Patrick Ekwalls blogg

Därför tror jag att Henrik Larsson får första frågan

Februari.

Alltid något.

Kallt, jävligt, ”vabbruari”, nedflyttningsplats på Texas Johanssons tillförlitliga Twitter-tabell och rätt meningslös månad, men den brukar dra iväg ganska snabbt och sen går det att det skönja ett ljus i vintermörkret.

***

Jo, det var väntat att Erik Hamrén och SvFF skulle gå skilda vägar efter EM – allting annat hade varit en  stor skräll.

Men först ut med nyheten var Långe Lundh och det var frukten av gott journalistiskt nyhetsjobb, för jag tror inte att Erik Hamrén ringde upp Olof själv.

Eller, för den delen, att lagkaptenen gjorde det.

***

Vad vill vi ha som ny förbundskapten?

Eller, snarare, hur tänker fotbollens förbund i sitt val?

Jag har länge hävdat att de funderat i banorna kring ”före detta spelare på hög nivå”, ”relativt ung”, ”internationell erfarenhet” och ”starkt medialt namn”.

Söker du en förbundskapten i fotboll så söker du inte en ”bra tränare” i den bemärkelsen, för så särskilt många träningar handlar det inte om på ett år och spelarna förädlas/utvecklas i sina klubbar.

Det kräver färdigheter i att ena styrkor, stark taktisk förmåga, känsla för att skapa en enhet som trivs tillsammans och som tar en kula för att vinna för sitt land.

Mycket spelar in när det gäller vilket val som ska göras och bland tio miljoner förbundskaptener i detta land så lär det finns rätt många för och emot, oavsett vem det blir i slutändan.

Men jag tror att Henrik Larsson får (om han inte redan fått den) första frågan.

För att hans namn, erfarenhet och egenskaper är sådana som eftersöks i valet av en ny förbundskapten.

Någon eller några vill säkert hävda att Larsson inte haft världens största framgång som tränare, men det beror lite på hur man ser det och vilka förutsättningar som har gällt där han har varit.

Och – som sagt – det är inte en ”fotbollstränare” vi söker. Det är en förbundskapten.

Nu har Henke sagt till SvT att det ”inte är aktuellt” men svaren är också så klassiskt Henrik Larson-kryptiska om ”kontrakt som gäller med HIF” att vi vet att han säkert är öppen för en diskussion.

Sen är det mycket möjligt att Henrik hellre ser Celtic som sitt nästa mål i karriären och värdesätter ett tränarjobb utomlands mer än sysslan som förbundskapten.

Egentligen har jag hela tiden tänkt att det krävs ett aktat affischnamn på posten eftersom Zlatan Ibrahimovic är på väg mot slutet av karriären (därför är Henke det namnet), men som utvecklingen varit på Zlatan är ju snarare känslan att han kan spela landslagfotboll på högsta nivå tills han blir 53.

Jag tror också att förbundet vill förnya, allt från ledarstil till öppenhet gentemot media och fans, jag tror de inser vad som kommer att krävas i en ny värld.

I det fallet vet jag inte om Henrik Larsson är namnet, även om han förändrats genom åren…vi får inte glömma att det var Henke som gick i bräschen för att ge ”gamarna” så lite som möjligt och som var med och stängde igen landslaget i början på 2000-talet.

Men jag vet heller inte om Jörgen Lennartsson, Hasse Backe, Stuart Baxter eller Håkan Ericson är den förnyelse som kanske krävs.

Michael Laudrup skulle förstås vara det, men vågar vi ta det steget?

***

Rätt eller fel att förmedla Hamréns beslut nu?

Ja, varför man inte skulle spela med öppna kort vore underligt – eftersom det ändå skulle sippra ut längs med vägen.

Nu vet alla vad som gäller. På alla fronter.

Jag är för den öppenheten.

Och tror inte att den missgynnar någon.

***

Om det nu krävs eller önskas något nytt, det finns ju de som efterlyst Lasse Lagerbäck under de senaste åren.

Jag blir inte förvånad om någon kommer dragandes med Svennis under vägens gång.

Eller någon som har gått på GIH.

***

Det är förstås inte så att VM 1994-laget alltid är lösningen på allting, slentrianmässigt kastas alltid bronsgänget fram som den ultimata lösningen för att de visste minsann vad de gjorde.

Vilket ju är sant. I USA. Den sommaren.

EM- och VM-kvalet åren därpå misslyckades de kapitalt.

Det som Henrik Larsson, Jonas Thern och Roland Nilsson gjort är ju att de skapat sig en hyggligt gedigen bakgrund som ledare – det har inget att göra med att de var med i VM 1994. Eller åren därpå (ska tilläggas).

***

Jag tyckte Erik Hamrén kändes coolare redan i samband play off-mötena med Danmark och det måste vara skönt, trots allt, att ha tagit beslutet och gjort det offentligt.

Bra eller dåligt för landslaget? Ja, ingen aning om det ena eller det andra hade spelat någon roll.

Men bra för Hamrén, tror jag.

***

Texas senaste lista:

1.Maj

2.Juli (svek 2015)

3.Juni

4.Apri

5.Aug

6.Dec

7.Sept

8.Mars

9.Jan

10.Okt

———–

11.Feb

12.Nov

Det är skottår, det kan förklara nedflyttningsplatsen.

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Svenska spelare väljer inte danska ligan för att de tycker det är kul: hyckla inte!

Wroclawianerna älskar sin konstgjorda värme.

Det är kallt även en bra bit ner i Polen och Wroclaw kör malmöitisk vinter, två minsugrader känns som 27 i bister blåst och råbarkad fuktkyla.

Och wroclawianerna fryser inte gärna.

De sitter i sina bilar, på sina fina små caféer, restauranger, butiker med konstgjord värmer på full patte. Sådana där elektriska maskiner i alla hörn som tokblåser ut torr äcklig syntetisk värmeluft.

Taxichaffisarna är (som alltid) värst och kombinerar gärna värmen med luktagott-dofter från olika hjälpmedel som har samma effekt som alla eländiga doftljus: 1 ) du blir lätt illamående, 2) du kan få an touch av ångestsvallningar 3) du känner att du vill kvävas och skriker efter syre.

Men bara de slipper frysa, wroclawianerna gör inte gärna det.

***

Gustaf Nilsson har alltså valt Bröndby IF och han väljer såklart helt fritt.

Men jag förstår inte riktigt valet eller jag gör ju egentligen det i förlängningen, men ändå inte.

Malmö FF och IFK Göteborg ville ha Nilsson och det är inte konstigt, han är en extremt begåvad anfallare med klart specifika egenskaper sett till sin fysik och ett ämne att förädla för vidare business.

Men det är ganska givet att det rör sig om pengar.

Alla fina försök att få det till ”bättre liga”, ”större utvecklingsmöjligheter”, ”starkare klubb”, ”garantier om startplats” och bla, bla, bla faller bara platt till marken.

Det handlar om cash i slutändan. Och jag har inga problem med det, det är förståeligt att spelare/klubbar/agenter ibland väljer cashen före annat.

Men hyckla inte.

Bröndby är Bröndby är Bröndby är inte FC Köpenhamn.

Det är alls inget oävet lag, men jag skulle ranka såväl Malmö FF som IFK Göteborg som minsta lika lukrativt sett till utveckling som spelare och möjlighet att gå vidare ut i Europa om allt går som det ska.

I MFF:s fall är det ju idag en betydligt starkare klubb ekonomiskt i jämförelse med Bröndby som har en historia av rabalder bakom sig de senaste åren.

Men Danmark har sina skattelättnader i form av forskar/artist-skatt och dra gärna den om Rödluvan, men tro inte att svenska fotbollsspelare går till Danmark för att de lockas av deras 12-lagsliga.

Nu har Gustaf Nilsson valt att avsluta sina gymnasiestudier och flyttar först efter sommaren, vilket låter klokt.

Om det sen har att göra med att Bröndby idag har fem forwards (varav en nyligen inköpt polack) och måste sälja av för att få plats med Nilsson är en inte alltför vågad frågeställning.

Idag spelar Bröndby dessutom 4-3-3 och på nr 9-positionen (som är Nilssons enda tänkbara) används idag finländske landslagsmannen Pukki, nye polacken och ibland Johan Elmander.

Det kan aldrig vara så att Gustaf Nilsson blivit garanterad en startplats i Bröndby, det kan inget lag (i stort sett) lova någon någonting och Nilsson har inte riktigt den statusen ännu.

Jag hade hoppats att Gustaf Nilsson stannat i svensk fotboll några år till, tagit steget upp i större klubb än FFF, blivit ännu bättre och sen dragit vidare långt bortom Danmark.

Och jag kan förstå etablerade spelare som drar en sväng förbi den danska forskarskatten i tre år för att dra in vad som kan dras in.

Men Bröndby är inte direkt en fotbollsakademi av världsklass, danska ligan är knappast (tvärtom numera) mycket sexigare än den svenska och en plats i Bröndby ger på intet vis större möjligheter att ta sig vidare ut i den stora världen.

Gustaf Nilsson väljer själv (eller inte, risken finns att annat/andra spelat in i slutändan) och den här gången känner jag att 19-åringen gjort ett konstigt val.

Och – för allsvensk fotboll – ett lite tråkigt sådant.

***

Handboll:

Det finns all anledning att ifrågasätta handbollens pampstyre och den lätt kantiga stenålderpolitik som sporten vägrar att vika sig från.

Än en gång,  varför inte ha en tredje- och eller fjärdedomare som sköter ”ordningen” vid sidan av handbollsplanen istället för ett bord med farbröder i kavaj som lägger sig i spelet med jämna mellanrum och är en ständig källa till irritation.

Sekretariat ska inte synas. Inte höras. Det låter ju exakt vad det är, ett SEKRETARIAT.

Kan det bli så att en spelare korsar linjen för byte fyra millimeter på fel sida? Ja, men låt det då få bli så. Och låt spelets regler följas och bedömas av domare. Inte av farbröder i illasittande kostym.

Däremot kan jag ha lite svårt att förstå varför landslagen på detta EM raljerar över de böter som lagen får för att de bär icke-enhetlig färg på sina skydd/utrustning.

Åtminstone sen jag fått veta att nationerna fått veta klart och tydligt vad som gäller i god tid före mästerskapet (annat med kaptensbindel, det var en efterhandskonstruktion): skydd i enhetlig färg.

Om nu sporten vill bli proffsigare, då ser landslagen/förbunden  till så att laget har vad- knä eller armbågsskydd i samma färg. Det kan inte vara så svårt.

När ett landslag springer omkring i blandade färger (här i Polen kom ett lag med olika strumpor till match) så ser det ut som ett korplag, mer än ett landslag i ett EM.

Sen vet jag att skydden är viktiga för spelarna, då borde det var desto viktigare att lösa frågan innan ett mästerskap.

En annan fråga är annars hur långt EHF ska dra sin policy. Är tejp i olika kulörta färger godkänt? Hur är det med skorna, det är också nån sorts skydd? Tatueringar? Hårfärg?

Och när det gäller landslagströjorna godkänner uppenbarligen EHF vad som helst.

Vissa länders tröjor är så fullsmetade med reklamloggor att de ser ut att vara bandyspelare eller möjligen något inlånat från Halmstads BK. Hur viktig är estetiken då?

Dock: vet man att samma färg på skydden gäller, då har man samma färg på skydden. I ett landslag. I ett EM.

Dessutom är det väldigt mycket snyggare, kan jag tycka.

Nog så viktigt.

***

Michael Almebäck tillbaka till allsvenskan.

Kul och i förlängningen ganska väntat.

Tänk att han var en av Erik Hamréns favoritspelare, blev landslagsman men föll sen allt längre ned i proffsgyttjan när han navigerade bort sig i Belgien (ligan alla svenska spelare bör hålla sig ifrån, uppenbarligen) och sen avslutade med blandad framgång i Danmark.

En nystart i Örebro är nog vad Almebäck behöver.

Dessutom ”bara” 27 år, han har mycket kvar att ge.

***

Det ska förstås bli klart intressant att följa Eric Smith i IFK Norrköping.

Janne Andersson vet hur man omhuldar sina HBK-guldägg.

***

Tänk att Tobias Sana hamnade i frysboxen efter en träning med Allan Kuhn i Malmö FF.

Det var knappast Kuhns beslut, utgår jag från.

Och det kanske inte är så konstigt sett till förra säsongen, även om jag tycker att definitivt finns fördelar med att få Sana i god form…så som när han blev landslagsman och gick till Ajax, det finns uppenbarligen något där.

Men att Kuhn skulle ge alla spela i MFF en fair chans att visa honom vad de kan stämde nog inte till hundra procent.

***

Satte mig i taxibil häromdan för resa genom söndertrafikerat Wroclaw.

Efter tio minuter kände jag att värmen med därtillhörande syntetdoft skulle kväva mig.

”Please”, sa jag. ”It’s to hot in the car”

”No”, sa chaffisen sådär ljuvligt klingande glatt (OBS: ironi) som wroclawianerna kan låta. ”It’s cold outside”

”Well, yes. But we are sitting inside the car

”But car is outside. Not hot. Cold”

Sen var det inte mer med det.

När jag kom fram efter 40 minuter kände jag mig som en levande ångkokad Wunderbaum.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Ibland är jag glad att jag inte kan (eller förstår) musik

Så kom det sig som så att jag och Tarlandao fick för oss att gå på konsert i Wroclaw.

En klassisk sådan…för att insupa lite kultur, för att vidga vyer.

Jag höll på att gå under, på riktigt var jag väldigt nära ett fullödigt mentalt sammanbrott.

Men låt oss ta det från början.

Vi hade ett par håltimmar igår kväll och ibland har jag som målsättning att ändå försöka göra någonting annat än ingenting, när man ändå är på ett nytt ställe.

Jag fick tips om ett National Forum of Music (s0m visade sig vara ett fantastiskt konserthus), där erbjöds konserter varje kväll och just denna kväll av den berömde polske kompositören Witold Lutoslawski.

Vi köpte VIP-biljetter för 50 pengar styck och vi hade inte en aning om vad vi gav oss in i.

Jag såg en symfoniorkester framför mig och möjligen någon form av traditionell klassisk musik.

När vi kom fram såg vi en liten scen framför 10-15 rader med skolsalsstolar, jag såg män i polotröjor och företrädesvis skägg, kvinnor i svart, en och annan manchesterkavaj men också en överraskande åldesblandning och faktiskt några barn.

Det var fullt i salen och när jag och Tarlandao sökte oss efter VIP så visade det sig vara raden allra längst fram med skolssalsstolar…det fanns två stolar kvar, i mitten, allra längst jävla framme vid scenen; vi satt helt utsatta för allas blickar, fastnaglade,  fullständigt utlåsta från alla flyktvägar; det var bara början på en mardröm, en långsamt gnisslande mental tortyr.

Även om programbladet som vi fick i handen (VIP!) tydligt förvarnade om att det inte var upplagt för någon glittrande jävla glamour denna afton:

IMG_0617

Så här: jag har ingen som helst fog för att söndersmula Witold Lutoslawski, han var en av världens mest prisbelönta kompositörer och jag kan inte musik.

Men. Ändå.

Jag hade ändå läst på och via Wikipedia fått veta att stalinistiska makthavare bannlyst hans kompositioner efter andra världskriget eftersom de uppfattade de som formalistiska och därmed tillgängliga för en insatt elit.

Stalinisterna är sannerligen inte mina killar och förbud av musik är ju att ta i, men i det här fallet så var kommunisterna inte helt ute och cyklade, det kan jag lova.

Nåja. In på scen kom fyra herrar. Alla klädda i svart skjorta, svarta fladdriga byxor, svarta synliga strumpor och svarta oputsade lågskor. Tre lirare med violin. En med cello. The Ludoslawski Quartet och de skulle överraskande nog spela Ludoslawski.

Konserten tog fart med att var och en gjorde små, små blippande sekundlånga ljud efter varandra, följt av ett och annat entonigt dovt utdraget ljud. I tre minuter.

Det var som att sitta i ett mörkt dragit rum med fyra dörrar vars gångjärn aldrig smorts och som åkte lite fram och tillbaka i olika omgångar.

Och helt plötsligt kom en katt förbi som du råkade trampa på svansen.

Det var inte musik. Det var lite olika ljud. Som enstaka skrämselmoment i en svartvit skräckfilm, sån som de kunde visa på SvT på 70-talet, producerad samarbete med algerisk och rumänsk regissör.

Fast utan bild. I en timme.

När jag tittade på Tarlandao efter ett par minuter var jag helt övertygad om att han var på väg att begå harakiri.

Vi satt kvar i en timme, då hade vi tagit oss igenom två riktigt genomdystra melankoliska verk, så satans svarta och gnissliga in i själen att jag bara satt och väntade på att de skulle rulla in ett lik för jordfästning.

Sen såg jag en lucka och vi stack snabbt i djupled.

Fullständigt utmattade, tömda, söndergnisslade, omskakade samtidigt minst lika lycklig över att ha lyckats ta mig därifrån med den mental hälsan i behåll.

Jag är ändå rädd för att det vi fick vara med om kommer att förfölja oss i resten av våra liv.

Och ibland är jag ändå rätt glad och nöjd över att jag inte kan (eller förstår) musik.

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Allsvenskan behöver en sån som Tobbe Hysén

Handbollen är badtofflans paradis.

Alla lagen i Sveriges EM-grupp här i Wroclaw bor på samma hotell, ett ganska sunkigt Mercure som ligger inbakat i ett själlöst köpcentrum, och när man är där är det lite som jag kan tänka mig att det är i korridorerna på ett mentalsjukhus.

Nästan alla har likadana bomullskläder i myxbyx-genren.

Och alla – ALLA – hasar omkring i badtofflor.

Aldrig den exklusiva varianten, det är den i plast som gäller.

Det släpas runt i fler badskor på ett hotell med handbollsspelare än det görs under en enda dag i normalstort badhus.

Inte nog med det, handbollsfolket älskar sin badsko i plast. Kan inte släppa den.

Jag tycker inte det är OK.

För några år sen levde fotbollslandslaget i samma badsko, men i takt med att miljonerna och sponsorerna ramlat in så har sneakern tagit över som vardagssko.

Nu hävdar jag inte att pengar går hand i hand med bättre stil.

Men ändå. Vi måste göra något år detta ofog.

***

Intressant läsning om fotbollen och den senaste supporter- och polisdebatten när Fotbollskanalen gjort en grundlig genomgång och låtit många komma till tals.

Det är klart så att polisen talesman svänger sig lite väl generellt (och direkt underligt)  i ämnet, som jag är ytterst komplext ibland.

Men jag kan till viss del förstå honom när han pekar på punkten att det finns människor som ofta går på (eller till, om man så vill) fotbollsmatcher och inte alltid tycker att det känns tryggt. Eller att det finns poliser som känner att det finns hotfulla incitament som ställer till alldeles för mycket jävelskap.

Och, nej, man ska inte dra alla över en kam,

Det är fotbollens mest inbitna och godaste supportrar noga med att poängtera. Detsamma gäller ju även representanter för såväl polis som media.

För övrigt tycker jag Göran Rickmer, som så ofta, uttalar sig väldigt klokt i flera avseenden.

Inte minst när han säger att ”det är för jävligt att det ibland ska vara 350 poliser på plats för att bevaka en fotbollsmatch, men det innebär inte enkom att det är fotbollens fel”.

Vilket är sant. På alla sätt.

Och avslutningsvis blir jag alltid lika trött på snacket om en ”liten klick”.

För jag tror att den är större än så och har (inte minst) större makt än så.

Hade det varit en liten klick så hade det inte varit ett stort problem.

Men jag har ingen lösning, jag ska erkänna det.

Inte jag heller.

***

Wroclawianerna gillar sin mat och den är…ja, den är väldigt mycket sås och potatis. Eller sås och potatismos.

Maten ska helst vara robust, för att dra till med ett understatement.

Jag kan inte riktigt njuta av den polska maten sen Lille-Anders och Darling lurat i mig och Långe Lundh sagor om den polska matens förträfflighet när de kuskat runt på polska restauranger med ekbjälkar i taket under EM-fotbollen 2012, samtidigt som vi varit i Ukraina.

Och när vi kom till Gdansk för en kvartsfinal tog de oss till en källarlokal där det slevades fram djupa tallrikar revbensspjäll i nån sorts senapssås med ett hav mosad potatis, det var som att bli serverad av bister mattant i skolmatsalen och vi kände att vi inte vågade annat än att försöka äta upp.

Den matupplevelsen har jag inte riktigt hämtat mig från ännu.

***

När Lukas Nilsson pricksäkert beskrev publiken under Sverige-Spanien som ”bakfull” så vet han vad han talar om såklart.

Alla som har varit på en rejäl fest i Ystad (eller Öja) vet hur snålt det kan blåsa längs pilalléerna dagen efter.

***

Inte särskilt överraskande, men likaväl välkommet: Tobias Hysén är på väg att smyga tillbaka till allsvenskan.

Det känns som om ligan skulle behöva den typen av starka profiler, när den ständigt utarmas på bra namn.

Dessutom är jag övertygad om att han lätt skulle kunna ”göra en Rosenberg” och tillföra rätt mycket för IFK Göteborg.

***

Erik Johansson kände alltså aldrig riktigt för Gent och flyttar till Köpenhamn.

Utgår från att Johansson gillar den flytten av flera skäl, han som uppskattar rätt mycket mer av sin lediga tid än att spela TV-spel eller ligga framför TV;:n och se fotbollsmatcher.

Sen innebär det såklart att han säkert fått indikationer på all tänkbar speltid, vilket ger honom ett ypperligt läge inför sommarens EM.

Rätt mycket tyder på att Erik Hamrén kommer att bygga på Andreas Granqvist och Erik J som sitt mittbackspar.

Sen vet vi alla att mycket kan hända fram till EM och i nuläget går Filip Helander väldigt bra i Verona samtidigt som Alexander Milosevic och Pontus Jansson inte spelar av olika skäl.

Det går inte att räkna bort Mikael Antonsson, såklart och sen tror jag att det finns två jokrar i leken: Joseph Baffo, som spelat regelbundet i Eintracht Braunschweig efter flytten från Halmstads BK:s avbytarbänk och Victor Nilsson Lindelöf, som är väldigt spännande men som måste lånas ut från Benfica för att få speltid.

***

Wroclawianerna är för övrigt lite buttert dystra, men hjälpsamma och väldigt sportintresserade.

Det har ett jättelikt sportcentrum här, en akademi främst för OS-idrotter, där Sverige tränar när Hundraårshallen är upptagen, som fostrat många framgångsrika idrottare. Bland annat handbollsmålvakten Slawomir Smal.

Däremot kämpar wroclawianerna med fotbollen just nu.

Stans stolthet, Slask Wroclaw, har gått uselt under hösten och inför vårsäsongen riskerar de att åka ur.

Trots att de har Mark Hateleys son Tom i truppen.

Väldigt, väldigt oklart hur han hamnade här.

***

Jag vet inte riktigt om det var omgivningen (en bakfull publik, som satt som om de var på bio) eller det faktum att Sverige var klart för mellanrundan redan inför mötet med Spanien, men känslan från läktaren var inte direkt att svenska spelarna gav sitt liv för att vinna matchen.

I handboll vill du ha någon eller några som beredda att mörda för ett glas vatten eller åtminstone känns jävligt arg.

Nu kändes det mjäkigt och som om ingen trodde att det skulle vara möjligt att slå spanjorerna.

Tama avslut från långt håll blir det lätt mot den här typen av tufft och rutinerat försvarsspel.

Vi måste bli lite bättre på att utnyttja såväl väldigt skickliga kantspelare som ”Stycket” på linjen, de är lite för bra för att inte få en chans att sätta motståndarna på prov.

***

Jag vet inte om det är mycket bättre, men Staffan Olsson kör i alla fall flip-flops i korridorerna på Mercure.

Det är åtminstone inte badtoffla.

Vi måste sätta stopp för badtofflan.

Nu!

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Därför är det bättre för klubbarna att släppa spelare till OS, än tvärtom

Så kom det sig att jag och Tarlandao plötsligt stod i en kubansk bar i en polsk stad som heter Wroclaw.

Det var en ren tillfällighet om än en väldigt speciell upplevelse, bara det att kubanska barer finns i fina gamla polska städer.

Men om vi tar det från början.

Vi hade jobbat klart med handbollsrysaren Sverige-Slovenien i den magnifika kupolprakten Hundraårshallen och vi bestämde oss för att ta en sväng på stan.

Väl på torget stegade vi in på CASA DE LA MUSICA, det immande lite från fönstren, vi såg människor i rörelse i lokalen och hörde lite skön musik sippra ut i kontrast till ett gäng högljutt vräkiga ölhak.

Det fick bli CASA DE LA MUSICA.

En ganska lång bar, ett litet dansgolv bortom den, några enkla sittplatser längs ena väggen, en megacigarr hängandes i taket och bakom bartenders en fin trähylla i oändligt antal etage som nådde upp till taket med romflaskor.

Och så spelades det sirlig sambamusik.

Vi såg en äldre grånad man svänga höfterna med väldigt mycket yngre blond donna (som bar en svart body, minns ni dom…en body!), låt säga att hon var i 40-50-årsåldern, vi såg klassiskt polskt tjurnackade wroclawaner i t-shirts, korta hemma-klippt-frisyrer företrädesvis med Jim Carrey-lugg och bultande biceps under söndertatuerat skinn, vi såg kvinnor i stort åldersspann där alla ändå hade en sak gemensamt; minst 10 cm klackar på skor eller stövlar.

Ska jag vara väldigt snäll kan klientelet beskrivas som lite lätt kantstött.

Jag vet inte om det var en syn för gudar, men det var en intressant samling människor och det var alltså en kubansk bar i Wroclaw.

När Tarlandao gick för att slå en drill tog en sån där Belgien Blue-snubbe (de gillar sina nackar, polackerna) hans plats i baren, beställde in sex shots, två Havana Club med cola och två öl.

”Party tonight?”, sa jag.

”Yes, my friend”, sa han. ”And very good dancing”.

Han gick i tre omgångar för att hämta sin dricka bort till det bord där han sett. Med EN ensam kvinna,

När vi väl gick en kvart senare körde han loss på dansgolvet med sin dam, kvar på bordet stod ETT glas med en halvdrucken öl.

***

Min söndagskrönika om en landslagskapten som aldrig tvekar för att stå upp för mänskliga rättigheter.

Läs den HÄR.

***

AIK och Malmö FF gör alltså klart att de inte släpper några spelare till OS i sommar, så som läget är just nu.

AIK:s sportchef Björn Wesström och Malmös VD Nicklas Carlnén vill vara tydliga på den punkten.

Elfsborg och Djurgården, däremot, säger att de inte aktivt verkar för att stoppa en spelare från att uppleva ett olympiskt spel.

Så här: klubbarna äger sina spelare/anställda och har det finns inga krav på att de ska släppa spelar till en landslagsturnering som (i nuläget) spelas på icke Fifa-datum.

Samtidigt spelar allsvenska lag ligamatcher och möjligen kval till europeiska cuper.

Så, jag har förståelse för klubbar som tar beslut som anses gynna klubben.

Men 1) jag vet inte vad är för poäng med att ta ett beslut i frågan nu, innan spelare är uttagna och innan någon vet hur det aktuella läget ser ut. Mest osmart eftersom du kan riskera få  spelare i disharmoni, de  som siktat på OS men vet att den tänkbara livshöjdpunkten på säsongen är borttagen.

Och 2) det går ju att se OS-spel som något väldigt bra för spelaren och i förlängningen klubben.

Det kan ge spelaren en boost som gör honom till en bättre tillgång, före såväl som efter OS.

Dessutom: en lyckad insats inför världens ögon kan såklart kraftigt öka marknadspriset på spelaren och när det gäller pengar in för väldigt viktiga spelare så är det sällan ointressant att se honom försvinna för klubbarna.

OS-succé för Sveriges fotbollslag i Rio de Janeiro tror jag har ett mervärde för hela fotbollssverige.

Jag tycker åtminstone att en del svenska klubbar ska tänka ett steg längre i frågan, även om vi vet att de alltid är sig själva närmast.

Stefan Andreasson och Bosse Andersson, Elfsborg och Djurgården, tänker inte stoppa spelares  blir aktuella för OS.

Jag tror de funderat i banor som handlar om att de vill ha nöjda och motiverade spelare i sitt lag, att det är viktigare i längden än att de missar ett par allsvenska matcher.

Eller så kan det handla om att Stefan och Super-Bo bägge har gedigna allsvenska karriärer bakom sig och vet hur spelare tänker?

***

Zinedine Zidane-effekten.

***

Så jäkla kul för det här unga handbollslaget att de fick vinna första matchen.

***

Wayne Rooney är sannerligen tillbaka i matchen.

***

Ett tecken på att ganska mycket kan hända på ett halvår inför ett EM är rubriker och texter som beskriver John Guidettis senaste två veckor.

För inte särskilt längesen satt han fast på en bänk i Vigo och vi undrade hur det skulle går för honom i Spanien, om hans EM-plats var i fara och hur Erik Hamrén skulle göra med så få forwards i form.

Ett par mål i ett cupmöte med division 3-lag och två fullträffar mot Levante…det behövs inte mycket fler mål, speltid (och antal dagar) för vi ser allting mycket ljusare igen.

Som sagt, det kan hända så väldigt mycket på kort tid som kan vända upp och ned på förutsättningarna (och rubrikerna). Både bra och dåligt.

***

Det var Tarlandao som kom på det, för jag kan inget om sådana filmer.

Look-a-liken Lukas Nilsson och Legolas i Sagan om ringen är fantastisk,

Se bilderna på Instagramkonto (@patrickekwall)

***

Det ska överhuvudtaget bli intressant att se vilken trupp som Håkan Ericsson får ihop till OS.

Hur tänker de utländska klubbar som kan ha några aktuella spelare?

De flesta har inget ligaspel igång under den här tiden i augusti, men det är inte säkert att de är sugna på att släppa spelare ändå.

Men det kan vara samma utgångspunkt här, även om det rör sig om spelare som redan etablerat sig i europeiska proffsklubbar: hur ”bra” spelare får du om du spräcker deras dröm om att få spela i ett OS i Brasilien? Och hur mycket sämre blir ditt lag om du saknar en spelare i ett par veckor?

***

Älskar att jobba med hndbollen; ledarna, spelarna, matcherna, miljön, stämningen.

***

Wroclawianerna (älskar att skriva wroclawianerna) gillar sin musik, det ska sägas.

Den krigshärjade (Röda Armén bombade sönder stora delar i slutet av 2:a världskriget) staden har ett gett världen ett par världsberöma dirigenter och överallt i innerstaden går jag förbi olika jazzklubbar om lockar med livemusik och skyltar som erbjuder extra bra priser på vodka, whisky och shots.

Krökandet känns kanske inte som en överraskning.

Men det här med CASA DE LA MUSICA, Kuba och salsa, det hade jag inte riktigt väntat mig.

Wroclawianerna är dock inte som alla andra.

De är speciella, de är wroclawianer.

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

van Gaal är som en självspelad parodi

Först två veckors semester på en thailändsk strand, sen en dryg vecka på januariturné i 25-gradig värme.

Då är det som det är att komma tillbaka till svår vinterkyla, snö, mörker, isande vindar, overaller med därtillhörande påklädning av 2-åring och sådant jävelskap som inte riktigt lämpar sig för civilisation.

Frågar du mig; sälj vintern!

Till folk som bor i berg och sådana som gillar att åka skidor.

Eller klär sig själv i overall.

***

Kom över 2:a halvlek i Newcastle-man United under en klassisk zappning och det var svårt att inte fastna.

Skön Premier League-fotboll när den är allra charmigast med galet överdriven fart, kokande hemmapublik,   dundrande dueller och härliga Super Mac-mål.

Men roligast – eller hur man nu vill se det – var ändå att följa Louis van Gaal och den glädje som han INTE utstrålar.

Ständigt arg, ständigt bitter, sur, förbannad, irriterad, ocharmig.

van Gaal är som en självspelad parodi på en holländare i fotbollsvärlden.

När han råkade le för ett ögonblick efter Wayne Rooneys 3-2-mål så kunde inte producenten låta bli att visa sekvensen tre gånger, eftersom det måste ha framstått som en sensation.

Det fick däremot visas i slowmotion, annars hade det varit omöjligt att upptäcka.

Jag undrar om Manchester Uniteds spelare tycker det är särskilt roligt att spela fotboll under en ledare som bara sprider någon sorts negativa signaler?

Det må vara ointressant möjligen, men tänk er själv en chef som bara ser arg och sur ut alldeles oavsett vad du har gjort på jobbet.

***

Sverige-Finland på Armed Forces Stadium blev en lyckad avslutning på januariturnén för Erik Hamréns landslag.

3-0 är 3-0 och en seger är en seger, förra året fick vi stryk mot samma Finland.

Vad det gav för svar?

Ja, att Victor Claesson i sina bäst stunder är en alldeles strålande fotbollsspelare. I mitt tycke den allra bästa i den här truppen.

Jag gillar Claesson eftersom han har en fotbollsdimension som är snäppet annorlunda, som gör att det händer något annorlunda. Lite som det kunde vara med Rasmus Elm, lite som jag tycker att det är med Simon Gustafsson.

Det kan bero på att jag är svag för den typen av fotbollsspelare.

Problemet är väl att Claesson är ojämn i matcher såväl som under en hel säsong samt att han inte alltid får utväxling i traditionella 4-4-2.

I övrigt?

Ja, Marcus Rohdén, Gustav Svensson och Emir Kujovic försämrade inte sina möjligheter att KANSKE nå en EM-trupp och Adam Lundqvist, Melker Hallberg, Alexander Fransson, Jacob Rinne (på en kvart!) kom sannolikt närmare en OS-trupp.

Det hinner dock hända en hel del på ett halvår och i de flesta fall – som någon påpekade – så kommer det att handla om vad spelare gör i sina klubblag under våren; no shit, Sherlock.

Så är det förstås alltid.

Men det är ingen nackdel att visa upp sin bästa sid under januariturnén, det ger en större möjlighet framöver och jag vågar påstå att det också ger bättre landslagsspelare i förlängningen.

Visst, det är matcher med en miljö som blir lite Älvsjö IP med en motorväg i bakgrunden och där du hör spelarnas röster rakt in i TV-kameran.

Men det är ju inget nytt någonstans med januariturnén. Det brukar vara så.

Det är inte oförglömliga fotbollsfester som den här turnén ska erbjuda. det är framtida landslagsmän och rätt många av de som passerat landslaget under de senaste 20-25 åren har någon gång varit en del av januariturnén.

Alternativet är att lägga ned, men jag vet inte varför det skulle vara ett bättre alternativ?

***

Det var väldigt roligt att se Wayne Rooney tillbaka i den form som ibland gett honom en plats bland de allra bästa i världen.

***

Jag kan inte musik och kan heller inte påstå att jag var någon David Bowie-megafan.

Men jag tyckte alltid att han var rätt cool. Eller svår, om du så vill.

Och en av mina allra första skivköp var faktiskt en Bowie-singel, ”Young Americans”.

Bra jäkla låt, håller lätt än idag.

Men jag kan inte musik, glöm inte det.

***

Lilla BK Olympic ger sig ut i fotbollseuropa.

Som ett kvitto på vilket fint arbete som min moderklubb gör bland kidsen som vill lira fotboll i ett utsatt område.

***

Isaac Kiese-Thelin fick uppenbarligen betala ett högt pris när han gav sitt allt under U21-EM.

Redan då spelade han med specialtejpning, vilket han berättade om i dokumentären ”Guldsommaren”.

Uppenbarligen har det bara blivit sämre och han siktar nu på att bli helt frisk innan han blickar framåt.

Det öppnar upp ytterligare möjligheter för andra forwards att ta en plats i en EM-trupp, för på forwardsidan ser det tunt ut just nu vid sidan om Zlatan Ibrahimovic.

Marcus Berg känns i nuläget som given tvåa.

Men sen?

John Guidetti, Ola Toivonen, Mikael Ishak, Emir Kujovic?

Någon annan?

Jag vill nog påstå att en riktigt stark vår, med mycket mål, kan öppna upp för en rejäl sensation i en EM-trupp. För bland forwards (fyra eller fem i en trupp) finns det absolut platser att spela om.

***

Det kändes tryggt att ha Stefan Schwarz i behaglig närhet på Armed Forces Stadium.

Han tog plats i fetfåtöljerna bakom fruktfaten inne i det luftkonditionerade rummet, tillsammans med någr förbundspampar och Stefan Pettersson.

En annan svensk fotbollshöjdare tycktes göra en ansats att få sitta bland societeten, men fick till slut backa och ta plats bland oss vanliga dödliga.

***

Det jag inte riktigt gillade med årets januariturné var att matcherna inte blev på riktigt, utan väldigt mycket ”träning med matchinslag”.

Tio byten känns som fem för många.

Det som blir naturligt med en match, där spelare tröttnar och andra kommer in i en andra andning, där det taktiska spelet bli en del av hur en match utvecklar sig…allt det där försvinner när ett lag spelar en halvlek, och ett annat den andra.

Och det borde vara lättare/mera rättvist att bedöma spelare efter hur lång speltid de fått.

Där är jag inne lite på Hasse Backes filosofi, matcher är matcher och ska tas på allvar, annars är det ingen mening med att spela matchen.

***

Men snart drar jag till varmare breddgrader igen.

Handbolls-EM väntar.

I Wroclaw, Polen.

Fyra plusgrader där igår.

Bättre än att leva i en igloo.

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Kuhns historia säger allt: MFF tar en stor chans

Abu Dhabi är som Dubai som är som Qatar.

Allt byggs och ska helst vara störst och när det väl byggts klart så byggs det ut för att bli ännu större.

Här är Sheik Zayed-moskén som är världens tredje största. Och som nu byggs ut.

Eller Ferrari World, som är världens största nöjespark inomhus med världens snabbast berg-och-dalbana. Som bygger en helt ny och som självklart blir världens brantaste.

Det som inte är helt naturligt går alltid att köpa och bygga med hjälp av billig arbetskraft med extremt tveksamma anställningsförhållanden.

Men vi går alla på det, blundar lite för att det går att förträna och turismen flödar som aldrig för, så länge solen skiner, restiden är human och så länge människan tjusas av sådant som är störst, högst, längst, snabbast, brantast.

Så lättlurade är vi och i den här delen av världen så vet man det.

***

Allan Kuhn, alltså.

Det kom som en blixt från klar himmel.

Hur man än vänder och vrider på det så går det inte att komma ifrån Kuhns historia som bygger på en roll som assisterande tränare och där hans enda riktigt stora jobb som ansvarig slutade med att han valde att ge upp sig.

Därför dyker frågan upp per automatik: har Malmö FF valt en tränare som de (eller i det här fallet Daniel Andersson) kan forma?

Sett till de namn som varit aktuella, inte minst Morten Wieghorst och Janne Andersson, så är Allan Kuhn väldigt mycket mindre meriterad som huvudtränare.

Jag kan tyck att det är skönt när allsvenska klubbar väljer bort att gå runt på samma-samma-samma namn i en tränarkarusell där du kan få sparken för ett uselt jobb ena dagen och ha ett nytt bra jobb dagen därpå.

Därför är det ett modigt val av Malmö FF.

Men en rejäl chansning.

Åtminstone sett till att det rör sig om en av Skandinaviens ledande klubbar där det kommer att finnas krav på framgång. Nu. Inte någon annan gång.

Det går inte att jämföra med andra okända/överraskande namn som Malmö FF anlitat, likt Bob Houghton eller Frans Thijssen. De levde inte alls under samma krav som idag.

Det går heller inte att jämföra med när Elfsborg valde att rekrytera Magnus Haglund från lilla Laholm. Det var en tränarvärvning mera på sikt och då levde Elfsborg en rätt undanskymd värld på luggslitna Ryavallen.

Antingen har Malmö FF haft svårt att knyta till sig tunga namn eller så är valet av en tränare med Allan Kuhns tränarmeriter ett väldigt medvetet val.

Alla mina danska kontakter reagerade som stora frågetecken när de fick veta.

Inte för at Kuhn på något vis skulle vara en dålig tränare, snarare för att han betraktas som en perfekt assistent och för att han vek ned sig när han hade huvudansvaret i Midtjylland.

Oavsett vilket, ett spännande val på sitt sätt.

***

Mikael Ishak klart hetast på Sveriges träning inför mötet med Finland.

Snygga mål med skallen, br med bollen och stort självförtroende.

Så mycket kan ett enkelt mål i en träningsmatch betyda.

***

Gustav Svensson verkade inte helt nöjd – om man säger så – över att nyheten om att han skulle vara helt klar för Kina.

Läste du sportchef Mats Grens uttalande så kändes affären i hamn med fem behövliga miljoner på kontot för Blåvitt.

Men Svensson har alltså inte alls bestämt sig för någonting.

Han ska först bekanta sig med staden och sen besluta sig om cashen överväger förhållanden för honom och familjen.

***

Underligt nog har det varit få danska tränare i allsvenskan.

Och de som varit där har haft det svårt att överföra sin stil på svenska spelare/klubbar.

Ole Mörch och Torben Storm testade i Trelleborg och Landskrona. Relativt misslyckade.

När Malmö FF i mitten på 90-talet satsade på Viggo Jensen hade de helt missat scoutingen och fick en ”galning” med väldigt mycket mera tysk filosofi än dansk.

Viggo var mannen som försökte göra Hulda Hillgren till libero, det säger det mesta för den som kan sin malmöitiska fotbollshistoria.

***

Sveriges startelva mot Finland är gedigen:

Patrik Carlgren – Emil Salomonsson, Sebastian Holmén, Emil Bergström, Pa Konate – Nicklas Bärkroth, Marcus Rohdén, Gustav Svenson, Viktor Claesson – Mikael Ishak, Gustav Engvall.

Dock förvarnade Hamrén idag om att det blir samma typ av byteskarusell som senast.

Tyvärr; blir nästan lite som träningspass med matchinslag och inte match på riktigt.

Sen förstår jag oron för skador men är alltså lite skeptisk till landskamper ”alla” spelare bara spelar 45 minuter.

***

Ahmed Yasin till AIK känns som en riktigt bra värvning.

Jag gillade hans kantspel i ÖSK, även om han gjorde lite för få poäng sett till spelstil.

***

Ett exempel på en assisterande tränare som rekryterades som huvudtränare på hög nivå i allsvenskan är ett namn som också lär ha varit på tapeten för MFF-jobbet, nämligen Pep Clotet Ruiz.

Han var andreman bakom Rolle Nilsson i Malmö och skulle sen göra Halmstads BK till spanskt i någon sorts revolution.

Det slutade i ett sällan skådat fiasko.

***

Älskar att se finska landslagets lite mer avslappna stil på vårt hotell.

Spelare som solar, ledare som lätt kan ta en enkel öl i baren och Hasse Backe som gärna kommer förbi och snackar lite fotboll en stund.

***

 

För övrigt har jag aldrig riktgt förstått tjusningen med berg-och-dalbanor.

Vare sig små eller stora. Eller störst i världen.

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

De Beväpnade Styrkornas Stadion, en upplevelse i sig

Armed Forces Stadium.

De Beväpnade Styrkornas Stadion.

Lite coolt ändå i en värld där det mesta är Swedbanks, Tele2:s, Friends, Etihads, Emirates eller Falcon Alkoholfri Arena.

Och en upplevelse i sig.

Vi fick besked om att vara på plats absolut tidigast kl 18,lokal tid, inför matchen som skulle börja kl 19:45.

Oklart varför, men det lät inte om om det var läge att vara där tidigare och lika oklart vad som hade väntat om vi anlänt 17:55.

Arkebusering? Fängelsehåla? Vatten och bröd?

Arenan i sig var en läktare på ena långsidan, en luggsliten solblekt röd löparban , en gräsmatta, en minaret med vackert grönfärgade lampor på ena kortsidan och en hårt trafikerad motorväg på den andra.

Jag såg inga beväpnade styrkor, jag såg inte ens en uniform men jag hörde de militärfärgade helikoptrar som ständigt tog fart över den svarta Abu Dhabi-himlen.

Arrangörerna hade kopplat en laptop till två sådana där feta högtalare som man hade till stereo i vardagsrummet på 80-talet och därifrån pytsade man ut Fifa-hymn och nationalsånger.

Ett 30-tal svenska fans, det allsvenska tränargänget och förre Ajax-spelaren Stefan Pettersoon i sällskap med riktigt svår snubbe i dunkel agentlook, inklusive skönt svaj på oljig Fonzie-frilla.

Det kom några ester i lustiga blå-svart-vita hattar.

Vi i mediapacket satt på vita trädgårdsstolar i plast och fick ett wifi med ”maradona” som lösenord.

Bakom oss i inglasat luftkonditionerat rum satt Lasse Richt och Co i feta skinnfåtöljer och fruktfat som hade kunnat försörja en normalstor svensk ort i norra Sverige.

Det kom ett böneutrop från minareten lagom till avspark, men ljudet täcktes av ytterligare en helikopter på låg höjd och sen började matchen.

Januariturnén är som den är och det är speciella förutsättningar på alla plan.

***

Hur fan ska man bedöma matchen mot Estland?

Är det värt att betygsätta spelare?

Tio byten, varav sex i paus och sen så mycket ändringar efterhand att spelarna ibland hade svårt att veta vem som spelade på vilken position.

Är det ens en match på riktigt? Eller är det ett träningspass med motstånd?

Ja. Och nej.

En landskamp är en landskamp är en landskamp och även om spelarna legat på en strand i Thailand under tre veckor och kondition/timing/bollbehandling inte är helt i fas så är det ju heltidsarbetande fotbollsspelare vi har att göra med här.

De blir inte nybörjare över en natt.

Sen inser jag att det finns andra parametrar och att det är olika från spelare till spelare, position till position.

Men det ska alltid vara så att man kan ställa krav på en professionell fotbollsspelare som deltar i en landskamp.

Jag tyckte Gustav Svensson, Alexander Fransson (efterhand), Sebastian Holmén och Marcus Rohdén höjde sig över mängden.

I övrigt hade många sina ups and downs, några fler downs än ups och en del hann knappt vara en del av matchen för än de hade spelat klart.

Men det är inget nytt på en januariturné, ibland ser det ut ungefär så här.

***

Alla lider såklart med Kerim Mrabti.

I det läget som han befann sig, med en intressant allsvensk säsong framför sig, med U21- och möjligen OS-spel i potten, så är det såklart ett oerhört tufft öde.

Förhoppningsvis är han snart tillbaka, han är en frisk fläkt på och utanför planen.

***

Magnus Pehrssons Estland var ett lag som hade fem spelare i startelvan som normalt spelar kvalfotboll för landslaget och i det senaste EM-kvalet gick de ändå hyggligt.

Så i jämförelse var det ändå ett ganska bra januarimotstånd, bättre än många andra som man ställts mot genom åren i januari.

Däremot tror jag inte att alla ester hade klarat Sveriges jakt på fettprocent, men det behöver inte alltid vara det som avgör på fotbollsplanen.

***

Jag har full förståelse för att Kerim Mrabti inte har lust att prata med media efter att ha drabbats av en allvarlig skada med allt vad det innebär för hans närmaste framtid.

Alla bör förstå det.

Sen är det en annan sak hur landslagsledningen lyckas dribbla in sig i hanteringen av Mrabti-situationen…jag ska inte trötta ut er med det, för det kan te ointressant för gemene man…men i kategorin att lyckas förvandla en intressant mediahändelse till ett onödigt irritationsmoment, där spelar fotbollens landslag i en klass för sig.

Mrabti SMUGGLADES ut i en personbil efter matchen igår, nedtryckt i baksätet av en ledare.

Det är som det är med det. vi var fem svenska reportrar och tre fotografer på plats och det stod inte direkt ett hav av världsmedia på plats utanför Armed Forces Stadium.

När en svensk fotograf tog en bild av bilen med Mrabti ställde sig en vuxen svensk ledare i vägen, som om det var Barrack Obama som skulle skjutsas hem i hemlighet.

SMUGGLAS ut, nedböjd och täckt i baksätet på en bil…är inte det att göra det liiiite större än vad det är?

Och idag på morgonen kom vill till en mediaträff där förbundet hänvisade utsänd media (och indirekt våra läsare/lyssare/tittare) till förbundets egna hemsida, för där fanns såväl nyheter som citat med Mrabti och läkare.

Än en gång, jag förstår Mrabti. Men är det inte en skyldighet att kommunikationsavdelningen på Sveriges största idrottsförbund låter lagets läkare svara på medias frågor när en av landslagets spelare drabbats av en allvarlig skada i en landskamp?

Och nej, det behöver vi inte göra någon större affär av och jag lägger ned här och nu, jag är mest förundrad över hur landslaget lyckas i konsten att strula till det.

Det är starkt.

***

Jag hoppas att Erik Hamrén väljer att satsa på ett ”riktigt” lag mot Finland så att vi får en mera rejäl landskamp att ta tag i.

Träningarna framöver lär avgöra spelarnas status, men det borde finnas elva spelare som är redo för match för jag slipper gärna byteskarusellen.

Jag tror nog att Holmén/Bergström får fortsätta som mittbackar, givet med Gustav Svensson som central gestalt. Kan tänka mig Kujovici par med Engvall, även om Ishak var giftigast mot Estland (och Ishak/Kujovic blir lite same same?).

Jag gillar Viktor Claesson men det är uppenbart att han (och Rohdén) är bättre centralt, problemet är att Claessons bästa roll, den som offensiv centralt mittfältare, inte riktigt ryms i det traditionella 4-4-2.

Emil Salomonsson fick mest vara mittfältare efter Mrabtis skada och jag tycker det vore givet att ge honom en högerbacksplats när Anton Tinnerholm helt klart såg ut att famla efter form.

Och Nicklas Bärkroth var pigg/initiativrik, han såg inte ut att ha problem med vare sig timing eller kondis.

Jag kan också tänka mig att Hamrén vill se Patrik Carlgren i mål, inte så mycket för att Karl Johan Johnsson var förvånansvärt osäker i en del situationer, utan snarare för att Carlgren bör ses i de här sammanhangen.

***

Denni Avdic till AIK var såklart en affär som Andreas Alm mycket väl behövde knyta ihop när Henok Goitom valt att flytta någon annanstans.

Och självklart känns det bittert för Elfsborg i sammanhanget.

Men jag tror att alla vet spelreglerna och i slutändan väljer spelaren själv när olika kontrakt läggs på bordet och i det sammanhanget är alla klubbar sig själv närmast, de gör vad de kan för att knyta spelare (som de vill ha) till sig. Ibland vinner man, ibland inte.

Det som säkert blivit infekterat i den här affären är att Elfsborg ställt upp för Avdic och låtit honom träna med klubben i två månader, tillochmed fått fystränaren att lägga upp ett program för Denni.

Det i sig behöver heller inte betyda att Denni Avdic per automatik skulle ha valt Elfsborg, för när business comes to business i den världen, så tar ingen hänsyn till att någon varit snäll.

Men betänk om situationen varit omvänd…hur ”enkelt” hade det varit för Avdic att välja bort AIK för en konkurrent om han hade ”snylttränat” med klubben i två månader och fått all tillgänglig hjälp av?

***

Ekwall vs Lundh is back, så här långt med Kujovic, Mrabti, Claesson och Engvall som gäster.

Fler på gång.

***

Armed Forces Stadium hade inga beväpnade styrkor på plats.

Det är möjligt att de eskorterade bilen med Kerim Mrabti i skydd mot omvärldens mediabevakning den korta vägen till hotellet.

Men det är sådant du aldrig riktigt får veta.

För sådant är hemligt.

 

 

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Kujovic tänker offensivt och Hamrén tänker rätt

Vad är det med medelålders golfspelande svenskar och färgglada pullovers?

Vi bor på ett utsökt Radisson Blu på Yas Island och närmaste granne är en golfbana (enligt Timell en bra sådan) utmed en konstgjord (surprise, surprise) insjö.

Om jag hade praktiserat sporten så hade jag nog kunna nå ett av hålen från min balkong med valfri klubba som ligger sisådär 150 meter i medvind, så nära är det.

Därför är det en hel del svenska gäster på hotellet eftersom det finns rätt många svenskar som älskar att resa och spela golf.

De är lätta att känna igen.

Den betydliga solbrännan, guldsmycken, pikétröjor och – färgglad pullover.

Jag vet inga andra som bär pullover i pastellfärg i så hög grad som den resande golfsvensken.

(Eller som gärna berättar för allra andra högt och tydligt hur det har gått på deras golfrunda, like if we did care).

***

Sveriges första startelva på den här januariturnén ser ut så här:

Karl-Johan Johnsson – Anton Tinnerholm, Sebastian Holmén, Emil Bergström, Adam Lundqvist – Marcus Rohdén, Alexander Fransson, Gustav Svensson, Kerim Mrabti – Emir Kujovic, Christoffer Nyman.

Intressant att Erik Hamrén satsar på Alexander Fransson och Kerim Mrabti såklart, de är alla helt färska i sammanhanget tillsammans med Adam Lundqvist.

Sen är uttagningarna på turnén alltid en sorts avvägning av att välja ett starkt lag och att se så många som möjligt under två matcher.

Estland i första matchen (6/1) lär betraktas som en något sämre motståndare än Finland (10/1) och vi får se hur många byten Hamrén väljer att göra, men jag kan tänka mig att han behåller en stomme bestående av Tinnerholm (även om Emil Salomonsson är ett väldigt starkt alternativ på den positionen), Holmén, Rohdén, Svensson och Kujovic.

***

Vilken svensk spelare i den här truppen har överlägset flest följare på Instagram?

***

Vintern var inte särskilt ihärdig i Abu Dhabi detta år.

Regn och märkbar kyla med bitande ökenvindar igår, men tillbaka till behaglig sommarvärme idag igen.

***

Denni Avdic till AIK, avslöjar Sundberg.

Det var en överraskande kupp.

Jag var helt övertygad om att Elfsborg skulle locka hem honom, men anar nu varför det inte blev av.

***

Ekwall vs Lundh är tillbaka igen i sin januariturnéversion och det var klart intressant att höra Emir Kujovic berätta om hans nya liv som praktiserande muslim, om karriärsvalen, om äventyret i Turkiet och varför han nu väljer att dra iväg utomlands.

Med hjälp av klassisk Ekwall vs Lundh-taktik tryckte vi fram att Tyskland och Bundesliga lurade runt hörnet.

Sen gillar jag att Kujovic är offensiv i sitt tänk.

När man väldigt lätt kan känna att tryggheten i Norrköping är den enklaste vägen till bibehållen slagstyrka och en möjlig plats i en svensk EM-trupp så tänker Kujovic att en plats i en starkare liga gör honom till en ännu bättre spelare.

Oavsett vilket ser jag Kujovic som en stark kandidat till en av fem forwards i en svensk EM-trupp, men mycket hänger förstås på våren.

Zlatan Ibrahimovic och Mackan Berg känns helt givna.

Sen står kampen (i nuläget) mellan Isaac Kiese-Thelin, Kujovic, John Guidetti och Ola Toivonen. Tre av dom får väldigt lite speltid just nu och fortsätter det så under våren så krymper möjligheterna att komma med.

***

Patrik Carlgren är svaret.

Han ligger på drygt 40.000.

Näst flest är (möjligen överraskande) Nicklas Bärkroth, runt 10.000.

Det behöver ju inte betyda någonting, men är ändå ett tecken på vad sommarens guldsuccé innebar för Carlgren.

Sen spelar det in om man spelar för någon av de större klubbarna samt om man har sitt konto öppet eller ej, men skillnaden på Carlgren och de andra är märkbar.

***

Jag är helt enig med Erik Hamrén när han säger att han inte konsekvent kan säga att en spelare utan speltid är diskvalificerad från en landslagstrupp.

För då målar du in dig i ett hörn.

Och det är alltid skillnad på den. Och den.

Det tydligaste exemplet är från EM 2000 då Henrik Larsson varit borta efter att ha fått sin fot avsparkad (ordagrant) och han hade inte tagit många steg när Söderberg/Lagerbäck tog med honom i EM-truppen. Än mindre spelat matcher.

Nu står Hamrén i ett läge där (exempelvis) Andreas Isaksson placerats i en frysbox i Istanbul, där Kasimpasa inte låter honom spela alls sen ett tag tillbaka.

Men även om Isak inte får en sekunds speltid till i sommar så kan jag känna att han är given i en svensk EM-trupp, sett till den stabilitet han visat mellan stolparna i landslaget…däremot behöver det inte räcka till att bli Årets Målvakt, men det är en helt annan femma.

Men om Guidetti, Toivonen och Kiese-Thelin får fortsätta vara bänknötare på en bänk i vår? Nja, då är det lite mer tveksamt, kan jag känna.

Det vi vet med säkerhet i början på januari är dock att det kan händ väldigt mycket på bara några månader.

***

Abu Dhabi är speciellt på sitt sätt som stad, Förenade arabemiraten likaså som land.

Jag kan inte påstå att det är några av mina personliga favortresmål. Av flera skäl.

Det kan inte vara någon nyhet för någon hur det här landet (och Qatar) utnyttjar arbetskraft från fattiga länder i närheten i något som de flesta av oss säkert skulle kunna likställa vid modernt slaveri.

Det är inte nytt att man tvingas lämna in passen till en arbetsgivare under 2-årskontrakt och/eller att taxichaufförer och andra jobbar varje dag i veckan i 12-timmarspass.

Och i år är Sveriges landslag här för tredje gången på fyra år.

Jag tycker det är väldigt bra att frågorna kring lämpligheten att åka hit dyker upp och är ständigt aktuella.

Men jag blir alltid lika trött på att idrotten ska klä skott och ensamt stå till svars.

Samma visa, alltid, år ut och år in.

Idrotten och svensk fotboll har ett ansvar och ska ta det, frågor ska ställas och det är av stort värde när fotbollsprofiler uttalar sig kritiskt gentemot de omänskliga förhållanden som massor av människor lever under.

Ingen kan påstå annat att det är en komplicerad och högst prioriterad fråga, även om den inte är ny.

Men den politiska relationen/agendan med Förenade arabemiraten får LANDET Sverige styra.

Inte Erik Hamrén och Co.

***

Allsvenska tränarna är på plats för konferens i år igen, ett klart uppskattat initiativ.

Nästan alla är här.

Nanne Bergstrand, Andreas Alm och Henke Larsson saknas.

***

Nej, jag har aldrig spelat golf eftersom jag har haft ett jobb att sköta.

Men det verkar väldigt roligt och en dag så kanske man står där med klubban i handen.

Och med färgglad pullover i Abu Dhabi.

 

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer

Mot Abu Dhabi – de har störst chans att ta en EM-plats

Knappa två dygn hemma efter härlig semester och i ett försök att ställa om mig i tid har jag kommit helt snett – lag om till det är dags att lyfta igen.

Next stop, Abu Dhabi.

Jag var sex timmar åt det håller för ett par dagar sen, dribblade bort mig helt i timmar när jag kom hem och nu när jag ska tillbaka tre timmar igen är jag rädd för att kropp och hjärna kommer slå en tysk pik med skruv.

Helt ärligt har jag ingen aning om jag kommer att vara i morgon, dag, kväll eller natt när jag landar kl 06:20, lokal tid…jag får försöka känna efter, helt enkelt

Och det kunde varit värre.

***

Jag, Långe Lundh och Tarlandao tar sats mot ett galet intressant landslagsår och vi hänger förstås på direkt.

Folk må hånskratta åt januariturnén men jag har alltid gillat den och den har gett mer än många vill tro.

Inte så mycket för matcherna egentligen för de har ibland varit vad de är, men för att Erik Hamrén (och förbundskaptener dessförinnan) fått möjligheten att se spelare på närmare håll.

Och ibland känna att den och den spelaren kanske är lite bättre än de anat (och vice versa, säkert så).

Förra året tror jag att Erik Johansson visade så mycket i Abu Dhabi att det till slut gjorde honom till en startspelare i det ”riktiga” landslaget.

Det finns andra sådana exempel, minns hur det var på den tiden då landslaget åkte till Kings Cup i Bangkok i början på 2000-talet och spelare som Anders Svensson, Daniel Majstorovic, Tobias Linderoth, Stefan Selakovic, med flera, fanns med och byggde sig in i landslaget.

Den stora skillnaden på då och nu är att spelarna drar iväg utomlands mycket tidigare och hinner då aldrig bli aktuella för januariturnén, då endast spelare i skandinaviska klubbar kan hänga på.

Men det är fortfarande så att januariturnén ger väldigt många en ärlig och bra chans, den är ju till väldigt mycket mer nytta än tvärtom.

***

Estland den 6/1 och Finland den 10/1.

Där har ni Sveriges matcher i år, bägge matcherna sänds i TV4.

Och alla tre förbudskaptener är svenska (Magnus Pehrson i Estland, Hasse Backe hos finnarna).

***

Sen räcker det inte alltid med någon sorts genombrott på januariturnén.

Förra året gjorde Helsingborgs Johan Mårtensson en fantastisk match (och mål) när Sverige besegrade  Elfenbenskusten (som sen drog iväg och blev afrikanska mästare med samma lag).

2015 tror jag aldrig att Johan någonsin var aktuell för ett A-landslag, istället blev det Elfsborgs Marcus Rohdén som fick möjligheten att ta sig in i truppen när läge fanns på mittfältsfronten.

Och på tal om det, 2001 var Martin Åslund en av Sveriges bästa när landslaget överlägset vann turneringen i Bangkok…

***

Årets trupp?

Möjligen lite tunnare än förut, då den saknar spelare med hyggligt gedigna A-landslagsmeriter.

Det har alltid funnits sådana med förut, typ en Anders Svensson eller en Tobias Hysén.

Men det finns fortfarande många intressanta namn.

Självklart är Alexander Fransson ett sådant. IFK Norrköpings guldmakare har hela hösten varit aktuell för många klubbar och nu är det klart med schweiziska Basel – men han kommer till Abu Dhabi och det ska bli mycket intressant att se honom i den här miljön.

***

Givetvis en del spelare från sommarens U21-landslag på plats.

Patrik Carlgren, Jacob Rinne, Sebastian Holmén, Pa Konate och Mikael Ishak. Oscar Lewicki valde själv att stanna hemma, Kristoffer Olsson fick inte åka när Midtjylland tog sig vidare i Europa League och Ludwig Augustinsson stoppades av FCK efter väldigt intensivt matchande.

Alla de andra tillhör ligor/klubbar som inte släpper spelare.

Men också två spelare som tagit sig hela vägen från VM-bronslaget i U17-VM för tre år sen, Gustav Engvall och Linus Wahqvist (vars farmor skriver via Twitter att jag ska hälsa till grabben, då vet man att de fortfarande lever i en oförstörd värld) – nu får de komma tillbaka Abu Dhabi.

***

Vem kan ha en möjlighet att spela till sig en plats i en A-landslagstrupp.

Ja, självklart fyra som redan varit där på senare tid: Anton Tinnerholm, Emir Kujovic, Marcus Rohdén och Gustav Svensson.

Sannolikt Patrik Carlgren och det är klart att det bör finnas plats för målvakten som två år i rad valts till danska ligans bästa, Karl-Johan Johnsson.

Men det är ett tufft läge med väldigt få öppna platser.

Det kan bli noll spelare men ingenting är omöjligt.

Om Emir Kujovic fortsätter i samma form som han hade 2015 så bör han definitivt vara aktuell som en av fyra eller fem EM-forwards.

Och så länge Kristoffer Nordfeldt sitter cementerad på Swanseas avbytarbänk så borde det finnas en tredje målvaktsplats öppen bakom Andreas Isaksson och Robin Olsen.

***

Sveriges matcher spelas på Armed Forces Stadium.

Som gjort för en skyttekung.

***

Det blir fullt tryck på Fotbollskanalen, enligt gammalt hederligt motto.

Vi pumpar en del On Tour, intervjuer och så återuppstår Ekwall vs Lundh, precis som föra året.

Bara att hänga på.

***

Däremot har jag koll på det blivit 2016, jg hann hem från semestern bara någon timme innan.

Ett intressant och viktigt år på många sätt.

Som jag skrev om i Getingen.

Det är nya tider, helt enkelt, och det är skrämmande på sitt sätt.

 

Patrick Ekwall
0 kommentarer