Alltså, tre snabba ”ojs” efter Gladbach taktiskt spelat ut Bayern och vunnit med 3-1:

Oj!
Manuel Neuer, i Bayerns tröja, och Gladbach alltså – vad är grejen? För den med kort minne: så här såg säsongens första match lagen emellan ut. Och nu målade Neuer alltså en ny tavla, en pass rakt på läppen till…

Oj!!
…Marco Reus, som bara hade att slå in bollen i öppet mål. Reus var matchens mest intressanta spelare på förhand och visade också varför med ett påpassligt mål och en fin målpass. Trots ganska tamt spel annars från honom – ett par farliga bollförluster och dåliga beslut – hjälpte han både sitt nuvarande och sitt kommande Borussia.

Oj!!!
För även om Bayern, som fortsätter att ha det oerhört svårt att vända ett underläge, tack vare en finfin målskillnad kommer att leda tabellen även efter det att helgen är över, kan både Dortmund och Schalke avancera upp på samma poäng. Med Gladbach en ynka poäng bakom.

Sjukt imponerande insats av Lucien Favres gäng idag (fyndigt kontringsspel kombinerat med i det närmaste felfritt försvarande), sjukt tajt i toppen och sjukt roligt att Bundesliga är igång igen!

Jo, det ska jag säga er.

Det är dagen då en fotbollsälskare inte behöver utsätta sig för miljardtunga legosoldatsprojekt, som bara har en vag aning om vad orden samspel och kollektiv betyder. Det är dagen då en fotbollsälskare inte behöver utsätta sig för engelsmännens hasardartade uppfattning om hur fotboll ska spelas, ett spel där alla ägg alltid färdas i samma korg – vilket visserligen kan bjuda på en hel del spännande situationer, men som oftast slutar i pannkaka.

Det är dagen då en fotbollsälskare inte behöver se världens, tydligen, två bästa lag skrämma bort nyförälskade från sporten. Det är dagen då en fotbollsälskare inte behöver se ett titelrace domineras av pur resultatbaserad betongfotboll. Det är dagen då en fotbollsälskare inte behöver se på ett lands liga, som kontrolleras av ett annat land.

Det är den 20:e januari, dagen då han eller hon kan kolla på Bundesliga igen istället.

Nej, det är inte så att fotbollen i Tyskland saknar vare sig skönhetsfel, tankefel eller lik i garderoben, men det är ändå så att landets rikaste klubb är hejare på bollstafetter med härligt flyt, i Europa endast slagna av Barcelona i den grenen, och det är ändå så att landets bästa fotboll inte är en ren slumpprodukt, att toppmatcherna inte har förvandlats till farser, att topplagen försöker överträffa varandra i offensivkonster och att klubbarnas medlemmar fortfarande har väldigt mycket att säga till om.

Därför är det alltså en glädjens dag idag, då ligafyran Gladbach tar emot Bayern (20:30), och ännu mer en glädjens dag imorgon, då, på den klassiska tyska avsparkstiden 15:30, ett helt gäng av intressanta matcher kommas spelas, och det på riktigt kommer kännas att vårsäsongen är igångsparkad.

Ja, det är sant. Väntan är över. Idag är dagen då den mest njutningsfulla ligan i Europa – av mina sinnen utkorad – säger hejdå till vinterpausen, och börjar lira fotboll igen.

Tack gode fotbollsgud för det.

Freiburgs målspruta Papiss Demba Cissé är alltså såld. Äntligen.

Det är visserligen synd att förlora en så viktig spelare mitt i säsongen, och det är synd att Bundesliga förlorar en stjärna – men spelare som vill flytta, ska man inte tvinga att stanna. Åtminstone inte om spelaren är Cissé och om klubben är Freiburg. Jag menar, näringskedjan och allt det där.

Problemet, som jag ser det, är att klubben inte sålde redan i somras. Priset hade förmodligen blivit något högre, även om 12 miljoner euro är okej med stålar, men framförallt hade det gjort att klubbens nye tränare hade haft bra med medel för att själv forma truppen. Resultatet av att hålla kvar i Cissé och skita i att förstärka backlinjen ses kanske tydligast i målskillnaden 21-39.

Att försäljningen gjort Freiburgs uttåg ur Bundesliga oåterkalligt, det tror jag dock inte på. Klubben har flera intressanta och hungriga anfallare som länge väntat på att få chansen (bland andra: Garra Dembéle, Stefan Reisinger och Erik Jendrisek) och kanske får Cissés avsked positiva affekter på lagets anfallsspel, framförallt lär Freiburg bli mindre ensidiga och mer svårlästa.

Slutligen kan man gratulera Newcastle till att ha hittat en påpasslig målskytt för en ganska så fin summa.

—

Dagens andra stora grej är väl en viss match två spanska lag emellan.

Kul då att så många förväntningar och förhoppninger läggs på Mesut Özils axlar. Och ännu roligare att Özil verkligen blivit lika viktig för Real Madrids spel som för det tyska landslagets – här kan vi verkligen gratulera spanjorerna till köpet, lite i efterskott sådär, och snacka fin summa!

Det finns knappt någon annan spelare i världen som gör så stor skillnad för ett lags spel, utan att själv (vilja) märkas så mycket. Ser du Özil på plan kan du störas över vad som ser ut som nonchalans, men lämnar du honom utanför plan fungerar helt plötsligt ingenting. Att se killen spela fotboll lämnar en ofta med känslan att han går på halvfart – även då han precis varit hjärnan bakom en 3-0-segers alla mål.

Det här gör Özil till en oerhört svårbedömd spelare. Och även, så som jag ser det, till en oerhört underskattad. Det här är alltså den viktigaste killen för Real Madrids och för Tysklands anfallsspel: han borde utan tvekan ses som en av världens allra, allra, bästa spelare.

Men jag är inte helt säker på att det är så.

Tusen och åter tusen av überlyckliga ansikten, öl som flödar, folk som dansar, sjunger och viftar med flaggor och banderoller. En ändlös fotbollsfest, där glädje är den enda förnimbara känslan. Så verkar det ibland som att Sverige ser på den tyska fotbollen.

Det är självklart fullständigt nonsens.

I Tyskland stormas det planer, det skjuts fyverkeripjäser mellan läktare och blir slagsmål under träningsturneringar i inomhushallar. Och så fort något händer – vilket vi svenskar väl känner till – hugger nuförtiden tidningarna direkt. Det är aldrig långt till att fotbollen förklaras död, folk som försöker att diskutera och nyansera blir överröstade av feta, svarta rubriker.

Ja, under hösten har det alltså i tysk media blivit allt mer populärt att ifrågasätta fotbollen. En del är visserligen ganska berättigat (Vad är det för idioter som går på fotboll för att slåss?), annat endast ren skrämselpropaganda (Vågar man verkligen ta med sig sitt barn till stadion?), men fram till den gångna helgen har den röda tråden främst varit det onyanserade sätt, på vilket man tagit upp ämnet.

Med ordet ”tala” från rubriken som nyckelord, har det förhoppningsvis förändrats en aning nu.

I Berlin har under helgen en fankongress ägt rum, där fotbollsfans från över sextio olika föreningar samlats – kanske inte mest för att med en gång komma fram till saker, men för att åtminstone sitta vid samma bord och diskutera med människor som i vanliga fall ses som fiender.

Dessutom har veckans das aktulle sportstudio, det populära sportprogrammet som sänds lördagkvällar på ZDF, nästan redan blivit legendariskt. Det i vanliga fall ganska glättiga programmet hade bjudit in representanter från förbundet, från fansgrupper, en talesman för polisen, en forskare på ämnet och Mainz sportchef. Under en hel timme försökte man att – nyanserat – bena ut vad som egentligen är grejen.

Man kunde ena sig om att det faktiskt inte var fullt så farligt att gå på fotboll i Tyskland ändå, att en pappa mycket väl kan ta med sin son till stadion, att den så älskade Oktoberfest är av en helt annan kaliber våldsmässigt, men även att både klubbarna och förbundet inte sköter pyrofrågan särskilt bra. Går det verkligen att marknadsföra sig själva med bilder och filmer där pyro bränns av – för att det ser coolt ut – men ändå vara emot det?

Viktigast av allt var ändå talandet. Att alla fick prata till punkt, det sakliga diskuterandet med sin meningsmotståndare. Och respekten som föds av just det. Det är så man blir tagen på allvar och det är så man tillsammans kan lösa problem. Inte idag, kanske. Men i framtiden.

På fredag kör Bundesliga igång igen. Det går inte att lova en incidentfri vårsäsong i den tyska fotbollen, men det går – som nu bevisat – att tala om det som vuxna människor.

Det är vinterpaus i Tyskland och nu när kaoset i Hertha och det efterföljande kaoset i Freiburg (och det lite-smygande-i-bakgrunden-kaoset i Leverkusen) är över, nu när Felix Magath verkar ha slutat att köpa in spelare till vänster, ja, vad snackas det om då?

Jo, den tyska versionen av ”I’m a Celebrity… Get Me Out of Here!” såklart!

Bland säsongens deltagare märks inte bara före detta barnstjärnor, castingkändisar, nakenmodeller och Brigitte Nielsen – utan också Bundesligas skyttekung från säsongen 2003/04: Ailton.

Det är ännu ett kapitel i en sorglig historia som tog avstamp just då, efter att den brasilianske lustigkurren skjutit Werder Bremen till dubbeln 2004, och som handlar om ett av alla fotbollsproffs som tappar bort sig själv i en glittrande värld och som vid karriärsslutet upptäcker att det inte finns några pengar kvar på kontot.

Ailton, som väl alltid bar på några kilon för mycket och alltid gjorde och sade vad han ville, hade det tufft efter att han sagt adjö till Bremen. Han flackade runt i världen – Schalke, Besiktas, Hamburg, Röda Stjärnan, Grasshoppers, Altach, Campinense, Chongqing, Uerdingen, Oberneuland… – men stannade inte särskilt länge någonstans. 2007, bara tre år efter att ha varit Bundesligas bästa målgörare, behövde han pengar så mycket att han ville sälja sin skyttekungstrofé på Ebay – som dock lyckades gripa in och stänga ner auktionen.

Det är inte utan att man tänker på Gunnar Nordahl igen och hans hyllande av amatörfotbollen. Många spelare – så många som var fjärde eller femte enligt statistik – avslutar sina spelarkarriärer med skulder, istället för pengar på banken, och har heller ingen utbildning att falla tillbaka på. Den desperation som då föds bevisas exempelvis med att Ailton redan är den tredje fotbollsspelare (efter Eike Immel och Jimmy Hartwig, båda gamla tyska landslagsspelare) att vara med i Dschungelcamp, som programmet kallas i Tyskland.

Nej, man måste tänka på det, att det faktiskt går att göra som Philipp Wollscheid också.

22-åringen bestämde sig sent för att verkligen satsa på fotbollen, det var först då han blev klar med skolan och inte riktigt visste vad han skulle hitta på som han gav fotbollen en riktig chans – kanske skulle spel hyfsat högt i seriesystemet kunna finansiera vidare studier, tänkte Wollscheid. Nu är han en av Tysklands hetaste mittbackar, faktiskt den som vann mest närkamper av Bundesligas alla spelare under höstsäsongen och till sommaren går han från Nürnberg till Leverkusen.

Det funkade, så också. Trots att han hade en normal uppväxt och gick i skolan, som vem som helst, och inte tidigt stack utomlands eller spelade med en tysk storklubbs juniorer och bodde på deras internat. Om utvecklingen tar stopp eller om han skadar sig allvarligt, då behöver han inte fundera särskilt länge på vad han ska göra istället.

Och behöver med all sannolikhet inte äta djurpung i tv på bästa sändningstid.

Idag är vi framme vid den avslutande delen av ”quo vadis”-serien, om lagen som i Bundesliga står och balanserar mellan fiasko och succé och där mycket har hänt (och säkert kommer fortsätta hända) under vintern.

Vi var i Freiburg, som har försökt rena sig själva genom att sortera bort tränaren och fem spelare, och som nu alltså ska attackera med ny tränare och ny moral, vi var i Hertha, och även där kommer vi se en ny boss vid sidlinjen till vårsäsongen, även om skälet – vad det nu är – till tränarbytet inte är detsamma.

Vi var i Wolfsburg, som varit klart mest aktiva på transfermarknaden av ligans klubbar och som sedan inlägget skrevs värvat ytterligare en spelare, den åttonde i ordningen, vi var i Gladbach, där det tvärtom är försäljningarna – speciellt den av Marco Reus – som väckt stor, nästan gigantisk, uppmärksamhet.

Och nu är vi alltså i Leverkusen, klubben som i nuläget verkar närmast att sparka tränaren.

Robin Dutt, ja. Som från utkanterna av det tyska seriesystemet tagit sig ända fram till en åttondelsfinal i Champions League mot Barcelona, utan att en enda gång – vare sig i TSG Leonberg, TSF Ditzingen, Stuttgarter Kickers eller Freiburg – ha fått sparken. Nu närmar det sig dock och Dutt verkar inte helt oberörd av snacket och pressen.

Precis som i hans gamla klubb, Freiburg, har Leverkusen sorterat ut truppen under vintern. Med skillnaden då att det här bara handlade om en enda person: reservspelaren Hanno Balitsch (nu i Nürnberg), som tydligen inte ska ha kommit särskilt bra överens med Dutt. Många ser beslutet som ett sätt att visa styrka och auktoritet av en person som i nuläget just saknar styrka och auktoritet: Balitsch ska vara ett ”bondeoffer”.

Hur det nu än är med den saken – Dutts problem kvarstår: han behöver resultat, och det nu!

En sjätteplats i ligan – och det är den som räknas, inte Champions League – är allt för dåligt, spelet är allt för torftigt. Men träningslägret i Portugal, där Dutt ska ha inriktat sig på att förfina lagets kontringsspel (endast ett av lagets 22 ligamål kom på kontring), avslutades med att Leverkusen själva blev utkontrade av Heerenveen, visserligen med ett gäng nyss inbytta juniorer på plan. Vinnarkänslan finns helt enkelt inte i klubben just nu (om den nu någonsin har funnits där).

Den hårt arbetande och taktiskt mycket kunnige Dutt verkar ha enorma problem att stöta igenom just den där förlorarbarriären. Han vill så mycket – förmodligen för mycket och för snabbt, han pratar stort om att vinna ligan och vill dra med sig sina spelare, men får räddhågset spel tillbaka. Han dunkar helt enkelt huvudet i väggen, gång på gång. Och kommer han inte snart igenom, är hans tid i Leverkusen över.

Det vore verkligen synd, för jag tror Dutt har vad som krävs.

Och ska jag avsluta vinterpausserien med att svart på vitt förutspå klubbarnas fortsatta väg, ”quo vadis?” är latin för ”vart går du?”, skulle jag säga så här:

Leverkusen och Wolfsburg går framåt. Hertha och Gladbach stannar på fläcken, eller rör sig långsiktigt sett försiktigt framåt. Freiburg tar ett steg, om ens ett alls, bakåt.

Men tänk inte för mycket på det, det är ren magkänsla.

Gladbach är nästa lag att fundera över. Om Dortmund med värvningen av Marco Reus stärkte platsen som Bayerns främsta utmanare, vad hände med säljarna?

Helt med en axelryckning har man ju inte kunnat se hur lagets bäste spelare, och även den viktige mittfältsspelaren Roman Neustädter (som nästa säsong spelar för Schalke), är på väg att lämna laget. Framförallt inte tränaren Lucien Favre. Det påminner en del om hans tid i Hertha, då schweizaren gjorde ett strålande med begränsat material – bara för att se sina bästa spelare sticka iväg, och hur laget sedan föll ihop som ett korthus.

Sportchef Max Eberl har dock sett sanningen i vitögat, insett Gladbachs plats i näringskedjan, och det kan nog vara minst så klokt. Åtminstone om man får över 17 miljoner euro för att göra det. Det är lätt för en lite mindre klubb att behålla en viktig spelare lite för länge, se Edin Dzeko i Wolfsburg och förmodligen Papiss Demba Cissé i Freiburg, vilket inte blir särskilt roligt för någon. Att med god tid få reda på läget – ut med viktig spelare, in med fint med pengar – känns perfekt, även om tränaren självklart muttrar lite surt.

Planerna för nästa säsong har redan börjat och om två spelare ska bort till sommaren, är två nya spelare redan där. Båda unga, båda på lån (med köpoption) och båda fulla av talang. Det är dels Tolga Cigerci från Wolfsburg och dels finske Alexander Ring från HJK Helsingfors. Ring känns på förhand som en fullträff. Han är bara tjugo men redan landslagsman, han har (tack vare pappans arbete) tillbringat stor del av uppväxten i Tyskland och pratar språket flytande och han har börjat karriären i Gladbach med tre mål på två träningsmatcher.

Så, även om det blir ett tufft att ersätta Reus – skillnaden i många jämna matcher – ser framtiden ljus ut för klubben. Här jobbas det med både hjärna och hjärta, här tar man inga steg framåt i förväg. Kan man hänga kvar på en Europa-plats säsongen ut, slår Ring och/eller Cigerci igenom och använder man Reus-pengarna någorlunda förnunftigt (och stannar Favre, vilket jag utgår ifrån) – då har man skaffat sig en stabil grund för att börja prenumerera på topp 6-placeringar.

Jaja, tänker du, men hur det går det egentligen för Oscar Wendt?

Jovars, eftersom hans konkurrent på vänsterbacken, Filip Daems, varit tvungen att avbryta träningslägret i Turkiet på grund av sjukdom, har Wendt fått en fin chans att visa Favre att han ska spela. Senast tidigare idag, då han spelade hela matchen när Gladbach vann med 3-2 mot Heracles (med Samuel Armenteros).

Men även om framfötterna visas på träning och i träningsmatcher kommer lagkapten Daems vara svår att flytta på, efter att Wendt anlände och stärkte konkurrensen har den 33-årige belgaren fått en andra vår i fotbollskarriären. Som dock inte kommer vara för evigt.

Med lite tur och mycket tålamod är Wendt nästa säsong en startspelare i en tysk toppklubb, trots allt.

Vinterpausserien går vidare och är nu framme i Berlin.

I Hertha var det rena rama kaoset under höstsäsongens rafflande avslutning. Mellan den sista ligamatchen och åttondelen i cupen kastades det pajer så det stod härliga till: på ena sidan stod klubben med sportchef Michael Preetz och presidenten Werner Gegenbauer och på andra tränaren Markus Babbel.

Vad som nu egentligen var grunden till att Babbel inte ville förlänga sitt kontrakt, och vem som egentligen ljög mest i hela historien, förblir oklart, efter ett par dagars krig i media kände båda parterna att det hade blivit alltför geggigt och gick med på att lösa det hela som gentlemän.

Det kändes bäst att blicka framåt och ge den nye tränaren Michael Skibbe lite lugn och ro på arbetet. Och det kändes dumt att smutsa ner en sådan framgångsrik tid med ett utdraget och barnsligt gräl.

För framgångsrika var Hertha under Babbel, det måste man säga – även om man, som jag, inte riktigt kan se tränarens storhet. Han klev upp i Bundesliga direkt och just nu ligger klubben på en (för en nykomling) finfin elfteplats. Dessutom kan fansen se fram emot en kvartsfinal i tyska cupen (även om åttondelen vanns utan Babbel, hans andretränare fick rycka in, bara för en match, då det kaosade som mest).

Skibbe ser det på samma sätt och har gång på gång bedyrat att han inte vill ändra för mycket. Han förstår att det inte kommer att vara helt lätt att efterträda Babbel, han vet också att han inte har ligans bästa rykte, åtminstone inte bland fansen, utan ses som ganska grå, tråkig och misslyckad. Kanske, kanske kan han dock få ett ganska hårt hållet Hertha att leva ut lite mer, kanske kan hans goda hand (enligt egen utsago) med sydamerikaner få lagets stjärnor att blomma ut ännu lite mer.

Här finns ju faktiskt luft uppåt.

Inte minst eftersom brassestjärnan Raffael, som inte riktigt fått ut vad han kan under Babbel, kommer att inleda vårsäsongen med att vara avstängd några matcher, efter en dum knuff senast mot Hoffenheim. I hans frånvaro måste colombianen Adrian Ramos ta mer ansvar, och så sitter ju även Hertha på Raffaels brorsa Ronny.

Och här börjar det bli riktigt intressant: 25-årige Ronny är helt enkelt en oerhört cool spelare. En sådan som bär på några kilo för mycket, som lätt kan anklagas för att vara lat och som titt som tätt åker på en småskada. Men som självklart är en alldeles underbar spelare bakom allt det där, och som därtill besitter en särskild spetsegenskap, lite superhjälteaktigt så där:

Den brasilianske U17-världsmästaren har nämligen en ruggig vänsterfot. Frisparken ovanför hade blivit av med körkortet, det är ett som är säkert. 210 km/h säger sägnen, och jag vettefan om det finns någon som drämt på en boll bättre.

I vilket fall har Ronny, född publikfavorit, kanske äntligen börjat sitt övertagande av den tyska fotbollen. Så fort Babbel var borta – en tränare mycket mer intresserad av laktatvärden än klackar och vänsterkanoner – fick Ronny chansen från start och var en av matchens bästa i cupåttondelen mot Kaiserslautern. Även i första träningsmatchen under Skibbe, 3-2 mot Osnabrück, var Ronny mannen för dagen.

Så, blir det nu roligare att följa Hertha? Jag hoppas det. Men lika framgångsrikt då? Svårt att säga.

Kanske är det sista till och med skitsamma, bara vi får se mer av Ronny.

Jag visste väl det, att Freiburg berör.

Nästa lag i min lilla vinterpausserie är Wolfsburg. Jag läste nämligen nyligen en självbiografi av ett svenskt Milan-proffs, som från tuffa förhållanden tog sig upp och ut i fotbollsvärlden. Just det, jag läste Gunnar Nordahls bok ”Guld och gröna planer” från 1954.

Framförallt ett stycke tyckte jag var väldigt intressant:

”Jag tror, att den italienska storklubb, som lät sina spelare ha ett arbete, säg bara en halvdagstjänst, skulle nå bättre resultat. Varje klubb har ju de bästa förbindelser med industrier eller andra arbetsgivare, och det borde inte vara någon svårighet att ordna lämpligt arbete åt spelarna.”

Det Nordahl reagerade emot var det ”dagdrivarliv” som ungkarlarna i Milan levde, ett liv där enbart klubben är i fokus och där tankarna ”ständigt kretsar kring samma ämne”. Anledningen till att Sverige på den här tiden kunde hävda sig så bra internationellt (OS-guld 1948, VM-brons 1950, OS-brons 1952), trots att alla landslagsspelare var amatörer, berodde enligt Nordahl inte bara på det förfärliga världskriget som nyss hade utkämpats, utan också på att en match för ett lag med amatörer ”blir ett nöje som alla ser fram emot med glädje, inte ett examensprov där framtiden står på spel”.

Inte utan att man tänker att han har en poäng. Hur mycket bättre förankrad vore inte en fotbollsförening i en stad, om alla dess spelare där på riktigt arbetade? Hur mycket närmare vore inte publiken laget, om en del växlade fikarumsord med spelarna på plan?

Jag vet att det inte kommer hända, åtminstone inte än på ett tag, men det vore nog en bra lösning, framförallt för storvärvande Wolfsburg (som ju har bra förbindelser, så att säga). Här behövs en koppling mellan lag och publik, spelare och stad. Och visst vore det fantastiskt om januarifönstrets storvärvning Vierinha började sin arbetsvecka med att stämpla in på Volkswagen-fabriken? Då hade snacket om plastklubb tystnat ganska snabbt.

Men så är det ju inte, och portugisiska yttern Vierinha från grekiska PAOK är inte den enda nya spelaren, i en redan innan ganska stor trupp. Nej, även makedonske offensivspelaren Ferhan Hasani, serbiske mittfältstuffingen Slobodan Medojevic, tjeckiske härföraren Petr Jiracek, brassebacken Felipe Lopes, franskivorianske kantspelaren Giovanni Sio och ivorianske atacktalangen Ibrahim Sissoko är klara för Wolfsburg. Tillsammans har spelarna kostat över 20 miljoner euro och Felix Magath är inte färdig än, han är fortfarande sugen på talangfulle vänsterbacken Ricardo Rodriguez och tjecken Vaclav Pilar.

Å ena sidan är nätscouternas spelarrapporter positiva, och värvningarna går i stort sett alla att förstå – det har funnits en del kvalitetshål att fylla. Å andra sidan börjar det bli lite farsartat, och det går att undra vad satan Magath ska göra om det inte blir bättre nu. Köpa nio spelare till i sommar?

Ni som läser den här bloggen regelbundet vet dock att jag är en troende magathist. Han har ett imponerande 2000-tal att se tillbaka på och jag tror, tvärtemot ungefär hela den tyska pressen, att han fortfarande vet vad han gör. Det hade verkligen förvånat mig om den nuvarande tolfteplatsen inte förbättras och även om hösten var en enda lång besvikelse är sex poäng upp till en Europa League-plats inte särskilt mycket.

Och skickar Magath sina spelare till bilfabriken, kan det säkert bli ännu bättre än så.

Det är vinterpaus i Bundesliga, det är frågornas och spekulationernas tid. Vart bär vägen, som klubbarna vandrar? Hur kommer våren se ut? Hur ska säsongen sluta?

I en liten serie om det här vinteruppehållets mest intressanta lag är Freiburg först ut.

Jaha, tänker kanske ni. Freiburg? Skitkul, verkligen. Men det är en mycket intressant klubb, som under vintern har gjort något av en helomvändning, ett bryt med allt det gamla, ett insjungande av det nya. Bort med en del spelare, däribland kaptenen, bort med den nytillsatte tränaren! Det är ett uppbrott som det måste skrivas om, även om det inte är så himla glammigt.

—

Från 1991 fram till 2007 hette klubbens tränare Volker Finke. Han tog laget till helt nya höjder. För första gången någonsin spelade Freiburg i Bundesliga och kort därefter även i UEFA-cupen. Men Finkes tid var inte bara framgångsrik, tre gånger åkte klubben ur högstadivisionen och efter den sista gången – då laget åkte ut med huvudet före med endast tre segrar och totalt 18 poäng på kontot -  klarade man inte av att direkt studsa upp igen. När en mindre lyckad säsong i 2. Bundesliga följdes av en helmisslyckad höst, tog det efter 16 händelsefyllda år slut mellan Freiburg och Finke.

Hans ersättare blev Robin Dutt. Det blev inte succé direkt, men klubben visade sig, precis som med Finke, ha tålamod. En tränare fick chansen att göra misstag. Dutts andra säsong blev med förtroendet i ryggen en enda stor framgång, avancemanget upp till Bundesliga blev klart med tre matcher kvar att spela: Freiburgs trygga tänk hade lyckats igen. Och skulle visa sig göra det även nästa år, då klubben var farligt nära att inte hänga kvar.

I februarimatchen mot tabelljumbon Hertha – som efter åtta matcher utan vinst hade byggts upp till måstematch – åkte Freiburg på en riktig snyting och förlorade hemma med 3-0. Trots det stod klubben bakom Dutt, och fortsatte göra det även när matcherna utan vinst blev 12 och det var fyra poäng upp till säker mark. Medan resten av klubbarna i botten bytte tränare till höger och vänster, stod Freiburg upp för det som klubben trodde var rätt – och fick också rätt: laget stannade kvar i ligan och knep följande säsong en finfin niondeplats.

—

Med det här i bakhuvudet kan man väl bara säga en sak:

Den nya tränaren Marcus Sorg, som i somras efterträdde Dutt (nu i Leverkusen), måste ha klantat till det rejält!

I en klubb som varit givmilda med andra chanser, har han knappt fått en första. Visst ligger Freiburg sist i tabellen, visst är målskillnaden hemsk läsning (19-38!) och visst är det konstigt hur spelare som förra året såg så taktiskt intelligenta ut, nu i det närmaste verkar tävla i att göra enkla misstag. Men det har i långa stunder sett helt okej ut, det har det, och det är inte lätt för ett litet lag när dess stjärna inte riktigt presterar: trots nio mål är Papiss Demba Cissé statistiskt sett en av ligans bästa målsumpare.

En del av kritiken känns också smått absurd. Efter att ha gjort tre övertidsmål på rad, som betydde fem poäng, och följt upp med oavgjort i Hannover, fick höstsäsongens två avslutande storförluster (0-4 mot Köln, 1-4 mot Dortmund) allt att målas i svart.

Det här laget, som för bara en månad sedan hade hämtat upp 0-2 till 2-2 hemma mot Hertha och försatt fansen i extas – det skulle alltså nu vara helt slut, inte alls intakt? Åtminstone enligt klubbledningen, som motiverade beslutet att sparka Sorg med en känsla, nämligen att tron på att kunna vinna jämna matcher inte längre fanns hos spelarna.

Med det här i bakhuvudet kan man ju faktiskt undra:

Kanske är det inte Sorg som klantat sig, utan Freiburgs ledning?

Det har ryktats om att klubbossen Fritz Keller noga följt fansens tankar på nätet, att han lusläst på fansforum, där fans, som vi vet, inte gärna sparar på kritiken, och låtit det påverka beslutet. Men framförallt har det snackats om att planerna på att bygga en ny arena gjort att klubbledningen nu, till skillnad från tidigare, känt att det vore en katastrof att åka ur. Istället för tålamod, som tidigare, kände man nu att det var tid för handling – och det med en gång, redan under vintern!

En spelare, Yacine Abdessadki, har fått sparken, efter att ha stulit på ett hotell. Fem andra har blivit tillsagda att det nog vore bäst att packa och leta ny klubb. Tre av dessa har inte spelat någon större roll i laget, men två av namnen har väckt uppmärksamhet: talangen Felix Bastians, som inte velat signa nytt kontrakt (och nu är klar för Hertha), och lagkaptenen Heiko Butscher, som tydligen inte har varit helt lätt att ha att göra med. Kort efter utsorteringen bland spelarna fick alltså också Sorg höra att han skulle gå.

Hårda bud, ingen pardon. Och framförallt otypiskt för Freiburg. Ett lag som på tjugo år bara haft två tränare, och som varit fast bestämt att inte ta ”den enkla vägen”, som även sett det tänket som ett trumfkort i tuffa bottenstrider – det laget har alltså sparkat en tränare efter bara en halv säsong.

—

Kanske är nya tränaren Christian Streich, förut andretränare bakom Sorg, precis det som laget behöver. Kanske för han Freiburg till vinst i första vårsäsongsmatchen, hemma mot Augsburg, och kanske är det inledningen på ett sällan skådat tabellyft.

Men blir det inte vinst, då kommer klubben Freiburg vara mer förvirrad än den någonsin varit tidigare. För vad behöver man som mest när det blåser hårt, om inte ens osvikliga värden?

Klubben har bestämt sig för att gambla, frågan är om den vet hur stor insatsen verkligen är.