Patrick Ekwalls blogg

Inatt kom tårarna: tack ALLA för ALLT

Det är klart att det var inte dag som alla andra.

De dagarna bli nog sällan det när man inser att nästa dag inte kommer vara som dagarna har varit i 23 år.

I nästan halva mitt liv, i stora delar av mitt vuxna yrkesliv har jobbat för TV4.

Nu gör jag inte det längre.

Och även om jag är fullt medveten om att livet går vidare, att allting alltid tar slut, att nya projekt tar vid…det är klart att det känns.

Det känns när det inte längre är som det ”alltid” har varit, när jag inte ska iväg på uppdragen, inte längre jobba (och skratta) med Olof Lundh och alla andra underbara arbetskollegor som jag haft genom åren.

Jag är sällan särskilt sentimental av naturen, vilket kan anses som en svaghet, och även om rätt många under de här sista landslagsdagarna har påpekat att det är ”sista resan” så har jag mest haft i skallen att det varit ett jobb som ska göras som vanligt, som alltid och det måste göras så bra som möjligt.

Så matchdagen var inte särskilt känslomässigt plågsam, vare sig före, under eller direkt efter.

Men så snart vi käkat en sen nattamiddag på hotellet sköljde det över mig, jag drog till hotellrummet, det snurrade i skallen och istället för att sova så låg jag och tänkte vad som har varit och som inte längre är.

Det var jobbigt.

Jag sov inte många timmar i natt.

Och jag grät en sväng, jag ska erkänna det, dels i sorgen över att få lämna det jobb jag älskat i så många år och dels av glädje över hur osannolikt lyckligt lottad jag varit som fått vara en del av det TV4 Sporten vi byggde upp i ett garage för väldigt många år sen.

Jag gjorde det igår på Instagram (@patrickekwall) och gör det här också:

Tack till alla underbara arbetskamrater som jag fått jobba med, vi har haft så oerhört roligt genom åren.

Tack till Göran Svedberg och Kaj Persson, som tog in mig på TV4Skåne 1993, trodde på mig och lät mig göra ”Skånesporten”, Sveriges första dagliga lokala sportprogram, veckan efter jag börjat jobba och knappt sett en TV-kamera.

Tack TV4-sportcheferna Mattan Pettersson, Artur Ringart och Hasse Pekkari (framförallt!) för förtroendet att få göra det jag gjort på TV4 under alla år.

Tack alla ni som var med från början i det där garaget, Peppe Eng, Jensa Tolgraven, Björn Andersson, Peter Jihde, Robban Perlskog, Tuss Eng, Johan Spindler, Malin Holm (en sån klippa!), Charlotte Junckes, Leffe Lindroth, Lillen Bergström, Anders Rydholm och Tobbe Lideberg – vi byggde något unikt som jag tycker att vi ska vara stolta över.

Tack Janne Scherman som var en fantastisk mentor och förstående TV4-chef.

Tack alla andra TV4-kollegor genom åren.

Och, inte minst, tack Olof Lundh för tio år av glädjefyllt radarpartnerskap, så fyllt av glädje, galenskap och allvar.

Jag glömmer er aldrig.

Tack alla tittare som på något vis varit en del av alla dessa 23 år, tack för att ni stått ut, tack för att ni ville titta och tack för alla underbara ord på sociala medier de senaste dagarna, ni anar inte hur mycket det värmer.

Jag tackar förstås också alla ni som genom drygt 10 år läst den här bloggen, ni har verkligen varit ett stöd i tider då det blåst snålt och alltid mer förstående än alla andra.

Mitt avtal med TV4 sträcker sig året ut och jag kommer inte göra fler TV-uppdrag, men det blir några blogginlägg till och då hoppas jag få tid att sammanfatta även den tiden.

Men slut i TV4-rutan är det.

Och nöjet har varit helt på min sida, jag vill gärna att ni ska veta det.

Tills vi ses och hörs någon annanstans: tack och hej.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Hellre ett hopp om något nytt än konstgjord andning

Det blev en bra sista kväll i Paris.

Först världsklasshandboll i Stade Pierre de Coubertin mellan Paris SG och Barcelona, sen bra käk på Market och till slut en rundning på sommarsuccén UC-61, ubåtsbaren där det handlar om att hålla sig flytande.

Och som alltid sådana kvällar när det är högt vatten; ibland överlever man, ibland inte.

Nu sitter vi i alla fall på ett flyg till Budapest, vårt sista stopp på den här landslagresan.

***

Jag skrev redan i paus på Stade de France, att oavsett hur matchen skulle sluta så var första halvlek mellan Frankrike och Sverige det mest hoppingivande jag sett från ett svenskt landslag på evigheter.

Och jag ser hellre ett ljus i tunneln, en stark tro på någonting som ser ut att spruta av liv än den konstgjorda andning vi förlitat oss till i lite för många år.

Som en före detta elitspelare med meriter från såväl proffsliv och landslag skrev till mig:

”Landslaget spelar utan tvångströja. Skönt att se. Som fångar som rymt och springer över en äng i sina första steg i frihet.”

Jag känner precis likadant.

Och jag lever hellre i en tro på ett nytt svenskt friskt landslagsliv, än tar en tursam poäng med ett landslag som jag vet snart kommer att vara over and out.

På det viset var VM-kvalmötet med Frankrike den roligaste jag bevakat på mycket, mycket länge.

Och, ja, jag vet att det handlar om att ta poäng.

Ja, jag vet att 2-1 är en förlust är en förlust är noll poäng.

Men jag vet också att sådana här matcher kan sluta 4-1 och vara början på slutet innan det ens hunnit börja.

Det här var någonting annat.

Det här var en förlust som betydde mer än alla poäng i världen.

***

Ibland behöver det inte vara svårare än att röra sig, visa sig och hitta lösningar med en passning eller två till den eller de spelare som gör just det.

Basala ting, sånt du lär dig i pojklaget.

Men ändå så svårt, när du saknar eller mod, självförtroende eller bygger ett spel på att en spelare i ett lag ska göra och bestämma allting på egen hand.

Jag tyckte inte att det klassiska Lagerbäckska blockförsvarspelet var det som imponerade mest.

Jag föll för spelet MED bollen.

Kombinationerna som fick oss bort från franskt press-spel, one-touch-fotbollen på spelare i rörelse, raka oförutsägbara uppspel från försvarslinjen (inte sju sjumeterspassningar i rad till varandra i sidled), finessrikedomen som gav öppningar såväl centralt som i kantspelet.

Sverige försvarade inte bort Frankrike från målchanser, vi spelade bort dom från möjligheterna.

***

Mini-Foppas häxpipa, med den där Afonso Alves-bredsidesträffen, var sensationell.

Det var fan som trolleri.

Hur försvar du dig som målvakt mot en boll som går spikrakt åt ett håll men viker och dyker åt ett helt annat, utan att du ser att det finns en normal skruv i tillslaget?

Nästa målvakt som ställs mot Emil Forsberg i en frisparkssituation kommer inte känna sig trygg någonstans.

***

Franska 1-1 går inte att göra så mycket åt.

En perfekt frispark, en klockrent utförd screen från Varanne och en monster-Pogba i full fart (och höjd) mot bollen.

Vissa mål i nacken får du acceptera, även om frisparkssituationen (och varningen, herregud) som föregick situationen är klart tveksam.

2-1, däremot.

1 Det är offside 2) det är ett misstag från Robin Olsen – det är två rätt avgörande misstag som straffar oss där.

Olsen var oerhört besviken när han efter matchen mötte mediapacket i mixade zonen.

All credd för att han tog sig tid att prata om det och att han inte skyllde ifrån sig, vare sig på domare eller någon nnan (han tyckte inte det var frispark i närkampssituationen efter att han tappat bollen).

Vi får heller aldrig glömma att Robin Olsen var väldigt stabil (han tappade lite självförtroende efter en retur i andra halvlek) i matchen i övrigt och hade det inte varit för Robin så hade det aldrig blivit en poäng hemma mot Holland.

***

Ska vi se det krasst och räkna på det så är Sverige inte alls evigheter från en andraplats (play off).

Går vi rent mot de lite sämre lagen och tar en pinne eller tre mot Frankrike på Friends, då kan Holland borta bli helt avgörande.

Jag är inte helt övertygad om att Holland vinner ”allt” de har kvar, så bra är de inte.

Och efter den här hösten tror jag inte att det här svenska landslaget blir sämre, snarare tvärtom.

***

Om det saknas något så är det en målskytt.

Sverige har fått ut lite för lite av vad som skapats.

Vi behöver en striker, en sådan som kan göra två mål på en chans.

***

Jakob Johansson var förstås sensationell, sett till alla tänkbara förutsättningar, lugn och säker med bollen.

Andreas Granqvist har växt in fint som härförare och Victor Nilsson Lindelöf är redan en försvarsspelare av världsklass i mina ögon, han sätter aldrig en fot fel och har alltid en möjlighet att sätta bollen FRAMÅT på en spelare som är öppen.

Jag är inte överraskad över Ludwig Augustinsson, jag har sett honom i U21, CL och danska ligan – jag gillar att han nästan alltid hitta lösningar för att spela sig bort från jobbiga situationer.

Emil Forsberg ÄR vårt starkaste offensiva vapen när han är på det humöret och det var helt rätt att satsa på Jimmy Durmaz, som inte missade en passning och som var en starkt bidragande orsak till att Sverige kunde hålla bollen inom laget.

Ola Toivonens come back-tid i landslaget är en historia för sig och han är viktigare än många vill tro, han har en snillrik förmåga i sin klurighet som gör att han är oberäknelig och snabbt ser öppningar, som passningen till Isaac Kiese-Thelin på slutet. Dessutom är Toivonen väldigt bra i huvudspelet, även om Pogba blev övermäktig på de allra flesta utsparkar men det är inte många i världen som vinner luftduellerna mot den monsterjätten.

John Guidetti?

Ja, han slet och rev och tog en hel del för laget; i första halvlek såg jag honom täcka av i defensiven för yttermittfältare som fastnat längre fram i banan.

Han är också stark och smart (få har en så snyggt dold, tajmad och avgörande liten knuff i sidan) i duellspelet.

Men hans roll är primärt att göra mål/skapa målchanser.

***

Lite underligt att VNL inte är med på offensiva fasta situationer.

I det här fallet (om Augustinsson tar hörnorna), stanna hemma med Krafth och Durmaz.

***

Träningsmatch på tisdag här i Budapest.

Den första för Janne Andersson, han har bara haft tävlingsmatcher så här långt.

Vore intressant att få se Sam Larsson framförallt, men även Pontus Jansson.

***

Sittningar med prat om ALLT möjligt, galna inspelningar av FK Europa och små inspel på u-båtar när tillfälle (sällan) ges med Lundh och Co.

Det är då man påminns om vilket fantastiskt roligt jobb och umgänge man har på resorna.

Jag kommer sakna det mycket.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Ett par dagar i ”Solsidan – 20 år senare”

Tillbaka till Paris, samma kvarter, samma sidogata, samma hotell.

Jag och Tarlandao blev så hemmastadda runt EM att vi kunde gå runt hörnet och hälsa på de som jobbar i kafét, hade koll på menyn på restaurangerna, hittade snabbaste vägen till Stade de France och – om andan föll på och tid finnes – kan dra upp ståldörren till ”ubåten” och fira en födelsedag eller möjligen ta farväl av någonting som har varit.

Vi gillade vår gata i stan.

Men det är lika olustigt att åka till Paris, då som nu.

Den här gången ska Sverige spela en fotbollsmatch nästintill på årsdagen av den vidriga terrorattacken mot staden – och mot arenan.

Hur du än vill så går det inte att komma ifrån den olustkänslan, det är vad en sjuk, sjuk (och detta dygn ännu sjukare) värld har skapat.

***

Men, som sagt; fotboll.

Det finns ändå en glädje i det som idrott skapar och förhoppningen är alltid att det ska spegla av sig överallt.

Om det blir så väldigt festligt för Sverige den här helgen måste betraktas som tveksamt.

Under alla mina år kan jag inte minnas att ett svenskt landslag varit så underlägsna PÅ PAPPRET inför en kvalmatch.

Vi ställs inför viceeuropamästarna i deras egen stolta stad, de kommer att vara i en känslomässig status där ”spela för sitt land” sällan har varit så tydligt och vi kommer med ett landslag som tillsammans inte kommer nå upp i fler antal landskamper än Anders Svensson gjorde på egen hand.

Kommer vi undan med blotta förskräckelsen så är jag nöjd.

Kan det här nykomponerade landslaget göra det ”omöjliga” och åka från Stade de France med en poäng, då är jag beredd att kalla det för ett idrottsligt mirakel.

Om ingenting är omöjligt?

Aldrig tidigare har det varit ett så uppenbart läge att bevisa det.

***

Det finns något spännande i Janne Anderssons sätt att välja spelare utefter motståndare och egenskaper.

(På Erik Hamréns tid brukade folk kalla det för ”hattande med laget”, men vi lever kvar i smekmånaden ett tag till).

Jakob Johansson är förstås en sådan liten pusselbit, framförallt när han går rakt in i laget.

Vad han än har upplevt och gjort väldigt bra i den grekiska ligan så ställs han nu inför uppgiften att hålla koll på Paul Pogba.

Tillammans med en småskadad Albin Ekdal som haft det jobbigt i Bundesligajumbon Hamburger SV och Marcus Rohdén, vars insatser i Crotone inte har vänt upp och ned på italienska bedömare, ska Jacob Johansson hålla uppe ett mittfält som kommer att överbefolkas av kraft, fart, finess, rutin, teknik och stjärnstatus upp över öronen.

Jag ser inget hellre än att det lyckas.

Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

***

Marbella var den perfekta uppladdningen för en landskamp i november. På alla sätt.

Träningar i 20-gradig värme på perfekt plan och en miljö som inbjöd till harmoni; en kopp kaffe i t-shirt vid ett bord runt poolen.

Och rätt mycket svenskt ändå. Överallt.

Solkusten är som att vandra i ett Little Sweden, där ett något nasalt klientel susar runt i mycket guld och färgglada mockaloafers.

Den skara åskådare som kom till den svenska träningen i tisdags var som tagen ur filmatiseringen av ”Solsidan – tjugo år senare”.

Fascinerande på sitt sätt.

Och enligt Långe Lundh så sitter jag där själv inom väldigt snar framtid.

Då hoppas jag åtminstone att jag skippar röd mockaloafer med tjock svart gummisula, den så kallade Östermalmsfoppatoffeln.

***

Det är tydligt att Lasse Lagerbäck inte gärna spankulerar i omklädningsrummet när John Guidetti (?) drar igång musiken.

Jag vet inte vad Lasse har för musiksmak, men det känns inte riktigt som ”den moderna musiken”är hans kopp the.

***

Lite underligt dock att Sverige valde att resa till regkyligt Paris redan under onsdagen och inte tog ytterligare ett dygn i Spanien.

***

För övrigt vill jag inte ens titta på snöbilderna som kablas ut hemifrån.

Snö är ingenting för civilisation, det har jag påpekat tillräckligt ofta förut och bara tanken på att vi ska leva i ett jävla igloosamhälle fram till mars-april känns inget vidare.

***

Jakob Johansson blev ju direkt bortglömd borta i Grekland, av media såväl av landslagsledning, och jag hade glömt hur klok och välformulerad han var.

***

John Guidetti kom till dagens mixade zon och var inte John Guidetti.

Fåordig, lite lätt von oben och långt ifrån road av närvaron.

Jag vet inte vad han tjänar på det, men jag vet så pass mycket att han inte vinner någonting på det.

John Guidetti är bäst och som allra mest omtyckt när han är John Guidetti och nu talar jag inte om vad vi i mediapacket tycker (för det kan vara ointressant i sig) utan snarare vad tittare, lyssnare, läsare känner.

Det är lite ledsamt för det är en bra och sympatisk kille med fina värderingar som är en tillgång för svensk fotboll när han är sig själv.

Johns humör bottnar förstås i den kritik han fick utstå efter Luxemburg-matchen, där många påpekade att det inte såg bra ut, att han gjort för få mål och att hans uttalande om ”min bästa landskamp” var något udda.

Men det fanns inget vidare underligt i den kritiken, det ställs höga krav på landslagsmän.

Sen kan du tycka olika rätt eller fel.

Janne Andersson tyckte på sitt sätt och mot Bulgarien satt Guidetti på bänken.

Och jag fattar att man gärna kan tänka sig att nollställa media och inte har lust att ge ”gamarna” ett skit när du känt dig för hårt eller orättvist kritiserad, men du vinner ingenting på det i längden och det hoppas jag att John Guidetti försöker förstå.

***

Robin Olsen – Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Andras Granqvist, Ludwig Augustinsson – Marcus Rohdén, Albin Ekdal, Jacob Johansson, Emil Forsberg – Ola Toivonen, John Guidetti.

Där har vi laget som ska göra det.

Och trots att det är en försvarslinje som i antal år måste vara rekordung i sådana här sammanhang så är jag inte orolig för hur Sverige ska försvara sig.

Snarare för hur vi ska ta oss framåt.

För Sverige måste anfalla om det överhuvudtaget ska vara möjligt att uträtta någon form av mirakel, vi måste hitta vägar att bibehålla bollen inom laget och dessutom hitta hotfulla vägar i offensiven.

För OM bollen bara studsar tillbaka så spelar det ingen roll hur många bussar som står parkerade, det kommer aldrig att hålla i längden.

Känner det här franska laget att de inte står under någon form av hot så kommer de växa ännu större och då kan få lag i världen stå emot på Stade de France.

***

Nabil Bahoui, där har vi ett väldigt tydligt exempel på vikten av att välja rätt.

Efter ett misslyckat äventyr i Saudi så sitter han nu sitter han (i bästa fall) på en bänk i Hamburger SV, som tagit två pinnar så här långt i ligaspelet.

Bahoui är 25 år gammal.

Han hade – med klok rådgivning – kunnat vara i så pass speldugligt skick att han varit en väldigt intressant spelare för det här landslaget.

Nu är känslan att han måste börja om, kanske ett steg till Holland eller vända hem på ett allsvensk lån (läs: Carlos Strandberg).

Istället för ”ingenting”.

Om nu inte cashen är det enda som räknas.

***

Det kan gå, det är klart att det kan.

Det kan det alltid.

Men det krävs något i stil med 4-4-undret i Berlin för att det ska vara möjligt.

***

Vi lever i otäcka tider, där moln som tornar upp över världens himmel är mörkare, dystrare och vidrigare än någonsin.

Världens mäktigaste land har alltså valt en stollejocke till affärsman som ny president.

Det går inte att skratta bort det, inte på något vis, inte någonstans.

Och jag vet inte om jag är så orolig för USA.

Jag funderar mer över vad som händer hemma i Sverige, runt hönet där jag bor eller hur utvecklingen ser ut i den världen som jag gärna reser i.

Jag funderar över hur historielösheten i kombination med utbrett missnöje banade väg för mänskligheten att montera ned sig själv till grottnivå.

Jag funderar över hur fan det här ska sluta?

Och i det sammanhanget är det förstås shit-the-same hur det går i en fotbollsmatch på fredag, men det kan kännas rätt befriande att ägna kraft åt något som för folk tillsammans.

Oavsett vem du är, var du är, hur du ser eller varifrån du kommer.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Det blir Sveriges mest orutinerade landslag i en kvalmatch

En annorlunda sväng med landslaget i dagarna  tio.

På flera olika sätt.

Comfort Zone vid Humlegårdsparken och Stureplan har i Janne Anderssons regi brutits upp och inför mötet med Frankrike i Paris drar landslaget först några få dagar till Marbella, sen till franska huvudstaden och efter en vilodag runt Champs Elysees väntar resa till Budapest och träningslandskamp mot Ungern.

Det här är dessutom min sista jobbresa för TV4, vilket känns väldigt speciellt efter 23 år.

Men nu är det jobb som ska göras och jag ser – som alltid – vördigt mycket fram emot det.

***

Allsvenskan är över för den här gången och jag vidhåller att det var den ”sämsta”/minst attraktiva säsongen på väldigt många år.

Det visade sig inte minst när jag skulle välja Årets Spelare till CMores årliga omröstning…det har aldrig varit svårare och vissa positioner (målvakter/forwards!) fanns det kammpt kandidater nog för en 5-bästa-lista att stå för.

Ni ska få mina val i ett senare blogginlägg.

***

Marcus Berg, Martin Olsson och Micke Lustig på skadelistan var inte direkt vad Janne Andersson behövde inför mötet med Frankrike på Stade de France.

Där försvann inte bara tre ordinarie spelare, utan även en hel del rutin.

Totalt 139 landskamper på de tre, det är en hel del i det här orutinerade landslaget.

Nu springer vi in i fransmännens egen gryta mot Paul Pogba, Antoine Griezmann et garcons med det mest orutinerade landslag som Sverige ställt på benen i en kvalmatch på evigheter.

Det blir sannerligen en utmaning som heter duga.

Jag räknar med att Augustinsson/Wendt tar Olssons plats och att Emil Krafth ersätter Lustig, som mot Bulgarien,

Och det vore underligt om vi inte ser Ola Toivonen i par med John Guidetti, sett till att Guidetti visa gryende from i Celta.

Oroväckande är det annars med Lustig och Olsson som varit klart skadebenägna under en längre period.

***

Jag har länge talat mig varm för Carlos Strandberg, eftersom han har egenskaper i sitt spel som jag är spännande och som jag är övertygad om skulle vara bra att ha tillgång till; kraften, speeden, näsa som tar sats rakt på mål.

Carlos är inget speltaktiskt geni, vi vet ju det, men han har så mycket annat.

Han skulle absolut vara ett väldigt bra kontringsvapen i matcher där Sverige lätt blir tillbakatryckt.

Nu får han dessutom allt mer speltid i CSKA Moskva och det är ju inte direkt Lingonskogens IF.

Janne Andersson valde att satsa på target/huvudspel via Isaac Kiese Thelin istället för Berg och jag kan förstå den uttagningen men jag är lite överraskad över att Andersson inte tar in Strandberg också, inte minst till träningsmatchen mot Ungern.

Han är så pass spännande att det finns all anledning att se honom på lite närmare håll.

***

Väl själv fem allsvenska målvakter som du känner gjort en riktigt bra säsong över minst 10 matcher (kriterierna för att kunna få en röst).

Johan Wiland (given, stark säsong) och Patrik Carlgren (ändå hyggligt stabil) – men sen?

Det har varit ett rätt bedrövligt målvaktsår i allsvenskan.

***

Min senaste söndagskrönika i Getingen, om den eviga debatten kring ungdomsidrott.

Och hur vuxna inte vill eller kan förstå att det inte finns några facit.

***

Jag gillar ju Linus Wahlqvist och det är inget felaktigt val.

Men jag trodde Emil Salomonsson skulle ligga steget före.

I konkurrens med Johan Larsson (danska ligans bästa högerback, enligt mina kollegor på andra sidan Sundet) och Mattias Johansson, som uppenbarligen inte är uppskattad i förbundskaptenskretsar.

***

Kommer Helsingborg att lösa ett kval mot Halmstads BK?

Rimligtvis.

Men.

Det är ett lag som ser ut att gå på en lina 100 meter över marken; ängsligt, svajigt och mera rädda för att trilla ned än bestämda i sina försök att ta sig framåt för överlevnad.

Nu är HBK:s ryggrad, Fredrik Liverstam, avstängd efter direkt rött i sista seriematchen mot AFC och är definitivt klar fördel Helsingborg.

HIF:s problem är att de inte har särskilt mycket att vinna  och allting att förlora och de har inte varit särskilt bra på just det den här hösten.

***

Häckens fiaskosäsong kan inte räddas av 7-0 mot Falkenberg, som i slutskedet av allsvenskan hade fått problem att ge TV-laget en match,

Med de resurserna som finns i Hisingens lag så måste det krävas mer än vad som presterats. Många får gärna hylla Peter Gerhardsson (han är en skön snubbe på alla sätt, en medial favorit) men det har blivit några år med väldigt svaga allsvenska resultat och ett lag som aldrig riktigt hade ett försvarsspel som höll måttet.

En cupvinst, absolut. På bortaplan, dessutom.

Men Häcken har haft resurser (vilket annat lag hade haft möjlighet att trycka in Alexander Farnerud mitt i säsongen, tror ni?) och spelartrupp som borde generera mycket mer ön så.

Och John Owoeri spurtade förstås starkt när han blev allsvenskans skyttekung, även om det är på gränsen till ”doping” att vara forward i en sista omgång mot Falkenberg.

***

 

När tillochmed jag drog ned medelåldern rejält, då inser ni klientelet på vår tidiga Norwegianflight till Malaga.

Det innebar bland annat att det var fler som stod i toakön än satt på sina platser efter en timmes flygning.

Grå pantrar har mindre blåsor, jag hade en snubbe framföra mig som gick på toaletten sex gånger. Lagom populärt, då han satt på fönsterplats i smocktjock kabin.

***

Matias Concha tog sig an sportchefsjobbet i Öster i somras och nådde Superettan.

Och Olof Mellberg gick samma väg med sitt BP under sitt första år som A-lagstränare.

***

En tänkbar svenska startelva mot Frankrike?

Kanske så här:

Robin Olsen – Emil Kraft, Victor Nilsson Lindelöf, Andreas Granqvist, Ludvig Augustinsson – Marcus Rohdén, Oscar Hiljemark, Albin Ekdal, Emil Forsberg – Ola Toivonen, John Guidetti.

Lite så tror jag att Janne Andersson tänker åtminstone.

Ska vi se till hur han normalt gärna överbelastar med central mittfältare på en kant och hur han funderade mot Holland hemma så lär det bli något liknande nu, när alla vet att det kommer blåsa orkanstormar från alla håll och kanter.

Sen är uttagningen av Jakob Johansson intressant, eftersom han absolut är den typen av mittfältare som skulle passa in i ett defensivt Janne-mittfält.

Oscar Wendt? Ja, han är ju faktiskt uttagen som mittfältare och därför tror jag Augustinsson går före som ytterback när Olsson är borta.

Jag tror Jimmy Durmaz steks när det mest förväntas bli deff-deff.

***

Hans Chrunak!

Alltid den mest befriande rösten i idrottsetablissemanget.

***

IFK Norrköpings Linus Wahlqvist blev inkallad 22:30 igår.

Planet (han sitter i samma som vårt) lyfte 07:20 från Arlanda.

Han fick ta taxi 03:00 hemifrån.

DET är en bagarväckning.

***

Jag, Sundberg, Tarlandao och Långe Lundh på resan.

Lite EM-vibbar över den kvartetten.

Bara Rivierans Guldgosse saknas, men han kanske dyker upp?

Vi ska, trots allt, till Marbella.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

MFF i särklass och han har varit bäst i allsvenskan

Mancold kommer smygande, med hosta och jävelskap, den blöta grå yllefilten har lagt sig som ett lock över landet och padelarmbågen ger inte med sig.

Men det gäller att inte vika ned sig, spela sarg ut och helt plötsligt ser tillvaron ut.

Kanske redan ikväll när FC Samp har sin årliga sittning eller varför inte på tisdag när HM presenterar sin Kenzo-kollektion.

Det finns alltid ljus att hitta i grådasket.

***

Vi gratulerar Malmö FF som blev svenska mästare för tredje på fyra år.

Och den här gången var det aldrig så mycket snacka om.

MFF hade det överlägset bästa laget över en hel serie – de hotande konkurrenterna från Solna, Norrköping, Göteborg och Elfsborg har varit alldeles för ojämna och räckte aldrig till när det gällde som mest.

Det var ingen promenadseger för Malmö FF, men sett till resurser och motstånd var det sannolikt ett av de enklare SM-gulden i modern tid.

MFF har också haft kvalitetsspelare på ”rätt” positioner:

Anders Christiansen ihop med Enoch Kofi Adu var allsvenskans bästa innermittfältsduo över säsongen (ja, Rasmus Elm/Ismael, jag vet men det dröjde innan Elm var slagkraftig över 90 minuter i alla matcher).

De har haft seriens bästa målvakt i Johan Wiland…det har varit ett riktigt risigt målvaktsår i allsvenskan, men Wiland har varit tryggheten själv.

MFF har fortfarande ligan bäste målskytt, Vidar Örn Kjartanson och 14 mål är inte mycket att vinna en skytteliga på men han gjorde det på arton matcher och flera av islänningens mål var avgörande i tajta matcher under våren.

Magnus Eikrem vinnande passningar, inte minst på hörnor/frisparkar, gör honom till allsvenskans assistkung.

Och därutöver väldigt mycket hög allsvensk klass i Behrang Safari, Jo Inge Berget (stor, stor betydelse i offensiven), Kari Arnason och Markus Rosenberg.

Det fanns inga andra lag som kunde mäta sig med den stabila ryggraden.

Dels var – bevisligen – Malmö FF för bra och dels fanns det inget annat lag som hade tillräcklig slagstyrka för att bibehålla någon sorts kontinuitet.

MFF var överlägset och de kunde inte göra mycket mer än att vinna allsvenskan, vilket inte är som att trycka på en knapp oavsett hur mycket pengar du har, väldigt många (himmelsblå) har glömt att MFF blev 5:a förra året och de var lika mycket rikare än alla andra då, som nu.

Men 2016 års upplaga av allsvenskan har inte varit den bästa, för många har varit klart sämre än förväntat – även om jag tror att MFF vunnit ändå.

***

Sisådär sex mil norr om Malmö slåss nu rivalen Helsingborgs IF för sin existens allsvenskan och det är ett monumentalt mörker som sänker sig över Olympia och den allt mer pressade Henrik Larsson.

Lite likt det som faktiskt hände Malmö 1999, när ingen trodde det var möjligt att en sådan klubb kunde åka ur allsvenskan men egentligen var de inte mycket bättre än att de gjorde just det.

Lite så är känslan med HIF just nu.

Har de överhuvudtaget kvalitet att bibehålla allsvensk status?

Klarar de att ta fler poäng? Löser de ett eventuellt kval mot (kanske) Halmstad?

Så här: Helsingborg har ett – normalt sett – överkomligt program kvar.

Falkenberg (så som FFF såg ut mot MFF hade TV-laget haft en chans) borta och J-Södra hemma.

Gefle har Malmö FF hemma och Östersund borta.

Det går inte att lita på HIF, det ha vi sett, men om de inte besegrar Falkenberg i det här läget så blir det tufft spela allsvensk fotboll.

För det går heller inte att helt lita till ett segerrusigt Malmö, som mer än gärna vill ha kvar Skånerivalen och kassakon Helsingborg, men som ibland visat upp en närmast ofattbar lägstanivå och som inte direkt älskar att spela i Gävle.

Henrik Larsson?

Ja, han är ju som han alltid har varit och nu i ett jobbigt läge…han pratar inte gärna MERA då.

Kunde han gjort mer av det lag och de resurser som funnits till förfogande. Möjligen. Svårt att veta. Har J-Södra lyckats ta väldigt många fler poäng så är det ett tecken på att mycket går att göra utan att behöva trolla med knäna.

Med det sagt, man tager vad man haver och det är vad det är.

När målvakter och utespelare kastar in bollar i eget mål så är det rätt tufft att vara tränare, trots allt.

***

Lille-Svanberg!

Jag såg honom tillräckligt mycket i Malmö junior-Champions League-matcher för att utbrista detsamma som Jon Persson gjorde i CMore-studion: varför har han inte fått spela mer?

Så stark har inte konkurrensen varit på en av Malmös kanter under säongen, främst inte på hösten när Berget fick agera mer forward sedan Örnen flugit till Israel.

***

Falkenberg stretade emot under ett par år, men det var givet att det inte kunde hålla i längden.

***

Långe Lundh är större än någonsin och står mitt i ett prisregn, senaste Pendel-priset från Getingen.

Det är förstås väldigt välförtjänt.

Jag – om någon – vet hur mycket han har jobbat och slitit och jobbat och slitit, först med att starta upp fotbollskanaken.se och därefter med såväl podcasten, veckokrönikor, mästerskap för både damer och herrar och senast boken.

Det som är klart spännande med det senaste priset är att det delas ut av Expressen som ju en gång (klart tveksam slutsats, om du frågar mig) kastade ut Olof från tidningen men som nu alltså prisar honom för en journalistisk gärning.

Jag vet att han hade inte skulle erkänna det, men det är klart som fan att det är en revansch.

Bra (och mycket) jobbat, min gode vän och kollega.

***

Jäklar vad sociala medier översvämmade av rätt tröttsam malmöitisk dryghet efter det här SM-guldet.

Som jag tydligt påpekade efter landslaget play off-seger mot Danmark: det är en sak att vara en dålig förlorare, men alltid värre att se en dålig vinnare.

Att så många jublande MFF-fans ville vara gladare över hur illa/sämre det gått för konkurrenterna än över glädjen över att deras lag vunnit guld var inte direkt klädsamt.

Det blir inte värdigt.

Men det kanske är sådan mentaliteten är hos de större klubbarnas supportrar idag?

Jag upplevde åtminstone att IFK Norrköpings anhängare bara visade total glädje över vad deras lag gjort förra året och inte över vad andra lag INTE lyckats göra.

***

Kul att futsallandslagets matcher i helgen mot Tjeckien kan ses i TV4Sport.

Jag gillar futsal, även om det kanske är lite som padel: roligare att spela än att titta på.

***

Glöm inte att sportchefen Daniel Andersson visade stort mod när han valde att plocka in en klart oerfaen tränare till den här säsongen.

Det fanns en hel del som inte var säkra på att Allan Kuhn skulle fixa uppgiften att föra den solklara seriefavoriten till ligaguld.

Nu gjorde han det och det blev en frisk annorlunda tränarsatsning som gick hem.

Och den första dansken att lyckas på allvar i svensk fotboll på högsta nivå.

***

Allsvenskans bästa spelare?

Anders Christiansen, Malmö FF

Näst bäst?

Ismael, Kalmar FF

***

Och så snart oktober är över är vi ett steg närmare våren.

Se där, det finns ju massor av glädjas åt.

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

MFF har en hel del jobb att göra på marknaden

Så, då var lampan över Sverige släckt.

Tänds igen någon gång framme i mars/april.

Jag kan inte påstå att jag tillhör de som ser fram emot ”mysiga hemmakvällar”, jag vill leva i ljuset.

Men det är bara att trask rakt ned i gruvan och bita ihop.

***

Däremot älskade jag alltid att bevaka allsvenskan på hösten.

När det var som mest råkat, fuktigast, blåsigt och regnigt.

När allting skulle avgöras och varenda match jag åkte på gällde något och allting ställes på sin spets.

Jag åkte på så många matcher i smångaår, överalt.

En match jag minns allra mest – av såååå många – är när en ung Fredrik Ljungberg på egen hand fixade en seger till Halmstads BK på gamla Eyravallen.

Det var så osannolikt kallt, regnigt och tungsprunget men Ljungan dansade fram över lergräset.

Det ledde slutligen till att HBK blev svenska mästare och Ljungberg snart var en världsspelare.

Numera bevakar jag sällan allsvenskan på plats (aldrig för TV4:s kanaler, ibland för Expressen) och jag kan absolut uppskatta att sitta hemma i värmen och ta del av sändningarna.

Men jag kan fan sakna att sitta och frysa en isande måndagkväll på en allsvensk arena.

***

Minns ni hur vi alla häpnade över hur Östersund spelade skjortan av Hammarby i den allsvenska premiären på Tele2?

Det är klart att vi visste hur detta ÖFK spelat sin fotboll i Superettan. Men ändå: aldrig hade vi sett en nykomling på det viset i sin allsvenska premiär, än mindre på bortaplan inför storpublik.

Sen blev det som det blev.

Östersund har gjort några väldigt bra matcher, men också några väldigt mycket sämre allt eftersom motståndarna lärde sig avväpna ÖFK:s fotboll. Det ser ut att bli en helt OK nykomling om vi ska gå efter placering, många nykomlingar har lyckats klart mycket bättre.

Men det viktigaste har varit hur Östersund kom som en frisk vind i den allsvenska fotbollen med en lite annorlunda satsning och att de aldrig varit rädda för att SPELA sin fotboll. På det viset har ÖFK varit en bättre, roligare, intressantare och viktigare nykomling i den allsvenska fotbollen på mycket länge.

***

Är allsvenskan avgjord?

Det är den aldrig förrän den är det.

Men, trots Malmö FF:s förlust i helgen, så kan vi åtminstone konstatera att det är väldigt nära ett avgörande.

Och efter några ganska svaga omgångar (spelmässigt) med skade- och avstängningsdrabbad startelva så ställs det frågor om MFF är allsvenskans bästa lag, om det verkligen är det laget som är värt att vinna allsvenskan.

Men den frågan faller pladask eftersom ligan inte avgörs under fyra omgångar utan över 30.

Det lag som ha flest poäng när HELA serien är spelad är det lag som varit bäst. Det är tämligen enkelt.

Däremot ifrågasatte jag Malmö FF:s bredd, eller åtminstone balans i truppen, efter 3-0 i arslet hemma på naturgräset mot Östersund (inte mycket tjafs om underlaget den här gången, i alla fall).

Och det tycker jag det fanns anledning att göra, sen inser jag också att enögdheten hos fans (oavsett lag) förblindar och gör att vuxna (tror jag) människor inte kan ta in, debattera, lyssna och tänka efter på (exempelvis) Twitter.

Ett Malmö FF utan Rosenberg, Berget, Christiansen (och Kjartanson, icke att förglömma) ser ut som ett relativt mediokert LAG.

Det är klart att alla lag hade blivit försämrade utan sina bästa, men det är en annan sak.

Det är ju inte så att de som spelade mot Östersund är dåliga spelare, det är en hel del starka namn.

Men som lag betraktat?

Utan kreativitet, utan speed, utan direkt rörelse och tanke…de blev ju faktiskt fullständigt utspelade av en allsvensk nykomling understundom.

Det har varit tydligt i andra matcher, inte minst mot Landskrona BoIS i cupen, men även mot Djurgården och matchen mot Häcken kunde ha gått precis hur som helst.

Där har landets överlägset rikaste klubb en problematik att se över inför näst säsong. Hur är truppen balanserad? Ska yngre spelare som lille-Svanberg och Bergqvist få mer speltid? Behövs det inte mer kreativitet i truppen?

Visst måste de oerhörda djupdykningarna förbrylla?

Sen kan förstås Malmö FF inte göra mycket mer än att vinna ligan.

Men om MFF ska ”göra en FC Köpenhamn” när det kvalas till Champions League i sommar (herregud, det känns avlägset höstdagar som dessa) så finns det jobb att göra på marknaden.

***

Falkenberg ut i år. Det var starkt nog att klar sig kvar sp länge som de gjorde.

***

Vi kan alltid glädjas åt att Nya Landslaget valt att lägga ett par träningsdagar i Marbella inför VM-kvalmötet med Frankrike i Paris 11/11.

Där skiner väl alltid solen?

***

Eftersom jag gillar Özkan Melkemichel kan jag glädjas åt att AFC (som är en Österundshybrid på sitt sätt) tar steget närmare allsvenskan.

Och flytten till Eskilstuna känns som ett spännande steg.

***

Ibland är det så oerhört svårt att förstå sig på klubbar ut i Europa.

Som Gent.

De valde alltså att lägga en hel del pengar (Bosman, men ändå en tung lönepost) på allsvenskans skyttelung Emir Kujovic.

Och några månader senare säger lagets tränare att Kujovic inte håller måttet.

Det där kan ju vem som helst tyck vad man vill om, men visste han inte vad han köpte?

Kunde inte Gent försöka lägga ned tillräckligt mycket tid på att ta reda på vilken typ av spelare de ville köpa in i konkurrens med flera andra?

Det är väl en sak om det visar sig inte fungera efter fem-sex matcher. Men efter två minuter i ligan?

Obegripligt.

***

Som sagt:

Det blir en lång säsong för Zlatan Ibrahimovic i Manchester United.

Jag är rädd för att United och Mourinho lät bättre än det egentligen var och risken finns att Zlatan springer omkring i ett lag som kämpar om platserna 5-10 när ligan kommit en bit på vägen.

Alla kan prata om att Mourinho är mästare på att ”sätta” ett lag, men det krävs nog mycket mer än så mycket snabbare innan tålamodet tryter.

Och även om Jose Mourinho har ett fantastiskt facit som manager i England…om vi räknar till hans senaste 30 matcher i ligan (Chelsea inräknat), hur ser det ut då?

***

Helsingborg-Halmstad, ett riktigt rysarkval.

***

Oktober måste åka ut i år?

Jag vet att november och januari sällan rosar marknaden, men svårt att se hur det kan bli värre.

Här litar jag på Texas Johansson, som har koll på månadsligan, där september rimligtvis borde gå mot en seger.

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Gladare, ärligare, mindre ängsligt: ett landsLAG!

Soltember skämde bort och därför slår oktobermörkret som ett slag rakt i ansiktet.

För att inte tala om kylan.

Eller den vidriga ishavsvinden av malmöitisk karaktär som drog in över Hufvudstaden som en jävla mardröm, lagom till VM-kvalmötet med Bulgarien.

Då är man ändå rätt nöjd med Friends, som inte släpper in mycket till fläkt genom sitt lilla hål i taket…Råsunda var mer som att kliva in i en frys när kylan slog på och när jag såg bilderna från U21-matchen på Vångavallen fick jag rysningar från en tid på en arena som alltid var kallast i världen. Oavsett årstid.

***

Än en gång: det är TYDLIGT att det finns en spelidé, en tanke, en systematik, ett LAG i det Sverige som spelar fotboll under Janne Andersson.

Det syntes mot Luxemburg borta, det var ännu tydligare mot Bulgarien.

Erik Hamréns upplaga, inte minst under de sista fyra åren, handlade mycket om att bygga för en spelare.

Det var på gott. Och på ont.

Det Zlatan Ibrahimovic gjorde var ofantligt under sin landslagskarriär och vi har inte en aning om et hade gått bättre, sämre eller lika bra om Hamrén inte valt att satsa allt på ett kort.

Men till slut stod vi där med enmanslag, det blev sällan så markant som i EM-slutspelet då ledning, lagkamrater och förbund stod med mössan i hand när Zlatan drog i alla trådar.

Någonstans glömde vi bort att forma ett fungerande lag, även om vi absolut såg tendenser mot Danmark i playoff…det som sen helt föll pladask i sommaren slutspel.

Jag har varit med så pass länge att jag tveklöst kan känna av en helt annan harmoni.

Spelarna känns gladare, ärligare, mindre ängsliga och väldigt mycket mera som ett lag.

Det känns som att det – för framtiden – betyder nästan lika mycket som de sex poäng Sverige tog med sig från den här samlingen.

***

Jävlar, vad vi älskade att twittra när San Marino hade kvitterat mot Norge.

Den skadeglädjen!

(Men det är fan roligt att reta upp baggarna)

***

Vi glömmer så snabbt.

Och historien upprepar sig alltid. Alltid!

Det tjatas om att trycka in nya spelare, för alla nya spelare är alltid framtiden och sen behöver det inte ta särskilt lång tid innan det tröttnats på de där nya spelarna, de blir inte värda vatten för nu ska det in andra nya spelare.

Igår avslutade Sverige en VM-kvalmatch med tre 94:or i backlinjen, två av tre mål gjordes av spelare från den senaste U21-generationen och ändå hör och läser jag röster om att ”vi måste föryngra”.

Jag är helt för modet att ta in nya, unga, spelare som jag tror kan tillföra någonting.

Men inte unga spelare för att de är unga.

A-landslaget är ingen plats för att utveckling av spelare, det får ske i klubbarna.

Det är heller inget landslag för de bästa unga spelarna, i det fallet finns det landslag från P15 upp till U21.

A-landslaget är för de som bedöms som bäst av förbundskaptenen och det är ju därför Ola Toivonen och Andreas Granqvist eller vem du vill startade matchen mot Bulgarien. För att ingen annan på den positionen är bättre just nu.

Enligt förbundskaptenen. Och det kan bara finnas en.

Sen kan du och jag ha en helt annan åsikt om vem eller vilka spelare vi anser vara bäst eller bättre, men att gå efter logiken ”är du ung och bra ska du vara med eftersom du är ung” håller inte som argument.

***

Sverige kunde inte göra mycket mer än att vinna matchen, men Bulgarien…herregud.

Ville de ens spela matchen?

Hur hade de tänkt att de skulle vinna den?

Inte ens vid underläge med ett par mål försökte de flytta fram sina positioner.

Den svenska lagledningen förväntade sig en förändring eller åtminstone en offensiv när 2:a halvlek drog igång. Inget hände.

Bulgarerna gjorde störst intryck när de lade sina overaller över frysande knattar i samband med nationalsångerna.

Jag har sett Sverige möta väldigt små nationer genom alla år, men jag har svårt att påminna mig om ett så håglöst lag som detta bulgariska.

Men 3-0 är 3-0 är 3-0 och Frankrike gjorde ”bara” 4-1 mot samma motstånd på Stade de France.

***

Något år innan Ola Toivonen petades (med all rätt) från Hamréns landslag såg han trött, uttråkad och desillusionerad ut.

Det var en slocknad Toivonen.

Nu är det väldigt kul att se hur han trivs med att vara med igen.

Och när Ola Toivonen har den formen och den spelglädjen så är han absolut en stor tillgång.

Då får vi en forwardstyp som är lite ”annorlunda”, väldigt tajmad i huvudspelet (vinner väldigt mycket i luften, trots att han ställs mot betydligt större försvarsspelare), som får fast bollen och som har förmågan att hitta andra utvägar än att dra iväg i djupled.

***

Danmark och Åge Hareide, Finland och Hasse Backe, Norge och Högsmo…tre svenskbekantingar som inte haft en särskilt rolig landslagssamling.

***

Jag påpekade det redan inför EM, jag sa det i direktsänd TV4-studio efter Holland-matchen och jag skrivit det på den här bloggen: vår nästa stora världsstjärna i fotboll är en försvarsspelare och heter Victor Nilsson Lindelöf.

Allt han gör ser så enkelt och naturligt ut, även i de mest trängda situationer.

Tarlandao sa till mig under matchen igår när VNL vände bort bulgar i smått pressad situation:

”Jag är inte ens orolig när han har bollen”.

Exakt så är det ju.

Och den tryggheten smittar av sig.

Sen är jag minst lika förtjust i hans crossbollar som kommer så distinkt och så naturligt samt hans förmåga att ta fram och/eller sätta fart på bollen.

***

En hel del har gnytt på Jimmy Durmaz och jag kan hålla med om att han ibland har en förmåga att överdriva sina möjligheter att lösa allt på egen hand, framförallt när han (som mot Luxemburg) kommit snett in i det från början.

Men han kan också – mot den här typen av motstånd – lösa upp knutar.

Jimmy Durmaz hade en fot med i alla svenska målen.

Det var Durmaz som låg bakom förlösande 1-0 när han drev förbi sin motståndare och spelade perfekt fram Emil Forsberg som tryckte in inlägget till Toivonen. Fin rörelse av Mini-Foppa men det var Durmaz som öppnade upp för det målet.

2-0 var Durmaz snyggt tajmade passning som friställde Emil Krafth på kanten innan Oscar Hiljemark fick träff på inlägget.

Och faktum är att det var Durmaz som slog den hörna som Toivonen nickade ned till VNL vid 3-0.

Ja, en del misslyckade aktioner men också några helt avgörande. Lätt att glömma.

En del smågnäll även på Oscar Hiljemark men då ser man nog inte att han väldigt ofta öser iväg i långa löpningar som drar med sig motståndare, som öppnar upp…vi är ett LAG nu.

Och Hiljemark har en väldigt bra förmåga att komma med fart långt in i straffområdet för avslutslägen, det är något vi saknat från våra centrala mittfältare under en längre period.

***

Frankrike på Stade de France blir någonting helt annat, alla inser det och det vore en sensation om detta Sverige kunde åka därifrån med en poäng om en månad.

***

Fantastiska härliga U21.

De ligger mig alltid varmt om hjärtat, sen guldsommaren, även om det är ett nytt lag.

Och Håkan Ericsson har gjort något extremt starkt. Igen.

Dessutom har det här laget spelat en ”egen” fotboll, som i mångt och mycket varit lite osvensk, anfört av Kristoffer Olsson.

Såväl Spanien som Kroatien bakom sig i gruppen säger en hel del.

Svenska ungdomslandslag har aldrig varit så framgångsrika som de senaste åren, så någon och något görs ju väldigt rätt och bra någonstans.

Även om allting alltid går att vända till något att gnälla på.

Det kan bli en kul sommar i Polen.

***

Är drygt 21.000 mot Bulgarien en svinkall måndagskväll med avspark kl 20:45 så himla dåligt.

Nej, egentligen inte.

Men det var inte för de publiksiffrorna som mastodont-Friends byggdes i SvFF:s ägo och därför känns det som om det ekar tomt i arenan.

Det är inte Sverige som bestämmer starttid, det gör Uefa/Fifa, så det går inte att styra.

Däremot måste någon ansvarig kunna läsa av läget och tänka längre än dyra biljetter.

Nu när spelarna gjorde en fin gest och skänkte bort tusen biljetter så betyder det också att man sänker värdet på eventet.

Ena dagen kostar en biljett flera hundra.

Nästa dag får du gärna en gratis.

Det finns en del att jobba med om arenan ska nå över 20.000 mot Vitryssland i mars.

***

En stekhet sommardag i juli kunde du sitta och skaka av kyla på Vångavallens pressläktare i skugga.

I oktober måste behöver du ibland en våtdräkt för att överleva.

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Det mesta var som vanligt, men ändå inte

Eftersom jag ibland känner för att leka fotbollsproffs en timme eller två så var Luxemburg bästa tänkbara lekplatsen.

Klassisk fotbollsproffs-shopping; butiker som ett pärlband från Christian Louboutin, DolceGabanna, Gucci och hela den svängen.

Jag älskar att gå omkring och spana i butiker, testa svåra sneakers från Louboutin för 1690 euros, låtsas vara lite intresserad av att köpa men säger att ”I have to talk to my wife” och återkomma.

(Efter några år i klädsvängen har jag lärt mig att det inte bara kan vara den bästa ursäkten utan det faktiskt är så på riktigt).

Men fotbollen hade de ingen koll på i butikerna.

”Det var vara mycket svenskar här idag”, sa kvinnan i Gucci-butiken.

”Ja”, svarade jag. ”Så är det. Sverige ska spela landskamp här idag”.

Hon tittade på mig en stund, lite förvånat.

”Jaha. Vem ska de möta?”

***

Hur många sådana här 1-0- eller 2-0-matcher mot sämre motstånd på bortaplan har man hunnit se genom åren?

Det känns som om det är en hel del.

Alldeles oavsett vem som har varit förbundskapten eller vem som har spelat.

Det som är intressant är att Sverige aldrig förlorat eller tappat poäng, vilket måste ses som en styrka eftersom de allra flesta nationer i Sveriges landslagskategori någon gång åkt på en smäll.

Det har varit nära ett par gånger, mot Malta (1-0) och Färöarna (2-1) som jag minns direkt, men aldrig en käftsmäll.

Vi kan möjligen räkna in förlustmatchen mot Lettland på Råsunda 1997, men det var i ett läge då Sverige redan var borta från avancemang i VM-kvalet.

Det är en styrka i sig, att alltid åka hem med tre pinnar.

Sen kan det har sett för jäkla illa ut några gånger, men tre poäng är tre poäng är allts tre poäng och det som är synligt i en tabell.

***

1-0 den här gången var som det var och rätt ofta har varit.

Men jag tyckte mig ändå ana en viss skillnad, om vi jämför med hur det sett ut de senaste åren.

Det fanns ett EGET spel, eller det fanns åtminstone en idé och ett FÖRSÖK till eget spel, jag såg en systematik och en tanke som inte handlade om att EN spelare skulle lösa allting på egen hand.

Eftersom den spelaren inte längre spelar för landslaget.

Det fungerade stundtals eftersom vi såg en annan variation, en större vilja att ta bollen framåt och småtrevlig taktisk formering i att helt frigöra Emil Forsberg (jag tänkte direkt på ”Brolin-rollen”) och trycka upp Martin Olsson som ytter när vi gick till anfall.

För det är en sak att lägga fram en en spelplan, en annan sak att utföra och framförallt att lyckas med den.

Jag tyckte att Sverige borde utnyttjat Olssons position genom att snabbt (ett tillslag, utan att passera tre andra medspelare)  nå honom bakom Luxemburgs försvarslinje.

Nu fick han mest stå still och titta och någon gång då och försöka krångla sig fram genom kombinationsspel.

Men det fanns någonting där.

Jag saknade en targetspelare längst fram, jag sökte lite mer tyngd och jag tyckte att Sverige ställde om oerhört långsamt till anfall när det fanns uppenbara lägen att dra iväg i samband med att laget brutit de passningsglada luxemburgarna.

Men det fanns ändå något.

Sen får vi inte glömma att vi har det lag vi har och att Luxemburg var det bästa ”sämsta” lag Sverige mött på länge, med imponerande ungdomlig entusiasm och härligt driv i sitt försök att SPELA fotboll.

***

Sverige har en försvarslinje av klass.

Bra målvakt, starkt mittbackslås (med bra alternativ), strålande högerback och tre väldigt kompetenta vänsterbackar.

Det blir automatiskt till att bygga bakifrån.

Ingen kan kräva att det här landslaget ska kunna spela sambafotboll, för det laget jar vi inte.

Då får man ta vad man har och göra det bästa av det.

Lite som Island gjorde under Lasse Lagerbäck.

***

Victor Nilsson Lindelöf kom ut med en hårfön i den mixade zonen efter matchen.

Han har ju förvisso en kalufs numera, men klart kort och kompakt…inte ens någon med extremt mycket fåfänga i blodet kör en fön på den frillan.

Men man får alltid lära sig något nytt.

VNL förklarade att han värmer och formar skorna inför matcherna med fönen, det nya konstmaterialet är inte alltid superkomfortabelt i början och då hjälper det fönen.

Ungefär som när man böjer en innebandyklubba.

På ”min tid” stod man i badkaret med sitt känguruskinn en stund och gick in blöta skor i ett par timmar.

***

Kommer Janne Andersson vända upp-och-ned på den här startelvan till Bulgarien?

Jag tror inte det.

Sverige ställs mot ett lag som på två kvalmatcher släppt in sju mål och som före EM förlorade mot Japan med 7-2 och Danmark med 4-0.

Det gäller att hitta spelare som har möjligheten att utnyttja bulgarernas usla försvarsspel.

Sett till hur John Guidettis målfacit sett ut i landslaget så tror jag att Andersson testar något annat istället för honom.

Möjligen Ola Toivonen, som är en helt annan forwardstyp, lite listigare, starkare i huvudspelet och som har förmågan att hålla fast bollen. Marcus Berg och Guidetti blir för mycket same same.

Alexander Fransson kan vara ett alternativ på mitten, Christoffer Nyman kommer allt närmare en startplats och Oscar Wendt bör rimligtvis aspirera på en plats som tvåvägsspelare på kanten.

***

Långe Lundh är stekhet just nu och har under hela resan följts av Cafés Emil Persson för glossigt reportage framöver.

Själv blev jag intervjuad av tidningen Buss häromdagen…

***

Vincent Thill, 16-åringen, såg ut att vara just 16.

Men han var inte blygsam, tuff i närkamperna, bra tryck i pinnabenen och riktigt fin vänsterfot.

***

Det hann gå två landskamper med ny förbundskapten och en småtorftig match mot Luxemburg, sen svämmade sociala medier över med vilka spelare som ska in i landslaget.

För nu var de här spelarnas värdelösa och svensk fotboll usel.

Det är så mycket tålamod som ”folket” har.

Inte oväntat, men fascinerande på sitt sätt.

***

I taxin på vägen till Josy Barthel-stadion hade i all fall radiostationen en rapport inför matchen.

På luxemburgska, ett klurigt språk.

Men det gick inte att undgå att de nämnde ”Ibrahimovic” tre gånger.

Landslaget får nog leva i den skuggan ett tag framöver.

Men radiostationen visste åtminstone att det var match,

Patrick Ekwall
0 kommentarer

En landslagsresa utan existens (av Lars Norén)

Jag är övertygad om att det hade blivit en väldigt bra filmscen:

Vi fick stränga order vid incheckningen av bestämd kvinna, att INGA ändringar fick lov att göras och att det var viktigt att vi satte oss på den plats vi fått tilldelad.

Vi var 12 pers i mediapacket (älskar det ordet!) som åkte med SvFF:s chartrade plan till Luxemburg och Luxemburg a 5.800 kronor/plats och vi har talat om det här förut.

Det blir smidigare för alla parter om vi kan hänga på de här resorna och för förbundet innebär det dessutom lite ekonomisk lättnad.

Så det finns inget att gnälla på.

Det är heller inget ovanligt, så här gör man i många stora fotbollsländer men under eran med Zlatan, Hamrén och Allbäck så var det aldrig en fråga eftersom det var en utopi.

Så nu fick vi lite som vi ville.

Det var inte det.

Fascinationen låg i hur vi som grupp betraktad skulle isoleras från fotbollsspelarna, där rätt många är i 20-årsåldern och där ALLA vanligtvis flyger reguljära flygplan med heeeeelt vanliga människor.

Inga bilder fick tas.

För hur fan skulle det se ut om Marcus Rohdén fångades  med en kaffekopp i handen?

Det var ingen mediaaktivitet, fick vi veta.

Det var en transport.

Så för att jag, Jane Björck och gänget inte skulle göra några tänkbara oförutsedda ärenden så vallades vi först in i flygmaskinen på de platser vi tilldelats.

Så långt bak som det gick att komma.

På de så kallade dassaplatserna.

Och när packet väl hade spänt fast sig kunde Filip Helander och Co sätta sig tillrätta.

Jag vågade inte ens titta framåt.

Jag ville inte störa.

Tänk om jag hade mött Patrik Carlgren med blicken och förstört hela hans uppladdning?

Nu gömde jag mig på min gångplats, 24C – som jag i lönndom bytt till mig, när Lundh ville ha den fönsterplats  på samma rad som jag absolut inte fick ändra

Vi såg inte dom.

De så inte oss.

Ingen skulle existera.

Vi skulle bara transporteras och vi satt på samma flygplan men egentligen inte.

Det var som det var och jag hade inga problem att leva med, men det var som i en film.

I regi av Lars Norén.

***

Hur hårt framåt vill/vågar Janne Andersson gå mot Luxemburg?

Jag är så sanslöst trött på ”det finns inte längre några blåbärslag” för att 1) jag har hört det i 25 år (sen Costa Rica) och 2) för att det finns blåbärslag.

Däremot är inte Luxemburg ett av dom allra värsta,.

Det är inte San Marino eller Gibraltar.

Det är väl snarare lite som Malta. Inte minst på hemmaplan.

Oavsett vilket så ska det bli väldigt spännande att se hur det Nya Landslaget kan och kommer agera i en situation som är väldigt annorlunda den som vi hade senast, mot Holland.

Att det alltid är lättare att vara destruktiv än kreativ är en sanning, men med viss modifikation. Det beror ju på vem och vad du möter.

Kommer Andersson att lämna filosofin att gärna ha en yttermittfältare (senast Rohdén) som egentligen är lika mycket central mittfältare?

Blir det istället mera kreativitet och speed?

Jag gissar på Jimmy Durmaz.

Och jag utgår från Emil Forsberg på andra kanten.

Det skulle, i sådana fall, innebära att han tvingas steka Oscar Wendt, som uttalat är med som vänster mittfält.

Jag är ganska övertygad om att Albin Ekdal tar en central mittfältsplats, sannolikt i par med Oscar Hiljemark.

Jag tror Martin Olsson blir vänsterback och resten av försvarslinjen blir som senast, med Granen/VNL och Micke Lustig.

Marcus Berg given längst fram.

Med vem? Rimligtvis John Guidetti. Men inte helt säkert.

***

”Nu när media får flyga med oss så räknar jag med extra högt betyg efter matchen”, sa en svensk forward, med rötter i Bromma.

Svaret kom blixtsnabbt, från Arlövs landslagsrepresentant:

”För att få poäng måste du ha spelat…”

***

Om Malmö FF inte tagit en småstökig Enoch Koffi Adu till nåder, hade de varit etta i allsvenskan då?

Om hit och om dit är alltid omöjliga frågor, ibland helt onödiga.

Men ändå.

Den här är inte helt oväsentlig.

Ej heller okomplicrad.

För här tvingades MFF först jämka situationen med Adu och sen peta Oscar Lewicki, som varit startspelare för Sverige i EM i somras.

Anders Christiansen ser jag nästan som allsvenskans bästa innermittfältare, så han bör ha varit given.

Nu känns Adu/Christiansen som allsvenskans i särklass bästa mittfältsduo.

***

FC Köpenhamn gjorde sitt val, inga försäljningar utöver de redan var förutbestämda, alldeles oavsett vilka bud som kom in.

Med en väldigt given målsättning: Champions League med ett lag som inte är helt nytt, som är relativt samspelt.

Det är möjligt att svenska lag inte kan göra den prioriteringen, eftersom de sitter på kassakistor som är betydligt mindre.

Men det är ändå berömvärt. Och modigt.

Idag ser vi resultatet och jag tror tillochmed att FCK kan ta sig vidare från gruppspelet. Gruppen är inte alls omöjlig och FCK är tillräckligt bra.

***

På vägen från flygplatsen till terminalen packades vi för övrigt in i samma trånga flygplatsbuss.

Det var heller ingen mediaktivitet, det var en transport.

Jag stod ganska nära Emil Krafth.

Min fromma förhoppning är att han ändå tyckte det var så pass mycket OK att han kan delats under första träningspasset här i Luxemburg, Luxemburg.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Dilemmat för Isak och AIK: att hamna i rätt klubb

Tillbaka upp på TV4-hästen igen när Janne Andersson samlar Nya Landslaget för väldigt intressanta VM-kvalmöten med Luxemburg och Bulgarien.

För än är loppet inte helt kört.

Jag har ett avtal med Tv4 som sträcker sig året ut, i det står det (bland annat) att jag ska jobba med landslaget i fotboll och jag har ingen som helst anledning att INTE slutföra mitt avtal.

Jag tycker dessutom att det ska bli kul eftersom jag älskar att jobba med landskamper i fotboll och det är alltid en fröjd att köra ett 10-dagarsrace med Lundh, Tarlandao och alla andra kollegor som alltid är med i den svängen.

Så, ni som undrar när jag dyker upp här på fotbollskanalen.se eller utanför spelarhotellet i direktsänd rapport: jag är kvar ett tag till, men vid nyår är det inte längre TV4.

***

Jag följer allsvenskan så mycket det går och självklart går det inte att komma ifrån Alexander Isak.

Eftersom Wilma är Wilma, 17 år och alltså född samma år (1999) som Alexander så är det rätt lätt att sätta sig in i hur ung killen är.

Och ändå gör han mål i allsvenskan i fotboll som om han inte hade gjort någonting annat i hela sitt liv.

En gång är ingen gång, två behöver inte vara det eller inte ens tre.

Men ÅTTA mål är förstås ingen tillfällighet, ej heller på det sätt som han gjort målen.

Killen har de fysiska egenskaperna, spelsinne, touch, kyla i läget och den där utsökta egenskapen att skapa sig tid med bollen.

Frågan är alltså inte om han blir såld. Utan när.

Och en annan fråga som väcks är alltså om han blir Sveriges dyraste export sen Zlatan Ibrahimovic.

Jag tror inte det.

Egentligen handlar det mest om det otroliga att Malmö FF fick nästan 85 miljoner kronor för en relativt oprövad 19-årig Ibrahimovic. För 15 år sen. Av Ajax.

Det var osannolikt starkt förhandlat av Malmö FF/Hasse Borg, eftersom ingen riktigt kunde veta hur bra det skulle bli med Zlatan. Sådant vet man aldrig.

Ibrahimovic var 19 år och hade gjort tre mål i allsvenskan på åtta matcher.

Isak är nyss fyllda 17 och har gjort åtta mål på 14 starter.

Jag är inte ens säker på att Alexander Isak når upp till de 46 miljoner som Malmö fick för Markus Rosenberg (även det av Ajax).

AIK kommer få väldigt bra betalt, det är jag övertygad om.

Men mest intressant blir ändå hur Alexander Isak förädlas i en ny klubb på en högre nivå och vilken det blir.

Det talas om Paris Saint Germain.

Hur mycket speltid tror ni Alexander Isak får där?

Martin Ödegaard är ett år äldre och spelade i norska A-landslaget som 16-åring, han fick hoppa in för Real Madrid mot Getafe i sista omgången förra säsongen som en show-off.

Han har så här långt gjort ett 40-tal matcher och två mål för Castilla i tredjedivisionen.

Det kan säkert bli hur bra som helst, men hade utvecklingskurvan sett bättre ut om han fått spela på en mellannivå i Europa först?

Så här: inte ens Zlatan var helt ordinarie i Ajax som 19-20-åring, det tar tid och kraft att bygga vidare på en europeisk karriär.

Henrik Larsson hade några tunga år i Feyenoord innan det lossnade i Celtic.

Ska vi se till hyggligt modern tid är det väl nästan bara Fredrik Ljungberg som gått rakt in i en europeisk toppklubb (Arsenal) i de stora ligorna, direkt från allsvenskan. Då hade han spelat 79 allsvenska matcher och legat bakom ett SM-guld (nästan) på egen hand.

Vad jag vill mena är att AIK och (inte minst) Alexander Isak ställs inför ett dilemma.

De stora klubbarna kan komma att betala allra mest, för PSG och andra i den häraden är sex-sju miljoner väl värt en chansning på en 17-åring monstertalang. Men då finns en risk att han försvinner i en mängd.

Alternativet är en klubb av mellanstorlek, varför inte just Ajax som aldrig tvekar att släppa fram nytt/ungt, men då kommer cashen inte ligga på samma nivå.

Låt oss bara hoppas att killen förädlas på bästa sätt, för det är aldrig så enkelt som vi gärna vill tro.

***

Manchester United? Jose Mourinho? Zlatan? Pogo? Rooney?

En hel del frågor efter 1-1 mot Stoke City på hemmaplan.

Jag krönikerar om det i Getingen. Läs HÄR

***

Hösten äger sannerligen.

***

Intressant, som sagt, att hänga på landslagets andra sväng med Janne Andersson.

Inte minst eftersom den här samlingen blir different story.

Luxemburg borta på fredag, Bulgarien hemma på måndag – det är INTE Holland, det är inte första matchen med gänget och det kommer absolut att ställas helt andra krav.

Ja, vi kommer kräva två segrar, sex poäng.

Luxemburg är klart bättre än många tror, Bulgarien sannolikt lite sämre men inte helt oävet i sista stunder.

Men det ska vara sex pinnar även med ett oerfaret nytt landslag.

Jag gillar idén Andersson har med Oscar Wendt som yttermittfältare, där har han tagit fasta på hur Wendt gör sig som bäst i Bundesliga som vänsterlöpare i ett 3-5-2.

Nu tror jag aldrig att Janne A tänker spela som Gladbach, men Wendt är ett spännande alternativ i den där kantpositionen till vänster i en trupp som har väl täckt på vänsterbacken med både Ludde Augustinsson och Martin Olsson.

I övrigt måste förbundskaptenen tänka lite mindre på att försvara mot ett spelskickligt possession-lag och lite mer på att föra och på egen offensiv kraft avgöra matcherna.

Därför känns valet av  Sam Larsson rätt, eftersom vi kan bli i behov av speed, den egenskap det här landslaget har lite för lite av.

Jag kan också förstå uttagningen av Ola Toivonen.

Våra svenska forwards spelar inte överdrivet mycket ute sina klubbar, Toivonen får gör det i Toulouse och har gjort det bra.

Framförallt är han – i sina bästa stunder, ska poängteras – en forwardstyp som truppen saknar. Smart i tanken, skicklig att hitta lösningar för andra, bra på att sätta fast i bollen och skapa anfall MED laget.

Nu hoppas jag att han tycker det ska bli kul också. Den senaste tiden i landslaget hade han en utstrålning som gav en känsla av att han mest tyckte det var en belastning att vara med.

***

Jag hann se Celta Vigo-Barcelona framåt också.

Galen match.

Och inte sen Håkan Svensson 1998 har en målvakt sett så uppgiven ut som Ter Stegen i den staden.

***

Tänk att regerande svenska mästarna inte ens kunde fylla sin bänk med spelare mot AIK.

Det gör vi med FC Samp i division 7.

Beslutet att inte spela Niclas Eliasson?

Ja, hade det varit Falkenberg de hade mött så tror jag inte att det varit något problem.

Om vi säger så.

***

Än en gång: Blir det inte alltid lite för lite av Häcken, med tanke på resurserna?

Är det inte ett lag som borde få bättre utväxling?

Sexa-sjua i en sluttabell, kanske.

I mina ögon har de en trupp och förutsättningar till något mycket bättre än så.

***

Efter den här landslagssvängen väntar ytterligare en med TV4 och landslaget, Frankrike på bortaplan i november.

Sen får det bli som det blir med framtiden.

Men än är vi inte riktigt där.

Nu ska det bara bli kul .

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer