Jag skrev om det innan EM och även om matchen mot Holland kunde släcka debatten ett tag, har den nu blossat upp igen.
Inte minst för att Bastian Schweinsteiger (ännu en gång) själv påpekat att han inte är hundra procent, att det lilla extra – det kanske lilla avgörande? – saknas och att han faktiskt skulle acceptera en bänkplats. Eller att han till och med finner sig i att Sami Khedira hastigt och lustigt blivit Tysklands mittfältsledare. Åtminstone utåt.
I tre av fyra tyska EM-matcher har Schweinsteiger inte lyst på planen. Från att ha varit en spelare som utstrålar kraft och överlägsenhet har han blivit en spelare som jobbar i det tysta: han själv erkänner att han gör för honom ovanliga fel, men vill inte se att hans insatser varit särskilt dåliga – han gör det som vi soffexperter (för det är väl ändå det, mer eller mindre duktiga, vi är) inte ser.
Det är för övrigt så Joachim Löw bemötte kritiken mot Lukas Podolski. Jobbet i det tysta är alltid argumentet för att tysta oss aningslösa och det må ha sina poänger, men hur duktigt än Schweinsteiger stängde ytor mot Grekland (som väl ändå inte ställde honom inför särskilt stora prövningar), kunde varenda kotte se att han flera gånger gav grekerna fina möjligheter att kontra.
Han är ett problem. Kanske inte så stort som vissa vill ha det. Men inte heller ett särskilt litet.
Den stora frågan är hur det ska lösas. Löw har haft fantastisk fingertoppskänsla i sina val hittills, det här är det allra svåraste och kanske det mest avgörande. Kan Schweinsteigers blotta närvaro på plan sminka över hans misstag, kan han höja sig, orkar hans kropp och huvud det, när det gäller som mest – säg i en möjlig final mot Spanien?
Å andra sidan: kan Toni Kroos axla hans roll? Är 22-åringen tillräckligt intelligent och kall för att inte förivra sig och strunta i defensiven? Litar Löw på att Kroos behåller bollugnet och översikten i stressade lägen?
Förbundskaptenen har som sagt haft alla rätt hittills, för att Tyskland ska vinna EM måste han nog välja rätt här också. Gör han inte det är det dock smått omöjligt att lasta honom för det.
Svårare än så här blir aldrig ett uppställningsval i fotboll.
—
Ni kanske förresten undrar hur Berlin firar det tyska landslaget?
Förutom att en halv miljon knör sig in på en gata mitt i stan och att ungefär varje restaurang, café, kneipe och gatukök skaffat sig minst en platt-tv till uteserveringen för att göra det totalt omöjligt att missa en enda sekund, firas varje tyskt mål med ”polska smällare”. Ja, så är det: från balkongerna och gatorna hörs knappt inga skrik, i vilket fall dränks vrålen av hundratals små explosioner och en skarp doft av krutrök.
Framsidan av dagens B.Z. pryds av en man med bandagerad hand vars balkongfirande slutade olyckligt. För mig är det smått omöjligt att förstå det här smällarberoendet i samband med fotboll. Jag funderar och funderar och funderar – men jag kan inte komma på vad det ena har med det andra att göra.
Kan ni?
