Loggor
McDonalds
KIA Sony
Patrick Ekwalls blogg

Det här med svenska lag som ska köra rotationssystem…

21 juli 2014 00.09, Patrick Ekwall

Att landa är konsten efter ett fem-veckors-VM .

Det kräver sin rutin.

Och det får ta sin tid.

Sitter du ena veckan med händerna fulla av jobb, jobb, jobb, resor, resor, resor och en final på Maracana för att i nästa vecka ta dig an lite ledighet, familjeysslor och sådant som inte är konstigare än att gå ut med soporna – då handlar det om att sakta men säkert acklamatisera dig.

Det kan låta som den enklaste sak i världen…och möjligen som ett i-landsproblem, jag är medveten om det…men det är en process.

Först släpper du garden något och blir lite krasslig.

Sen hamnar du i ett läge där kroppen inte riktigt har förstått att du inte behöver tänka på vilka jobb du ska producera för dagen.

Och i slutskedet så kan det vara nödvändigt med nån sorts avgiftning i en mild behandlingsform och mitt fall innebar det att jag åkte till ett folktomt Tele 2 Arena för att de Brommapojkarna-Crusaders i Europa League-kval.

Sen sa det pang!

Och jag sov djupt och tungt i tolv timmar.

En kropp och knopp hade landat. I verkligheten.

***

Nu är jag ju sällan helt ledig på det viset.

Det blev en söndagskrönika på ett tema som är aktuellt och på sitt sätt väldigt intressant – hur spelare som misslyckats ute i Europa vänder hem och presenteras som hjältar.

Läs den här.

***

Rätt ofta är de allsvenska sommarmånaderna de allra mest intressanta, inte minst för ett transferfönster som får klubbar att fladdra till men också för att europaspelet träder in och det händer alltid någonting då.

De – och det finns en och annan – som alltid basunerar ut någon gång i slutet på april att ”nu är det kört!” glömmer alltid hur det brukar bli under sommaren.

Lag som kommer tillbaka, lag som ramlar ihop, lag som tappar spelare, lag som får spelare och lag som ägnar mer kraft åt europaspel än nästa match i allsvenskan.

Det är klart att Häcken kommer påverkas av att Moestapha El Kabir försvunnit, klart att AIK påverkas av rykteskaruseller in- och utköp, givet att Helsingborg mår konstigt av ALLT på en gång, självklart att Elfsborg fått en klassisk sommarsvacka, underligt om Malmö FF inte behöver tid för att få ihop både nytt lag och nytt tänk kring laguttagningar, glasklart att Mjällby är en klubb som gungar sedan man återigen kommit fram till att allting måste vara tränarens fel.

Bland mycket annat.

***

Den som följt Henrik Larsson under hans långa framgångsrika karriär har nog sällan sett honom så lycklig som efter Falkenbergs övertygande 4-1 på AIK inför fullsatta läktare i den halländska sommaridyllen.

Ännu ett exempel på hur mycket tränarrollen betyder för Henrik och hur han brinner för dem.

***

För övrigt är världen sjuk när du ser vad som sker i Gaza/Israel och/eller nedskjutningen av MA-planet i Ryssland/Ukraina.

***

IFK Norrköping kan inte anklagas för att spela snålt.

Och Emir Kujovic kan mycket väl vara skillnaden för Peking i höst.

***

Annars undrar man ju Jose Mourinho eller Sir Alex kommer till Strandvallen i Mjällby förr eller senare?

Eller om det möjligen, möjligen, möjligen kan vara så att det är fel på spelare eller klubbens ledning?

Någon gång?

***

Vad har Elfsborg pysslat med under sommaruppehållet?

För även om lagledningen ville höja Inter Baku från Azerbadzijan till skyarna som ett lag från Bundesliga och även om BP har viss form just nu så spelades matcherna i Borås. Och även om IFK Norrköping gör en del mål så handlar det nog mest om att formen är ett fiasko.

Hade Grands nattklubb öppet dygnet runt under ledigheten?

***

Man undrar ju hur Niclas Eliasson kände när han åkte ”hem” till Falkenberg som en kille i det STORA laget – och så fick han vända hem med 4-1 i arslet.

***

När AIK gick till Europa League-gruppspelet senast var det nätt och jämna de slog ut ett gäng från Färöarna i den inledande omgången.

Sämre resultat mot vilt kämpande skitlag behöver inte säga så mycket.

***

Det här med att svenska lag ska leka med rotationssystem, jag är skeptisk.

Det är väl en sak om man spelar två-tre matcher i veckan, vecka ut och vecka in när väl Champions League dragit igång och du är med där och möter Man City ena dagen och Barcelona den andra.

Men Ventspils och Kalmar FF?

Under två veckor på sommaren efter en tid ledighet inte särskilt långt bakom..

Blir resultaten bättre eller blir de sämre?

Jag är klart skeptisk.

Istället för att spela med det man brukar spela med, istället för att stärka det man redan har och som bevisligen varit lyckat -då ska man införa en sorts rutin som du sällan eller aldrig har haft förut.

Du ska spela med kraftigt förändrade startelvor i nya matcher för att maximera prestationerna. Men när svenska lag gör sånt här under kortare perioder tycker jag snarare att allt blir sämre istället.

***

Nu gäller det att få fart på kroppen också.

Därför kör jag två TV-lagsmatcher i veckan: Lysekil (Gullmarsvallen) på torsdag och Halmstad (Sannarps IP) på lördag.

För när du väl landat och planat ut, då gäller det att inte släppa greppet helt.

 

Obrigado, Copa de Mundo – så var mitt 6:e VM

14 juli 2014 17.56, Patrick Ekwall

På ett flygplan igen.

På väg hem.

Det finns få flygresor så efterlängtade som de efter mästerskap, speciellt efter ett VM, när du efter fem veckor känner du hyggligt söndertrasad.

Minns resan hem från Paris 1998 då vi kuskat runt på tåg och i en stor redigeringsbuss, minns hur härligt att det var att sätta sig i flygstolen på väg från Tokyo 2002 efter lååååång turné med Miyazaki-läger. shinkansen och fulla brittiska länkgubbar som Ringart dealat til sig, minns hur jag kastade mig hem från ett unket pisshotell i östra Berlin tidigt en morgon en vacker sommardag 2006 eller hur jag och Långe Lundh sa till farväl av vackra Kapstaden efter några veckor som nomader.

Den här gången hittade jag en exit som krävde sin tajming.

Direkt på visslan efter förlängningen var jag på väg ut från Maracana.

Kryssade genom en väntade polisarmada, sneddade över två gator i språng, högg första taxin jag såg vid ett stoppljus, kastade mig in och sa: ”flygplatsen, obrigado, jag ska hem”.

Tjugo minuter efter att domare Rizzoli blåst av VM-finalen och vi fått se tyskarna höja armarna i skyn så checkade jag in mina väskor på Air France flight till Paris för vidare transport till Arlanda.

Och hem.

***

Tyskland, såklart.

Det går inte att låta bli att beundra det jobb som Jogi Löw gjort med det här landslaget.

Hur laget utvecklats samtidigt som det hela tiden kommit in nya, fräscha, spelare att komplettera jättar som Lahm, Schweinsteiger och Klose.

Tyskland har helt enkelt vart bäst.

De har möjligen dippat lite här och lite där, men även i matcher som varit jämna resultatmässigt (ta Algeriet, exempelvis) så var ju Löws lag i särklass.

Skillnaden 2014 från såväl 2010 som 2102 var att tyskarna såg till att hålla hela vägen.

Det är ett synnerligen värdigt världsmästarlag.

Weltclasse!

***

Europa har nu på de två senaste världsmästerskapen brutit alla ”regler” och traditioner om hur kontinenter dominerar på sin egen hemmaplan.

Spanien vann i Afrika.

Nu vann Tyskland i Sydamerika.

Det är fortfarande Europa som dominerar, Sydamerika som hänger på, däremot ett Afrika som tycks tappa något och ett Asien som aldrig riktigt får det lyft som det talats om i flera år.

***

Men MVP i detta VM är Arjen Robben, han var i en oslagbar form och gjorde skillnad som ingen annan.

James Rodriguez som tvåa och Hummels som trea.

Även spelare som Müller, Neymar, Mascherano var kandidater.

Och givetvis Leo Messi.

Många hånar den kommitté som gav honom priset som VM:s bästa spelare, och självklart luktar det någon sorts sydamerikansk kompensation, men vi får inte glömma att Messi bar på egen hand fram Argentina till segern i gruppspelet. Sen tappade han något i form, men att beskriva Messi som ”dålig” är förstås att ställa smått omänskliga krav på honom. Understundom är han helt briljant även när han inte ”avgör” matcher helt själv.

Målvakter känner jag får tävla mot andra målvakter och i det fallet är valet givet.

Manuel Neuer är tveklöst mästerskapets bästa.

Vi hyllade gärna rätt många målvakter i det här mästerskapet, oftast sådana i ”sämre” lag som alltid får större möjlighet att briljera eftersom de har mer att göra. Då bygger vi den bedömningen på enstaka eller flera parader, oftast helt avgörande, och jag har inga problem med det.

Men.

Neuer är mästerskapets i särklass mest kompletta målvakt, modern i sin stil med spelsinne och känsla för spelet med fötterna. Väldigt ofta perfekt placerad i avgörande moment, värderar genuint och ett igångsättande av spelet i Schmeichel-klass.

Det finns ett moment i finalens 2:a halvlek när Neuer greppar ett ganska tufft inlägg och sekunden senare drar iväg ett perfekt tajmat utkast till Müller vid halva plan som gav upphov till en strålande kontring.

***

Brasilien föll ihop totalt och frågan är väl egentligen om inte det här laget – under den här ledningen – ska tacka sin lyckliga stjärna för att de tog sig till semifinal överhuvudtaget – och på så vid ”räddade” hemma-VM.

Att uppträda som ett gäng yra höns i en match…även om det får finnas gränser och den drogs väl kanske långt innan 1-7…är möjligen en sak. Att göra det några dagar senare i ytterligare en match är någonting helt annat: ett avslöjande.

Har Brasilien haft ett sämre lag i något VM någonsin?

Många brassar ställde sig den frågan.

Helt tydligt är att Felipe Scolaris ledarskap var överskattat i en modern fotbollsvärld, där det inte bara handlar om att spela på känslor, be journalister fara åt helvete och vifta lite med händerna i sin matchcoaching.

Att ge spelarna ledigt efter var och en av de fyra första matcherna och låta dom åka runt helt fritt i jätte-Brasilien under knappt ett dygn, vilket gjorde att många spelare reste dubbelt så mycket (minns Ramires som åkte med en nattflight kl 03:30 för att hinna i tid tillbaka till campen), var en sådan detalj som var lite förvånande.

Och att bli så taktiskt lurade och överkörda mot såväl Tyskland och stundtals mot Holland tyder på att Scolaris tid är förbi.

***

Jag och Tarlandao satt på så kallade observerseats på Maracana, uppe i ena hörnet, sektion 501, rad S, plats 30 och 31.

Det precis bakom en ganska vildsint argentinsk skara som, tillsammans med övriga många tusentals Argentina-fans, tog varje tillfälle att håna Brasilien. Dels för 7-1 såklart, dels för att Maradona är större än Pelé.

Det var egentligen argentinarnas enda två sånger som ekade runt arenan, som om det var viktigare att pissa på brassarna än att höja sitt eget lag.

Och eftersom hatet uppenbarligen är ömsesidigt så var det rätt många brassar på läktarna som inte direkt uppskattade vad de hörde.

Det blev en hel del kastad öl och en och annan mindre fight rakt framför oss innan ett gäng militärklädda poliser trampade in och det var väldigt tydligt att de inte ”var att leka med”.

Lite trist, förstås.

Och jag vågar knappt föreställa mig hur det hade slutat på läktarna och på stan om det varit Brasilien och Argentina som mötts.

***

Enligt Felipao Scolari gjorde han inte ett enda fel under VM.

Då var Lasse Lagerbäck något mera ödmjuk även om han bra ångrade en enda grej (ett byte i paus i Belfast) över HELA sin framgångsrika förbundskaptenstid.

***

Jag tillhör dom som tycker det är helt OK att man INTE visar knäppgökarna som springer in på fotbollsarenorna.

De ska fan inte få chansen att synas över hela världen via TV-kameror, för det är oftast det som är deras (ekonomiska) syfte.

Sen är det inget nytt, Premier League var först med att censurera bort.

För övrigt kan vi konstatera att svenska /arrangörerarenor får mycket skit för att folk rusar in på arenorna, men vi ser rätt ofta på andra håll att det är vanligt. Och svårt att stoppa, om någon bestämt sig.

Jag har själv sett det på en del VM-matcher i Brasilien och på finalen var bevakningen så stor på Maracana att den lätt hade kunnat täcka ett helt års normal polisbevakning i södra Götaland.

***

4 miljoner licensierade spelare finns det i Tyskland.

Det är förstås några stycken och det är klart att det hjälper till.

Men man ska få ihop det också, det räcker inte med MÅNGA spelare (se Brasiliens hopkok till icke-lag) och som den dirigenten har Löw varit strålande, är min känsla.

***

Det blev ett fint VM, där landet Brasiliens känsla för fotboll smittade av sig.

På såväl publik som på spelarna.

Det var en sann fröjd att ALLA var intresserade av VM, att ALLA pratade VM, att ALLA kände sig involverade i VM, att ALLA såg VM överallt.

Samtidigt har jag full förståelse för det brasilianska folkets protester mot att blidka världen (Fifa) till förmån för att människor ska få möjligheten att leva ett drägligt liv.

Korruptionen i samband med VM slog alla tänkbara rekord, hundratals miljoner har bara försvunnit upp i det blå och rakt ned i fickor på olika makthavare i rakt nedåtstigande led.

Nu står landet där med vägar som aldrig blev byggda och flygplatser som aldrig blev upprustade, trots att det tilldelats galna pengar för just det.

Landet står också med enorma arenor som i de flesta fall spräckte budgetgränser vida överstigande alla farhågor.

Den mytomspunna, men rätt mediokra arenan (om du frågar mig), Maracana, kostade flera miljoner mer att renovera än Allianz Arena kostade att bygga från grunden.

Den helt fantastiska Mané Garrincha i huvudstaden kommer framöver att hysa ett lag i division 3.

I Manaus kommer de spela korpfotboll och i Fortalezza spelar bästa laget i den andra divisionen för att ta några exempel.

Flera av arenorna kommer nu stå som vansinnigt dyra betongmonument, samtidigt som landet blöder ekonomiskt och rätt många miljoner människor inte har råd med ett mål mat om dagen, än mindre vettig skolgång eller sjukvård.

Tacka fan för att folk blir förbannade.

För hur mycket de än älskar fotboll så blir det lite för mycket när miljarder kastas ut över Fifa, över de redan rätt rika, över arenor de flesta aldrig har råd att ens besöka och rakt ut i luften.

Vi var, med all rätt, oroliga för våldsamma demonstrationer och de poppade upp här och där i spridda skurar.

Med en polisbevakning av sällan skådat slag (överallt!) gavs det nog aldrig en möjlighet att säga ifrån.

Men vad händer nu? Med våldsamheterna? Med landet? Folket? Välfärden? Brasilien?

En sak vet jag, att när Fifa-pamparna var klara med laxsnittarna, när några av dom sålt sina biljetter, när de svarta limousinerna lämnat av Blatter och Co på flygplanstrappan i Rio de Janeiro, när cashen är hemma…ja, då skiter de ju i det.

***

Jag och mina wingmen, fotograf Tarlandao samt tolk och fixare Pastor Paulinho kan förstås blicka tillbaka på fem veckor stor upplevelse.

Att jobba med fotbolls-VM är att JOBBA med fotbolls-VM och hur man än förklarar det för alla andra så vill de inte förstå att det är slitsamt om än en höjdpunkt i yrkeslivet.

För oss på fältet innebär det sällan under 12-14 timmars arbetsdag och där det oftast är resorna som tär hårdast och vi lärde oss snabbt att det sällan går att ta sig från A till B i Brasilien på under en timme. Om det så var till en träningsanläggning, en flygplats, ett hotell eller en restaurang.

Därför var förstås vår chaufför, den enorma Felipe Ferreira dos Anjos, som vi kom att kalla Felipao (store Felipe), ovärderlig och en klippa i ur, skur, dag och natt. Trygg som ingen annan med sina labbar runt ratten.

Det var härligt att lära känna brassar i och runt landslaget på träningsanläggningen Granja Comary i Teresopolis.

Det var en galen upplevelse att bo i ett berg, i en skog med alptoppar, konstgjorda sjöar, gasthaus, getter, personal i schweiziska folkdräkter, fonduerestaurang, sluttningskossor, Everton, nöjesfält, isbana, tupp och stubbar som spelade musik ; Gökboet!

Det var fantastiskt att dra iväg till kaoset kring Brasiliens matcher och ta del av den emotionella urkraft som utspelade sig på arenorna i samband med matcherna (nationalsången).

Det var stort att se Neymar när han är som bäst och tanken på hur bra han kommer att bli.

Det var oerhört intressant att se brasilianska stjärnor sitta i evigheter på presskonferenser och höra hur rätt många av dom tog tillfället i akt att verkligen säga vad de tyckte.

Det var skönt att konstatera att jag aldrig någonsin ska åka i en Fiat Duplo igen.

Det var på alla sätt underhållande att ta del av presschefen, den ständigt nyfönade Rodrigo Paiva…se honom beträda scenen som en rockstjärna och kontrollera sina styrkor med hjälp av agentmikrofoner från en egen pulpet eller ta ett snack med honom och förbluffas över en american accent-style som man annars bara hört i Miami Vice.

Det var klart givande att med hjälp av Pastor Paulinho få träffa Fred, Fernandinho, Bernard, Ramires, Thiago Silva, Oscar, Careca med flera i egna intervjuer.

Det var inte lika roligt att ständigt fjäska och tigga för att få tillgång till mixed zone eller observerseats hos Fifas mediaansvariga inför varje match i någon sorts förnedrande rövslickarmetodik som fick Lasse Granqvist (han fick bevittna detta en gång) att häpna, men tyvärr enda chansen för svenska TV-kanaler att hitta en möjlighet att kunna jobba i ett mästerskap där Sweden inte är med och därför betraktas som den fattiga och exotiska kusinen från landet.

Det var häpnadsväckande att se Tarlandaos dolda talanger i Fortaleza.

Det var, som alltid, klart speciellt att ta sig an olika former av hotellboende på hotell som blev över när Fifa roffat åt sig sitt och vi aldrig var förbokade på sådana hotell; de som en gång upplevt Hotel Carlton i Brasilia, Hotel Diogo i Fortaleza. Hotel Normandy i Belo Horizonte och det luggslitna söndersunkiga Astoria Copacabana i en gränd på en bakgata till den berömda strandremsan.

Det var fantastiskt att träffa och göra reportage med härliga profiler som den gamle skyttekungahjälten Dada Maravilha som gjort 499 mål på nick. den japanska journalisten Kyomi Nakamura som följt varje steg av Brasiliens landslag sen 1998, den karismatiske radioreferenten Rodrigo från Radio Globo och självklart 11-årige Moises och hans kompisar i Romarios gamla favela Barriero do Vasco.

Det var en fröjd att få äta kött, kött, kött.

Det var väldigt kul att lira lite strandfotboll en eftermiddag med ett gäng dribbelkillar på beachen i Fortaleza. jag och Pastor Paulinho fick till slut ett grepp om dom resultatmässigt innan vi bägge fick ge upp med värmeblåsor under fötterna som gjorde att vi haltade fram i ett par dagar.

Det var med viss stolthet man såg Jonas Eriksson VM-döma live i Brasilia.

Det var grymt att få leva med brasilianskt inrikesflyg, ständigt i tid, snabb boarding och säkerhetskontroller där det viktigaste (förutom säkerheten) var att passagerarna skulle uppleva det som smidigt och inte lata säkerhetskontrollanter.

Det var kul att få en kortare smak av Rio de Janeiro på slutet, supporterlivet som bubblade där mer än på andra ställen.

Det var riktigt roligt att TV4 fick bättre credd än någonsin för ett fotbollsmästerskap när kanalen valde att lita på det man hade och inte på något som man ”trodde” skulle bli bra.

Det var som alltid härligt med responsen som jag fått via den här 9-åriga bloggen, massor av mejl, Twitter och Instagram, även om en hel del handlat om att de varken sett eller hört mig från Brasilien: jag lovar jag var där, jag lovar att jag har jobbat.

Det var ett VM som hade rätt mycket av det som brukar vara ett VM, det var mitt sjätte på plats och vad och hur det blir till Ryssland om fyra år har jag ingen aning.

Det var som det var och det är som det är, som alltid,

Det var ett VM att minnas men det är väldigt skönt att få komma hem.

 

 

 

Skilda världa på Copacabana

11 juli 2014 21.53, Patrick Ekwall

Så typiskt: så snart vi gick ned lite i varv, så snart det kom dagar utan långa resor, utan evighetsutdragna sessioner i något mediacenter, så snart det började tunnas ut, så snart vi slappa åka upp- och nedförett berg, så snart man inte längre var hundraprocentigt skärpt, så snart man fick snacka lite skit skit med Rio-Olof och Backe, så snart man sänkte garden – PANG, aircondition-bombardemanget vann mark, förkylningen vann och nu sitter jag på vårt sunkhotell i en gränd på en bakgata till gatorna bakom Copacabana, snorar , hostar och stirrar in i en utsikt bestående av en husvägg.

Och pappa Lundh, överläkaren, hade såklart helt rätt när han påpekade att det är livsfarligt att bryta rutiner.

En vilodag, sen small det. Som en blixt från en regnig himmel.

Men det är synd att klaga.

Förvisso en mansförkylning, men om några dagar ska jag till Maracana och se på VM-final.

***

Jonas Eriksson hade varit värd en VM-final.

***

I senate avsnittet av PÅDDEN – som är det 61:a vi spelat in, på 61 veckor – så berättar jag mer om den rätt osannolika stölden vi fick vara med om här och det kaos som uppstod i samband med den.

Vi pratar förstås om 1-7, om Tyskland, Argentina, brassarnas procedurer, Helsingborgs IF samt om det blir Adu eller Ahh’ du.

Du lyssnar HÄR

***

Rio de Janeiro är inte riktigt som vare sig lugnet uppe i Gökboet, tristessen i Teresopolis, 70-tals-Dubal (Brasilia), vänligheten i Belo Horisonte, värmen, mjukheten,easy-going-hang-loose i Fortaleza.

Annat var heller inte att vänta.

Rio är på alla sätt turismens högborg med allt vad det innebär av bondfångeri på Copacabana och rätt många rätt usla restauranger just där.

Men det är också ”carioca”; liv och rytm och flärd och rättframhet och puls, puls, puls.

För oss som pendlat runt i en månad i en Fiat Duplo på bergstoppar, i olika flygplan dagar och nätter, på alla tänkbara hotell, i annorlunda klimat så är det ändå som att komma till en fast punkt med goda kollegor i en stad där jag redan är förtjust i shoppingmöjligheter och älskar frukt-, sandwich- och juicebaren på hörnet om vår mörka gränd.

Och Copacabana är vad det är men är i dagarna en samlingsplats för fotbollsvänner från hela världen med allt vad det innebär när det är som bäst, nån sorts förbrödring och glädje samt en hel del fotbollslir på beachen.

Copacabana är också skådeplatsen för tusentals och åter tusentals sponsorer som skeppats in från när och fjärran i alla tänkbara eventformationer.

Det är skilda världar med att åsyna dessutom. Copacabana idag är fotbollens Herrskap och Tjänstefolk.

Fifa-nissarna på lyxigaste hotellen med bevakning och transportservice som om de alla vore presidenter (det är sannerligen komiskt att se, vad r det som kräver denna lyxservice för Fifa-folket? Är VM till för pamparna? Hur stor del av en VM-budget hamnar på denna monsterlyx? Varför? Beklämmande. Mer om det i min krönika inför VM).

Sponsorerna flyttar in på en nivå strax under och smyckar hotellens fasaden i PR-prylar.

Och tillresta argentinska fans bor i slitna bilar som de parkerat upp på rad längs avenidan och kör gasolkök på trottoaren.

IMG_8758

Finmiddag utanför argentinsk bil på Copacabana

IMG_8754

Sponsorhotell 30 meter från den argentinska bilen.

***

Tänk att man en dag skulle skriva att det blir den tyska fotbollsflärden mot den argentinska lagmaskinen (inklusive Messi).

Det blir förstås en högintressant final.

Och jag hoppas att någon låser upp den tidigt, om det sen är tyskarna eller om det är Leo Messi är ointressant.

Jag vill (Väst)Tyskland-Argentina från 1986.

Inte som 1990.

***

Jag gillar bronsmatcher, det sitter i sen 1994.

Dessutom har de matcherna en förmåga att bli rätt underhållande, målrika med två lag som går för vinst genom att släppa lite på tyglarna.

Sen finns det en extra krydda med morgondagens bronsmatch.

Hur ska Brasilien tas emot av sin hemmapublik efter förnedringen senast?

Hur kommer Brasilien att agera?

Vad händer i landet om Scolari åker på ytterligare en smäll? I ett VM som ärkefienden Argentina kan vinna…

***

Läs nu här och begrunda!

***

Vi får alla hoppas att ingen brassepolitiker sålt bort dräneringen av Maracanas gräsmatta i klassisk korruptionsaffär.

Det regnade kraftfullt i två dygn.

***

Ni vet hur ofta vi kan påtala att vissa mästerskap i olika sporter bara vinns av vissa länder i en snäv krets.

Men fotboll-VM är nog snävast av alla i hygglig modern tid, åtminstone sett till vinnare och inte över generell konkurrens.

Brasilien är etta i VM:s maratontabell före Italien, följd av Tyskland och Argentina.

Förutom de länderna vann Uruguay två gånger 1930 och 1950. England och Frankrike vann hemma 1966 och 1998 och Spaniens framgångsväg kröntes med guldet 2010.

Och det blir alltså ingen ”ny” vinnare i år.

***

Jag vet inte vad mansförkylning heter på portugisiska eller hur de bäst botar sådana i Brasilien men när jag försökte förklara på apoteket att jag ville ha nässpray och pekade med ett finger mot näsborren och gjorde nån sorts sprutljud och visade nässpray-tryck-rörelse med fingrarna, då ville killen bakom disken ge mig ett paket kondomer.

Jag försökte förklara att så jävla förkyld var jag inte.

 

Det ofattbara så ogreppbart att det kändes obehagligt

9 juli 2014 06.14, Patrick Ekwall

Det var inte ens roligt.

Jag satt mellan Lasse Granqvist och Jensa Fjellström på kommentatorsläktaren och jag såg mig omkring strax efter 5-0 så såg mest tomma, förstummade ansikten, jag såg skakande huvud, jag såg de allra mest luttrade journalisterna sitta och titta på varandra som om de nyss tagit del av ett rýmdskepp som landat och ut ur det hoppat små rödsvarta varelser som slog kullerbyttor på Mineiraos gräsmatta och alla kunde vi skrika, gråta, gapa, vråla, tjuta men det gick fan inte att skratta.

För det var inte ens roligt.

Det ofattbara var så ogreppbart att det snarare kändes direkt obehagligt.

Om det kändes ofattbart att vara på läktarna just här i Belo Hoizonte när Brasilien var på väg ut i åttondelen mot Chile så kan ni försöka föreställa er hur det var att sitta där när Brasilien spelade en VM-semifinal på hemmaplan och låg under. Med 7-0.

Jag är fortfarande inte helt övertygad om det som har hänt verkligen har hänt och att jag var där och såg det hända.

***

Någonstans i denna kakafoni som nu skakar om hela Brasilien: Tyskland var och är fantastiskt i sina stunder.

Och när Spanien. Italien, England och Frankrike faller bort så står Tyskland och den oerhört framgångsrika Bundesliga stabilt, säkert, vägvinnande. Alltid. Utan svackor.

Nog för att de erbjöds enorma utrymmen, oceaner av tid och motståndare i fullständig desorienterng – men det ska göras också.

Det här var inte bara Brasiliens 1-7, även om det av förklarliga skäl handlar en del om det, det var i mångt och mycket Tysklands 7-1.

Samt ännu en framgångens dag för Klose, för Löw, för Neuer, för Lahm, för Kroos, för Özil, för Müller, för Khedira, för Boateng, för Schürrle, für alles.

Men 7-1, förstår ens tyskarna vad som hände eller vad som har hänt?

***

Man trodde ju att Berlin-matchen, den som Sverige hämtade upp från 0-4 till 4-4 mot just Tyskland, var bland det mest osannolika du skulle få uppleva på en fotbollsläktare.

Och så kommer det här.

Nu tycker jag fortfarande att 4-4 i Berlin på alla sätt är unikt för det är det ju och kommer aldrig att ske igen inom en rimlig framtid.

Men vad fan är då 7-1 på Brasilien i en VM-semi?

När får vi uppleva det igen?

Brasiliens största förlust, den förra var 0-6 mot Uruguay. 1920. Tio år INNAN de ens spelade första VM.

Ett Brasilien som inte förlorat en tävlingsmatch på hemmaplan sen Teofilo Cubillas’ Peru sänkte dom med ett fantastiskt mål 1975.

***

En gång, efter ett svenskt simguld på 80-talet, så inledde Birger Buhre sin krönika i Kvällsposten med raden: ”Jag saknar ord”.

Sen skrev han i ett fritt flöde an av sina längsta krönikor någonsin, vilket inte vill säga lite.

Lite så är det ju här och nu mitt i nattens Belo Horizonte; det som har hänt går inte riktigt att beskriva i ord och ändå finns det så mycket att säga, skriva, få ur sig.

***

Värst var väl annars att det blev en rätt avslagen semi som avgjordes under en tiominutersperiod i första halvlek.

***

7-1 är bisarrt, såklart.

Det kunde ingen vettig människa i världen föreställa sig, så långt är vi alla överens.

Men i ärlighetens namn misstänkte ganska många av oss att det här var ett Brasilien som byggts likt ett korthus.

Jag skrev tidigt: ”vad är detta Brasilien mer än eld, hetta och gnista påeldade av publiken och av Neymars enmansshow?”.

Inte mycket visade det sig.

Snarare underligt att de hankade sig fram hela vägen till en semifinal.

Brasilien hade inte tillstymmelsen till ”eget spel” eller ens en uttänkt och välplanerad ”spelidé”.

De hade ”ge bollen till Neymar”.

Och en solid defensiv med Thiago Silva i huvudrollen och när även han var borta stod David Luiz som på en stäpp likt en ensam förvirrat argsint vildhund; okontrollerad i sina utflykter hit eller dit, gläfsandes efter lite bråk.

De hade (eller har, ett tag till) en förbundskapten som trodde så benhårt på sina tankar att hans stod fullständigt handlingsförlamad när det inte gick som han trodde.

Brasilien var verkligen aldrig riktigt bra och avslöjandet blev obarmhärtigt när de ställes mot en motståndare som funderade taktiskt/cyniskt istället för att bara gå på känslor/instinkt: Chile och Colombia.

***

Det var Thiago Silva på presskonferensen dagen innan (trots att han inte skulle spela), det var Neymar hit och dit på kepsar och i form av en viftande tröja nere vid innerplan.

Och var det inte tårar av glädje så var det tårar av sorg eller av mental press eller av nationalsång eller av att någons faster gått bort.

Brasilien tänkte och funderade på så himla mycket annat i detta VM att de helt glömde bort ett väldigt väsentligt fokus: att spela fotboll.

Energin gick gärna åt till annat.

***

Återigen: jag har sett pojklag från Bangladesh i Gothia Cups 12-årsklass som agerat mera rationellt i sitt försvarsspel än detta Brasilien.

***

Tänk dig att stå därnere på sin hemmaplan med vetskapen om att du för evigt kommer att vara en del av ett ärkefiasko som 200 miljoner aldrig kommer att glömma.

Som 11 st Barbosa, målvakten från finalen 1950 som i hela sitt liv förföljdes efter förlusten mot Uruguay.

***

Inte ens på stan efteråt, när vi tog en Fogo de Chao-middag, gick det att skönja annat än människor som om de vore i psykos.

Inte fan blev det väl 7-1.

Kan det vara sant? Har det skett?

Än en gång tvingas jag själv konstatera att jag inte är helt säker på att det som jag såg hända verkligen har hänt.

Nån jävel måste ha hittat på allting.

 

 

 

Så olika ser vi på Robben, jag tyckte han var fantastisk

7 juli 2014 00.21, Patrick Ekwall

Det är alltid en grej, det här med hotellen.

Minns fyra år sen i Sydafrika med nyöppnade The Aviator, spökhuset med kattdjur ute på landet någonstans och självklart Långe Lundhs fynd ”The African Footprint”, insålt som ett 4-stjärnigt boutiquehotell, där jag fick bo i annexet som visade sig vara hemma hos grannen i ett iskallt litet kyffe.

Och här: Gökboet, ett minne för livet.

Eller Carlton Hotell i Brasilia där allting gick i flera nyanser av chokladbrunt, du hade panel vid sängen som kunde styra sådana moderniteter som lampa och radio, servispersonalen och deras kläder (väst, smoking, vit skjorta, fluga) samt ålder var av sådan art att du fick peta lite lätt på dom för att vara helt säker på att det inte var en vaxdocka.

Det unika med Carlton Hotell var att det förmodligen var den enda byggnad som fanns när de började bygga staden på 50-talet.

I Fortaleza avslutade vi med fem dagar på Hotell Diogo (inte DIEGO, det skulle brassarna aldrig godkänna i sitt galna argentinahat) och det sades ha tre stjärnor, oklart vem som delat ut dessa men han/hon kan inte ha varit helt nykter.

Eftersom jag vant mig vid det mesta genom åren, glömmer aldrig renoveringsobjektet Bon Alpina i Igls utanför Innsbruck under EM 2008, så försöker jag stålsätta mig så gott det går.

Därför har jag bara gjort en enda ”Perlskog” under hela resan.

En Perlskog, som det heter i sportjournalistsammanhang skulle förstås vara hans bror, men det är också likställt med att byta hotellrum.

Upp och vänd, snabb inblick, sen direkt ned till receptionen och be att få ett nytt.

Jag gjorde det när vi efter nattligt kaos hamnat en timme utanför Fortaleza för att där få vet att det bokade hotellet av typen Sunwing ute vid en strand i ödemarken var överbokat, det fanns ingen plats för oss, men de kunde hjälpa oss med 5-stjärnigt inne i stan.

Om Hotel Seara var five stars, då har Scandichotellet ute vid vägen i Örnsköldsvik sex.

Jag tog ett byte på uppstuds där när malätet gammalt rum hade lite för stark odör av mögel för min smak.

Kan möjligen låta lite stökigt, men det är en viktig del av kampen om och med hotellen på mästerskap…och är det något Perlskog lärt mig så är det att det alltid går att få ett bättre rum.

***

Costa Rica, vilka krigare.

Och tänk att de var en benparad i förlängningen från att skjuta sig till den mest sensationella semifinalplatsen i VM-historien.

***

I pojklaget i BK Olympic brukade vi byta ut målvakten när det hände att det gick till straffar i nån cup.

Då ställde vi Asim Nuhanovic mellan stolparna eftersom han hade växt lite före oss småpågar, var 1.90 och skrämde livet på skyttarna.

Så i det sammanhanget var Robert ”Gummi” Jönsson före Louis van Gaal.

Men ändå.

I ett sånt här sammanhang.

Det är ju inte bara det att han funderat på bytet av Cillesen mot Krul.

Han riskerar en hel del med att spara ett byte i en match som går över 120 minuter.

Men med Louis van Gaal är allt möjligt och när det lyckas talar vi om geniaitet. Tvärtom så betraktas han som galen.

Det som däremot slog mig var bilden på Hollands bänk där flera ledare satt djupt nedborrade i iPads, som om de läste av matchens statistik och hittade möjligheter där.

Ingen aning, men det såg ”modernt” ut.

Sen är fotboll tack och lov mer än så.

Du kan läsa av Costa Ricas straffskyttar bäst du vill, du kan aldrig säkert veta att Celso Borges byter från högt upp i vänstra hörnet till lågt i det högra.

Och vilka smarta drag du än hittar så är det alltid upp till spelaren att stå för ett utförande och holländarna tryckte verkligen dit sina fyra straffar som om de var hur iskalla som helst.

***

De allra flesta galna, mest tempofyllda och underhållande matcherna har spelats kvällstid när värmen lagt sig.

I Qatar kommer temperaturen överstiga allt de vi känt av här, oavsett när de spelar.

***

Nu kan det förstås mycket väl bli Leo Messis VM.

Argentina känns lite lägg lagom ”tråkiga” och stabila, har du då en Messi så har du en kombination som kan räcka långt.

***

Min lördagskrönika i Getingen handlar om en månad med Brasiien.

Och om att allting inte alltid så som vi tror att det ska vara.

Läs HÄR.

***

Tarlandao har talang.

***

Det kan förstås lika gärna bli Arjen Robbens VM.

Folk på Twitter såg förstås bara en förstärkning och har liksom bestämt sig för att leta filmande i varje situation.

Jag har skrivit om Robbens filmeri för några dagar sen här, i den här matchen tyckte jag inte alls att han sprang och sökte upp straffar/frisparkar.

Däremot blev han tungt kapad rätt ofta och bara för att man flyger iväg efter en kapning så behöver inte det vara en filmning. Åtminstone inte sett till vilken fart Robben har.

Och framförallt var han fantastiskt bra, kanske är han VM:s mest formstarka utespelare.

Det var som var lite intressant när jag följde matchen via brasiliansk TV och Twitter var hur olika ”vi” ser på fotboll eller på Robben.

När Twitter-Sverige svämmade över om att Robben är en filmare så nämndes det inte alls av brassekommentator och expert, däremot tokhyllade honom och var väldigt kritiska mot hur hårt han tacklades.

Här är klassas fult spel som mycket värre än en filming/förstärkning än det gör hos de som har Wolverhmapton-Millwall som rättesnöre.

Jag säger inte att något är rätt eller fel, däremot att det är annorlunda. Och intressant på sitt sätt.

Jag tycker Arjen Robben ska sluta att aktivt SÖKA straffar i syfte att bara göra det och inte något annat, men jag tyckte absolut inte att han gjorde det mot Costa Rica.

Och jag tyckte att han var outstanding på planen, outslitlig och ständigt ett hot.

Vill man inte se det så vill man bara söka efter fel.

***

Pastor Paulinhos skor alltså, det blir aldrig mera fotbollsproffs-skor än så.

Lovar återkomma med bildkavalkad.

***

Tim Krul hetsade och trashtalkade inför straffarna.

Lite roligt är det ändå.

Läs mer om det här.

***

Jag gillar ju allsvenskan och gör vad jag kan för att följa den på distans.

Mest intressant så här långt är väl Helsingborgs ras mot IFK Göteborg. Det går aldrig att jämföra så, men det var ändå IFK Göteborg som spelade 0-0 hemma mot ett gäng från Luxemburg i Europa League-kvalet någon dag innan.

Uppenbart är att allting inte riktigt är vad det borde vara i HIF, på alla tänkbara plan och det är inte direkt så att de samlat ihop så många poäng att det kan glida igenom resten av allsvenskan utan att riskera åka ut.

Sen kan det förstås vara ett sånt där klassiskt ”vi-ska-kvala-till-Champions”-tecken att ettan Malmö FF baar får en pinne mot tvärjumbon Brommapojkarna.

***

På plats i Belo Horizonte kördes vi till Hotell Normandy.

Väldigt uppenbart att det öppnade inte långt efter landstigningen 1944 och ville ha ett namn som var lite fräscht (om än med -y istället för -ie).

Precis som på alla anda brassehotell gäller den åldersstigna metoden att fylla i papper med namn, adress, telefonnummer, längd, vikt, passnummer, skonummer, mammas födelsenamn, favoritmat och yrke.

Jag har alltid undrat vad de gör med alla lappar och varför det är viktigt att veta om man är murare eller fotograf?

Skitsamma.

När den proceduren skulle genomföras på Hotel Normandy så upptäckte jag att det var två papper på varandra och däremellan – ett klassiskt sånt där blått kalkerblad!

Det är då man vet vilken typ av hotell man hamnat på.

Det är också då det är läge att göra en Mega-Perlskog: be att få byta rum, INNAN du ens sett det du fått.

Fan vet om det hade hjälpt på Normandy, men det är dumt att chansa.

 

 

Ibland ser Scolaris lag ut som ett gäng pojkar i Gothia Cup (på sin första resa hemifrån)

5 juli 2014 06.02, Patrick Ekwall

IMG_8445 IMG_8372 IMG_8412 IMG_8471 IMG_8456

 

Jag gillar ju Fortaleza.

Det är varmt, det är strandnäsa, det är semestersofta människor, det är lite easygoing.

Men det är också världens största Kiviks Marknad.

Nere vid strandpromenaden på Beira Mar, som ÄR downtown och där du hittar de flesta hotell som restauranger, pågår en dygnet-runt-försäljnign som inte bara är VM-relaterat i form av fotbollströjor (med nr 10): det är ALLT.

Och du kommer inte undan.

Inte ett steg utan att någon vill pracka på dig dricka, handdukar, badskor, kepsar, virkade kjolar, kapsylöppnare, underliga grejer du stoppar i min som gör ljud, självlysande prylar, utflykter, tavlor, frukt, lustiga leksaksdjur, badrumsmattor (!), flaggor och fan vet vad.

Samt en enorm modellbåt.

Jag och Disco satt på restaurang igår och attackerades av Fortalezas knallar varannan minut, vi viftade bort lite vant men det gick inte att helt ignoerar killen vars uppgift alltså var att sälja modellbåtar; stora som hus, minst 20 kg och till ett pris av 1350 reais (sisådär fyratusen bananer).

Alltså, vem fan köper en enorm modellbåt på uppstuds under en middag på en halvdassig uteservering i Fortaleza?

Hur många båtar säljer han?

***

Tyskland, såklart.

Det är ju inget annat än imponerande av maskinen att ta sig till ytterligare en VM-semi.

***

Brasilien har på något vis tråcklat sig fram och är framme i en semifinal utan att egentligen ha gjort en enda bra match, om man nu kan säga så om de spelat fem och ännu inte förlorat.

Eller så är det förmodligen så att vi kräver lite mer av just Brasilien. I ett VM på hemmplan.

Senast räddades de av en ribba,  en stolpe och av en målvakt, den här gången räddades de av två försvarsspelare på två fasta situationer.

Allt det där ingår ju liksom i spelet, så det är ju inte det. Men rätt många – inte minst en hel nation, 200 miljoner pers i gula tröjor – tycker att Brasilien ska vinna på ett helt annat sätt.

Men Jogo Bonito, my ass.

Det ser fan inte klokt ut ibland och det är INTE vackert.

Brasilien eldas upp av miljön, pumpar iväg sitt lag som eldsprutande drake och skrämmer livet av motståndet. Det gav dom 1-0 på Chile, det gav dom 1-0 här.

Men ibland uppträder Scolaris lag som något som är i Gothia Cup för första gången.

Hur ett hemmalag i 2-0-ledning kan få sådan panik med 20 minuter kvar är smått ofattbart, helt plötsligt började brassarna sparka iväg bollar i panik och uppträde galet förvirrat på egen planhalva.

Felipao Scolari kastade in folk direkt från bänken – trots att tre andra värmt upp i en halvtimme – och Brasilien förvandlade återigen en match de haft tydligt i sin ägo till kalabalik.

Än en gång avslutades matchen med en hemmapublik som mest stod och gapade när slutsignalen gick, tagna av stunden, mera lättade än väldigt glada.

ja, Brasilien är i semifinal och detta VM fortsätter att dansa fram.

Men inte fan är det samba.

***

Jag missar förstås inte att förbundskaptener Hamrén och Sundhage ställt upp på en bild med ett gäng unga sverigedemokrater under den där roséveckan på Gotland.

Personligen har jag lite svårt för att bli särskilt upprörd och jag vet inte riktigt vad man har för issues om man på allvar kräver förbundskaptenernas avgång efter vad som har hänt.

Ja, de kunde självklart ha varit lite mer uppmärksamma på vem som frågar men det är inte alltid så enkelt som man tror, alltid. Det händer även att jag i samband med fotbollsmatcher (eller krogbesök, då vågar folk fråga oftare) får frågor från människor som vill ta bilder.

På krogen säger jag kategoriskt nej eftersom det liksom är på krogen och man är där med sina polare, då får man förstås veta att man är en jävla diva och idiot.

Annars ställer jag alltid upp och jag är övertygad om att det inte alltid är människor som varit het rumsrena som man plåtats med, jag kollar inte direkt loggor på tröjor eller frågar vem dom är. man försöker var snäll och ställer upp på en bild för det är vad det är; just exakt en bild.

Kag kan tänka mig att Erik Hamrén får tiotusen gånger fler förfrågningar än vad jag får om bilder och jag jämför inte min egen persons status/betydelse med en förbundskapten – jag säger bara att det är lätt hänt att det blir som det blev.

Hade marxistkommunisten Sundhage vetat vem som ville ha bilden och i vilket sammanhang den skulle användas, så hade hon ju aldrig ställt upp på den.

Vad jag däremot inte kan förstå är varför det ska vara så förbannat svårt att bara säga att det blev fel, att det var ett misstag och att det var en bild som man gärna inte hade varit med på.

Det är hur enkelt som helst.

Istället för att veckla in sig i en massa resonemang om hit eller dit, upp eller ned och fram eller tillbaka – som bara förvärrar saken.

Bilden var ingen stor grej, folk tappar det fullständigt när de vill göra det till något som ska innebära en avgång eller ett ställningstagande för rasism och annan galenskap.

Men hur svårt är det att säga att det var ett misstag och att det blev fel?

***

Visst, filmningar är ett problem och det måste åtgärdas.

Men en av domarens främsta uppgifter är att skydda spelarna mot att utsättas för brutalt spel, som ibland kan vara en fara för deras hälsa.

Där är jag rädd för att den Howard Webb-nivå som man satt på utdelning av kort drar ned fotbollen till en bakgata som hörjade på 80-tslet och tidigare, när stora stjärnor systematiskt stoppades med våld.

Igår bestämde sig Brasilien för att James Roriguez skulle stoppas. De gjorde det och de fick göra det.

Ett givet kort inledningsvis på Fernandinho efter upprepade förseelser hade kunnat bli smått avgörande för matchen.

Jag förstår om James blev tokig när han orsakade sin första frispark, en bit in i andra, och fick gult direkt. Det rimmade väldigt illa i ett motto som handlar om att skydda fotbollens artister.

Och med något hårdare nivå inledningsvis så kanske det inte hade varit värt att sätta ett knä i ryggen – rätt fult och medvetet – på Neymar i andra halvlek.

***

Bästa stämningen på brassarnas matcher, helt klart i Fortaleza.

Det BRANN ett tag i förta halvlek-

***

David Luiz kör ju det där bredsidesskottet som Afono Alves alltid använde sig av.

Märkligt. Smått omöjligt att utföra.

Men träffar du rätt är det otagbart.

***

Det är trist för VM, men det är mest synd om Neymar.

Och om tröjförsäljarna.

***

Nu vilar vi upp oss en dag i Fortaleza, sen drar vi till Belo Horizonte.

Kanske åker vi dit med ett modellflyg i bagaget.

Eller en badrumsmatta med Maxwell som motiv.

 

 

 

 

 

Moises, min allra största fotbollshjälte i detta VM

3 juli 2014 21.23, Patrick Ekwall

för en vecka sen tog  jag, Tarlandao och Pastor Paulinho vägen ned från berget, in i Rio de Janeiro, bakom Vasco da Gamas sönderslitna arena Sao Januario.

Där, strax bortom ena kortsidan, ligger Barriero do Vasco, en ganska stor och förhållandevis lugn favela.

Men med etxrem misär och fattigdom på sina håll.

På en liten inhägnad five-a-sideplan med betongunderlag och målstolpar gjorda av järnrör träffade vi svenske Micke, som är här för att göra en dokumentär om VM:s betydelse för favelorna, men också har ett förflutet som pojklagssspelare i IFK Göteborg.

Därför hjälper han ett lag i favelan med lite träning en del dagar i veckan.

Besöket var givande på alla sätt. men också tungt och gripande: det är svårt att ta in hur barn lider, av hunger, fattigdom, elände.

Tränaren, Carlao, berättade hur fotbollen räddar många undan den värsta misären och att de gör allt för att barnen ska få en liten chans att till ett drägligare liv.

Och Moises, 11-åringen, som bott på gatan med drogpåverkade föräldrar i nästan hela sitt liv, fick oss alla att börja gråta när han berättade om hur han släpats i smutsen, i misären och hur han nu kämpade för att via fotbollen ta sig vidare.

Tack ALLA för allt beröm vi fått för inslaget, från såväl Sverige som från Danmark (hela programmet gick i dansk TV2 med debattuppföljning där).

Många har hört av sig och vill hjälpa barnen  i någon form (fotbollslskor, träningsskor, bollar, vad som helst som din klubb tröttnat på) och ni kan fortsätta göra det till ekwall@tv4.se så ska jag vidarebefodra en kontakt.

Moises, som sagt.

Min allra största fotbollshjälte, här och nu.

(Du ser inslaget ovan. Och ännu mer om vårt besök i favelan får du om du lyssnar på PÅDDEN nr 60)

 

 

Bye, bye Gökboet

2 juli 2014 03.09, Patrick Ekwall

Vi har lämnat Gökboet.

Sannolikt för evigt.

Det känns lite sorgligt på sitt sätt.

Förvisso har veckorna i Gökboet varit så långt från Brasilien som det överhuvudtaget går att komma när du är i Brasilien, men det har varit ganska behagligt att ena dan köra kaos i Sao Paulo eller Fortalezza, och nästa promenixa bland getter, konstgjorda sjöar, sluttningskor, gasthaus, timmerstugor, stubbar med inbyggda högtalare, bergstoppar indränkta i moln och personal i schweiziska joddlardräkter.

Det går liksom inte att komma ifrån att det varit en sån där upplevelse att bo där ute i ingenstans, som i en saga på nåt vis och idag gick hela vägen bort mot början av själva berget, tryckte ena handflatan mot ganska hårt för att se om det var en kuliss som man kunde rucka lite på.

Men antingen så hade snickarna gjort ett gott jobb eller så var Gökboet verkligen på riktig (men jag är skeptisk).

***

Alltså, detta VM.

Ingen kan påstå att Argentina-Schweiz var en åttondelsfinal som välte några kiosker men avslutningen, ja jävlar.

Och när vi just hämtat andan och återhäntat oss något, då fick vi Vilda Västern i full speed: Belgien-USA!

Jag glömmer alltid så lätt, men jag kan inte påminna mig om särskilt många VM under min livstid som lyckats bjuda på så här många sköna matcher, så här mycket dramatik även om jag älskade VM 1982 och för den delen rätt mycket av dynamiten under 1986.

***

Jag har ingen aning om hur mycket politik som spelar in i slutändan, men det är klart att Jonas Eriksson kommer att kunna bli aktuell för en final.

Han är bra nog och har visat det i tre raka matcher.

Sen spelar annat in.

Howard Webb dömde finalen för fyra år sen, det kan vara läge före en domare som inte kommer från Europa.

Går ett sydamerikanskt och ett europeiskt land till en final, ja då kanske man väljer någon från en helt annan kontinent.

Och så vidare.

Eller så har de som väljer domare insett att det är 2014 och helt enkelt väljer den som de tycke är bäst OCH från en nation som inte har några känningar någonstans på något vis och i det fallet blir förstås Jonas Eriksson aktuell.

***

Jag, Tarlandao och Paulinho har ni varit i brasselägret så pass länge att vi känner oss lite som en i familjen och börjar känna våra brassekollegor till namn.

***

Arjen Robben?

Ingen kan påstå annat att han så här långt är en av VM:s absolut mest betydelsefulla spelare.

Han är för Holland vad Messi är för Argentina, Neymar för Brasilien, James Rodriguez varit för Colombia för att ta några nationer med spelare som sticker ut väldigt mycket mer än själva L-A-G-E-T (Tyskland, Belgien, Costa Rica, Frankrike).

Det är en sak och han ska ha all tänkbar credd för det.

Men Arjen Robben är också omdiskuterad och väldigt illa omtyckt på sina håll (scrolla genom Twitter efter åttondelen och de mest sansade människor jag känner vräkte ut sin avsky) – jag kan ha viss förståelse för det.

Rätt många läser ju av att Robben ständigt väljer att teatraliskt spela över, rätt ofta helt i onödan vilket ju gör att man tror att han filmar när han egentligen inte gör det.

Det är onödigt och det drabbar mest honom själv, dels blir han illa omtyckt av väldigt många och dels sätter han sig i en sits där han inte får det han kanske ska ha – enligt devisen ”äh, han filmade nog”.

Men det jag ogillar allra mest med Arjens Robbens (och det finns andra) agerande är att han nästan alltid väljer att söka upp en frispark/straff, att det blir ändamålet istället för att ta sig förbi motståndaren, vilket han ju är ytterst kapabel till.

Ser Robben en fot trampar han på den för att falla, ser han ett ben springer han i det och lägger sig och han är så bra på det att det i hans fart och med hans tyngdpunkt ibland är omöjligt att skilja det från en förseelse eller inte.

Det är skilland på den typen av ren och skär oärlighet än att överdriva en situation för att överhuvudtaget få någonting i en närkamp där den försvarande spelaren stoppar dig med ojusta medel.

Om det är straff i kampen med Marquez?

Kanske, kanske inte.

Det är omöjligt att avgöra via TV-bilder, även om luttrade experter definivit säger JA. Och lika många andra säger NEJ.

Vad vi däremot vet är att Arjen Robben i den situationen skulle kunna tänka sig att göra allt för att försöka få en straff, oavsett vilket.

Och det är ju mest det som jag känner är trist. Oavsett vilket.

***

En hel del filmsnuttar från VM (och Gökboet) får du om du följer mig på Instagram, finns där under @patrickekwall

***

Ja, Tim Howard var en vägg – men jag förstod aldrig varför belgarna (utom Lukaku) envisades med att ta alla avslut i ”fria lägen” längs med gräset på en målvakt som alltid går lågt och helst vill agera med ben/fötter i de situationerna.

***

Tänk att Chile var en ribba i slutminuterna från att slå ut Brasilien, tänk att Schweiz var en stolpe på slutet från att skicka in Argentina i ett straffdrama.

Ja, även Tyskland kände nog viss oro mot Algeriet och Holland trodde vi väl nästan var på väg ut mot Mexiko med tio minuter kvar.

Alla åttondelar, förutom möjligen den ganska öppna historien Costa Rica-Grekland, har slutat som väntat me ändå kan man inte vara säkert på någonting överhuvudtaget i detta VM.

Visst är det fantastiskt?

***

Alltså, brassarnas Argentina-hat…oj, oj, oj.

Betydligt tyngre än jag trodde.

Vi satt i Brasiliens mediacenter och såg Argentina-Schweiz och det var ordentligt jubel så snart Schweiz anföll och väldigt ljudliga suckar när Argentina gjorde mål.

Överhuvudtaget är brassarnas inte överdrivet förtjusta i att ”de stora” går vidare, skadeglädjen när Spanien, England, Italien fösvann var märkbar.

***

Belgien har farten, kraften, självförtroendet, klokheten och – truppen!

De kan mycket väl slå Argentina är känslan och de kan absolut ta sig hela vägen till Maracana.

***

Det var fullständigt fullknökat på Granja Comary idag, allt fler söker sig till Brasiliens VM-camp nu när VM smalnar.

Alla som var där var nog inte helt nöjda med att Brasilien släpade fram en avbytare (Ramires) och en spelare som inte komma lira en sekund i mästerskapet, tredjemålvakten (Victor).

Det var sannerligen snålt, även om Victor från Atletico Mineiro var intressant att lyssna till när man sovrat bort allt religiöst mumbojumbo så har han ju knappast så mycket mer att göra i detta VM än att träna med laget och sitta på bänken.

BBC hade inte direkt laddat med frågor till honom, om vi säger så.

Inte jag heller.

***

Det går inte att lita på någon längre.

Spana in det här klippet från Globo, där en kille i rullstol plötsligt reser sig upp och rusar ut på planen i matchen USA-Belgien.

Ni som brukar gnälla om att det är lätt att springa på svenska arenor och att det tar lång tid innan någon fångar upp den som springer in – ka, det går inte snabbare på en VM-arena med all den säkerhet som finns tilldelad där.

***

Visst, det kan bli Argentina-Holland och alla pratar om just den semin kontra Brasilien-Tyskland på andra sidan.

Men jag säger bara: Holland-Belgien!

Det skulle jag inte ha något emot att se.

***

Nattflyget till Fortaleza nu.

Avgår midnatt, landar vid 03:15.

En omvänd fakir.

Mot första kvarten, mot sista tolv dagarna, dags att öka tempot.

Min nyvunna kompis – som fick ett unikt rött kort

1 juli 2014 03.17, Patrick Ekwall

Kung Rodrigo, alltid nyfönad, alltid perfekt sittande CBF-kavaj och alltid gående längs staketet där alla kameramän och journalister står som i sin egen lilla mixed zone på varje träning.

Ett leende här, handslöag där, ett par ord i en konversation, några garv och så går han liksom hela vägen i nån sorts hov.

När han inte träder fram på sin puplet under presskonferenserna och via agentmikrofon i rockärmen ser till att kommunicera med lakejer ute i lokalen.

Vilken lirare.

Jag kan inte påstå att vi blivit polare på den här tiden (och han poängterade just det lite snyggt när vi sågs idag: ”hur länge har vi kät varandra? 20 år? Nej, just det, 20 dagar”), men han är lite my kind of presschef.

Jag har åtminstone aldrig träffat någon på den positionen i något lag med så pass mycket star quality, om Gunnar Brinck ursäktar.

Därför är det förstås inte särskit överraskande att Rodrigo Paiva (se inslaget vi gjorde med honom, längst upp) blivit unik som den första preschefen i VM:s historia som fått rött kort i en match.

Det är ju fan världsklass på sitt sätt, att en presschef för det röda.

Nästa är väl att de biter folk.

Paiva ska, enligt uppgift, ha klippt till Chiles Pinilla i pausen senast.

”Ingenting hände”, sa Rodrgo till mig när vi sågs som hastigast vid staketet idag. ”Det en linjeman såg var inte allting, men det ska vi bevisa”.

Sen glad han upp på sitt eget podium lite senare och sa att Neymar är frisk, att andra är friska och när han direkt fick en fråga om sin egen situation sa han att det gick att läsa om den på CBF:s hemsida samt att det alltid är spelarna som är viktigast.

För att lämna över ordet till Fernandinho.

Som ingen egentligen ville fråga om särskilt mycket.

***

Rodrigo Paiva är avstängd från kvarten men jag är lite osäker på vad en presschef egentligen stängs av från.

At prata med oss.

”Will you miss me”, frågade han.

”Yes, I will”, svarade jag.

Och jag var uppriktig.

 

 

 

 

Icke skyldiga; ni är fria att gå vidare (ungefär så)

29 juni 2014 18.03, Patrick Ekwall

När du tror att du har upplevt det allra mesta på en fotbollsmatch så serveras du alltså Brasilien-Chile en junidag i Belo Horizonte.

Jag satt på sektion 408, rad I, plats 27.

Till höger om mig två chilenska kollegor, framför mig ett gäng brassefans som rest från Recife och på min vänstra sida en radioreferent från Radio Globo.

Det var förstås en föreställning i sig; Hopp och Förtvivlan i regi av två tränare, 22 spelare, en engelsman, en ribba, en stolpe och Julio Cesar.

Jag ska inte drista mig till en kamp på liv och död, för det var en fotbollsmatch, men vi är där och nafsar.

För vad hade i ett överhettat land om politikerkorrupta VM haft tre veckor kvar – utan Brasilien?

Vad hade hänt med VM? Med spelarna? Med 200 miljoner människor?

Det omöjliga, det ofattbara var på god väg att bli verklighet och när chilenarna, fansen från Recife och (inte minst) radioreferenten från Globo var på väg att inse de, då var det som att befinna i en surrealistisk film där ingenting var på riktigt förrän den sekund som Jaras straff tog i insidan av stolpen.

För sisådär 200 miljoner var det som stå inför en dödsdom, vänta på juryns obevekliga beslut, andas in, vika ned huvudet, blunda och få beskedet efter en rättegång som utspelat sig till en mardröm:

NOT guilty, ni är fria, ni kan gå vidare.

Den lättnaden.

***

Guds Son konstaterade det på Twitter, Chile spelade hela matchen med en trebackslinje där spelarna representerar Nottingham Forest, Cardiff City och Osasuna.

Men med en klok tränare, smart upplägg, mod och ett stort dunkande hjärta – då kan du komma ganska långt.

Ett ribbskott från kvartsfinal, till exempel.

***

Straffarna var ju vad de var och sannolikt som de kan bli med det oket på dina axlar inför allas ögon efter 120 gastkramande minuter.

(Det var bara Aranguiz straff som stack ut något som väldigt bra och det var väldig lik en straff jag sett fråb väldigt nära håll utanför Gävle för inte särskilt längesen…inga jämförelser i övrigt…)

Brasilien har tränat straffar en hel del uppe i Granja Comary men ingen träning i världen går att jämföra med det som är verklighet. Jag tror liksom inte att Willian slår så många träningar klart utanför stolpen på en träning.

Och jag hävdar bestämt att straffar inte är tur, det är bara skicklighet, såväl från skytt som målvakt.

***

Chames!

***

Det förvånar mig inte alls om ”min man” i brasselägret, mediachefen Rodrigo Paiva, tagit en fight med Pinilla i spelargången under halvtidspausen.

Inte på något enda vis.

***

Men hur bra är Brasilien egentligen just nu?

Du kan alltid vara förberedd på att ett lag som vill gå hela vägen inte är hundraprocentigt i varje match.

Men fyra matcher har gått och det vi har sett så här långt är ju inte särskilt imponerande. Inte på något vis.

Om vi bortser från en glödande eld och passion som bär fram spelarna i nån sorts Vilda Västern-fotboll i början på matcherna, det brukar vara i en kvart, och om vi bortser från Neymars enmansshow – har Brasilien överhuvudtaget ett eget ordnat offensivt spel?

Jag utgår såklart från att Felipe Scolari har en spelidé, men jag har svårt att tro att den är som Brages med långa bollar på en Bengt.

Och försvarsspelet är så juniorbetonat ibland att du inte tror att det är sant.

Jag vet ju att det finns en motståndare också men vi talar om det som ska vara världens bästa lag på ett hemma-VM inför en entusiastisk publik…då har det inte varit tillräckligt bra.

Brasilien ser skräckslaget ut när de hamnar under press (fysisk som mental), de har väldigt många spelare som helt tycks sakna självförtroende och jag tycker att de har en defensiv mittfältare för mycket för att skapa tillräcklig variation i sitt anfalllsspel, som inte bara kan handla om att ge bollen till Neymar och hoppas att han ska göra något.

I det sammanhanget ser Brasilien faktiskt ut som ett Zlatan-Sverige.

Vad som är jobbigast för Scolari är att han inte har så mycket att plocka upp ur sin påse.

En Willian och Ramires, såklart i en rockad på mittfältet.

En Maicon istället för Dani Alves, det bytet bör han ju göra – Dani Alves uppträder som en förvirrad herrelös hund på planen och det är ingen tillfällighet att alla moståndare så här långt valt att lägga trycket på Alves kant.

Och Jo istället för Fred.

Du läser ju själv.

Det är inte så att du studsar till direkt.

Kanske kan det vara så att det släpper för brassarna nu, när de tagit sig över en smärtgräns, för här finns förstås rätt mycket kvalitet som kan bättre, vilket vi sett förut.

Dessutom är min känsla att Brasilien kanske mår bra av att gå in till mötet med Colombia utan att vara skyhöga favoriter.

***

Uttalet på James Rodriguez är lite som i Småland, där en hel del på 40-50-talet döptes till amerikanska namn och där man uttalade Tyrone som ”Tirone” och Wayne som ”Vajne”.

***

Det är lite Ravelli-vibbar på Julio Cesar.

Utskälld och ifrågasatt inför VM, nu älskad av ett helt land.

***

Hur många fler frisparkar och gula kort hade vi sett i Brasilien-Chile om någon annan än Howard Webb dömt?

Skulle man gå efter de bägge förbundskaptenerna skulle det varit en eller ett i varenda närkamp.

Scolari och Jorge Sampaoli viftade med armar och händer värre än Sebastian Larsson så snart deras spelare tappade bollen i kamp med motståndare. Ibland gjorde de det samtidigt, lite som det kan vara när det är handboll då bägge lagen tycker att det är frikast till dom i samma situation.

Webb höll sin nivå, det går inte att ta ifrån honom. Även om jag kände att han gav vika lite väl lätt i sin uppgift att förminska fult spel. Och inte tvärtom.

***

Vad många faktiskt verkar ha glömt är att Colombia Fifa-rankades på 5:e plats i världen inför detta VM.

Nu är inte Fifas ranking alltid ett rättesnöre, men det säger ändå något.

***

Suarez straff?

Ja, det är för hårt.

Framförallt är jag lite tveksam till att en organisation som Fifa helt kan stänga av någon från ens yrkesuppdrag för något som är helt crazy på sitt sätt, men inte direkt bryter några ben på spelare.

Sen vet jag inte hur jag skulle döma, sett till vad som ändå fanns att gå efter.

Vet du hur du skulle döma?

Jag vet åtminstone hur jag hade reagerat som jurymedlem om den ”åtalade” inkommit med ett försvarstal som inte innehöll ett uns av förlåtande ton utan att ”jag föll med öppen mun på motståndarens axel”.

Då hade jag tänkt: tror den här killen att vi helt jävla dumma i huvudet?

Och jag tror att det också kan ha påverkat en jury, den totala nonchalansen inför sitt handlande.

Ett par saker till: Fifa är genomkorrupt och smått osmakligt i många avseenden, men vi måste väl ändå skilja på äpplen och päron…den här juryn har knappast särskilt mycket att göra med Blatters korrupta flörtande.

Dessutom kan Uruguays ledare/spelare skylla på allt och alla i hela världen, men den enda som var skyldig till att Suarez var avstängd i just åttondelsfinalen mot Colombia var Suarez själv.

***

Ni som vill mäta alla domslut i en kamera.

När hade vi tagit beslutet i samband med Hulks bortdömda mål?

Om en vecka? Hur hade beslutet set ut?

Det är omöjligt att via bilderna få ett klart besked om vad som var ”rätt” eller ”fel”.

Gary Lineker, som ju ändå är hyggligt respektabel i fotbollssammanhang, tyckte att Webb gjorde ett stort misstag. Rätt många andra tyckte totalt tvärtom.

***

Och just det, Brasilien Fifa-rankades 4:a inför VM.

***

Brassarnas sanslöst krångliga system vid beställningar på caféer och matställen är egentligen helt ofattbara.

Du ska alltid beställa vid en disk hos två personer, betala på ett annat hos två pers och sen hämta det du ska ha på ett tredje hos två andra.

Istället för att gör allt på ett ställe, hos en person.

Däremot har jag nu insett varför alla flygplatser har sina flesta mat- och dryckställe INNAN du går in genom säkerhetskontrollen.

Du behöver nämligen aldrig oroa dig för att det tar tid i själva security-checken: inga vätskor i påse, inga datorer ur väskan, inga skärp av – allt genom röntgen bara. Tjoff-tjoff. Blixtsnabbt.

Har du något som ser konstigt ut så ser dom det i röntgenmaskinen, säger dom.

Världsklass!

***

Jo, Brasilien andas idag.

Men det är nätt och jämnt.

Assyriska - Öster
Fredag 01 augusti kl 19:00
Degerfors - Hammarby
Lördag 02 augusti kl 13:20
Emirates Cup: Valencia - Monaco
Lördag 02 augusti kl 14:55
Falkenberg - Malmö FF
Lördag 02 augusti kl 15:50