Patrick Ekwalls blogg

50 dagar och 700 mil senare: Tack för den här gången

”Det gick ju fort det här”, sa fotograf Tarlandao till mig i morse när vi gjort mästerskapets sista Nyhetsmorgon.

23 maj samlades Sverige i Stockholm, 11 juli tog vi planet hem från Paris.

Det blir ca 50 dagar.

I det här fallet har det innefattat så väldigt mycket, allt från matcher, träningar, intervjuer, sändningar i Nyhetsmorgon, Superlive, Sporten och EM-program och resor; totalt drygt 700 mil på franska vägar i en Vit Hingst.

Det var mitt sjunde EM-slutspel och jag vet att det kräver en del, det sliter fysiskt och mentalt med lite för lite sömn ibland och kraft som måste läggas på transporter, väntan, planering när du dessutom måste vara hyggligt skarp i skallen så snart kameran går igång.

Men som jag alltid har sagt: vi kunde stått i en gruva eller på en gata och grävt ett hål i marken också.

Det tar och du känner av det när du slappnar av och åker hem, men nästan varenda gång så känns det som om det har varit värt det.

Det brukar gå fort när du har kul.

***

Finalen blev väl väldigt signifikativ för vad som har präglat det här mästerskapet.

Dels framgången med en något avvaktande fotboll med en smart defensiv.

Dels att LAGET kunde vara större än JAGET.

Det var förstås väldigt tydligt i Islands och Wales framgångar, det var minst lika tydligt i Sveriges fiasko.

Och UTAN Cristiano Ronaldo på planen kunde alltså Portugal välta kraftpaketet Frankrike i en EM-final på Stade de France.

Sen må det ha varit tillfälligheter…Gignacs stolpskott kunde rullat en centimeter åt rätt håll och den bollen hade studsat in istället för ut…eller ”tråkigt” eller cyniskt eller ”orättvist” eller vad fan ni vill: Portugal förlorade inte en enda match i turneringen, de var på alla sätt värdiga europamästare eftersom fotboll på den här nivån går ut på att göra resultat.

***

Mästerskapets guldgosse 1:

Pontus Farnerud

***

Inget hände.

Möjligen en malattack i finalen, men bortsett från det; vi klarade oss utan terrorism, vilket oerhört många hade befarat och vilket säkerhetsnivån kring arenorna (inte minst vid finalen) gav oss en aning om.

Hur illa det än må vara, hur konstigt det än låter…att EM-slutspelet klarade sig från den nya världens mörka jävelskap var också en seger.

Däremot hade vi (inför mästerskapet) helt glömt bort att fotbollen också hotas av män som vill misshandla, skövla stadskärnor och bete sig som vidriga svin.

Den typen av smutsiga handlingar gav mästerskapets inledning en bitter eftersmak.

Sen måste jag säga att jag uppskattade det franska rättssystemet som inom en vecka efter händelserna hade utvisat ett stort antal skyldiga och dömt andra till kännbara fängelsestraff.

Ingen långbänk, inga ursäkter, ingen pardon mot brott som betraktades som allvarliga, alldeles oavsett om de skedde i samband med fotboll eller inte.

***

Mästerskapets guldgosse 2:

Fernando Santos

***

Cristiano Ronaldo var klart packad när han kom ned i intervjuzonerna efter matchen och höll stor underhållande show.

Han hade gått tungt på champagneflaskan och det hade slagit till snabbt.

***

Mästerskapets tuppkam 1:

Hamsik

***

Det var trångt om utrymmena i den flashfålla TV4 fått tilldelad (köpt, ska sägas) efter matchen.

Jag skulle dela kamera och mikrofon med ESPN, Rai och engelska ITV…och ni kan säkert räkna ut var i turordningen som ett litet svenskt TV-bolag står i den konkurrensen.

Då gäller bara att ”äta eller ätas”.

Det gav viss utdelning och jag får vara nöjd med den.

Alla ville ha Ronaldo.

Italienaren fick för att han var först i kön, engelsmannen tjatade och fick en fråga när Ronaldo fick veta att förre United-kompisen Ryan Giggs satt i deras studio och sen var det en sanslös huggsexa där en bastant portugisisk vakt drog bort Ronaldo som ändå påpekade att ”I love Sweden,  my friend, I love Sweden, tell this to Sweden, but this is my boss!”

Så då vet ni det.

***

Jag kommer sakna Island,

Ragnar Sigurdsson, Kari Arnarson, Birkir Bjarnason, mediachefen Omar Smararson och den charmante Heimir, tandlåkaren som coachade med Lagerbäck.

Och jag kommer sakna Annecy.

Islands fantastiska bas, ett ställe jag lätt kommer att återkomma till.

Möjligt att vi var präglade av Pornichet när vi kom dit, men det kändes ändå som att Annecy var är den vackraste platsen på jorden.

Och än en gång: att Sverige återigen valde att totalisolera sig, den här gången i en gudsförgäten håla vid väderökända atlantkusten, så långt bort får EM som det överhuvudtaget gick att komma är en gåta.

Att några i ledande ställning som en gång varit med om Oijsterwijk (2000) valde en snarlik variant går inte att förstå.

***

Mästerskapets tuppkam 2: Olof Lundh.

***

”Vi vill ha mal, mal, mal mera mal och mal det kommer det att bli”, spelades för fullt i Paris dagen innan.

***

Bästa svensk i EM 1: Jonas Eriksson och hans team.

***

För mig var Gareth Bale turneringen bästa spelare, tätt följd av Pepe och Griezman.

***

Dimitri Payet började fantastiskt men det är långa turneringar det här, det krävs rätt mycket att hålla en jämn hög nivå genom hela turneringen.

Och Paul Pogba blev aldrig riktigt vad vi hade trott och hoppats, eller hur? Absolut bra, men inte så dominant som många av oss förutspådde.

Nu var det Moussa Sissoko som var Frankrikes bästa spelare i finalen och det är sällan han vinner matcher på det viset.

***

Bästa svensk 2 i EM: Zara Larsson.

***

På tal om  musik blev den där svenska låten om ”bussen och guldet” (eller om det var tvärtom) ett av de största laglåtsfiaskona någonsin.

Jag vet ju att det är delvis betingat av hur det går för laget men INGA svenska fans spelade den någonstans.

Ett större fiasko än ”Explodera”.

***

Nu stänger vi EM.

Jag ser fram emot att vara ledig med Wilma, 17 år, Tindra, 2 år och En Frisör som heter Hannah.

Innan jag hinner blinka sitter jag på ett flyg till OS i Rio.

Det ska bli väldigt kul det också; I love my job.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Någon drog ut proppen i semin (men det är ett annat Paris, det är ju det)

Det är ju ett helt annat Paris, det är ju det.

Hur vi än vill och försöker så är hjärnan inte dummare än att den ser, hör och känner av.

Jag minns väldigt väl VM 1998 när Artur Ringart och Co i sportledningen hyrt två små lägenheter i centrala Paris för 27 vuxna män att dela på och vi bodde åtminstone så mycket mitt i smeten att man inte behövde gå långt för att låna toalett på något café i närheten.

Vi tog tåget till matcherna på St Denis och till Parc de Princes, vi funderade aldrig på att det kunde kanske möjligen finnas en liten risk att någon gladeligen sprängt sig själv i bitar för att döda andra oskyldiga.

Jag tänker så idag.

Vi satt på en sportbar i närheten av Triumfbågen igår och tog del av fransk glädje när Griezman gav Frankrike en ny hemmafinal i ett mästerskap och jag hann fundera att ”tänk om det kommer en snart Renault, stannar till och ett gäng k-pistbeväpnade mejar ner alla som gläds”.

Jag tänker för ett ögonblick hur jag möjligen skulle kunna fly eller ducka för att komma undan en sådan vansinnesattack.

Det är inget jag vill tänka, det är inget jag sitter och väntar på direkt men det är ett annat Paris idag.

Det patrullerar tungt beväpnad polis på gatorna, det cirkulerar militärer runt hela stan med feta vapen närmast bröstet redo för strid och hela Champs Elysees är i samband med EM-matcherna en parad av stationära polisstationer i form av stora piketer, inte två eller tre, snarare 30-40 st längs hela gatan.

Du tänker att det är förstås tryggt, att det finns en bevakning men jag tänker också att det finns en anledning till att de är där.

Vi har alla pumpats med säkerhetskurser inför avresan hit och jag kan inte påstå att det gjort mig mindre orolig.

Vissa värre än andra.

Våra kollegor har haft egna chaufförer, folk som följt medarbetarna hela vägen till incheckning och förbjudits att åka tåg…vilket bland annat innebar att Glenn Strömberg en dag var bokad på en flygresa från Lens till Paris – via Toulouse: det är 20 mil mellan Lens och Paris, 70 mil mellan Paris och Toulouse.

Oklart om tåg är farligare i sammanhanget än att besöka en flygplats, men skitsamma…du pumpas med information om hur du ska bete dig i en eventuell strid och du inser att det inte är till Astrid Lindgrens Värld du ska åka.

Vi fick träffa en säkerhetskille på flygplats den 7 juni som gav oss en gammal telefon och bad oss ringa den om det hände något, vilket också är ett säkerhetsgrepp som man säkert kan tjäna pengar på.

Smäller det så smäller, är jag rädd och jag vet inte riktigt vad vi har för nytta av att ringa med den där telefonen då.

Personligen känner jag mig klart mycket tryggare när jag åker till arenorna här än när jag är på väg till en ”högriskmatch” i allsvenskan, risken är större att jag råkar illa ut på väg dit om jag går rakt in i fel människor…här finns det andra hot och eftersom säkerheten är så rigorös känns det som om EM-arenorna är det säkraste stället på jorden att vistas i just under matcherna.

Men på stan; det är ett annat Paris efter 13 november.

Det syns, det märks, det känns.

Och det går inte att blunda för. Tyvärr.

***

Frankrike-Tyskland, som om någon hade dragit ut proppen.

Två lag som ville vinna för att ta sig till final, två lag som inte ENBART ville undvika att förlora.

Det var en befrielse.

Didier Deschamps Frankrike har gjort ”en Tyskland”, inledde trevande, tog sig framåt ändå och har trampat lite hårdare på gaspedalen ju längre turneringen har gått.

Framförallt har de haft kraft nog att göra det.

Mästerskap handlar alltid om att vara som allra bäst när turneringen är i slutskedet, åtminstone för de nationer som har utrymme nog till det.

***

Vita Hingsten susade ned till Lyon för Portugal-Wales och det vore lögn att påstå att det var samma intensitet som igår.

Däremot blev jag återigen djupt imponerad av Gareth Bale, i mitt tycke en av turneringens mest kompletta spelare…tala om en stjärna som kunde bära sitt lag och lyfta sina relativt mediokra lagkamrater.

Portugal?

Ja, Cristiano Ronaldo är beundransvärd.

Det kan vinge komma ifrån hur illa vi än tycker om hans barnsliga tjurighet när han inte får som han vill eller, för den delen, hans teatraliska förmåga att lite för ofta fuska sig till banala fördelar som ett inkast vid mittplan.

Nicken till 1-0 var i all sin prakt ett världsklassmål; kraften, timingen, tekniken, farten.

Jag har svårt att förstå gnället på Portugal.

De har tagit sig till final utan att förlora en enda match, vilket de har gemensamt med Frankrike. De har gjort vad som krävts för att nå dit de ska.

Hur det sen har sett ut på vägen spelar inte direkt någon roll.

Eller fyllde vi Kungsträdgården i Stockholm förra året vid den här tidpunkten för att U21-landslaget bjudit på sambafotboll?

Eller för att de gjorde de resultat som krävdes?

***

Domarnivån (förutom den norska, herregud) har varit väldigt hög under turneringen.

Alltid småfel hit och dit, såklart. Men inga konstiga utsvävningar med nya hispiga regler/tolkningar (minns VM 98 med fasa!).

Sen kan jag tycka att straffen mot Schweinsteiger var relativt hårt dömd, om än säkert korrekt om du tar den till Högsta Domstolen.

Det finns överhuvudtaget någon sorts hysteriskt förhållande till hands i straffområdet, inte så mycket bland domarna som hos ”folket”.

Spelare kan låsa fast varandra med kedjor, äta upp varandra, dra nacksving och krysstag och halvnelson och sitta som fastklistrade i varandras tröjor i straffområdet, främst i samband med hörnor och frisparkar, men alla går barockas om en boll råkar träffa en hand i ett trångt läge.

Säger som Billy Ohlsson lärde mig en gång (faktiskt just 1998): det händer saker på en fotbollsplan, det är en del av att människor rör på sig och en boll som flyger omkring och det betyder inte alltid att allting kan beivras om det inte är så att det är uppenbart fusk.

En boll kan plötsligt studsa på ett knä, en nacke, en rygg eller en hand och IBLAND är konsekvensen av att det råkar ta en hand abnorm.

Boatengs hands självklart given, den stoppade dessutom medvetet en farlighet.

Schweinis? Ja, kanske. Eller kanske inte. Klumpigt agerande i en närkamp men mest en slump att bollen tar på hans arm.

Bakom honom stod tio spelare och höll varandra i tröjorna.

Men det är som att människor tycker att en boll på en hand eller en arm alltid gör den stora skillnaden.

***

Ännu en gång: när ska Fifa/Uefa införa spöstraff för ryggsäck i mixad zon?

***

Finns det någon som helst skillnad på Almedalsveckan och Tennisveckan?

Bortsett från tennisen?

***

Jonas Thern som en del av Janne Anderssons landslag?

Ryktet säger så.

Härligt.

Om än lite överraskande, va?

För känslan var inte att Janne Andersson och Jonas Thern var bästa kompisar i Halmstad.

Om man säger så.

***

Orkar vi med mer klädsnack efter den där crazy krönikan?

Nej.

Jag och Olsson avverkar den i senaste PÅDDEN, om du vill höra mer.

Plus en del annat. Direkt från en lastbilsparkering vid en motorväg nära Lyon.

***

Efter VM-finalen 1998 rusade parisarna ut i miljontal på gator och torg.

Jag minns att jag och Lille-Tobbe, som promenerade hemåt i kaoset mot lägenhetskollektivet, kände att det var lite otäckt eftersom kriminella tog tillfället i akt i en situation då det var läge att agera helt laglöst.

Idag vågar jag inte ens tänka på vad en sådan situation skulle innebära, vilka risker den skulle innebära och hur jag skulle känna mitt det kaoset även om jag har en telefon att ringa med ”om det smäller”.

Bara att jag tänker på det.

Det är ett annat Paris, tyvärr är det det så.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Finjournalistiken tycker Italiens defensiv är bra. Alla andra är ”tråkiga”.

Sagor, även de vackraste, har alltid ett slut.

Även de allra vackraste, även de med slut som bara kan vara lyckligt.

Island skrev varenda vettigt kapitel av detta snustorra europamästerskap och varenda dag varenda presskonferens, varenda intervju, varenda sekund i undersköna Annecys, varenda liten koppling till varenda islänning var som en upplevelse och jag ville bara vörda blad efter blad efter blad för att få se mer, höra mer, veta mer.

Och uppleva mer.

Sällan har veckor av ett mästerskap varit så glädjefyllda att följa som de med Ragnar, Kari, i, Gylf, Birkir, Ejdur, tandläkare Heimir från Västmannaöarna, fyrabarnspappa Omar, med mediaansvaret, filmregissör Hannes mellan stolparna och för allt i världen även Lasse Lagerbäck.

Det är oklart exakt vad det var, men de var alla som handbollsspelare…de uppträdde som om de vore handbollsstjärnor, som helt vanliga förbannat reko människor med en stolthet över att ta del av frågor och ge SINA svar (dessutom på prickfri engelska).

I ärlighetens namn ska vi säga att Island inte bjöd media på kvantitet. Med svenska mått mätt var det tillochmed väldigt lite och jag vet kollegor som hade gått bazookas över att de hade rätt många helt mediafria dagar, fåtal mixade zoner och oftast med max tre spelare samt en och annan podiumpresskonferens med ibland endast tränare.

Men när de väl satt eller stod där så var det ingen jävel som sa något om att de tog en match i taget, bollen är rund eller att de är bäst i världen.

Jag lärde mig alltid något nytt när jag hade med islänningarna att göra och det var mer deras förtjänst än mig; ställde jag en fråga fick jag oftast ett bra, innehållsrikt, välformulerat och värderat svar.

Tackur så mycket, Island.

Det var ni som gjorde detta EM. På alla sätt.

***

Det farligaste som finns under ett mästerskap är att luta sig tillbaka en sekund när arbetsintensiteten lägger sig en aning och du du växlar ned.

Det slår tillbaka direkt.

Och jag vet förstås om detta, men tog ändå ett alldeles för djupt andetag under en halvdag och PANG så satt jag med Montezumas hämnd.

Jag gjorde en Nyhetsmorgon…och vi ska inte gå in på detaljer här…på egen risk, om vi säger så.

Då gäller det att koppla på rutinen och komma tillbaka så snabbt du kan.

Det tog en knapp dag med ris till både lunch och middag, sen var jag tillbaka i matchen igen.

Aldrig, aldrig gå ned i varv, då håller du inte ihop under ett helt mästerskap. Det är sen gammalt.

***

Nu gick det som det gick och det var inte oväntat att Island inte orkade stå emot Frankrike på St Denis.

Dels mötte islänningarna nu ett lag som var starkare fysiskt, så den bataljen kunde de med skägg inte vinna.

Dels orkade inte Island längre.

Ska vi leta efter någonting negativt om Lasse Lagerbäcks matchning under mästerskapet så är det väl att han inte gärna vill ändra, det är sällan eller aldrig ett lag (som tvingats springa så kolossalt) fixar att köra samma startelva så många matcher mot så bra motstånd på så kort tid. Men det är lite svårt att anklaga Lagerbäck för att ha gjort fel i det här fallet, sett till hur det gått. Dock: mot Frankrike var vulkanleden inte lika intensiv, lågan inte lika envis och stark.

Men allra mest handlade det nog om att det satt i skallen. Hur mycket än den isländska ledningen försökte pränta in i spelarna att de skulle sträva längre så visste de såklart innerst inne att de redan gjort något som kan bli omöjligt att göra igen. Den mentala spärren är svår att ta sig förbi. Speciellt efter både ett och två mål i arslet.

På många sätt kändes det lite som VM-semin 1994, när Sverige ställdes mot Brasilien och vi EGENTLIGEN insåg att det nog var omöjligt men ändå hoppades.

Men de svenska spelarna var på sina håll ganska manglade redan, många ganska nöjda med hur det hade varit…däremot gjorde Tommy Svensson ett stort jobb när han fick laget att komma tillbaka som vinnare i match om 3:e pris.

***

Bland fotbollens finjournalister är det alltid snyggt, elegant och smart när Italien spelar skicklig extremdefensiv och efter resurserna.

När alla andra gör ungefär likadant (och vi har sett en del sådana exempel i detta EM, minst sagt), då är det tråkigt.

Vad som är bra och vad som är dåligt finns det inget facit för. Eftersom vi i den här sporten utgår från något som heter resultat.

Om Portugal och Wales har haft förmågan att ta sig till en semifinal så beror det ju på att de gjort de resultat som krävs.

Att Italien (eller Belgien, eller Spanien eller England eller vilka ni vill) försvann tidigare i turneringen beror i lika stor utsträckning på att de inte gjort resultat som krävs,

På så vis får man alltid vad man förtjänar,

Sen är det en annan sak att vi haft ett väldigt försiktigt europamästerskap och där vissa nationer absolut haft förmågan att kombinera trygg defensiv med hygglig offensiv; Sverige försökte och var i särklass sämst i den grenen.

På så vis har trenden varit Grekland 2004 och det är inte direkt vad många helt vanliga hederliga åskådare önskat sig.

Och, nej, det har inte varit vare sig finare, vackrare, klokare eller snyggare för att Italien gjort det.

Men är alltid lite finare att tycka så.

***

Min söndagskrönika i Getingen om när Zlatan inte längre är på riktigt utan bara en reklamfilm.

***

Alltså, islänningarnas engelska (spelarnas, ledarnas, journalisternas)…de pratade fan bättre engelska än engelsmännen själva.

***

Att engelska spelare ens försöker skylla allting på Roy Hodgson: plocka fram en spegel och ta en titt i den.

Astronomibetalda lirare som är så nöjda över sig själva att de tror de är Guds gåva till mänskligheten,  bortskämda i så stor utsträckning att de tror att de inte behöver springa för att spela fotboll och som blir fullständigt paralyserade när de märker att motståndarna kan lira fotboll trots att vissa av dom tjänar lika mycket på ett år som Raheem Sterling gör på en vecka.

Det är fan inte en förbundskaptens fel.

Däremot kan man förstås undra vem det var som övertygade Harry Kane att han var David Beckham?

Den får Roy ta på sig, helt klart…även om man ändå kan begära av ett fotbollsproffs att han ska kunna träffa målet.

***

Portugal har inte vunnit en match och är i semifinal, men det är ju inte sant.

De har vunnit en åttondelsfinal och en kvartsfinal.

De har ännu inte förlorat en match, för den delen.

***

Jag tror på Tyskland i slutändan.

På så vis är allting som det alltid har varit.

***

Zlatan Ibrahimovic till Manchester United blev till världens sämst bevarade hemlighet som blev verklighet.

Aldrig förr har väl alla tänkbara spekulationer enbart pekat åt ett enda håll.

Och jag anser att det är Ibrahimovics modigaste val sen han gick till Barcelona; det är den största utmaningen och det kan sluta lite hur som helst.

Zlatan sätter en hel del på rött här när kulan börjar rulla och det är väl förmodligen just exakt det han alltid vill göra.

Nya utmaningar, nya barriärer, nya mål, nya tvivlare (om de när så många fler än engelsmännen och de som heter Lars-Åke och sånt) att tysta.

Jose Mourinho kommer såklart bygga en bra brygga att angöra men det finns ett par svårigheter som inte är om de i PSG, Inter, Ajax, Milan eller Barcelona: Man United är inte överlägset bäst i sin liga. Inte nu längre. Det blir en hel del matcher som inte kommer vara ”givna” segrar, en del matcher som kommer vara tajta och avgöras efter kamp. Då blir det inte lika lätt att dominera en hel liga.

Det handlar också om stjärnstatusrollen, jag undrar lite om den. Vem är lagets stora stjärna? Kommer spelarna och fansen att acceptera att Zlatan (som vill ha den rollen och kanske SKA ha den för att lyckas bäst) att köpa det rakt av? Sannolikt beroende på resultaten, men oavsett vilket så tror jag inte att det blir någon smärtfri process.

Intressant och spännande, oavsett. Onekligen.

***

Lyon nästa. Från Paris.

Sista resan med Vita Hingsten.

Men inte slappna av en sekund. Aldrig.

Då hänger du aldrig med hela vägen till finalen.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Gudjohnsens briljans i Sluttningsfolkets fin-Bromma

Det var längesen vi sågs, jag och Sluttningsfolket.

Men nu var det dags igen och den här gången blev det ytterligare ett kärt möte; i Annecy, Sluttningsfolkets lilla paradis.

Staden är en saga, som ett vackert väsen, som om någon ställt fram en kuliss från vacker Hollywood-film och förvandlat den till verklighet.

Här bor och laddar Island mellan sina matcher, vilket möjligen beror på att Sluttningsfolket alltid gillat ö-folk, främst via en Monsieur Serge Randbaud som sitter i Sluttningsfolket världsunion…Randbaud är uppvuxen i ett timmerhus på en sluttning längs berget Pyton de Neiges

på den franska ön Reunion utanför Madagaskars kust.

Han har också visso koppling till Island, då hans kusin gift sig med en isländska (Brinni Hästurdottir)  och startat en fårfarm på en riktigt svår sluttning längs med Kverkfjöll och dessutom tog de brons i mixed-tennis vid Sluttnings-EM vid berget Gunnbjörn på Grönland för sjutton år sen.

De var framförallt väldigt starka i nedförsbacke, hade en del problem mad att får kraft i slagen när de returnerade uppför.

Annecy är Sluttningsfolkets fin-Bromma, här få du punga ut med väldigt mycket för ditt boende, även för ett enklare litet radhus i komplex lutning på Alperna utan direkt utsikt över bedårande Lac d’Annecy.

Det är förståeligt att islänningarna mår bra här.

Oslagbara omgivningar och en liten stad som bjuder in till både en promenad, en fika, lite shopping eller ett helt vanligt liv vid sidan om fotbollen.

Eftersom den svenska landslagsledningen inte riktigt hade samma kontakter så valde de istället att isolera sig på regniga atlantkusten i en spökliknande by som heter Pornichet.

Det är alltid viktigt att ha god kontakt med Sluttningsfolket, det har jag alltid sagt.

***

Eidur Gudjohnsen på dagens isländska presskonferens som befolkades av 40-50 utsända varav ett 10-tal var britter.

Resten från Europa.

Och Eidur var mästerlig.

Han briljerade på helt felfri engelska och navigerade sig snyggt mellan de engelska gamarnas frågor, som i stort sett bara handlade om Pep Guardiola och Jose Mourinho (han har haft bägge, precis som Zlatan) utan att för den saken skull komma med undvikande svar.

Jag uppskattade också den väldigt avslappnade stämningen med den humoristiske mediachefen Omar Smararson vid rodret.

Det märktes tydligt att Island mår bra och att Island har självförtroende samt att deras inställning till media inte var särskilt komplicerat.

***

När Sverige åkte ut så åkte rätt många kollegor hem.

Men jag och Tarlandao är kvar. Och kör bil.

Sju timmar Paris-Annecy igår, idag sex timmar Annecy-Nice.

Den ståtliga Vita Hingsten får jobba och förutom en liten punktering så har den skött sig prickfritt.

Vi tar bilen så mycket det är möjligt eftersom vi har en massa utrustning som är bökig att transportera på tåg eller till och från flygplatser.

Men också för att flyg och tåg inte alltid går på de tider som vi vill att de ska gå.

***

Har helt glömt frågan till Hamrén från Göteborgs-Posten som någonstans ifrågasatte om Zlatan Ibrahimovic är Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna.

Klassiskt att göteborgare vägrar släppa Gunnar Gren, Torbjörn Nilsson, Svarte Filip och Bebben i den frågeställningen.

***

När tar EM fart?

I kvartsfinalerna?

***

Jag hoppas inte.

Jag drömmer inte.

Jag jobbar.

/Janne Andersson

***

Islands spelare kommer från följande klubbar: Bodö/Glimt, Hammarby, Start, Krasnodar, Odense, Malmö FF, IFK Göteborg, Lokeren, AIK, Cesena, Swansea, IFK Norrköping/Rapid Wien, Århus, Basel, Cardiff, Udinese, Sundsvall Augsburg, Nantes, Kaiserslautern och Molde.

Det är ett bra lag, med bra spelare – jag hävdar fortfarande det.

Islands lag kan absolut jämföras med det svenska i total styrka, även om sju spelare hämtats från allsvenskan (Sverige hade tre från allsvenskan, det kanske säger något annat dessutom).

Men framförallt säger det att du kan nå framgång på andra sätt än att bara lita till en världsstjärna.

Island har under en längre period (inte bara i EM) visat att de har ett starkt och svårslaget LAG.

***

Vem valde Pornichet? VEEEEM???

Träd fram.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Hamrén valde att bygga Zlatans lag, inte ett lag runt Zlatan

Jag vet mycket som inte är bra för livet, som rökning, krökande, ohälsosamt leverne, köra bil en söndag i Stockholm eller den där jävla stressen,

Och så är det fakirflighter under mästerskap.

Speciellt de direkt dagen efter ett svenskt respass och en alldeles för lång arbetsdag, kväll och natt.

De morgnarna rycket lätt några månader när livet ska räkna ihop en total på slutändan.

Som i morse.

När röken lagt sig i flash och mixad zon på Allianz Riviera hade klockan för längesen tickat förbi midnatt.

Långt förbi.

Och eftersom vi alla behövde vara på andra sidan Frankrike (vid atlantkusten utanför Nantes) kl 14:00 idag för Erik Hamréns sista presskonferens så handlade det om att komma iväg i tid.

Jag, Lundh, Tarlandao samt SvT-kompisarna Jempa Björck och Leffe Johan hade en flight kl 06:50. Via Lyon.

När jag satte alarmet på mobilen var klockan 02:00.

04:45 var det väckning. Möjligt att jag somnade vid halv tre.

Det är bara att bita ihop.

Men du blir inte äldre av sådana morgnar, det kan jag lova.

***

Det gick lite som befarat.

Hela EM, såväl som matchen mot Belgien.

Jag sa innan att Sverige har något spännande på gång och jag tycker det fortfarande med en skön ny generation.

Men påpekade också att det kan sluta hur fan som helst.

Spännande räckte inte.

Vi kan alltid prata hur mycket vi vill om Erik Hamrén och hans fel och brister, peka på detaljer som jag inte riktigt kunde förstå.

Han hade ett ansvar att få ihop den trupp han hade till ett bra lag och det misslyckades han med; Sverige tog en poäng på tre matcher och enda målet var ett självmål.

Men han kunde inte springa, dribbla och skjuta själv och ibland får du även ställa krav på spelarna, om vi nu ska rannsaka.

Vi talade om att vi hade en solid defensiv (och det hade vi sannerligen), men en defensiv är inget försvar om du inte har mycket till anfall.

När bollen studsar tillbaka lite för ofta, för snabbt och för många gånger så hamnar du till slut i ett läge där något går lite snett någonstans och så har du släppt in ett mål.

Kanske inte i division 5 Hästveda, men i ett EM-slutspel.

Vi kan självklart påpeka att domaren dömde konstigt (även om de ju alltid blåser MOT sparkaren vid lågt huvud) i en situation eller att Sverige hade ett par chanser vid fasta situationer.

Men överlag saknade Sverige flyt i sitt etablerade anfallsspel, det fanns ingen fart i alldeles för förutsägbara val av passningar, det fanns ingen spets, för få idéer att för att hitta tillräckligt smarta och vägvinnande lösningar.

Vi hade sannolikt EM:s svagaste centrala mittfältssduo (sett över hela truppen), sett till kreativitet i kombination med speed. Och då spelade de nästan alltid mot tre motståndare.

Vi sa inför mästerskapet att vi hade Zlatan och äntligen ytterligare ett starkt hot i offensiven, Emil Forsberg. Sett till förutsättningar så tycker jag att bägge klart underpresterade.

Vi hade anfallspartners till Zlatan som bägge fick stångas och springa för två, främst i defensivarbetet, att de sällan hade kraft till annat när de väl var på väg att få bollen under kontroll.

Vi var med all rätt nöjda med det arbete som Sebastian Larsson gjorde över enorm ytor, på sin kant men också centralt, men han blev också en yttermittfältare som knappt fick in ett enda vettigt inlägg.

Det är svårt att få ihop så mycket till offensiv kraft om du lägger ihop både 1+1 och 2+2 av det som jag nämnt ovan.

Då blir det som det blir, det blir ett självmål av en back som heter Clarke och spelar i Aston Villa. Inte mer.

Och vi kan i all oändlighet tycka att Sverige gjorde ”en bra match” (kan bli tokig på det uttrycket) mot Belgien (som inte behövde vinna) men jag kände aldrig att Sverige var riktigt i närheten av att vinna en match.

Vi var för dåliga, helt enkelt,

Ibland är det inte svårare än så.

***

Det är svårt att inte tycka enbart gott om Kim Källström som efter matchen kommer bort till en intervjumikrofon, är välformulerad, godhjärtat och klok.

Jag kommer att sakna honom när jag åker till nästa landslagsläger i höst.

***

Det är alltid lätt att leta fel och det här är inte ett försök att göra det, jag vill ändå ta upp det.

Det här med att lägga laget under mästerskap långt borta i Frankrikes Eslöv och isolera sig fullständigt på nåt halvgammalt kurhotell…är det verkligen vad spelarna mår bäst av?

Det var likadant i Kiev för fyra år sen, när spelarna aldrig tog sig utanför murarna på det slott man bodde i en skog någonstans utanför Ukrainas huvudstad.

I Pornichet fanns hotellet och dess bekvämligheter, vinden, regnet och en gata med ett torg och en pizzeria mittemot rådhuset.

Vill dagens spelare inte kunna ha chansen att röra sig lite fritt, ta en fika och se andra människor som i vanliga livet?

Efter fiaskoboendet på den holländska vischan (Oijsterwijk) 2000 bodde svenskarna i städer som Kobe (2002), Cascais/Lissabon (2004), Bremen (2006) och Lugano (2008).

Sen har landslagsledningen valt att isolera sig helt i en skog (2012) eller i en strandhåla (2016).

Vill spelarna ha det så när det går in på andra veckan och man redan spelat en jävla massa pingis?

Jag vet inte.

***

Erik Hamrén var tärd, tagen och förstås sjukt besviken när han tog emot media under sin sista dag som förbundskapten.

Förståeligt av många olika anledningar.

Han har säkert känt av hur vindarna blåst kring hans person de senaste åren och insåg att han inte direkt toppade några popularitetslistor en dag som denna…det är ingen rolig insikt att sluta med.

Erik Hamrén döms lite elakt för att folk retade sig på honom. Kanske var det västarna, kanske var det shiningsnacket, kanske var det SvFF:s kraftfulla miss att sätta honom i SvT:s VM-studio för analyser (vilket kräver mer än att säg att det är viktigt att gör mål), kanske var det oförmågan att nå fram med budskap som var trovärdiga nog.

Egentligen gjorde Erik Hamrén bättre kval än Tommy Svensson (1992 kvalade aldrig Sverige in som arrangörer till EM) som misslyckades kapitalt till EM 96 och VM 98, men alla vill minnas Tommy som en vinnare.

Kanske har/hade det med personlighet att göra.

Men vi ville också ha en annan attityd, en annan framtoning när vi tröttnat helt på Lasse Lagerbäck. Åtminstone trodde vi det.

Folk (och media är också folk) kan var jävligt elaka ibland och det kommer kanske med jobbet. Hamréns. Fotbollsspelares. Såväl som mitt ibland. Man får lära sig att leva med det. Min känsla är att Erik aldrig riktigt gjorde det.

Kunde vi kräva mer av det jobb som vi egentligen borde bedöma? Ja, det kunde vi. Borde vi.

I relativt beskedliga grupper tog Erik Hamrén Sverige till två slutspel. Bra. Men allt annat hade varit ett fiasko sett till motstånd.

Och sett till Zlatan, som under Erik Hamrén växte fram till landslagsfotbollens allra största.

Erik H valde att bygga Zlatans lag och inte lag runt Zlatan.

Om det var det bästa alternativet har jag ingen aning om, och det är skitsamma, för det var ett lyckat alternativ för att ta sig till två EM; resultaten räknas.

Då, såväl som nu.

Det var bra ibland, men inte tillräckligt bra så ofta.

Och eftersom alla minns slutet, men inte hur de stod och applåderade i början, sätter det sina spår.

Erik Hamrén lämnar jobbet som en förlorare.

***

Om träningsmatcher är träningsmatcher är träningsmatcher?

Jag säger bara 3-0 mot ointressanta och slöa walesare på Friends den 5:e juni.

Inte värt ett skit idag.

***

Vi har tuffat mot Paris, vi tog förstås 50 mil i Vita Hingsten efter den flygmorgonen.

I morgon kör vi vidare i ytterligare 60 till Annecy.

Där har Island sin camp.

För nu vänder vi snabbt. Nu gillar vi Island. Så gärna, så gärna.

Je suis islänning!

***

Låt vara att det är en petitess, men kan inte släppa, KAN INTE SLÄPPA!

Åtta minuter kvar. 0-0. Sverige måste göra mål. Måste forcera.

Emir Kujovic värmer för fullt sen länge längs sidlinjen.

Då har den svenska lagledningen kommit fram till att Plan Forcera är att plocka in en vänster yttermittfältare, i detta fall Erkan Zengin.

Inte Kujovic.

Samtidigt sätter man istället upp Erik Johansson längst fram, som om han var vassare i motståndarnas straffområde än allsvenskans skyttekung  (jag hade helst sett BÄGGE längst uppe i desperata försök).

Det är det underligaste valet i modern svensk landslagshistoria sen Lagerbäck/Söderberg hellre valde en skadad Magnus Svensson på centralt mittfält än Pär Zetterberg mot Luxemburg borta.

***

Vi tar sikte mot Nice igen (för England-Island) och ytterligare någon dag på Rivieran lär kunna förlänga livet.

Precis som islänningarnas kraftfulla vilja att visa hela världen.

De hade fan aldrig gnällt öven en lite för tidig flight efter en lång natt.

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Allting är alltid möjligt, men det är dags att visa det

Har du gnällt över en svensk sommar har du aldrig varit längs den franska atlantkusten i juni.

Här har det varit klassiskt midsommarväder sen vi kom för ett par veckor sen: lite solstänk, isande vindar, ”växlande molnighet” och regn.

Och inte bara regn, det har varit ständiga djävulska regnvarianter, allt från hagelstormar till sådant som strilar lite från sidan.

Om någon i det svenska lägret hävdat att de lagt sin EM-camp i Pornichet för klimatets skull så måste det ha varit för de ville känna sig som hemma.

***

Kan detta Sverige slå Belgien i en EM-match som (sannolikt) bägge lagen måste vinna?

Jag är tveksam.

Men eftersom alla matcher lever sina egna liv så är det här inte vad som har varit utan någonting annat.

Just därför finns det hopp.

Men ska vi se till vad det här landslaget presterat mot klart ”bättre” motstånd på senare tid så finns det väldigt. väldigt lite som tyder på att det ska lyckas.

Sådan är nu verkligheten, oavsett om man vill eller inte, oavsett hur positiv du vill vara, oavsett om det finns de som gärna vill mena att det här landslaget varit mycket bättre än vad vi, supportrarna, motståndarna och gemene man tycker.

Svart på vitt: resultaten talar för sig själv, de gör nästan alltid det.

Men det går ju inte att lägga sig ned och dö, det vill nog inte vi, det vill inte alla som rest till Frankrike i en gul tröja och det vill självklart inte spelarna.

Jag kan inte hävda att jag tror att detta Sverige ska besegra Belgien, men jag trodde heller inte att Island skulle spela oavgjort mot Portugal eller att Sveriges skulle ha skuggan av en chans att vinna U21-EM.

Men jag hoppas.

Eftersom allting alltid är möjligt i fotboll.

***

Inleda lågt och försiktigt, gasa från början för att ta kommandot eller någonting mittemellan?

Egentligen kan det kanske kvitta men jag hoppas åtminstone att Sverige den här gången funderar mer över sitt eget spel än motståndarnas.

***

Det är lite fascinerande att såväl Sundberg som Rivierans Guldgosse har så mycket Mellberg i sig att de vägrar ta en förlust.

I vare sig gris, quiz eller tips.

VÄÄÄÄGRRRRRAR!

***

Jag tänker positivt: Sverige får hål på Belgien tidigt och belgarna (som då står under ohygglig press) tvingas attackera hejvilt.

Det kan öppna för Emil Forsberg, för Marcus Berg och för Zlatan Ibrahimovic.

Det kan få belgarna att tappa konceptet, de har en fantastisk offensiv palett i sin hand men de är inte alls ett Italien i defensiven.

***

Jag tänker också att jag vill se ett uppretat, revanschhungrigt och riktigt förbannat Sverige.

Egentligen har de ingen annan att vara arg på än sig själva, men om det nu är så att förhållandevis snäll svensk media kan reta upp någon eller något, so fine with me.

Bara jag får se en inbyggd ilska som vill visa övriga världen att Sverige inte är ett av EM:s sämsta och tråkigaste lag.

***

Underbart att en smygars som Pontus Kåmark kom glidande på en liten bakgatan en morgon i Toulouse.

I ett par svåra skor, en svart taxijacka och en påse med tvätt.

Och, som alltid, ett stort leende.

Stubben är saknad gänget.

***

Ja, Zlatan Ibrahimovic måste också lyfta sig.

Ska han vara den som, enligt egen utsago, ska ta på sig ansvaret och bära fram sitt lag som lagkapten så hjälper det inte att skälla ut sina egna medspelare eller ligga kvar i sådana där oerhört irriterande slö-offsidelägen när Sverige någon gång får bollen åt rätt håll.

Det må vara så att alla andra i Sverige (och hela världen) är tusen gånger sämre än vad han är, men ska Zlatan Ibrahimovic lyfta LAGET så som bara han kan göra så är det inte optimalt att högt och tydligt påpeka för spelarna hur ”usla” de är.

Det här måste laget göra tillsammans med Zlatan, inte endast för Zlatan.

Ungefär så som det såg ut mot Danmark i Köpenhamn (klart svagare landslag men ändå en ganska svår match).

***

Nice nu.

Om det är mycket man verkligen vill hoppas på som kanske inte riktigt är realistiskt, så jag hoppas jag åtminstone på lite sommarvärme.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Nej, nu har det tamejfan varit för mycket harmoni

När det gäller hotellrum så handlar det om att äta eller ätas, Lundhs absoluta favoritgren.

Du får aldrig ett bättre rum om du inte ger det chansen att göra ett byte och om det lärde mig Perlskog allt.

Jag har aldrig bott på ett hotell där han inte bytt rum eller bytt hotell (den klassiska Zagreb-storyn, som Hellgren säkert ge er någon dag).

Perlskog är den enda jag känner som faktiskt bytt rum innan han ens sett det rum han fått nyckeln till vid incheckningen.

Och om ni någon gång undrar varför Lundh inte gärna pröjsar en taxiresa till hotellet utan gärna rusar först rakt in genom hotellets dörrar, så handlar det inte om snålhet utan om att kunna förhandla till sig bästa rummet.

Vårt Fawlty Towers på Plage de Monsieur Hulot är ett familjehotell som sett sina bästa dagar, men ändå är placerat mitt på beachen.

Med en sida som vätter mot havet, en mot en sunkig bakgård.

Då inser du att det är skillnad.

Jag fick först 211, litet och ruffigt mot en vägg.

Bad om byte lite snällt och efter några dagar blev det rum 302, lite större och fräschare men mot parkeringsplatsen.

Dock:  gav inte upp.

Och, simsalabim, efter 70 mil i bil från Toulouse överlämnades nyckeln till rum 302, mot ett smäktande brus av hav.

Det handlar om att aldrig ge upp.

***

Väljer du att spela så taktiskt defensivt/försiktigt/riskminimerat/motståndsanpassat så riskerar du förstås alltid att åka på ett mål i nacken ju längre matchen lider och då är du körd.

Det är en risk du tar när du har en offensiv som är impotent.

Ja, det blir ett konstigt och lurigt läge eftersom många…även i min bransch…hade känt sig klart nöjda med 0-0 och en poäng.

Men det handlar om resultat och i ärlighetens namn var Sverige aldrig riktigt i närheten av att kunna vinna mot Italien.

Det är svårt att göra det när lagets enda riktiga farlighet är ett inlägg från Martin Olsson som slutar med att det når en offsidestående Zlatan Ibrahimovic.

Ett inlägg.

Hur bra vi än spelade mot supersmart Italien så hade vi alltså ett inlägg.

Det håller såklart inte på den här nivån.

***

Bittert för Island, som kunde satt sig i ett drömläge.

Nu blir avslutningsmatcherna i deras grupp vansinnigt spännande, tänk att Ronaldos Portugal ligger illa till och faktiskt kan åka ut.

***

Hoppet lever alltid och chansen finns fortfarande den här gången, det gjorde den inte i Ukraina för fyra år sen.

Och i gruppspelets tredje omgång brukar det alltid spraka loss med ”konstiga” resultat.

Men även en obotlig optimist inser att det kommer krävas mer än vi sett på många år av Erik Hamréns landslag.

Sverige gjorde ett mediokert kvalspel och även om många spelare/ledare vill få de tappra playoff-segrarna över Danmark till att alla kritiker/supportrar haft fel så har det alldeles för ofta varit som det har varit förhållandevis svagt.

Och inte tillräckligt bra.

Svenska spelare må tycka att det är för få positiva vibbar i svensk media efter matcherna i EM, men jag tycker  att kritiken varit klart konkret och i många fall beskrivit verkligheten.

Har ett lag en poäng av sex efter två matcher (därav en mot Irland) så har de en poäng.

Har ett lag skjutit noll skott på mål under 180 minuter så har de skjutit NOLL på mål och inte tolv.

Är ett bra inlägg från Martin Olsson vår enda riktigt fina möjlighet (som alltså slutade med offside) i en match så är det som det är.

Då är det tamejfan rätt svårt att se det positivt även om man gärna vill.

Sverige måste överträffa sig själv mot Belgien, det var väldigt vlängesen sist, och om det är bra läge för det så är det nu.

Jag tror att det kan bli övermäktigt.

Men det är möjligt. Och inget är kört ännu.

DET är positivt.

***

Jag kan inte låta bli att fortsätta hylla Victor Nilsson Lindelöf som fortsätter att vara hur stabil som helst, nu dessutom på ovan position (bara spelat högerback i u21, inte i klubblaget).

Han är också en av få som vågar spela på markerad spelare, som gärna hittar snabba one-touch- och väggspelslösningar och som vill se andra möjligheter än en passning till närmaste man.

***

Mysteriet är såklart Emil Forsberg.

Han var Sveriges förhoppning om ett andra hot.

Men han har ägnat 180 minuter till att passa bollen fem meter i sidled eller bakåt.

Han tittar inte mot motståndarnas mål, springer nästan och gömmer sig ibland och får inget flyt i sitt eget spel.

Det beror dels på att han verkar tagen av stundens allvar, men delvis också på att motståndarna såklart läst av hans styrkor och arbetat med att stänga ned honom.

***

Zlatan har så här långt i år inte gjort ett enda mål i landslaget.

***

Jag tyckte Andreas Isaksson såg oerhört säker ut, han höll fast en del riktigt kluriga studsande inlägg men jag tycker att hans leveransspel fortfarande går lite för långsamt, jag vill ha snabbare utkast så att vi får fart i anfallen och slipper vänta på luftpastejer som det ska stångas på.

Jag kunde njuta av att försvarsspelet var prickfritt i gemensamma rörelser, tajming och markeringsspelet.

Jag gillade att Albin Ekdal, så länge han orkade, tog bollen framåt och aldrig var rädd för att löpa loss lite från bekväm position och vilja ha bollen.

Jag uppskattade att John Guidetti försökte sätta eld på sig själv, publiken, laget och allt annat genom att jävlas lite med italienarna, gestikulera mot läktarna och spruta energi.

Annars var det den minst underhållande EM-match som Europa skådat sen Sverige-Turkiet i Eindhoven 2000 och det säger inte lite.

***

Tarlandao segrade i quiz som jag gjort på bilresan hem i natten. Tajt mot Rivierans Guldgosse.

Sundberg klar trea, men kämpade väl.

***

För min del får gärna de svenska spelarna bli lite uppretade, om det är på sig själva, oss i mediapacket eller det nyckfulla sommarvädret längs Atlantkusten i Bretagne – det spelar ingen roll.

Bara de blir förbannade på något. Och visar det.

Känslan är att det är då som Sverige gör sina bästa resultat.

Det har varit för mycket harmoni så här långt.

***

Jag är nöjd nu.

Men Perlskog hade inte gett upp, det finns några rum med terrass också och var det något Perlskog också kunde på våra jobbresor, så var det att hitta lite sol att lapa på en balkong.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Le Mans 24-timmars tar oss vidare – på tre förare

På vägarna igen.

Vi hann knappt hem till Plage de la Monsieur Hulot innan det var dags att packa den Vita Hingsten för ny matchresa.

Nu pressar vi asfalt mot Toulouse, en resa på sisådär sex-sju timmar.

Men det går.

Nattresan i ösregn från Paris var tung men jag (andreförare) och Tarlandao (försteförare) fick fart sista 30-40 milen när vi dunkade ut TV-lagets spellista, som är ett riktigt svårt blandband (C90) och inget du somnar till; den har allt och lite därtill.

Tredjeförare är Rivierans Guldgosse, han gjorde en bra sträcka till Paris och drar nu ett stort lass bakom ratten mot Toulouse…han överraskar med en spellista som har touch av Svensktoppen.

Mästerskapet, med tajt mellan matcherna och Sverige utplacerat i Frankrikes Kalmar (Världens Ände) är lite som det var 1998,  ett 24-timmars Le Mans.

Ändå har vi sparat fjärdeförare Sundberg så här långt, han är ett osäkert kort och med en spellista från Uddevalla.

Vi vet inte om vi klarar det.

***

Så mycket snack om hur bra det gick mot Danmark i de där playoff-matcherna, hur framgångsreceptet handlat om att alla jobbade för varandra som en enhet och hur korkade vi i media hade varit som inte hade insett hur sanslöst bra det här landslaget varit. Egentligen.

Med det i åtanke var det ofattbart att se ett landslag så håglöst, handlingsförlamat och tafatt som under de första 50 minuterna mot Irland.

Jag skriver de första 50 minuterna och inte ”bara” i första halvlek eftersom Sverige kom ut till den andra som en hönsgård (och släppte in målet), när jag satt och förväntade mig ett gult lag som arga, hungriga tigrar.

Det var som om ingenting hängde ihop. Som om de hade spelat kubb under de två-tre veckors läger de varit ihop. Som om en träningsmatch mot ett sömnigt Wales på Friends skulle vara same same. Som om ingen riktigt hade förstått att EM-slutspelet faktiskt har börjat nu och det är något helt annat myspys framför grillen.

Det tog sig, när det inte längre var läge att springa och fundera utan bara köra på.

Och det blev 1-1, vi har lika många poäng som såväl Island och England. Vi har lika många poäng som Ryssland har efter två matcher. Vi är en poäng före Belgien.

DET är positivt.

Vi får se det så.

***

Jag har aldrig tidigare förut upplevt en svensk sommar som är som den här franska.

***

Det sämsta med att vara utsänd och jobba, jobba, sända, sända, köra bil, köra bil är att du hinner se mycket färre matcher än du ser när du är hemma.

***

Spännande och intressant att se vilken tillgång fransk TV har till sitt landslag under EM.

De är med laget på flygresor, på deras buss och sänder direkt inifrån lagets hotell. Bland annat.

Och det är ju inte direkt Grönlands landslag vi talar om. Eller något annat rätt långt mycket lägre på världsrankingen.

***

Ett lag är ett LAG, allting hänger ihop.

Men jag tycker det är uppenbart att det är på mittfältet Sverige oftast blir underlägsna sin motståndare.

Inte så mycket i defensiven den här gången, eftersom det mesta flög högt över mittfältet den här gången…och det kan inte ha kommit som en överraskning för någon att Irland spelar exakt så.

Däremot i speluppbyggnaden.

Det blir för långsamt, för förutsägbart, för enkelt.

Jag hade hoppats mer av Emil Forsberg, han såg ut att vara tagen av stundens allvar, eftersom han har förmågan att göra det oväntade, det irrationella.

Jag blev klart överraskad när Erik Hamrén efteråt menade att Emil var den enda spelaren i den första halvleken som slog sin motståndare, han hade hoppats på fler.

  1. Jag kan inte minnas att Forsberg på egen hand drog runt sin motståndare i första.
  2. Vilken annan av de spelartyper som vi hade på mittfältet hade Erik H förväntat sig skulle ”slå sin motståndare”?

***

All credd till Ester Kristiansson som fixat ett fantastiskt mediacenter i Pornichet.

***

Vis av erfarenhet: första omgången i gruppspel i mästerskap behöver inte antyda någonting överhuvudtaget.

***

Jag som trodde att det var jobbigt att vara ansvarig för TV-laget, då 14-15 spelare kan lämna återbud samma vecka av blandade anledningar…allt från bokad tvättstuga till att farmor gått och dött (för tredje gången).

Håkan Ericsson såg tärd ut på podiet och presenterade en bastrupp på 35 personer till OS.

Jag förstår honom.

36 spelare har ramlat bort för att klubbar sagt nej.

Trettiosex!

Och då talar vi ändå om spelare som i de flesta fall måste inneha en viss ålder.

Dels det stöket.

Dels ha kontakt med spelare som stoppas från ett fantastiskt äventyr.

Och nu sitter han med en bastrupp, som ska bli 18+4 den 15 juli, där han chansat med namn som KANSKE kan få en möjlighet att vara med om de byter klubb i sommar och KANSKE kan få till ett avtal som gör att de kan spela OS.

Personligen har jag svårt att förstå att visa, främst svenska, klubbar stroppar spelare från att vara med i OS.

Är det verkligen så att klubbarna står och faller med en eller två spelare under tre-fyra matcher i höst?

Och även om spelarna är professionella, hur mår de i sinnet när de stoppas från OS och måste åka till en match mot Falkenberg borta?

Dessutom är det så att alla klubbar älskar att sälja sina spelare dyrt när läget dyker upp och OS är ett utmärkt skyltfönster.

Att stoppa spelare känns extremt kortsiktigt, sen kan vi förstås skylla på allt från Fifa till SEF och SvFF men i slutändan har det nu handlat om att klubben ska ta beslutet.

Och vi kan hävda att ingen bryr sig om OS, men spelarna bryr sig, de vill gärna vara med.

När matcherna väl spelas och vi sitter framfor rutan så tror jag nog att de allra flesta vill att Sverige ska representeras av så bra lag som möjligt.

***

Jag tycker lite synd om Marcus Berg.

Så som han får springa på allt som är direkt omöjligt, som han får inleda i stort sett varje pressspel på egen hand, som han fick stångas med irländare på lycka till-bollar i luften.

Nej, han gjorde ingen toppmatch.

Men jag vet inte riktigt vad man kan kräva av honom när matchen såg ut som den gjorde.

***

Frankrike petar alltså Pogba.

Då har du en rätt bra trupp.

***

Påpekade för Håkan  att jag är ackrediterad till OS och att jag kanske skulle ta fotbollskorna med mig.

Han undrade vilken position jag helst ville ha.

Jag har aldrig varit så nära en plats i en landslagstrupp.

Det gäller, å andra sidan, rätt många.

***

Jag älskar att säga att jag bor på Plage de la Monsieur Hulot.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Kameran rullar och vi med den när EM-bevakningen blir Big Brother

Det är nya tider och vi lever som om vore det i Big Brother; ständigt i sändning.

Jag, Tarlandao, Sundberg och Rivierans Guldgosse är i Paris och vi har sänt från motorvägen hit, direkt från bilen, i ösregn på gatan nedanför oss, utanför Triumfbågen i dags ljus (i morse), under natthimmel (vid midnatt), från mediarummet på Stade de France, utanför Stade de France samt från baksätet på en Über.

Nyhetsmorgon, Sporten, Fotbollskanalen On Tour, SUPER-LIVE, EM-studion – alla vill ha, ska ha och det är bara att tända lampan och försöka hänga med. Mellan någon tugga mat, lite förflyttningar, presskonferenser och med lite flyt en kort fult på en pågående match.

Jag kunde stått på en gata och grävt ett hål också, så det är inte det.

Men det är nya tider och vi lever LIVE; kameran rullar och vi med den.

***

Vidrigheterna på Marseilles gator och torg kan inte ha förvånat någon.

Kombinationen stökiga fyllebritter, våldsbenägna ryssar och lokala huliganfalanger kunde nog bara sluta på ett enda sätt, är jag rädd.

Vi levet i en värld där alldeles för många män söker sig till den här sortens galenskap och även om det fans förr (jag rapporterade från gatorna i Marseille 1998 och från torgen i Charleroi 2000), så var det här nog värst hittills.

Framförallt sökte sig organiserad huliganism in på arenan och det har var vi inte sett på evigheter i landslagssammanhang.

Det är bara sorgligt.

Och det handlar inte ett skit om fotboll, bara om fylla och våldsbenägenhet, lite för ofta i kombination.

Och det är ingen liten klick, jag vill aldrig höra någon prata om ”liten klick” någon gång EVER.

För hade det varit en liten klick så hade det aldrig varit ett stort problem.

***

Victor Nilsson Lindelöf, alltså.

Det är inget sensationellt val, sett till vad VNL gjort den här våren. I ligan. I Champions League.

Men det är klart överraskande sett till att Erik Hamrén inte gröna velat spräcka kombinationen Granqvist/Johansson. Och till att jag anade att Granen helst spelade med Erik.

Så någonstans är det ett modigt val.

Det andas faktiskt lite shajning.

***

Rivierans Guldgosse!

***

Jag har inte hunnit se mycket fotboll, bortsett från de matcher vi kunde ta in vi Be in Sports när Tarlandao ordnat nät i bilen på vår väg mellan Pornichet och Paris.

Men inget direkt oväntat så här långt, även om jag trodde Turkiet skulle kunna plocka en pinne mot Kroatien.

***

Mycket svenskar överallt i Paris såklart.

Men i övrigt lite skrämmande hur mycket färre människor det är som rör sig på Paris gator, längs de klassiska turisthaken. Åtminstone om jag jämför med VM 1998.

Och häromdagen kunde du boka väldigt många vettiga hotellrum i stan för runt tusenlapp. Det är extremt lågt för att vara under ett mästerskap och ganska billigt för att vara Paris.

Terroristattackerna har satt sina spår, det är tydligt.

***

Långe Lundh är på väg ned nu.

Men det blir inget Club Babian i år (måååånga har frågat).

Det är tyvärr inte läge för det den här gången, allting var unikt för fyra år sen med alla matcher i en och samma stad.

***

Känslan är bra, mycket bra.

Nästan för bra.

Men vi vet också att de här matcherna handlar om så mycket mer än vad som har varit.

Ganska mycket avgörs i stunden, där och då när allt kokar ned till match…det är då hela laget måste hitta rätt balans och det är just det i den här typen av stora inledande mästerskapsmatcher som du väldigt lätt kan springa vilse.

Och Sverige ställs mot ett Irland som är bra, som inte kommer vika en enda millimeter någonstans någon gång på Stade de France gräsmatta.

Det blir inte lätt.

Men det finns något med det här svenska laget som gör att jag tror att det kan lura framgång runt hörnet.

***

Blogg i Big Brother-verkligheten är väl som svartvit-TV.

Men jag vill gärna hinna med sådant också mellan sändningarna, älskar knattret av tangenter, älskar att forma texter; gammal i gården.

Men Nyhetsmorgon knackar på om ett par timmar och sover gör vi fortfarande off line (men säkert inte länge till).

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 12.21.44

Mitt lag i CMore Manager, för övrigt.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Monsieur Hulot, nyheter, säkerhet och Guldgossen

Åker du till ett EM-land så kan du också landa på en liten gata som leder ned till strandkanten strax  utanför Saint Nazaire, sex mil från Nantes, bortom djupaste Bretagne och längst ned på gatan, förbi ett par restauranger. en litet snabbköp, en Tabac, en glasskiosk,  ett bageri, en bank, en lokal frissa, en baguette-automat (en så kallad baguettomat), så ligger den lilla sandstranden La Plage du Monsieur Hulot och på den ligger Hotel De La Plage; det är där vi bor.

Det är väldigt långt från EM om du är i Frankrike.

Men det är filmhistoria, jag har hunnit lära mig det.

Inte så mycket för att hotellet är ett klassiskt Fawlty Towers i all sin personliga charmanta prakt.

Snarare för Monsieur Hulot.

Jacques Tatis filmkaraktär blev mest känd för stumfilmen Semestersabotören (nominerad till en Oscar) och det var just exakt här, på den här stranden, på det här hotellet som Tati spelade in filmen.

För det får han nu stå staty precis utanför, där han blickar ned mot stranden som han fått uppkallad efter sitt eget namn.

Det är inte så mycket EM just här, även om det hänger några skrynkliga svenska pappflaggor lite slarvigt framför den lilla receptionen.

Men det är väldigt mycket Frankrike.

***

Rivierans Guldgosse (P Farnerud) har anlänt i riktigt bra skäggstubb och svårt backslick.

Han blir en tillgång på alla plan för vår lilla utsända trupp; i jämförelse känner vi oss lite som Papua Nya Guinea i en OS-inmarsch.

Guldgossens erfarenhet från landslaget (VM 2002 och EM 2004), spel i Frankrike (Monaco och Strasbourg) och många år i Frankrike med Ligue1 varmt om hjärtat kommer bli värt mycket.

***

När det börjar närma sig blir det som det alltid blir, väl på plats: ett glas sockerdricka kan bli en nyhet.

Eller att någon har protesterat i något kommunhus i den stad som svenskarna har sin träningsanläggning i.

Lex Rövbombningen i Kiev.

Det gäller bara att ta del av den rutin man skaffat sig genom åren och försöka susa med och inte hetsa upp sig för mycket.

Vilket, inte minst, gäller spelarna i laget.

***

Guldgossen trodde knappt sina ögon när vi började räkna ombytta svenska ledare på dagens svenska träning.

Det var inte lika många på hans tid.

***

Den (självklara) intensiva säkerhetsapparaten fungerade åtminstone på Sveriges träningsanläggning.

Ingenting tas för givet.

Och därför fick inte Tarland gå in på arenan och hämta sin sändningsutrustning förrän en timme efter svenska träningen. Man vet ju aldrig vad som skulle kunna hända då.

***

Jag orkar inte älta det här med startelvor, för det handlar så mycket om vilket motstånd du ställs mot och hur matchbilder förväntas bli. Bland mycket annat.

Jag är övertygad om att Hamrén kör den elva som startade mot Wales och det är inget djärvt tips.

Däremot så har givetvis motståndarlaget scoutat Sverige, lika mycket som Sverige scoutat Irland, Italien, Belgien.

Jag tror att de kommer överbelasta det centrala mittfältet i så stor utsträckning de kan för att bli tre mot två mot Källström/Lewicki; där finns det mark att vinna.

Jag tror givetvis att de sett vad Emil Forsberg är kapabel till och kommer flytta över extra på hans kant, när Sverige erövrat bollen.

***

Inbjudan till svenskhotellet med därtillhörande frukost var ett fint litet landslagsinitiativ för att ge media lite mer än vanligt.

Förvisso innan spelarna anlänt. Men ändå.

Hotellet?

Inget som vare sig England eller Tyskland hade valt, om vi säger så.

Om jag jämför med boendet för Sverige sen 2000 (då man började välja, 94 åkte Sverige runt) så är det här klart bättre än Oijsterwijk 2000 (som var katastrof), något vassare än Lugano 2008 men känns sämre än både Bremen 2006 och Kiev 2012.

2002 bodde Sverige på ett par olika hotell.

***

I morgon drar det äntligen igång.

Då utgår jag från att det blir lite EM-drag även på vår gata i byn.

Även om min känsla är att Monsieur Hulot aldrig var så mycket för fotboll.

Patrick Ekwall
0 kommentarer