Bland mycket som är bra med att varje år bevaka ett handbollsmästerskap är att januari försvinner utan att du hinner känna efter hur jävligt januari egentligen är.
Det finns annat att göra.
Och (oftast) innebär det någon sorts ombyte i form av Sfax, Innsbruck, Lissabon, Split, Montpellier, Trondheim, Nis eller Belgrad.
Och jag hinner knappt ens säga stürmerfoul så ligger januari bakom oss.
Februari är fortfarande vinter, fortfarande risk för att bli insnöad, fortfarande en bit att vandra men det känns ändå som att 28 dagar underlättar och som att det ligger ljusare dagar och väntar runt om hörnet.
***
Grattis, Danmark!
***
Ett stort tack till Mästaren som vår kungliga guide/hjälp/indragare i Belgrad när vi satt intryckta på hotell ute i Upplands Väsby.
Mästaren var vår dörröppnare på distans, dels för sin kunskap om Belgrad och dels för att han var ett namn i landet efter sin TV-insats i samband med Eurovision…Mästaren har till och med en egen rakia i Serbien.
***
…det sämsta med att vara borta på handbollsmästerskap är att jag missar Fotbollskanalen Europa.
Skönt dock att det är igång igen, jag vet att många har saknat programmet.
***
Som Ljubomir Vranjes, med serbiska rötter, sa när vi sågs på flygplatsen i Belgrad:
”Bodde ni i Semun?! Man bor inte i Semun…”
***
John Guidetti gör att uppladdningen inför EM blir väldigt mycket mer spännande än vanligt.
Ska han fortsätta och utvecklas i samma takt och bli en modern Brolin?
Kommer han att vara så pass ”färdig” att han konkurrerar om en startplats om fyra-fem månader?
Hur kommer Guidetti – som är frispråkig, framfusig och väldigt befriande ”rätt-fram” – att tas emot av etablerade landslagsstjärnor? Det är ju ingen hemlighet att du snällt ska ta din plats i hierarkin och inte tro att du är någonting, så har det varit i många år – fråga gärna Pär Zetterberg i ämnet. Jag tror inte att Guidetti är typen som köper det rakt av efter ett tag.
Klart är att John Guidetti redan bevisat att han är en man som Erik Hamrén måste testa redan i samband med landskampen mot Kroatien i februari. Därifrån till en given startplats är steget långt.
***
Jag och Axnér mötte, under en timmes förströelse i förorten, Frau Frick och Hyland i bowling.
Temat var Skåne vs Småland.
Vi var chanslösa, men så har vi inte eget klot och bowlingväska hemma heller. Bowling är mer en sport för smålänningen, i Malmö fanns det annat att göra.
(Och på den tiden var ”annat att göra” inte detsamma som att skjuta folk)
***
Handbollens VM-kval var stor humor i en lite för liten lokal där mediapacket och förbundskaptener fick kämpa om utrymmet.
Och där själva lottningen förevisades på en modern overheadapparat.
Tänk er det scenariot i fotbollens värld; förbundskaptenerna får stå och trängas i gången samtidigt som någon lustigkurre gör skuggfågel i skenet av overheadljuset.
Väldigt ofta är det skönt att handbollen inte är så stel och formell som exempelvis fotbollen, men rätt mycket är på en organisatorisk Kalle Anka-nivå.
***
Walid Atta har förvisso haft lite oflyt med skador men är ännu ett exempel på hur viktigt det är att välja rätt klubb vid sitt första steg ut i Europa. Hur mycket han än cashade in i Zagreb så var det inte värt mer än att till slut köpa sig ur kontraktet för att få chansen att komma hem.
Helsingborg låter som ett vettigt alternativ för Atta, perfekt att börja om i.
***
Åka taxi i Belgrad har sina sidor, bilarna är som de är, blåsningarna är lite som i Malmö och Durban men det är förhållandevis billigt och chaffisarna är underhållande på sitt sätt.
Jag och Perlskog åkte med en lirare som inte lindade in några sanningar. Han hämtade upp oss vid Soho Republic efter att han varit på kasinobesök.
”Vad spelade du”, frågade jag,
”Poker, always poker. I used to be a croupier, I know how to play”, sa han.
”Hur spelar du då? Aggressivt eller avvaktande”, undrade jag.
Svaret kom blixtsnabbt:
”I cheat!”
”Hur då? Då går all in på skitkort och sånt?”
”No, no, thats a bluff. I never bluff. I cheat!”
Han gick aldrig riktigt in på hur han fuskade, men det handlade mer om att han kände dealern och om någon sorts specialglasögon, än om att ha ett ess i rockärmen.
Chauffören berättade sen att han bott i Sverige i fyra år.
”Vad gjorde du där?”
”I worked for a man, I think he was a murderer or something…”
”Ok…får man fråga vad ditt jobb gick ut på?”
”I cheated!”, sa han såklart och fortsatte: ”I was living in Jakobsberg and Kungsängen for two years. And for the last two years I lived in Kumla and Tidaholm…hahaha….”
Väl framme kostade resan 1.050 dinarer (hundrafem kronor) och jag hade bara 1000-dinar-sedlar.
”Ge mig en femhundring, så är det jämnt”, sa jag.
”Sorry, my friend”, sa chaffisen. ”I have been to the casino and lost, I have nothing”, påpekade han och visade upp en tom plånbok.
”Ok, behåll resten”, tyckte jag och gav honom två tusenlappar.
Det fick det vara värt, killen var underhållning.
Och han lyckades förstås lura mig, som det proffs han var.
***
Jag hoppas ingenting annat än att John Guidetti alltid fortsätter vara den han är.
Men vi har sett oändliga exempel på fotbollsspelare som blir som förbytta efter ett tag i landslaget. Av flera olika skäl.
***
Jag ser fram emot fotbollsjobb framöver med Fotbollskanalen Europa, ett Europa League med lite fler attraktiva lag (SUPER-LIVE är tillbaka!), allsvensk fotboll och landskamper/uppladdning inför sommarens EM-slutspel.
Förhoppningsvis även Ekwall vs Lundh, men de är inte helt säkert tyvärr – jag och Lundh vill ingenting hellre, men vi är män av golvet och bestämmer ingenting.
***
Det enda som var lite som fotbollen på ett mästerskap var att det svenska handbollslandslaget hade stängda träningar…och inte blev det mycket bättre för det.
Snarare tvärtom.
***
Väl hemma väntar nu en helt ny utmaning: hus, hantverkare, trädgård, fuktnoja och bergvärmepump.
Tiden har sannerligen gått, den har ju det.
