Patrick Ekwalls blogg

Risken för Norrköping är att Norrköping är FÖR bra just nu

 

Det finns fotbollsmatcher som man aldrig glömmer och det finns matcher som är speciella av helt andra skäl.

TV-lagets möte med min moderklubb BK Olympic (Old Stars) på Lindängens IP i Malmö var en match som var både och för min del.

Den var speciell av alla tänkbara skäl och jag kommer aldrig att glömma den.

När och där jag växte upp, på Vårsången i Lindängen, hade vi inte alltid så mycket men vi hade åtminstone BK Olympic.

Det är först på äldre dagar som jag förstod vad fotbollsklubben och alla som var en del av den (spelare, ledare, föräldrar) betydde för mig och för många andra.

Därför var det med varmt hjärta jag tog mig till Lindängens IP för att inleda TV-lagets 20-årsjubileum (i den moderna versionen).

Det kändes härligt att få träffa alla gamla klubbkamrater, alla ledare (min gamla pojklagstränare, Robert ”Gummi” Jönsson åkte från Halmstad för att se matchen) och den miljö som genomsyrade min uppväxttid i Malmö.

Det var nostalgi på riktigt och det rörde mig djupt för det var fört när jag stod där på planen, träffade alla, hörde snacket, såg omgivningarna…det var först då jag förstod vad Olympic betytt för mig och då var jag ändå medveten om att det var väldigt mycket från början.

***

Leicester City!

***

Tar mig ut i den allsvenska hetluften så mycket det går, mest via CMore men även på plats när det passar: såg Malmö FF-Häcken på Swedbank och krönikerade så här i Getingen.

***

Jag hade förväntat mig tio omgångar innan allsvenskan skulle ”sätta sig”, så som den brukar göra.

Nu har det gått sju och IFK Norrköping och Malmö FF (om vi räknar in sannolika 3-0 mo IFK Göteborg) toppar ligan.

Och trots att Malmö slog Peking i premiären, trots Malmös 3-0 på Häcken…det är IFK Norrköping som imponerar mest.

I några av de matcher jag sett har de visat prov på ett anfallsspel, en rörelse, ett lagamaskineri, en fantasi och en fart som inget annat lag varit i närheten av så här lånt.

I nuläget ser Norrköping  bättre ut än de gjorde när de van ligan förra året.

Och ja, Janne Anderssons lag har varit som allra bäst på konstgräset hemma (det är dock inte direkt ovanligt att lag är bättre hemma än borta, oavsett underlag) men de var helt OK mot Malmö i premiären, enda djupdykningen kom mot Falkenberg.

Men allsvenskan är serien du aldrig riktigt kan lita till.

Efter sju omgångar förra säsongen trodde många att dåvarande regerande mästarna, Malmö FF, skulle springa hem ligaguldet baklänges. Då hade MFF imponerat stort, sen kom ”raset”, samtidigt som IFK Norrköping började smyga i vassen några omgångar senare.

Så, du vet aldrig.

Du vet inte vad som händer i sommar men ”risken” med att ha betydelsefulla spelare som går väldigt bra är  att de försvinner i sommar.

Tänker vi oss ett IFK N utan Emir Kujovic, utan Totte Nyman, utan Traustsson och utan Janne Andersson så har vi inte en aning om vilket IFK Norrköping vi har i augusti.

Men så här långt: imponerande.

***

Gefles 1-6, 2-6 på två matcher skakar sannerligen om.

Det fanns perioder i allsvenskan förr om åren då Gefle inte släppte in tolv mål ens på ett halvår.

***

Astrit Ajdarevic har varit allsvenskans artist så här långt.

Totte Nyman helt klart i superform.

Men jag har svårt att tro på några allsvenska bomber i den EM-trupp som Erik Hamrén ska presentera om en dryg vecka.

Ajdarevic är förvisso den spelartyp som kan behövas i truppen, men att Hamrén skulle plocka in ett helt oprövat allsvenskt kort i det här läget på bekostnad av Wernbloom, Ekdal, Lewicki eller något annat defensivt mittfältsalternativ; det finns nog inte (även om jag själv hade sett Ajdaraevic som en jäkla färgklick).

Nyman måste konkurrera bort John Guidetti och/eller Marcus Berg och det kommer inte att ske.

Vi vet att Erik Hamrén hoppats på Rasmus Elm, men jag tror att han tvingats räkna bort det alternativet nu efter en vårsäsong med skador, sjukdomar och ett spel som varit upp och ned.

Vi lär nog få räkna in Oscar Hiljemark som alternativet till Kim Källström som  kreativ central mittfältsspelare.

Det innebär, i sådana fall, att Erik Hamrén förmodligen måste steka någon som varit med ett tag. Rimligtvis borde det vara en mittmittfältare och Albin Ekdal kan faktiskt ligga risigt till, jag tror aldrig att Hamrén väljer bort Pontus Wernbloom som rutinerad städgumma och jag tror han vill ha med Oscar Lewicki som ett ypperligt taktiskt drag. I det sammanhanget hamnar Ekdal lite mittemellan, dessutom är känslan att han långsamt dalat i förtroende hos landslagsledningen, dessutom inte nått bästa formen efter skadan.

Men högst troligt är kanske ändå att det blir Erkan Zengin som får stanna hemma, efter sämre landslagsinsatser på senare tid och efter allt det klubbkaos han snurrat i.

Då kan Hamrén möjligen välja att ta in Hiljemark på Zengins bekostnad, även om det är helt olika spelartyper.

Eller finns det en öppning för direkta kantspelare? Möjligt. Men jag tror inte att han hämtar någon i allsvenskan.

***

På ta om krönikor i Getingen, så här skrev jag om idiotin på Gamla Ullevi.

***

Det jag sett av Elfsborg andas ingen kris.

De ha varit alldeles för bra för att de skulle känna direkt oro och förlusten mot AIK kom ju framförallt för att målvakten Stuhr-Ellegaard kastade in två bollar.

***

Då ser det jobbigare ut för AIK; håglöst, desarmerat och ute och snurrar på villovägar.

Känslan är att Andreas Alm letar och letar och letar efter nycklar, men hittar inga som låser upp några dörrar.

Det är in och ut med spelare, det är hit och dit men i slutändan ser det lika tafatt ut ändå.

Och vad har hänt med Denni Avdic? Stjärnförvärvet som skulle ta Henok Goitoms roll.

Är det verkligen bara skorna?

Brinner det i knutarna gör Adidas (som han måste spela i enligt AIK-avtal, men har fötter som inte fungerar i deras pjuck) ett par specialanpassade skor på en vecka eller två till en elitspelare.

Men ju längre tiden går ju längre är känslan att det finns något annat som inte stämmer som det ska i Avdics fall.

Konspiratoriskt? Ja, sannolikt så. Men underligt är det, hur du än vrider och vänder på det.

***

Det var jäkligt häftigt att se hur Östersund gick ut i din första allsvenska match någonsin inför 30.000 pers på bortaplan och valde att spela sitt eget offensiva bolltrillande spel, skitsamma det speciella i situationen.

Men det är möjligt att det sa mer om Hammarby än om Östersund.

Och nu är frågan: kan Graham Potter driva samma linje nu när de flesta lagen vet vad som väntar och får stopp på motståndet via några simpla taktiska drag?

Allsvenskan är allsvenskan och inte Superettan.

Eller måste Östersund börja tänka mer cyniskt?

***

Det blev 1-1 på Lindängens IP, vilket ju var helt perfekt för min del.

Men någon ska alltid vinna och TV-laget segrade på straffar.

Det var en härlig dag, på alla sätt.

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Paris, Zlatan, New York, allsvenskan och en padelarmbåge

Såklart: en padelarmbåge.
Det kom som på beställning, så snart de öppnade en hall i Stockholm och det var läge att spela lika mycket som jag kunde spela under somrarna i Båstad.
På den tiden åkte jag på åkomman ett par gånger, men botades mirakulöst snabbt av en kinesisk kvinna som hade sin mottagning i ett tegelhus på huvudgatan borta vid Malen.
Hon tryckte in ett gäng nålar och lindade sen in armbåge med nån sorts dundersalva.
Två dagar senare kände jag inte ett smack.
Nu finns inte kinestantens mottagning längre – dessutom låg den ju i Båstad – och jag har testat andras nålar, ström, stretching, massage, voltarenkurer, gummibandsinlindning och allting annat som finns att tillgå.
Men så snart jag spelar känns det som om någon trycker knivar i armbågen, vissa dagar kan jag inte ens klämma tandkräm ur en typ.
Ändå fick det bli två seriematcher häromdan med min spelarpartner Jutbjörn Olsson (Jutbjörn!), körde klassiskt med Tiger Balsam och Rehband-armbågsskydd och det gick hjälpligt.
Men inte mer än så.
Nu ligger jag på nätterna och drömmer om stor feta kortisonsprutor.
***
Paris, in and out.
Fakirflyg till CdG, snabb taxiresa till ett tappert Novotel som är granne med St Denis, möte, match, sändning, en het dusch för att tina upp, söm, en dassig frukost, taxi till flyget och hemma igen ett dygn senare.
Ligacupfinalen i Frankrike är såklart vad den är (för några år sen visste vi inte ens att den existerade) men Zlatan är Zlatan och det är en rätt kul final att bevaka.
Hur man än vänder och vrider på det så kommer det ändå 70-80.000 åskådare, bra tryck på läktarna och spelare som tar det på allvar.
Fotbollen i Frankrike har ett grepp, som är rätt starkt.
Här hemma har vi ibland (eller ibland och ibland, nästan alltid) haft problem att få någon att bry sig om vår cupfinal.
Åtminstone så går det inte att spela den på neutral mark (som i Stockholm) för då kommer det inte en jävel…jag jobbade själv med mardrömsfinalen Helsingborgs IF-Gefle inför ett par tusen, en regnig novemberdag på Råsunda. Men det finns förstås rätt många andra exempel.
Nu lottar vi fram hemmaplansfavör i finalen.
Då är ligacupen den tredje största titeln i Frankrike, den ”vanliga” cupen smäller högre, för att inte tala om ligan.
Men 70.000 pers, ca 20.000 resande från Lille och full fart.
Det är då man vet att fotbollen är stor.
***
Även om allsvenskan är svår att förstås sig på alla gånger så är det förstås överraskande att Jönköping Södra har tio poäng efter fem spelade omgångar.
Å andra sidan är oförutsögbarheten det som är en del av styrkan med allsvenskan, att aldrig riktigt veta hur NÅGON match ska sluta.
Men vi vet också att det ären lång väg att vandra och att det hinner hända så mycket på vägen mellan tidig vår, nytt fönster efter sommaren och en lång, ruffig höst.
Idag går det inte att se vare sig en säker guldkandidat eller väldigt tänkbara nedflyttningskandidater.
***
Jag och en Frisör som heter Hannah har hunnit med en 3-dagars till New York med hela programmet: rykten om häst och vagn-resa för 60 dollar i Central Park kanske inte är särskilt överdrivet, men jag vill kraftfullt betona att jag inte hade mycket med den resan att göra. Samt att jag är snäll.
Och Olsson tog oss dit vi skulle.
Ett sånt där Seinfeld-hak (The Gramercy) med amerikansk frukostmeny och där du knappt hinner sätta dig innan du har en isvatten och en blaskig kaffe framför dig.
Där äggen, omeletten, toasten, frukten, smöret, pannkakorna, sylten, baconskivorna alltid kommer som de kommer i en film.
Där stammisar sitt vid bardisken och läser sin tidning i Levis 501:or, lite för stor skjorta och sneakers från New Balance.
Där tanten runt hörnet tassar in med hjälp av en rullator, har nylagt hår, får hjälp av alla att hitta sin vanliga plats och kallar dig för ”honey”.
Eller Great Jones Café, syltan som Olsson frekventerat sen någon gång på 80-talet och som inte är mycket mer för världen än en belamrad bardisk, några styltiga bord, en ynklig liten TV långt uppe i ena hörnet, en jukebox, ett kök i ett annat hörn bakom en hylla med flaskor, krimskrams, olika små tillstånd inramade bakom flottiga glas, en toalett bakom en taffligt ihopsnickrad tunn trädörr och en bartender som såklart hette Matt och spelade i ett band.
Vi beställde in tallrikar med creolekryddade små kräftor, jag tog två tallrikar ljuvliga wings och Olsson bad Matt hälla upp två hinkar med Cajun Martinis, en sorts kryddad fotogen.
Eftersom jag inte dricker öl så fick det bli ett glas rött och det var som rött vin ska vara i ett hål i väggen på en bakgata i New York; för jävligt.
Och människor log mot varandra, snicksnackade, mådde bra och Olsson satt som en en okränte kungen på bardiskhörnet, berättade att om det blir stökigt så ringer de till brandstationen sidan om och då kommer det in ett par muskliga brandmän med svärta i ansiktet, yxa i hölstret och säger ”we dont want no trouble in our neighbourhoods” och så är det lugnt igen.
Som i en film, det var som att vara mitt i en film.
En sån man brukar gilla.
***
På tal om oförutsägbart, min söndagskrönika i Getingen handlar om Leicester City.
***
Jag var inte på 08-derbyt senast, jag går inte dit om jag inte ska jobba.
Jag kan uppskatta så mycket med fotboll som är vackert och i den uppskattningen ligger allt från att spela själv, hänga vid ett staket på nån division 5-match till VM-finaler, Champions League-matcher och fullpackade läktare med impulsiv levande stämning.
Men hatet, det alldeles för ofta vibrerar i luften i matcher mellan rivaliserande lag i allsvenskan…jag kan vara utan det.
Jag klarar mig gärna utan att slippa gå till en fotbollsarena för att höra folk skrika att man är en ”hora”, ”fitta” eller känna hot hagla runt ens rygg.
Jag kan vara utan en miljö där det vilar så sjukt mycket hat och där folk vill misshandla varandra, hota andra eller trycka i sig allt möjligt skit för att vara Tuffa Uffe.
För att de ska gå på fotboll. För att de ska se en match.
För att de håller på ett lag och tror att essensen i att hålla på ett lag är att hata, hota, knarka och misshandla.
Och, nej, det är ingen lite klick.
Det är väldigt många och fantastiska publiksiffror som beter sig normalt och lever för att stötta sitt lag eller för att ta del av en match men det är alldeles för många som är där av helt andra skäl, med helt förvridna hjärnor i ett manligt hav av grupptryck, för att vi ska tro att det är en ”liten klick”.
Det är inte fotbollens död, för fotbollen är starkare än så och det är såklart så att fotbollsmatcher på alla nivåer klarar sig jäkligt bra utan min och andras närvaro.
Men det är sorgligt att man ska behöva känna så och jag tror inte jag är ensam om att göra det.
***
Var hamnar Zlatan Ibrahimovic nästa säsong?
Jag tror inte han vet det själv ens.
Hur många alternativ finns det om vi ska utgår från rimliga alternativ som 1) pengar/lön 2) klass på lag 3) stad
Är ens Manchester United ett alternativ då?
Vad finns kvar att välja på? Chelsea, Arsenal, Real Madrid, Bayern München eller (såklart) Paris SG. Inte särskilt mycket mer än så väl?
Jag tror inte italienarna har cashen som krävs, jag tror aldrig att han sätter sig själv och familjen i Ryssland, Kina eller Qatar.
Och USA är något år för tidigt.
***
Ingen kan säga något annat än att Victor Nilsson Lindelöf vecka efter vecka bevisar att han är en man för EM-truppen.
***
PSG-Lille på en bänk nere vid sidlinjen går in på Topp 5 av matcher som jag frusit mest på.
Våren i Paris my ass.
Det var en isande malmöitisk vind som susade in runt St Denis och det fanns inte ett underställ i världen som kunde stå emot den kylan.

Det gick att ta på kylan och uppenbarligen att se att jag frös…
***
Kortison!
Inga jäkla nålar, tryckpunkter, hokouspokus eller stretchingövningar.
Ge mig kortison.
Eller en kinesiska som en gång bott i Båstad.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Janne A? Uppenbart att SvFF sökt ett tydligt trendbrott

Janne Andersson, minsann.

Hur ska det sluta?

Ja, det har vi inte en jäkla aning om och det hade vi inte haft om vi så hade fått Roy Hodgson eller Pep Guardiola på posten.

Men det kommer nog inte att knusslas i någon form, det kommer inte att spelas några spel, för det ligger inte för Janne Andersson.

Och pennorna kommer ligga i räta linjer på det nya skrivbordet i SvFF:s lokaler runt om hörnet från Friends, Janne A är känd för att vara pedant ut i fingerspetsarna.

Men jag har ingen aning om han är eller blir en bra förbundskapten, för det är aldrig så lätt att veta.

Det är en helt ny roll som inte har så mycket med den traditionella tränarrollen att göra och där du som ledare ska hantera så mycket nytt; internationell fotboll, stora stjärnor, korta förberedelser, lagsammansättning från olika miljöer, rätt hårt medialt tryck under ett uppdrag som som sätts under lupp av snart tio miljoner andra förbundskaptener, där alla oftast har olika åsikter.

Ingen vet hur det slutar, allra minst Janne Andersson.

Jag tror du kan gå till vilken svensk förbundskapten som helst i modern tid och alla kommer intyga att det inte riktigt var eller blev som de hade förväntat sig.

Men om vi nu ser till de alternativ som på allvar var rimliga; det fanns inte direkt att hav att ösa ur.

Henrik Larsson, som var mitt förstaval, var tydlig med att han inte ville.

Jörgen Lennartsson har sannolikt också valt bort möjligheten.

Åge Hareide hann ta ett annat jobb, Hasse Backe likaså (jag tror han grämer sig över det idag).

Då tror jag att SvFF och Håkan Sjöstrand valt att gå på något nytt, något annorlunda, något vi inte haft på ett tag; DÅ är Janne  Andersson absolut kompatibel  med den kravprofil som eftersöktes.

Faktum är att förbundet gör ett rejält trendbrott.

En förbundskapten hämtad från den svenska tränarmyllan som INTE varit utomlands och som INTE vandrat vare sig i GIH:s eller SvFF:s långa korridorer.

Det har inte hänt sen Åby Ericssons tid och det kan ha varit skälet till att hans son Håkan föll bort…in med något nytt, något som inte stöpts i samma form.

Efter Åby kom Laban Arneson från U21-jobbet, Olle Nordin hämtades in från Vålerenga i Norge, Tommy Svensson från Tromsö (däremellan fem matcher med förbundsmannen Nisse Andersson), Tommy Söderberg kom från U21-landslaget och den hjälp av förbundsanställde kollegan Lasse Lagerbäck och Erik Hamrén flögs in från Rosenborg.

Att förbundet nu väljer någon direkt från allsvenskan för första gången någonsin…ja, i modern tid är det faktiskt så…är ett tecken på att ligan getts någon form av förtroende och att SvFF inte ängsligt krävt erfarenhet från andra länder eller trygghet i form av ryggdunkande kollegor i personalköket.

Janne Andersson har förvisso minimal erfarenhet från internationell fotboll på högsta nivå, men det var ju inte direkt så att hans företrädare var så oerhört meriterade som tränare/ledare.

Tommy Svensson, som tog oss till VM-brons, satt bortglömd i Tromsös mörker när han blev uppringd och fick jobbet 1991.

Det gick rätt bra ändå.

Sen finns det mängder av frågor kring Janne Andersson, som det hade funnits oavsett vem som valts.

Får han med sig Zlatan i ett ännu ett kval, hur hanterar individer som med pondus och intensitet gör lite mer väsen av sig än Totte Nyman?

Vad bygger han för team runt sig?

Kommer förbundets krav på en öppnare attityd gentemot mot media att förverkligas genom Janne?

Får han tid på sig att bygga en ny landslagsgeneration?

Vad har han att jobba med efter sommarens EM?

De två sistnämnda frågorna går inte att komma ifrån.

Janne Andersson får NOLL träningsmatcher på sig och på kort tid ska han skapa ett nytt lag till sin första match som förbundskapten.

Som är ett VM-kval den 6 september.

Mot Holland.

Så det enda vi vet är att vi inte inte riktigt vet hur det här ska sluta.

Mer än att det blir spännande.

Och att domarna inte komma billigt undan.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Aldrig har vi sett det vi såg av Östersund (men det är en lång serie)

Jaha, en tennisarmbåge.

Trots att jag aldrig spelar tennis.

Så det är väl snarare en padelarmbåge.

Smärtar som en spik rakt i muskeln så snart jag tar någon i hand eller håller hårt i ett paket äppeljuice.

Jag har såklart gjort det som alla säger att jag ska göra: voltarenkur, fixering av sned rygg, akupunktur, värmeskydd, stretching, massage.

Det kändes nästan ingenting när jag gled in direkt från en fotbollsmatch för att köra två seriematcher, men det var olidligt. Uselt spel och små pilar av smärta så snart jag slog till bollen.

Så vansinnigt irriterande.

***

Östersund; ja. jävlar.

Det är en sak att prata om att spela på ett visst sätt, en sak att säga att man ska visa mod och en sak att våga vara sig själva.

Men det är helt annan sak att utföra det. Som nykomling. För första gången någonsin i allsvenskan. På bortaplan. Inför över 30.000 åskådare i den stora staden.

Jag är – som alla andra – imponerad över hur Östersunds FK i första halvlek rullade bort Hammarby som om det vore en enda stor kvadraten med en touch där de vitgröna sprang och jagade.

Men mest impad är jag nog ändå över hur tränaren Graham Potter och hans spelare VÅGADE utför ”sin fotboll” sett till förutsättningar och omständigheter.

Det är möjligt att jag genom åren…och det är några, är jag rädd…sett nykomlingar som i slutändan varit bättre än Östersund.

Men aldrig att jag sett en nykomling så utstuderat SPELAT ut sin motståndare i en premiär (och då rör det sig alltså främst om första halvlek).

Poängen, nykomlingscharmen, fighterandan, sensationen har vi sett förut, många gånger om.

Det som var unikt var snarare HUR överlägset den här nykomlingen var under den första halvleken.

Personligen är jag också förtjust i Östersunds tanke och förmåga att spela sig ur VARENDA situation, att på en touch hitta nya öppningar, nya vägar framåt.  Det är en spelidé som Potter jobbat in i flera år och som han valt spelare till.

Sen behöver det inte betyda att det ger framgång per automatik.

Idag står hela fotbolls-Sverige upp och applåderar Östersund.

Men de vann inte matchen, de har två poäng färre än Jönköping efter en omgång.

ÖFK har förstås väckt övriga i allsvenskan och de behöver bli något mer cyniska i sitt spel, de kommer vara sårbara för minsta lilla misstag i sitt risktagande mot riktigt bra lag och de är klart svaga på defensiva fasta.

Alla credd till Östersund idag, till Jönköping i lördags men jag säger också sakta in the backar när vi målar upp guld och gröna skogar.

Framgångar i de första omgångarna är förvisso bra, men allsvenskan är en låååång serie och nykomlingarna kommer ställas in för kraftprov framöver som till slut avgör hur det kommer att sluta.

En premiär har ingenting med den framtiden att göra.

***

Elfsborgs missade målchanser mot Häcken var också en uppvisning på sitt sätt.

***

Hammarbys och Nanne Bergstrands ”utveckling av svensk fotboll” väntar vi dock fortfarande på.

För mig är det fortfarande en gåta att Bajen, som spelar allsvenskans i särklass snabbaste underlag, i så stor utsträckning valt att bygga laget på stora, närkampsstarka spelare som har helt andra styrkor än…ja, än rätt många har i Östersund, för att ta ett exempel.

Det är möjligt att Hammarby hoppas en del på det nya brassespåret, men det är förstås fortfarande en chansning.

Att tro och hoppas att Kennedy Bakircioglu ska göra det säsong efter säsong är att tro lite för mycket…och dessutom måste han ju spela om det ska vara möjligt.

***

Bytet av av stjärnförvärvet Denni Avdic i paus var brutalt på sitt sätt.

Inte så mycket för att det var fel, inte så mycket för att Carlos Strandberg var alternativet (DEN potentialen!) utan snarare för den signalen från Andreas Alm; du är AIK:s nyinköpta stjärna, du ska göra målen, du får chansen – men levererar du inte efter 45 minuter så åker du ut.

***

31 700 är förstås en sanslös publiksiffra på en allsvensk match och intresset ser ut att växa överallt.

***

Tobias Hyséns lilla extrahopp efter det att han passerat Falkenbergs målvakt i straffsituationen skojar du inte bort.

Det var nog den där ”förstärkningen” som jag tycker att Lasse Nilsson talade så vist om i Fotbollsmåndag.

Även om jag tyckte det såg ut lite som när någon tvingas göra en fångad lax efter att ha förlorat i gris på fotbollsuppvärmningen.

***

När frågan om vi någonsin sett en bättre nykomling i allsvenskan dök upp, i samband med Östersunds match, så ville några på Twitter ange Djurgården 2001.

Jag säger inget om det, jag var imponerad av Östersunds sätt att spela i sin första match, det är i november vi vet vad som var ”bra” eller ”mindre bra”.

Så låt oss döma av premiärmatchen,  det är den som imponerar och så har vi aldrig sett en allsvensk nykomling förut, det kan jag lova.

Hur det gick för Djurgården i öppningsmatchen 2001?

0-1 mot Helsingborg.

Följdes upp av 0-4 mot Malmö.

***

I vissa fall har det nu blivit väldigt tydligt att Allan Kuhn gått i Erik Hamréns skola.

***

Det lustiga (om det när så lustigt) är alltså att tennisspelare oftare får golfarmbåge och att golfspelare får tennisarmbåge.

Vad padelspelare får är mera osäkert.

Men ont gör det och förbannad blir man; det enda som är skönt är att han något att skylla på.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Rosenberg hade rätt, fel och förmodligen fel när han ville rätt

Det fick bli en helg utan allsvensk premiärbevakning av olika mer eller mindre diffusa skäl och då finns det förstås annat att göra; familjen, Skansen, padel, klädföretag, besök av av Billy Boy och ett restautangbesök sent att glömma.

I ett försök att nå viss variation av Riche, Riche och Riche googlade en Frisör som heter Hannah på ”barnvänlig restaurang Stockholm” och upp ploppade ”Restaurang Räkan”, som bland annat erbjöd mat levererad på radiostyrd båt.

Jag hade (uppenbarligen) för dålig koll på ”Räkan”, även om restaurang på Vasagatan borde vara varningstriangel nog.

Men.

Ändå:

Herrejävlarsgud.

Så skrattretande uselt.

Målfoto på vad som var värst.

Om det var den ogästvänligt starkt upplysta lokalen, den stela Pizzeria i Lessebo-med-bar-möbleringen, den lite lätt orutinerade personalen uppklädd i lyxrestauranguniformer, den sjukt överprisade menyn, den rullande klädstången för ytterkläder i hörnet på baren, det lite för torra brödet, den uppenbara turistsnaran, den lite för snabbt serverade varma maten med misstänkt mikrovågspling från kök eller den frysboxmakande Big Pack-vaniljglassen med en touch av frost från plastpaket som öppnades redan för ett halvår sen.

Det var nog en kombination.

Men även en sådan restaurangupplevelse är en restaurangupplevelse.

***

Det fick bli Malmö FF-IFK Norrköping i efterhand (kändes lite som att se på ”TV” på 80-talet!) och det är möjligt att det en sån där match som så många brukar kalla en ”typisk premiär”, men det var ändå uppenbart att regerande svenska mästarna inte kom till Malmö för att be om ursäkt för SM-guldet.

1-1 i paus var smickrande för MFF.

IFK Norrköping kunde mycket väl ha haft 2-0 och då vet jag inte om ett skakat hemmalag hade orkat resa sig.

Nu blev Anders Christiansens 1-1-mål en kvittering som blev till ett vinstmål.

Jo Inge Berget dunkade in den där straffen till 2-1 och inhoppande Erdal Rakip fixade 3-1 i Pekingforceringen på slutet.

Ändå handlade det mest om Markus Rosenberg. Som vanligt.

Det var Rosenberg som elegant spelade fram till första målet, det var han som fick straff i den där duellen med Andreas Johansson och det var han som tryckte ned Joel Enarsson i straffområdet.

Själv sa Rosenberg till Radiosporten att han hade haft flyt i bägge situationerna, jag tror han menade att ingen var straff.

Jag är nog inte helt enig.

Knuffen i ryggen på Enarsson kan ingen i hela världen trolla bort, om domare Stefan Johannesson såg den situationen är det ofattbart att han friar.

Rätt lätt att läsa kroppsspråket på Rosenberg direkt efter situationen…han drog iväg som en häxpipa…som om ingenting hade hänt, rutin på sitt sätt.

Straffen som Malmö fick?

Ja, även om Rosenberg själv inte tycker att är straffspark så är känslan att han har fel, hur konstigt det än låter.

För det första riskerar Andreas Johansson rätt mycket när han chansar hejvilt med den tacklingen och hela situationen blir förstås svårbedömd för blotta ögat.

Sen behöver Johansson inte träffa Rosenberg för att det nödvändigtvis ska blåsas frispark/straff. Nu tacklar han med rakt ben/sula samtidigt som Rosenberg hoppar undan för att inte bli träffad (nej, ingen filmning).

Straff eller inte straff, det är ingen lätt bedömning men i den situationen får den tacklande spelaren skylla sig själv.

***

Zlatan Ibrahimovic tog tillfället i akt att säga och uttrycka sig väldigt tydligt om att han är på väg någon annanstans till nästa säsong samt att det är många om budet.

Presskonferensen var en imponerande uppvisning på det viset och Zlatan har länge kunnat konsten att charma de som ser presskonferenserna och att effektivt förmedla sina ord så att de låter sig höras världen över.

Om det den var ett spel för galleriet, iscensatt av honom själv i samråd med agenten Mino Raiola?

Ingen aning?

Kanske, kanske inte.

Han kanske vill stanna i Paris, det är inte omöjligt, och ville sätta press på qatarierna?

Kanske, kanske inte.

Hur ska du kunna veta det med exakthet?

Jag tror inte att någon vet. Det vi vet är att det är ett spel och så är det förstås alltid med en spelare på den nivån med ett kontrakt som går ut. Men det är ingenting nytt. Och det medger han själv när han insinuerar att den som ger honom bästa budet (sett efter alla olika omständigheter) är den som får kontraktet.

Eller så lägger han av…vilket är minst troligt.

Men det han säger, det säger han ju och någonting annat är svårt att förmedla vidare.

***

Det fick bli Kalmar FF-Jönköping Södra live och jag hade viss förhoppning om att bli imponerad av Rasmus Elm, eftersom jag (precis som Erik Hamrén och många andra) vill se honom back in business i en EM-trupp.

Men det enda som imponerade var en nykomling som taktiskt monterade ned sina rutinerade allsvenska bröder i molekyler.

All credd till J-Södra som kontrade snabbt, effektivt och metodiskt när möjligheten dök upp, varenda Jönköpingskontring var farligare än Kalmars oändliga försök att bygga ett eget vinnande anfallskoncept.

Det kan inte ha kommit som en blixt från klar himmel att en allsvensk nederlagstippad nykomling som försökt fynda spelare på rea-hyllorna för sådant som naggats lite i kanten skulle agera som Jönköping gjorde på bortaplan i sin första allsvenska premiär på evigheter.

Men Kalmar kunde inte hantera situationen.

Vare sig Rasmus Elm eller någon annan.

Jag vet inte om KFF-spelarna chockades av att Peter Swärdh bytt ut den traditionella pösmunksträningsoverallen till kavaj med röd näsduk i bröstfickan, men det är möjligt att de såg det som en signal om att allt skulle gå av sig självt.

Men Kalmar är inte finkostym (Swärdh såg däremot representabel ut, det ska sägas), Kalmar är Kalmar och ska de vinna fotbollsmatcher i allsvenskan så kommer det att få jobba för det.

Det kommer inte att räcka med Rasmus Elm i laguppställningen, det kommer krävas mer än så….annars blir det ytterligare en låååååång säsong för Kalmar FF.

J-Södra?

Imponerande disciplin från första till sista minuten.

Det är uppenbart att tränaren Jimmy Thelin har insett vad som gäller för att at de poäng som krävs.

I längden är jag inte övertygad om att det fungerar, men det är möjligt att Jönköping kan bli ”årets Falkenberg”.

I nästa omgång kan vi få ett delsvar på den frågan.

Då kommer Malmö FF till Stadsparksvallen.

***

Annars kändes inte den allsvenska premiären som ”kulan i luften” eller ”äntligen är det dags”.

Svenska Cupen-succén på försäsongen har till viss del tagit död på nyhetens behag.

Vilket förvisso inte är någon som ska betraktas som negativt.

Dock: inte samma feeling som det kunde vara förut, när vi redan hunnit se lagen i tävlingsnatcher.

***

Jag tyckte IFK Norrköping definitivt visade att de har ett lag som kommer att en fight om SM-guldet även i år.

Till väldigt stor del beroende på vad som händer i augusti, om laget köps sönder och/eller ar sig vidare ut i Europa.

Det är ju ganska ofta såg som allsvenskan avgörs. Inte i premiäromgången.

Förra året inledde Janne Anderssons lag med 1-1 hemma mot Örebro, som en jämförelse. Och ”alla” trdde Malmö skulle promenera hem ligan efter 4-1 borta mot Sundsvall.

***

Besök på apoteket idag för inköp av Voltaren till illa tilltygad padelarmbåge.

Apotekstant: ”Det finns gel också”, när jag ville ha tablett.

”Jag tycker inte att den fungerar så bra, har testat förut”

Du kanske belastar området du har ont i lite för mycket, du kanske ska tänka så

”Jo, tack. Jag vet. Det är en klassisk tennisarmbåge. Är svårt att göra så mycket åt när man spelar” (som då är padel, men det var inte läge att gå in på DEN diskussionen).

Men belastningen kan göras annorlunda

”Hur då”

Du ska kanske spela badminton istället

”Ehh…what? Varför då?”

Ja, racketen är väl lättare i badminton?

”Jag tar ett paket tabletter. Och tack för tipset”

Nästa gång ska jag rådfråga om min onda hälsena och jag är övertygad om att hon kommer att råda mig att gå med mindre tunga steg.

Eller möjligen ta den där jävla gelen.

***

Zlatan Ibrahimovic fortsätter att ösa på, även om vi inte såg så mycket av det i landskampen mot Tjeckien.

Bombfrisparken mot Nice skojar du inte bort och det verkar inte finnas något slut på killens målform.

Han var på gott humör när vi sågs inför landskampen, sen intervjun HÄR och mer om vad jag tyckte om att snacket blev så uppmärksammat HÄR

***

Carlos Strandberg ären sjukt spännande värvning av AIK, om än bara på lån under våren.

Jag har alltid gillat honom; speed, power, mod, målsinne.

Sen vet jag inte om det var så att AIK fick honom lite till skänks eftersom CSKA gärna lånar ut honom för utveckling eller om de kände att de behövde honom.

Skitsamma.

Avdic/Strandberg är en kombination som kan bli svårstoppad.

Men, än en gång, Carlos S är på lån och sitter med en förhållandevis fet rysk lön, jag tror CSKA gärna ser honom i Moskva till nästa säsong.

***

Det som helt glömdes bort efter Sveriges 1-1 mot Tjeckien var nog ändå: motståndet.

Tjeckerna har kanske inte de allra tyngsta namnen i sin trupp, men det är ett jäkligt fint fotbollslandslag som är ett av Europas mest organiserade och svåraste att möta.

Tjeckien vann sin grupp före tokhyllade Island, med Turkiet som trea och Holland långt, långt bakom en gruppseger.

Sen var det som det var med det svenska spelet från och till, det fanns detaljer som var bra, sådana som var sämre och sådana som vi kan haka upp oss på men som inte behöver betyda så mycket när det ska tas ut en trupp.

Jag är säker på att Victor Nilsson Lindelöf spelade in sig i en trupp, jag tror Erik Johansson ses som nr 1 sidan om Andreas Granqvist i mittförsvaret än så länge och jag kan tänka mig att Hamrén plockar in Micke Antonsson som fjärde rutinerad mittback eftersom Antonsson snällt kommer att acceptera en plats på en bänk.

Förtroendet för Alexander Milosevic kändes inte hundraprocentigt, han fick några få minuters speltid när VNL blev skadad. På två matcher.

Jag tror också att Erik Hamrén väljer att bara ta ut sju backar med Sebastian Larsson som högerbackskomplement (eller möjligen VNL som detsamma) bakom en given Mikael Lustig.

Det lutar absolut åt endast fyra forwards, fem är mera vanligt. Det beror mest på att vi inte har så mycket att välja.

Det kanske öppna en dörr åt Rasmus Elm eller en offensiv mittfältstyp som gör en sensationellt bra vår (typ Sam Larsson) i ligaspelet.

Vi har en konstruktiv central mittfältare just nu och jag är inte säker på att Kim Källström pallar tre 90-minutersmatcher på kort tid och vi skulle verkligen behöva ett komplement, en Elm i form. Eller är Oscar Hiljemark svaret på den frågan, även om han inte är någon Elm men å andra sidan är väldigt kompatibel sidan om Lewicki.

Det är truppen som är det intressanta.

Att redan diskutera startelvor blir inte seriöst. Vi är inte riktigt där ännu. Och det kommer – som alltid – bygga till viss del på dagsform, taktisk uppbyggnad och hur motståndet ser ut.

***

Zlatans reklamfilm för Vitamin Well var välgjord och bra, klart mycket tyngre budget än den taffliga skyltkampanjen som gjordes förut med samma dryck.

Däremot hänger jag inte med i budskapet…bortsett från någon dansk tabloid som skojat, vem har sagt eller skrivit att Ibrahimovic varit slut och uträknad?

Snarare har det väl varit extremt många som hyllat att han fortsätter att bli bättre och bättre?

***

Räkorna serverades på en radiostyrd båt, det är sant.

Och Tindra, 2 år, tyckte förstås det var jättekul.

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Jag ser en barnsligt lycklig attityd: jag andas ny frisk luft

Åker du till Calista Luxury Resort i Belek utanför Antalya så åker du inte så mycket till Turkiet, du åker till ett turistreservat med pulvermaskincappucino.

Du sover, äter, poolar, dricker, solar, vallar barn och äter igen.

Och när du åker tillbaka hem igen så har du sett det du har sett där du har bott, förutom möjligen en skymt ut genom fönstret på väg till flygplatsen.

Vi tog oss i alla fall in till fotbollsarenan.

Det var en resa i sig, från en värld till en helt annan.

***

Det finns något där. Att ta på. Att tro på.

Jag har påpekat det förut och gör det gärna igen efter förlusten på Antalyaspors nya fina arena; när jag andas runt det här ”nya landslaget” så drar jag in frisk luft.

Hur många hopplöst trötta träningsmatcher har vi inte sett de senaste tre-fyra åren?

Sådana som ingen knappt haft lust att ens spela, med spelare så trötta på att spela matcherna att de till slut varit trötta på sig själva.

Det finns en helt annan aura kring John Guidetti, Victor Nilsson Lindelöf, Ludwig Augustinsson eller valfritt alternativ som börjar på U och slutar på 21.

Kalla det shajning eller vad du vill.

Jag ser det nästan som en barnsligt lycklig attityd till att få lov att vara med och spela fotboll och jag inser att det inte är så förbannat enkelt för det här fotboll på rätt hög nivå.

Men hellre en bicycleta när chansen dyker upp i straffområdet än att täcka bollen och försöka hitta ett passningsalternativ.

Är ni med mig?

Här kommer vi, vi tycker det är kul det här, vi vill visa att vi älskar att spela för vårt land och ingenting behöver vara omöjligt.

Sen finns det en hel del att jobba på men det är i alla fall inte självförtroendet.

Det känns som en behaglig bris, som att vi har något att se fram emot.

***

Jag var lite för ung för Pelé.

Därför var Johan Cruyff den allra största när jag med stora ögon satte mig som 9-åring för att se så många matcher jag orkade se från VM 1974.

Han hade allt.

Cruyff kunde spela solo men ändå vara ett helt lag.

Fältherreblicken, speeden, touchen, rycket, vändningarna, skottet, disciplinen, auktoriteten, hjärnan.

Och varumärket förstås, Cruyff-finten (i all sin perfektion ca 3:18 in i den här youtube-filmen när Sverige mirakulöst fick 0-0 mot Holland i 74-VM https://www.youtube.com/watch?v=bQCqw2jpudk)

Han var Leo Messi långt innan Leo Messi existerade, han han var Barcelona av idag, han var Holland och Ajax av igår.

Han var den totala fotbollen.

Inte bara som spelare, utan även som tränare.

Johann Cruyff var en av den moderna fotbollens allra största och viktigaste.

Jag är glad att jag fick vara med och uppleva honom.

***

En lite oturlig aktion i en hastig spelvändning vid turkarnas 1-0, förvisso – men Victor Nilsson Lindelöf är tveklöst en mittback som vi måste bygga vidare på.

Han har klokheten, bolltryggheten, farten och han smälter liksom in.

***

Ska vi utgå från den här matchen, vilket möjligen är att göra det lite väl enkelt, så kom inte Erkan Zengin närmare en EM-trupp.

För plottrigt framåt och för bristfälligt bakåt.

Det kan inte ha varit den lättaste av debutmatcher på vänsterbacken för Ludwig Augustinsson, på många sätt: Zengin att hålla i handen när Arda Turan satte fart, det är inte trygghet som är det första ord du tänker på.

***

De här citaten säger en hel del om Johan Cruyff och vad han stod för.

***

Andreas Granqvist och Micke Lustig var strålande och tillsammans med Kim Källström får du nästan en känsla av att det är spelare som lyfter i den ungdomsliga entusiasmen som präglar det här landslaget.

Jag tyckte John Guidetti och Marcus Berg samarbetade förvånansvärt bra, Guidetti hade bättre ”träff” på sina lägen men Berg fanns där och drog rätt ofta isär turkarna förträffligt.

Albin Ekdal har ännu en bit kvar efter skadan.

Erkan Zengin måste visa mycket mer framöver om inte hans plats i truppen är i fara, Jimmy Durmaz var onödigt slarvig och Sebastian Larsson hade förvisso en fantastisk frispark på Emir Kujovics panna men en bollbehndling som du nog kan ha när du inte ens får tillräckligt med speltid  i Sunderland.

Emil Forsberg är ett givet val på ena kanten.

Och Oscar Lewicki är en rollspelare som jag tror avlastar Källström bättre på mitten i nuläget eftersom landslags-Lewicki vet vad han är där för att göra. Eller framförallt INTE försöka göra.

Det är en bit kvar och vi ska först och främst ha en trupp att forma, startelvor tror jag till viss del (som alltid) kommer att byggas till viss del på hur motståndet ser ut.

Som det ser ut just nu talar både tiden, formen och spelartypen för att Rasmus Elm finns med i en sådan trupp.

***

Johan Cruyff var aldrig okontroversiell.

Tillochmed holländarna kunde se honom som arrogant.

Från och till var han omgärdad av konflikter och en och annan skicklig spelare kom ibland i vägen för Cruyffs hårdöra egenskaper, som exempelvis Michael Laudrup – när två spelgenier crashade under tiden i Barcelona (med Cruyff som tränare) under klassikern ”this place aint big enough for the two of us”.

Eller när han satte hårt mot hårt i det holländska VM-laget 1974.

Cruyff var Puma, landslaget var Adidas.

Nr 14 vägrade spela i Adidas och hotade med bojkott.

Det hela slutade med att Cruyff spelade hela mästerkapet med två streck på sin matchtröja, istället för tre (googla och se) – vilket i sig är fantastiskt, men det var enda sättet att få med lagets kapten och stjärna.

***

Jag har sett en hel del landskamper och klubbmatcher i Turkiet, så den oerhörda stämningen kom inte som en överraskning för mig.

Men högtalarna!

Den ljudvolym de kunde skapa har jag aldrig varit med om.

När jag gjorde min efter-matchen-intervju med Erik Hamrén kändes det som om vi stod inne i högtalaren när den drog nån sorts turkisk schlager på högsta volym.

***

Det kändes bra att få träffa Jose Morais igen.

Nu helt återställd från den mindre hjärnblödning han drabbats av.

Idag är han tränare för Antalyaspor och satsar på en karriär bortom Jose Mourinho.

Alltid så ödmjuk, jag har gillat Jose sen den dagen vi träffades för första gången i Södertälje för väldigt längesen.

***

Förvisso lite för kallt för poolen, lite för svalt för en balkong som vetter mot havet här i semesterreservatet.

Men ändå som en svensk vår, jag såg ljuset och kände tappra strålar av stor gul sol.

Lite som det här fotbollslandslaget; något att se fram emot.

I tider som dessa, i en värld så karg och så fylld av hat, blod och grymhet så kan det vara befriande att få känna just så.

Även om det bara handlar om fotboll.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Därför borde inte landskampen spelas

Rakt in i landslagsgruvan, härifrån och hela vägen till EM-finalen på Stade de France den 10 juli.

Över allsvenskan, över sluttampen på Champions, över Leicester League och en hel del annat; sen flyget över till OS.

Det är bara att bita ihop.

***

Helst hade det bara fått lov att vara fotboll.

Men så enkelt är det inte alltid.

För varje dag som går så blir det allt tydligare att vi lever i en värld så sjuk, så sjuk, så våldtagen av mörka onda krafter

Fotbollen har gjorts (och görs) till en måltavla i det bestialiska spelet.

Därför är det inte underligt att jag just nu sitter på ett plan ned till Antalya via Istanbul och känner viss olust inför att bevaka en träningslandskamp i Turkiet.

Inte rädd. Inte heller otrygg. Men med en sugande känsla i magtrakten som inte känns helt bekväm.

Därför är det inte särskilt konstigt att valet av motståndare och spelplats är något som Svenska Fotbollsförbundet måste ställas till svars för, det är inte underligt att förbundskapten och spelare får frågor som inte handlar så mycket om fotboll men som ändå är relevanta.

Därför är det relevant att fråga sig om den här matchen skulle spelas överhuvudtaget, så som situationen ser ut i Turkiet, så som världen ser ut idag eller för bara några timmar sen i Bryssel.

Borde matchen spelas?

Nej, jag tycker inte det.

Bara det att det finns en liten risk är tillräckligt stor risk för att låta bli.

Nu är det som att be om det.

Ja, det är säkert riskfritt att åka till Antalya. Ja, Gais kan åka på träningsläger till Turkiet. Ja, vi skickar barn från olika svenska klubbar till en turnering i Izmir.

Ja, det kan hända vad som helst när som helst längs terrorns ondskefulla väg.

Men Turkiets fotbollslandslag är det stoltaste nationen har.

Det är en sockerbit. En trofé.

Det är klart som fan vi sätter ett svenskt fotbollslandslag – och alla andra i och runtomkring arenan – i en situation som innebär en risk, oavsett om alla vill hävda att det inte finns vare sig tydlig hotbild eller allting är säkert.

Vi har hamnat i ett läge där ett svenskt fotbollslandslag flygs in under enormt säkerhetspådrag, de får strikta order om att stanna på hotellet, de bepansras på väg till matchen och när den väl är igång hoppas vi att turkiska säkerhetsstyrkor gjort sitt runt och på arenan innan laget skeppas hem via sitt chartrade flyg i natten.

Vi ska inte ha det så.

Matchen borde aldrig spelas under de förutsättningarna.

Och det handlar inte om att ge vika för terrorismen, för där är vi redan när terrorn lyckats i sitt uppsåt att oroa, skrämma, panikslå.

Det handlar om sunt förnuft.

Men förmodligen handlar det också om pengar (surprise, surprise).

Turkiet har köpt över Sverige, vars förbund tacksamt tar emot varenda krona, för den här matchen på turkisk mark, där Turkiet haft svårt att få tillräckligt slagkraftigt motstånd.

Det är inte direkt som att ställa in en träningsmatch på Stadshagens IP.

Men min bestämda uppfattning är att det är ett smått obegripligt val av motstånd (matchen blev klar för inte särskilt länge sedan) sett till det politiska läget och att den senaste tidens händelser borde innebära att matchen antingen ställts in eller spelats någon annanstans.

***

Det är nog bara klokt att låta Zlatan Ibrahimovic vila från Turkiet-matchen, han har haft och har ett extremt tufft spelschema och han spelar ju i stort sett 90 minuter i (nästan) varje match.

Sen är jag övertygad om att ”läget” spelar in och att ha med sig Zlatan till den här matchen i Turkiet hade inte underlättat säkerhetsarbetet.

Och dessutom tror jag inte att Ibrahimovic sparats från en landskamp på Friends, åtminstone så hade det inte meddelats i så här god tid eftersom vi vet vem det är som säljer biljetter.

***

Oscar Hiljemark, Victor Nilsson Lindelöf och John Guidetti i den mixade zonen inför dagens träning och det kändes lite som en glimt av U21-EM.

På många sätt; så öppna, glada, vältaliga och ärligt oförstörda.

***

Erik Hamrén talar förstås om att testa och det vore underligt annars när han bara har de här två landskamperna innan EM-truppen ska presenteras.

Om jag hade testat?

Kanske en mix, som sett ut så här (med byten inom parantes):

Robin Olsen – Micke Lustig, Andreas Granqvist, Victor Nilsson Lindelöf (Erik Johansson), Ludvig Augustinsson – Emil Forsberg, Oscar Lewicki (Oscar Hiljemark), Albin Ekdal, Jimmy Durmaz, – Marcus Berg, John Guidetti (Emir Kujovic).

Detta alltså mot Turkiet, då Zlatan inte är med och Andreas Isaksson sannolikt borta efter magsjuka.

Lite test med Olsen, VNL, Augustinsson, Hiljemark och Kujovic.

Lite med rätt givna kort i EM-startelva av idag med Lustig, Granen, Forsberg och möjligen en av Lewicki/Ekdal.

Och på bänken en hel del spelare som Hamrén har bra koll på sen gammalt.

Känslan är annars är det är ganska öppet på ena mittbacksplatsen, vänsterbacken, centrala mittfältet (4-5 spelare), ena kantpositionen, platsen sidan om Zlatan och kanske även målvaktsplatsen, även om Isak aldrig har gjort bort sig i landslaget.

***

Det var underbart att höra Johannes Hopf story om att han gjort en landskamp – i badminton.

En halv, eftersom Sverige var så risigt i jämförelse med badmintonnationen Danmark att Köpenhamns stadslag fick agera motstånd.

Men framförallt gillade jag Hopfs fotbollssaga, för jag är en sucker för late bloomers och spelare som nått hela vägen utan att de tokvärvats som 7-åringar av någon storklubb och ingått i akademi där många tror att en Gothia Cup-vinst för 12-åringar är den enda vägen till framgång i fotbollslivet.

Hopf slutade i princip med fotboll, harvade sen runt lite i de absolut lägsta divisionerna i den skånska fotbollsmyllan innan Hammarby scoutade upp honom (strong scouting, minst sagt!) som nån sorts back up-alternativ.

Och nu är han en del av A-landslaget.

”Det är aldrig för sent”, som han själv sa.

Och vi ser det fortfarande, inte alltför sällan, även om Hopf är exceptionell.

Det finns flera olika sätt att nå toppen som fotbollsspelare och jag har egentligen ingenting emot någon (jag är helt emot värvningar av små barn för att skapa överlägsna lag dock) – men det finns ingen väg som är facit.

Det är just DET som många i fotbolls-Sverige måste lära sig.

Och att det faktiskt aldrig är för sent.

***

Helgen gav en fantastisk padelturnering, den första officiella och internationella i PDL center, Stockholm.

Jag och min argentinske vän German Schafer tog oss till kvartsfinal i B-klassen efter två riktigt tuffa matcher, men där blev det stopp mot Tomas Brolin (ja, just DEN Brolin – han bor i hallen) och hans dubbelpartner Robin Rutili.

Eller jag och jag. Det var mest German som tog oss vidare. Men jag fick mycket att göra, 90 procent av bollarna gick på mig.

Sen åkte tyvärr Robin på en skada efter vår match och fick lämna WO.

I A-klassen gick Olof Mellberg (ja, DEN Mellberg – han är en fantastisk padelspelare) till final i par med Jonas Björkman (ja, DEN Björkman).

De mötte en argentinare rankad runt 100-strecket i par med en skicklig finländare.

Mellberg/Björkman förlorade med 2-1 i set.

Hur Olof tog förlusten?

Som väntat.

Tackade sina motståndare, gick rakt av planen, tog sin racketväska och lämnade hallen omgående med en blick som vi sett förut…

***

Det är klart att Rasmus Elm är redo för spel i landslaget, det bevisade väl Kalmar-Malmö i cupens semifinal.

Är han frisk, klar och så pass stark som i den matchen, då tycker jag att han ska vara en del av landslaget.

Om han verkligen vill, ska sägas.

***

Malmö FF drog vinstlotten i form av hemmaplan i cupfinalen.

Och sett till inramning kanske det var en lottning som många ville ha, kanske tillochmed Häcken på något vis. Det lär bli fullsatt på Swedbank.

Däremot tror jag inte att MFF ser Häcken som en särskilt angenäm lott.

Dels har Peter Gerhardssons lag haft det ”lätt” mot MFF, det är en typ av motstånd som passar Häcken bra.

Dels har Häcken spelarmaterial som kan rubba precis vilket lag som helst på en riktigt bra dag.

Och dels Paulinho, som han sett ut under ”cupsäsongen”.

***

Viktor Prodell vinner den allsvenska skytteligan, så var det sagt.

Vem som vinner allsvenskan?

Det är ju så svårt att tippa eftersom de lag vi ser idag kan vara helt andra lag i augusti, när spelare kommit och gått.

Men Malmö FF bör såklart vara favoriter eftersom de har ett bankkonto som kan bygga nytt i sommar, om så krävs.

IFK Göteborg, IFK Norrköping, Häcken, AIK och Elfsborg tror jag är närmaste utmanare men det här är ju tips som vem som helst kan räkna ut.

Jag ser i alla fall inget ”nytt Norrköping”.

Jönköping och Östersund åker rimligtvis ut, även om Falkenberg känns som årets Åtvidaberg (en dag tar det slut-syndromet).

Fiaskovarning? Helsingborg, extremt snåriga resurser i klubb som satt sig i klistret

Sensationsvarning? Örebro

***

…och jag vet inte, men landslagsspelare i fotboll är förstås också människor.

Jag, Långe Lundh, Tarlandao och Sundberg fick en genomgång av TV4:s säkerhetsavdelning inför avresan till Turkiet och även om de förmedlar läget och situationen som att ”det finns ingenting som tyder på att något kan hända” så ilar det ändå en liten olustkänsla i magen inför det här uppdraget (som jag själv valt att åka på, jag kunde ha tackat nej, det ska sägas).

Detsamma med mina anhöriga, vare sig Hannah eller Wilma, 16 år, ville att jag skulle åka.

Det är klart att förbundskaptener och fotbollsstjärnor eller deras omgivning upplever det likadant, lite mer eller lite mindre, oavsett om de säger någonting annat utåt.

Matchen är olustig. På många sätt.

Den borde inte spelas.

Så jävla sjuk är världen just nu.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

När Cupen äntligen blivit het: gnäll, gnäll, gnäll

I min nya tid som kulturell recensent tog jag ett snack med Olle Jönsson (han från Lasse Stefanz) när vi råkades under ett tågbyte i Hässleholm.

”Hallå buse!”

Det är så Olle gärna ”presenterar” sig, högt och tydligt.

Han undrade hur det var med Olsson, visade en bild på de två utanför Jones i New York och just som jag skulle ta ett snack om Lutoslawski så drog han en ”Dagens Garv”.

Den var fruktansvärt dålig,  helt i klass med de allra sämsta ”Dagens Garv”, och sen somnade han (lika högt och tydligt, ska sägas…)

***

Ola Toivonen och Micke Antonsson, de stod alltså närmast i tur att stekas från Erik Hamréns lojalitetsprogram och det kom inte som någon sensation.

Åtminstone inte Toivonen.

Antonsson var, trots allt, startspelare så sent som i play off-mötet med Danmark. Och nu är han inte med i truppen alls.

Men det är som det är, ibland måste en förbundskapten dra en gräns som skiljer rutin, tjänstgöring och (till och med) individuell kvalitet med ungdomlig entusiasm, framtid och mod.

Victor Nilsson Lindelöf är för mig helt given i en svensk trupp och jag kan känna att han kanske tillochmed ska ges chansen att spelas in som ett ordinarie alternativ sidan om Andreas Granqvist.

Jag tycker att VNL har ”det”, han visade det i U21-EM, han har vita det i Benfica och det finns ingen anledning att tro att han INTE kan visa det i ett A-landslag.

Och en sak som jag helt glömt att beröra är att Victor är oerhört målfarlig på fasta situationer, många av de mittbackar som Hamrén tvingats använda genom de senaste åren har varit helt iskalla i offensiven.

***

Det är trist att media att läsa om poliser som missköter sig i sin yrkesroll och det är förstås bra att utreda huruvida övergrepp på fotbollsmatcher undsluppit utredning av dunkla skäl.

Bra.

Sen tror – och hoppas jag – att de allra flesta poliser i tjänst löser komplexa situationer så som de är utbildade att lösa dessa. Även om jag inser att det 1) är oerhört svårhanterligt ibland och 2) finns människor som begår grova tjänstefel i alla yrkesgrupper.

Vi har all rätt att ställa mycket höga krav på en myndighet som polisen. Och på de instanser som har till uppgift att på ett korrekt sätt syna poliser som anmälts för (exempelvis) övervåld.

Visar det sig att det finns en anledning att ens ana att någon eller några  gjort sitt yttersta för att dölja eller skydda poliser som begått brott i tjänsten så är det inte bara allvarligt. Det är för jävligt.

Det allra mest sorgliga är förstås att det krävs den här typen av polisiär bevakning på alldeles för många fotbollsmatcher.

Varför är det så? Vad är skälet? Hur kunde det bli så? Vems fel är det?

Jag tror inte att det är polisens.

(Eller medias)

***

Johannes Hopf lämnade allsvenskan med ryktet av att vara en av seriens minst säkra kort på sin position.

Jag måste säga att jag själv var tveksam till om han ens skulle platsa i Hammarby.

Nu är han landslagsman.

Så snabbt kan det gå..

Det kan säga en del om det klassiska ”så fort du flyttar från allsvenskan kommer du ett steg närmare landslaget” men också att ”det alltid finns en möjlighet så länge du utvecklas och blir bättre”.

Jag förstår om Erik Hamrén vill testa Hopf när möjligheten finns, men det är den enda uttagning jag känner är lite udda i den här truppen. Inte för att Hopf inte är värd en chans efter en bra säsong i Ankara.

Patrik Carlgren är redan en del av framtiden, har hunnit bevisa det några gånger och är det något vi behöver testa inför ett mästerskap så är det väl INTE en tredjemålvakt?

***

Rätt många gnäller om januariturnéns betydelse och alla har fel.

Det har visat sig gång på gång, så även i den senaste A-landslagstruppen.

Emil Salomonsson hade aldrig fått en plats nu om det inte hade varit för vad han visade på turnén i Abu Dhabi, på match och träningar.

Även om säkert många känt att han borde ha fått det, så aldrig.

Han har förmodligen inte ens varit nära förut.

Istället var Anton Tinnerholm det givna valet från allsvenskan på högerbacksplatsen, men Salomonsson bevisade tydligt för den svenska lagledningen på senaste januariturnén att han var bekvämare och bättre i rollen när det var landslagsläger.

Ja, det spelar stor roll vad du uträttar i klubblaget och så skadet förstås också vara men de där samlingarna och matcherna i januari är absolut en väg in i A-landslaget för allsvenska spelare.

Tyck vad du vill om det, men så är det.

***

 

När vi äntligen fått bra fart på Svenska Cupen: gnäll, gnäll, gnäll.

Nu kommer det folk på matcherna, det är TV-sändningarna, det är drag och intresse.

Då är det fel på när lottningen görs ellr hur den görs, på att det inte alltid går att lösa arenafrågorna snabbt och smidigt, på vem man ska möta och när man ska möta dom.

Det senaste – som vi får se som ett tecken i tiden – är att Hammarbys spelare ”helst vill spela på konstgräs”.

Det är givet att det optimala vore att inga melodifestivaler, bandyfinaler existerade under samma period i den stad som får lag som går vidare. Eller att nån lirare på SvT placerade lottningen i ett sportprogram på kvällen istället för kl 06:50 för att piffa upp ett saggigt morgonprogram.

Alltid finns det något som kunde varit bättre.

Men detta jävla gnäll.

Vill vi ha tillbaka träningsmatcher på grus istället? Cupsamlingar i Gävle? Ointressanta matcher sommartid som ingen brydde sig och drog 900 åskådare när klubbarna kom med B-lagen och samtidigt basunerade ut att ”vi satsar på cupen”?

Bit ihop. Se det positiva.

***

20 minuter innan handbollsmatchen Sverige-Rumänuen i Kristianstad kom rumänernas förbundskapten, Tomas Ryde, förbi vår studio och snackade lite skit.

Bara i handbollen.

För övrigt en fröjd att få jobba med Tomas Axnér och de övriga i handbollsgänget igen.

***

”Vet du vilken fågel som bara har en blygdläpp?”

Frågade alltså Olle Jönsson.

”Nä, ingen aning”

”En halv grillad kyckling…hahahahhöhöhö”

En Dagens Garv blir aldrig sämre än så.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Steks du av Hamrén idag – då blir det nog inget EM

Mot Kristianstad.

I handbollens tecken, såklart.

Sverige möter Rumänien i damernas genrep till OS-kvalet och jag programleder sändningen i TV12.

Faktum är att det kan vara första gången jag är programledare för en handbollslandskamp…mycket handboll har det blivit genom åren, men jag har alltid haft en annan roll.

Jag ska inte göra en Perlskog här, för jag har trivts ypperligt i den roll jag haft, men det ska bli kul med något ”nytt”, nu när man fyllt 50.

***

Missar därmed att vara på plats på dagens oerhört intressanta presskonferens med Erik Hamrén.

Den som ger oss årets första ”riktiga” landslagstrupp, vilket inte ”bara” är en trupp till två träningslandskamper (Turkiet och Tjeckien), det är en trupp som på alla sätt kan indikera ganska mycket inför sommarens EM.

Om du inte har skadebekymmer och INTE är med i den här truppen, då tror jag möjligheterna är extremt små att ta en plats i sommarens EM-trupp.

Och det mest intressanta handlar inte så mycket om vem som kommer med, utan vem som INTE gör det.

I klarspråk: vem eller vilka spelare kommer Erik Hamrén att steka?

Kommer någon av de trotjänare/hamrénfavoriter som mest använts som  trupputfyllnad de senaste åren att plockas bort?

Får Ola Toivonen, Sebastian Larsson och Pontus Wernbloom hänga på ett varv till?

Hur gör han med försvarspositionerna?

Victor Nilsson Lindelöf seglar absolut upp som en väldigt stark kandidat till en startplats. Har du tagit en ordinarie plats i Benfica har du tagit det i ett lag av europeisk toppklass, inte någonstans i Holland.

Victor kan dessutom spela högerback (under U21-EM var han bara det) och jag vet att Hamrén gillar honom.

I mina ögon helt given i en trupp.

Ser vi till mittbackar är Andreas Granqvist förbundskaptenens förstaval, han har varit småskadad men är redo igen. Jag tror att Filip Helander, med kontinuerlig speltid i Verona, är med.  Och Erik Johansson, som nu är frisk och får spela i ny klubb. Micke Antonsson? Kvar eller ut för gott?

Och jag anar att Joseph Baffo kan vara en skräll på väg in i den här truppen. Han är  också en Erik H-favvo efter U21-EM och har – efter att ha varit helt sidsteppad i Halmstads BK – gjort en strålande debutsäsong i Eintracht Braunschweig, Zweite Bundesliga. Även Baffo kan ju med fördel spela på en ytterback.

Alexander Milosevic, som nu får spela i alla fall efter flytten till Hannover? Ja, kanske. För inte särskilt längesen startade Milosevic en EM-kvalmatch.

Får Jonas Olsson fler chanser av Hamrén? Är Pontus Jansson helt borta på grund av för lite speltid? Pelle Nilsson såklart rätt långt ned på listan i nuläget.

Det kommer inte finnas plats för hur många mittbackar som helst, inte ens i den här truppen, och det är möjligt att Erik Hamrén gärna vill prioritera sådana som även spelat en del ytterback.

För just på ytterbackspositionerna ser det inte helt ljust ut just nu.

Jag har tre givna i min bok: Micke Lustig, Ludwig Augustinsson och Oscar Wendt.

Vi vet att Hamrén inte är helt förtjust med det Wendt gjort i landslaget, vilket kan vara förståeligt för det har varit klart svajigt, men det det är ju inte så att alla spelare i Hamréns grundtrupp ständigt gjort supermatcher de senaste två åren.

Wendt har ju gång på gång visat i Bundesliga att det finns någonting där som landslaget måste kunna försöka dra nytta av.

Dock är Wendt skadad just nu och det är oklart om han är spelklar till landskamperna.

Högerback? Bakom Lustig har egentligen ingen imponerat i landslagsspelet i det kval vi har bakom oss och jag anser absolut att Victor Nilsson Lindelöf måste testas på den positionen.

***

På mittfältet finns idag två helt givna EM-spelare, en är Kim Källström som gått väldigt bra i Schweiz och som är den enda centrala mittfältare med klass (om inte Rasmus Elm kommer tillbaka) som har den kreativitet som behövs, även om det går långsammare och långsammare för varje år som går.

Den andra är Emil Forsberg, idag en av Hamréns allra mest givna startspelare.

Vem kompletterar Källström på mitten och vem tar den andra kanten?

Vi har fem starka Håkan Mild-alternativ: Oscar Lewicki, Albin Ekdal, Pontus Wernbloom, Oscar Hiljemark och Gustav Svensson. Det lär inte finnas plats för alla.

Lewicki känns klar. Möjligen också Ekdal, som dock haft skada och vars landslagskurva pekat något nedåt. Får Wernbloom (som spelar match efter match i CSKA) hänga på en sväng till, även om han ansetts vara mil (med några få undantag, som inte varit någon succé) från en Hamrénsk startelva under flera år? Ska han vara med för att han varit med förut eller ska han vara med för att han ska göra skillnad?

Oscar Hiljemark springer benen av sig i Palermo och gör det helt OK, han är dessutom rätt mycket framtiden. Finns det en plats kvar till honom?

Gustav Svensson sålde sannolikt sin plats när han flyttade till Kina.

Och Rasmus Elm, som förbundskaptenen hintat lite om? Kommer han tillbaka till den nivå vi så gärna vill? Vill han ens själv?

Det blir inte lätt för Erik Hamrén att göra sina val där.

Mina nya alternativ på kanterna – sådana som absolut bör ges en chans – är Sam Larsson, Robin Quaison och kanske Kristoffer Olsson.

Hinner Alexander Farnerud komma tillbaka från skada? Är Alexander Fransson ett alternativ om han får spela fullt ut i Basel eller Victor Claesson om han gör en kanonsäsong i Elfsborg…det finns absolut kvalitet att kräma ur all de tre.

Jimmy Durmaz har bevisat att han är klar, kan dessutom användas med fördel i ett 4-3-3.

Sebastian Larsson med begränsad speltid i Sunderland: se Wernbloom. Håller Erkan Zengin när det blir på riktigt i ett slutspel? Abbe Khalili fick noll förtroende när han var med i truppen under hösten, vad innebär det nu?

***

Zlatan Ibrahimovic, John Guidetti, Marcus Berg, där har vi tre forwards som jag ser som givna i en EM-trupp.

Jag tänka mig att Hamrén väljer att ta ut enbart fyra stycken, lite beroende på vilka typer av mittfältare som väljs och vad det finn för alternativ att tillgå på anfallspositonerna.

Normalt ska inte Ola Toivonen vara aktuell, sett till hur det sett ut i landslaget och ser ut i klubblaget, det skulle möjligen vara i brist på tillräckligt bra konkurrens eller att han hamnar i en vansinnig form helt plötsligt.

Här är mina alternativ: Isaac Kiese-Thelin (om han blir skadefri), Emir Kujovic, Mikael Ishak, Alexander Gerndt och Gustav Engvall.

**

Målvaktspositionen är förstås också lite delikat, sett till att givna ettan Andreas Isaksson fått spela så lite i klubblaget. Nu har han dock stått i de senaste två ligamatcherna.

Isak är ändå med, han har aldrig gjort bort sig i landslaget och har den rutin vi kan behöva på den positionen.

Jag är övertygad om att Robin Olsen är tvåa och att Patrik Carlgren och Karl Johan Johnsson kämpar om den tredje platsen när Kristoffer Nordfeldt sitter och räknar Premier League-cashen på Swanseas bänk.

***

Jag kan tänka mig att Erik Hamrén tar ut en ganska omfattande trupp, det är två landskamper på kort tid (Turkiet i Antalya 24/3 och Tjeckien på Friends 29/3) och dels är många mitt uppe i ligaspel och dels är det här enda chansen till test innan truppen till EM tas ut.

Landskamperna i maj inför EM spelas med den EM-trupp som redan kommer att vara uttagen.

***

Studio på plats i Kristianstad Arena.

Då blir Bella Gulldén glad.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

PSG är ett annat PSG (precis som det är med damlandslaget)

Tillbaka i matchen: padel (så mycket som möjligt), fotboll och drillning på gym No18.

Problemet är att jag inte längre är 23.

Eller att jag inte har förstått det.

Femsetare i fredags följdes upp med ett gäng futsalmatcher i turnering fram till en semifinal i lördags, ny padel i söndags, svårt gympass i tisdags, nytt idag.

Kunde knappt gå i helgen, sitter nu med en nackspärr och hankar mig fram.

Men det vore synd att klaga, jag är glad att jag ändå har kraft kvar att försöka och allting kan alltid vara värre.

***

Sveriges fotbollstjejer till OS, alltså, efter tre ”1-0-matcher”, även om en blev 1-1.

Det var tillbaka till ruta ett som gav Pia Sundhages lag OS-platsen och eftersom det var Rio de Janeiro som var målet och inte ”underhållande fotboll”, då är det bra nog.

När svenskorna åker till Brasilien har alla för längesen glömt hur det gick till och det är också shit the same.

Knappt tre passningar i rad, snedträffar, bollbehandling som om bollen vore strömförande, svagt närkampsspel och en fullständigt ofattbar bakåtpassning från en stackars holländska som blev räddningen…so what, det löste sig.

Och i ett OS-kval handlar det bara om att ta sig till OS. Sen får det gå hur till lite hur som helst. Bara det lyckas.

Men.

Mycket behöver bli rätt mycket bättre för att nå framgång i slutspelet.

Sverige behöver större trygghet på fler fötter än Caroline Seger, Sverige behöver kreativitet överallt, Sverige  behöver speed i kant- och djupledsspelet och lagets fixstjärna, Lotta Schelin, måste bli farligare än ett glas vatten i och runt motståndarnas straffområde.

Så det finns att jobba på, vilket jag tror att Sundhage är medveten om.

Men hellre göra det i ett OS, än inte alls.

***

Paris Saint German slog ut Chelsea och även om det var exakt vad de gjorde förra säsongen så är det ändå annorlunda.

PSG har en annan grund idag än vad de haft förut.

Med lite flyt så skulle det kunna räcka hela vägen, åtminstone till en final, även om Barcelona och Bayern fortfarande bör betraktas som favoriter i turneringen.

Real Madrid? Lite bättre än PSG i gruppspelet, men känns ändå så pass fladdrigt i omgångar att de skulle kunna gå på en mina mot de fem-sex bästa.

Och Zlatan Ibrahimovic…ja, vad finns det att säga?

Som jag påpekat förut, inte ens han själv kunde förutse att han vid 34-års ålder skulle vara bättre än någonsin.

Jag kan fortfarande inte peka på någon annan forward som bara blivit bättre och bättre efter det att han fyllt 30 år.

Och kan/kunde Totti hålla på hög europeisk nivå hela vägen upp till (nästan) 40, så borde det rimligtvis vara möjligt även för Ibrahimovic.

***

Var det inte väldigt bra att cupkvarten mellan AIK och Hammarby sköts fram några dagar så att matchen kunde spelas i Stockholm och inte 10-15 därifrån?

Var det inte rätt skönt att någon släppte på paragraferna så att matchen kunde gå någon dag senare i Stockholm, istället för i Norrköping eller Örebro, som var alternativen.

Jag måste säga att jag nog tycker det.

Men då får alltså SvFF skit 8av Hammarby) för att de inte kommunicerat enligt paragrafryttare och då är DET fel.

Måhända har tillvägagångssättet inneburit att alla inte varit inblandade eller fått veta vad de ville veta när de skulle veta det eller vad det nu handlar om.

Men är det något att tjafsa om?

08-derbyt kan spelas i Stockholm och inte någon annanstans.

Bra löst, hur det än gått till.

***

Zlatans passning 1-0.

Di Marias passning till Zlatan.

Det går inte att få en passning till mera ”avgörande” än så.

Just ”avgörande” pass är annars ett misshandlat ord, men på Stamford Bridge denna afton fanns det absolut fog för uttrycket.

***

Filmen från det danska SvFF, DBU, när Åge Hareide ringer upp debutanten Henrik Dalsgaard är fantastisk.

Tänk er den med svensk förbundskapten (välj själv vem ni vill sen 1996)…nej, det finns inte.

***

Jag ser hellre att en handbollsstjärna ändrar sitt ”definitiva” beslut om att sluta i landslaget än en som inte vill vara med alls.

***

Den här filmen är ju ren och skär (men smart) reklam…men även den väldigt mycket underhållning.

Jag tycker lite synd om killen, förstår att han tappar all fattning när Zlatan dyker upp (vem hade inte det i det läget?), men han har såklart fått godkänna allting i efterhand.

***

Det tog några år, efter det att jag skrev om padel i den här bloggen första gången, men nu när sporten har kommit till Stockholm: EXPLOSION!

Det är så roligt att inte ens en nackspärr sätter stopp.

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer