Patrick Ekwalls blogg

De två saknar jag i Jannes första trupp

Tillbaka.

Från mountainbike, rugby7, Sarah Sjöström, inkastade gosedjur på brottarmattan, Lochte-skandalen, beachvolley, Copacabana, vattenpolo på land, skeet med njursten, Danny Wess, Usain Bolt, churrascarior, galna norrmän, kämopane norrmän, usla norrmän, helt osannolikt fantastiska danskar, Michael Phelps, sömnkris, Fijigänget, golfkrokodiler (tack och lov tysta och utan mobilkameror), fotbollsfeber med Neymar i en turnering så urvattnad att Tyskland spelade med ett tyskt lag i finalen där ingen jävel framför Tv-apparaterna visste vem spelarna var, den bedårande Simone Biles, cykeldramatiken när van der Vleuten föll, Sofia Mattssons glädje, det omöjlig i alla försök att bena ut poängbedömningen i jiu-jutsu, judo och grekisk romersk brottning, Andreas Linde och Nathalie Hagman ändå, Jörgens Perssons joviala jargong, Schwarres närvaro, Bengan&Lengan och Co, damfotbollsdranatiken, Lindahls revansch, Blackstenius framtidsskimmer, Sundhages vinnarskalle, straffarna, tårarna, Marta och 20 dagar uppe på 9:e våningen, Avenida Atlantica 2112, en studioi vardagsrummet, ett kontrollrum i ett pojkrum, kontorsyta i köket med en sanslöst slimmad organisation av unga (och någon aningen äldre, inte roosligt mycket men ändå) hungriga medarbetare som gjorde tre timmars magasinprogram dag som natt med ett sensationellt starkt uppbåd av gäster och som älskade det; gerilla-TV i all sin prakt, inte i någon som helst perfektion men möjligen framtiden och framförallt var Studio Copacabana på expressen.se förbannat roligt.

Men det som har varit, har varit.

Landat nu.

Det kommer nytt, kommer annorlunda, kommer alltid runt om hörnet.

***

Som Janne Andersson.

Idag presenterade han sin första trupp i en sinnesstämning mot mediauppbådet som fick honom att framstå som en stand up-komiker i jämförelse med de ”om-blickar-kunde-döda”-föreställningar vi genomlevt de senaste två åren.

Det mest intressanta var väl egentligen vilken linje Janne Andersson valt i sin uttagning och inte specifikt vilka namn som presenterades.

Och nog var det tydligt.

Ut med alla som inte kan sjunga nationalsången och…nej, inte direkt exakt just så – men visst går det att skönja att Janne och hans kollegor gått efter karaktärer med en specifik attityd.

Eller inte gärna en med en annan.

Blad de spelare som påhejades friskt av väldigt lokala 08-kollegor fanns Tibbling, Bahoui och Quaison.

Jag är inte säker på att någon fanns nära. Jag tror Janne A hellre ser någon form av bastant och idog kontinuitet i sättet att leverera än charmig briljans som kommer med väldigt nyckfulla mellanrum.

Rätt eller fel, allt kan (och kommer) alltid diskuteras.

I oändlighet, dessutom.

Liksom det faktum att den här landslagstruppen är den med minst antal spelare av icke-svensk-BAKGRUND som vi sett på över 20 år.

Emir Kujovic och Jimmy Durmaz.

Det är anmärkningsvärt sett till hur svensk fotboll ser ut idag och hur den utvecklats på senare år men behöver inte vara någonting annat än tillfälligheter.

Frågan är vem som kunde varit aktuella, förutom nämnda Quaison och Bahoui?

Kanske Isaac Kiese-Thelin, kanske Branomir Hrgota, kanske Alexander Milosevic, kanske kanske Zeneli, kanske Carlos Strandberg.

Inga som känns hundraprocentigt givna.

Själv saknar jag mest Sam Larsson, jag tycker den här truppen (liksom Hamréns senaste) behöver den typen av speed och naturliga kantspel.

Och jag hade väldigt gärna sett Carlos Strandberg, med all den power den mannen besitter, i den här truppen.

Jag tror Janne Anderssons Sverige kommer försöka vara väldigt isländskt kompakt (därav endast tre naturliga yttrar i truppen, där Hult dessutom spelat mycket centralt på senare tid), i en sådan formation skulle Strandberg kännas bra att ha tillgång till.

Annars, en hyggligt väntad trupp.

Man tager vad man haver.

***

Erik Johansson gör alltså en handboll och tackar nej för att han inte är speciellt intresserad av att ägna tid åt landslaget.

Jag är inte överraskad över att just Erik gjort det valet.

Han är inte som alla andra fotbollsspelare på det viset.

***

OS är ett jävla spektakel på det viset och jag kan fortfarande känna att det kommer och går rätt snabbt.

Jag tror inte Viasatsa kan vara supernöjda med sina rätt mediokra tittarsffror, som till slut räddades av damernas final på bra sändningstid.

När mycket går på natten lockar inte OS på det viset.

Jag inser att OS ger så mycket mer i form av credd, marknadsföringsmöjligheter, plattformar och möjligen framtid.

Men det är sjuka pengar som pröjsas för OS som till slut (med vinter-OS) är fem veckors intensiv TV på fyra år.

Där kan såklart inte SvT hänga på och jag förstår inte hur de politiker tänker som vill lagstadga att OS ska gå i public service?

Ska Stefan Löfvén ringa upp IOK och säga att nu får ni sälja skitmycket billigare till SvT för nu har vi bestämt att de ska sända mästerskapet?

IOK skiter högaktningsfullt i det. De är som Fifa och Uefa. De vill ha pengar. Mest pengar. Inget annat.

***

Det var lite underligt att Janne Andersson inte ville berätta om det fanns en uttalad rimlig målsättning att ta sig till VM.

En match i taget kändes inte direkt som annat än vad det är och vad alla redan vet. Vem tar inte en match i taget? Vem tar två?

Men även här kan jag förstå den nye förbundskaptenen till viss del. Jag tror han är osäker på vad det är för lag han kommer befoga över.

Han kan inte riktigt veta om det här är ett lag som håller för att hota Holland och Frankrike. Eller ens Bulgarien.

Jag förstår om han ligger lågt.

***

En bit från allsvenskan i Rio de Janeiro, men alltid lika spännande att följa på håll.

Återkommer i ämnet om några dagar.

 

***

Förstår Erkan Zengin, vem fan skulle han ha passat på träningarna nu när Zlatan inte längre är med?

***

Och Jenny Rissveds förstås.

Som en modern Berndt Johansson.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Att ena ett landslag handlar inte om att sjunga

Den stora skillnaden på OS och ett fotbolllsmästerskap är att du till ett OS kan packa ett gäng väskor, ställa in dessa på ett hotellrum och vet att de kan stå där tills du ska åka hem igen.

På fotbollsmästerskap vet du att du behöver flacka runt som en nomad och till slut har du inte en aning i vilken stad du kan vara från dag till dag.

Däremot är det samma med resten; jobba mycket, vila lite, sova knappt.

Det är grymt kul här i Rio de Janeiro där jag jobbar för Getingen med OS-magasinet Studio Copacabana.

Jag, Malin Roos och fyra andra medarbetare snickrar ihop ett TV-program från en sagolik lägenhet på 9:e våningen längs Avenida Atlantica och det är lite som det kunde vara i början av min TV-karriär; det är någon form av gerilla-TV där vi skjuter från höften, där allt inte är nedbrutet i sekunder i ett körschema men där vi fått in en hel del sköna klassgäster och det har (framförallt) varit (och år) vansinnigt roligt.

***

Det gick som det gick för det svenska OS-landslaget i fotboll.

Jag tror att öppningsmatchen mot Colombia gav många falska förhoppningar, för sett till alla tänkbara variabler så skulle det inte vara möjligt för det här laget att lyckas.

Vi kan peka på väldigt många skäl, men i slutändan rörde det sig om att det var ett landslag  ihopsatt av spelare vars klubbar kände att de gärna kunde avvara dom.

Det säger det mesta. Eller kanske allt.

Laget var inte tillräckligt starkt för att ha en möjlighet att hävda sig i konkurrensen.

Dessutom ställdes de mot nationer som traditionellt satsar väldigt hårt på OS-fotbollen.

Ett olympiskt spel har väldigt mycket större status i Nigeria än i Sverige och Europa.

***

Super-Sarah!

***

Klart spännande att följa det svenska transferfönstret där Häcken sannolikt lyckats vinscha in det tyngsta namnet, Alexander Farnerud.

***

Janne Andersson är förbundskapten i fotboll nu.

Inga matcher har spelats ännu, men han har börjat jobbet.

Som är mycket mer än det som sker på planen. Och har så alltid varit.

Vilket han snabbt fick erfara efter sitt Sommar-prat i P1.

Där talade Janne om att han gärna ville se att alla hans landslagsspelare sjöng nationalsången. Det var inte direkt svårt att tolka det som om att han krävde att alla skulle sjunga.

Ingen jättefråga egentligen. Åt varken det ena eller det andra hållet. Men nu är Janne förbundskapten i fotboll, inte som vilken tränare som helst i en skyddad verkstad i Norrköping eller Halmstad,

Så det brann förstås till.

Eftersom det kan uppfattas som en känslig fråga och där man indirekt vill hävda att spelare som inte vill sjunga inte spelar i landslaget med stolthet.

Vilket jag tror att såväl Henrik Larsson, Stefan Schwarz och Zlatan Ibrahimovic alltid gjort.  Om de sjungit eller inte sjungit.

Det blev fel.

Och jag tycker det var lite klumpigt av Janne att ta upp frågan eftersom den självklart är känslig.

Jag älskar att se landslag så tungt enade och sjunga sin nationalsång med full kraft. Men alla är olika. Och svenskar är av annat kynne än brassar, hur vi än än vill att det ibland ska vara tvärtom.

Jag tror inte att Erik Hamréns EM-landslag i somras hade varit mycket mer enat om de gått ihop och sagt att de ska sjunga tillsammans. Det var splittrat redan som det var.

Men Janne Andersson har en annan poäng, vilket vi inte ska glömma här. Han vet att vi kommer behöva ett landsLAG igen för att ha en chans att lyckas framöver och det innebär att det behöver göras tillsammans och inte med hjälp av en spelare.

I det fallet är det förstås korrekt att jobba med lagkänsla och att ena individer till framgång som Håkan Ericson gjorde med U21-landslaget.

Men om spelare sjunger nationalsång eller inte tillsammans har inte så mycket med det att göra, det är inte scouter på en strand med en lägerled och en gitarr som Janne A ska leda till framgång.

(Dessutom har nu Andersson gjort en pudel och via SvFF:s hemsida förklarat att det ”blev fel” och att ingen ska tvingas sjunga. Känns stort att han erkänner ett misstag. När Lagerbäck avgick så menade han att han gjort ett enda fel under alla sina år som förbundskapten)

***

Vi hyllar Andreas Linde efter OS-turneringen och det är förstås med all rätt.

Samtidigt så säger det ganska mycket om Sverige, när målvakten är den som får mest credd – utan att vi vunnit en enda match.

Men hans insatser i Brasilien lär innebära att han inte är kvar i Mode särskilt länge till och norrmännen är nog rätt nöjda med att de släppte iväg sin andremålvakt till OS-skyltfönstret.

***

Och Andreas Isaksson tillbaka till allsvenskan, alltså.

Kul!

Starkt jobbat av Super-Bosse, förstås.

För även om det kändes givet att Isak inte skulle stanna kvar i Istanbul så bör det ha funnits ganska många om budet efter Isakssons EM-slutspel.

***

Sjukt besviken på herrarnas handbollslandslag.

Tamt, fantasilöst, förutsägbart.

Jag hoppas ju alltså mycket på dom, det känns lite som mina killar.

***

Men OS är mer än så och jag har sannerligen förälskat mig lite i sjumannarugbyn; farten, kraften, karaktärerna, matchtröjorna, modet och en underbar sportmanship.

Lite som handboll på större plan.

Och Fiji, som vann sitt första OS-guld överhuvudtaget, var fantastiska.

Pierre de Coubertin hade älskat dom. Trots att de vann.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Mot Rio, bort från fotbollens jippomatcher

På det igen.

Vad vore ett EM i fotboll om du inte kunde runda av det med ett OS i Rio de Janeiro?

Ja, en helt annan sommar.

Frankrike-EM var häftigt på sitt sätt (Island! Wales! Portugal! Annecy! Bilresorna! De glada och goda fansen!), jag har förhoppningar om att Rio-OS kan bli minst lika coolt.

På alla tänkbara olika sätt.

Själv åker jag dit för ge mig in i något nytt och (på sitt sätt) annorlunda.

***

Pia Sundhages landslag har svårt att imponera, men så länge de vinner de matcher de måste vinna så är det lugnt…så var det i OS-kvalet och så såg det ut i öppningsmatchen mot Sydafrika.

Ingen aning om vad laget hade talat om inför matchen men jag tror inte det rörde sig om några stora hemligheter eftersom de visste vad som väntade.

Sverige behövde speed, snabbt passningsspel (det heter ”bolltempo” på tränarspråk), oförutsägbarhet, distinkt spel på offensiva fasta situationer, kantspel, rörlighet, fantasi och mod nog att ha minst fem-sex spelare i Sydafrikas straffområde när det var läge eftersom det var just Sydafrika som Sverige mötte och inte några världsmästare.

Vi fick ingenting av det.

Vi fick någon form av klungfotboll och för ett ögonblick kan den oinvigde ha trott att den hamnat på den där nya OS-grenen som heter Rugby Seven.

På den här nivån ska det inte vara så simpelt att du, som sydafrikanskorna, nästan kan fixa en poäng genom att vara starka, ettriga och lite buffliga i nån sorts 9-mannaförsvar.

Det är för enkelt.

Och Sverige borde rimligtvis ha tillräckligt med kvalitet i sitt lag för att vinna en ån här match med fem-sex mål.

Har de det?

Ja, Martas Brasilien blir different story och då är det upp till bevis.

Den tröga fotboll som Sverige visat upp i såväl som OS-kvalet som i den här öppningsmatchen håller inte i längden.

***

Jag vet inte, men jag kan gilla läget som uppstått när Sverige tvingats skrapa ihop ett landslag så som Håkan Ericsson tvingats göra.

Det känns som nån sorts landslagets Åshöjden med en och annan Hitte-Joel, Bagaren och Jorma.

Helt andra förutsättningar än vanligt och det blir spännande att se vad den mixen kan skapa tillsammans på kort tid.

Jag sitter på ett flyg och missar helt första mötet mot Colombia, tyvärr.

Möjligt att det blivit pannkaka av allting, för det känns lite som om det kan sluta hur-som-helst…det känns alltid så när Astrit Ajdarevic är grunden att luta sig mot och; I like.

***

Det blir ett OS för Expressens räkning för min del.

Jag och Malin Roos kommer att göra en OS-studio från Copacabana varje dag mellan kl 20:00-22:00 samt 07:00-08:00.

Konstigt? Är inte jag TV4?

Egentligen är det inte så underligt.

TV4 och Expressen ligger rätt ofta med varandra i ett och annat skrymsle under Bonniers tak, jag är ju dessutom frilans och har skrivit krönikor för Expressen i fyra-fem år nu.

Nu blir det TV för Getingen i ett led i utvecklingen eftersom de har underlag och plattform för en sådan satsning, som inte riktigt TV4 har.

Det kan bli så att jag lämnar rapporter från Rio även för TV4, den möjligheten ligger öppen.

Oavsett vilket så ska det bli väldigt kul att göra det här programmet, det blir en studio med ett OS-potpurri som inte kommer att följa en traditionell linje, och kan du slita dig från fotbollskanalen.se en stund så hoppas jag du har möjlighet att titta in hos webbkusinen expressen.se för Studio Copacabana.

Du behöver inte ens känna dig särskilt otrogen, bara ett snabbt besök hos en vänskaplig granne.

***

Sverige gick ned sig helt klädmässigt när de lierade sig med de där kineserna under något OS.

Inte bara att det såg för jävligt ut, framförallt för att en svensk OS-trupp givetvis ska bära svenskt från ett land med flera starka och framgångsrika modeskapare.

Så H&M känns helt rätt.

Och det finns mycket som är snyggt, jag ska grotta ned mig i hela kollektionen lite mer i dagarna.

Men fotbollströjorna som tjejerna bar senast var inte anständigt nog för ett fotbollslandslag.

Det var en senapsgul dassig träningströja för ett SATS en måndagskväll, inte för en internationell fotbollsmatch.

Förvisso detaljer i tröjan, med de där inpräntade texterna, men de ser du inte på håll och en fotbollsmatch ser de allra flesta på viss distans och inte två meter bort.

Värst ändå: passformen!

En matchtröja från de ”vanliga” större märkena faller normalt efter ett tag, när de blir blöta. Den här skrynklade sig och halsen såg ut som om det var en urtvättad gammal tischa från de där korgarna närmast kassan där allting kostar 49 spänn.

Inte bra. Inte värdigt.

Det ska bli klart intressant att se hur H&M löst handbollslandslagens tröjor, i den sporten fungerar inte vilken polyester som helst.

Med det sagt, mycket är snyggt.

Men matchtröjan som tjejerna bar kommer de att få rea bort.

I korgar med 7-pack kortstrumpor.

***

Zlatan Ibrahimovic inledde alltså sin karriär i Manchester United så som det anstår Zlatan Ibrahimovic.

Fascinerande. Han slutar aldrig att förvåna på det sättet.

Att Marcus Rashford sen gjorde två mål i den andra halvleken togs det knappt notis om i slutändan.

Det finns väldigt många spännande skäl att följa Manchester United den här säsongen.

***
Det är skillnad på att packa för ett OS jämfört med ett fotbollsmästerskap.

i fotbollens värld har du till slut inte en aning om vart du hamnar. Det enda du vet är att du till slut kuskar runt som en nomad.

När jag anländer till Rio så checkar jag in på ett hotell och stannar där.

Så det var bara att ösa på och inte tänka ett ögonblick på förflyttning; ett gäng kostymer och en drös med skor, två resväskor, tjofftjoff, en baggis.

***

Bojans tårar!

***

TV-laget har varit iväg på sin årliga sommarturné mellan varven och det var förstås ett äventyr utöver det allra mesta; fotbollens IronMan.

Nu blev det fem segrar på fem matcher under fyra dagar, även om det satt hårt åt.

Så vansinnigt kul (som alltid), härliga att få komma till små ställen som Styrsö och Visingsö, fantastiskt att få lira fotboll med spelare som varit och är hög, högt, högt över ens egen kapacitet och underbart att få träffa all dessa människor runt omkring i landet.

Sen är det en annan sak att det tar något dygn att hämta sig från fem matcher, fyra långa resor och fyra banketter.

Men det går, kräver sin rutin och där har Mattias Lindström fortfarande en hel del att lära.

***

Starkt av IFK Göteborg att vända mot HJK.

Mycket starkt, tillochmed.

För svensk fotbolls skull så hoppas vi på avancemang till Europa League-slutspelet.

Lite beroende på lottningen, såklart…men jag tror IFK har möjligheten att fixa det.

***

Lasse Lagerbäck kändes helt inte helt bekväm i rollen som expert på damfotbollsmatch.

Om man säger så.

***

Sarah Sjöström, såklart.

Kanske även Sofia Matsson, ett par seglare, damernas 4×100-lagkappare, Emma Johansson, skyttarna och rimligtvis Henrik Stenson.

Sen hoppas och tror jag väldigt mycket på egna favoriter som Petter Menning, Anna Laurell och Nikita Glasnovic

Och kanske, kanske något av handbollslandslagen i final.

Det kan absolut bli ett bra OS, bättre än senast (ett guld i London).

***

Jag avskyr jippomatcherna som nu sköljer över Sverige.

När blev vi Europas fotbollspublik-asiater?

Inte så mycket för hur lite de egentligen betyder och hur avslagna de är – jag har själv bevakat några sömnpiller, exempelvis PSG-Hammarby – snarare för att de BARA handlar om att lura folk på lite snabba cash.

Jomenvisst, det är jättehäftigt att Man United, Barcelona, Zlatan och Messi kommer till Sverige så att många får chansen att som live.

Men det är ju inte direkt av ren välvilja.

Vi har liksom gett upp hoppet om att få se lagen på ”riktigt” i Sverige och lallar med som nån sorts jippotomtar som snällt spröjsar för att få se låtsasmatcher och helst köpa en tröja eller en halsduk eller tre.

Lagen och spelarna flyger in och ut som en jojo och jag är inte ens säker på att spelarna vet var fan de befinner sig.

För inte särskilt många år sen åkte rätt många engelska lag till Sverige och du kunde se West Ham på Kopparvallen eller Aston Villa i Boden eller nåt, men då var åtminstone lagen här på träningsläger och mötte svenska lag.

Nu är de som en influgen cirkusföreställning.

Nya tider, absolut.

Men jag stör mig på att vi köper det och har blivit Europas snälldumma fotbollstorskar.

***

Senast jag var i Rio satt jag på Maracana och såg en VM-final i fotboll.

Nu flightar jag in för att ta mig an ett OS.

Det här jobbet var väl värt att välja någon dag för sisådär 35 år sen.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

50 dagar och 700 mil senare: Tack för den här gången

”Det gick ju fort det här”, sa fotograf Tarlandao till mig i morse när vi gjort mästerskapets sista Nyhetsmorgon.

23 maj samlades Sverige i Stockholm, 11 juli tog vi planet hem från Paris.

Det blir ca 50 dagar.

I det här fallet har det innefattat så väldigt mycket, allt från matcher, träningar, intervjuer, sändningar i Nyhetsmorgon, Superlive, Sporten och EM-program och resor; totalt drygt 700 mil på franska vägar i en Vit Hingst.

Det var mitt sjunde EM-slutspel och jag vet att det kräver en del, det sliter fysiskt och mentalt med lite för lite sömn ibland och kraft som måste läggas på transporter, väntan, planering när du dessutom måste vara hyggligt skarp i skallen så snart kameran går igång.

Men som jag alltid har sagt: vi kunde stått i en gruva eller på en gata och grävt ett hål i marken också.

Det tar och du känner av det när du slappnar av och åker hem, men nästan varenda gång så känns det som om det har varit värt det.

Det brukar gå fort när du har kul.

***

Finalen blev väl väldigt signifikativ för vad som har präglat det här mästerskapet.

Dels framgången med en något avvaktande fotboll med en smart defensiv.

Dels att LAGET kunde vara större än JAGET.

Det var förstås väldigt tydligt i Islands och Wales framgångar, det var minst lika tydligt i Sveriges fiasko.

Och UTAN Cristiano Ronaldo på planen kunde alltså Portugal välta kraftpaketet Frankrike i en EM-final på Stade de France.

Sen må det ha varit tillfälligheter…Gignacs stolpskott kunde rullat en centimeter åt rätt håll och den bollen hade studsat in istället för ut…eller ”tråkigt” eller cyniskt eller ”orättvist” eller vad fan ni vill: Portugal förlorade inte en enda match i turneringen, de var på alla sätt värdiga europamästare eftersom fotboll på den här nivån går ut på att göra resultat.

***

Mästerskapets guldgosse 1:

Pontus Farnerud

***

Inget hände.

Möjligen en malattack i finalen, men bortsett från det; vi klarade oss utan terrorism, vilket oerhört många hade befarat och vilket säkerhetsnivån kring arenorna (inte minst vid finalen) gav oss en aning om.

Hur illa det än må vara, hur konstigt det än låter…att EM-slutspelet klarade sig från den nya världens mörka jävelskap var också en seger.

Däremot hade vi (inför mästerskapet) helt glömt bort att fotbollen också hotas av män som vill misshandla, skövla stadskärnor och bete sig som vidriga svin.

Den typen av smutsiga handlingar gav mästerskapets inledning en bitter eftersmak.

Sen måste jag säga att jag uppskattade det franska rättssystemet som inom en vecka efter händelserna hade utvisat ett stort antal skyldiga och dömt andra till kännbara fängelsestraff.

Ingen långbänk, inga ursäkter, ingen pardon mot brott som betraktades som allvarliga, alldeles oavsett om de skedde i samband med fotboll eller inte.

***

Mästerskapets guldgosse 2:

Fernando Santos

***

Cristiano Ronaldo var klart packad när han kom ned i intervjuzonerna efter matchen och höll stor underhållande show.

Han hade gått tungt på champagneflaskan och det hade slagit till snabbt.

***

Mästerskapets tuppkam 1:

Hamsik

***

Det var trångt om utrymmena i den flashfålla TV4 fått tilldelad (köpt, ska sägas) efter matchen.

Jag skulle dela kamera och mikrofon med ESPN, Rai och engelska ITV…och ni kan säkert räkna ut var i turordningen som ett litet svenskt TV-bolag står i den konkurrensen.

Då gäller bara att ”äta eller ätas”.

Det gav viss utdelning och jag får vara nöjd med den.

Alla ville ha Ronaldo.

Italienaren fick för att han var först i kön, engelsmannen tjatade och fick en fråga när Ronaldo fick veta att förre United-kompisen Ryan Giggs satt i deras studio och sen var det en sanslös huggsexa där en bastant portugisisk vakt drog bort Ronaldo som ändå påpekade att ”I love Sweden,  my friend, I love Sweden, tell this to Sweden, but this is my boss!”

Så då vet ni det.

***

Jag kommer sakna Island,

Ragnar Sigurdsson, Kari Arnarson, Birkir Bjarnason, mediachefen Omar Smararson och den charmante Heimir, tandlåkaren som coachade med Lagerbäck.

Och jag kommer sakna Annecy.

Islands fantastiska bas, ett ställe jag lätt kommer att återkomma till.

Möjligt att vi var präglade av Pornichet när vi kom dit, men det kändes ändå som att Annecy var är den vackraste platsen på jorden.

Och än en gång: att Sverige återigen valde att totalisolera sig, den här gången i en gudsförgäten håla vid väderökända atlantkusten, så långt bort får EM som det överhuvudtaget gick att komma är en gåta.

Att några i ledande ställning som en gång varit med om Oijsterwijk (2000) valde en snarlik variant går inte att förstå.

***

Mästerskapets tuppkam 2: Olof Lundh.

***

”Vi vill ha mal, mal, mal mera mal och mal det kommer det att bli”, spelades för fullt i Paris dagen innan.

***

Bästa svensk i EM 1: Jonas Eriksson och hans team.

***

För mig var Gareth Bale turneringen bästa spelare, tätt följd av Pepe och Griezman.

***

Dimitri Payet började fantastiskt men det är långa turneringar det här, det krävs rätt mycket att hålla en jämn hög nivå genom hela turneringen.

Och Paul Pogba blev aldrig riktigt vad vi hade trott och hoppats, eller hur? Absolut bra, men inte så dominant som många av oss förutspådde.

Nu var det Moussa Sissoko som var Frankrikes bästa spelare i finalen och det är sällan han vinner matcher på det viset.

***

Bästa svensk 2 i EM: Zara Larsson.

***

På tal om  musik blev den där svenska låten om ”bussen och guldet” (eller om det var tvärtom) ett av de största laglåtsfiaskona någonsin.

Jag vet ju att det är delvis betingat av hur det går för laget men INGA svenska fans spelade den någonstans.

Ett större fiasko än ”Explodera”.

***

Nu stänger vi EM.

Jag ser fram emot att vara ledig med Wilma, 17 år, Tindra, 2 år och En Frisör som heter Hannah.

Innan jag hinner blinka sitter jag på ett flyg till OS i Rio.

Det ska bli väldigt kul det också; I love my job.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Någon drog ut proppen i semin (men det är ett annat Paris, det är ju det)

Det är ju ett helt annat Paris, det är ju det.

Hur vi än vill och försöker så är hjärnan inte dummare än att den ser, hör och känner av.

Jag minns väldigt väl VM 1998 när Artur Ringart och Co i sportledningen hyrt två små lägenheter i centrala Paris för 27 vuxna män att dela på och vi bodde åtminstone så mycket mitt i smeten att man inte behövde gå långt för att låna toalett på något café i närheten.

Vi tog tåget till matcherna på St Denis och till Parc de Princes, vi funderade aldrig på att det kunde kanske möjligen finnas en liten risk att någon gladeligen sprängt sig själv i bitar för att döda andra oskyldiga.

Jag tänker så idag.

Vi satt på en sportbar i närheten av Triumfbågen igår och tog del av fransk glädje när Griezman gav Frankrike en ny hemmafinal i ett mästerskap och jag hann fundera att ”tänk om det kommer en snart Renault, stannar till och ett gäng k-pistbeväpnade mejar ner alla som gläds”.

Jag tänker för ett ögonblick hur jag möjligen skulle kunna fly eller ducka för att komma undan en sådan vansinnesattack.

Det är inget jag vill tänka, det är inget jag sitter och väntar på direkt men det är ett annat Paris idag.

Det patrullerar tungt beväpnad polis på gatorna, det cirkulerar militärer runt hela stan med feta vapen närmast bröstet redo för strid och hela Champs Elysees är i samband med EM-matcherna en parad av stationära polisstationer i form av stora piketer, inte två eller tre, snarare 30-40 st längs hela gatan.

Du tänker att det är förstås tryggt, att det finns en bevakning men jag tänker också att det finns en anledning till att de är där.

Vi har alla pumpats med säkerhetskurser inför avresan hit och jag kan inte påstå att det gjort mig mindre orolig.

Vissa värre än andra.

Våra kollegor har haft egna chaufförer, folk som följt medarbetarna hela vägen till incheckning och förbjudits att åka tåg…vilket bland annat innebar att Glenn Strömberg en dag var bokad på en flygresa från Lens till Paris – via Toulouse: det är 20 mil mellan Lens och Paris, 70 mil mellan Paris och Toulouse.

Oklart om tåg är farligare i sammanhanget än att besöka en flygplats, men skitsamma…du pumpas med information om hur du ska bete dig i en eventuell strid och du inser att det inte är till Astrid Lindgrens Värld du ska åka.

Vi fick träffa en säkerhetskille på flygplats den 7 juni som gav oss en gammal telefon och bad oss ringa den om det hände något, vilket också är ett säkerhetsgrepp som man säkert kan tjäna pengar på.

Smäller det så smäller, är jag rädd och jag vet inte riktigt vad vi har för nytta av att ringa med den där telefonen då.

Personligen känner jag mig klart mycket tryggare när jag åker till arenorna här än när jag är på väg till en ”högriskmatch” i allsvenskan, risken är större att jag råkar illa ut på väg dit om jag går rakt in i fel människor…här finns det andra hot och eftersom säkerheten är så rigorös känns det som om EM-arenorna är det säkraste stället på jorden att vistas i just under matcherna.

Men på stan; det är ett annat Paris efter 13 november.

Det syns, det märks, det känns.

Och det går inte att blunda för. Tyvärr.

***

Frankrike-Tyskland, som om någon hade dragit ut proppen.

Två lag som ville vinna för att ta sig till final, två lag som inte ENBART ville undvika att förlora.

Det var en befrielse.

Didier Deschamps Frankrike har gjort ”en Tyskland”, inledde trevande, tog sig framåt ändå och har trampat lite hårdare på gaspedalen ju längre turneringen har gått.

Framförallt har de haft kraft nog att göra det.

Mästerskap handlar alltid om att vara som allra bäst när turneringen är i slutskedet, åtminstone för de nationer som har utrymme nog till det.

***

Vita Hingsten susade ned till Lyon för Portugal-Wales och det vore lögn att påstå att det var samma intensitet som igår.

Däremot blev jag återigen djupt imponerad av Gareth Bale, i mitt tycke en av turneringens mest kompletta spelare…tala om en stjärna som kunde bära sitt lag och lyfta sina relativt mediokra lagkamrater.

Portugal?

Ja, Cristiano Ronaldo är beundransvärd.

Det kan vinge komma ifrån hur illa vi än tycker om hans barnsliga tjurighet när han inte får som han vill eller, för den delen, hans teatraliska förmåga att lite för ofta fuska sig till banala fördelar som ett inkast vid mittplan.

Nicken till 1-0 var i all sin prakt ett världsklassmål; kraften, timingen, tekniken, farten.

Jag har svårt att förstå gnället på Portugal.

De har tagit sig till final utan att förlora en enda match, vilket de har gemensamt med Frankrike. De har gjort vad som krävts för att nå dit de ska.

Hur det sen har sett ut på vägen spelar inte direkt någon roll.

Eller fyllde vi Kungsträdgården i Stockholm förra året vid den här tidpunkten för att U21-landslaget bjudit på sambafotboll?

Eller för att de gjorde de resultat som krävdes?

***

Domarnivån (förutom den norska, herregud) har varit väldigt hög under turneringen.

Alltid småfel hit och dit, såklart. Men inga konstiga utsvävningar med nya hispiga regler/tolkningar (minns VM 98 med fasa!).

Sen kan jag tycka att straffen mot Schweinsteiger var relativt hårt dömd, om än säkert korrekt om du tar den till Högsta Domstolen.

Det finns överhuvudtaget någon sorts hysteriskt förhållande till hands i straffområdet, inte så mycket bland domarna som hos ”folket”.

Spelare kan låsa fast varandra med kedjor, äta upp varandra, dra nacksving och krysstag och halvnelson och sitta som fastklistrade i varandras tröjor i straffområdet, främst i samband med hörnor och frisparkar, men alla går barockas om en boll råkar träffa en hand i ett trångt läge.

Säger som Billy Ohlsson lärde mig en gång (faktiskt just 1998): det händer saker på en fotbollsplan, det är en del av att människor rör på sig och en boll som flyger omkring och det betyder inte alltid att allting kan beivras om det inte är så att det är uppenbart fusk.

En boll kan plötsligt studsa på ett knä, en nacke, en rygg eller en hand och IBLAND är konsekvensen av att det råkar ta en hand abnorm.

Boatengs hands självklart given, den stoppade dessutom medvetet en farlighet.

Schweinis? Ja, kanske. Eller kanske inte. Klumpigt agerande i en närkamp men mest en slump att bollen tar på hans arm.

Bakom honom stod tio spelare och höll varandra i tröjorna.

Men det är som att människor tycker att en boll på en hand eller en arm alltid gör den stora skillnaden.

***

Ännu en gång: när ska Fifa/Uefa införa spöstraff för ryggsäck i mixad zon?

***

Finns det någon som helst skillnad på Almedalsveckan och Tennisveckan?

Bortsett från tennisen?

***

Jonas Thern som en del av Janne Anderssons landslag?

Ryktet säger så.

Härligt.

Om än lite överraskande, va?

För känslan var inte att Janne Andersson och Jonas Thern var bästa kompisar i Halmstad.

Om man säger så.

***

Orkar vi med mer klädsnack efter den där crazy krönikan?

Nej.

Jag och Olsson avverkar den i senaste PÅDDEN, om du vill höra mer.

Plus en del annat. Direkt från en lastbilsparkering vid en motorväg nära Lyon.

***

Efter VM-finalen 1998 rusade parisarna ut i miljontal på gator och torg.

Jag minns att jag och Lille-Tobbe, som promenerade hemåt i kaoset mot lägenhetskollektivet, kände att det var lite otäckt eftersom kriminella tog tillfället i akt i en situation då det var läge att agera helt laglöst.

Idag vågar jag inte ens tänka på vad en sådan situation skulle innebära, vilka risker den skulle innebära och hur jag skulle känna mitt det kaoset även om jag har en telefon att ringa med ”om det smäller”.

Bara att jag tänker på det.

Det är ett annat Paris, tyvärr är det det så.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Finjournalistiken tycker Italiens defensiv är bra. Alla andra är ”tråkiga”.

Sagor, även de vackraste, har alltid ett slut.

Även de allra vackraste, även de med slut som bara kan vara lyckligt.

Island skrev varenda vettigt kapitel av detta snustorra europamästerskap och varenda dag varenda presskonferens, varenda intervju, varenda sekund i undersköna Annecys, varenda liten koppling till varenda islänning var som en upplevelse och jag ville bara vörda blad efter blad efter blad för att få se mer, höra mer, veta mer.

Och uppleva mer.

Sällan har veckor av ett mästerskap varit så glädjefyllda att följa som de med Ragnar, Kari, i, Gylf, Birkir, Ejdur, tandläkare Heimir från Västmannaöarna, fyrabarnspappa Omar, med mediaansvaret, filmregissör Hannes mellan stolparna och för allt i världen även Lasse Lagerbäck.

Det är oklart exakt vad det var, men de var alla som handbollsspelare…de uppträdde som om de vore handbollsstjärnor, som helt vanliga förbannat reko människor med en stolthet över att ta del av frågor och ge SINA svar (dessutom på prickfri engelska).

I ärlighetens namn ska vi säga att Island inte bjöd media på kvantitet. Med svenska mått mätt var det tillochmed väldigt lite och jag vet kollegor som hade gått bazookas över att de hade rätt många helt mediafria dagar, fåtal mixade zoner och oftast med max tre spelare samt en och annan podiumpresskonferens med ibland endast tränare.

Men när de väl satt eller stod där så var det ingen jävel som sa något om att de tog en match i taget, bollen är rund eller att de är bäst i världen.

Jag lärde mig alltid något nytt när jag hade med islänningarna att göra och det var mer deras förtjänst än mig; ställde jag en fråga fick jag oftast ett bra, innehållsrikt, välformulerat och värderat svar.

Tackur så mycket, Island.

Det var ni som gjorde detta EM. På alla sätt.

***

Det farligaste som finns under ett mästerskap är att luta sig tillbaka en sekund när arbetsintensiteten lägger sig en aning och du du växlar ned.

Det slår tillbaka direkt.

Och jag vet förstås om detta, men tog ändå ett alldeles för djupt andetag under en halvdag och PANG så satt jag med Montezumas hämnd.

Jag gjorde en Nyhetsmorgon…och vi ska inte gå in på detaljer här…på egen risk, om vi säger så.

Då gäller det att koppla på rutinen och komma tillbaka så snabbt du kan.

Det tog en knapp dag med ris till både lunch och middag, sen var jag tillbaka i matchen igen.

Aldrig, aldrig gå ned i varv, då håller du inte ihop under ett helt mästerskap. Det är sen gammalt.

***

Nu gick det som det gick och det var inte oväntat att Island inte orkade stå emot Frankrike på St Denis.

Dels mötte islänningarna nu ett lag som var starkare fysiskt, så den bataljen kunde de med skägg inte vinna.

Dels orkade inte Island längre.

Ska vi leta efter någonting negativt om Lasse Lagerbäcks matchning under mästerskapet så är det väl att han inte gärna vill ändra, det är sällan eller aldrig ett lag (som tvingats springa så kolossalt) fixar att köra samma startelva så många matcher mot så bra motstånd på så kort tid. Men det är lite svårt att anklaga Lagerbäck för att ha gjort fel i det här fallet, sett till hur det gått. Dock: mot Frankrike var vulkanleden inte lika intensiv, lågan inte lika envis och stark.

Men allra mest handlade det nog om att det satt i skallen. Hur mycket än den isländska ledningen försökte pränta in i spelarna att de skulle sträva längre så visste de såklart innerst inne att de redan gjort något som kan bli omöjligt att göra igen. Den mentala spärren är svår att ta sig förbi. Speciellt efter både ett och två mål i arslet.

På många sätt kändes det lite som VM-semin 1994, när Sverige ställdes mot Brasilien och vi EGENTLIGEN insåg att det nog var omöjligt men ändå hoppades.

Men de svenska spelarna var på sina håll ganska manglade redan, många ganska nöjda med hur det hade varit…däremot gjorde Tommy Svensson ett stort jobb när han fick laget att komma tillbaka som vinnare i match om 3:e pris.

***

Bland fotbollens finjournalister är det alltid snyggt, elegant och smart när Italien spelar skicklig extremdefensiv och efter resurserna.

När alla andra gör ungefär likadant (och vi har sett en del sådana exempel i detta EM, minst sagt), då är det tråkigt.

Vad som är bra och vad som är dåligt finns det inget facit för. Eftersom vi i den här sporten utgår från något som heter resultat.

Om Portugal och Wales har haft förmågan att ta sig till en semifinal så beror det ju på att de gjort de resultat som krävs.

Att Italien (eller Belgien, eller Spanien eller England eller vilka ni vill) försvann tidigare i turneringen beror i lika stor utsträckning på att de inte gjort resultat som krävs,

På så vis får man alltid vad man förtjänar,

Sen är det en annan sak att vi haft ett väldigt försiktigt europamästerskap och där vissa nationer absolut haft förmågan att kombinera trygg defensiv med hygglig offensiv; Sverige försökte och var i särklass sämst i den grenen.

På så vis har trenden varit Grekland 2004 och det är inte direkt vad många helt vanliga hederliga åskådare önskat sig.

Och, nej, det har inte varit vare sig finare, vackrare, klokare eller snyggare för att Italien gjort det.

Men är alltid lite finare att tycka så.

***

Min söndagskrönika i Getingen om när Zlatan inte längre är på riktigt utan bara en reklamfilm.

***

Alltså, islänningarnas engelska (spelarnas, ledarnas, journalisternas)…de pratade fan bättre engelska än engelsmännen själva.

***

Att engelska spelare ens försöker skylla allting på Roy Hodgson: plocka fram en spegel och ta en titt i den.

Astronomibetalda lirare som är så nöjda över sig själva att de tror de är Guds gåva till mänskligheten,  bortskämda i så stor utsträckning att de tror att de inte behöver springa för att spela fotboll och som blir fullständigt paralyserade när de märker att motståndarna kan lira fotboll trots att vissa av dom tjänar lika mycket på ett år som Raheem Sterling gör på en vecka.

Det är fan inte en förbundskaptens fel.

Däremot kan man förstås undra vem det var som övertygade Harry Kane att han var David Beckham?

Den får Roy ta på sig, helt klart…även om man ändå kan begära av ett fotbollsproffs att han ska kunna träffa målet.

***

Portugal har inte vunnit en match och är i semifinal, men det är ju inte sant.

De har vunnit en åttondelsfinal och en kvartsfinal.

De har ännu inte förlorat en match, för den delen.

***

Jag tror på Tyskland i slutändan.

På så vis är allting som det alltid har varit.

***

Zlatan Ibrahimovic till Manchester United blev till världens sämst bevarade hemlighet som blev verklighet.

Aldrig förr har väl alla tänkbara spekulationer enbart pekat åt ett enda håll.

Och jag anser att det är Ibrahimovics modigaste val sen han gick till Barcelona; det är den största utmaningen och det kan sluta lite hur som helst.

Zlatan sätter en hel del på rött här när kulan börjar rulla och det är väl förmodligen just exakt det han alltid vill göra.

Nya utmaningar, nya barriärer, nya mål, nya tvivlare (om de när så många fler än engelsmännen och de som heter Lars-Åke och sånt) att tysta.

Jose Mourinho kommer såklart bygga en bra brygga att angöra men det finns ett par svårigheter som inte är om de i PSG, Inter, Ajax, Milan eller Barcelona: Man United är inte överlägset bäst i sin liga. Inte nu längre. Det blir en hel del matcher som inte kommer vara ”givna” segrar, en del matcher som kommer vara tajta och avgöras efter kamp. Då blir det inte lika lätt att dominera en hel liga.

Det handlar också om stjärnstatusrollen, jag undrar lite om den. Vem är lagets stora stjärna? Kommer spelarna och fansen att acceptera att Zlatan (som vill ha den rollen och kanske SKA ha den för att lyckas bäst) att köpa det rakt av? Sannolikt beroende på resultaten, men oavsett vilket så tror jag inte att det blir någon smärtfri process.

Intressant och spännande, oavsett. Onekligen.

***

Lyon nästa. Från Paris.

Sista resan med Vita Hingsten.

Men inte slappna av en sekund. Aldrig.

Då hänger du aldrig med hela vägen till finalen.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Gudjohnsens briljans i Sluttningsfolkets fin-Bromma

Det var längesen vi sågs, jag och Sluttningsfolket.

Men nu var det dags igen och den här gången blev det ytterligare ett kärt möte; i Annecy, Sluttningsfolkets lilla paradis.

Staden är en saga, som ett vackert väsen, som om någon ställt fram en kuliss från vacker Hollywood-film och förvandlat den till verklighet.

Här bor och laddar Island mellan sina matcher, vilket möjligen beror på att Sluttningsfolket alltid gillat ö-folk, främst via en Monsieur Serge Randbaud som sitter i Sluttningsfolket världsunion…Randbaud är uppvuxen i ett timmerhus på en sluttning längs berget Pyton de Neiges

på den franska ön Reunion utanför Madagaskars kust.

Han har också visso koppling till Island, då hans kusin gift sig med en isländska (Brinni Hästurdottir)  och startat en fårfarm på en riktigt svår sluttning längs med Kverkfjöll och dessutom tog de brons i mixed-tennis vid Sluttnings-EM vid berget Gunnbjörn på Grönland för sjutton år sen.

De var framförallt väldigt starka i nedförsbacke, hade en del problem mad att får kraft i slagen när de returnerade uppför.

Annecy är Sluttningsfolkets fin-Bromma, här få du punga ut med väldigt mycket för ditt boende, även för ett enklare litet radhus i komplex lutning på Alperna utan direkt utsikt över bedårande Lac d’Annecy.

Det är förståeligt att islänningarna mår bra här.

Oslagbara omgivningar och en liten stad som bjuder in till både en promenad, en fika, lite shopping eller ett helt vanligt liv vid sidan om fotbollen.

Eftersom den svenska landslagsledningen inte riktigt hade samma kontakter så valde de istället att isolera sig på regniga atlantkusten i en spökliknande by som heter Pornichet.

Det är alltid viktigt att ha god kontakt med Sluttningsfolket, det har jag alltid sagt.

***

Eidur Gudjohnsen på dagens isländska presskonferens som befolkades av 40-50 utsända varav ett 10-tal var britter.

Resten från Europa.

Och Eidur var mästerlig.

Han briljerade på helt felfri engelska och navigerade sig snyggt mellan de engelska gamarnas frågor, som i stort sett bara handlade om Pep Guardiola och Jose Mourinho (han har haft bägge, precis som Zlatan) utan att för den saken skull komma med undvikande svar.

Jag uppskattade också den väldigt avslappnade stämningen med den humoristiske mediachefen Omar Smararson vid rodret.

Det märktes tydligt att Island mår bra och att Island har självförtroende samt att deras inställning till media inte var särskilt komplicerat.

***

När Sverige åkte ut så åkte rätt många kollegor hem.

Men jag och Tarlandao är kvar. Och kör bil.

Sju timmar Paris-Annecy igår, idag sex timmar Annecy-Nice.

Den ståtliga Vita Hingsten får jobba och förutom en liten punktering så har den skött sig prickfritt.

Vi tar bilen så mycket det är möjligt eftersom vi har en massa utrustning som är bökig att transportera på tåg eller till och från flygplatser.

Men också för att flyg och tåg inte alltid går på de tider som vi vill att de ska gå.

***

Har helt glömt frågan till Hamrén från Göteborgs-Posten som någonstans ifrågasatte om Zlatan Ibrahimovic är Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna.

Klassiskt att göteborgare vägrar släppa Gunnar Gren, Torbjörn Nilsson, Svarte Filip och Bebben i den frågeställningen.

***

När tar EM fart?

I kvartsfinalerna?

***

Jag hoppas inte.

Jag drömmer inte.

Jag jobbar.

/Janne Andersson

***

Islands spelare kommer från följande klubbar: Bodö/Glimt, Hammarby, Start, Krasnodar, Odense, Malmö FF, IFK Göteborg, Lokeren, AIK, Cesena, Swansea, IFK Norrköping/Rapid Wien, Århus, Basel, Cardiff, Udinese, Sundsvall Augsburg, Nantes, Kaiserslautern och Molde.

Det är ett bra lag, med bra spelare – jag hävdar fortfarande det.

Islands lag kan absolut jämföras med det svenska i total styrka, även om sju spelare hämtats från allsvenskan (Sverige hade tre från allsvenskan, det kanske säger något annat dessutom).

Men framförallt säger det att du kan nå framgång på andra sätt än att bara lita till en världsstjärna.

Island har under en längre period (inte bara i EM) visat att de har ett starkt och svårslaget LAG.

***

Vem valde Pornichet? VEEEEM???

Träd fram.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Hamrén valde att bygga Zlatans lag, inte ett lag runt Zlatan

Jag vet mycket som inte är bra för livet, som rökning, krökande, ohälsosamt leverne, köra bil en söndag i Stockholm eller den där jävla stressen,

Och så är det fakirflighter under mästerskap.

Speciellt de direkt dagen efter ett svenskt respass och en alldeles för lång arbetsdag, kväll och natt.

De morgnarna rycket lätt några månader när livet ska räkna ihop en total på slutändan.

Som i morse.

När röken lagt sig i flash och mixad zon på Allianz Riviera hade klockan för längesen tickat förbi midnatt.

Långt förbi.

Och eftersom vi alla behövde vara på andra sidan Frankrike (vid atlantkusten utanför Nantes) kl 14:00 idag för Erik Hamréns sista presskonferens så handlade det om att komma iväg i tid.

Jag, Lundh, Tarlandao samt SvT-kompisarna Jempa Björck och Leffe Johan hade en flight kl 06:50. Via Lyon.

När jag satte alarmet på mobilen var klockan 02:00.

04:45 var det väckning. Möjligt att jag somnade vid halv tre.

Det är bara att bita ihop.

Men du blir inte äldre av sådana morgnar, det kan jag lova.

***

Det gick lite som befarat.

Hela EM, såväl som matchen mot Belgien.

Jag sa innan att Sverige har något spännande på gång och jag tycker det fortfarande med en skön ny generation.

Men påpekade också att det kan sluta hur fan som helst.

Spännande räckte inte.

Vi kan alltid prata hur mycket vi vill om Erik Hamrén och hans fel och brister, peka på detaljer som jag inte riktigt kunde förstå.

Han hade ett ansvar att få ihop den trupp han hade till ett bra lag och det misslyckades han med; Sverige tog en poäng på tre matcher och enda målet var ett självmål.

Men han kunde inte springa, dribbla och skjuta själv och ibland får du även ställa krav på spelarna, om vi nu ska rannsaka.

Vi talade om att vi hade en solid defensiv (och det hade vi sannerligen), men en defensiv är inget försvar om du inte har mycket till anfall.

När bollen studsar tillbaka lite för ofta, för snabbt och för många gånger så hamnar du till slut i ett läge där något går lite snett någonstans och så har du släppt in ett mål.

Kanske inte i division 5 Hästveda, men i ett EM-slutspel.

Vi kan självklart påpeka att domaren dömde konstigt (även om de ju alltid blåser MOT sparkaren vid lågt huvud) i en situation eller att Sverige hade ett par chanser vid fasta situationer.

Men överlag saknade Sverige flyt i sitt etablerade anfallsspel, det fanns ingen fart i alldeles för förutsägbara val av passningar, det fanns ingen spets, för få idéer att för att hitta tillräckligt smarta och vägvinnande lösningar.

Vi hade sannolikt EM:s svagaste centrala mittfältssduo (sett över hela truppen), sett till kreativitet i kombination med speed. Och då spelade de nästan alltid mot tre motståndare.

Vi sa inför mästerskapet att vi hade Zlatan och äntligen ytterligare ett starkt hot i offensiven, Emil Forsberg. Sett till förutsättningar så tycker jag att bägge klart underpresterade.

Vi hade anfallspartners till Zlatan som bägge fick stångas och springa för två, främst i defensivarbetet, att de sällan hade kraft till annat när de väl var på väg att få bollen under kontroll.

Vi var med all rätt nöjda med det arbete som Sebastian Larsson gjorde över enorm ytor, på sin kant men också centralt, men han blev också en yttermittfältare som knappt fick in ett enda vettigt inlägg.

Det är svårt att få ihop så mycket till offensiv kraft om du lägger ihop både 1+1 och 2+2 av det som jag nämnt ovan.

Då blir det som det blir, det blir ett självmål av en back som heter Clarke och spelar i Aston Villa. Inte mer.

Och vi kan i all oändlighet tycka att Sverige gjorde ”en bra match” (kan bli tokig på det uttrycket) mot Belgien (som inte behövde vinna) men jag kände aldrig att Sverige var riktigt i närheten av att vinna en match.

Vi var för dåliga, helt enkelt,

Ibland är det inte svårare än så.

***

Det är svårt att inte tycka enbart gott om Kim Källström som efter matchen kommer bort till en intervjumikrofon, är välformulerad, godhjärtat och klok.

Jag kommer att sakna honom när jag åker till nästa landslagsläger i höst.

***

Det är alltid lätt att leta fel och det här är inte ett försök att göra det, jag vill ändå ta upp det.

Det här med att lägga laget under mästerskap långt borta i Frankrikes Eslöv och isolera sig fullständigt på nåt halvgammalt kurhotell…är det verkligen vad spelarna mår bäst av?

Det var likadant i Kiev för fyra år sen, när spelarna aldrig tog sig utanför murarna på det slott man bodde i en skog någonstans utanför Ukrainas huvudstad.

I Pornichet fanns hotellet och dess bekvämligheter, vinden, regnet och en gata med ett torg och en pizzeria mittemot rådhuset.

Vill dagens spelare inte kunna ha chansen att röra sig lite fritt, ta en fika och se andra människor som i vanliga livet?

Efter fiaskoboendet på den holländska vischan (Oijsterwijk) 2000 bodde svenskarna i städer som Kobe (2002), Cascais/Lissabon (2004), Bremen (2006) och Lugano (2008).

Sen har landslagsledningen valt att isolera sig helt i en skog (2012) eller i en strandhåla (2016).

Vill spelarna ha det så när det går in på andra veckan och man redan spelat en jävla massa pingis?

Jag vet inte.

***

Erik Hamrén var tärd, tagen och förstås sjukt besviken när han tog emot media under sin sista dag som förbundskapten.

Förståeligt av många olika anledningar.

Han har säkert känt av hur vindarna blåst kring hans person de senaste åren och insåg att han inte direkt toppade några popularitetslistor en dag som denna…det är ingen rolig insikt att sluta med.

Erik Hamrén döms lite elakt för att folk retade sig på honom. Kanske var det västarna, kanske var det shiningsnacket, kanske var det SvFF:s kraftfulla miss att sätta honom i SvT:s VM-studio för analyser (vilket kräver mer än att säg att det är viktigt att gör mål), kanske var det oförmågan att nå fram med budskap som var trovärdiga nog.

Egentligen gjorde Erik Hamrén bättre kval än Tommy Svensson (1992 kvalade aldrig Sverige in som arrangörer till EM) som misslyckades kapitalt till EM 96 och VM 98, men alla vill minnas Tommy som en vinnare.

Kanske har/hade det med personlighet att göra.

Men vi ville också ha en annan attityd, en annan framtoning när vi tröttnat helt på Lasse Lagerbäck. Åtminstone trodde vi det.

Folk (och media är också folk) kan var jävligt elaka ibland och det kommer kanske med jobbet. Hamréns. Fotbollsspelares. Såväl som mitt ibland. Man får lära sig att leva med det. Min känsla är att Erik aldrig riktigt gjorde det.

Kunde vi kräva mer av det jobb som vi egentligen borde bedöma? Ja, det kunde vi. Borde vi.

I relativt beskedliga grupper tog Erik Hamrén Sverige till två slutspel. Bra. Men allt annat hade varit ett fiasko sett till motstånd.

Och sett till Zlatan, som under Erik Hamrén växte fram till landslagsfotbollens allra största.

Erik H valde att bygga Zlatans lag och inte lag runt Zlatan.

Om det var det bästa alternativet har jag ingen aning om, och det är skitsamma, för det var ett lyckat alternativ för att ta sig till två EM; resultaten räknas.

Då, såväl som nu.

Det var bra ibland, men inte tillräckligt bra så ofta.

Och eftersom alla minns slutet, men inte hur de stod och applåderade i början, sätter det sina spår.

Erik Hamrén lämnar jobbet som en förlorare.

***

Om träningsmatcher är träningsmatcher är träningsmatcher?

Jag säger bara 3-0 mot ointressanta och slöa walesare på Friends den 5:e juni.

Inte värt ett skit idag.

***

Vi har tuffat mot Paris, vi tog förstås 50 mil i Vita Hingsten efter den flygmorgonen.

I morgon kör vi vidare i ytterligare 60 till Annecy.

Där har Island sin camp.

För nu vänder vi snabbt. Nu gillar vi Island. Så gärna, så gärna.

Je suis islänning!

***

Låt vara att det är en petitess, men kan inte släppa, KAN INTE SLÄPPA!

Åtta minuter kvar. 0-0. Sverige måste göra mål. Måste forcera.

Emir Kujovic värmer för fullt sen länge längs sidlinjen.

Då har den svenska lagledningen kommit fram till att Plan Forcera är att plocka in en vänster yttermittfältare, i detta fall Erkan Zengin.

Inte Kujovic.

Samtidigt sätter man istället upp Erik Johansson längst fram, som om han var vassare i motståndarnas straffområde än allsvenskans skyttekung  (jag hade helst sett BÄGGE längst uppe i desperata försök).

Det är det underligaste valet i modern svensk landslagshistoria sen Lagerbäck/Söderberg hellre valde en skadad Magnus Svensson på centralt mittfält än Pär Zetterberg mot Luxemburg borta.

***

Vi tar sikte mot Nice igen (för England-Island) och ytterligare någon dag på Rivieran lär kunna förlänga livet.

Precis som islänningarnas kraftfulla vilja att visa hela världen.

De hade fan aldrig gnällt öven en lite för tidig flight efter en lång natt.

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Allting är alltid möjligt, men det är dags att visa det

Har du gnällt över en svensk sommar har du aldrig varit längs den franska atlantkusten i juni.

Här har det varit klassiskt midsommarväder sen vi kom för ett par veckor sen: lite solstänk, isande vindar, ”växlande molnighet” och regn.

Och inte bara regn, det har varit ständiga djävulska regnvarianter, allt från hagelstormar till sådant som strilar lite från sidan.

Om någon i det svenska lägret hävdat att de lagt sin EM-camp i Pornichet för klimatets skull så måste det ha varit för de ville känna sig som hemma.

***

Kan detta Sverige slå Belgien i en EM-match som (sannolikt) bägge lagen måste vinna?

Jag är tveksam.

Men eftersom alla matcher lever sina egna liv så är det här inte vad som har varit utan någonting annat.

Just därför finns det hopp.

Men ska vi se till vad det här landslaget presterat mot klart ”bättre” motstånd på senare tid så finns det väldigt. väldigt lite som tyder på att det ska lyckas.

Sådan är nu verkligheten, oavsett om man vill eller inte, oavsett hur positiv du vill vara, oavsett om det finns de som gärna vill mena att det här landslaget varit mycket bättre än vad vi, supportrarna, motståndarna och gemene man tycker.

Svart på vitt: resultaten talar för sig själv, de gör nästan alltid det.

Men det går ju inte att lägga sig ned och dö, det vill nog inte vi, det vill inte alla som rest till Frankrike i en gul tröja och det vill självklart inte spelarna.

Jag kan inte hävda att jag tror att detta Sverige ska besegra Belgien, men jag trodde heller inte att Island skulle spela oavgjort mot Portugal eller att Sveriges skulle ha skuggan av en chans att vinna U21-EM.

Men jag hoppas.

Eftersom allting alltid är möjligt i fotboll.

***

Inleda lågt och försiktigt, gasa från början för att ta kommandot eller någonting mittemellan?

Egentligen kan det kanske kvitta men jag hoppas åtminstone att Sverige den här gången funderar mer över sitt eget spel än motståndarnas.

***

Det är lite fascinerande att såväl Sundberg som Rivierans Guldgosse har så mycket Mellberg i sig att de vägrar ta en förlust.

I vare sig gris, quiz eller tips.

VÄÄÄÄGRRRRRAR!

***

Jag tänker positivt: Sverige får hål på Belgien tidigt och belgarna (som då står under ohygglig press) tvingas attackera hejvilt.

Det kan öppna för Emil Forsberg, för Marcus Berg och för Zlatan Ibrahimovic.

Det kan få belgarna att tappa konceptet, de har en fantastisk offensiv palett i sin hand men de är inte alls ett Italien i defensiven.

***

Jag tänker också att jag vill se ett uppretat, revanschhungrigt och riktigt förbannat Sverige.

Egentligen har de ingen annan att vara arg på än sig själva, men om det nu är så att förhållandevis snäll svensk media kan reta upp någon eller något, so fine with me.

Bara jag får se en inbyggd ilska som vill visa övriga världen att Sverige inte är ett av EM:s sämsta och tråkigaste lag.

***

Underbart att en smygars som Pontus Kåmark kom glidande på en liten bakgatan en morgon i Toulouse.

I ett par svåra skor, en svart taxijacka och en påse med tvätt.

Och, som alltid, ett stort leende.

Stubben är saknad gänget.

***

Ja, Zlatan Ibrahimovic måste också lyfta sig.

Ska han vara den som, enligt egen utsago, ska ta på sig ansvaret och bära fram sitt lag som lagkapten så hjälper det inte att skälla ut sina egna medspelare eller ligga kvar i sådana där oerhört irriterande slö-offsidelägen när Sverige någon gång får bollen åt rätt håll.

Det må vara så att alla andra i Sverige (och hela världen) är tusen gånger sämre än vad han är, men ska Zlatan Ibrahimovic lyfta LAGET så som bara han kan göra så är det inte optimalt att högt och tydligt påpeka för spelarna hur ”usla” de är.

Det här måste laget göra tillsammans med Zlatan, inte endast för Zlatan.

Ungefär så som det såg ut mot Danmark i Köpenhamn (klart svagare landslag men ändå en ganska svår match).

***

Nice nu.

Om det är mycket man verkligen vill hoppas på som kanske inte riktigt är realistiskt, så jag hoppas jag åtminstone på lite sommarvärme.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Nej, nu har det tamejfan varit för mycket harmoni

När det gäller hotellrum så handlar det om att äta eller ätas, Lundhs absoluta favoritgren.

Du får aldrig ett bättre rum om du inte ger det chansen att göra ett byte och om det lärde mig Perlskog allt.

Jag har aldrig bott på ett hotell där han inte bytt rum eller bytt hotell (den klassiska Zagreb-storyn, som Hellgren säkert ge er någon dag).

Perlskog är den enda jag känner som faktiskt bytt rum innan han ens sett det rum han fått nyckeln till vid incheckningen.

Och om ni någon gång undrar varför Lundh inte gärna pröjsar en taxiresa till hotellet utan gärna rusar först rakt in genom hotellets dörrar, så handlar det inte om snålhet utan om att kunna förhandla till sig bästa rummet.

Vårt Fawlty Towers på Plage de Monsieur Hulot är ett familjehotell som sett sina bästa dagar, men ändå är placerat mitt på beachen.

Med en sida som vätter mot havet, en mot en sunkig bakgård.

Då inser du att det är skillnad.

Jag fick först 211, litet och ruffigt mot en vägg.

Bad om byte lite snällt och efter några dagar blev det rum 302, lite större och fräschare men mot parkeringsplatsen.

Dock:  gav inte upp.

Och, simsalabim, efter 70 mil i bil från Toulouse överlämnades nyckeln till rum 302, mot ett smäktande brus av hav.

Det handlar om att aldrig ge upp.

***

Väljer du att spela så taktiskt defensivt/försiktigt/riskminimerat/motståndsanpassat så riskerar du förstås alltid att åka på ett mål i nacken ju längre matchen lider och då är du körd.

Det är en risk du tar när du har en offensiv som är impotent.

Ja, det blir ett konstigt och lurigt läge eftersom många…även i min bransch…hade känt sig klart nöjda med 0-0 och en poäng.

Men det handlar om resultat och i ärlighetens namn var Sverige aldrig riktigt i närheten av att kunna vinna mot Italien.

Det är svårt att göra det när lagets enda riktiga farlighet är ett inlägg från Martin Olsson som slutar med att det når en offsidestående Zlatan Ibrahimovic.

Ett inlägg.

Hur bra vi än spelade mot supersmart Italien så hade vi alltså ett inlägg.

Det håller såklart inte på den här nivån.

***

Bittert för Island, som kunde satt sig i ett drömläge.

Nu blir avslutningsmatcherna i deras grupp vansinnigt spännande, tänk att Ronaldos Portugal ligger illa till och faktiskt kan åka ut.

***

Hoppet lever alltid och chansen finns fortfarande den här gången, det gjorde den inte i Ukraina för fyra år sen.

Och i gruppspelets tredje omgång brukar det alltid spraka loss med ”konstiga” resultat.

Men även en obotlig optimist inser att det kommer krävas mer än vi sett på många år av Erik Hamréns landslag.

Sverige gjorde ett mediokert kvalspel och även om många spelare/ledare vill få de tappra playoff-segrarna över Danmark till att alla kritiker/supportrar haft fel så har det alldeles för ofta varit som det har varit förhållandevis svagt.

Och inte tillräckligt bra.

Svenska spelare må tycka att det är för få positiva vibbar i svensk media efter matcherna i EM, men jag tycker  att kritiken varit klart konkret och i många fall beskrivit verkligheten.

Har ett lag en poäng av sex efter två matcher (därav en mot Irland) så har de en poäng.

Har ett lag skjutit noll skott på mål under 180 minuter så har de skjutit NOLL på mål och inte tolv.

Är ett bra inlägg från Martin Olsson vår enda riktigt fina möjlighet (som alltså slutade med offside) i en match så är det som det är.

Då är det tamejfan rätt svårt att se det positivt även om man gärna vill.

Sverige måste överträffa sig själv mot Belgien, det var väldigt vlängesen sist, och om det är bra läge för det så är det nu.

Jag tror att det kan bli övermäktigt.

Men det är möjligt. Och inget är kört ännu.

DET är positivt.

***

Jag kan inte låta bli att fortsätta hylla Victor Nilsson Lindelöf som fortsätter att vara hur stabil som helst, nu dessutom på ovan position (bara spelat högerback i u21, inte i klubblaget).

Han är också en av få som vågar spela på markerad spelare, som gärna hittar snabba one-touch- och väggspelslösningar och som vill se andra möjligheter än en passning till närmaste man.

***

Mysteriet är såklart Emil Forsberg.

Han var Sveriges förhoppning om ett andra hot.

Men han har ägnat 180 minuter till att passa bollen fem meter i sidled eller bakåt.

Han tittar inte mot motståndarnas mål, springer nästan och gömmer sig ibland och får inget flyt i sitt eget spel.

Det beror dels på att han verkar tagen av stundens allvar, men delvis också på att motståndarna såklart läst av hans styrkor och arbetat med att stänga ned honom.

***

Zlatan har så här långt i år inte gjort ett enda mål i landslaget.

***

Jag tyckte Andreas Isaksson såg oerhört säker ut, han höll fast en del riktigt kluriga studsande inlägg men jag tycker att hans leveransspel fortfarande går lite för långsamt, jag vill ha snabbare utkast så att vi får fart i anfallen och slipper vänta på luftpastejer som det ska stångas på.

Jag kunde njuta av att försvarsspelet var prickfritt i gemensamma rörelser, tajming och markeringsspelet.

Jag gillade att Albin Ekdal, så länge han orkade, tog bollen framåt och aldrig var rädd för att löpa loss lite från bekväm position och vilja ha bollen.

Jag uppskattade att John Guidetti försökte sätta eld på sig själv, publiken, laget och allt annat genom att jävlas lite med italienarna, gestikulera mot läktarna och spruta energi.

Annars var det den minst underhållande EM-match som Europa skådat sen Sverige-Turkiet i Eindhoven 2000 och det säger inte lite.

***

Tarlandao segrade i quiz som jag gjort på bilresan hem i natten. Tajt mot Rivierans Guldgosse.

Sundberg klar trea, men kämpade väl.

***

För min del får gärna de svenska spelarna bli lite uppretade, om det är på sig själva, oss i mediapacket eller det nyckfulla sommarvädret längs Atlantkusten i Bretagne – det spelar ingen roll.

Bara de blir förbannade på något. Och visar det.

Känslan är att det är då som Sverige gör sina bästa resultat.

Det har varit för mycket harmoni så här långt.

***

Jag är nöjd nu.

Men Perlskog hade inte gett upp, det finns några rum med terrass också och var det något Perlskog också kunde på våra jobbresor, så var det att hitta lite sol att lapa på en balkong.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer