Patrick Ekwalls blogg

Allsvenskan behöver en sån som Tobbe Hysén

Handbollen är badtofflans paradis.

Alla lagen i Sveriges EM-grupp här i Wroclaw bor på samma hotell, ett ganska sunkigt Mercure som ligger inbakat i ett själlöst köpcentrum, och när man är där är det lite som jag kan tänka mig att det är i korridorerna på ett mentalsjukhus.

Nästan alla har likadana bomullskläder i myxbyx-genren.

Och alla – ALLA – hasar omkring i badtofflor.

Aldrig den exklusiva varianten, det är den i plast som gäller.

Det släpas runt i fler badskor på ett hotell med handbollsspelare än det görs under en enda dag i normalstort badhus.

Inte nog med det, handbollsfolket älskar sin badsko i plast. Kan inte släppa den.

Jag tycker inte det är OK.

För några år sen levde fotbollslandslaget i samma badsko, men i takt med att miljonerna och sponsorerna ramlat in så har sneakern tagit över som vardagssko.

Nu hävdar jag inte att pengar går hand i hand med bättre stil.

Men ändå. Vi måste göra något år detta ofog.

***

Intressant läsning om fotbollen och den senaste supporter- och polisdebatten när Fotbollskanalen gjort en grundlig genomgång och låtit många komma till tals.

Det är klart så att polisen talesman svänger sig lite väl generellt (och direkt underligt)  i ämnet, som jag är ytterst komplext ibland.

Men jag kan till viss del förstå honom när han pekar på punkten att det finns människor som ofta går på (eller till, om man så vill) fotbollsmatcher och inte alltid tycker att det känns tryggt. Eller att det finns poliser som känner att det finns hotfulla incitament som ställer till alldeles för mycket jävelskap.

Och, nej, man ska inte dra alla över en kam,

Det är fotbollens mest inbitna och godaste supportrar noga med att poängtera. Detsamma gäller ju även representanter för såväl polis som media.

För övrigt tycker jag Göran Rickmer, som så ofta, uttalar sig väldigt klokt i flera avseenden.

Inte minst när han säger att ”det är för jävligt att det ibland ska vara 350 poliser på plats för att bevaka en fotbollsmatch, men det innebär inte enkom att det är fotbollens fel”.

Vilket är sant. På alla sätt.

Och avslutningsvis blir jag alltid lika trött på snacket om en ”liten klick”.

För jag tror att den är större än så och har (inte minst) större makt än så.

Hade det varit en liten klick så hade det inte varit ett stort problem.

Men jag har ingen lösning, jag ska erkänna det.

Inte jag heller.

***

Wroclawianerna gillar sin mat och den är…ja, den är väldigt mycket sås och potatis. Eller sås och potatismos.

Maten ska helst vara robust, för att dra till med ett understatement.

Jag kan inte riktigt njuta av den polska maten sen Lille-Anders och Darling lurat i mig och Långe Lundh sagor om den polska matens förträfflighet när de kuskat runt på polska restauranger med ekbjälkar i taket under EM-fotbollen 2012, samtidigt som vi varit i Ukraina.

Och när vi kom till Gdansk för en kvartsfinal tog de oss till en källarlokal där det slevades fram djupa tallrikar revbensspjäll i nån sorts senapssås med ett hav mosad potatis, det var som att bli serverad av bister mattant i skolmatsalen och vi kände att vi inte vågade annat än att försöka äta upp.

Den matupplevelsen har jag inte riktigt hämtat mig från ännu.

***

När Lukas Nilsson pricksäkert beskrev publiken under Sverige-Spanien som ”bakfull” så vet han vad han talar om såklart.

Alla som har varit på en rejäl fest i Ystad (eller Öja) vet hur snålt det kan blåsa längs pilalléerna dagen efter.

***

Inte särskilt överraskande, men likaväl välkommet: Tobias Hysén är på väg att smyga tillbaka till allsvenskan.

Det känns som om ligan skulle behöva den typen av starka profiler, när den ständigt utarmas på bra namn.

Dessutom är jag övertygad om att han lätt skulle kunna ”göra en Rosenberg” och tillföra rätt mycket för IFK Göteborg.

***

Erik Johansson kände alltså aldrig riktigt för Gent och flyttar till Köpenhamn.

Utgår från att Johansson gillar den flytten av flera skäl, han som uppskattar rätt mycket mer av sin lediga tid än att spela TV-spel eller ligga framför TV;:n och se fotbollsmatcher.

Sen innebär det såklart att han säkert fått indikationer på all tänkbar speltid, vilket ger honom ett ypperligt läge inför sommarens EM.

Rätt mycket tyder på att Erik Hamrén kommer att bygga på Andreas Granqvist och Erik J som sitt mittbackspar.

Sen vet vi alla att mycket kan hända fram till EM och i nuläget går Filip Helander väldigt bra i Verona samtidigt som Alexander Milosevic och Pontus Jansson inte spelar av olika skäl.

Det går inte att räkna bort Mikael Antonsson, såklart och sen tror jag att det finns två jokrar i leken: Joseph Baffo, som spelat regelbundet i Eintracht Braunschweig efter flytten från Halmstads BK:s avbytarbänk och Victor Nilsson Lindelöf, som är väldigt spännande men som måste lånas ut från Benfica för att få speltid.

***

Wroclawianerna är för övrigt lite buttert dystra, men hjälpsamma och väldigt sportintresserade.

Det har ett jättelikt sportcentrum här, en akademi främst för OS-idrotter, där Sverige tränar när Hundraårshallen är upptagen, som fostrat många framgångsrika idrottare. Bland annat handbollsmålvakten Slawomir Smal.

Däremot kämpar wroclawianerna med fotbollen just nu.

Stans stolthet, Slask Wroclaw, har gått uselt under hösten och inför vårsäsongen riskerar de att åka ur.

Trots att de har Mark Hateleys son Tom i truppen.

Väldigt, väldigt oklart hur han hamnade här.

***

Jag vet inte riktigt om det var omgivningen (en bakfull publik, som satt som om de var på bio) eller det faktum att Sverige var klart för mellanrundan redan inför mötet med Spanien, men känslan från läktaren var inte direkt att svenska spelarna gav sitt liv för att vinna matchen.

I handboll vill du ha någon eller några som beredda att mörda för ett glas vatten eller åtminstone känns jävligt arg.

Nu kändes det mjäkigt och som om ingen trodde att det skulle vara möjligt att slå spanjorerna.

Tama avslut från långt håll blir det lätt mot den här typen av tufft och rutinerat försvarsspel.

Vi måste bli lite bättre på att utnyttja såväl väldigt skickliga kantspelare som ”Stycket” på linjen, de är lite för bra för att inte få en chans att sätta motståndarna på prov.

***

Jag vet inte om det är mycket bättre, men Staffan Olsson kör i alla fall flip-flops i korridorerna på Mercure.

Det är åtminstone inte badtoffla.

Vi måste sätta stopp för badtofflan.

Nu!

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Därför är det bättre för klubbarna att släppa spelare till OS, än tvärtom

Så kom det sig att jag och Tarlandao plötsligt stod i en kubansk bar i en polsk stad som heter Wroclaw.

Det var en ren tillfällighet om än en väldigt speciell upplevelse, bara det att kubanska barer finns i fina gamla polska städer.

Men om vi tar det från början.

Vi hade jobbat klart med handbollsrysaren Sverige-Slovenien i den magnifika kupolprakten Hundraårshallen och vi bestämde oss för att ta en sväng på stan.

Väl på torget stegade vi in på CASA DE LA MUSICA, det immande lite från fönstren, vi såg människor i rörelse i lokalen och hörde lite skön musik sippra ut i kontrast till ett gäng högljutt vräkiga ölhak.

Det fick bli CASA DE LA MUSICA.

En ganska lång bar, ett litet dansgolv bortom den, några enkla sittplatser längs ena väggen, en megacigarr hängandes i taket och bakom bartenders en fin trähylla i oändligt antal etage som nådde upp till taket med romflaskor.

Och så spelades det sirlig sambamusik.

Vi såg en äldre grånad man svänga höfterna med väldigt mycket yngre blond donna (som bar en svart body, minns ni dom…en body!), låt säga att hon var i 40-50-årsåldern, vi såg klassiskt polskt tjurnackade wroclawaner i t-shirts, korta hemma-klippt-frisyrer företrädesvis med Jim Carrey-lugg och bultande biceps under söndertatuerat skinn, vi såg kvinnor i stort åldersspann där alla ändå hade en sak gemensamt; minst 10 cm klackar på skor eller stövlar.

Ska jag vara väldigt snäll kan klientelet beskrivas som lite lätt kantstött.

Jag vet inte om det var en syn för gudar, men det var en intressant samling människor och det var alltså en kubansk bar i Wroclaw.

När Tarlandao gick för att slå en drill tog en sån där Belgien Blue-snubbe (de gillar sina nackar, polackerna) hans plats i baren, beställde in sex shots, två Havana Club med cola och två öl.

”Party tonight?”, sa jag.

”Yes, my friend”, sa han. ”And very good dancing”.

Han gick i tre omgångar för att hämta sin dricka bort till det bord där han sett. Med EN ensam kvinna,

När vi väl gick en kvart senare körde han loss på dansgolvet med sin dam, kvar på bordet stod ETT glas med en halvdrucken öl.

***

Min söndagskrönika om en landslagskapten som aldrig tvekar för att stå upp för mänskliga rättigheter.

Läs den HÄR.

***

AIK och Malmö FF gör alltså klart att de inte släpper några spelare till OS i sommar, så som läget är just nu.

AIK:s sportchef Björn Wesström och Malmös VD Nicklas Carlnén vill vara tydliga på den punkten.

Elfsborg och Djurgården, däremot, säger att de inte aktivt verkar för att stoppa en spelare från att uppleva ett olympiskt spel.

Så här: klubbarna äger sina spelare/anställda och har det finns inga krav på att de ska släppa spelar till en landslagsturnering som (i nuläget) spelas på icke Fifa-datum.

Samtidigt spelar allsvenska lag ligamatcher och möjligen kval till europeiska cuper.

Så, jag har förståelse för klubbar som tar beslut som anses gynna klubben.

Men 1) jag vet inte vad är för poäng med att ta ett beslut i frågan nu, innan spelare är uttagna och innan någon vet hur det aktuella läget ser ut. Mest osmart eftersom du kan riskera få  spelare i disharmoni, de  som siktat på OS men vet att den tänkbara livshöjdpunkten på säsongen är borttagen.

Och 2) det går ju att se OS-spel som något väldigt bra för spelaren och i förlängningen klubben.

Det kan ge spelaren en boost som gör honom till en bättre tillgång, före såväl som efter OS.

Dessutom: en lyckad insats inför världens ögon kan såklart kraftigt öka marknadspriset på spelaren och när det gäller pengar in för väldigt viktiga spelare så är det sällan ointressant att se honom försvinna för klubbarna.

OS-succé för Sveriges fotbollslag i Rio de Janeiro tror jag har ett mervärde för hela fotbollssverige.

Jag tycker åtminstone att en del svenska klubbar ska tänka ett steg längre i frågan, även om vi vet att de alltid är sig själva närmast.

Stefan Andreasson och Bosse Andersson, Elfsborg och Djurgården, tänker inte stoppa spelares  blir aktuella för OS.

Jag tror de funderat i banor som handlar om att de vill ha nöjda och motiverade spelare i sitt lag, att det är viktigare i längden än att de missar ett par allsvenska matcher.

Eller så kan det handla om att Stefan och Super-Bo bägge har gedigna allsvenska karriärer bakom sig och vet hur spelare tänker?

***

Zinedine Zidane-effekten.

***

Så jäkla kul för det här unga handbollslaget att de fick vinna första matchen.

***

Wayne Rooney är sannerligen tillbaka i matchen.

***

Ett tecken på att ganska mycket kan hända på ett halvår inför ett EM är rubriker och texter som beskriver John Guidettis senaste två veckor.

För inte särskilt längesen satt han fast på en bänk i Vigo och vi undrade hur det skulle går för honom i Spanien, om hans EM-plats var i fara och hur Erik Hamrén skulle göra med så få forwards i form.

Ett par mål i ett cupmöte med division 3-lag och två fullträffar mot Levante…det behövs inte mycket fler mål, speltid (och antal dagar) för vi ser allting mycket ljusare igen.

Som sagt, det kan hända så väldigt mycket på kort tid som kan vända upp och ned på förutsättningarna (och rubrikerna). Både bra och dåligt.

***

Det var Tarlandao som kom på det, för jag kan inget om sådana filmer.

Look-a-liken Lukas Nilsson och Legolas i Sagan om ringen är fantastisk,

Se bilderna på Instagramkonto (@patrickekwall)

***

Det ska överhuvudtaget bli intressant att se vilken trupp som Håkan Ericsson får ihop till OS.

Hur tänker de utländska klubbar som kan ha några aktuella spelare?

De flesta har inget ligaspel igång under den här tiden i augusti, men det är inte säkert att de är sugna på att släppa spelare ändå.

Men det kan vara samma utgångspunkt här, även om det rör sig om spelare som redan etablerat sig i europeiska proffsklubbar: hur ”bra” spelare får du om du spräcker deras dröm om att få spela i ett OS i Brasilien? Och hur mycket sämre blir ditt lag om du saknar en spelare i ett par veckor?

***

Älskar att jobba med hndbollen; ledarna, spelarna, matcherna, miljön, stämningen.

***

Wroclawianerna (älskar att skriva wroclawianerna) gillar sin musik, det ska sägas.

Den krigshärjade (Röda Armén bombade sönder stora delar i slutet av 2:a världskriget) staden har ett gett världen ett par världsberöma dirigenter och överallt i innerstaden går jag förbi olika jazzklubbar om lockar med livemusik och skyltar som erbjuder extra bra priser på vodka, whisky och shots.

Krökandet känns kanske inte som en överraskning.

Men det här med CASA DE LA MUSICA, Kuba och salsa, det hade jag inte riktigt väntat mig.

Wroclawianerna är dock inte som alla andra.

De är speciella, de är wroclawianer.

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

van Gaal är som en självspelad parodi

Först två veckors semester på en thailändsk strand, sen en dryg vecka på januariturné i 25-gradig värme.

Då är det som det är att komma tillbaka till svår vinterkyla, snö, mörker, isande vindar, overaller med därtillhörande påklädning av 2-åring och sådant jävelskap som inte riktigt lämpar sig för civilisation.

Frågar du mig; sälj vintern!

Till folk som bor i berg och sådana som gillar att åka skidor.

Eller klär sig själv i overall.

***

Kom över 2:a halvlek i Newcastle-man United under en klassisk zappning och det var svårt att inte fastna.

Skön Premier League-fotboll när den är allra charmigast med galet överdriven fart, kokande hemmapublik,   dundrande dueller och härliga Super Mac-mål.

Men roligast – eller hur man nu vill se det – var ändå att följa Louis van Gaal och den glädje som han INTE utstrålar.

Ständigt arg, ständigt bitter, sur, förbannad, irriterad, ocharmig.

van Gaal är som en självspelad parodi på en holländare i fotbollsvärlden.

När han råkade le för ett ögonblick efter Wayne Rooneys 3-2-mål så kunde inte producenten låta bli att visa sekvensen tre gånger, eftersom det måste ha framstått som en sensation.

Det fick däremot visas i slowmotion, annars hade det varit omöjligt att upptäcka.

Jag undrar om Manchester Uniteds spelare tycker det är särskilt roligt att spela fotboll under en ledare som bara sprider någon sorts negativa signaler?

Det må vara ointressant möjligen, men tänk er själv en chef som bara ser arg och sur ut alldeles oavsett vad du har gjort på jobbet.

***

Sverige-Finland på Armed Forces Stadium blev en lyckad avslutning på januariturnén för Erik Hamréns landslag.

3-0 är 3-0 och en seger är en seger, förra året fick vi stryk mot samma Finland.

Vad det gav för svar?

Ja, att Victor Claesson i sina bäst stunder är en alldeles strålande fotbollsspelare. I mitt tycke den allra bästa i den här truppen.

Jag gillar Claesson eftersom han har en fotbollsdimension som är snäppet annorlunda, som gör att det händer något annorlunda. Lite som det kunde vara med Rasmus Elm, lite som jag tycker att det är med Simon Gustafsson.

Det kan bero på att jag är svag för den typen av fotbollsspelare.

Problemet är väl att Claesson är ojämn i matcher såväl som under en hel säsong samt att han inte alltid får utväxling i traditionella 4-4-2.

I övrigt?

Ja, Marcus Rohdén, Gustav Svensson och Emir Kujovic försämrade inte sina möjligheter att KANSKE nå en EM-trupp och Adam Lundqvist, Melker Hallberg, Alexander Fransson, Jacob Rinne (på en kvart!) kom sannolikt närmare en OS-trupp.

Det hinner dock hända en hel del på ett halvår och i de flesta fall – som någon påpekade – så kommer det att handla om vad spelare gör i sina klubblag under våren; no shit, Sherlock.

Så är det förstås alltid.

Men det är ingen nackdel att visa upp sin bästa sid under januariturnén, det ger en större möjlighet framöver och jag vågar påstå att det också ger bättre landslagsspelare i förlängningen.

Visst, det är matcher med en miljö som blir lite Älvsjö IP med en motorväg i bakgrunden och där du hör spelarnas röster rakt in i TV-kameran.

Men det är ju inget nytt någonstans med januariturnén. Det brukar vara så.

Det är inte oförglömliga fotbollsfester som den här turnén ska erbjuda. det är framtida landslagsmän och rätt många av de som passerat landslaget under de senaste 20-25 åren har någon gång varit en del av januariturnén.

Alternativet är att lägga ned, men jag vet inte varför det skulle vara ett bättre alternativ?

***

Det var väldigt roligt att se Wayne Rooney tillbaka i den form som ibland gett honom en plats bland de allra bästa i världen.

***

Jag kan inte musik och kan heller inte påstå att jag var någon David Bowie-megafan.

Men jag tyckte alltid att han var rätt cool. Eller svår, om du så vill.

Och en av mina allra första skivköp var faktiskt en Bowie-singel, ”Young Americans”.

Bra jäkla låt, håller lätt än idag.

Men jag kan inte musik, glöm inte det.

***

Lilla BK Olympic ger sig ut i fotbollseuropa.

Som ett kvitto på vilket fint arbete som min moderklubb gör bland kidsen som vill lira fotboll i ett utsatt område.

***

Isaac Kiese-Thelin fick uppenbarligen betala ett högt pris när han gav sitt allt under U21-EM.

Redan då spelade han med specialtejpning, vilket han berättade om i dokumentären ”Guldsommaren”.

Uppenbarligen har det bara blivit sämre och han siktar nu på att bli helt frisk innan han blickar framåt.

Det öppnar upp ytterligare möjligheter för andra forwards att ta en plats i en EM-trupp, för på forwardsidan ser det tunt ut just nu vid sidan om Zlatan Ibrahimovic.

Marcus Berg känns i nuläget som given tvåa.

Men sen?

John Guidetti, Ola Toivonen, Mikael Ishak, Emir Kujovic?

Någon annan?

Jag vill nog påstå att en riktigt stark vår, med mycket mål, kan öppna upp för en rejäl sensation i en EM-trupp. För bland forwards (fyra eller fem i en trupp) finns det absolut platser att spela om.

***

Det kändes tryggt att ha Stefan Schwarz i behaglig närhet på Armed Forces Stadium.

Han tog plats i fetfåtöljerna bakom fruktfaten inne i det luftkonditionerade rummet, tillsammans med någr förbundspampar och Stefan Pettersson.

En annan svensk fotbollshöjdare tycktes göra en ansats att få sitta bland societeten, men fick till slut backa och ta plats bland oss vanliga dödliga.

***

Det jag inte riktigt gillade med årets januariturné var att matcherna inte blev på riktigt, utan väldigt mycket ”träning med matchinslag”.

Tio byten känns som fem för många.

Det som blir naturligt med en match, där spelare tröttnar och andra kommer in i en andra andning, där det taktiska spelet bli en del av hur en match utvecklar sig…allt det där försvinner när ett lag spelar en halvlek, och ett annat den andra.

Och det borde vara lättare/mera rättvist att bedöma spelare efter hur lång speltid de fått.

Där är jag inne lite på Hasse Backes filosofi, matcher är matcher och ska tas på allvar, annars är det ingen mening med att spela matchen.

***

Men snart drar jag till varmare breddgrader igen.

Handbolls-EM väntar.

I Wroclaw, Polen.

Fyra plusgrader där igår.

Bättre än att leva i en igloo.

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Kuhns historia säger allt: MFF tar en stor chans

Abu Dhabi är som Dubai som är som Qatar.

Allt byggs och ska helst vara störst och när det väl byggts klart så byggs det ut för att bli ännu större.

Här är Sheik Zayed-moskén som är världens tredje största. Och som nu byggs ut.

Eller Ferrari World, som är världens största nöjespark inomhus med världens snabbast berg-och-dalbana. Som bygger en helt ny och som självklart blir världens brantaste.

Det som inte är helt naturligt går alltid att köpa och bygga med hjälp av billig arbetskraft med extremt tveksamma anställningsförhållanden.

Men vi går alla på det, blundar lite för att det går att förträna och turismen flödar som aldrig för, så länge solen skiner, restiden är human och så länge människan tjusas av sådant som är störst, högst, längst, snabbast, brantast.

Så lättlurade är vi och i den här delen av världen så vet man det.

***

Allan Kuhn, alltså.

Det kom som en blixt från klar himmel.

Hur man än vänder och vrider på det så går det inte att komma ifrån Kuhns historia som bygger på en roll som assisterande tränare och där hans enda riktigt stora jobb som ansvarig slutade med att han valde att ge upp sig.

Därför dyker frågan upp per automatik: har Malmö FF valt en tränare som de (eller i det här fallet Daniel Andersson) kan forma?

Sett till de namn som varit aktuella, inte minst Morten Wieghorst och Janne Andersson, så är Allan Kuhn väldigt mycket mindre meriterad som huvudtränare.

Jag kan tyck att det är skönt när allsvenska klubbar väljer bort att gå runt på samma-samma-samma namn i en tränarkarusell där du kan få sparken för ett uselt jobb ena dagen och ha ett nytt bra jobb dagen därpå.

Därför är det ett modigt val av Malmö FF.

Men en rejäl chansning.

Åtminstone sett till att det rör sig om en av Skandinaviens ledande klubbar där det kommer att finnas krav på framgång. Nu. Inte någon annan gång.

Det går inte att jämföra med andra okända/överraskande namn som Malmö FF anlitat, likt Bob Houghton eller Frans Thijssen. De levde inte alls under samma krav som idag.

Det går heller inte att jämföra med när Elfsborg valde att rekrytera Magnus Haglund från lilla Laholm. Det var en tränarvärvning mera på sikt och då levde Elfsborg en rätt undanskymd värld på luggslitna Ryavallen.

Antingen har Malmö FF haft svårt att knyta till sig tunga namn eller så är valet av en tränare med Allan Kuhns tränarmeriter ett väldigt medvetet val.

Alla mina danska kontakter reagerade som stora frågetecken när de fick veta.

Inte för at Kuhn på något vis skulle vara en dålig tränare, snarare för att han betraktas som en perfekt assistent och för att han vek ned sig när han hade huvudansvaret i Midtjylland.

Oavsett vilket, ett spännande val på sitt sätt.

***

Mikael Ishak klart hetast på Sveriges träning inför mötet med Finland.

Snygga mål med skallen, br med bollen och stort självförtroende.

Så mycket kan ett enkelt mål i en träningsmatch betyda.

***

Gustav Svensson verkade inte helt nöjd – om man säger så – över att nyheten om att han skulle vara helt klar för Kina.

Läste du sportchef Mats Grens uttalande så kändes affären i hamn med fem behövliga miljoner på kontot för Blåvitt.

Men Svensson har alltså inte alls bestämt sig för någonting.

Han ska först bekanta sig med staden och sen besluta sig om cashen överväger förhållanden för honom och familjen.

***

Underligt nog har det varit få danska tränare i allsvenskan.

Och de som varit där har haft det svårt att överföra sin stil på svenska spelare/klubbar.

Ole Mörch och Torben Storm testade i Trelleborg och Landskrona. Relativt misslyckade.

När Malmö FF i mitten på 90-talet satsade på Viggo Jensen hade de helt missat scoutingen och fick en ”galning” med väldigt mycket mera tysk filosofi än dansk.

Viggo var mannen som försökte göra Hulda Hillgren till libero, det säger det mesta för den som kan sin malmöitiska fotbollshistoria.

***

Sveriges startelva mot Finland är gedigen:

Patrik Carlgren – Emil Salomonsson, Sebastian Holmén, Emil Bergström, Pa Konate – Nicklas Bärkroth, Marcus Rohdén, Gustav Svenson, Viktor Claesson – Mikael Ishak, Gustav Engvall.

Dock förvarnade Hamrén idag om att det blir samma typ av byteskarusell som senast.

Tyvärr; blir nästan lite som träningspass med matchinslag och inte match på riktigt.

Sen förstår jag oron för skador men är alltså lite skeptisk till landskamper ”alla” spelare bara spelar 45 minuter.

***

Ahmed Yasin till AIK känns som en riktigt bra värvning.

Jag gillade hans kantspel i ÖSK, även om han gjorde lite för få poäng sett till spelstil.

***

Ett exempel på en assisterande tränare som rekryterades som huvudtränare på hög nivå i allsvenskan är ett namn som också lär ha varit på tapeten för MFF-jobbet, nämligen Pep Clotet Ruiz.

Han var andreman bakom Rolle Nilsson i Malmö och skulle sen göra Halmstads BK till spanskt i någon sorts revolution.

Det slutade i ett sällan skådat fiasko.

***

Älskar att se finska landslagets lite mer avslappna stil på vårt hotell.

Spelare som solar, ledare som lätt kan ta en enkel öl i baren och Hasse Backe som gärna kommer förbi och snackar lite fotboll en stund.

***

 

För övrigt har jag aldrig riktgt förstått tjusningen med berg-och-dalbanor.

Vare sig små eller stora. Eller störst i världen.

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

De Beväpnade Styrkornas Stadion, en upplevelse i sig

Armed Forces Stadium.

De Beväpnade Styrkornas Stadion.

Lite coolt ändå i en värld där det mesta är Swedbanks, Tele2:s, Friends, Etihads, Emirates eller Falcon Alkoholfri Arena.

Och en upplevelse i sig.

Vi fick besked om att vara på plats absolut tidigast kl 18,lokal tid, inför matchen som skulle börja kl 19:45.

Oklart varför, men det lät inte om om det var läge att vara där tidigare och lika oklart vad som hade väntat om vi anlänt 17:55.

Arkebusering? Fängelsehåla? Vatten och bröd?

Arenan i sig var en läktare på ena långsidan, en luggsliten solblekt röd löparban , en gräsmatta, en minaret med vackert grönfärgade lampor på ena kortsidan och en hårt trafikerad motorväg på den andra.

Jag såg inga beväpnade styrkor, jag såg inte ens en uniform men jag hörde de militärfärgade helikoptrar som ständigt tog fart över den svarta Abu Dhabi-himlen.

Arrangörerna hade kopplat en laptop till två sådana där feta högtalare som man hade till stereo i vardagsrummet på 80-talet och därifrån pytsade man ut Fifa-hymn och nationalsånger.

Ett 30-tal svenska fans, det allsvenska tränargänget och förre Ajax-spelaren Stefan Pettersoon i sällskap med riktigt svår snubbe i dunkel agentlook, inklusive skönt svaj på oljig Fonzie-frilla.

Det kom några ester i lustiga blå-svart-vita hattar.

Vi i mediapacket satt på vita trädgårdsstolar i plast och fick ett wifi med ”maradona” som lösenord.

Bakom oss i inglasat luftkonditionerat rum satt Lasse Richt och Co i feta skinnfåtöljer och fruktfat som hade kunnat försörja en normalstor svensk ort i norra Sverige.

Det kom ett böneutrop från minareten lagom till avspark, men ljudet täcktes av ytterligare en helikopter på låg höjd och sen började matchen.

Januariturnén är som den är och det är speciella förutsättningar på alla plan.

***

Hur fan ska man bedöma matchen mot Estland?

Är det värt att betygsätta spelare?

Tio byten, varav sex i paus och sen så mycket ändringar efterhand att spelarna ibland hade svårt att veta vem som spelade på vilken position.

Är det ens en match på riktigt? Eller är det ett träningspass med motstånd?

Ja. Och nej.

En landskamp är en landskamp är en landskamp och även om spelarna legat på en strand i Thailand under tre veckor och kondition/timing/bollbehandling inte är helt i fas så är det ju heltidsarbetande fotbollsspelare vi har att göra med här.

De blir inte nybörjare över en natt.

Sen inser jag att det finns andra parametrar och att det är olika från spelare till spelare, position till position.

Men det ska alltid vara så att man kan ställa krav på en professionell fotbollsspelare som deltar i en landskamp.

Jag tyckte Gustav Svensson, Alexander Fransson (efterhand), Sebastian Holmén och Marcus Rohdén höjde sig över mängden.

I övrigt hade många sina ups and downs, några fler downs än ups och en del hann knappt vara en del av matchen för än de hade spelat klart.

Men det är inget nytt på en januariturné, ibland ser det ut ungefär så här.

***

Alla lider såklart med Kerim Mrabti.

I det läget som han befann sig, med en intressant allsvensk säsong framför sig, med U21- och möjligen OS-spel i potten, så är det såklart ett oerhört tufft öde.

Förhoppningsvis är han snart tillbaka, han är en frisk fläkt på och utanför planen.

***

Magnus Pehrssons Estland var ett lag som hade fem spelare i startelvan som normalt spelar kvalfotboll för landslaget och i det senaste EM-kvalet gick de ändå hyggligt.

Så i jämförelse var det ändå ett ganska bra januarimotstånd, bättre än många andra som man ställts mot genom åren i januari.

Däremot tror jag inte att alla ester hade klarat Sveriges jakt på fettprocent, men det behöver inte alltid vara det som avgör på fotbollsplanen.

***

Jag har full förståelse för att Kerim Mrabti inte har lust att prata med media efter att ha drabbats av en allvarlig skada med allt vad det innebär för hans närmaste framtid.

Alla bör förstå det.

Sen är det en annan sak hur landslagsledningen lyckas dribbla in sig i hanteringen av Mrabti-situationen…jag ska inte trötta ut er med det, för det kan te ointressant för gemene man…men i kategorin att lyckas förvandla en intressant mediahändelse till ett onödigt irritationsmoment, där spelar fotbollens landslag i en klass för sig.

Mrabti SMUGGLADES ut i en personbil efter matchen igår, nedtryckt i baksätet av en ledare.

Det är som det är med det. vi var fem svenska reportrar och tre fotografer på plats och det stod inte direkt ett hav av världsmedia på plats utanför Armed Forces Stadium.

När en svensk fotograf tog en bild av bilen med Mrabti ställde sig en vuxen svensk ledare i vägen, som om det var Barrack Obama som skulle skjutsas hem i hemlighet.

SMUGGLAS ut, nedböjd och täckt i baksätet på en bil…är inte det att göra det liiiite större än vad det är?

Och idag på morgonen kom vill till en mediaträff där förbundet hänvisade utsänd media (och indirekt våra läsare/lyssare/tittare) till förbundets egna hemsida, för där fanns såväl nyheter som citat med Mrabti och läkare.

Än en gång, jag förstår Mrabti. Men är det inte en skyldighet att kommunikationsavdelningen på Sveriges största idrottsförbund låter lagets läkare svara på medias frågor när en av landslagets spelare drabbats av en allvarlig skada i en landskamp?

Och nej, det behöver vi inte göra någon större affär av och jag lägger ned här och nu, jag är mest förundrad över hur landslaget lyckas i konsten att strula till det.

Det är starkt.

***

Jag hoppas att Erik Hamrén väljer att satsa på ett ”riktigt” lag mot Finland så att vi får en mera rejäl landskamp att ta tag i.

Träningarna framöver lär avgöra spelarnas status, men det borde finnas elva spelare som är redo för match för jag slipper gärna byteskarusellen.

Jag tror nog att Holmén/Bergström får fortsätta som mittbackar, givet med Gustav Svensson som central gestalt. Kan tänka mig Kujovici par med Engvall, även om Ishak var giftigast mot Estland (och Ishak/Kujovic blir lite same same?).

Jag gillar Viktor Claesson men det är uppenbart att han (och Rohdén) är bättre centralt, problemet är att Claessons bästa roll, den som offensiv centralt mittfältare, inte riktigt ryms i det traditionella 4-4-2.

Emil Salomonsson fick mest vara mittfältare efter Mrabtis skada och jag tycker det vore givet att ge honom en högerbacksplats när Anton Tinnerholm helt klart såg ut att famla efter form.

Och Nicklas Bärkroth var pigg/initiativrik, han såg inte ut att ha problem med vare sig timing eller kondis.

Jag kan också tänka mig att Hamrén vill se Patrik Carlgren i mål, inte så mycket för att Karl Johan Johnsson var förvånansvärt osäker i en del situationer, utan snarare för att Carlgren bör ses i de här sammanhangen.

***

Denni Avdic till AIK var såklart en affär som Andreas Alm mycket väl behövde knyta ihop när Henok Goitom valt att flytta någon annanstans.

Och självklart känns det bittert för Elfsborg i sammanhanget.

Men jag tror att alla vet spelreglerna och i slutändan väljer spelaren själv när olika kontrakt läggs på bordet och i det sammanhanget är alla klubbar sig själv närmast, de gör vad de kan för att knyta spelare (som de vill ha) till sig. Ibland vinner man, ibland inte.

Det som säkert blivit infekterat i den här affären är att Elfsborg ställt upp för Avdic och låtit honom träna med klubben i två månader, tillochmed fått fystränaren att lägga upp ett program för Denni.

Det i sig behöver heller inte betyda att Denni Avdic per automatik skulle ha valt Elfsborg, för när business comes to business i den världen, så tar ingen hänsyn till att någon varit snäll.

Men betänk om situationen varit omvänd…hur ”enkelt” hade det varit för Avdic att välja bort AIK för en konkurrent om han hade ”snylttränat” med klubben i två månader och fått all tillgänglig hjälp av?

***

Ekwall vs Lundh is back, så här långt med Kujovic, Mrabti, Claesson och Engvall som gäster.

Fler på gång.

***

Armed Forces Stadium hade inga beväpnade styrkor på plats.

Det är möjligt att de eskorterade bilen med Kerim Mrabti i skydd mot omvärldens mediabevakning den korta vägen till hotellet.

Men det är sådant du aldrig riktigt får veta.

För sådant är hemligt.

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Kujovic tänker offensivt och Hamrén tänker rätt

Vad är det med medelålders golfspelande svenskar och färgglada pullovers?

Vi bor på ett utsökt Radisson Blu på Yas Island och närmaste granne är en golfbana (enligt Timell en bra sådan) utmed en konstgjord (surprise, surprise) insjö.

Om jag hade praktiserat sporten så hade jag nog kunna nå ett av hålen från min balkong med valfri klubba som ligger sisådär 150 meter i medvind, så nära är det.

Därför är det en hel del svenska gäster på hotellet eftersom det finns rätt många svenskar som älskar att resa och spela golf.

De är lätta att känna igen.

Den betydliga solbrännan, guldsmycken, pikétröjor och – färgglad pullover.

Jag vet inga andra som bär pullover i pastellfärg i så hög grad som den resande golfsvensken.

(Eller som gärna berättar för allra andra högt och tydligt hur det har gått på deras golfrunda, like if we did care).

***

Sveriges första startelva på den här januariturnén ser ut så här:

Karl-Johan Johnsson – Anton Tinnerholm, Sebastian Holmén, Emil Bergström, Adam Lundqvist – Marcus Rohdén, Alexander Fransson, Gustav Svensson, Kerim Mrabti – Emir Kujovic, Christoffer Nyman.

Intressant att Erik Hamrén satsar på Alexander Fransson och Kerim Mrabti såklart, de är alla helt färska i sammanhanget tillsammans med Adam Lundqvist.

Sen är uttagningarna på turnén alltid en sorts avvägning av att välja ett starkt lag och att se så många som möjligt under två matcher.

Estland i första matchen (6/1) lär betraktas som en något sämre motståndare än Finland (10/1) och vi får se hur många byten Hamrén väljer att göra, men jag kan tänka mig att han behåller en stomme bestående av Tinnerholm (även om Emil Salomonsson är ett väldigt starkt alternativ på den positionen), Holmén, Rohdén, Svensson och Kujovic.

***

Vilken svensk spelare i den här truppen har överlägset flest följare på Instagram?

***

Vintern var inte särskilt ihärdig i Abu Dhabi detta år.

Regn och märkbar kyla med bitande ökenvindar igår, men tillbaka till behaglig sommarvärme idag igen.

***

Denni Avdic till AIK, avslöjar Sundberg.

Det var en överraskande kupp.

Jag var helt övertygad om att Elfsborg skulle locka hem honom, men anar nu varför det inte blev av.

***

Ekwall vs Lundh är tillbaka igen i sin januariturnéversion och det var klart intressant att höra Emir Kujovic berätta om hans nya liv som praktiserande muslim, om karriärsvalen, om äventyret i Turkiet och varför han nu väljer att dra iväg utomlands.

Med hjälp av klassisk Ekwall vs Lundh-taktik tryckte vi fram att Tyskland och Bundesliga lurade runt hörnet.

Sen gillar jag att Kujovic är offensiv i sitt tänk.

När man väldigt lätt kan känna att tryggheten i Norrköping är den enklaste vägen till bibehållen slagstyrka och en möjlig plats i en svensk EM-trupp så tänker Kujovic att en plats i en starkare liga gör honom till en ännu bättre spelare.

Oavsett vilket ser jag Kujovic som en stark kandidat till en av fem forwards i en svensk EM-trupp, men mycket hänger förstås på våren.

Zlatan Ibrahimovic och Mackan Berg känns helt givna.

Sen står kampen (i nuläget) mellan Isaac Kiese-Thelin, Kujovic, John Guidetti och Ola Toivonen. Tre av dom får väldigt lite speltid just nu och fortsätter det så under våren så krymper möjligheterna att komma med.

***

Patrik Carlgren är svaret.

Han ligger på drygt 40.000.

Näst flest är (möjligen överraskande) Nicklas Bärkroth, runt 10.000.

Det behöver ju inte betyda någonting, men är ändå ett tecken på vad sommarens guldsuccé innebar för Carlgren.

Sen spelar det in om man spelar för någon av de större klubbarna samt om man har sitt konto öppet eller ej, men skillnaden på Carlgren och de andra är märkbar.

***

Jag är helt enig med Erik Hamrén när han säger att han inte konsekvent kan säga att en spelare utan speltid är diskvalificerad från en landslagstrupp.

För då målar du in dig i ett hörn.

Och det är alltid skillnad på den. Och den.

Det tydligaste exemplet är från EM 2000 då Henrik Larsson varit borta efter att ha fått sin fot avsparkad (ordagrant) och han hade inte tagit många steg när Söderberg/Lagerbäck tog med honom i EM-truppen. Än mindre spelat matcher.

Nu står Hamrén i ett läge där (exempelvis) Andreas Isaksson placerats i en frysbox i Istanbul, där Kasimpasa inte låter honom spela alls sen ett tag tillbaka.

Men även om Isak inte får en sekunds speltid till i sommar så kan jag känna att han är given i en svensk EM-trupp, sett till den stabilitet han visat mellan stolparna i landslaget…däremot behöver det inte räcka till att bli Årets Målvakt, men det är en helt annan femma.

Men om Guidetti, Toivonen och Kiese-Thelin får fortsätta vara bänknötare på en bänk i vår? Nja, då är det lite mer tveksamt, kan jag känna.

Det vi vet med säkerhet i början på januari är dock att det kan händ väldigt mycket på bara några månader.

***

Abu Dhabi är speciellt på sitt sätt som stad, Förenade arabemiraten likaså som land.

Jag kan inte påstå att det är några av mina personliga favortresmål. Av flera skäl.

Det kan inte vara någon nyhet för någon hur det här landet (och Qatar) utnyttjar arbetskraft från fattiga länder i närheten i något som de flesta av oss säkert skulle kunna likställa vid modernt slaveri.

Det är inte nytt att man tvingas lämna in passen till en arbetsgivare under 2-årskontrakt och/eller att taxichaufförer och andra jobbar varje dag i veckan i 12-timmarspass.

Och i år är Sveriges landslag här för tredje gången på fyra år.

Jag tycker det är väldigt bra att frågorna kring lämpligheten att åka hit dyker upp och är ständigt aktuella.

Men jag blir alltid lika trött på att idrotten ska klä skott och ensamt stå till svars.

Samma visa, alltid, år ut och år in.

Idrotten och svensk fotboll har ett ansvar och ska ta det, frågor ska ställas och det är av stort värde när fotbollsprofiler uttalar sig kritiskt gentemot de omänskliga förhållanden som massor av människor lever under.

Ingen kan påstå annat att det är en komplicerad och högst prioriterad fråga, även om den inte är ny.

Men den politiska relationen/agendan med Förenade arabemiraten får LANDET Sverige styra.

Inte Erik Hamrén och Co.

***

Allsvenska tränarna är på plats för konferens i år igen, ett klart uppskattat initiativ.

Nästan alla är här.

Nanne Bergstrand, Andreas Alm och Henke Larsson saknas.

***

Nej, jag har aldrig spelat golf eftersom jag har haft ett jobb att sköta.

Men det verkar väldigt roligt och en dag så kanske man står där med klubban i handen.

Och med färgglad pullover i Abu Dhabi.

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Mot Abu Dhabi – de har störst chans att ta en EM-plats

Knappa två dygn hemma efter härlig semester och i ett försök att ställa om mig i tid har jag kommit helt snett – lag om till det är dags att lyfta igen.

Next stop, Abu Dhabi.

Jag var sex timmar åt det håller för ett par dagar sen, dribblade bort mig helt i timmar när jag kom hem och nu när jag ska tillbaka tre timmar igen är jag rädd för att kropp och hjärna kommer slå en tysk pik med skruv.

Helt ärligt har jag ingen aning om jag kommer att vara i morgon, dag, kväll eller natt när jag landar kl 06:20, lokal tid…jag får försöka känna efter, helt enkelt

Och det kunde varit värre.

***

Jag, Långe Lundh och Tarlandao tar sats mot ett galet intressant landslagsår och vi hänger förstås på direkt.

Folk må hånskratta åt januariturnén men jag har alltid gillat den och den har gett mer än många vill tro.

Inte så mycket för matcherna egentligen för de har ibland varit vad de är, men för att Erik Hamrén (och förbundskaptener dessförinnan) fått möjligheten att se spelare på närmare håll.

Och ibland känna att den och den spelaren kanske är lite bättre än de anat (och vice versa, säkert så).

Förra året tror jag att Erik Johansson visade så mycket i Abu Dhabi att det till slut gjorde honom till en startspelare i det ”riktiga” landslaget.

Det finns andra sådana exempel, minns hur det var på den tiden då landslaget åkte till Kings Cup i Bangkok i början på 2000-talet och spelare som Anders Svensson, Daniel Majstorovic, Tobias Linderoth, Stefan Selakovic, med flera, fanns med och byggde sig in i landslaget.

Den stora skillnaden på då och nu är att spelarna drar iväg utomlands mycket tidigare och hinner då aldrig bli aktuella för januariturnén, då endast spelare i skandinaviska klubbar kan hänga på.

Men det är fortfarande så att januariturnén ger väldigt många en ärlig och bra chans, den är ju till väldigt mycket mer nytta än tvärtom.

***

Estland den 6/1 och Finland den 10/1.

Där har ni Sveriges matcher i år, bägge matcherna sänds i TV4.

Och alla tre förbudskaptener är svenska (Magnus Pehrson i Estland, Hasse Backe hos finnarna).

***

Sen räcker det inte alltid med någon sorts genombrott på januariturnén.

Förra året gjorde Helsingborgs Johan Mårtensson en fantastisk match (och mål) när Sverige besegrade  Elfenbenskusten (som sen drog iväg och blev afrikanska mästare med samma lag).

2015 tror jag aldrig att Johan någonsin var aktuell för ett A-landslag, istället blev det Elfsborgs Marcus Rohdén som fick möjligheten att ta sig in i truppen när läge fanns på mittfältsfronten.

Och på tal om det, 2001 var Martin Åslund en av Sveriges bästa när landslaget överlägset vann turneringen i Bangkok…

***

Årets trupp?

Möjligen lite tunnare än förut, då den saknar spelare med hyggligt gedigna A-landslagsmeriter.

Det har alltid funnits sådana med förut, typ en Anders Svensson eller en Tobias Hysén.

Men det finns fortfarande många intressanta namn.

Självklart är Alexander Fransson ett sådant. IFK Norrköpings guldmakare har hela hösten varit aktuell för många klubbar och nu är det klart med schweiziska Basel – men han kommer till Abu Dhabi och det ska bli mycket intressant att se honom i den här miljön.

***

Givetvis en del spelare från sommarens U21-landslag på plats.

Patrik Carlgren, Jacob Rinne, Sebastian Holmén, Pa Konate och Mikael Ishak. Oscar Lewicki valde själv att stanna hemma, Kristoffer Olsson fick inte åka när Midtjylland tog sig vidare i Europa League och Ludwig Augustinsson stoppades av FCK efter väldigt intensivt matchande.

Alla de andra tillhör ligor/klubbar som inte släpper spelare.

Men också två spelare som tagit sig hela vägen från VM-bronslaget i U17-VM för tre år sen, Gustav Engvall och Linus Wahqvist (vars farmor skriver via Twitter att jag ska hälsa till grabben, då vet man att de fortfarande lever i en oförstörd värld) – nu får de komma tillbaka Abu Dhabi.

***

Vem kan ha en möjlighet att spela till sig en plats i en A-landslagstrupp.

Ja, självklart fyra som redan varit där på senare tid: Anton Tinnerholm, Emir Kujovic, Marcus Rohdén och Gustav Svensson.

Sannolikt Patrik Carlgren och det är klart att det bör finnas plats för målvakten som två år i rad valts till danska ligans bästa, Karl-Johan Johnsson.

Men det är ett tufft läge med väldigt få öppna platser.

Det kan bli noll spelare men ingenting är omöjligt.

Om Emir Kujovic fortsätter i samma form som han hade 2015 så bör han definitivt vara aktuell som en av fyra eller fem EM-forwards.

Och så länge Kristoffer Nordfeldt sitter cementerad på Swanseas avbytarbänk så borde det finnas en tredje målvaktsplats öppen bakom Andreas Isaksson och Robin Olsen.

***

Sveriges matcher spelas på Armed Forces Stadium.

Som gjort för en skyttekung.

***

Det blir fullt tryck på Fotbollskanalen, enligt gammalt hederligt motto.

Vi pumpar en del On Tour, intervjuer och så återuppstår Ekwall vs Lundh, precis som föra året.

Bara att hänga på.

***

Däremot har jag koll på det blivit 2016, jg hann hem från semestern bara någon timme innan.

Ett intressant och viktigt år på många sätt.

Som jag skrev om i Getingen.

Det är nya tider, helt enkelt, och det är skrämmande på sitt sätt.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

GULDSOMMAREN hade aldrig gått utan spelare som förstod att bjuda på sig

Bye, bye julen it is.

Senast jag inte var hemma och firade i december var 1984.

Då var jag hemma hos Lill Babs syrra (ja, det är sant) i Melbourne, Sverige skulle spela Davis Cup-final mot Australien (Pernfors vs Pat Cash!), jag skulle bevaka den för Kvällsposten och alla blev vi hembjudna till Lill Babs syster som bodde i Australien.

Omständigheterna i övrigt är oklara, men i alla fall: det var senaste gången jag inte var i Sverige över julen.

Jag är sannerligen inte överförtjust i julkaoset, julhetsen, julmaten, julsångerna,  julnojan, julvädret, juleljusen, jul-upp-långt-över-öronen-så-att-du-mår-illa.

Jag kan inte påstå att jag avskyr det, det fungerar.

Men jag klarar mig väldigt gärna utan.

Dock har inte alla i familjen tyckt likadant och Wilma, 16 år, har varit lite som en gammal tant: jul ska firas hemma med alla i familjen.

Och vad gör du inte för dina barn.

Nu verkar Wilma växt ifrån det (även om hon fortfarande säger att ”jul är mysigt”, så som vuxna brukar säga och hänger upp julstjärnor, plocka fram porslinstomtar och fan vet allt) och Tindra, 2 år, har inte fattat grejen än.

Så nu sitter vi på ett flygplan till värmen. Långt bort.

Inte bara för att undvika jul, decembermörker, vinterkläder och sånt.

Minst lika mycket för en välbehövligt semester.

***

Långe Lundh blev Årets Sportjournalist, som den här gången var en utmärkelse på riktigt och inte den där smått fjantiga varianten som plockades fram av ett journalistförbund i Stockholm och som krävde att du var medlem i deras journalistklubb…vilket gjorde att Mats Olsson fick Stora Journalistpriset men aldrig stockholmarnas eget pris.

Men nu var det en jury som verkade över hela landet och i slutändan fanns det nog inte många alternativ kvar.

Min vän och närmaste kollega är förstås mer än väl värd ett sådant pris.

Vi vet alla vad han gjort sen han gick genom dörrarna på TV4…lite med svansen mellan benen efter sitt omtalade (men inte SÅÅÅ jäkla överdrivet stort) misstag på Expressen…när han byggde upp Fotbollskanalen och sen blev en ansedd tyckare i rutan, innan han skapade sin populära intervjupodcast. Bland mycket annat.

Jag vet hur mycket han har jobbat för allt det där. Som en jävla galning, för att vara lite mera precis.

Talang krävs alltid. Liksom nyfikenhet och känsla för yrket.

Men du kommer inte långt, framförallt inte SÅ HÄR långt, utan en brinnande eld för vad du gör, inte utan ett driv och inte utan att offra rätt mycket för att jobba förbannat hårt.

Det handlar inte om att ha mod att ställa frågor, för det är tamejfan en del av jobbet, det handlar om att vara en skicklig yrkesman och att brinna för att nå så långt (och så bra som möjligt).

Lundh har inte slickat några chefer på något ställe, inte gått över några lik för egen vinning eller låtsats vara någon annan än sig själv…TV-branschen är fylld av den typen, men Olof Lundh är inte en av dom.

Han är mer än väl värd titel Årets Sportjournalist

Och han är en bra kompis. Trots att han är från Lund.

***

Som Olsson sa i senaste PÅDDEN (nr 136) som vi gör för Getingen: ska vuxna handbollsspelare som spelar för landslaget i ett mästerskap verkligen behöva en förbundskapten som står och skriker på dom och förklarar att det är allvar?

Ska man inte förstå det själv?

***

Malmö FF:s Champions League-äventyr slutade i ett ras och matchen på Santiago Bernabeu var på många sätt smått ovärdig.

Inte så mycket för att MFF blev utspelat, för det kan hända även de som är stora, starka och jävligt rika.

Det var mera sättet.

Du måste kunna ställa lie högre krav på spelare som har fotbollen som sitt heltidsjobb, på spelare som är (eller på gränsen till att vara det) landslagsmän för olika länder.

Du måste ställa högre krav på den eller de ansvariga som valde att kasta ut ett lag med en vänsterkant bestående av Tobias Sana, Yotun och i viss mån Carvalho eller en anfallsspelare (Djurdjic) som inte haft en ren träff på bollen sen september, som var halvskadad och inte längre skulle vara kvar efter nyår.

Möjligen säger det en del om att Åge Hareide omedvetet gett upp så snart han insåg att han skulle lämna men mest säger det nog en hel del om hur tunn Malmö FF:s trupp var.

Samt att  pengar inte betyder allt för att lyckas.

Malmö FF behövde köpa in ett helt nytt lag, hälften av köpen höll aldrig riktigt vad man trott och då blir det ju som det blir.

MFF har aldrig varit rikare, men Malmö FF var till slut sämre än de varit på ett par år.

Så kan det också gå.

Sen kan ingen ta ifrån Malmö att de tog svensk fotboll rakt in i Champions League två år i rad, i förlängningen var det en betydelsefull islossning för svensk fotboll. Eller att de faktiskt besegrade Sjakhtar Donetsk med mersmak på Swedbank Stadion, det är ett väldigt starkt lag med europeiska mått mätt.

Men MFF måste förstås bygga nytt igen, ny tränare och sannolikt två-tre spelare av hög klass för att kunna vinna ett mästerskap igen.

De har alla tänkbara resurser – men SÅ enkelt kommer det inte bli.

***

Sett till de spelare som fanns tillgängliga så hade jag gärna sett Falkenbergs Peter Crouch, 19-årige Gustaf Nilsson, i januariturnétruppen.

Han är väldigt spännande.

Men i övrigt finns det inte så mycket att anmärka på i Erik Hamréns trupp.

I slutändan var utbudet, sett till vilka spelare som finns tillgängliga att hänga på till Abu Dhabi, begränsat.

***

Jag och Foto-Oscar Dahl jobbade ihop en hel del intervjutimmar med åtta olika U21-stjärnor och med hjälp av härliga bilder från i somras (och väldigt många timmar i redigeringsgruvan för Dahl, all credd!) så gav det GULDSOMMAREN.

Jag tyckte det blev en skön stämning med rysningskänsla, fantastiska bilder och spelare som fortfarande bjöd på sig själva i intervjuerna vi gjorde för programmet.

Det kommer för alltid bli något speciellt med spelarna i det här laget, det kommer för alltid vara ett lag att minnas.

***

Belgien, Italien, Irland.

Det kunde varit jävligare. Det kunde varit ”bättre”.

Man vet aldrig så mycket med lottningar till slutspel.

Belgarna känns något överskattade sett till ranking och Italien låter bättre än vad det är.

Dock är det två motståndare som dagens landslag borde ha svårt besegra. Däremot är Irland klart överkomligt och tar du tre poäng så tror jag att du är vidare som 3:a (alla grupptreor utom två går vidare).

Men, som sagt, du vet aldrig.

Det hinner hända så mycket på ett halvår och det händer saker även under ett mästerskap, som i slutändan blir avgörande.

Om Belgien redan är klart för åttondelsfinal efter två matcher, går de då för fullt mot Sverige i sista gruppspelsmatchen. Och så vidare.

Jag hoppas på ett nytt Sverige, med vad det nu innebär.

Ett landslag som bygger lite på den känsla som U21-landslaget odlade och som jag tyckte att vi såg mot Danmark i play off.

***

Januariturnéns tidigare start gör att det är full fart hela januari.

Först fotbollen i Abu Dhabi och direkt därpå handbolls-EM i polska Wroclaw.

Januari är ju vad det är, det också.

Och då är den här typen av väldigt roliga jobb lite som balsam för själen.

Sen har vi februari som flyger iväg och runt om hörnet (nästan) en allsvensk premiär.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

På det viset var allting som vanligt för Zlatan i Malmö

Snökaos, löd rapporterna..

Fram med curlingkängorna, dunjackan och raggsockorna.

Jag såg en isfläck på Sturup.

Det krävs inte mycket för ett snökaos i Skåne.

***

Hur skulle Zlatan Ibrahimovic tas emot inför avspark?

Frågan bubblade i luften i Malmö.

Grabben talade kärleksfullt om staden, om klubben, om matchen, om att komma tillbaka.

Han hyrde Stortorget för att – som han sa – ge tillbaka till stan.

Skulle han få ett eget tifo,  som under den där jippomatchen mot Milan?

Skulle Malmöpubliken möta upp med hyllningar, applåder, jubel?

Eller rent av med burop.

Ingen visste riktigt.

Hur han togs emot?

Svaret på frågan blev…inte alls.

Lite jubel när hans namn lästes upp, förvisso, innan spelarna kom ut.

Sen var det som vanligt

Ingen ska komma här och tro att han e nått.

På det viset var det inte ett nytt Malmö som Zlatan Ibrahimovic kom tillbaka till.

På det viset var det som om allting var precis som det alltid har varit.

***

Tre minuter, sen var det slut.

Ja, Malmö FF hade sina chanser och stundats överraskande mycket bollinnehav med tanke på motståndet – men känslan var att det till stor del berodde på att PSG slog av på takten efter en kvart.

Paris gjorde två mål på något som inte ens såg ut som målchanser.

Malmö gjorde inget på tre-fyra rätt öppna möjligheter, inklusive en straff.

Och sen skojade de gästande världsstjärnorna lite som de ville. När de ville.

Ingen kan överhuvudtaget kräva någonting, för i jämförelse är det – och ska det vara – så här STOR skillnad  på den här bägge lagen.

5-0 är mer eller mindre normalt när allsvenskans nr 5 möter Paris  SG:s stjärngalleri.

Men Malmö FF har åtminstone alltid gett motståndet, oavsett vilket, något att att bita i på Swedbank Stadion.

PSG och Real har inte på allvar haft de problemen.

Som jag skrev efter Malmös match i Paris, det är för stor skillnad för att det ens är roligt.

MFF kan skaka Sjakhtar i Malmö och det är väldigt bra nog. Men när det är klassen, eller klasserna. över den nivån så blir det bara ett hav för stort att simma i.

Normalt sett till alla tänkbara förutsättningar, vi får inte glömma det.

Men man vill ju alltid ha mirakel.

***

Fint av Laurent Blanc att ta bytet på Zlatan med fem kvar.

Då kom en riktigt fin hyllning, standing ovations och ”SUPER-ZLATAN” skanderat från klacksidan.

Inte något överväldigande.

Men vackert nog,  kärleksfullt, värdigt.

***

Malmö FF behöver en straffskytt.

***

Det var imponerande att se hur respektlöst – och sansat – Franz Brorsson spelade.

***

Utan Rosenberg och utan Rasmus Bengtsson lär det inte bli en dans på rosor på Santiago Bernabeu, om nu någonsin kan vara det för ett allsvenskt lag.

Men faktum är att Malmö faktiskt har en chans fortfarande att nå Europa League.

Även om Real Madrid borta är rätt mycket djupt hav att simma i det också.

Om man säger så.

***

Sen finns det förstås ändå något beundransvärt i att Malmös fans såg det här som en MATCH och inte som ett zlatanskt jippo.

För hur man än vände och vred på det så var det i slutändan en match i Champions League som var väldigt viktig, inte minst för hemmalaget.

 

Däremot så sjöd det av Zlatan på stan. Överallt.

Det var en speciell match, det gick inte att komma ifrån.

***

Och när malmövädret i november är som det har varit, då spelar det ingen roll vilka kläder du tar med dig.

Du fryser ändå.

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Magnifikt, Sverige – bara att glädjas (och stå över bitterheten)

Det var en svartgrå, regnig, kylig och alldeles fantastisk fotbollskväll på Parken.

Sverige vände två väldigt dystra fotbollsår över fyra intensiva dagar hann Sverige ta den där efterlängtade EM-platsen.

Och när vi åker till Frankrike nästa sommar behöver vi inte bry oss ett ögonblick om hur det gick till när Sverige gick dit.

Det väsentliga var att ta sig till slutspelet och det kan ingen ta ifrån vare sig Erik Hamrén eller spelarna som gjorde det.

Sverige var bäst när det gällde som mest, när kniven låg och rispade på strupen och allt stod på spel.

Play Off?

Play On!

***

Visst, det går alltid att peka på den där ribbträffen i första halvlek eller det där skottet som tog på Sebastian Larsson och styrdes rakt på Andreas Isaksson.

Matchen hade mycket väl kunnat ta en annan väg om något av de där danska möjligheterna letat sig on vid 0-0 och 0-1.

Men det går alltid att peka på mycket.

På Sveriges alla möjligheter att punktera den här matchen redan i Stockholm, på Aggers rensning som nästan gick i eget mål eller på att bollen är rund.

Sammantaget var Sverige bättre än Danmark, såväl fysiskt som taktiskt.

Det handlade inte bara om att Danmark har Nicklas Bendtner och Sverige har Zlatan Ibrahimovic.

Vi var det bästa laget.

Redan när lotten föll talade jag om att det inte var så illa med Danmark som många ville befara, jag såg danskarnas tre senaste matcher och blev inte ihjälskrämd.

 

Jag tar inget från Sverige, jag tar inget från prestationerna under hård press – men Danmark var också vad det var.

Morten Olsen gick runt på 18 olika spelare under två matcherna och inte en enda gjorde någon skillnad. Hans enda alternativ till Bendtner på nr 9-positionen var Duncan Rasmussen, för att ta ett talande exempel.

Det var ett svalt danskt landslag och de vek ned sig när de ställdes mot svenskt stål.

Det är också en del av sanningen.

***

Jag var inne på det taktiska bytet Sebastian Larsson istället för Jimmy Durmaz i blogginlägget efter första matchen och jag tyckte att det draget från Hamrén blev strålande.

Larsson, som var uttagen som back, i den här truppen täppte igen klokt på sin kant och gav nödvändigt understöd när Sverige behövde flytta över.

Här var rutin, lojalitet i defensiven och smartness väldigt viktigt och Seb Larsson tog det jobbet.

Jag tyckte att Andreas Granqvist var ett starkt bultande hjärta (han var på god väg att bli sådär en-lördag-kväll-i-Påarp-stissig när han var ute skövlade Eriksen, men han lugnade ned sig) och Erik Johansson var lugn och kylig, som om han aldrig spelat annat än avgörande play off till mästerskap.

Oscar Lewicki!

Han raderade ut allting om kom i hans väg och till slut beordrades Christian Eriksen ut till en kant. Och då var Lewicki där också.

Han var Stefan Schwarz, han var Tobias Linderoth och han visade hur stor betydelse den typen av spelare har för landslaget.

Jag tror inte att Oscar Lewicki hade fått spela om vi inte hade fått skador i truppen, men har har visat att vi inte nödvändigtvis behöver låta den nya generationen stå på vänt.

Zlatan?

Han var Zlatan Ibrahimovic.

***

Oj, vad hemmapubliken gick hårt åt Bendtner.

Jag tyckte nästan synd om honom.

***

Ett svenskt EM-avancemang betyder inte bara oerhört mycket för svensk landslagsfotboll och för förbundet.

Det betyder en hel del även för SvT och Tv4 som sänder EM-slutspelet nästa år.

***

Jag kan köpa dåliga förlorare, men har lite svårt för dåliga vinnare.

Och när Erik Hamrén (och några av spelarna) valde att låta sin avsky gentemot media spegla sin glädje över att man tagit Sverige till ett EM-slutspel, då känns det bara som bitterhet.

Sett till sociala medier, till det som kallas ”folket” och som älskade Sveriges avancemang igår, så landade inte den tonen särskilt bra.

Jag har sett Erik Hamréns presskonferens i efterhand.

Han ser ut som och låter som om Sverige missat EM. Shining, my ass.

Erik Hamrén kan säkert ha all anledning att tycka att han har blivit hårt behandlad de senaste åren men som han själv påpekat så spelar resultaten roll.

Förra året vann Sverige en tävlingsmatch, mot Liechtenstein.

I år har Sverige vunnit mot Moldavien x 2, Liechtenstein och Montenegro. Samt en match mot Danmark.

Vi blev trea i gruppen och i ett ”normalt” kval hade det varit kört.

Nu var förutsättningarna som de var och det räckte till slut till EM, det finns ingenting annat än att applådera det, för det var målet.

Men att påskynda att det har varit särskilt bra är ju att vara både blind och döv. I stora drag har ju kritiken varit klart befogad.

Erik menade att någon kallat detta för Sveriges sämsta landslag genom tiderna…jag har ingen aning om  vem, det har inte varit en utbredd åsikt, dessutom rätt historielöst för oss som var med på 80-talet.

Micke Lustig, som gjort två strålande landskamper, var i direktintervju med Kanal5 några sekunder efter avancemanget och hans känslor handlade då om att landslaget bevisat något för media och inte ett lyckorus över play off-triumfen.

Som om det handlade om landslaget vs media och inte om att vinna fotbollsmatcher och glädjas över det.

Så här: Erik Hamrén har all rätt att tycka att han och det här landslaget varit utsatt för för hård kritik, att det varit orättvist eller dumt.

Men han (och några av spelarna) kunde ha stått över det, för jag tror att de som satt hemma och såg matchen hade uppskattat att han visade glädje över att Sverige var klart för EM.

Och inte för att han kände att han vunnit mot media.

***

Jag minns hur vi lämnade arenan med gamnackar 2009 och hur danskarna firade VM-platsen i Sydafrika.

På så vis var det en revansch att ta tala om den här gången.

***

Morten Olsen, vilken gentleman i alla lägen.

Genom alla år.

Alltid en runda genom mixade zonen för att prata med alla, i stunder när det gått dåligt, gått bra eller när han blivit fullständigt nedsablad av dansk media.

Nu erkände han utan omsvep att Sverige var bättre, att han och hans landslag inte varit tillräckligt bra och lämnade sin plats tillförfogande.

Det kändes väldigt värdigt.

En stor man på alla sätt.

***

Så många frisparkar på kraft och plötsligt så kommer det en skön knorr i närmaste hörnet.

”Jag har väntat på det länge”, som Zlatan sa i mixade zonen.

Det kom väldigt lägligt, efter 2-0 förstod även dansken att det var kört.

***

Om nu media varit kritiska.

Det är inget mot hur det låtit från fans och andra.

***

Matchen avslutades med två allsvenska mittfältare på planen, Lewicki och Gustav Svensson.

***

Club Babian goes Frankrike.

Vi ses någonstans på Rivieran nästa sommar.

Play Off?

Play On!

 

 

 

 

 

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 17 kommentarer