SUPER-LIVE var tillbaka och är du lite ringrostig så sätter det sina spår.
Det är inte bara sex timmars non-stop-sändning, det är sex timmar non-stop med en färgpalett i alla kulörer: skratt, hugg, slag, kebabätning, mål i ständigt strid ström, direktsända matcher i flera olika monitorer, studimanna-Jeppe, telefonsamtal, mer eller mindre seriösa debatter, Husets imitiationer, kontrollrummets order (med Järfällas Gary Sundgren) och väldigt av allting på en enda gång i hela havet stormar.
När jag vaknade i fredags morse var jag därför mörbultad, som om jag gått ett par tuffa ronder mot hårtslående motståndare men ändå försökt stå upp längs repet.
Tur då att SUPER-LIVE är så vansinnigt roligt att jobba med, då kan man ta det.
***
Eftersom jag tillhör det skrå som uppskattar att följa den inhemska fotbollen så älskar jag den här perioden när kulan nyss flugit i luften: träningsmatcherna, förväntningarna, förhoppningarna och den glädje eller panik som kan komma smygande för att det har gått som det har gått.
Trots att vi alla vet att en träningsmatch är en träningsmatch är en träningsmatch. Exempelvis mot Degerfors.
***
Kul att Max von Schlebrügge kommer tillbaka till svensk fotboll och Hammarby igen.
När han var som allra bäst var han absolut ett alternativ för spel i landslaget. Men det var ett tag sen och karriären har inte pekat sprikrakt uppåt sen dess.
Däremot känns det ju som en perfekt värvning för ett superettanlag som Hammarby, av flera olika skäl.
***
Markus Rosenberg borde absolut vara ett alternativ att ha i åtanke inför sommarens EM-slutspel om han fortsätter att leverera i Bundesliga, en liga där han ställs mot högkvalitativt motstånd varje vecka.
***
Långe Lundh ställer en spännande fråga på sin blogg http://blogg.fotbollskanalen.se/lundh/
***
För att förtydliga ytterligare en gång: En straff som går i mål är en bra straff, oavsett hur den går in.
En dålig straff kan aldrig gå in.
Det handlar om en kamp mellan målvakt och straffskytt, slår skytten en stenhård straff i stolproten och målvakten går före och hinner dit: du skulle ha lurat måvakten, då hade straffen gått in och då hade det varit en BRA straff.
Lite som med en passning som aldrig kommer fram, det kan ha varit ett ”bra försök” (hur ofta har man inte hört den?) men det är inte en bra passning.
Bra straffar blir mål för att vara bra straffar. Snygga straffar får man bedöma i skönhetstävlingar. Dåliga straffar blir inte mål. Punkt. Och slut.
***
Det är när jag läser sånt här http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon som jag känner att det finns anledning vad fan det är för fel på folk?
***
Förr om åren körde vi tungt med hockeyspel på sportredaktionen, vi fick ringa Stiga och beställa nya spela efterhand.
Redaktör Pol Pot var en mästare (han kunde medvetet dra skott i luften!) och vann en bil i samband med tävling i Prag, men vi lärde oss hur vi skulle ta honom och det var sjukt jämna bataljer med olika ligor – och alla var inblandade.
Ibland rann det över.
Som när Guds Son sparkade sönder en hurts i en match om en slutspelsplats mot Hyland. Eller när Artur Ringart fuskade i ett par tekningar och hotades med kompanistryk.
Nu stod det plötsligt ett spel på redaktionen igen och eftersom det inte riktigt går att låta bli så tog jag mig an spakarna för första gången på många år.
Lätt skakig inledningsvis, men det tog sig.
Den här bilden efter ännu en seger över Lundh:
***
Min krönika i dagens Getingen handlar om Fredrik Ljungberg (och Klüft och Anja p, för den delen).
Om att idrottsstjärnor ska få fortsätta sina aktiva karriärer så länge de vill och ingen har rätt att be dom sluta med sina jobb. För att vi tycker det. Det måste ändå få vara deras beslut.
Läs krönikan här: http://www.expressen.se/sport/kronikorer/patrick-ekwall/ekwall-lat-killen-fa-fortsatta-spela-fotboll/
***
Om SUPER-LIVE satte sina spår, då bävar jag för vad kvällens sittning ska göra.
Det vankas 40-årsskiva och det är TV-lagets operasångare Cribba Uhrlin, en gång framgångsrik forward på NÄSTAN allsvensk nivå (ett hattrick mot Hammarby för BP i Norrettan när det begav sig).
Tillsammans med en fullständigt galen helsingborgare är den här mannen bland det galnaste jag vet (i positiv bemärkelse).
När han spelade i Assyriska brukade han fira sina mål genom att kasta upp dåvarande flickvännens (Malin Swedberg!) bh på läktaren, han hade alltid den innaför tröjan.
TV-lagets största profil, på sitt sätt.
Och det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig an denna sittning, jag måste erkänna det.
