Kan man verkligen sparka en tränare, när laget ligger på en tabellplats som ledningen inför säsongen hade varit nöjd med? För Hoffenheim ligger för tillfället åtta i Bundesliga, väl speglande klubbens möjligheter, med endast sju poäng upp till en plats i Europa.
Kan en tränare å andra sidan verkligen argumentera för sin sak, när spelet länge varit lidande, lidande, lidande och laget sedan månader är i en djup svacka? För en åttondeplats är den här säsongen inget att klappa sig själv på axeln för, när alla lag, förutom toppfyran, ständigt lägger krokben för sig själva och ständigt tar poäng ifrån varandra. Och när en kvalplats, även den, endast är några poäng bort.
Det är inte märkligt att Holger Stanislawski får lämna sin post. Det är det verkligen inte. St. Pauli-profilen, som skulle ge Hoffenheim en släng av kult, en air av raka puckar, en bild av ett fårigt, ”jag har levt”-ansikte – han har helt enkelt misslyckats. Jag trodde det skulle funka, jag tyckte det lät intressant. Men det misslyckades.
Om det till slut berodde på att han fick för lite stöd av Dietmar Hopp vet vi inte. Det är möjligt att arbetsmiljön i Hoffenheim är förskräcklig. Men att det var ett utmanande projekt, det visste Stanislawski om när han tackade ja. Där har han egentligen inget att skylla på.
Mycket mer handlar klubbens kris om att Stanislawski varit oförmögen att göra det han skulle göra. Laget har visserligen varit fullproppat av unga, lovande spelare, men det har inte fått något ansikte, det har inte spelat fotboll att tappa andan till, det har från allra första början haft svårt att sitta ihop, trots tränarens många fåfänga försök att få liv i det. Och det ligger faktiskt pyrt till.
Det ryktas hårt om att Markus Babbel tar över, Babbel som för inte alls länge sedan lämnade Hertha under kaotiska former. Han kommer att få det tufft, men är å andra sidan en hårdare tränare – istället för Stanislawskis talanglösa velande mellan good cop och bad cop är Babbel bara bister cop och bitter cop – och kanske får han faktiskt fart på spelarna.
Å andra sidan kan det gå allt annat än lugnt till, när bortskämda spelare, stjärnor i deras egna lilla värld, plötsligt får riktiga krav ställda på sig – se bara vilka enorma problem Robin Dutt har i Leverkusen, där han försöker bryta upp Jupp Heynckes mysstyre.
Som med ungefär allt annat i Bundesliga kommer det i alla fall bli en sak:
Oändligt intressant.
