Patrick Ekwalls blogg

När glädjen i det här jobbet blir så mycket större

17 oktober 2014 00.47, Patrick Ekwall

Läkarna, som alltså bara är en enda läkare, har nu kollat allt.

Jag hostar, hostar, hostar och hostar men det finns inga fel (snarare tvärtom) på hjärta, lungor, bakterier, blodtryck, blod, öron, näsa, hals.

Ingen aning om jag hostar för att jag tycker det är roligt eller om det blivit nån mental grej, men egentligen borde jag inte hosta och ändå hostar jag.

Det är inte det besked du vill ha av ”läkarna”: det är inget fel på dig förutom att du hostar men det är oklart varför du hostar.

***

Det ska väl ändå erkännas att jag åkte ned till Örjans Vall i Halmstad för den där U21-matchen mot Frankrike med inställningen att ”det ska ju ändå göras”. Smått övertygad om att matchen var körd, inte bara för att det var 2-0 i fransk favör, utan också för att Frankrike hade ett superlag och Sverige hade alla tänkbara skadeproblem.

Just därför blev ju glädjen väldigt mycket större när det blev som det blev.

Överhuvudtaget en väldigt glädjefylld arbetsdag, där uppe i den gamla trähyddan som utgör TV-studio i ena hörnet på Örjans Vall.

Det är alltid en fröjd att se och uppleva det ”omöjliga” bli möjligt, det är alltid rätt kul att knäppa överheten och fransk arrogans på nosen och det är oerhört givande att ta del av framtiden.

Precis som det var med U17-landslaget i VM förra året.

Om nu någon undrade hur framtiden ser ut för svensk fotboll…jag skulle påstå att den ändå ser väldigt ljus ut, med eller utan Zlatan Ibrahimovic.

***

Isaac KiEse-Thelin har förstås alla förutsättningar att bli något väldigt speciellt.

Jag vet att han var ojämn i Peking, men jag minns också honom från AIK-IFK Norrköping på Friends tidigt i våras då jag kände att – för att citera Tommy Söderberg – ”wow!”

Att han varit strålande för Malmö FF i allsvenskan är en sak. Att spela så som han spelat mot väldigt starkt motstånd internationellt är någonting helt annat och det ju det som gör KiEse-Thelin till en rätt given landslagsman i Erik Hamréns nästa trupp. Sett till hur konkurrensen ser ut och om Malmös unga forward fortsätter så här.

Han fullkomligt åt upp franska mittbackar, en given i Ligue1, en annan i La Liga.

***

Fridolina Rolfö skickade Linköping vidare i Champions League och jag måste erkänna att jag hade lite för dålig koll på damallsvenskan för att ha upptäckt det tidigare – men: Fridolina är ju ett magiskt namn!

Fridolina!

***

Det är förstås väldigt trist för allsvenskan och Elfsborg att Klas Ingesson inte fortsätter som huvudtränare.

Samtidigt förstår jag Klas.

Han har annat att tänka på än jobbet som tränare.

Han har redan gjort mer än någon annan ”normal” människa hade orkat att fixa.

Jag hoppas Klas Ingesson får en möjlighet att må så bra som han kan må. Så länge som möjligt. Det finns ingen annan människa i världen jag beundrar så mycket som Klas Ingesson.

***

Jag imponerades av många svenska spelare på Örjans Vall, som exempelvis Lille-Lewicki (jag är så gamma så jag minns Oscars pappa Anders, en magnifik talang) och Emil Krafth.

Men den stora överraskningen (för mig) Abdul Khalili. Där kan vi tala om ytterligare en spelare som på kort tid utvecklats kraftfullt.

Och dessutom vet vi att det finns väldigt många starka U21-kort som inte fanns med i Halmstad: Hrgota, Seb Holmén, Hiljemark, Tankovic, Mattias J, Helander och – om jag får säga det själv…Carlos Strandberg.

Med flera. Framtiden är ljus.

***

Man undrar ju vad fan som skulle ha kunnat hända på Gibraltar-Spanien?

***

Trots att Uefa arrangerade på Örjans Vall så fick i Örjansstugan servera mig en formidabel våffla.

***

Jag var på plats på Landskrona IP när Färöarna besegrade Österrike 1990 i Färöarnas första kvalmatch någonsin, de fick spela i Skåne eftersom de inte hade någon godkänd plan på den tiden.

På tal om dagar på jobbet som varit roliga för att det omöjliga hänt.

***

Ja, inte så mycket om resultatet i matchen Gibraltar-Spanien, även om man inte vet med spanjackerna numera.

Men på läktarna.

Eftersom Uefa bestämde att de bägge nationerna inte skulle lottas mot varandra, då det förelåg en konflikt – men däremot var det helt ok att släppa ut albaner och serber på samma plan, samma läktare, samma match i Belgrad.

***

Jag hör nu att ”Patrick Ekwall-brassen” är på väg hem till Brasilien.

Men att han kanske kommer tillbaka snart igen.

***

Khalili är från Högaborg. Alltså, vad tusan gör med spelarna i den lilla klubben? Nån trollformel?

***

Nu måste jag…host, host…gå till sängs.

För att förhoppningsvis kurera den hosta som jag har men ändå inte har.

Eller ens kan ha.

Jag behöver inte hålla för munnen när jag hostar eftersom jag egentligen inte hostar.

Det bara låter så.

 

 

En dyster dag för svensk fotboll

13 oktober 2014 23.29, Patrick Ekwall

Jag kör traditionellt med varma kläder.

Det vill säga att att jag bär dom när det är kallt.

Jag är lite för gammal för det där med yllemössa på inomhus eller året-runt och tycker att halsduk fungerar rätt tidigt in på hösten, men endast för att slippa frysa.

Den jobbiga frågan är snarare NÄR det är kallt nog, när man ska ta fram den där lådan i vilken man packade ned grejerna någon gång i maj eller om det var i april.

Är det kallt nog nu?

Fryser jag tillräckligt för att plocka fram varma mössor/halsdukar/vantar?

Oerhört viktiga frågor sånt här för du vill inte dra fram vintern för tidigt, det kan bli en mental backlash.

Å ena sidan vill du inte frysa, å den andra vill du inte förbereda en lång mörk vinter lite för tidigt.

***

Jaha, det blev 2-0 mot Liechtenstein och jag vet inte hur många sådana här matcher mot San marino-nissar, malteser, luxemburgare, färingar, azerbadzijan-lirare, kazaker och sånt som jag suttit och tyckt att allting sett exakt likadant ut.

Sverige har gjort vad som har krävts och rätt många har tyckt att det gick att kräva lite mer, oavsett om tre poäng alltid är tre poäng.

Så som det såg ut mot Liechtenstein, exakt så har det nästan alltid sett ut mot skitlagen.

Det går aldrig att överanalysera den typen av matcher, för de är aldrig fotbollsmatcher på riktigt.

Och även om alla ledare och spelare gärna vill tjata hål i huvudet på allt och alal om att det ”inte finns några lätta matcher” så vet vi att det visst finns.

Liechtenstein har nu spelat 28 matcher på bortaplan i olika kval genom åren och förlorat alla. Utom en. Som blev 3-3 mot Luxemburg.

Klart det är en lätt match. Det handlar mer om hur svårt man vill göra det.

***

Det har annars varit en dyster dag för svensk fotboll.

Beskedet om Pontus Segerströms tragiska bortgång var tung och en sådan där påminnelse om hur skört och orättvist livet kan vara, som du aldrig kan ta in.

Även om jag inte alls kände Pontus Segerström så lider jag så starkt inombords med hans familj, alla hans vänner och lagkamrater.

Det gjorde ont att läsa den här texten där Per Jonsson, som jag känner väl privat, uttryckte sin sorg och bedrövelse.

Nu hoppas jag att allsvenskan och alla kollegor över klubbgränser unisont skänker en tanke åt Pontus Segerström och hans närmaste, precis så vackert som man gjorde när Ivan Turina dog, i den kommande omgången.

***

Sen kan vi förstås alltid diskutera spelare och laguppställningar i all oändlighet.

Vi kan konstatera att Erik Hamrén gjorde rätt som fortsatte att köra vidare på en stekhet Jimmy Durmaz och satsningen på Emil Forsberg från start.

Mot en parkerad Liechtenstein-buss hade jag hellre sett en annan spelare på högerbacksplatsen än Pierre Bengtsson eftersom Pierre uppenbarligen var och är begränsad i sin offensiv då han är extremt vänsterfotad. Eller just exakt så vänsterfotad som vänsterfötter ofta kan vara.

Där tappade vi ett tänkbart vapen eftersom Pierre ständigt behövde vända upp på vänstern och såklart hämmades av att komma runt eftersom han förstås var medveten om just det.

Jag hade hellre sett Sebastian Larsson där eller varför inte Mattias Johansson/Johan Larsson…om nu Micke Lustig inte var klar till spel för hundra procent efter sin skada.

Och jag lider med Johan Elmander.

Det varken är eller var hans ”fel” att han blev uttagen i startelvan, men nu får han en massa skit för att han fanns med.

Det är väldigt tydligt att Elmander inte är i form; otajmad, utan fart, rätt ofta rätt fel in i det mesta…så som det kan se ut när spelare saknar tillräcklig matchträning, självförtroende och fysisk status.

Lika tydligt, tycker jag, att han aldrig har kommit till sin rätt mot lag som parkerar bussen. Snarare tvärtom.

Därför var det en konstig uttagning av Erik Hamrén, även om han motiverade med att han behövde tyngd och rutin…mot Liechtenstein hemma.

Inte så mycket för att det skulle handla om framtid eller inte, även om jag menar att det också spelar roll i sådana här matcher mot skitlag.

Utan för att han valde en spelare i avsaknad av form och det fanns bättre alternativ,

Branimir Hrgota borde fått möjligheten på nr 9-positionen mot det här motståndet istället för Johan Elmander eftersom Hrgota är bättre just nu.

Där fegade Erik och gick på gamla känslor, alla förbundskaptener faller alltid tillbaka på dom.

***

Jag såg Lasse Lagerbäcks Island manövrera ut Holland med 2-0 i Reykjavik med urkraft, pondus och blixtrande kontringsfotboll framför ett ramstarkt försvar.

Nu har Island 8-0 och nio poäng på tre matcher.

Men Island har ett väldigt homogent material just nu med Gylfi Sigurdson som den stora stjärnan och när de jobbar så här stenhårt för varandra så är de svårstoppade, Kanske bäst i Norden just nu.

Holland, däremot…vilket mörker.

VM-trean har inlett kvalet bedrövligt och hade egentligen ingenting att sätta emot.

Robin van Persie har varit iskall sen den där drömmålet i VM, Sneijder helt osynlig och Robben inte i närheten av den form vi såg i Brasilien.

***

Å andra sidan valde Hamrén INTE att gå på ”gamla känslor” när han petade Sebastian Larsson, trotjänaren.

***

När alla nu rättmätigt hyllar Lars Lagerbäck för det han gör med Island så glömmer rätt många rätt lätt att de jublade när han lämnade jobbet som svensk förbundskapten (för sent, menade en hel del) och/eller var skadeglada när det gick käpprätt åt helvete med Nigeria i Sydafrika.

Då hette det att Erik Hamrén var helt rätt för Sverige för att Sverige behövde något nytt.

Och det är lite så det är och alltid har varit, förnyelse och förändring krävs och är nyttigt eller nödvändigt  ibland. Jag tror ”ingen” (inte minst han själv) hade tyckt det var rätt ha kvar Lagerbäck i sex år till som svensk förbundskapten.

Men vi glömmer gärna. När det passar.

***

Men sämst av allt mot Liechtenstein var alla fasta situationer som Sverige hade.

Så många hörnor och frisparkar och det blev nästan aldrig farligt.

Till viss del beroende på att vi bara hade en riktigt stark huvudspelare på planen, Andreas Granqvist…men ändå: vi mötte Liechtenstein. Inte England.

***

Del av Zlatan-dokumentären var fantastisk.

Del 2 var sådär, möjligen för att man hade så höga förväntningar efter nr 1.

Självklart lika snyggt gjord och med en skön Sefik som röd tråd, jag gillade även snacket kring det galna målet mot England. Men lite mindre känslor än i första och kanske lite väl många röster som spretade, där den där GIH-kvinnan kändes väldigt malplacé.

***

Uefa styr EM-kvalet och då blir det som Uefa vill.

De skiter i känslor.

Tycker det att Sverige-Liechtenstein ska gå kl 20:45 en söndagskväll så blir det så, oavsett om SvFF försöker påpeka att svenska familjer gärna lägger sina barn vid 21-tiden.

(Eller att ingen är hemma från Friends förrän vid 01-tiden, oavsett vilket…men det argumentet användes sannolikt inte).

Likadant sista omgången i gruppspelet.

Då spelar Sverige en måndag mot Moldavien. Klockan 18:00.

***

Det kan bli en liten titt i den där lådan på tisdagsmorgonen ändå.

Man har ju upplevt en och annan sen höstmatch på Örjans Vall och det kan kräva sin svåra halsduk (och underställ).

Nu är jag på väg dit för U21-landslagets avgörande EM-kval mot Frankrike.

Frysa eller inte frysa, acceptera att mörkret och kylan är här eller låtsas att det blåser nån sorts mirakelmilda vindar från Nissan?

Svårt val.

***

Men det är också rätt jäkla oväsentligt en dag som denna när Pontus Segerströms tragiska bortgång påminner oss om hur jävla orättvist livet kan vara mot en familj, en fru och två små barn.

 

 

 

 

 

 

Vad kan vi kräva av det här landslaget?

11 oktober 2014 19.02, Patrick Ekwall

Inget är som gnabbet i mediapacket i samband med landslagsbevakningen.

Åtminstone när Långe Lundh är på det humöret och eldar igång.

Då gäller det att huka i korridorerna…jag, Långe Lühr gör vad vi kan för att stå emot och slå tillbaka men ungtuppar som Disco, Rasta-Danne, han på SvT som har en syrra som jobbar på radion, Sundberg och andra får sin beskärda del.

På så vis är pressrummet/pressläktaren lite som mediapackets omklädningsrum.

Det som alla säger att de saknar, den dagen de lagt av.

***

Så många kritiska röster efter 1-1 hemma mot Ryssland och jag vet inte, vad hade folk förväntat sig?

Vi har ett landslag som, vid sidan av januariturnén, vunnit en match av sex i år. Mot Estland.

Vi saknade vår enda världsstjärna i startelvan och vi kom med en startelva som på många olika sätt var ganska ”ny”.

Om någon läst upp Sveriges startuppställning för mig i januari så hade jag inte direkt krävt vare sig superspel eller poäng mot Ryssland, en nation som tog sig till VM genom att vinna sin grupp mot Portugal.

Nu var Sverige en missad straff från tre poäng.

Vi måste se det utifrån de förutsättningar som varit. Och är.

Vi har ett landslag som inte fungerat eller varit särskilt framgångsrikt på senare tid och jag hade farhågor om noll poäng efter de två inledande matcherna i den här gruppen, Österrike borta och Ryssland hemma.

Nu har det åtminstone blivit två.

Sett till hur allting har sett ut på senare tid så är jag ändå nöjd med det.

***

Spelarna var väldigt självkritiska efteråt och det är givetvis ett gott tecken.

***

U21-landslaget saknade framförallt Oscar Hiljemark i den första kvalmatchen mot Frankrike men framförallt mönstrade Håkan Ericsson en alldeles för försiktig taktisk inställning till matchen; en klassiker.

I första halvlek anföll Sverige med John Guidetti och Kiese-Thelin (bägge var strålande, för övrigt) när alla andra stod på två raka led och tittade på i ett sånt där statiskt 4-4-2 som egentligen ingen spelar längre utanför Sveriges gränser.

Det blev bättre sen och 2-0 är ingen katastrof men vi vet alla vad ett bortamål betyder i sammanhanget.

Och du kan ju inte låta bli att undra vad Kristoffer Olsson kände när han fick veta att han skulle sitta på bänken – efter att ha gjort tre mål i den senaste matchen, mot Turkiet.

***

Jimmy Durmaz var ett lyckodrag som mittfältare istället för kantspringare mot Ryssland, framförallt har en förmåga att på egen hand transportera bollen i fart förbi sina motståndare, till skillnad från de vi brukar spela med på den positionen och jag tycker att den variationen/möjligheten blir ett extra vapen som vi inte haft tidigare.

Han drar också iväg i djupled på ett annat (kvickare) sätt än Källström, Larsson, Ekdal.

Däremot är han förstås sämre bakåt, men Jimmy Durmaz är knappast uttagen i en startelva för att främst förhindra motståndaren att göra mål.

***

Det här med varning för ALLA hands, som den danske domaren i U21-matchen verkade gå efter, är en väldigt underlig syn på fotboll.

Det är som att alla förseelser som ger frispark skulle innebära ett gult kort.

Bollen kan ta en hand och det kan vara frispark/straff, men det betyder inte att det är varning.

Har man inte känsla för det så kan man aldrig någonsin ha spelat fotboll förut.

***

Det finns de som gärna vill pissa på det svenska försvarsspelet kan förstås gnälla över ett pressspel som rätt ofta hackade och kom snett.

Men även om Andreas Granqvist hamnade snett i duellen, där han blev sådär ivrig som han kan bi ibland, som sen betydde 0-1 så var han och Antonsson tillsammans med övriga i försvarsarbetet så pass stabila att det inte gav Ryssland särskilt mycket att göra ett andra mål på.

Det måste vi vara nöjda med efter en period då det varit mest Vilda Västern där bak.

***

Tyvärr försvann Nabil Bahoui långa stunder och till viss del rörde det sig om att han hade defensiva uppgifter som var tyngre än vanligt men han kändes också väldigt nervös och sprang och gömde sig, lite väl ängslig. Kanske inte så konstigt i sin första stora landskamp.

Pierre Bengtsson skötte sig som han skulle i defensiven men jag vill ha en ytterback med ”rätt” fot. Annars blir offensiven klart lidande där och nu hade Fabio Capello läst av (inte så svart dock) situationen och såg till att Bengtsson fick göra allt med högerfoten, förutom när han kom upp en gång och fick vända upp och slå inlägg med vänstern.

Så blev Capello också helt galen när han såg det.

Johan Elmander kom in och Hamrén ville ha lite tyngd på slutet, vilket säkert var rät tänkt. det var ett svårt läge med svenskt lag som trycktes tillbaka, men jag har aldrig sett Elmander så feltajmad i landslaget. Uppenbart inte i form och med lite för lite matchträning för spel i landslaget.

***

Liechtenstein har spelat 27 bortamatcher i kvalsammanhang genom alla år. Alla har förlorats. Utom en. Mot Luxemburg. den blev oavgjord.

Hemma är de lite värre att tas med.

Men på bortaplan är de inte allas samma grej.

Även om alla försöker tjata hål i huvudet på oss om att det ”int finns några lätta matcher”.

***

Men Olsson är saknad i gnabbet, där han sitter bland kycklingvingar i New York.

Även om hans bok med mattebankare i gitarrfodral och smiskande hårborstar gett oss samtalsämne nog.

 

 

Tänk att Zlatan är den som öppnat sig mest av alla

9 oktober 2014 11.32, Patrick Ekwall

Det var ett tag sen Wilma, 15 år, gick på dagis (eller förskola, sorry all dagispersonal, eller jag menar pedagoger) och det är mycket man hinner glömma när tiden dansar iväg.

Men när jag strosade iväg med Tindra, 1 år, för min första dagislämning på tio år så var allting som jag mindes att det var.

Fastlåsningskroken på grinden, hjälpsam personal, snoriga kids och ett milt litet tokspel när jag skulle få rodning på ett par svårare Didriksonoverallbyxor och en ivrig baby samtidigt.

***

Det är landslagsvecka i stan och det känns avslaget på något vis.

Matchen mot Ryssland i kväll är så gott som utsåld, förvisso, och jag tror att det kan bli en rätt häftig fotbollsupplevelse som det nästan alltid blir när Friends har en lapp (och ett tak) på luckan.

Men inför-matchen-nerven finns inte.

Det skulle i sådana fall vara den där sedvanliga ”kampen mot klockan”, en fin gammal rubriktradition som en gång infördes till varje landskamp som Fredrik Ljungberg skulle spela. Men även den kittlande spänningen avtog när förbundskapten Hamrén väldigt tydligt förklarade att Albin Ekdal inte kan spela och att det inte såg särksilt ljust ut för Zlatan.

Jag tror mest att det handlar om att ingenting ställs på sin spets i afton.

Sverige kan vinna den här matchen och det skulle vara väldigt viktiga tre poäng, men det är för tidigt att avgöra vad de egentligen betyder-

Sverige kan förlora och vi är fortfarande i allra högsta grad med om att ta en EM-plats – du kan sluta trea i gruppen och få direktkvala mot typ Finland – även om det sätter en väldigt stark press på Hamréns landslag inför avresan till Montenegro i november.

***

Att matchfixing är ett problem som existerat och växt sig ännu starkare är nu snart alla medvetna om.

Och Uppdrag Granskning hjälpte till i den upplysningsverksamheten igår.

Jag krönikerar om det i Getingen – se den texten HÄR

***

Vi kan alltid äta uttagningar i all oändlighet för det kommer finnas nio miljoner olika åsikter.

Personligen tycker jag att det är smått underligt att Micke Lustig är uttagen, trots att han inte anses klar för match efter sitt skadeuppehåll. Om jag förstod allting rätt på Hamrén så var Lustig med för att han var bra för gruppen.

Jag förstår vad han menar, Lustig har rutin och (till skillnad från många andra) tycker jag att han gjort väldigt många bra landskamper. Men i sådana fall behövs han på planen och kan han inte spela så får man väl vänta med uttagningen till det han han är hundraprocentigt redo?

Jag tycker inte att A-landslaget är en plats för ”gruppverksamhet” där alla ska få baka bullar.

Eller är en icke-hundra Micke Lustig ett bättre alternativ i en landslagstrupp med småskavanker än Mattias Johansson och Oscar Wendt? Eller, för den delen, Johan Larsson?

***

Kanal5-dokumentären om Zlatan Ibrahimovic var väldigt sevärd och extremt snyggt producerad.

En hel del hade du redan fått veta om du läst boken, men det är alltid en helt annan sak att se och höra det gentom en TV-ruta. Effekten blir mera distinkt och ännu närmare.

Jag hade lite koll på pappa Sefik och hans bildsamling sen förut, han brukade åka till Hässleholm och välja bilder hos Bildbyrån. Men det var första gången vi fick se det med egna ögon och höra honom prata.

Det var kul och intressant att höra Olsson om Zlatan och flera av de internationella intervjuerna gav, trots allt, ett annat icke-svenskt perspektiv som kändes intressant även den här typen av dokument-intervjer är tillrättalagda.

Framförallt så utstrålade Zlatan ett behagligt lugn som alla inte alltid ser eller hör och han VILLE verkligen berätta, det är alltid en förutsättning för en god dokumentär.

Det slog mig också att den idrottspersonlighet i Sverige som alltid varit väldigt mån om integritet och att hålla media på avstånd, han är den som gett och visat mest av sig själv och delar av sitt privatliv via boken och de här två dokumentfilmerna.

***

I dessa dagar: undrar hur kul Jiloan Hamad tycker att fotbollslivet är när han ser Niklas Hult, Jimmy Durmaz, och Nabil Bahoui bli uttagna i landslaget och ser Malmö FF i Champions League samtidigt som han inte får plats i Hoffenheims trupp.

Då tror jag inte att pengar alltid är allt.

***

Man undrar ju varför Lliridon Leci ville ta ett snack med UG:s man ute på gatan?

Misstänkte han att något inte ”stod rätt till”?

***

Det som möjligen är förändrat sen senast är att det är väldigt känsligt, det här med ”dagis”.

Alla säger dagis men man ska helst säga förskola.

Vi säger ändå ”dagis” till Tindra, 1 år, lite i smyg sådär och hoppas att det kommer att sluta bra ändå.

 

 

Ibland är förklaringen inte svårare än så: Malmö är bäst (punkt)

6 oktober 2014 13.23, Patrick Ekwall

Mycket nu.

Som vanligt i september/oktober, lite som det alltid är i april/maj.

Fotbollen exploderar, TV- och tidningsjobbet med det och är det inte hobbyprojekt (klädkollektion) så är det en jävulskt enveten hosta, pinnar i näsan eller stackars Tindra, 1 år, som brottas med dagisbaciller, lite resor hit och dit, kors och tvärs på det och det går inte direkt att få in vare sig halv- eller klämdagar, om vi säger så.

Eller ens en enda riktigt ledig dag. Någon gång.

Men det är självförvållat, förutom den där jävla hostan, onödigt att gnälla och det är bara att bita ihop; jag kunde stått i en gata och grävt ett hål också. Eller inte haft något jobb. Och varit bra mycket sjukare än en elak förkylning.

***

Bloggen gratulerar Malmö FF som från omgång 1 har bevisat att de är allsvenskans allra bästa lag.

MFF har det där självklara självförtroendet och flytet i sin framgångsvåg just nu att det känns väldigt mycket som när Djurgården hade sin stora period på 00-talet eller när IFK Göteborg var som bäst på 90-talet.

När alla andra allsvenska lag fortsatt lunkat på i en liga där alla topplag är ”lika bra” och alla bottenlag ”lika dåliga”  i Europas jämnaste liga så har Malmö FF under två år gasat förbi.

Det går säkert att förklara med ”kagigheten”, som jag vet att många gärna vill göra, men jag vet inte…den kaxiga malmöitiska attityden har väl alltid funnits, det har inte per automatik inneburit att det alltid inneburit framgång.

Och det är möjligt att vi kan hitta förklaringar i allt från träningsupplägg till ungdomsakademin och vilken mat man har ätiti.

Men ibland behöver det inte vara svårare än att Malmö FF har varit bäst.

Bäst spelare, bäst lag, bäst tränare, bäst värvningar, bäst mest och bäst när det gäller.

Jag minns när Djurgården var som allra starkast med tunga pjäser som Isaksson, Elmander, Hysén, Källström med flera och det talades om spelsystem och träningsupplägg.

Alla skulle plötsligt jobba likadant, det skulle vara 4-3-3 och det skulle lyftas skrot. Men det var såklart inte så enkelt på något vis. I grunden handlade det om hur bra fotbollslag man hade och Djurgården hade det bästa.

Det är ingen tillfällighet att Malmö FF har den status de har 2014, nationellt som internationellt, för de är BRA och de är BÄST.

Konstigare än så behöver det inte vara.

***

Landslaget samlas idag och rubrikerna handlar som vanligt om ”Zlatans kamp mot klockan”, de har hängt i sen Fredrik Ljungbergs dagar.

Nu vet jag inte hur mycket kamp det blir, helt ärligt.

Risken känns väldigt uppenbar att Zlatan Ibrahimovic inte kan spela mot Ryssland och Liechtenstein, på grund av sina krånglande hälsenor.

Nu tror jag han bestämmer själv och det är möjligt att det finns sprutor som kan göra tillfälligt underverk, men känslan är inte att Paris SG kommer att hoppa upp och jubla om Zlatan spelar en tuff match mot Ryssland efter att ha varit frånvarande i de senaste fyra PSG-matcherna.

Det är klart att PSG:s inställning har en viss betydelse betydelse för Zlatan när han ska ta sitt beslut, även om han känner sin egen kropp bättre än någon annan.

***

Malmö FF-Olympiakos var en väldigt upprymmande arenaupplevelse.

Det är alltid det när en HEL arena står förväntansfullt på tå och gärna lever ut sina glädjekänslor.

***

Hur kan man torska hemma mot Brommapojkarna i ett läge där det är hyggligt nödvändigt att vinna?

Mjällbys förlust är inte lätt att förklara, men det är möjligt att spelarna själva menar att det hade gått bättre om de fått byta tränare igen?
***

Det är  underligt att Oscar Wendt, som ändå spelar hyggligt regelbundet i ett av Bundesligas bättre lag, inte är med i A-landslagets trupp.

Han borde åtminstone var väldigt aktuell.

Men det är något med landslagets ledning och förhållande till ytterbackar, vilket ju såväl Wendy, Safari som Mattias Johansson fått erfara.

***

Det bästa som kunde hända Superettan var förstås att Ängelholms konkurs stoppades i sista stund.

Nu får vi ett drama värdigt en fotbollsserie och det ska bli väldigt spännande att följa det hela vägen in i höstmörkret.

Hammarby är förstås väldigt nära, det är känslan just nu.

Och jag tycker dessutom att Hammarby ska koncentrera sig på det som sker här och nu, när det handlar om att ta laget tillbaka till allsvenskan.

Vad om händer sen, det händer sen och jag har lite svårt att förstå varför Nanne Bergstrand ständigt vill nedvärdera sitt lags prestationer och spekulera om vad som händer med honom OM Hammarby når allsvenskan.

Målet för Nanne, för klubben och alla dess fans är väl rimligtvis att föra upp Hammarby i högsta serien och det gör man genom att ta fler poäng än fjorton andra lag. Om det sker med stil, kvalitet eller i ett annat tempo  tror jag rätt många av anhängarna skiter fullständigt i, så länge Hammarby tar sig ur Superettandvalan.

Sen kan man spekulera i vad som kanske kan komma att vara som mest intressant 2015.

***

Jag tycker inte alls att det är underligt att Erik Hamrén inte menar att John Guidetti aldrig var särskilt aktuell till den här senaste truppen.

Ingen kan ta ifrån Guidettis sjuka frispark mot Grekland i U21, men hur många fulla matcher på A-lagsnivå har han spelat de senaste två åren? Sju?

På sikt finns det all tänkbar anledning (inte bara rent fotbollsmässig) att tro och hoppas på Guidetti. Men låt killen få lite fler matcher i kroppen och möjligen lite tyngre kraft än två mål på St Mirren.

Det syntes i U21 mot Turkiet senast att han inte är hundraprocentig ännu, vilket inte är underligt och i går blev han utbytt efter 60 minuter när Celtic förlorade för första gången på 73 år mot Hamilton Academical på Parkhead.

Om Zlatan inte kan vara med anser jag att Malmö FF:s stjärnskott, Isaac Kiese-Thelin, borde få en rimlig chans i Erik Hamrens trupp.

Framförallt tycker jag att han varit tillräckligt bra, är i sitt livs form och han har bevisat det flera gånger om mot starkt internationellt motstånd (jag räknar inte St Mirren och Hamilton Academical som det), men också för att jag tror han skulle fungera utmärkt som nr 9 i ett 4-3-3.

***

Den allsvenska bottenstriden blir däremot ett drama utan dess like.

Såsom resultaten svänger just nu kan inget lag därnere känna sig helst säkert (förutom BP då, som ju redan är ute, helt säkert).

Även om Falkenberg-Mjällby i sista omgången känns som en väldigt avgörande match.

***

Ska Markus Rosenberg övertalas till landslaget om Zlatan försvinner?

Vi hade en hyggligt intensiv diskussion om det i senaste Fergie Time och jag kan förstå att det finns olika känslor och åsikter.

Jag är mer inne på 1X2.

Jag förstår om Rosenberg känner sig inbjuden med armbågen när Hamrén hör av sig dagen efter Marcus Berg åkt på sin nyckelbensskada – men det är förvisso lite så det fungerar i landslagsvärlden, den enes bröd, äta eller ätas, und so weiter.

Det är också förståeligt om Rosenberg känner att han gjort sitt i landslaget och hellre vill satsa på klubblaget och familjen, han åkte inte hem till allsvenskan med ambitionen att ta en plats i landslaget.

Sen förstår jag de som menar att Rosenberg fått sina chanser i landslaget genom åren men aldrig riktigt tagit vad som getts, jag minns åtskilliga träningar med en Rosenberg som sprungit omkring och gömt sig – det är dock dåtid, det är en helt annan Rosenberg vi ser idag.

Och viss förståelse har jag också för de som menar att han borde ställa upp nu när han får chansen igen.

Det är svårt att välja rätt tecken här, det räcker inte att gardera med ”krysch” och det enda vi vet är att Markus Rosenberg gör som han vill och det är de som gäller.

***

Ryssland hemma, fullsatt på Friends.

Och Erik Hamréns landslag spelar om poäng här som kan komma att bli väldigt avgörande i slutändan.

***

Göteborg, nästa.

Mot Avalon.

Hur mycket du än har att göra så är det alltid en bra början på en vecka.

 

På plan 6 är allting som vanligt

29 september 2014 21.03, Patrick Ekwall

Hösten är det nya våren och solen gassade varmt över plan 6 längs med Stadiongatan i Malmö.

Staketgubbarna, de som aldrig missat en träning för Malmö FF, hade som vanligt tagit ”cykelen”, sannolikt via ”Triangelen”, ställt den mot träden som skuggar och låst den med ”nyckelen”.

Det var längesen jag var på en MFF-träning på plan 6 och när jag nu är tillbaka så ser det ut som det alltid har gjort…ja, spelare och ledare kommer och går men annars är allt som vanligt.

”Jasså, di tonga namnen har kommet hejla vägen från kongliga huvvustaun. Nu passar det. Ja, ja – di har ente så mycke Eroopa där oppe…hö, hö, hö”, så välkomnades jag av man med tradiotionell keps.

Få tillfällen blir så malmöitiska som längs ett staket på plan 6.

***

Min söndagskrönika i Getingen handlade om Ryder Cup.

Det mest intressanta med golfvänner och (kanske framförallt) golfjournalister är att de lever så hårt i en bubbla att de skapar sina egna sanningar i en egen värld.

När man ojar sig om att det är en halv miljard TV-tittare och att det är världens tredje största idrottsevenemang och allt vad det heter så är det uppgifter som trummats fram av någon PR-maskin, uppgifter som ingen gärna kollar  och till slut tror man att det är sant.

Ryder Cup drar stora skaror åskådare till tävlingarna. Många idrottsevent varje vecka (ta en tysk ligaomgång eller NFL-omgång eller vad du vill) och det är ju fantastiskt roligt.

Men det handlar om att ha nyans, lika mycket när du bevakar Ryder Cup som när du (exempelvis) bevakar ett Hammarby som draar 20.000 segerrusiga åskådare i Superettan.

Det har inte golfjournalistiken, den lever i en värld som alldeles för ofta handlar om inbördes beundran.

När så en utsänd journalist vill hävda att Ryder Cup är enormt stort i hela världen så bevisar siffror från 2012 – när tävlingen gick i USA – att 5,5 miljoner såg Ryder Cup i snitt och det var då inte ens den mest sedda golftävlingen i USA. Inte ens nära.

Det är en väldigt tam TV-siffra jämfört med mycket annan idrott i USA. Se intressant statistik här.

I England låg årets siffra på cirka 2,5 miljoner. England-Norge i en träningsmatch hade 4,5.

Och så vidare.

Ryder Cup är en stor och specifik tävling som bygger väldigt mycket på sin tradition.

De flesta golfare älskar att titta på Ryder Cup. Säkert andra också.

Men så många som golfjournalisterna hävdar att de är, så många är de inte.

Inte ens nära.

***

Vet inte vad som är mest imponerande med Lasse Vibe…att han öser in mål eller att han pratar klockren svenska?

***

Låt oss få hoppas att någon eller några kan gå in och rädda Ängelholm så att vi slipper se Superettan avgöras vid skrivbordet.

***

Idag hann jag träffa ”Patrick Ekwall-brassen” för första gången.

Stort.

***

Mycket hade man trott om Albin Ekdal, men ett hattrick på San Siro såg man kanske inte komma från honom.

Lite som om Tobias Linderoth skulle ha stänkt in tre mål i en landskamp.

Alla tycker förstås att det var en fantastisk prestation och ett stort ögonblick för Albin Ekdal.

Men jag förstår inte varför Ekdals agent, likt en simpel nasare, måste gå ut och påpeka att ”nu är Ekdal redo för stora klubbar”.

Hann Albin ens duscha på San Siro innan det var dags att slå på stora försäljningstrumman.

Albin Ekdals insatser (och numera målskytte) kan väl på något vis få tala för sig självt, åtminstone till vi närmar oss nästa transferfönster. I januari.

***

Ganska underhållande Zlatan-rap-mix som fransmän gjort.

***

Stort att Ester Kristiansson hyrts in som mediavärd i samband med Malmö FF:s hemmamatcher i Champions.

Kan vara en av årets starkaste värvningar.

***

Halmstads BK har vunnit fem raka matcher på bortaplan. Värt att notera.

***

Den enda som inte påstår sig vara orolig för IFK Norrköpings ras är Rasta-Danne (som håller stenhårt på Peking).

Rasta är säker på att det löser sig.

Rätt många andra är lite mer oroliga. Spelarna, inte minst, vilket är tydligt

Möjligt att Janne Andersson ska hyra in Rasta-Danne som psykolog.

***

Jag är helt hundra på att varenda en av alla de som hängde mot staketet på plan 6 idag tog cykelen hem via Triangelen, låste med nyckelen och gick rakt in på toaletten och körde en backhandpiss.

 

 

Det kom ett mejl…

28 september 2014 18.12, Patrick Ekwall

Det har ju hänt att jag publicerat ett och annat knäppt mejl här på bloggen.

Mest för att påvisa vad vi kan ta del av ibland, att hat och vidrigheter i mejlboxen inte bara når kvinnor i branschen.

Nuförtiden är det inte så mycket mejl. Överhuvudtaget. Ibland händer det att Lars-Lennar, Jan-Åke och Bengt-Olle drar iväg ett argt mejl när man skrivit att Zlatan är en bra fotbolslpelare och de gärna vill hävda motsatsen.

Men de som hör av sig gör de numera genom en tweet eller möjligen direkt till den här sidan. Och de som är allra argast eller allra vidrigast håller sig mest till de stora mediahusens anonyma kommentatorsflöden.

Men det kom alltså ett fint mejl.

Jag tänkte att jag skulle publicera det eftersom det handlar väldigt mycket om den här bloggen som lever vidare och vad den har betytt genom åren, även om jag förstås också uppskattar och slickar i mig det beröm som ges.

Tack för mejlet, Johan – det värmde väldigt mycket.

 

Hej Patrick! 

Jag har länge velat skriva det här mailet, men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Så jag har ständigt skjuta upp det (prokastrinerat, som min psykologilärare till sambo uttrycker det). Men nu tänkte jag slå slag i saken.
Jag måste motvilligt erkänna att jag i många år tyckte att du var lite fjantig. Min bild av dig när jag växte upp under sent 90- och tidigt 00-tal var att du var den där prålige TV-reportern som egentligen inte bidrog med något av värde, utan mest ställde dig i televisionen för att någon faktiskt behövde stå där. Jag minns hur jag och mina vänner hånade dig under EM 2004 när du hade på dig den där cocktailvita kostymen i sändningarna.
Där och då var du inget mer för mig än en snubbe som halkat in i mediavärlden på ett bananskal och som nu stod och solade sig i glansen. För dessa tankar vill jag be uppriktigt om ursäkt.
Jag hade en paus från sport i allmänhet och fotboll i synnerhet under några år, tills 2007 då jag följde den allsvenska slutstriden med brinnande intresse. Av någon outgrundlig anledning kom jag in på din blogg. Där har jag varit fast sedan dess.
Din blogg har gett mig en helt annan, mycket bredare och djupare, bild av dig än vad jag någonsin fått innan. Du var inte bara den där lismande TV-reportern i fulfyran, du var en pappa till Wilma, du var en insiktsfull skribent men kanske framförallt – Du var en människa.
Sedan den dagen har jag följt din blogg med en oanad frenesi. Jag har dessvärre aldrig kommenterat din blogg, mest beroende på att vi antagligen tycker rätt lika om i princip allt och att det då blir en relativt ointressant konversation, så därför får du nu detta mail istället. Ofta tycker jag att du sätter ord på de tankar jag har och försöker, så att säga, få fram kärnan i frågeställningarna. Du vågar vara lite obekväm och det gillar jag.
För några veckor sedan var jag i Wien med mitt jobb för att se Österike – Sverige då du, helt överraskande, klev in på Restaurang Himmelreich där vi hade pregame-dinner. Jag hade tänkt gå fram, säga ett par ord och tacka dig för en helt fantastisk blogg, men jag vågade inte. Det ångrar jag idag, för är det någon mediapersonlighet jag tycker skall ha mer credd så är det du..
Nu finns det en viss risk att det här förfaller vara ett upprepande brev så jag väljer att försöka avrunda här.
Tack för din blogg och för alla de guldstunder du gett mig när jag suttit på bussen, vaknat i sängen, suttit på toaletten eller var jag nu har varit och blivit själaglad för en ny uppdatering. Är det någon kritik jag har så är det att du uppdaterar alldeles för sällan, men det är också allt.
Jag vet att det är många som ogillar ditt sätt att vara, klä dig, bete dig, ofta personangrepp som inte alls har att göra med din prestation. I dessa fajter har jag försökt försvara dig och förhoppningsvis har jag fått någon i alla fall att ändra sin åsikt om dig. Visst, jag känner dig inte som person, men helt genomrutten kan du ju inte gärna vara med tanke på din blogg. Okej, jag delar verkligen inte ditt intresse för svindyra kostymer och svåra sittningar, men hej, fotbollen har vi gemensamt och det är ju alltid något, eller hur?
Som sagt, tack för allt. Och du, satsa mer på skrivandet. Det är där du gör dig bäst… Tycker jag.
Med vänliga hälsningar,
// Johan Karlsson Sjögren

Här har du min TV-debut. För 35 år sen…

24 september 2014 00.05, Patrick Ekwall

Hostat knastertorrt i en månad och det fick bli ett besök hos ”läkarna”.

”Vi måste ta prover”, sa läkarna så som ”läkarna” alltid säger, även om det som vanligt bara var en läkare som var ”läkarna”.

Blodprov och något i näsan.

Tappas på blod har ju hänt förut men det där med prov i näsan var nytt och jag frågade sköterskan som förklarade att en pinne skulle köras upp genom näsan och att det var lite obehagligt men det skulle inte göra ont.

Det är så det heter för att lugna men man vet att det är för jävligt.

För det var exakt vad det var.

En lång jävla pinne rätt upp genom näsan, upp bakom ögat, ner i delar av svalget och rätt in och rota i hjärnan.

Jag får svåra kväljningar och rysningar bara av att skriva om det.

Jag tryckte bort sköterskan och ryckte ut den första eftersom jag trodde att hon utförde nån sorts modern voodoo, jag bet ihop när det var dags för andra näsborren men jag vet (ännu) inte om det var värt det.

Någonstans har jag lite svårt att förstå vad det är man hittar bakom ögat inne i hjärnan – och inte någon annanstans  - som har med min hosta att göra.

Men jag litar såklart på ”läkarna”.

Och en pinne eller två i näsan är ju alltid lite mer fantasifullt och betryggande än ”gå hem och ta en alvedon”.

***

Just nu handlar det inte om Malmö FF kan vinna allsvenskan.

Utan om att AIK och Elfsborg INTE kan det.

***

Anakondan är het nu.

***

Det var längesen man hörde gamla farbröder – exempelvis BK Olympics tränare Fille Ohlsson – säga ”Lej-chester” om Leicester.

Så döm om min förvåning när Radiosportens Johanna Frisk körde det uttalet i samband med att hon gav ett expertutlåtande om Man Uniteds senaste smäll.

Det är förstås ingen stor grej.

Men hade hon aldrig någonsin hört rätt många i branschen säga Leicester och INTE Lej-chester”?

***

ByDcDtDIAAAgKYH.jpg-large

Den här bilden kablades ut i samband med Lille-Tobbe Lidebergs och Mytoman-Max fina program om Sporten som fyller 20 år.

Folk undrade (nu, alltså) vad fan det var frågan om.

Men det var sådana här tokiga infall vi hade på den tiden.

Frisyren var till en avannons efter ett inslag om den galne boxningspromotorn Don King, bara någon sekund i en bandad sekvens.

Jag hade nog blivit mer upprörd över skjortan eller den alldeles för stora kavajen.

HÄR ser du programmet.

***

Ja, det är uppenbart att allt inte stått rätt till med Zlatan Ibrahimovic.

Men det är också lika uppenbart att Paris SG är väldigt beroende av att han lyckas.

***

Min TV-bana började för övrigt redan vid 12-års ålder.

Då hade jag en roll i en kriminalserie som hette Rädsla (skriven av Max Lundgren) som gick på SvT i tre-fyra delar.

Jag hette Harry.

Och jag hittade, bland annat, ett lik.

En vänlig PÅDDEN-lyssnare letade upp ett avsnitt i SvT:s arkiv och det var lite läskigt att se sig själv som 12-åring. Men väldigt roligt.

HÄR gör jag min första scen, 39:30 in i klippet.

***

Jag visste inte att det var Kjell Kruse som var VD i Leksand.

Oddsen på att han skulle hamna där?

***

9789113058153_straffa-och-lata-do

Olsson bok är här!

Och jag har ett ex, vilket känns väldigt bra.

***

Det kan inte alltid vara någon annans fel när Sverige INTE får event.

Ja, det är väldigt underligt att gamla slitna Parken i Köpenhamn för EM-matcher 2020.

Men det går ju aldrig att komma ifrån det faktum att Friends alla minus (och det handlar inte bara om gräset) har spelat in och påverkat.

Nu sa Karl-Erik Nilsson i en intervju att så inte var fallet men han sa också att ”gräset kommer att bli bra” och hur fan kan han veta det?

Ingen vet väl hur det ska bli bra, för då hade det väl varit kanon redan nu.

***

Här gnäller jag om en pinne i näsan och det känns lite futtigt när man läser om hur goda vänner drabbats av svår sorg, vilket Malin Roos skriver om HÄR.

Jag hoppas att Magdalena, Filip, Magnus och syskonen orkar kämpa sig igenom mörkret och jag tänker på dom.

***

Tänk att Robin Quaison fick komma in för Palermo redan i omgång Serie A.

Det är ett tecken som är gott.

Han kunde lika väl ha varit utlånad nu, som så många andra Palermovärvningar.

***

Vi kan konstatera att Kulldals FF inte har någon möjlighet att avancera i seriesystemet i år heller, snarare tvärtom.

Känns viktigt att förmedla.

***

Som sagts: det är NU som Falkenbergs FF börjar den svåraste av alla tider i allsvenskan, den på hösten då det blåser snålt och inga poäng kommer av sig själva – det är också då det avgörs om Falkenberg spelar allsvenskt nästa år eller inte.

***

Jag vet nu att jag aldrig hade löst tortyr.

En pinne  i näsan bara och jag hade berättat allt.

Det hade räckt att någon sagt att ”det gör inte ont, det är bara lite obehagligt” och jag hade gett vika.

 

 

 

 

 

 

Åge Hareide och Co bad aldrig om ursäkt; befriande

17 september 2014 16.20, Patrick Ekwall

Äta eller ätas är Långe Lundhs devis på resa, en disciplin han behärskar till fullo.

Även om det så är kollegor, kvinnor, barn eller (för den delen) en monsterliknande ungersk vakt som står i vägen.

I Italien behöver du den typen av rutin och jag är väldigt nöjd med att jag och Tarlandao kunde hugga en parkeringsplats direkt utanför Juventus Stadium utan något som helst tillstånd, ett sådant du måste ansöka om hos Uefa en månad i förväg.

Jag ska inte avslöja några detaljer, men vi läste av en viss osäkerhet hos parkeringsvakt och tog sen den chans som dök upp. Blixtsnabbt. Rakt på mål.

Och, lite senare på kvällen, i den miljö där ”äta-eller-ätas” skiljer agnar från vetet gjorde vi en manöver som tillochmed Lundh hade varit stolt över.

När Bladet placerat TRE utsända längst fram i en ytterst liten zon för ”non-right-holders-TV” och när SvT-Pelle Nyström tryckt in sig bland ett gäng italienska kollegor så var det utsålt.

Men en snygg liten smidig förflyttning av gränslinje-mackapär gav en lucka sidan om Radiosporten och den stack vi direkt i och fick ett guldläge.

Äta eller ätas, det är inte svårare än så.

***

Malmö FF kom, sågs och – vann värdighet.

Att Juventus gör 2-0 på MFF i Turin är lite som väntat, de slog FCK med 3-1 i samma turnering på samma plats förra året för att hitta någon sorts jämförelse som fungerar, men då ska ingen glömma att MFF kom hit som en sanslös rookie i sammanhanget; den fattiga kusinen från landet.

Jag har sett Malmö rasa ihop fullständigt i det europeiska bortaspelet förut, i Europa League, (till viss del) i Prag och i Salzburg.

Men ju fler körlektioner du tar, desto bekvämare blir du när det trycks på gaspedalen.

Åge Hareides lag bad aldrig om ursäkt, jag gillade framförallt det.

Det var den gamla malmöitiska inställningen, den som genomsyrar rätt mycket i stan och som inte alltid är speciellt gemytlig, men som absolut är en fördel i fotbollens värld och som en gång tog 1979-gänget till oanade europeiska höjder: ”kom ente hit å trou att du e nått”.

Sen fick de heta vad de ville och tjäna hur mycket som helst.

Småpågar som Filip Helander och Pa Konate sprang småfult rakt in i och rakt över) Juventus-spelarna som om ingenting hade hänt.

Macka Rosenberg anförde laget genom att trycka dit med HELA kroppen tills Paul Pogba hade tröttnat på kagigheten och fick ett läge som fick ”Sillen” att ta räkning.

Isaac Kiese-Thelin, detta fynd, stångades med Chjellini, tog för sig, gav tillbaka och var inte rädd för att ta varenda liten batalj i luftrummet.

Ingen vek ned sig, ingen stod med mössan i hand och jag tror att Juventus-stjärnorna kände av det, de visste att de skulle vara överlägsna men efterhand gick det upp för dom (och främst för Carlito Tevez) att de inte skulle få ett skit gratis.

På så vis visade Malmö FF, allsvenskan och svensk fotboll att de har att Champions League att göra, minst lika mycket som nåt mästarlag från Österrike, Danmark, Schweiz, Skottland, Serbien, Kroatien eller vad vi nu ska jämföra oss med i näringskedjan.

***

Juventus är inte bara klass PÅ fotbollsplanen.

Fen getingar på bemötandet, servicen och omhändertagandet av media.

Givetvis oklanderligt gott italienskt i en liten restauranghörna och vansinnigt divigt att slå upp en mixed zone-bar direkt efter matchen.

Hur kontrar Swedbank Stadion?

Kebab från Möllan?

***

En dryg månad i en Fiat Duplo i Brasilien och jag var lite orolig när vi skulle hämta ut hyrbil i Italien, på väg till Turin dessutom.

Men jag kan mina egna bokningar och med hjälp av en snillrik upgrade fick jag och Tarlandao en riktigt svår juggemerca. Svart givetvis.

Den smälte in rätt väl på parkeringsutrymmet utanför Åslund-hotellet Principi di Piemonti.

***

Intressant att Hareide medvetet valde att täta i mitten och på egen högerkant för att han ville att Juve skulle anfalla på den andra kanten.

Hellre inlägg därifrån än någonting annat, var melodin.

Dels för att de vanligtvis är sämre därifrån men också för att han ville ha Pogba ”felvänd” på de inläggen.

Oklart om norrmannen förklarat för stackars Konate vad det skulle innebära.

***

Självklart bodde Ica-Stefan på Principi di Piemonte.

***

Italienska journalister var noga med att påpeka att det var en sanslös målvaktsparad som räddade Juve från ett baklängesmål i första halvlek när Magnus Eriksson serverades av Rosenberg på andra stolpen.

***

Får jag lov att påminna om vad jag skrev om Kiese-Thelin i årets första ”Mixed Zone”?

Tack, då gör jag det.

***

Och på tal om starka värvningar så ”e nock” Adu den kanske viktigaste MFF-värvningen i de här sammanhangen.

Framförallt när det handlar om att inte släppa en jävel över bron.

***

Robin Olsen gör förstås ytterligare en charmant match i målet, hans närparader (vi såg två fantastiska på Juves dubbelchans i andra halvlek) är svåra att utföra för vilken som helst i världen. Jag tyckte också att han såg väldigt bekväm och säker ut på allt som ”han ska ta”. Han är absolut en nyckelspelare i det här laget.

Men han har uppenbara brister på frisparkar med egen mur.

Vi har sett det i allsvenskan, vi såg det tydligt på Sorianos frispark i Salzburg och nu var det återigen väldigt avslöjande.

Ja, Tevez frispark är välplacerad men det är en frispark som Olsen lätt har om han 1) läser situationen rätt från början, två Juvespelare vid sidan av muren måste täckas av med egna spelare eller 2) tar ”sitt hörn” till hundra procent och litar på muren i det andra (drar Tevez det i krysset över muren så är det som det är).

Känslan är att målvaktstränare Jonnie Fedel behöver gnugga lite grunder här.

***

Italien är såklart alltid före och ledande inom herrmode, känslan är att Frankrike/Paris ligger steget före på damsidan.

Men allt fungerar inte.

För drygt år sen började byxlängden krypa uppåt, främst på kostymbyxor.

Först någon halvcentimeter över skon för att skönja en cool strumpa.

Fine enough. Lite för långa byxor är inte vackert.

Men har högvattnet har stigit alltmer, sakta och säkert, och nu såg jag flera män i vansinnigt eleganta svider – där byxorna slutade någonstans strax över ankeln.

Det har helt ballat ur.

Jag tänker inte så mycket på svenskhipsters i löjligt för korta jeans och barfota till lågskor, det är en historia för sig själv, utan på välskräddade snygga MÄN med perfekt sittande ullkostym som har byxor så korta att de struttar omkring som Vanheden eller Papphammar.

Fortsätter byxorna bli ännu kortare så är vi i närheten av trekvartsbrallor, hemska tanke.

***

Humor när jag intervjuade Nico Nylén, min barndomskamrat, utanför den pub som Malmös fan annekterat i centrala Turin och ”alla” drog igång en ramsa om ”Patrick Ekwall håller på Malmö”.

Det lät lite högre än när Falkenbergs tappra fans skanderade att ”Ekwall är gul och vit” förra säsongen.

Och när jag åkte lite oftare på allsvenskan (och jag saknar verkligen att få göra det) så hände det ganska ofta att ganska många klubbar körde något liknande när man dök upp i närheten.

Jag gillar den humorn.

Och håller jag på någon så är det på Olympic, det vet ju alla i Malmö i alla fall.

Även om jag alltid håller en tumme för att alla svenska lag ska lyckas ute i Europa.

***

Sådär 500 Champions League-matcher totalt på Juventus inför gårdagens match.

Malmö FF hade totalt 24.

18 på Rosenberg för ett bra tag sen.

Och 6 på Adu för Nordsjälland.

Det säger också en del.

***

Sen gilla man att det yngre gardet tar del och lär sig något på vägen.

Därför hyllar jag gärna en rookie som Fotbollskanalens David Betong Larsson som försökte sig på en svår trängning i mediakön in till arenan, före ett gäng italienska fotografer som väntat länge i kön.

Men Betong körde utan finess, var för tydlig i sina rörelser och uppsyn. Dessutom ovetande om att just italienska pressfotografer alltid är på sin vakt, de kan sina trängningsförsök, så det hade krävt ett proffs för att lyckas.

Nu fick Betong åthutning, avslöjad med fingrarna i syltburken, och fick lomma skamset tillbaka till ruta 1.

Men jag uppskattar ändå försöket att anamma ”äta eller ätas” och det är med Betong som det är med Malmö FF i de här sammanhangen: han lär sig mer och mer för varje gång han är med.

 

 

 

 

Skön humor från MFF-ledarna på Juventus Stadium

16 september 2014 16.05, Patrick Ekwall

Att bo i italienska fotbollsproffskvarter har sina för- och nackdelar.

Fördelarna är flest.

Hotel Principi di Piemonte är världsklass i form av gammaldags skön italiensk överklass-service.

Maten runt hörnet är (som alltid i det här landet) magisk.

Och klädbutikerna…hjälp, jag tog en kvart i förmiddags för att ”bara titta” och gick fullständigt bananas.

Nackdelen är att per dagar här – med allt det jag nämner här ovan – lätt kan innebära en personlig konkurs.

Tur att det finns en del att jobba så att det inte finns tid över att släppa loss kreditkortet.

***

BxpHXxrIEAANEHZ

Jag gillar verkligen bilden från Juventus Srena när Malmö FF:s ledare Olof Persson, Åge Hareide, Daniel Andersson och Jonnie Fedel leker La Liga-prata-med-munnen-över-handen på MFF:s träning igår.

My kind of humor.

Och känslan är att MFF är ett lag i harmoni.

De är nog klart medvetna om att det mycket väl kan bära iväg åt fel håll ikväll mot ett världsklasslag men de vet också att de inte har ett skit att förlora.

***

Självklart kom regnet i massor över Turin igår. Italiens Borås.

***

Att Juventus missat att ta sig vidare från gruppspelet i Champions League på senare tid är knappast en fördel i det här sammanhanget för Malmö FF.

***

Allting tyder på att Malmö FF  spelar med exakt sammm elva som hemma mot Salzburg, en 5-3-2-formation med Markus Halsti som någon sorts mittfälts-sweeper.

Dels för att det fungerade bra mot Salzburg men också för att det inte finns några andra realistiska alternativ i dagsläget.

***

Det var skönt att se Åge Hareide (och förvisso även Sillen Rosenberg) på dagens presskonferens eftersom han utgick från sin egen agenda och inte bara hade svar på frågorna som ställdes utan även kom med ett och annat stickspår.

Berikande. Och underhållande.

***

Tänk att Pontus Jansson öppnar sitt hem här i centrala Turin för ett tiotal MFF-fans, förvisso en hel del gamla polare men ändå.

Vilken annan fotbollsstjärna hade gjort något liknande?

Jag tror inte att de är många.

***

På tal om historielöshet eller på tal om att jag har blivit för gammal.

Men följande fråga fick jag av två utsända svenska reportrar igår:

Har IFK Göteborg någonsin spelat i Champions League?

Och det sant!

Jag är för snäll för att avslöja några namn, tyvärr.

***

Om det här är en stor match för svensk klubblagsfotboll och framförallt för Malmö FF, så är det givetvis något mera ljummet italienskt intresse.

Gårdagens presskonferens med Åge Hareide och Rosenberg var välbesökt, men det var framförallt ett stort svenskt mediauppbåd på plats.

Några få tappra lokala reportrar syntes till.

Men inte en enda fråga från italiensk media.

Å andra sidan valde en hel del svenska journalister, med väldigt lokal malmöitisk förankring inte minst, att åka hela vägen till Turin och inte ställa en enda fråga på Malmö FF:s sista presskonferens inför klubbens först Champions League-match någonsin.

***

Stort att David Betong Larsson gled in och gjorde debut i TV-sammanhang.

Han får två getingar.

Det är väl så bra för en rookie och det får inte gå (som Långe Lundh alltid betonar) inflation i bra betyg.

***

Intressant från Pontus Jansson apropå att italienska lag inte skänker något till slumpen:

”Vi hade fyra genomgångar av Brommapojkarna inför matchen i Europa League”.

***

Första gången jag hörde talas om Stefan Löfvén var när en (halvpackad?) Mona Sahlin var med i en telefonintervju i programmet Handbollsklubben och skulle prata om Stefan Lövgren.

Men benämnde honom ”Stefan Löfvén” hela tiden.

***

Det här är väl en match som Juventus ska vinna med sisådär 3-0, avgöra hyggligt tidigt och sen ta det soft ju längre matchen lider.

Men ingenting är omöjligt även om jag bara ger MFF två procents chans att komma hem med någonting härifrån.

Malmö får hoppas på risig matchform, underskattning, nonchalans och att en förlupen boll ramlar ned framför fötterna på Forsberg…typ, så.

Och det kan förstås ske, det har vi sett förut.

***

Jag stegade ändå in på Danpol på Via Gobetti, Juvestjärnornas favoritställe.

Två våningar fyllda med överdådiga fotbollsproffskläder, allt från anskrämligt osmakligt till väldigt, väldigt skräddat snyggt.

Det hade gått att ta inträde till ett sådant ställe och jag hade gärna betalt.

 

Falkenberg - Helsingborg
Måndag 20 oktober kl 18:45
Djurgården - Örebro
Måndag 20 oktober kl 18:50
IFK Värnamo - Syrianska FC
Måndag 20 oktober kl 18:55
Jönköpings Södra IF - Degerfors IF
Måndag 20 oktober kl 18:55
Sundsvall - Varberg
Måndag 20 oktober kl 19:05