Patrick Ekwalls blogg

Klart Carlgren skull få lite ont i ljumsken: smartness vi efterlyser

Jag kan inte släppa Lennart Torstenson, den svenska krigaren som en gång härjade i Brno och som ständigt gjorde det omöjliga.

Jag har tänkt på honom varje dag sen snart två veckor tillbaka; hur långt hade han kommit om han började gå hemåt från Brno förförra måndagen?

Det är omöjligt att veta, jag tror inte att han direkt gick på asfalterade vägar eller hade GPS.

Jag tror heller inte att någon hade en aning om vilka krafter han hade.

Men jag vet att han hade älskat att ha soldater som Milosevic, Guidetti, Lewicki, Hiljemark, Khalili, Tibbling, Augustinsson, Quaison, you name them.

Sådana som tar sig hela vägen hem utan att bry sig om förutsättningarna.

***

4-1 på Danmark, om än missvisande siffror om du känner för ett uttryck som är rätt korkat eftersom resultat är reultat, och en finalplats i EM-slutspelet.

Är det ”bra” nog?

Eller vad krävs då?

7-0 på Portugal.

Bara att vara i finalen är magnifikt i sig och om ska det i ett historiskt perspektiv, här är finallagen sen 1994:

Italien-Portugal, Italien-Spanien, Spanien-Grekland, Italien-Tjeckien, Tjeckien-Frankrike, Italien-Serbien/Montenegro, Holland-Ukraina, Holland-Serbien, Tyskland-England, Spanien-Schweiz och Spanien-Italien. Med vinnarna nämnda först.

***

Ja, det var onödigt att tjafsa om att ”Danmark var sämst” efter matchen, det finns aldrig anledning att vara en dålig vinnare.

Möjligt att det har att göra med galet mycket adrenalinpåslag eller bara ungdomlig okänsla.

Men det var bra att John Guidetti bad om ursäkt efteråt. Det kan också vara ett tecken på storhet.

***

Minnet är starkt hos läsare/tittare och de minns gärna sådant de vill minnas.

Därför var det ingen sensation att en och annan Nisse skulle påminna om den där krönikan om när folk tappade det totalt i omdöme kring junior-VM.

Men minnet sviker också.

Krönikan handlade om att helt släppa alla tänkbara perspektiv, inte om att dämpa glädjen eller intresset.

Jag står för varenda ord än idag och har inga som helst problem med att överföra kontexten till U21-EM eller andra ungdomslandslag. Om man nu tvunget måste jämföra.

Läs gärna krönikan igen, HÄR är den.

***

Pierre Höjbjerg har rest hem, men det är oklart om han är  helt säker på om han skakat av sig Oscar Lewicki ännu.

***

Kommer ni någonsin till Prag, se till att ni INTE hamnar på Hotel International.

***

Mina betyg:

Patrik Carlgren 3

Victor Nilsson Lindelöf 3

Alex Milosevic 4

Filip Helander 3

Ludwig Augustinsson 3

***

Simon Tibbling 4

Oscar Hilemark 4

Oscar Lewicki 5

Abbe Khalili 3

***

Isaac Kiese-Thelin 4

John Guidetti 4

***

Avbytare:

Mikael Ishak 3

Robin Quaison 4

***

Detta svenska U21 är lite som Grekland i EM 2004, extremt svåra att besegra, på väg hela vägen men åtminstone lite mer underhållande.

Och när jag snackade en stund med Håkan Mild så hittade vi en del likheter med VM 1994-laget.

Guidetti/Kiese-Thelin som Dahlin/Kennet Andersson, Hiljemark/Lewicki som Thern/Schwarz, Tibbling som Brolin, Milosevic/Baffo (framförallt) som Bjärred/Jocke B.

Som spelartyper, alltså. Inga jämförelser i övrigt.

***

Jo, det var inte direkt lättintervjuat efteråt. Eller så var så det var.

Men roligt.

***

Tyskarna trodde verkligen att de hade en chans att spela bort Portugal och det blev en överkörning utan dess like.

Ger du de här portugiserna minsta lilla yta eller öppning så är du såld.

Men det där vet ju Sverige.

Självklart kommer det att bli en oerhört svår uppgift för Sverige (orkar svenskarna ännu en gastkramande match, vi har spelat med rätt mycket av samma manskap?) men det kan gå.

Jag tror hellre att Portugal möter ett Tyskland som susar framåt än ett Sverige som inte vill bjuda på en centimeter.

***

Vad är det för fyllskallar som tar ett aktivt beslut i att bua åt en nationalsång? Hur packad du än är?

***

Hur ”bra” än Danmark nu spelade så var mina danska kollegor, inte minst gamle storspelaren Jesper Grönkjaer, helt eniga om att Sverige vann matchen ”förtjänt”.

***

Är det ”fusk” att lägga sig ned en kort stund för att få behandling av en ”skada”?

Eller är det smart?

På det tjänar du alltså lite vila och vatten i en minut, du lurar inte till dig en straff, frispark eller rött kort.

Den där vilan som Patrik Carlgren fixade med sina ”ljumskproblem” kunde lika gärna ha blivit till Danmarks fördel, även de snackade ihop sig hos förbundskapten Jess Thorup, även de drack vatten.

Me. I efterhand. Klart det var smart.

Det var sådant som ibland kan efterlysa i svensk fotboll på internationell nivå; smartness, inte alltid så blåögt.

***

Ja, det är förstås skillnad på U21-landslag (där en hel del spelare har fyllt 23) och på A-landslag.

Det förstår vem som helst. Även spelarna och när jag talade med Oscar Lewicki idag så tyckte han att det ibland kunde vara stor skillnad på A-lagsfotboll och U21-matcher.

Även om han aldrig mött så starka spelare som Silva och Höjbjerg, menade han.

Framförallt kan du välja spelare på varje position i ett A-landslag utefter kvalitet. Inte begränsat av ålder.

Och sen ställs det såklart mycket högre krav på A-landslag, det är ju ändå navet i svensk landslagsfotboll.

Men det finns en tro, en glädje, en entusiasm och en eld i det här svenska laget som jag hoppas kan smitta av sig uppåt.

Bortser du från U21-lagets framgångar så är det ju de egenskaperna som folk framför datorer, mobiler och TV-apparater att ta till sig detta lag. Eller får tusentals att sätta sig på ett plan och åka ner hit till Tjeckien.

***

Det är rätt jobbigt att bo på nionde våningen i ett torn när hissen sällan fungerar. Till exempel.

Det var också därför det svenska laget valde att flytta.

Hotel International sög energi bara genom att vara genomuselt.

***

Lennart Torstenson hade varit stolt över detta svenska landslag.

Han visste vad det handlade om att aldrig ge upp och alltid nå sitt mål.

På sin resa till FOTS från Brmo till ett helt annat slag i Danmark under 1640-talet hade han möjligen hunnit till Prag lagom till Sveriges semifinal, om han började gå strax innan första gruppspelmatchen.

Men han hade inte slagit sig till ro, där och då.

Han ville vidare.

Och någonstans känns det som om det här U21-landslaget är rätt mycket Lennart Torstenson, en skicklig taktisk härförare från 1600-talet som då och då gärna tog en strid där det small rejält.

Och han gav aldrig upp. Aldrig.

 

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 8 kommentarer

En semi på lördag…”bra” nog, om du frågar mig

Mycket ska du uppleva i det här jobbet, det kommer liksom med hela paketet.

Men jag trodde aldrig att jag skulle sitta på serpentinvägar och genom bokskog på  landsbygd i Moravia-området för att mig till en landskampsbevakning i Tjeckiens Åtvidaberg.

Och jag ska erkänna att jag hade svårt att tro på ett svenskt U21-landslag i semifinal från en grupp bestående av Portugal, England och Italien.

Det ena roligare än det andra, såklart.

Men upplevelse att ta vara på och sällan glömma.

***

Så här, kära söta italienare: ni hade en chans att besegra Sverige, ni fick möjligheten att göra det med en man mer i en timme, ni lyckades inte lösa det, ni har bara er själva att skylla, så knip käft och ta lite semester.

***

Är Sverige ”bra” nog?

Jag visste att den frågan skulle dyka upp.

VISSTE DET!

Sverige kom före starka nationer som Polen och Turkiet i gruppen, slog ut Frankrike i play off, besegrade Italien med tio man och spelade oavgjort mot Portugal.

Sverige är i en semifinal i detta U21, till skillnad från England, Italien, Serbien, Tjeckien eller Spanien, Holland, Frankrike, Ryssland, Kroatien eller precis vad fan du vill.

Och ändå kommer frågan upp via sociala medier: Sverige är inte ”bra” nog, Sverige måste spela ”bättre” för att gå till final.

För många – och för mig också – kan det ses som nästintill ofattbart att Sverige är i en europeisk semi sett till förutsättningar och material.

Men de är ju där de är för att de varit bra nog att nå dit.

Det har funnits tillräckligt många fallgropar på vägen för att det skulle vara en ren tillfällighet.

Sen kan vi alltid diskutera vilken typ av fotboll Sverige har spelat…jag är den första att ta den debatten, jämför gärna med Danmarks flärd och teknik..men på den här nivån (många spelare är 23 år) handlar det ju inte direkt om att utbilda fotbollsspelare.

Det handlar om att vinna. Eller ta sig vidare.

Och ibland helgar ändamålen medlen.

Sen är det så skrattretande typiskt att ”vi” pissade på den tråkfotboll som gav oss så stora framgångar med Lagerbäck, vi skrek efter något nytt, vi skulle få shining med Hamrén och vi älskade det ett tag, sen var det skit för vi tyckte att det Lagerbäck gjorde med Island (alla har redan glömt fiaskot i Nigeria, utom nigerianerna) var ofattbart och när i samma andra ser det här U21-landslaget ha stora framgångar med en rätt cynisk fotboll…ja, då kan det inte gå ett dygn efter bragden mot Portugal förrän det ska tyckas att det inte är ”bra” nog.

Hur ska vi ha det?

Hur ”bra” än England, Italien eller Serbien tyckte att de spelade i den här turneringen så är de ju hemma nu.

Oklart hur ”bra” det tycker att det är. Men sannolikt inte så.

Sveriges U21-landslag är inte Brasiliens, ingen behöver tro eller hoppas på det. Det vore orimligt.

Men de har visat prov på en glädje, kampanda och skicklighet som gör att de skakat liv i ett rätt sömnigt landslags-Sverige.

Och de spelar om en finalplats i EM på lördag.

Bra nog. Om du frågar mig.

***

Bara det faktum att det finns ett (eller flera) italienskt ord (biscotto) för uppgjord match säger en hel del om att som man känner sig själv, så känner man andra.

Det är klart att vare sig Portugal eller Sverige ville riskera någonting med tre minuter kvar av matchen och 1-1, vem hade gjort det. Ingen. Speciellt inte ett italienskt lag som kan sin resultat-smartness på en handens fingrar.

Och är det någon som ska anklagas i sammanhanget så borde väl rimligtvis vara Portugal.

Jag tror inte Sverige hade planerat att släppa in ett mål med tio kvar för att sen missa ett superläge (Guidetti) innan Tinnling via ett portugisiskt ben skickade in 1-1.

Och det var Portugal som hade avspark efter målet, Portugal som höll i bollen inom laget utan att gå en meter framåt.

Italien hade chansen att besegra Portugal, hade möjligheten att INTE förlora mot Sverige. Men lyckades inte.

Därför har de semester. Från och med idag.

***

Bensinmacken Augustinsson hade ju helt rätt: England var överskattat.

Mot engelsmännen gjorde Sverige sitt stora taktiska misstag i turneringen, för där skulle vi gett det en mycket större chans att ”gå för det”.

Någonstans tutades det i svenska spelarna att vi mötte ett superlag, men återigen visade det sig att England (som vann sin kvalgrupp före – Finland) lät bättre än det var.

(Sen är det ju shit the same idag).

***

OS!

Fina minnen har man ju från Söul och Barcelona.

Det ska bli väldigt kul att följa ett svenskt landslag i Rio de Janeiro nästa och självklart ska Zlatan Ibrahimovic vara med som en av de tre överåriga.

Frågar du mig idag är han mer än värdig att bära en svensk fana vid en invigning, av många tänkbara skäl.

I övrigt finns det ju mängder av U23-spelare som ser hyperintressanta ut och Carlos Strandberg/Ibrahimovic är ett anfallspar jag gärna hade sett.

***

Motorvägen Brrrrrno-Prag är ett VM i vägarbeten och den kö som vi såg (tack och lov på motsatta sidan) med stillastående lastbilskaravan över två mil var det värsta stopp jag någonsin sett på en motorväg.

***

Portugal-matchen är rätt svåranalyserad eftersom den utvecklade sig rätt mycket efter vad som hände i den andra matchen.

Vi hann i alla fall se Bernardo Silva som en mini-Messi och blixtrande portugisiska fötter i 20 minuter.

Möjligt att Portugal spelar ”bra”, men de har haft svårt att göra mål i turneringen (ett färre än Sverige) och det går liksom ut på det i slutändan.

Att Sverige använder sig av Carlgren lite för mycket handlar mest om att inte riskera för mycket (som Helander mot Italien) och hellre ”börja om” – ett uttryck och spelsätt som Lagerbäck ÄLSKADE, för övrigt – än att tvingas försvara utan bollen.

Sen kan jag också tycka att Sverige behöver tro lite mer på ett eget spel, men mot Portugal hade det varit självmål att ta stora risker.

Försöket med Branimir Hrgota slog aldrig riktigt väl ut, även om jag kan tycka att Hrgota hade en del oflyt med små detaljer i sitt spel. Dels fick han hantera en del svåra passningar, dels fick han gå rätt ”tom” på sin kant när Sverige sällan lyckades vända över till honom.

Han hade behövt bollar in bakom som han kunde dra iväg på, nu fick han allt på fötterna mot samlat försvar och när han ville lite väl mycket tog han lite för svåra passningar med små marginaler. Men det var ju också därför han var med, för att vara ett hot framåt och inte för att spela bollen två meter i sidled.

Det blev en match som passade Abbe Khalili bättre och jag tyckte han var strålande, en av Sveriges allra bästa.

Mina betyg i svårbedömd match:

Patrik Carlgren 4

Victor Nilsson Lindelöf 3

Alexander Milosevic 3

Joseph Baffo 4

Ludwig Augustinsson 3

Abbe Khalili 4

Oscar Lewicki 2

Oscar Hiljemark 2

Branimir Hrgota 1

John Guidetti 2

Isaac Kiese-Thelin 2

Simon Tibbling 3

***

Danmark har en extremt bra årgång i detta mästerskap, vilket vi alla visste och är stora favoriter mot Sverige…så som alla andra länder är/har varit i denna turnering.

Och låt danskarna jubla över att de ställs mot Sverige, det tror jag svenskarna kan dra nytta av.

Så här: Danmark är bra, men inte bättre än Portugal. Och sannolikt inte mycket bättre än Italien.

***

Det finns en glädje, som sagt, i det här U21-laget som smittar av sig.

En kraft som osar stolthet att få vara en del av Sverige och det här landslaget.

Du kan se det rakt genom din ruta i samband med nationalsångerna, för att ta ett exempel.

Sången, inlevelsen, lagmoralen, självkänslan, spelglädjen.

Jämför med de bilder som kablas ut inför A-landslagets matcher i samma moment: får du en känsla av att någon ÄLSKAR att vara med, där och då?

Sjävklart betvivlar jag inte att spelarna gör det.

Men känner du av det? Märks det?

Är det ett LAG som brinner på samma sätt?

Nej, jag tror inte det.

***

Jag var på ett U17-VM i Förenade arabemiraten och såg ett svenskt lag ta brons i ett världsmästerskap, det pratades om hyggligt primitivt svenskt spel där också men vi spelade ut Argentina i match om 3:e pris.

Jag är här nu och ser U21-laget som ett av Europas fyra bästa.

Det måste ju ändå betyda någonting, eller hur?

Även om det – enligt en del – inte är ”bra”.

Någonting gör svensk fotboll som fungerar och som förhoppningsvis ger frukt i framtiden, trots avsaknad av ekonomisk kraft,, trots konstgräsdebatten, trots allt.

Sen behöver det inte alls betyda någonting i slutändan eftersom steget från ett U17-lag till seniornivå är stort, för vissa lite för stort för Carlos Strandberg inte större än att han idag är en av de forwards som CSKA Moskva gärna använder sig av.

Men ser hellre att svenska ungdomslandslag har framgång och får ta del av internationella mästerskap. Än tvärtom.

***

Jag fick ”äran” att ratta en fullständigt harmlös Skoda (alla har Skoda, alla!) från Brrrno till Prag och vi lämnade vårt härliga Barcelo Palace för att checka in på ett Hotel International som var modernt när Panenka chippade sin första straff.

Men det vore synd och klaga.

Jag tänker inte bra på att jag ser fram emot Sverige-Danmark.

Jag kan inte sluta tänka på Lennart Torstenson, när han väl gått från Brrrrno till Prag så hade han några veckor/månader kvar innan han var framme. I Danmark.

Han hade inte gnällt över en natt eller fem på Hotel International.

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 8 kommentarer

Vi bor och lever i Tipscupland

Det är lite som att vara i Tipscupland en sommar 1986 eller nåt.

Med nåt svenskt lag på bortaplan mot Bohemians.

För Bohemians var väl alltid med i Tipscupen? Och Tatabanya från Ungern. Eller Carl Zeiss Jena.

Ni som minns Tipscupen, ni minns.

Ni andra: när ligorna i Europa gjorde uppehåll sommartid gick utländska spelbolag (svenska Tipstjänst kan ha varit drivande) ihop och skapade matcher i olika grupper, så att det fanns objekt att spela på och för Stryktipset (annat fanns inte på den tiden) var det en räddning.

Det här var långt före uppgjorda matcher, tack och lov, och många lag tyckte det var bra matcher som gav internationell erfarenhet. En hel del svenska lag lade ut sina hemmamatcher i Tomelilla och sånt, vilket drog publik.

Och Bohemians Prag var alltid med.

Oklart om något lag från Brrrrno brukade vara med, men det är inte omöjligt.

Reine Almqvist och Håkan Mild – bägge är här, en som scout och en för Radiosporten  – minns såklart. Bägge har spelat Tipscupen.

”Alltid mot Ujpeszt Dosca”, som Reine sa.

Och Mild gjorde sin inernationella debut för Blåvitt när han fick lira mot Leipzig som ungt nyförvärv från Trollhättan och Kjell Pettersson sa till honom:

”Nu gäller det att du gör en bra match, annars kanske det aldrig blir fler för dig i IFK”

Uppenbarligen gjorde han det ganska bra, den gode Mild.

***

Det blev nästan som den svenska lagledningen suktade efter, en pinne mot England.

Sisådär fem minuter borta, när någon tappade bort en motståndare på ”andra vågen” i samband med en hörna och sen var det förstört.

Det är alltid förbannat enkelt att vara efterklok och du är det alltid när det inte går som du önskar.

Men jag tror ändå att Sverige hade överanalyserat England, för så bra som de ansågs vara, så bra var (och är) de absolut inte.

Som min polare Billy Lansdowne sa till mig idag: ”Det är ett tamt och ojämnt lag, några spelare hade haft svårt att platsa i det svenska laget”.

Det blir lätt så nuförtiden när motståndare studeras in i minsta detalj, det bli FÖR mycket och till slut tappar du lite av att mäta dig i ren och pur fotbollsförmåga.

Nu stängde Sverige butiken och gjorde det bra, vi har inte en aning om hur det hade sett ut om vi bjussat på lite ytor. Men när vi i perioder valde att snabbt komma till bollen och spela runt/förbi England så var Sverige minst lika bra som sin motståndare.

För vi ska inte underskatta det här svenska laget, det finns mycket fotboll i spelarna.

När det var 0-0 med tio minuter kvar, så visst…då är det klart att Sverige sökte sig till 0-0.

Men dessförinnan så tyckte jag inte att vi gav det en ärlig chans att faktiskt vinna matchen, för det hade inte varit omöjligt någonstans.

Då hade vi behövt lite mer offensiv-balanserat lag, vi hade behövt åtminstone en kantspelare som är just kantspelare  – Quaison, Hrgota, Sam Larsson – och jag hade älskat att se vad Simon Gustafsson hade kunnat göra på mitten med sitt snillrika spel mot ett enkelriktat engelskt försvar.

Vi var också i ett läge efter segern mot Italien då jag känner att det fanns läge att kanske chansa något, att försöka hota lite mer och se åt vilken riktning matchen tagit fart.

Men nu är det som det är och det blev som det blev.

Sverige måste gå för det mot Portugal och det här laget har alltid varit bäst när de haft allt att vinna och inget att förlora.

***

Vad är det med tjeckerna och köket.

Har testat det mesta redan på olika ställen och det bästa jag fått i mig är en kebab på hörnet.

Usel kokkonst. Pasta, kötträtter, sallader eller för den delen tjeckisk husmanskost, fy fan så illa det har varit.

***

Mina betyg då:

Patrik Carlgren 2

Victor Nilsson Lindelöf 2

Joseph Baffo 4

Filip Helander 2

Ludwig Augustinsson 2

Abbe Khalili 1

Oscar Lewicki 2

Oscar Hiljemark 2

Simon Tibbling 2

Isaac Kiese-Thelin 2

John Guidetti 2

Baffo var strålande på alla sätt, plockade bort Harry Kane, vilket få gör ens i Premier League.

Ettan på Khalili är orättvis för han är i väldigt stor utsträckning en central mittfältare och spelar, anser jag, på fel position.

***

Kul att få träffa Roy Hodgson, alltid lika vänlig och sympatisk.

”Hallå, Patrick, hur är läget?”, sa han på klingande svenska och tag i hand, när vi sågs i korridorerna.

***

Det visar sig att Zborjovka Brno också körde Tipscupen.

1975 vann de samma grupp som  AIK var med i.

Deras hemmaarena – som Sverige tränar på – har sannolikt inte förändrats ett dugg sen dess

Det är väl därför det andas Tipscupen i stan.

Och Banik Ostrava, de var också alltid med.

Patrick Ekwall
Inlägget har 1 kommentar

Mellanmjölk eller ett halvmirakel?

Vill du, så kan du.

Kan du, så vill du.

Visdomsord jag tog mig an en gång för väldigt längesen. Och åtminstone försökt leva upp till, oavsett hur förutsättningarna sett ut.

Kanske är det därför jag blir så varm om hjärtat när jag ser och tar del av det här U21-landslaget i fotboll.

Det finns en energi, en ingrodd fotbollsglädje, en tro, en vilja och en brinnande eld hos de här spelarna som smittar av sig.

Eller så handlar det om att vi längtat tillbaka till det som handlar om LAGET och de berg de kan bestiga tillsammans i en tid då vi förlitat oss till en enda spelare.

Lika mycket som vi skrek efter en artist som Zlatan Ibrahimovic som kunde göra sådant på egen hand som vi aldrig hade sett förut, när vi tagit oss genom ett gäng år då en mittfältslibero alltid var vår viktigaste spelare.

Vi är som vi är, vi söker alltid efter någonting nytt.

Men.

Ändå.

Vändningen mot U21-världsmästarna Frankrike och vändningen mot ”superstjärnorna” (lite beroende på vem du frågar) Italien har varit något extraordinärt.

Skitsamma vad vi har eller vad vi har haft: det här har varit exakt vad svensk landslagsfotboll behövde just nu.

***

Jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad över hur många svenska supportrar som fanns på plats när de vällde in framför vår kamera inför matchen.

Ingen annan nation här i Tjeckien har varit i närheten av samma starka stöd, inte ens hemmanationen.

Där har Camp Sweden skapat något bra och det är också ett tecken på hur mycket vi ser fram emot somrar med mästerskap i Europa.

Det var ju en Berlin Light (ja, väldigt, väldigt, väldigt light, i ärlighetens namn) på den där kortsidesläktaren som var inhyst i ett hyreskomplex på den lite udda arenan i Olomouc.

Den hördes. Och syntes.

***

U21 är U21 och A är A, vi får aldrig glömma det när det drar i väg i glädjehysterin.

Det är inte riktigt på samma nivå. I många fall ganska långt därifrån.

Sen är det en annan sak att en hel del spelare här redan är 23 år och fullfjädrade proffs som redan varit med om en del.

Det är liksom inga småpågar.

Det finns spelare i det här svenska laget som redan är A-landslagsspelare och några som kanske borde vara det.

Men det är U21, åldersbegränsat, och det är vad det är. Men det kan vara förbannat roligt för det.

***

Oscar Lewicki!

Där har vi den Tobias Linderoth vi kanske behöver framöver.

Inte bara som outröttlig orädd slåttermaskin, under matchens första halvtimme – när lagen fortfarande ställdes elva mot elva – så var Lewicki den enda svenska spelare som var bekväm med bollen, som vågade hålla i den, ta den framåt och inte brydde sig så mycket om vare sig hård press eller vilken flagga motståndarna hade på bröstet.

***

Kom inte dragandes en enda gång till med att ”det skrivs för lite”.

***

Vi nöjer också med så annorlunda.

Det är ju inte direkt så att det här svenska laget bjöd på något spelmässigt fyrverkeri, men underhållning är också underhållning även när pjäsen går i moll och slutar med dramatik.

Ärligt talat så hade vi här ett landslag som inte slog tre passningar i rad till varandra som INTE gick bakåt.

Men vi slog Italien efter att ha spelat i en timme med en man mindre, vi tog tre poäng, vi närmade oss OS och ingenting hade varit viktigare än att se till slutresultatet.

Det är möjligt att vi kräver väldigt mycket mer av Erik Hamréns A-landslag nuförtiden men vi vet ju också varför.

***

Betygssättning efter matcher är ingen lek.

Det är, i stort sett, omöjligt att hitta en ”rättvis” linje och ALLA tycker annorlunda.

Icke desto mindre är det någonting som engagerar.

Du, jag och (tro ingenting annat) spelarna själva.

Nu valde, exempelvis, Bladet att inte ge en enda svensk spelare mer än medelbetyget 3 efter halvmiraklet.

Getingen, å sin sida, delade ut två 5:or (Lewicki/Kiese-Thelin) och lite fyror.

I min värld är det väldigt underligt att inga spelare, efter DEN matchen, får mer än ett mellanmjölksbetyg.

Ja, det var en LAGinsats utöver det vanliga men för att göra en sådan insats krävs det ju att spelare gör individuella insatser som är just utöver det vanliga.

Det är som att det ska krävas att någon lägger bollen på nacken eller sätter en frispark i krysset för att man betraktas som mer än mitt i mellan.

Så här hade jag betygsatt:

Patrik Carlgren 2

Underlig touch med fötterna i 1:a halvlek (underskruvat rakt upp i luften) och tveksam speluppfattning i igångsättande men ändå stabil när det hettade till.

Joseph Baffo 3

Strålande som mittback i 2:a, känns som om han är formstark

Alexander Milosevic 1

Ett beslut som blev väldigt fel. Och ödesdigert för hopnom själv. Även om en lagkamrat satte honom lite i skiten.

Filip Helander 2

En klar etta efter den vansinniga passningen till italienska straffen och klart ängslig i spelet. Fick (till skillnad från Alex) chansen att rädda upp sin insats och var bra i andra.

Ludwig Augustinsson 3

Nära en 4:a i min bok. Satte stopp för Berardi. Stabil. Säker. Lugn.

Abdul Khalili 2

Obekväm som ren kantspelare i första, klart bättre som en av tre på mitten i andra. Är en central spelare i grunden.

Oscar Lewicki 5

Se ovan. valdes också till Man of The Match av internationell jury.

Oscar Hiljemark 4

Var klart rivigare än mot Danmark, mycket kraft i offensiven i andra och sanslös arbetsbelastning överallt. Gjorde andra bra. Stark ledare.

Sam Larsson 3

Klart godkänd innan det taktiska bytet i paus. Vågade hålla i bollen, var vårt enda offensiva hot i första. Bra även på att få med Augustinsson i anfall.

Isaac Kiese-Thelin 4

Tog och gav enorma mängder stryk. Sög musten ur sina motståndare. Spelade fint fram till Ishak vid straffen. Skrek av självförtroende när han tog straffen. På alla sätt.  Nära 5:a.

John Guidetti 3

Vinnarinstinkten! Han älskade situationen, viktig nog istf tvärtom. Och ingen tillfällighet att just han stod där han stod när Lewicki tryckte in inlägget vid 1-1.

Victor Nilsson Lindelöf 3

Som om han aldrig gjort något annat än spelat högerback i ett mästerskap mot Serie A-spelare.

Mikael Ishak 3

Frisk fläkt. Skapade oreda. Var extremt kylig i straffsituationen. Och gav sig in i allt för att vinna matchen.

***

Brno bjuder på svensk midsommarväder: gott och blandat, salt och syrligt.

***

 

Lennart Torstenson hade varit stolt över sina svenska mannar.

Jag tror det var en fotboll helt i hans smak.

***

Wilbacher och Dahlin (inte Bombaren) skriver om svårigheten med betygssättning HÄR.

De har definitivt goda poänger och beskriver problematiken.

Sen behöver ju inte alltid ett mål eller tre i Serie A innebära att du är Guds gåva till fotbollen.

***

Den tjeckiska matkonsten har inte imponerat så här långt.

***

Älskar att Alexander Milosevic kallar Karl-Erik Nilsson för ”Rektorn”…det smeknamnet sitter ju som en smäck.

Milosevic kör, för övrigt, Louis Vuitton-necessär…det räckte med ett halvår i den europeiska proffsvärlden, sen var han fast i fotbollsproffsmärkesträsket; Louis Vuitton, dSquared och och sneakers från Christian Louboutin

Rektorn är inte riktigt där.

***

Men Bladet komma alltså med århundradets betygspudel och när jag läser den artikeln slås jag mest av att den eller de som satte betygen på Viasat måste ha gått på flaskan i paus.

***

Vill du inte, så kan du inte.

Kan du inte, så vill du inte.

Det är oftast inte mycket svårare än så.

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 4 kommentarer

Lewicki, Kiese-Thelin och Guidetti – delar drömmen!

Jag och Lille-Tobbe har åkt runt och träffat tre sköna U21-profiler, tre som är en del av svensk fotbolls framtid.

Vi drog till Bordeaux, Limhamn och Rissne.

Tre vitt skilda miljöer och tre väldigt annorlunda personligheter.

På flea sätt ett tvärsnitt av vad svensk fotboll står för – det spelar ingen roll vem du är, hur du ser ut, vilken bakgrund du har eller var du är uppväxt, fotbollen ger alla en chans.

Sen handlar det om att ta den.

Det var oerhört roligt och givande att göra programmen, det är en typ av produktioner jag älskar men som det tyvärr finns allt mindre plats för i en annorlunda mediamiljö där klick, klick, klick och snabbt, snabbt, snabbt eller direkt, direkt, direkt är det som oftast styr.

Så stort tack till TV4:s fotbollschef, Andy Odén, för att han gav oss möjligheten.

Här har ni programmen i ett och samma paket, hoppas ni får tid att kolla på dom i väntan på midsommarfirandet. Eller dagen därpå i en hammock eller så.

Oscar Lewicki:

 

Isaac Kiese-Thelin:

 

John Guidetti

Patrick Ekwall
Inlägget har 2 kommentarer

Det ska bli intressant att se Benfica-svensken

Detta ständiga resande och alltid är det tillfälligheter (eller snarare fotbollsmatcher) som bestämmer i vilket land du hamnar.

Därför har jag varig i Turkiet, Polen, Malmö och på Island ett antal gånger.

I Moldavien tre gånger.

Men aldrig i Ryssland, till exempel.

Och nu är det första gången under snart 50 år som jag befinner mig i Tjeckien.

Konsonanternas paradis, här ödslas det inte på vokaler helt i onödan och därför fick det heta Brno. Förvisso med vokal på slutet, men annars inget trams utan bara på med bokstäverna och så får det bli vad det blev.

Brno kunde ju varit Brano, Brino, Bruno, Bryno men  va fan: Brno räcker långt.

Lite som att det hade räckt med Mlmö.

Eller Gvle.

Tjeckerna har vare sig mjuka eller hårda vokaler, de kör tomma vokaler.

***

Än en gång: Sverige tog tre poäng mot Montenegro.

Sverige har ännu inte förlorat i EM-kvalet och det var ett tag sen som Sverige förlorade en gruppspelsmatch i ett kval.

Så här långt är det faktiskt lite Lagerbäck/Söderberg-stylish på landslaget, det som många gärna vill längta tillbaka till ibland. Vi tar vad vi kan ta mot de riktigt stora och vi tar det vi måste ta mot de som är lite, lite sämre och hankar oss (sannolikt) vidare på en andraplats

Det kan vi alla tycka vad vi vill om, och det tyckte vi också under Lagerbäcks era, men det är inget nytt.

Sen är det en annan sak att det inte direkt strålar av vare sig shining eller speciellt stark fotboll men tar sig Sverige till ett slutspel igen (vilket vi borde göra) så kan det vara shit the same.

När Lagerbäck och Co kravlade sig vidare till fem slutspel så var det aldrig någon som mindes tillbaka till kvalet när det väl var dukat till fest.

Det ska vi inte glömma.

Men vi ska vara realister och se till det vi ser: under en halvtimme i första halvlek och under stor del av den andra var vi underlägsna ett skadedrabbat, vingklippt och på pappret väldigt mediokert motstånd på hemmaplan.

Även om vi så skulle få tolv poäng för segern mot Montenegro så finns det förstås all anledning att analysera varför det såg ut som det gjorde, varför det blev som det blev och hur det hade kunnat sluta mot ett annat motstånd.

Det har ingenting att göra med hur man uppfostrar barn att göra, om man vill påstå det är det sannerligen att nedvärdera intelligensnivån hos fullvuxna fullblodsproffs som spelar fotboll.

För övrigt håller jag (det är inte alltid jag gör det) Långe Lundh HÄR och Bojan Djordjic HÄR.

Även om Bojan far med osanning, det var inte alltid han svarade på alla frågor…ni som minns.

***

En fröjd att jobba med U21-landslaget så här långt, precis som det var under EM-slutspelet 2009 i Sverige då vi bodde kungligt på Hotell Skansen i Båstad.

Eller i Bstad, som tjeckerna säger.

Det finns något visst med den här typen av unga framgångsrika spelare fotbollsspelare som andas optimism, framåtanda, öppenhet, glädje och självförtroende.

Sen dröjer det några år, de blir A-landslagsmän på riktigt och flyger till månen med hemligt mobilnumer.

Till viss del förstörda av oss i media, av klubbar och av sina egna egon.

Inte alla. Men för många.

***

Stor dramatik denna morgon här i Brno när jag skulle topsa öronen (det är ju så jävla skönt, håll med om det) och själva bomullstussen på pinnen åkte av och stannade inne i hörselgången.

Kändes sådär kul.

”Kollegor” Lühr och Sundberg försökte elda på utsända gamar i vår närhet på för klickjaktsknäck när jag ojade mig över problemet.

Till slut lotsade den eminenta mediachefen, Staffan Stjernholm, mig till landslagets läkare, Fredrik Bergström, som ”opererade” ut bomullstussen inne i spelarnas omklädningsrum.

Det är det närmaste en plats i landslaget som jag någonsin har kommit.

(Och stort tack för hjälpen).

***

Jag ogillar skarpt Erik Hamréns beteende gentemot media efter den här matchen eftersom han påvisar en egenskap (samma efter Englandsmatchen på Friends) som skulle kunna tyda på att han är en dålig vinnare.

Jag köper ibland dåliga förlorare. Men dåliga vinnare är värre.

***

Victor Lindelöf Nilsson var en angenäm bekantskap när vi sågs för första gången idag.

Det kändes inte direkt som en skräll att han klarat sig på egen hand i Benfica, när han flyttade dit som 17-åring.

Nu har han nyss tecknat ett nytt 5-årskontrakt med Benfica och ingå i A-truppen på 23 spelare, det säger en del om hur han lyckats.

Det ska bli väldigt intressant att se honom spela här, om han får det.

***

En snabb tillbakablick på Montenegro-matchen:

Vi behöver en högerback som är högerback, vi får problem mot bättre lag om vi inte är lika många centralt på mittfältet, vi saknar speed på lite för många positioner.

Marcus Berg är ett forwardsalternativ som gör Sverige mera hotfullt, dels i straffområdet som sniper, dels i djupledsspelet.

***

Zlatan presenterar och lanserar alltså egen parfym, en som jag utgår från inte luktar illa.

Och han blir alltmer en Beckham.

Snart egen klädkolletion, egen dryck, reklampelare för stort bilmärke, egen bok och så vidare.

Det är inte riktigt i klass med Adidas, H&M, Breitling, Sainsbury’s, Coty och Samsung (som är Beckhams tyngsta varumärken) och det går knackigt för appen ur ett ekonomiskt perspektiv. Dessutom har han varit utan skokontrakt sen han inte kom överens att förlänga med Nike även om det ser ut som om han kan vara tillbaka snart (han lirade i synliga Nikeskor mot Montenegro).

Men ändå…det handlar allt mer om annat än själva fotbollen och jag tror att han lärde sig väldigt mycket av David Beckham när Becks var en kort period i PSG.

***

En svensk startelva mot Italien på torsdag?

Mest med en högerback som vi inte ens har.

Joseph Baffo har spelat en hel del där och borde vara mest aktuell, Vicor Lindelöf Nilsson har jag aldrig sett på en kant men menar att han är bekväm där.

Det är de spelare Håkan Ericson har att gå på.

Isak Ssewankambo ratades efter Danmarksmatchen, där han var svag, Mattias Johansson är skadad och Elfsborgs 19-årige Jesper Manns måste ha bedömts som väl oerfaren.

Däremot kan vi spela med fyra naturliga mittbackar, om så krävs.

Jag slås lite av att det finns så få yttermittfältare som helt naturligt borde kunna vara aktuella, en förflyttning från yttermittfält till ytterback känns nästan mer bekväm än från mittback ut på kanten.

Men det är möjligen en del av tiden.

För några år sen var det inget snack om att ta ned en åtminstone en yttermittfältare i en trupp på en backposition.

Men Robin Quaison, Sam Larsson, Kristoffer Olsson, Arber Zeneli eller Abdul Khalili känns inte direkt som glasklara på en backplats. Om man säger så.

I övrigt ser jag gärna Sam Larsson på en kant.

***

U21-EM är en rolig och spännande turnering med matcher tätt inpå som ger oss fotboll, fotboll, fotboll och framtid, framtid, framtid.

Det är en nyttig och viktig erfarenhet och vi ska glädjas åt svenska framgångar.

Men det är fortfarande ett U21-mästerskap. Vi ska ta det för vad det är..

***

Unge orutinerade reportern Sundberg lär sig något nytt varje dag.

På gott och ont.

Igår kväll beställde han in ett ”ank-ben” på tjeckiskt hak och det var just exakt vad det var.

Idag valde han att sätta sig i framsätet på bilen när han mycket väl vet sin plats.

Där är han lite som dagens U21-spelare, han vill gärna framåt med en och annan dribbling men när det gäller att säkra upp i defensiven så får rutinen, trots allt, gå ned på högerbacken och säkra upp.

Jag och Foto-Oscar gör vad vi kan för att tygla.

***

Sen gillar jag ju alltid sådana där spelare som byggt upp sin karriär lite vid sidan av den svenska.

Pär Zetterberg-stylish.

Och att arbeta sig fram till ett A-kontrakt i Benfica är stort.

***

Historiens svenska vingslag slår, för övrigt, i Brno.

Staden belägrade under delar av 1640-talet av en svår svensk härförare vid namn Lennart Torstenson.

Lelle var en av Sveriges mest framgångsrika ledare på slagfältet, stark redan som U21 faktiskt.

Men när han mötte för tufft motstånd i Brno beslutade han att ta sig an en ann strid.

Och gick dit. Till Danmark. GICK! Utan att gny.

Lennart hade aldrig haft några problem med att gå ned en sväng på högerbacken, om det hade krävts.

Eller Lnnart, som de säger här.

 

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 3 kommentarer

Ten minutes of flärd, fart och fantasi – det kan räcka långt

3-1 är 3-1 är tre pinnar.

Och ett stort steg närmare ett EM-slutspel.

Och tio minuter är tio minuter.

Resten kan vi faktiskt strunta i.

Sveriges seger över Montenegro på Friends var en på alla sätt nödvändig seger för Erik Hamréns landslag.

Inte bara för stunden: svensk landslagsfotboll står och skriker efter mästerskap i en tid då vi snart ser slutet på Zlatan Ibrahimovics karriär  och när det allmäna intresset för Blågult är nere och tangerar hur det såg ut en gång på 80-talet.

3-1 är 3-1, resten blir snabbt historia.

Jag har sett Lasse Lagerbäcks svenska landslag göra smått bedrövliga insatser genom åren – typ 1-0 mot Azerbadzijan pch sånt – och vi har eldat på för fullt om hur illa det varit.

Men det har varit tre nödvändiga poäng till nästa match har allt varit glömt.

Så låt oss göra det här och nu, så som den här EM-kvalkvällen utvecklade sig: glömma det mesta.

Utom tio minuter.

För det var ju som det var.

Svenska spelare och ledare var upprörda över att Montenegro väldigt uppenbart drog ned på tempot medvetet.

Det hade hade funnits större anledning att känna vrede över att Sverige inte lyckades få fart på tempot.

Den sengångarfotboll som Sverige spelade i en dryg halvtimme räcker absolut noll och ingenstans i internationell fotboll; massor med touch på bollen, varenda passning i uppbyggnaden till närmaste spelare, förutsägbart och i sakta mak.

Stundtals kändes det nästintill ointresserat.

Montenegrinerna tempoväxlade på klassiskt balkanvis och Stefan Mugosa, normalt forward för Ezgebrige Aue i tyska tredjeligan, var ytterst nära att ge bortalaget ledningen när han kom loss i ett friläge och rullade bollen utanför.

Sverige var sådär statiskt som vi kan bli lite för ofta och visst, Kim Källström kan slå en pressad patenterare till Zlatan i djupled men det blir mest till att lita till individuell briljans som KANSKE rasslar till. Och inte så mycket till kollektiv överlägsenhet.

I det stora hela var det en skithalvlek av Sverige.

Ändå ledde vi med 3-0 efter 45 minuter, så kan det ju också gå.

Det var inte svårare än att sätta fart på bollen. Och att bryta mönster.

Vid det förlösande – och alldeles briljanta – 1-0-målet var det just det som hände. På ett inkast.

Zlatan Ibrahimovic orkade inte längre med inkörda mönster och istället för att ta position och invänta en yttermittfältare så tog han själv (klart tveksamt utfört, ska tilläggas, han tar inte så många om året) att snabbt ta ett inkast eftersom han var närmast bollen; sen direktpass, direktpass, direktpass och innan Montenegros spelare hade hunnit förstå vad som  var på väg att hända så satt bollen på Marcus Bergs panna i straffområdet.

Sen gick det av sig själv i tio minuter.

Zlatan fick fria tyglar efter kombinationsspel på vänsterkanten och fick fyra av ostört.

Sebastian Larsson drog till på första tillslaget, träffade Zlatan perfekt som rann fram i ett friläge.

Ten minutes of flärd, fart och fantasi – det var vad som behövdes för att montera ned det här på pappret klart beskedliga motståndet.

Sen var Sverige tillbaka i samma synder.

Straffen var såklart en gåva från den svaga, sanslöst otajmade, turkiske domaren. Men Montenegro hade bud på rätt mycket mer än så under en period och hade det inte varit för Andreas Isakssons blixtrande periskopräddning så hade den andra halvleken kunnat bli en riktig rysare.

Alla minuter är en del av en match, så  effektiva tio kan räcka tillräckligt långt.

Men en annan sanning är också att den där magiska tiominutaren döljer rätt grava skönhetsfel.

Det är sådant du kan ägna kraft åt att analysera. Eller rent av strunta i eftersom det seger och tre poäng.

Det dröjer tre månader till nästa kvalmatch, mycket hinner hända tills dess. Förhoppningsvis.

Och med tanke på att Österrike besegrade Ryssland med 1-0 tidigare under kvällen så sitter nu Sverige i ett guldläge.

När den helt avgörande hösten tar vid så kan Sverige åka till Ryssland i september och ha råd med en förlust. Samma kväll möter Österrike Moldavien i Wien och där kommer österrikarna att säkra sin EM-plats.

Tre dagar senare kommer samma Österrike till Friends.

Ni förstår själva. Bra läge. Bättre än vi kunde ha trott.

Men då kommer det krävas mer än tio fina minuter.

 

Patrick Ekwall
Inlägget har 2 kommentarer

Så många hade en chans att visa, så få tog den

Köpenhamn in and out med den där sista Kastrup-flighten 22:45 till Arlanda som man tagit så många gånger.

Och tillbaka till Lyngby Stadion.

Där var jag någon gång på 90-talet och träffade Benny Lennartsson (om jag inte minns alldeles tokigt).

Och för några år sen spelade ”journalistlandslaget” landskamp mot Danmark på samma arena efter en svår sittning kvällen innan på nattklubben NASA i downtown Köbenhavn.

Det var en natt att minnas.

Matchen? Oklar, väldigt oklar.

Men jag tror inte att vi vann…

***

Sveriges U21-landslag kom alltså till en perfekt gräsmatta, en ljum och fin julisol, skön inramning, TV-sändning och jag har svårt att se bättre och härligare förutsättningar för en träningsmatch.

Här fanns det dessutom en hel del utrymme för ganska många spelare att visa kraft, mod och vilja i hopp om att konkurrera om speltid i EM-slutspelet som börja om en vecka.

Men jag vet inte, det kanske är en generationsfråga…det var som om väldigt få verkade bry sig.

Jag kan köpa att spelare har en dålig dag, att tajmingen kan vara lite risig, att formen inte är peakad – men jag känner att jag gärna vill kräva att spelare VISAR liite stake; här är jag, jag vill slå mig in i laget.

Möjligt att det är attitydsfråga a la 90-talister som jag är lite för gammal för att riktigt förstå.

Men det jobbigaste var inte att Sverige spelade 2-2 mot tio danskar i 75 minuter, att försvarsspelet understundom svajade, att den tekniska kvalitén var klasser sämre än Danmarks eller att vi aldrig fick något flyt i spelet.

Det jobbigaste var att så många hade chansen, men så få ville ta den.

***

Den idiot till säkerhetskontrollant på Kastrup som gick runt med en pinne, pekade på folk, domderade och väldigt arrogant behandlade resenärer som en flock getter slog alla tänkbara rekord i flygplatsidioti som jag någonsin upplevt (och det har blivit en del flygplatser genom åren).

Jag var inte ensam om att drabbas men fick i alla fall veta att vätskorna jag hade med mig inte kunde ligga i den flygplatspåse de låg i sen tidigare flygplatsbesök utan måste ligga i en exakt likadan flygplatspåse som kom från Kastrups flygplats.

När jag efteråt ifrågasatte (flygplatser vill gärna veta vad man tycker, helst när något är bra) hur han uppträdde gentemot resenärerna fick jag veta att jag skulle göra som han sa  och avslutade med högt och tydligt  ”AFSTED” (stick!).

Kastrup slår alla rekord i arrogans och otrevlighet i säkerhetskontrollen – vi resenärer borde göra som de flygplatsanställda gärna gör på den flygplatsen lite då och då: gå i strejk.

***

Stackars Emil Krafth.

Har svårt att se att han kan åka till ett EM-slutspel med de ryggproblemen han har, det känns mest som en ren chansning.

Jag fick aldrig någon klarhet i hur det var med Mattias Johansson och hans skadebekymmer, tilltänkta operation – men är han frisk och kry borde det vara givet att kalla in honom nu.

***

Kul att träffa HD:s Marjan Svab igen, det var ett tag sen.

Lokaltidningarna är inte ofta ute på reser men ibland får Helsingborgs Dagblad ta färjan över.

En bra man, Svab. Få så starka fotbollsskribenter kvar i branschen.

***

Ska Håkan Ericsson förlita sig till vad som varit väldigt framgångsrikt förut eller ska han gå allt mer efter dagsform?

Jag tror att han litar väldigt starkt till den grund som tagit laget till EM, men efter den här matchen börjar han kanske vackla på sina håll.

Han kan ifrågasätta formen just nu hos spelare som Patrik Carlgren, Filip Helander (vad har hänt där?) och Oscar Hiljemark, som alla varit tokgivna i en startelva men som på senare tid inte varit helt hundra av lite olika skäl.

Målvaktsalternativ finns inte så många egentligen och Carlgrens största problem är osäkerheten i spelet med fötterna, vilket går att leva med. Däremot måste Ericsson fundera över Helander, vars självförtroende tycks svikta och hans positionsspel vacklar betänkligt i match efter match. Hiljemark är tillbaka efter skadeproblem och kan säkert varva upp, så som han brukar kunna varva upp.

Vem visade mest, Robin Quaison eller Sam Larsson? Abdulrahman Kahlili  eller Oscar Lewicki som central mittfältare? Mikael Ishak eller Branimir Hrgota?

Han har en del att fundera på här och där, Håkan Ericsson.

Själv är jag ju väldigt förtjust i Simon Gustafsson, jag tycker att han har något extraordinärt i sitt spel, en split vision, bollbehandling och oförutsägbarhet som gör skillnad.

In kommer i alla fall Ludwig Augustinsson (vänsterback), Alexander Milosevic (mittback) och Isaac Kiese-Thelin (forward).

Och i nuläget – åtminstone efter Danmarksmatchen – ser jag fyra-fem platser som öppna: högerbacken efter Kraths skada, en mittbacksposition (jag tycker Holmén ser starkast ut just nu), yttermittfältsplatserna (även om Khalili är given där, men kanske även centralt).

***

Danmark har ett oerhört bra U21-landslag, det ska vi inte glömma – de åker till EM-slutspelet och känner att de ha kapacitet att ta hem guldet.

Men de saknade alltså SEX spelare som är med A-landslaget och spelade nu 75 minuter med tio man.

För övrigt samlades de i måndags och har samma dassiga förberedelser som Sverige, så det är inte bara här som det inte går att få ihop allting optimalt.

***

John Guidetti så vass och pigg ut när han fick sin chans.

Han kommer att vara väldigt viktig i sin roll mot motstånd som sannolikt kommer trycka tillbaka oss.

Och, ja, jag saknar Carlos Strandberg i truppen. Jag känner att han har egenskaper som vi skulle kunna behöva.

Men nu är det som det är.

***

Jag, Foto-Oscar och Sundberg stannade till vid en sunkig pizzeria med bruna soffor i imiterat skinn och en flottig fotbollaffisch på väggen.

Lite av Foto-Oscars stuk på hak med mat.

En väldig sen lunch på flottig pizza och en cola på petflaska.

Ett äpple, som jag hittade i en kartong med frukt uppe på Lyngbys gamla klubblokal, strax före kick off.

Avrundade sen hela kostcirkeln med ett glas vatten, en choklasmuffins och en näve jordnötter på flighten hem.

Det är viktigt att äta rätt när det programmet är späckat: hemma i Blacksmithfield nu i natten, snart upp igen för en mixad zon med A-landslaget på Friends.

Patrick Ekwall
Inlägget har 1 kommentar

Hade en 16-årig supertalang fått chansen i Sverige?

Det här var förstås Rasta-Dannes stora resa: GENOMBROTTET!

Den stora frågan är om vi ser honom ute på fältet som ”vanlig” kameraman igen innan han översköljes av Bindefeld-inbjudningar, Skavlan och tunga internationella inbjudningar

Det var ju inte bara det där med Zlatans bananskal, Rastas egna bilder på de sönderklippta träningsbyxorna valsade runt i brittisk media och når snart andra sidan Atlanten.

Han stoppades på Oslos gator, på restauranger, folk ville ta selfies och igår kväll efter matchen gick Rasta-Danne live i Filip&Fredriks Breaking News – samtidigt som han plåtade intervjuer för TV4.

Kung Rasta-Danne.

***

Det blev som det blev på Ullevål och som det kan bli rätt ofta i den här typen av träningsmatcher: någon sorts träningstest i elva mot elva inför publik.

Många kollegor var smått upprörda över vad vi fick se, men vi glömmer så snabbt.

Jag har sett klart sämre vänskapsmatcher under Hamrén, med Danmark och England på bortaplan som absoluta lågvattenmärken.

Nu mötte vi förvisso Norge, det ska vi inte glömma. Ett Norge som redan i paus bytte ut tre spelare och som fick 5-1 i nacken borta mot Kroatien senast.

Men det blir lätt så här taffligt (hade det varit handboll så hade vi talat om ”för många tekniska fel”)med en match för spelare som varit borta från ligaspel någon vecka, som mest vill komma igång och som samtidigt vet att den enda match som betyder någonting är den mot Montenegro på söndag.

Och när väldigt många spelare redan känner att de redan har en given plats att falla tillbaka på.

Det syntes tydligt att spelare som Jonas Olsson, Oscar Wendt och Mackan Berg hade lite mer energi, ville visa tydligare, mera och bättre.

Och samma sak med inhoppare som Ola Toivonen och Emil Forsberg.

Det var ju inte direkt så att Alexander Milosevic spelade för en plats i laget mot Montenegro…för då är han på U21-landslagets camp inför EM-slutspelet.

En sådan match var det, inklämd, bortglömd, lite ihoprafsad och på flera sätt helt intetsägande.

Ja, vi kan säkert kräva väldigt mycket mer av spelare på den här nivån – och jag skriver under på det – men det här Hamrén-landslaget är en gammal och lite trött arbetshäst som inte alltid orkar tända till i vardagen.

Allting det vi såg mot Norge på Ullevål behöver inte betyda ett skit i och inför mötet med Montenegro på Friends Arena. Och spelarna vet just det.

Men det var en ljum, vacker och stor gul sol som lade sig så mjukt över den gemytliga stämningen på fullsatta Ullevål.

Jag tyckte det var småputtrigt på sitt sätt. Jag har varit med om värre dagar på jobbet.

***

Det vimlar av svenskar i Oslo och i centrala stan (eller på flygplatsen) är det lättare att springa på en svensk än en norrman.

Därför var det förstås smart av arrangörerna att sälja biljetter till Oslo-svenskar för 100 spänn (två släta koppar bryggkaffe ungefär).

Nu fick vi – för att vara en träningsmatch – en väldigt fin inramning.

Även bengaler, minsann. Du kan ibland få elda sådana på dispens och efter ansökan i Norge.

En så kallad legal bränning en stund innan kick off (röken försvann till avspark) men jag är inte helt säker på att det är den typen av brännande som en del svenska fans vill ha: maximerat till tio st bengaler i ett avgränsat område längst ned på läktarna med säkerhetspersonal och vattenhinkar.

Men alla som tycker det är fint med färgglada eldar fick sina färglada eldar i två minuter.

***

Martin Ödegaard är alltså bara 16 år och var under en period av hawaiifotboll i den andra halvleken så pass framgångsrik att han kunde ha avgjort matchen med sina intelligenta instick bakom Sveriges försvarslinje.

Och det råder inga som helst tvivel om att Ödegaard är någonting utöver det vanliga, om nu någon undrat över det – sen har vi inte en blekaste aning om hur det kommer att sluta, det har du aldrig.

Den fråga jag brottats med efter matchen är: Hade en 16-årig supertalang överhuvudtaget kommit i närheten av ett svenskt landslag i modern tid?

Frågan är intressant, tycker. Om än smått hypotetisk av flera skäl.

Vi har ingen 16-åring som är som Ödegaard.

Och Norge är Norge, till skillnad från Sverige har de inte spelat ett mästerskap på 15 år. Norge har snarare haft ett rätt uselt landslag, varit långt nere i en svacka och konkurrensen har inte varit direkt mördande. Det är klart att Norge valt att satsa på framtiden för de hade inga andra alternativ. På det sättet har det förstås varit relativt enkelt för förbundskapten Högsmo att motivera varför han tar ut en 16-åring. Ett annat är såklart att 16-åringen är bra nog.

Så frågan är svår och omöjlig.

Men.

Generellt.

Hur ser svensk landslagsfotboll på extremt unga talanger överlag, ligger det någonting i det skämtsamma som Zlatan sa att ”killen måste släppa sin pappa och växa upp”?

Hade vi vågat ge en Martin Ödegaard möjlighet att spela in sig i ett svenskt landslag för att han är en supertalang? Eller hade det varit viktigare om att få ”se och lära” eller att ta ut någon annan som är ”bra för stämningen i truppen”?

Vi får inte glömma att Ödegaard är en extraordinär 16-årig spelare (kanske helt unik i världen) men som seniorspelare fortfarande högst ordinär, om än bra nog. Han har under en halv säsong spelat i ett ganska mediokert lag i spanska division 3. Det blev ett fint inhopp i Reals sista ligamatch och sannolikt kan det bli mer under kommande säsong. Men i vår har han spelat med Eero Markkanen.

Hade en sådan spelare fått chansen att vara ordinarie i Erik Hamréns (eller Lasse Lagerbäcks, om ni vill det) trupp? Hade han ens fått spela i U21-landslaget?

Låt mig dra en parallell till Carlos Strandberg som är 18 år och redan spelat (och gjort mål) för CSKA Moskva i ryska ligan, vilket jag håller snäppet högre än spanska trean.

Kunde det vara något att ge en chans? En spelare för framtiden som kanske inte är superbäst idag men som är bra nog och snart kan vara extremt bra?

Nej. Uppenbarligen inte.

Håkan Ericsson valde inte honom till U21:s EM-trupp för att konkurrensen var för stor och för att killen inte gjort ett gott intryck när han fick spela med något ungdomslandslag härförleden. Vad han hade gjort bra nog i CSKA vägde tydligen inte över.

Och när Hamrén  hade ont om forwrds tidigare i våras valde han Johan Elmander, vars form ALLA har betraktat som usel, före exempelvis en sådan som Strandberg.

Spelare måste växa till sig, måste se bra ut i U19 i nån match i Mjölby, det finns andra som har varit med och då är det bättre, och så vidare, och så vidare.

Det kan vara svårt att argumentera för att det ena är bättre än det andra.

Men.

Generellt.

Skulle ett svenskt landslag av idag våga och vilja släppa lös en 16-årig Martin Ödegaard, om vi hade haft en?

Jag är inte alls säker på det.

***

Jag utgår från att det finns tre relativt öppna platser till Montenegro-matchen.

Eftersom Robin Olsen kommer allt närmare Andreas Isaksson, som nu har fått ryggproblem igen, så räknar jag ändå målvaktsposten som halvöppen.

Erik Johansson blir sannolikt mittback tillsammans med Jonas Olsson, även om självklart Per Nilsson kan vara ett alternativ.

Och om Isaac Kiese-Thelin anses frisk nog så blir det en kamp mellan honom och Marcus Berg om platsen sidan om Zlatan, det lär väl handla om vilken typ av forward Sverige vill spela med. Ett annat alternativ kan förstås vara Ola Toivonen.

***

De svenska stjärnorna tog 45 minuter på sig att komma ut i den mixade zonen igår så jag hann inte se så mycket av Sveriges VM-premiär i Kanad.

Det blev sista halvtimmen på norsk TV.

30 minuter av ett allmänt svenskt virrvarr med spelare som fick kramp som om de var med i en sketch av Monty Python.

Hur är ett lag på den här nivån tränat om flera spelare får kramp efter en timmes match?

Jag tyckte däremot att Nigeria såg väldigt starkt ut, med en hel del riktigt coola spelare som visade tonvis med karaktär. Samt, som vanligt, en joker i målet.

Norska kommentatorerna tyckte det var VM:s mest underhållande match och tokhyllade nigerianskorna. Sveriges sågades rejält, inte minst Lotta Schelin som de beskrev som en skugga av sig själv, men också andra tongivande spelare som föll igenom.

Men de tyckte att det var starkt av Sverige att göra tre mål på två chanser…

Sen betonade de vikten av Nigerias framfart som oerhört viktig för damfotbollens renommé efter Elfenbenskustens smått pinsamma nivå i mötet med Tyskland (tyskorna vann med 10-0, kunde varit det dubbla).

Jag har för dålig koll på hur bra detta Sverige är, men jag har haft taskiga vibbar länge av flera skäl och skrev om det HÄR.

***

Ska Ibrahimovic kritisera föräldrar som vill jobba extremt nära sitt barn i branschen så lovar jag att det finns klart mycket värre fall att belysa, väldigt mycket närmare ett svenskt landslag än det norska.

Pappa Ödegaard är, enligt mina norska kollegor, en väldigt sansad och förnuftig man.

Och grabben är som sagt 16 år, inte dryga 20.

***

När Rasta-Danne kom till Oslos flygplats kallades han direkt fram till first class-incheckningen, trots att vi åker på biljetter där du helst placeras på rad 27 och bakåt mot toaletterna.

Det är bara en tidsfråga innan han sitter i Debatt och pratar om skillnaderna på en banan och en banan.

Patrick Ekwall
Inlägget har 9 kommentarer

Hamrén hade (egentligen) ingen annan att välja

Då är vi igång.

Fotbollsracet har tagit fart: Oslo, Köpenhamn. Stockholm och Tjeckien.

Norge-Sverige, Danmark-Sverige (U21), Sverige-Montenegro och U21-EM.

Där har ni min meny under hela juni, innan jag (faktiskt) ska ta lite ledigt i juli.

Men nu: gasen i botten.

***

Min allra första resa till Oslo i den här tjänsten gick för evigheter sen, nån gång i mitten på 80-talet.

Då för att bevaka – bandy-VM.

Jajamensan.

Jag stod i lågskor på snödrivor och såg spela 1-1 i premiärmötet med Sovjetunionen och jag tror det var final mot samma motstånd (surprise, suprise) på Bislett.

Det var min gamle lumparkompis på Värnpliktsnytt, Per-Anders Broberg, som lurade med mig.

Broberg var från bandyland (Lidköping), visste vad det handlade om och vi hade fått nys om ett hotell på Karl Johann som värnpliktiga fick bo på för 32 spänn natten.

Det är 18 kronor billigare än den varmkorv jag köpte på flygplatsen när jag landade igår.

Men det var ett tag sen jag var ”bandyexpert”, det ska erkännas.

***

Klart det är smått fantastiskt att Markus Holgersson helt plötsligt blev landslagsman efter att ha flyttat till Anorthosis på Cypern.

Och – utan att veta helt säkert, jag synar sällan den cypriotiska ligan – Holgersson är säkert värd chansen så som läget är.

Men.

Sanningen är att Erik Hamrén till slut inte hade någon annan att välja.

För med skador på Antonsson och Pontus Jansson, avstängning på Granqvist samt  med ligaspel i full gång i Sverige, Danmark och Norge så satt Hamrén med en situation där Holgersson var det enda seriösa alternativet som fanns tillgängligt.

Möjligen, möjligen, möjligen Rasmus Lindgren som har spelat några få matcher som mittback i holländska Groningen.

Som läget var så var Glenn Hysén och Patrik ”Bjärred” Andersson aktuella.

Jag redogör lite mer för det i ”TV Ekwall” som du kan se HÄR.

***

Ingen kan påstå någonting annat än att IFK Göteborg går till lite allsvensk vila som värdiga vinnare.

Fem insläppta mål på tretton matcher är oerhört imponerande.

Och just den tryggheten bakåt har i sin tur inneburit att det inte krävts några mirakel framåt för att vinna matcher. Det kan ”räcka” med Lasse Vibe.

Nu var det ett extremt ineffektivt Hammarby som straffades när de glömde bort Vibe vid en frispark; inlägg snett inåt bakåt och en liten snedträff från Mikkelsen som helt ställde Tim Markström.

IFK Göteborg andas disciplin, försvarsstyrka och smartness. För att inte tala om självförtroende.

Jag har funderat kraftigt över deras avsaknad av kreativitet i så kallat uppställt spel men det är uppenbart att de inte riktigt har varit i behov av den typen av flöde i spelet alla gånger.

Imponerande.

***

Det är jag, Rasta-Danne och Disco som hänger här.

En från Norrköpings utkanter och en från skogarna och…ja, de är inte alltid riktigt hundra med i svängarna.

Rasta fick en lektion i Uber, som han aldrig ens hört talas om.

Och när Disco läste upp en adress till en chaffis så läste hans Karl Johanss Gate med uttalet ”gejt” på gate, som om det var något på en flygplats vi var på väg till.

Men det är ju snälla och fina killar, det är det. Och de lär sig något nytt varje dag.

***

Tänk om Malmö FF gör en ny Isaac Kiese-Thelin och snor en forward från IFK Norrköping under sommaren.

En hel del snackar om att MFF gärna vill knyta till sig Emir Kujovic inför Champions League-kvalet.

Det är förståeligt.

Kujovic är den typ av spelare som Malmö FF:s offensiv behöver. Inte helt olik Kiese-Thelin.

Stor, trygg, klok och en målskytt av klass.

Sannolikt också en ”drömflytt” inom Sverige för Kujovic, som är uppväst i Skåne.

***

Landskampen mot Norge är sannerligen smått vilse i pannkakan.

Jag har inte varit med om en mer malplacé landskamp än den mot Östtyskland i Halmstad 1982…samma kväll som IFK Göteborg spelade Uefacup-final mot Hamburg på Ullevi.

Det kom 1400 åskådare till den match på Örjans Vall.

Det lär bli fler åskådare på Ullevål, men intresset runt landskampen är oerhört svalt. Sällan varit med om att så få utsända svenska journalister varit på plats, sällan varit med om så njuggt intresse från hemmaredaktionen.

VM är igång, bra matcher i allsvenskan och snart ett U21-EM. Så fotbollsintresset är knappast svagt, det vet vi.

Men det sviktar alltmer för A-landslaget just nu, det går inte att komma ifrån.

***

På tal om intresse: Hammarby har just nu ett publiksnitt på hemmaplan (över 25000) som är högre än det snitt som är rekord i Sverige över en hel säsong: Örgryte från 1959.

***

Min söndagskrönika i Getingen handlar om att scenen är större än fotbollsplanen för en allsvensk spelare.

Läs den HÄR.

***

Nanne Bergstrand har all anledning att koncentrera sig mer på vad hans eget lag gör för misstag, än vad domarna gör för fel bland.

Klart att det var en filmning av Mikkelsen när Johan Persson gick in lite klumpigt in en situation vid sidlinjen.

Men det var ju ingen straff som Blåvitt fick, det var en frispark ute på kanten, tio meter från mittlinjen.

Då är det ett hundra gånger större misstag – om vi nu tvunget ska jämföra – att lämna Lasse Vibe helt ensam med 20 meters yta.

Alltså, om Vibe smyger själv långt bortom straffområdet vid en frispark, då gör han det av en anledning.

Det måste vara en fotbollens dödssynd att lämna honom utan bevakning.

Där har Nanne Bergstrand något (och en hel del annat) att ägna kraft åt.

***

Djurgården är väl egentligen allsvensks stora överraskning, så här långt.

Nu tio matcher utan förlust.

Vi kan poängtera att det var sex raka matcher mot sämre motstånd och när det blivit lite tuffare så har de ”bara” skrapat ihop fyra poäng av tolv möjliga.

Men det är ändå väldigt mycket bättre än någon kunde ana, inte minst efter att beskådat Hammarby-Djurgården tidigt i våras.

Det har sannerligen blivit ombytta roller efter den matchen.

***

Malmö FF?

Ja, det räcker inte med extremt många fler miljoner på banken – du måste visa mer än ekonomiska muskler.

MFF spelar inte alls lika snabbt och effektivt som förra året, framförallt har de blivit mycket sårbarare bakåt.

Jag vet inte om Filip Helander länge varit klar för ny klubb och haft det i tankarna.

Men något har inte stämt.

Lite trögare, lite stabbigare och lite för ofta rätt underliga val i tajta situationer.

Att han försökte nicka ett inlägg som gick fem centimeter över gräset är sådant som spelare på hans nivå bara gör när de inte är helt i form; osynkade, otajmade.

Nu vet jag inte heller vad Åge Hareide hade för idé med Oscar Lewicki som kantspelare, ungefär samma underliga beslut som när AIK:s Andreas Alm spelade Ofori som ytter.

Lewicki är mycket, men fullständigt obekväm på en kant.

Nu satsade Hareide på Eikrem centralt istället och Eikrem må vara en av allsvenskans mest begåvade spelare och MFF.s räddande ängel denna vår, men han blir helt bortkollrad i duellspelet och trampar på i exakt samma tempo hela tiden; 2-takt,

Han kommer bättre till sin rätt i nån sorts Brolin-roll där han får tid till sin finurlighet, där han kan vika in och dra iväg sin favoritare: skott i ”fel” hörn mellan benen på försvarande spelare.

Men Malmö FF är alldeles för ojämnt för att de ska kunna glida genom allsvenskan till ett säkert guld, den chansen har de redan försatt.

Ska MFF ta sig till ett allsvensk guld med CL-kval att tänka på i höst så krävs det att IFK Göteborg börjar vackla (de tappar sannolikt Vibe, det kan betyda en del) och MFF dels får in bättre spets i truppen och bättre balans i sitt spel.

***

Kar Johanns ”Gejt”!

**

Det har blivit en hel del Norge och Oslo sen den där gången på 80-talet.

Men inga fler bandy-VM.

Såväl jag som bandyn är nog väldigt glada för det.

Patrick Ekwall
Inlägget har 1 kommentar