Patrick Ekwalls blogg

Därför fortsätter jag på TV4

25 november 2014 15.33, Patrick Ekwall

En julidag 1993 ringde Göran Svedberg mig och frågade om jag ville börja jobba med TV.

På eftermiddagen skrev jag på ett avtal med TV4 Skånes VD, Kaj Persson, som gav 15.000 spänn i månaden.

Dagen därpå var jag på redaktionen för att göra TV för första gången i mitt liv och en vecka senare drog vi i gång ”Skånesporten”, ett lokalt skånskt sportprogram, det första i sitt slag.

Sen har det flugit iväg,

På TV4:s sportredaktion sen augusti 1994, först fast anställd och sen frilans år 2000.

Det är förstås klart att du till slut funderar på om du ska testa någonting helt annat. Innan det är för ”sent”.

”Det ringer i upploppsklockan”, som Långe Lundh gärna påpekar inför en stundande 50-årsdag.

Ska man dra till och göra någonting nytt och annorlunda så känns det som om det måste göras nu. Eller åtminstone ganska snart.

Därför var jag på på väldigt mycket allvar beredd att lägga ned mitt långvariga samarbete med TV4 för att kasta mig rakt ut över stupet. Utan fallskärm. För att ge möjligheterna och spänningen en chans.

Någon annan TV-kanal var aldrig aktuell för det fanns inga konkreta erbjudande.

Jag hade mycket väl kunna sätta mig på en kammare och skriva en kriminalroman. Eller ägna mig på heltid åt Diffiuclt By P, min klädkollektion som är ett väldigt roligt hobbyprojekt.

Men allt det där kräver ju sitt mod eftersom du aldrig riktigt vet hur mjukt du landar, speciellt inte om du hoppar utan fallskärm.
Sen handlar det om att tänka på andra än bara på sig själv.

Jag kan sätta mig själv på pottkanten men har ingen lust att riska sådant som omedelbart påverkar familjen.

Så jag fegade ur, om ni så vill.

Och självklart handlade det också om att TV4 erbjöd mig ett bra kontrakt över två år, ett avtal som jag tror och hoppas vi kan göra någonting bra med och där ambitionerna är att jobba fram lite nytt och spännande.

Annars hade det varit som det har varit.

Så, visst, jag kanske fegade ur men jag tycker också att man ska respekt för det jobb man har eller erbjuds, inte minst i dessa dagar, och man ska respekt för framtiden.

Det är möjligt att jag hade haft lyckan att ramla över något som skulle anses som en mycket bättre och roligare utmaning.

Det är minst lika möjligt att ingenting hade hänt och då hade jag fått hänga där i luften och försökt flaxa med armarna…det är relativt enkelt att förutse hur jag hade landat då.

Så det finns ingenting att ångra överhuvudtaget, bara blicka framåt mot två nya år i TV4:s tjänst.

Vi hörs. Och ses.

Igen.

 

Är du realist så överraskas du inte av verkligheten

19 november 2014 11.45, Patrick Ekwall

Fakiren!

I säng strax före kl 01:00 efter Stade Velodrome, i taxin kl 05:00 till flygplatsen.

Det är att bita ihop men det är också att välja, som det alltid är när det står mellan flygtider.

Egentligen var flighten kl 13-någonting på den perfekta tiden för ett flyg i min smak; inte för tidigt, inte för sent.

Men hem till Stockholm kom du endast via ett byte.

Och när Långe Lundh under lunchen igår påpekade att fakiren visserligen var en jävulsk fakir, sett till att det var avspark kl 21, men att den innebar landning kl 11 på Arlanda – innan våra kollegor (som åkte 13-flighten) ens lämnat hotellet i Marseille – då ändrade jag mig.

Det handlar alltid om en avvägning, om att ge eller ta: efter ett tiodagarsrace med landslaget vill du väldigt gärna hem, men du vill (och behöver) också sova.

Antingen biter du ihop och tar en dag som en zoombie för att rädda hem en halv dag på hemmaplan, med allt vad det kan innebära.

Eller så ger du dig några goa sömntimmar och är hemma vid 19-tiden, där en hel dag upplevs som en resdag och ingenting annat.

Jag hatar att stå inför sådana val, för egentligen vill jag bägge lika mycket.

***

Jakten går nu.

På Erik Hamrén. På landslaget.

Det är så det blir när resultaten inte betraktas som tillräckligt bra.

Och – i det här fallet – när Hamrén väldigt tydligt tappat stora delar av folkets förtroende och det är riskfritt att svinga hejvilt.

Kan också benämnas populism.

Eller verklighet.

Jag har inga problem med att sågen går, vare sig gentemot förbundskaptenen eller spelarna. Även i en nyanserad värld går det inte att komma ifrån att det finns formuleringar eller bistra slutsatser som är väldigt motiverade.

Men.

Om det är nu är skit det vi hör och det vi ser, vad är alternativet?

Istället för att låta tangenterna dansa vackert, skippa gärna ett semikolon och gå rakt på sak:

Ska Hamrén avgå? Fine. Vem vill vi ha istället?

Hasse Backe möjligen, Henrik Larsson kanske. Kanon. Vad ska de trolla fram med det spelarmaterialet som finns till förfogande?

Jag ser gärna en förfriskning av HELA den landslagsorganisation som vi har idag, ett modernare nytänk i upplägg och visioner. Det är möjligt att det då skulle kunna innebära en ny förbundskapten för att restaurera och renovera över hela linjen, för att bygga en framtid runt den intressanta generation U21- och U-18-generation som finns. Det som ligger efter en tid utan Zlatan Ibrahimovic.

Det är ett generellt beslut som förbundsstyrelsen får ta.

Men såväl SvFF, som förbundskaptener, som vi i mediapacket som alla som älskar att se och följa landslagsfotbollen är inte sig själv närmare än nästa slutspel.

Och idag står vi där med de spelare vi har, det är en insikt nog så viktig att den inte bara kan glömmas bort.

***

Jag var inne på det i senaste blogginlägget, det har inte varit något bra landslagsår.

Vare sig resultat- eller spelmässigt.

Men när jag åkte till Stade Velodrome var jag orolig för 5-0 i arslet.

Ja, Sverige var fullständigt chanslöst.

Ja, Sverige kunde fått stryk med ännu mer.

Ja, det var klasskillnad.

Sett till förutsättningarna, hade någon räknat med någonting annat?

Att försvara sig bra är en del av spelet, det gjorde många rätt skickligt i det svenska laget.

Och kan vi komma på om någon enda svensk spelare i upplagan vi såg på Stade Velodrome som hade tagit en plats i Frankrikes trupp? Kanske kantboll på Isaksson, men inte mer än så.

Då blir det som det blir, det kan inte ha kommit som en överraskning för någon.

Jag har sett på pappret bättre svenska lag bli utspelade förut och i några fall har det varit värre än det här:

Lagerbäck/Söderbergs vimsiga premiär i Vigo 1996, 4-0 till Spanien som kunde varit 10-0. När ett nytt lag/system skulle spelas in.

Argentina i VM 2002. såklart, där Anders Svenssons frispark och Magnus Hedmans storspel räddade mirakulösa 1-1.

Spanien i Madrid dit vi kom med ett kanonlag under Lagerbäcks ledning men aldrig kom över halva plan, spanjorerna vann med 3-0.

Holland i Amsterdam när Hamréns lite naiva offensividé körde rakt in i väggen, 4-1 till holländarna som hade lekstuga.

Och Tyskland, trots allt, i Berlin som i 60 minuter var en kattens lek med råttan innan himlen ramlade ned (4-4), vilket den sannolikt bara gör var 3000:e år.

Att Sverige åker på en rejäl svängom om mot riktigt bra motstånd händer ibland.

Nu kom vi med vad vi hade, in flögs Emil Krafth rakt in på en högerback, Pontus Jansson fick tampas med Gignac och Benzema, Isaac Kiese Thelin som knappt fick spela på Nya Parken i Norrköping tog dueller med Varane och Pogba, Erkan Zengin såg en helt annan kaliber än när Karabukspor och sånt kommer på besök till Eskesihir och en Nabil Bahoui hamnade i en hetluft han aldrig någonsin känt av förut.

Det blev som det blev. Det kunde absolut ha varit värre.

Jag tycker Sverige gjorde en tapper match, vi hade inte ett lag som skulle kunna etablera ett eget spel mot Frankrike av idag på bortaplan.

Det är verkligheten.

Och jag återkommer gärna till vad Jonas Thern en gång sa till mig, som tränre för Halmstads BK inför en match, när vi tittade genom laguppställningen:

”Patrick, man tager vad man haver”.

***

Fransoserna kan sin catering och den middag vi bjöds på papptallrikar i ett tält på en parkering sidan om TV-bussen var som en dröm för vilken svensk finrestaurang som helst.

***

Vad är det med fotbollsproffsen och deras faiblesse för Louis Vuitton?

Ja, de handlar ju inte om kvalitén direkt utan att visa att man har cash.

Men dels tycker jag att det är rätt fult och lite överklasstantigt i stilen och dels är det ju så sjukt tacky.

***

Pontus Wernbloom saknades också i den här matchen, ljumskskadad. Det ska vi heller inte glömma. Han hade älskat att ta sig an fransmän i en sån här match, minst lika mycket som han gör det i Champions League.

***

Stackars, stackars, Lucas Digne.

21 år och en av sina första landskamper och så blir han fullständigt utbuad och nedsablad av sin egen franska publik.

För att han spelat ett halvår i Paris SG, som Marseilleborna hatar.

Det var sorgligt att höra, han spelade trots allt för landets nationallag.

Jag minns ju när Gary Sundgren buades ut på Ullevi i samband med en landskamp, men det var bara en viskning av det Digne fick uppleva.

***

Vi ska inte glömma att Albanien mötte ett minst lika starkt (Benzema från start) franskt lag i fredags och spelade 1-1 i Rennes. Albanerna var väldigt bra och höll spelet hyggligt uppe.

Nu är Albanien inget skitlag (tvärtom, de slog Portugal borta och fick oavgjort mot Danmark senast), men ändå.

Det säger något, det också.

***

Hade det varit en tävlingsmatch så tror jag inte att Bahoui startat, jag tror inte att Kacaniklic tvingats spela (första halvlek)  i en roll han aldrig haft förut, jag är övertygad om att Albin Ekdal hade varit given.

***

Marseille kunde sina svenskar, nästan oavsett du frågade så hade koll på Gunnar ”Säffle”, Roger Magnusson (såklart!), Anders Linderoth och Klas Ingesson (som bara gjorde ett fåtal matcher för OM).

***

Pontus Jansson hade växt och mognat i sitt spel på bara ett halvår i Italien. Intressant.

Och det märktes väldigt tydligt att Andreas Granqvist älskade den här typen av matcher.

***

Nu dröjer det drygt fyra månader till nästa tävlingsmatch.

Då väntar Moldavien i Chisinau.

Ett moldaviskt lag som fixade 1-1 med mersmak mot Ryssland på bortaplan men fick stryk mot Liechtenstein hemma…de vet hur de tar sig an ”bättre” lag, kan inte föra matcher.

Då måste Erik Hamréns landslag ta tre poäng och då finns det ingenting att skylla på längre.

***

Skriver dessa rader i en taxi på väg hem till Blacksmithfield i Apple Bay-area.

Klockan är strax efter 11:00 och Tarlandao, Sundberg och Co har precis lämnat hotellet i Marseille.

Här och nu känns det som om beslutet jag tog var rätt, så jäkla rätt.

 

Resultaten räknas, visst är det så det brukar heta?

18 november 2014 12.28, Patrick Ekwall

Minns Stade Velodrome 1998; minns Christophe Dugarry, minns rätt otäcka kravaller utanför när England  skulle möta Tunisien.

Då var velodromen väldigt mycket en velodrom och du kunde blicka ut över bergen, nu är det det någonting från en planet som har landat.

En futurristisk arenadrake, ett riktigt monster, helt i klass med de som japanerna monterade ihop till VM 2002.

Och jag minns ett handbolls-VM här några år senare, Sverige spelade en del matcher på en arena bakom Stade Velodrome innan semifinaler och final i Bercy – två matcher som aldrig går att glömma.

För att inte tala om Bandol, kustpärlan 20 minuter bort mot Nice-hållet, där jag och lille-Tobbe huserade på ett litet strandhotell under fotbolls-VM och där tidvattnet kluckade i takt mot husväggen utanför fönstret varje morgon.

Nu strålar novembersolen starkt denna morgon över vårt lilla hotellchateaux vid turisthamnen inne i stan och just därför skulle jag kunna drista mig till att jag saknat Marseille.

Men man minns oftast bara sådant man vill minnas.

***

Erik Hamrén kallar alltså in Emil Krafth och inte bara direkt in i truppen, utan rakt in i laget.

Jag gillar unge Krafth, här finns något för framtiden men han har inte haft en mästarsäsong i klubblaget direkt och nu kastas han av förbundkskaptenen rakt ut i den allra djupaste av bassänger.

Äta eller ätas, simma eller drunkna.

Någonstans kan jag gilla det skarpa läget och jag har ingen anledning att misstro Krafth.

Men så pass skör var alltså den här stora  landslagstruppen att när en högerback blev skadad då tvingades man hämta in en helt annan utifrån.

Lustig skadad, Pierre Bengtsson begränsad på fel kant, Johan Larsson och Mattias Johansson tokdissade, Anton Tinnerholm skadad och Sebastian Larsson ”vägrar”.

Då har vi en trupp med sisådär tio tänkbara yttermitfältare, men inte en enda högerback. Är inte det lite udda?

***

Landslaget borde alltid skicka fram Kim Källström.

Han vill prata, han kan prata och det är alltid värt att lyssna till.

***

Peter ”Foppa” Forsberg, en stro idrottsman och en minst lika stor människa.

Jag gläds åt alla hyllningar som han nu får ta del av.

De gånger han varit med och spelat fotboll (han är bra!) i TV-laget har han varit som vem fan som helst. Aldrig gjort skillnad på folk och folk, alltid tagit sig tid att prata med allt och alla. Inte en antydan till vare sig divalater eller superstarbehandling någonstans.

***

Jag har varit med tillräckligt länge för att ta ”kriser” mellan media och fotbollslandslag för vad det är, rätt ofta är det uppförstorat. Från bägge håll.

Minns de långa knivarnas presskonferens nere i en mörk källare i Bratislava 2000, när Sverige kom direkt från 0-1 hemma mot Turkiet.

Minns hetsen kring Lagerbäck (som mu många gärna vill glömma) i samband med Tysklands-VM.

Och jag kan tillochmed minnas jakten på Olle Nordin i en svunnen tid.

Nu är det lite av en viskning i jämförelse, om än lite spänt.

Det enda som egentligen är gemensamt är….tralalala…resultaten.

Sådan är branschen och det är tränare/ledare/spelare väldigt noga med att poängtera när reultaten är bra (men spelet kanske inte är det).

2014 har resultaten varit mindre bra. Minst sagt.

Det kan finnas tusen olika förmildrande omständigheter till det, men ändå: inte bra.

Då kan det inte komma som en överraskning om det kommer kritiska frågor, skrivs kritiska texter eller jagas svar på spörsmål och detaljer som ibland vill sväva i luften.

I ett ständigt umgänge med media i en resultatbaserad bransch så måste det vara den allra mest naturliga utvecklingen som du kan tänka dig. Formulär 1A.

Sen kan alla få tycka vad fan man vill om de frågor som ställs, det är en annan sak.

Landslagssledningens uppgift är att svara på frågorna och inte recensera dom.

En väldigt enkel regel, som du lär dig på den allra billigaste kurser i mediahantering, är att ha ett bra svar, även om frågan anses vara dålig.

Jag ska ändå ge Hamrén att han svara på frågorna. Han tycker att Lundhs frågor är konspiratoriska ibland och det får han såklart tycka, men han svarar.

Men landslagets chef, Lasse Richt, tycker alltså att frågorna är dumma och inte borde ställas.

Jag tycker att det vore dummare att bara ställa frågor om huruvida två segrar på ett landslagsår, mot Liechtenstein och Estland, är bra eller dåligt eftersom svaret är givet.

***

Isaac Kiese-Thelin, vilket osannolikt år.

Tänk om någon sagt till honom i våras att han skulle avsluta året som Zlatan Ibrahimovics ersättare på Stade Velodrome.

Du hade blivit idiotförklarad.

***

Det är inget miserabelt landslagsår, men det är ett väldigt mediokert.

Det räddas upp av att EM-kvalet varit godtagbart resultatmässigt, åtminstone under ett kval som är lättare än någonsin att lösa.

1-1 mot Österrike har varit årets bästa och smartaste match av Hamréns landslag, taktiskt såvål som resultatmässigt.

1-1 hemma mot Ryssland ansågs OK, trots straffmissen, men sett till hur ryssarna presterat under hösten: vi borde kanske ha vunnit den matchen, trots allt?

2-0 hemma mot Liechtenstein var 2-0 hemma mot Liechtenstein.

Och 1-1 borta mot Montenegro? Ja, jag tror att resultatet låter bättre än av det egentligen var. Montenegro är ett bra hemmalag i kaotisk miljö men också ett klart begränsat lag med skadeproblem.

Därutöver?

Sverige har träningsspelat och det innebär såklart att det har testats. Då kan det bli vad det blir.

Men testen har inte slagit speciellt bra ut alla gånger och det är ju inte direkt så att våra motståndare INTE gjort samma sak.

Turkiet slog oss borta med 2-1 i mars, sedan Ola Toivonen fått en bakåtpassning i famnen och gjort Sveriges enda mål. Sverige gjrde en högst medioker insats med flera frågetecken i försvarsspelet.

Vi träningsspelade mot Danmark (borta) och Belgien (hemma) i juni. 0-1 och 0-2.

Nytt system, 4-3-3. Hyggligt motstånd, såklart, men inte ett mål framåt.

I stort sett utspelade i en halvlek mot Danmark, en hygglig andra halvlek. Och belgare på träningsläger inför VM skojade ganska lätt bort ett svenskt lag när så behövdes på Friends.

Sen slog vi såklart Estland, som nyligen spelade 0-0 mot San Marino, med 2-0 när Zlatan firade 50 mål. Ingen kan påstå att spelet i den matchen var ett fyrverkeri.

8-8 i målskillnad, två segrar, tre förluster och tre oavgjorda är inget bra landslagsår resultatmässigt.
Och spelmässigt har det alldeles för ofta gått på kryckor.

4-3-3 (eller 4-5-1) har snarare gett stadga åt försvarsspelet än någonting annat, vilket förvisso var behövligt men vi har också haft ett landslag som gjort för få mål.

Sen är förstås frågan vad vi kan kräva av det här landslaget, inne i någon sorts generationsväxling med spelare som i alldeles för många fall har det tufft i sina klubblag? det kanske inte är mer än så här, att vi fortfarande har ett läge i EM-kvalet som innebär att vi inte är bortkopplade (inte alls).

Jag undrar mest vilka krav som Erik Hamrén ställer? Resultat- såväl som spelmässigt?

***

Är det sant att någon i landslagsledningen tyckte att det var en ”jobbig resa” att flyga två timmar charterplan från Montenegro till Marseille?

***

Det ska bli väldigt kul och intressant att se Pontus Jansson från start.

***

Ja, det är såklart underligt att Erik Hamrén totalt ignorerar Johan Larsson, allsvenskans i särklass bästa försvarsspelare 2014, när så många högerbackar fallit bort på grund av skador.

Det kan också anses konstigt att Mattias Johansson helt är bortplockad.

Åtminstone är det inte särskilt konstigt att det uppstår frågor kring det.

Erik Hamrén väljer vilka spelare han vill och de spelare som han anser vara bäst lämpade till ett landslag, det är hans jobb.

Men om nu Larsson och Johansson varit så pass framträdande som de varit i sin klubblag och INTE blir uttagna, samtidigt som alla vet att de inte dragit jämnt med U21-kaptenen Håkan Ericsson…ja, det är inte svårt att förutse frågan om det finns ett samband.

Om det inte gör det? Fine, svara exakt så.

Nu sa Erik Hamén att han valde bort Johan Larsson, efter Tinnerholms skadebekymmer och nej tack, eftersom Larssons styrka är i offensiven och i samma andetag menade han att Emil Krafth har samma egenskaper.

Han tog heller inte ut Mattias Johansson, som är något mera traditionellt defensiv, utan valde att bryta loss Krafth från U21-landslagets läger på Cypern.

Det kan vara Hamréns absoluta övertygelse om att det är det bästa tänkbara valet, så som läget ser ut nu, jag har inga problem med det.

Men att det ifrågasätts kan inte komma som en sensation.

***

Didier Deschamps, altid en favorit sedan jag träffat honom över en hel dag i Valencia i samband med en EM-krönika hösten 2000, kommer tillbaka till Marseille.

Det ska bli intressant att se hur han tas emot.

***

Ala vet vi att det hinner hända mycket på kort tid i landslagssammanhang, nästa tävlingsmatch är i mars i Moldavien.

Där och då kommer det bara att krävas seger. Oavsett hur det ser ut.

**

Det här med tolkar till presskonferenser om fotboll.

I Montenegro satt en dam, som sannolikt var nån sorts lärarinna, som talade perfekt svenska men som aldrig någonsin hört eller pratat i fotbollstermer. Hon översatte ordagrant och pratade om ”landskap” när hon menade mittfält och så vidare.

Här i Marseille en klassiskt arrogant fransman som inte antecknade ett ord, som sen översatte svar på tre minuter med att överlägset sammanfatta i sju sekunder och ibland hitta på egna ord (tre års franska i grundskolan gav ändå något).

Säger man ”världscupen i Brasilien” om senaste VM så är det såklart oklart huruvida det är med kunskaperna i fotbollssvenska.

Ingen viktig grej.

Mest lite humor.

***

Hur jag kommer att minnas Marseille och Stade Velodrome i november 2014?

Det beror ju mest på hur det slutar.

Det är resultaten som räknas. Det har vi lärt oss.

Ibland ser vi det lite annorlunda (eller inget alls)

16 november 2014 11.50, Patrick Ekwall

Jag, Nannskog, Tarlandao och Jane Björck fick våra mediaplatser på Gradski Stadion längst nere i en hörnet, vi delade med några kedjerökande farbröder, 25 uppspelta barn som gått in med spelarna inför matchen och sidan om oss…bakom gallergrind och bastanta kravallutrustade poliser…ett hetsigt gäng som ägnade hela matchen åt att skrika könsord till Zlatan och vifta med det långa fingret mot de svenska supportrar som fanns på kortsidan; är du uppväxt på Lindängen i Malmö under 70- och 80-talet så hade du inga problem att känna igen varenda ord som skreks.

Det var omöjligt att se någonting överhuvudtaget av vad som hände på den sida som var Sveriges försvarande vänstersida i första halvlek.

Vi satt på skitiga plaststolar, var väldigt, väldigt långt från TV-skärmar med repriser och när vi vill ha en kopp kaffe eller en flaska vatten i paus så fick jag och Nannskog gå ut, utanför arenan, till en montenegrinsk Seven-Eleven.

Det var en lagom liten promenad och vi var tillbaka precis i tid till andra halvlek.

Det är så det är med olika bortamatcher, det är annorlunda.

Du får lära dig att leva med det.

***

Vi har sett det tidigare, framförallt från Emir Bajrami och Chippen, och det tenderar till att vara patetiskt i en fotbollsvärld på landslagsnivå: Det är inte nödvändigt att spela bollen till lagkaptenen i laget VARENDA GÅNG du har tillfälle eller varenda gång som lagkaptenen vill ha bollen.

Så när Jimmy Durmaz, eller framförallt Erkan Zengin, gör exakt just det, så blir det lite som när småkillarna i knattelagets sjumanna helst passar till bästa kompisen som bor på samma gata.

I det här fallet så är det ju snarare så att det rätt ofta är bättre att söka ett alternativ än just det som motståndarna alltid VET att du ska söka och som de väljer att skärma av med rätt mycket kraft.

Zlatan Ibrahimovic kan göra mer med en boll på Gradski Stadion än de flesta andra i hela världen men han kan inte gör allting själv och med den bevakning han har i ryggen, på sidan, över, under, bakom, framför sig skapar ofta utrymme för många andra.

Då kan vi inte ha två spelare som inte vill se det.

***

Jag, liksom många andra med mig, gillade Erik Hamréns offensivbalanserade startelva INFÖR matchen.

Få, eller ens någon, protesterade mot vad som presenterades.

Jag trodde verkligen att det var elva spelare som skulle kunna åka från Podgorica med tre poäng, för SÅ bra är inte detta brandskattade Montenegro. Inte ens på hemmaplan.

Sverige skulle kanske ha vunnit sett till hur matchen såg ut, Sverige borde ha vunnit sett till förutsättningarna.

***

Man ser alltid olika på det.

Stevan Jovetic tyckte:

Straffen var solklar.

Domslutet vill Ekdals mål var korrekt.

Montenegro hade fler klara chanser än Sverige.

***

Undrar hur mycket Uefa-böter som Montenegros Fotbollsförbund budgeterar för varje match?

Bengaler, inspringande fans, kastade stolar (mot sina egna ledare), knallskott och ett gäng kvittorullar som kom flygande mot svenska spelare.

”Oväntat lugnt”, tyckte min kollega på Montenegros TV-kanal.

***

Däremot tycker jag att Erik Hamrén borde ha plockat in Sebastian Larsson på högerbacken när Micke Lustig gick sönder strax före paus.

Pierre Bengtsson fungerade relativt prickfritt som vänsterback men blir en helt annan begränsad spelare som högerback.

Det skapade osäkerhet och oro över hela försvarsspelet.

För mig är Pierre Bengtsson vänsterback, lika mycket som Kim Källström är mittfältare.

***

Zlatan?

Det var han som gjorde målet, inte bara att han petar in bollen, han vann inlägget från Källström i tuff kamp och det var efter nednickningen till Forsberg som läget kom.

Det var han som drog en frispark i stolpen och det  var han som drog en back i första halvlek i straffområdet och tryckt iväg ett skott som var extremt nära mål.

Det var han som hotade i djupled rätt många gånger, när han ibland var tveksamt offsideavvinkad och ibland inte fick passningarna så som han kan få dom i PSG.

Han skulle mycket väl ha kunna avgöra den här matchen på egen hand. Så är det ju alltid med Zlatan Ibrahimovic.

Men han var också märkt av sina skadebekymmer och lite speltid.

Han var inte lika stark i närkampsspelet, han såg lite styltig ut och halkade omkring en del och han var ovanligt slarvig i passningsspelet.

***

Jag tycker att Albin Ekdal känn allt mer som en tongivande och viktig mittfältare i landslaget, likt en Tobias Linderoth som dessutom är målfarlig.

Skönt flyt i steget, aldrig rädd för att hålla i bollen för att skapa ro och sällan en missad passning (även passningarna knappast är särskilt riskabla alltid).

Och så pass mycket kraft och luft i lungorna att han ganska ofta är på plats när det luktar målchans, vilket ju känns som en bra egenskap för en mittfältare vars huvudsakliga uppgift är att balansera upp laget.

***

Allt det här skrikandet och gestikulerandet som blir vanligare i landslaget, vad tycker vi om det?

Ja, frågar du spelare och ledare i samma lag så säger det att ”det är viktigt att diskutera, det är ett friskhetstecken” och yada, yada.

Frågade du Stevan Jovetic så var han överraskad och undrade om det var dålig stämning i laget.

Och ser du det på håll…eller i en TV-ruta…så ser det ju ut som det gör.

Andras Granqvist och Kim Källström gapade vilt efter ett par hörnor, Granqvist och Ibrahimovic hade en väldigt eldig (och då är jag snäll) diskussion efter ett uppspel.

Det är möjligt att allting är frid och fröjd.  Men det SER inte alltid så ut.

Och om allt hade varit som alla vill att det ska vara så hade vi sannolikt sluppit de här ”incidenterna”.

***

Mot Marseille.

***

Tänk att så många tunga tränarnamn misslyckas me  ändå lär få nya bra jobb igen. Och igen.

van gaal, Advocaat, Ranieri. Capello.

***

Det var inga vackra ord som skreks på Gradski, men jag utgår från att Zlatan är van vid det på bortamatcher. Inte minst i den här delen av Europa.

Men annars gillade jag Montenegro.

Ett litet och stolt land, god mat och väldigt vänliga människor.

 

 

 

 

Om inte Zlatan spelar (och att hitta hem till ett hotell i en bilhall)

14 november 2014 18.34, Patrick Ekwall

Det här med hotell, it’s the story of my life på något sätt.

Taxin hann inte ens svänga av motorvägen till Podgorica downtown förrän den stannade intill en bilhall, strax bakom ett fält med ett spår med nedlagda tågvagnar.

Långa glasrutor med frontade nya bilar och T O Y O T A med stora röda bokstäver längs taket.

”Här är ert hotell”, sa taxichaffisen.

”No, no”, sa jag. ”We are humans booked at a hotel for people, not cars to be sold in a japanese store”.

”Hotel here. Door in corner”, var svaret.

Lite som att du är på väg till Borås, ska bo på hotell och så stannar chaffisen ute på motorvägen vid Hedins Bil och säger att det bara är att hoppa av, för här ska ni bo.

Och jodå, nog fan låg det ett hotell inhyst i bilhallen.

Möjligen inte ett – som resebyrån ville hävda – first class hotel in central Podgorica, men ändå ett nybyggt hotell med stora fräscha rum.

Väldigt oklart varför det ligger i Toyotas bilhall, men det kanske spelar mindre roll.

I vissa länder bor du hellre nytt och bra, än centralt och sunkigt och Montenegro känns som ett sådant land.

Och jag kan…någonstans…älska nya intressanta hotellupplevelser.

***

Zlatan Ibrahimovoic från start?

Ja, det beslutet tror jag att han tar själv när det väl är dags att bestämma sig.

Han gjorde förvisso en halvtimme i ligan senast och bör därför vara redo men han värmer fortfarande upp väldigt specifikt och lite försiktigt under ledning av Ricky Dahan och är förstås någons sorts av förebyggande försiktighet.

Men en spelare som är helt hundra behöver ju inte göra det.

Erik Hamrén svävade på svaret på frågan under dagens presskonferens och jag tror inte att han spelade ett slags spel för att dölja någonting.

Jag tror på riktigt att han är lite osäker på Zlatans status.

Och glöm inte att senast vi var i en sån här situation med Ibrahimovic inför en kvalmatch, mot Moldavien/Finland, i förra EM-kvalet – då följde Z inte med till Chisinau och började på bänken mot Finland (kom in tidigt och gjorde tre mål).

***

Jag minns det väldigt väl väl från ett handbollsmästerskap i serbiska Nis, inte särskilt långt härifrån.

Det luktar nyeldade torra kvistar under ett galler med grillkorv.

Jag tror det handlar om kolindustri och lukten ligger och tung och lite söt över hela Podgorica.

***

Lång Lundh kallar det här för ”bästa FK On Tour någonsin”.

Möjligen det allra mest galna.

Innehåller en tokspeedad Lundh och en nakenchock när vi tvingar Sundberg att visa den tatuerade ”nyckelen”.

Se det här.

***

Gradski Stadion är en sån där arena som bara ligger runt ett hörn.

Några svårt slitna barer, en och annan liten enkel villa med uteplats, bilar kors och tvärs, en enkel gata och en grind – till en arena.

Men då vara vad det är, den ser i det närmaste helt fallfärdig ut, men den har en fräsch, snygg, grön och perfekt gräsmatta att spela fotboll på – det kan ibland vara minst lika viktigt än ett miljardprojekt som du knappt kan ta dig till eller ifrån.

***

Det ser alltså ut som om Emil Forsberg startar, liksom Jimmy Durmaz (i en mittfältsroll, som senast). Det är lite friskt vågat av Hamrén eftersom de valen luktar en väldigt stark offensiv särprägling.

Jag har ingenting emot safety-first eller att cyniskt åka in och sno en poäng.

Men vi är ett landslag av sådan storlek och kraft att vi inte ska behöva be om ursäkt, Montenegro är väldigt bra här i Podgorica – men SÅ extremt bra är de inte och det är ett motstånd som helst inte ska bjudas på för mycket kommando.

Jag ser hellre at Sverige attackerar. Inte helt vilt, såklart. Men ändå; visar kraft, bestämmer takt.

Det är inte Holland vi ska möta, det är inte ens Österrike.

***

Zoran Roganovic, Lugi-stjärnan och Montenegros största handbollsstjärna genom tiderna, lotsade oss kungligt till Restaurang Sempre bort mot Delta City.

Ett litet guldkorn som vi aldrig hade hittat annars.

Fyra getingar, en femma om man sluppit cigarettröken inomhus och Nannskogs vilda stories (som lätt kan få dg att tappa lite aptit).

***

Istältet för Zlatan, om han inte kan spela.

I ett 4-5-1 eller 4-3-3?

Jag hade valt Isaac Kiese-Thelin.

Han känns som spelaren som har förmågan att få fast bollen, som kan öppna vägar för en Durmaz i offensiven och/eller kan vinna bollar att fördela till starka kanter.

Han är dessutom ett väldigt bra hot i luften och ser vi på det lag som Hamrén tränade med idag så saknar spelarna från mittfält och framåt styrka i luften.

John Guidetti har helt andra kvaliteter, främst som sniper i boxen (och frisparksskytt, inte att förglömma, även om han säkert får stå i kö här) men som ensam central forward kan det bli slitsamt här. Egentligen är nog både Guidetti och Kiese-Thelin bäst med i en två-fowrads-uppställning.

Och Branimir Hrgota är väldigt mycket blixtrande kontringar och flyfotade attacker i djupled.

Så här: Erik Hamrén har åtminstone alternativ, som alla känns spännande på sitt sätt.

***

Var är Nannskog?

På bio?

Nä, men i i sviten sidan om Lundhs.

Se själva här.

***

”Hur viktig är fotbollen för Montenegros folk”, frågade jag Stevan Jovetic.

”Det kommer du att upptäcka här i morgon”, var svaret.

***

20 grader idag och sol!

Då kan det fan få lukta lite kol.

***

Tarlandao har ny kamera. Han släpper den inte ett ögonblick.

***

Jag tror inte att Sebastian Larsson är helt nöjd med att återigen, som det ser ut, få sitta vid sidan om.

Men hellre en förbannad avbytare, än en nöjd.

***

Jag tog en promenad från downtown till bilhallen efter en lunch på såsindränkt kalv, hemmagjorda pommes och en gudomlig ajvar.

Det var lätt att sikte på hotellet.

Antingen kunde jag ana skylten bakom några hus och när jag kom lite snett vid en fin och nyanlagd grönskande park så frågade jag bara efter Hotel Aurel.

”Don’t know”, sa en ung man som hade ett par snyggt dressade sneakers från Gucci, lite för blekta jeans, en uppknäppt tunn grön vindjacka jag sett på Diesel och över en axeln en traditonella balkan-man-bagen i en tunn rem.

”Toyota?”, sa jag då.

”Good car”, var svaret.

”Ja, jo, but the house of Toyota?”

”You want to buy car? I have good friend, he have good prices and its not so far away from…”

”I dont want buy  car from your friend”

”But you said Toyota”

”Yes, my hotel is the same”

”Is the same?”

”Sort of”

Han tittade lite snett på mig, tog upp en Marlboro Light ur manbagen, tände på och sa när han blåste ut röken att ”I dont think I can help you”.

”Allright”, sa jag. ”I have changed my mind. I want to boy a car”

”From my friend?”

”No, no, no, I think I want to buy a new Toyota”

”Then you go straight ahead, cross the bridge by the railway station, go left of a field and then take a right at the roundabout. There is Toyota. And there you can buy. But expensive”.

”Thank you”, sa jag och gick hem.

 

Montenegro next (och är galan verkligen FACIT)

13 november 2014 11.37, Patrick Ekwall

Mot Montenegro.

Och där och då prickar jag av ytterligare ett land som det här förbannat givande yrket har tagit mig till.

Det finns ju alltid en baksida med bagarväckningar, ständigt resande, incheckningar, utcheckningar och incheckningar och utcheckninar, saknad av familj, evigheters väntan, bistra hotell – åtminstone om du har gjort det i 25-30 år.

Det här jobbet är liksom inte riktigt som att åka iväg med polarna och se på match.

Men det vore synd och klaga.

Jag ska inte säga att det blivit en livsstil, men rätt mycket rutin och vana och då händer det förstås att du lätt glömmer bort att du också kunde ha stått på en gata och grävt ett hål rakt ned i marken en regnig novemberdag.

Och varje gång jag reser till någonting nytt och annorlunda känns det alltid lite roligare, lite mera spännande. Som Torshavn på Färöarna häromåret, som Chisinau i Moldavien eller som nu: Podgorica i Montenegro.

***

En gång i tiden, i slutet på 90-talet förmodligen, så frågade jag kollega Mtas Nyström på SvT varför han inte var programledare för Fotbollsgalan.

Han ledde Fotbollskväll, som under allsvenskans renaissans blivit ett lyft med miljontitt, men det var Fredrik Berling och sånt som höll i själva galan.

Nyström sa då, och jag har inte glöm det:

”Det vore självmord att ge sig in i galan. Här gör vi Fotbollskväll och de flesta tycker det är bra, man får beröm och uppskattning. Att leda galan vore att riskera att ALLTING raserades på en enda kväll och allting annat vi gjort var helt glömt”.

Mats Nyström hade rätt då.

Mats Nyström skulle haft rätt idag.

***

Det stundar en intressant svensk startelva, det råder det inget tvivel om.

Som inte bara handlar om Zlatan eller inte Zlatan.

Möjligt att det är därför Erik Hamrén stänger igen alla träningar från onsdag till lördag (även om informationen från träningarna sipprar ut som om vore det en hemlighållen Lasse Lagerbäck-elva); här behövs det nog ett och annat test för att hitta rätt man på rätt plats.

Jag tror att Lustig tar högerbacken när han är tillbaka i matchform och det vore underligt om Hamrén inte valde Pierre Bengtsson till vänster, samma mittbackar (Granqvist, Antonsson) känns givet.

Kim Källström och Albin Ekdal har en startplats. Och i den här typen av tuffa bortamatcher så är rimligtvis Sebastian Larsson ett väldigt intressant alternativ.

Men plockar Hamrén bort Jimmy Durmaz från den position där han varit Sveriges bästa spelare i de senaste två landskamperna? Väger han in att Durmaz inte fått spela i Olympiakos på senare tid? Blir det kanten igen?

Det blir inte något lätt val för förbundskaptenen.

Zengin på ena kanten, ja. På den andra? Durmaz? Forsberg? Bahoui?

Och om nu Ibrahimovic har lite för ont för att spela en hel match och kanske inleder på bänken.

Jag hade helst sett Isaac Kiese-Thelin i den positionen som 9:a, jag tycker han är som klippt och skuren för den i en match med mycket kamp och mot stora starka motståndare.

John Guidetti är en aspirant givetvis men en helt annan spelstil. Men plötsligt känns det som Branimir Hrgota är bortglömd, han var trots allt med i truppen när U21 kvalade mot Frankrike och kanske går före alla andra? Han har fått speltid på kanten, men är väl mest en renodlad central forward.

Är 4-3-3 optimalt mot Montenegro borta?

Kan det bli 4-4-1-1 med Zlatan och Guidetti/Hrgota?

Eller en U21-4-4-2 med Kiese-Thelin och Guidetti?

***

På något märkligt vis blir alltid Fotbollsgalan ett FACIT för hur svensk fotboll, Svenska Fotbollförbundet, Zlatan Ibrahimovic och TV4 mår, är och lever.

Vad som händer på Fotbollsgalan är och förblir verkligheten, allting annat är som bortblåst.

Tillochmed de allra mest seriösa och pålästa kollegor som finns i min bransch tar tillfället i akt och dömer såväl människor som förbund som TV-kanal med Fotbollsgalan som en måttstock.

Vissa med vackra ord och sirliga meningar, andra med en förkärlek för att fyrkantigt bullrigt synas och höras under damfotbollens fanor…för att sen inte bry sig en sekund om densamma under resten av året.

Någonstans på vägen så tappar man alla tänkbara koncept i en rätt ofarlig och otäckt påhejad jakt att fördöma. Sidor fylls med krönikor och Aktuells redaktion ansåg att det fatala producentbeslutet i en fotbollsgala var värt tio minuter av nyhetsvärldens rapportering.

Samma kväll inledde TV4:s sportredaktion sin sändning med fotboll från damernas Champions League, något som ingen på Aktuellt-redaktionen vet ens existerar och som i rikstidningar inte ens gav en helsida idag eftersom det fanns en incident på en fotbollsgala att dissikera eller uppslag inför omstarten i SHL.

Jag vet att det är äpplen och päron, men ibland kan det vara klädsamt att sopa rent framför egen genusdörr: Fotbollsgalan är vad det är och det ses av miljonpublik, men det är ju inte verkligheten.

Så här: Det fanns ett inplanerat och producerat bildmaterial för att hylla Therese Sjögrans 200 A-landskamper. Det hade varit riktigt illa om det INTE hade existerat. Jag tror att ALLA som har någorlunda koll inser hur viktigt det var att visa det inslaget efter självmålet med Anders Svenssons bil året innan.

Men produktionsbolaget (OTW) som producerade sändningen måste ha goofat BIG TIME i sin planering och trots repetitioner så var programmet i flera minuters tidsnöd inför slutakten. I den låg Diamantbollen, Guldbollen och hyllningen till Sjögran.

Då tog TV4:s exekutiva producent beslutet att steka hyllningen till Sjögran. Sannolikt pressad av liveläget och principbeslut om att TV4:s nyheter alltid ska gå igång kl 22. Men ändå ett smått ödesdigert beslut, alla är väldigt medvetna om det idag.

Det finns ett antal anledningar att ifrågasätta berättigandet av inslag som exempelvis  ”Allsvenskan 90 år” (vad fan är det att fira? 90 år? Varför inte vänta i tio år till), sprayburkar eller om VM 2014 (Sverige var inte med, gnid in det bara)  –  inte minst då prisutdelningar uppenbarligen riskerade att ta tid.

Att vi inte fick se Sjögrans hyllning var däremot inte SvFF.s fel. Det var i slutändan TV4:s fel. Oerhört olyckliga omständigheter som handlar om ett ofattbart tidsoptimistiskt körschema och ett (eller flera) galna beslut under sändningen.

Den med gott öga kunde dessutom se hur tidsproblematiken även ”dödade” Magnus Eriksson när han snabbt som vinden fick veta att han gjort Årets Mål, reste sig för att hålla tal/ta emot pris men snabbt klipptes bort och fick sätta sig – det var förstås inte tillnärmelsevis lika känsligt som Sjögran-beslutet, men det handlade i praktiken om samma problem.

Min högst personliga åsikt är att TV4/exekutiv producent snabbt borde ha insett vad det skulle innebära i badwill och struktur om man tog bort Sjögranbilderna (för det var en hyllning i bilder). Jag tror att 22-nyheterna hade överlevt att få börja några minuter senare den här kvällen, framförallt hade det varit värt det.

Så: TV4:s fel, tveklöst. För dåligt, som DK hade sagt.

Det är en sak.

En annan är verkligheten, den som sker varje år vid sidan om Fotbollsgalan, den som de allra flesta lever i när de inte sitter finklädda i Globen eller gnäller framför TV-apparaten.

Idag utnämns TV4 som damfotbollens bakåtsträvare, gärna av mediavänner som på sin höjd behandlar vardaglig damfotboll som någonting katten släpat in; möjligen en liten ruta på sidan med annonser av tveksamt innehåll.

Ingen annan TV-kanal i Europa (ja, jag vågar påstå det) visar så mycket fotboll från den inhemska damligan som TV4. Kanalen har gjort oerhörda satsningar på kvalmatcher och mästerskap med landslaget. Det har inte bara handlat om tittarsiffror, det har också varit en väldigt medveten strategisk satsning i jämställdhetens tecken då vissa ligamatcher har bedrövliga tittarsiffror.

Och jag kan tycka rätt mycket om SvFF och hur klumpigt de hanterar/hanterat känsliga frågor. Men finns det något förbund ens i hela världen som så tålmodigt och skickligt byggt upp och stöttat damfotbollen som det svenska? Ja, det finns skillnader och det ska finnas skillnader och ja, det finns mycket som kan bli bättre. Men vi har ett helt land med fotbollsspelande flickor som ges väldigt bra förutsättningar för att nå framgångar under fotbollens omhuldande paraply.

Är det inte värt att titta in i den verkligheten innan man sticker kniven i ryggen och hävdar att det sker en systematisk och medveten  diskriminering?

Eller är ett rätt korkat beslut under en direktsändning av en gala i Globen den sanna och enda verkligheten?

***

Långe Lundh kan sin quickstep, det ska gudarna veta.

***

Ska vi kräva av Sveriges lagkapten, Zlatan Ibrahimovic, att han har en åsikt om varför Therese Sjögrans hyllnings ströks?

Kanske, kanske inte.

Jag tror att han skiter fullständigt i Therese Sjögran helt ärligt.

Sådan är Zlatan och något kan säkert försöka få honom att tänka i termer som fotbollens genusperspektiv; lycka till.

Jag tycker det är trist att Ibrahimovic inte bryr sig om svensk damfotboll eller om svenska damfotbollsstjärnor men jag har ingen aning om han är emot jämställdhet, så väl känner jag inte honom.

Det kan inte vara förbjudet eller ens infekterat att vara mindre intresserad.

Han har tidigare visat att han vurmat för de som har det svårt, som senast det där ”annorlunda” landslaget. Han har påvisat och påtalat orättvisor. Han visade starka känslor på galan när han känslosamt betonade vikten av att fotboll och priser inte alltid är det viktigaste och nämnde fint såväl Pontus som Klas.

Men han ska alltså ha skit för att han inte riktigt bryr sig om Sjögran, damfotboll eller att någon på TV4 klantade till sig under en direktsändning?

Ska han dömas som en man utan skrupler och värderingar för det?

Jag kan tycka att det är att ta i.

Jag tycker nog frågan är större än så.

***

Och nu är det allts idrottsgalans jury det är fel på.

Åtminstone om du tar dig an lokal media söderut.

Knappt ens Melodifestivalen upprör känslor så som galor.

***

”Det är turkisk publik i Montenegro”, sa Erkan Zengin.

Med det vill han mena att det är bra tryck. Tror jag.

Man vet aldrig riktigt helt säkert med Zengin.

***

Jag pratade med Micke Antonsson och Kim Källström igår och de tyckte det väldigt trist, eller för jävligt, att Sjögran dribblades bort.

Och Kim hade väldigt bra åsikter om själva galan, se gärna dom på den här sajten.

***

Erkan Zengin ägnade en hel kvart i mixade zonen att svara på frågor om svarta skor. Och om förträffligheten med sådana.

Sen gick han ut och tränade – i färgglada skor.

Humor.

***

Det är dock helt ofattbart varför man fortfarande låter herrlandslaget glida in som kungar på galan till Rocky-musik, samtidigt som alla andra middagsgäster vördnadsfullt ska ta emot dom. Kvinnor, såväl som män.

De kan förstås vara i tid och käka på plats som alla andra, det är rena översitterifasonerna och där har givetvis SvFF en del att jobba på och det gäller inte bara på den här galan.

Dessutom tror jag att många av spelarna tycker det är direkt pinsamt att glida in till musik.

Zlatan är en huvudattraktion såklart, det är han altid, men jag vet inte om Micke Lustig och Co känner sig som det.

***

Det är därför man alltid hoppas på lite annorlunda länder när det lottas till VM- och EM-kval.

Ändå vet du att du alltid får Österrike och Wien.

 

 

 

 

När jag gjorde galan som de flesta andra brukar göra

10 november 2014 23.52, Patrick Ekwall

Istället gjorde jag som så många andra hundratusen alltid gjort, satte mig i soffan framför TV-rutan och pekade finger på allting som jag tyckte kunde vara bättre. Eller annorlunda.

Annars brukar jag sitta någonstans i bakgrunden vid bord 56, äta trerätters, skåla med ditten och datten och snacka lite skit.

Och avsluta på lokal där ingen jävel riktigt vet hur det ska sluta, förra året i bartugg på Cafét med Ebbot som blev en upplevelse i sig.

Som kunde ha slutat riktigt illa.

Så det här var en annorlunda upplevelse på alla sätt.

En kopp kaffe framför TV:n, med Fotbollskanalens sändning som second screen i ajfånen.

Så här: du upplever det annorlunda på plats.

***

Till slut blev det alltså Helsingborgs IF för Henrik Larsson.

Egentligen det mest naturliga i världen.

Henrik bor i stan, har spelat för klubben, har en son i A-laget. Och så vidare.

Ändå har det understundom känts som om det funnits hav emellan HIF och Henke.

Han inte varit helt nöjd med att klubben aldrig riktigt kontaktat honom och han var väldigt arg och besviken på några av klubbens fans som verbalt bar sig väldigt illa åt när Henke-tränade Landskrona BoIS mötte Helsingborg.

Därför trodde jag att Larsson skulle välja andra alternativ, när han väl bestämt sig för att lämna Falkenbergs FF.

Men tiden läker sår och ibland kan det gå undan.

Känslan är att så snart Helsingborg (till slut) visade intresse, då sa Henrik Larsson ”ja, tack, gärna”.

Det ska bli oerhört intressant att följa hans jobb i ett nytt lag som blir en helt annan utmaning än att göra det ”omöjliga” med ett lag som ingen räknat med eller trott på.

***

Modou Barrow fick alltså hoppa in för Swansea när det walesiska laget besegrade Arsenal i Premier League.

Han borde absolut vara högaktuell för landslagsspel, åtminstone för U21-landslaget som han har åldern inne för.

Men när jag tog upp namnet med Erik Hamrén hade han inte riktigt hundra koll, dock kollade jag av med U21-landslagets Håkan Ericsson som bekräftade att Barrow funnits med i diskussionerna.

Vi gjorde Barrow till Helgens Svensk i Fotbolskanalen Europa och jag fick då kritik av en tittare som inte tyckte vi skulle hylla Barrow eftersom han dömts för misshandel.

Det var skälet till att han fick lämna IFK Norrköping, men Varberg ville ge killen en andra chans och via Östersund blev det alltså Swansea.

Jag vet inte om det var en ”hyllning” av Barrow men jag (eller vi) bedömer fotbollsspelare i fotbollsprogram utefter vad de presterar på fotbollsplanen.

I det här fallet har Barrow fått sitt straff av samhället och avtjänat det, vi kan tycka (och det gör vi såklart) vad vi vill om beteendet, men han är fri att spela fotboll och då är han fotbollsspelare när han spelar fotboll. Som alla andra.

Moraliskt handlade Barrow givetvis förkastligt när han utförde handlingen som innebar att han dömdes till 180 timmars samhällstjänst.

Men det känns som en helt annan fråga.

***

På tal om HIF:

Arild Stavrum, minns ni honom. Upptäckte nu att han blivit deckarförfattare.

***

Min söndagskrönika i Getingen handlade om Fotbollsgalan.

Och hur juryn måste tänka om.

Läs den HÄR

***

Östers IF, vilket ras.

***

En gång fick jag sitta vid bord längst fram vid scen på Fotbollsgalan…men det tog inte lång tid för mig att inse varför.

Peter Magnusson skulle driva med/imitera mig på scen och produktionen ville ha mig i bild så bra som möjligt när så skedde.

Det har alltid varit lugnare, roligare och mera givande borta på 56:an.

***

Jag gillar att Tommy Svensson fick Fotbollskanalens Hederspris.

***

Då är det väl ändå ganska givet att Jocke Persson får Henkes jobb i Ängelholm?

Inte minst för att jag anser att han är värd ett jobb på en högre nivå än Ängelholm, dels för att ÄFF sällan klarar elitlicensen (vilket blir Östers smala lycka) och dels för att det bara följer Falkenbergs linje: Hasse Eklund, Henrik Larsson och Jocke Persson är alla nära och goda vänner.

***

Som Ola Wenström twittrade: det här var Zlatans bästa verbala stund.

Tacktalet för Guldbollen blev varmt, värdigt och väldigt känslosfylllt.

Så har du aldrig sett Zlatan förut, som det brukar heta.

Och, ja, det var förstås helt rätt att ge Ibrahimovic Guldbollen för nionde gången.

***

Så stark hon känns, Veronica Ingesson.

***

Och Jonas Thern till Landskrona BoiS alltså?

Personligen kan jag känna att han borde vara högre upp i seriesystemet, men med tanke på vilka talanger som BoIs alltid plockat fram – oj, vad Thern kan förädla här. Om någon.

***

Landslagsracet är här och vi kör tio dagar nu med Stockholm-Podgorica-Marseille.

Det ska bli spännande och under vägen hoppas jag få se någon eller något av det som är nytt, fräscht och väldigt lovande.

Men helst ser jag tre pinnar mot Montenegro, alldeles oavsett vem som spelar.

***

Lundh gick förstås igång på att nobbade galan.

Men det fanns ingen dramatik, som de gode agitatorn gärna ville få igång.

Jag skulle inte ha någon funktion på Fotbollsgalan mer än att sitta och skåla borta på 56:an…vilket förvisso är trevligt nog, men jag har ju gjort det några gånger.

Jag valde familjen istället.

Det kommer fler galor.

Det kunde ha gått. Bara en sån sak

5 november 2014 01.48, Patrick Ekwall

Det var en Malmödag i november som började i fuktigt dis och sidledsregn och jag hade glömt hur en malmöitisk novemberdag i grådask kunde måla så brett och kraftfullt i ångest.

Men det lättade upp bakom den Kockumskran som inte längre finns kvar och det var ljumma vindar som sköt fram alla som tog cykelen förbi Tirangelen längs med Pildammarna och hela vägen fram till det som Uefa kan döpa om bäst fan dom vill, men som för alla är Stadion och ingenting annat än Stadion.

Och det blev en kväll som lyste upp en hel stad, som strålade så som det aldrig brukar stråla i Malmö i november.

***

Det var Atletico Madrid som stod för motståndet.

Det är så lätt att glömma det.

Och efteråt står ändå spelare, fans och ledare och säger att det var för jävligt att Malmö FF inte vann. Mot Atletico Madrid.

Det kunde verkligen ha blivit så. Bara en sån sak: det kunde ha gått,

Hade du ens tänkt tanken för några månader sen, att ett allsvenskt klubblag skulle kunna skaka en Champions League-finalist, så hade det kommit folk i vita rockar och bett dig följa med.

***

Tänk att Uefa kontrollerar allting så in i minsta detalj att de tillochmed bytte ut kafemuggarna i mediarummet för att det stod Gevalia på de som existerade.

Men en så pass viktig detalj som att domarna inte ska ha samma färg på tröjor (och byxor) som något av lagen på plan…nej, det tänkte ingen på.

Jag vet ju hur de kontrollerar målvakternas tröor, byxor och strumpor in i minsta liten färgskala några dagar före match men här sprang alltså domare Clattenburg och hans kollegor ut i senapsgula tröjor och svarta byxor för att döma ett lag som spelade i senapsgula tröjor och svarta byxor.

Nu lyckades man byta tröja på Clattenburg i paus men det var nog en tröja man rotat fram i all hast, för alla andra domare körde på i samma gula mundering.

***

Adu var verkligen helt fantastisk på Malmös mittfält, så bolltrygg och så klok i ett spel mot motståndare som vanligtvis befinner sig på en helt annan planet.

***

En volley som rammar en försvarsspelare på mållinjen, en vänsterkanon i stolpen och en eller två situationer som sannolikt är straff.

Något borde ha resulterat i minst ett mål och det är också därför som det gick som det gick.

1-1 i början på andra halvlek hade  fått Atletico i gungning, det är jag övertygad om.

***

Åge Hareide fortsätter att briljera. På alla sätt.

Han drog alltså iväg en tweet till Martin Åslund en kvart före matchen för att han var oense med Martin om något som Martin sa i vår upptaktssändning på fotbollskanalen.se.

Sen är det ju smickrande och lite coolt att Hareide ser våra sändningar inne i omklädningsrummet för att han tycker att det ibland dyker upp detaljer och information som han har nytta av.

Då har man sinne för hur man kan använda media på rätt sätt och för att minimera risken att missa något i förberedelserna inför en viktig match.

***

Var det bara jag som tyckte att Robin Olsens spel med fötterna blev bättre när han tvingades lägga fram passningar med några enkla bredsidor istället för att dunka iväg högt och långt?

***

Anton Tinnerholm var också strålande, orädd och framfusig…även om jag tyckte att han var slarvig i passnings- och inläggsspelet.

Dock är det ju uppenbart att Malmös scouting varit strålande även i det här fallet,

Vem hade trott på den här utvecklingen i våras?

***

Atletico Madrids 1-0 var fantastiskt, ett mästerverk i full fart.

***

Där försvann Erik Johanssons landslagschans, det lät på honom själv som om skadan var illa.

Då återstår väl bara Filip Helander och Pontus Jansson, möjligen även Per Nilsson, av de mittbackar som spelar europaspel i vecan.

Eller handlar det om att någon kanske gör bort sig? Och då blir Rasmus Bengtsson eller Jonas Olsson aktuell?

Jag hänger inte riktigt med i den avvaktande uttagningen, helt ärligt.

***

Det är en stor och stark arenaupplevelse att se Malmö FF i Champion League-spelet.

Alla som få förmånen att komma över en biljett gör sin röst hörd, klappar sina händer varma, hoppar jämfota över betongplatån och låter sin himmelsblå halsduk synas över huvudet.

Alla är en del av upplevelsen, alla är fans, alla är där för fotbollens skull (och ingenting annat).

Det blir till fotbollskvällar som förgyller och skimrar.

Du tänkte inte ens på att det var novembr, du märkte inte ens att det hade börjat regna igen, strax för avspark.

 

 

 

Skrattattacken? Allt var Lundhs (och skäggets) fel

3 november 2014 20.38, Patrick Ekwall

Jag vet inte riktigt vad det var som hände, men mest tror jag att vi var trötta.

Vi hade suttit i en lång SUPER-LIVE-sändning på eftermiddagen, varit på plats redan vid 11-snåret på redaktionen och när det började närma sig midnatt så vara det så blev det som det kan bli: du kan tappa det.

Den där pungsparken som Helgens Fulaste i Fotbollskanalen Europa var förstås rätt speciell, men SÅ roligt var det såklart inte.

Men när Långe Lundh började garva…oklart varför…och skägget guppade – då kunde jag liksom inte hålla emot och sen tog det inte slut, det fanns ingen direkt återvändo.

Tur att det var i slutet på sändningen.

Och ett skratt förlänger livet, så va fan – lite glädje på jobbet är aldrig fel.

***

Det var upplagt för Sundsvall och Hammarby inför sista omgången och det känns som om det blev ”rätt” lag som gick upp i allsvenskan, även om de som alltid tar flest poäng är ”rätt” lag.

Sen tror jag att alla inser att en klubb som Hammarby med ett snitt på över 20.000 betyder mer för allsvenskan än Brommapojkarna som bara lockar ett tusental.

Starkt av Bajen att ta sig samman till slut – det dröjde fem år – men med deras förutsättningar så var det egentligen bara en tidsfråga.

Minst lika starkt av Giffarna som åkt dit i kval under två år i rad, men ändå orkat klamra sig fast utan att ramla ihop.

***

Malmö nu. Igen.

Champions League. Igen.

Den här gången är Atletico Madrid på besök i Malmoe och det ska bli väldigt intressant att se hur Malmös extremt starka hemmaspel i Europa står sig mot ett av de allra bästa lagen.

Eller tar den totala styrkan i motståndet ut sin rätt, nu när det spelats några omgångar i gruppspelet?

Det vore en stor, stor skräll om Malmö FF lyckades ta en poäng. Det är det vi ska ha som utgångspunkt. Trots allt.

***

Så som läget är, med Toivonen skadad, Elmander som vill vila ochBerg som nätt och jämnt är tillbaka, så var det absolut ingen skräll att både Isaac Kiese-Thelin och John Guidetti fanns med i Erik Hamréns trupp.

Det hade varit väldigt underligt annars.

Det är överhuvudtaget en trupp som andas nya tider och ett steg in i en generationsväxling.

Jag ställer mig däremot frågande till varför Erik Johansson inte finns med i den här truppen, han var ju uttagen senast. Att Jonas Olsson är bortplockad är förståeligt, han har inte fått någon speltid att tala om sen senast.

Men har Erik Johansson hunnit bli så pass mycket sämre på fyra veckor?

Nu ska Hamrén avvakta europaspelet i veckan för att ta ut ytterligare två mittbackar.

Tre kandidater spelar, kanske fyra.

Filip Helander och Johansson i Malmö. Pontus Jansson sannolikt i Torino. Och kanske Nilsson i FCK, men han har fått spela sparsamt och är väl osäker som startspelare.

***

Otack är världens lön, sa IFK Göteborgs boss Mats Gren och gav Micke Stahre sparken sen han fört klubben till en andraplats i allsvenskan. Och en cup.

Vill Gren har nyordning och har backning från övriga i Blåvitt, så visst, då är det väl bara att köra.

Men han sätter en hel del press på sig själv.

Och uppenbarligen är det inte en resultatbaserad business, som alla säger. Det finns rätt mycket annat som kan spela in.

***

Kommer till Mäster Johan i Malmö med Olssons senast bok i bagaget och ser till att låsa ordentligt om mig.

***

All credd till Özkan Melkemichel som återigen har framgång som tränare när han direkt tog upp AFC, från division 1 till Superettan.

Se till hans trackrecord som tränare de senaste nio åren, det är inte dåligt.

***

Och, ja, uppenbarligen smittade skrattet av sig.

Sett till reaktionerna vi fått.

Det glädjer mig.

Klas Ingesson, den största hjälten av alla

29 oktober 2014 15.01, Patrick Ekwall

Jag visste att det var nära.

I torsdags hade vi sms-kontakt och Klas Ingesson skrev att nu stod kampen mellan honom och cancern, jag förstod att det rörde sig om dagar, kanske timmar.

Ändå kom dödsbeskedet i morse som ett slag i ansiktet.

Det skakade om mig så kraftigt att jag hade stora svårigheter att genomföra den nyhetssändning vi gjorde på TV4 vid lunchtid, med sorgsna ledare, fans och spelare i Borås, med ledsna och bedrövade människor i Ödeshög; han på Torget, hon i kassan i affären.

Vi som alla kände att Klas Ingesson var en kompis eftersom Klas Ingesson aldrig gjorde skillnad på folk och folk.

Vi som tyckte att Klas Ingesson var den största och starkast gnistrande symbolen för mod, livsglädje och vilja.

Det är svårt att förstå att Klas slutade andas i morse.

Jag känner så oerhört för hans familj, fru och två barn, för hans nära vänner som Tomas Brolin, Lasse Eriksson, Anders Limpar och Kennet Andersson, för Stefan Andreasson och Bosse Johansson som han jobbat med så intensivt och nära de senaste åren.

Och jag känner lite för alla som överhuvudtaget hade med Klas Ingesson att göra eftersom jag vet att de mår dåligt och sörjer en dag som denna: Klas var mer mån om andra än om sig själv.

För egen del har Klas har hängt med i min TV4-karriär som en röd tråd.

I Fyrans absolut första dagliga sportsändning intervjuade jag honom på Island inför ett EM-kvalmöte (som han sen avgjorde på straff, matchens enda mål) och sen sågs vi i stort sett överallt som han befann sig i fotbollens värld, Sheffield, Bari, Bologna, Ödeshög, Elfsborg och landskamper överallt.

Som här, i Bari 1998, när han avslöjade för mig att hans landslagskarriär var avslutad (han hade fått rätt mycket skit som spelare under en period och var nu kung i Bari, många vill ha tillbaka honom i landslaget).

Jag och Lundh gjorde även ett Ekwall vs Lundh med Klas, som vi kände blev ett av de program som rörde om allra mest.

Extramaterial:

Och vi kan lätt tala om hjältar i den här branschen.

Men jag har aldrig upplevt eller träffat en större hjälte än Klas Ingesson.

Så även en tung och sorglig dag som idag så är jag åtminstone glad att jag fick träffa och lära känna Klas Ingesson.

Må han vila i frid.

***

En söndagskrönika om Klas Ingesson inför säsongen.

 

 

 

 

Dynamo Moskva - Panathinaikos
Torsdag 27 november kl 16:55
Wolfsburg - Everton
Torsdag 27 november kl 18:55
Superlive
Torsdag 27 november kl 18:59
Sparta Prag - Napoli
Torsdag 27 november kl 19:00
Villarreal - B. Mönchengladbach
Torsdag 27 november kl 21:00