Patrick Ekwalls blogg

Är Dressmanns kvalitet vad Zlatan vill stå för?

15 december 2014 23.45, Patrick Ekwall

Det är ju så när man börjar om att du måste förbereda dig på att göra saker som du trodde att du aldrig skulle behöva göra igen.

Som att ta dig an Lucia-grejen på dagis.

Det är oklart hur jag hade hade fått uppdraget att köra dagislämningen denna morgon (men jag anar varför) och först sent dagen innan fick jag beskedet: föräldrar ska sitta i en ring och sjunga.

Jag gör det mesta för mina barn och jag kan förstås sitta i ring med andra föräldrar på ett dagis och försöka sjunga. Men helst inte. Eller, inte gärna.

Fråga mig inte varför, men det går inte helt enkelt.

Och det mår vara för barnens skull, men Tindra är 15 månader, hon skiter i luciatåg och skulle snarare få men för livet att höra mig sjunga.

När jag nämnde detta på söndagskvällen för Fotbollskanalen Europa-vännerna blev jag smått moraliskt hudflängd av någon, medan en annan (inga namn, men han är lång) talade om att han i samma situation hade osäkrat ett vapen.

Så vi är olika. Och jag är inte ensam.

Jag stålsatte mig och bestämde mig för att bita ihop. Sätta mig i ring med andra föräldrar och försöka sjunga ”tipp-tapp” och dom där.

Nu hade Tindra, 15 månader, dock ingen lust att gå upp så väldigt tidigt denna morgon. så vi missade just det momentet.

Vi kom lagom till en fikastund.

Tindra, 15 månader, såg sig omkring och undrade varför alla satt där med konstigt glitter i håret, tog en klunk saft, gick iväg till ett annat rum och lekte med några bollar.

Pappas tjej.

***

Aten var ett tag sen och det mest har både sagts och skrivits.

Malmö FF mäktade inte riktigt med hela vägen och i slutändan var de lite för svaga på bortaplan: elva insläppta på tre matcher och då tog Juventus (2-0) det ändå lite lugnt.

Förvisso var MFF nära att få Olympiakos i gungning efter två fina kontringsmål, men det hann aldrig vara riktigt spännande mer än i någon minut.

Åge Hareide hade inte riktigt bredden i sin trupp för att spela ut någonting nytt som kunde vara avgörande, han hade heller inte riktigt spets på den topp som bestod av elva, tolv, tretton spelare.

Med det sagt, Malmö FF gjorde inte bort sig på något vis i Champions League.

I jämförelse med några av de andra lägre rankade lagen så tycker jag att MFF klarade sig minst lika bra, om inte bättre. Inte minst sett till hur gruppen såg ut.

Det är där vi ska lägga jämförelsen.

Hur långt efter är allsvenska mästarlaget Champions League-lag som Bate Borisov, Ludogorets, Galatasaray, Apoel, Maribor och Zenit? Inte alls långt, i år tillochmed bättre än de flesta av dom.

Och det är en bra bit på vägen i allsvenskans försök att komma närmare.

***

Först Vitamin Well och nu – Dressmann.

Dressmann!

Måste cashen verkligen in till varje pris eller vad är det Zlatan Ibrahimovic ser i att förknippas med dessa varumärken?

När det gällde skobytet påpekade han själv att ”den som betalar bäst” får kontraktet och visst…Zlatan är en affärsman som alla andra och mycket vill alltid ha mer.

Och vill Ibrahimovic ha (vem vill inte det, helt ärligt) ännu fler hundratals miljoner i sin plånbok så ska han inte skämmas för att han kan tjäna just de pengarna.

Men man vill ju tro att han redan sitter rätt säkert i båten och kan välja lite, hellre något att trovärdigt stå för (som Volvo) eller den kvalitetsskrivna boken än sockrat vatten och kläder som han aldrig någonsin skulle komma på tanken att gå in och köpa själv.

Sen må det vara lite elitistiskt av mig att klanka ned på Dressmann och det får jag leva med. Deras affärsidé och deras företagssaga är värd all heder.

Men konfektionen är undermålig, det andas inte Zlatan Ibrahimovic direkt.

Tillochmed Henrik Lundqvists mjällschampo känns mer trovärdigt i sammanhanget.

***

Nackdelen med att göra starka matcher i Europa är förstås att spelarna blir allt mer attraktiva på marknaden och klubben riskerar att köpas sönder.

Ett Moment 22 som alla skandinaviska klubbar får leva med.

Nu har Malmö FF redan tappat tre namn, där Magnus Eriksson svider mest.

Det skulle inte alls förvåna om Filip Helander, Robin Olsen, Kiese-Thelin, Emil Forsberg, Erik Johansson är andra som kan vara iväg någon annanstans när allsvenskan drar igång i vår.

***

Två starka kort åker redan i åttondelen:

PSG eller Chelsea, Man City eller Barcelona.

***

PÅDDEN matar på – vi närmar oss 100.

***

Kentaro, vilken soppa.

***

Alexander Kacaniklic återkallas till Fulham från sin utlåning i FC Köpenhamn.

Då får vi hoppas att han får speltid då, annars känns det som om Kacaniklic snart måste hitta en trygg punkt i en klubb som vill ha honom, spela honom och inte låna ut honom.

***

”Deras företagskultur och vinnarmentalitet matchar mig perfekt”, ska Zlatan ha sagt, enligt ett pressmeddelande om sitt nya engagemang med Dressmann.

Vem hittar på sådana där citat som läggs i mun på olika idrottsstjärnor?

***

Långe Lundh ska vara DJ på lördag. I Kalmar. Inrest. Inhyrd.

Det är nya tider.

***

För övrigt var det kul att träffa Emir Bajrami igen.

Som han har kämpat i det tysta med jävulska ryggproblem.

Och nu kan han, sakta men säkert, vara på väg tillbaka.

***

Du ska vara lagom täppt i näsan för att uttala Guingamp helt perfekt.

***

Denna ”vinter” har mörkret sannerligen belägrat Hufvudstaden (inte bara på regeringsnivå) och det är lite som att ständigt leva i en julsång…”midnatt råder, tyst det är i husen, tyyyyyst i husen, alla sover, släckta äro ljusen”…men helst inte i en ring med föräldrar på dagis.

Därför tycker jag det är fel att ta ut Elmander i januaritruppen

9 december 2014 01.21, Patrick Ekwall

Aten i december är ett annat Aten.

Det är lite som Sverige i april och därför kunde det också tokregna hela förmiddagen, vara klart ruggigt med tjockare tröja eller dunjacka på för att sen spricka upp och bli 15-graderssol med solklart kavajläge framåt eftermiddagen.

Däremot växer apelsinerna stora, klotrunda och vackert gula på träden som pryder gatorna längs Pireus hamngator och blir till en rätt förvirrad miljöbild som innefattar bling-blingiga juldekorationer, kvarterets tomtegubbar med dragspel och småkillar som kickar boll i kortbrallor bakom kyrkan.

***

Åge Hareide kommer inte till en europeisk presskonferens utan att ha med sig citat som möjligen kan rubba en och annan tänkare i motståndarlaget.

Den här gången var han noga med att påpeka att Olympiakos är ett väldigt starkt hemmalag, men att de ”alltid” förlorar en av tre hemmamatcher i Champions Leagues gruppspel.

***

Jag och Sundberg ramlade in i närmaste allt-iallao-handel runt hörnet och blev blåsta på vars ett paraply av  ”medium-quality”, som försäljaren snällt uttryckte det, för 14 euro styck…det var liksom ett bra läge för paraplyförsäljning just då; köp eller drunkna.

Försäljaren berättade att han sett en väldigt bra svensk film kvällen därpå.

”Really good”, sa han.

Av Roy Andersson.

Oklart med översättningen, men jag tror han menade ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

”Very deep”, sa jag.

”Very deep”, sa paraplyförsäljaren

Det var den första grek sen jag landat som fått veta att jag var svensk och inte nämnt ett svenskt namn som tillhört en fotbollsspelare.

Annars handlar det mest om Berg – alla gillar Berg här – och Zlatan, förstås.

Zlatan är det nya Volvo, Björn Borg och ABBA, det som du alltid nämnde när du skulle säga något känt som var svenskt förut.

***

Åge Hareide erkände utan omsvep att han besitter en altför tunn bredd på sin trupp för europeiskt spel på den här nivån.

Han har haft en del flyt som kunnat använda sig av i stort sett samma elva hela tiden i Champions League.

Nu är Erik Johansson utvisad och han tvingas ändra.

Klart är att MFF inte har resurser att spela 5-3-2 nu, som de gjort mot såväl Juve som Atletico borta.

Lika självklart är att Markus Halsti blir mittback tillsammans med Filip Helander.

Hur gör han sen?

Känslan är att det finns två gångbara alternativ. Eller tre.

Jag tror att Magnus Eriksson flyttas in som central mittfältare. Då blir det högst sannolikt Simon Kroon eller Simon Thern på kanten. Eller möjligen Thern i mitten och Eriksson kvar på en kant.

Det är inga defensiva vapen direkt och allting lär handla om att Malmö FF måste hålla emot grekernas framstormande attackfotboll.

Men Hareide har inte riktigt de defensiva verktygen i sin låda, om han inte överraskar med nån rockad som är omöjlig att förutse.

***

Erik Hamrén presenterade sin januaritrupp  och den ser väldigt intressant ut, sett till den internationella rutin som framförallt Malmö FF:s  spelare fått så ser det ut som en starkare och mer intressant januaritrupp än på mycket länge.

Du kan alltid – alltid! – diskutera enskilda spelare och det handlar nästan uteslutande om tycke eller smak.

Jag hade gärna sett Viktor Claesson och Carlos Strandberg i truppen, men det går förstås att köpa argument som säger att Jakob Johansson och Mikael Ishak är med istället.

Däremot köper jag inte argumentet att Johan Elmander ska hänga med som nån sorts lagpappa.

Jag känner att den rollen har blivit klart överdriven på januariturnéerna, jag känner att om en trupp innehåller åtta spelare som spelat Champions League-matcher mot Juve, Atletico och Olympiakos så behövs det ingen att hålla i handen i möten med ett finskt ligalandslag och Indonesien eller vad  det nu blir (en match ännu ej klar).

Och även om Anders Svensson och Tobias Hysén var någon sorts farsor på tidigare turnéer så platsade de absolut fortfarande och var högaktuella för A-landslaget.

Jag hyser den allra största respekt för Johan Elmander som människa och spelare, han har varit en av landslagets mest underskattade och mest nyttiga spelare under många år.

Men sen han lämnade Galatasaray för två år sen har han gjort två ligamål på 41 spelade ligamatcher.

Han gjorde ett för Norwich på 29 matcher, totalt 1488 minuter.

Han har gjort ett för Bröndby på tolv matcher i höst, totalt 785 minuter.

Han har haft en mörk tid privat och det har säkert spelat in i höst, jag har all förståelse för det.

Men det är två ligamål på två år för en forward som fyllt 33 år och det är uppenbart att Erik Hamrén ser en möjlig ljusning i horisonten, men de senaste åren har ingenting antytt något sådant. Tvärtom.

Till senaste landskampen fick tillochmed Johan själv påpeka för förbundskaptenen att han inte riktigt var i tillräcklig form.

Ska han då med som (enbart) pappa till ett gäng spelare som spelat väldigt många internationella klubblagsmatcher och där flera av dom tagit Sverige till ett U21-slutspel?

Nej, jag tycker spelare över 20 år måste lära sig att stå på egna ben. Och kan göra det.

Jag tror att Carlos Strandberg får större och bättre internationell rutin genom att vara med i truppen än att inte vara det.

Och då är frågan, ska vi använda januariturnén till att möjligen få ny fart på Johan Elmander? Är då, exempelvis, två mål på Finlands B-landslag kvitto nog? Är det här eller i klubblaget som Elmander ska ta sig tillbaka till gammal god form?

Eller ska vi slussa in en av landets mest lovande unga forwards för en framtid i ett A-landslag?

***

Det var kul att träffa Micke Nilsson, en fin gammal mediafavorit, som gick den långa vägen från Ovesholm till Åhus/Horna till Halmstad till Premier League och Panathinaikos. Och självklart över 60 landskamper.

Han lever det goda livet på Atens gräddhylla idag.

”Jag hjälper till med våra två barn såklart. Och ansvarar för en lägenhet som vi hyr ut. Men nu är den uthyrd på ett tvåårskontrakt, så det lär vara lugnt på ett tag”, som han sa.

Han kom avslappnat i jeansskjorta, Stan Smiths och långt hår med sånt där lull-lull bakom öronen som Långe Lundh hade för tio år sen.

***

Roy Andersson kunde förvisso ha varit fotbollsspelaren, han med låren, Patriks och Daniels pappa.

***

Alla intygar, som varit med om det: det kommer bli ett tryck på arenan här i Aten som väldigt få i Malmös lag (undantaget Rosenberg) upplevt förut.

***

Det här med tolkar.

Jag tror inte för ett ögonblick att ALLA svar på dagens presskonferens från spelare och tränare i Olympiakos avslutades med ”vi ska göra vad vi kan för att vinna matchen”.

Men så blev det översatt.

***

Apelsinerna kanske växer med sådana där kryddnejlikor i skalet, nu i december.

Jag ska kolla av det närmare imorgon.

 

Förlängning pågår – och (nästan) omöjligt uppdrag väntar MFF

7 december 2014 20.02, Patrick Ekwall

Det blev en fin kväll på Borås Arena när TV-laget fick vara en del av minnesturneringen för Klas Ingesson.

Mycket värme, känslor och en hel del glädje och gemenskap som det liksom alltid blir när fotbollen kommer fram.

Det var väldigt värdigt, sorgligt men samtidigt vackert skimrande i ljus och jag gladdes åt att se Klas hustru Vickie och deras söner Martin och David skina upp för en stund när så många fanns på plats för att hedra Klas.

***

Fotbollsbevakningen har sannerligen förlängts denna höst/vinter och i detta nu är jag på väldigt god väg mot Aten.

Där får Malmö FF sin sista chans att rädda fortsatt europaspel, en seger mot Olympiakos innebär att MFF får fortsätta i Europa League efter jul.

Chansen finns och den ska inte räknas bort.

Men det kommer krävas rätt mycket…jag ska inte komma dragandes med vare sig mirakel eller under…men ”rätt mycket” är också ett understatement.

Malmö slog förvisso Olympiakos hemma med 2-0.

Men de grekiska mästarna från Aten är en sak på bortaplan, en annan på hemmaplan.

Inte nog med det: det är samma sak med Malmö FF.

Ser vi till europaspelet så har Malmö varit väldigt svårslagna hemma och klart mediokra på bortaplan.

Olympiakos har en hemmapublik som kommer att bjuda på en kuliss som slår allting annat som de flesta av MFF.s spelare någonsin upplevt och grekerna spelar faktiskt för en plats i Champions Leagues åttondelsfinaler, en seger kan ge dom ett avancemang.

Jag vet att Olympiakos ibland tappar poäng på hemmaplan i ligaspelet, som nu i helgen, men de gör det oftast av lättja, laget är så överlägset i ligan numera att de vet att de vinner i slutändan ändå.

Som jag ser det så är det här en minst lika svårt bortamatch som mot Atletico och Juventus.

Och Malmö FF måste alltså vinna.

Ska vi vara helt realistiska så borde det inte vara möjligt men det finns en chans och ingenting är omöjligt. Bara mer eller mindre svårt.

***

Kommer Rasmus Elm någonsin tillbaka till fotbollen igen?

Det är klart att den jobbiga frågan måste ställas nu när hans mag/tarmproblem hållit honom helt borta under en så lång period.

Känslan som gnager är oroande och samtidigt som jag kan förstå att vare sig Rasmus eller andra i hans närhet vill vara offentliga med det här så finns det något bakom tystnaden som får en att tro att det är illa. Det kan såklart även vara så att ingen riktigt vet, inte ens Rasmus själv.

Men det vi får veta har knappast handlat om att Rasmus Elm är tillbaka om en månad, ett halvår, ett år.

Ingen har sagt att Rasmus Elm verkligen kommer tillbaka till fotbollsplanen igen. Det känns illa nog.

Det går inte att låta bli att lida med honom.

***

Henrik Larsson håller fortfarande oerhört hög klass som spelare. lätt att konstatera efter ett par matcher på Borås Arena.

Han undrade inför matchen mot TV-laget om jag hade benskydd på…men han kom aldrig riktigt i närheten. Eller om det var tvärtom.

***

Kan Malmö FF – utan Erik Johansson, glöm inte det – hålla undan den franstormande grekiska elden under en längre period…ja, då kan det öppnas möjligheter, grekerna kan börja känna oro, MFF kan få lite vittring.

Men det handlar om väldigt mycket som ska stämma på en och samma gång och MFF:s tyngre namn som Markus Rosenberg, Magnus Eriksson, Adu, Halsti eller Emil Forsberg måste kliva fram för att visa vägen.

***

Vi får inte glömma att Rasmus Elm, med all rätt, betraktades av de allra flesta som Sveriges nästa stora fotbollsstjärna. Jag var själv på hans riktig A-landslagsdebut, Österrike på bortaplan, när han gjorde mål på volley och vi var alla lyriska över en klart lysande framtid.

Det är lätt att glömma det för att man bara har ett par mindre lyckade insatser i landslaget på näthinnan. Lätt att glömma att han lett CSKA Moskva till ligaguld som central mittfältare och speldirigent.

Nu är han inte längre i närheten av att spela fotboll på toppnivå, än längre på landslagsnivå.

Här har Erik Hamrén faktiskt haft lite otur med spelare som vi alla trodde skulle glänsa vackert i landslagsspel idag.

Som Emir Bajrami, ständigt skadedrabbad sen han slog igenom under Hamréns första landslagstid. Som Marcus Berg, bortfryst under lång tid i Hamburg och även han skadedrabbad. Och nu alltså Rasmus Elm.

***

Rubriken på Bladets webb:

”Patrick Ekwall sänkte VM94-laget på slutet”

Den trodde man aldrig att man skulle få uppleva.

Det rörde sig om en straffsparksläggning i finalmatchen på Borås Arena, jag slog in den avgörande straffen bakom Thomas Ravelli, så det var inte större än så.

Men ändå.

Det är en rubrik att spara, det är ju det.

***

En av mina allra första bevakningsresor utomlands gick till Aten.

Det var något simmästerskap (EM eller VM, minns inte).

Vi bodde på det gamla Hilton, vill jag minnas, Expressens Hans Linné fanns med på resan och det handlade en hel del om Anders Holmertz och den dopade italienaren Lamberti.

Det var då det.

Det kommer alltid nya tider, ibland tvingas vi (mer eller mindre smärtsamt) konstatera det.

Enögdheten är blind och glömmer snabbt

27 november 2014 11.15, Patrick Ekwall

Det där med gräset är som det är, men det är åtminstone alltid grönare söderöver.

Så även om det var sunkigt, plaskigt, slitet och blött på Swedbank Stadions matta så var det ändå den 26 november och när vi flög in över det som nu vill kallas ”Malmö Airport”, men som alltså är Sturup, så låg det en stor varm smörgul sol över landskapet – som var grönt och som var så långt från ett vinterlandskap du kan komma.

Och är det någonting jag fortfarande kan sakna från en svunnen tid i skåneland så är det att våren alltid kommer tre veckor före och att vintern gärna dröjer, ibland så långt som till januari.

***

Ja, Juventus var klassen bättre än Malmö FF och någonting annat hade förstås varit en sensation.

Men precis som mot Atletico Madrid så visade MFF att det inte bara är att åka till Sverige och hämta enkla poäng. Du ska få jobba för det också.

Olympiakos, Atletico Madrid och Juventus har varit på besök på Swedbank Stadion den här hösten, det är lag och motstånd som allsvenska lag mest fått lov att bjuda in till uppvisningsmatcher sommartid de senaste tio åren.

Vi ska inte glömma det.

***

Det är klart att det var frispark för Erik Johansson när Juventus Morata valde allting annat än gå på eller mot bollen i duellen som gav 2-0.

Det är förståeligt att Malmös spelare och ledare reagerar kraftfullt i frustration över en situation i slutet på en match som  mynnar ut i ett mål som sänker laget definitivt. Jag kan köpa det.

Det är fullt förståeligt att en uppeldad, uppretad och (givetvis) partisk hemmapublik reagerar och verbalt ger uttryck för sin besvikelse. Jag köper det också.

Men om du sitter på en medialäktare och får betalt  för att återlämna en hyggligt objektiv bild till läsare, tittare, lyssnare – då måste du andas en sekund eller tre.

Det handlar alltid om att finna en viss nyans, även om du är lokalt förankrad.

Jag har genom åren läst de mest färgade texterna på småtidningar i Visby, Karlstad, Luleå, Växjö om det lokala hockey- eller innebandylaget. Kanske om någon division 3-fotboll.

För att inte tala om Svenska Fans-rapporter, men det är ju ganska tydligt i den sajtens namn huruvida deras rapporter från frivilliga skribenter är färgade eller inte.

Men man hoppas alltid lite mer och lite bättre från ett gammal hederligt husorgan som Sydsvenskan.

Den krönika som deras sportkrönikör, Max Wiman, lämnade efter sig från Swedbank Stadion efter matchen var den mest sorgligt enögda rapportering jag någonsin tagit del av från ett mediahus med aktning.

Att i en krönika om ”visa respekt” först definiera en domare som dömt såväl Champions League som EM-final för en  ”pajas” och sen (på slutet) sticka en kniv i Rikard Norlings rygg säger en del. Men tyvärr inte allt.

Tycka vad du vill om Pruenca, han har en väldigt nonchalant och provokativ stil som definitivt kan få känslor att svalla när det går emot, men hans felaktiga beslut vid 2-0 och hans varierande känsla för att läsa 50/50-dueller var inte avgörande för den här matchen.

Juventus var – inte alls oväntat, som sagt, kolla deras trupp och startelva  – en övermäktig motståndare. Det hade inte ett dugg med domarinsatsen att göra.

Och 1-1 eller 0-2 hade inte heller spelat någon roll för vad Malmö FF måste åstadkomma i Aten.

Sen är det ju så med enögdheten att den gärna glömmer snabbt.

Än en gång: jag förstår spelares omedelbara reaktioner, jag förstår en laddad och pumpad hemmapublik med himmelsblå halsdukar runt halsen.

Men vi kan kräva mer av de som får betalt att bevaka hyggligt objektivt än att de ska agera likt en hejaklacksledare i affekt.

I Malmös segermatch mot Olympiakos valde en rysk domare att fria för en solklar grekisk straff och istället varna Olympiakos-spelaren för filmning efter att han blivit neddragen av Anton Tinnerholm.

Det var i ett klart avgörande läge i den matchen.

Efteråt var Olympiakos-lägret i uppror och talade om en saftig skandal, vilket viftades bort här hemma lika lättvindigt som jag tror italiensk media låter Pruencas insats bli en bisats.

Max Wiman tyckte nog den domaren var kanon.

***

Åge Hareide har kört på med samma spelare i sin startelva under Champions League-spelet.

Det är möjligt att du kan ifrågasätta det, men då måste du också inse att han tager vad han haver.

När Malmö FF sitter i sådana här skarpa lägen så räcker inte riktigt spetsen på truppen,

Jag tittade ned i laguppställningen under början på halvlek för att se vad Hareide hade kunnat trolla fram för att bryta en trend eller göra någonting nytt.

Men han har inte riktigt de verktygen.

En Simon Thern som ännu inte är hundra efter skadebekymmer, en Pawel Cibicki som vägde som ett glas vatten mot Juves försvarsjättar, en Agon Mehmeti som fortfarande tycks famla, en mittfältsgrävling som unge Erdal Rakip eller en försvarsveteran som Matias Concha – det var ad Hareide hade att tillgå.

Habila och bra spelare men inga som vänder upp och ned på en match mot Juventus.

Nu måste Hareide förändra till mötet med Olympiakos i Aten och jag utgår från att Markus Halsti blir mittback och att Simon Thern tar en mittfältsplats när MFF måste vinna matchen.

***

Det var förstås bara arrogant, provokativt och lite korkat av domare Puenca att inte följa säkerhetspersonalens anmodan om att lämna planen direkt efter matchen.

Nu stod han istället kvar och vägrade ta order, vilket hetsade en redan uppretad hemmapublik.

***

Det var väldigt roligt att gå på pågalagsfotboll på Gamla IP: Malmö FF-Juventus U18 i Uefa Youth League.

Jag satt med Rydström och lekte amatöranalytiker.

Väldigt roligt att se söner till Bosse Svanberg/Sekreteraren (Mattias Svanberg) och Jonas Brorsson (Franz och Freddie) på planen.

För att inte tala om en väldigt aktiv världsmästare på Juves bänk, Fabio Grosso coachade.

Juventus primaveralag kom med hyggligt betalda ungdomsproffs från stora delar av Europa och Afrika, Malmö med hemvävt och med en betydligt lägre snittålder.

Därför var det starkt av Anders Palmérs lag att få 2-2 efter 0-2-underläge.

Men framförallt var det kul att sitta på en träbänk och se lite bra pågalagsfotboll eller att åtminstone få skriva ordet pågalagsfotboll, malmöitiska när det är som bäst.

***

Ska Malmö ha en liten chans så måste de, vilket säger sig självt, göra mål. På en hörna, en halvchans, en frispark,  en snedspark…vad som helst.

Det skulle få såväl Atletico som Juve i en helt annan obalans  i en svår bortamatch och det hade varit intressant att se hur en sådan situation hade utvecklats.

***

Den som tror att Allegri står lugnt och stilla vid sin bänk…tror fel.

Jäklar var uppröd han var på sina spelare ibland, visade det tydligt med gester och språkbruk.

***

Strax till vänster om pressläktaren sitter en man med full himmelsblå mundering som står för en del av underhållningen när han väldigt tydligt ger uttryck för sina åsikter på den allra bredaste malmöitiskan.

Man kan, utan att överdriva, hävda att att han hade väldigt bestämda åsikter om domaren.

Oklart om det är Max Wiman som fått en plats lite vid sidan av, borde ha kollat det.

***

Gruppspelet lever alltså för Malmö FF hela vägen in i det sista matchen och det var kanske ingen som vågade tro det inför gruppspelet.

Känslan är att MFF fick svårast tänkbara motstånd från alla seedningsgrupper, italienska ligamästarna, Champions League-finalisterna och ett CL-rutinerat Olympiakos som aldrig missar att ta poäng på hemmaplan, oavsett motstånd (men dock desto sämre på bortaplan).

Titta på många andra grupper, jag inbillar mig att MFF med sitt starka hemmaspel/stöd hade kunnat fixa en tredjeplats och Europa League.

Nu blir det extremt tufft.

Att vinna mot Olympiakos borta är minst lika svårt som att göra det i Turin.

Det som väntar är dessutom ett publikstöd som kan betraktas som helvetiskt, jag har varit där och Swedbanks Stadions mäktiga hemmastöd är en viskning i jämförelse.

***

För att då avsluta det här med domare.

I en fotbollens näringskedja finns Juventus HÄR UPPE och lilla CL-rookien Malmö FF HÄR NERE.

Då kan det ibland bli så att ett lag som Juve får sina dolda fördelar på planen i ett läge då det kan stå och väga om det är inkast hit eller dit, frispark här eller där.

Det är så det är.

Och det är så som Mjällby, Åtvidaberg och Häcken eller andra ”mindre” lag kan känna när de kommer till Malmö för en allsvensk match.

***

Om gräset är grönare på den andra sidan är däremot väldigt lätt att svara på.

Det vet jag av egen erfarenhet.

Och svaret är nej.

Därför fortsätter jag på TV4

25 november 2014 15.33, Patrick Ekwall

En julidag 1993 ringde Göran Svedberg mig och frågade om jag ville börja jobba med TV.

På eftermiddagen skrev jag på ett avtal med TV4 Skånes VD, Kaj Persson, som gav 15.000 spänn i månaden.

Dagen därpå var jag på redaktionen för att göra TV för första gången i mitt liv och en vecka senare drog vi i gång ”Skånesporten”, ett lokalt skånskt sportprogram, det första i sitt slag.

Sen har det flugit iväg,

På TV4:s sportredaktion sen augusti 1994, först fast anställd och sen frilans år 2000.

Det är förstås klart att du till slut funderar på om du ska testa någonting helt annat. Innan det är för ”sent”.

”Det ringer i upploppsklockan”, som Långe Lundh gärna påpekar inför en stundande 50-årsdag.

Ska man dra till och göra någonting nytt och annorlunda så känns det som om det måste göras nu. Eller åtminstone ganska snart.

Därför var jag på på väldigt mycket allvar beredd att lägga ned mitt långvariga samarbete med TV4 för att kasta mig rakt ut över stupet. Utan fallskärm. För att ge möjligheterna och spänningen en chans.

Någon annan TV-kanal var aldrig aktuell för det fanns inga konkreta erbjudande.

Jag hade mycket väl kunna sätta mig på en kammare och skriva en kriminalroman. Eller ägna mig på heltid åt Diffiuclt By P, min klädkollektion som är ett väldigt roligt hobbyprojekt.

Men allt det där kräver ju sitt mod eftersom du aldrig riktigt vet hur mjukt du landar, speciellt inte om du hoppar utan fallskärm.
Sen handlar det om att tänka på andra än bara på sig själv.

Jag kan sätta mig själv på pottkanten men har ingen lust att riska sådant som omedelbart påverkar familjen.

Så jag fegade ur, om ni så vill.

Och självklart handlade det också om att TV4 erbjöd mig ett bra kontrakt över två år, ett avtal som jag tror och hoppas vi kan göra någonting bra med och där ambitionerna är att jobba fram lite nytt och spännande.

Annars hade det varit som det har varit.

Så, visst, jag kanske fegade ur men jag tycker också att man ska respekt för det jobb man har eller erbjuds, inte minst i dessa dagar, och man ska respekt för framtiden.

Det är möjligt att jag hade haft lyckan att ramla över något som skulle anses som en mycket bättre och roligare utmaning.

Det är minst lika möjligt att ingenting hade hänt och då hade jag fått hänga där i luften och försökt flaxa med armarna…det är relativt enkelt att förutse hur jag hade landat då.

Så det finns ingenting att ångra överhuvudtaget, bara blicka framåt mot två nya år i TV4:s tjänst.

Vi hörs. Och ses.

Igen.

 

Är du realist så överraskas du inte av verkligheten

19 november 2014 11.45, Patrick Ekwall

Fakiren!

I säng strax före kl 01:00 efter Stade Velodrome, i taxin kl 05:00 till flygplatsen.

Det är att bita ihop men det är också att välja, som det alltid är när det står mellan flygtider.

Egentligen var flighten kl 13-någonting på den perfekta tiden för ett flyg i min smak; inte för tidigt, inte för sent.

Men hem till Stockholm kom du endast via ett byte.

Och när Långe Lundh under lunchen igår påpekade att fakiren visserligen var en jävulsk fakir, sett till att det var avspark kl 21, men att den innebar landning kl 11 på Arlanda – innan våra kollegor (som åkte 13-flighten) ens lämnat hotellet i Marseille – då ändrade jag mig.

Det handlar alltid om en avvägning, om att ge eller ta: efter ett tiodagarsrace med landslaget vill du väldigt gärna hem, men du vill (och behöver) också sova.

Antingen biter du ihop och tar en dag som en zoombie för att rädda hem en halv dag på hemmaplan, med allt vad det kan innebära.

Eller så ger du dig några goa sömntimmar och är hemma vid 19-tiden, där en hel dag upplevs som en resdag och ingenting annat.

Jag hatar att stå inför sådana val, för egentligen vill jag bägge lika mycket.

***

Jakten går nu.

På Erik Hamrén. På landslaget.

Det är så det blir när resultaten inte betraktas som tillräckligt bra.

Och – i det här fallet – när Hamrén väldigt tydligt tappat stora delar av folkets förtroende och det är riskfritt att svinga hejvilt.

Kan också benämnas populism.

Eller verklighet.

Jag har inga problem med att sågen går, vare sig gentemot förbundskaptenen eller spelarna. Även i en nyanserad värld går det inte att komma ifrån att det finns formuleringar eller bistra slutsatser som är väldigt motiverade.

Men.

Om det är nu är skit det vi hör och det vi ser, vad är alternativet?

Istället för att låta tangenterna dansa vackert, skippa gärna ett semikolon och gå rakt på sak:

Ska Hamrén avgå? Fine. Vem vill vi ha istället?

Hasse Backe möjligen, Henrik Larsson kanske. Kanon. Vad ska de trolla fram med det spelarmaterialet som finns till förfogande?

Jag ser gärna en förfriskning av HELA den landslagsorganisation som vi har idag, ett modernare nytänk i upplägg och visioner. Det är möjligt att det då skulle kunna innebära en ny förbundskapten för att restaurera och renovera över hela linjen, för att bygga en framtid runt den intressanta generation U21- och U-18-generation som finns. Det som ligger efter en tid utan Zlatan Ibrahimovic.

Det är ett generellt beslut som förbundsstyrelsen får ta.

Men såväl SvFF, som förbundskaptener, som vi i mediapacket som alla som älskar att se och följa landslagsfotbollen är inte sig själv närmare än nästa slutspel.

Och idag står vi där med de spelare vi har, det är en insikt nog så viktig att den inte bara kan glömmas bort.

***

Jag var inne på det i senaste blogginlägget, det har inte varit något bra landslagsår.

Vare sig resultat- eller spelmässigt.

Men när jag åkte till Stade Velodrome var jag orolig för 5-0 i arslet.

Ja, Sverige var fullständigt chanslöst.

Ja, Sverige kunde fått stryk med ännu mer.

Ja, det var klasskillnad.

Sett till förutsättningarna, hade någon räknat med någonting annat?

Att försvara sig bra är en del av spelet, det gjorde många rätt skickligt i det svenska laget.

Och kan vi komma på om någon enda svensk spelare i upplagan vi såg på Stade Velodrome som hade tagit en plats i Frankrikes trupp? Kanske kantboll på Isaksson, men inte mer än så.

Då blir det som det blir, det kan inte ha kommit som en överraskning för någon.

Jag har sett på pappret bättre svenska lag bli utspelade förut och i några fall har det varit värre än det här:

Lagerbäck/Söderbergs vimsiga premiär i Vigo 1996, 4-0 till Spanien som kunde varit 10-0. När ett nytt lag/system skulle spelas in.

Argentina i VM 2002. såklart, där Anders Svenssons frispark och Magnus Hedmans storspel räddade mirakulösa 1-1.

Spanien i Madrid dit vi kom med ett kanonlag under Lagerbäcks ledning men aldrig kom över halva plan, spanjorerna vann med 3-0.

Holland i Amsterdam när Hamréns lite naiva offensividé körde rakt in i väggen, 4-1 till holländarna som hade lekstuga.

Och Tyskland, trots allt, i Berlin som i 60 minuter var en kattens lek med råttan innan himlen ramlade ned (4-4), vilket den sannolikt bara gör var 3000:e år.

Att Sverige åker på en rejäl svängom om mot riktigt bra motstånd händer ibland.

Nu kom vi med vad vi hade, in flögs Emil Krafth rakt in på en högerback, Pontus Jansson fick tampas med Gignac och Benzema, Isaac Kiese Thelin som knappt fick spela på Nya Parken i Norrköping tog dueller med Varane och Pogba, Erkan Zengin såg en helt annan kaliber än när Karabukspor och sånt kommer på besök till Eskesihir och en Nabil Bahoui hamnade i en hetluft han aldrig någonsin känt av förut.

Det blev som det blev. Det kunde absolut ha varit värre.

Jag tycker Sverige gjorde en tapper match, vi hade inte ett lag som skulle kunna etablera ett eget spel mot Frankrike av idag på bortaplan.

Det är verkligheten.

Och jag återkommer gärna till vad Jonas Thern en gång sa till mig, som tränre för Halmstads BK inför en match, när vi tittade genom laguppställningen:

”Patrick, man tager vad man haver”.

***

Fransoserna kan sin catering och den middag vi bjöds på papptallrikar i ett tält på en parkering sidan om TV-bussen var som en dröm för vilken svensk finrestaurang som helst.

***

Vad är det med fotbollsproffsen och deras faiblesse för Louis Vuitton?

Ja, de handlar ju inte om kvalitén direkt utan att visa att man har cash.

Men dels tycker jag att det är rätt fult och lite överklasstantigt i stilen och dels är det ju så sjukt tacky.

***

Pontus Wernbloom saknades också i den här matchen, ljumskskadad. Det ska vi heller inte glömma. Han hade älskat att ta sig an fransmän i en sån här match, minst lika mycket som han gör det i Champions League.

***

Stackars, stackars, Lucas Digne.

21 år och en av sina första landskamper och så blir han fullständigt utbuad och nedsablad av sin egen franska publik.

För att han spelat ett halvår i Paris SG, som Marseilleborna hatar.

Det var sorgligt att höra, han spelade trots allt för landets nationallag.

Jag minns ju när Gary Sundgren buades ut på Ullevi i samband med en landskamp, men det var bara en viskning av det Digne fick uppleva.

***

Vi ska inte glömma att Albanien mötte ett minst lika starkt (Benzema från start) franskt lag i fredags och spelade 1-1 i Rennes. Albanerna var väldigt bra och höll spelet hyggligt uppe.

Nu är Albanien inget skitlag (tvärtom, de slog Portugal borta och fick oavgjort mot Danmark senast), men ändå.

Det säger något, det också.

***

Hade det varit en tävlingsmatch så tror jag inte att Bahoui startat, jag tror inte att Kacaniklic tvingats spela (första halvlek)  i en roll han aldrig haft förut, jag är övertygad om att Albin Ekdal hade varit given.

***

Marseille kunde sina svenskar, nästan oavsett du frågade så hade koll på Gunnar ”Säffle”, Roger Magnusson (såklart!), Anders Linderoth och Klas Ingesson (som bara gjorde ett fåtal matcher för OM).

***

Pontus Jansson hade växt och mognat i sitt spel på bara ett halvår i Italien. Intressant.

Och det märktes väldigt tydligt att Andreas Granqvist älskade den här typen av matcher.

***

Nu dröjer det drygt fyra månader till nästa tävlingsmatch.

Då väntar Moldavien i Chisinau.

Ett moldaviskt lag som fixade 1-1 med mersmak mot Ryssland på bortaplan men fick stryk mot Liechtenstein hemma…de vet hur de tar sig an ”bättre” lag, kan inte föra matcher.

Då måste Erik Hamréns landslag ta tre poäng och då finns det ingenting att skylla på längre.

***

Skriver dessa rader i en taxi på väg hem till Blacksmithfield i Apple Bay-area.

Klockan är strax efter 11:00 och Tarlandao, Sundberg och Co har precis lämnat hotellet i Marseille.

Här och nu känns det som om beslutet jag tog var rätt, så jäkla rätt.

 

Resultaten räknas, visst är det så det brukar heta?

18 november 2014 12.28, Patrick Ekwall

Minns Stade Velodrome 1998; minns Christophe Dugarry, minns rätt otäcka kravaller utanför när England  skulle möta Tunisien.

Då var velodromen väldigt mycket en velodrom och du kunde blicka ut över bergen, nu är det det någonting från en planet som har landat.

En futurristisk arenadrake, ett riktigt monster, helt i klass med de som japanerna monterade ihop till VM 2002.

Och jag minns ett handbolls-VM här några år senare, Sverige spelade en del matcher på en arena bakom Stade Velodrome innan semifinaler och final i Bercy – två matcher som aldrig går att glömma.

För att inte tala om Bandol, kustpärlan 20 minuter bort mot Nice-hållet, där jag och lille-Tobbe huserade på ett litet strandhotell under fotbolls-VM och där tidvattnet kluckade i takt mot husväggen utanför fönstret varje morgon.

Nu strålar novembersolen starkt denna morgon över vårt lilla hotellchateaux vid turisthamnen inne i stan och just därför skulle jag kunna drista mig till att jag saknat Marseille.

Men man minns oftast bara sådant man vill minnas.

***

Erik Hamrén kallar alltså in Emil Krafth och inte bara direkt in i truppen, utan rakt in i laget.

Jag gillar unge Krafth, här finns något för framtiden men han har inte haft en mästarsäsong i klubblaget direkt och nu kastas han av förbundkskaptenen rakt ut i den allra djupaste av bassänger.

Äta eller ätas, simma eller drunkna.

Någonstans kan jag gilla det skarpa läget och jag har ingen anledning att misstro Krafth.

Men så pass skör var alltså den här stora  landslagstruppen att när en högerback blev skadad då tvingades man hämta in en helt annan utifrån.

Lustig skadad, Pierre Bengtsson begränsad på fel kant, Johan Larsson och Mattias Johansson tokdissade, Anton Tinnerholm skadad och Sebastian Larsson ”vägrar”.

Då har vi en trupp med sisådär tio tänkbara yttermitfältare, men inte en enda högerback. Är inte det lite udda?

***

Landslaget borde alltid skicka fram Kim Källström.

Han vill prata, han kan prata och det är alltid värt att lyssna till.

***

Peter ”Foppa” Forsberg, en stro idrottsman och en minst lika stor människa.

Jag gläds åt alla hyllningar som han nu får ta del av.

De gånger han varit med och spelat fotboll (han är bra!) i TV-laget har han varit som vem fan som helst. Aldrig gjort skillnad på folk och folk, alltid tagit sig tid att prata med allt och alla. Inte en antydan till vare sig divalater eller superstarbehandling någonstans.

***

Jag har varit med tillräckligt länge för att ta ”kriser” mellan media och fotbollslandslag för vad det är, rätt ofta är det uppförstorat. Från bägge håll.

Minns de långa knivarnas presskonferens nere i en mörk källare i Bratislava 2000, när Sverige kom direkt från 0-1 hemma mot Turkiet.

Minns hetsen kring Lagerbäck (som mu många gärna vill glömma) i samband med Tysklands-VM.

Och jag kan tillochmed minnas jakten på Olle Nordin i en svunnen tid.

Nu är det lite av en viskning i jämförelse, om än lite spänt.

Det enda som egentligen är gemensamt är….tralalala…resultaten.

Sådan är branschen och det är tränare/ledare/spelare väldigt noga med att poängtera när reultaten är bra (men spelet kanske inte är det).

2014 har resultaten varit mindre bra. Minst sagt.

Det kan finnas tusen olika förmildrande omständigheter till det, men ändå: inte bra.

Då kan det inte komma som en överraskning om det kommer kritiska frågor, skrivs kritiska texter eller jagas svar på spörsmål och detaljer som ibland vill sväva i luften.

I ett ständigt umgänge med media i en resultatbaserad bransch så måste det vara den allra mest naturliga utvecklingen som du kan tänka dig. Formulär 1A.

Sen kan alla få tycka vad fan man vill om de frågor som ställs, det är en annan sak.

Landslagssledningens uppgift är att svara på frågorna och inte recensera dom.

En väldigt enkel regel, som du lär dig på den allra billigaste kurser i mediahantering, är att ha ett bra svar, även om frågan anses vara dålig.

Jag ska ändå ge Hamrén att han svara på frågorna. Han tycker att Lundhs frågor är konspiratoriska ibland och det får han såklart tycka, men han svarar.

Men landslagets chef, Lasse Richt, tycker alltså att frågorna är dumma och inte borde ställas.

Jag tycker att det vore dummare att bara ställa frågor om huruvida två segrar på ett landslagsår, mot Liechtenstein och Estland, är bra eller dåligt eftersom svaret är givet.

***

Isaac Kiese-Thelin, vilket osannolikt år.

Tänk om någon sagt till honom i våras att han skulle avsluta året som Zlatan Ibrahimovics ersättare på Stade Velodrome.

Du hade blivit idiotförklarad.

***

Det är inget miserabelt landslagsår, men det är ett väldigt mediokert.

Det räddas upp av att EM-kvalet varit godtagbart resultatmässigt, åtminstone under ett kval som är lättare än någonsin att lösa.

1-1 mot Österrike har varit årets bästa och smartaste match av Hamréns landslag, taktiskt såvål som resultatmässigt.

1-1 hemma mot Ryssland ansågs OK, trots straffmissen, men sett till hur ryssarna presterat under hösten: vi borde kanske ha vunnit den matchen, trots allt?

2-0 hemma mot Liechtenstein var 2-0 hemma mot Liechtenstein.

Och 1-1 borta mot Montenegro? Ja, jag tror att resultatet låter bättre än av det egentligen var. Montenegro är ett bra hemmalag i kaotisk miljö men också ett klart begränsat lag med skadeproblem.

Därutöver?

Sverige har träningsspelat och det innebär såklart att det har testats. Då kan det bli vad det blir.

Men testen har inte slagit speciellt bra ut alla gånger och det är ju inte direkt så att våra motståndare INTE gjort samma sak.

Turkiet slog oss borta med 2-1 i mars, sedan Ola Toivonen fått en bakåtpassning i famnen och gjort Sveriges enda mål. Sverige gjrde en högst medioker insats med flera frågetecken i försvarsspelet.

Vi träningsspelade mot Danmark (borta) och Belgien (hemma) i juni. 0-1 och 0-2.

Nytt system, 4-3-3. Hyggligt motstånd, såklart, men inte ett mål framåt.

I stort sett utspelade i en halvlek mot Danmark, en hygglig andra halvlek. Och belgare på träningsläger inför VM skojade ganska lätt bort ett svenskt lag när så behövdes på Friends.

Sen slog vi såklart Estland, som nyligen spelade 0-0 mot San Marino, med 2-0 när Zlatan firade 50 mål. Ingen kan påstå att spelet i den matchen var ett fyrverkeri.

8-8 i målskillnad, två segrar, tre förluster och tre oavgjorda är inget bra landslagsår resultatmässigt.
Och spelmässigt har det alldeles för ofta gått på kryckor.

4-3-3 (eller 4-5-1) har snarare gett stadga åt försvarsspelet än någonting annat, vilket förvisso var behövligt men vi har också haft ett landslag som gjort för få mål.

Sen är förstås frågan vad vi kan kräva av det här landslaget, inne i någon sorts generationsväxling med spelare som i alldeles för många fall har det tufft i sina klubblag? det kanske inte är mer än så här, att vi fortfarande har ett läge i EM-kvalet som innebär att vi inte är bortkopplade (inte alls).

Jag undrar mest vilka krav som Erik Hamrén ställer? Resultat- såväl som spelmässigt?

***

Är det sant att någon i landslagsledningen tyckte att det var en ”jobbig resa” att flyga två timmar charterplan från Montenegro till Marseille?

***

Det ska bli väldigt kul och intressant att se Pontus Jansson från start.

***

Ja, det är såklart underligt att Erik Hamrén totalt ignorerar Johan Larsson, allsvenskans i särklass bästa försvarsspelare 2014, när så många högerbackar fallit bort på grund av skador.

Det kan också anses konstigt att Mattias Johansson helt är bortplockad.

Åtminstone är det inte särskilt konstigt att det uppstår frågor kring det.

Erik Hamrén väljer vilka spelare han vill och de spelare som han anser vara bäst lämpade till ett landslag, det är hans jobb.

Men om nu Larsson och Johansson varit så pass framträdande som de varit i sin klubblag och INTE blir uttagna, samtidigt som alla vet att de inte dragit jämnt med U21-kaptenen Håkan Ericsson…ja, det är inte svårt att förutse frågan om det finns ett samband.

Om det inte gör det? Fine, svara exakt så.

Nu sa Erik Hamén att han valde bort Johan Larsson, efter Tinnerholms skadebekymmer och nej tack, eftersom Larssons styrka är i offensiven och i samma andetag menade han att Emil Krafth har samma egenskaper.

Han tog heller inte ut Mattias Johansson, som är något mera traditionellt defensiv, utan valde att bryta loss Krafth från U21-landslagets läger på Cypern.

Det kan vara Hamréns absoluta övertygelse om att det är det bästa tänkbara valet, så som läget ser ut nu, jag har inga problem med det.

Men att det ifrågasätts kan inte komma som en sensation.

***

Didier Deschamps, altid en favorit sedan jag träffat honom över en hel dag i Valencia i samband med en EM-krönika hösten 2000, kommer tillbaka till Marseille.

Det ska bli intressant att se hur han tas emot.

***

Ala vet vi att det hinner hända mycket på kort tid i landslagssammanhang, nästa tävlingsmatch är i mars i Moldavien.

Där och då kommer det bara att krävas seger. Oavsett hur det ser ut.

**

Det här med tolkar till presskonferenser om fotboll.

I Montenegro satt en dam, som sannolikt var nån sorts lärarinna, som talade perfekt svenska men som aldrig någonsin hört eller pratat i fotbollstermer. Hon översatte ordagrant och pratade om ”landskap” när hon menade mittfält och så vidare.

Här i Marseille en klassiskt arrogant fransman som inte antecknade ett ord, som sen översatte svar på tre minuter med att överlägset sammanfatta i sju sekunder och ibland hitta på egna ord (tre års franska i grundskolan gav ändå något).

Säger man ”världscupen i Brasilien” om senaste VM så är det såklart oklart huruvida det är med kunskaperna i fotbollssvenska.

Ingen viktig grej.

Mest lite humor.

***

Hur jag kommer att minnas Marseille och Stade Velodrome i november 2014?

Det beror ju mest på hur det slutar.

Det är resultaten som räknas. Det har vi lärt oss.

Ibland ser vi det lite annorlunda (eller inget alls)

16 november 2014 11.50, Patrick Ekwall

Jag, Nannskog, Tarlandao och Jane Björck fick våra mediaplatser på Gradski Stadion längst nere i en hörnet, vi delade med några kedjerökande farbröder, 25 uppspelta barn som gått in med spelarna inför matchen och sidan om oss…bakom gallergrind och bastanta kravallutrustade poliser…ett hetsigt gäng som ägnade hela matchen åt att skrika könsord till Zlatan och vifta med det långa fingret mot de svenska supportrar som fanns på kortsidan; är du uppväxt på Lindängen i Malmö under 70- och 80-talet så hade du inga problem att känna igen varenda ord som skreks.

Det var omöjligt att se någonting överhuvudtaget av vad som hände på den sida som var Sveriges försvarande vänstersida i första halvlek.

Vi satt på skitiga plaststolar, var väldigt, väldigt långt från TV-skärmar med repriser och när vi vill ha en kopp kaffe eller en flaska vatten i paus så fick jag och Nannskog gå ut, utanför arenan, till en montenegrinsk Seven-Eleven.

Det var en lagom liten promenad och vi var tillbaka precis i tid till andra halvlek.

Det är så det är med olika bortamatcher, det är annorlunda.

Du får lära dig att leva med det.

***

Vi har sett det tidigare, framförallt från Emir Bajrami och Chippen, och det tenderar till att vara patetiskt i en fotbollsvärld på landslagsnivå: Det är inte nödvändigt att spela bollen till lagkaptenen i laget VARENDA GÅNG du har tillfälle eller varenda gång som lagkaptenen vill ha bollen.

Så när Jimmy Durmaz, eller framförallt Erkan Zengin, gör exakt just det, så blir det lite som när småkillarna i knattelagets sjumanna helst passar till bästa kompisen som bor på samma gata.

I det här fallet så är det ju snarare så att det rätt ofta är bättre att söka ett alternativ än just det som motståndarna alltid VET att du ska söka och som de väljer att skärma av med rätt mycket kraft.

Zlatan Ibrahimovic kan göra mer med en boll på Gradski Stadion än de flesta andra i hela världen men han kan inte gör allting själv och med den bevakning han har i ryggen, på sidan, över, under, bakom, framför sig skapar ofta utrymme för många andra.

Då kan vi inte ha två spelare som inte vill se det.

***

Jag, liksom många andra med mig, gillade Erik Hamréns offensivbalanserade startelva INFÖR matchen.

Få, eller ens någon, protesterade mot vad som presenterades.

Jag trodde verkligen att det var elva spelare som skulle kunna åka från Podgorica med tre poäng, för SÅ bra är inte detta brandskattade Montenegro. Inte ens på hemmaplan.

Sverige skulle kanske ha vunnit sett till hur matchen såg ut, Sverige borde ha vunnit sett till förutsättningarna.

***

Man ser alltid olika på det.

Stevan Jovetic tyckte:

Straffen var solklar.

Domslutet vill Ekdals mål var korrekt.

Montenegro hade fler klara chanser än Sverige.

***

Undrar hur mycket Uefa-böter som Montenegros Fotbollsförbund budgeterar för varje match?

Bengaler, inspringande fans, kastade stolar (mot sina egna ledare), knallskott och ett gäng kvittorullar som kom flygande mot svenska spelare.

”Oväntat lugnt”, tyckte min kollega på Montenegros TV-kanal.

***

Däremot tycker jag att Erik Hamrén borde ha plockat in Sebastian Larsson på högerbacken när Micke Lustig gick sönder strax före paus.

Pierre Bengtsson fungerade relativt prickfritt som vänsterback men blir en helt annan begränsad spelare som högerback.

Det skapade osäkerhet och oro över hela försvarsspelet.

För mig är Pierre Bengtsson vänsterback, lika mycket som Kim Källström är mittfältare.

***

Zlatan?

Det var han som gjorde målet, inte bara att han petar in bollen, han vann inlägget från Källström i tuff kamp och det var efter nednickningen till Forsberg som läget kom.

Det var han som drog en frispark i stolpen och det  var han som drog en back i första halvlek i straffområdet och tryckt iväg ett skott som var extremt nära mål.

Det var han som hotade i djupled rätt många gånger, när han ibland var tveksamt offsideavvinkad och ibland inte fick passningarna så som han kan få dom i PSG.

Han skulle mycket väl ha kunna avgöra den här matchen på egen hand. Så är det ju alltid med Zlatan Ibrahimovic.

Men han var också märkt av sina skadebekymmer och lite speltid.

Han var inte lika stark i närkampsspelet, han såg lite styltig ut och halkade omkring en del och han var ovanligt slarvig i passningsspelet.

***

Jag tycker att Albin Ekdal känn allt mer som en tongivande och viktig mittfältare i landslaget, likt en Tobias Linderoth som dessutom är målfarlig.

Skönt flyt i steget, aldrig rädd för att hålla i bollen för att skapa ro och sällan en missad passning (även passningarna knappast är särskilt riskabla alltid).

Och så pass mycket kraft och luft i lungorna att han ganska ofta är på plats när det luktar målchans, vilket ju känns som en bra egenskap för en mittfältare vars huvudsakliga uppgift är att balansera upp laget.

***

Allt det här skrikandet och gestikulerandet som blir vanligare i landslaget, vad tycker vi om det?

Ja, frågar du spelare och ledare i samma lag så säger det att ”det är viktigt att diskutera, det är ett friskhetstecken” och yada, yada.

Frågade du Stevan Jovetic så var han överraskad och undrade om det var dålig stämning i laget.

Och ser du det på håll…eller i en TV-ruta…så ser det ju ut som det gör.

Andras Granqvist och Kim Källström gapade vilt efter ett par hörnor, Granqvist och Ibrahimovic hade en väldigt eldig (och då är jag snäll) diskussion efter ett uppspel.

Det är möjligt att allting är frid och fröjd.  Men det SER inte alltid så ut.

Och om allt hade varit som alla vill att det ska vara så hade vi sannolikt sluppit de här ”incidenterna”.

***

Mot Marseille.

***

Tänk att så många tunga tränarnamn misslyckas me  ändå lär få nya bra jobb igen. Och igen.

van gaal, Advocaat, Ranieri. Capello.

***

Det var inga vackra ord som skreks på Gradski, men jag utgår från att Zlatan är van vid det på bortamatcher. Inte minst i den här delen av Europa.

Men annars gillade jag Montenegro.

Ett litet och stolt land, god mat och väldigt vänliga människor.

 

 

 

 

Om inte Zlatan spelar (och att hitta hem till ett hotell i en bilhall)

14 november 2014 18.34, Patrick Ekwall

Det här med hotell, it’s the story of my life på något sätt.

Taxin hann inte ens svänga av motorvägen till Podgorica downtown förrän den stannade intill en bilhall, strax bakom ett fält med ett spår med nedlagda tågvagnar.

Långa glasrutor med frontade nya bilar och T O Y O T A med stora röda bokstäver längs taket.

”Här är ert hotell”, sa taxichaffisen.

”No, no”, sa jag. ”We are humans booked at a hotel for people, not cars to be sold in a japanese store”.

”Hotel here. Door in corner”, var svaret.

Lite som att du är på väg till Borås, ska bo på hotell och så stannar chaffisen ute på motorvägen vid Hedins Bil och säger att det bara är att hoppa av, för här ska ni bo.

Och jodå, nog fan låg det ett hotell inhyst i bilhallen.

Möjligen inte ett – som resebyrån ville hävda – first class hotel in central Podgorica, men ändå ett nybyggt hotell med stora fräscha rum.

Väldigt oklart varför det ligger i Toyotas bilhall, men det kanske spelar mindre roll.

I vissa länder bor du hellre nytt och bra, än centralt och sunkigt och Montenegro känns som ett sådant land.

Och jag kan…någonstans…älska nya intressanta hotellupplevelser.

***

Zlatan Ibrahimovoic från start?

Ja, det beslutet tror jag att han tar själv när det väl är dags att bestämma sig.

Han gjorde förvisso en halvtimme i ligan senast och bör därför vara redo men han värmer fortfarande upp väldigt specifikt och lite försiktigt under ledning av Ricky Dahan och är förstås någons sorts av förebyggande försiktighet.

Men en spelare som är helt hundra behöver ju inte göra det.

Erik Hamrén svävade på svaret på frågan under dagens presskonferens och jag tror inte att han spelade ett slags spel för att dölja någonting.

Jag tror på riktigt att han är lite osäker på Zlatans status.

Och glöm inte att senast vi var i en sån här situation med Ibrahimovic inför en kvalmatch, mot Moldavien/Finland, i förra EM-kvalet – då följde Z inte med till Chisinau och började på bänken mot Finland (kom in tidigt och gjorde tre mål).

***

Jag minns det väldigt väl väl från ett handbollsmästerskap i serbiska Nis, inte särskilt långt härifrån.

Det luktar nyeldade torra kvistar under ett galler med grillkorv.

Jag tror det handlar om kolindustri och lukten ligger och tung och lite söt över hela Podgorica.

***

Lång Lundh kallar det här för ”bästa FK On Tour någonsin”.

Möjligen det allra mest galna.

Innehåller en tokspeedad Lundh och en nakenchock när vi tvingar Sundberg att visa den tatuerade ”nyckelen”.

Se det här.

***

Gradski Stadion är en sån där arena som bara ligger runt ett hörn.

Några svårt slitna barer, en och annan liten enkel villa med uteplats, bilar kors och tvärs, en enkel gata och en grind – till en arena.

Men då vara vad det är, den ser i det närmaste helt fallfärdig ut, men den har en fräsch, snygg, grön och perfekt gräsmatta att spela fotboll på – det kan ibland vara minst lika viktigt än ett miljardprojekt som du knappt kan ta dig till eller ifrån.

***

Det ser alltså ut som om Emil Forsberg startar, liksom Jimmy Durmaz (i en mittfältsroll, som senast). Det är lite friskt vågat av Hamrén eftersom de valen luktar en väldigt stark offensiv särprägling.

Jag har ingenting emot safety-first eller att cyniskt åka in och sno en poäng.

Men vi är ett landslag av sådan storlek och kraft att vi inte ska behöva be om ursäkt, Montenegro är väldigt bra här i Podgorica – men SÅ extremt bra är de inte och det är ett motstånd som helst inte ska bjudas på för mycket kommando.

Jag ser hellre at Sverige attackerar. Inte helt vilt, såklart. Men ändå; visar kraft, bestämmer takt.

Det är inte Holland vi ska möta, det är inte ens Österrike.

***

Zoran Roganovic, Lugi-stjärnan och Montenegros största handbollsstjärna genom tiderna, lotsade oss kungligt till Restaurang Sempre bort mot Delta City.

Ett litet guldkorn som vi aldrig hade hittat annars.

Fyra getingar, en femma om man sluppit cigarettröken inomhus och Nannskogs vilda stories (som lätt kan få dg att tappa lite aptit).

***

Istältet för Zlatan, om han inte kan spela.

I ett 4-5-1 eller 4-3-3?

Jag hade valt Isaac Kiese-Thelin.

Han känns som spelaren som har förmågan att få fast bollen, som kan öppna vägar för en Durmaz i offensiven och/eller kan vinna bollar att fördela till starka kanter.

Han är dessutom ett väldigt bra hot i luften och ser vi på det lag som Hamrén tränade med idag så saknar spelarna från mittfält och framåt styrka i luften.

John Guidetti har helt andra kvaliteter, främst som sniper i boxen (och frisparksskytt, inte att förglömma, även om han säkert får stå i kö här) men som ensam central forward kan det bli slitsamt här. Egentligen är nog både Guidetti och Kiese-Thelin bäst med i en två-fowrads-uppställning.

Och Branimir Hrgota är väldigt mycket blixtrande kontringar och flyfotade attacker i djupled.

Så här: Erik Hamrén har åtminstone alternativ, som alla känns spännande på sitt sätt.

***

Var är Nannskog?

På bio?

Nä, men i i sviten sidan om Lundhs.

Se själva här.

***

”Hur viktig är fotbollen för Montenegros folk”, frågade jag Stevan Jovetic.

”Det kommer du att upptäcka här i morgon”, var svaret.

***

20 grader idag och sol!

Då kan det fan få lukta lite kol.

***

Tarlandao har ny kamera. Han släpper den inte ett ögonblick.

***

Jag tror inte att Sebastian Larsson är helt nöjd med att återigen, som det ser ut, få sitta vid sidan om.

Men hellre en förbannad avbytare, än en nöjd.

***

Jag tog en promenad från downtown till bilhallen efter en lunch på såsindränkt kalv, hemmagjorda pommes och en gudomlig ajvar.

Det var lätt att sikte på hotellet.

Antingen kunde jag ana skylten bakom några hus och när jag kom lite snett vid en fin och nyanlagd grönskande park så frågade jag bara efter Hotel Aurel.

”Don’t know”, sa en ung man som hade ett par snyggt dressade sneakers från Gucci, lite för blekta jeans, en uppknäppt tunn grön vindjacka jag sett på Diesel och över en axeln en traditonella balkan-man-bagen i en tunn rem.

”Toyota?”, sa jag då.

”Good car”, var svaret.

”Ja, jo, but the house of Toyota?”

”You want to buy car? I have good friend, he have good prices and its not so far away from…”

”I dont want buy  car from your friend”

”But you said Toyota”

”Yes, my hotel is the same”

”Is the same?”

”Sort of”

Han tittade lite snett på mig, tog upp en Marlboro Light ur manbagen, tände på och sa när han blåste ut röken att ”I dont think I can help you”.

”Allright”, sa jag. ”I have changed my mind. I want to boy a car”

”From my friend?”

”No, no, no, I think I want to buy a new Toyota”

”Then you go straight ahead, cross the bridge by the railway station, go left of a field and then take a right at the roundabout. There is Toyota. And there you can buy. But expensive”.

”Thank you”, sa jag och gick hem.

 

Montenegro next (och är galan verkligen FACIT)

13 november 2014 11.37, Patrick Ekwall

Mot Montenegro.

Och där och då prickar jag av ytterligare ett land som det här förbannat givande yrket har tagit mig till.

Det finns ju alltid en baksida med bagarväckningar, ständigt resande, incheckningar, utcheckningar och incheckningar och utcheckninar, saknad av familj, evigheters väntan, bistra hotell – åtminstone om du har gjort det i 25-30 år.

Det här jobbet är liksom inte riktigt som att åka iväg med polarna och se på match.

Men det vore synd och klaga.

Jag ska inte säga att det blivit en livsstil, men rätt mycket rutin och vana och då händer det förstås att du lätt glömmer bort att du också kunde ha stått på en gata och grävt ett hål rakt ned i marken en regnig novemberdag.

Och varje gång jag reser till någonting nytt och annorlunda känns det alltid lite roligare, lite mera spännande. Som Torshavn på Färöarna häromåret, som Chisinau i Moldavien eller som nu: Podgorica i Montenegro.

***

En gång i tiden, i slutet på 90-talet förmodligen, så frågade jag kollega Mtas Nyström på SvT varför han inte var programledare för Fotbollsgalan.

Han ledde Fotbollskväll, som under allsvenskans renaissans blivit ett lyft med miljontitt, men det var Fredrik Berling och sånt som höll i själva galan.

Nyström sa då, och jag har inte glöm det:

”Det vore självmord att ge sig in i galan. Här gör vi Fotbollskväll och de flesta tycker det är bra, man får beröm och uppskattning. Att leda galan vore att riskera att ALLTING raserades på en enda kväll och allting annat vi gjort var helt glömt”.

Mats Nyström hade rätt då.

Mats Nyström skulle haft rätt idag.

***

Det stundar en intressant svensk startelva, det råder det inget tvivel om.

Som inte bara handlar om Zlatan eller inte Zlatan.

Möjligt att det är därför Erik Hamrén stänger igen alla träningar från onsdag till lördag (även om informationen från träningarna sipprar ut som om vore det en hemlighållen Lasse Lagerbäck-elva); här behövs det nog ett och annat test för att hitta rätt man på rätt plats.

Jag tror att Lustig tar högerbacken när han är tillbaka i matchform och det vore underligt om Hamrén inte valde Pierre Bengtsson till vänster, samma mittbackar (Granqvist, Antonsson) känns givet.

Kim Källström och Albin Ekdal har en startplats. Och i den här typen av tuffa bortamatcher så är rimligtvis Sebastian Larsson ett väldigt intressant alternativ.

Men plockar Hamrén bort Jimmy Durmaz från den position där han varit Sveriges bästa spelare i de senaste två landskamperna? Väger han in att Durmaz inte fått spela i Olympiakos på senare tid? Blir det kanten igen?

Det blir inte något lätt val för förbundskaptenen.

Zengin på ena kanten, ja. På den andra? Durmaz? Forsberg? Bahoui?

Och om nu Ibrahimovic har lite för ont för att spela en hel match och kanske inleder på bänken.

Jag hade helst sett Isaac Kiese-Thelin i den positionen som 9:a, jag tycker han är som klippt och skuren för den i en match med mycket kamp och mot stora starka motståndare.

John Guidetti är en aspirant givetvis men en helt annan spelstil. Men plötsligt känns det som Branimir Hrgota är bortglömd, han var trots allt med i truppen när U21 kvalade mot Frankrike och kanske går före alla andra? Han har fått speltid på kanten, men är väl mest en renodlad central forward.

Är 4-3-3 optimalt mot Montenegro borta?

Kan det bli 4-4-1-1 med Zlatan och Guidetti/Hrgota?

Eller en U21-4-4-2 med Kiese-Thelin och Guidetti?

***

På något märkligt vis blir alltid Fotbollsgalan ett FACIT för hur svensk fotboll, Svenska Fotbollförbundet, Zlatan Ibrahimovic och TV4 mår, är och lever.

Vad som händer på Fotbollsgalan är och förblir verkligheten, allting annat är som bortblåst.

Tillochmed de allra mest seriösa och pålästa kollegor som finns i min bransch tar tillfället i akt och dömer såväl människor som förbund som TV-kanal med Fotbollsgalan som en måttstock.

Vissa med vackra ord och sirliga meningar, andra med en förkärlek för att fyrkantigt bullrigt synas och höras under damfotbollens fanor…för att sen inte bry sig en sekund om densamma under resten av året.

Någonstans på vägen så tappar man alla tänkbara koncept i en rätt ofarlig och otäckt påhejad jakt att fördöma. Sidor fylls med krönikor och Aktuells redaktion ansåg att det fatala producentbeslutet i en fotbollsgala var värt tio minuter av nyhetsvärldens rapportering.

Samma kväll inledde TV4:s sportredaktion sin sändning med fotboll från damernas Champions League, något som ingen på Aktuellt-redaktionen vet ens existerar och som i rikstidningar inte ens gav en helsida idag eftersom det fanns en incident på en fotbollsgala att dissikera eller uppslag inför omstarten i SHL.

Jag vet att det är äpplen och päron, men ibland kan det vara klädsamt att sopa rent framför egen genusdörr: Fotbollsgalan är vad det är och det ses av miljonpublik, men det är ju inte verkligheten.

Så här: Det fanns ett inplanerat och producerat bildmaterial för att hylla Therese Sjögrans 200 A-landskamper. Det hade varit riktigt illa om det INTE hade existerat. Jag tror att ALLA som har någorlunda koll inser hur viktigt det var att visa det inslaget efter självmålet med Anders Svenssons bil året innan.

Men produktionsbolaget (OTW) som producerade sändningen måste ha goofat BIG TIME i sin planering och trots repetitioner så var programmet i flera minuters tidsnöd inför slutakten. I den låg Diamantbollen, Guldbollen och hyllningen till Sjögran.

Då tog TV4:s exekutiva producent beslutet att steka hyllningen till Sjögran. Sannolikt pressad av liveläget och principbeslut om att TV4:s nyheter alltid ska gå igång kl 22. Men ändå ett smått ödesdigert beslut, alla är väldigt medvetna om det idag.

Det finns ett antal anledningar att ifrågasätta berättigandet av inslag som exempelvis  ”Allsvenskan 90 år” (vad fan är det att fira? 90 år? Varför inte vänta i tio år till), sprayburkar eller om VM 2014 (Sverige var inte med, gnid in det bara)  –  inte minst då prisutdelningar uppenbarligen riskerade att ta tid.

Att vi inte fick se Sjögrans hyllning var däremot inte SvFF.s fel. Det var i slutändan TV4:s fel. Oerhört olyckliga omständigheter som handlar om ett ofattbart tidsoptimistiskt körschema och ett (eller flera) galna beslut under sändningen.

Den med gott öga kunde dessutom se hur tidsproblematiken även ”dödade” Magnus Eriksson när han snabbt som vinden fick veta att han gjort Årets Mål, reste sig för att hålla tal/ta emot pris men snabbt klipptes bort och fick sätta sig – det var förstås inte tillnärmelsevis lika känsligt som Sjögran-beslutet, men det handlade i praktiken om samma problem.

Min högst personliga åsikt är att TV4/exekutiv producent snabbt borde ha insett vad det skulle innebära i badwill och struktur om man tog bort Sjögranbilderna (för det var en hyllning i bilder). Jag tror att 22-nyheterna hade överlevt att få börja några minuter senare den här kvällen, framförallt hade det varit värt det.

Så: TV4:s fel, tveklöst. För dåligt, som DK hade sagt.

Det är en sak.

En annan är verkligheten, den som sker varje år vid sidan om Fotbollsgalan, den som de allra flesta lever i när de inte sitter finklädda i Globen eller gnäller framför TV-apparaten.

Idag utnämns TV4 som damfotbollens bakåtsträvare, gärna av mediavänner som på sin höjd behandlar vardaglig damfotboll som någonting katten släpat in; möjligen en liten ruta på sidan med annonser av tveksamt innehåll.

Ingen annan TV-kanal i Europa (ja, jag vågar påstå det) visar så mycket fotboll från den inhemska damligan som TV4. Kanalen har gjort oerhörda satsningar på kvalmatcher och mästerskap med landslaget. Det har inte bara handlat om tittarsiffror, det har också varit en väldigt medveten strategisk satsning i jämställdhetens tecken då vissa ligamatcher har bedrövliga tittarsiffror.

Och jag kan tycka rätt mycket om SvFF och hur klumpigt de hanterar/hanterat känsliga frågor. Men finns det något förbund ens i hela världen som så tålmodigt och skickligt byggt upp och stöttat damfotbollen som det svenska? Ja, det finns skillnader och det ska finnas skillnader och ja, det finns mycket som kan bli bättre. Men vi har ett helt land med fotbollsspelande flickor som ges väldigt bra förutsättningar för att nå framgångar under fotbollens omhuldande paraply.

Är det inte värt att titta in i den verkligheten innan man sticker kniven i ryggen och hävdar att det sker en systematisk och medveten  diskriminering?

Eller är ett rätt korkat beslut under en direktsändning av en gala i Globen den sanna och enda verkligheten?

***

Långe Lundh kan sin quickstep, det ska gudarna veta.

***

Ska vi kräva av Sveriges lagkapten, Zlatan Ibrahimovic, att han har en åsikt om varför Therese Sjögrans hyllnings ströks?

Kanske, kanske inte.

Jag tror att han skiter fullständigt i Therese Sjögran helt ärligt.

Sådan är Zlatan och något kan säkert försöka få honom att tänka i termer som fotbollens genusperspektiv; lycka till.

Jag tycker det är trist att Ibrahimovic inte bryr sig om svensk damfotboll eller om svenska damfotbollsstjärnor men jag har ingen aning om han är emot jämställdhet, så väl känner jag inte honom.

Det kan inte vara förbjudet eller ens infekterat att vara mindre intresserad.

Han har tidigare visat att han vurmat för de som har det svårt, som senast det där ”annorlunda” landslaget. Han har påvisat och påtalat orättvisor. Han visade starka känslor på galan när han känslosamt betonade vikten av att fotboll och priser inte alltid är det viktigaste och nämnde fint såväl Pontus som Klas.

Men han ska alltså ha skit för att han inte riktigt bryr sig om Sjögran, damfotboll eller att någon på TV4 klantade till sig under en direktsändning?

Ska han dömas som en man utan skrupler och värderingar för det?

Jag kan tycka att det är att ta i.

Jag tycker nog frågan är större än så.

***

Och nu är det allts idrottsgalans jury det är fel på.

Åtminstone om du tar dig an lokal media söderut.

Knappt ens Melodifestivalen upprör känslor så som galor.

***

”Det är turkisk publik i Montenegro”, sa Erkan Zengin.

Med det vill han mena att det är bra tryck. Tror jag.

Man vet aldrig riktigt helt säkert med Zengin.

***

Jag pratade med Micke Antonsson och Kim Källström igår och de tyckte det väldigt trist, eller för jävligt, att Sjögran dribblades bort.

Och Kim hade väldigt bra åsikter om själva galan, se gärna dom på den här sajten.

***

Erkan Zengin ägnade en hel kvart i mixade zonen att svara på frågor om svarta skor. Och om förträffligheten med sådana.

Sen gick han ut och tränade – i färgglada skor.

Humor.

***

Det är dock helt ofattbart varför man fortfarande låter herrlandslaget glida in som kungar på galan till Rocky-musik, samtidigt som alla andra middagsgäster vördnadsfullt ska ta emot dom. Kvinnor, såväl som män.

De kan förstås vara i tid och käka på plats som alla andra, det är rena översitterifasonerna och där har givetvis SvFF en del att jobba på och det gäller inte bara på den här galan.

Dessutom tror jag att många av spelarna tycker det är direkt pinsamt att glida in till musik.

Zlatan är en huvudattraktion såklart, det är han altid, men jag vet inte om Micke Lustig och Co känner sig som det.

***

Det är därför man alltid hoppas på lite annorlunda länder när det lottas till VM- och EM-kval.

Ändå vet du att du alltid får Österrike och Wien.

 

 

 

 

Barcelona - Córdoba
Lördag 20 december kl 15:55
Barcelona - Córdoba
Lördag 20 december kl 15:55
Paris Saint Germain - Montpellier
Lördag 20 december kl 16:55
Levante - Real Soc.
Lördag 20 december kl 17:55
Sassuolo - Cesena
Lördag 20 december kl 17:55