Patrick Ekwalls blogg

Moskva är ett dårhus på sitt sätt men ingenting förvånar

Ryssland välkomnade oss sådär buttert ryskt som man vill föreställa sig att Ryssland ska vara: regn, mörk himmel, dysterkvist och i den ökända Moskvatrafiken ut till Spartaks nya lyxiga VM 2018-arena drog vi förbi höghuskvarteren där allting är sprucket i och ser ut att falla ihop i spillror vilken sekund som helst.

Jag har aldrig varit här men det när vi navigerar förbi monumentala byggnader, när vi blickar ut över förortskommers där trasiga människor som köar till grönsaksstånden, när vi ser nya Dubaiskrapor på ena sidan och de överdådiga Stalins Sju Systrar på den andra och när vi kryssar fram på en ringlinje mellan Ferraris, Ladas, svarta limousiner och ihoplappade plåtburkar till skåpbilar så ser jag ett Moskva exakt så som jag hade föreställt mig ett Moskva av idag.

Fattigdom, nyrikedom, dåtid, nutid, uppgång, fall och uppgång igen och ekonomisk kollaps på det, flärd i pastell, vardag i grått, money talks, bullshit walks; allt i en enda snårig mix.

Och så lite fotboll på det.

***

Uppgifterna från landslagets stängda träningar når snabbt ut och när hela den svenska träningen var öppen idag så kändes det som om Erik Hamrén inte brydde sig om att mörka något. Om det inte var exakt det han gjorde?

Det var samma spelare i en elva (eller en tia eftersom målvakterna körde för sig själva, men det är såklart Isak som står) som det talats om sen häromdagen.

Jag har inga bekymmer med det, det finns liksom inte så mycket att dölja och jag tror aldrig att en motståndare ändrar sin syn på sitt eget lag utefter hur motståndaren ställer upp. Framförallt gör ju inte  Ryssland det i det här läget.

***

Den stackars tolken på svenska presskonferensen kämpade hårt med Andreas Granqvists Påarpsdialekt.

Hon pustade ut något när hon ändå såg ut att ha rett ut det.

Då ställde Disco, från skogarna i Norrland, en fråga och hon tappade allt.

***

Radisson Royal=världsklass!

Renoverat för 700 miljoner euro för några år sen.

Jag har sällan bott bättre på en landslagsresa.

Däremot väldigt mycket sämre, ibland är det upp och ibland är det ned.

(Och ja, det är jag som har bokat. Inte Lundh. Men det förstod ni)

***

Spartaks nya arena är väldigt fin, men jag kan inte påstå att det är ett imponerande arenabygge på det visat.

Ena långsidan, den mot pressläktaren, är till hälften täckt av svarta kontorsfönster – jag tycker det ger ett klart mindre ”skräckinjagande” intryck.

Det kommer förstås vara fullt på arenan, men min insidekille här i Ryssland säger att det är väldigt sofistikerad stämning på landskamperna i Moskva.

Helt ok stämning, men inte öronbedövande.

***

När vi äntligen hittade Staffan Olsson.

***

A good day to die hard spelades delvis in på vårt hotell.

***

De ska såklart bli intressant att se hur Sverige tacklar matchen.

Den känns förstås lite läskig på förhand eftersom ryssarna absolut måste gå för en seger och jag ogillar att de sparkade Fabio Capello eftersom han uppenbarligen var en smärre katastrof på posten och eftersom hemmaspelarna kan komma att få en boost med ny (och rysk) förbundskapten.

Men kan vi ta oss ut stormen helskinnade så kan vi absolut såra ryssarna.

Vi hade det jobbigt på Friends under första delen av matchen men blev allt bättre och borde ha vunnit den matchen (Sebastian Larsson missade en straff) – och då var Zlatan inte med.

Jag är dessutom extremt nöjd med ett kryss, för det innebär att vi kan hålla ryssarna bakom oss även med en förlust mot Österrike.

Sen hoppas jag att Österrike vinner imorgon mot Montenegro, för då känns de i princip klara för EM när de springer in på Friends på tisdag.

Det kan ge Sverige en fördel.

Jag säger 1-1 här i Moskva, precis som i Stockholm, men det är väldigt ovisst eftersom det är svårt att veta var ryssarna står.

Och med viss skräck minns jag EM 2008 då vi kände att vi ändå skulle ha en rätt bra chans mot Ryssland men blev totalt blåsta av banan.

***

Fotbollskanalen On Tour har aldrig nått högre höjder.

***

Jag konstaterar, utan att på något vis vara överraskad, att många mediala förståsigpåare som aldrig ens varit i närheten av en presskonferens, jobbat med eller suttit i en intervju-situation med Zlatan Ibrahimovic nu vet exakt på pricken hur man egentligen skulle ha gjort eller inte ha gjort.

Fascinerande.

***

 

För övrigt lever vi i helt sjuka tider där delar av en historielös omvärld tappat alla tänkbara omdömen och basala mänskliga värderingar.

Det kan vara lätt för mig att sitta här och säga på överdådigt hotell i galenskapens högborg.

Men det kan inte vara svårt att känna sympati med hårt drabbade människor på flykt och åtminstone försöka bidra på något vis.

Så förblindade av omänsklighet må vi aldrig bli.

 

 

 

Vi lever i helt sjuka tider där delar av en historielös omvärld tappat alla tänkbara omdömen och basala mänskliga värderingar

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Lundh vs Zlatan. Igen. Jag är inte förvånad.

Det är tre år sen Friends Arena slog upp portarna.

Jag var där på den alldeles sanslöst usla invigningen och jag minns att vi klampade oss fram i lerdynga, grävskopor, bräder och tvingades gå i evigheter innan det ens fanns en möjlighet att ta sig därifrån.

Kommunikationerna har börjat fungera nu.

Men hela Arenastaden (som den heter) är än idag en enda stor byggarbetsplats.

Jag tyckte det var en skymf att man slog upp en stor evenemangsarena utan att bry sig ett dugg om hur besökarna skulle ta sig, därifrån eller hur omgivningen såg ut.

Det var tre år sen.

Och ingenting känns klart.

Jo, hus med lägenheter står klara, ett och annat kontor och några restauranger har öppnat men i övrigt är det fortfarande en Byggarbetsstad mer än en Arenastad.

Och parkeringshuset är ”klart” även om jag var väldigt nära att välta ned ett par elektriker som jobbade febrilt bakom ett par dörrar som inte riktigt fungerade.

Men gräset inne på arenan verkar vara helt OK nuförtiden.

Du får vara glad för det lilla.

***

Jimmy Durmaz som 10:a i ett 4-2-3-1 eller 4-5-1.

Tja, varför inte.

Det känns absolut som en intressant lösning. Med tanke på att Jimmy varit framgångsrik som en av tre mittfältare förut, med tanke på hans spelstil och med tanke på motståndet.

***

Och så blev det Lundh vs Zlatan. Igen.

Oavsett vems sida du väljer så känns det tröttsamt, mycket för att det är onödigt men också för att det tar sig sådana proportioner; vi hade kunnat klara oss utan den beefen inför öppen ridå.

Till skillnad från många andra är jag inte direkt förvånad att det blev som det blev den här gången.

Beefen fanns sedan tidigare, det vet vi ju alla.

Och med DEN kritiska Café-artikeln (som prydde omslaget senast när Zlatans närmaste omgivning nog trodde att det skulle röra sig om hans parfym) i grunden inför dagens presskonferens så var det solklart att det vilade en provokativ feeling i luften.

Zlatan Ibrahimovic kunde inte hålla igen vad han tyckte och tänkte eftersom att hålla igen har aldrig varit hans starkaste gren och eftersom han aldrig någonsin tidigare har lyckats hålla igen.

Ibland tycker vi det är underhållande när det inte drabbar oss själva, ibland är det plumpt och ibland handlar det mest om vem som drabbas.

Den där gången när Zlatan tyckte min parfym luktade illa, som är ett osannolikt betittat klipp på Tuben, så gjorde Bladet ett uppslag över två sidor för att de ”tyckte det var en kul grej”.

När Zlatan bojkottade Laul, som aldrig fick ställa en enda fråga, var det sällan värt en offentlig rad någonstans och man låtsades hellre att det regnade.

Det var ett onödigt ovärdigt utspel av det svenska landslagets lagkapten, det var osexigt och ocharmigt som aldrig förr och det var mest obehagligt att han önskade att någon annan skulle må dåligt när han lyckades.

Och det var direkt osmart av landslagschefen, Lasse Richt, att hävda att frågan inte var relevant för det var den i ett sammanhang som redan berörts och frågor av det slaget (inte minst den här) har ställts ett stort antal gånger utan problem.

Vem som helst på idrottens allra högsta nivå vet att frågor kommer ställas som kan uppfattas som dumma eller irrelevanta, men det är upp till den utfrågade att ha ett bra och relevant svar; Formulär 1A i vilken simpel kurs i mediahantering som helst.

Frågan  var vare sig aggressiv, raljant, kritisk eller snaskig.

Men Lundh hade kunnat fråga om vad Zlatan tyckte om vädret ute och han hade kunnat uppfatta det som provocerande.

För att det handlar såklart inte om frågor utan någonting helt annat på ett personligt plan som triggar.

Rätt många har hamnat i den zlatanska eldgivningen genom åren. Ledare, domare, spelare, kollegor och jag har själv varit där några gånger genom åren.

Vi tycker vad vi vill om det, men vi vet att det är så.

Det är också en del av utmaningen med att sitta i intervjusituationer one-on-one med Ibrahimovic – du vet att det kan brinna till ibland, du vet att det kan sluta hur som helst och ibland måste läsa av läget under tiden.

Det finns en del fotografkollegor som kan intyga att Zlatan brunnit mot mig när jag ställt frågor som inte riktigt passat, speciellt efter tjafset i Bremen under VM 2006 men också frågor om den nysläppta boken inför en landskamp i Köpenhamn.

Under de tidiga åren var det ett och annat knivskarpt telefonsamtal som kunde beröra kommatecken, betyg eller en formulering i ett inslag.

Och – för att ta ett färskt exempel –  efter ligacupfinalen i Paris stod jag på dyrt inköpt länkposition för att göra intervju efter segern.

När Z kom ut tittade han på mig lite trött och sa att ”du ska inte få den äran”…jag vet inte helt säkert varför, men det kan ha varit att han retat sig på något jag hade skrivit eller att han varit på dåligt humör.

Jag har aldrig tyckt att det varit särskilt lustigt, men ibland får man leva med mothugg, glömma och gå vidare. Framförallt med den här spelaren.

Däremellan har jag gjort väldigt många intervjuer med Ibrahimovic som åtminstone jag tyckt har varit ganska bra, avslappnade och värda att lyssna till.

Inte fan ska en lagkapten svara så som han gjorde på podiet på Friends, det är nog till och med landslagets representanter eniga om även om de tycker att Lundh är en jobbig jävel.

Och inte ska han alltid komma undan med att Zlatan är Zlatan. Men Ibrahimovic är inte en helt vanlig lagkapten och svarar som han vill, hur han vill, när han vill.

Svenska Fotbollförbundet är så beroende av sin megastjärna, på alla tänkbara sätt, att det skulle vara en smärre katastrof om man kom på kant med honom.

Alla vet det. Inklusive Zlatan.

Han svarar som han vill, ingen kan stoppa honom från att göra det.

Ibland är det roligt.

Men den här gången var det inte särskilt kul, inte ens en knähund behöver tycka det.

Jag känner mest att jag kunde ha varit utan den rätt osmakliga avslutningen vi fick på presskonferensen.

Zlatan kunde valt att svara annorlunda eller avstått från att svara alls.

Och Lundh ska givetvis få ställa vilka frågor han vill men är så pass klok (det vet jag) att han visste att just den här gången så såg Zlatan ett rött skynke när han såg Olof i lokalen.

Det bästa hade varit om de två tagit ett snack sinsemellan och rensat luften, då hade vi sluppit det ”drama” som de nu blivit av hela grejen.

Jag hade kunnat vara medlare, jag som kan min 1 X 2.

***

Spikat nu med journalistlandskamp på tisdag mot Österrike och jag gör en Kim Källström: tillbaka i truppen efter att helt utan grund ha plockats bort som föredetting.

***

Tänk att Micke Antonsson och ett gäng andra FCK-spelare åkt över bron för att se Malmö-Celtic.

Malmö är det närmaste Champions League som FCK kommer i år.

***

Sen är det som det är med att ge sig in via Twitterdebatter i frågor som berör Zlatan (och Lundh).

Det är två läger, där det ena tycker den andra är en idiot och vice versa.

Mellanlägen existerar inte.

***

Annars gillade jag hur Zlatan utstrålade värme och gåshud när han, på min fråga, formulerade sina känslor kring Champions League-mötet Malmö FF-Paris SG.

Nu kom det och annat helt i skymundan för att Zlatan ville att Lundh skulle ha ont i magen.

***

Jag tror också att Z kan ha blandat ihop åsikter och personer.

Det var jag som tyckte att Sveriges i särklass största personlighet inte skulle stå som symbol för norska lågpriskedjan Dressmann och sockervattnet Vitamin Well.

Det tycker jag fortfarande och står för det, men Olof tyckte annorlunda.

Det går inte att alltid tycka lika.

***

Nya intervjuer torsdag morgon, sen bär det iväg till Ryssen.

Jag ser fram emot en match som kommer att bli sjukt intressant.

Har bara ett tips som jag tror kan ge pengarna tillbaka på sin höjd: Wernbloom varnad inom första 12 minuterna.

Någon som sätter emot?

***

Min feeling är att det kommer bli extremt tufft i Moskva och att vi där får rädda vad som räddas kan.

Men jag tror vi tar Österrike på Friends på tisdag.

Det är nu det avgörs, det är tydligt så.

På Nationalarenan som är en byggarbetsplats, tre år efter det att arenan invigts

 

 

 

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Därför tror jag Hamrén satsar på Wernbloom

Planering är alltid A och O. Alltid.

Så idag hann jag med effektivt kontorsverksamhet en timme innan jag drog till Stockholm Stadion för intervjuer och landslagsträning, direkt därifrån till Bromma Blocks för inhandling av höstjacka till Tindra, 2 år, samt en kvick hamburgerlunch.

Full fart därifrån till resebyrå inne i stan för bokning av resa över julen, lite svår shopping downtown, hem till dagishämtning, lite kontorsjobb, hem till middag, ombyte till fotbollskläder, tillbaka till kontoret oc en PÅDDEN-imspelning via Skype med Olsson som är Los Angeles, full fart till Djursholms IP för fotbollspas med FC Samp, snabb dusch, på med kavaj, skjorta, slips och en direktare vid 22:38 utanför spelarhotellet med Pontus Wernbloom.

Däremellan all tänkbar planering via mobilsamtal i bilen mellan alla olika stationer.

***

Hur jag tror att Erik Hamrén väljer att starta mot Ryssland:

Isaksson – Pierre B, Granen, Erik J, Martin O – Emil Forsberg, Albin Ekdal, Pontus Wernbloom, Erkan Zengin – Zlatan, Berg.

Jag tror alltså att INGEN U21-pelare går rakt in i laget, möjligen Isaac Kiese-Thelin om Hamrén vill välja lite mer tyngd. Tror dock att Marcus Berg kan passa som handsken i en match där Sverige lär bli tillbakatryckt och får tänka kontring och/eller spela bakom försvarslinjerna.

Jag tror också att förbundskaptenen går på Wernblooms rutin före Oscar Lewicki, när det nu gäller Ryssland i Moskva. Och jag tycker inte att det valet är så underligt.

Inte för att jag tror att Lewicki hade gjort bort sig – och han har en härligt schwarzig inställning: jag är här för att spela, annars kunde jag stannat hemma – men det kan blåsa rätt friskt när ryssarna sätter fart i en ”vinna-eller-försvinna”-match och då förstår jag om Hamrén helst vill att folk ska kunna hålla Pontus Wernbloom i handen.

***

Humor att Berg häcklats av sina landslagskamrater för att han gjorde ”en Zlatan” (eller ”en Ljungberg”, ni som minns tiderna med bubbelpool istället för träning) och tog en vilodag träningsdag 2.

***

Isaac Kiese-Thelin har inte spelat mycket i ligan för Bordeaux den här säsongen, men har startat alla matcher i Europa League-kvalet.

***

När John McEnroe säger att Nick Kyrgios måste sluta ”bete sig som en idiot på tennisplanen” så är det ju rätt stor humor.

***

När Friends Arena paniköppnade med den där praktusla invigningen så fick publiken trampa sig fram i ett enda stort område av byggnadsställningar.

Det var tre år sen och det var en skymf mot allt och alla att kasta upp arenan innan allting var klart runtomkring; vi skiter väl i hur ni tar er hit eller därifrån, vi bryr oss väl inte om allt är kaos runtomkring.

Som sagt, tre år sen.

Men det är fortfarande en ogästvänlig byggarbetsplats och när Nationalarenan välkomnar sina gäster så är det till ett område som ser ut som ett industriområde under uppbyggnad.

***

Det här jobbet har tagit mig till hörn i världen som du aldrig skulle se och uppleva.

Typ Moldavien. Eller San Marino.

Och vissa ställen har varit mer frekventa än andra, jag tror att jag varit i Portugal och Turkiet ett tiotal gånger.

Men aldrig Ryssland, konstigt nog.

Men imorgon lyfter vi mot Moskva, jag, Tarlandao och Långe Lundh.

***

Tre poäng på de här två matcherna mot Ryssland och Österrike, sen är det nästan klart med EM nästa år i Frankrike.

Vi är fyra poäng före ryssarna, vi kan förlora i Moskva och ändå håll dom bakom oss.

Två matcher kvar, absolut. Men alla topplagen möter skräpet i gruppen och bör gå rent i de två sista matcherna, även om det är ett jobb som ska göras som exempelvis Ryssland misslyckats att göra.

Efter Ryssland/Österrike har Sverige Lichtenstein borta och Moldavien hemma.

***

Landslagsveckans citat så här långt:

”Jag har tonat ned”

(Olof Lundh)

***

September blir för övrigt oerhört intressant med de här två landskamperna, allsvenska striden och ett svenskt lag i Champions League som inleder med möten med – Paris SG och Real Madrid.

Det finns värre saker att planera för.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Bäst hade varit om Sverige aldrig nått CL – då hade alla varit nöjda…

Som vanligt hinner du inte förstå ett skvatt av vad som egentligen hände och var tiden tog vägen förrän du sitter där och räknar ned dagarna till september.

Men nu är vi där och kan åtminstone glädjas åt en klart intressant fotbollshöst.

***

Malmö sjöng, hoppade, lekte och skrattade hela vägen till Champions League.

”Like a walk in the park”, drog jag iväg på Twitter direkt efter slutsignalen på Swedbank Stadion.

För det var lite så det kändes i den gnistrande malmöitiska euforin som alltid bombarderar Malmö när det är spel i Europa.

I 14 år stappalde allsvenska guldlag fram i kampen om en plats i det europeiska finrummet, över en period trodde vi att det aldrig skulle ske och nu var det ungefär som om det blev på Rosenborgs tid: nästan en helt vanlig dag på jobbet.

Om mycket var tankar och känslor upp i det blå den här kvällen, så var just den känslan den mest påtagliga.

En gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong.

***

Celtic var inte vad det en gång har varit, det ska förstås sägas.

Men å andra sidan var inte Malmö ens vad det var för tre-fyra månader sen.

Den största bedriften som Åge Hareide, Daniel Andersson, scoutingverksamheten och hela Malmö FF gjort den här gången har varit att skapa slagkraftig lag av ingenting.

Vilket är en del av det liv som framgångsrika svenska lag måste lära sig att bli bra och bättre på, sådan är verkligheten för rätt många lag i den europeiska näringskedjan.

Det som förra året var oförglömliga insatser av Markus Halsi, Erik Johansson, Robin Olsen, Filip Helander, Isaac Kiese-Thelin och Magnus Eriksson (med flera) är idag någonting helt annat. Och helt andra.

***

Markus Rosenberg ÄR Malmö FF sådana här kvällar. ÄR!

***

Djurdjic, Arnarson, Wiland, Berget är en sak.

Där vet du vad du sannolikt vad du får.

Vladimir Rodic och Carvalho är något helt annat.

Det är extremt bra scouting.

Rodic har aldrig spelat landslagsfotboll på någon nivå i Serbien och hittades av huvudscouten Vito Stavljanin (som också trodde stenhårt på Kiese-Thelin).

Muskelmonsterjätten Carvalho – som nickade fram till 3-2-målet i Glasgow och nu gjorde 2-0 på Stadion, kom till MFF från en brasiliansk by och kostade klubben 35.000 dollar.

Jag ser mer än gärna att Malmös europamiljoner snurrar runt i Sverige och återinvesteras (vilket de ändå gör i en förlängning) där, men du hade inte fått en reservlagsspelare i Gefle för några få dolares.

Såväl Rodic och Carvalho känns som två riktiga klipp och om de utvecklas i rätt riktning (Carvalhos positionsspel är bristfälligt, så även Rodics defensiv) är de snart värda rätt många miljoner.

***

Lewicki och Abbe Khalili till Hamréns A-landslagstrupp, alltså. Lite som jag hade anat på förhand (se förra bloggen).

Och jag håller med förbundskaptenen att det inte går att byta ut spelare hur som helst och i ett nafs. Framförallt inte när han sitter på en trupp som tagit laget till ett läge som kan ge ett EM-slutspel redan om ett par veckor.

Det är nämligen kvalificeringen som är målet och arbetsbeskrivningen för Erik Hamrén. Inget annat.

Sen kan det finnas tusen åsikter och jag hade absolut valt Ludwig Augustinsson före en matchotränad Martin Olsson.

Dessutom är det  en gammal hederlig förbundskaptenssjuka (som inleddes med Söderberg/Lagerbäck) att börja tala om att spelare ska ha fått speltid i klubblag för att ha större chans att hänga med i landslagstruppen.

Det är såklart inget konstigt med det men argumentet faller alltid på att andra inte har fått det och ändå är med. John Guidetti har åtminstone fått spela lite i sin klubb, Toivonen inte alls i en klubb som han ännu inte har.

En förbundskapten ska egentligen inte behöva ha den typen av argument, han tar ut spelare som HAN tycker bäst och det är en del av jobbet.

Tror Hamrén på en spelare så ska spelaren såklart med, skitsamma om han inte spelat en minut på tre år.

***

Om brittisk media nu tycker att MFF är ett riktigt skitlag i sammanhanget så är det deras fulla rätt att tycka det, men vad är då Celtic?

De kan vinna tretusen gånger om året mot Motherwell, Kilmarnock, Hearts och Dundee United men de har inte direkt ett lag som andas Champions League.

***

Det hann inte gå särskilt många minuter efter det att Sverige fått ett Champions League-lag för andra året i rad förrän det skreks om att det här inte är bra för allsvenskan.

De som håller lite för mycket på lag har jag viss förståelse för, det ingår säkert i paketet att tycka illa om att andra vinner.

Men många andra, normalt sansade?

Det är som att alla har suttit och tyckt att allting har varit för jäkla bra under 14 år när Sverige INTE haft en representant i Champions League. Är det så vi vill ha det?

Jag ser såklart risker i att ekonomisk maktbalans blir sned och att ett lag kan dra nytta av det. En risk, inget annat; verkligheten ser annorlunda ut i en värld där framgångsrika lag ändå måste bygga nytt varenda år.

Men att leta fel? Allsvenskan har producerat lag som två år i rad nått Champions och då ska det alltså vara något som INTE är bra för det måste såklart finnas något som är dåligt.

Så enkelt är det inte.

Malmö FF har aldrig varit rikare än i år och ligger idag femma i allsvenskan, med nio omgångar kvar, ganska långt efter i guldjakten – högst sannolikt kommer de inte vinna ligan och kan alltså inte spela i Champions League ett tredje år i rad.

Jag jämför gärna med Danmark och med tider som existerar idag.

FCK var i Champions 2006, 2010, 2014. Ett år gick de tillochmed vidare från gruppspelet.

FCK har inte vunnit ligan de senaste två åren, för med pengar skapar du trygghet men inte automatiskt framgång.

Om det var bra för dansk fotboll? Ja, på alla tänkbara sätt.

Till att börja med gav FCK:s framgångar Danmark TVÅ lag i Champions League. Varav ett blev direktkvalificerat (Nordsjälland, det året).

Likt Malmö köpte FCK inte särskilt mycket i egna ligan. Av flera skäl. De spelare de sökte fanns inte att hämta i Danmark och om de fanns så såldes de till överpris.

I en jämn serie som allsvenskan har vi ett läge där spelare i Elfsborg, AIK, IFK Göteborg och Emir Kujovic (IFK Norrköping) såklart är bra nog men dels drömmer de inte primärt om att gå till Malmö (de vill utomlands) och dels säljer inte de här lagen till en direkt guldkandidat, vilket är förståeligt.

Och sannolikt skulle priset bli så högt att köparen värderar att en Carvalho för 35.000 dollar är en bättre deal.

Men Malmös pengar har förstås redan droppat ned på rätt många klubbar i samband med att spelare sålts till utlandet och i en förlängning hamnar cashen ändå i Sverige och inte i Danmark.

***

Friidrotts-VM…när kändes det så här ointressant senast?

Är det någon som hänger med? Är det tidsskillnaden som gör att intresset svalnat?

Det pratas om Bolt och om doping, inte så mycket annat.

***

För övrigt känner jag att Svensson vs Hamrén har blivit ett sorgligt kladdigt kapitel.

Jag är rädd för att det kommer mer.

***

Oscar Lewicki missade den knökfulla mixade zonen efter matchen senast. Och det är humor.

Skälet var att han gjorde en intervju med Viasat strax utanför omklädningsrummet och i det området brukar media vanligtvis röra sig efter matcherna i allsvenskan.

När Lewicki såg sig omkring så fanns det ingen där och han undrade möjligen om intresset var lite svalt men tänkte inte mer på det och åkte hem.

Det stod 100 pers i mixade zonen på annat håll…där de brukar står när MFF spelar europeiska matcher och allt bestäms av Uefa.

Oscar får helt enkelt vänja sig vid att det är mer folk framöver som gärna vill höra vad han säger, nu när det vankas EM-kval och Champions League i höst.

***

Men det är möjligen för att jag är gammal och mossig och att vi lever i en annan tid där man bara orkar bry sig om sitt eget och skiter fullständigt i andra och annat.

Jag älskade när IFK Göteborg gick starkt i Champions på 90-talet, när AIK och Helsingborg överraskande tog sig dit eller när Elfsborg och andra tog sig till Europa League.

Men vi lever i en värld där det ibland känns mer meningsfullt att glädjas åt andras olycka.

Är det bra eller dåligt (generellt) för svensk fotboll att Elfsborg, IFK Göteborg eller AIK åker ut mot gäng som Odd Grenland, Belenenses och Atromitos? Klart det är dåligt. Och lika klart att jag helst önskat att de lagen varit vidare (och blivit rikare). Inte tvärtom.

***

A walk in the Pildammspark såklart.

Inte svårare än så.

Patrick Ekwall
Inlägget har 4 kommentarer

Inte lätt att göra Hamréns val (och det sjuder i Malmö)

Det är något speciellt med de här europamatcherna i Malmö och det märks.

Som om det sjuder lite under kokpunkten ett helt dygn innan kick off, det snackas MATCHEN från gamla arbetarklassens Möllan bort mot hipsterkvarteren i Västra Hamnen, över fotbollsstarka fästen som Lindängen och Rosengård hela vägen förbi det ständiga nybygget Hyllie till rikemanskvarteren i Limhamn, Bunkeflo och Ribersborg.

Möjligt att det låter pretentiöst och fjompigt, men hela den här staden är med i matchen; vill ha den, se den, uppleva den, känna den.

Så starkt har Malmö FF:s lyckosamma äventyr i Champions League satt sina spår.

Det är också därför som arenaupplevelserna på Swedbank varit väldigt påtagliga, eftersom ALLA är med, ALLA har enats och ALLA vill glädjas av en framgång.

***

Idag tar Erik Hamrén ut sin trupp till de oerhört viktiga (och väldigt avgörande) matcherna mot Ryssland och Österrike.

Det kan bli intressant.

Jag skriver KAN, för det kan likaväl bli gamla invanda hjulspår.

Offras någon som ”alltid” har varit med? Ger U21-landslagets sommarfest något genomslag? Hur ser Hamrén på spelare som inte fått någon speltid i höst?

Om vi stannar på den sistnämnda frågan så är den väldigt intressant.

För i svallvågorna av det smått euforiska EM-guldet i Tjeckien så har det inte varit lika sexigt i vardagen för en del U21-spelare.

Alexander Milosevic, som blev plötslig startman mot Montenegro, har ingen speltid alls i Besiktas ligaspel så här långt. Inte ens på bänken senast.

Isaac-Kiese Thelin har varit bänkad i Bordeaux.

Filip Helander har inte fått speltid i Verona.

John Guidetti har haft skadebekymmer och fick hoppa in i 20 minuter när spanska ligan drog igång.

Victor Lindelöf-Nilsson har (föga förvånande) inte spelat någon ligafotboll för Benfica än.

Det är fem spelare som möjligen skulle kunna vara aktuella för en trupp och några är förstås med, såväl Kiese-Thelin som Milosevic.

Bäst så här långt i ”höst” har Ludwig Augustinsson varit, han har fortsatt sin uppåtgående kurva i FCK och måste vara med i Hamréns trupp.

Oscar Lewicki? Förmodligen med i en trupp, istället för Marcus Rohdén? Betänk att Kim Källström är avstängd mot ryssarna.

Abbe Khalili kan vara en skräll, han spelar kontinuerligt i turkiska Mersin och är en Håkan Ericsson-favorit…jag är övertygad om att det är en spelartyp som även Erik Hamrén gillar.

Joseph Baffo, som gått till Eintracht Braunschweig i Zweite och fått spela där, tror jag inte att förbundskaptenen satsar på i konkurrensen även om han uppskattade Baffos insatser i Tjeckien.

Simon Tibbling är given i holländska ligan. Det är förvisso rätt många som är det numera och nyligen valde Nijmegen att köpa Sam Lundholm. Men Lewicki går sannolikt före.

Ni som trott och hoppats på en revolution efter U21-guldet, jag tror inte att den kommer nu.

Men även gamla hederliga Hamrén-kort har haft en slitsam inledning på hösten.

Ola Toivonen, som en gång helst ville till Italien och Spanien när han lämnade PSV, hamnade i Rennes och kanske är på väg till PAOK i Thessaloniki. Han har det ganska rörigt just nu, men Hamrén har sällan svikit Toivonen.

Pontus Wernbloom har inlett hösten med att vara lite in och ut i CSKA Moskva. Tydligt att han inte alls är lika given i deras startelva som tidigare.

Sebastian Larsson var petad senast i Sunderland, som ser ut att gå mot en ny tuff säsong.

Pierre Bengtsson bänkad senast i Mainz.

Och alla vet säkert att Zlatan Ibrahimovic varit skadad.

Bland det som varit positivt i jämförelse med i våras: Andreas Isaksson tillbaka i Kasimpas mål med clean sheet på två inledande matcherna, Erkan Zengin har inlett starkt i Trabzon, Jimmy Durmaz har fått speltid i Olympiakos.

I den struliga situationen kring mittbackar så är Andreas Granqvist tillbaka efter avstängning, Micke Antonsson spelar igen i FCK men däremot har Pontus Jansson fortfarande inte kommit tillbaka efter skadebekymmer.

Så här: det är inte helt lätt att vara förbundskapten, om någon nu trott någonting annat.

Antingen känner Hamrén att han måste förnya nu och då måste någon offras.

Eller så väljer han att lita på den trupp som tagit laget till en position som innebär att de på egen hand kan säkra en EM-plats.

***

Åge Hareides utbrott på gårdagens presskonferens var lite humor, trots allt.

Han gick till frän attack och ville bestämt betona sin åsikt men det skakade inte om någon i ett brittskt presspack.

Det är som vattnet på en gås.

Killen från Sky, som ställde frågan, gick lugnt vidare med nästa fråga.

Även Ronny Deila, Celtics tränare, visade aggressivitet gentemot skotsk media på deras presskonferens men de fortsatte ändå att mata på med samma frågor som redan retat gallfeber på honom. Och kommer göra det igen.

***

Djurgården-Hammarby var en konstig match och blev lite som en del andra 08-derbyn.

Ryckigt.  Inte två olika matchbilder utan tre, fyra, fem.

Jag utgår från att det kan bero på uppehållen i samband med rökutvecklingen på arenan (och att någon dåre kastade grejer på en linjeman), det kan inte vara lätt att som spelare värma upp flera gånger inför en match eller ha en paus på 20 minuter inför två avsparkar.

Ingen fotbollsspelare i världen på vettig nivå vill ha det så, alldeles oavsett skälet, och den som säger annorlunda: 1) ljuger 2) vågar inget annat

Nu är läget som det är och då får det kanske vara det. Enligt Hammarbys lagkapten, Kennedy Bakircioglu, är det förbjudna (trots allt) eldandet något han vill se när lagen kommer in för match och efter paus. Även om han vet vilka konsekvenser det får på arenor som Tele2.

Och sittplatspubliken verkar inte (som på andra ställen) protestera mot att matcherna blir evighetslånga, de stora massorna besöker derbyna på de nya arenorna i större utsträckning än på länge.

Så om ingen lösning åt något håll går att uppnå och ”alla” är nöjda och glada så får väl Stockholm ha sina derbyn med långa uppehåll.

Eldarna skiter uttryckligen vad andra konsumenter tycker och de som är på arenan och sitter och tittar på röken kommer uppenbarligen tillbaka och skiter i vilket.

Vi har det läge vi har och kommer ingen annanstans. Tydligare än så är det inte.

***

Och Henke Larssons utbrott på domaren skojar du inte bort.

Klassiskt att Henrik inte kunde låta bli att involvera media i sin ilska, ett tag kändes det som om han var mer förbannad på rubriker än på domaren.

Sen är det en annan sak att jag kan förstå honom till viss del. I bägge fallen.

***

Känslan är annars att vibbarna är otäckt positiva Malmö.

I tidigare kvalmatcher har det talats om allt att vinna och inget att förlora inför nästan omöjliga uppdrag.

Inför Celtic känns det som om förlusten med 3-2 var en seger.

Det var ett bra bortaresultat men Malmö FF måste fortsätta vinna.

***

Djurgården orkar kanske inte hela vägen i en guldjakt, även om de är på samma poäng som Malmö FF just nu.

Men de har något på gång för nästa säsong.

Kan såväl Mrbati och Karlström utvecklas så har Dif ett mittfältspar för en framtid.

Sen handlar det om att hitta en stryker istället för Mushekwi, men så är det för alla lag idag…det gäller att ständigt vara bra på att bygga nytt. Det är en del av vardagen.

***

Även om det var tveksamma bedömningar, jag måste ändå credda Andreas Johansson för sin isande kyla när han bredsidade in 3-2-målet i rörigt straffområde.

Som om han aldrig varit annat än en utpräglad målskytt.

***

Jag har fått sms, vanliga samtal och mejl.

Från mer eller mindre okända och människor som jag inte träffat sen jag gick i grundskolan.

Alla vill berätta hur trevlig jag är men jag har förstått att de egentligen mest är ute efter biljetter till matchen.

Som en sista chansning  i tron att jag kanske har plåtar till en match i ett Champions League-kval, varför jag nu skulle kunna ha det.

Men det säger en del om hur mycket den här stan VILL. Och TROR.

Patrick Ekwall
Inlägget har 15 kommentarer

Jag ser redan fram emot returen i Malmö

Ska du förlora i Europa så ska du göra det med stil.

Och Malmö FF:s 3-2-förlust mot Celtic var ett storartat nederlag.

Det som såg ut att vara på väg mot en smärre katastrof blir nu istället en resa mot en dundrande, sjungande, gungande kokade malmöitisk gryta som kan konsten att leva på hoppet.

***

Så här: det kunde stått 4-0 efter en kvart.

Det krävs en hel del av ett (nytt) lag att resa sig så som Åge Hareides lag reste sig i Glasgow.

Och det kändes efterhand som om det här var ett motstånd som MFF kunde såra.

Jag skulle säga att MFF, om vi bortser från den där första kvarten, varit mer utspelat i bortamatcherna mot Salzburg eller i mötet med Sparta i Prag.

***

Jo Inge Berget har varit en tydlig symbol för det ”nya” Malmö FF efter sommaren, även om han kom i vintras.

Det var ännu tydligare nu när Markus Rosenberg var avstängd.

Var det någon Malmöspelare som inte var lite för kissnödig i inledningen så var det Berget, vågade hålla i bollen, hade modet att göra något med den, insåg att det behövde smälla i närkamperna.

Det var framförallt Berget och Anton Tinnerholm som drev och slet Malmö tillbaka in i matchen.

Och vem tog chansen när den väl dök upp? Jo Inge.

Norrmannens första mål gav Malmö FF hopp om ett riktigt bra bortaresultat.

Men 3-1 sårade MFF mer än något annat mål och var viktigare för Cetlic än de två första, i akt och mening att det skotska laget fick tillbaka sitt mentala övertag som alltid är så viktigt i europaspelets kamp om mål på hemma- och bortaplan.

Vid 2-1 kunde Malmö FF enat gå med kraft mot ett andra mål, vid 3-1 var det för riskabelt.

Men Jo Inge Berget gav aldrig upp, ger aldrig upp.

Mottagningen när bollen dök upp framför fötterna och klippet direkt upp i nättaket var klass och visade tydligt vilket självförtroende Berget spelar med.

Och Malmö FF har inte haft ett viktigare skägg sen Thomas Sjöberg.

(Googla, om du är för ung. Som 1-0 på Brasilien i VM 1978).

***

Carvalhos nick vid hörnmålet ska inte glömmas.

Han var som en björn i den situationen mot två tunga Celticspelare och det kändes som om det var förta gången i matchen som Malmö vann en viktig duell i luften.

***

Så tamt och avvaktande som Malmö FF inledde på Celtic Park är dödsdömt.

Som att blotta halsen i en kula med hungrig lejon.

Oklart om spelarna inte pallade trycket eller om de invaggats alltför mycket i att ”Celtic ska kunna gå och lösa”.

Det spelar ingen roll.

Du har 2-0 i röven på bortaplan mot vilket lag som helst i en avgörande match kvalmatch till CL om du försvarar så illa över hela planen.

Kari Arnarson upphävde offsiden vid 1-0 och Yotun bevakade en helt ofarlig yta (i sammanhanget) istället för att centrera.

Men å andra sidan får du inte ge en så skicklig spelare som Stefan Johansen möjligheten att stå helt  obevakad framför eget straffområde (och det var såklart en otroligt fin passning, blixtrande uppfattning).

Inte i minut 2, 57, eller 89.

Det minsta Åge Hareide ska kunna kräva är att hans spelare är med i matchen från början.

***

Efterklokheten säger möjligen att Hareide skulle inlett som han avslutade med tre mittbackar?

Nu visade ändå god taktisk förmåga på slutet när han tog in Tobias Sana som med finurlighet och hotade ett trögt och tröttkört Celtic.

Det var Sana som under de sista sju-åtta minuterna gav Malmö möjligheten att bygga anfall igen.

***

Kari Arnarson lagkapten för Malmö FF den här kvällen, i Rosenbergs frånvaro.

Det säger en del om hur snabbt ett lag bytts ut och förändras.

Hur länge har Arnarson varit i Malmö? Ett par månader?

***

Johan Wiland i luftspelet?

***

Det är lätt att lida med Micke Lustig, som nyss kommit tillbaka från jobbiga skadebekymmer och som nu såg ut att åka på en jobbig bristning i lårets baksida.

***

Vad kan Malmö FF, med Mackan Rosenberg tillbaka och den där kokande hemmakulissen, göra på Swedbank på tisdag?

Mycket nog, det vet vi.

Jag ser redan fram emot det.

 

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 22 kommentarer

Omöjligt att sia om den allsvenska guldstriden

Tillbaka i verkligheten.

Bloggen har tagit sin första normala sommarledighet under de här tio åren och det har känts…annorlunda.

Men det har varit att göra.

Familj, hus, 50-årsfirande, Pådd, klädkollektion, 6-dagars med TV-laget, hålla koll på allsvenskan och sånt.

Tiden hinner liksom gå ändå.

Men nu när Aktiebolaget Sverige så smått börjat öppna dörrarna igen, då tar vi nya bloggtag.

***

Även krönikerandet i Getingen tog sommarvila.

Tiillbaka igår.

Kan vi ta in hur bra Sarah Sjöström är. eller förmodligen kan bli.

***

Sett ur ett rent objektivt perspektiv är den allsvenska guldstriden en ren njutning.

För de som på något vis är inblandande – eller har starka känslor för lagen – kommer det bli tvära och lång kast mellan hopp och förtvivlan.

Och med tio omgångar kvar och så många lag inblandade så är det i stort sett omöjligt att sia.

Även om ”alla” gärna vill räkna ut IFK Göteborg så leder de fortfarande serien.

Och även om lika många tror att Malmö FF nu springer hem det, så har de fortfarande fyra poäng upp till serieledning och en hel del lag däremellan.

Det kommer finnas rätt mycket som spelar in på vägen dit, allt från skador, olika landslags- och europaspel till formkurvor och tillfälligheter.

Jag tror inte att vi kan räkna bort någon av de sex i dagsläget, det är fortfarande väldigt mycket att spela om.

***

50-årsfirandet var – på alla sätt – omtumlande; underbart, härligt, fantastiskt minne för livet.

***

Efter att ha sett IFK Göteborg-Häcken går det att åtminstone att peka på en punkt som gör att Blåvitt absolut är med i matchen igen efter en tyngre period och efter att ha sålt iväg Lasse Vibe.

Och det är Albaek. Uttalas Allbäck.

En som inte är Öis-are (vad jag vet) och heter Mads i förnamn.

IFK.s nye dansk var precis vad IFK Göteborg behövde, nu när man inte längre kan lita på att Vibe kan avgöra matcher från ingenstans av ingenting.

Albaek visade upp en skön kombo av självförtroende, box-till-box-arbete och vägvinnande oförutsägbart passningsspel.

Där kan IFK Göteborg ha köpt in en pusselbit som de definitivt inte har haft tidigare.

Sen är det förstås en helt annan sak att Häcken kan konsten att bjuda in lag i matcher som få andra i allsvenskan.

Med det spelarmaterialet och de förutsättningarna ska Häcken inte ligga där de ligger, två poäng bakom Gefle, efter 20 omgångar. De kommer undan den stora mediala kritikerstormen för att det är just Häcken. det finns för- och nackdelar med att flyga under rubrikradarn.

Den här gången var det Jasmin Sudic som kom snett in i en situation och totalkapade Riku Riski på mittplan. Ett solklar rött.

Inte ens på (eller vid sidan om) Lindängens IP hade Sudic kommit undan med den.

Utvisningen kom efter en halvtimme och tio minuter senare kom 1-0.

***

Malmö FF gjorde det ”omöjliga” igen.

Men övriga svenska lag var sannerligen under all kritik i europåaspelet.

Elfsborg ska inte åka ut över 180 minuter mot Odd Grenland. Det är usel.

AIK ska inte förlora med 3-1 hemma mot grekiska Atromitos.

Och IFK Göteborg hade såklart ett 50/50-läge mot Belenenses men 0-0 hemma är inte bra nog, det var liksom inte Benfica de mötte.

Som Daniel Kristiansson enkelt hade sammanfattat det: för dåligt.

***

Sören Rieks kan förstås också lyfta IFK Göteborg om man han fortsätter att vara lika effektiv som mot Häcken.

***

TV-lagets sedvanliga 6-dagarsturné var, som alltid, en höjdare.

Fint väder överallt och väldigt mycket publik.

Mest intressant var nog ändå vårt besök i norrländska Blattnicksele, 20 mil inåt landet från Skellefteå.

Vi bodde i små stugor vid en campingplats.

Bara en sån sak.

Jag delade med Patrik Sjöberg.

Den var svår att förutse för några år sen.

Dels att jag skulle dela stuga på en campingplats i lappmarker med Sjöberg.

Men framförallt att man skulle få se Sjöberg bo just så.

***

Vi ska inte räkna bort bottenstriden och det räcker att ta en titt i tabellen för att inse hur intressant Falkenberg-Hammarby är i kväll (måndag).

***

Däremot var det bara klassisk ”han-har-redna-ett-gult-kort”-feghet som räddade IFK Göteborg och Tom Pettersson från ett rött kort i IFK Göteborg-Häcken.

Först en tackling av ljust orange karaktär (som gav gult) och sen en väldigt medveten stängning på Paulinho som utmynnade i ursinnig protest.

Petterssons kollegor insåg det och drog honom därifrån, Ekberg drog däremot inte fram något nytt kort och det var en gåta hur han kunde låta bli.

Inte minst med tanke på hur Ekberg lade ribban under matchen.

Några minuter senare stoppade Häckens Emil Wahlström en IFK-spelare på likvärdigt sätt (utan protest) och det gula flög fram som en blixt.

I andra halvlek fick Paulinho gult när han petade undan bollen vis en frispark.

Vi har ingen aning om hur den här matchen hade landat om Pettersson hade åkt ut – och det är alltid meningslöst att spekulera i sådant – men jag ogillar den typen av feghet som Ekberg visade upp här.

För det kan bara ha handlat om det.

Och det är också sådant som får de lite ”mindre” lagen  (som Häcken) att känna att de ibland får lite mindre med sig än de som är lite (eller mycket) större.

***

Malmö FF behövde sannerligen bygga nytt i det här fönstret och det ser ut som om de har lyckats, vilket är att beundra.

Nikola Djurdjic kändes möjligen som ett ”säkert” kort i sammanhanget,ä ven om du aldrig kan vara helt säker.

Men Vladimir Rodic? Det är inte en spelare du rotar fram hur som helst.

***

Det är väl bara förståeligt om Anders Svensson väljer att åka till Indien i några månader och cashar in.

***

Padeln har äntligen hittat till Stockholm.

Sporten har växt och växt i Sverige, men i huvudstaden har det saknats ordentliga banor.

Nu har vi en i Bromma (SALK Park) och så har duon Zelmerlöw/Jonas Björkman öppnat en stor hall i Frihamnen.

Bara att ösa på.

Jag lovar, det är vansinnigt roligt.

***

Stor humor när Jensa Fjellström inte kunde låta bli att kalla Mads Albaek för Mads MIKKELSEN.

***

Väldigt många har hört av sig och frågat om Fotbollskanalen Europa.

Vilket förstås är kul på sitt sätt, ett tecken på att programmet är saknat.

Jag har däremot inte kunnat svara på frågan om när (eller om) programmet är tillbaka. Eftersom jag inte har en blekaste aning.

Det är lite småstruligt med fotbollens internationella TV-rättigheter i Sverige just nu och därför finns det nog inga besked att ge i dagsläget.

Och jag sitter vääääldigt långt från information hur det framskrider med den typen av affärer, även om det finns en hel del som tror att jag (och Lundh) sitter vi förhandlingsbordet och bestämmer.

Har ni frågor i ämnet så föreslår jag att ni kontaktar sportchef fredrik.olofson@tv4.se eller fotbollschef andreas.oden@tv4.se

Ni har fått bloggen tillbaka i alla fall.

Alltid något.

 

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 10 kommentarer

Andra halvlek, här kommer jag

Nu sitter jag här och fnular på de allra sista timmarna av livet första halvlek och jag vet inte riktigt vad jag ska känna.

Om det någon gång är som det är så är det just att fylla en ålder, det finns inte så mycket att göra åt.

Däremot ska jag medge att det känns.

Femtio är inte bara rätt gammalt, det låter gammalt också.

Tänk själv när du var 27 år och tänkte på framtiden, det var inte så att du såg en 50-åring annat som en riktigt mossig gammal gubbe.

Eller, som snart 48-årige Lundh gärna påpekar: nu ringer det i upploppsklockan.

Utgår från att det är då du ska lägga in spurten, för att sen är det too fucking late.

Det får bli som det blir.

Nu blir det tårta och middag med tjejerna som stagar upp det här livet; En Frisör som heter Hannah, Wilma, 16 år och Tindra, snart 2 år.

Sen blir det en jävla fest i två dagar, självklart i Båstad.

Äldre än så känner jag mig inte.

***

Det blev en bloggpaus efter U21.

Eller en paus överhuvudtaget från fotboll som jobb.

Kändes skönt att ta sig lite tid och suga in det som hade varit; andas djupt, glädjas, njuta och blicka framåt.

Efter en inflygning med hela laget (vi samlade material för en tänkbar årskrönika) i en skranglig turboprop, som Lasse Richt måste ha fått loss under bättre begagnat på Blocket och efter en bussresa genom innerstan där jag och Foto-Oscar stod mitt bland överlyckliga svenska spelare så kan jag lugnt sammanfatta att det var ett av de allra roligaste mästerskapen jag någonsin jobbat med.

Och då – om vi nu ska tala om ålder – blickar vi tillbaka minst 30 år i tiden.

Inte bara för att det gick som det gick, det är alltid roligare (men inte nödvändigtvis lättare) att jobba med framgång.

Utan också för att det är en fröjd att jobba med spelare och ledare som har en framtidens syn på världen, med ögon så ivriga och så öppna inför den verklighet vi lever i – och väldigt medvetna om att alla är lika värda, oavsett bakgrund eller uppväxtmiljö.

Där är vi väldigt många idet här landet som har mycket att lära.

Och tilläger gärna att jag fick jobba med spelare som möjligen är helt oförstörda (men inte helt, de flesta är 23 år) men som åtminstone insåg värdet i att förmedla sin syn till omvärlden via medias representanter. Allt under ledning av den fantastiske mediachefen, Staffan Stjernholm (Fritz Ahlström-klass!) och även av förbundskapten Håkan Ericson som förstod värdet av att låta killarna hållas.

Där har vi ett helt A-landslag som har ALLT att lära, på herr- såväl som damsidan. Jo, jag vet att det är annorlunda för att det är annorlunda men så jävla svårt är det inte, så extremt märkvärdigt behöver det inte vara.

Jag vet såklart att många jar blivit brända och mediapacket har sin skuld men det har drivits in absurdum på A-landslagsnivå när Kim Källström kan prata med media max två gånger på två veckor inför match mot Norge och Montenegro eller när tjejerna leker kurragömma för att komma undan i Kanada.

Samtidigt som John Guidetti, landets mest ”jagade” spelare efter Zlatan i Sverige i mediakretsar (tyck vad du vill om det, men SÅ är det) kan var tillgänglig för 25 utsända under ett EM-slutspel varannan dag.

Hur svårt ska det vara? Eller hur svårt vill man göra det till att vara?

***

Jag älskar när de europeiska cuperna smyger igång i juli, lite under radarn, och det var förstås kul och väldigt väntat att AIK och Elfsborg tog sig förbi finska lag i Europa League-slutspelet.

Väldigt väntat. För inte nog med att det var finska lag. Det var två rätt dassiga finska lag.

Nu får vi se vad veckan ger med Malmö FF i sin första CL-omgång.

Ett MFF inte längre är det MFF som spelade mot Juventus, Olympiakos och Atletico i höstas.

Inte någonstans.

Vare sig när det gäller spelare eller spel.

Jag är inte förvånad.

Hur mycket pengar du än har att leka med så bygger du inte nödvändigt något nytt som är lika bra år efter år. Det är förvisso det som är utmaningen, men det är en väldigt svår sådan.

Hur många gånger träffar du rätt med en Isaac Kiese-Thelin, som dels är en succé som spelare och dels innebär 40 millar in på ett halvår?

Ja, hur ofta vinner du ens 10.000 spänn på Lotto? Ungefär så.

Jag menar inte att det är tur, för Kiese-Thelin var välscoutad och det ligger mycket skicklighet i scouting.

Men det är mycket som ska stämma, mycket som ska få kugghjul att haka i varandra på ett korrekt sätt.

Det handlar inte bara om att spelaren ska vara skicklig, han ska hamna i ett lag i harmoni också med ett spel som fungerar. Eller i ett spel där spelaren fungerar. I det fallet kom Kiese-Thelin helt rätt.

Det är värre med Magnus Wolff-Eikrem som har det mesta men som sannolikt behöver vara central mittfältare i en nr 10-roll, men få vara något annat när Åge Hareide helst vill spela två defensiva krafter centralt.

Nu blir Eikrem något som är jäkligt bra men i en roll som är mindre bra.

Jag trodde Malmö skulle gå efter IFK Norrköpings Emir Kujovic, för det var vad Malmö hade behövt, vilket också hade hett Markus Rosenberg en annan (bättre) roll.

Men uppenbarligen gick det inte att lösa och i dagsläget sitter Kujovic i ett allsvenskt lag som går bättre än MFF och ser ut att ha något intressant på gång.

Istället lägger Malmö sina Champions League-cash på spelare utomlands, vilket är lite trist på sitt sätt men som säkert har sina förklaringar.

Jag hade hellre sett att de pengarna gjorde en loop i svensk fotboll.

***

När Nahir Besara lämnar Hammarby och en hemmapublik på över 20.000 pers (i snitt) för att gå till ett gäng i turkiska andraligan…det är då du vet att det BARA handlar om cash. Göztepe heter laget, förra säsongen spelade de i turkiska tredjeligan.

Och när Erik Johansson, landslagets mittback, väljer att gå till belgiska Gent  så går han ju inte till ett dåligt lag men ändå till Genk i belgiska ligan. Inte till Premier League eller La Liga. Sannolikt inte mycket bättre än Malmö FF och inte direkt en stad som bjuder på havsutsikt, svår shopping eller underbart klimat.

Det handlar ju bara om att Erik KAN få bättre betalt i Gent, mycket bättre betalt, eftersom svensk fotboll stryps av andra nationers bättre lämpade skatteregler.

Jag förstår Erik Johansson, klart han ska ta chansen att casha in, även om han hade varit värd ett bättre alternativ.

***

TV-laget slog till Falsterbo och på härliga Visingsö i helgen, nu tar vi oss an Fågelfors på lördag.

Med Glenn Hysén, Robban Prytz och Geert den Ouden. Bara en sån sak.

Full fart!

***

Jag har ju alltid tyckt att det var häftigt med Hamburger SV, Volkparkstadion, Manfred Kaltz, Uefa-cupfinalerna mot Blåvitt…så därför är det spännande med Albin Ekdals övergång.

Däremot har det varit KAOS i klubben de senaste åren. Fet jäkla megatyskt kaos. Därför känns övergången också lite otäck.

Hoppas Albin kan få fart på HSV, hoppas HSV kan fortsätta förädla en svensk landslagsman.

***

Ja, vi ska aldrig glömma att det är skillnad på U21- och A-landslag.

Eller ett U21-EM och ett A-landslagsmästerskap.

På sina håll är det stor skillnad.

På andra ingen alls.

Flera av spelarna som vann i Prag är redan 23 år fyllda. Det är inga juniorer. Några av dom fullfjädrade proffs och några av dom borde kanske redan ha varit det.

Det är inga barn som ska lära sig spela fotboll.

Därför är det inte omöjligt att lyfta in någon eller några spelare i ett A-landslag när som helst, det är snarare ett friskhetstecken.

Jag utgår från Erik Hamrén gör så när det är dags efter sommaren.

Frågan är bara vem han väljer att plocka bort?

Det handlar om att göra ett val. Och nu känns det som att det är dags.

***

Jag påpekade direkt när Zlatan svarade på frågan ”mycket rykten, är du kvar i PSG efter sommaren?” med ”jag har ett år kvar på kontraktet” att det var ett svar som spelare som VILL eller kan tänk sig att lämna ger.

Eller möjligen vill förhandla om.

Annars är svaret glasklart: Ja, det finns inget annat.

Vad spelar eller agenter – inte minst i det här fallet – sen säger lite argsint går aldrig att ta på allvar.

Nu ser det ut att bli Milan.

Det ska bli oerhört intressant att höra vad de huvudsakliga skälen är.

Men det är uppenbart att han nu väljer helt andra värden i sitt fotbollsliv än att vinna Champions League.

***

Men nu går det inte längre att hävda att det

Kan bli mycket mera gubbe än 50? Det är ju för fan över medelålders.

Krävs det nu korrekt grå klädsel och remsandaler?

Är jag i starkt behov av att skaffa kolonilott eller sitta och sugga på whisky på kvällarna, sådant som jag läser att farbröder gör.

Jag vet inte.

Alla får göra hur de vill.

Jag känner mig gärna som 50, för jag är snart 50 och det är rätt svårt att bortse från.

Men jag är som jag är och hoppas kunna fortsätta vara det.

Gasen i botten, full fart framåt, handen mot kaklet, nu ökar vi; det är i andra halvlek det avgörs.

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Klart Carlgren skull få lite ont i ljumsken: smartness vi efterlyser

Jag kan inte släppa Lennart Torstenson, den svenska krigaren som en gång härjade i Brno och som ständigt gjorde det omöjliga.

Jag har tänkt på honom varje dag sen snart två veckor tillbaka; hur långt hade han kommit om han började gå hemåt från Brno förförra måndagen?

Det är omöjligt att veta, jag tror inte att han direkt gick på asfalterade vägar eller hade GPS.

Jag tror heller inte att någon hade en aning om vilka krafter han hade.

Men jag vet att han hade älskat att ha soldater som Milosevic, Guidetti, Lewicki, Hiljemark, Khalili, Tibbling, Augustinsson, Quaison, you name them.

Sådana som tar sig hela vägen hem utan att bry sig om förutsättningarna.

***

4-1 på Danmark, om än missvisande siffror om du känner för ett uttryck som är rätt korkat eftersom resultat är reultat, och en finalplats i EM-slutspelet.

Är det ”bra” nog?

Eller vad krävs då?

7-0 på Portugal.

Bara att vara i finalen är magnifikt i sig och om ska det i ett historiskt perspektiv, här är finallagen sen 1994:

Italien-Portugal, Italien-Spanien, Spanien-Grekland, Italien-Tjeckien, Tjeckien-Frankrike, Italien-Serbien/Montenegro, Holland-Ukraina, Holland-Serbien, Tyskland-England, Spanien-Schweiz och Spanien-Italien. Med vinnarna nämnda först.

***

Ja, det var onödigt att tjafsa om att ”Danmark var sämst” efter matchen, det finns aldrig anledning att vara en dålig vinnare.

Möjligt att det har att göra med galet mycket adrenalinpåslag eller bara ungdomlig okänsla.

Men det var bra att John Guidetti bad om ursäkt efteråt. Det kan också vara ett tecken på storhet.

***

Minnet är starkt hos läsare/tittare och de minns gärna sådant de vill minnas.

Därför var det ingen sensation att en och annan Nisse skulle påminna om den där krönikan om när folk tappade det totalt i omdöme kring junior-VM.

Men minnet sviker också.

Krönikan handlade om att helt släppa alla tänkbara perspektiv, inte om att dämpa glädjen eller intresset.

Jag står för varenda ord än idag och har inga som helst problem med att överföra kontexten till U21-EM eller andra ungdomslandslag. Om man nu tvunget måste jämföra.

Läs gärna krönikan igen, HÄR är den.

***

Pierre Höjbjerg har rest hem, men det är oklart om han är  helt säker på om han skakat av sig Oscar Lewicki ännu.

***

Kommer ni någonsin till Prag, se till att ni INTE hamnar på Hotel International.

***

Mina betyg:

Patrik Carlgren 3

Victor Nilsson Lindelöf 3

Alex Milosevic 4

Filip Helander 3

Ludwig Augustinsson 3

***

Simon Tibbling 4

Oscar Hilemark 4

Oscar Lewicki 5

Abbe Khalili 3

***

Isaac Kiese-Thelin 4

John Guidetti 4

***

Avbytare:

Mikael Ishak 3

Robin Quaison 4

***

Detta svenska U21 är lite som Grekland i EM 2004, extremt svåra att besegra, på väg hela vägen men åtminstone lite mer underhållande.

Och när jag snackade en stund med Håkan Mild så hittade vi en del likheter med VM 1994-laget.

Guidetti/Kiese-Thelin som Dahlin/Kennet Andersson, Hiljemark/Lewicki som Thern/Schwarz, Tibbling som Brolin, Milosevic/Baffo (framförallt) som Bjärred/Jocke B.

Som spelartyper, alltså. Inga jämförelser i övrigt.

***

Jo, det var inte direkt lättintervjuat efteråt. Eller så var så det var.

Men roligt.

***

Tyskarna trodde verkligen att de hade en chans att spela bort Portugal och det blev en överkörning utan dess like.

Ger du de här portugiserna minsta lilla yta eller öppning så är du såld.

Men det där vet ju Sverige.

Självklart kommer det att bli en oerhört svår uppgift för Sverige (orkar svenskarna ännu en gastkramande match, vi har spelat med rätt mycket av samma manskap?) men det kan gå.

Jag tror hellre att Portugal möter ett Tyskland som susar framåt än ett Sverige som inte vill bjuda på en centimeter.

***

Vad är det för fyllskallar som tar ett aktivt beslut i att bua åt en nationalsång? Hur packad du än är?

***

Hur ”bra” än Danmark nu spelade så var mina danska kollegor, inte minst gamle storspelaren Jesper Grönkjaer, helt eniga om att Sverige vann matchen ”förtjänt”.

***

Är det ”fusk” att lägga sig ned en kort stund för att få behandling av en ”skada”?

Eller är det smart?

På det tjänar du alltså lite vila och vatten i en minut, du lurar inte till dig en straff, frispark eller rött kort.

Den där vilan som Patrik Carlgren fixade med sina ”ljumskproblem” kunde lika gärna ha blivit till Danmarks fördel, även de snackade ihop sig hos förbundskapten Jess Thorup, även de drack vatten.

Me. I efterhand. Klart det var smart.

Det var sådant som ibland kan efterlysa i svensk fotboll på internationell nivå; smartness, inte alltid så blåögt.

***

Ja, det är förstås skillnad på U21-landslag (där en hel del spelare har fyllt 23) och på A-landslag.

Det förstår vem som helst. Även spelarna och när jag talade med Oscar Lewicki idag så tyckte han att det ibland kunde vara stor skillnad på A-lagsfotboll och U21-matcher.

Även om han aldrig mött så starka spelare som Silva och Höjbjerg, menade han.

Framförallt kan du välja spelare på varje position i ett A-landslag utefter kvalitet. Inte begränsat av ålder.

Och sen ställs det såklart mycket högre krav på A-landslag, det är ju ändå navet i svensk landslagsfotboll.

Men det finns en tro, en glädje, en entusiasm och en eld i det här svenska laget som jag hoppas kan smitta av sig uppåt.

Bortser du från U21-lagets framgångar så är det ju de egenskaperna som folk framför datorer, mobiler och TV-apparater att ta till sig detta lag. Eller får tusentals att sätta sig på ett plan och åka ner hit till Tjeckien.

***

Det är rätt jobbigt att bo på nionde våningen i ett torn när hissen sällan fungerar. Till exempel.

Det var också därför det svenska laget valde att flytta.

Hotel International sög energi bara genom att vara genomuselt.

***

Lennart Torstenson hade varit stolt över detta svenska landslag.

Han visste vad det handlade om att aldrig ge upp och alltid nå sitt mål.

På sin resa till FOTS från Brmo till ett helt annat slag i Danmark under 1640-talet hade han möjligen hunnit till Prag lagom till Sveriges semifinal, om han började gå strax innan första gruppspelmatchen.

Men han hade inte slagit sig till ro, där och då.

Han ville vidare.

Och någonstans känns det som om det här U21-landslaget är rätt mycket Lennart Torstenson, en skicklig taktisk härförare från 1600-talet som då och då gärna tog en strid där det small rejält.

Och han gav aldrig upp. Aldrig.

 

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 8 kommentarer

En semi på lördag…”bra” nog, om du frågar mig

Mycket ska du uppleva i det här jobbet, det kommer liksom med hela paketet.

Men jag trodde aldrig att jag skulle sitta på serpentinvägar och genom bokskog på  landsbygd i Moravia-området för att mig till en landskampsbevakning i Tjeckiens Åtvidaberg.

Och jag ska erkänna att jag hade svårt att tro på ett svenskt U21-landslag i semifinal från en grupp bestående av Portugal, England och Italien.

Det ena roligare än det andra, såklart.

Men upplevelse att ta vara på och sällan glömma.

***

Så här, kära söta italienare: ni hade en chans att besegra Sverige, ni fick möjligheten att göra det med en man mer i en timme, ni lyckades inte lösa det, ni har bara er själva att skylla, så knip käft och ta lite semester.

***

Är Sverige ”bra” nog?

Jag visste att den frågan skulle dyka upp.

VISSTE DET!

Sverige kom före starka nationer som Polen och Turkiet i gruppen, slog ut Frankrike i play off, besegrade Italien med tio man och spelade oavgjort mot Portugal.

Sverige är i en semifinal i detta U21, till skillnad från England, Italien, Serbien, Tjeckien eller Spanien, Holland, Frankrike, Ryssland, Kroatien eller precis vad fan du vill.

Och ändå kommer frågan upp via sociala medier: Sverige är inte ”bra” nog, Sverige måste spela ”bättre” för att gå till final.

För många – och för mig också – kan det ses som nästintill ofattbart att Sverige är i en europeisk semi sett till förutsättningar och material.

Men de är ju där de är för att de varit bra nog att nå dit.

Det har funnits tillräckligt många fallgropar på vägen för att det skulle vara en ren tillfällighet.

Sen kan vi alltid diskutera vilken typ av fotboll Sverige har spelat…jag är den första att ta den debatten, jämför gärna med Danmarks flärd och teknik..men på den här nivån (många spelare är 23 år) handlar det ju inte direkt om att utbilda fotbollsspelare.

Det handlar om att vinna. Eller ta sig vidare.

Och ibland helgar ändamålen medlen.

Sen är det så skrattretande typiskt att ”vi” pissade på den tråkfotboll som gav oss så stora framgångar med Lagerbäck, vi skrek efter något nytt, vi skulle få shining med Hamrén och vi älskade det ett tag, sen var det skit för vi tyckte att det Lagerbäck gjorde med Island (alla har redan glömt fiaskot i Nigeria, utom nigerianerna) var ofattbart och när i samma andra ser det här U21-landslaget ha stora framgångar med en rätt cynisk fotboll…ja, då kan det inte gå ett dygn efter bragden mot Portugal förrän det ska tyckas att det inte är ”bra” nog.

Hur ska vi ha det?

Hur ”bra” än England, Italien eller Serbien tyckte att de spelade i den här turneringen så är de ju hemma nu.

Oklart hur ”bra” det tycker att det är. Men sannolikt inte så.

Sveriges U21-landslag är inte Brasiliens, ingen behöver tro eller hoppas på det. Det vore orimligt.

Men de har visat prov på en glädje, kampanda och skicklighet som gör att de skakat liv i ett rätt sömnigt landslags-Sverige.

Och de spelar om en finalplats i EM på lördag.

Bra nog. Om du frågar mig.

***

Bara det faktum att det finns ett (eller flera) italienskt ord (biscotto) för uppgjord match säger en hel del om att som man känner sig själv, så känner man andra.

Det är klart att vare sig Portugal eller Sverige ville riskera någonting med tre minuter kvar av matchen och 1-1, vem hade gjort det. Ingen. Speciellt inte ett italienskt lag som kan sin resultat-smartness på en handens fingrar.

Och är det någon som ska anklagas i sammanhanget så borde väl rimligtvis vara Portugal.

Jag tror inte Sverige hade planerat att släppa in ett mål med tio kvar för att sen missa ett superläge (Guidetti) innan Tinnling via ett portugisiskt ben skickade in 1-1.

Och det var Portugal som hade avspark efter målet, Portugal som höll i bollen inom laget utan att gå en meter framåt.

Italien hade chansen att besegra Portugal, hade möjligheten att INTE förlora mot Sverige. Men lyckades inte.

Därför har de semester. Från och med idag.

***

Bensinmacken Augustinsson hade ju helt rätt: England var överskattat.

Mot engelsmännen gjorde Sverige sitt stora taktiska misstag i turneringen, för där skulle vi gett det en mycket större chans att ”gå för det”.

Någonstans tutades det i svenska spelarna att vi mötte ett superlag, men återigen visade det sig att England (som vann sin kvalgrupp före – Finland) lät bättre än det var.

(Sen är det ju shit the same idag).

***

OS!

Fina minnen har man ju från Söul och Barcelona.

Det ska bli väldigt kul att följa ett svenskt landslag i Rio de Janeiro nästa och självklart ska Zlatan Ibrahimovic vara med som en av de tre överåriga.

Frågar du mig idag är han mer än värdig att bära en svensk fana vid en invigning, av många tänkbara skäl.

I övrigt finns det ju mängder av U23-spelare som ser hyperintressanta ut och Carlos Strandberg/Ibrahimovic är ett anfallspar jag gärna hade sett.

***

Motorvägen Brrrrrno-Prag är ett VM i vägarbeten och den kö som vi såg (tack och lov på motsatta sidan) med stillastående lastbilskaravan över två mil var det värsta stopp jag någonsin sett på en motorväg.

***

Portugal-matchen är rätt svåranalyserad eftersom den utvecklade sig rätt mycket efter vad som hände i den andra matchen.

Vi hann i alla fall se Bernardo Silva som en mini-Messi och blixtrande portugisiska fötter i 20 minuter.

Möjligt att Portugal spelar ”bra”, men de har haft svårt att göra mål i turneringen (ett färre än Sverige) och det går liksom ut på det i slutändan.

Att Sverige använder sig av Carlgren lite för mycket handlar mest om att inte riskera för mycket (som Helander mot Italien) och hellre ”börja om” – ett uttryck och spelsätt som Lagerbäck ÄLSKADE, för övrigt – än att tvingas försvara utan bollen.

Sen kan jag också tycka att Sverige behöver tro lite mer på ett eget spel, men mot Portugal hade det varit självmål att ta stora risker.

Försöket med Branimir Hrgota slog aldrig riktigt väl ut, även om jag kan tycka att Hrgota hade en del oflyt med små detaljer i sitt spel. Dels fick han hantera en del svåra passningar, dels fick han gå rätt ”tom” på sin kant när Sverige sällan lyckades vända över till honom.

Han hade behövt bollar in bakom som han kunde dra iväg på, nu fick han allt på fötterna mot samlat försvar och när han ville lite väl mycket tog han lite för svåra passningar med små marginaler. Men det var ju också därför han var med, för att vara ett hot framåt och inte för att spela bollen två meter i sidled.

Det blev en match som passade Abbe Khalili bättre och jag tyckte han var strålande, en av Sveriges allra bästa.

Mina betyg i svårbedömd match:

Patrik Carlgren 4

Victor Nilsson Lindelöf 3

Alexander Milosevic 3

Joseph Baffo 4

Ludwig Augustinsson 3

Abbe Khalili 4

Oscar Lewicki 2

Oscar Hiljemark 2

Branimir Hrgota 1

John Guidetti 2

Isaac Kiese-Thelin 2

Simon Tibbling 3

***

Danmark har en extremt bra årgång i detta mästerskap, vilket vi alla visste och är stora favoriter mot Sverige…så som alla andra länder är/har varit i denna turnering.

Och låt danskarna jubla över att de ställs mot Sverige, det tror jag svenskarna kan dra nytta av.

Så här: Danmark är bra, men inte bättre än Portugal. Och sannolikt inte mycket bättre än Italien.

***

Det finns en glädje, som sagt, i det här U21-laget som smittar av sig.

En kraft som osar stolthet att få vara en del av Sverige och det här landslaget.

Du kan se det rakt genom din ruta i samband med nationalsångerna, för att ta ett exempel.

Sången, inlevelsen, lagmoralen, självkänslan, spelglädjen.

Jämför med de bilder som kablas ut inför A-landslagets matcher i samma moment: får du en känsla av att någon ÄLSKAR att vara med, där och då?

Sjävklart betvivlar jag inte att spelarna gör det.

Men känner du av det? Märks det?

Är det ett LAG som brinner på samma sätt?

Nej, jag tror inte det.

***

Jag var på ett U17-VM i Förenade arabemiraten och såg ett svenskt lag ta brons i ett världsmästerskap, det pratades om hyggligt primitivt svenskt spel där också men vi spelade ut Argentina i match om 3:e pris.

Jag är här nu och ser U21-laget som ett av Europas fyra bästa.

Det måste ju ändå betyda någonting, eller hur?

Även om det – enligt en del – inte är ”bra”.

Någonting gör svensk fotboll som fungerar och som förhoppningsvis ger frukt i framtiden, trots avsaknad av ekonomisk kraft,, trots konstgräsdebatten, trots allt.

Sen behöver det inte alls betyda någonting i slutändan eftersom steget från ett U17-lag till seniornivå är stort, för vissa lite för stort för Carlos Strandberg inte större än att han idag är en av de forwards som CSKA Moskva gärna använder sig av.

Men ser hellre att svenska ungdomslandslag har framgång och får ta del av internationella mästerskap. Än tvärtom.

***

Jag fick ”äran” att ratta en fullständigt harmlös Skoda (alla har Skoda, alla!) från Brrrno till Prag och vi lämnade vårt härliga Barcelo Palace för att checka in på ett Hotel International som var modernt när Panenka chippade sin första straff.

Men det vore synd och klaga.

Jag tänker inte bra på att jag ser fram emot Sverige-Danmark.

Jag kan inte sluta tänka på Lennart Torstenson, när han väl gått från Brrrrno till Prag så hade han några veckor/månader kvar innan han var framme. I Danmark.

Han hade inte gnällt över en natt eller fem på Hotel International.

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 8 kommentarer