Patrick Ekwalls blogg

Sporten-nostalgi, truppen och MFF

27 augusti 2014 16.24, Patrick Ekwall

Vi träffades i ett garage bakom ett järnvägsspår för 20 år sen; en brokig samling, alla på sitt eget lilla vis.

Vi skulle göra TV4:s dagliga sportsändningar (som drog igång 5 september) och det var inte bara unikt för TV4, det var helt nytt i TV-Sverige där det bar hade varit Sportnytt och ingenting annat i sjuhundra år.

De dagliga sportsändningarna lever fortfarande kvar i TV4-rutan och det känns rätt stort och fint bara det.

Ikväll ses vi igen, vi som var med: allt från Peo Olsson, Jihde, Björne Andersson till Peppe, Ringart, Mattan Pettersson, Pekkari och Lille-Tobbe, Lillen B och Hasse Holmqvist.

Och en hel del till.

Jag är ingen större vän av nostalgiträffar men den här ser jag verkligen fram emot eftersom den här samlingen människor var en stor del av ett nytt liv för egen del. Som sen har blivit vad det är idag.

***

Erik Hamréns landslagstrupp blev ändå lite som förväntat.

En mix, ett mischmasch av lite gammalt, lite ungt, lite blandat – du kan ha en miljon åsikter om olika namn hit eller dit men det går inte att säga att den här truppen är helt fel.

För då handlar det bara om tycke och smak.

Bank och Co var inne på det under presskonferensen, själv skrev jag om det i mitt senaste blogginlägg: finns det en strategi för en framtid eller handlar allting bara om det väldigt uppenbara, att vinna matcher?

Jag vet inte om Erik Hamrén visste vad han skulle svara på det.

Sverige ska vinna matcher och gå till slutspelet och den här truppen är den som Hamrén anser vara bäst. Jag är med på det. Det är hans jobb. han tar inte ut en trupp med spelare som han tror är sämre än någon annan.

Det jag kan vända mig emot är att så många i landslaget med säkerhet vill hävda att de som har varit med i hundra år är bättre än de som är helt nya eftersom de varit med i hundra år.

Jag känner att vi ibland inte vågar ställa oss den frågan på allvar.

Jag hade gärna sett Muamer Tankovic i den här truppen. Jag hade inte varit helt främmande för Carlos Strandberg. Och jag tycker det ser bräckligt ut med centrala mittfältare (även om Seb Larsson kan vara både central mitt och högerback och yttermittfältare, men bara på en plats samtidigt) så jag hade kanske tyckt att Oscar Hiljemark hade varit en bra balas i truppen.

Men det är tycke och smak.

Nu fick vi Emil Forsberg, Nabil Bahoui och Branimir Hrgota där den sistnämnde kändes helt given i en trupp och de andra två absolut inte var några sensationer. Det är tre intressanta namn, de har känts väldigt stabila under en period och inte bara varit killar som flaxat till och plötsligt blivit landslagsmän.

Finns det en enda uttagning som jag tycker är direkt felaktig i NULÄGET så är det Johan Elmander. Inte så mycket för att Elmander inte håller måttet, det gör han visst när han är tränad. Och inte heller så mycket för att Johan haft det oerhört tungt privat, där hans pappa plötsligt gick bort under sensommaren.

Utan för att Erik Hamrén under presskonferensen väldigt klart påpekade att Elmander inte är i bästa form (av förklarliga skäl) men att ”Johan kan behövas i gruppen”.

Jag tycker inte att ett landslag ska innehålla spelare som är ”bra för gruppen”. Det finns pappor nog i en trupp där de flesta är närmare 30 än 21.

Det är då det blir lite för mycket nostalgitänk och det är då en förbundskapten mycket lätt kan vara på väg ut i en förrädisk gyttja. Det är då jag hellre ser (exempelvis) en Carlos Strandberg, för en framtid och för att jag tycker det är värt att testa av – och jag är inte säker på att det blir ”sämre” rent fotbollsmässigt.

Frågan är också om Johan Elmander varit med om Marcus Berg inte skadat sig eller om Mackan Rosenberg valt att säga ”ja, tack”? Eller hade gruppen klarat sig bra då?

***

Visst, Red Bull Salzburg är i gungning.

Dels för att de trodde de var (mer eller mindre) klara för ett avancemang när de släppte in det där klantmålet, dels för att de har skade- och disciplinära bekymmer i sitt lag.

Men när ganska mycket svävat iväg – det blir lätt så  - i media- och supporterförhoppningar så får vi inte glömma att Salzburg i grunden är ett betydligt bättre och starkare lag än Malmö FF.

Matchen i Österrike kunde slutat 8-2. Borde kanske slutat 5-1.

Det blir lätt lite FC Thun-vibbar, där ALLA trodde att det var raka spåret och det gick käpprätt åt skogen.

Salzburg är förhandsfavoriter och har rätt många fler klass-spelare i sitt lag. Det är nog viktigt att veta. De går väldigt sällan mållösa från någon match överhuvudtaget, oavsett motstånd. (de slog Ajax i EL förra året. På bortaplan. med 3-0).

Det behöver däremot inte betyda någonting.

För Malmö FF har definitivt vittring och jag är övertygad om att Salzburg känner av det, pressen ligger tung på österrikarna som kan missa sin sjunde CL-chans. Vilket i sin tur kan innebära att Red Bull tröttnar och skickar hela gänget till laget i Leipzig.

Och Malmö FF har en fantastisk hemmapublik som kan konsten att bära fram sitt lag i sin gryta och MFF förlorar sällan sina europamatcher i Malmö (Zagreb, Rangers, Prag).

Det kan gå. Och för svensk fotbolls bästa så hoppas vi att det gör det.

Men det kommer inte bli lätt, inte på något vis.

***

Sportjournalister

 

Den här bilden togs då, i september 1994.

Laguppställningen

Ovan från vänster: Robert Perlskog (långt före hipstern!), jag (se knytnäven!), Peo Olsson, Jensa Tolgraven, Hasse pekkari.

Mellanraden: Artur Ringart (ryamattan!), Mats Pettersson, Peppe Eng.

Sittande: Björn Andersson, Peter Jihde (bägge i pösiga 502:or).

Peo Olsson jobbade i ett halvår, tror jag. Björne drog några år senare, Mattan, Peppe och Ringart är pensionärer men var 4:an trogna hela vägenoch Jihde var en sväng på SvT men är tlllbaka.

Och jäklar vad mycket kul som har hänt från den dagen den här galna bilden togs.

 

 

 

 

 

Erik Hamréns dilemma

26 augusti 2014 00.28, Patrick Ekwall

Det blev en del fotboll i helgen.

Först, på lördagen, en TV-lagsmatch i översvämningsdrabbade Kristinehamn på en fantastisk gräsmatta när vi invigde den nya idrottsplatsen.

Sen, på söndagskvällen, en djupdykning ned i den stockholmska ultimafotbollen och en match för FC Samp på en bollplan i Kista där det låg en tung doft av braja nere vid ena hörnflaggan.

Bägge har sin charm.

Spela fotboll i alla dess former har alltid det.

***

Du älskar på något vis att det är förbundets egna webbsida som gör en stor grej av att Sundhage och Asllani talat ut och nu är de godaste av vänner.

Men aldrig någonsin skulle göra en grej av att de varit oense eller ovänner.

***

Som vanligt i augusti. när väl ligorna har satt full fart, så undrar många om och när Fotbollskanalen Europa börjar.

Och det är förstås kul, att ett program är saknat.

Vi kör alltid igång när ALLA ligor satt fart och i helgen är det dags för Serie A.

Då även för FK Europa.

Av flera olika skäl (stavas V-A-L och då ärdet inte däggdjuret jag tänker på) så sänder vi hela programmet från en provisorisk studio på Parc des Princes i Paris.

Oklart vilken säsong det är i ordningen och hur många program jag har gjort men det här blir första gången (vad jag kan minnas) som vi kör från ett annat land.

***

Valmir Berisha skulle förstås aldrig ha gått till Roma.

Det var att tro lite för mycket på jultomten och det kändes överhuvudtaget som om det till slut blev lite för många kockar som skulle dansa kring den kalv som nyss vunnit skyttekungatiteln i U17-VM.

Jag hade gärna sett Berisha i allsvenskt spel under en eller ett par säsonger, rätt många av hans U17-kollegor gör den resan just nu och den känns lite mer underbyggd för en framtid, än en orimlig möjlighet att platsa i Roma på väldigt många år.

Sen får vi inte glömma att Halmstads BK inte ens tyckte att han skulle spela/utvecklas i deras U21-lag – där valde man spelare som knappt gjort en A-lagsmatch från start ännu och inte lär göra det framöver heller.

Då är det förstås lätt att vilja välja något annat.

Men kulturkrocken HBK:s U19-lag och AC Roma är lite väl stor. Minst sagt.

Nu Valmir Berisha tecknat avtal med Panathinaikos som förstås inte är kattskit men lite mera rimligt.

Sen vet man aldrig hur det går.

Nigerias U17-spelare, Kelechi, som var fantastisk under VM i UAE, spelade en hel del med Manchester City inför den här säsongen och är så pass bra att han kan spela A-lagsfotboll på rätt hög nivå redan idag.

***

Erik Hamrén står inför en uttagning som måste vara den mest intressanta på mycket länge.

Egentligen är jag mest intresserad av vem han INTE tar med än de han väljer plocka ut, när det nu väntar ett nytt EM-kval.

Hur tänker jag då?

Jo, har Erik Hamrén valt att medvetet föryngra/förnya/förändra – eller tänker han hanka sig fram med det ”gamla vanliga”?

Är linjen tydligt och bestämd: nytt med tanke på en framtid, oavsett tidigare erfarenhet eller är den vi ger det gamla gardet en chans till för att ”vi” anser att de är bäst eftersom de varit det förut och det kan kanske räcka igen? Eller åtminstone NÄSTAN räcka igen?

Det är förstås ett knivigt läge och jag tror att det kräver ett övergripande strategiskt beslut även om en förbundskapten alltid vill hävda att ”bästa laget” ska tas ut.

Vilket förstås blir subjektivt.

Vi kan för evigt hävda att det som alltid varit bäst fortfarande är det, men jag vet inte om det verkligen är så eller om vi ska köra vidare på den linjen tills den dagen de lägger av.

Och vi kommer aldrig få veta om den nya generationen aldrig får en ärlig chans att motbevisa.

Sverige kan ta sig vidare till EM genom att komma trea (kvalspel) i den här gruppen. Jag tror att en ny generation klarar det minst lika bra som en äldre – och vi måste börja någonstans.

Idag är Erik Hamrén i ett läge då han kan välja att plocka ut – och nu tar jag ett exempel, mest för att det är tydligt och ingenting annat – Johan Elmander eller Markus Rosenberg (som nu många gärna vill ha med igen) istället för Carlos Strandberg eller Muamer Tankovic.

Det finns säkert de som hävdar att Elmander/Rosenberg i sina stunder fortfarande är ”bättre” än Strandberg/Tankovic. Även om vi inte riktigt vet. Och framförallt: är dom det om sex månader, om ett år? Ska vi hanka oss fram på det som har varit och hoppas på det bästa eller ska vi göra det på något som kan vara framtiden och hoppas på minst lika bra?

Det är en svår men intressant fråga.

Jag vill åtminstone se förändring i någon form. Jag vill se ett mod att ta med LITE nytt och spännande och sen tro på det.

Inte som med Muamer Tankovic som ratades senast för att han inte fick spela i Fulham, istället för att tro på vad man sett och köra vidare på det. och inte på av en galen Fulham-tränare ville se.

Nu hamnar v i ett läge där den tidigare så givna Alex Kacaniklic är helt iskall i samma Fulham. Ska han ratas då?

Ser vi till de ”äldre” har Kim Källström haft en strålande inledning i Ryssland med spel i 90 minuter i alla fem omgångar, man of the match  i derbyt mot CSKA. Kim kör ofta i en roll som defensiv mittfältare.

Uppenbarligen är Kim i form. Bättre än på länge. Ska han då plockas bort för att han varit med lite länge, bara för att han sett ut att hacka på mittfältet de senaste säsongerna?

Ingen aning. Det handlar mest om att bestämma sig. Och det valet är svårt.

Jag vill se Muamer Tankovic i truppen, jag vill ha med Branomir Hrgota (självklar!) och jag ser väldigt gärna Johan Larsson och Emil Forsberg i en trupp.

Och, ja, jag hade tyckt det hade varit oerhört spännande med Carlos Strandberg i den här miljön. Det finns så mycket urkraft och instinkt i den kroppen och känslan är att Strandberg inte bryr sig om (eller förstår) om det är Fredrik Liverstam eller Thiago Silva han möter.

Sverige möter Estland i en landskamp före den där otäcka matchen i Wien och jag utgår från att Erik Hamrén har funderingar på att testa någon eller något.

Jag hoppas mest på att det testet inte handlar om ett test av någon som redan har testats alldeles för många gånger.

***

Osäker på vad som är mest fantastiskt, att Hammarby kan locka över 30.000 till en match mot Ljungskile eller att Ljungskile återigen kan nå allsvenskan?

Extraordinärt, bägge två.

***

Erik Hamrén har det inte lätt, det ska erkännas.

Markus Bergs skada kom extremt olyckligt såklart, men mest oroar nog att mittbacksparet Nilsson/Antonsson gått så knackigt tillsammans i FCK under säsongsupptakten.

Det känns nog ändå som om Jonas Olsson, som stadigt spelar vecka ut och vecka in i Premier League, bör vara aktuell igen. Dessutom har Andreas Granqvist varit väldigt bra under en ganska lång period sen flytten till Krasnodar.

Och Filip Helander hade aldrig gjort bort sig, om vi nu ska tala en annan generation.

***

Hur länge till dröjer det innan Louis van Gaal tappar det fullständigt.

***

Jag har nu blivit utmanad (av Jonas Lundén) på en sån där ”icebucketchallenge”, jag som redan tröttnat på skiten ute på sociala.

Men jag känner trycket och måste såklart göra det.

Ganska givet vem jag ska nominera.

***

Crespo Kamara kan absolut göra livet surt för alla lag i allsvenskan.

***

I andra halvlek fick jag en perfekt passning från Kviborg och kunde enkelt bredsida en 2-1-målet i vår söndagsmatch.

Den lille Kviborg (ja, Eurosportmannen) var i väldigt misstänkt offsideposition och det är möjligt att domaren andats lite för djupt neråt ena hörnflaggan.

Men ett mål är alltid ett mål och det inte ofta 49-åringar gör sådana i seriesystemet nuförtiden.

 

 

 

 

Läget just nu? Mirakel krävs inte längre

20 augusti 2014 11.19, Patrick Ekwall

Augusti hamnar alltid lite på mellis.

Du vet aldrig om du är med i matchen, om det är halvsemester, om du ska öka med full speed eller ligger och småbromsa i kurvorna.

Det är först i september – lagom till landslagets kvalmatcher – som du börjar inse att sommaren pär förbi på riktigt och då är det rätt in i höstdimman.

Förr tyckte jag det var pest.

Nu är jag så pass gammal att jag kan se fram emot melankolin.

Däremot inte vintern, den är för evigt en årstid som inte har att göra en i en civilisation.

***

Så här: allsvenska lag i ett Champions League-kval kommer alltid att ställas inför smått omöjliga uppgifter när det börjar närma sig helt avgörande matcher.

Vi får leva med det och sen kan vi tjata hål i huvudet på varandra om att Roger Gustafsson gjorde sig och så med IFK Göteborg på 90-talet. det är helt nya tider sen väldigt länge, det är helt annorlunda förutsättningar i hela fotbollsvärlden och inget har talat för en liten liga som av ekonomiska skäl hamnar långt ned i näringskedjan.

När Salzburg kan köpa och behålla Soriano och ha en spelare som Alan på bänken, då får Malmö FF försöka fynda en Adu i Norge och en ytterback på Kopparvallen.

Därför kommer det alltid att kräva små mirakel för att ett allsvenskt lag ska ha en chans att nå hela vägen till Champions League.

Som att förlora en match med BARA 2-1 när resultaten mycket väl kunde ha varit 5-0. Eller 7-2.

Som att ett helt värdelöst och lite för långt inlägg helt plötsligt studsar via en målvakt och en försvarsspelare rakt framför fötterna på Emil Forsberg när alla Malmö-spelarna ändå är ganska nöjda med att förlora med 2-0.

Det är sådant som krävs för att möjligheten överhuvudtaget ska existera.

Jag såg red Bull Salzburg förra säsongen i Europa League och den super-attack-tog-press-fotboll som förre tränaren Roger Schmidt (nu i Leverkusen) byggt upp skakade om lag som har bra mycket större förutsättningar än såväl Elfsborg som Malmö FF.

Jag såg ganska bra lag som försökte spela sig ur den där pressen men misslyckades och blev uppätna.

Salzburg slog Ajax med 3-0 hemma. Och 3-0 – borta. Till exempel.

Detta lag och deras galna offensiv (det är lite humor att de spelar exakt så, likt Duracellkaniner, när de går under den sponsorn) kan göra precis vad som helst mot ganska många, både borta och hemma.

Men ingenting är längre omöjligt.

De kan egentligen bara spela på ett sätt och det har också blivit deras fall.

I Europa League-kvartsfinalen mot starka Basel hade de med sig 0-0 från Schweiz och ledde med 1-0 hemma, när schweizarna fick en man utvisad…då fortsatte Salzburg ändå att ösa på och helt plötsligt hade Basel vänt.

I första kvalomgången till Champions den här säsongen förlorade de faktiskt med 2-1 på bortaplan mot Karabach från Azerbadzijan, som förvisso är bättre än det låter. Men ändå.

Malmö spelar hemma inför sin starka publik och där är de ett helt annat lag, det såg vi mot Sparta Prag.

Läget nu: Ingenting är längre omöjligt och det kommer att krävas väldigt, väldigt mycket för att det ska gå vägen. Men det kommer inte längre att krävas ett mirakel och det är bra mycket bättre förutsättningar än på ganska länge,

***

Sarah Sjöström!

***

Det går inte att komma ifrån det faktum att det IBLAND är ganska bra att bygga ny arena och strunta i nostalgin,

Om araneafrågan sköts ordentligt, om den ligger strategiskt bra, om arenan fungerar och allddles oavsett om det är konstgräs eller inte.

Hammarby-Ljungskile redan utsålt. Över 30.000 pers.

Otroligt. Fantastiskt.

***

Många kämpade väl i Malmö FF och jag gillar den nye Adu, där har vi en spelare som kommer att göra mycket nytta i MFF framöver.

Sen var det rätt många i Malmö som fick sin livs karusellresa, en av dom var Anton Tinnerholm som inte hade det lätt när Salzburg öste på som värst ock Simon Kroon kanske inte är den bästa att hålla i handen som hjälp i defensiven.

Tinnerholm gav dock aldrig upp, jag vet spelare som hade behövts ledas ut efter att ha blivit så söndersprungen och på slutet så såg Tinnerholm ändå ut som om han hade överlevt. Med gott mod.

Väldigt mycket credd till målvakten Robin Olsen, som flera gånger faktiskt räddade sitt lag med otroliga räddningar. Vi ska inte glömma det: Olsen är en av Skandinaviens bästa parad-målvakter.

Men han har fortfarande små brister, rent speltaktsikt, som avslöjas mot sånt här motstånd.

Jag tycker muren står klart felplacerad vid Sorianos frispark. Förvisso flyttar sig Kiese Thelin när bollen kommer, men det påverkar inte SÅ mycket (efter att ha sett otaliga repriser).

Robin Olsen borde ha vetat (eller fått veta) att det är Soriano som tar de här frisparkarna med sin högerfot och då går det inte att lämna så öppet på den sidan om muren, där frisparken låg.

Sen kan Soriano trycka dit frisparkar ändå, han har den förmågan, men man får aldrig bjuda honom på större ytor än han behöver.

Dessutom kändes utkastet till Ricardinho, som föranledde frisparken, som ett felbeslut. Det utkastet var exakt vad Salzburg ville ha, taktiskt valde de att styra allt till Ricardinho och sen attackera honom likt hungriga rovfåglar med fyra-fem man eftersom de visste att Ricardinho kommer FÖRSÖKA göra något med bollen och inte skicka iväg den.

Men, som sagt,  det är småsaker.

Robin Olsen, som Malmö FF hittade i division 2, har alla förutsättningar att bli en målvakt redo för större uppgifter.

***

Däremot så vet man alltid att det kommer att finnas dom som gnäller över att det är småkyligt och att det ”typiskt den svenska sommaren”, trots att det bara var någon vecka sen vi upplevde tropiska nätter.

Det är som det alltid är med väder och årstider, alltid är alltid som det brukar vara.

 

 

 

 

 

Senast jag var på Parc des Princes; du minns vad du vill minnas

17 augusti 2014 20.11, Patrick Ekwall

Senast jag var på Parc des Princes var 1998.

Det var på den tiden då jag var kommentator ibland och tillsammans med Hasse ”Pennan” Holmqvist gjorde jag match om 3:e pris i VM som Kroatien vann.

Det känns som om det var 100 år sen och det var det ju också.

Lite skrämmande ändå att jag är helt tom och inte minns ett dugg om själva arenan, var den låg, hur allt såg ut, miljön på plats och så vidare.

Dels har det väl att göra med mitt usla minne men sannolikt också med hur ”miljöskadad” jag hunnit bli, det har blivit en del arenor sen sommaren 1998.

***

Jag är så förbannat trött på bortförklaringen ”små marginaler” och jag skriver om det i min söndagskrönika i Getingen.

Läs den HÄR.

***

Det allra värsta med Zlatans skada är väl egentligen att ingen riktigt visste vad det var.

Den typen av skador oroar altid.

Hur uppstod problemet? Hur behandlas skadan? När kan det plötsligt komma tillbaka igen?

***

Alla vet vad som väntar när den allsvenska hösten sätter sin sida till med matcher som alltid känns avgörande, med slitna trupper och krav på mental styrka och cynism.

Men Falkenberg har åtminstone bäddat ganska bra för sig så här långt och imponerar ganska mäktigt på hemmaplan.

***

Känslan med Louis van Gaal är alltid att det kan sluta precis hur som helst.

Nu har han självklart ett stort förtroendekapital att ta av och det har ju bara börjat men ändå.

Förlust på hemmaplan mot Swansea i en seriepremiär är förstås ett tecken på att United inte direkt har det lag som många gärna vill tro att de har.

Allting kan inte bara ha varit David Moyes fel.

Fortsätter det gå lite knackigt och van Gaal kör igång lite av sina sedvanliga utspel…det är DÅ det kan sluta exakt hur som helst.

***

Vi åkte till Paris med åtta personer i en TV4-stab, kommentator, programledare, expert, redaktör och teknisk personal.

Vi hade egen produktionsbuss, köpt studioplats vid sidlinjen, egen flashposition.

Vi körde en studio inför matchen på 30 minuter (på fotbollskanalen.se) och vi hade massor av tid efteråt för intervjuer.

Klart att det var och är en SATSNING för en ligamatch mellan Paris SG och Bastia.

Lika tydligt som att tittare och vi på plats blir otroligt besvikna när sändningen i TV12 börjar först 27 minuter in i matchen sedan en travsändning innan blivit en HALVTIMME sen.

Jag förstår principen att livesändningar inte ska brytas, om det är så program med tävlande djur eller vad du vill.

Jag förstår definitivt fotbollstittarna som blir fullständigt vansinniga när det utlovats en jättesatsning och så får de komma in i matchen när det står 1-0 och Zlatan redan utgått.

Och jag kan inte påstå att vi var som var på plats och hade laddat rätt hårt blev överlyckliga när vi en kvart innan sändningen fick veta att allt vi hade planerat, allt vi förberett, allt vi gått in för skulle bli en webb-TV-sändning.

Nu utgår jag från att ingen tror att TV4 skickar iväg en sån här satsning till Paris och på ren jävelskap låter det bli pannkaka.

Däremot tycker jag personligen att det är ett strategiskt haveri när man lägger en premiär av en storsatsning direkt efter ett liveprogram som uppenbarligen låg i extrem riskzon för att gå över tiden (inte två minuter, utan en hel halvtimme!).

Det borde ha varit bättre uppstyrt i någon sorts riskminimering, antingen förvarna travet om att gå på nätet på ”övertid” eller hitta plats i en annan snarlik TV4-kanal.

Ibland måste man vara självkritisk nog att inse att man gjort en planeringsmiss och skjutit sig själv i foten.

Även om det enklaste som finns är att vara efterklok.

Det är alltid lika ”olyckligt” när en TV-kanal ”lurar” TV-tittarna på en konfekt som man lovat att bjuda flott på.

Men satsningen kommer fortsätta och förhoppningsvis slipper vi sådana här missöden framöver.

***

Örebro har nu gjort sex mål på Malmö FF och AIK, de känns absolut på gång.

På tal om att hösten alltid blir som den blir; det kommer blåsa snålt runt många hörn.

***

Brandaos skalle är bland det jävligaste jag sett i de här sammanhangen.

Tänk att han iskallt väntade ut Motta, knäckte näsbenet på honom och sen pep iväg som en feg råtta in i sitt omklädningsrum.

Motta må ha sagt vad han vill (”horungar”, enligt Bastia-lägret) men det sägs så mycket skit på en fotbollsplan och det får såklart finnas gränser för hur man ger igen.

***

Åslund tog mig och Perlskog till Restaurang l’Avenue och det var top class hela vägen.

***

Vi vet inte vad som händer med Malmö FF när de ska ut i Europa (minst Europa League), men finns det något annat lag som har kraften nog att vinna tillräckligt mycket för att komma ikapp MFF? Oavsett vilket?

***

Tänk att Salzburgs tränare heter Hütter i efternamn och att hans föräldrar ändå valde att ge honom namnet Adolf.

Hur tänkte de där?

***

Det är kul att följa svenskarna från U17-VM och på rätt många håll har det börjat röra på sig.

Som Gustaf Engvall nu.

***

Det ska påpekas att Brandao i Bastia inte så har mycket med Jönsson att göra. Vad jag vet.

***

Jag mindes inte ens att det var Holland som kroaterna slog i den där bronsmatchen på Parc des Princes.

Men jag minns att vi på kvällen gick förbi den längsta nattklubbskö jag någonsin sett, att AIK:s Stefan Söderberg ledde oss framåt i sin hatt och sa bestämt ”quatre persons”  med fyra fingrar upp i luften och att dörrvakterna inte visste vad de skulle göra men trodde att Södeberg nog var nåt speciellt och släppte in oss direkt.

Man minns sånt man minns minnas. är jag rädd.

 

 

 

 

 

BILD-EXTRA: Bloggens halvsemester, en galen 6-dagars

14 augusti 2014 11.50, Patrick Ekwall

Bloggen har haft en kortare ledighet och det kan den vara väl värd.

Jag tror att det är den första på nio år och då har det ändå bara varit en klassisk halvsemester.

Och för egen del har jag försökt slicka såren efter den traditionella 6-dagarsturnén som ju är osannolikt rolig på alla sätt, men som skördar sina offer. Fysiskt såväl som mentalt.

Det blev fem segrar och en oavgjord, den oavgjorda mot Degerfors unga ”veteranlag” som kom med sköna profiler som Milenko Vukcevic, Jonny Rödlund, Daniel Tjernström, Sebastian Henriksson, Hulån Olsson, Mirza Durakovic, Dan Fröberg…bara Mål-Otto saknades.

Vi mjukstartar bloggen med en bildkavalkad från 6-dagars, tillika (fint gammalt ord) bloggens halvsemester:

När jag och Mellberg pratade om en karriär

1 augusti 2014 16.34, Patrick Ekwall

Inför EM 2012 hade Olof Mellberg bestämt sig för att lägga av i landslaget.

Det känns som om han slutade där och då.

En säsong i FCK förändrade inte det och vi vet ju alla hur det har sett ut i ett svenskt landslag sen Mellberg försvann.

Han lämnade sin landslagskarriär genom att väldigt enkelt kliva av planen i Kiev. Utan krusiduller, inte särskilt intresserad av att ta farväl till de svenskar som fanns på läktarna.

När det var slut, så var det slut.

”Fotboll är ingen lek”, som han säger i Bladet idag.

Jag och Mellberg har ”kamperat ihop” under hela hans landslagskarriär och inför EM sågs vi på Gotland och gjorde ett ”Exklusivt Ekwall” (se ovan), där vi bland annat talade en del om en lång och spännande karriär.

 

20 år idag!

31 juli 2014 09.58, Patrick Ekwall

31 juli 1994.

Jag kan minnas dagen som igår.

Tog tåget från Malmö, en taxi från Stockholm Central för 68 kronor till Norr Mälarstrand 20 och packade in mina väskor fem trappor upp, i en tvåa utan kök som hyrdes av fru Anna-Maria Wallenberg-Eek (viktigt med två e i Eek).

En kvällspromenad i sol som strålade över Riddarfjärden, smått förvirrad i kvarter jag aldrig besök, för att bekanta mig med området , avslutades på Lemon Bar mittemot Rådhuset som öppnade just denna kväll, den 31 juli 1994.

Morgonen därpå åkte jag till TV4-huset som låg i några baracker i en gränd bakom Stockholm Stadion.

Tanken var att jag skulle hjälpa kanalen att starta upp den nystartade sportredaktionen under en kortare period och väl på plats träffade jag nya arbetskamrater som Hasse Pekkari, Artur Ringart, Mattan Pettersson, Peppe Eng, Robban Perlskog, Jensa Tolgraven,  Jihde, Björn Andersson, Johan Spindler, Malin Holm, Tuss Eng, Lotta Pettersson,  Leffe Lindroth, Yvette Pettersson och några till.

Vi hade bestämt, jag och Ringart, att jag skulle stanna i sex månader.

20 år senare är jag fortfarande kvar i stan.

Med allt vad det har inneburit, med allt vad jag upplevt, med allt vad det gett, med Wilma, 15 och Tindra, 10 månader, med ett yrkesliv som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Därför känns den här dagen lite speciell, den gör faktiskt det: 20 år som på alla sätt förändrade mitt liv.

Jag skulle stanna i sex månader, så var det sagt.

På pricken 20 år senare är jag fortfarande kvar.

Jag ångrar inte en sekund, inte ett ögonblick, inte någonting.

***

Vi ska inte glömma att när Malmö FF föll ihop med 4-1 mot Dinamo Zagreb för några år sen så var de väldigt nära (Pontus Jansson-nick, va?) att vända på steken hemma.

Sparta Prag är ett väldigt bra lag, men det är två helt olika lag hemma och borta.

Därför tror jag att de där två målen som MFF ändå gjorde i Prag kan vara guld värda. 2-0 känns inte helt omöjligt, inte 3-1 heller.

Men det kommer att krävas lite mer än vanligt och en minimering av simpla misstag.

***

Jag har varit på plats när taket på Friends öppnas/stängs.

Det är ett företag utan dess like.

Området inne på arenan måste – mer eller mindre – evakueras. Det kräver utbildad personal och en öppningsprocedur som långt ifrån handlar om att trycka på en knapp.

Det handar också om beslut som måstet tas av en inre krets efter ett antal kongressdagar i regeringskansliet (nä, såklart inte – men typ).

Jag har sett tak stängas i Wimbledon, Melbourne och en del andra ställen.

Det går blixtsnabbt, tycks enkelt.

Det är förstås en av många frågor kring Friends och taket: varför har man gjort proceduren så komplicerad?

Känslan är att det kan gå tre dagar efter det att det egentligen börjat regna innan någon bestämt att man får lov att inleda proceduren med att stänga staket.

***

Melker Hallberg till Udinese och Robin Quaison till Palermo, man hoppas ju ingenting annat än allting gott.

Men är det verkligen rätt väg att gå där de står just nu? Handlar det inte om klubbar som chansar hejvilt och som har en historia av att låna ut spelare hit som dit, där 10, 15, 20 miljoner är en droppe i havet för en sådan chans?

Senaste svenska förvärven till Udinese är Andreas Landgren, Joel Ekstrand och Mathias Ranegie – oklart hur många A-lagsmatcher i Serie A som de har fått ihop tillsammans. men det kan inte vara särskilt många. Även Henok Goitom värvades av Udinese en gång.

Däremot känns det lite tryggare med Carlos Strandberg och Borussia Dortmund.

Känslan är att Dortmund är en klubb som scoutar seriöst och inte köper annat än sådant de tror på från grunden. Idag har de två spelare utlånade, bägge tyskar.

Sen kan det alltid gå som det går, det finns inga garantier.

Framförallt inte när det gäller Carlos Strandberg.

Han är så pass utvecklad rent fysiskt att han kanske aldrig blir bättre än vad han är i dag. Men med lite tålamod och god coaching…herregud, Carlos Strandberg kan bli hur jävla bra som helst.

Vilket jag tror att Borussia Dortmunds ledning också insett.

***

Alla dom här jippomatcherna i USA, Asien, Australien och allt vad det kan vara…när började man ta dom på allvar egentligen?

***

Olof Mellberg drar alltså från FCK efter en säsong.

Lägger han av nu?

USA?

Eller tar han en allsvensk sväng i Brommapojkarna, nästgårds till villan i ett svårt område som jag är relativt bekant med?

Något har han uppenbarligen bestämt sig för, jag tror inte att Olof Mellberg lämnar ett avtal för att han tycker att det är roligt. Och känslan är att FCK inte bara säger upp det, det känns väl dyrt.

***

Ett  ledningsmål för Malmö FF i hygglig tid, vilket kan vara i 2:a halvlek och sen ett sanslöst tryck framåt inför upeldad hemmapublik.

Det är ju inte alls omöjligt.

***

Senaste Mixade Zonen med Veckans Lag. Och annat.

***

Lemon Bar ligger kvar, mitt emot Rådhuset. Exakt 20 år senare. Att en kvartersbar överlevt så länge med samma namn är förstås häpnadsväckande.

***

Chippen is back.

Det är sådant man gillar ändå.

Som Olsson sa i senaste Pådden, det är definitivt ett tillfälle som gör att man skulle kunna tänka sig att gå och se Mjällby frivilligt. bara en sådan sak.

För övrigt skriver jag om sommarens allsvenska karusell här.

***

Sommaren 1994, alltså.

På något vis alltid värd att minnas.

Idag, igår, för 20 år sen och för all framtid.

Det här med svenska lag som ska köra rotationssystem…

21 juli 2014 00.09, Patrick Ekwall

Att landa är konsten efter ett fem-veckors-VM .

Det kräver sin rutin.

Och det får ta sin tid.

Sitter du ena veckan med händerna fulla av jobb, jobb, jobb, resor, resor, resor och en final på Maracana för att i nästa vecka ta dig an lite ledighet, familjeysslor och sådant som inte är konstigare än att gå ut med soporna – då handlar det om att sakta men säkert acklamatisera dig.

Det kan låta som den enklaste sak i världen…och möjligen som ett i-landsproblem, jag är medveten om det…men det är en process.

Först släpper du garden något och blir lite krasslig.

Sen hamnar du i ett läge där kroppen inte riktigt har förstått att du inte behöver tänka på vilka jobb du ska producera för dagen.

Och i slutskedet så kan det vara nödvändigt med nån sorts avgiftning i en mild behandlingsform och mitt fall innebar det att jag åkte till ett folktomt Tele 2 Arena för att de Brommapojkarna-Crusaders i Europa League-kval.

Sen sa det pang!

Och jag sov djupt och tungt i tolv timmar.

En kropp och knopp hade landat. I verkligheten.

***

Nu är jag ju sällan helt ledig på det viset.

Det blev en söndagskrönika på ett tema som är aktuellt och på sitt sätt väldigt intressant – hur spelare som misslyckats ute i Europa vänder hem och presenteras som hjältar.

Läs den här.

***

Rätt ofta är de allsvenska sommarmånaderna de allra mest intressanta, inte minst för ett transferfönster som får klubbar att fladdra till men också för att europaspelet träder in och det händer alltid någonting då.

De – och det finns en och annan – som alltid basunerar ut någon gång i slutet på april att ”nu är det kört!” glömmer alltid hur det brukar bli under sommaren.

Lag som kommer tillbaka, lag som ramlar ihop, lag som tappar spelare, lag som får spelare och lag som ägnar mer kraft åt europaspel än nästa match i allsvenskan.

Det är klart att Häcken kommer påverkas av att Moestapha El Kabir försvunnit, klart att AIK påverkas av rykteskaruseller in- och utköp, givet att Helsingborg mår konstigt av ALLT på en gång, självklart att Elfsborg fått en klassisk sommarsvacka, underligt om Malmö FF inte behöver tid för att få ihop både nytt lag och nytt tänk kring laguttagningar, glasklart att Mjällby är en klubb som gungar sedan man återigen kommit fram till att allting måste vara tränarens fel.

Bland mycket annat.

***

Den som följt Henrik Larsson under hans långa framgångsrika karriär har nog sällan sett honom så lycklig som efter Falkenbergs övertygande 4-1 på AIK inför fullsatta läktare i den halländska sommaridyllen.

Ännu ett exempel på hur mycket tränarrollen betyder för Henrik och hur han brinner för dem.

***

För övrigt är världen sjuk när du ser vad som sker i Gaza/Israel och/eller nedskjutningen av MA-planet i Ryssland/Ukraina.

***

IFK Norrköping kan inte anklagas för att spela snålt.

Och Emir Kujovic kan mycket väl vara skillnaden för Peking i höst.

***

Annars undrar man ju Jose Mourinho eller Sir Alex kommer till Strandvallen i Mjällby förr eller senare?

Eller om det möjligen, möjligen, möjligen kan vara så att det är fel på spelare eller klubbens ledning?

Någon gång?

***

Vad har Elfsborg pysslat med under sommaruppehållet?

För även om lagledningen ville höja Inter Baku från Azerbadzijan till skyarna som ett lag från Bundesliga och även om BP har viss form just nu så spelades matcherna i Borås. Och även om IFK Norrköping gör en del mål så handlar det nog mest om att formen är ett fiasko.

Hade Grands nattklubb öppet dygnet runt under ledigheten?

***

Man undrar ju hur Niclas Eliasson kände när han åkte ”hem” till Falkenberg som en kille i det STORA laget – och så fick han vända hem med 4-1 i arslet.

***

När AIK gick till Europa League-gruppspelet senast var det nätt och jämna de slog ut ett gäng från Färöarna i den inledande omgången.

Sämre resultat mot vilt kämpande skitlag behöver inte säga så mycket.

***

Det här med att svenska lag ska leka med rotationssystem, jag är skeptisk.

Det är väl en sak om man spelar två-tre matcher i veckan, vecka ut och vecka in när väl Champions League dragit igång och du är med där och möter Man City ena dagen och Barcelona den andra.

Men Ventspils och Kalmar FF?

Under två veckor på sommaren efter en tid ledighet inte särskilt långt bakom..

Blir resultaten bättre eller blir de sämre?

Jag är klart skeptisk.

Istället för att spela med det man brukar spela med, istället för att stärka det man redan har och som bevisligen varit lyckat -då ska man införa en sorts rutin som du sällan eller aldrig har haft förut.

Du ska spela med kraftigt förändrade startelvor i nya matcher för att maximera prestationerna. Men när svenska lag gör sånt här under kortare perioder tycker jag snarare att allt blir sämre istället.

***

Nu gäller det att få fart på kroppen också.

Därför kör jag två TV-lagsmatcher i veckan: Lysekil (Gullmarsvallen) på torsdag och Halmstad (Sannarps IP) på lördag.

För när du väl landat och planat ut, då gäller det att inte släppa greppet helt.

 

Obrigado, Copa de Mundo – så var mitt 6:e VM

14 juli 2014 17.56, Patrick Ekwall

På ett flygplan igen.

På väg hem.

Det finns få flygresor så efterlängtade som de efter mästerskap, speciellt efter ett VM, när du efter fem veckor känner du hyggligt söndertrasad.

Minns resan hem från Paris 1998 då vi kuskat runt på tåg och i en stor redigeringsbuss, minns hur härligt att det var att sätta sig i flygstolen på väg från Tokyo 2002 efter lååååång turné med Miyazaki-läger. shinkansen och fulla brittiska länkgubbar som Ringart dealat til sig, minns hur jag kastade mig hem från ett unket pisshotell i östra Berlin tidigt en morgon en vacker sommardag 2006 eller hur jag och Långe Lundh sa till farväl av vackra Kapstaden efter några veckor som nomader.

Den här gången hittade jag en exit som krävde sin tajming.

Direkt på visslan efter förlängningen var jag på väg ut från Maracana.

Kryssade genom en väntade polisarmada, sneddade över två gator i språng, högg första taxin jag såg vid ett stoppljus, kastade mig in och sa: ”flygplatsen, obrigado, jag ska hem”.

Tjugo minuter efter att domare Rizzoli blåst av VM-finalen och vi fått se tyskarna höja armarna i skyn så checkade jag in mina väskor på Air France flight till Paris för vidare transport till Arlanda.

Och hem.

***

Tyskland, såklart.

Det går inte att låta bli att beundra det jobb som Jogi Löw gjort med det här landslaget.

Hur laget utvecklats samtidigt som det hela tiden kommit in nya, fräscha, spelare att komplettera jättar som Lahm, Schweinsteiger och Klose.

Tyskland har helt enkelt vart bäst.

De har möjligen dippat lite här och lite där, men även i matcher som varit jämna resultatmässigt (ta Algeriet, exempelvis) så var ju Löws lag i särklass.

Skillnaden 2014 från såväl 2010 som 2102 var att tyskarna såg till att hålla hela vägen.

Det är ett synnerligen värdigt världsmästarlag.

Weltclasse!

***

Europa har nu på de två senaste världsmästerskapen brutit alla ”regler” och traditioner om hur kontinenter dominerar på sin egen hemmaplan.

Spanien vann i Afrika.

Nu vann Tyskland i Sydamerika.

Det är fortfarande Europa som dominerar, Sydamerika som hänger på, däremot ett Afrika som tycks tappa något och ett Asien som aldrig riktigt får det lyft som det talats om i flera år.

***

Men MVP i detta VM är Arjen Robben, han var i en oslagbar form och gjorde skillnad som ingen annan.

James Rodriguez som tvåa och Hummels som trea.

Även spelare som Müller, Neymar, Mascherano var kandidater.

Och givetvis Leo Messi.

Många hånar den kommitté som gav honom priset som VM:s bästa spelare, och självklart luktar det någon sorts sydamerikansk kompensation, men vi får inte glömma att Messi bar på egen hand fram Argentina till segern i gruppspelet. Sen tappade han något i form, men att beskriva Messi som ”dålig” är förstås att ställa smått omänskliga krav på honom. Understundom är han helt briljant även när han inte ”avgör” matcher helt själv.

Målvakter känner jag får tävla mot andra målvakter och i det fallet är valet givet.

Manuel Neuer är tveklöst mästerskapets bästa.

Vi hyllade gärna rätt många målvakter i det här mästerskapet, oftast sådana i ”sämre” lag som alltid får större möjlighet att briljera eftersom de har mer att göra. Då bygger vi den bedömningen på enstaka eller flera parader, oftast helt avgörande, och jag har inga problem med det.

Men.

Neuer är mästerskapets i särklass mest kompletta målvakt, modern i sin stil med spelsinne och känsla för spelet med fötterna. Väldigt ofta perfekt placerad i avgörande moment, värderar genuint och ett igångsättande av spelet i Schmeichel-klass.

Det finns ett moment i finalens 2:a halvlek när Neuer greppar ett ganska tufft inlägg och sekunden senare drar iväg ett perfekt tajmat utkast till Müller vid halva plan som gav upphov till en strålande kontring.

***

Brasilien föll ihop totalt och frågan är väl egentligen om inte det här laget – under den här ledningen – ska tacka sin lyckliga stjärna för att de tog sig till semifinal överhuvudtaget – och på så vid ”räddade” hemma-VM.

Att uppträda som ett gäng yra höns i en match…även om det får finnas gränser och den drogs väl kanske långt innan 1-7…är möjligen en sak. Att göra det några dagar senare i ytterligare en match är någonting helt annat: ett avslöjande.

Har Brasilien haft ett sämre lag i något VM någonsin?

Många brassar ställde sig den frågan.

Helt tydligt är att Felipe Scolaris ledarskap var överskattat i en modern fotbollsvärld, där det inte bara handlar om att spela på känslor, be journalister fara åt helvete och vifta lite med händerna i sin matchcoaching.

Att ge spelarna ledigt efter var och en av de fyra första matcherna och låta dom åka runt helt fritt i jätte-Brasilien under knappt ett dygn, vilket gjorde att många spelare reste dubbelt så mycket (minns Ramires som åkte med en nattflight kl 03:30 för att hinna i tid tillbaka till campen), var en sådan detalj som var lite förvånande.

Och att bli så taktiskt lurade och överkörda mot såväl Tyskland och stundtals mot Holland tyder på att Scolaris tid är förbi.

***

Jag och Tarlandao satt på så kallade observerseats på Maracana, uppe i ena hörnet, sektion 501, rad S, plats 30 och 31.

Det precis bakom en ganska vildsint argentinsk skara som, tillsammans med övriga många tusentals Argentina-fans, tog varje tillfälle att håna Brasilien. Dels för 7-1 såklart, dels för att Maradona är större än Pelé.

Det var egentligen argentinarnas enda två sånger som ekade runt arenan, som om det var viktigare att pissa på brassarna än att höja sitt eget lag.

Och eftersom hatet uppenbarligen är ömsesidigt så var det rätt många brassar på läktarna som inte direkt uppskattade vad de hörde.

Det blev en hel del kastad öl och en och annan mindre fight rakt framför oss innan ett gäng militärklädda poliser trampade in och det var väldigt tydligt att de inte ”var att leka med”.

Lite trist, förstås.

Och jag vågar knappt föreställa mig hur det hade slutat på läktarna och på stan om det varit Brasilien och Argentina som mötts.

***

Enligt Felipao Scolari gjorde han inte ett enda fel under VM.

Då var Lasse Lagerbäck något mera ödmjuk även om han bra ångrade en enda grej (ett byte i paus i Belfast) över HELA sin framgångsrika förbundskaptenstid.

***

Jag tillhör dom som tycker det är helt OK att man INTE visar knäppgökarna som springer in på fotbollsarenorna.

De ska fan inte få chansen att synas över hela världen via TV-kameror, för det är oftast det som är deras (ekonomiska) syfte.

Sen är det inget nytt, Premier League var först med att censurera bort.

För övrigt kan vi konstatera att svenska /arrangörerarenor får mycket skit för att folk rusar in på arenorna, men vi ser rätt ofta på andra håll att det är vanligt. Och svårt att stoppa, om någon bestämt sig.

Jag har själv sett det på en del VM-matcher i Brasilien och på finalen var bevakningen så stor på Maracana att den lätt hade kunnat täcka ett helt års normal polisbevakning i södra Götaland.

***

4 miljoner licensierade spelare finns det i Tyskland.

Det är förstås några stycken och det är klart att det hjälper till.

Men man ska få ihop det också, det räcker inte med MÅNGA spelare (se Brasiliens hopkok till icke-lag) och som den dirigenten har Löw varit strålande, är min känsla.

***

Det blev ett fint VM, där landet Brasiliens känsla för fotboll smittade av sig.

På såväl publik som på spelarna.

Det var en sann fröjd att ALLA var intresserade av VM, att ALLA pratade VM, att ALLA kände sig involverade i VM, att ALLA såg VM överallt.

Samtidigt har jag full förståelse för det brasilianska folkets protester mot att blidka världen (Fifa) till förmån för att människor ska få möjligheten att leva ett drägligt liv.

Korruptionen i samband med VM slog alla tänkbara rekord, hundratals miljoner har bara försvunnit upp i det blå och rakt ned i fickor på olika makthavare i rakt nedåtstigande led.

Nu står landet där med vägar som aldrig blev byggda och flygplatser som aldrig blev upprustade, trots att det tilldelats galna pengar för just det.

Landet står också med enorma arenor som i de flesta fall spräckte budgetgränser vida överstigande alla farhågor.

Den mytomspunna, men rätt mediokra arenan (om du frågar mig), Maracana, kostade flera miljoner mer att renovera än Allianz Arena kostade att bygga från grunden.

Den helt fantastiska Mané Garrincha i huvudstaden kommer framöver att hysa ett lag i division 3.

I Manaus kommer de spela korpfotboll och i Fortalezza spelar bästa laget i den andra divisionen för att ta några exempel.

Flera av arenorna kommer nu stå som vansinnigt dyra betongmonument, samtidigt som landet blöder ekonomiskt och rätt många miljoner människor inte har råd med ett mål mat om dagen, än mindre vettig skolgång eller sjukvård.

Tacka fan för att folk blir förbannade.

För hur mycket de än älskar fotboll så blir det lite för mycket när miljarder kastas ut över Fifa, över de redan rätt rika, över arenor de flesta aldrig har råd att ens besöka och rakt ut i luften.

Vi var, med all rätt, oroliga för våldsamma demonstrationer och de poppade upp här och där i spridda skurar.

Med en polisbevakning av sällan skådat slag (överallt!) gavs det nog aldrig en möjlighet att säga ifrån.

Men vad händer nu? Med våldsamheterna? Med landet? Folket? Välfärden? Brasilien?

En sak vet jag, att när Fifa-pamparna var klara med laxsnittarna, när några av dom sålt sina biljetter, när de svarta limousinerna lämnat av Blatter och Co på flygplanstrappan i Rio de Janeiro, när cashen är hemma…ja, då skiter de ju i det.

***

Jag och mina wingmen, fotograf Tarlandao samt tolk och fixare Pastor Paulinho kan förstås blicka tillbaka på fem veckor stor upplevelse.

Att jobba med fotbolls-VM är att JOBBA med fotbolls-VM och hur man än förklarar det för alla andra så vill de inte förstå att det är slitsamt om än en höjdpunkt i yrkeslivet.

För oss på fältet innebär det sällan under 12-14 timmars arbetsdag och där det oftast är resorna som tär hårdast och vi lärde oss snabbt att det sällan går att ta sig från A till B i Brasilien på under en timme. Om det så var till en träningsanläggning, en flygplats, ett hotell eller en restaurang.

Därför var förstås vår chaufför, den enorma Felipe Ferreira dos Anjos, som vi kom att kalla Felipao (store Felipe), ovärderlig och en klippa i ur, skur, dag och natt. Trygg som ingen annan med sina labbar runt ratten.

Det var härligt att lära känna brassar i och runt landslaget på träningsanläggningen Granja Comary i Teresopolis.

Det var en galen upplevelse att bo i ett berg, i en skog med alptoppar, konstgjorda sjöar, gasthaus, getter, personal i schweiziska folkdräkter, fonduerestaurang, sluttningskossor, Everton, nöjesfält, isbana, tupp och stubbar som spelade musik ; Gökboet!

Det var fantastiskt att dra iväg till kaoset kring Brasiliens matcher och ta del av den emotionella urkraft som utspelade sig på arenorna i samband med matcherna (nationalsången).

Det var stort att se Neymar när han är som bäst och tanken på hur bra han kommer att bli.

Det var oerhört intressant att se brasilianska stjärnor sitta i evigheter på presskonferenser och höra hur rätt många av dom tog tillfället i akt att verkligen säga vad de tyckte.

Det var skönt att konstatera att jag aldrig någonsin ska åka i en Fiat Duplo igen.

Det var på alla sätt underhållande att ta del av presschefen, den ständigt nyfönade Rodrigo Paiva…se honom beträda scenen som en rockstjärna och kontrollera sina styrkor med hjälp av agentmikrofoner från en egen pulpet eller ta ett snack med honom och förbluffas över en american accent-style som man annars bara hört i Miami Vice.

Det var klart givande att med hjälp av Pastor Paulinho få träffa Fred, Fernandinho, Bernard, Ramires, Thiago Silva, Oscar, Careca med flera i egna intervjuer.

Det var inte lika roligt att ständigt fjäska och tigga för att få tillgång till mixed zone eller observerseats hos Fifas mediaansvariga inför varje match i någon sorts förnedrande rövslickarmetodik som fick Lasse Granqvist (han fick bevittna detta en gång) att häpna, men tyvärr enda chansen för svenska TV-kanaler att hitta en möjlighet att kunna jobba i ett mästerskap där Sweden inte är med och därför betraktas som den fattiga och exotiska kusinen från landet.

Det var häpnadsväckande att se Tarlandaos dolda talanger i Fortaleza.

Det var, som alltid, klart speciellt att ta sig an olika former av hotellboende på hotell som blev över när Fifa roffat åt sig sitt och vi aldrig var förbokade på sådana hotell; de som en gång upplevt Hotel Carlton i Brasilia, Hotel Diogo i Fortaleza. Hotel Normandy i Belo Horizonte och det luggslitna söndersunkiga Astoria Copacabana i en gränd på en bakgata till den berömda strandremsan.

Det var fantastiskt att träffa och göra reportage med härliga profiler som den gamle skyttekungahjälten Dada Maravilha som gjort 499 mål på nick. den japanska journalisten Kyomi Nakamura som följt varje steg av Brasiliens landslag sen 1998, den karismatiske radioreferenten Rodrigo från Radio Globo och självklart 11-årige Moises och hans kompisar i Romarios gamla favela Barriero do Vasco.

Det var en fröjd att få äta kött, kött, kött.

Det var väldigt kul att lira lite strandfotboll en eftermiddag med ett gäng dribbelkillar på beachen i Fortaleza. jag och Pastor Paulinho fick till slut ett grepp om dom resultatmässigt innan vi bägge fick ge upp med värmeblåsor under fötterna som gjorde att vi haltade fram i ett par dagar.

Det var med viss stolthet man såg Jonas Eriksson VM-döma live i Brasilia.

Det var grymt att få leva med brasilianskt inrikesflyg, ständigt i tid, snabb boarding och säkerhetskontroller där det viktigaste (förutom säkerheten) var att passagerarna skulle uppleva det som smidigt och inte lata säkerhetskontrollanter.

Det var kul att få en kortare smak av Rio de Janeiro på slutet, supporterlivet som bubblade där mer än på andra ställen.

Det var riktigt roligt att TV4 fick bättre credd än någonsin för ett fotbollsmästerskap när kanalen valde att lita på det man hade och inte på något som man ”trodde” skulle bli bra.

Det var som alltid härligt med responsen som jag fått via den här 9-åriga bloggen, massor av mejl, Twitter och Instagram, även om en hel del handlat om att de varken sett eller hört mig från Brasilien: jag lovar jag var där, jag lovar att jag har jobbat.

Det var ett VM som hade rätt mycket av det som brukar vara ett VM, det var mitt sjätte på plats och vad och hur det blir till Ryssland om fyra år har jag ingen aning.

Det var som det var och det är som det är, som alltid,

Det var ett VM att minnas men det är väldigt skönt att få komma hem.

 

 

 

Skilda världa på Copacabana

11 juli 2014 21.53, Patrick Ekwall

Så typiskt: så snart vi gick ned lite i varv, så snart det kom dagar utan långa resor, utan evighetsutdragna sessioner i något mediacenter, så snart det började tunnas ut, så snart vi slappa åka upp- och nedförett berg, så snart man inte längre var hundraprocentigt skärpt, så snart man fick snacka lite skit skit med Rio-Olof och Backe, så snart man sänkte garden – PANG, aircondition-bombardemanget vann mark, förkylningen vann och nu sitter jag på vårt sunkhotell i en gränd på en bakgata till gatorna bakom Copacabana, snorar , hostar och stirrar in i en utsikt bestående av en husvägg.

Och pappa Lundh, överläkaren, hade såklart helt rätt när han påpekade att det är livsfarligt att bryta rutiner.

En vilodag, sen small det. Som en blixt från en regnig himmel.

Men det är synd att klaga.

Förvisso en mansförkylning, men om några dagar ska jag till Maracana och se på VM-final.

***

Jonas Eriksson hade varit värd en VM-final.

***

I senate avsnittet av PÅDDEN – som är det 61:a vi spelat in, på 61 veckor – så berättar jag mer om den rätt osannolika stölden vi fick vara med om här och det kaos som uppstod i samband med den.

Vi pratar förstås om 1-7, om Tyskland, Argentina, brassarnas procedurer, Helsingborgs IF samt om det blir Adu eller Ahh’ du.

Du lyssnar HÄR

***

Rio de Janeiro är inte riktigt som vare sig lugnet uppe i Gökboet, tristessen i Teresopolis, 70-tals-Dubal (Brasilia), vänligheten i Belo Horisonte, värmen, mjukheten,easy-going-hang-loose i Fortaleza.

Annat var heller inte att vänta.

Rio är på alla sätt turismens högborg med allt vad det innebär av bondfångeri på Copacabana och rätt många rätt usla restauranger just där.

Men det är också ”carioca”; liv och rytm och flärd och rättframhet och puls, puls, puls.

För oss som pendlat runt i en månad i en Fiat Duplo på bergstoppar, i olika flygplan dagar och nätter, på alla tänkbara hotell, i annorlunda klimat så är det ändå som att komma till en fast punkt med goda kollegor i en stad där jag redan är förtjust i shoppingmöjligheter och älskar frukt-, sandwich- och juicebaren på hörnet om vår mörka gränd.

Och Copacabana är vad det är men är i dagarna en samlingsplats för fotbollsvänner från hela världen med allt vad det innebär när det är som bäst, nån sorts förbrödring och glädje samt en hel del fotbollslir på beachen.

Copacabana är också skådeplatsen för tusentals och åter tusentals sponsorer som skeppats in från när och fjärran i alla tänkbara eventformationer.

Det är skilda världar med att åsyna dessutom. Copacabana idag är fotbollens Herrskap och Tjänstefolk.

Fifa-nissarna på lyxigaste hotellen med bevakning och transportservice som om de alla vore presidenter (det är sannerligen komiskt att se, vad r det som kräver denna lyxservice för Fifa-folket? Är VM till för pamparna? Hur stor del av en VM-budget hamnar på denna monsterlyx? Varför? Beklämmande. Mer om det i min krönika inför VM).

Sponsorerna flyttar in på en nivå strax under och smyckar hotellens fasaden i PR-prylar.

Och tillresta argentinska fans bor i slitna bilar som de parkerat upp på rad längs avenidan och kör gasolkök på trottoaren.

IMG_8758

Finmiddag utanför argentinsk bil på Copacabana

IMG_8754

Sponsorhotell 30 meter från den argentinska bilen.

***

Tänk att man en dag skulle skriva att det blir den tyska fotbollsflärden mot den argentinska lagmaskinen (inklusive Messi).

Det blir förstås en högintressant final.

Och jag hoppas att någon låser upp den tidigt, om det sen är tyskarna eller om det är Leo Messi är ointressant.

Jag vill (Väst)Tyskland-Argentina från 1986.

Inte som 1990.

***

Jag gillar bronsmatcher, det sitter i sen 1994.

Dessutom har de matcherna en förmåga att bli rätt underhållande, målrika med två lag som går för vinst genom att släppa lite på tyglarna.

Sen finns det en extra krydda med morgondagens bronsmatch.

Hur ska Brasilien tas emot av sin hemmapublik efter förnedringen senast?

Hur kommer Brasilien att agera?

Vad händer i landet om Scolari åker på ytterligare en smäll? I ett VM som ärkefienden Argentina kan vinna…

***

Läs nu här och begrunda!

***

Vi får alla hoppas att ingen brassepolitiker sålt bort dräneringen av Maracanas gräsmatta i klassisk korruptionsaffär.

Det regnade kraftfullt i två dygn.

***

Ni vet hur ofta vi kan påtala att vissa mästerskap i olika sporter bara vinns av vissa länder i en snäv krets.

Men fotboll-VM är nog snävast av alla i hygglig modern tid, åtminstone sett till vinnare och inte över generell konkurrens.

Brasilien är etta i VM:s maratontabell före Italien, följd av Tyskland och Argentina.

Förutom de länderna vann Uruguay två gånger 1930 och 1950. England och Frankrike vann hemma 1966 och 1998 och Spaniens framgångsväg kröntes med guldet 2010.

Och det blir alltså ingen ”ny” vinnare i år.

***

Jag vet inte vad mansförkylning heter på portugisiska eller hur de bäst botar sådana i Brasilien men när jag försökte förklara på apoteket att jag ville ha nässpray och pekade med ett finger mot näsborren och gjorde nån sorts sprutljud och visade nässpray-tryck-rörelse med fingrarna, då ville killen bakom disken ge mig ett paket kondomer.

Jag försökte förklara att så jävla förkyld var jag inte.