlunda ut nästa säsong.

Ingen Michael Ballack (vem eller vad ska pressen punktmarkera istället?), ingen Raúl (vem ska ta över levande legend-manteln?), ingen Lukas Podolski (vem är ligans nästa prins?), ingen Marko Marin (som vi önskar lycka till, men kanske inte kommer att bli riktigt lika saknad).

Dessutom verkar det ju inte bättre än att Shinji Kagawa är på väg bort och att Arjen Robben tjurar lite med kontraktsförlängningen med Bayern, kanske kan vi till och med bli av med kung-fu-kungen Tim Wiese.

Men det här är bara början, det är en sommar att bryta upp med det gamla och bjuda in det nya.

Dortmunds anfallslinje kommer att se annorlunda ut till nästa säsong, med Marco Reus som hittills största nyförvärv, och Bayern kommer också att genomgå en smärre förändring, i vilket fall är ju Xherdan Shaqiri från Basel klar. Och längre ner i tabellen blir det än mer intressant.

Schalke ska efter en tumultartad säsong och tårfyllt avsked av Raúl, försöka få tag på den kompakthet och jämnhet som ofta saknats under den här säsongen och som förhindrat ännu bättre resultat. Gladbach har en stor, stor uppgift framför sig och kommer inte att fungera eller se ut på samma sätt när kvalet till Champions League drar igång.

Om Stuttgart och Hannover (som dock är på väg att bli av med succésportchefen Jörg Schmadtke) är på rätt väg, är det värre ställt med Leverkusen. Vem som överhuvudtaget ska träna laget är fortfarande osäkert och Rudi Völler, som misslyckades med truppen till den här säsongen, måste få ihop ett slagkraftigare gäng spelare, som framförallt funkar bra med den nya tränaren.

Med Wolfsburg kommer det hända saker hursomhelst, ingen går säker från att bli såld och ingen vet vem som är nästa man att köpas in. Ivica Olic är redan klar, men Felix Magath verkar inte vilja släppa på varken Mario Mandzukic eller Patrick Helmes. Bildar dessa herrar ett tremannaanfall nästa säsong?

Under Markus Babbel – mer om honom inför helgen – som tränare och manager, kommer Hoffenheim förmodligen att genomgå en ganska kraftig förändring. Babbel vill sätta sin prägel på laget, pratar redan om spel i Europa och vill nå det genom att balansera upp det unga laget med mer rutinerade spelare.

För Frank Arnesen är jobbet långt ifrån klart, men nu vet han åtminstone exakt hur tuff Bundesliga är. Frågan är bara vad man ska förvänta sig av Hamburg till nästa säsong: spelet och resultaten har inte varit särskilt upphetsande, men Thorsten Fink och Arnesen är storklubbsmänniskor. Det är upplagt för antingen strålande sol eller pannkaka.

Till sist: där det kommer att hända allra mest, är i Bremen.

Ett helt gäng inflytelserika spelare är på väg, spelare som med Bremen spelat Champions Leauge och fajtats i Bundesligas topp. Det nya unga laget, som nu under våren är ett av ligans allra, allra sämsta lag, kommer att ha ett mycket tungt lass att bära.

Om inte en kvalplats till Europa League mirakulöst fixas i sista omgången och om inte Marko Marin-pengarna används väl, kommer Bremen, som fram till alldeles nyligen var Bayerns största konkurrent och som prenumererade på spel i Europa, vara ett rakt igenom medelmåttigt lag, långt ifrån den gamla glansen.

Vilken förändring är ni mest spända på?

Ett enkelt facit:

Sommarvärme (sol och 30 grader i ungefär hela landet),
ett par tårar

och fortsatt spänning.

För samtidigt som Hannover inte klarar av att håva in några poäng längre – och Wolfsburg nu bara är ett poäng bakom inför sista omgången – tävlar i botten Köln och Hertha om vilket lag som minst förtjänar att stanna kvar i Bundesliga.

Båda lagen lyckades att släppa in fyra mål igår och nu avgörs allt i sista omgången. Och det vore inte förvånande om det slutade med ytterligare två förluster, så hopplöst utkämpas bottenstriden, så knäckta är spelarnas självförtroenden.

Men för att vara riktigt säkra, gäller det nog för Köln att försöka behålla kvalplatsen med en bön. Vinner Hertha på hemmaplan mot ingenmansplacerade Hoffenheim, då räcker det inte, på grund av sämre målskillnad, att spela oavgjort hemma mot Bayern – nej, då måste det till en vinst. Och det framstår som ett bisarrt skämt i nuläget.

Som sagt: läge för en bön.

—

Två stora överraskningar bjöds vi också på:

Marko Marin till Chelsea – vilket ju är en märkligt logisk värvning.

Eftersom Thomas Schaaf låter spela med diamantmittfält har Marin aldrig kunnat vara utpräglad kantspelare i Bremen, får han vara en sådan i England kan han kanske äntligen slå igenom på riktigt. Ska bli riktigt roligt att följa och visst har han potential att bli en profil: liten, fräck dribbler som gärna lägger sig lite för enkelt.

Samt Bayerns bortatröja för nästa säsong, som gjorde premiär hemma mot Stuttgart igår:

Hyfsat hemskt, det här infraröda, eller vad säger ni?

—

Till sist kan vi konstatera att det blir en bitter kamp om skyttekungstiteln. Klaas-Jan Huntelaar står på 27 mål, ett mer än Mario Gomez, inför den sista omgången – med tanke på att Gomez ställs mot Kölns försvar, ligans sämsta, i sista omgången (medan Schalke möter Bremen borta) är det helt öppet.

Men varken Huntelaar är Gomez är ligans hetaste anfallare.

Det är – sorry Markus Rosenberg (ytterligare ett mål igår), Vedad Ibisevic och Stefan Kießling – utan något som helst tvivel Patrick Helmes. Tysklands absolut kyligaste avslutare har efter gårdagens två mål gjort 11 mål på 15 matcher den här säsongen.

Och självklart höjs nu rösterna om att Helmes borde få åka med till sommarens EM. Det här med att försöka sätta press på den tyske förbundskaptenen för att få in en spelare, oftast en offensiv sådan, i en mästerskapstrupp är en kär tradition.

Men det funkade inte för Martin Max i början av 2000-talet, funkade inte för Mehmet Scholl inför VM 2006 och funkade inte, nu senast, med Kevin Kuranyi. Dessutom har Helmes redan fått känna på hur det är att inte räcka till: inför EM 2008 ströks han i sista stund ur Löws trupp.

I vilket fall, vi gör ändå ett försök:

Helmes till EM!

Det är lördag. Det är Bundesliga.

Och alla matcher -

Kaiserslautern – Dortmund
Wolfsburg – Bremen
Leverkusen – Hannover
Hamburg – Mainz
Hoffenheim – Nürnberg
Bayern – Stuttgart
Freiburg – Köln
Gladbach – Augsburg
Schalke – Hertha

- börjar på den klassiska avsparkstiden 15:30.

Då måste bloggen faktiskt vakna upp ur den vackra dvalan, som den befunnit sig i efter det att Bayern triumferat i Madrid och våren äntligen verkar ha hittat till Berlin. Och även om den riktiga och omfattande spänningen är död, finns här mycket att hålla reda på under en dag där mål kommer ramla in överallt samtidigt.

Det är till exempel en dag för avsked. Kaiserslauterns fans säger hejdå till Bundesliga för den här gången, i Wolfsburg kan det nog hända att en hel del spelare tar avsked (utan att kanske redan nu veta om det), i Leverkusen är det René Adler (som ju förmodligen går till HSV) och Michael Ballack, två spelare enormt sammanlänkade till klubben som tar avsked, och i Hamburg kommer David Jarolim och Mladen Petric tackas av.

Dessutom är det tid att vakna upp ur drömmen för både Schalkes och Gladbachs fans. Raúl gör sin sista hemmamatch och efter att han är borta kommer folk fråga sig om det faktiskt är sant, att han en gång spelade för Gelsenkirchens stolthet. Och i Gladbach tar ett par viktiga pjäser farväl, som hjälpt till att göra den här säsongen till en oförglömlig en: Marco Reus, Roman Neustädter och Dante.

Men avskeden är, tack och lov, inte allt som det kommer att skrivas om efter omgångens slut. Nej, det finns faktiskt några lag som har något att spela för. Ett extra öga ska därför slängas på:

Leverkusen – Hannover, i vilken bortalaget kan döda Europa League-hoppet för lagen bakom, misslyckas Hannover med det är det läge att kolla in resultaten i matcherna Wolfsburg – Bremen och Hoffenheim – Nürnberg.

Freiburg – Köln och Schalke – Hertha, i vilka bottenstriden kan göras klar, vinst för Köln borta mot Freiburg samtidigt som Hertha förlorar mot Schalke betyder att Berlin inte kommer att ha en representant i Bundesliga nästa år (och då kan det löna sig att spana in resultaten i Gladbach – Augsburg och Hamburg – Mainz, i kampen om kvalplatsen).

Om inte, då blir det darr ända in till mållinjen.

Damer och herrar, vi kan vara småaktiga.

Vi kan tjata om hundratals situationer som domaren kunde bedömt annorlunda, vi kan peka på tusentals missar från båda lagen, vi kan fördöma dåligt försvarsarbete och hänga ut sumpare av målchanser och straffar. Vi kan förebrå tränarna för att lämna över ansvaret till spelarna, att lämna det taktiska åt sidan och avsiktligt göra det till en match där ett ögonblicks briljans skulle avgöra, där en straffspark avgjorde.

Eller så kan vi vara generösa – och visst är det väl det vi ska vara.

Vi ska lovsjunga en match som började i full fart, i frenesi, en match som i första halvlek berövade oss andan med allt som alltid hände och som i andra halvlek berövade oss andan med allt som skulle kunna ha hänt.

En match som gick till förlängning och fortsatte att beröva oss andan. En match som gick till straffar och fick oss att slå världsrekord i att hålla andan.

Vi ska älska en match där allt hängde på spelarnas mod, där en 1-mot-1-situation alltid följdes av ytterligare en. Och viktigast av allt: Vi ska hylla två lag som körde med raka rör och öppna spjäll och gav oss en kväll att sent minnas. Vi ska hylla två lag som gav exakt lika mycket till matchen, där inte det ena laget behövda köra och det andra endast ägnade sig åt att förstöra, utan där båda lagen både körde och förstörde.

Varje match har minst en vinnare, den här hade två och många fler därtill. Jag är en vinnare ikväll, du säkert också.

Vi är alla vinnare.

Nu är det riktigt nära.

Jag spådde tidigare i år att Bayern snarare skulle ta hem Champions League än Bundesliga, och efter att Chelsea igår försvarade sig vidare till final är det sannare än någonsin – det lag som vinner kvällens match kommer också vara favorit i finalen.

Men dit, till finalen, är det alltså fortfarande 90 minuter (eller 120 och kanske till och med straffar). Långa minuter, har Real Madrid lovat tyskarna. Kanske framförallt för hemmalaget, svarade Jupp Heynckes slugt.

Det är klart att Bayern inte är överlyckliga över hur den senaste klassikern i Spanien slutade. Det är klart att det vore bättre att möta ett lag med stora bekymmer i ligan, istället för ett som i princip är klara mästare och fullpumpade med självförtroende. Men Bayern är Bayern – mia san mia – och tänker inte låta sig knäckas eller kuvas av stämningen på Estadio Santiago Bernabéu.

Nej, det är ett utvilat, hungrigt och självsäkert Bayern som landat i Madrid. Heynckes strålar på ett ovanligt och finurligt sätt.

Han har bara två problem. Det ena, det stora, är vad han ska göra med Bastian Schweinsteiger. Lagets egentliga ledare tar lång tid på sig att komma tillbaka till gammal god form, även om han nu är helt frisk. Hade det funnits något riktigt bra alternativ, hade han med stor sannolikhet inte fått spela. Nu är det istället frågan om var Toni Kroos gör mest nytta: går han ned på mittfältet för att ersätta Schweinsteiger, kommer hans genialitet inte saknas längre fram i banan?

Det andra problemet är att hela sju spelare riskerar att missa finalen (Kroos, Jerome Boateng, Holger Badstuber, David Alaba, Philipp Lahm, Luiz Gustavo och Thomas Müller), men det kan å andra sidan Heynckes inte göra särskilt mycket åt.

Att förmedla självförtroende och tillförsikt är istället hans viktigaste uppdrag. Och visst är det så att Real Madrid gjorde en imponerande insats mot Barcelona, men att spela mot Bayern, ett mycket mer direkt lag, kräver helt andra egenskaper – i första mötet såg den spanska backlinjen inte helt bekväm ut alla gånger (ändå pratas det bara om det ”läckande” och ”darriga” tyska försvaret).

Det kommer att bli minst 90 långa minuter. Men för vilket lag, det är fortfarande helt öppet.

Om Bundesliga inte riktigt lever längre, kan man ju åtminstone vända blicken nedåt.

Eller tja, där är ju ganska mycket avgjort också. Greuther Fürth är klara för avancemang till Bundesliga sedan tid och igår fixade även Eintracht Frankfurt steken (som var tvungen att fixas):

båda bilderna från faz.de

Firandet efter bortasegern mot Alemannia Aachen var vilt, skadorna uppskattas till 75.000 euro, men uppdraget är åtminstone slutfört. Två omgångar före sista deadline.

Kvar att bry sig om är dels en bottenstrid, där just Aachen samt Hansa Rostock verkar vara på väg ner och där Karlsruhe just nu innehar kvalplatsen.

Och så striden om kvalplatsen.

Den är visserligen spännande så det räcker och blir över. Köln eller Hertha (eller möjligtvis Augsburg eller Hamburg) kommer att ställas mot ett av dessa tre lag i ett avgörande play-off:

Fortuna Düsseldorf (60 poäng)
Fürth (b), Duisburg (h)

St. Pauli (59)
Dresden (b), Paderborn (h)

Paderborn (58
FSV Frankfurt (h), St. Pauli (b)

Värt att notera: Düsseldorf var etta i vintras, men har haft en tung och ojämn vår. Knips kvalplatsen och motståndet blir rivalerna Köln kommer polisen att ha att göra. St. Paulis tränare André Schubert var förra året tränare i just Paderborn, det kommer att bli en emotional final på säsongen hur matchen än slutar. Den lilla okända klubben har minst pengar att röra med sig i hela ligan och har länge varit någon slags symbol för den trista verkligheten om man åker ur Bundesliga.

Nästa säsong kan en bortamatch i Paderborn vara verklighet för hela Tysklands grädda.

Har luften gått ur Bundesliga, månne?

Tja, det verkar väl inte bättre. Dåligt med mål, dåligt med action och dåligt med spänning – så kan helgen summeras. Eller att den började med att Mainz spelade 0-0 mot Wolfsburg och slutade med att Hannover spelade 0-0 mot Freiburg.

Eller att den enda match som fick ett riktigt sent avgörande, som länge dansade fram längs den vassa eggen, var den mellan svårt skadedrabbade Bremen och reservluftande Bayern. Att laget som vann egentligen tänkte på en annan match, det avgör väl allt: en omgång att komma ihåg det var det inte.

—

Förutom då att den satte stopp för en hel massa spänning.

Med två omgångar kvar sitter nästan hela tabellen. Vi vet vilket lag som är mästare, vi vet vilket som kommer tvåa, vi vet att Stuttgart och Leverkusen spelar i Europa League nästa år, vi vet att Nürnberg, Mainz och Freiburg (och, får man kanske förmoda, även Hamburg och Augsburg) inte kommer att åka ur eller behöva kvala för att stanna kvar och vi vet att Kaiserslautern kommer att sluta på sista plats.

Det som är kvar att avgöras är dels den halvintressanta kampen om tredjeplatsen mellan Schalke och Gladbach. Dessutom finns fortfarande en möjlighet för Bremen, Hoffenheim eller Wolfsburg att snuva Hannover på en Europa League-plats – något som utmanarna kanske inte ska hoppas på för mycket: Hannover må gå på knäna efter en lång, lång säsong, men i värsta fall lär det räcka med tre poäng i sista omgången hemma mot Kaiserslautern för att göra det hela klart.

Och så är det då kampen om kvalplatsen, den enda som riktigt kittlar.

—

Där är det nämligen vassa eggen-dansande så det slår gnistor om det.

Efter förra helgen såg Köln redan färdiga ut, medan Hertha var på gång. Nu är det tvärtom. Köln gjorde en bra insats hemma mot formstarka Stuttgart och borde förmodligen ha vunnit matchen, men fick bara oavgjort. Avståndet ner till Hertha blev trots det ett poäng större, eftersom huvudstadslaget stod för en könlös (eierlös) insats mot Kaiserslautern (se gårdagens inlägg).

Känslan är att Hertha är slut, men det finns samtidigt inget som säger att rollerna kan bytas om ännu en gång.

—

Nej, det gäller väl att koncentrera sig på Champions League och cupfinalen – och EM såklart.

Den 7 maj tar Joachim Löw ut truppen som ska leda Tyskland till guld. Två spelare som kanske inte riktigt rosat marknaden i år har vaknat till liv på sistone:

André Schürrle har haft ett tungt förstaår i Leverkusen, men efter tre mål hittills i april står han åtminstone på sex mål totalt (och fem assist) och har bidragit stort till att det åtminstone blir Europa League nästa säsong.

Cacau har väl haft det ännu tyngre – efter en dålig höst, då han blev hårt kritiserad, förpassades han i vintras av Vedad Ibisevic till bänken. Som inhoppare har dock tyskbrassen visat att han har kvaliteter som kan vara mycket intressanta i ett mästerskap. Med fart och näsan riktad mot mål är han jobbig att stoppa för halvtrötta försvarare.

—

Helgens roligaste resultat förresten: Halle – Plauen 4-0

Varför det?

Jo, för att det verkar som att RB Leipzig inte heller i år klarar av att lämna Regionalliga Nord (fjärdedivisionen) bakom sig. Red Bull har ju förstått att den östtyska fotbollen inte riktigt dominerar i Tyskland och att det där finns ett sug efter en stor och stark klubb. Och visst finns det en del som välkomnar tjurarna, eftersom fotbollen i Leipzig i övrigt är ganska bråkig.

Men vad man förmodligen inte hade räknat med är att mer eller mindre små östtyska klubbar skulle lägga fällben: förra säsongen var det Chemnitzer FC och den här säsongen har Hallescher FC sju poängs försprång med fyra matcher kvar att spela.

Pengar är aldrig allt.

Det var en märklig fotbollslördag i Tyskland. Dortmund blev officiellt mästare och Hertha föll sönder inför hemmapublikens och mina ögon på Olympiastadion – men den stora knallen uteblev.

Jag måste erkänna, jag var där för att se Hertha klara sig kvar i Bundesliga, för att se laget följa upp den fina bortamatchen i Leverkusen med en klar seger över hopplösa Kaiserslautern, som inför matchen hade över tjugo matcher utan vinst, och som bara tre gånger tidigare under säsongen hade gjort mer än ett mål i en och samma match.

Istället fick jag se något av det sorgligaste jag någonsin sett på en fotbollsplan.

Det var en hemmainsats som först ackompanjerades av nervöst påhejande, senare av skoninglöst busvisslande och galghumorskratt, och till sist av tystnad. På vandringen tillbaka till tunnelbanan kunde man höra hur en hel folkmassa skakade på huvudet och se hur tusentals par ögon inte kunde ta in vad som just hade utspelat sig på Olympiastadions gräsmatta.

Insatsen var så dålig, så modlös, stelskrämd och känslokall, att den inte ens lyckades framkalla ilska hos hemmafansen. ”Det var det”, suckades uppgivet fram – och så var det det. Inget stormande av planen, ingen symfoni av läktarbomber. Ingen knall. Ingenting.

Och även om Dortmunds titelvinst skakade huvuden på ett annat sätt, föreföll det mig ändå snarlikt.

Det var i den magnifika matchen mot Bayern och i det hårt utkämpade derbyt mot Schalke som allting gjordes klart, att laget vann även mot Gladbach och gjorde det klart, som alla redan visste var klart, och att Jürgen Klopp för den tusende gången i ordningen var gränslöst stolt över sina killar – ja, inte small det så mycket om det.

Det är superimponerande att Dortmund försvarar mästartiteln och att laget med två avslutande segrar kan knipa ligans poängrekord. Det är superimponerande att laget, utan Nuri Sahin, är bättre den här säsongen än förra (framförallt att Robert Lewandowski petat Lucas Barrios har betalat av sig). Men det var som mest imponerande precis efter vinsten mot Bayern, och fortfarande ganska imponerande efter vinsten mot Schalke.

Gårdagens knall kunde inte riktigt mäta sig.

Möjligheten för att ta igen det finns dock, för båda lagen. Om Köln inte dödar allt hopp nästa helg, kan Herthas öde bestämmas av hemmamatchen i sista omgång mot Markus Babbel-tränade Hoffenheim. Det är ett återseende som kan bli allt annat än lyckligt, med tanke på den infekterade ”vem ljög?”-striden i höstas.

Och för Dortmund väntar en cupfinal mot Bayern innan det riktiga firandet tar vid. Ganska bra läge för att avsluta med en knall, trots allt.