Märklig känsla att ha varit hemma i ett par dagar nu. Lite som att man fått permission och ett besök i verkligheten. För så är det att jobba med EM. Det är inget fängelse, snarare en dröm. Samtidigt är det en bubbla där man kopplar bort vardagen och bara har jobbet i fokus. Trots alla sena kvällar och tidiga morgnar saknar jag det redan.
Känns vemodigt att mästerskapet lider mot sitt slut. Men än är det ju inte över. Det bästa återstår! Slutspelet. Därför packar jag resväskorna (ja, plural) än en gång. De kommande dagarna väntar Berlin, Florens och Rom. Därefter ytterligare två städer. Det är dags att kliva in i bubblan igen. Älskar verkligen mitt jobb.
Ps. Dissad av ett anonymt nättroll i kommentarsfältet. Blogglivet- det är hårt och smutsigt. Tog nästan åt mig.
