Patrick Ekwalls blogg

Jo, Barrow är bra nog för att var aktuell för A-landslaget

8 januari 2015 17.46, Patrick Ekwall

Jag borde kunna mitt januari; den satans dysterheten, ett november upphöjt till två.

Men det är väl som att du helst förtränger allt sådant du inte gärna vill ha att göra med igen. Trots att du vet att du kommer att ha och göra med januari alldeles oavsett vilket.

Så därför sitter jag här i mörkret, blötan, kylan, slasket, dysterheten, ångesten och väntar på att handbolls-VM snart ska börja, sen väntar februari runt hörnet och sen går det undan.

Och nästa år måste det bli en strand, en sol, en ledighet under hela förbannade julen och en bit in i januari.

Det känns lite som om jag har skrivit just exakt de raderna under varenda januari de senaste tio åren, i den här bloggen.

***

”Moooodou Barrow?”, ungefär så frågande var Erik Hamrén när jag undrade om han hade koll på namnet i november.

Ni ser den intervjun här:

Han hämtade sig snabbt, det ska sägas, och förklarade att han visste vem den nye Premier League-spelaren var.

Innan inslaget gick ut så kontaktade jag även Håkan Ericsson över telefon och Håkan påpekade då att Barrow fanns med på den lista han hade haft inför U21-landslagets matcher under hösten.

Jag tror nog att det fanns koll.

Erik Hamrén säger att det aldrig varit aktuellt med Modou Barrow i A-landslaget och att det främst är U21 som gäller, Barrow kan faktiskt spela EM-slutspel för Sverige i sommar.

Det kan vi förstås tycka lite som vi vill om. Vilket jag också gör.

För om en spelare av Barrows kaliber NÄSTAN tar en plats, han hoppar in väldigt ofta, i ett ganska bra Premier League-lag som Swansea så är han väldigt aktuell för en A-landslagstrupp som ser ut som Sveriges trupper sett ut under 2014.

Det är åtminstone inte helt kokobello att känna att Swansea-spelaren måste testas.

Jag tycker han har egenskaper i extrem snabbhet som ingen annan svensk spelare på den nivån är i närheten av och jag tycker absolut att det är 1) värt att testa 2) är en egenskap som det här rätt mediokra landslaget kan behöva.

Det är att komma billigt undan att hävda att Barrow inte är aktuell, för det är klart att han borde vara det. Jag tror inte att Modou Barrow vänder upp och ned på landslaget men han är bra nog för att konkurrera om en plats, han är bra nog för att vara aktuell, bra nog för att testas. Om du frågar mig.

Sen är det som det alltid är med den här typen av ”rykten”.

Att någon representant för Gambias Fotbollförbund har sagt att allt är klart behöver inte betyda mycket mer än att någon representant för Gambias Fotbollförbund vill skaffa sig eller sitt förbund lite credd.

Modou Barrow och hans agent förnekar nu att han gjort ett val och kanske är det så att det gambianska förbundet nu skjutit sig själva i foten genom att väcka den björn som sovit gott över vintern?

Till slut, vilket inte är oviktigt i sammanhanget, så är det också så att Modou Barrow har en kontroversiell bakgrund, då han dömts och avtjänat ett straff på 180 timmars samhällstjänst för misshandel av flickvän.

Personligen är jag fortfarande av den åsikten att alla människor ska få en möjlighet till en andra chans och så tycker jag även här.

Men Erik Hamrén vet förstås hur vindarna blåser i sådana här Gerndt- och/eller Albornoz-fall och det är möjligt att han medvetet valt att ligga lite lågt med Barrows namn av just den anledningen?

Och det är lika möjligt att Barrow, precis som fallet var med Albornoz, väljer en annan nation eftersom han också inser att hans förflutna ständigt kommer att komma upp till ytan i Sverige.

***

Jag lider förstås med Rasmus Elm.

Nu vet jag inte exakt vad han lider av problem men jag vet (jag har ulcerös kolit väldigt nära mig i familjen) vilket helvete mag- och tarmsjukdomar kan åsamka. Hur de kan bryta ned kroppen bit för bit.

Men det finns hopp om att komma tillbaka. IFK Göteborgs Emil Salomonsson har gjort det och förre NHL-stjärnan Fredrik Olausson spelade en hel karriär med ulcerös kolit (om än, inte utan komplikationer).

Nu vet jag inte om det är just exakt ulcerös kolit som Rasmus lider av, men han har haft magproblem i många år, vilket han berättade öppet om när jag träffade honom inför U21-landslagets EM-slutspel i Sverige 2009.

Klicka här och du har en länk till samtliga inslag i serien ”Det nya landslaget”, lite kul att se dessa idag med lite facit i hand: Mattias Bjärsmyr, Ola Toivonen, Marcus Berg, Pontus Wernbloom och alltså Elm.

***

Magnus Eriksson, Simon Thern, Emil Forsberg och Markus Halsti – det är ett helt väldigt bra (med allsvenska mått mätt) mittfält det.

Inget hundra klart med Halsti ännu, men det lär så bli.

Och jag har svårt att tänka mig att Robin Olsen är kvar när säsongen drar igång, samtidigt som väldigt många gärna (förstås) drar i Isaac Kiese-Thelin.

Cashen ramlar in efter en så framgångsrik säsong som Malmö FF har haft men nu måste klubben omvandla pengarna till en ”ny trupp” och då handlar det inte alltid bara om fingertoppskänsla och skicklighet, det handlar om en hel del tur också.

Det är dock inget unikt för Malmö FF, även om de ser ut att tappa väldigt starka och tongivande namn vilket är naturens gång, det gäller de allra flesta allsvenska lag. Se IFK Göteborg, se AIK, se rätt många andra.

Det viktigaste är ibland inte att bygga på något du redan har, utan att bygga någonting helt nytt.

***

Det är en sjuk, sjuk jävla värd vi lever i ibland.

Om du hade missat det.

***

Jag gillar ju futsal och det är kul att Sverige tar mark här.

Seger med 4-0 i första mötet med bättre rankade Turkiet.

Dessutom med tre fd Olympicspelare i truppen, målvakten Robin Armandt, Kristian Legiec och Patrik Burda.

***

Men nu kommer handbollen med sitt VM och inte bara det, nu när det är Kanal 5 som sänder så behöver jag inte vara på plats från början, så då hinner jag en sväng januariturné.

Så först tio dagar i Abu Dhabi med fotbollen och sen drygt tio dagar i Qatar med handbolls-VM.

Förvisso jobb, jobb, jobb men ändå, i ljuset, i värmen.

Det är exakt så man vill att alla januari ska avslutas.

BILD-EXTRA: 2014, glädje och sorg

1 januari 2015 06.53, Patrick Ekwall

2014 var vad det var.

Men händelserikt, det går inte att komma ifrån..det är kanske det allra bästa med det här jobbet, att det alltid händer något som gör att ena dagen sällan ser som den andra.

Det som ock gjorde 2014 till ett väldigt sorgligt år var att goda vänner som jag mött via jobbet, idrottare och kollegor, gick bort alldeles för tidigt i den jävulska sjukdomen cancer.

Här sammanfattar bloggen, som brukligt är, ett år i bilder, mitt år och bloggens år. I ett sammandrag, ska sägas. det finns förstås väldigt mycket mer.

Bloggen?

Ja, om vi ska inleda året med en rolig nyhet för dig som hängt med här genom alla år…den kör vidare ytterligare i ytterligare ett år.

Det tionde!

 

IMG_4419

 

2014 inleddes så som de allra flesta åren inletts för min del, på en sån här stol bakom en handbollsbänk. Den här gånger under ett kul EM i Danmark.

Tyvärr, tycker jag, så var det nog för sista gången. Åtminstone på ett bra tag. TV4 saknar rättigheter till såväl EM som VM i ganska många år framöver.

Jag kommer sakna just det här jobbet, men jag åker till VM i Qatar och bevakar det en bit ifrån istället.

 

 

 

 

IMG_4330

I januari hyllade vi för övrigt en av de allra största av idrottsledare som vi haft genom åren, Bengt Johansson. Gjordes med en fin liten match i Halmstad och en skön sittning på Tylösamd.

IMG_5389

 

Ett av årets galnaste gig: som en av gästerna i David Hasselhofs svenska TV-show. Tillsammans med Frank Andersson, Tina Törner och JO Waldner. Mycker underhållande.

BgRnbmfIEAAUks2

 

OS kom och löpsedlarna med det. Även de väldigt lokala. Oklart vem som avsågs här men jag tyckte det var kul att följa från en krönikerande skrivarroll på hemmaplan.

IMG_5479

 

Och krönikor fortsatte jag skriva i Expressen, utan ett enda uppehåll under hela året.

Den här inför den allsvenska säsongen om Klas Ingesson, som vi ju tyvärr fick se lämna oss under senhösten. Så trist och tragiskt att en sann hjälte tvingades ta farväl så tidigt.

Alla mina krönikor finns att läsa HÄR.

Därutöver gjorde jag och Olsson PÅDDEN under varje vecka – hela året. Bland annat 1-årsjubilerade vi genom att sända live.

Alla påddar finns att hitta HÄR.

 

IMG_6996

 

Jag hängde på Sveriges fotbollslandslag under hela året och det blev aldrig mycket roligare än en festlig selfie med fotbollsvärldens skönas hår i samband med träningslandskampen mot Belgien på Friends.

Sverige gjorde ett rätt värdelöst landslagsår 2014, det går inte att förtränga, men hyggliga (och långt ifrån katastrofala) resultat i EM-kvalet gör att det lever i allra högsta grad.

 

IMG_6338

Kollega Långe Lundh kör ju numera sitt eget race som studioråtta och egen populär podcastare. Men en och annan resa gör vi ihop, vilket är väldigt kul – som när han tvingas trycka ned nån sorts batningsjuicer (han tycker att han behöver gå ned i vikt, trots att han har en kropp lik Twiggys…skägget fladdrar för vinden) i bagaget på Bromma flygplats på väg till Kalmar för SM i Fotbollskunskap.

 

IMG_7176

 

 

 

Mot Brasilien: VM i fotboll.

Fylld av  arbetsglädje och förväntningar på väg på Air France-kärran mot Rio de Janeiro.

IMG_7456 IMG_7214 IMG_7219

…men rätt stor del tillbringade vi i ”Gökboet”, ett väldigt speciellt schweiziskt miniland mitt uppe i ett brasilianskt berg utanför brassarnas camp i Teresopolis,

Under långa perioder var vi helt ensamna på detta hotell, jag, Paulinho, Tarlandao, getter, mygg, sluttningskor och folk i schweiziska folkdräkter. Det var en upplevelse på sitt sätt.

IMG_8056

 

Vår chaffis, Felipe Ferreira da Silva, va en fin följeslagare under hela VM-resan. Med bra grepp om ratten, om så krävdes.

IMG_7501 IMG_7489 IMG_7492 IMG_7960

Det var såklart ett land så galet tokigt i fotboll som man hade kunnat förvänta sig. Det fanns så oerhört mycket som visade den kärleken, det intresset, den storleken, den galenskapen – exempelvis som att presschefen, Rodrigo Paiva, styrde presskonferenserna från ett eget podium.

IMG_8146 IMG_8139

 

 

IMG_8157

 

En fin liten upplevelse för oss var när vi träffade sköna små killar som levde för sitt lilla lokala fotbollslag med ideelt arbetande tränare i en av Rios favelor. Det gav perspektiv och en annan fälld tår över tragiska människoöden. Men också vetskapen om vad fotbollen betyder för väldigt många unga som inte har någonting annat.

IMG_9329

Özz in action…kolla handen!

Özz in action…kolla handen!

Som i gamla dar: Andreas A

Som i gamla dar: Andreas A

Ttttfint?

Ttttfint?

Jag och Bosse

Jag och Bosse

Patrik Sjöberg, skyttekungen per spelad minut

Patrik Sjöberg, skyttekungen per spelad minut

Cribba Uhrlin är noga med vad han har under

Cribba Uhrlin är noga med vad han har under

Väl hemma: några sommardagar med underbara kompisarna i TV-laget. Sällan har jag så roligt.

BxpHXxrIEAANEHZ

Malmö FF gick till Champions League och det var klart givande att hänga med på den resa som Åge Hareide och Co gjorde under hösten 2014. Framförallt var hemmamatcherna på Swedbank Stadion stora arenaupplevelser med svenska mått mätt.

IMG_0684

 

 

Mitt egna lilla hobbyprojekt, klädkollektionen Difficult By P., hann jag också med att utveckla under 2014. Roligt, annorlunda, spännande, intressant.

Sportjournalister

 

Och tänk att 2014 var det 20 år sen som det här gänget samlades i några barracker för att sända daglig sport i TV4. Många av oss hänger fortfarande med i Fyrans kanaler, på ett eller annat sätt.

Nu sågs vi igen, allihopa kom, och vi tog bilden igen. Med bar överkropp.

 

IMG_2560

 

Men framförallt så var 2014 ett fint år med familjen som ju numera sträcker sig över lite olika generationer.

En Frisör som heter Hannah, såklart.

Tindra, 15 månader, är ny i bloggens värld och med från början.

Och Wilma…ja, någon gång nästa år skriver vi ”Wilma, 16 år”, en veteran i sammanhanget.

***

Gott nytt år önskas.

Låt 2015 bli minst lika roligt, inte alls lika sorgligt.

 

 

Han hette Gerrard och mindes en svensk spelare

29 december 2014 05.48, Patrick Ekwall

Trevlig helg, god fortsättning.

Det fick bli en sväng till Florida med familjen och en enkel veckas välbehövlig semester, den första RIKTIGA ledigheten under hela 2014.

Känslan av att det är och var behövligt var väldigt tydlig.

Det har varit ett långt händelserikt år, ett år med blandade känslor, ett år med väldigt mycket att stå i så vilan är välkommen.

***

Två allsvenska guld på raken och en säsong rakt in i Champions League har förstås också ett pris.

Hur många beståndsdelar av den Malmö FF-elva som startade stort sett varje Champions-match kommer ha kvar när det ska kvalas igen i sommar?

Jag gissar på max fyra eller fem spelare.

Jag är övertygad om att Robin Olsen försvinner och har svårt att se att Filip Helander stannar länge till, fortsätter sen Isaac Kiese-Thelin sin utvecklingskurva under våren så är det rimligtvis en forwardstyp som det finns intresse för utomlands. Emil Forsberg och Markus Halsti i stort sett redan borträknade, om jag förstått allting rätt. Magnus Eriksson, Ricardinho och Lille-Thern redan hundraprocentigt borta.

Jag är inte alls säker på att Erik Johansson blir kvar, han har långa stunder varit bättre än Helander under 2014.

Vad finns då kvar?

Ja, Rosenberg förstås och Adu. Och Malmö FF kan förstås räkna in Guillermo Molins som ett ”nyförvärv”, åtminstone sett till hur höstens europaspel sett ut.

För Malmö FF handlar det om att bygga nytt och hur mycket pengar det än har ramlat in på Daniel Anderssons skrivbord så handlar det om att ha – förutom fingertoppskänsla och strategisk skicklighet – lite tur när nya spelare ska in.

Annat var det på 80-90-talet när dåtidens allsvenska giganter, Malmö och IFK Göteborg, blev av med kanske två bra spelare efter en riktigt lyckad säsong men kunde bygga vidare på den grund som redan fanns.

***

Svenska kungar skjuter gärna älg.

Det är sen gammalt.

***

Taxikillen som körde oss från hotellet en bit upp Collins Avenue till ett köpcentra bortom flygplatsen var väldigt nöjd med en lång och fin 60-dollarskörning.

Därför var han – till skillnad från de flesta andra gulataxichaufförerna – såväl nöjd med sina kunder, glad och tillmötesgående.

Samt pratglad.

Han hette Gerrard, precis som Steven, men Joseph i förnamn och var från Haiti.

Eftersom han älskade fotboll var han rätt nöjd med det efternamn som hans föräldrar bar när de flyttade hit för 45 år sen, även om det var franskt uttal på Haiti-Gerrard.

Jag sa att jag minns Haiti från VM i Västtyskland 1974 eftersom det är det VM jag kan som bäst utan och innan och Haiti var med (liksom Zaire).

”Vilket land är du från”, undrade han.

Jag sa ”Sweden” Gerrard sa ”I always remember on player from Sweden because soccer is my passion”.

”Vem då”, undrade jag även om du alltid vet vem de svarar nuförtiden.

”Sjoberg!”, sa Gerrard.

Skojar du med mig, tänkte jag.

”Menar du Thomas Sjöberg? Han var inte ens med 1974, däremot 1978″.

”Yes, yes, great player. But I only remember him from Chicago when I followed the Amerian League during those years. Great player. Superb striker.”

Inget ont om Thomas Sjöberg, alls inte. Men det är inte varje dag du springer på någon från Haiti som vill prata svensk fotboll och INTE Ibrahimovic, utan Thomas Sjöberg”.

Jag skulle med lätthet vilja hävda att det är en jävla skräll.

”Vad gör Sjoberg idag”, undrade Joseph.

”Han jobbar i Malmö FF, den svenska klubb han hade framgångar i. Han är tränare. Många kallar honom Santa Claus för att han har långt vitt skägg.”

Han var mycket nöjd med det svaret, Joseph Gerrard, nöjd med att jag överhuvudtaget visste.

”Great player, Sjoberg”, som han sa.

***

Hur går det i pågalagshockeyn?

Inte en rad om det här i Floridatidningarna.

***

Tänk att jänkarna har en datingsajt för bönder som heter ”farmersonly.com” och reklamfilmen som gjorts för samma sajt är i klass med något Ekeby Möbelaffär gjorde för TV-Skåne 1993.

Som om ett barn satt ihop den.

Och vad är det med bönder och bönder som söker någon, kan de inte bara göra som helt vanligt folk?

Måste bönder dejta bönder eller sådana som vill bli bönder, kan de inte bara bli ihop med människor som de förälskar sig i? Oavsett om de sitter i kassan på Ica eller jobbar som bilmekaniker?

***

Visst känns det uppenbart att Johan Dahlin hem till Malmö FF nu när Robin Olsen är europeiskt villebråd?

***

AIK:s värvning av före detta nigeriansk landslagsman känns lite som en fotbollens Donald Brashear.

Cool grej, värt några rubriker men hur bra är det egentligen?

***

AEK Aten storsatsar, det fick vi klart för oss när vi var där för några veckor sen.

De degraderades till tredjedivisionen, gick upp i andra direkt och är nu på god väg till högsta ligan.

Med en hel del pengar i grunden via ny president.

Det är starkt av Jakob Johansson att få ett kontrakt med det laget för det är inte vilket division 2-lag som helst.

***

De, som jag normalt anser vara vettiga människor, som på Facebook och andra medier skriver att människor som kommer hit från andra länder måste sköta sig och inte vara kriminella för annars ska de åka ut…jag förstår vad ni vill mena.

Ingen vill gärna ha kriminella människor i ett bra samhälle.

Men hur ska vi göra med alla som har haft turen att födas i Sverige och som ställer till med jävelskap och begår kriminella handlingar?

Vad vill ni att vi ska göra med dom? Vart ska dessa idioter skickas?

Till Färöarna? Grönland?

Eller är det mera OK att vara kriminell i Sverige för att du är född i Sverige?

***

Vad är det med jänkar och kreditkort?

Samtidigt som du i Moldavien kan stoppa in ditt kort i en mobil kortläsare och betala genom att slå din kod så är det rena stenåldern fortfarande i USA.

I många fall drar du fortfarande kortet med den där remsan och i en affär gjorde kassörskan ett sånt där avtryck på papper. Och alltid ska du signera istället för att slå kod, oftast med en plastpenna på nån sorts skärm och det blir inte ens i närheten av din namnteckning eftersom det är omöjligt.

Dessutom:

I ett land som ÄR Coca Cola så finns det förvånansvärt få restauranger som serverar drycken som du ska, det vill säga på glasflaska.

Istället får du colan via sån där pistol med egenhändig blandning och fullt med is som smakar diskvatten.

***

Annars gillar jag att USA kör på med sin arenaidrott när som helst, skitsamma vilken dag.

Därför blir det NHL för mig på Nyårsafton kl 18: Florida Panthers-New York Rangers.

***

Snart väntar 2015 som vi tror och hoppas på.

Då är det möjligt att den här bloggen kör vidare, i sådana fall med ett 10-årsjubileum.

Besked om detta får du innan klockorna klämtar.

Klockorna för det nya året, inte det för upploppet…den klockan ringer vi inte i ännu. även om vi kommer allt närmare.

Är Dressmanns kvalitet vad Zlatan vill stå för?

15 december 2014 23.45, Patrick Ekwall

Det är ju så när man börjar om att du måste förbereda dig på att göra saker som du trodde att du aldrig skulle behöva göra igen.

Som att ta dig an Lucia-grejen på dagis.

Det är oklart hur jag hade hade fått uppdraget att köra dagislämningen denna morgon (men jag anar varför) och först sent dagen innan fick jag beskedet: föräldrar ska sitta i en ring och sjunga.

Jag gör det mesta för mina barn och jag kan förstås sitta i ring med andra föräldrar på ett dagis och försöka sjunga. Men helst inte. Eller, inte gärna.

Fråga mig inte varför, men det går inte helt enkelt.

Och det mår vara för barnens skull, men Tindra är 15 månader, hon skiter i luciatåg och skulle snarare få men för livet att höra mig sjunga.

När jag nämnde detta på söndagskvällen för Fotbollskanalen Europa-vännerna blev jag smått moraliskt hudflängd av någon, medan en annan (inga namn, men han är lång) talade om att han i samma situation hade osäkrat ett vapen.

Så vi är olika. Och jag är inte ensam.

Jag stålsatte mig och bestämde mig för att bita ihop. Sätta mig i ring med andra föräldrar och försöka sjunga ”tipp-tapp” och dom där.

Nu hade Tindra, 15 månader, dock ingen lust att gå upp så väldigt tidigt denna morgon. så vi missade just det momentet.

Vi kom lagom till en fikastund.

Tindra, 15 månader, såg sig omkring och undrade varför alla satt där med konstigt glitter i håret, tog en klunk saft, gick iväg till ett annat rum och lekte med några bollar.

Pappas tjej.

***

Aten var ett tag sen och det mest har både sagts och skrivits.

Malmö FF mäktade inte riktigt med hela vägen och i slutändan var de lite för svaga på bortaplan: elva insläppta på tre matcher och då tog Juventus (2-0) det ändå lite lugnt.

Förvisso var MFF nära att få Olympiakos i gungning efter två fina kontringsmål, men det hann aldrig vara riktigt spännande mer än i någon minut.

Åge Hareide hade inte riktigt bredden i sin trupp för att spela ut någonting nytt som kunde vara avgörande, han hade heller inte riktigt spets på den topp som bestod av elva, tolv, tretton spelare.

Med det sagt, Malmö FF gjorde inte bort sig på något vis i Champions League.

I jämförelse med några av de andra lägre rankade lagen så tycker jag att MFF klarade sig minst lika bra, om inte bättre. Inte minst sett till hur gruppen såg ut.

Det är där vi ska lägga jämförelsen.

Hur långt efter är allsvenska mästarlaget Champions League-lag som Bate Borisov, Ludogorets, Galatasaray, Apoel, Maribor och Zenit? Inte alls långt, i år tillochmed bättre än de flesta av dom.

Och det är en bra bit på vägen i allsvenskans försök att komma närmare.

***

Först Vitamin Well och nu – Dressmann.

Dressmann!

Måste cashen verkligen in till varje pris eller vad är det Zlatan Ibrahimovic ser i att förknippas med dessa varumärken?

När det gällde skobytet påpekade han själv att ”den som betalar bäst” får kontraktet och visst…Zlatan är en affärsman som alla andra och mycket vill alltid ha mer.

Och vill Ibrahimovic ha (vem vill inte det, helt ärligt) ännu fler hundratals miljoner i sin plånbok så ska han inte skämmas för att han kan tjäna just de pengarna.

Men man vill ju tro att han redan sitter rätt säkert i båten och kan välja lite, hellre något att trovärdigt stå för (som Volvo) eller den kvalitetsskrivna boken än sockrat vatten och kläder som han aldrig någonsin skulle komma på tanken att gå in och köpa själv.

Sen må det vara lite elitistiskt av mig att klanka ned på Dressmann och det får jag leva med. Deras affärsidé och deras företagssaga är värd all heder.

Men konfektionen är undermålig, det andas inte Zlatan Ibrahimovic direkt.

Tillochmed Henrik Lundqvists mjällschampo känns mer trovärdigt i sammanhanget.

***

Nackdelen med att göra starka matcher i Europa är förstås att spelarna blir allt mer attraktiva på marknaden och klubben riskerar att köpas sönder.

Ett Moment 22 som alla skandinaviska klubbar får leva med.

Nu har Malmö FF redan tappat tre namn, där Magnus Eriksson svider mest.

Det skulle inte alls förvåna om Filip Helander, Robin Olsen, Kiese-Thelin, Emil Forsberg, Erik Johansson är andra som kan vara iväg någon annanstans när allsvenskan drar igång i vår.

***

Två starka kort åker redan i åttondelen:

PSG eller Chelsea, Man City eller Barcelona.

***

PÅDDEN matar på – vi närmar oss 100.

***

Kentaro, vilken soppa.

***

Alexander Kacaniklic återkallas till Fulham från sin utlåning i FC Köpenhamn.

Då får vi hoppas att han får speltid då, annars känns det som om Kacaniklic snart måste hitta en trygg punkt i en klubb som vill ha honom, spela honom och inte låna ut honom.

***

”Deras företagskultur och vinnarmentalitet matchar mig perfekt”, ska Zlatan ha sagt, enligt ett pressmeddelande om sitt nya engagemang med Dressmann.

Vem hittar på sådana där citat som läggs i mun på olika idrottsstjärnor?

***

Långe Lundh ska vara DJ på lördag. I Kalmar. Inrest. Inhyrd.

Det är nya tider.

***

För övrigt var det kul att träffa Emir Bajrami igen.

Som han har kämpat i det tysta med jävulska ryggproblem.

Och nu kan han, sakta men säkert, vara på väg tillbaka.

***

Du ska vara lagom täppt i näsan för att uttala Guingamp helt perfekt.

***

Denna ”vinter” har mörkret sannerligen belägrat Hufvudstaden (inte bara på regeringsnivå) och det är lite som att ständigt leva i en julsång…”midnatt råder, tyst det är i husen, tyyyyyst i husen, alla sover, släckta äro ljusen”…men helst inte i en ring med föräldrar på dagis.

Därför tycker jag det är fel att ta ut Elmander i januaritruppen

9 december 2014 01.21, Patrick Ekwall

Aten i december är ett annat Aten.

Det är lite som Sverige i april och därför kunde det också tokregna hela förmiddagen, vara klart ruggigt med tjockare tröja eller dunjacka på för att sen spricka upp och bli 15-graderssol med solklart kavajläge framåt eftermiddagen.

Däremot växer apelsinerna stora, klotrunda och vackert gula på träden som pryder gatorna längs Pireus hamngator och blir till en rätt förvirrad miljöbild som innefattar bling-blingiga juldekorationer, kvarterets tomtegubbar med dragspel och småkillar som kickar boll i kortbrallor bakom kyrkan.

***

Åge Hareide kommer inte till en europeisk presskonferens utan att ha med sig citat som möjligen kan rubba en och annan tänkare i motståndarlaget.

Den här gången var han noga med att påpeka att Olympiakos är ett väldigt starkt hemmalag, men att de ”alltid” förlorar en av tre hemmamatcher i Champions Leagues gruppspel.

***

Jag och Sundberg ramlade in i närmaste allt-iallao-handel runt hörnet och blev blåsta på vars ett paraply av  ”medium-quality”, som försäljaren snällt uttryckte det, för 14 euro styck…det var liksom ett bra läge för paraplyförsäljning just då; köp eller drunkna.

Försäljaren berättade att han sett en väldigt bra svensk film kvällen därpå.

”Really good”, sa han.

Av Roy Andersson.

Oklart med översättningen, men jag tror han menade ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

”Very deep”, sa jag.

”Very deep”, sa paraplyförsäljaren

Det var den första grek sen jag landat som fått veta att jag var svensk och inte nämnt ett svenskt namn som tillhört en fotbollsspelare.

Annars handlar det mest om Berg – alla gillar Berg här – och Zlatan, förstås.

Zlatan är det nya Volvo, Björn Borg och ABBA, det som du alltid nämnde när du skulle säga något känt som var svenskt förut.

***

Åge Hareide erkände utan omsvep att han besitter en altför tunn bredd på sin trupp för europeiskt spel på den här nivån.

Han har haft en del flyt som kunnat använda sig av i stort sett samma elva hela tiden i Champions League.

Nu är Erik Johansson utvisad och han tvingas ändra.

Klart är att MFF inte har resurser att spela 5-3-2 nu, som de gjort mot såväl Juve som Atletico borta.

Lika självklart är att Markus Halsti blir mittback tillsammans med Filip Helander.

Hur gör han sen?

Känslan är att det finns två gångbara alternativ. Eller tre.

Jag tror att Magnus Eriksson flyttas in som central mittfältare. Då blir det högst sannolikt Simon Kroon eller Simon Thern på kanten. Eller möjligen Thern i mitten och Eriksson kvar på en kant.

Det är inga defensiva vapen direkt och allting lär handla om att Malmö FF måste hålla emot grekernas framstormande attackfotboll.

Men Hareide har inte riktigt de defensiva verktygen i sin låda, om han inte överraskar med nån rockad som är omöjlig att förutse.

***

Erik Hamrén presenterade sin januaritrupp  och den ser väldigt intressant ut, sett till den internationella rutin som framförallt Malmö FF:s  spelare fått så ser det ut som en starkare och mer intressant januaritrupp än på mycket länge.

Du kan alltid – alltid! – diskutera enskilda spelare och det handlar nästan uteslutande om tycke eller smak.

Jag hade gärna sett Viktor Claesson och Carlos Strandberg i truppen, men det går förstås att köpa argument som säger att Jakob Johansson och Mikael Ishak är med istället.

Däremot köper jag inte argumentet att Johan Elmander ska hänga med som nån sorts lagpappa.

Jag känner att den rollen har blivit klart överdriven på januariturnéerna, jag känner att om en trupp innehåller åtta spelare som spelat Champions League-matcher mot Juve, Atletico och Olympiakos så behövs det ingen att hålla i handen i möten med ett finskt ligalandslag och Indonesien eller vad  det nu blir (en match ännu ej klar).

Och även om Anders Svensson och Tobias Hysén var någon sorts farsor på tidigare turnéer så platsade de absolut fortfarande och var högaktuella för A-landslaget.

Jag hyser den allra största respekt för Johan Elmander som människa och spelare, han har varit en av landslagets mest underskattade och mest nyttiga spelare under många år.

Men sen han lämnade Galatasaray för två år sen har han gjort två ligamål på 41 spelade ligamatcher.

Han gjorde ett för Norwich på 29 matcher, totalt 1488 minuter.

Han har gjort ett för Bröndby på tolv matcher i höst, totalt 785 minuter.

Han har haft en mörk tid privat och det har säkert spelat in i höst, jag har all förståelse för det.

Men det är två ligamål på två år för en forward som fyllt 33 år och det är uppenbart att Erik Hamrén ser en möjlig ljusning i horisonten, men de senaste åren har ingenting antytt något sådant. Tvärtom.

Till senaste landskampen fick tillochmed Johan själv påpeka för förbundskaptenen att han inte riktigt var i tillräcklig form.

Ska han då med som (enbart) pappa till ett gäng spelare som spelat väldigt många internationella klubblagsmatcher och där flera av dom tagit Sverige till ett U21-slutspel?

Nej, jag tycker spelare över 20 år måste lära sig att stå på egna ben. Och kan göra det.

Jag tror att Carlos Strandberg får större och bättre internationell rutin genom att vara med i truppen än att inte vara det.

Och då är frågan, ska vi använda januariturnén till att möjligen få ny fart på Johan Elmander? Är då, exempelvis, två mål på Finlands B-landslag kvitto nog? Är det här eller i klubblaget som Elmander ska ta sig tillbaka till gammal god form?

Eller ska vi slussa in en av landets mest lovande unga forwards för en framtid i ett A-landslag?

***

Det var kul att träffa Micke Nilsson, en fin gammal mediafavorit, som gick den långa vägen från Ovesholm till Åhus/Horna till Halmstad till Premier League och Panathinaikos. Och självklart över 60 landskamper.

Han lever det goda livet på Atens gräddhylla idag.

”Jag hjälper till med våra två barn såklart. Och ansvarar för en lägenhet som vi hyr ut. Men nu är den uthyrd på ett tvåårskontrakt, så det lär vara lugnt på ett tag”, som han sa.

Han kom avslappnat i jeansskjorta, Stan Smiths och långt hår med sånt där lull-lull bakom öronen som Långe Lundh hade för tio år sen.

***

Roy Andersson kunde förvisso ha varit fotbollsspelaren, han med låren, Patriks och Daniels pappa.

***

Alla intygar, som varit med om det: det kommer bli ett tryck på arenan här i Aten som väldigt få i Malmös lag (undantaget Rosenberg) upplevt förut.

***

Det här med tolkar.

Jag tror inte för ett ögonblick att ALLA svar på dagens presskonferens från spelare och tränare i Olympiakos avslutades med ”vi ska göra vad vi kan för att vinna matchen”.

Men så blev det översatt.

***

Apelsinerna kanske växer med sådana där kryddnejlikor i skalet, nu i december.

Jag ska kolla av det närmare imorgon.

 

Förlängning pågår – och (nästan) omöjligt uppdrag väntar MFF

7 december 2014 20.02, Patrick Ekwall

Det blev en fin kväll på Borås Arena när TV-laget fick vara en del av minnesturneringen för Klas Ingesson.

Mycket värme, känslor och en hel del glädje och gemenskap som det liksom alltid blir när fotbollen kommer fram.

Det var väldigt värdigt, sorgligt men samtidigt vackert skimrande i ljus och jag gladdes åt att se Klas hustru Vickie och deras söner Martin och David skina upp för en stund när så många fanns på plats för att hedra Klas.

***

Fotbollsbevakningen har sannerligen förlängts denna höst/vinter och i detta nu är jag på väldigt god väg mot Aten.

Där får Malmö FF sin sista chans att rädda fortsatt europaspel, en seger mot Olympiakos innebär att MFF får fortsätta i Europa League efter jul.

Chansen finns och den ska inte räknas bort.

Men det kommer krävas rätt mycket…jag ska inte komma dragandes med vare sig mirakel eller under…men ”rätt mycket” är också ett understatement.

Malmö slog förvisso Olympiakos hemma med 2-0.

Men de grekiska mästarna från Aten är en sak på bortaplan, en annan på hemmaplan.

Inte nog med det: det är samma sak med Malmö FF.

Ser vi till europaspelet så har Malmö varit väldigt svårslagna hemma och klart mediokra på bortaplan.

Olympiakos har en hemmapublik som kommer att bjuda på en kuliss som slår allting annat som de flesta av MFF.s spelare någonsin upplevt och grekerna spelar faktiskt för en plats i Champions Leagues åttondelsfinaler, en seger kan ge dom ett avancemang.

Jag vet att Olympiakos ibland tappar poäng på hemmaplan i ligaspelet, som nu i helgen, men de gör det oftast av lättja, laget är så överlägset i ligan numera att de vet att de vinner i slutändan ändå.

Som jag ser det så är det här en minst lika svårt bortamatch som mot Atletico och Juventus.

Och Malmö FF måste alltså vinna.

Ska vi vara helt realistiska så borde det inte vara möjligt men det finns en chans och ingenting är omöjligt. Bara mer eller mindre svårt.

***

Kommer Rasmus Elm någonsin tillbaka till fotbollen igen?

Det är klart att den jobbiga frågan måste ställas nu när hans mag/tarmproblem hållit honom helt borta under en så lång period.

Känslan som gnager är oroande och samtidigt som jag kan förstå att vare sig Rasmus eller andra i hans närhet vill vara offentliga med det här så finns det något bakom tystnaden som får en att tro att det är illa. Det kan såklart även vara så att ingen riktigt vet, inte ens Rasmus själv.

Men det vi får veta har knappast handlat om att Rasmus Elm är tillbaka om en månad, ett halvår, ett år.

Ingen har sagt att Rasmus Elm verkligen kommer tillbaka till fotbollsplanen igen. Det känns illa nog.

Det går inte att låta bli att lida med honom.

***

Henrik Larsson håller fortfarande oerhört hög klass som spelare. lätt att konstatera efter ett par matcher på Borås Arena.

Han undrade inför matchen mot TV-laget om jag hade benskydd på…men han kom aldrig riktigt i närheten. Eller om det var tvärtom.

***

Kan Malmö FF – utan Erik Johansson, glöm inte det – hålla undan den franstormande grekiska elden under en längre period…ja, då kan det öppnas möjligheter, grekerna kan börja känna oro, MFF kan få lite vittring.

Men det handlar om väldigt mycket som ska stämma på en och samma gång och MFF:s tyngre namn som Markus Rosenberg, Magnus Eriksson, Adu, Halsti eller Emil Forsberg måste kliva fram för att visa vägen.

***

Vi får inte glömma att Rasmus Elm, med all rätt, betraktades av de allra flesta som Sveriges nästa stora fotbollsstjärna. Jag var själv på hans riktig A-landslagsdebut, Österrike på bortaplan, när han gjorde mål på volley och vi var alla lyriska över en klart lysande framtid.

Det är lätt att glömma det för att man bara har ett par mindre lyckade insatser i landslaget på näthinnan. Lätt att glömma att han lett CSKA Moskva till ligaguld som central mittfältare och speldirigent.

Nu är han inte längre i närheten av att spela fotboll på toppnivå, än längre på landslagsnivå.

Här har Erik Hamrén faktiskt haft lite otur med spelare som vi alla trodde skulle glänsa vackert i landslagsspel idag.

Som Emir Bajrami, ständigt skadedrabbad sen han slog igenom under Hamréns första landslagstid. Som Marcus Berg, bortfryst under lång tid i Hamburg och även han skadedrabbad. Och nu alltså Rasmus Elm.

***

Rubriken på Bladets webb:

”Patrick Ekwall sänkte VM94-laget på slutet”

Den trodde man aldrig att man skulle få uppleva.

Det rörde sig om en straffsparksläggning i finalmatchen på Borås Arena, jag slog in den avgörande straffen bakom Thomas Ravelli, så det var inte större än så.

Men ändå.

Det är en rubrik att spara, det är ju det.

***

En av mina allra första bevakningsresor utomlands gick till Aten.

Det var något simmästerskap (EM eller VM, minns inte).

Vi bodde på det gamla Hilton, vill jag minnas, Expressens Hans Linné fanns med på resan och det handlade en hel del om Anders Holmertz och den dopade italienaren Lamberti.

Det var då det.

Det kommer alltid nya tider, ibland tvingas vi (mer eller mindre smärtsamt) konstatera det.

Enögdheten är blind och glömmer snabbt

27 november 2014 11.15, Patrick Ekwall

Det där med gräset är som det är, men det är åtminstone alltid grönare söderöver.

Så även om det var sunkigt, plaskigt, slitet och blött på Swedbank Stadions matta så var det ändå den 26 november och när vi flög in över det som nu vill kallas ”Malmö Airport”, men som alltså är Sturup, så låg det en stor varm smörgul sol över landskapet – som var grönt och som var så långt från ett vinterlandskap du kan komma.

Och är det någonting jag fortfarande kan sakna från en svunnen tid i skåneland så är det att våren alltid kommer tre veckor före och att vintern gärna dröjer, ibland så långt som till januari.

***

Ja, Juventus var klassen bättre än Malmö FF och någonting annat hade förstås varit en sensation.

Men precis som mot Atletico Madrid så visade MFF att det inte bara är att åka till Sverige och hämta enkla poäng. Du ska få jobba för det också.

Olympiakos, Atletico Madrid och Juventus har varit på besök på Swedbank Stadion den här hösten, det är lag och motstånd som allsvenska lag mest fått lov att bjuda in till uppvisningsmatcher sommartid de senaste tio åren.

Vi ska inte glömma det.

***

Det är klart att det var frispark för Erik Johansson när Juventus Morata valde allting annat än gå på eller mot bollen i duellen som gav 2-0.

Det är förståeligt att Malmös spelare och ledare reagerar kraftfullt i frustration över en situation i slutet på en match som  mynnar ut i ett mål som sänker laget definitivt. Jag kan köpa det.

Det är fullt förståeligt att en uppeldad, uppretad och (givetvis) partisk hemmapublik reagerar och verbalt ger uttryck för sin besvikelse. Jag köper det också.

Men om du sitter på en medialäktare och får betalt  för att återlämna en hyggligt objektiv bild till läsare, tittare, lyssnare – då måste du andas en sekund eller tre.

Det handlar alltid om att finna en viss nyans, även om du är lokalt förankrad.

Jag har genom åren läst de mest färgade texterna på småtidningar i Visby, Karlstad, Luleå, Växjö om det lokala hockey- eller innebandylaget. Kanske om någon division 3-fotboll.

För att inte tala om Svenska Fans-rapporter, men det är ju ganska tydligt i den sajtens namn huruvida deras rapporter från frivilliga skribenter är färgade eller inte.

Men man hoppas alltid lite mer och lite bättre från ett gammal hederligt husorgan som Sydsvenskan.

Den krönika som deras sportkrönikör, Max Wiman, lämnade efter sig från Swedbank Stadion efter matchen var den mest sorgligt enögda rapportering jag någonsin tagit del av från ett mediahus med aktning.

Att i en krönika om ”visa respekt” först definiera en domare som dömt såväl Champions League som EM-final för en  ”pajas” och sen (på slutet) sticka en kniv i Rikard Norlings rygg säger en del. Men tyvärr inte allt.

Tycka vad du vill om Pruenca, han har en väldigt nonchalant och provokativ stil som definitivt kan få känslor att svalla när det går emot, men hans felaktiga beslut vid 2-0 och hans varierande känsla för att läsa 50/50-dueller var inte avgörande för den här matchen.

Juventus var – inte alls oväntat, som sagt, kolla deras trupp och startelva  – en övermäktig motståndare. Det hade inte ett dugg med domarinsatsen att göra.

Och 1-1 eller 0-2 hade inte heller spelat någon roll för vad Malmö FF måste åstadkomma i Aten.

Sen är det ju så med enögdheten att den gärna glömmer snabbt.

Än en gång: jag förstår spelares omedelbara reaktioner, jag förstår en laddad och pumpad hemmapublik med himmelsblå halsdukar runt halsen.

Men vi kan kräva mer av de som får betalt att bevaka hyggligt objektivt än att de ska agera likt en hejaklacksledare i affekt.

I Malmös segermatch mot Olympiakos valde en rysk domare att fria för en solklar grekisk straff och istället varna Olympiakos-spelaren för filmning efter att han blivit neddragen av Anton Tinnerholm.

Det var i ett klart avgörande läge i den matchen.

Efteråt var Olympiakos-lägret i uppror och talade om en saftig skandal, vilket viftades bort här hemma lika lättvindigt som jag tror italiensk media låter Pruencas insats bli en bisats.

Max Wiman tyckte nog den domaren var kanon.

***

Åge Hareide har kört på med samma spelare i sin startelva under Champions League-spelet.

Det är möjligt att du kan ifrågasätta det, men då måste du också inse att han tager vad han haver.

När Malmö FF sitter i sådana här skarpa lägen så räcker inte riktigt spetsen på truppen,

Jag tittade ned i laguppställningen under början på halvlek för att se vad Hareide hade kunnat trolla fram för att bryta en trend eller göra någonting nytt.

Men han har inte riktigt de verktygen.

En Simon Thern som ännu inte är hundra efter skadebekymmer, en Pawel Cibicki som vägde som ett glas vatten mot Juves försvarsjättar, en Agon Mehmeti som fortfarande tycks famla, en mittfältsgrävling som unge Erdal Rakip eller en försvarsveteran som Matias Concha – det var ad Hareide hade att tillgå.

Habila och bra spelare men inga som vänder upp och ned på en match mot Juventus.

Nu måste Hareide förändra till mötet med Olympiakos i Aten och jag utgår från att Markus Halsti blir mittback och att Simon Thern tar en mittfältsplats när MFF måste vinna matchen.

***

Det var förstås bara arrogant, provokativt och lite korkat av domare Puenca att inte följa säkerhetspersonalens anmodan om att lämna planen direkt efter matchen.

Nu stod han istället kvar och vägrade ta order, vilket hetsade en redan uppretad hemmapublik.

***

Det var väldigt roligt att gå på pågalagsfotboll på Gamla IP: Malmö FF-Juventus U18 i Uefa Youth League.

Jag satt med Rydström och lekte amatöranalytiker.

Väldigt roligt att se söner till Bosse Svanberg/Sekreteraren (Mattias Svanberg) och Jonas Brorsson (Franz och Freddie) på planen.

För att inte tala om en väldigt aktiv världsmästare på Juves bänk, Fabio Grosso coachade.

Juventus primaveralag kom med hyggligt betalda ungdomsproffs från stora delar av Europa och Afrika, Malmö med hemvävt och med en betydligt lägre snittålder.

Därför var det starkt av Anders Palmérs lag att få 2-2 efter 0-2-underläge.

Men framförallt var det kul att sitta på en träbänk och se lite bra pågalagsfotboll eller att åtminstone få skriva ordet pågalagsfotboll, malmöitiska när det är som bäst.

***

Ska Malmö ha en liten chans så måste de, vilket säger sig självt, göra mål. På en hörna, en halvchans, en frispark,  en snedspark…vad som helst.

Det skulle få såväl Atletico som Juve i en helt annan obalans  i en svår bortamatch och det hade varit intressant att se hur en sådan situation hade utvecklats.

***

Den som tror att Allegri står lugnt och stilla vid sin bänk…tror fel.

Jäklar var uppröd han var på sina spelare ibland, visade det tydligt med gester och språkbruk.

***

Strax till vänster om pressläktaren sitter en man med full himmelsblå mundering som står för en del av underhållningen när han väldigt tydligt ger uttryck för sina åsikter på den allra bredaste malmöitiskan.

Man kan, utan att överdriva, hävda att att han hade väldigt bestämda åsikter om domaren.

Oklart om det är Max Wiman som fått en plats lite vid sidan av, borde ha kollat det.

***

Gruppspelet lever alltså för Malmö FF hela vägen in i det sista matchen och det var kanske ingen som vågade tro det inför gruppspelet.

Känslan är att MFF fick svårast tänkbara motstånd från alla seedningsgrupper, italienska ligamästarna, Champions League-finalisterna och ett CL-rutinerat Olympiakos som aldrig missar att ta poäng på hemmaplan, oavsett motstånd (men dock desto sämre på bortaplan).

Titta på många andra grupper, jag inbillar mig att MFF med sitt starka hemmaspel/stöd hade kunnat fixa en tredjeplats och Europa League.

Nu blir det extremt tufft.

Att vinna mot Olympiakos borta är minst lika svårt som att göra det i Turin.

Det som väntar är dessutom ett publikstöd som kan betraktas som helvetiskt, jag har varit där och Swedbanks Stadions mäktiga hemmastöd är en viskning i jämförelse.

***

För att då avsluta det här med domare.

I en fotbollens näringskedja finns Juventus HÄR UPPE och lilla CL-rookien Malmö FF HÄR NERE.

Då kan det ibland bli så att ett lag som Juve får sina dolda fördelar på planen i ett läge då det kan stå och väga om det är inkast hit eller dit, frispark här eller där.

Det är så det är.

Och det är så som Mjällby, Åtvidaberg och Häcken eller andra ”mindre” lag kan känna när de kommer till Malmö för en allsvensk match.

***

Om gräset är grönare på den andra sidan är däremot väldigt lätt att svara på.

Det vet jag av egen erfarenhet.

Och svaret är nej.

Därför fortsätter jag på TV4

25 november 2014 15.33, Patrick Ekwall

En julidag 1993 ringde Göran Svedberg mig och frågade om jag ville börja jobba med TV.

På eftermiddagen skrev jag på ett avtal med TV4 Skånes VD, Kaj Persson, som gav 15.000 spänn i månaden.

Dagen därpå var jag på redaktionen för att göra TV för första gången i mitt liv och en vecka senare drog vi i gång ”Skånesporten”, ett lokalt skånskt sportprogram, det första i sitt slag.

Sen har det flugit iväg,

På TV4:s sportredaktion sen augusti 1994, först fast anställd och sen frilans år 2000.

Det är förstås klart att du till slut funderar på om du ska testa någonting helt annat. Innan det är för ”sent”.

”Det ringer i upploppsklockan”, som Långe Lundh gärna påpekar inför en stundande 50-årsdag.

Ska man dra till och göra någonting nytt och annorlunda så känns det som om det måste göras nu. Eller åtminstone ganska snart.

Därför var jag på på väldigt mycket allvar beredd att lägga ned mitt långvariga samarbete med TV4 för att kasta mig rakt ut över stupet. Utan fallskärm. För att ge möjligheterna och spänningen en chans.

Någon annan TV-kanal var aldrig aktuell för det fanns inga konkreta erbjudande.

Jag hade mycket väl kunna sätta mig på en kammare och skriva en kriminalroman. Eller ägna mig på heltid åt Diffiuclt By P, min klädkollektion som är ett väldigt roligt hobbyprojekt.

Men allt det där kräver ju sitt mod eftersom du aldrig riktigt vet hur mjukt du landar, speciellt inte om du hoppar utan fallskärm.
Sen handlar det om att tänka på andra än bara på sig själv.

Jag kan sätta mig själv på pottkanten men har ingen lust att riska sådant som omedelbart påverkar familjen.

Så jag fegade ur, om ni så vill.

Och självklart handlade det också om att TV4 erbjöd mig ett bra kontrakt över två år, ett avtal som jag tror och hoppas vi kan göra någonting bra med och där ambitionerna är att jobba fram lite nytt och spännande.

Annars hade det varit som det har varit.

Så, visst, jag kanske fegade ur men jag tycker också att man ska respekt för det jobb man har eller erbjuds, inte minst i dessa dagar, och man ska respekt för framtiden.

Det är möjligt att jag hade haft lyckan att ramla över något som skulle anses som en mycket bättre och roligare utmaning.

Det är minst lika möjligt att ingenting hade hänt och då hade jag fått hänga där i luften och försökt flaxa med armarna…det är relativt enkelt att förutse hur jag hade landat då.

Så det finns ingenting att ångra överhuvudtaget, bara blicka framåt mot två nya år i TV4:s tjänst.

Vi hörs. Och ses.

Igen.

 

Är du realist så överraskas du inte av verkligheten

19 november 2014 11.45, Patrick Ekwall

Fakiren!

I säng strax före kl 01:00 efter Stade Velodrome, i taxin kl 05:00 till flygplatsen.

Det är att bita ihop men det är också att välja, som det alltid är när det står mellan flygtider.

Egentligen var flighten kl 13-någonting på den perfekta tiden för ett flyg i min smak; inte för tidigt, inte för sent.

Men hem till Stockholm kom du endast via ett byte.

Och när Långe Lundh under lunchen igår påpekade att fakiren visserligen var en jävulsk fakir, sett till att det var avspark kl 21, men att den innebar landning kl 11 på Arlanda – innan våra kollegor (som åkte 13-flighten) ens lämnat hotellet i Marseille – då ändrade jag mig.

Det handlar alltid om en avvägning, om att ge eller ta: efter ett tiodagarsrace med landslaget vill du väldigt gärna hem, men du vill (och behöver) också sova.

Antingen biter du ihop och tar en dag som en zoombie för att rädda hem en halv dag på hemmaplan, med allt vad det kan innebära.

Eller så ger du dig några goa sömntimmar och är hemma vid 19-tiden, där en hel dag upplevs som en resdag och ingenting annat.

Jag hatar att stå inför sådana val, för egentligen vill jag bägge lika mycket.

***

Jakten går nu.

På Erik Hamrén. På landslaget.

Det är så det blir när resultaten inte betraktas som tillräckligt bra.

Och – i det här fallet – när Hamrén väldigt tydligt tappat stora delar av folkets förtroende och det är riskfritt att svinga hejvilt.

Kan också benämnas populism.

Eller verklighet.

Jag har inga problem med att sågen går, vare sig gentemot förbundskaptenen eller spelarna. Även i en nyanserad värld går det inte att komma ifrån att det finns formuleringar eller bistra slutsatser som är väldigt motiverade.

Men.

Om det är nu är skit det vi hör och det vi ser, vad är alternativet?

Istället för att låta tangenterna dansa vackert, skippa gärna ett semikolon och gå rakt på sak:

Ska Hamrén avgå? Fine. Vem vill vi ha istället?

Hasse Backe möjligen, Henrik Larsson kanske. Kanon. Vad ska de trolla fram med det spelarmaterialet som finns till förfogande?

Jag ser gärna en förfriskning av HELA den landslagsorganisation som vi har idag, ett modernare nytänk i upplägg och visioner. Det är möjligt att det då skulle kunna innebära en ny förbundskapten för att restaurera och renovera över hela linjen, för att bygga en framtid runt den intressanta generation U21- och U-18-generation som finns. Det som ligger efter en tid utan Zlatan Ibrahimovic.

Det är ett generellt beslut som förbundsstyrelsen får ta.

Men såväl SvFF, som förbundskaptener, som vi i mediapacket som alla som älskar att se och följa landslagsfotbollen är inte sig själv närmare än nästa slutspel.

Och idag står vi där med de spelare vi har, det är en insikt nog så viktig att den inte bara kan glömmas bort.

***

Jag var inne på det i senaste blogginlägget, det har inte varit något bra landslagsår.

Vare sig resultat- eller spelmässigt.

Men när jag åkte till Stade Velodrome var jag orolig för 5-0 i arslet.

Ja, Sverige var fullständigt chanslöst.

Ja, Sverige kunde fått stryk med ännu mer.

Ja, det var klasskillnad.

Sett till förutsättningarna, hade någon räknat med någonting annat?

Att försvara sig bra är en del av spelet, det gjorde många rätt skickligt i det svenska laget.

Och kan vi komma på om någon enda svensk spelare i upplagan vi såg på Stade Velodrome som hade tagit en plats i Frankrikes trupp? Kanske kantboll på Isaksson, men inte mer än så.

Då blir det som det blir, det kan inte ha kommit som en överraskning för någon.

Jag har sett på pappret bättre svenska lag bli utspelade förut och i några fall har det varit värre än det här:

Lagerbäck/Söderbergs vimsiga premiär i Vigo 1996, 4-0 till Spanien som kunde varit 10-0. När ett nytt lag/system skulle spelas in.

Argentina i VM 2002. såklart, där Anders Svenssons frispark och Magnus Hedmans storspel räddade mirakulösa 1-1.

Spanien i Madrid dit vi kom med ett kanonlag under Lagerbäcks ledning men aldrig kom över halva plan, spanjorerna vann med 3-0.

Holland i Amsterdam när Hamréns lite naiva offensividé körde rakt in i väggen, 4-1 till holländarna som hade lekstuga.

Och Tyskland, trots allt, i Berlin som i 60 minuter var en kattens lek med råttan innan himlen ramlade ned (4-4), vilket den sannolikt bara gör var 3000:e år.

Att Sverige åker på en rejäl svängom om mot riktigt bra motstånd händer ibland.

Nu kom vi med vad vi hade, in flögs Emil Krafth rakt in på en högerback, Pontus Jansson fick tampas med Gignac och Benzema, Isaac Kiese Thelin som knappt fick spela på Nya Parken i Norrköping tog dueller med Varane och Pogba, Erkan Zengin såg en helt annan kaliber än när Karabukspor och sånt kommer på besök till Eskesihir och en Nabil Bahoui hamnade i en hetluft han aldrig någonsin känt av förut.

Det blev som det blev. Det kunde absolut ha varit värre.

Jag tycker Sverige gjorde en tapper match, vi hade inte ett lag som skulle kunna etablera ett eget spel mot Frankrike av idag på bortaplan.

Det är verkligheten.

Och jag återkommer gärna till vad Jonas Thern en gång sa till mig, som tränre för Halmstads BK inför en match, när vi tittade genom laguppställningen:

”Patrick, man tager vad man haver”.

***

Fransoserna kan sin catering och den middag vi bjöds på papptallrikar i ett tält på en parkering sidan om TV-bussen var som en dröm för vilken svensk finrestaurang som helst.

***

Vad är det med fotbollsproffsen och deras faiblesse för Louis Vuitton?

Ja, de handlar ju inte om kvalitén direkt utan att visa att man har cash.

Men dels tycker jag att det är rätt fult och lite överklasstantigt i stilen och dels är det ju så sjukt tacky.

***

Pontus Wernbloom saknades också i den här matchen, ljumskskadad. Det ska vi heller inte glömma. Han hade älskat att ta sig an fransmän i en sån här match, minst lika mycket som han gör det i Champions League.

***

Stackars, stackars, Lucas Digne.

21 år och en av sina första landskamper och så blir han fullständigt utbuad och nedsablad av sin egen franska publik.

För att han spelat ett halvår i Paris SG, som Marseilleborna hatar.

Det var sorgligt att höra, han spelade trots allt för landets nationallag.

Jag minns ju när Gary Sundgren buades ut på Ullevi i samband med en landskamp, men det var bara en viskning av det Digne fick uppleva.

***

Vi ska inte glömma att Albanien mötte ett minst lika starkt (Benzema från start) franskt lag i fredags och spelade 1-1 i Rennes. Albanerna var väldigt bra och höll spelet hyggligt uppe.

Nu är Albanien inget skitlag (tvärtom, de slog Portugal borta och fick oavgjort mot Danmark senast), men ändå.

Det säger något, det också.

***

Hade det varit en tävlingsmatch så tror jag inte att Bahoui startat, jag tror inte att Kacaniklic tvingats spela (första halvlek)  i en roll han aldrig haft förut, jag är övertygad om att Albin Ekdal hade varit given.

***

Marseille kunde sina svenskar, nästan oavsett du frågade så hade koll på Gunnar ”Säffle”, Roger Magnusson (såklart!), Anders Linderoth och Klas Ingesson (som bara gjorde ett fåtal matcher för OM).

***

Pontus Jansson hade växt och mognat i sitt spel på bara ett halvår i Italien. Intressant.

Och det märktes väldigt tydligt att Andreas Granqvist älskade den här typen av matcher.

***

Nu dröjer det drygt fyra månader till nästa tävlingsmatch.

Då väntar Moldavien i Chisinau.

Ett moldaviskt lag som fixade 1-1 med mersmak mot Ryssland på bortaplan men fick stryk mot Liechtenstein hemma…de vet hur de tar sig an ”bättre” lag, kan inte föra matcher.

Då måste Erik Hamréns landslag ta tre poäng och då finns det ingenting att skylla på längre.

***

Skriver dessa rader i en taxi på väg hem till Blacksmithfield i Apple Bay-area.

Klockan är strax efter 11:00 och Tarlandao, Sundberg och Co har precis lämnat hotellet i Marseille.

Här och nu känns det som om beslutet jag tog var rätt, så jäkla rätt.

 

Resultaten räknas, visst är det så det brukar heta?

18 november 2014 12.28, Patrick Ekwall

Minns Stade Velodrome 1998; minns Christophe Dugarry, minns rätt otäcka kravaller utanför när England  skulle möta Tunisien.

Då var velodromen väldigt mycket en velodrom och du kunde blicka ut över bergen, nu är det det någonting från en planet som har landat.

En futurristisk arenadrake, ett riktigt monster, helt i klass med de som japanerna monterade ihop till VM 2002.

Och jag minns ett handbolls-VM här några år senare, Sverige spelade en del matcher på en arena bakom Stade Velodrome innan semifinaler och final i Bercy – två matcher som aldrig går att glömma.

För att inte tala om Bandol, kustpärlan 20 minuter bort mot Nice-hållet, där jag och lille-Tobbe huserade på ett litet strandhotell under fotbolls-VM och där tidvattnet kluckade i takt mot husväggen utanför fönstret varje morgon.

Nu strålar novembersolen starkt denna morgon över vårt lilla hotellchateaux vid turisthamnen inne i stan och just därför skulle jag kunna drista mig till att jag saknat Marseille.

Men man minns oftast bara sådant man vill minnas.

***

Erik Hamrén kallar alltså in Emil Krafth och inte bara direkt in i truppen, utan rakt in i laget.

Jag gillar unge Krafth, här finns något för framtiden men han har inte haft en mästarsäsong i klubblaget direkt och nu kastas han av förbundkskaptenen rakt ut i den allra djupaste av bassänger.

Äta eller ätas, simma eller drunkna.

Någonstans kan jag gilla det skarpa läget och jag har ingen anledning att misstro Krafth.

Men så pass skör var alltså den här stora  landslagstruppen att när en högerback blev skadad då tvingades man hämta in en helt annan utifrån.

Lustig skadad, Pierre Bengtsson begränsad på fel kant, Johan Larsson och Mattias Johansson tokdissade, Anton Tinnerholm skadad och Sebastian Larsson ”vägrar”.

Då har vi en trupp med sisådär tio tänkbara yttermitfältare, men inte en enda högerback. Är inte det lite udda?

***

Landslaget borde alltid skicka fram Kim Källström.

Han vill prata, han kan prata och det är alltid värt att lyssna till.

***

Peter ”Foppa” Forsberg, en stro idrottsman och en minst lika stor människa.

Jag gläds åt alla hyllningar som han nu får ta del av.

De gånger han varit med och spelat fotboll (han är bra!) i TV-laget har han varit som vem fan som helst. Aldrig gjort skillnad på folk och folk, alltid tagit sig tid att prata med allt och alla. Inte en antydan till vare sig divalater eller superstarbehandling någonstans.

***

Jag har varit med tillräckligt länge för att ta ”kriser” mellan media och fotbollslandslag för vad det är, rätt ofta är det uppförstorat. Från bägge håll.

Minns de långa knivarnas presskonferens nere i en mörk källare i Bratislava 2000, när Sverige kom direkt från 0-1 hemma mot Turkiet.

Minns hetsen kring Lagerbäck (som mu många gärna vill glömma) i samband med Tysklands-VM.

Och jag kan tillochmed minnas jakten på Olle Nordin i en svunnen tid.

Nu är det lite av en viskning i jämförelse, om än lite spänt.

Det enda som egentligen är gemensamt är….tralalala…resultaten.

Sådan är branschen och det är tränare/ledare/spelare väldigt noga med att poängtera när reultaten är bra (men spelet kanske inte är det).

2014 har resultaten varit mindre bra. Minst sagt.

Det kan finnas tusen olika förmildrande omständigheter till det, men ändå: inte bra.

Då kan det inte komma som en överraskning om det kommer kritiska frågor, skrivs kritiska texter eller jagas svar på spörsmål och detaljer som ibland vill sväva i luften.

I ett ständigt umgänge med media i en resultatbaserad bransch så måste det vara den allra mest naturliga utvecklingen som du kan tänka dig. Formulär 1A.

Sen kan alla få tycka vad fan man vill om de frågor som ställs, det är en annan sak.

Landslagssledningens uppgift är att svara på frågorna och inte recensera dom.

En väldigt enkel regel, som du lär dig på den allra billigaste kurser i mediahantering, är att ha ett bra svar, även om frågan anses vara dålig.

Jag ska ändå ge Hamrén att han svara på frågorna. Han tycker att Lundhs frågor är konspiratoriska ibland och det får han såklart tycka, men han svarar.

Men landslagets chef, Lasse Richt, tycker alltså att frågorna är dumma och inte borde ställas.

Jag tycker att det vore dummare att bara ställa frågor om huruvida två segrar på ett landslagsår, mot Liechtenstein och Estland, är bra eller dåligt eftersom svaret är givet.

***

Isaac Kiese-Thelin, vilket osannolikt år.

Tänk om någon sagt till honom i våras att han skulle avsluta året som Zlatan Ibrahimovics ersättare på Stade Velodrome.

Du hade blivit idiotförklarad.

***

Det är inget miserabelt landslagsår, men det är ett väldigt mediokert.

Det räddas upp av att EM-kvalet varit godtagbart resultatmässigt, åtminstone under ett kval som är lättare än någonsin att lösa.

1-1 mot Österrike har varit årets bästa och smartaste match av Hamréns landslag, taktiskt såvål som resultatmässigt.

1-1 hemma mot Ryssland ansågs OK, trots straffmissen, men sett till hur ryssarna presterat under hösten: vi borde kanske ha vunnit den matchen, trots allt?

2-0 hemma mot Liechtenstein var 2-0 hemma mot Liechtenstein.

Och 1-1 borta mot Montenegro? Ja, jag tror att resultatet låter bättre än av det egentligen var. Montenegro är ett bra hemmalag i kaotisk miljö men också ett klart begränsat lag med skadeproblem.

Därutöver?

Sverige har träningsspelat och det innebär såklart att det har testats. Då kan det bli vad det blir.

Men testen har inte slagit speciellt bra ut alla gånger och det är ju inte direkt så att våra motståndare INTE gjort samma sak.

Turkiet slog oss borta med 2-1 i mars, sedan Ola Toivonen fått en bakåtpassning i famnen och gjort Sveriges enda mål. Sverige gjrde en högst medioker insats med flera frågetecken i försvarsspelet.

Vi träningsspelade mot Danmark (borta) och Belgien (hemma) i juni. 0-1 och 0-2.

Nytt system, 4-3-3. Hyggligt motstånd, såklart, men inte ett mål framåt.

I stort sett utspelade i en halvlek mot Danmark, en hygglig andra halvlek. Och belgare på träningsläger inför VM skojade ganska lätt bort ett svenskt lag när så behövdes på Friends.

Sen slog vi såklart Estland, som nyligen spelade 0-0 mot San Marino, med 2-0 när Zlatan firade 50 mål. Ingen kan påstå att spelet i den matchen var ett fyrverkeri.

8-8 i målskillnad, två segrar, tre förluster och tre oavgjorda är inget bra landslagsår resultatmässigt.
Och spelmässigt har det alldeles för ofta gått på kryckor.

4-3-3 (eller 4-5-1) har snarare gett stadga åt försvarsspelet än någonting annat, vilket förvisso var behövligt men vi har också haft ett landslag som gjort för få mål.

Sen är förstås frågan vad vi kan kräva av det här landslaget, inne i någon sorts generationsväxling med spelare som i alldeles för många fall har det tufft i sina klubblag? det kanske inte är mer än så här, att vi fortfarande har ett läge i EM-kvalet som innebär att vi inte är bortkopplade (inte alls).

Jag undrar mest vilka krav som Erik Hamrén ställer? Resultat- såväl som spelmässigt?

***

Är det sant att någon i landslagsledningen tyckte att det var en ”jobbig resa” att flyga två timmar charterplan från Montenegro till Marseille?

***

Det ska bli väldigt kul och intressant att se Pontus Jansson från start.

***

Ja, det är såklart underligt att Erik Hamrén totalt ignorerar Johan Larsson, allsvenskans i särklass bästa försvarsspelare 2014, när så många högerbackar fallit bort på grund av skador.

Det kan också anses konstigt att Mattias Johansson helt är bortplockad.

Åtminstone är det inte särskilt konstigt att det uppstår frågor kring det.

Erik Hamrén väljer vilka spelare han vill och de spelare som han anser vara bäst lämpade till ett landslag, det är hans jobb.

Men om nu Larsson och Johansson varit så pass framträdande som de varit i sin klubblag och INTE blir uttagna, samtidigt som alla vet att de inte dragit jämnt med U21-kaptenen Håkan Ericsson…ja, det är inte svårt att förutse frågan om det finns ett samband.

Om det inte gör det? Fine, svara exakt så.

Nu sa Erik Hamén att han valde bort Johan Larsson, efter Tinnerholms skadebekymmer och nej tack, eftersom Larssons styrka är i offensiven och i samma andetag menade han att Emil Krafth har samma egenskaper.

Han tog heller inte ut Mattias Johansson, som är något mera traditionellt defensiv, utan valde att bryta loss Krafth från U21-landslagets läger på Cypern.

Det kan vara Hamréns absoluta övertygelse om att det är det bästa tänkbara valet, så som läget ser ut nu, jag har inga problem med det.

Men att det ifrågasätts kan inte komma som en sensation.

***

Didier Deschamps, altid en favorit sedan jag träffat honom över en hel dag i Valencia i samband med en EM-krönika hösten 2000, kommer tillbaka till Marseille.

Det ska bli intressant att se hur han tas emot.

***

Ala vet vi att det hinner hända mycket på kort tid i landslagssammanhang, nästa tävlingsmatch är i mars i Moldavien.

Där och då kommer det bara att krävas seger. Oavsett hur det ser ut.

**

Det här med tolkar till presskonferenser om fotboll.

I Montenegro satt en dam, som sannolikt var nån sorts lärarinna, som talade perfekt svenska men som aldrig någonsin hört eller pratat i fotbollstermer. Hon översatte ordagrant och pratade om ”landskap” när hon menade mittfält och så vidare.

Här i Marseille en klassiskt arrogant fransman som inte antecknade ett ord, som sen översatte svar på tre minuter med att överlägset sammanfatta i sju sekunder och ibland hitta på egna ord (tre års franska i grundskolan gav ändå något).

Säger man ”världscupen i Brasilien” om senaste VM så är det såklart oklart huruvida det är med kunskaperna i fotbollssvenska.

Ingen viktig grej.

Mest lite humor.

***

Hur jag kommer att minnas Marseille och Stade Velodrome i november 2014?

Det beror ju mest på hur det slutar.

Det är resultaten som räknas. Det har vi lärt oss.