Patrick Ekwalls blogg

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var ”Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika ”kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

”Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som ”vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

”Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Norrköping drog framåt och vann

Det blev en del Ukraina senast det begav sig; EM 2012, Sverige på plats, Club Babian och hela den grejen i en månad.

Men bara Kiev.

Sverige hade det ofattbara flytet att spela alla sina matcher i en och samma stad (Ukraina valde själva att sprida ut sina egna matcher), så där blev vi kvar.

När det sen bar iväg till kvarts- och semifinaler drog vi till Gdansk och Warszawa.

Därför blir Lviv en helt ny nål på kartan.

Men vi kör förstås lite Polen på vägen och mellanlandar i huvudstaden.

***

Vi gratulerar förstås IFK Norrköping till SM-guldet, de har stått för en enastående säsong på alla sätt.

Och en ytterst sensationell sådan.

Som jag ser det så har vi inte sett ett mer överraskande guldlag sen Hammarby gick och vann 2001.

IFK Norrköping vann för att de var bäst, tabeller ljuger aldrig i det sammanhanget. Andra må tala om att Malmö FF, AIK eller IFK Göteborg egentligen är ”ett bättre lag”, men de hade rätt många omgångar på sig att bevisa det och lyckades inte.

Minst lika överraskande (och roligt/intressant/spännande/rättvist – vad du vill) är att Janne Anderssons lag var det lag i topptrion som riskerade mest.

När IFK Göteborg och AIK gärna minimerade riskerna i sitt spel, då drog IFK Norrköping framåt.

En enda gång blev de straffade för den taktiska inställningen och det var mot Elfsborg borta, en match som kunde slutat 7-7.

Jag hade lite svårt att förstå alla som med tio omgångar kvar bestämt basunerade ut vilka som egentligen skulle SM-guldet. Det var lite olika klubbar. Men det var inte IFK Norrköping.

Det är möjligt att man ville bygga det på tradition eller orutin och traditionen är förvisso från stenåldern men rutin fanns det ändå en hel del i laget, både på bänken och på planen.

Dessutom, vi som hade sett Norrköping några gånger såg också att de spelade allsvenskans bästa  fotboll. Och med ”bästa” menar jag mest effektiva, mest vägvinnande.

Jag har gillat Linus Wahlqvist sen U17-VM, då var han iskall mittback.

Andreas Johansson har gjort en oerhörd nytta, Tkalcic, Telo, Bärkroth, Kamara, Nyman har varit med ett tag, har speed och är väldigt bra allsvenska spelare i god omgivning.

Men fyra spelare har betytt lite mer än andra, som jag ser det:

Daniel Sjölund var motorn, lugnet, aggressiviteten och klokheten i en och samma stöpta form.

Alexander Fransson utvecklades i miljön till en guldspelare och drar han iväg i samma takt är han väldigt snart aktuell för mycket större utmaningar.

Arnor Traustason hade vi ju sett avlossa den isländska bössan redan förra året, nu var han så mycket mer och en effektiv poängspelare från mittfältet. Borde vara högaktuell för Lagerbäcks EM-trupp.

Och Emir Kujovic, allsvenskans i särklass bästa och nyttigaste spelare 2015. Inte bara som målskytt och skyttekung. Han var ståtlig och urstark i sin roll som bollmottagare, han var oftast prickfri i huvudspelet och det var väldigt tydligt att han brann för sitt lag.

***

Jag var på plats på Ullevi i Göteborg och såg Blåvitt vika ned sig mot ett Kalmar FF som i sista omgången gjorde sin bästa match för säsongen.

Överraskande med tanke på vad matchen gällde.

Men om vi helt bortser från supermatchen mot AIK på Friends så svajade IFK Göteborg betänkligt under de sista fyra-fem omgångarna, framförallt började de släppa in mål som de inte alls gjorde tidigare.

Turligt 1-1 mot Elfsborg, knappa 3-2 på Sundsvall, 1-1 och 2-2 mot Halmstad respektive Djurgården.

***

Årets mål gjordes inte av Simons dotter.

Det gjordes av Simon Skrabb.

(Förlåt, kan vara en snabbvisit i Götet eller att jag umgåtts för mycket med Disco).

***

Att Emir Kujovic inte nominerats som en av tre till Årets Anfallare är en story för sig själv och jag lovar att återkomma i ämnet, för jag tror jag vet exakt hur det har fungerat när juryn sammanträtt: så som det fungerat tidigare i år.

***

Nu blir det seriespel i padel på ålderns höst i nya fina PDL Center.

Efter provspel placerades jag i division 4 (av 10) med min spelarpartner Björn Ohlsson.

***

Markus Rosenberg har levt rätt ofta och rätt mycket på gränsen i närkampsspelet under det allsvenska spelet så hans röda kort kan inte ha kommit som en blixt från klar himmel för någon som hängt med.

Sen är det förståeligt om det blir diskussioner om ”tillfället var det rätta”, men sådant styr ju inte en spelare i en impulsiv handling just där och då. Eller att Jonas Eriksson stod fem meter från händelsen (vilken annan domare hade ”vågat” ta det korrekta röda?).

Och i slutändan så är det så att alla lag är ansvariga för sina egna matcher och inte vad andra gör eller har gjort.

Hade IFK Göteborg vunnit över Kalmar FF eller tagit mer än noll poäng mot Malmö FF, så hade de aldrig behövt förlita sig till någon annan.

***

Lite i skymundan gjorde en av svensk fotbolls och allsvenskans allra största, Anders Svensson, sin sista match.

Han avslutade med att ha en fot med i tre av Elfsborgs fyra mål mot Falkenberg.

Svensson kommer bli saknad, på alla sätt.

Jag minns mycket väl hur han for fram som en pannbandsvirvelvind på Ryavallen och fanns på plats i Baku när han pricksköt matchens enda mål i sina första ”riktiga” landskamp.

Men det allra största Svensson-minnet är förstås ändå frisparksmålet mot Argentina, glädjescenerna och hur han förevisade bedriften inför våra kameror i en hotellfoajé med några vakter, en piccolo och en konferensvärd som mur och målvakt.

Anders Svensson har haft sina sidor, spelare och klubbledare kan intyga det; lite trulig, tjurig och Olof Mellberg-argsint när det hettade till.

Men mot oss i mediapacket nästan alltid lika ärlig och öppen, oavsett om han var glad eller förbannad.

Svensk fotboll och allsvenskan kommer att sakna Anders Svensson, hans blick för spelet, hans patenterade crossbollar, hans volleyskott direkt på hörna, hans frisparkar och små luriga smarta instick.

Tac o adjö, det har varit en ära att få jobba i så många år med en av svensk fotbolls allra största profiler.

***

Hatet som David Elm beskriver i den här artikeln, jag förstår honom.

Det finns ju de – ja, och en hel del inom min kår – som tycker att det är så det ska vara. Jag tror att många beskriver det som ”passion”, ett av de mest misshandlade orden i fotbollens tjänst.

Det är fullt förståeligt att man brinner förr sitt eget lag.

Men det där sjuka, besinningslösa och meningslösa hatet gentemot vem- och vad-som-helst?

Om du aldrig hade varit på en allsvensk fotbollsmatch i storstäderna hade du inte trott dina öron.

Allt från VIP-läktare till hardcore-ståplats, överallt: det är hora, det är fitta, det är kräk, det är ett sjukligt jävla ofattbart hat. Det är en avgrund av mänskligt beteende och det är inte någon ”liten klick” (på tal om misshandlade ord), det är alldeles för många.

Det är möjligt att det ligger i samhällstiden där människan hellre stöter ifrån än tar emot men det är en avigsida av fotbollen som åtminstone jag inte vill eller kan förstå.

***

Iväg på lån till Västerås eller nåt för att få speltid i ett halvår?

Eller sitta kallt och invänta en halv miljon i lönekuvertet?

Det är klart du förstås spelarna – de gr precis som klubbarna ägna gör, utnyttjar tillfället för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Det är heller inget nytt, vi har sett åtskilliga exempel på spelare i England som hellre håvat in kontrakterade cashen i nån sorts reservlagsliga än att byta klubb/liga.

Malmö FF har sig själva att skylla här, de har agerat lite väl naivt när de gett spelarna fritt spelrum att själva välja hur pengarna skulle fördelas.

Å andra sidan är det ett lyxproblem för en allsvensk klubb.

***

Inte så att jag saknat Ukraina.

Men, Club Babian…jäklar vad man kan sakna sändningar som just Club Babian.

Patrick Ekwall
Inlägget har 3 kommentarer

Kung Sune, vänligheten personifierad – må han vila i frid

Jag minns Thomas Sunesson från min tid på Kvällsposten i början på 80-talet.

Då var han centertank i Kalmar FF och Malmö FF.

Han var den första riktigt genomvänliga fotbollsstjärna jag träffat och brydde sig inte så mycket om att jag var en ung snorvalp med pennan i hand.

Ibland hände det att han ringde till redaktionen, men inte för att skälla utan för att diskutera lite fotboll eller ändra på någon faktauppgift som blivit fel i gamla hederliga resultatbörsen.

Han blev landslagsman och proffs i Schweiz, men han fortsatte att höra av sig.

När Kung Sune avslutat sin fotbollskarriär blev via goda vänner via Billy Lansdowne, vi hyrde ett sommarhus ihop i Båstad en sommar och Thomas spelade en hel del fotbollsmatcher för TV-laget.

Han älskade fotbollen och många i Stockholm kan berätta om hur han cyklade tidiga morgnar upp till Hjorthagens IP för att spela fotboll i klassiska Reklamserien.

Häromdagen kom chockbeskedet när Billy ringde och berättade att Thomas lämnat oss hastigt. Endast 56 år gammal.

Sorgligt, tragiskt, trist och ett smärtsamt tecken på hur skört livet kan vara.

Må Thomas vila i frid.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Östersund – en spännande färgklick i allsvenskan

Tindra, 2 år, ligger inte lågt.

Eller så är det jag som blivit för gammal.

Jag vill minnas att Wilma, 16 år, satt lugnt och stilla i fyra timmar med en legobit i handen när hon var en liten plutt (men jag kan också ha glömt).

Den här, nytillkomna familjemedlemmen, är different story.

Hon är överallt. Hela tiden.

Hoppar, klättrar, springer, röjer, slår kullerbyttor, kastar bollar, jagar ballonger.

En dag med Tindra, 2 år, är ett bra träningspass för en 50-åring.

”Pappa, gör kullejbjytta”, säger hon.

”Pappa kan inte”, svarar jag (och det är inte ens en vit lögn).

”Pappa håva (som betyder sova)”, säger Tindra då.

Jag kämpar.

***

Östersund upp i allsvenskan och det kändes lite som att det skulle ske vilket år som helst.

ÖFK har gått sin egen väg och jobbat proffsigt och väldigt tydligt med sitt projekt.

Å ena sidan kan man förstås tycka att det är lite halvtrist att man köpt in en främlingslegion för att nå framgång och inte gjort det med en genuin satsning på regionens spelare.

Å den andra: vad hade det funnit för val som hade gett en allsvensk plats?

I ärlighetens är rätt många allsvenska lag i bra mycket större upptagningsområden än Jämtland mest inköpt från andra länder, även om det finns undantag.

Dessutom är det inte så lätt som det låter att dra ihop ett lag via utländska akademier och sen dra hela vägen till allsvenskan.

Det har Östersund lyckats bättre med än någon annan i Sverige och jag älskar verkligen klubbens kulturella  projekt som spelarna måste vara en del av, via sina avtal.

Klubben har dessutom haft en och samma tränare, engelsmannen Graham Potter som är allt annat än brittisk i sin fotbollsideologi, under fyra år. Hela vägen från division 2 upp i allsvenskan.

Och ordförande Daniel Kindberg är en skön visionär på alla sätt som jag tror kan berika den allsvenska fotbollen.

Östersunds avancemang innebär att vi nästa år kommer ha tre norrländska lag i allsvenskan, eftersom Gefle och Gif Sundsvall klarar sig kvar.

Har det norrländska fönstret någonsin stått på så vid gavel?

Men det är nya tider och här tror jag att det smått förhatliga konstgräset spelat stor roll. För det har gett klubbar längre norrut större och bättre förutsättningar.

Det hade inte varit lika lätt att bygga ett allsvenskt lag i Östersund i ett tält eller på en grusplan under en säsong som numera kräver att du tränar och spelar på fullstor plan året runt.

Det är klart att det svider lite vassare i lungorna under ett träningspass i februari, jämfört med hur det är vid samma period i Skåne.

Men träningsunderlaget är detsamma.

Vi kan tycka vad vi vill om konstgräs och att det i alltför snabb utveckling blivit ett underlag för tävlingsmatcher på högsta nivå, men det har varit fantastiskt som hjälpmedel i fotbollens utveckling. Framförallt lite längre norrut.

Det ska bli intressant att se vad Kindberg och Co har i kikaren när de nu tar steget upp i allsvenskan, ett steg som är större än vad många tror men som inte längre är om natt och dag.

ÖFK kommer bli en färgklick i allsvenskan, för det är en klubb som inte är som alla andra och det kan vara nog så spännande.

***

Jag var en av drygt 43.000 på plats och skrev DEN HÄR krönikan i Getingen om vad som väntar i slutomgången efter IFK Göteborgs 2-1-seger mot AIK.

Kuliss kan betyda mycket och hade den här matchen spelats inför 12.000 på Friends hade vi undrat vad det var frågan om, för så uselt var det tekniska utförandet att vi understundom inte trodde det var sant.

Men matchers betydelse har i ännu högre grad sin betydelse och då behöver det inte spela någon roll om bollar seglar i väg snett, vint och oftast i luften längs med etage 32. Det är skitsamma när det bara handlar om att inte förlora.

Och det är klart att IFK Göteborgs kvittering direkt efter AIK:s ledningsmål hade en avgörande psykologisk   betydelse.

Det drog ned hemmalagets touch av eufori i källaren.

Samtidigt som det höjde IFK Göteborg, inte minst Gustav Engvall.

Känslan var att IFK Göteborg ville vinna och att AIK helst inte ville förlora. Blåvitt såg möjligheterna och agerade smartare över hela planen, Solnalaget såg ängslighet: stressat, slarvigt, lite på chans – framåt såväl som bakåt.

Det blev också väldigt tydligt att Andreas Alm i slutändan inte hade spets nog i sin trupp för att bryta ned IFK Göteborg. När Ebenezer Ofori saknades, när Nils Eric Johansson inte fanns att hålla i handen och när Jos Hooiveld gjorde sin sämsta match sen återkomsten – då fanns det inte kraft, speed och vass egg nog att bryta ny mark med.

Då fick AIK hoppas att Henok Goitom, Stefan Ishizaki eller Mo Bangura löste något på egen hand.

Det är inte lätt att i normala fall, även om det skett en hel del under 2015. Mot IFK Göteborg är det som svårast.

När Engvall, som gick på vatten, skottchippat in sitt andra mål så var AIK ett lätt byte för göteborgarna.

***

Ja, Östersunds FK har gjort något stort.

Men det är ingen sensation. Inte sett till hur Superettan såg ut i år.

J-Södra och ÖFK var väl snarare favoriter till att ta de två översta platserna.

Och historiskt sett – åtminstone i hyggligt modern tid – så är förstås resorna till allsvenskan som Ljungskile,  Derby, Falkenberg, Assyriska och ytterligare några andra gjort lite mera Åshöjden.

***

Någonstans var det lite befriande att se Malmö FF i en Champions League-match som var på riktigt. Och inte så mycket uppvisning.

Så som Åge Hareides lag bröt ned Sjakhtar Donetsk var så som svenska lag genom åren tagit stora europeiska segrar förut.

Det ska bli intressant att se vad MFF kan göra mot brasseukrainarna i Lviv.

***

Albin Ekdal missar alltså Danmark och vi börjar snart hamna i ett läge där Sverige ser väl skadeskjutet ut inför det avgörande play off-mötet.

Är det kanske lika bra det? Att Sverige får slå ur rejält underläge, är det inte då vi brukar lycka som allra bäst?

***

När du är med Tindra, 2 år, behöver du inte oroa dig för att du inte längre har tid att gå på gymet.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Hareides uppgift är att se till så att spelarna inte påverkas

Måndag morgon: flygresa Bromma-Landvetter, möte i Borås.

Måndag, vid 11:30: flygresa Landvetter-Bromma

Måndag, strax efter lunch vid Globen: Utvecklingssamtal i Wilmas skola.

Måndag eftermiddag: På kontoret i Apple Bay

Måndag strax före kl 18: Handla i lokala ICA-butiken.

Måndag kväll: Packa väska för tisdagsmorgonens flygresa till Malmö från Bromma.

Tjoff-tjoff-tjoff…jag älskar den typen av effektivitet och full fart, ständigt på väg mot något nytt i kombination med ”ett helt vanligt liv”.

***

Någon som visste exat hur den allsvenska guldstriden skulle sluta?

Jo, visst fanns det en och annan som hade bestämt sig när det återstod sju-åtta omgångar.

Nu är det två kvar och det går inte att förutse någonting, vilken den senaste omgången var ett väldigt tydligt tecken på.

Jag såg hela AIK:s match och stora delar av Norrköpings och Göteborgs.

Så här: var det något av de tre lagen som såg ut som ett guldlag, om än bara över en kort period, så var det Norrköping. Och de var de enda som förlorade.

Vi kan åtminstone konstatera att AIK-IFK Göteborg åtminstone lär bena ut en stor förlorare i guldracet. Eller kanske tillochmed två.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen i den matchen om vi sitter med ett oavgjort resultat som vi vet att INGET lag kommer bry sig ett dugg om. Lite som det blev i slutet på Halmstad-AIK.

Då kan allt hända.

Med Emir Kujovic – det kändes att Norrköping saknade den typen av spelare, dessutom straffläggare normalt – och med den offensiva svada som Janne Anderssons lag besitter så tror jag inte att ett avsågat Halmstad kan stå emot.

En sak i en höstmatch på Örjans Vall, en helt annan på Nya Parkens konstgräs mot ett lag som just nu är bäst i serien på att attackera effektivt.

Därför lär AIK och IFK Göteborg behöva tre poäng på Friends.

Jag skriver ”lär” eftersom Malmö FF-Norrköping i allsvenskans sista omgång mycket väl kan sluta med att Malmö vinner.

Eller: normalt gör väl MFF det, mot bra motstånd på hemmaplan.

Men ingenting är normalt. Kommer Åge Hareides mannar att gå för det för att nå den där fjärdeplatsen, kommer de i slutet av den matchen en ha en möjlighet bli fyra om det nu är något som väcka liv i rutinerade malmöspelare?

Kommer MFF vila spelare inför viktiga Champions League-matcher?

IFK Göteborg har Kalmar kvar hemma i sista omgången, den bör de vinna. AIK ska till Örebro och möta ett lag i riktigt bra form, den är mindre självklar.

Och det finns alltså ingenting som säger att det är självklart att IFK Norrköping tar sex poäng på sina två återstående matcher.

Så?

Ja, då kanske oavgjort mellan AIK och IFK Göteborg är ett bättre resultat än de vill tro i slutändan.

Det enda vi vet är att vi inte vet.

***

Malmö igen. Champions League igen.

Och det är lite skillnad, jämfört med senast.

När Real Madrid var här så vändes hela staden upp och ned av ”starstruckhet”, nu står det inga kids och skriker efter Sjachtar Donetsk spelarbuss eller hänger utanför deras hotell.

Åge Hareide ville gärna påpeka det på dagens presskonferens, att det hade blivit lite för mycket av att ”möta Zlatan” och att ”möta Ronaldo”, att det hade påverkat hans unga spelare i lite för hög utsträckning och han vågade inte ens ana hur det skulle bli den 25:e november när Ibrahimovic kommer hem till byn.

Han gav mediapacket ett liten känga och menade att svensk media stod med tungan i röven på Ronaldo…ja, han sa inte exakt så men det var såklart det han menade.

Medias fel, alltså. Den gamla klassikern.

Ja, det är möjligt att hysterin kring Zlatan i Paris och Ronaldo på svensk mark var och blev alltför stor, men jag har svårt att se att det är annat än naturligt i det fotbollsklimat vi lever i.

Men jag kan känna att det är Åge Hareides uppgift (och kanske skyldighet) att se till så att hans spelare inte påverkas av allt det som sker runtomkring dom.

Det är en del av hans jobb, nog så viktigt i den här typen av matcher.

För även om vi mediapacket har stått med Zlatan och Cristiano Ronaldo upp över öronen i våra rapporter från Malmö FF.s två Champions League-matcher, så är det fortfarande så att hans spelare inlett matcherna med väldigt bleka nosar och med vansinnigt (till stor del förståelig) överdriven respekt.

”Nivåskillnaden blir lagd astronomisk (i media), men så stor skillnad är det inte”, sa Åge idag.

Det är mycket möjligt.

Men så som det har sett ut i de här matcherna, när känslan är att PSG och Real gått för hundra, så har skillnaden varit astronomisk.

Om det sen är verkligheten eller för att Cristiano är medialt hyperfenomen, det får var och en bedöma.

(Och skulle svensk media ha tungan längre in i rektum på Ronaldo än media någon annanstans i världen? Är det så?)

***

Att fotbollens drägg…som är lite för många, hur du än försöker se på det…består av reptilhjärnor är ingen sensation för någon.

Men hur fan är man funtad om man får för sig att lyfta luren och ringa och hota Mohammed Ali Khans familjemedlemmar (eller Mohammed själv, för den delen)?

Vad består ens vardag av då?

Eller är det också något som flyter in under ”jag har starka känslor för mitt lag så jag gör som jag vill för det är något som jag brukar kalla passion” och därför kan det betraktas av finsmakare som helt OK?

Det är ju bara idioti. Förutom att det förstås är väldigt olagligt, om det nu är något som någon vill brr sig om, lagar och sånt.

***

Det som väntar Malmö FF nu är förvisso inte en enda stjärna. Det är mycket bättre än så.

Sjachtar (ja, vi kör den stavningen idag, det finns trehundra varianter men jag utgår från att folk förstår vad som avses när ukrainska blir svenska) har förvisso förlorat stort mot PSG och Real, men jäklar vilket lag de har.

Skillnaden, jämfört med Malmö, är att Sjachtar trott på riktigt att de skulle ha en chans mot sina motståndare och gått för det. Naivt. Och förödande.

De var inte särskilt imponerande mot Rapid Wien i kvalet till CL men jag har nu sett delar av fredagens seriefinal mot Dynamo Kiev och det är inget du skojar bort.

Donetsk vann med 3-0 i en högklassig fotbollsmatch.

Fem brassar i startelvan och två och en halv på bänken (jag räknar kroat-Eduardo som en halv), Bernard och Marlos som FLÖG fram på kanterna, Alex Teixeira som vanligt blixtrande målskytt (71 mål nu på knappt fem säsonger i Sjachtar) och ett väldigt solitt försvar med Srna (Kroatien), Kucher/Rakitskiy (Ukrainas mittblock) och Ismaily (Brasilien).

Det kommer att bli mycket svårare än de allra flesta anar.

Men det kommer inte vara lika jäkligt som PSG och Real Madrid.

Det blir ett lite annorlunda upplägg för Malmö FF, där de måste våga tro på möjligheten, där de måste våga vårda bollen när de väl får den och de måste våga att gå för det. Utan att blotta sig bakåt, för det här är ett motstånd som inte behöver särskit mycket för att göra mål.

Markus Rosenberg var inne på det ”vanliga”, men det som ändå är väldigt viktigt för Malmö FF i den här typen av matcher: stämningen, elektriciteten, hemmasupporten, lyftet – där har MFF skapat en egen ”tro”, det är den som varit en avgörande faktor för att laget har lyckats med bedriften att ta sig till Champions två år i rad.

Den stämningen var något mindre het mot Real, det är möjligt att en del av publiken hellre intresserade sig för Ronaldos vader än om själva matchen…men det var nog mest en känsla hos alla att det var ett omöjligt uppdrag.

Nu är det bara nästan omöjligt. Och DET har Åge Hareides lyckats lösa förut.

***

Nomineringarna till Fotbollsgalan har kommit och jag är inte alls överraskad över valen. Om än inte enig.

Vi tar det i en annan blogg och då ska jag förklara varför det blir som det blir.

***

Så här: det var extremt mycket fler norska journlalistkollegor på plats dagen före Real, jämfört med idag.

***

Det är alltid någon annans fel. Alltid.

***

Det ska bli oerhört intressant att följa Simon Gustafsson framöver i Holland.

Känslan är att managern Giovanni van Bronckhorst gett Simon den perfekta starten i ligan, han smögs in i klubben, laget och i spelet.

Nu säger mina holländska rapportörer att Gustafsson har något speciellt, vilket vi ju är många som redan visste.

Det handlar bara om att få ut det på rätt nivå och om det sker så är det här en spelare med en vansinnigt intressant framtid.

För han har något speciellt som spelare, sådant som vi sällan ser.

***

Just det, Danmark.

Det var väl som upplagt för att det skulle bli så.

Det är 50/50, varken mer eller mindre.

Danskarna har haft stora problem med att göra mål men är å andra sidan ganska svåra att bryta upp.

Morten Olsen, förbundskaptenen, har fått rejält med skit under vägen och även om han har…i mycket tidigare stadium än Sverige…valt att bygga ett nytt lag så är det fortfarande så att Nicklas Bendtner är striker.

Mot det ställer vi vad vi har och, trots allt – Zlatan Ibrahimovic, med en form som är på väg uppåt.

Normalt höjer sig Christian Eriksen över ett svenskt medelsnitt och Pierre Höjbjerg är rätt mycket mera framtid än Kim Källström.

Men inget kommer bli normalt i den här play off-matchen och i U21-semin i somras så raderades Höjbjerg bort av Oscar Lewicki.

Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om inte det slutar med två gånger 0-0 och ett avgörande på straffsparkar.

***

Grattis, Robban Perlskog till nytt fint jobb på Viasat.

Snart är vi inte många kvar på Sporten, sen den där bilden togs med bar överkropp för drygt 20 år sen: jag och Jensa Tolgraven.

Resten på annat håll.

(Pekkari är chef för 12:an och Jihde var ju iväg länge på SvT och är nu mestadels på Nyhetsmorgon)

***

Men när vi drar till Lviv om någon vecka för returmöte mot Sjachtar hinner jag inte hem för några utvecklingssamtal på skolan eller inhandling på Ica.

Kanske med privatplan.

Men de lovorna har jag inte.

 

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 5 kommentarer

SPELGLÄDJE! Det kan räcka långt, på många sätt

Mitt liv som husägare, del 78:

Jag har förstås köpt en lövblås.

Det var något som jag verkligen trodde att jag skulle klara att undvika, men det sprack alltså till slut.

Nu är det inte vilken lövblås som helst utan en lövblås som också är en lövsug. Samt lövkvarn.

Den kan alltså inte bara blåsa iväg löv (och runt, upp och överallt, har jag noterat), den kan också suga in löven och låta de raka vägen in i en inbyggd kvarn som krossar löven till jäkligt mycket mindre löv för att sen förpassas till en uppsamlingspåse som hänger på själva blås-, sug- och kvarnapparaten.

Jag går omkring på min lilla tomt som en modern Ghostbuster, jagar löv, blåser löv, suger löv, krossar löv och jag vet inte riktigt hur det blev så här.

***

Två segrar mot Liechtenstein och Moldavien är vad det är och blev vad det blev.

Erik Hamréns landslag hade en liten matchboll mot Ryssland (borta) och Österrike (hemma), men drog den rätt långt utanför.

Vi vet ungefär var vi har det här svenska landslaget och det innebär att ett play off känns som en 50/50-historia, oavsett vem som står för motståndet.

Med det sagt, nu står Sverige där Sverige står och det vore rätt onödigt att älta det som har varit.

Nu får vi se till möjligheterna som ändå finns kvar (som exempelvis Holland inte har) och tro på att Sverige  hittar ett flow, en liten topp och kan dra nytta av egenskaper som trots allt sticker ut från och till.

Jag vill ha Sverige i EM-slutspel nästa år, jag kan ha åsikter om hur jag tycker att det här landslaget byggts på senare tid och ur jag känner att ett eventuellt EM-lag ska formas…men det är fan så mycket roligare med Sverige i mästerskap än Sverige utanför mästerskap.

Alla vi som hängde med redan på 80-talet brukar tycka så. För att vi vet hur det kan vara.

***

John Guidetti-rop hos en hel svensk klack.

John Guidetti-låten på högvolym när Sverige värmer upp.

John Guidetti som hetaste villebråd i mixade zonen och John Guidetti som rubrikernas och krönikörernas gunstling efter det smått sömniga mötet med Moldavien.

Det är tveklöst att rätt många ville ha något friskt, något annorlunda, en liten piff-i-all-krydda i anrättningen.

Guidetti har inget som direkt är i närheten av Zlatan Ibrahimovics högsta nivå som spelare men – som jag skrivit så många gånger tidigare – han har något som gör att han ger avtryck.

Och han behöver inte alltid göra mycket.

Nu visade han prov på härlig spelglädje, som det förstås kan anstå vem som helst som får starta sin första tävlingsmatch i A-landslaget, och det var något som smittade av sig.

Han VILLE spela, VILLE visa, VILLE glädja, VILLE göra mål.

Nu blev det en del ”nära” i all den energi som kablades ut, sen försvann även han i den trötta och intetsägande lunken som matchen förvandlades till.

Hade det varit…tja, låt oss säga, Marcus Berg…som gjort samma typ av match så hade vi kanske tyckt att det varit lite för dåligt att missa så många målchanser.

Nu tyckte vi att det var rätt bra för att det var nytt, något uppfriskande.

Och det kan vara värt något det också i ett lag och en trupp som lite för ofta går på tomgång.

Tyckte ni att det såg ut som om Ola Toivonen tyckte det var skitkul att få göra ett inhopp i 2:a halvlek, såg det ut som om han verkligen VILLE vara med?

Jag förstår honom. Matchen var körd. EM-platsen var borta. Sverige hade växlat ned. Moldaverna var nöjda med att få stryk med 2-0. Toivonen har varit med lite för länge för att gå igång på ett sådant inhopp.

Men jag tycker det är för ofta som vi ser brist på spelglädje i det här landslaget nuförtiden.  Jag vill att det ska andas optimism, glöd och energi hos spelarna.

Och så fort John Guidetti ville via upp just det så blev det också en form av en ljusglimt som vi mådde bra av.

Så jäkla fantastiskt bra var det nog inte. Men det kändes bra och det kan vara nog så viktigt.

***

Fifty-fifty, som sagt.

Det kommer bli en jäkla pärs vem vi än får möta.

Och när vi talar om ”drömmotståndare” så ska vi vara så pass ödmjuka att konstatera att vårt eget lag inte har vunnit en match mot jämbördigt (eller bättre) landslag på över två år. Jag räknar inte Montenegro som jämnbördigt, de är klart sämre.

Ska vi ta spelare för spelare så är det hyggligt jämnt skägg i alla lagen, men jag tycker nog att såväl Norge som Irland ser svagare ut på pappret.

Men vi vet vad irländarnas krigare kan lyfta sig till och jag tyckte de var oerhört taktiskt disciplinerade när de kom till Friends och spelade 0-0 senast.

Och Norge är på gång uppåt. De gjorde ett riktigt skitkval fram till 0-0 hemma mot Azerbajdzjan i juni, men sen har de gjort starka resultat både hemma och borta.

Normalt ska vi var starkare schacklandet över två matcher, men norrmännen har självförtroende nu och det kan inte underskattas.

Danmark? Jag är inte lika skraj för danskarna som så många andra och framförallt har Danmark haft en ganska nedåtgående trend. De har gjort noll på de tre senaste kvalmatcherna mot Armenien, Albanien, Portugal) och var minst lika utspelade av Frankrike i en träningsmatch senast där danskarna fick göra ett straffmål på övertid när lagen gjort 700 byten.

Danskarna har förstås Christian Eriksen, Sverige har ingen mittfältare i hans klass men det är fortfarande Agget längst bak och det är fortfarande Bendtner på topp.

Det är inte direkt något som du skrämmer barn med.

Slovenien kan möjligen vara bästa alternativet, jag tror att deras spelstil kan passa detta Sverige bäst och de har svajiga resultat. Bland annat stryk av Estland med 1-0 men besegrade Schweiz.

Slovakerna har förvisso en solid rund på spelare från främst Serie A, men det är inga stora bärande stjärnor. Och ett av målen mot San Marino senast gjordes av Nejc Pecnik, som normalt spelar i japanska JEF United.

Min känsla är att Slovenien är ett lag som vi skulle kunna hantera och montera ned taktiskt. Oavgjort borta och knapp seger hemma.

***

Vad känner Abbe Khalili när han nu är med i truppen för fjärde matchen och när Erik Hamrén vill vila varningstyngda spelare (inklusive Pontus Wernbloom och Albin Ekdal) så plockar han ut Kim Källström och sätter in – Gustav Svensson.

Jag har inga problem med att Svensson fick speltid, men han kom ju in i all hast, mer eller mindre direkt från X2000 för att täcka upp i värsta fall.

Khalili fick veta sin plats.

Han är förvisso uttagen om yttermittfältare men spelar centralt i turkiska ligan i omgång efter omgång och är bäst i den positionen.

Nu fanns chansen att få lite speltid, nu när tunga pjäser skulle vilas och det stod 2-0 hemma mot Moldavien i en match som var helt körd på alla håll.

Men nej, nej, nej…då trycker vi in en spelare som flögs in när Oscar Hiljemark och Robin Quaison inte kom loss och som sannolikt inte räknas in i en framtid.

Jag kan inte förstå det.

Varför inte ge Khalili den halvtimmen istället? Om vi nu ska tänka framåt.

***

Sveriges U21 fortsätter att glädja och göra det omöjliga.

Matchen mot Spanien på Teneriffa så inledningsvis ut som matcherna med Portugal i EM; totalt utspelade, du tror på 0-5 i slutändan och är på väg att ge upp eftersom allting ser omöjligt ut.

Det vände. Igen.

Jag gillade Tankovic, Olsson, Engvall, helt orädda och respektlösa.

Jag ser en framtida Mellberg i Nilsson Lindelöf eller om det nu är Lindelöf Nilsson.

Det känns fortfarande bra inför framtiden.

Och det här är killar som snabbare än du tror är med i ett A-landslag.

***

Padelpremiär i Frihamnen imorgon. Ser fram emot det mycket.

***

Det var Matias Concha som lurade mig att köpa lövblåsare och jag kunde såklart inte hålla mig från värstingblåsaren, den svåraste av dom alla.

Han vill även att jag ska köpa en robotgräsklippare.

Men någonstans måste jag dra en gräns.

 

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 12 kommentarer

Hellre Tankovic eller Sam Larsson än INGEN

 

Jo, Anders Timell fyllde 50 och det mynnade ut i en riktigt svår sittning på Sturehof med 180-talet gäster, skaldjursplatå och vitt vin som flödade.

Det var en ynnest att få vara en del av det partajet.

Nu är jag inte den som är just den…fråga Långe Lundh, han älskar att påpeka hur usel jag är på att dricka…och det blev relativt tidigt hemgång, men jag studsade ju inte direkt upp ur sängen som en Nadia Comaneci i morse.

Men ibland får du bita ihop, det är inte svårare än så.

Även om , jag måste erkänna det, jag har jobbat inför landskamper som har varit sexigare än den här: en måndagsmatch kl 18:00 mot Moldavien som piskas upp med att en vinst KANSKE kan vara bra för en eventuell seedning.

***

Min söndagskrönika i Getingen handlar om mina våra nya sköna idrottshjältar: Heja Sverige!

***

Gustav Svensson var alltså på väg till 90-årskalas när han fick ett samtal från landslagsledningen.

90-årskalas!

”Det var inga problem. Hon (flickvännens mormor) lovade att fylla 100 också, och då kändes det lättare att vända bilen”

***

Sådana där matcher, som den i Vaduz…jag har sett dom förut. Rätt ofta.

Malta, San Marino, Färöarna, Azerbajdzjan, Lichtenstein.

Vi har åkt till Valletta och vunnit med 1-0 när en brevbärare (det sades så, kan ha varit elektriker( gjort självmål.

Vi var i San Marino och det stod 0-0 i paus.

Vi räddades av Zlatan i Torshavn och Anders Svensson gjorde sitt första ”riktiga” landslagsmål i Baku, det blev matchens enda.

En gång gjorde vi 7-0 på Malta men det är sällan det blivit mycket mer än snack om att ”tre poäng är det viktigaste”.

Vilket är svårt att argumentera mot.

Men jag vet inte.

Jag hade verkligen hoppats på en fotboll som andades flärd, harmoni och snabbt trippande fötter som forsade fram och gjorde fem, sex, sju mål på liechtensteinarna (som ryssar och österrikare gjorde).

Men det blev som det blev och även om Sverige skapade mängder med hyggliga chanser så åkte vi hem med känslan av att det här är vad det är.

Varken mer, varken mindre.

Ett 7-0 hade såklart inte gett fler poäng men kanske något annat; lite flow, större självförtroende…ja, det kan ge någonting extra, utan att du funderar på det.

Tre poäng är tre poäng, det är sant. Men det vore förstås fan annars, mot det här gänget.

Därför hade jag hoppats på lite mer.

***

När Palermo stoppade Robin Quaison från landslagsspel så valde Erik Hamrén alltså att inte plocka ut någon annan yttermittfältare.

Och när vi i mediapacke funderade över VEM han kunde valt så var det inte världens enklaste sak i världen att hitta en given ersättare på just den positionen.

Men de finns ju: Som Sam Larsson och Muamer Tankovic, till exempel, av de som är tillgängliga och inte drabbats av skador eller dålig form. Möjligen även Oscar Wendt, som tidigare spelat en hel del kantmittfältare i Bundesliga.

Branimir Hrgota, Alexander Kacaniklic och Nabil Bahoui har uppenbarligen helt fallit bort i nuläget

Jag hade hellre sett att Hamrén tog in NÅGON än att kallt konstatera att ingen annan riktigt håller måttet för att bli uttagen.

Nu har Erik H en trupp som består av två naturliga kantspelare på mittfältet: Erkan Zengin och Sebastian Larsson.

Abbe Khalili var visserligen ytter i U21-landslaget men spelar centralt i klubblaget och är som allra bäst i den positionen.

Jag hade valt Larsson och/eller Tankovic.

Det hade åtminstone sett ”snyggare ut” än att aktivt välja – ingen.

***

Cypern i ett play off!

Om jag ska välja något, så gärna cyprioterna som nu kanske kan krångla sig dit.

Men det kommer att bli en rysare, oavsett vem som Sverige ställs mot.

För det är vad det är just nu, det går inte att blunda för.

***

Det är bara att kämpa.

 

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 21 kommentarer

När Hamrén tillträdde var unga spelare gamla nog

Jag och Sluttningsfolket; vi ses alltid igen.

Den här gången i Vaduz, där vi fick bo mitt ibland dom på ett handplockat chateau.

Liechtensteinarna är tvättäkta sluttningsfolk eftersom ingen egentligen planar ut, alla lever sitt liv i en sluttning.

Och idag tog foto-Oskar med mig och Långe Lundh till en restaurang högt uppe i Triestenberg, där de riktigt härdade sluttningslirarna håller till.

Och mannen som serverade oss visade sig vara regerande badmintonmästare från senaste Sluttnings-OS, som gick i Igls utanför Innsbruck.

Killen hette Gerhard Shüttzenhackberger och hans specialitet var uppförsbackespelet som han fått tillfälle att träna mycket på under sommarens vindstilla dagar i Triestenberg.

Nedförsbackespelet är alltid mycket lättare i badminton.

De är lite speciella och har alltid varit, det vet nu som följt den här bloggen genom åren, eftersom de trots allt valt att bo på en sluttning.

Men de gillar sin idrott, de gör det Sluttningsfolket.

***

Efter det historika 1-4-fiaskot på Friends senast så väljer Erik Hamrén att peta – en högerback.

Sebastian Larsson utgår, in med Micke Lustig,

Jimmy Durmaz kommer in från start, men det beror främst på att Emil Forsberg är skadad (Emil hade varit given).

Det säger säkert en hel del om hur Erik Hamrén litar på ”sina” spelare.

Det säger också vad han tycker om de som INTE spelade mot Österrike, om jag ska vara helt ärlig: Ni är inte bättre.

***

Tänk att Liechtenstein inte får ihop spelare nog för att fylla en hel trupp.

Du får ha 12 spelare på bänken, vilket Sverige har.

Hemmalaget här i Vaduz har – åtta…

***

Jag har hävdat till förbannelse att alla svenska förbundskaptener i modern tid alltid haft svårt att släppa sina gamla beprövade hästar.

I det fallet är det ingen skillnad på vare sig Åby Ericson, Tommy Svensson, Lasse Lagerbäck eller – Erik Hamrén.

Såväl Åby som Svensson påpekade en tid efter sin tid som förbundskapten att det var ett misstag de gjort.

När nu Erik Hamrén får skit för att han inte håller kvar äldre favoriter och är tveksam till nya unga krafter så var det ungefär likadant med Lagerbäck under hans sista (misslyckade) år som förbundskapten 2010, vi ska inte glömma det.

Lagerbäck höll hårt i fina fotbollsspelare som Micke Nilsson, Samuel Holmén, Daniel Andersson. Markus Rosenberg och några till – men ”folket” och ”mediapacket” skrek högt efter något nytt.

Men Lasse L ville inte gärna ändra för snabbt, för ofta.

Samtidigt hade vi haft ett U21-landslag som många hyllade efter EM i Sverige, vilket är lite snarlikt situationen vi har idag.

Rasmus Elm smögs in förvisso och Marcus Berg fick göra en del inhopp.

Vi var många som hellre hade sett mera, flera och nyare.

När Erik Hamrén tillträdde 2010 så kom det generationsskiftet.

Det är möjligt att det kom naturligt eftersom det byttes förbundskapten  men DÅ kände Hamrén att U21-spelarna inte behövde bida sin tid, för DÅ var de mogna nog.

Så här spelade Hamrén i sin första kvalmatch, hösten 2010, mot Ungern på hemmaplan:

Sverige: 1 Andreas Isaksson (12 Johan Wiland 46′) – 2 Mikael Lustig, 3 Olof Mellberg, 4 Daniel Majstorovic, 5 Behrang Safari – 8 Anders Svensson (9 Kim Källström 33′), 16 Pontus Wernbloom – 11 Johan Elmander (7 Sebastian Larsson 49′), 6 Ola Toivonen, 19 Emir Bajrami – 10 Zlatan Ibrahimovic [K].
Ersättare: 13 Andreas Granqvist, 15 Marcus Berg, 17 Oscar Wendt, 21 Christian Wilhelmsson.

Lustig, Wernbloom, Toivonen och Bajrami var fyra st från U21-EM-laget på ordinarie platser, Berg var precis steget efter. Rasmus Elm var given när han var skadefri, men det var han inte då.

Alla nyss utflugna från U21-landslaget.

Alla fick chansen av Erik Hamrén.

Elm och Bajrami har tyvärr försvunnit på grund av sjukdom/skada.

Resten har blivit kvar.

För att stanna. Så att säga.

***

Jag och Långe Lundh är fortfarande till salu i Ida Björnstads hedervärda  initiativ ”geborttillsport.

Vi ställer upp under en eftermiddag/kväll och tränar ett lag i fotboll och hur du hanterar eller jobbar med media.

Vi har sagt ett ungdomslag men det fungerar bra med seniorspelare också.

Reine Almqvist är lite sugen på att plocka fram sina sparade Seattle-pengar och lägga ett bud, bara för att få se mig och Lundh som tränare.

Reine tror inte att vi löser det.

Men det gör vi och det blir en jävligt rolig träning, så mycket kan jag lova.

Alla företag som går in tungt och tar hem auktionen (för att sen ge det till valfri klubb) lovar vi att höja.

HÄR lägger du ditt bud.

***

”Skåne” vs Sverige på sista träningen före match var ett intressant och roligt grepp av Erik Hamrén.

”Slut på tramset”, som kollega Nannskog sa.

Albin Ekdal ville gärna dämpa tugget, men har du en gång stått och sett en träning i Miyazaki så vet du att det är skillnad på träning. Och träning.

***

Poliser som beter sig illa (och fel) i sin tjänstgöring är aldrig bra och ska alltid väldigt noga synas.

Därför var det bra att de rörliga bilderna från händelsen i samband med AIK-Malmö FF kom fram, det var bra att de fick genomslag i alla tänkbara medier.

Det kommer att innebära en oberoende utredning och det är förstås också bra.

Men.

Är det någonting som ”riktiga” fotbollssupportrar avskyr så är det när de packas ihop i en klump och när man drar alla över en kamp när det har brakat samman på stan, på läktare, i tunnelbana eller efter kastade eldar.

Och det är klart att det inte rätt, det är klart att det är fel att påstå att 20.000 är idioter när det är några hundra som bär sig illa åt.

Men fotbollens met rabiata fans är väldigt snabba att göra exakt samma misstag.

När några få poliser beter sig felaktigt (jag är övertygad om att det finns de som gör det), då är det fel på POLISEN. Eller på ALLA poliser.

När någon tant skriver något konstigt i ett kåseri i en tidning så gapas det högt, viftas med banderoller och snabbt om att MEDIA motarbetar fansen.

Men så är det ju inte. I något fall.

Och som vanligt slutar allting alltid med att det är någon annans fel. Ingenting har hänt.

Det är sen gammalt.

***

Nästa sluttnings-OS ska, för övrigt, gå här i Liechtenstein.

Andreas Wenzel är ansvarig för hela evenemanget.

 

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 2 kommentarer

Ser inte landslagsledningen den verklighet som andra ser?

Tindra, 2 år, har börjat räkna.

Jag hade dålig koll på det men vi körde en eftermiddag och kväll helt på egen hand igår och helt plötsligt började hon räkna bollarna jag gjort av den där förbannade leran som man ska leka med:

”1, 2, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10”

Exakt så.

Hon utelämnade ”3”.

Hur jag än försökte om och om igen med ”1, 2, 3, 4…” så struntade hon iskallt i trean.

Den fanns inte.

Till slut måste hon ha misstänkt att jag var lite dum i huvudet när jag för femtioelfte gången sa att ”vi ta tar det en gång, 1, 2, 3…”

För Tindra, 2 år, existerar inte trean helt enkelt.

Jag läste liksom hennes tankar på slutet; du, din gamla get, jag hör väl för fan vad du säger men det blir inte något med 3, fattar du inte det?!

***

Varför säger Erik Hamrén att det var en ”bra samling” senast?

Även om han så tycker exakt så innerst inne, ta det för dina ledare inne på ett konferensrum på Scandic Park.

Inte på en presskonferens som alla andra kan se och höra.

Folk är som vansinniga efter den senaste tidens resultat, rätt många må vara populistiska och gärna skriker i kör eller vänder kappor efter vindar, men INGEN vill höra att det var ”en bra samling” efter 1-4 i räven mot Österrike på Friends Arena.

Det är som att stå i en gränd i Pamplona med tusentals stingsliga tjurar framför sig och slita upp ett rött skynke.

Varför? Varför. Säger. Man. Så?

Och även om Erik Hamrén tycker det och sa väldigt mycket annat, där han innerligt beklagade resultaten: varför?

Eller, så här: vad var det som var bra? Maten? Resorna? Träningarna? Hotellrummen?

Jag hänger inte med.

Varför säger landslagschef Lasse Richt i Bladet att ”det bara är några enstaka media som är emot landslaget” och att det är just dessa media som skapat dålig stämning mellan landslaget från det vi kallar ”folket”?

Why?

Är det verkligen i närheten av sanningen?

För det första vet jag inte riktigt med ”enstaka media”, ge mig gärna den eller de som varit överväldigande positiva.

För det andra så räcker det att du kikar lite försiktigt in under ytan på sociala medier (ja, det är 2015) för att verkligheten ska bli glasklar och den talar om att det blåser snäva vindar i och runtomkring landslaget och Erik Hamrén.

Sen kan alla tycka vad de vill om det,.

Men ”fansen” är stingsliga, irriterade, besvikna, arga, på krigsstigen och vill se förändringar.

I många fall är det överdrivet men det är verkligheten.

VERKLIGHETEN!

Är landslagsledningen så avskärmade från planeten att de överhuvudtaget inte känner av hur vindarna blåser?

I sådana fall är det allvarligare än jag hade anat.

***

Matcherna som väntar är, om någon gång, en möjlighet för landslaget att hitta ett flow, ett eget vägvinnande spel, ett självförtroende.

Revansch?

Det är svårt att se två segrar mot Lichtenstein och Moldavien som ”revansch”.

Och jag är lite, lite orolig.

För ärligt talat har det här landslaget haft det småjobbigt att bryta ned sämre landslag på senare år, även om det blev 3-1 mot Montenegro på Friends.

Lichtenstein hemma var långa stunder en plåga innan Erkan Zengin förlöste med ett 1-0-skott som touchade en försvarare in i mål.

Ryssland vann med 9-0 senast, en match som präglades av tidig utvisning och straffmål, så det är vad det är men Lichtenstein kan ibland göra heroiska matcher på hemmaplan.

Och så bra är inte det här landslaget att allting plötsligt går av sig självt, se på resultaten de senaste två åren…det går inte att vara säker på någonting.

Det är faktiskt också en verklighet.

***

Varför säger vår lagkapten, Zlatan Ibrahimovic, att den senaste samlingen var ”katastrof”?

Jo, för att han ser vidden av Fiaskot på Friends.

Och för att han kräver mycket mer än så.

***

En förnimmelse av vad som väntar runt hörnet slog snabbt och obarmhärtigt emot oss när några klara höstdagar kylde ned fingrar och fötter till svidande isande sönderfrusna leder.

Jag varken vill eller orkar rota fram halsdukar, vantar och mössor i lådor som jag alldeles för snabbt tvingas leta upp. Men jag inser att det är ett måste, vintern kommer i år också.

***

Och varför måste Erik Hamrén hamra in i skallen på folk att John Guidetti, som nyligen gjort mål på Barcelona i La Liga, är den enda i 23-mannatruppen som inte kan räkna med att spela från start?

But why!!??

***

Pontus Wernbloom kom nysnaggad till dagens träning i ”Oscar Wendt-frilla” och han bor ju i Ryssland så där lär ju ändå ingen bry sig.

Men den stora sensationen var att Ola Toivonen plockat fram saxen och agerat frisör.

”Bobby Toivonen”, som Wernbloom sa.

***

John Guidetti är alltså en ”joker”.

Senast jag hörde talas om att någon var en ”joker” var när Tore Cervin (även han en sniper i straffområdet) röjde som mest i allsvenskan och europacupäventyr.

Ett tag sa man bara ”Jåkorrn” i Malmö om Cervin.

Men det var ju ett tag sen och jag har för mig att Tore alltid spelade från start.

***

Heja Sverige!

Vilket fantastiskt program.

Så rörande, så glädjefullt, så innerligt och ärligt.

Jag älskar ”Heja Sverige”.

Handbollskillarna från Lund, judo-Daniel, Emra, ja allihop.

Det var längesen jag klistrade mig framför ett tablålagt TV-program som jag gjort för ”Heja Sverige”.

Har du missat?

Se det via tv4play.

Det är världsklass,

***

…och visst är det alltid lätt att vara efterklok, eller för den delen elak i ett tjat om VARFÖR, men när man hör Martin Olssons berättelse om hur det gick till senast så undrar man ju mest en sak: varför fick han spela?

Olsson, som ju såklart vill skydda sig själv efter två svaga matcher, säger att han inte var redo efter skadebekymmer och för lite matchspel, men Hamrén ville chansa och Olsson lovade att ge 100 procent.

Nu konstaterar Martin Olsson att han inte var redo.

Jag förstår ingenting.

Efter första chansningen – den mot Ryssland – hur tyckte Hamrén att Olsson var tillräckligt stabil för en chansning till?

Istället körde förbundskaptenen stenhårt vidare på Martin mot Österrike med två vänsterbackar (som bägge haft en hel del speltid då och den ena spelar dag ut omgång in i Bundesliga), Oscar Wendt och Pierre Bengtsson, på bänken.

Bägge ansågs som sämre alternativ en Martin Olsson som var en chansning.

Varför?

Jo, jag tror jag har svaret och har varit inne på det förut.

Precis som tidigare förbundskaptener så har Hamrén vansinnigt svårt att släppa sin gamla favoriter. Det är inget nytt.

Herregud, Erik plockade med Johan Elmander förra året när Elmander var i så dålig form (mentalt som speltekniskt) att Johan inte ens hade tagit ut sig själv om det hade varit möjligt.

Men det är svårt att skiljas från sina gamla favoriter.

De nya, däremot, får (som i Guidettis fall) veta att de egentligen inte borde vara med men alltid kan duga som en Tore Cervin.

***

Nästa år blir hon tre år, Tindra, 2år.

Men det är möjligt att hon skiter i det och går direkt till fyra.

Så är läget just nu i alla fall.

Återkommer i ärendet.

Patrick Ekwall
Inlägget har 14 kommentarer

Det finns ingen anledning att dissa Guidetti

Landslagsgruvan igen.

Tio dagar, mest på Friends men en sväng till Vaduz däremellan.

Det kunde ha handlat om att defilera till EM-slutspelet.

Nu vet jag inte…alla pratar om att laget ska fokusera (detta uttjatade ord) på att vinna matcherna mot Lichtenstein och Moldavien, men det vore väl fan annars.

Det känns avmätt, som om de flesta är i chocktillstånd efter fiaskot senast.

Bara in i gruvan och hacka vad som förväntas bli hackat och tro på någon sorts smärre mirakel…att det dyker upp guld i kolsäckarna, men känslan är att det inte sker.

Det är tio dagar som förmodligen handlar om att bygga något som har självförtroende in i ett play off.

***

Någon som vet hur den allsvenska guldstriden slutar nu då?

Nej,  inget går att förutse när inte ens Halmstads BK är en motståndare som lätt avfärdas.

Uppenbart är dock att den här landslagssamlingen kommer ganska lägligt för IFK Göteborg, för de har vacklat mest av de tre som går för guld.

Först den där lite turliga poängen mot Elfsborg borta, sen ganska darrigt mot GIF Sundsvall hemma (3-2) och nu 1-1 mot Halmstads BK på Ullevi.

IFK Norrköping lär få det tufft mot Elfsborg i Borås utan Emir Kujovc, men nu när Alhaji Kamara har smugit igång efter sina skadeproblem så känns ändå Peking bra rustat.

Dock: rätt många spelare i IFK Norrköping har aldrig tidigare stått inför den här situationen förut, det mentala trycket blir hedar för varje match…hur fixar dom det?

AIK? Ja, segern mot Malmö FF var imponerande sett till att de saknade Hooiveld och Ofori…den segern kan ha gett AIK lite spelrum men jag tror fortfarande att mötet med IFK Göteborg i näst sista omgången blir helt avgörande.

Hur det går?

Omöjligt att avgöra.

***

Å ena sidan är det ärligt av Erik Hamrén att säga att han ser John Guidetti är en joker på bänken i de kommande landskamperna för att han fått spela för lite.

Å andra sidan vet vi att han sällan skulle säga det om någon annan spelare.

(Sen sa Hamrén – det ska förtydligas – att han kunde ändra sig. Lex Milosevic inför Montenegro).

Men det finns ingen anledning att dissa en målskytt som är uttagen inför möten med Lichtenstein och Moldavien.

Slutligen i ämnet: många hade kritiserat Hamrén om han INTE tagit med Guidetti, när han tog ut honom hette det från sina håll att det var populistiskt…det är inte alltid lätt att göra val som alla är nöjda med.

***

Några MFF-spelare tyckte AIK spelade skitfotboll, och det är fritt att tycka vad man vill.

Men jag utgår från att det handlar om att spela efter sina resurser, ta poäng och inte vinna någon skönhetstävling.

Det märks – inte minst – när Malmö FF spelar i Champions League.

Fotboll på den här nivån går ut på att öga vad man kan och vill för att vinna (eller ta poäng) i matcherna.

***

Ida Björnstad har gjort ett fantastiskt jobb med det grymma projektet ”Ge bort till sport”.

Jag och Långe Lundh hjälper till och är till salu.

Vi har lovat att träna ett ungdomslag i fotboll, på som utanför planen (fotbolls- och mediaträning) under en eftermiddag/kväll.

Och vi hoppas att något företag går in och bjuder på den tjänsten och ger bort oss till valfritt ungdomslag i landet.

Här lägger du ditt bud på Tradera.

***

Anton Tinnerholm in istället för skadade Emil Forsberg.

Ja, trots att många skrek efter Tinerholm så fick Hamrén skit för det…nu när han skickade upp Sebastian Larsson som mittfältare igen och valde Tinnerholm på backen och inte (exempelvis) Robin Quaison istället.

Det är inte lätt alltid. Som sagt.

***

Jag håller med förbundskaptenen: åldern avgör ingenting.

Det är kvalitet som ska avgöra.

Och i det fallet kan vi ha olika uppfattningar.

***

Långe Lundh lovar – återigen – att han ska tona ned.

***

Men om den förra samlingen var – som Erik H påpekade på presskonferensen idag – ”en bra samling”, så har förstås den här samlingen alla förutsättningar att bli helt fantastisk.

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 12 kommentarer